# ID: svediakorp-per1836
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,509
# sentences: 832
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 27 (1174).
SÖNDAGEN DEN 4 JULI 1909.
22:DRA ÅRG.
HUFVDDREDAKTÖR OCH ANSV.
DTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
' ewer von ir ^c idens tam JO dr den 6 Jufi ^ / Yi / f&amp;get — 32 7 — portätt för ^Jc / un af F) offotogr&lt;sf F \ fj tornberg
£ifs6erusningens D E T V A R i slutet af åttiotalet.
Publiken började tröttna på brutala verklighetsskil- dringar och ändlösa, allt m a g r a r e debatter om svårlösta samhällsfrågor.
D e n längtade obe- stämdt efter något nytt.
Litteraturen liknade en svartklädd kväkare, som ytterst välmenande predikade sina sträfva läror, men folket hade redan så ofta hört samma läxa upprepas, att det sof i sommarhettan.
D å k o m där en un- gersven dragande vägen fram.
Underligt var hans utseende!
H a n s ögon voro stora och all- varliga, fulla af drömmar, men spelöjet lekte i i hans mungipor.
Brokig var hans dräkt, hälft en narrkostym, hälft af riddarsnitt, och under armen bar han en stör, gammaldagsformad lyra.
N ä r han en stund betraktat den half- sofvande församlingen, som höll gudstjänst i sommarhettan på gärdet, skrattade han högt och gällt.
H a n vidrörde lyran och stämde upp en sång.
Och inom ett ögonblick hade alla, gamla som unga, samlat sig kring sån- garen, och den svarte mannen i katedern såg sig plötsligt öfvergifven.
Sådant var det intryck som Verner von Heidenstams första diktsamling gjorde på den svenska publiken, och sällan har väl en förfat- tare gjort ett så uppmärksammadt och så ly- sande inträde gå den svenska litteraturens skå- debana.
» Vallfart och vandringsår » var en ny bok.
Det var eji diktsamling, och en diktsam- ling under åttiotalet var som en svala i april 1 Och hvilka dikter!
Ett stänk af Heines gudomliga fräckhet och en återglans af det muntra lynne, som skakar väggarne i de franska målarateljéerna, sprakade i hans strofer.
H a n s ord voro brokiga taflor; h a n s vers glödde som mogna drufvor.
För- fattaren hade tillåtit sig allt, som kan reta döden på kälkborgarna.
H a n trotsade alla regler — till och med metrikens.
I ungdom- lig ysterhet vände han upp och ned på den vanliga världsordningen.
H a n predikade flättja ' öch prisade latheten.
H a n framkommende- rade Olympens hela gudahof för att rädda en ninivitisk borgare i hans svåra kärleks- bekymmer.
Och likväl var det endast några surmulna gubbar, som togo anstöt af hans visor.
Ej underligt!
Det lefde en sådan skön- hetsglädje i all denna lifsberusning, en så- dan skälmaktig uppsluppenhet, en sådan käck- het och fyndighet, att alla måste lyssna.
Det var något grekiskt i den lättfärdiga yppig- het, hvarmed orden strömmade från hans läppar och i den blixtsnabbhet, med hvilken han sprang från allvar till skämt.
Det var som om Dionysos, omgifven af hela sitt hof, af skrattande fauner och dansande backantinnor, hållit sitt intåg i de mörka furornas land.
Luften genljöd af cymbalers klang och pipors fröjd.
Sådan var Heidenstams debut.
Det var på detta sätt som nittiotalet ringdes in i svensk litteratur.
Heidenstam var den nye mannen med det nya lynnet och det nya lifsinnehållet.
Åttio- talet hade varit samhällsuppgörelsernas, d e grubblande framtidsdrömmarnes, de förorät- tades och de rättssökandes litteratur.
Bland det första man märker i Heidenstams dikt- ning, är hans likgiltighet och motvilja för dessa idéer.
Är inte Mogul och hans sökande efter kungaringen ett direkt slag i ansiktet p å denna mörka, nordiska världsåskådning, som utmärkt den föregående perioden?
Borgerlighet och utilitet är o icke begrepp, som stå högt i kurs hos Heidenstam.
Hvilka bitande ord har h a n icke funnit för att gissla hvardagslifvets platt- het, nutidens industrialism, stenkolsröken och PÄRMAR ocfj svensfi / jefens sRafd.
de svarta fordral, i hvilka vi kläda oss 1 Skön- het och lifsglädje sjöng han, och h a n dvaldes helst i Hellas ' tempellunder eller mellan rosen- häckarne i Österlandets graflika stillhet.
H a n skrattade manligt, friskt och muntert åt sjuk- ligheten och världssmärtan.
Mycket af det nya i hans diktning låter förklara sig af hans egen utveckling, som ge- staltat sig annorlunda än i allmänhet den sven- ske ynglingens.
D e n n e får vanligen en rent boklig utbildning, men ser och upplefver litet eller intet.
F r å n skolan går hans väg till universitetet för att därifrån h a m n a p å en eller annan ämbetsmannabana.
Heidenstam hade däremot tillbragt sitt lif på resor.
H a n hade fört en målares lif vid Seinens strand; han h a d e druckit solljus i jordens fagraste län- der.
H a n hade rest så länge, att han likt Odysseus vid hemkomsten ej igenkände sin egen fädernekust.
Därför k u n d e han också uppträda så frankt och fritt mot allt det b u n d n a och enformiga i hemlandet.
Därför var hans värld också mera ögats ä n idéernas.
Och slut- ligen var det k a n s k e minnena och traditio- nerna inom en gammal och äfventyrslysten släkt, som så g ä r n a förde hans egna tankar mot det förflutna, och lät honom så skarpt se bristerna i den härskande kulturen.
Fri och obunden, utan några hänsyn, framstår h a n på en g å n g frihetsälskande och skeptisk som en svensk lord Byron.
Det som sätter hans själs strängar i rörelse det är mod, rid- derlighet och hjältesinne hos mannen och skön- het hos kvinnan.
Det sköna, det praktfulla, det lysande är den treenighet, som h a n fram- för allt dyrkar och i sin b e u n d r a n för hjälte- kraften, i bildernas rikedom, erinrar han om Tegnér.
H a n s lynne skiftade i m å n g a fasetter.
E r i n r a r ni er upptågsmakaren Grothusen, som marscherar genom Ryssland med en tunna fylld af leksaker, som h a n slutligen utdelar till stadens tärnor p å torget i Stralsund?
Eller faunen Forkys, denne skogarnes ludne son, så lefvande uppfattad och så graciöst tecknad som på en grekisk vasmålning?
N ä r Deianeira sänder honom ut i skogarne för att söka efter Herakles, kommer han tillbaka med budskapet: » hvitgamen lägger ägg ».
Dessa och andra sådana gestalter uttrycka en sida af hans väsen: det lustiga och uppsluppna som ständigt måste hafva luft i kvickheter, tokroliga upptåg och blixtrande paradoxer.
Men i nästa ögonblick är kanske allt förän- dradt.
Spröda och veka toner susa i strän- garne, och plötsligen gripes skalden af hän- förelse och allt allvarligare blir sången och den stiger allt högre, tills den som i » Pilgri- mens julsång » brusar fram mäktigt och mo- numentalt som en orkester.
Än sjunger han som en lustig satyr sina visor på vasspipa, än uppstämmer han, höljd i hvit mantel, offer- sånger till gudarne.
D e n n a växling är icke den enda motsatsen i hans lynne.
H a n är romantiker och skön- hetsdyrkare!
Liksom H a n s Alienus skulle han helst velat lefva för två tusen å r sedan, fjärran från all amerikanism och modern fulhet.
Men tränger man djupare in i hans väsen, finner man med förvåning en viss kylig och epi- kureisk världsvishet, besläktad med sjuttonhun- dratalets, hvilken ligger gömd i m å n g a af hans sentenser och hvilken som en viss rationalism och skepticism följer honom äfven i hänförel- sens ögonblick.
Det centrala i denna begåfning det är må- lareögat.
Sällan eller aldrig har en svensk ^dun 1908 och f ö r e g å e n d e år författare ägt en sådan förmåga att lefvande och åskådligt återgifva tingens yttersida.
H u r u lefver icke Orienten upp i E n d y m i o n!
H vilket grekiskt nattstycke är icke dessa centaurer vid källan, som inleder skildringen i » Herak- les », denna underbara tafla från ett patriar- kaliskt Forngrekland.
I en enda pregnant bild kan han fånga och samla ett intryck, så att man aldrig glömmer det.
H a n s öga älskar också starka, brokiga fär- ger, liksom hans sinne mättar sig med det impulsiva, det äfventyrliga, det våldsamma.
Däraf hans glädje att måla sådana taflor som Väringarne i Miklagård (i » Folke Filbyter ») el- ler Zar Peters gästabud.
H a n är en mästare i alla dylika exotiska skildringar, och han dväljes g ä r n a bland byzantiner och ryssar, tatarer och finnfolk.
F å äro de berättelser, där han icke ett ögonblick slår sig lös för att fröjda öga och sinne i sådant sällskap.
I början såg det ut som om Heidenstam skulle uteslutande företräda den i vår littera- tur sällsynte g ä s t e n: den kosmopolitiske re- senären.
Pikanta voro reseskisserna i » Från Col di T e n d a till Blocksberg », fulla af dessa kvicka och träffande jämförelser mellan svenskt öch utländskt, som Heidenstam älskar att strö omkring sig.
» Endymion » med sin muntra, liksom på lek hopvridna intrig, är en hymn till Österlandet, antikens sena dotter, denna stolta, drömmande skönhetsvärld från det förflutna, mot hvilken vår egen tids kultur ter sig så ful och brådskande.
» Hans Alienus » tyckes ännu röra sig i sam- ma stämningar af exotism, af antikt och mo- dernt i motsättning till hvarandra.
Å ena sidan nutidslifvet, som H a n s Alienus söker adla och försköna, å andra sidan H a d e s med fomvärl- dens rika skönhetsprakt och sina yppiga sen- suella målningar.
