# ID: svediakorp-per1835
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,922
# sentences: 745
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 26 (1173).
SÖNDAGEN DEN 27 JUNI 1909.
22-.DRA ÅRG.
HUFVDDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
D ENNA SOMMAR artar sig att bli en paradsommar för Sveriges hufvudstad.
Vi slippa en död säsong, därom drager vår hvita utställningsstad därborta bland Djur- gårdsekarna försorg, hvarje vecka medför nya främlingsskaror af olika klasser och från olika länder och luften skimrar af färger från otaliga flaggdukar, som med stolta klatschar förkunna, att Stockholm håller fest.
Just nu inledes raden af väntade ' furst- liga besök med en visit af det ryska kej san- paret.
De furstliga gästerna komma här till ett folk, bland hvars dygder gästvänskapen alltid räk- nats som en af de främsta, och vi skulle mycket misstaga oss, om ej svenskarne också vid detta tillfälle häfdade gamla goda traditioner.
Det vore ett oklokt steg af hufvudstadens befolkning att visa det ryska stalsöfverhuf- vudet en kylig sinnesstämning, då han sätter foten på svensk jord, liksom det vore smärt- samt, om några olämpliga antiryska demon- strationer skulle sättas i scen.
Å andra sidan böra fjäsk och kryperi vara bannlysta och 315 — kvar stå ett lugnt och sympatiskt uppträ- dande, som öfvertygar de furstliga gästerna, att de här kunna gå trygga bland fria och upplysta människor.
Vårt eget furstehus, numera befryndadt med tsarrikets härskare, möter med all den hjärtlighet, som situationen och det goda för- hållandet mellan två regentfamiljer ha anspråk på, och vår konung bör därför kunna känna, att hans nation med honom räcker handen till ett varmt svenskt: välkommen!
aldrig sitt inre, aftäckte endast delar däraf för sina gunstlingar, hvilka besvarade hennes för- troende med att sjunga hennes lof på klingande latin.
Kvinnor stötte hon ifrån sig, icke på grund af småsinne eller lögnaktighet — dessa kaffe- repsdygder voro främmande för Kristina —, men hon saknade alla betingelser för att tala i de ämnen, hvilka lågo 1600-talets ovanligt dugliga husmödrar mest om hjärtat; och hur varm och vek hon än stundom kunde förefalla, förstod hon sig ej heller på de unga flickornas erotiska hviskningar i jungfruburens skymning.
Hennes största fel som Sveriges drottning och på samma gång hennes karaktärs natur- ligaste, förlåtligaste svaghet var hennes smak för de fint bildade utländingar, som kring- svärmade " Pallas Athenes " tron.
Hon glömde under intressanta samtal med dem, att hon var Gustaf Adolfs dotter, och att hon tagit hans rike i arf.
Detta förstod hon slutligen själf — för sent.
Svenskarnas hjärtan kunde hon ej återvinna.
De fattade ej hennes andes flykt, hennes unga stormiga längtan och visste ej annat än att deras drottning var " en rodocka &amp; FTER DET att vår följetong " Guld " med förra i karlkläder ".
* - * numret nådde sin afslutning, börja vi i detta Om Kristina varit man, skulle nationen haft nummer offentliggörandet af Elisabeth Kuylenstierna- Wensters med hedersomnämnande belönade histori- mera öfverseende med henne, men omedvetet ska skildring " Drottning Moi-meme ", hvari författa- ligger i själfva begreppet kvinna ännu i vår rinnan ger en intressant bild af drottning Kristina tid drömmen om idealet.
Får en kvinna sig under den förra delen, af hennes lif.
Författarinnan presenterar själf sin hjältinna i nedanstående rand- anförtrodt ett högt ämbete, väntar man af teckning, och äro vi öfvertygade, att vår läsekrets henne att hon förvaltar det väl, samvetsgrant, med intresse skall följa den märkliga svenska drott- med hela sin själ inriktad på det anförtrodda ningens öden sådana de framträda, sedda genom värfvet.
ett modernt författaretemperament En orsak till ständernas missnöje var den unga drottningens obenägenhet för giftermil.
&lt;$ Allt hade i deras tycke varit väl beställdt, om HORILD SÄGER någonstädes på tal om hon hållit till godo med den lille tjocke kusi- denna märkliga kvinna, att ädlare tankar nen.
Man får dock tro, att Kristina härvidlag ställde ett bättre horoskop på Sveriges framtid än hennes aldrig förts fram i norden, och en af hennes egna förmyndare yttrar beundrande än de.
En henne underlägsen make skulle de till eftervärlden burna orden: " Hon hafver endast ökat hennes trots och själfständighets- ett extraordinära ståtligt ingenium, såvidt sexus begär.
Äkta kvinnlig är hennes handling att femineus det tillåter, lärer hon komma att likna lämna kronan ifrån sig, när hon märker, att dess glans börjar blekna, och när missmodet sin fader. "
inom och omkring henne hotar att bli en fient- Hvad som kunnat blifva af det begåfvade lig barrikad emellan henne och hennes eget folk.
" barnet, om hon ej framför allt fostrats till Sve- riges och protestanternas drottning, är för all- Trött på allt säger hon: " Om man under- tid en obesvarad fråga, men säkert är att söker sitt hjärta, skall man finna, att det kan mycket af hennes personlighet vreds snedt un- uppfyllas af intet, tröstas af intet utom af der all denna för tidiga hyllning.
Intriger och Gud. "
Förfrusen, olycklig, sliten af tankar smicker ackompanjerade de visor, som sjöngos och oändligt ensam söker hon då Gud, där vid hennes vagga, och man förstår, att minnet hon tror sig finna honom närmast: i katolska af barndomsåren förbittrades vid tanken på de kyrkan.
Hon har af de italienske vältalarna kruserliga herrar och nigande damer, hvilka hört Roms kyrkor beskrifvas, och ljusflödet vaktade henne.
Hon säger med den kyliga, från de många altarne kastar reflexer in i trötta ironi man ofta återfinner i hennes afo- hennes själsmörker.
Uppgifven, färdig med så rismer: " Furstebarn behandlas som små lejon.
mycket af hvad lifvet kunde bjuda henne, be- Man vet att de ej ännu kunna bitas, men de stämmer hon sig för att afsäga sig sin fars kunna alltid rifvas. "
religion.
Ett rätt betecknande skäl för sin öfvergång framlägger hon sålunda: " Om man I Kristinas lidelsefulla, impulsiva karaktär är katolik, har man den trösten att tro, hvad fanns ett drag, som omständigheterna uppam- så många ädla andar under sexton århundra- mat, nämligen trots.
Hon ville sätta sig emot den trott, att tillhöra en religion, som genom sin omgifnings perukvisdom och förkonstling.
miljoner under, miljoner martyrer är bekräf- Moderns pjoskiga, egoistiska ömhet skakade tad, som slutligen har frambragt så många un- hon af sig, Axel Oxenstiernas faierliga myn- derbara jungfrur, hvilka hafva öfvervunnit sitt dighet blef henne tidigt en black om foten.
köns svagheter och offrat sig Gudi. "
— När hon som liten flicka lekte drottning på I mitt arbete, " Drottning Moi-méme ", har jag Sveriges tron, märkte hon ej annat än att kro- endast behandlat förra delen af Kristinas lif och nan var en gyllene leksak, och helt och fullt förstod hon kanske aldrig dess allvar, dess öden, en senare — på sitt sätt ännu mara tyngd.
Därtill var hon för mycket kvinna och mångskiftande — återstår, och hoppas jag äfven fantasimänniska.
Plågade statsplikterna henne, få framlägga den för den svenska allmänheten.
I en artikel som denna kunna endast de yttre axlade h o i dem af sig med en lustbarhet, i konturerna gifvas, ibland blott antydas, och hvars lyx hennes skönhetsälskande sinne ba- om en lefnadsteckning kan det ej bli tal.
dade.
Hon hade ögonblick af djupt, målmed- Vi följa Gustaf II Adolfs dotter öfver grän- vetet allvar, och dagar såväl af förtvifian som sen.
Hon ter sig för den ytlige betraktaren af svindelyr glädje.
Hvad Kristina hela sitt lif saknade, var nå- kallare, själfrådigare, stoltare än någonsin.
Med lysande ärebetygelser hälsas hon i Frank- gon att hängifvet sluta sig till.
Hon blottade Drottning Kristina »; T PÄRMAR i Idun 1908 och föregående år rike, och hon berusas af all denna virak; det är som att komma till tropikerna från ett sin- nenas vargaland.
Som franske konungens gäst på slottet Fontainebleau begår hon en svårt fällande handling: aflifvandet af stallmästaren Monaldeschi.
Hennes maktmeivetenhet kände under denna tid inga.
gränser, och hon slog öfver från furstinna till tyrann.
Äfven sedan Kristina afsagt sig kronan, kände hon sig som härskande suverän och be- gick som sådan många oförrätter.
Hennes stolta, stridiga natur kunde ej böja sig, och van som hon var att alltid få sin vilja fram, kunde hon ej tygla sitt maktbegär.
Drottningen utan rike kunde ej låta bli att blanda sig i politiken.
Hon traktade efter Polens krona; hon gjorde tvenne gånger besök i hemlandet, säkerligen under förhoppning att kunna återvinna det folk hon en gång kallat för sitt.
Men om också enskilda vänner hyl- lade Vasadottern, fick hon erfara, att regering som allmoge redan betraktade henne som en biltog, en utan härd och bänk.
Väl bjöd man henne hvila, men endast för att hon skulle fortsätta resan till kyrkofurstarnes stat.
Om hennes förhållande till den sluge kardi- nal Azzolini har talats och skrifvits mycket.
Att han som alla de, med hvilka hon en tid hängifvet lierat sig, haft ett stort inflytande på hennes tankeriktning, är tydligt och klart.
Kristinas heta blod brusade starkare i hjärnan än i hjärtat, men hon bibehöll dock trots sin rotlösa tillvaro kvinnans behof af hemvärme och skydd.
När hon sympatiserade med nå- gon, motsvarade denne för henne allt det som andra kvinnor inbegripa i ordet familj.
Hon fyllde sitt lif med denne ende, obekymrad om förtalets etter.
