# ID: svediakorp-per1838
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,102
# sentences: 744
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 29 (1176).
SÖNDAGEN DEN 18 JULI 1909.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N 7ffa / mo / &gt;us ' SS lavs NORDLING.
nya !Za / ic) s£c] fc) / * V I ÄRO i dag i tillfälle att för våra läsare presen- tera Malmöhus läns nye höfding grefve Robert De la Gardie och hans maka gref- vinnan Elvira De la Gardie, född Smith.
Man kan med fog säga, att landshöf- dingeämbetet har sina gifna traditioner inom den nu utnämndes släkt såväl å fädernet som mödernet.
För att ej gå längre till- baka än till de när- maste två generatio- nerna, så klädde hans morfader friherre Ro- bert Fredrik von Kraemer under flera årtionden landshöf- dingestolen i Uppsala, hans fader är den kände f. d. talmannen grefve Robert De la Gardie, för närvaran- de bosatt i hufvud- staden såsom emeri- tus efter landshöf- dingeämbetet i Linköping, och en nära anhörig till den sist- nämnde, grefve Magnus Gabriel De la Gardie, var till sin för några år sedan inträffade död landshöfding i Kristianstad.
Den nye landshöfdingen är barn af den provins, till hvars sty- resman han nu blifvit upphöjd; han är nämligen född i Silf- åkra socken af Torna härad den 7 augusti 1858.
Hans före- gående verksamhet har hufvudsakligen fallit inom det militära området, där han vid skånska dragonregementet avan- cerat till major på stat och särskildt gjort sig gäl- lande såsom en administrativ och organisatorisk förmåga af mer än vanlig duglighet samt äfven uppträdt såsom facklitterär författare.
Under flera år har han dessutom förvaltat egendomen Bollerup, ett af Kristianstads läns större jordagods, och var under denna tid socknens kommunalordförande.
Sedermera har han under sin vistelse å sitt regementes förläggningsort Ystad varit flitigt tagen i anspråk, dels såsom stadsfullmäktig och dels såsom ledamot i ett flertal kommunala nämn- der, samt har flere gånger varit uppställd som riksdagsmannakandidat.
Äfven för be- varandet af den gamla, intressanta stadens många minnesmärken af medeltida kultur har 22: DRA ÅRG.
V — 351 — han utvecklat en liflig verksamhet såsom ordförande i fornmin- nesföreningen och sty- relsen för Gråbrödra- klostrets restaurering.
Nationellt frisinnad i bästa mening, men gifven motståndare till samhällsupplösan- de tendenser, karak- täriseras hans poli- tiska läggning gan- ska väl af följande uttalande, som åter- finnes i hans senaste valprogram: " Under det man ännu synes vilja fasthålla vid gamla partigränser, blir det alltmera klart, att uppslutningen hufvud- sakligen sker efter två linjer — socialdemokra- ternas och de nationella elementens.
Beteckningen " frisinnad " kan ej efter de sista tidernas politiska tilldragelser göras till de motsättningar mot parti- benämningen " moderat " eller " höger ", och på samma sätt rinner man hos mången liberal på botten starkt konserva- tiva och nationella tänkesätt.
En särskiljning i partier med tillhjälp af dessa beteckningar kan ej leda till annat än en fullständigt felaktig gruppering.
De som i själfva verket stå eller börja stå såsom vänner och kamrater böra ej på grund af ett föråldradt partiväsen göras till hvarandras motståndare.
I sanning ett ord för dagen!
Personligen har grefve De la Gardie gjort sig känd som en urban och älskvärd man, i sitt umgänge lika förekommande mot hög och låg, och har han därför förvärfvat sig talrika vänner inom alla samhällsklasser.
Grefvinnan De la Gardie är dotter till framlidne apotekaren och bankdirektören J.
G. Smith i Ystad och hans likaledes aflidna maka Augu- sta Smith, född Bruzelius.
Från sitt föräldra- hem har grefvinnan De la Gardie ärft ett öp- pet sinne för konst, litteratur och särskildt musik.
Författarinnan Emelie Flygare Carlén, född Smith, var hennes fars faster, och hennes bror är den kände sångaren Salomon Smith.
Å Klintehus invid Ystad, med utsikt öf- ver det vida hafvet, hafva grefven och gref- vinnan De la Gardie redt sig ett vackert och komfortabelt hem.
Många äro de som be- vara angenäma minnen af gästfrihet, åtnju- ten i det grefliga hemmet.
D^~22J Crf-n9TioncLL-K \ jinnoDffli \ T ' I 1 FORTSÄTTA här den i wr 23 började artikelserien om en rationell V och nationell kvinnodräkt.
Författarinnan går nu till en detaljerad beskrifning af de olika dräktförslagen, hvilken ytterligare förtydligas genom de reproducerade bilderna.
För dem af våra för saken intresserade läsarinnor, som önska närmare upplysningar, står förfin gärna till tjänst, om frägobref med bilagdt porto tillsändes henne under adress Fru Märta Jörgensen, Falun.
denna dräkt både i färgsammansättning och öfriga detaljer, endast snittet är lånadt, och detta senare ha vi på goda grunder upptagit i denna allmänna svenska dräkt äfven med fara att få den benämd " en af- läggare af vingåkersdräkten! "
Detta snitt är nämligen så genomhygieniskt, fullkomligt reformdräktstyp, att det osökt lämpade sig för denna nya form af nationaldräkt, och som en af våra smakdomare en gång, på tal om detta, uttryckte sig: " Förebilder får väl folk ursäkta, att man begagnar sig af! "
A. W / lmonua svenska nöfio72ö / drö6f (?
?2 II.
Allmänna svenska natio- nal dräkten.
ÅSOM REDAN i en föregående uppsats nämnts, utarbetades den allmänna svenska nationaldräkten af medlemmar inom Svenska Kvinnliga Nationaldräktföreningen med benäget biträde af ett par framstående konstnärer och med tanke på att tillgodose deras behof, som vore i saknad af egen hem bygdsdräkt.
Det är ju t. ex. bra oegentligt, att sådana socken- dräkter, som ännu rätt allmänt bäras af all- mogen, såsom nu daladräkterna, tagas i bruk af utsocknes, som därtill kanske hvarken nog- grant tagit reda på, hur dessa dräkter i äkta skick se ut eller hur de riktigt bäras.
Man får ju ofta se dessa dräkter på utsocknes så vanställda, att man nästan vore frestad antaga, att denna omständighet vore en bidragande orsak till det dräkternas bortfuskande, som man ofta blir vittne till äfven hos dalallmogen själf i våra dagar.
Då nu Dalarna är snart sagdt den enda landsända, där sockendräkterna ännu lefva kvar, må vi då låta den få behålla sin rättmätiga egendom!
S För att nu återgå till den allmänna svenska nationaldräkten, så har den utarbetats efter den principen att så mycket som möjligt ge rum åt olika tycke och smak, naturligtvis inom vissa gränser.
Så kan den t. ex. förfärdigas i två, till snittet hvarandra väsentligen olika typer, hvilka båda användas såväl till hvar- dags- som högtidsdräkten, nämligen dels i det ursprungligen antagna snittet med kjol och lif- stycke som skilda plagg (A typen, fig. 1 A.
), dels i det sedermera äfvenledes godkända s. k. yf-axlasnittet (B-typen, fig. 1 B.)
hvilken mo- dell (och benämning) härstammar från Ving- åkersbygden i Södermanland och karaktäriseras däraf, att i densamma kjol och lifstycke äro sammanhängande.
" Jaså, " hör jag någon ut- brista, " alltså en förfuskad vingåkersdräkt! "
Nej, mina ärade läsarinnor, den är helt olika PÄRMAR Hvardagsdräkten.j Hvardagsdräktens både kjol och lifstycke äro mörkblå, det senare rundtorn i öfre kanten för- sedt med en enkel utsmyckning i starka färger.
Till snörningen i A-typen användas smala, starkt färgade bomullsband, som dragas genom Q] silfver-, mässing- eller tennmäjor.
Bältet i — B typen göres af samma material som dräkten och igenknäppes med ett silfver- eller mässing- spänne.
Förklädet, af bomull eller ylle, är röd-, blå-, gul- och hvitrandigt på längden, veckas upptill och knytes med hemväfda,.brokiga band.
Den hvita skjortan eller öjverdelen sys vanligen i ' den å afbildningen förefintliga modellen, men ännu en annan, något olika, förekommer.
Strumpor och skor svarta, de senare antingen sleif- eller snörskor eller ock snörkängor.
Om man vill begagna ofvanbeskrifna dräkt som mindre högtidsdräkt, t. ex. till söndags, bäres till densamma i stället för nyssnämnda förkläde ett dylikt, som är röd-, gul- och hvitrandigt på längden med breda, röd- och hvitrandiga knytband.
Under den kalla årstiden bäres till innedräkten öfver den hvita öfverdelen en grön eller röd, med hvit utsmyckning försedd, stickad tröja (se fig.
2.)
Man kan då också i stället för den vanliga öfverdelen med vidsittande krage bära en utan dylik, på hvilken fästes en Rösträttsbrefkort.
ET LÄNDER den lifskraftiga Rösträttsföreningen i D Göteborg till all heder att den varit den första af de svenska föreningarna att använda de illustrerade bref- korten i rösträttsidéns tjänst och att den serie, hyarmed föreningen gör en början och som tillhandahålles af sekreteraren, fröken H. Öijer, Göteborg, är så väl sam- mansatt och så vackert utförd.
De 12 korten bära porträtten af 12 den kvinnliga rösträttens och jämlik- hetskrafvets förkämpar och under porträtten något karaktäristiskt citat.
Svenskarna äro representerade af E.
G. Geijer, F. T.
Borg, C. Lindhagen, Fredrika Bremer, Ann-Margret Holmgren och Anna Whitlock.
fgj Af citaten anföra vi Björnsons som på kortet åter- ges i faksimile.
Nu er lysets store tid men for få er vi som spreder, og vi savner det som freder Lysets gnist i Sla^gtens id.
I som för som vestalinner gav symbolet eders lif, — selve lyset kom och giv tempelvakt, I ädle kvinner!
, Idun 1908 och föregående år chemisette eller isättning med krage, då ju denna senare är den del af öfverdelen, som fortast solkas och behöfver bytas om.