Å ena sidan luftig satir, å den andra lyrisk hänförelse.
Men perspektivet är här större, och inne- hållet är mera skiftande och sammansatt.
H a n s Alienus vill vara en själs utvecklings- historia, en modern Wilhelm Meister, som gör sina läroår, en nordisk Faust, som söker famna allt mänskligt.
Verkligheten är endast antydd, sedd som genom en slöja af blådis.
H ä r är det också för första g å n g e n som Heidenstam söker se lifvet ur historiens synvinkel.
H a n s Alienus vandring genom skilda tider och fallna kungariken från uppsluppen italiensk karneval till nordisk vinter och eremitlif vill vara mänsk- lighetens egen saga.
D e n börjar med obe- stämd längtan och heta önskningar; den slutar med vemod och resignation, utan att hjälten någonsin finner sin verksamhetslusta och ett verkligt mål att k ä m p a för.
Detta beror kanske i någon mån därpå att H a n s Alienus är mindre en människa än en serie af skönhetsstämnin- gar.
Boken ä r en lofsång till fantasien, och det är uteslutande inom dennas sfär, som hjälten känner sig hemma.
H a n s Alienus afslutar ett skede i Heiden- stams lif.
D e n börjar också ett nytt.
Dess första del är som en tillbakablick på hans eget ungdomslif; den andra är hans mannaviljas första försök att förverkliga skönhetsriket.
Men H a d e s är endast en skuggvärld.
D e n lefver endast i kraft af H a n s Alienus ' fantasi.
Det kommer ett ögonblick, då den slocknar.
Så följer den sista delen.
H a n s Alienus i den snäckprydda pilgrimsdräkten stiger åter upp i dagen till nuets strider.
H a n återkom- mer till hembygden.
D e n n a sista del utgör början till Heiden- stams följande diktning.
tillhandahållas till löljande priser: Kunna erhållas i närmaste bokhan- Iduns pärmar, röda med guldtryck ... 1:50 del eller direkt från Iduns expedition, IdunsRomanbibliote$,rodaellergröna0:50 om rekvisition och likvid i postanvsning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
Huru mörkt och dystert har icke björn- landet stått för ho- nom, skönhetsälska- ren, som så länge lef- vat i söderns sol.
Hit- tills har han varit re- senären.
Nu sitter han själf där på den en- samma herrgården vid vinterbrasan, och han står nu inför en af dessa äkta nordiska konflikter och uppgö- relser, där två gene- rationer, två olika lyn- nen söka komma till tals med hvarandra.
Han har blifvit som en af oss, den van- drande trubaduren.
Visserligen släpper han aldrig sin skön- hetslängtan och sin kärlek till antiken.
Skalken är heller al- drig långt borta.
Hu- morn leker alltid ystert i någon vrå och ofta dansar den, en lustig och obesvärad faun, midt i kyrkan.
Men ett allvar och en hän- förelse har tillkommit, som lyfter hans konst mot högre rymder.
Redan i vissa af dikterna i Hans Ali- enus hade allt detta nya brutit igenom.
Men man ser tydli- gast, hvilken förän- dring, som timat, om man jämför den andra diktsamlingen med den första.
I den se- nare är det icke längre en yster yngling, som talar, det är en man.
Tonen har blifvit en annan.
Den är mör- kare, allvarligare, men den är också högre, mera sammansatt.
Ori- enten och antiken skymtas endast i bak- grunden, som i » Djäf- vulens frestelse » eller som den lustige faunen Söndag i » Tiveden ».
Alla dessa sånger tala om fosterlandet.
To- nen är redan anslagen i inledningsdikten: Gff facR för min ungdoms ätsfflngsöoR.
Tiff Verner von Heidenstam.
Tlf gusfaf Wfman.
TiCT VR r R i min ensfiga yngfingafid en soffas ocf&gt; \ gråfmifd vår, då i mina fjänder föff en Bok — " Vafffart ocfj Vandringsår ".
€n (jet ocfj feende sofskensdröm, från säffare fuffstreck en spefande if, ur sfösande käffor en sväffande ström, en gfädjeBefruktande diktens 72if trotsigt tinande käfen, ömsade genom sjäfen.
bo hvar för sig och ligga stilla; på bergen skingradt är ditt folk, som ingen stämma län- gre samlar. "
Men han gisslar också själfförsagdhe- ' ten och klaffaren, som endast har smädelser för sitt eget land.
Till alla dessa, som misströsta om Sverige och som tro, att det är dödt, ropar han (» Den sofvande systern ») sitt förtröstansfulla: » Jungfrun är icke död; hon sofver.
Låtom oss väcka henne. » Men framför allt vet han bättre än de många, som suttit vid spiselelden, att detta land är hans, att han måste älska det.
Han har varit långt borta, och han har längtat.
Huru har han icke längtat: Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem.
Jag längtar hvar jag går — men ej till mänskor.
Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
Som sjön den om- gifvande skogen åter- speglar Heidenstams själ det svenska folk- lynnets känslovärld.
Svensken är stolt och ridderlig till sinnes; han drömmer gärna om stordåd och intet ' Dock, afft som ett kämpande sångarefif folk öfvergår honom i samhörighetskänsla kan pröfva ocfj fjärdas af, och uppoffrande kär- må afdrig förringa den för stängs skörd, ftpoffo dess vårar gaf!
lek för sitt land.
H a n älskar prakt och yttre Hur djupt Betagande fjemfandskär ståt.
H a n flammar upp i lyrisk hän- än pifgrimen redan med furorna kvad, förelse, men är rätt ett stråfande minne för fifvet jag 6är ombytlig i föremål.
I djupet af hans själ af fy eko för kännaren, fjednisktgfad. — ligger denna vilda yr, som ingen svensk skald Gvigf fagrarna susa.
så mästerligt återgifvit Stjärnorna evigt tjusa.
som Bellman; den ligger där gömd med vemod, ruelse och ånger, som vanligen följa den i spåret.
Hela denna ton- Han ' har sett sig för vida omkring Hör furornas dofva sorgemusik, skala behärskar också i världen och han har själf ge- med förstämda trummor och tubor^i moll, Heidenstam.
Yran i nomlefvat åttiotalets kritik.
Strind- en blåkullahymn med suckar och skrik äkta dionysisk mening, i ödemarken diktad af troll!
berg har gått före med sitt bart lifsberusning, vikinga- huggande svärd och sönderhuggit Det gamla sagolandet, så färglöst fattigt ' och Verner von Heidenstam 1888. lynne, stordådsdröm fraserna.
I början ser Heiden- kargt, men i hvars skogar ännu spökar den tid är det röda blod, som genomgår hela hans stam på fosterlandet till och med som en främ- som före människan fanns och där ännu älgen, diktning.
Det är också från denna synpunkt fornvärldens djur, släcker sin törst i kärret, har ling, hvilken kommer långväga ifrån.
National- som Heidenstam blir Karl XII:s skildrare.
fångat honom, Heidenstam blir svensk i sin dikt- lytena falla honom skarpt i ögonen, och han Det frö, ur hvilket hans uppfattning af hjälten spi- gisslar dem pikant och humoristiskt.
H a n ser ning.
H a n går i spetsen för den nationella rar upp, är denna tanke, som Heidenstam själf ut- fattigdomen; han ser hur låg, hur grå, hur glädje- riktning, som efter åttiotalets kosmopolitism / .upp- trycker på följande sätt: » Han (Karl) undfick i fö- tom trakten står kring hans stig; hur födelse- flammar i Sverige.
delsen det lättsinne, som gudarne förläna sina bygden hälsar honom i trasor och fattigdom och skyddslingar. » Karl XII blir en nordisk Dionysos.
Det är dock en stor skillnad på Heidenstams predikar sitt evigt kalla: » försaka! » Han vet, att Heidenstams skildring af konungen är en svenskhet och den något storvulna och braskiga helt annan än den som härskade i förra götiska efterklang, som behärskade femtio- och sex- " De sofva dina styresmän, och dina höfdingar, du förste, tiotalets svenska lyrik och nationalitetsuppfattning.
Begär alltid Ttur Bfekf ocf) förfruset tiggaretomf mig syntes det vissna fång \ af dikter, faglföruf äfskaf — mot denna förtroffaresång: en fjef fifsfefvande sagovärfd i g födande färger, ocfj sprittande yr, steg oemotståndfig på segrarefärd ur gudaBenådade äfventyr.
— Tast — fjjärtat sorgefuftt Bankar i u ensamhetens tankar " Granit-emaljerade KOCKUMS KOKKARL Giftfria och syrefasta.
= Prisbilliga.
===== \ KALMAR ANGKVARNS A.-B:S tillverkade af utsökt råvara på tidsen ._-.
.
„ _,,.
, _, ligaste sätt, äro nutidens förnämsta.
Hafregryn &amp; SundheteinJSl ^ ^ h o s ^ välsorterad Fås pä begäran öfver:: •IS V^ 1 3 1 \.
handlare i riket.
— allt i hela världen.
- E = Prlxbolöntm mud högmtn utmärkolmor.
— 329 — speoer,
seklets början.
H a n syftar mot en mera intim psykologi.
H a n vill ej endast se hjäl- ten utan äfven människan.
Betecknande är den berättelse (» En predikan »), där man ser konungen som en u n g flicka rodnande och förläget plockande på sin hermelinskåpa.
Höjdpunkten af hvad han nått i denna rikt- ning angifver skildringen af » Det befästa hu- set », där hela berättelsen mästerligt koncent- rerar sig för att belysa ett drag i konungens k a r a k t ä r.
För öfrigt ä r Karl X I I endast en karo- lin bland karolinerna.
Det har icke varit Hei- denstams mening att skrifva konungens hi- storia.
Politiska synpunkter ' har han icke an- lagt.
Genom att välja novellformen har han undgått att behöfva gifva sammanhanget mel- lan de olika händelserna.