Som äldre uppgick hon i religionen utan att dock någonsin låta den stänga alla dörrar till friheten och lifvet.
Hon trodde af hela sin eldsjäl på odödligheten och har på något ställe skrifvit: " Lifvet vore en ringa ting, och döden alls intet, om inte själen vore odödlig. "
Vid sextiotre års ålder dör Kristina efter att ha druckit lifvets både fröjde- och sorge- bägare i botten.
Hon har sett guldglansen kring en ärorik krona blekna, hon har mistat land och landsmän, och hon har gång på gång tagit miste om vägen, just när hon velat nå fortast och genast till målet.
Omkring hennes minne skimrar det likväl af färgprakt, af snille- lek och glädje.
Hennes kosmopolitiska kynne förde henne för långt från plikter och allvar, men hvar hon färdas fram, tändas lusteldar med så starkt sken, att till och med själfva historien stundom bländas och stannar undrande inför denna kvinnas bild, en gång blindt beundrad af allt hvad Europa ägde främst.
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER.
Ärade haltårs- och kvartals- prenumeranter erinras härmed om vikten af att utan dröjsmål förnya prenumerationen för årets senare hälft, för att därigenom undvika afbrott i tidningens regelbundna expedition.
Samtidigt tillåta vi oss pipeka att det är så mycket nödvändigare, att prenumerationen nu verkställes, som alla våra prenumeranter gratis erhålla Stockholmskan.
Idims julmitntner] 1909, hvilket såväl Konstnärligt som litterärt tvifvels- utan kommer att bli årets originellaste julpubli- kation.
Kunna erhållas i nSrmaste bokhan- tillhandahållas till följande priser: Iduns pärmar, röda med » uldtryck ... 1:50 del eller direkt frin Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0:50 om rekvisition och likvid i postanv sning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0: 50 insändes.
— 316 —
Också en diktare » Af Frida Landsort.
(Forts.) IV.
I der fötterna på en.
Lågorna slickade i sig dansösernas tyllkjolar i ett nafs.
Det såg väl- digt lifvadt ut.
Och den där kolossala gorillan, ni minns, hon som hade röfvat en vacker flicka och stod i ett hörn, var alldeles blank i an- siktet, och det dröp af henne, som om hon svettades.
Det var gräsligt.
Nånting sådant får man väl aldrig mer se. "
" Nå räddade du verkligen något? "
frågade en ifrig åhörare. "
J a g tog en lampa och hyfvade ut den ge- nom fönstret. "
" Och det fick du en tia för? "
lät det spefullt.
" Nej, naturligtvis inte för det, men så ska det gå till vid eldsvåda, förstår ni.
Men jag fick tag i vaxdirektörns lilla apa.
Den är från Chile och inte större än en vanlig ekorre, det allra sötaste kräk på jorden, med små tassar som den lenaste silkessammet.
Jag visste, att hennes husbonde höll mer af den apan än af sina egna barn, ' och jag gaf mig inte, förrän jag fick henne fast.
Hon skuttade omkring i rummet som en galning, alldeles vild och yr i mössan.
Rädd var hon förstås och arg och försökte bita mig i fingrarna, men jag stoppade henne innanför rocken och smet min väg med skatten.
Hon skulle annars ha blifvit kväfd därinne i röken, begriper ni.
Sent på kvällen, SLUTET af oktober kom det ett cirkussäll- skap till staden, och med dess artister — herrar och damer — gjorde sig Allan bekant.
På det sättet fick han stundom tillfälle att bevista förmiddagarnas öfningar i cirkustältet.
Ute i stallet gjorde han sig till god vän med betjä- ningen, som han bjöd på cigarretter, under det han trakterade hästarna med skorpor och socker- bitar.
Den ena kvällen efter den andra be- vistade han föreställningarne och förkunnade snart för sitt auditorium hemma, att han äm- nade gifta sig med direktörens sköna dotter, den gullhåriga miss Elvira, " som red som en ängel ", och så bli cirkusdirektör själf och för- tjäna " glupskt med pengar ".
Barnen hade länge undrat öfver att Allan ständigt var rikligt försedd med medel till nöjen, konditoribesök och cigarretter.
Nu tog deras undran fast form i en direkt fråga: " Hvar får du redan nu alla dina pengar ifrån? "
" Farsgubben, " svarade Allan kort.
" Det var mig en vräkig pappa du har. "
" Och modershjärtat, " tillade Allan med ko- miskt öm betoning.
" Du har det väldigt bra, du. "
" För resten förtjänar jag pengar själf, " fort- for Allan med värdighet.
" Såå? "
lät det vantroget omkring honom.
" Det kan man lätt, om man bara vill, " för- säkrade Allan.
" Det var bussigt.
Hur bär man sig då åt? "
" Jo, ser ni, man sätter till exempel ihop en tidningsnotis och lämnar den till en redaktion.
Det kan man åtminstone få en femtioöring för. "
" Smäcker du inte nu igen? "
frågade en af de större pojkarna intresserad.
in.
" Försök själf, får du se.
— Eller också hittar man tappade saker, klockor, portmonnäer och sådant, och tar reda på ägaren.
Då får man hittelön. "
KALA STUPA utskärsklippor " Du har tur, du.
Aldrig hittar vi andra nån- ned i hafvets mörka blå.
ting. "
Mot granitens urgrund häfves " Det är bara, för att ni inte ser opp.
— tungt en dyning då och då, Här ska ni få se. "
Allan tog ur fickan en tiokronesedel, som han höll upp i luften och medan borr och släggor klinga viftade med, innan han stoppade ner den igen.
mellan bergen ödsligt grå.
" Den här förtjänade jag i förgår, när det brann i vaxkabinettet, ni vet. "
Det hade verkligen för två dagar sedan Så drar en munter kåre fram brutit ut eld i ett vaxkabinett, som gästat staden.
och krusar gatlets spegel, Flere af barnen hade varit och besett dess går upp mot fiskeläget, slår härligheter och sedan vid branden varit när- varande för att se på, men af släckningsman- i några slappa segel.
— skapets stafvar hållits på vederbörligt afstånd Men ut på bryggan stiger far från elden.
i halsduk och i hatt " J a g var inne bland vaxdockorna, " berättade och kisar under buskig lugg Allan.
" De där viktiga brandherrarna ville ut öfver sjögrönt gått.
nog hindra mig.
Halfva den aktade lärare- kåren var med, Tvestjärten och Disciplinius — I natt blir präktigt fiske, mor, och Metersystemet försökte peta undan mig och snart står sillen tjock.
med sina stickor, men det var jag som petade Ro hit med stöflar och sydväst undan mina vördade lärofäder och smet in för och dito oljerock.
att hjälpa till med att rädda.
Därinne var det Vår Herre ger oss guld i natt Jerusalems jämmerliga förstöring, må ni tro.
Luften var het och tjock af rök, så att det om ej vi ligga still, sved i ansiktet och i halsen.
Man kunde hvar- och ha vi tur, vi gå till torgs ken andas eller se ordentligt.
Ett vedervär- med tusen tunnor sill.
digt os var det, och man blef alldeles yr i HJALMAR WALLANDEE.
skallen af oväsendet.
Det sprakade och då- nade, när det tog eld i vaxfigurerna.
Somliga Vignetten till poemet är, med benäget medgifvande, hämtad ur Svenska Turistföreningens årsskrift.
af dem stod i skåp med glasväggar, som small sönder i hettan och krasade och knastrade un- Svensfia fandsfiap.
Bohuslän.
Använd endast KOCKUMS PANSAR-Emaljerade GJUTNA GRYTOR.
Giftfria.
Solida.
— 317 när elden var släckt, letade jag rätt på hennes " - herre och fick min tia. "
Nu visste emellertid Allans åhörare, att den där eldsvådan i vaxkabinettet alls icke hållit,.
hvad den lofvat.
Stadens frivilliga brandkår hade öfverträffat sig själf i snabbhet, och elden, hade blifvit släckt, innan någon synnerligt stor skada var skedd.
Den chileanska apan trodde ingen af åhörarna på: ingen hade sett den eller hört talas om den Och tiokronesedeln hade Allan nog skaffat sig på annat sätt, menade man, fast man icke kunde begripa hur.
När cirkussällskapet lämnat staden, hade det också lämnat Allans minne.
Han talade icke längre om akrobatkonster och hästdressyr och nämnde aldrig med ett ord om sitt tillämnade giftermål med den sköna miss Elvira.
Men därmed var icke allt väl beställdt.
Bland barnen i gården spred sig en dag den nyheten, att Allans klassföreståndare, Discipli- nius kallad, gjort ett besök hos hans värdinna och att Allan äfven varit uppkallad till en- skildt förhör hos rektorn.
Själf nämnde Allan icke ett ord om den saken.
Men det gick hemska rykten, att han skulle ha druckit punsch, rökt pipa och spelat kort i en viss mamsell Tennbergs hem, som alldeles icke räknades bland de mest ansedda i staden, och allt detta i sällskap med mamsell Tennberg själf och hennes son, illa och allmänt känd i hela sta- den under namnet Tennklumpen.
Och Allans dåliga uppförande och olydnad mot skollagen hade kommit till lärarnes vetskap.
Emellertid var Allan under några veckor efter audiensen hos rektorn ordentligare i sko- lan.
Han höll sig oftare hemma vid sina läxor, föreföll i det hela mera stadgad och in- gaf sin värdinna godt hopp om lugnare dagar.
Med barnen sällskapade han ganska ofta, och de visade honom lifligt intresse.
Om sig själf och sina underbara bedrifter berättade han icke mer.
Nu talade han mest om sin äldre bror, Joakim, som var sjöman, och om lifvet ute på hafvet och i de främ- mande världsdelarnas hamnstäder.
Och en dag förkunnade han, att han ämnade gå till sjöss.
Att i alla sina dar kräla på landbacken bland de andra landkrabborna, det kunde en käck pojke inte stå ut med.
Nej, han ville göra som Joakim.
Sjömän vore de enda, som det vore något bevändt med.
Till en början ville barnen icke tro annat, än att Joakim var af samma stoff som den chileanska apan i vaxkabinettet.
I synnerhet protesterade de mot hans namn.
" Ingen män- niska heter något så löjligt som Joakim, " på- stodo de med stor bestämdhet.
