# ID: svediakorp-per1834
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,262
# sentences: 881
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 25 (1172).
SÖNDAGEN DEN 20 JUNI 1909.
22:DRA ÅRG.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
Elsa Törncs spalt » I myggsvärmens tecken.
in.
Jordbruksekonomiska sammanslutningar.
(Forts.) AG HAR framför mig kontrollsiffror för en krets på ett trettiotal ladugårdar från den dag föreningen trädde i verksamhet och sex månader senare.
Detta är ju en så kort tid, att någon genomgripande förnyelse har icke kunnat åtadkommas, endast ett utnyttjande af de möjligheter, som förefunnits; och likafullt är förändringen till det bättre påtaglig och, om- skrifven i siffror, förvånande.
Det är att märka, att föreningen startade under den för besättningarne gynnsammaste tiden på hela året, då efter en synnerligen god betessommar kreaturen voro vid god kondition och hade tillgång till förstklassigt hö, en del också till rotfrukter, men detta hindrar ej att sex månader senare var resultatet vida öfver- lägset startningsdagens.
30 besättningar med 280 kor hade vid första profmjölkningen en medelsiffra af 4,53 kg mjölk pr ' ko.
Sex månader senare var medeltalet 6,28 kg.
Realiseras nu mjölken på platsen i genomsnitt till 10 öre, så betyder den första siffran 126:80 kr.
pr dag och den senare 175: 80 kr.
per dag, alltså en stegring på 49 kr.
pr dag.
Stegringen, uträknad för månad, blir 1,470 kr.
och för år 17,640 kr., en ej oväsent- lig summa för ett trettiotal jordägare, af hvilka de flesta ha 5 ä 6 kor.
Huru har då denna stegring åstadkommits och kan den räknas kontrollföreningen till förtjänst?
Vi besvara den sista frågan först, — med ett obetingadt ja.
Utan kontrollföreningens mellankomst hade helt säkert tillståndet varit sämre på våren än på hösten, detta på grund af fodrets sämre beskaffenhet på våren, i en- staka fall också minskad fodertillgång, vidare genomgående brist på rotfrukter och ej minst djurens ensidiga stillastående hela vintern i långt ifrån förstklassiga ladugårdar och därmed sammanhängande bristfällig rykt.
Huru har då kontrollverksamheten segerrikt kunnat bekämpa alla dessa missförhållanden?
I första rummet genom en mera rationell distribuering af fodret och ett bättre tillgodo- seende af djurens verkliga näringsbehof.
Där- näst genom bättre hygienisk vård.
En mjölkko skall i första rummet ha en viss mängd foder i förhållande till sin kroppsvikt, för att normalt vidmakthålla denna; är det ett ännu ej utvuxet djur, skall mängden af näring beräknas äfven för tillväxten.
Bär kon på kalf, måste hänsyn tagas därtill både till mängd och foderval.
Men en mjölkande ko skall utöfver hvad hon behöfver för underhåll af sin kropp och even: J Ateljé Jseger foto, 303 —
tuellt för tillväxt ha så stor mängd foder, som motsvarar hennes mjölkproduktion.
Det är på denna punkt, som det syndas oerhördt under det gamla kontrollösa systemet.
Man ställer tanklöst den högmjölkande och den icke mjölkande kon på samma stat, till fördärf och plåga- för dem båda och ej minst till skada för sin egen börs.
Man utgår sanno- likt ifrån att en ko, af sund instinkt, ej förtär mer än hon har godt af, men redan detta är ett misstag, då det gäller ett i fångenskap hållet djur med under generationer förvillade vanor; och därtill kommer, att till kroppens underhåll i allmänhet och till frambringande af mjölk fordras ganska väsentligt olika föda och kon har icke såsom de fria djuren möjligheter att välja och rata.
Därför måste hennes vår- dare välja för henne.
Emedan detta val förutsätter vida större kunskaper och ett mera skoladt omdöme än det, hvaröfver våra genomsnittsjordbrukare i nutiden förfoga, äro kontrollföreningarne af en så utomordentlig betydelse ej blott för den en- skildes ekonomi, utan för hela landtbrukets ut- veckling.
Hvarje ladugård blir ett jordbruksinstitut i smått, där kunskap i modern och rationell jordbrukslära meddelas till alla vakna och mot- tagliga sinnen.
I olika delar af vårt land ha kontrollför- eningarne förenat sig om en viss prisberäkning för en likvärdig mängd foder af hvad slag det vara må, t. ex. hö, halm, grönfoder, hafre, oljekakör, rotfrukter o. s. v. Till norm för denna likvärdiga foderenhet — likvärdig såväl till näringsinnehåll som till pris — har man tagit ett kg.
blandadt kraftfoder och benämmer denna norm en foderenhet.
(Kraftfoder kallas det koncentrerade fodret med stark fett- och ägghvitehalt, såsom hafre, pressade oljekakor af jordnötter, bomullsfrö, solrosfrö och mera dylikt.
Emedan dessa foder ofta hafva utprägladt ensidiga egenskaper, an- vändas de i blandning.
Hö och friskt bete äro däremot allsidiga foder, som kunna gifvas en- bart.)
Jag återkommer till den tanke jag utkastade i denna artikels första del, att bland dem, som icke.
funnit ett tillfredsställande innehåll i sitt lif, kanske bland de tusenstals kvinnor, som snarare drifvits än själfvilligt och öfverlagdt kastat sig in i de själfförsorjandes framstormande hop och därvid trängts in i någon intellektuell eller " social återvändsgränd, från hvilken ingen utveckling är möjlig och där hvarje utsikt öfver de fria vidderna är stängd af höga hus och små skrankor, jag tänker mig att bland dessa eller bland dem, hviikas slitna nerver ropa •efter ljus och luft, kan finnas många, för hvilka lifsinnehållet, befrielsen och räddningen skulle fcunna heta: " en liten tprfva af den svenska jorden att bruka till egen och andra varelsers lycka ".