E n d a s t liksom i förbigående uttalar han den tanke, som behär- skar hans framställning, att nämligen, då Sve- rige ä n d å nödvändigt skulle förlora sin stor- maktsställning, var det bättre att det skedde mod ett slag.
D e n verklige hjälten i dessa romanser i prosaform är icke konungen utan svenska folket.
Det- är såsom en spegel för den nu- varande generationen som skalden framtagit Karl X I I: s-minnet.
D e n n a generation, hvilken såsom Heidenstam någonstädes säger, helst tycks trifvas vid de egyptiska köttgrytorna, k a n här lära sig försakelsen, hjältemodet, den gränslösa kärleken för fosterlandet.
I denna a n d a målar han alla dessa gestalter, hvilka skymta fram som representanter för ett helt folk från » Gunnel Fatburshustru » till denne svenske krigare (» Bland svenska skären »), hvil- k e n efter åratal af mödor och vandringar fin- n e r frid i dödsögonblicket, därför att hans h ä n d e r omfatta det kala svenska skäret.
» Karolinerna » hafva följts af andra arbeten, alla b u r n a af samma kärlek till svenskt lif o c h svensk saga, alla vittnande om samma starka och frodiga skaparekraft.
Skalden har dröjt vid den svenska medeltidens största helgon, den heliga Birgitta.
Folkungasagan h a r lockat honom.
Medeltidens skimrande riddarelif är som skapadt för att skildras af h a n s penna.
I en annan berättelse framskym- tar den olycklige begrafningspoeten Lasse Lucidor i månskenet på krogen vid Kindstu- g a t a n, med håliga kinder och feberglödande ö g o n.
» Älsken ert lif och ert arbete, sä- g e r han, » som talade h a n till hela folket.
» 1 ä g e n icke kärleken!
N ä r såg du hos oss n å g o n, som arbetade kärleksfullt?
Hvarför ä r o våra båtar och redskap så fula, och k r u k o r n a där på hyllan så klumpiga?
Det är därför, att de äro likgiltigt och kärlekslö st arbetade.
.
.
» » Ser du det är kärlekens förunder- liga makt att han adlar det minsta till något så stort, att det får ett värde och att du själf får värd ", b a r a därför, att du har kär- leken.
D e n som inte har kärleken, han sitter ciustig redan i sin ungdom och vore han också den starkaste, visste h a n inte hvartill h a n skulle nyttja sin kraft. » D e t hvilar en manlig stolthet öfver Heiden- stams väsen och diktning; med denna håller h a n den oinvigde på af stånd.
Människoför- aktet — ofta deras arfvedel, som sett m å n g a folk och städer — står också vakt i hans själ.
Men under denna skenbara kyla och hårdhet lyser hänförelsens eld.
H a n äger d e n n a kärlek till sitt yrke, som h a n frånkänner svenskarne i gemen.
Därför kan m a n på ho- n o m lämpa de ord, med hvilka Lasse Lucidor skildrar den grekiske sångaren Melesigenes vandring mot sina drömmars land där citter- g u d e n bor i evigt ljus: » Han gick inte på sti- g a r n e utefter kärret, utan uppåt, alltid uppåt ä n d a till bergets högsta hvälfning. » JOHAN LAS!
J fcoff ocfj äfvenfyrsmanfef.
E N GAMMAL FRU sitter och talar om sin son.
Sonen är nu femtio år, men emedan hon tänkt sig tillbaka till hans barndom, ta- lar hon om honom med en alldeles ung röst, och med en beskyddande och road min.
Hon - ser så ung ut med sin ståtliga håll- ning och sitt lifiiga ansik- te, att man icke förstår hur hon kan ha en fem- tioårig son, VERNER VON HEIDENSTAM medan man VID 5 ÅRS ÅLDER.
tycker, att det- är helt naturligt, att hon har en ryktbar.
Hvem denne ryktbare son är, det såge man, om man icke visste det, på den frappanta likheten.
— Ja, nog har han kommit långt, säger hon, att tänka sig — — hon Bryter af på ett karak- täristiskt sätt: rösten går hastigt ner ett par trappsteg vid de sista orden, därpå slocknar den, och meningen afrundas af ett mångtydigt leende, inåtvändt som mot en värld af minnen och på samma gång nästan lustigt barnsligt hos en gammal fru.
Vi ha fått en samling af porträtt framför oss, hon vänder på dem, finner ett: — Ja, detta var då alldeles i begynnelsen af hans lefnad, och så småler hon litet åt att han ändå varit så liten, som är så stor.
Hon tycker icke det är något att berätta så här för en tidning, sitter mest och småskrattar åt de tankar ens frågor väcka till lif.
Men om en kort stund har man den första bilden färdig: en liten snäll och förståndig gosse, som man FRU MAGDA VON HEIDENSTAM, SKALDENS MODER.
MORTENSEN.
Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande ocb läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannämnda be- lopp till Expodltlonon holm, mt Idun, erhålles inom Sverige porto Stock- fritt i Idun Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 1895 1902 1903 1904 1905 (n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret, n:r 28 felas) — 330 — 2: — 2: — 2: — 4: — 4:50 5: — 5: — aldrig behöfde vara orolig för, med en stark och öfverraskande fantasi, en sagodyrkare] med många små upptåg Jför sig i sina lekar.
* — — med en papperskrona ' och med en dammborstspira värdigt krönt samt i en bordduksmantel pyntad skönt han kunde timvis på en vindskrubb trona. "
Med de där raderna har diktaren lärt oss, antingen han vill eller ej, att se honom själf som en viktig och lustig liten monark med barnsligt värdig hållning och grym uppsyn, ski- nande af " purpur, majestät och prakt " i sin lilla kolt och i ullstrumpor, stickade af mormor.
Redan vid fem års ålder gör han en dikt af sitt lif, men sin skriftställarbana hade han ännu icke beträdt.
Det var först då han blif- vit ett par år äldre och fått en dockteater, som han börjar författa blodiga melodramer, samtidigt med att han är regissör för sin teater och uppför sina pjäser för ett strängt privat auditorium.
Litet äldre stiftar han ett ordenssällskap bland kamraterna i Beskowska skolan, och man gjuter ordensinsig- nieri bly.
Af jteaterdirek- tören Verner har blifvit Stormästa- ren.
— Han var naturligtvis alltid den främste, sä- ger hans mor med en älsk- värd, eme- dan alldeles omedveten stolthet.
Men allt, EGYPTISK FAKIR.
AKVARELL detta är än- A F V E R N E R VON H E I D F N S T A M.
då icke det bästa, ty det bästa är somrarna på Olshammar i Vättertrakten i Närke.
Där, i morföräldrarnas hem är han född, dit vänder han regelbundet åter med sin mamma hvarje sommar.
Där anför han bybarnens lekar, och en vacker sommardag får familjen se den unge Verner i krona och mantel med sitt trogna folk i följe, ridande på en kröningshäst mot Olshammars kyrka, vid hvars port han stiger af och går in för att krönas till konung öfver sitt sommarrike — den stoltaste af svenska höfdingar.
• Redan nu känner han samhörighet med den svenska jor- den, den fosterländske diktaren.
Näst efter far och mor älskar kung Verner sin mormor.
Betecknande är också att en af de tidigaste dikter af hans hand som finnas, är en födelsedagsdikt till den gamla fru Rutterskiöld.
Hans mor har letat fram den på vår begäran ur sina gömmor och låtit förmå sig att lämna tillstånd till dess publicerande: — Han var alltid så öm mot sin mormor och uppvaktade henne på födelsedagarna.
Jo, visst tyckte vi det var bra af en så liten, men inte fäste vi oss så mycket — — Dikten, som passar bra ihop med porträttet af en liten mager, vänlig och vaken pojke på 12, 13 år, har följande lydelse: TILL MORMOR.
Dotter af en ryckbar Far.
Du mig godhet visat har.
Därför ägnas dig min Sång Ty du äras bör en gång.
Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52felas) Idun 1907 (med julnumret) ... ... Iduns julnumrne 1894 ..... Iduns julnummer 1898 Iduns julnummp 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarde-obrr 1008 n:t 4 o, 5 felas 5: 50 S: — 0:20 0: 20 0:50 2: — 2: — LIS!
s^a VERNER VON HEIDENSTAM VID 12 ÅRS ÅLDER.
Sjuti år ren har försvunnit Och till Mormor har du hunnit Barna barn omkring dig leka Och sin gamla Mormor Smeka.
och vakna nätter.
När värken i hans ben och sida hindrade honom att sofva, satt han uppe och målade och skref, men hvad han skref gömdes väl och omsider sändes det i all hem- lighet till Topelius.
Denne var älsklingsför- fattaren jämte Stagnelius, Runeberg och Tegnér.
Nu skulle han emellertid först bli målare, och då han på läkarordination företog- sina ori- entaliska resor, voro färgerna och penslarna främst med, men litet längre ner i kofferten funnos äfven skrifpapper och penna — — Resan gjorde honom kry, och när han varit hemma någon tid, for han åter ut, nu till Paris för att studera konst.
Hans planer tyckas i det gamla militärhemmet ha vunnit allt för- stående, och ännu i dag kan fru v. Heidenstam icke riktigt komma öfver sin ledsnad, att han plötsligt alldeles lämnade måleriet.
Från Paris hade han i all tysthet skickat en lunta med vers till den okände Topelius, men på det bref- vet, som kom till svar, var ju ingenting annat att göra än att slunga penseln och sätta sig till skrifbordet.
Äfven föräldrarna insågo det, då de fingo del af Topelius ' omdöme om sonens litterära anlag.
De dikter, som Topelius läste, ligga fortfarande i skrifbordslådan, men icke så långt efter det Heidenstam mottog impulsen från Finland, utkom " Vallfart och vandrings- år ", och " ingen hade läst något sådant då ", säger hans mor mycket riktigt.