Men sedan de från fullt trovärdigt håll fått höra, att Allans värdinna nyligen fått ett bref, som började med orden " Min älskade Joakim " och var un- dertecknadt af Allans moder, ansågo de Joakims existens till fullo bevisad; och under mycken munterhet utmålade de för sig Joakims för- bluffade min, när han å sin sida mottog ett bref, som hade till öfverskrift: " Högt värde- rade fru " eller något dylikt, och som var äm- nadt till " det gamla dragspelet ", såsom Allan kallade sin värdinna, " för att hon gnällde så fasligt ".
Allan beundrade i hög grad sin äldre bror, och det dröjde icke länge, förrän hans audito- rium följde hans exempel.
Joakim var så god- hjärtad och så klok och rättvis, sade Allan, att alla hans kamrater höllo styfvare på honom än på någon annan ombord.
Aldrig var han orsaken, när det ibland blef gräl och uppträden bland kamraterna, som i skansen lefde " som en KALMAR ÄNGKVARNS A.-B:S tillverkad på landets modernaste stärkelse- i / A I M A D - f .. - » ~m fabrik, utmärker sig särskildt för hvit- rvy-vi^ivi / Yn i.
m a beti renbet och s £ rfca.
- R I S S T A R K E L S E - lare JgJ£ * hTarje välBOrte " d «, eoeril &gt; » * - OBS.l G u l d m e d a l j 1 L o n d o n inon i i .• ..
^A^J familj " och enigt höllo ihop endast mot kapte- nen, när denne var kitslig och orimlig i sina fordringar .. I alla stridigheter bland kamraterna var Joakim den själfskrifne skiljedomaren, och i alla konflikter med befälet var han deras tal- man, som själfve kaptenen hade respekt för.
Om han stundom alltför öppet lät sin högste förman höra sanningen om en del förhållanden ombord, hvilka icke voro, som de borde, så måste kaptenen ändå hålla till godo, ty det var endast för sina kamraters och sin egen rätt, Joakim kämpade, och han visste alltid precis, huru långt han kunde gå.
Sin tjänst skötte han så oklanderligt, att befälet aldrig hade något att anmärka på honom.
Efter sådana upplysningar förläto barnen Joakim hans löjliga namn, och den unge ma- trosen blef en stor favorit hos dem.
" Det är en förfärligt stilig bror, du har, " sade både gossar och flickor till Allan.
" Vi ska aldrig komma med dumma frågor, vi ska aldrig afbryta dig, vi ska vara så tysta och bara höra på, om du bara vill berätta om Joakim. "
Och Allan var sällan nödbedd.
VI.
" Ni kan inte föreställa er, " förtaide Allan en dag, " hur svårt Joakim har haft det på sin senaste resa.
Han mönstrade i London på samma gång som en annan svensk.
Och de kom snart underfund med, att de hade fått en makalöst dålig kock.
Så länge de hade litet konservmat kvar, så gick det väl an, för den behöfde kocken inte koka, d. v. s. fördärfva, men när den var slut, så blef det gräsligt, och matroserna knorrade och svor öfver kapten.
Så vardt det svår storm, riktig orkan, och då höll de på att drifva på land först vid Cape Börda nere på Känguruön och sen i Bass-sun- det.
Det var som genom underverk, att de bägge gångerna kom klara.
Men då svor de inte på kapten längre för matens och kockens skull, utan på redarn, som hade skickat ut dem till så farliga ställen midt i den värsta tiden.
I New Castle nere i Nya Syd-Wales hade kapten gett dem hopp om att bli af med den där gamla usla kocken, Scobie, men det hade ändå inte varit kaptens mening att mönstra af honom.
Kockarna i New Castle var för dyra, sade kapten, som var en riktig girigbuk och inte brydde sig ett dugg om, att besättningen for illa.
Han visste också, att när de väl kom- mit från New Castle, skulle de inte gärna kunna rymma eller ens begära att få bli afmönstrade, för nu var de på hemvägen och skulle inte an- löpa någon större hamn.
Nu var kapten säker på dem, fast de var förfärligt missnöjda med honom, för de hade fått vara med om både lastning och lossning i hamnarna och hade fått slita som hundar med sjåargöra.
Den där kapten — Green hette han — var en af den värsta sorten.
Och fartyget var af nästan samma sort.
Så fort de hade lämnat New Castle, vardt det åter igen en ryslig otur med väder och vind.
Hur de än kryssade, så hade de bara motvind — och så storm alltsom oftast.
Nu gick det knappt en enda dag utan gräl och uppträden för kockens och matens skull.
Stac- kars Scobie fick nog ångra, att han inte själf- mant gått i land, för nu började kapten också hugga på honom.
Det var förstås bara en fint af honom, för att det skulle se ut, som om han tyckte synd om besättningen.
Det var en riktigt inpiskad kanalje, förstår ni.
Nu var det slut med alla goda saker, som de hade haft i provianten, och nu fick de sannerligen inte vara kräsmagade eller hungriga af sig.
De fick ett LÄS!
hälft skålpund salt amerikanskt kött och ett hälft skålpund skeppsskorpor till middag den ena dagen och ett hälft skålpund amerikanskt fläsk och ett par skedar ärter den andra.
Till frukost fick de bara en kopp dåligt patentkaffe eller skvaltigt te och en liten bit mjukt bröd.
Socker och smör var det knapert med: ett skål- pund i veckan per man.
Det delades ut på lördan och räckte vanligtvis inte längre än till onsdan.
Och ju mer de bråkade med kocken, desto sämre blef han.
Med brödbakningen gick det allra värst på tok.
Bullarna var som ost inuti och så sura, att det var lifsfarligt att äta dem.
Ibland fick de inget bröd alls, bara litet deg, som var kokt i saltvatten.
Det kunde de naturligtvis inte äta utan att få ondt i magen.
Till på köpet var kocken gräsligt snuskig.
När han stod i kabyssen och lagade mat, så såg han ut alldeles som en sotig smed i en smedja.
Efter nära tre månader till sjöss på det viset kom de ändtligen till Salaverry.
Där vardt ändå Scobie tvungen att gå i land och så fick de en ny kock, en som hette Pierre. "
Häpna lyssnade barnen till allt detta vetande och skulle gärna ha frågat om ett och annat.
Men de hade ju lofvat att inte afbryta.
Och Allan fortsatte, som om han själf varit med om- bord under den bedröfliga resa han skildrade.
" Pierre var fransman.
Nu hade de alltså fransk kock.
Det låter minsann gentilt, och Pierre kunde verkligen laga mat.
Alla var kolossalt belåtna med honom.
Men den gläd- jen räckte inte länge.
Kapten tyckte, att han var för liberal mot besättningen.
Tänk er, han brukade strö socker på bullarna!
Inte gick det an.
Kapten började gräla på honom och lade sig i matlagningen, för att det inte skulle gå så mycket åt.
Då vardt Pierre arg som en geting och gaf katten i alltihop och blef oer- hördt slarfvig.
Det kunde ju besättningen inte hålla till godo med, och så blef det den gamla visan om igen — gräl och bråk utan ända.
Pierre vardt osams med både skepparen och besättningen och var morsk och uppkäftig, om någon sade ett ord till honom.
Kaptens snål- het och kalt gjorde honom ursinnig.
För litet vatten fick han också till kokningen.
Det var rysligt ondt om vatten ombord.
En af vatten- tankarna hade sprungit läck och runnit tom.
In- gen fick mer än half ranson, och det gick åt till dricksvatten i den gräsliga hettan.
Ett så ' nt vatten sen!
Skämdt var det, när de fick det ombord i Salaverry, och efter en tid blef det alldeles svart och stank långa vägar. "
(Forts.) Mitt första författarskap » ÄR IDUNS redaktion för någon tid sedan älskvärdt bad mig meddela några upp- lysningar om mina första steg på författarba- nan, måste jag fundera ett ögonblick.
— Ja, naturligtvis hade jag en gång börjat vandrin- gen, fastän det stundom förefaller mig, som jag endast ideligen lunkat på, oafbrutet, för det mesta sedesamt i dygd och Herrans för- maning, någon gång med ett sidohopp, när tömmarna känts för tryckande och den evigt drömda friheten för lockande.
Tyvärr måste det bekännas, att det ej är mycket af intresse att säga om den unga dam, hvilkens porträtt här förevisas.
Hon föddes med ett ungt äfventyrslystet sinne i en gam- maldags siratlig omgifning, och hon brann af längtan att se långt och vidt omkring, men var så närsynt, att hon kunde ha snubblat öfver sin egen skugga.
Ensam gick hon omkring och funderade.
Hen- nes första litterära arbete — var ett — plagiat, N Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannämnda be- lopp till Expodltlonon af Idun, Stack- hZn., erhålles hall inom Sverige portoMtU Idun Idun Idun Idun Idun Idun J™ 1892 1893 1895 1902 1903 1904 » g (n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) £ed ^ g g ' ^ « 5 S S i: — 318 — 2: 2 2 i 4 50 5: S men då var hon bara nio år, och eftervärlden har sluppit se det belletristiska missfostret.
— En blyg, tafatt och alltför rädd flickunge var det, som ungefär sju år senare uppenbarade sin regnkappsklädda gestalt i Dagens Nyheters dunkla vestibul.
Hon hade vågat insända en stämningsbild och se!
— Den stod inne.
Tryck- svärtan, som bestås ens första alster, inger en mera rusande lyckokänsla än alla de beröm- mande ord man sedan på tid och stunder in- höstar.
Barnet, ett omoget barn från ett hägnande, men.
ej modernt lifssjudande hem, var det, som med darrande knän praktiserade sig upp för trapporna ända fram till spegel- väggen, där lilla E — ths trubbnäsa ofrivilligt plattades mot ett ogripbart alter ego.
Reflex- bilden lämnades emellertid skamset fortast möj- ligt åt sitt öde och låset vreds om i redaktio- nens ytterdörr.
Detta var introduktionen till betning på jour- nalistikens allmänning.
Jag har aldrig blifvit något svart får och aldrig något särdeles hvitt heller.
Tiden har gått och tagit mig med, lagt aska öfver drömmarnas röda flammor och bundit de fladdrande tankarna vid dagens tvungna arbete.