Om jag nu vet, huru många foderenheter ett djur behöfver, dels till underhåll af sin kropps- vikt, dels till frambringande af mjölk, så gäller det sedan, att på ett för djurens hälsa, för mjölkens godhet och för vår egen kassa för- delaktigt sätt utvälja och sammansätta djurets näring.
Om tre foderenheter åtgå till djurets underhåll och en foderenhet för hvar tredje liter mjölk, — en vanlig beräkning — då be- höfver exempelvis en ko, som mjölkar 9 liter dagligen 6 foderenheter.
I ett sådant fall blefve väl den första frå- gan: " Hvar tar jag medel? "
men redan den nästa " Hvar tar jag kunskapen? "
" Är jag vuxen ansvaret? "
Jag är öfvertygad om, att hvar och en, som kommer med en redbar vilja och ett girigt för- stånd, både finner kunskapen och mäktar an- svaret just på grund af de hjälpande händer, som på dessa områden från alla håll räckas honom eller henne, just tack vare sammanslut- ningarnes princip och i alldeles särskild grad tack.
vare kontrollförehingarnes tillvaro.
Kontrollföreningens uppgift är att vägleda jordbrukarens omdöme i hvarje detalj, som rör djurens vård och underhåll och detta icke ge- nom att binda utan genom att stödja och upplysa.
Kontrollföreningsjournalens siffror är det in- tressantaste studium, som kan läggas fram för en vetgirig jordbrukare, framför allt, om de gälla en förenings första år innan ett syste- matiskt arbete hunnit åstadkomma jämna och likartade resultat.
Vi veta, att det är genom våra felsteg vi bli klokare och genom våra misslyckanden, som vi finna vägen till framsteget.
Det är därför icke de jämna, vackra ocli normala siffrorna, som äro de lärorikaste, utan fastmer de, som skarpast afvika från normen, åt ena sidan för- delaktigt och åt andra sidan ogynnsamt.
De förra utvisa hvarthän man bör sträfva att komma och k a n komma, de senare drifva oss att söka efter orsakerna till missförhållanden och misslyckanden.
PÄRMAR Efter denna norm beräknar man nu, att två kg godt hö eller tre kg dåligt, fyra kg halm, tio kg rotfrukter, åtta kg.
grönfoder, en dryg kg hafre o. s. v., hvar för sig utgöra en foderen- het, d. v. s. lämna ungefär lika stor närings- mängd och betinga samma pris som en kg blan- dadt kraftfoder.
Priset för en foderenhet beräknas i den trakt, från hvilken mina siffror äro hämtade, till 12 öre, i andra till 11 eller 9, allt efter konjuk- turer, kommunikationsförhållanden m. m.
Huru åstadkomma dessa 6 foderenheter?
Ingen skulle väl falla på den idén att gifva 6 foderenheter af enbart rotfrukter, ty ett djur skulle ej kunna förtära 60 kg rofvor eller betor, mjölken skulle ej bli god och smöret skulle ej bli för läckert.
Detta vore undernäring, miss- hushållning och felberäkning, äfven om vi pro- ducerade rotfrukterna långt under det beräk- nade priset.
Ingen faller det heller in att utfodra med enbart 6 kg hafre.
Men otaliga djur i vårt land utfodras ensidigt med dåligt hö och dito halm.
Om sålunda ett djur, som b e h ö f v e r 6 fo- derenheter, är hänvisadt att taga dessa ur en- bart hö och halm och höet dessutom är dåligt, så skulle det behöfva förtära c:a 20 kilo vikt i torrfoder pr dag.
Det kan djuret inte och blir vid sådan utfodring antingen själf under- närdt eller sjunker mjölkproduktionen eller in- träffa båda dessa förhållanden.
Gifva vi denna ko ett par kilo hafre pr dag och låter henne för öfrigt äta hö och halm efter behag, då behöf- ver hon ej bli undernärd, men en rationell ut- fodring, vare sig fysiologiskt eller ekonomiskt, blir ej heller detta.
Och den blir det ännu mindre, om bredvid kon, som mjölkar 9 kilo, står en annan, som mjölkar 3, och bredvid denna en eller två sinkor, som alltså mjölka ingen- ting eller helt obetydligt och alla få äta hö och halm efter behag och dessutom ett par kilo hafre.
Den som blott mjölkar 3 kilo har ej bruk för mer än 4 foderenheter, hvad hon får där- öfver är bortkastadt och mer än så, hon tar skada af det, och likaså sinkorna, hvilka ofta få betala sin öfvernäring med risker vid kalf- ningen.
— Helt nyligen har jag bevittnat ett sådant fall, då en präktig kalfko fick släppa lifvet till såsom följd af för kraftig utfodring.
!ldun 1908 och föregående år Jag har förutskickat dessa antydningar s i - som bakgrund för några siffror från kontroll- räkenskapen.
Som jag redan nämnt, beräknas priset för en foderenhet i min bygd till 12 öre.
100 foder- enheters pris är sålunda 12 kronor.
Salupriset på mjölken är i bästa fall 12 öre.
Förvand- lad till smör och skummjölk mindre, så att om mjölken skall betala fodret, skall af 100 foderenheter (till pris af 12 kr.)
produceras genomsnittligt 130 kilo mjölk.
Är fetthalten.
synnerligen god räcker det med 125 kilo.
Hvad därunder är betyder förlust.
Är fetthalten syn- nerligen låg, fordras 140 kilo och däröfver för att betala fodret.