1 r L VERNER VON HEIDENSTAM UNDER PARISER- VISTELSEN 1885. delarna, djupsinnig och älskvärd, när han kän- ner sig otvungen, full af kraft, lefnadsmod och arbetsifver.
Men han skulle då knappast kun- Mormor lilla nat förmås att uppträda för en större Tag ej illa Om vi Barnbarn Önska dig publik, och folktalaren v. Heiden- Lj cklig lefnad stam, som sedan hänförde tusenden Mycken trefnad på ungdomsmötena i bygderna, kunde Under en så många år man då icke ana sig till.
Att Din Dotter Barnbarn får.
Det är först på senare år han tagit sig till med att tala offentligt, men All trefnad och lycka lika svensk har han då alltid varit.
Dig städse må smycka till senaste dar.
Hans far, af hvilken, säger fru v. Till Barnabarns barnbarn Du har.
Heidenstam blygsamt, han säkert har Verner.
ärft sin begåfning, fick icke vara med längre än vid valet af kall och Man kan förstå att dylika dikter själfva starten.
Sonens främsta böc- med detta crescendo från barn och ker och främsta segrar tillkommo barnbarn till barnbarns barnbarn efter hans död.
Men hans mor, af en 12, 13-åring skulle väcka ett som är hans goda vän och med visst uppseende i familjen.
hvilken " han alltid kommit så väl öfverens ", har fått följa och glädjas — • Men vi kunde aldrig tänka åt hans arbete och diktarbana, oss att han skulle välja den banan, liksom han åt hennes sällskap på säger hans mor.
Naddö om somrarna och vid åter- Det var först långt senare, man visiterna i Stockholm.
" kunde tänka sig " något sådant, NILEN VID FÖRSTA KATARAKTEN FARTYGET PÅ HVILKET och då hade han själf ägnat sig åt FÖRFATTAREN RESTE UPPFÖR NILEN 1876.
Jag säger något om, att jag Akvarell af Verner von Heidenstam.
en annan skön konst, innan Lifsar- förmodar hon är glad och stolt öfver betet och han funno hvarandra.
sin son.
Hans bild, sådan hon ger den från debut- Och då far igen det där lustiga barnaleen- Den yttre anledningen till att han började det öfver hennes ansikte.
sysselsätta sig med de sköna konsterna, var åren i mycket få och vaga, konturer är den af den, att en sjukdom kom, då han var en half- en ung svärmare, litet blyg för stora bullrande — Ja, det är märkvärdigt hvad det gått bra vuxen yngling, med nödtvungen hvila, smärta sällskap och kvinnor, men omtyckt af bägge för Verner, säger hon.
E.
— E R.
K ' * T If I I.
I J _i,X B-M • « • tå Ifcln, i.
1 HERRESÄTET OLSHAMMAR I NÄRKE.
SKALDENS FÖDELSEGÅRD.
PHIL^E I EGYPTEN.
VID FÖRSTA NILKATARAKTEN.
Akvarell af Verner von Heidenstam.
Landets främsta litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
— 331 — IDUN
^ T AGET RULLAR med måttlig fart öf- ver Östgötaslätten, hvars långsträckta mullböljor skifta i försommargrönt, där de häfva sig mellan röda gårdar och byar, som icke se ut att vara maskstungna af den svenska fattigdomen.
Huslängorna resa sig med den förmögnes trygga lugn, de stängda gårdsgrindarna likna fast knäppta händer öf- ver en mättad mage, fönsterrutorna blinka för- nöjsamt utåt de stora ägovidderna, där göd- seln ångar och brödet växer, och här och hvar utefter banan skjuter en inföding upp ur den feta jorden, bredbent, med händerna i byx- fickorna och lefvande öfvertygad om att han är sig själf nog samt att det Sverige, som ligger utom hans landskaps gränser, endast är en förort till hans egen storsvenska bygd.
Konduktören, som är en gladlynt och sällskapskär människa och lågande af lokalpatriotism, kommer allt som oftast in i min vagn och ber mig ge noga akt på hvad jag ser genom kupéfönstret, ty det finns ingenting, som går upp emot Östergöt- land, försäkrar han.
Jordbrukaren behöfver knappast beså sina fält, han får skördar i alla fall, hans lif är bekymmerfritt och han sätter oftare in pengar på banken än han A. Blomberg foto.
ig] Jfågraerinringar från att desxtå Aos Hfcrjier wn tar ut sådana därifrån.
Jag visar mig mycket imponerad af dessa upp- lysningar och försäkrar konduktören att jag, hvad det sistnämnda angår, handlar i allde- les motsatt riktning, nå- got som konduktören så lifligt kan fatta, då han hör att jag kommer direkt från Stockholm, " denna förfärliga stad, min herre, där det mer- endels går åt fanders för alla människor ".
Nu ser jag Ombergs skogiga höjdsträckning blåna, och en bit af ett väldigt reflexglas, som heter Vättern, bländar mina ögon; tåget stan- nar vid ett oansenligt stationshus och jag be- finner mig i heliga Bir- gittas, spetsknyppler- skornas och de många historiska minnenas drömförsjunkna stad.
Men ännu är jag ej vid min resas mål.
Utanför stationshuset stiger jag upp i ett väntande ekipage, den i ljusblått livré klädde kusken svän- ger piskan till en paradklatsch, som ekar ända bort mot murarne på Vadstena slott, och det bär af ut på slätten mot Naddö, Verner von Heidenstams diktarboning, hvars brutna tegeltak jag på afstånd ser sticka upp ur en klunga träd tätt invid Vättervågorna.
Hvilken rytm i detta landskaps linjer!
De erinra mig om långa, djupt tonande stråkdrag ur en pastoralsymfoni.
Nejden är så ljus och
så svensk med sina röda byar och gårdar, sina sädesfält och landsvägar och sin glimmande sjö, naturen gör intryck af ett målande ackompanje- mang till Heidenstams hela diktning.
Här i den mjuka myllan och i de små lands- kyrkornas torn och murar blomma medeltids- sägnerna, hvilkas brokad glimmar i skaldens historiska epos om Birgitta och Folkungarne, här stå gamla träd, hvilka planterats af Gustaf Vasa, terrängens breda böljegång har den Hei- denstamska prosans melodi och öfver Vättern stiga hägringar af Sardanapalus ' Ninive och Miklagårds torn.
.
.
Nu knastra vagnshjulen på en snörrät väg, som borrar sig in i en park af nyutslagna löf- träd, en kolsvart herrgårdshund springer fäg- nande emot hästarne, och inom några minuter håller ekipaget vid Naddös hufvudtrappa och jag hoppar ur.
Den typiska svenska herrgår- dens stämning af förflnadt landtligt lif, deladt mellan arbete och gästabud, sveper in mig i tin luft, och den behagliga känslan ökas än mer, då jag i förstugan hälsas af gårdens hus- bonde med ett-hjärtligt och klangfullt: " Väl- kommen till Naddö! "
fig '. '
: ' ååå Bflf * i • T TT m * Hkåän ORBERGA KYRKA, komma utmärkt öfverens, hvarvid Heidenstam, som är en varm djurvän, berättar om det rika fågellifvet på Vättern vinter och vår.
— Naddös hela park är för öfrigt som en jättevoliére, där massor af fåglar kvittra och sjunga i fullkomlig fred, ty ingen får göra något ondt åt ett djur, som befinner sig inom Naddös gränser.
Den enda, hos hvilken begreppet aktning för andras lif ej kunnat inpräntas, är den förnäma, lång- håriga katten, hvilken till omväxling med de Jag skall aldrig glömma den där junikvällen sybaritiska timmarne i salongens soffhörn smy- i Naddö park med utsikt öfver Vättern och det ger ut på fågeljakt i busksnåren bakom gårds- midt emot liggande Vadstena.
Vågornas musik flyglarne.
" Men så har jag heller aldrig kun- gick i just den tonart, som skalden talar om i " Heliga Birgittas pilgrimsfärd ", då han skil- nat riktigt fördra kattor, " säger Heidenstam.
Emellertid har solen gått ned och en kylig drar, hur " hvarje böljeslag brister sönder i ett kvällsvind kommer susande från det mörknande oändligt antal små melodiska knackningar lik- som af mjuka korkhammare på en glasharmo- Västgötalandet.
Vi förflytta oss in med det stora, hemtrefliga biblioteksrummet en trappa ni ka ".
upp som mål.
I trappan fästes min uppmärk- Medan vi smutta på Fécamps simmiga brygd samhet på en handskrifven dikt, undertecknad och genom en tub taga det mondäna Vadstena med Holger Drachmanns namn, hvilken inramad i skärskådande, där det sedigt lustvandrar kring hänger på väggen.
Jag läser i den dröjande fyrlyktan ute på hamnpiren, gör diktaren mig dagern: uppmärksam på slottets nobla silhuett.
Det är En Tak till Sverig.
helt naturligt att samtalet vid denna vändning Natten 29 — 3 % 0 06. glider in på de historiska händelser, som äro förknippade med den gamla borgen.
Historien I Werners Hus, hvor Vettrens Skvulp smånynner en urgrå Folkesang blandt strandens Siv, lefver ständigt som ett ungt, friskt träd i Hei- hvor som en lutret svasrm af Somrens Liv denstams sinne.
Går man i hans sällskap in i.
de sidste gyldne Blade bort sig skynder: den tysta åldriga staden — en förmån, som her er der stille her på Sagas grund, äfven blef mig förunnad — ger hvarje gammal hvor Bölger imod Vasa-Borgen skummer.
Her kan en Digter tage Blad fra Mund portal, hvarje grafstenshäll, de skuggiga går- och sige Svensken hvad en Dansker rummer.
darna mellan kyrko- och klostermurar ständiga uppslag åt hans fantasi, som understödd af ett Han aner endnu skjulte Småarter, de viger Vej for Gaestmildhedens Bud, djupt historiskt vetande, färglägger hans ord her er så trygt ibland de svenske Hjserter, och skapar plastiska syner af dem inför lyss- her er så höjt til Himlen og dens Gud.
naren.