— Idun, vår egen Idun, utgjorde målet för min litterära ärelystnad under de första åren af skissproduktion.
Egentligen tror jag, att vårt officiella uppträdande är någorlunda jämngam- malt, fastän knäkamraterna redan skilts och den ena — Idun — • fått en taburett på Parnassen.
Från de små skisserna, hvilka alltför lätt och villigt runno ur pennan och samt och synner- ligen fingo ett ytterst vänligt mottagande, öfver- gingo tankarna så småningom till beslutet att " samla sin erfarenhet till något helt ".
Skall jag vara riktigt ärlig och sanningsen- lig, tyckte jag nog, att jag hade oändligt mycket af vikt och värde att säga mänskligheten, när jag startade min första bok " Beroende ".
Det hade dröjt.
Jag blef sent färdig, och sent fick jag mod att lämna ifrån mig luntan.
Att " gubben Bonnier " skulle ha den, var alldeles naturligt.
Han hade redan fått en bit af mitt hjärta genom sin vänlighet emot den gröna publicistkvinna, hvilken fått äran att bli presenterad för honom på " klubben ".
Han var lika rar på förlaget, som han varit det på samkvämet, och jag slapp alldeles ifrån de nedslående uttalandena om, att " det just inte var något att komma med " etc.
Jag minns, hur det kändes, när de tolf fri- exemplaren kommo hem; jag tog dem alla i min famn och visste inte, om jag ville gömma dem där eller slunga dem högt upp i e t t: " Lefve det! "
Det var så förunderligt att tänka, det dessa ord, bakom hvilka lifvets hjärta skälfde och klappade, skulle gå ut till tusenden.
Jag gick med dem, tyckte jag, och trodde väl inte då, att jag trådde — steg i sanden.
Min bok, min första bok!
Den var lifvets ljusaste vårdag, önskningarnas blåaste himmel, och sinnets gladaste solsken.
Kritiken sade verkligen också en hel del vackra saker om förstlingen, men — jag lärde mig ändå förstå, att emellan en männi- skas innersta och värl- den finnes alltid en stängd dörr eller kanske snarare ett blindfön- ster.
Hur skulle det också kunna vara möj- ligt annat?
— ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER.
Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52felas) Idun 1907 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett ' Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0: 20 0: 20 0:50 2: — 2: — LAS!
!^D D E SVENSKA det är sant, endast kvinnorna ha är ett argument för alltså haft sitt för- kvinnans rättmätiga sta allmänna rösträtts- fordran på medbor- möte i Stockholm un- garskap.
Vi fingo der strålande mid- höra redaktör v. Kock sommarväder ochmot- berätta om i hvilket svarande entusiasm ljus Sverge stod inför och lifaktighet.
utlandet / bYe och efter På fredagens mor- det misstaget att sven- gon samlades mötes- ska kvinnor fått all- deltagarna, omkring män rösträtt i vintras 250 stycken, i Idrotts- blifvit uppklaradt, ett parkens Tennispavil- misstag, som berodde jong, och medan frö- på, att man tagit det ken Lindhagen lade telegraferade ordet sista handen vid de- invånare i Sverige korationerna af flag- för att betyda män gor, björkar, gullvif- och kvinnor, och fingo vor och narcisser, ut- höra honom kraftigt byttes de kamratligt och sakkunnigt be- G R U P P B I L D F R Å N D E T F Ö R S T A S V E N S K A A L L M Ä N N A K V I N N L I G A R Ö S T R Ä T T S M Ö T E T I STOCKHOLM hjärtliga hälsningar, Vid bordet i bakgrunden: mötets ordförande, d:r Lydia Wahlström.
Vid främre bordet: mötets sekreterare möta en känd 1-kam- som man mellan kvin- fruarna Wik och Brissman.
Sittande i främre raden: friherrinnan Palmstierna med son, fröken Anna marledamot och kvin- nor endast ser hos Whitlock, dr Gulli Petnni, d:r Alma Sundqvist och fröken StaSl von Holstein.
I andra raden: den fjärde i norösträttsfiende pro- ordningen, fru Ruth Gustafsson, talarinna på lördagens möte.
stridskamrater.
Ord- fessor Clasons upp- föranden, d:r Wahl- gifter om amerikan- ström, öppnade så mötet med en välkomst- En god och glad middag samlade sedan ett ska rösträttsförhållanderi.
Vi fingo höra dok- hälsning och pekade med ett manande och sextiotal mötesdeltagare på AngJeterre och där- tor Gulli Petrini roligt och obarmhärtigt gå förtröstansfullt finger på den stora rösträtts- ifrån gick vägen i den vackra, friska kvällen till rätta med 1-kammarmotståndet och fingo kongressen, som skall hålläs här i Stockholm upp till rösträttsparken, medan under tiden de slutligen se många personer vid mötets slut, år 1911.
Under hela förmiddagen, endast af- 60 fmgo sällskap med andra 500 med samma sedan resolutionen antagits, skrifva in sig i röst- deladt af en hastig lunch inom Idrottsparkens mål.
Kvällsmötet, som var offentligt och va- rättsleden.
På lördagen, som när detta skrif- område, pågick så mötet med kortare föredrag rade i två timmar, blef tack vare utmärkta talare ves, just håller på att gry, hålles enskildt möte och diskussioner: af doktor Sundqvist om " Lika och ett tacksamt auditorium, som reagerade ' på förmiddagen med diskussion bl.
a. om parti- lön för lika arbete ", af fru K. Dalström om känsligt, ytterst lifligt.
Vi fingo höra en känd politiken och rösträttsfrågan och sedan utfärd " Arbetarkvinnornas ställning ", af fröken S. Kruse Stockholmspräst, kyrkoherde Hallberg, fastslå till Saltsjöbaden med middag och slutligen fri- om " Nykterhetsfrågan ", af fröken M. Staelv.
Hol- att kvinnans plats är i samhället och att slag- luftsmöte därute med fröken Anna Whitlock stein om " Gift kvinnas rättsliga ställning ", allt ordet " kvinnans plats är hemmet " i den mån och fru Ruth Gustafson som talarinnor.
gifvande en god bild af hvad rösträttsarbeter- * skorna vilja och känna.
Erfarenheterna från På våra små snapshots här nedan få .alla de till det svenska rösträttsarbetet, som ju en gång hvilka ryktet nått om vårt tilltag att sälja mötestidningen skola få sin plats i deras läroböcker som nu ' Rösträtt för kvinnor " — en utmärkt tidning för resten gå i kolt, hade sin afdelning på programmet med karaktäristiska uttalanden från alla läger — en liksom redogörelsen för Londonkongressen af sannfärdig bild af hur vågstycket aflöpte.
Värre var det icke under de tre dagar gatan var vår, och vår lösen fru Ellen Hagen.
" rösträtt för kvinnor " ' hördes i alla gathörn.
E.
— ER.
RÖSTRÄTTSKVINNOR SOM TIDNINGSKOLPORTÖRER.
Fru Frigga Carlberg, fröknarna Anna Lindhagen och Elin Wägner utbjudande den kvinnliga rösträttstidningen på Stockholms gator.
Landets främsta litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
319 A. Blomberg foto.
IDUN
_^- SEr=z T) \ \ kvis ströJMg in.
Stockholm, midsommar, (och nu blomma äppel- träden i Biskopens gård!)
W.
ä. b.!
U ÄR den liberalaste högerman j a g har träffat — som inte varit riksdagsmanna- kandidat åtminstone!
Hvad menar du, att ag skulle göra med alla dessa pengar, tror du att j a g skall utlösa hela min energi i uppköp af vackra saker?
Du säger ingenting i brefvet om den saken eller om någon, bara ditt älskade vanliga " slit dem med hälsan och var rädd om dig, barn, " men j a g vet ändå!
Jag har haft bref från mamsell, fullt med hushållstekniska detaljer, men där säger hon också, att H.
H. går omkring och ser så fundersam ut och a t t hon en gång mött dig kommande från mitt rum.
Eftersom världen nu är så oefterrättligt underlig, att det i dag blir jag som måste tala allvar med dig, så vill j a g be dig tänka på, D rsz^äe^^^^s^. '
* SJ S wr N irs^^^T7^^ %LJ^^L^^^szrr~^^^^^ / / 5Så » £I 1.
LICIUM: TAPET I HAUTELISSE AF G. WENNERBERG.
2.
HANDARBETETS VÄNNER: VENUS OCH TUMMELISA, TAPET I HAUTELISSE AF CARL LARSSON.
5.
NORDISKA KOMPANIET: INTERIÖR VÄGGDEKORATION OCH MÖBELTYG, KOMP.
AF M. CHRISTERSEN.
6.
NORDISKA KOMPANIET: INTERIÖR.
7.
LICIUM: MAJA SJÖSTRÖM.
9.
LICIUM: DETALJ AF ALTARSPETS, VENETIANSK TEKNIK AF CONSTANCES LJUNGSTRÖM.
10.
HANDARBETETS VÄNNER: LUNDS DOM I RÖDLAKAN, KOMP.
AF ZORN.
13.
NORDISKA KOMPANIET.
ANTEPEND1UM I POIl&gt;
3^S&amp;£=SF^ på utställningen att vi lefver i en tid då, utom i särskilda un- dantagsfall, fäderna måste förlora sina döttrar antingen till en man eller ett yrke och då är det helt säkert mindre ödesdigert med ett yrke!
Det blir antagligen mer af mänskliga känslor öfver för fadern i det senare fallet.
J a g åt- minstone skall alltid, alltid och mest älska dig, äfven om jag blir textilmänniska.
Seså, nu är det sagt och det i den mildaste tänkbara form.
Nu har man döpt om utställningen, gifvit den ett spenamn, som i ljuset af hvad den verkligen är, tycker mig vara det största he- dersnamn: man kallar den: en fruntimmersut- ställning, med hvilket tvetydiga uttryck jag antar att man menar en utställning af kvinno- arbeten.
Och det fattas bara, att de kanske icke ens skulle få vara med, när det gäller en hemmets utställning!
Kan något vara kvinn- ligare än textilen?
En kvinna trädde på den första nålen och sydde den första lilla pryd- nadsblomman, och sedan har hon ju hållit på ^^^^^zzzM A - B.