Hvad sägs nu därom att af 30 ladugårdar inom en förening fanns icke en, som på första kontrolldagen betalade de 100 foderenheterna med 12 kronor.
Den som nådde högst beta- lade med 11: 86 och den lägsta med 2: 60.
Emellan dessa båda funnos alla tal represente- rade.
Aderton af de 30 producerade sin mjölk till ett mycket högre pris pr liter än det högsta, som vid försäljning kunde erhållas, nämligen 12 öre.
I räke.iskapen förekommer t. o. m. sådana siffror som 20, 23, 28, 30 öre pr liter producerad mjölk; talrikast förekomma 14 och 17 öre; alltså en genomgående förlust på alla händer, trots gynnsam årsväxt, gynnsam årstid och en kostnadsberäkning, som ej omfattar något annat än djurens direkta utfodring.
Under det smörpriset på orten var 1,80 å 2 kr.
producerade dessa trettio sitt smör i genomsnitt till 3: 2 5, alltså en förlust på hvarje kg af 1: 25, i bästa fall.
Den dagliga tillgången på smörfett var vid denna tidpunkt c:a 45 kg.
Antaga vi att hälften häraf använ- des till smörproduktion, representerade den gemensamma förlusten pr månad 843,75 kronor.
Om ett sådant oefterrättlighetstillstånd fort- sätter ett helt år i en bygd, så är det likty- digt med en förlust för denna bygd af 10,125 kr., för hvarje ko 36 kr.
— Vi räkna alljämt med endast 30 besättningar och 280 kor.
— Har detta tillstånd fortvarat under ett tiotal år, så har denna bygd förlorat 101,250 kr.
blott på dessa trettio besättningars smörpro- duktion, beräknad till halfva mängden af det producerade smörfettet.
Har den andra hälften användts lika illa, så är förlusten dubbel eller 202,500.
Är det sedan underligt, om man klagar öfver, att ladugården ej bär sig, att jordbruket rui- • nerar, att man måste skaffa penningarne annor- städes ifrån.
Och hvarifrån tar man medlen att täcka så afsevärda förluster.
I vissa trakter från sko- gen, genom skogshandtering och skogssköfling så länge något finns att sköfla, på andra ge- nom köpenskap, jobb och spekulationer eller krånglar man sig fram med lån och intecknin- gar, till dess man icke gitter längre.
Då kullerbytterar man eller emigrerar.
I bästa fall säljer man gård och grund och låter en annan, som har en sparad slant, pröfva sin • lycka.
Men att förhållandena äro sådana, bevisar icke, att de måste förblifva så.
En blick på kontrollsiffrorna efter blott ett hälft års tid väcker redan ett välgrundadt hopp om nya bättre tider som stunda för vårt land och dess modernäring, blott kunskap får lysa och sammanhållning får stödja deras arbete, ge- nom hvilka framsteget skall komma och be- fästas.
ELSA TÖRNE.
(Forts.) Kunna erhållas i närmaste bokhan- tillhandahållas till följande priser: Iduns pärmar, röda med guldtryck ... Is 50 del eller direkt från Iduns expedition, Iduns Romanbibliotek, röda eller gröna 0: 50 om rekvisition och likvid i postanvsning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
— 304 —
När viljan pröfvas * D^^J för att i hemlighet plocka de sju midsommar- blomstren, som hade kraft att framkalla dröm- En midsommarberättelse från den gamla goda mar om den tillkommande, om man sof med tiden för Idun af E l s a Stenberg-.
dem under örngåttskudden.
Det var förbi med ' TROTS ALLA växlin- plaisanterier och ljusa drömmars tider — förbi * gar i seder och åskåd- med allt — all lifvets sötma och skönhet.
ningar blir det mänskliga Hädanefter skulle världen endast vara grå och känslolvfvet sig likt genom enformig hvar dag för henne, och inga andra tiderna.
Hjärtat förändrar sig ej.
Dess strider äro tankar skulle hon få bära inom sig, än de som alltid desamma.
1 nedanstå- gingo ut på att göra den rika, fula Göran ende skiss, har den unga Hake till lags.
författarinnan visserligen Hon höll upp nackspegeln mot sitt smala sökt sig tillbaka till hän- svunna år, för att däri in- ansikte och andades häftigt.
Så blek hon var rama sina figurers öden.
med ögonens tunga svårmod under de finbå- Men hvad de genomlejva är gade, svarta brynen!
Cher Dieu, det hade sig likt från generation till kunnat hända hela världen, detta, kusinerna generation.
på Blasta, den karska, högmodiga mamsell Erika Blume • — alla — — — men icke henne.
MÅFLICKORNA hade 61 if vi t skickade till Hon hade trott och förtröstat så frimodigt en- skogs med guvernanten för att plocka gull- vist hela vintern, att hon tyckte sig mäktat vifvor.
Men söta mor hade sagt, att Marie- böja ödet, hade också med trotsig kraft vändt Charlotte gärna kunde sprita ärter uppe på Göran Hake afvigsidan till — och profilen, som gafvelrummet, tills mor kom upp och såg efter, var litet uppnäst, allt för att han skulle vända att de voro ordentligt spritade.
Sedan hade sin amour från henne.
Men nu var det öfver båda föräldrarna stängt sig inne i biblioteket henne i alla fall, det oundvikliga, obevekliga, med brukspatron på Hacksta, som kommit ri- och hvad var annat att göra än lyda besked- dande på förmiddagsvisit, tjock och rödbrusig, ligt och niga ja med brännande sorg i hjärtat?
i blårutig frack, byxorna försiktigt instuckna i Ty det var visst värdt att ha en egen me- de höga blankstöflarna och sirlig halsbindel, ning här i världen, att vilja ett, när söta mor så hög, att han kunde kväfvas.
ville ett annat.