Her i mit Hjaertes värme Dyb jeg Kender hvert erligt Handslag, som I Gaesten böd.
Han framhåller också med värme och energi Så straskker Gaesten mod Jer sine Haender den historiska diktningens berättigande, finner og beder Jer: behold dem til hans Död.
det kortsynt af socialisterna att behandla våra häfder med likgiltighet, och stämpla som kon- För att komma in i biblioteket passera vi servatism tillämpningen af historiens lärdomar genom salongen med dess stora bokhylla, del- på vårt eget lifsskede.
Ingen strömning i vis fylld af det forna Olshammarbibliotekets tiden är beståndande, historiens alla skikt visa volymer — Voltaire, Pope, Seneca o. a. gamla, hur välden ramla och idéer vissna, och det evigt unga auktorer — i guldsirade pergaments- borde den socialistiska rörelsens härförare ej band.
Ofvanpå hyllan en Dantebyst, i hvars glömma.
stränga, djupsinniga anlete pärlemorglansen ut- Solen har nu nått den taggiga skogsbården ifrån Vättern gjuter en mild reflex.
På * ett i nordväst och slår eld i en fjärran fönsterruta litet bord ligger bland andra märkliga föremål åt Motalahållet.
" I den där riktningen ligger en sten från Kungshuset i Bender, ett minne gården Lindesnäs, " säger diktaren och sträcker från skaldens bekanta studieresa genom Ryss- ut handen, " det var där Armfelt höll Magda- land till Turkiet, när han skulle skrifva " Karo- lena RuJenschiöld gömd.
.
.
och därborta ligger linerna ".
Medevi med sina ängar, där Aurora Königs- " Ja, det var en intressant och rätt äfven- mark dansade. "
Hans blick mäter synvidden.
tyrlig färd, " berättar Heidenstam. "
Jag kunde " Och åt det där hållet ha vi Olshammar, min ju inte tala ryska, hvarför vägen genom tsa- gamla födelsegård.
.
.
fordom fru Birgittas Ulfs- rernas land kom att bjuda på åtskilliga miss- hammar.
Det berättas att hon på färd därifrån öden, ömsom komiska, ömsom motsatsen.
.
.
till Alvastra kloster en vinternatt, tvärs öfver Jag minns, när vi kom till Poltava och skulle den tillfrusna Vättern, nådde land just här vid rekvirera mat i ett värdshus, så hade vi ganska Naddö. "
.
•.
- svårt att ge våra önskningar en förståelig form.
Jag ville t. ex. ha ägg och tillgrep teckensprå- Ett par tärnor slå ned på en sten några meter från oss i strandbrynet, där de synas ket för att göra mig begriplig.
Men förgäfves.
Mot myggbett, bistyng och styng af andra insekter rekom- menderas tusentals medel, men det behöfs endast försöka originalfabrikatet Salubrin som behandlingsmedel mot nämnda obe- hag eller å andra yttre skador, för att lära känna dess öfverlägset gynnsamma verk- ningar.
Till sist fann j a g på att rita en höna med ett ägg bredvid sig, och då var problemet löst.
Beträffande kaviarn använde jag samma utväg.
Först fyllde jag papperet med punkter.
.
.
vär- den lät sina ögon med ett hopplöst uttryck vandra mellan mig och den besynnerliga skrif- ten.
.
.
plötsligt började han fakta med armar- ne.
.
.
han inbillade sig visst att jag var missnöjd öfver de många flugorna i rummet.
.
.
men när jag så ritade en kagge, slog han sig glädje- strålande för pannan och jag fick hvad jag önskat. "
Heidenstam är nu i sitt ljusaste berättarlynne och från hans läppar strömma historier och anekdoter framförda med starkt dramatiskt lif, som gör åhörandet till en dubbel njutning.
Så glider samtalet in i en mera allvarlig fåra och jag spörjer honom om hans litterära arbeten.
F. n. har ", han tagit sig ferier.
Andra delen af " Svenskarne och deras höfdingar " är tillsvidare skjuten åt sidan och han sysslar en- dast med korrekturläsning på den omedelbart efter hans födelsedag utkommande jubileums- boken " Dagar och händelser ", hvilken bl.
a.
innehåller hans tal och tidningsartiklar samt en — fars: Spinnrocken.
Vintern är Heidenstams stora arbetstid.
Då afskär han all förbindelse med yttervärlden, stänger in sig i skrifrummet uppe på vinden — ett naket rum, hvars enda möblering utgö- res af ett väldigt furubord, en manuskripthylla med en Homeros-byst och ett par stolar — och där går diktandet löst från den tidiga mor- gonstunden till långt inpå aftnarna.
Som bords- sällskap vid måltiderna är den eljes spirituelle och språksamme skalden då fullständigt omöjlig, han hvarken talar eller svarar, vet ej ens hvad han äter eller hvar han befinner sig.
Diktningens feber med dess kval och sällhet har honom fullständigt i sitt våld.
Sent på kvällarne, då vintermörkret står tätt kring Naddö och snöstormen dånar genom parken, går diktaren en stund omkring i det fria, men håller sig uteslutande på gården, där han ströf- var i cirkel, medan en lykta står och lyser midt i drifvan, så att han ej skall tappa kur- sen och förirra sig ned på Vätterns förrädiska is.
Därefter skyndar han in att möta en i regeln sömnlös natt, ty den hetsade fantasien, hindrar nerverna att domna, och så gryr en ny arbetsdag.
Då våren kommer, äro hans krafter i det närmaste uttömda, men på skrifbordet ligger ett färdigt manuskript, ett starkt och strålande diktverk, som går till Bonnier i Stockholm för att tryckas, men själf reser skalden till Italien eller Egypten och hvilar ut.
Fredriksson, Naddös ståtlige kusk, kör fram landån till stora trappan.
Hunden Ruff reser sig af glädje på bakbenen öfver utsikten till en långtur, medan påfågeln, den hela världen föraktande och sig själf beundrande, står och gör sig dekorativ borta vid hönshuset.
Vi rulla ut på den soliga vägen.
Luften klirrar af lärk- sång och fälten lifvas af plöjare.
" Det är som en^strof ur Homeros, " säger Heidenstam.
Vår första rast gäller Nässja domarring, inom hvars måleriska stensättning skalden förra midsomma- ren höll ett glänsande svenskmannatal till ortens befolkning.
Därefter fara vi fram till Örberga kyrka och jag blir påvisad torntrappan, uppför hvilken fru Birgitta i vinternatten vandrade till tornkammaren för att söka härbärge, på vägen till Alvastra.
Senare på dagen besöka vi Vadstena och Omberg, och Heidenstam är alltjämt den under- hållande, fantasifulle ciceronen.
Då vi hunnit Ombergs hjässa, stanna vi gripna inför det Sverige, hvilket ärradt och besådt af minnes- IDUNS MODELLKATALOG j; _^_^^_^^__ 334 — Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Fyra rikhaltiga säsonghäften årligen.
Eoloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt ar — 60 bro pr häite.
===:== ^^^^^ I;
' Vårt första dsrnsanatorium S TOCKHOLMS MAJBLOMMA har satt frukt — uppe vid Kullsveden i Dalarna står nu vårt första barnsanatorium, " Kron- prinsessans Margaretas Vårdanstalt för tuber- kulösa barn, " färdigt utan och innan och är vid det här laget antagligen upptaget till sista plats af de små patienterna från Stock- holm.
Hemmet invigdes för några dagar sedan en vacker sommarsöndag.
Ortens befolkning hade helgdagsklädd samlats på den vida planen utanför den stora hvita byggnaden i skogsbrynet, och direktör Claes Virgin, som ytterst burit hela bördan för anstaltens ordnande och an- skaffande af nödiga penningemedel, var, med bi- träde af sin hustru, värd för ett ganska stort antal stockholmsläkare och journalister, som med intresse genomvandrade den glada och trefiiga byggnaden och besågo anordningarna.
Professor Medin, styrelsens ordförande, för- rättade invigningen och lade oss alla åhörare på hjärtat betydelsen af att i striden mot tu- berkulosen ha fått ett hem särskildt för vård af de angripna barnen, som hittills blifvit litet förglömda för de storas skull.
Och det är något som man hvarken behöfver ha barn eller tuberkulos för att förstå.
Man kan lätt tänka sig fram till en uppfattning däraf, men då man ser ungarna, känner man märken från mörk medeltid och smyckadt af det 20:d e århundradets odling, rullar ut sig under oss som en solbelyst karta.
För dikta- ren är det ingen ny syn, men hans själs alla strängar komma i svingning hvar gång han står däruppe.
Där talade han förra årets midsommardag om Sverige och om betydelsen af att vara son af det älskade och väderbitna gamla landet, kring honom stod en hänförd lyssnarskara upp- gående till flere tusen män och kvinnor och under dem låg landet i sin strålande midsom- marfägring, en synlig bekräftelse på att det var värdt det stora kärleksoffret.
— Alla de intryck jag under dagarna på Naddö fått af skalden och människan Verner von Heidenstam löpa samman till en enda bild: bilden af en svensk höfding med lyra och svärd.
Ur lyran strömmar sång, som väcker och glöd- gar själen, och svärdet blixtrar i luften, dock ej för att eröfra, men för att mana oss till värn kring det vi äga.
Så syntes mig Heiden- stam, där han stod i sommarsolen på Ombergs platå, och så vill jag alltjämt minnas honom.
ERNST HÖGMAN.
; Uppgil llfvidd (under armarne), midjevidd ooh kjollKngd; erhåller NI till Hder figur; fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a Papoersmönster.
Thorwald G-ehrman foto.
det plötsligt med hjärtat, så starkt så det gör ondt.
När barnen — de voro då ännu blott 37 stycken, men stora byggnaden och annexet ha plats sammanlagdt för 70 — när barnen ett par dagar före invigningen blifvit hämtade upp från Stockholms gränder till det vidiamnande och hälsosamma Dalarna och släpptes på bete i skogsparken vid hemmet, frågade de systrarna litet undrande: — Får vi leka med hvarandra?