Till hufvud- bonaden återkommer jag i en följande uppsats.
Hvad tillskärningen beträffar, består kjolen af 6 vader.
Framvåden jämte sidvåderna, 2 på hvarje sida, sneddas, men bakvåden göres r a k; till A-typens kjol sålunda: framvådens bredd upptill cirka 20 cm., nedtill 45 cm., sid- vådernas upptill cirka 25, nedtill 45 cm.
och hakvådens cirka 45.
Våderna placeras med den raka och sneddade sidan mot hvarandra på vanligt sätt.
Till B-typens kjol, som går upp på halfva bröstet och där fastsys med lif- stycket, får man naturligtvis beräkna något mindre vidd upptill.
Kjolen rynkas eller veckas upptill, i A-typens kjol så långt framåt, att den får vackert fall, i B-typens rundt om.
Den göres så kort, att den slutar minst 10 cm.
från marken.
Ficka sättes i framvådens ena söm, eller, för att hindra fickan att tynga ned och ge kjolen ett ojämnt fall, göres endast ett sprund, hvarigenom en ficka på underkjolen göres åtkomlig.
Lifstycket till A-typen kan antingen skäras så, att framstyckena göras lika stora och den hvita öfverdelen blir synlig under snörningen eller ock ' så, att det ena framstycket göres så mycket större framtill än det andra, att det fortsätter under snörningen och ett litet stycke under framkanten på det andra framstycket (som å afbilden).
Snörningen bör i båda fallen vara bredare upptill och smalna af ned mot mid- jan.
Kjol och lifstycke i denna typ antingen häktas ihop rundt om, så att det senare skyler linningen, eller ock göres lifvet ett stycke längre än till midjan, och kjolen sättes ofvanpå detsamma, i hvilket senare fall kjollinningen bör göras så smal, att den skyles af förklädes- bandet, eller ock använ- der man till kjollinning af samma slags band som till förklädet.
I nästa uppsats kom- mer högtidsdräkten att beskrifvas.
Till sist ett påpekan- de af ett tryckfel, som insmugit sig i den förra uppsatsen.
På tal om modifierandet af all- mogedräkterna hade jag skrifvit: " Så t. ex. vilja vi ha nå- got lättare material än som bestås i våra gamla folk- dräkter, och det är ej svårt att åstadkomma. "
Vid tryckningen har det lilla ordet Fig. 2. ej blifvit uteslutet.
MÄRTA JÖRGENSEN.
Kunna erhållas i närmaste bokhan- tillhandahållas till iöljande priser: Iduns pärmar, röda med guldtryck ... 1:50 del eller direkt från Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0:50 om rekvisition och likvid i postanv sning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
^^a Med Idtms rosor till Naddö.
Mathilda FryxelL E T GAMLA Fryxellska hemmet vid Drott- ninggatan med dess idylliska glädtighet och frid, där två systrar ännu i ålderns sena dagar arbetade för sin ungdoms ideal, har blifvit splittradt af döden.
D e n yngre af häfdatecknaren Anders Fryxells begge dött- rar, fröken Mathilda Fryxell, har nämligen i dessa dagar aflidit nära sjuttionio år gam- mal och lämnat sin 8o-åriga syster ensam.
De ha ju annars följts åt som goda ar- betskamrater i alla år med ytterst samma in- tressen och mål, ehuru de hvar för sig hade sina älsklingsföretag, som de ägnade sin tid och möda.
Den aflidna var född i Stockholm d.
8 oktober 1830, men växte upp i Sunne präst- gård i Värmland, där hennes fader var kyrko- herde.
H e n n e s sociala intresse och varma medkänsla för de lidande tog sig tidigt ut- tryck i ett verksamt och rikt arbete på folk- undervisning och i den frivilliga fattigvården bland faderns församlingsbor.
D å hon med sin syster på 80-talet bildade ett hem i Stock- holm, utvidgade hon sin verksamhet och bör- jade jämte det personliga arbetet bland nödens barn att ägna sig åt lösandet af sociala spörs- mål.
H e n n e s erfarenheter hade gjort henne liksom hennes syster till en varm nykterhets- vän, och här fann hon ett rikt fält att be- arbeta.
H o n bidrog verksamt till stiftandet år 1880 af föreningen för sömmerskor, som mycket bidragit till förbättrandet af deras ställning, och var alltjämt vid sin död för- eningens ordförande.
H u r varmt den låg henne om hjärtat, därpå är hennes önskan att inga blommor, men väl en skärf till hennes kära förenings sommarhem skulle skänkas af dem, som ville hedra hennes minne.
D I likhet med systern Eva utöfvade Mathilda Fryxell ett ganska rikt författareskap, på sista tiden såg man dock helt naturligt mera sällan hennes signatur.
Allt hvad hon skref var präg- ladt af hennes varma kristna lifsuppfattning och strängt etiska lifsåskådning.
Själf var hon stilla och tillbakadragen och sökte icke världens ros för det arbete hon utförde i mänsklighetens tjänst.
Begär alltid Granit-emaljerade KOCKUMS KOKKARL " T ^ v E N som vill resa ner, är naturligtvis väl- 1) kommen. "
Det var med de orden jag styrkte min själ, då snabba årtag öfver Vättern förde mig mot Naddö, och när jag vandrade upp genom parken mot byggningen — en tidig och oanmäld födelse- dagsgäst.
Gårdsplanen låg tom i ett beslöjadt, opålit- ligt solsken, det var stilla, det var söndag som söndagar voro för mycket länge sedan på gamla gårdar, en blandning af glädtighet och högtid- lighet.
Öfver porten vajade vått medeltida riksbaner, den blå duken med de tre kronorna, kring de hvita pilastrarna lindade sig en gir- land af pioner, och trappan var kantad af blomsterskänker, så att ens väg till det Heiden- stamska hemmets tröskel bokstafligen gick ge- nom rosor.
Men detta var också allt, intet buller eller brådska, intet jäkt hos gårdens unga värdinna, som skulle ta emot gäster på oanade tider och i oanade mängder, ingen främmande och uppstramad min, hvarken hos Naddö eller dess ståtlige herre.
Hans välkommen och tack för den knippa rosor från Iduns redaktion, som jag haft turen att få medfölja, var så hjärtligt och älskvärdt, att jag genast kände mig obesvärad och började trifvas.
— Hur låter väderleksutsikterna?
frågade Heidenstam.
— Regn i södra, mellersta och norra Sve- rige, svarade jag öppenhjärtigt, 1y dess stoltare var det ju, att solen sken allt mera oförbehåll- samt öfver Naddö.
" Allés geben die Götter, die unendlichen, ihren Lieblingen ganz. "
Gamla fru Heidenstam kom grann och för- nöjd i sin tjocka sidenklädning och hälsade.
Med disciplinen från en liten intervju för ett par veckor sedan ärtnu inne, började hon ögon- blickligen att med rörande noggrannhet berätta allt som händt innan jag kom: hur man varit tidigt uppe för att kläda förstubron och ta mot skolbarnen från socknen, som uppvaktat på morgonen och sjungit östgötasången för 50- åringen, hur där kommit bref och presenter och redan i går några vänner ur den intimare kretsen från Stockholm.
Hon ville också berätta hvad som skulle hända, men just då började det, och sedan blef där icke mycket andrum under dagen.
Klockan ett var den frukost, för hvilken vaktmästaren på hotellet i Vadstena så hotfullt varnat med orden, att den var för de särskildt inbjudna, men det särskilda tycktes ligga däri, att nästan alla hade skrifvit om eller målat eller förlagt värden utom jag.
Det var roligt att iaktta honom bland dessa gamla vänner, Iduns kvinnostipendium.
Förslag till kandidater för nästa år.
ID IDUNS kvinnliga akademis senaste års- sammankomst beslöts att genom Idun rikta en vädjan till allmänheten att hädan- efter biträda akademien vid föreslåendet af pristagare.
Vi uppmana därför våra läsare att benäget inkomma med motiverade förslag till pris- tagare för nästa år, framhållande någon svensk kvinna som kan anses berättigad till årsstipen- diet, 1,000 kronor, " för belönande eller främ- jande af någon förtjänstfull kvinnlig gärning. "
Förslagen, som torde adresseras till akade- miens sekreterare, med.
dr.
Karolina Widerström, Gamla Kungsholmsbrogatan 19, Stockholm, böra insändas ju förr dess hellre och senast före utgången af oktober månad.
V Giftfria och syrefasta.
===== Prisbilliga.
===== F å s p å b e g ä r a n öfwer- — allt i hela världen. — FOLKTÅGET DEFILERAR FÖR DIKTAREN.
J. Wallgren foto.
af hvilka somliga såsom fru Eva Acke, Tope- lius ' dotter, känt och följt honom genom alla skiften sedan Vallfarts- och vandringsår.
Det var roligt att höra honom vid en anspelning på de 50 åren förklara sig vara yngre till sin- net än någon af sina gäster, ehuru det låg en droppe vemod och förebråelse i slutorden: och i all synnerhet yngre än de yngsta här.
Att sedan se Heidenstam mottaga de stora hyllande skarorna uppe på sin trappa och med sin klädsamma, enkla värdighet gå glänsande ur denna fordrande situation, eller att se ho- nom med ädlingens obeskrifliga älskvärdhet röra sig bland dessa skaror, som fyllde parken, och hälsa med ett vänligt ord på bekanta och obekanta, var att få sin uppskattning och upp- fattning af diktarens person kompletterad.
Min- net af den granna gestalten på trappan, vänd mot folket, den klingande stämman, som talade ord, än rörda och litet vemodiga, än distinkta som fältrop och koncentrerade och afrundade som valspråk, är ett af dem man gömmer som pärlor på ett band.
Att man tog till ögonen var där naturligtvis ingen, som märkte.
Man observerade ju knappast, att det dånade skott ute från Vättern från en vänskapligt sinnad flotta.
— — — Då på eftermiddagen telegrammen lästes upp och man kom till Carl Larssons: " Måtte sven- skarna få många sådana höfdingar! "
interfoli- erade Heidenstam med skämtsam förskräckelse: — Ja, men inte för många!