Eller att hoppas att bli hörd, Marie-Charlotte hade mött honom på farstu- • äfven om man skulle våga sig fram med sitt bron, då hon kom springande från bagarstu- hjärtas hemlighet, sin skygga, bafvande amour gan tvärs öfver gårdsplanen i sin korta bak- för en annan.
Söta mor skulle ej tro, att det kjortel med förklädet fullt af varma kringlor.
var annat än barnsligheter och trots — kanske Helst hade hon velat smyga förbi honom, som också litet flickaktig motvilja och bäfvan inför om han varit luft, men i stället hade hon måst ansvaret af ett stort, kräfvande hushålls plik- niga beskedligt och tacka artigt för hans kompli- ter.
För henne var amour ingenting annat.än manger och rosenbuketter i skärt silkespapper.
svärmeri och bétiser — och man grundade ej Men då han vändt ryggen till för att göra sin ett äktenskap på något så ohållbart som bétiser, reverence för söta mor, hade hon i ett anfall utan på förståndig tillgifvenhet, allvar och öm- af blandad förtvifian och trots och i skydd af sesidig pliktkänsla.
Åh, söta mor skulle ej ens salskammarens halfmörker räckt lång näsa efter förstå, att hon ej kunde med Göran Hake!
honom — som en liten ouppfostrad barnunge Det var, scm om hon aldrig varit ung i sina da ' r, aldrig haft unga, bäfvande tankar, drömt — och alls icke som söta mors sedesamt blyga, overkliga ungmödrömmar.
Mor var något undergifna dotter.
Ty nere i biblioteket i söta fars gröna skinn- starkt, klokt och korrekt — som såg på lifvet, länstol friade brukspatron Göran Hake nu som bäst sådant det var, tänkte Marie-Charlotte bittert till henne, dentjuguårigaMarie-Charlotte Brunasus välvist — icke sådant man ända tills nu drömt, — och hon kunde ej för sin död tåla honom.
.
.
att det skulle te sig.
Hon skulle bara bli ond — så Ute föll sommarregnet tröstlöst stilla på förskräckligt som mor blef ond — med samman- snäckrabatternas gulröda pioner, och från linden, pressade läppar och lugna, iskalla, kloka ord.
Och Marie-Charlotte skulle gå ut från mors som stack sina smäckra grenar ända in genom hennes fönster, föllo då och då gula, doftande kammare med minnet af den hårda, korrekta blommor på det halffärdiga gröna sidenbrode- straffpredikan som köld öfver sitt lilla svär- riet på hennes sybord.
Nere i hagen stod maj- mande hjärtas skira drömmar i det blå.
Och stången halfklädd med slokande blom och tram- hela natten skulle hon ligga vaken och tänka pade liljekonvaljer och ögonfröjd, som just där på hur det gick med den genstörtiga Cecilia Brandling, som dog förskjuten af sina föräl- växte som tätast, på tårna.
På eftermiddagen drar i främmande land, för det hon gifte sig mot skulle prostens på Berga och barons på Bjälby komma farande i sina ståtliga, tunga familje- deras vilja.
Och på mors ord om motsträfviga ekipage med betjänt i livré på kuskbocken, barn, som ej förstå, hvad som är till deras bästa.
Hennes bästa?
Men skulle också baron och det skulle bli ett virrvarr af petits-mots och Batterier, af sidenkjortlars lätta brus och Adrian tycka, att det var till hennes bästa, om eklatanta frisyrer, och inne i gula salongen hon blef den snåle, fete Göran Hakes hustru?
Han var så smärt och sirlig, baron Adrian, skulle den gamla förnäma, styfryggade friher- rinnan Orre ur sidenpiraten leta fram sin bril- med bred, god panna och sträft, brunt hår, som man i smyg kunde gå och önska att få janterade snusdosa och bjuda söta mor, medan hon förargades i fina, väl valda ordalag öfver stryka lent tillbaka öfver hjässan.
Han bru- vädret, som hindrade ringkastning och sommar- kade sitta med henne och guvernanten som för- dans kring ängens doftande höstackar, som stodo kläde vid spinetten i gula salongen under de långa, ljusa våreftermiddagarna och se på henne och ruttnade i vätan.
under de korta, täta ögonhåren med heta, blyga, Marie-Charlotte suckade, så att de svarta, blå blickar, se in i hennes själ, tills hon utan hängande korkskrufslockarna darrade mot den att veta det gaf honom den.
I pingstas hade bleka kinden.
Men icke var ' det af bekymmer de helt apropå träffats ensamma vid rosenra- för den arga väderleken — det finge gärna batten nere i trädgården, och han hade fattat för henne stå som spön i backen hela långa hennes hand och stammat något — då hade eftermiddagen.
Hvad brydde hon sig numera hon slutit ögonen inför det högtidligt under- om dans och courtise, smicker och barnsligt bara, som hon kände borde komma — men pladder som andra unga, oerfarna herrgårds- det blef aldrig till annat än att gula tulpaner fröknar?
Hon skulle ej röra ett finger i natt S Begär alltid Granit-emaljerade KOCKUMS KOKKÄRL Giftfria och syrefasta.
= Prisbilliga.
===== Fås på begäran öfver- — allt i hela v ä r l d e n.
— — gula tulpaner voro så oändligt charmanta i h e n - nes hår.
.
.
och hvarför blef det aldrig annat?
Marie-Charlotte höjde hufvudet och stirrade tröstlöst ut i det strömmande regnet.
Hvarför skulle baron Adrian vara så horribelt blyg, att han ville rodna upp till öronen, bara man såg •på honom?
Är icke en försagd chevalier en styggelse inför Gud och sin käraste?