De äro inte större än 9 år i medeltal, men tuberkulosdisci- plinen ha de redan inne, ty hör nu hur det går dem, när deras sjukdom blir konstaterad.
De afskiljas från skolan, där de äro till fara för kamraterna, och där de väl icke heller orka följa med, och få läsa ett par timmar dagligen tillsamman med sina olyckskamrater i hvad de kalla " Tuberkulosskolan ", d. v. s. en af folk- skolestyrelsen anordnad kurs i särskild lokal.
Den öfriga tiden af dagen äro de hänvisade till sina hem, i nio fall af tio ruinerade af samma sjukdom eller af fattigdom, och till ränn- stenarna: d. v. s. de äro obevekligen dömda till undergång men få före den smaka all af- stängdhetens bitterhet.
J a g behöfver blott bredvid denna tafla ställa det perspektiv af skog, sol, vård och välling, som möter dessa samma barn å Vårdanstalten, för att vi alla med våta ögon skola göra reflexionerna själfva.
På de få dagar barnen varit å hemmet hade de hunnit bli betydligt frimodigare.
Hvad som särskildt upptog dem, där de lågo i sin vrid- bara ligghall — men pojkarna flögo upp och och togo ett nappatag ibland, lyckligtvis — var den kung- liga glans, som från anstaltens namn spred sig öfver dem.
— Nu fattas det oss bara kung- liga kronor på hufvudet, sade flic- korna.
Det plötsliga omslaget i lefnadsförhållanden hade gjort dem en smula yra och uppsluppna och så detta att bli så beskådade och omtalade.
Hemlängtan hade gått öfver, och nu sågo de endast framåt mot sommarens lekar.
Direktör Virgin, som är som en stor och god pappa för dem alla, uppger det som ett önskemål att få behålla barnen på hem- met, tills de bli nog stora och nog friska att komma ut i jordbruk på landsbygden.
Han anser att den förbättring, som kan åstad- kommas på ett år, skulle äfventyras om de finge vända åter till sina gamla lumpor och vanor.
Det- är ett hårdt tal i den mening att det betyder lösslitande från hemmet, men re- generation åstadkommes icke med halfmesyrer.
Om ett och annat af barnen vet man eller anar man, att deras vistelse på hemmet aldrig kan bli så lång.
Anstalten är ju till för barn, om hvilka man har hopp, att de skola bli friska, men man är icke rigorösare än att man behåller äfven dem, som råkat komma med fast de aldrig skola kunna betala någon ränta med sitt medborgerliga arbete på den vård de få.
— Jag unnar dem en ljus hädanfärd, sade direktör Virgin.
Efter några timmars uppehåll å anstalten lämnade vi den och barnen, de senare under vård af sin förträfliga föreståndarinna och sina vänliga " systrar ", och begåfvo oss, nu en ganska decimerad skara, till Säter, dit vi inbjudits af det illustra och gästfria Dalsällskapet — namnet apropå Sätersdalen, hvars vård sällskapet har sig anförtrodd.
Denna sköna och ryktbara dal har sugit till sig allt intresse och all beundran, men staden själf är en liten sevärdhet, en ännu oförfalskad idyll med sitt gräsbevuxna torg, — där i sin trädgård ligger en gammal herregårds- byggnad, som tjänstgör som hotell — och sina smala gator, sluttande ner till den vackraste sjö.
Fast det underbara är naturligtvis Dalen med sin lilla bäck på bottnen, Dalen, som på en gång är ljuf och blid, leende och hemlighetsfull, med sina branta gröna stupoch sina mörka snår.
Den nya tiden, representerad af turisthotellet uppe vid stationen, funderar på att göra sig nytta af Dalen, och har ingifvit Dalsällska- pets ordförande tanken att af Säter skapa en stor turistort med en jätte- friluftsteater på den naturliga amfi- teater, som Dalen bildar i närheten af Säter.
Vi önska all framgång, men när Säter blifvit ett nytt Bayre- uth, med vallfärdande turister och stockholmare i villorna vid sjön, skola vi vara glada ätt ha minnet af den gamla idyllen .. ELIN PETTERSSON.
Hemmets föreståndarinna.
H r h f i l i », omgående till nedanit&amp;ende prii inom Syerige: BloflU 40 » re, KJolmSnitar utan s l i p 50 Ore, P r l n a e x k l ä d n l n g 76 » re, Reform- dräkt 76 Dre, Barndrfiktmonrtar 50 Bro, KragmSiiftar (Fellerln) 60 » re, Kappmffnitar 60 » re, N a t l o n a l d r l k t m S n i t w 1 kr.
MBnster kunna itfren beställas etter andra än våra modeller.
Beitällnlng •kall dä attblju at den modell » om önskat, Priset * r da dubbelt mot det vanliga.
— 335 — E.
— ER.
Bxpedleru portoiritt Inom Sverige om rekvisition * tioi|a at likvid insändes till Mfistersamuelsgatan 43, Stockholm j Iduns Mönsterafd,
1.
Konung Gustaf med kejsarinnan Alexandra och kejsar Nikolaus med drottning Viktoria passera genom äreporten.
2.
Dr von Friesen, stadsfullmäktiges ordförande, utbringar ett lefverop för kejsarparet.
3.
Konung Gustaf och kejsarinnan.
4.
På damernas estrad innanför äreporten.
5.
Ryske ministern Budberg ryske konsuln m. fl.
6.
Kungsslupen Vasaorden anländer till Logardstrappan med de furstliga gästerna ombord.
På kajen: kronprinsessan, prinsessorna Ingeborg och Maria samt kronprinsen och prinsarne Carl, Eugen och Vilhelm.
7.
Ordningsmaktens främsta representanter: öfverståthållaren Dickson, underståthållaren Hintze och polismästaren Tamm.
8.
Kejsaren och konungen passera framför trupperna å Skeppsbron.
A. Blomberg, foto.
— 336 —
JCIockclH tt * 6 sparats på lyckodag.
Novellett af Fredrik Nycander.
A " T „„r.mr~.,-; „,, ' ± Axel hand 0, UGUSTIDAG Sensommarsval luft.
Sko- _ gen stod vindlos, högtidlig.
Den inbjöd 1 o f f ' s o l s k e n föll in i gamle grefvens rum.
Det lekte i hans grå helskägg, lyste upp det rynkiga ansiktet, blänkte i hans blå ögon.
Det glimmade i jaktredskapen, som hängde öfver spända djurskinn på väggen.
Grefven hade tagit ner sin favoritbössa, un- dersökte, om den var i ordning.
Det var den.
Han skulle jaga i dag.
Hade inte jagat på ett helt år.
Det hade varit en tung försakelse.
Men den hade han pålagt sig själf.
För ett ar sedan dog hans enda barn, hans allt har i världen, sedan hustrun gick ur tiden.
Margit ' „ • -,.
- r..
.
.
.
.
var aderton ar och dog af sorg ofver förlorad „ „,,,, .., kärlek.
Blek, känslig for allt hade hon städse '.
•.
.
vant, och nu, nar Axel skret och slog upp, tog detta henne så hårdt, att hon lades på sjuksängen.
Hon steg aldrig upp.
Hon sörjde sig död öfver den älskades trolöshet.
Och en dag, då salsklockan slog tre, slöt hon ögonen för alltid.
Hela gården begrät henne.
Fadern blef otröstlig, var nära att brytas af denna nya förlust.
Med möda höll han sig uppe begraf- ningsdagen, då han stapplade fram på familje- kyrkogården till Margits hvilorum, bredvid mo- derns.
När han stod vid dotterns graf och tog ett sista afsked af sin dufunge, sade han sig själf,.,, ..., ...
.. v, „ Lr att han ville for henne göra ett offer.
Han lofvade, att allt skulle bli så tyst och stilla kring den unga.
Ett helt år skulle det vara tyst.
Skott fick inte smälla, hundskall inte eka.
Intet skulle störa.
J a k t var hans passion.
Det var svårt för honom att hålla löftet.
Men han höll det.
Ofta hade han tagit ner geväret, knäppt hanen, lagt an mot något föremål i rummet, klickat, lett som ett stort barn.
Detta hade fått er- sätta en verklig jakt.
Han längtade till sko- gen.
Han ville stå vid hållet.
Haren kom springande.
Stella var efter honom.
Skallet klang som en visa i bergen.
Jösse kom lun- kande.
Skytten .stod med bössa mot axel.
Skottet small.
Kulan satt i Jösses bringa.
Han dansade i luften, kved, låg liflös på marken.
I dag klockan tre var försakelsens år slut.
Då skulle han ut med stöfvare och gevär.
Han lade in en patron, sänkte hanen försik- tigt mot tändsatsen, hängde upp bössan på sin krok, suckade, tittade på klockan.
Hon var öfver två.
Han gick ut på gården.
Där stod Stella i sitt koppel framför hundkojan.
Hon viftade svans, då han kom, dansade uppefter hans ben, smågnällde af trohet och skogslängtan.
Han smekte henne: - Ja ja, lilla Stella, snart ska vi till skogen.
Han ställde sig att betrakta landskapet Det lag sa vackert i augustidagern.
Berg och skog framträdde skarpa i kristallisk luft.
Hur underbart var det inte nu därinne i halfskymningen mellan stammarne.
Vänta, om en stund!
Då såg han en vagn köra upp på gården.
Han spärrade upp ögonen.
En skjutsvagn.
Två sutto på baksätet, en dam, en herre.
Vag- nen stannade vid gårdsmuren, körde inte fram till stora trappan.
Skulle han tro sina ögon?
Var det inte Axel, som steg ur?
Jo, verkligen.
Han hade inte låtit höra af sig, sedan han slog upp.
Hvad ville han här?
Grefven hade försökt glömma honom, och nu stod han lifslefvande framför honom.