Om farhågan varit allvarligt menad, skulle man lätt kunnat lugna jubilaren!
Som per- sonlighet och diktare intar han hos oss en särställning, och med en visshet som gränsar till bitterhet kunna vi förutsäga, att vi icke få " för många " af hans sort.
— — — Dagen hade gått som ett stjärnskott, och när tåget satte ut från stationen, erinrade man sig plötsligt, att man för första gången varit i Vadstena, och att man icke märkt det.
E.
— ER.
KALMAR ANQKVARNS A.-B:S tillverkade af utsökt råvara på tidsen- 353 Hafregryn &amp; Sundhetsmjöl SVEA Prlsbolönta - Ugaste sätt ä r o n u t i d e n s förnämsta ' - Finnes hos hvarje välsorterad speceri- handlare i riket.
mod högsta utmSrkolmor.
J AG BÖRJADE med vers, och så lärde jag mig lägga orden i små lådor med fack.
Det var ju att taga vara på sina hjärteord, för de blommade sparsamt i de första vårdagarna.
Skolan hatade jag, och sällan tog jag mig tid att lösa de räkneuppgifter jag fick.
Stryk fick jag hvarenda dag och tålde också åtskilligt, och dum och lat var jag, det stod i betygs- boken.
Men när det gällde att spela lärarna ett eller annat fult spratt, var jag alltid den finurligaste.
Jag ansågs för den odygdigaste i klassen, och dan värste slagskämpen var jag nog, inte så, att jag var så synnerligen stark, men jag tålde mest stryk och gaf mig inte så lätt.
Ja, på den tiden var där säkert ingen, som anade, att jag som yngling (vid tjugofyra år, debutåret, var jag som mest grön) skulle debutera med en så sentimental och mjäkigt snäll bok soni " Hvitä kyrkans by " I skolan var jag först och f.ämst upprorsmakare, och som rottingen på den tiden var klassförestån- dare och flitigt användes vid minsta utbrott af liflighet eller själfkänsla, lärde jag mig hata mina lärare, och detta hat var den första goda jorden.
Med ett vänligt och öfverseende ord skulle man kanske kunnat få mig till en präk- tig räknekarl, men där sparades som sagdt på goda ord.
Jag blef också ständigt kvarsittare, men trifdes rätt bra på en och samma bänk och skar mina runor däri och mina första läro- spån.
Ingen anade, att jag hade en talisman hemma, en underlig kulram kan man säga, med rörliga och kulörta små kulor, som kunde snurra och flyttas efter behag.
Och jag flyttade dem upp och ner, alldeles som läraren flyttar pojkarna, och det blef hela figurer och världar, som lefde i den ramen för mig.
Jag fyllde räkne- och välskrifningsböcker med vers, teckningar och akvareller.
Likväl var jag alls ingen inne- sittare.
Jag ströfvade kring om kvällarna i den gråa staden med kamrater af samma skrot som jag själf, och det var vårt förnämsta nöje att springa på svag is, så att det blef bölja framför; det kallades att " taga sulan ".
Det klang och gnistrade i isen, och så gällde det att trampa rätt och söka fast grund, hvar gång det gällde.
Redan då visade jag nog en smula anlag för lyrisk prosa, och jag var fri och ville inte veta af några band.
Emellertid svällde mina versböcker alltmera, och jag såg mig omkring i naturen som en fullärd trädgårdsmästare, fast jag ännu knap- past hade så mycket som några fattiga strån på mina marker.
Men jorden var väl inte den sämsta, och den jäste mot våren.
Jag diktade om svaga isar, försökte mig på prosa, men misslyckades, och så blef det mest sådana här små enkla och späda blommor: med roligare än att sitta framför kulorna på den lilla ramen hemma.
Inget minspel undgick mig, och mina gubbar blefvo bättre och bättre.
Hemma skref jag nu små prosauppsatser och skolhistorier.
Jag ritade också.
Nu blef jag emellertid körd från Malmö skola, för jag hade suttit två år i tredje och hade haft så roligt ute i det gröna på sommaren, så jag tänkte inte ett dugg på tentamen.
Sändes så till Lunds privata elementarskola.
Där gick det bättre.
Präktigare lärare var där, och de hade öfverseende med ungdomlig liflighet.
För de lärare, jag tyckte om, hade jag ofta högsta betyget.
Jag hade professor Stille i uppsatsskrifning och hade fria händer, skref vers och fick för öfrigt skrifva om hvad jag ville, något, som gjorde kamraterna ärg- gröna — vänner hade jag inte många, och jag fann föröfrigt ingen vårgrönska hos mina jämn- åriga.
Jag gick mest ensam och var sur som kart.
Hemma växte luntorna, och jag rimmade ohyggligt.
Ur en höstdikt på sextiosju verser citerar j a g: var där någon, som sade ett vänligt ord till mig, och kamraterna i min klass förbjödos af sina föräldrar att vara tillsammans med en så- dan slyngel.
Jag fortsatte i skolan att trotsa och lindade handdukar om benen.
Jag lärde mig gråta, när det inte sved vid slagen, bara för att undgå upptäckt — och jag skrattade ofta midt i synen på läraren, när det sved.
Och det sved ofta, för han hade många sätt att slå, den mannen, Berg hette han.
Plockade man lössen ur en blomma, som skulle botani- seras, så fick man på fingrarna med rottingen, så topparna svullnade, och blod sprang ofta fram under naglarna, ja, satt man och lekte och ritade på en pappersbit, och det gjorde jag rätt ofta, så ref han sönder den och tvang en att äta upp det.
Ah, hvad jag hatade ho- nom!
Han fick mig aldrig stukad.
Han drog fram min pulpet och ställde den vid sidan af kate- dern för att jag inte skulle få någon tråd till kamraterna och draga dem med i okynnet.
Jag satt där en hel termin och var glad som aldrig förr.
Nu slapp jag ständigt se honom framför m ig&gt; jag kunde göra många fler gubbar än förr, och så studerade jag kamraternas ansikten, hade dem midt för mig, och detta var till och FÖRGÄT MIG EJ.
I grönskande lund, så tyst och sval, praktblommor växa i tusental, rosen och liljan leende stå och växla blickar med himlen blå.
Gå nu till ängen, till bäckens brädd, där står en blomma, så blyg och rädd, och lyss du efter, hon hviskar dig: Förgät mig ej, ack, förgät ej mig!
Ty liksom rosen och liljan se mot himlens blånande haf och le, så såg den lilla dit upp också, och hennes blick blef som himlens blå.
Då var jag fjorton år.
Jag hade egentligen inga LIS!
vänner.
Sällan NILS W I L H E L M L U N D H I Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannämnda be- lopp till Expeditionen holm, » f Idun, erhålles inom Sverige portotritt Stock- t Idun Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 1895 1902 1903 1904 1905 YNGLINGAÅREN.
(n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret, n:r 28 felas) — 354 — 2: — 2: — 2: — 4: — 4:50 5: — 5: — Dimman blef dragen i flor öfver marken hän, samman skuggan kröp — strimman af dagen rann ut bakom mörka trän — flamman stöp.
Ilande natten drog skugga och underbart lätt sus i kvist och gren, hyllande vatten i kärrgöl speglade klart vätffjussken.
Jag drog igenom klasserna, gick som sagdt mest ensam, längtade ut till gröna fält.
Så lämnade jag skolan och kom in vid statens järnvägar, satt och skref på godslistor i tre år.
Nå, där skrefs ju bara på den ena sidan, och baksidan fyllde jag för egen räkning.
Jag skref nu prosa och var förfärligt sentimental.
Helt naturligt: När hela ens barndom har för- lupit som gråa år utan egentliga vänner och lekkamrater, så blir det bakslag för ynglinga- och mannaåldern.
Det kom som en sjukdom, men jag släppte inte taget.
All prosa, jag skref, var mjältsjuk och löslig, men det var nog ändå präktig " fåragö " på mina marker, och jag drömde om våren, starkare än någon- sin förr.
Vid denna tid var jag med om att starta ett ungdomssällskap vid namn Veritas.
Vi voro tre, som satte det i gång, och så gåfvo vi ut en tidskrift med samma namn.
Den var naturligtvis förfärligt ungdomlig, en röd tid- skrift, som var grön, kan man säga, och hela staden gjorde spe af den och pekade ut oss.
Men så skref Heidenstam mycket vackert om tidskriften, och det gaf oss nytt mod.
Vi rustade oss mot " gubbungdomen " och bildade filialer rundt om i landsbygden, i Kristianstad, där Fredrik Böök, då skolyngling, stod som ordförande, i Växjö, Luleå m. fl.
ställen.
Och i Finland i Hälsingfors hade vi också en liten afläggare, som startades af en broder till Schau- mann.
Hemma i hufvudkvarteret i Malmö satte vi magen ut något mera än bröstet, men då vi inte voro mera än tre, generalförbundsord- föranden, generalförbundssekreteraren (det var jag) och generalförbundskassaförvaltaren (alla medlemmar hade förskräckta afgått, då det bör- jade svälla) så var det alltid en konst att in- billa publiken, att vi voro hundra och tusen i Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52felas) Idun 1907 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0: 20 0: 20 0: 50 2: — 2: — LIS!
A march sung by the men of Dalecarlia sataniskt invecklade för- den goda staden i stället värfvet af en falsk Lean- för tre.
Vi ställde till dro Bassano, eller den möten och gåfvo ut tid- when walking home from t h e summerwork in t h e fields.
absoluta nödvändighe- ningen hvarje månad i ten af ett svenskt stats- ett och ett hälft års tid.
A TT EN EGENARTADT svensk skald som Karlfeldt af en landsmaninna * * kunnat bli sä förträffligt tolkad pä engelska som här skett med Dalkarls- lotteri.
Så hade vi inte medel marschen — våra läsare torde lägga märke till hur omsorgsfullt icke blott att hålla upp det längre Omsider blir du miss- rytmen och karaktären, men också ordvändningarna äro återgifna — är väl och med oss tre ramlade ett förvånande fenomen, värdt att beaktas.
I någon mån mera förklarligt blir tänksam och försummar det, då man hör, att öfversätlarinnan, som i England ränt mycket erkännande intet hela surfven till den goda försiktighetsmått för sina vackra öfversättningar, är fru Hildegard Wieselgren, dotter till för att få vara en smula stadens förnöjelse.