Och kan den icke bli till evig chagrin för honom själf och den han älskar, denna jämmerliga blyghet, som visserligen kan kläda en frökens mjuka ansikte, då den stiger som rodnad på hennes kind, men aldrig blifver annat än till spott och spe, då den förstummar en kraftig mans läppar i det rätta ögonblicket.
Hon for upp med bägge händerna tryckta mot hjärtat.
" Mais si vous comprenez, que je vous aime b i e n.
.
. "
mumlade hon ömkligt.
De raderna hade baron Adrian strukit för med rödaste bläck i hennes fransyska versbok den aftonen på julbalen, då det dansats ända till klockan elfva och hon haft tillfälle att gifva honom två hela danser, utan att söta mor observerat det, där hon krusade de nådiga fru- arna i salongen.
Hvad hon då litet fäst sig vid de snåla blickar Göran Hake fästat på henne, där hon ystert lyfte sin tunna kjol 1 dansen, så att den hvita silkesstrumpan lyste mot hennes svarta sko, hur hennes skratt brustit ostyrigt ungt och själfsvåldigt från hennes läppar inne i det röda kabinettet, då den halfgamle ville göra henne sin sirligaste reverence med hand på hjärtat, men benen vägrade honom sin tjänst!
Och hur annorlunda var icke allt nu!
Hvad skulle baron Adrian väl säga, när han i morgon kom på visit för att önska familjen en aimable midsommar, och finge se Göran Hake sitta vid hennes sida och med den gyn- nade friarens förtrolighet hålla hennes hand i sin?
Skulle ej då ändtligen det blyga, blå i baron Adrians ögon blifva hvasst som stål och handen hårdt knyta sig om spatserröret och det stigande blodet på kinden i harmsen vrede rusa tillbaka till hjärtat, tills han stod där blek och endast såg på henne.
.
.
Men då skulle hon resa sig allvarlig och tyst och räcka honom handen, och han skulle förstå, att det var för sent — att han ingen- ting annat hade att göra än resignera — eller sörja sig i grafven, som är så modernt och in- tressant.
.
.
åh, hon skulle aldrig stå det ut!
.
.
.
Marie-Charlotte Brunasus, reste sig med sam- manpressade läppar, rak och smärt i sin tunna, gula lenonklädning.
Det kom ett vildt, hjälp- löst uttryck i de mörka barnögonen.
Cher Dieu, fanns då ingen utväg att få säga honom till, innan allt var för sent — åh, hon var så värnlöst, bittert ensam i hela vida världen, så helt allena i striden, så fattigt öfvergifven, där hon stod — och därnere mor, som kunde komma och hämta henne i hvart ögonblick, mor i sin förnäma, stränga myndighet, mor, som hade makten.
.
.
Hon tryckte armarna tätt mot sidorna och klämde sig in till fönsterposten som ett skrämdt barn.
Den olyckliga Cecilia Brandling — den arma!
Och de hade lämnat henne allena, när mannen dog — och satt hennes porträtt mot väggen uppe på vinden!
— Åh, att vara så rädd och ensam!
Men att kyssa Göran Hake, att vara tvun- gen att kyssa hans fuktiga, mjuka läppar.
.
. '
Att lefva ett helt lif med honom — hela lifvet.
.
.
Hon mätte med blicken afståndet från fön- stret och till marken.
Stora trappan vågade hon ej gå, där kunde mor möta när som helst.
Men många gånger hade hon hoppat från; hö- stackarna på ängen och löftet i ladugården ned på bara marken från mycket större höjd, — och det var icke för afståndets skull hon blef blek.
Men så tog hon språnget.
KALMAR ANGKVARNS A.
- B s tillverkade af utsökt råvara på tidsen- \ Hafregryn &amp; Sundhetsmjöl " gaste sätt, äro nutidens förnämsta.
Finnes hos hvarje välsorterad speceri- = S V E A handlare i riket.
Prlsbalönta mod högsta utmärkel, — 305 —
Ute regnade det ännu.
Spenatsängar och morotsland nere i köksträdgården stodo våta och frysan- de i hällregnet.
Nar- cisserna på rabatten utanför sommartemp- let slokade med huf- vudet, och då hon sprang genom lind- allén, sjönk hennes fot i leran.
Hon frös om de bara armarna, och hon hade glömt både schäferhatt och schal uppe på gafvelrummet i hörnskåpet.
Men strax utanför grinden höll hon på att fara i famnen på någon i vid, rutig regnrock och drypalh- de hatt.
De stannade båda, och hon bjöd till att skratta, men i stället ville gråten fram.
Hon stod där i sin drypan- de, tunna lenonkläd- ning med barhals.
Det hade fallit lindblom i hennes svarta hår, och några af de gula blom- morna hade samlat sig i barmens urringning och lyste varmt mot det lena, hvita skin- net.
Hon höll hufvu- det högt, och ögonen lyste blanka och stolta i det bleka ansiktet, men ändå var det nå- got skälfvande och vekt i munnens linjer, och blicken liksom bad om skydd.
9 Dikt af Jane Öernandt-Claine.
O, natt af vingad i l n i n g och vällukt, har för mitt s i n n, juninatt, hur din ljufhet tränger i h a m m a r e n in, full af s v a l k a att stilla lvfta f r å n shuldrornas par all den hetta och tunga, s o m d a g e n s arfvedel var.
Natt, af lenhet att sfrvha s m e k a n d e lätt mot m i n hind, tills alla mittå m i n n e n bli blad f ö r s o m m a r e n s vind, blad och blomster att flvga i f r å n mig, där t ?st jag står och s e r på hur de fladdra i d a g e n s dröjande spår •.
.