Detta kunde han gärna be- - denna gick Han fram sä S dag, som skulle bli hans till blek &gt; honom, med hatten i sk ygS ut - Han sade alltid korrekt, gjorde vudet.
Hon yttrade: en lätt böjning på huf- — Axel har så ofta talat om den här trak- i ågmaldt: ^.
ten&gt; d e n M r g ä r d ovilIkorligen ville _ Qoddag _ ^ j a g i g e n k ä n d?
komma hit _ N, har v ~j i n g e n t i n g daremot?
J, G r e f v e n s v a r a d e inte " H a n m ä t t e, h o n o m * &gt; ^ " VerkHgen underbart - Det ar som f r a n t0 tiH t a m e d en blick PP ' Praktfull, om- en dröm.
kande - - 0 c h s a v i l l e J a S s J ä l f b e s ö k a M a r S i t s Det blef en pinsam paus.
Så sade Axel med graf - tillade Axel doft.
- Vi ska inte stanna en gest mot den unga dam, som stod vid hans h a r länge, om det pinar er.
sida: ^ — För all del — sade grefven.
— Min — Detta är min fästmö, fröken — g a r d n a r alltid varit gästfri.
__ Fästmö — kom det bittert från grefvens — J a, Hilda, då kan du ju se dig omkring här, medan jag går upp till grafven.
Jag vill m un. "
t M a r g j t m vara ensam, förstår du.
Jag har något att af- Jagå) deUa y&amp;r gom y hon bedja.
Jag ska känna mig lugnare, da jag bräd gom A x d jfr&amp;n henne _, ..,, „„ .. ti.
•, ____ _ „ _ gar därifrån.
Adjö så länge!
&amp; var vackrare an Margit.
Han kunde som man ö.
•&gt; ~. '
, „ ';,,,.
, „,.
• * Han nickade och gick.
u 6 första bytet — men inte som far.
Han gaf, ...,,,, m Q j „ „ j,„„ Dar stodo de framfor hvarandra — fadern e .. henne en foga sympatisk blick, medan han, och hon, som kommit dottern att do.
- c^-c&gt;Ä ' S^sr^ ' Ä^ ' Sr, S^ir^ ' &lt; fc^,, ir^ ' ^r^ ' ^r ' — ^ a £ &amp; ar v a ^ n e r ' trädgården då — • sade hon.
— Jag går med och visar er.
TXT Å T \ T I / " T * " C " 1 3 ^ e t v a r na S 01: &gt; som sade honom, att han J.
V A UL1 \.
X HJX.
inte skulle lämna henne.
Han kunde inte för- „ klara det.
Det var inte bara ärlighet.
Af A - W a l t e r Stenström.
.
t r a d g a r d e r)) d ä r f ruk t er na De gingQ nef höllo på att mogna för att plockas, falla.
Det var snart bärgningstid.
.
.«.
.
« _._„ De satte sig på en gräsbänk.
Han betrak- inSjO g.
Hon bröt tyst- t a d e jjenne skyggt från sidan.
^„r^-^^ „ r ^, &lt;•« ' u nåden.
HVAD, Y F S du, lilla vatten, ... i 0 ...
.
• r.
„ — Jag förstår, att ni mte ser mig med blida och tror dig stor, s a stor, stor, ögon.
* Jag kom ju emellan.
Men kärleken.
därför att du är större — Ja, kärleken.
^n bäcken där, s o m sorlar Han tänkte på Margits öde.
^ j y ^ e n d r 0 p p e faller — ^ g n a l l e r ofantligt mycket af Axel.
Han.
är så ridderlig, finkänslig, utl dltt m uRa skote J - _ j a, m y c k e t finkänslig.
Han tänkte på Axels bref, som lade dottern O, yfs ej, lilla vatten!
på sjukbädden.
• — Axel höll mycket af Margit, det hörde J a g h o n o m ofta sä a j tänker i n n a n n ä s t a g - 0 c h J a g v e t bäst, hvilka °.
0 ' ... strider han hade att utkämpa, innan han be- augustimane blanker, glöt skrifVa d e t d ä r brefvet _ M e n han är så du fallit, själf en droppe, ärlig i sina känslor — och så skref han det.
i droppen oceanen.
Det var ett stort offer för mig.
Efter detta bevis på hans kärlek är han min för lifvet.
Jag kan bara beklaga — — Beklagande undanbedes — log gamlingen.
Liksom en yr och tanklös lek, — Det var ju klart att min lilla Margit skulle rasad i solskensglitter är mig duka under i täflan med en så fin dam.
.....,,, Det var en plötslig, obetvinglig känsla ...
', å båda sidor.
böljornas d a n s och _ N i s e g r a d e ö fver den enkla gårdsdottern.
s u g a n d e smek mot stranden.
Hvad annat var att vänta?
— Ja, jag segrade, Men i ditt v ä s e n s dolda djup — Så dog hon.
Det var ju ingenting, ^ ^ ^.
^ ^ - Jag försäkrar er, att det gjorde mig rik- J r ° ° tigt ondt.
Och mellan s k u m m e t ^ ^ ^ gft b].
f ^ k „ n d e gjg speglar dm bölja _ Qm ^ ^ ^ ^ komma gåtan oändligheten.
„,.
.
, - 1 •. '
- Han har något att saga henne.
Kanske han rentaf ber henne förlåta.
Bara synd, att det kommer så sent.
— Jag tror, det är myror här.
Framför den gamla tallen.
Hon reste sig.
Där funnos inga myror.
Men hon var så nervös, att hon inte kunde J a g vill s m e k a din hårda och skrofliga bark sitta stilla.
— Vi kanske gå ett slag — föreslog hon.
o c h i ångerfull s k a m Han reste si g " D e g » n g° f r a m å t gången.
b ö j a k n ä f r a m f ö r s t a m m e n i gruset.
.
.
.
.
..., På ömse sidor stodo aplar, päronträd, dignande.
F Hell dig, seniga kraft, s o m har vuxit dig stark Blomstergrupper vorQ utskurna {grä s ma ttan.
P a e n oländig m a r k Astrar prunkade.
i din lefvande längtan mot ljuset!
- Det här päronträdet var Margits.
Den här rabatten var hennes.
— Jaså.
| Hvarje husmoder B a r n g a r d e r o b e n Hvarje sömmerska likaså, j bör prenumerera på 1 0 — 337 ~ &amp; 0 ' " ' " ' ' ' ä.
" * ^^ * " * * ' * « 12 hatten årligen.
Allt påminde henne om den döda.
Hon började ångra, att hon kommit dit.
— I den här stammen skar hon sitt namn.
Hon hade ett vackert namn.
— Mycket vackert.
— Hon såg riktigt nätt ut.
Ja, hennes mor var en skönhet i sin ungdom.
— Jag har sett lilla Margits porträtt.
Axel har visat mig det.
Han gömmer det som ett minne.
— Jaså, gör han det.
— Ja.
han är så trofast.
— Han är det.
Han kände allt starkare lust att plåga henne.
Hans bitterhet var i stigande.
Klockan gick allt längre på tre.
Hennes misstämning blef allt större.
Hon önskade komma härifrån så fort som möjligt.
Men Axel dröjde.
Hon måste sysselsätta sig, medan hon väntade.
— Nu har jag sett, hur ni har det utomhus.
Det vore roligt att se, hur det är därinne.
— Gärna.
Vi gå in i salen.
Där har jag mina jaktredskap.
En vacker, samling, må fröken tro.
Jag tänker mig på jakt om en stund.
— Då kommo vi ju och störde.
— Ånej, ni störde inte.
De gingo in i salen.
Gubben blef ifrig.
Han visade på väggen.
VARGARDA (Kungl.
Hoflevetantör) HAFREGRYN « HAFREMJÖL Vid beredningen bortslipm Icke — såsom ofta sker för att gifva grynen hvitare färg — den galaktiga, nä- ringsrika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifver gröten mera nä- ringsrik, flnsmakande och fast (ej lös ooh slemmig).
Qkt.
DlR IXtn kvilitén i pakoterna.
— Se här ska fröken få se.
Skinn efter djur, som jag själf fällt.
Det är räf, gräfhng och hare.
Känn på det här rådjuret — så lent.
Det här är bössor af äldre och nyare modell, se på de här pistolerna, tunga, hvad, men goda.
Salongsgeväret sköt jag med som pojke.
Med dolkarne har jag sprättat opp många harmagar.
Och det här, fröken, är mitt favoritgevär.
Det är laddadt.
Han klappade kolfven.
Inte förstod hon sig på sådant.
Men af ar- tighet låtsade hon göra det.
— J a visst, ja.
En utsökt samling.
Hon såg sig ikring.
— A, hvad ni har trefligt här.
En sådan varm stämning, hemstämning.
— Margfts hem.
— Och där står ett porträtt af Margit.
Det måste jag se.
A, hvad hon är söt!
Hon tog porträttet från ett staffli på bordet, ställde sig att se på det, försjönk i betrak- tande af den unga flickan.
Hon glömde all- deles gubben, som stod bakom henne, hörde inte ens, att väggklockan slog tre.
Porträttet s var som en saga.
Gubben hörde klockan.
Hans fingrar dar- rade.
Nu var det jakttid.
Han längtade efter villebråd.
Han ville fyra af ett skott.
Han kunde inte vänta längre.
Mekaniskt tog han ner sin laddade bössa, knäppte hanen, lade kolfven till axeln, siktade rakt framför sig.
Han såg ingenting.
Han tyckte att han stod i skogen, att skallet gick, att haren kom springande, nu hoppade han alldeles förbi ho- nom.
Pang!
Hon träffades i ryggen, sjönk ljudlöst ner på golfvet med porträttet i hand.
Han stirrade, gapade, släppte geväret, hörde Stella skälla därute, förstod ingenting.
Sjönk vanmäktigt ner på stolen bredvid sig, började skratta som ett barn: — Hähä, jag träffade, jag träffade.
Dörren rycktes upp.