Hur generaldirektör Wieselgren, som själf dokumenterat sig som framstående som helst — de flesta Ty meningen skönlitterär författare.
Fru Wieselgren är gift med sin kusin, ingenjör i fred.
af de unga (sjutton- och Ragnar Wieselgren, chef för Nykvarns stora pappersbruk och son till biblio- med tillvaron är väl inte tekarien Harald Wieselgren, och tillhör sålunda genom börd och giftermål uteslutande att tala och adertonåringar) som då en släkt med utpräglade litterära intressen.
skrefvo och pladdrade i svara.
Innan du tager Veritas, ha redan nu in på Hotel d ' Anatolie hunnit skapa sig ett i Brussa, yrkar du be- namn på ett och annat stämdt på att få se område.
resandeboken, finner där But w h y so gloomy, Master?
OUR marching goes to T u n a en af de trettioåtta an- Jag satt inte länge Come, drink your ale much faster Across heaths a n d hillsides browning.
länd just dagen före vid järnvägen, saknade Or else it ' s getting bitter, Our march it g o e s to Mora, dig, samlar genast ihop alldeles intresse för det ditt bagage, sätter dig Let ' s all be merry here!
kallet och fick snart läm- And blue mountains sloping down.
åter i vagnen och ber na min extra befattning Put the kettle on, o mother!
With spade and pick-axe h a n d y kusken i stället köra där.
Så stod jag rådlös And the butter in the porridge.
W e ' r e marching h o m e so gladly, öfver till Hotel Splen- en tid med ett par små F o r here ' s Singing Johnny, T o our w o o d s, vast and mysterious, dide i Tsjekirgé.
Men manuskriptremsor på And Peter standing near.
T o our maids, the tiny ones.
fort!
fickan, men fick en god idé och sände remsorna Glad öfver din klok- till Verner von Heiden- het, belåtet spinnande You m e n from off the mining It ' s good to walk, o, brothers, stam.
Jag kände nu, att öfver din förtänksamhet, bara en väg låg öppen W h o ' r e toiling n o w and striving, All friendly with each-other, öfver att ändå en gång för mig.
Come, follow u s to Siljan, hafva lyckats öfverlista W h e n the m o n e y in our pockets Heidenstam svarade ödet, seglar du in med W e m a r c h with all our m i g h t!
T o every step beats time.
bland annat: " I en ba- alla kolly i Splendides Behold the lovely country T h e clarionet is sounding talj stupar kanske en på granna och fula vestibul W h e r e the churches round about ye T o the fiddler ' s h o m e w a r d s bounding, tjugo, men på.
den banan för att handlöst ramla i Stand gleaming like the lily bli nitton af tjugo lig- armarna på just den- W i t h presents to his lassie, gande i diket. "
Likväl samme, hvars fruktans- So gloriously white!
And a bridegroom ' s j o y in mind!
manade han framåt, jag värda namnteckning du fick ett riktigt godt nyss tydde i den andra handslag och kände, att hotellboken.
— Gamle W h a t colours bright a n d merry jag blifvit ställd under gosse, skriker du och Have the pastures from the ferry, en fana, och att det skakar hand, ga-a-a-mle And autumn-like a n d solemn nu gällde segra eller g-o-o-osse!
T h e brooks a n d rivers flow.
falla.
Men du börjar inse, Beneath the darkening heavens Jag arbetade på en hvad det betyder att bok, " Hvita kyrkans W e hail our hamlets ever.
resignera.
— by ", men den kunde F o r us the lights are burning Bodde då människan också kallas för Grönkö- For u s they ' ll m a k e a s h o w!
på två hotell?
pings klocka.
Manu- Ja, det tycktes hon HILDEGARD W I E S E L G R E N efter E.
A.
K A R L F E L D T.
skriptet sände jag till verkligen ha gjort.
Heidenstam, som föreslog Och hvarför?
en omarbetning och en Ja, det har jag inte väntetid af två år.
den aflägsnaste aning om.
De trettioåtta äro Det var gråa och ensamma år, och gräset ett folk för sig, beskrifvande sina egna banor växte sparsamt.
Hvad jag under alla dessa och följande sina egna tyngdlagar.
Redan ungdoms- och debutår fick smaka af lifvet, FINNES trettiosju eller trettioåtta den oundvikliga sammanstötningen med dem k ET det gitter jag inte beskrifva.
Hade jag inte svenskar, hvilkas enda, eller åtminstone är bra nog pröfvande.
Och för öfrigt skyla haft Heidenstam att se upp till, skulle jag de eviga pilgrimerna med sina många ord många gånger ha legat i diket, tror jag — och hufvudsakliga, uppgift i detta vanskliga jorde- en klokare och mera finkänslig mästare kunde lifvet tyckes vara att göra den bebodda värl- en skygg oåtkomlighet, som ständigt vetter den osäker genom att dyka upp just på de mot fjärran.
heller inte en ung;, poet drömma om.
Efter en ytterligare omarbetning och ännu två år de- platser, där du aldrig fruktade att möta dem.
Deras lifs långa roman liknar mest ett häfte Aktningsvärdt folk förresten hela bunten, såvidt Cooks kuponger.
Och när konduktören klippt buterade jag med Grönköpings klocka, slog igenom med glans och klarade både högern och jag vet.
Men i alla fall!
— För några år sedan den sista biljetten, draga dessa besynnerliga voro de öfver fyrtio — omständigheterna hafva flyttfåglar hem till Norden att lägga sig till ro vänstern.
Man såg väl något bakom.
Långt bakom.
Eljes kan jag inte förstå det.
Nu.
kommit mig att hålla räkning på dem — men under sina kors.
Hvilket — med ett väldigt Jag mår inte bra, när jag tänker på debut- några ha då ändtligen fått sluta.
tankehopp — för mig till Miljatskas strand böckerna, " fåragön ".
Emellertid fick jag stora med De armbåga sig fram i trängseln på Kalver- där du på en gammal, gammal reklamannonser, publiken tyckte inte om om- Straat, de pruta högljudt på helgonreliker i kyrilliska bokstäfver finner en grafskrift, så slagsteckningen, och jag fick lefva på rosor så pation framför Biblioteca Colombina, och då lydande: länge.
Till slut, och med tanke på just mina du klättrar upp för Tatras hvassa kammar, möter «__ _ _ Här ligger Vlatko Vladjevitj, debutböcker, vill jag säga: att jag haft lika myc- du dem på nedgående.
De vräka sig i plysch- hvilken hade hvarken fader eller moder eller ket nytta af den smörjan som en trädgårds- sofforna på Rat Mört, och stå i fånig turist- mästare af gödseln på sina land.
Och nu har andakt framför den blå damen på Gripsholm.
son eller broder eller en enda människa, utan jag inte endast blommor, utan också svällande Om du letar upp någon liten vrå på den bättre blott sina synder.
Han färdades genom många länder, men dog i sitt hemland. "
ax på mina marker — men det är nog svårt att sidan om Alperna, där du vill vara alldeles MARI MIHI.
finna dit, för det är alltid en bit väg genom ensam, eller bara nästan ensam, så öfverväl- skogen.
N I L S W I L H E L M LUNDH.
diga de dig plötsligt i storrutig verklighet, rö- rande upp himmel och jord med det nästan De eviga pilgrimerna.
D 1 Landets främsta litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6:50, hälft år 3:25, lösnummer 12 öre.
355 - - IDUN
1.
Den svenska färjan " Drottning Victoria " löper in i Trelleborgs hamn med konung Gustaf ombord.
2.
Pansarbåten Oscar II i festskrud.
3.
Angfärjeläget och mot- tagningspaviljongen.
4.
Konung Gustaf underhåller sig med ministrarne under väntan på kejsaren.
5.
Konung Gustaf och kejsar Wilhelm passera hederskompaniets front.
6 — 8.
Kungliga salongen, matsalen och konversationssalongen å " Drottning Victoria ".
1 — 3.
Hoffotograf Rahmn foto.
4.
H.
G. Lundgrens bokh.
foto.
5.
Lina Jonn foto.
6 — 8.
L.
H. Borgström foto.
!5^iE3 1.
Konferensdeltagarne samlade i första kammarens plenisal.
På ordförandeplatsen presidenten L. Bourgeois samt vid hans vänstra sida generalsekreteraren professor Pannwitz.
Bland åhörarne på främsta stolarne, konungen och drottningen.
2.
Svenska nationalföreningens mot tuberkulos ordförande friherre Tamm föreställer de ut- ländska celebriteterna för konungen.
3.
Drottningen underhåller sig med de främmande gästerna.
4.
Presidenten L. Bourgeois.
5.
Garden party i Logarden.
6.
Gener- ralsekreteraren professor Pannwitz.
A. Blomberg foto.
1.
Malmöhus läns hemslöjdsfören.
: Tomegapsgatan i Lund, gobeläng af Märta Måås Fjetterström.
2.
Bara härad i Skåne, kollektivutst.
3.
Friherrinnan E. Coyet och " Mor Cilluf.
4.
Cilluf Olssons utställning.
5.
Malmöhus läns hemslöjdsfören.
6.
Svensk Hemslöjd, utställningshallen.
7.
Svensk Hemslöjd, trädgårdstäppan.
— 358 —
holmar ungefår som när man läser ett gån- get århundrades historia i sammandrag.
Och man är så högt uppe, att man icke stores af de mänskliga tillsatserna.
Själfva Stock- holm, af hvilket man ser en töcknig flik, längst inne i viken, tyckes en smått, slottet liknar en blecklåda, Riddarholmskyrkan och Tyska kyr- kan takryttare på en katedral med ett långskepp af stadsdelar.
Du skulle vara här en stilla dag, då det kvällas och öarna mörkna utåt fjärden.
Sjön ligger blank, skuggad af ett molnträd, som växer upp med en väldig krona i väster, men genom dess grenar strila solstrimmor ner här och hvar i vattnet.
In i från staden ' drifver en liten kåre sakta på rygg och tror, att den skall nå hafvet.
I Djurgårdslandets mörka skogsbälte lyser som ett spänne utställningens ljus, men de äro ännu få och bleka.