S e r på dem l i h s o m ville jag följa b l o m b l a d e n s d a n s, själf ett blad utan f ä s t e i n u e t s vingade g l a n s, e n b l o m m a ibland blomster- m i n n e n f r å n ilande år.
Cjufoa natt, i din ljusflod jag glömmer hn * tiden g å r.
.
' .. " Fröken Marie-Charlotte, " började han, men hon afbröt honom med ett nervöst skratt.
Det pinade henne, att han stod där och gapade, hon skulle velat taga honom i kragen och ruska blyghet och tveksamhet ur honom.
Det kom öfver henne en lust att retas midt i all smärta och hon sköt spotskt ut underläppen.
" Än baron då? "
sade hon spefullt.
" Kan- ske baron också plockar blommor? "
" Nej, " sade han enkelt, ännu mer förvånad.
Hennes sätt var så märkvärdigt knappt och upprördt, och hon såg på honom med stora, vredgade ögon, fast han ej visste med sig att Några äldre årgångar realiseras Ull betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväidande och läro- ' rik lektyr.
Mot insändande af nedannämnda be- lopp till Expodltlonon holm, &amp; 0, natt af vingad ilning Han stod och stirra- de på henne, röd i an- siktet.
Här hade han gått i en timmes tid i hällregnet i hopplös väntan på att få se en skymt af henne nå- gonstädes, och nu stod hon framför honom, utan att han ens visste hur eller hvarifrån hon kom, — blek, darrande, sådan han aldrig sett henne förr.
Han skulle velat lyfta henne i sin famn, bära henne bort undan regnet och allt ondt, säga henne hur han brann af längtan att få bjuda henne sitt 1 ' beskydd, men hon hade öfverrumplat honom såjhelt, att han ej ens fann någon lämplig fras att uttrycka sin glädje öfver att se henne.
Och därför stod han stel, orörlig och sade inte ett ord.
Hon misstog sig om orsaken till hans stum- het, tog den för något annat och sämre och blef blossande röd.
Hans bestörta blick liksom kylde henne, hon kände hur den gled öfver hen- nes ynkliga gestalt, och med ens kom hon ihåg, att hon var utan hatt och schal. "
Jag tänkte.
.
.
jag skulle, " sade hon stammande. "
J a g plockar blommor, " tillade hon stelt och kallt.
US!
ha förtjänat ett sådant uppträdande.
" Men om fröken ville tillåta mig att följa med i n.
.
. "
" Ja, " sade hon trött, kyligt. "
Baron kan följa med upp, om det konvenerar.
Vi ha främmande inne i biblioteket — bruks- patron på Hacksta.
Skall inte baron gra- tulera? "
Nu förstod han.
Det gick en het sky öfver hans ansikte.
Han bet hårdt ihop tänderna och tog ett steg framåt som för att rycka hen- ne till sig, sluta henne hårdt i sin famn.
Men som om något hejdat honom, föllo hans armar åt sidorna, in- nan han nått henne, och hans ansikte blef mörkt och dystert. "
Gratulera, " sade han förvirradt.
" Och det begär fröken Marie-Charlotte? "
Hennes ansikte hårdnade och blef som sten.
Det kom öfver henne en känsla af förakt för honom, som stod där och inte tog steget ut, utan lät lyc- kan gå sig ur händer- na af pur tveksamhet.
Hon hade litat på ho- nom så starkt, att hon satt allt på spel för att slå ett slag för deras kärlek, att hon utan tvekan kunde ha sprungit ända hem till honom, trotsat allt, fars och mors vrede, hela socknens förtal, om det kom ut, att hon vågat det oer- hörda — blott för att säga honom, att det inte längre var tid att leka kurra gömma med hvarandra, att de stodo inför ett afgö- rande den här gången, och att det berodde på dem själfva, om de skulle skiljas för alltid.
mf tdun, erhålles Inom Sverige porto Stack- fritt i Idun Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 1895 1902 1903 1904 1905 (n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret, n:r 28 felas) — 306 — 2 2 2 4; * 50 5; 5: Men då hon såg honom komma emot sig och stanna på halfva vägen till närmandet, fast han ändå måste förstå, hvad det gällde, ville hon trycka händerna mot hjärtat af sorg och besvikenhet, och hon vände honom tyst ryggen.
Men med ett enda steg ver han framme hos henne och grep henne hårdt om händerna.
" Och fröken Marie-Charlotte begär, att jag skall gratulera? "
sade han upprördt.
Hon höjde ögonen till honom, häpen öfver den bistra våldsamheten i hans röst.
Och som hon såg honom stå där inför sig, kände hon, att hon tryggt kunde ge sitt lif åt honom.
Han talade mellan sammanpressade läppar, och Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52felas) Idun 1907 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0:20 0: 20 0: 50 2: — 2: — US!
ögonen borrade sig in i hennes, som om hans väl eller ve berodde på hvad hon svarade.
Och i detta ögonblick låg hans själ så öppen och klar för henne, att hon fuller väl förstod, att det var detta — och ingenting mindre — som behöfts, för att han skulle stå som en man inför henne.
" Nej, " sade hon stilla, skyggt, men mötte frimodigt hans forskande blick.
" Och hvad vill ni då, Marie-Charlotte? "
Hon smålog sedesamt och vände bort huf- vudet, så att han ej skulle se, hur hennes ögon strålade skälmaktigt.
" Mor vill för mig, och då är väl ej värdt att streta emot. "
" J a g frågar — hvad vill då Marie-Charlotte? "
Han tog hennes hufvud, böjde det upp mot sig, och hon kände med glädje, hur svag hon var i hans starka famn.