Axel kom in, såg sin troiofvade ligga liflös, stöitade fram, knäböjde, kände på henne, ropade hennes namn, fick inte svar, förstod, att allt var slut.
Som en fjäder sprang han upp på golfvet, rusade fram mot grefven, som stirrade slött framför sig, höjde sin knutna näfve öfver hans grå hufvud, men drog den tillbaka, då åldrin- gen satt försvarslös och stilla, kastade sig där- efter på soffan och snyftade med händerna för ansiktet: — Margit, Margit.
.
.
S å s: tys msk.
smör (10 gr.), IV2 msk.
mjöl, köttsky.
B e r e d n i n g: Tungan sköljes väl, lägges i det kokande vattnet, tillsatt med saltet och får koka 2 tim., eller tills skinnet lätt kan afdragas.
Smöret upphettas i en stekgryta, tungan iläg- ges och brynes väl på alla sidor, hvar- efter den saltas och spädes med bul- jongen (litet i sänder).
Tomatpurén och champinjonerna tillsättas då tungan stekt 2 tim., den får därefter steka färdig, hvartill åtgår omkr. V2 tim.
Tungan skares och garneras med en del af champinjonerna samt inlagda to- mater.
Smör och mjöl sammanfräsas, den silade och skummade köttskyn tillsättes litet i sänder under flitig rör- ning, och såsen får koka 10 min., hvarefter de öfriga champinjonerna iläggas och såsen af smakas.
Tungan serveras med ärter och brynt potatis.
F r u s e n g r ä d d e (f. 6 pers.).
8 del.
tjock grädde, 2 msk.
strösocker, 2 msk.
vaniljsocker.
B e r e d n i n g: Grädden vispas till hårdt skum och afsmakas med strö- sockret och om så önskas äfven med vaniljsockret.
Den hålles därefter i Redigerad af glassmaskin och vrides omkr. 10 min., ELISABETH ÖSTMAN.
hvarefter den nedpackas i glassform Inneh.
af Elisabeth Ostmans Husmo- och fryses 1 — 2 tim.
Den serveras till bär eller kompotter.
derskurs i Stockholm.
FORSLAG TILL MATORDNING FÖR P u d d i n g a f k o k t k ö t t (f. 6 pers.).
1 lit.
kokt, finhackadt kött, VECKAN 4 — 10 JULI 1909.
4 ägg, 8 del.
gräddmjölk, 10 msk.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stötta skorpor, 1 hg.
smör (skiradt), kalffilé med gräddsås och stekt pota- 2 msk.
korinter, 1 msk.
salt, litet rif- tis; mjölk; kaffe eller te med gifflar.
ven muskötnöt.
M i d d a g: Kejsarsoppa med äggkulor; T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 stekt färsk oxtunga med champinjoner gr.), 2 msk.
stötta skorpor.
och spritärter; jordgubbar med fru- B e r e d n i n g: Köttet hackas eller sen grädde.
males fint samt blandas med de upp- MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; vispade äggen, gräddmjölken, de stötta paneradt fläsk med p o t a t i s; mjölk; skorporna, det skirade, men afsvalnade kaffe eller te.
M i d d a g: Pudding af smöret och de rensade och förvälda kokt kött med lingon; sviskonsoppa korinterna, hvarefter massan afsmakas nogja med kryddorna.
Den hälles i med vispad grädde.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; en smord och brödbeströdd form och parmbiff med stekt p o t a t i s; mjölk; puddingen gräddas i ugn omkr. 1 tim. kaffe eller te.
M i d d a g: Tomatpuré Den serveras med lingon eller skiradt med stekt bröd; gädda, stekt i filéer, med pressad potatis.
S v i s k o n s o p p a (f. 6 pers.) 300 ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; plättar med sylt; ägg; mjölk; kaffe gr. sviskon, 75 gr. krossocker, skalet eller te.
M i d d a g: Kotletter af kalf- af V2 citron, 3 lit.
vatten, 2 msk.
färs med spenat; krusbärskräm med mondaminmjöl eller potatismjöl.
mjölk.
B e r e d n i n g: Sviskonen sköljas v ä l XOESDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord: i ljumt vatten.
Hälften af dem stötas biffstek med förlorade ägg; mjölk; i stenmortel, tills de gå sönder.
De kaffe eller te.
M i d d a g: Currysoppa påsättas tillsammans med de hela svi- med frikadeller af kalffärs; jästmunkar skonen i kallt vatten och fä koka, tills de äro mjuka, då de passeras.
Citronen med sylt.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; tvättas väl, torkas och skalet afrifves hafregrynsgröt med mjölk; färsk ström- mot sockret.
Den passerade soppan ming i låda med stekt p o t a t i s; kaffe får koka upp tillsammans med sockret eller te.
M i d d a g: Ugnstekt refben- och afredes med det i litet kallt vat- spjäll med potatis och äppelmos; vin- ten utrörda mjölet, hvarefter soppan får ett godt uppkok och afsmakas.
kallskål med skorpor.
serveras, helst kall, m e d.
vispad LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; Den kallt refbenspjäll (rester från fredag) grädde och skorpor.
med brynt potatis och lingon.
M i d- T o m a t p u r é (f. 6 pers.).
125 gr. d a g: SObullar med korintsås; filmjölk risgryn, % lit.
vatten, 1 tsk.
salt, med pepparkakor.
V2 kg.
röda tomater, 2 lit.
buljong, salt, peppar, sherry efter smak.
RECEPT: B e r e d n i n g: Risgrynen sköljas i S t e k t f ä r s k o x t u n g a (f. 12 varmt vatten och påsättas i kokande saltadt vatten samt få koka till en pers.).
1 färsk oxtunga, 4 lit.
vatten, 2 msk.
salt, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 tunn gröt.
Tomaterna rensas, sköljas tsk.
salt, Vj lit.
svag buljong, 3 msk.
och kokas mjuka i hälften af buljongen, tomatpuré, 1 burk champinjoner (90 hvarefter de passeras tillika med de kokta risgrynen och den öfriga bul- öre).
BIÖKSALMÅNÅC1C jongen.
Purén får koka upp, skum- veringsfat, såsen hälles öfver och an- mas och afsmakas med kryddorna och rättningen garneras med persilja och vinet.
Om så önskas tillsättes litet små kokta potatisar.
fint hackad persilja.
J ä s t m u n k a r (f. 6 pers.).
1 del.
Soppan serveras med croutons.
gräddmjölk, .70 gr. smör, 1 ägg, 1 ägg- 30 gr. strösocker, skal och saft Gädda stekt i f i l é e r (f. 6 gula, 1 pers.).
IV2 kg.
gädda, 1 msk.
salt, af / i citron eller 25 gr. sötmandel, 1 tsk.
ättika, 1 ägg, 1 kkp.
stötta 20 gr. pressjäst, 350 gr. hvetemjöl, skorpor.
.
.
.
.
.
.
.
krusbärssvit eller äppelmos.
T i l l k o k n i n g: 1 kg.
flottyr.
T i l l s t e k n i n g ": 4 msk.
smör (80 Beredning: Mjölken ljummas, gr.), i kkp.
fiskbuljong (kokt på huf- smöret, de uppvispade äggen, sockret vud och ryggben), 2 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Gäddan fjällas, öpp- och citronskalet eller den skållade och nas, urtages samt sköljes mycket väl rifna mandeln tillsättas och mjölet in- och torkas.
Den skares i filéer, och arbetas.
Sist nedröres den i litet ljum ryggbenet jämte alla småben bortta- mjölk upplösta jästen och degen arbe- gas.
Filéerna g ' nidas in med ättika tas, tills den blir smidig och blank, och salt och få ligga 1 tim. På hufvud hvarefter den får jäsa omkr. 2 tim. och ryggben kokas buljong.
Filéerna Den omarbetas därefter på bakbordet, inklappas i en duk, penslas med det utkaflas till en 1 cm.
tjock kaka och uppvispade ägget och vändas i de stötta uttages med ' dricksglas till små ka- skorporna.
Smöret fräses i en aflång kor.
Midt på b.varje kaka lägges litet fiskform eller långpanna, filéerna ned- krusbärssylt eller äppelmos; kanterna läggas däri och insättas i ugnen a t t få penslas med ägghvita och tryckas väl en vacker gulbrun färg.
När fisken är tillsammans.
Munkarna ställas på mjö- brynt, spädes den med den kokande lade plåtar och få jäsa omkr. IV2 fiskbuljongen och grädden och får steka tim. Flottyren upphettas i en järn- med lock omkr. 20 min.
Stekes den kastrull och när en tunn blå rök sti- i långpanna, kan en plåt läggas öfver ger upp från ytan iläggas munkarna, den.
Fisken upplägges på varmt ser- två och två, och kokas vackert gul- 338 bruna.
De uppläggas på gråpapper eller hårdt bröd, så a t t flottyren får väl af- rinna samt öfversockras.
De serveras helst varma.
S i l l b u l l a r I I (f. G pers.).
IV2 sill, 1 k n a p p lit, potatisi,!
2 kkp.
' kokt eller stekt, fint hackadt kött?
2 tsk.
potatismjöl, V2 kkp.
god mjölk, tyg tsk.
hvitpeppar, 1 kkp.
stötta skorpor.
T i l l s t e k n i n g: 1 hg.
smör el- ler flottyr.
B e r e d n i n g: Sillen flås, urtages, sköljes och fläkes, ryggbenet bortta- ges och sillen vattenlägges några tim- mar innan den skall användas.
Den inklappas i en duk eller i rent hvitt papper och alla småben borttagas noga, hvarefter sillen hackas fint.
Potatisen kokas helst dagen förut, skalas och hackas.
Sill, potatis och kött blandas väl med potatismjölet, mjölken och kryddorna och arbetas med sked, tills det blir en smidig färs.
Med två ske- dar formas bullar, som tillplattas och vändas i de fint stötta skorporna.
Bul- larna stekas vackert bruna i smör eller flottyr.
De serveras med korintsås.