En båt med slappa segel glider sakta som timmarna, då man väntar sin älskade.
Allt är stilla och grått, men då fattar det eld i molnträdets stam, och lågorna slå röda upp i kronan.
Det är solen, men strax går den ner, och det blir mörkare än nyss.
Skärgårdsbåtarna som mötas ideligen i nat- ten och fylla luften med sakta sori; ha nu fått lanternor på förmasten, och som svanor med en ädelsten i näbbet simma de om hvarandra.
Men se nu på Frisens park igen, det är en stad i brand, och de hvita byggnaderna likna i skymningen en lätt rök, som stiger upp från elden.
Precis klockan tio når lågorna musik- galären, den flammar upp på en sekund, och jag ställer min klocka.
Ljuset flyter i stora bäckar utåt vattnet, snart skall det nå andra stranden, men innan dess går jag och lägger mig, man är väl inte mer än människa.
Jag är minsann ofta duktigt trött ty jag ar- betar och studerar flitigt.
Jag är ännu alls icke färdig méd hemslöjden långt mindre med utställningen.
När jag fick denna hemslöjdsuppenbarelse var något af det första jag gjorde att gå till Mor Cilluf och tala om det, du vet vi är så- dana gamla bekanta, och vår vänskap är fotad på och underhållen af hundrade koppar kaffe.
— Ja de ' va ' ju rolet, lilla, sade mor Cilluf och klappade mig på handen, där hon satt i sin vrå i stora Hemslöjdshallen midt ibland sina väfvar, och så kom vi öfverens att jag skulle få komma till Tågarp i höst och gå i väfskola hos henne.
Du vet, hon är den bästa lärarinna, hennes konst och kunskap har direkta rötter i den skånska jorden, hon känner de gamla mönstren och färgerna och väfnadssätten och har själf af egen drift upplifvat väfkonsten på sin ort.
— Hvad tycker nu Hillevi bäst om utaf mina ting?
Ja, jag tittade på de flamska väfnaderna och bonaderna, på krabbasnår och drättadukarna, som just voro framtagna från kistbottnen i all sin härlighet.
Till slut sade j a g: den här, och tog i en stor aflång kudde i fint rödlakan, fylld med det mjukaste dun.
Men då upphof flickan i väfstolen sin röst och sade: — Ja, de är bara för de ' är en deWahla kudde.
— Jag hade ingen aning, sade jag, men där ser man.
— Tösen vill bara så gärna tala om ' ed ', sade mor Cilluf med en skälmsk blick i sina bruna ögon.
Se, det är som så att Anders de Wahl har upptäckt de ' där mönstret och så skulle Cilluf förstås ha det, och så köpte han ' et och skicka mig.
Vi är så mycke bekanta, och är han inte snäll, den här blomman kom Jag var vid att vi skulle gå och dricka kaffe, mor Cilluf och jag, men vi blef kvar i rummet bredvid hos Malmöhus läns hemslöjdsförening, bägge lika intresserade.
Denna utställning är ju liksom litet mera afslipad och mångsidig och tänkt för herrskap, som alltid, när det är en förening.
Men där är mycket att se och lära för en så ' n som j a g: deras fyndiga sätt att aptera gammal teknik för moderna ändamål, såsom den skånska flätningen som lampskärmar t. ex.
Möblerna äro bra, likaså lergodset och väfvarna, och fröken Måås Fjetterströms gobe- länger äro riktigt roliga, fast på mig verka de moderna.
Och hvarför skulle man också hålla sig enbart till de gamla mönstren?
Man kan väl ha rätt att låta sin egen tid sätta sin stämpel på och ge sin tribut till den gamla mönsterskatten.
I " länets " afdelning träffar du de numera be- römda tosterupsspetsarna, ett vittnesbörd om att fröken Ehrensvärd lyckats skapa af Tosterup ett verkligt centrum för knyppling af de gamla härliga skånska spetsarna och därmed också mycken nytta och glädje för orten långa tider framåt.
Du ser, tiden är med oss, jämvikts- lagen verkar och det är blott att använda med- vinden.
SVENSK HEMSLÖJD: UTSTÄLLNING SPETSAR.
AF han me ' till mig strax i början å den granna krukan också.
— Hvem skall nu få deWahlakudden?
frågade jag med en öm blick.
Men det visste ingen, den är köpt af utställningslotteriet.
Nåja, om en tid gör jag en själf, det har jag nu beslutat.
— Nu gå vi och dricker kaffe, mor Cilluf, sade jag.
— J a nog ska vi ha oss en tår, men först skulle vi se på friherrinnans utställning här midt emot.
Och så fick jag då veta, att den kollektivutställning af hemslöjd från Bara hä- rad, som upptar så stor del af väggen midt emot, är samlad af friherrinnan Coyet på Torup, huf- vudsakligen från hennes gods, och jag lade det särskildt på minnet för Pauls skull.
Om man tittar en stund på allt detta, tycker man att man står inne i stugorna af korsvirke på slätten hos Hanna Per Jöns och Bengta Måns Ols, de flamska age dynorna i gamla mustiga färger, stjärnetäckena och den skånska knytningen eller den mödosamma hålsömmen på linnelaka- nen — allt är så typiskt för sin tillverknings- ort, och det är just det bästa med det.
Nu har jag i minnet rannsakat min kläd- kammare på tredje våningen, och jag tror, att vi har några gamla bitar af konstväf, som mam- sell inte ville kosta naftalin på i våras, och spinnrockar har vi åtminstone fyra stycken, och väfstolar har vi två, som säkert duger.
Hvar vi skall ordna väfkammaren har jag redan räk- nat ut, bara du är med på det, men du lät ju riktigt entusiastisk, mitt lifs biskop, i det sista brefvet.
Dessa skåningar!
Där står i ett hörn en väldig gammal gryta af malm, stor som ett bykekar, men läs inskriptionen, där anger sig grytan själf med en oändligt högfärdig blyg- samhet som " en liden Smörpote ".
— Nej, kom nu, så går vi, sade jag stukad.
Och vi gick, men vi hade inte beräknat att nästa rum var Svensk Hemslöjd.
Den är ju själfva vaggan för det nya hemslöjdsbarnet, som växer så förvånande duktigt, en ståtlig affär som sysselsätter tusen hemslöjdare från Norrbotten till Skåne, och allt detta ledt af en kvinna.
— Ja, sade mor Cilluf, när hon med kän- narmin mönstrade de hemväfda bomullstygerna och gardinerna, så enkla och ändå effektfulla, flossamattan och möbeltygen, ja, jag sa ' när man frågte mig, hvad jag tyckte om det här företaget innan det var börjatd, får vi bara fröken Zickerman, sa ' jag, te å sköta om et ' då går det nog.
Och mor Cilluf visade sig ha rätt, det gick.
Hemslöjds start och arbetssätt känner hela världen; på utställningen kan man af alla dessa mångfaldiga vackra och nyttiga föremål, som tillverkas i bygderna efter föreningens mönster och säljas genom den, sluta sig till hvad den kan prestera, men resultatet i hela sin vidd utöfver landet, det kan man endast ana och på samma sätt med dess utveckling.
Du hör, att jag blir allt mer och mer stärkt i min tro och hänförelse.
— Tror mor Cilluf, att jag kan göra någon nytta, jag med?
frågade jag.
— Det får vi se, lilla, sade hon, och så gick vi och fick vårt kaffe.
Nej, farväl nu för i dag, välkommen till Stockholm, biskopen, och till HILLEVI.
Om det är för att förhöra mig om Paul, du kommer tidigare än du tänkt, så vill jag bara säga dig att — — du har alldeles rätt, jag är rädd, att det går därhän att jag på vissa villkor förlofvar mig med honom.
Hvad vill- koret är, behöfver jag ej säga dig, genom allt hvad du hört förstår du att jag fattat ett beslut och ämnar nu stå vid det.
Här är nästan ämne till en tragisk konflikt, är inte det stiligt, älskade?
C I L L U F OLSSONS U T S T Ä L L N I N G: BONAD I RÖDLAKAN. '
Som en nöduändighefsarfihel b e t r a k t a s Salubrin i alla h e m, där m a n försökt det m o t insektstyng eller andra y t t r e skador.
D e t kan därvid lämpligen användas u t s p ä d t oeh bör i alla fall, där längre t i d s Z behandling, erfordras, användas n t s p ä d t m e d m i n s t lika del v a t t e n; d e s s n t o m bör af-.
d u n s t n i n g e n förhindras m e d e l s t gummitaft.
Tartilager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
: 359 IDUNS MODELLKATALOG Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Fy™ rikhaltiga säsonghäften årligen.
Koloreradt omslag.
T&gt;io^,,™nr.n n ^ m ri.
t ' tn «w hoit hr — «o Kro nr hHftn Prenumerationsprl » 2.20 for helt år - 60 dre pr hatte.
' i Yl A * ^ BRUDPARET b TÄRNOR 0 MAR5t \ ALKAR nes f j TT FASHIONABELT BRÖLLOP firades den 10 dennes iks- f 1 / dagens l:a k a m m a r e baron J o h a n Beck-Eriis bortg: •ifte A sin äldsta dotter E b b a med löjtnanten vid Svea Ar- tilleri grefve Carl Gustaf David H a m i l t o n.
B r u d p a r e t u p p v a k t a d e s af 12 par tärnor och m a r s k a l k a r: fröken E l i s a b e t Beck-Friis — grefve J o h n Hamilton, Margareta H a m i l t o n — baron Sigward Beck-Friis, Sigrid Beck- Friis — grefve K n u t Levenhaupt, A n n a H a m i l t o n — baron Ove Thott, Ulla Boltenstern — lojtn.
Grustaf Wer- säll, E l i s a b e l t h Wersell — baron Carl Beck-Friis, Inge- borg T a m m — grefve G-ustaf Levenhaupt, Brita Thott — grefve Fritz von Rosen.
Louise H a m i l t o n — grefve Charles Levenhaupt, Ulla von E s s e n — k a m m a r] u n k a r e Gustaf Stjernsvärd, E l l a Hamilton, — löjtn.
L.
W e r n - tedt, E l s a Varberg — baron Fredrik B e n n e t.
J o h.
E. Thorin foto.
U] 0 bameilS Värld.