" Baron hörde ju, att mor vill för mig, " sade hon lågt, lyckligt, " men om baron är så envis och oförtruten, så vet jag också, att jag vill för mig själf nu. "
Patriotism, KEPTIKERNA, T I L L HVILKA ni, mina landsmän, i detta fall absolut höra, säga och påstå att fosterlandskärleken endast är en van- lig egoistisk en-själf-till-nytta-känsla, som alls icke har någon företrädesrättighet till vår sym- pati och beundran.
De vise tillägga dessutom att folk som bekajas af patriotiska passioner i allmänhet äro olyckliga.
Detta sista är åtmin- stone ett påstående som man ofta hör — hvil- ket är genant — det håller nämligen alls ej streck.
Utbytte man " patriotiska passioner " mot " politiska passioner " vore det en annan sak.
Det är ju möjligt att de två begreppen äro oupplösligen förenade, af de folk vi känna till äro kanske fransmän de mest patriotiska — • och icke ens deras hetaste och blindaste beundrare kan frånkänna dem politiska passioner och laster!
Därmed må nu vara hur som helst, jag till- står att fransmännens patriotism helt och hållet bedårar mig, i alla sina manifestationer!
Och de äro legio!
Man kan icke lefva ett par timmar i Paris — eller Frankrike — utan att påminnas om att dess söner och döttrar fullt ut unna sig njutningen af en välförstådd patriotism.
I städerna spela municipalorkestrarne mar- seljäsen under folkets tårhesa hurrarop, och bonden som knogar hålvägen fram hvisslar " le drapeau tricolore ".
Frankrike har betalt och möjligen förvärfvat sin patriotism med mycket blod och många lif, deras känsla liksom deras minnen, går därför i den krigiska stilen.
Och däröfver må ingen förundra sig i ett land där knappast någon större familj icke under nuvarande eller när- mast föregående generation förlorat någon an- förvant i aktion — eller fått honom hem som krympling, det uppväxande släktet till en på- minnelse och en hetsare!
Här finns en stor och penningstark förening, som öfver hela landet i tätt bebyggda och leende trakter och vid de knappt trafikerade vägarna i de fattiga kustlandskapen, reser ganska magnifika monument af granit, med lagerkransar och kanon- kulor och stora gyllene bokstäfver " aux mörts pour leur patrie ", åt dem som dött för sitt land.
Sådant tar mera än utgifvandet af traktater och underhandlingar från Wien och Versailles!
Konsten har beredvilligt ställt sig till foster- landskärlekens förfogande, både " den bildande " och musiken.
Första salen i de flesta franska museer är vanligen helgad åt " le drapeau tricolore " i en så hetsande och dramatisk situation som möj- S Landets främsta ligt, och sannerligen, det är icke endast röd- byxorna som helst se på den, lämnande venusar och genres åt sina öden!
Jag har hört stora svenska målare tala rätt föraktfullt om monsieur Detaille, men det är icke endast publiken framför hans stora läger- tafla i Luxembourg som är rolig att se på!
Duken är mycket stor, man ser ett läger på en fullkomligt slät terräng, soldat vid soldat sofvande i sina kappor bredvid de uppställda gevären, och här och där en sur och svag eld.
Och hän öfver natthimlen drar " den lille kor- poralen " med sina ärrade män, med trasiga fanor och smutsiga uniformer, och med Frank- rikes ära och glans som en sva " g guldglöd öfver tåget.
Uppriktigt sagdt, jag kan icke häda, icke när jag ser taflan, och framför allt icke när jag ser dem som betrakta den, riddare af legionen, arbetare och soldater!
Öfverallt ser man taflor och monument i samma genre, ibland ohyggliga i sin hänsynslösa realism, men ofta både stortänkta och vackra.
, Men allt detta är ju egentligen döda ting, som icke behöfva spela roll för dem som gå i lifvets sele.
Men äfven för dem finns det godt om patri- otisk känsla (eller känslosamhet!)
här i landet.
Metz, det är den ömmaste mest tunnläkta punkten i det röda ärr som Frankrike och frans- männen ha sen " kriget ", hvars fasor och föröd- mjukelser ännu äro så påtagliga att bönderna här på tal om det afiägsna och okända Sverige så godt som omedelbarligen fråga: " Om vi ha krig hos oss?
Känner ni kriget, madame? "
O-h i Metz, Alsace-Lorraines strategiskt och sentimentalt sedt viktigaste plats som frans- ' männen slagits och hungrat för knappa trettio- åtta år sedan, där håller nu " le Kaiser " revy med trupper i preussarnes anskrämliga unifor- mer under det hornmusiken tutar " Heil Dir " och andra barbariska låtar.
Tidningarna skicka korrespondenter och infödingarna flagga (här- till nödda och tvungna) svart — hvitt — rödt — men det syrliga specialtelegrammet till le Matin från den stora dagen i hufvudstaden Strasbourg slutar med en liten diskret passus: " Men, i ett undanstucket hörn af Strasbourg, i rue Thoman, jag önskar vara exakt, har jag i dag sett en liten fransk fana fladdra för vinden, den enda fana som nu är förbjuden i Alsace- Lorraine. "
Här är icke plats och min är icke förmå- gan att noggrant beskrifva hur sådant sätts i system och läres barnen i skolan, men: om de äro goda och läraktiga barn, bli de goda och rika medborgare, och då skall vårt vackra Frankrike återtaga " provinserna ".
För att pigga upp skattdragarne låter man i Tyskland regementena tidt och ofta i sina uni- former och under full musik tåga igenom stä- derna i stramaste paradtakt — här tycks så- dant icke vara nödvändigt.
När någon gång ett regemente med musik och med sina fanor i den nyinförda, otvungna " takten " går genom Paris, som dock är den vid sensationer mest vana af de franska städerna, är det ett skådespel, som för en nordbo är lika främmande som vackert.
Folket rusar natur- ligtvis till i massa, men icke som vanligt, skränande och knuffande, allt går snabbt och tyst till.