SVENSK KONSTSLÖJD: ÄPPELBLOM, HAUTELISSE AF BEATA MÅRTENSON; 4.
A.-B.
SVENSK KONSTSLÖJD: INTERIÖR, BONAD OCH MÖBELTYG AF SIGRID HJERTEN.
VNTEPENDIUM OCH TAPET AF SOPHIE GIPBERG.
8.
HANDARBETETS VÄNNER: INTERIÖR, TILL VÄNSTER, BIRGITTA, VÄFNAD AF CARIN WÄSTBERG, BORDDUK AF CYRKAS ANTEPENDIUM AF MARIA ANDERSSON.
11.
VALLMO, KRAGE MED SILKESBRODERI AF FRÖKEN SJÖBERG (S. GIÖBELS UTSTÄLLNING).
12.
LICIUM: SKÄRM T PLAT AF HILDA STARCK, BONAD AF FERDINAND BOBERG.
A. BLOMBERG FOTO.
genom årtusenden.
Ingen kan heller vara så texilt brinnande som en kvinna, det skulle då möjligen vara hr Wallander.
Nu frågar du om jag brinner redan, och det är nog så.
Det behöfs åtminstone blott att föra en textil tändsticka i min närhet.
Men det är inte underligt!
Du skulle bara se hvad här finns vackra och många och nya saker i textilväg på utställningen.
Alla absiderna ut från kupolhallen äro fulla af dem.
Står du där, lyser åt ena hållet Lunds domkyrkas antependium som en glimmande röd ädelsten inne i ett dunkelt kor, det är Handarbetets Vänners fyrbåk.
Du behöfver bara vända blicken några grader, så ser du in i ett rum med ljusa möbler och lätta spets- gardiner och gobeliner på väggarna Ö S T E R R I K I S K A MANSKÖREN S C H U B E R T B U N D S J U N G E R — där har du Svensk Hemslöjd.
UTSTÄLLNINGEN.
A.
BLOMBERG F O T O.
Vänd helt om, där har du en hvälfd portik, ledande till de texti- laste härligheter, fröken Selma Giöbels.
Där- inne finna vi i en monter fröken Sjöbergs vackra upp gamla, längesen förgätna syningsätt.
Hand- och effektfulla kompositioner till dräkter, hvarest arbetets vänners arbeten äro vanligen hållna i jag har beställt en.
Till vänster om henne har mycket förnäma färger och mönster.
Uppsla- gen äro oftast så starkt individualiserade, att du en interiör i läckert grått och hvitt, Nordi- de förvandlats till oigenkänlighet, hvilket kan ska kompaniets, till höger om henne ser du en ge det en viss hemlighetsfull tjuskraft, men skymt af ett fanomhängdt altare: där inne är ibland är synd, d. v. s. när konstnären icke Licium, och ändå har du inte sett vare sig Thora gett lika mycket som han tagit bort!
Carl Lars- Kulles eller Johanna Brunsons utställningar.
sons härliga sagogobelin, utförd af föreningen, Det är intressant att se hur alla dessa textila sticker därför af i samlingen utan att misskläda grenar, som sprungit från samma rot, och fro- den för det.
Venus och Tummelisa äro bägge das under samma renässansens himmel utveckla ute och resa och möta hvarandra, — ömsesidig sig olika, hvar under sin personliga ledning.
förvåning och beundran, skratt och ljus och Handarbetets Vänners utställning är nog den, alla färgerna i regnbågen.
Tror du vi kunde som åtminstone ger mig det starkaste intrycket få rum med en gobelinväfstol i gafvelrummet af att textilen kan bli en religion lika väl som på vinden?
Man kan också göra kartongen, en vetenskap.
Somligt af hvad föreningen utstäl- det går fortare.
ler verkar på mig alltför ortodox trosbekännelse, Från Handarbetets vänner har du till synes men det pompösa allvaret, som följer med orto- direkt ingång till " Svensk konstslöjd ", och ändå doxien, kan ju också vara dekorativt på sitt sätt.
är jag säker att man måste gå igenom tek- J a g har lofvat att tala om för dig om para- niska skolan för att komma dit, om man vill mentiken.
När du kommer upp, får vi väl re- bli där.
Och det är något soligt med konst- sonera vidare, jag har tänkt att vi måste göra slöjd, så jag tror jag skulle trifvas.
Här bry- något för våran domkyrka där hemma.
Lunds tes fruntimmersenväldet af herr Wallander, som strålande antependium af fröken Andersson har har komponerat möbeltyg, gardiner och flere du ju hört om, men där är många andra.
stycken mattor, de senare i rödlakan ', väfda af Jag tycker bäst om dem af siden i rödt och nöthårsgarn, och det är just det materialet, som violett med rika broderier, det är något af kyrk- ger en så mjuk dagg öfver ytorna, är inte det lig fest och makt med dem.
Storkyrkans och egendomligt?
Han har också en hel rumsinteriör, Sofiakyrkans antependier finner du här, kompo- men till den får jag komma en annan gång.
nerade af Maria Sjöström och Ferdinand Bo- Annars ha konstslöjdsdamerna fru Linde, frök- berg.
Fröken Sjöström har också en mässhake narna Hjertén, Stålbrand och Samuelson fått af violett siden, som är ett så vackert uttryck arrangera hvar sin lilla vrå med draperiér, i linje och färg för en religiös idé, att jag gardiner, dukar och möbeltyg.
De äro så skulle vilja ge mycket för att se den på din många och alla så duktiga.
Fröken Mårtenson, biskopliga gestalt.
En originell sak, alldeles du minns sen sist från Gustafsberg, har sin ny, är en gardin för kyrkfönster af Carin Wäst- rika och blommande afdelning med en gobelin: berg, en ganska god och illusorisk ersättning äppelblom i vårliga färger öfver en vissen fjol- för målade fönster.
Tycker du icke nu att årsvass, du förstår, och hon stiliserar inte kraf- det kunde passa för ett biskopsbarn att ägna tigare än att man vet hvad hon menat utan sig åt att pryda våra kyrkor med antependier, kommentarier.
När jag kom hem, försökte jag altardukar och mässhakar?
J a g behöfde ju inte rita ett blomsterminne hemifrån, men det lycka- nå fram till att komponera, jag kunde lära mig des mig inte.
Väfva kan jag nog alltid i alla att sy, det är konst det också.
fall och det måtte väl passa som kvinnogöra.
Men icke bara kyrkan, hemmet också ligger En väfkurs, älskade, behöfver icke föra några mitt hjärta nära!
Du skall icke tro, att det vidtgående följder med sig.
är bara kuddar.
H. V. gör mattor i flossa och Flämtar du redan?
Du.
måste ändå gå med rödlakan, möbeltyg i rödlakan eller i någon mig genom fru Grafströms textila lydrike un- slags ny tenik, uppfunnen inom föreningen, och der Nordiska kompaniet.
Det är en aristokra- som verkligen är mycket vacker, antingen det tisk prägel öfver det, men så går det, där nu är i ylle, linne eller siden eller litet af spetsarna regera.
När jag är här och beundrar hvarje tillsamman.
Man väfver dörrförhängen fröken Starcks italienska spetsar, då ville jag ägna i samma teknik och bonader i gobelin, man syr mitt lif åt spetstillverkning, så hänförande äro gardiner med hålsöm på siden och linne och de.
Där är ett antependium, förfärdigadt af en det är ingen ände på nya uppslag att variera handsydd spets i point plat, men till det hör tekniken, men ändå försmår man icke att ta en präst med en vacker, ljus baryton och en!
Mot skoskaf och ömma De, som försökt Fil.
Doktor P. Håkanssons Salu- brin och användt det enligt bruksanvisningen mot skafsår, liktomar, glad och tålig tro samt en rik för- samling, som kan köpa det.
Känner du något sådant ställe?
Det behöfs för resten ljusa och glada och rika människor till allt som finns hos fru Grafström, men hvilken människa är värd metersbred hålsöm på sina hvita gardiner?
Det är det för- sta, som trots sin skönhet, gjort mig vemodig på textilafdelningen.
Till detta är lifvet för kort och rikt!
Du kunde kanske säga detsamma inför " Liciums " venetianska altar- spetsar, sydda af fru Ljungström, men sådana vara ju, o, så länge som altaret, och dit hör nu en gång enligt min mening prakten och prydnaden och de hundrade, hundrade timmarnas arbete.
Redan i förbundstältet i öknen fanns ju tex- tilen.
Äfven här i Licium blomstra PÅ den kyrkliga och profana konsten bredvid hvarandra.
Vi ha ståtliga antependier af fröken Gisberg, men det intressantaste är en tapet, afsedd att ersätta en altartafla, en hvit och stiliserad judisk stad utan namn med slutna murar, en österländsk vegetation och på den blå himlen — Stjärnan!
Äfven du har väl fått nog med paramentik för i dag, men så kan du väl säga, om du tycker jag skall ägna mig åt arbetet?
Man dras ju också till det profana, det måste jag medge.
Här är en sådan världslig och vacker skärm af Zorn, som säges heta " Nor I va kripp " f " när jag var barn, på dalmål, men jag förbehåller mig att stafva fel) och midt emot den en mild Wennerbergsk tapet: ett blommande landskap i aftondimma och bredvid och rundt omkring nästan idel förtjusande saker i dukar, bonader och kuddar.
Hvad som tyckes finnas hos textil- arbetarna är åtminstone uppfinningsrikedom, de upprepa sällan hvarandra ändå de äro så många.
Jag tycker om yrket, först därför att det har sin mission att fylla, därför att man får syssla med vackra, glada och lena ting och därför att det är ett skrå med sina hemligheter och in- tressen och kamratskap mellan gesällerna, som lär en hur man skajl känna andakt för en go- belin och outtömlig glädje inför en stolsits, Professor Hans Wagner.
och slutligen väl har en ideel afskuggning men är påtagligt och icke så svårgripligt, tungt och oändligt som ditt exempelvis.
Därför tror jag att det skulle passa mig.
J a, nu är jag färdig med textilen.
Du kan ju dock vilja höra något annat.
Vi hade en glad afton på kungens födelsedag den 16, och med vi menar jag hela Stockholm!