(Forts.) Skoldrömmar.
F YRA AR GAMMAL började Janne, släk- tens under, att läsa.
Det första han läste var E.
Sedan kommo A och S och O och M och Å och Ö och B och R.
Med denna läs- kunnighet följde skriffärdigheten.
Det första Janne kunde skrifva var en svensk flagga, men som den svenska flaggan fullständigt sak- nade säte i alfabetet, borttogos ett par strek, och så var där ett E.
Sedan följde de öfriga af de kända nio bokstäfverna.
A-et hade stor benägenhet att ställa sig upp och ned, men på- pekanden i denna riktning afvisades med för- klaringen: " Nä, ser du, så här skall man läsa A ' et! "
Och så vändes papperet upp och ned, medan man läste den bokstafven.
M-et ville gärna bli ett W, hvilket också tilläts.
Men S-ets inneboende drift att vända sig bakfram till ett frågetecken ansågs böra motarbetas.
— Käre lille vän, det här är intet S, det är ett frågetecken, försökte mamma.
Men Janne stod sig.
— Jo, ser du mamma, sade han det är ett — skämttidnings-S!
från / duns flarnens-Dag-pristäfling.
Hans förutsättningar och förmåga att redan öka sina föräldrars insikter kunde icke annat än göra sin naturliga effekt.
Man såg honom redan på språngmarsch upp för skolvetandets trappa, man såg att hans begafning skulle ligga för alla kända grenar af mänskligt studium.
Och när en gång en främmande tant försjunkit i beundran för det visa barnets intelligensytt- ringar, togo pappas framtidsdrömmar sig en liten frågform: sina läxor, när man är hemma, så att man kan dem, när man är i skolan.
En dunkel punkt klarnade i Jannes hjärna, och till rättelse af sitt sannolikt förhastade svar skyndade han att, utan återtagande däraf, ut- veckla tankegången: — Då blir jag lat igen!
— När du blir nio år och kommer i skolan, skall du då bli flitig eller lat?
Utan betänkande svarade gossen: — Flitig!
Mamma och pappa och den främmande tan- ten försjönko i den sortens salighet, som endast föräldrar och barnlösa tanter få njuta.
Och de blickar, som byttes, sade ungefär: Jo, med den begåfningen och så flit till, hvad allt skall det icke blifva!
Men Janne märkte effekten och tog sig en liten funderare.
Så sade han: — Pappa du, hvad är det att vara flitig?
— Att vara flitig?
Jo, min lilla gosse, det är, om man går i skolan, att läsa noga öfver Vår Bengt.
ERNST EKMAN.
B LÅÖGD, LJUSHÅRIG, svensk.
Nu en stor gosse, som hurtig biter i frukterna från kunskapens träd.
Allas älskling nu som förr; hans leende är ett soligt skimmer, och när hans små starka händer smekas, vore man en onaturlig Eva, om man inte förtjust tänkte: " En sådan riktig liten man! "
Han var inte mer än några år, när han skyd- dade sin barnjungfru för brefbärarens allt för ömma grepp.
Om Emma precis senterade det, är en annan sak, men pysen häfdade sina gent- lemansinstinkter.
" Låt bara bli min Emma, " hette det, när postmannen försökte med en om- famning i trappan.
— Hvarje husmoder B a m g E f (l e r o b e i l Bvarje sömmerska likaså.
bör prenumerera på ^ ^ pummeii.
årsk^hamårcöokr.
— 360 — ^ ^ 12 hatten årligen.
Stort äldre var han väl ej, nar han fått en liten syster.
Hvilket intryck familjetilldragel- sen hade på honom för öfrigt, vet jag ej, men en kväll, när han bad sin aftonbön, kom det fram, att han på sitt sätt tänkt öfver saken.
Med klar röst sade han nämligen: " Tack båda gudarna för i dag! "
" Hvad menar Bengt? "
" Lalla får ha sin Gud borta vid fönstret; jag har min i sängen här — två barn ska väl ha två gudar. "
— Det finns så många historier om Bengt, den t. ex. då tant Angelique med skäggvårtan var på besök ute i villan.
Pysen skulle vara artig och visa henne omkring, men inte förde han henne på de renaste vägarna.
Han gymnasti- serade henne ganska grundligt öfver leriga vattenflöden.
På hemvägen stannade tanten plötsligt.
" Här skulle vi visst ha en liten puss, " sade hon erinrande.
Två stora blå ögon stirrade förskräckt på henne och försagdt kom det från Bengt: " På munnen? "
Man tyckte sig kunna se hans lilla röda hjärta klappa af fruktan för intim beröring med skäggvårtan.
Men tanten var inte svag för kyssar.
" Nej, på vägen, " sade hon lugnande.
— Bengts oförställda glädje kunde inte anses smickrande.
Hvad man menar med ett enfant terrible har vår Bengt aldrig varit.
Han såg rörande allvarlig ut, när hans lilla mjuka hand klappade hans pappas skalliga brassa, under det han ömt sade: " Ah, du lilla panna! "
Och det var ingalunda af tjufpojkslust att ställa till skan- dal, som han en gång högt utropade: " Grä- lar dom, " när tre fruntimmer med ifriga röster persvaderade hvarandra.
En annan gång, då den tvåårige junkern fått äran närvara vid middagsbordet, höll han på att — själf helt oskyldig — sätta oss stora i förlägenhet.
Hans uppmärksamhet hade fasci- nerats af en ifrigt gestikulerande och pratande herre, hvilken i åtminstone fem minuter jong- lerade språkets värdelösaste småmynt.
När han pauserade, inföll Bengt genast: " Meja labbe- labbelabb, heje! "
" Hejen " uppfattade lyck- ligtvis inte kritiken, och situationen var räddad, men några år senare, var åter samme herre inviterad, och hans talang att motionera tungan hade ej blifvit mindre.
Bengt, som under tiden lärt sig att det mesta af hans yttranden be- traktades som gyllene ord, sade oförskräckt till sin stora lekkamrat, faster Ita: " Minns Ita, när jag sa: meja labbelabbelabb, heje? "
Nu hörde kapten Puff och — tystnaden vid bordet blef en sekund absolut.
— Bengt gillade inte Itas företag att gå och förlofva sig.
Han sköt gärna undan den stora, skrymmande karlen och förklarade synnerligen kallblodigt, att när " nya farbror " dog, skulle han " själf " gifta sig med Ita.
Hans tillgifvenhet för den forna lekkamraten kunde taga sig de vackraste ridderliga uttryck.
Jag minns en försommarkväll.
Syrenerna hade nyss slagit ut, och vi, fästfolket, stodo på ver- andan och njöt af sol och doft.
Då kom Bengt och drog mig sakta i klänningen: " Ita! "
Han var min egen hjärtevän, och jag följde honom genast.
Ur den blå sjömansblusen drog han rodnande fram den vackraste syrenklase.
" Den får Ita, men visa den inte för farbror! "
Det skulle jag inte — för ingen skulle jag visa den, men knappt någonsin har jag haft en blomma så kär, som den, min älskade lilla pys med stor ansträngning tagit åt mig.
" Den satt uppe i toppen, " sade han, " det var våd- ligt svårt att komma åt den, för jag skulle ju vara så rädd om byxorna, förstår Ita! "
FASTER ITA.
smågammalt öfver sig, de många omsorgerna hade det med sig.
Fadern var murare, mo- dern hjälphustru, barnen sågo henne egent- ligen blott om söndagarna.
Då slapp ju Lena matlagningen, men hela veckan för öfrigt hade hon att tänka på den med.
Fadern åt sin middag på bolagskrogen,, men de fyra brö- derna och de båda systrarna skulle ha sitt — den minsta låg alltid i vaggan, det var bara att värma flaskan, de andra voro jämt lika hungriga.
H o n skar limpskifvor och " Vederbörande " och pressen.
bredde margarin på hårdt bröd så sparsamt DET BERÄTTAS från festligheterna i Trelle- hon kunde, ty föräldrarna suckade för jäm- borg — Sassnitz vid den nya ångfärjeförbindel- nan öfver, hur dyrt allting var och hur myc- sens invigning, att vår civilminister grefve ket som gick åt.
Inte för att de missunnade Hamilton skulle ha gifvit sin kollega, den ungarna födan, de måste ju äta sig mätta, tyske handelsministern en ganska amper admonition men i alla fall.
Lena var verkligen inte alltid med anledning af vederbörandes nonchalans mot de mätt.
H o n kunde inte stå emot de många tyska tidningarna.
" Detta är ju rent på tok, " yttrade begärande blickarna; när det var som knappast grefve H., " hvad tänker ni på — inte får man göra tog hon af sin del, hon var ju den äldsta så nu för tiden! "
och kände ansvaret däraf.
Så hade hon re- Det är emellertid knappast på sin plats, att våra dan vid tolf år ett bekymmersamt veck i pan- styrpinnar i detta kapitel ta sig någon docerande ton nan och då hon mötte någon af grannkvin- gentemot preussarne, så ofta som vi själfva få bevittna norna i trappan, talade hon som de om kött- liknande fall af försumlighet och bristande höflighet priser och dyra tider, och det låg ett sådant mot svenska journalister.
Hvar blef t. ex. Iduns brådmoget allvar i hennes sätt, som kom dem inbjudningskort af till ångfärjefestligheterna?
Nu efteråt att alldeles glömma hennes ålder.
belägrar man oss med bilder och anmodanden om om« När hon var femton år, fick hon plats som nämnande, men det vore bättre om man ändtligen barnflicka hos en familj med åtta barn.
Det engång kunde lära sig sin enkla skyldighet att i förväg äldsta, fröken Elise, var en bortskämd sexton- och i rätt tid tillgodose den representativa pressen.
åring, som snäste syskonen och befallde jung- VI HA OCKSÅ i dagarne haft en inter- nationell tuberkuloskonferens i Sveriges huf- vudstad.
Som första öfverläggningsämne på dess betydelsefulla program stod frågan om Skyddsåtgärder i de tuberkulösa hemmen.
Men icke ett program, icke ett tillträdeskort, icke en inbjudning till dessa förhandlingar ha anordnarne ansett nödigt sända Sveriges förnämsta illustrerade tidning, det organ, som mer än något annat läses i svenska hem från Ystad till Haparanda!
Detta är en förolämpning mot hela den bildade allmänhet, vi representera, som må stå för upphofsmännens räkning, men som nu närmast resul.
terat i att vi hvarken i ord eller bild kunnat ägna det viktiga mötet all den uppmärksamhet, det eljes förtjänat.
Vi äro emellertid icke sinnade att för framtiden stillatigande finna oss i försumligheter af denna art, utan anse att enda vägen till deras utrotande är ett offentligt beifrande.
Slutkörd, Berättelse af S i g r i d E l m b l a d.
H ON VAR en af dessa tusen gamla kvin- nor, som man dagligen möter i lifvet, med böjd rygg, vissna, arbetshårda händer och något föirgrämdt i uttrycket, som tyckes s ä g a: när det varit som bäst har det varit möda och nöd.
H o n h a d e ett litet skyggt, ödmjukt leende och ett par allvarsamma ögon.
I leen- det låg en afbön, i blicken en förebråelse.
Leendet s a d e: förlåt, att jag finns till, jag skall försöka ta så ringa plats som möjligt.
Blicken s a d e: hvarför har jag blifvit satt i lifvet och hvarför tar det aldrig slut, förstår inte Gud hur trött jag är?
Ty det var ett långt lif hon hade att tänka tillbaka på och dess innebörd var slit, släp och bekymmetr.
Redan vid sex år var hon de yngre sysko- nens barnpiga.
De fattigas rikedom barnen kommo tätt efter hvarandra i det trånga hem- met.
Lena vaggade det yngsta och bar på det näst yngsta år efter år.
H e n n e s magra armar värkte och härdades.
D ä r nere på lek- platsen samlades kamraterna från folkskolan på lediga stunder, Lena hade inga, det var jämt så mycket att sköta.
H o n fick tidigt något frurna, så långt hon vågade sig på.
Kokerskan kom hon ingen vart med, hon visade vanligen af henne med ett myndigt: » köket är mitt, här har ingen att göra, var så god! » Hus- jungfrun lydde ibland surmulet, då hon inte knyckte på nacken med ett: » har inte tid », men Lena, Lena blef offret, som aldrig spa- rades.
Lena fick stoppa fröken Elises strum- por, sko hennes kjolar, sy i hennes knappar, springa hennes ärenden — och för öfrigt, åt hvem fick icke Lena stå till tjänst.
» Kära, hjälp mig att dra tvätten. » » Håll i skålen här, me- dan jag öser ur kastrullen! » » Torka de här galoscherna! » Lena, lägg om lillen, Lena, torka fort upp, Erik har spillt ut välling, Lena, Lena!
Åh, hur fotsulorna värkte, då hon gick till sängs, och teå om nätterna, det var oupphörligt att springa upp och passa på de b å d a minsta.
D ä r h e m m a i fattigmanslifvet hade det ju inte varit så kinkigt, lite skrik k a n man väl somna ifrån, men fru Erlén blef orolig för hvartenda knyst från barnkammaren.
Lena måste alltid vara på sin post; hon blef en smula hålig och blek och ögonen fingo ett oroligt vaket uttryck.
Lättsöfd som en harunge spratt hon till så fort den minsta pysen vände sig och vid tecken till alarm for hon upp som en fjäder och stod ofta kvarten igenom skälf- vande i bara linnet för att lugna den lille: Så gingo ett par år.
Fru Erlén bytte under tiden flitigt tjänare, men Lena, det tåligaste exemplaret af dem alla, var ännu kvar, och då nu Marie, som blifvit en af de omöjliga skulle gå, beslöt fru Erlén att dressera Lena för den vakanta sysslan.
Men fru Erlén var praktisk.
Lena fick vis- serligen högre lön, men hon fick ha kvar om- sorgerna som barnjungfru, ty hon var ju verk- ligen mån om de små.
D e n yngste var nu tre år, frisk och trind som ett äpple men ostyrig — det var inte tänkbart allt hvad den pojken hittade på.
Lämnade hon honom le- kande med en trähäst, hittade hon honom i förmakssoffan i färd med att dra ner en tafla, vände hon sig ett ögonblick från dukningen, sträckte han upp armarna efter sockerskålen, fick han inte tag i en sax, så var det en knif, alltid var det något och Lena hetsades mellan sina dubbla sysslor, tredubbla kunde • jypgil uiviad (unaer armaruej, miajevldd ooh kjollängd Hrhållas omgående till nedanstående pil » Inom Sverige: Blnallf 40 » re » Uzpediersa portofritt Inom Sverige om rekvisition Mioiju al likvid inritades till erhåller NI till Hdor figur Kjolmöniter utan släp SO ore, Prlnieuklidning 75 Bre, Raform- ' f u l l t t i l l f ö r l i t l i g a, m o d e r n a o.
e l e g a n t a drfikt TB Bre, BarndraktmSnatar 60 Bre, KraguSiiatar (Pellerin) M f i s t e r s a m u e l s g a t a n 4 3, S t o c l c r i o l r?
; ' " ' M i 60 » re, KappmBnstar 60 » re, NatlonaldrMctmBnatar 1 kr.
¥ _i 1 £ •• A UjJ; l l n A M A t l f f n A M &amp; f A ^ MBnster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställning tf %i4t %£ I w l s f l f l C T •Ql ' QTtTO; Y dy p C i S Hl UII a ICI • * • » d &amp; itföilu * den moå —?
et 361 •zz * " — pruet * ' di dnbbeIt mot * " Ull » 1T1UII5 Iwl dlU« t
man godt säga, ty handräckningarna åt ko- kerskan voro dryga nog.
Men för dem fick hon sin belöning.
Kokerskan h a d e en bror, som var kusk åt ett gammalt rikt original, baron Adelheim.
Baron Adelheim var egentligen tysk, men hade som barn kommit öfver till Sverige och sedan blifvit där.
H a n var mycket rik, föraktade hvarje befattning, men hade åtskilliga vurmer: gammalt porslin, snusdosor, ett utsökt kök och hästar.
H a n hade en våning på tjugo rum, hvaraf han begagnade tre för egen räkning, de andra upptogos af betjäningen.
D ä r var den franske kocken, som dagligen måste anstränga sig att komponera en matsedel på tolf rätter, af hvilka baronen efter mogen öfverläggning utvalde sex.
D ä r var kammartjänaren, som vid minsta möjliga tillfälle spelade grand seigneur, där var husförestyret, fröken Stauf- fen, hvilkens pustande lekamen ingaf falska föreställningar om ansträngande sysselsätt- ning, där voro husjungfrun och betjänten, un- derköksan och diskerskan, kocken och stall- drängen, ridknekten och lill Otto, springpoj- ken.
Alla dessa människor föddes och frodades i baron Adelheims nådes solsken och blefvo VARGARDA (Kungl.
Hofleverantöi) HAFREGRYN o HAFREMJÖL Tid beredningen bortslipM icka — såsom ofta sker för att girra grynen hvitare färg — den gulaktiga, nä- ringsrika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifver grBten mera nä- ringsrik, finsmakande och fast ' ej IBs ooh slemmig).
Oks.
DIR ixtn kvalitén i pakotarna.
KÖKSALMANACK Eedigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af Elisabeth .Östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 18 — 24 J U L I 1909.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kalftungor i majonnäs med stekt po- t a t i s; mjölk; kaffe eller te mea ugn- stekt bröd.
M i d d a g: Af redd buljong med stekta palsternackor; kokt gös med smör och ä g g; Chateaubriand med brynt p o t a t i s; jordgubbar med vispad grädde.
MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafremjölsvalling; fiskstufning i snäc- kor; _mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Gratin på buljongskött; krusbärskräm med mjölk.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; pannstekt sill med p o t a t i s; ä g g; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Stekt god- kalflefver med p o t a t i s; mondaminkräm med vin.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ugnstekt kalflefver med gräddsås (re- ster från tisdag) med brynt p o t a t i s; mj ölk; kaffe eller te.
Middag: Bräckt skinka med stufvade spritär- ter; filbunke.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; patentbiff; mjölk; kaffe eller te.
Mid- dag: Grönsoppa med mjölk; Lydias petits-choux med hallonsylt.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekt färsk strömming med p o t a t i s; ägg; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Surstek med legymer, pressgurka och lingonsylt; smultron med mjölk.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; fattiga riddare med sylt; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: Kokt sik med skiradt smör och hackade ägg samt p o t a t i s; ris mjölspudding.
RECEPT: K a l f t u n g o r i m a j o n n ä s (f. 10 pers.).
2 kalftungor, 2 lit.
vatten, 1 msk.
salt.
T i l l g r i l j e r i n g: 1 ägg, 2 msk.
grädde, V * k k p.
fint s t ö t t a skorpor.
T i l l s t e J c n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.).
M a j o n n ä s: 2 äggulor, X U tsk.
salt, 2V2 del.
god matolja, 1 msk.
citron- saft eller dragonättika, 1 knifsudd hvit- peppar.
Tungorna sköljas, bor- Beredning feta och säfliga af god kost och ringa arbete.
Baron Adelheim hade en engelsk jaktvagn, som han aldrig använde, och fyra ståtliga vagnshästar, hvilkas välfärd kusken hade att befrämja.
Rykta dem gjorde drängen men kusken hade till uppgift att motionera de ädla djuren.
Ståtligt utstofferade, med blanka se- lar, kördes de dagligen lilla Djurgårdsprome- naden rundt, beundrade af mängden, och kusken satt stolt och stram med uppvridna mustascher, den lilla styfva engelska hatten lätt svängd åt vänster öfver det fylliga an- siktet, eleganta kragstöflar och älghudshand- skar, stallknekten vid hans sida, båda djupt medvetna af den upphöjda ställningen.
Kusken hette Olof Stenholm och var, som sagdt, bror till Erléns kokerska.
H a n k o m någon g å n g på besök till sin syster, en högt skattad ära, och medan han långsamt tömde den välbräddade kaffekopp hon därvidlag kre- densade honom, betraktade han nådigt den lilla flinka husan, som lik en ekorre flög från syssla till syssla, alltid utan knot.