Kungen delade äran af den glada och fästliga stämnin- gen med den stora österrikiska manskören Schubertbund, som letat sig upp hit och under sin dirigents, professor Hans Wagners, ledning sjöng och åt och sjöng igen på utställningen.
Vi hade hört deras konsert i Östermalmskyrkan kvällen förut och blifvit mycket betagna, så vi saknades icke på utställningen heller.
För- resten vet jag inte, när vi någonsin göra det.
Paul kommer i augusti, men du kommer förr, gör du inte?
HILLEVI.
!
IDUNS MODELLKATALOG!
insektstyng eller andra yttre • skador, vilja icke vara i saknad däraf hvarken i: sina „v.^ hem eller Partilager HUS hos ueijer Geijer ez &amp;: w-„„ „&lt;«„ a å l resor.
o o u, -.
rarul agci- L:o, Stockholm: Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla horn.
• Fyra rikhaltiga säsonghäften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 fBr helt år — 60 Bre pr häfte.
:: =
mån, CTJMSg ' m fMmM » » «g^.&lt;« i » ggigSigpq; * $mw " J?
(t / /? &amp; &lt;9rre " e / C£er^£ / r ?£an " som fii / så&amp;are JSa- M för / dun af Jonas Ett sommarminne, upptecknadt QEDAN ALLAS vår " Lankan " lämnade sce- O nen och drog sig andan till privatlifvet, har han ej låtit världen veta något om sin tillvaro.
Om somrarna lefver han stilla pä sitt Tusculum i Kneippbyn vid Visby.
Men hans vänsälla natur få KNEIPPBYN, den i sitt slag ensam- stående rekreationsort, som växt upp utmed den kalkhvita, buktiga kusten ett stycke söder om Visby, voro vi samlade en koloni svenskar och tyskar, alla vordna som en enda stor familj, hängif- vande oss åt det mest obundna friluftslif.
Ja, om man undantager utfodringen, som verkställdes på fullt kulturellt maner, kan det godt sägas, att vi lefde som naturmänniskor.
Så frigjord är man i Kneippbyn från allt hvad gör att han dä och dä får besök af minnes- goda vänner och beundrare, och det är ett sådant besök, som skildras i nedanstående artikel, hvaraf framgår, att den populäre sån- garen njuter den ålderdom hans ädla hjärta gjort sig förtjänt af.
få I " Lunkan " håller ett fosterländskt tal för en uppvak- tande ungdomsskara.
Brag.
Herr ooh fru " Lunkan " utanför sitt hem Trolltippen.
naglade, djupt gripna.
Det är " Lunkan ", allas vår " L u n k a n ", som sjunger från sin balkong.
Den underbart sköna aftonstunden har stämt veteranen till sångarhumör och han låter den ena sången ljuda efter den andra, börjande med Kjerulfs " Kan det tröste " och slutande med " Du gamla, du fria ".
Vi, som hade det oförgätliga nöjet att öfver- vara denna ovanliga friluftskonsert, skola aldrig glömma densamma.
Tyskarne kunde ej nog uttrycka sin förvåning öfver, att denne alte, grosse, dicke Mann, hvilken de förut mest betraktat såsom riskabel för golfplankorna i Storstugans matsal, kunde frambringa toner af sådant innerligt välljud.
När vi följande förmiddag åter voro sam- lade utanför Storstugan, i begrepp att företaga en vandring till det berömda Högklintberget, hade vi det nöjet att stöta på " Lunkan ", som också befann sig ute i promenadärende.
Det sina svenska vänner demonstrera en af de många märkvärdigheter, som han stän- digt bar i sina fickor — just nu en penn- knif med 2 5 olika ändamål - •- tappade koncepterna, när han fick höra talas om de 170: — Kolossal, wirklich kolossal!
Wun- derbar, wunderbar!
Den smärte civilingenjören från Berlin vände sig betänksamt mot sin unga förtjusande fru: — Ein sehr interressanter Fall!
Ein Fenomen!
I hallen.
Och de tyska damerna ropade i korus: — Sonderbar!
Sonderbar!
Wie er aber gut aussieht!
Ja, det är verkligen hufvudintrycket af denna enorma stofthydda; han ser god ut, god som ett barn, allas vår " Lunkan ".
Härmed dock på intet vis sagdt, att han skulle vara " barn på nytt ".
_Långt därifrån.
Han njuter tvärtom sitt otium vid bästa kondition, i alla afseenden.
Och så har han blifvit husägare på gamla dagar.
Ute i Kneippbyn, vid det brusande haf, har han byggt sig sitt Tusculum.
Trolltippen kallar han det, " Välkommen till Trolltippen! "
hade han sagt och vi voro naturligtvis ej sena att efterkomma denna invitation.
Den gamle mästersångaren mottog oss i " Kungssalen ", där han tronade väldig i " Kung Orres stol ", lyssnande till " furornes korum! "
etikett och societet heter.
Sol, luft och vatten är den enda lösen, som gäller.
Naturen själf har gifvit de yppersta anvis- ningar till denna härliga trakts utnyttjande, och öfverläkaren har, med fm och riktig uppfatt- ning, helt enkelt tagit sin uppgift sålunda: att villigt mottaga den så frikostigt räckta handen men sorgfälligt undvikande att rubba naturens egen ordning.
I Kneippbyn sjunga skog och haf fortfarande öfver obruten vildmark.
En ' hänförande aftonstund!
Med öfverläkaren i spetsen ha vi samlats å den öppna platsen framför Storstugan, där den ena leken aflöser den andra.
" Tjuf, tjuf, det skall du heta ", går som bäst af stapeln, då mäktiga toner plötsligt höras ljuda genom den stilla kvällen.
Leken stannar af sig själf och vi störta alla om hörnet för att höra.
Där stå vi som fast- Pittoreskt kustparti.
I hvardagslag.
blef ett lifligt tackande för sången kvällen förut och så ropades det: — Skall hr Lundquist följa med till Högklint?
Veteranen besvarade den något elaka frågan med sitt mest godmodiga leende: — Ja, ni ä ' morska, ni, men ni ha ' inte som jag 170 kilo och nära 70 år att bära på.
J a g går högst 1,600 steg och det är vackert så, men det gör jag visst inte hvarje dag, ty det är intet nöje för mig att gå.
Vi grepos alla af djup respekt, när den gamle med en kraftig stöt satte käppen i mar- ken för att tåga vidare.
Den ständigt lika toujoure och pratsamme Hamburgerbankiren, som just höll på att för ' • Uppgll llfvldd (under armarne), midjevidd ooh kjollängd Hrhållas omgående till nedanstående prli inom Sverige: Bloalll 40 8re, Kiolmönitar ntan s l i p 60 » re, P r i n a e s s k l S d n l n g 76 » re, Reform- I erhåller NI till Bder figur BaradrfiktmSnater 60 8re, KragmSnater (Pellerin) ' • fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a d r ä k t 60 76 » re, » re, KappmSnater 60 » re, kr.
» - — h) M 60 » re, KappmSnatar 60 dre, Nationaldrftktm6niter Nattonaldrfiktmönatar 1 1 kr.
M MBnater knnna Sfven beställas ettor andra Bn våra modeller.
Beställning skall då åtföljas at den modell som » nskat Priset är då dubbelt mot det vanliga.
Utsikt från Trolltippen.
Hipedieras portoiritt inom Sverige om rekvisition » raoliu at likvid Insändes till;!
Måstersamuelagatan 43, Stockholm: V J^^^^~^.
S&amp;M it.
* » ~d- Ä.
* • A J£Jå Pappersmonster.
r Ä - ^ ^ r r Ä ^ ^ Ä lduns iuonsteraifl.| — 323
Främmande på Trolltippen.
Kungssalen är en af ståtliga granar pittoreskt bildad berså och " Kung Orres stol " är samman- fogad af så robusta trädgrenar, att den ansetts böra utmärkas med något alldeles speciellt i namnväg.
Bakom står emellertid en vida be- kvämare stol, densamme som föjt veteranen på sångarfärden öfver Atlanten.
Fonden behärskas af Trolltippens röda gafvel med den originella väder- flöjeln, en blåkullakäring ridande på kvasten.
" Lunkan " borde förevigas på duken sådan han tronar som kung Orre i " Kungssalen ".
Han talar med rörande, okonstlad glädje om hur väl han trifs.
De barnafromma anlets- dragen lysa, när han berättar hur ekorrarne leka " tag fatt " öfver hans hufvud, hur fåglarna an- förtro honom sina hemligheter och hur vild- rosorna hälsa honom slingrande sig högt upp i granarnes kronor.
Genom allén af granar bege vi oss upp till Trolltippen.
I denna allé vandrar " Lunkan " om mornarne i paradisdräkt, luftbadande och gymnastiserande.
— En syn för gudar!
drista vi anmärka.
— Helt säkert; men det är ingen som får se den, ty granarnas murar ä ' inte några vanliga teaterkulisser.
Ja, jag vet nog, tillade han mycket gemytligt, att man skämtat åtskilligt med min korpus; och det tål den godt vid, ty den har varit bra att ha och maken får man leta efter!
När jag vid dessa ord mönstrade den väldige, kunde jag icke underlåta att erinra mig den förträffliga historien om hur " Lunkan " vid ett unikt tillfälle gått vilse och kommit att åka utför en bergsknalt med det resultat att panta- longerna skamligen ramponerades.
De bort- skänktes sedermera till ett statarfolk och mali- Barfotagång.
sen påstår, att dess medlemmar, utom en hel kostym kläder, af desamma gjorde sig — två sängtäcken.
Från den rundt omkring af inskurna lyror kransade verandan till sångarbostaden beundra vi en imponerande utsikt öfver hafvet, med Högklints branta stup långt till vänster och trafiken på Visby till höger.
Från verandan komma vi direkt in i den genom två våningars höjd löpande hallen, där vi genast fänglas af den gamla sandstensspisen (från 1649) samt de stilenliga moramöblerna (efter Zorns ritnin- gar).
En egendomlig väggprydnad tilldrar sig vår speciella uppmärksamhet: en stor, tung järnsköld med Winges Tors strid med jättarne i upphöjdt arbete.
Det är något i kung Orrestil.
Till höger är sofkammaren och till vänster ha vi " hafsrummet ", en artistiskt anordnad kom- bination af förmak, salong och arbetsrum, där ett notställ och en fiol skvallra om att det finnes ännu en exekverande tonkonstnär i huset — sångarens maka.
Detta rum, söm bjuder på obegränsad utsikt öfver hafvet åt två håll, gör skäl för sitt namn; där råder verkli- gen hafsstämning.
Man kan förstå, att Troll- tippens två lyckliga invånare dröja sig kvar i sitt sommarhem på en gång så utsökt och så enkelt, så länge som möjligt, från den tidi- gaste vår till den senaste höst.
Ivar HedenblacL En U p p s a l a s å n g e n s m ä r k e s m a n.
S A HAR nu också Ivar Hedenblad, Uppsala- sångens trogne och energiske ledare under tre och ett hälft decennier, skattat åt förgän- gelsen.
Jämte Oscar Arpi har Hedenblad knutit sitt namn vid " Allmänna sången ", där han ärfde de Arpiska traditionerna, scm han sedan bevarade och fyllde ut med tillsats af sin egen personlighets kraft.
Ty en kraftnatur var Hedenblad, schwung och lif genomsyrade hans ledareskap, och tack vare honom har den uppsaliensiska manssån- gen kunnat bibehålla sin friska hållning från forna glansdagar, sin stämning af ungdom och I hafsrummet.
lifslust.
Sina främsta dirigentsegrar vann He- Det klär " Lunkan " att vara husägare och denblad som O. D.-körens ledare, då han förde han synes med välbehag ha utbytt de tiljor, denna elitgrupp af studentsångare till utställ- som föreställa världen, mot den egna golfplan- ningen i Paris 1900 och på konsertturnéer i kan; han bär denna sent förvärfvade framgång Sverige.
i lifvet med samma orubbliga jämnmod, som Hans kärlek till och omsorg om den svenska han städse burit de många och stora sångar- kvartettsången manade honom att utgifva " Stu- triumferna.
Fåfängans marknad är.
honom full- dentsången ", ett inom vår kvartett-litteratur komligt främmande.
Denne store hedersman enastående samlingsverk i tre delar, innefattande har aldrig vetat af hvad afundsjuka och intri- det bästa af nordisk och tysk kvartettkomposi- ger, likväl så vanliga inom den värld där han tion i gammal och ny tid.
rört sig, velat säga; därför lyser nu också Själf var han jämväl en rätt flitig komposi- det hvita hufvudet af idel välvilja och solsken.
tör, skref åtskilliga effektfulla kvartetter, jubel- Men det vore oförlåtligt att glömma, att vi festkantaten till 300-års-minnet af Uppsala möte äro tre i " hafsrummet ".
Trolltippens värdinnal samt flera orkester-, kör- och solosaker.
är förvisso icke den minst betydande i detta älskvärda hem.
Hvad han haxhenne — Ja, tänk hvad du har det bra, skämtar att tacka för det han åt sin hustru samt får till svar: kan man ana, då — Ack, jag har ju dig, ditt stora barn, att man hör henne med sköta om.
en blick på sin Fru " Lunkan ", såsom denna utomordentliga make y t t r a: kvinna tituleras äfven offentligt, ler sitt bästa leende och klappar sin man på axeln: — Hans yttre — Ja, Karl Fredrik, det är ditt goda humör, förbjuder honom som räddat oss!
Vänd mot den som skrifver att vara ridderlig, dessa rader fortsätter hon: men jag skall sä- — Vet ni, han är afundsvärd, min man, i ga, att det finns in- detta afseende.
Han hinner inte ens morna gen som sätter sig, förrän ögonen glittra af det mest strålande kvinnan så högt humör, som tänkas kan.
som han.
Vi ha Ja, han ser verkligen afundsvärd ut, där varit gifta i 25 år, han sitter bred och leende i sin präktiga karm- men mellan oss stol — denne " Kung Orre ".
har aldrig någon strid stått.
Hvarje husmoder B a r n g a r d e r o b e n Hvarje sömmerska likaså.
bör prenumerera på &amp; &amp; t^a * ^ » M » ^^M * f * » * t- &lt;=&gt; ^ 324 ~- 12 häften årligfen.
^ ursprung kan härledas från den.
Eller också är det med dem som med vissa blygsamma människor, de nöja sig med att vara släkt med något finare exemplar af samma art som de själfva, i detta fall ett utställningsföremål.
Hvilket ju förresten fina släktingar också egentligen äro!
På utställningen finnas tre kategorier af människor, lätt urskiljbara genom upp- trädande och kläder.
De äro, oss själfva först!
stockholmare, landsortsbor och ut- länningar.
Och de två första kategorierna äro mycket sysselsatta med att kika på den sista — och beundrande förundra sig!
Ja, tacka för det, det är den allra lyckligast lottade öfverklassen, som vid denna årstid är ute och reser, och det fattas bara att den icke skulle se snygg ut, och vara väl klädd.
Om vi samlade ihop en del folk från de förmögnaste och mest bildade hemmen här i landet och skickade ut dem på kontinenten, så skulle de göra sig alldeles förfärligt charmant!
Den " utländska " medelklassen vet näm- ligen i de flesta fall icke hvar Sverige ligger, så att de ha en smula svårt för att hitta hit.
Nu frågar ni med skäl hvad detta allt har med kläder att göra, hvartill jag ju måste svara skuldmedvetet att det förstår jag icke.
Om det icke rent af skulle vara att jag just idag där- 1.
Modell Bechoff-David, Liberty eller Corpe med broderier och " skjorta " af metallbroderi och stenar.
2.
Prinsess af " mete ' or " med silfverbroderi.
3.
Modellen Drecole.
Tryckt blommig tyll med kanter af spetsar och svart chiffon.
4.
Modern plymhatt.
325 — dagarne därute med söndagseftermiddags- klädningen från i vintras.
Om de bara anade hvad en enkel promenaddräkt, af ylle eller tvättyg, allt • eftersom vädret kan vara, skulle klä dem mycket bättre!
Där- till buro de icke en enda ful eller onödig sak på sig, det pikanteri i dräkten, som ingen ung och klädsäker kvinna gärna vill undvara, hade de förstått att få in på ett annat sätt.
En bar en helt slät och vanligt, icke speciellt modernt sydd skräd- dardräkt i svart, därtill en hatt med stora vingar och ett parasoll, allt i blekaste korall- och ibisskiftningar.
En bar en lika enkel blå skräddar- dräkt, elegant och praktisk, en förmod- ligen hand sydd enkel lenonblus och en stor hatt af blåa flätor uppvikt i vänstra sidan och med ett mycket groft hvitt silkessnöre lindadt om kullen och knutet i en stel och konstfull rosett som på en segelbåt samt med därifrån nedhän- gande tofsar i högra sidan.
Den tredje, jag tror förresten ej de voro i sällskap, bar en medellång och rutig dräkt, och en alldeles oklädd stor svart hatt af en form, som man såg en- dast kunde ha gjorts af en intelligent och följaktligen fin modist till damens ifråga hufvud.
Och så var hon kam- mad så att det passade henne och hatten!
GWEN.
En konstnär från JHedelpad.
C O R UNGEFÄR t r e å r sedan presenterades i I d u n s spalter en u n g n o r r l a n d s m å l a r e, h r Hel- m e r Hertzhoff, s o m då r e s t ned till Stockholm från sin h e m b y g d i Me- delpad, m e d f ö r a n d e ett antal landskapsskisser, dem h a n ville att hufvud- s t a d s k r i t i k e n skulle se på o c h u t t a l a sig om.
H v a d h a n den g å n g e n h a d e a t t v i s a röjde t a l a n g och friskhet, men det var ä n n u endast ansatser.
Nu h a r h a n k o m m i t tillbaka och ö p p n a t en u t s t ä l l n i n g af s i n a tafloy i Hallins konsthandel.
D e n u n g e m å l a r e n fram- t r ä d e r h ä r s o m en egen- a r t a d k o n s t n ä r, p å en g å n g djärf och s a n n, o c h det finnes ej tvifvel om Finast i smak närinjs rikast = Vårflårda ===== Prttai-hafren|SI!
ute Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
Izmeh.
af Elisabeth Östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 27 JUNI — 3 J U L I 1909.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stekt färsk strömming med tomatsås och brynt p o t a t i s; ä g g; mjölk; kaffe eller te med scones.
M i d d a g: Soupe cremont; persiljespäckad lammstek med potatis-petits-choux; maiängsuisse med choklad.
MANDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafremj öls välling; sill med smör och ' ÅQS (sillsås) samt färsk p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Hachis på får (rester från söndag) med konser- verade ä r t e r; filbunke.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord: biff med tomater och stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Stekt filé af rödspotta med brynt smör och persilja samt p o t a t i s; risgrynspudding med sylt.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafregrynsgröt med mjölk; strömmings- låda med brynt p o t a t i s; agg; kaffe eller te.
M i d d a g: Hönskroketter med champinjonsås; krusbärskräm med vi- spad grädde och mörkransar.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; bräckt skinka med äggröra; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Soppa med makaroner; våfflor med sylt.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; inkokt lax med p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Kalops med po- tatis; soppa på torkade aprikoser.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafremjölsvälling; kokt sill med smör och ägg samt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Kokt brynt skinka med spenat; lika-mycket-tårta.
RECEPT: S o u p e c r e m o n t (f. 6 pers.).
2 Ut.
stark buljong, 2 morötter, 1 palster- nacka, peppar, salt, frikadeller af kalf- färs, 3 msk.
konserverade champinjo- ner.
B e r e d n i n g: Buljongen klaras på vanligt sätt.
Rötterna skrapas, kokas i lätt saltadt vatten och skäras i nätta skifvor med legymknif, de ned- läggas därefter i den kokande buljon- gen tillika med frikadellerna och cham- pinjonerna.
Soppan afsmakas med pep- par och salt och serveras mycket varm.
att denne norrlandsmå- lare, h v a r s p e r s o n l i g h e t v u x i t u t i en åtskild M e d e l p a d s b y g d och h v a r s k o n s t n ä r l i g a s k o l n i n g ute- s l u t a n d e f ö r s; g g å t t i na- t u r e n s s t o r a ateljé, kom- mer a t t bli en af v å r a främste landskapister.