Stenholm var ingen lidelsefull natur, men han gick och bar på ett kvinnoideal, en va- relse som i aldrig svikande omsorger skulle stas väl, läggas i det kokande vattnet, tillsatt med saltet och fä koka, tills skinnet lätt kan afdragas (omkring 1 / 2 tim.).
Tungorna klyfvas längs efter i 3 skifvor och griijeras (doppas i det uppvispade ägget, blandadt med gräd- den och vändas i de s t ö t t a skorporna).
De stekas därefter vackert bruna i smöret, uppläggas på fat och garneras med majonnäsen samt persilja.
Till majonnäsen röras äggulorna i en stor spillkum med en träsked.
Saltet till- sättes och äggulorna röras å t samma håll, tills de blifva som en sammets- lik ljusgul massa.
Då tillsättas mat- oljan och citronsaften droppvis och växelvis.
Blir majonnäsen för tjock och ej vill samla sig, tillsättes litet vatten.
Den af smakas med salt, h vit- peppar och, om så önskas, med litet socker.
F i s k s t u f n i n g i s n ä c k o r (f. 6 pers.).
3 / i kg.
1 gädda, 1 msk.
salt, 1 tsk.
ättika, l / 2 Ht.
vatten, 2 msk.
smör, 3 msk.
mjöl, 2 del.
tunn grädde, 2 del.
fiskspad, salt, hvitpeppar, saf- ten af V2 citron, 2 äggulor, 2 msk.
stötta skorpor, (1 msk.
rifven ost).
T i l l s n ä c k o r n a: 1 msk.
smör (20 gr.).
B e r e d n i n g: Gäddan rensas, fjällas ej, sköljes väl och torkas med en fiskhandduk.
Den ingnides med sal- tet och ä t t i k a n och kokas sakta i 1 lit.
vatten.
När den är kokt, upptages den genast ur spadet, som tillvarata- ges.
Skinnet afdrages, alla ben bortta- gas och fiskköttet skares i fina tärnin- gar.
Smör och mjöl sammanfräsas och påspädes med grädden samt fiskspadet och såsen får koka 10 min.
Den afsma- kas med kryddorna och citronsaften och afredes med äggulorna.
Fiskköttet nedröres försiktigt i såsen och massan lägges i smorda snäckor, samt öfver- strös med de stötta skorporna och, om så Önskas, med den rifna osten.
Snäckorna sättas in i ugn i god ugns- värme och tages ut, när stuf ningen fått en vacker gulbrun färg.
Den ser- veras genast.
G r a t i n p å b u l j o n g s k ö t t (f. 6 pers.).
Va n £ - buljongskött, 1 rödlök, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 kkp.
bul- jong, salt, hvitpeppar.
Potatismos: 1 liter potatis, 1 kkp.
mjölk, 2 msk.
smör (40 gr.), salt, socker, 2 msk.
s t ö t t a skorpor, 1 msk.
rifven ost.
T i l l f o r m e n: 1 / 2 msk.
smör (10 gr.).
B e r e d n i n g: Köttet hackas groft.
Löken skalas, hackas fint och brynes i smöret tillsammans med köttet, hvar- efter buljongen och kryddorna tillsät- tas.
Potatisen råskalas, kokas i vatten och pressas genom purépress eller mo- sas sönder med en gaffel.
Mjölken ko- kas upp och tillsättes jämte 1 msk.
af det kalla smöret samt kryddorna, och moset arbetas med gaffel, tills det liknar skum.
E t t eldfast fat eller en pajform smörjes med smör, köttet lägges i och utbredes jämnt.
Potatismo- set lägges ofvanpå och anrättningen strös öfver med de s t ö t t a skorporna och den rifna osten samt belägges med resten af smöret, fördeladt i floc- kar.
Gratinen sättes in i ugnen a t t få vacker ljusbrun färg.
Den serveras med skiradt smör eller steksås.
Krusbärskräm (f. 6 pers.).
1 liter färska eller 6 del.
konserverade krusbär, V 2 lit.
vatten, 2 kkp.
kross- socker, V2 msk.
potatismjöl och 1 msk.
mondamin.
Beredning: Krusbären snoppas, sköljas och få afrinna.
Af sockret och vattnet kokas en tunn, klar lag.
Krusbären iläggas och få koka, tills de röra sig kring hans höga person, någonting fogligt och mildt, som tacksamt skulle ta emot hans beskydd till ersättning för stoppade strum- por, oklanderlig stärktvätt, välsmakande föda, kort sagdt, all den ans en m a n har rätt att fordra af den kvinna, som han ger sitt namn.
Namnet Stenholm var verkligen ej värdelöst.
Baron Adelheims lifkusk betydde något inför samhället, hur mycket mer skulle han icke komma att betyda inför det enkla begreppet: en hustru.
Men ödet k o m äfven i hans väg, en dag var han icke längre baron Adelheims lifkusk, den värde baronen lade sig helt enkelt ned- att dö efter en af sina små allra bästa mid- dagar.
Det var ett hårdt slag för en m a n som Stenholm, en m a n van vid bekvämlighet, ett godt bord och ordnade förhållanden.
Besö- ken hos systern blefvo allt tätare och medan han vred sina prydliga mustascher, lät han blickarna med bestämdt gillande vandra öfver till Lena — hon behagade honom, att h a n behagade henne betviflade han ej ett ögon- blick.
^0,.^) Landshattar f r.
k r.
I: 5 0, 1:95.
Dam-Mössor i linne och bomull f r.
k r.
2B 4 0.
f r.
k r.
4: 5 0.
af sadelgjord och linne fr. k r.
Is —.
äro mjuka, d å krämen afredes med det i litet kallt vatten eller franskt vin utrörda potatismjölet samt monda- minet och får e t t godt uppkok.
Krämen afsmakas och omröres d å och då, tills den är kall, då.
den upphälles i karott eller geléskål.
M o n d a m i n k r ä m m e d v i n (f. 6 pers.).
40 gr. mondamin, 3 del.
vat- ten, 3 del.
franskt- eller renskt vin, 150 gr. strösocker, skal och saft af 1 citron, 4 äggulor.
B e r e d n i n g: Mondaminet upplöses i 1 del.
af vattnet.
Det öfriga vatt- net kokas upp med sockret samt skalet och saften af citronen.
Vinet tillsättes och det upplösta mjölet iröres, hvar- efter krämen får koka under rörning i 5 min.
Äggulorna ivispas, en i sän- der och krämen får sjuda, tills den är riktigt tjock, d å den vispas tills den blir riktigt kall.
Den upphälles i vattensköljd ä la daube-form och uppstjälpes, när den stått 2 — 3 tim. Garneras med sylt eller kompott och serveras med kakor.
t ä t t slutet lock, tills de äro riktigt mjuka.
De uppläggas d å med hålslef i ett fat.
Resten af smöret fräses med mjölet, ärtspadet tillsättes litet i sänder, och såsen får koka 10 min.
Därefter iläggas ärterna och stufningen afsmakas med den hackade persiljan samt kryddorna.
Lydias petits-choux (f. 6 pers.).
3 del vatten, 50 gr. smör, 120 gr. hvetemjöl, 4 hela ägg.
Pärlsoc- ker och mandel a t t strö öfver bakel- serna.
B e r e d n i n g: Smör och vatten kokas upp, mjölet tillsättes under flitig visp- ning och smeten får koka, tills den släpper pannan, hvarefter grytan lyf- tes af elden.
Vispen klämmes ur väl och när smeten afsvalnat inarbetas ett iigg i sänder.
Massan lägges med msk.
i form af små bullar på en väl ren- gjord, smord och mjölad plåt.
Bakel- serna strös öfver med pärlsocker och hackad mandel samt gräddas i varm ugn.
Därvid iakttages, a t t ugnsluckan ej får öppnas förrän efter 8 — 10 min.
Då bakelserna kallnat, skares e t t lock i dem och de fyllas med någon kräm, Stufvade spritärter (f. 6 vispad grädde eller sylt.
pers.).
D / 2 Ht.
spritade ärter (= 5 lit.
ospritade), 8 / 4 lit.
vatten, 2 tsk.
salt, 2Va msk.
smör (50 gr.), 1 msk.
S u r s t e k (f. 12 pers.).
3 kg.
in- mjöl, 2 msk.
hackad persilja, 1 tsk.
nanlår eller rotstek af oxe, 2 msk.
socker.
salt, 2 tsk.
stött hvitpeppar, V2 tsk.
B e r e d n i n g: De spritade ärterna stötta nejlikor.
T i l l l a g e n: 2Vs del.
god sprit- påsättas i kokande saltadt vatten.
När de kokat upp, tillsättes 1 msk.
af ättika, 2V2 lit.
godt svagdricka, 2 smöret, hvarefter ärterna få koka, med del.
strösocker, V 2 msk.
kryddpeppar- — 362 korn, 3 lagerblad, 2 små rödlökar (D / 2 hg.
späck.).
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.), V 2 msk.
salt, IV2 lit.
kokande vatten, 1 msk.
soja.
S å s: 2 msk.
smör (40 gr.), 3 msk.
mjöl, köttsky, 1 del.
tjock grädde, salt, socker.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en duk doppad i kallt vatten, bultas väl med köttklubba och ingnides med en blandning af saltet och de stötta kryddorna.
Det nedlägges i en lag af ättikan, drickat, sockret, de hela kryd- dorna och de skalade samt klufna lökarna, allt väl sammanblandadt.
Köt- tet får ligga häri 6 — 8 dagar och bör ofta vändas.
Det upptages, afsköljes väl cch torkas med en kötthandduk samt späckas, om så önskas, med D / 2 hg.
späck.
Smöret brynes i en stekgryta, ste- ken ilägges och brynes vackert på alla sidor, hvarefter den saltas och vattnet tillsatt med sojan, påspädes litet i sänder.
Steken får därefter fär- digsteka med t ä t t slutet lock omkr. 4 tim.
Den bör vändas (med 2 träske- dar) några gånger under stekningen och ofta ösas öfver.
Köttskyn silas och allt det feta bort- skummas noga.
Smör och mjöl sam- manfräsas, köttskyn tillsättes litet i sänder, hvarefter såsen får koka un- der flitig rörning i 10 min.
Grädden inalles och såsen får e t t uppkok samt afsmakas med kryddorna.