Alla h a n s taflor ä r o målade p å s v a r t b o t t e n med k o r t a fasta färg- streck, hvilket m å l n i n g s - s ä t t framkallar en i n t e n j s i v f ä r g v e r k a n och ger luft och m a r k ett dar- r a n d e lif.
Äfven h a r h a n en serie i n t r e s s a n t a krit- t e c k n i n g a r, hvilka röja innerlig n a t u r u p p f a t t n i n g och t e k n i s k fasthet.
VÅRKVÄLL.
OLJEMÅLNING A F H.
H E R T Z H O F F.
Potatis-petits-choux (f. 6 pers.).
1 Ht.
potatis, 2 del.
vatten, 40 gr. smör, 100 gr. mjöl, 4 ' é,gs, salt och socker efter smak.
T i l l k o k n i n g: B /, k g.
flottyr.
B e r e d n i n g: Potatisen borstas ren, råskalas, kokas n ä t t och jämt färdig samt passeras.
Vatten och smör kokas upp, mjölet ivispas under full kokning och massan får koka tills den släpper pannan och röres därefter tills den är kall.
Då tillsättas äggen ett i sänder, och massan arbetas väl, sist iröres den passerade potatisen och mo- set afsmakas med socker och salt.
Af moset formas små bullar (af en valnöts storlek), hvilka kokas ljusbruna i flottyr.
De uppläggas på gråpapper a t t af rinna.
A. BLOMBERG FOTO.
Tyllblasar fr.
Kr.
4:50 Batlstblusar „ „ 6:50 D e n lilla u t s t ä l l n i n g e n anbefalles p å det lifiigaste i konstvännernas åtanke.
Landskjolar af yiie „ „ 1 0: - Linnerockar Marängsuisse med choklad (f. 6 pers.).
4 små ägghvitor, 150 gr. florsocker, 1 hg.
sockrad suchards-cho- klad, 1 msk.
hett vatten, 50 gr. söt- mandel, 6 del.
tjock grädde, 1 msk.
vanilj socker, karmin.
B e r e d n i n g: Ägghvitorna vispas till h å r d t skum.
Sockret nedsiktas för- siktigt i ägghviteskummet, och massan sprit sas genast genom garnerings t r a t t på väl skurade och smorda plåtar, ring i ring, så a t t de tillsammans bilda kransar.
Kransarna böra göras större och mindre.
De insättas genast i svag ugnsvärme och gräddas, tills de fått en ljusgul färg och släppa plåten, men få ej vara genomtorra.
När de äro kalla, läggas de upp på tårtpapper, på flat glasskål, krans på krans, så a t t de bilda en pyramid.
Chokladen upplöses i vattenbad under flitig rörning och spädes med 1 msk.
hett vatten.
D å chokladen är afsvalnad, hålles den öfver marängen.
Mandeln skållas, skares i strimlor, rostas i ug- nen och strös öfver chokladen.
Gräd- den vispas till hårdt skum.
Hälften af grädden smaksättes med vanilj sock- ret, den andra hälften färgas skär med karmin.
Grädden spritsas där- efter genom garneringstratt öfver pyra- miden i vackra former.
Suissen bör ej garneras förrän 1 / 2 tim. innan den skall serveras.
och fisken sköljes väl.
Det mörka skin- net lossas uppe vid hufvudet och af- drages med e t t hastigt grepp.
Den B i f f m e d t o m a t e r (f. 6 pers.).
6 hvita skinnsidan skrapas väl fri från hg.
oxhare eller benfritt innanlår, 1 slem.
Fisken fläkes, ryggbenet samt medelstor portug.
lök, 3 stora mogna fenorna och alla småben borttagas.
tomater, 2 msk.
hvetemjöl, V2 msk.
Filéerna gnidas med salt och ä t t i k a salt, V2 tsk.
hvitpeppar, 4 msk.
smör och få ligga 1 tim.
De aftorkas där- (80 gr.), 4 del.
kokande vatten, 1 / 2 efter med en fiskhandduk, beströs med tsk.
Liebigs köttextrakt.
hvetemjöl, doppas i de uppvispade äg- B e r e d n i n g: Köttet tvättas med gen och vändas i de stötta skorporna.
en duk, doppad i hett vatten, skares i Flottyren upphettas i en stekpanna, 1 cm.
tjocka skifvor, hvilka bultas på tills en tunn, blå rök stiger upp från båda sidor.
Löken skalas och skares ytan, filéerna iläggas och stekas vac- i skifvor.
Tomaterna sköljas, torkas, kert gulbruna på båda sidor.
(Finnes skäras i skifvor och dessa beströs med frityrkorg, läggas filéerna däri och ned- peppar och salt och vändas i hvetemjö- sänkas i den heta flottyren.)
De upp- let.
Hälften af smöret brynes i en läggas på servett och garneras med per- tackjäinspanna, tomatskifvorna och lö- silja och citronskifvor eller kokt po- ken iläggas och brynas vackert; samt tatis.
Smöret brynes l ä t t, blandas med uppläggas på ett varmt serveringsfat.
den fint hackade persiljan och ser- Biffarna kryddas, stekas i resten af veras i särskild såsskål.
smöret och en biff lägges på hvarje tomatskifva.
Vattnet och köttextraktet H ö n s k r o k e t t e r (f. 6 pers.).
En blandas och hälles i pannan, hvarefter såsen får koka 3 — 4 min.
En tsk.
höna (eller rester af kokt höns), V2 citron, 1 lit.
vatten, V2 msk.
salt, 1 kallt smör tillsättes och såsen hålles lagerblad, 2 nejlikor, 1 kkp.
risgryn, öfver biffarna.
IV2 lit.
vatten, 1 msk.
salt.
S t u f n i n g: 2 msk.
smör (40 gr.), S t e k t f i l é a f r ö d s p o t t a (f. 3 msk.
mjöl, 4 kkp.
hönsbuljong, 1 6 pers.).
1V 2 kg.
rödspotta, 2 msk.
salt, äggula, salt, hvitpeppar.
Till panering: 2 ägg, 2 kkp.
1 tsk.
ättika, 3 msk.
hvetemjöl, 1 — 2 stötta skorpor.
ägg, 1 kicp.
fint stötta skorpor.
T i l l k o k n i n g: 1 kg.
flottyr.
T i l l s t e k n i n g: 1 / 2 kg.
flottyr.
B e r e d n i n g: Hönan plockas och Sås: IV2 hg.
brynt smör, 2 msk.
svedps med denaturerad sprit eller fint hackad persilja.
B e r e d n i n g: Hufvudet afskäres, in- brännvin, vingar och ben afhuggas.
älfvorna urtagas genom halsöppningen Den skares upp, tages ur, sköljes väl „ „ 18:- Underkjolar af mohair „ „ 7:25 Underkjolar, randiga „ „ 4:25 Promenaddräkter, Kappor &amp; Rockar.
A.-B.
KORDISKA KOMPANIET STUREPLAN.
— 326 — och får ligga i vatten omkr. 6 tim.
Den tages upp och torkas med en kött- handduk samt gnides in- och utvändigt med citronen.
Hönan påsättes i det ko- kande vattnet, som skummas väl, när det kokar upp, hvarefter kryddorna tillsättas.
Då köttet är mört efter 1 — 2 tim. tages det upp och skares i fina tärningar.
Skrofvet nedlägges åter i buljongen och får koka, tills den kännes riktigt kraftig i smaken, hvar- efter den silas och skummas.
Eisgry- nen sköljas i varmt vatten, påsättas i kokande, saltadt vatten och få koka, tills de äro mjuka, men &lt;) falla sönder, då de upphällas i durkslag och få af- rinna.
Till stufningen fräsas smör och mjöl, buljongen påspädes och såsen får koka 10 min., hvarefter den afsmakas, då köttet och de kalla risgrynen iröras Sedan stufningen kallnat, formas däraf små aflånga kroketter, hvilka rullas i de stötta skorporna, doppas i de upp- vispade äggen och rullas åter i stötta skorpor, hvarefter de få stå och stelna 1 tim. Flottyren upphettas, och när en tunn, blå rök stiger upp från ytan, nedläggas kroketterna och få koka gul- bruna, då de uppläggas på gråpapper a t t afrinna.
De garneras med persilja, kokt i flottyr.
Serveras med champin- jonsås.
S o p p a m e d m a k a r o n e r (f. 6 pers.).
3 kg.
Köttben!,!
6 msk.
flottyr, 5 lit.
vatten, 3 msk.
salt, hvitpeppar, 1 morot, 1 palsternacka, Vi selleri, 5 persiljestjälkar, 1 msk.
smör (20 gr.), IV2 msk.
mjöl, 2 msk.
stjärnmakaro- ner, 2 msk.
rifven parmesanost.
B e r e d n i n g: Köttbenen sköljas väl i kalit vatten och klappas in i en kötthandduk.
Flottyren upphettas i en tackjärnspanna, tills den blir rykande h e t; köttbenen brynas däri och ned- läggas i Duljongskitteln och det kalla vattnet samt saltet tillsättas.
Kitteln sättes öfver • elden, och när spadet kokar, skummas det väl, hvarpå hvit- peppar, de ansade rotsakerna och per- siljeknippan iläggas, och det hela får koka med t ä t t slutet lock omkr. 5 tim. Buljongen silas och skummas väl.
Smör och mjöl sammanfräsas, buljongen tillsättes litet i sänder och de sköljda st järnmakaronerna 1 iläggas, hvarefter soppan får koka / 2 tim., eller tills ma- karonerna äro klara.
Soppan afsmakas med den rifna osten, peppar och salt.
V å f f l o r (f. 6 pers.).
6V2 del.
sur eller söt, 1 tjock grädde, 2 ägg, 2 msk.
socker, l / » del.
skiradt smör (160 gr.), hvetemjöl.
T i l l v å f f e l j ä r n e t: 3 msk.
smör (60 gr.).
B e r e d n i n g: Grädden vispas till h å r d t skum och sockret tillsättes.
Äg- gen vispas väl och blandas med det skirade smöret, hvarefter grädden till- sättes jämte så mycket hvetemjöl, a t t det blir lagom tjockt, hvilket får pröf- vas genom a t t grädda en våffla.
De klippas och uppläggas på rundt fat samt serveras med sylt eller kompott.