Och alltefter som fanorna passera lyftas alla hattar, rentierns så väl som " den organiserades " och till och med den ifrigast brådskande finner tid att afse en minut från sin sysselsättning för att stanna ordentligt och i frontställning hälsa fanan.
För några år sedan stod jag vid ett bygge i ett arbetarkvar- ter och åsåg ett sådant skådespel, en af mu- rarne svarade på min förvånade fråga: " Ni måste förstå, madame, det är det regementets fana och de ha slagits för oss.
Fanan har varit i krig! "
Vidare explikation ansågs tyd- ligen öfverflödig!
Sedan dess har jag så ofta sett fanorna häl- sas att jag icke riktigt lider att se våra egna gamla dukar, dem våra fäder slagits och svul- tit för, ohälsade exponeras på gatorna för en stirrande och oberörd publik!
Må vara att patriotism är ett nonsens, och krig säkerligen en styggelse, mig synes att vi som folk äro så kultiverade och medvetna, att vi väl kunna unna oss, utan rädsla att förlora jämvikten, ett " hatten af " för vårt land och dess och våra fäders svåraste och allvarligaste minnen!
Ännu har aldrig någon lyckats svära sig full- ständigt fri från sin nationalitet, och blod är alltid tjockare än vatten!
GWEN.
De små på Lillgården.
ICKE SÅ LÅNGT från Stockholm, vid Södertäljetrak- • ten, 4 km.
från Nykvarns station har en uppfinnings- rik och välvillig dam, fröken Margit Stenberg, på sin egendom " Udden " låtit uppföra ett prydligt annex, Lill- gården, enkom för att kunna ta emot små klena stads- barn, för hvilka det går långsamt att bli starka och duktiga i stadstvånget och stadsluften.
Idén är allde- des ny, åtminstone för vårx land, och måste som alla nya idéer ta sin tid för att bryta sig igenom.
Men när det skett, komma nog de tolf sängarna i det lilla barnpensionatet hvarje afton att vara upptagna af ett trött och förnöjdt dussin, som varit med och jordbrukat på gården, när det är den årsens tid, eller byggt snöfästning och åkt kälkbacke, när dessa nöjen äro tillgängliga allt under " Systers " vård och tillsyn.
Öfver hufvud är all hänsyn tagen till att man har klena barn att göra med, dieten, däri produkterna från frö- ken Stenbergs landtbruk och ladugård ingå, är enkel och närande, sådan barn behöfva den, och liksom Lill- gården har sin egen examinerade sjuksköterska har den sin egen läkare, doktor Inez Laurell.
Fröken Stenberg har under den tid Lillgården varit öppen gjort en erfarenhet, som är ganska betecknande för folks uppfattning: många människor ha låtit af- skräcka sig af — det billiga priset, kr.
1,50 per dag.
— " Inte kan vi låta våra barn komma på ett hem, som är så billigt, det är väl för folkskolebarn. "
Nu är det svårt att förstå hvarför inte ' våra barn " skulle kunna vara tillsamman med folkskolebarn under de förutsättningar som finnas på hemmet, men eljes är, det så, att hemmet är afsedt för barn ur vanliga me- delklassfamiljer med begränsade tillgångar, och att frö- ken Stenberg anser att 1,50 är just hvad en sådan familj kan komma ut med.
Lillgårdens första gäster kommo redan i februari och ha inom parentes mått bra och trifts godt därute.
Vi ville just nu påminna om dess existens till tjänst för stockholmsmammor med klena småttingar, som be- höfva gå på sommarbete i en af Södermanlands vackra- ste trakter, med skog och sjö.
Adressen är Lillgården, Nykvarn, och allm.
telefon Turinge 19.
— ER.
litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
— 307 — IDUN
^ ^ J ^^Bs: Was Gottfrid Kallsienius.
Men vare sig han målar sommaren eller hösten, natten eller dagen, vare sig hans pensels färger äro varma eller kalla — all- tid är han drömmaren och den andaktsfulle iakttagaren, hos hvilken " känslornas djupa orgelmusik " står i samklang med tongån- garne i natursjälen.
I dessa dagar pågår i Konstnärshuset en utställning af hans arbe- ten, och det- är karaktäristiskt för den blyg- samme konstnären att han i all stillhet öpp- nat densamma utan att direkt inbjuda någon och utan att annonsera dess tillvaro.
Den nyss öppnade separatutställningen har gifvit oss en osökt anledning att fram- ställa bilden af Gottfrid Kallstenius, hvar- jämte konstnärens egenskap af kommissarie för Svenska konstnärernas förenings stora sommarutställning, hvilken slår upp sina por- tar i dag söndag den 20 juni, utgjort ytter- ligare ett skäl.
I sammanhang med porträttet äro vi äfven i tillfälle meddela ex- och interiörer från hans trefna artisthem ute vid Storängen, hvaremot afbildning af någon af hans dukar skall ingå i den serie konstverk från utställningen i Konstakademien, vi ha för afsikt att atergifva i ett par följande nummer.
A. Blomberg; foto.
308
^® Tållev / ssfrcYfqgpåufsfälln / nge / i — 309 —
gaf mig väckelsen.
Deras kristaller äro nog vackert modellerade och slipade och dyrbara — fast de ' borde förstå att så länge vår H e r r e inte låter regna rödt eller anilinblått vatten, så länge bör m a n inte färga kristallen — men det är nog karlgöra, för matematiskt noggrant för att roa mig.
Du får i stället köpa dig en döpelseskål och mig en kristallampa med en elektrisk låga som en liten fånge i foten.
Men konstglasen, dem vill jag göra själf.
På Reijmyre eller är det Kosta finns en herre, som heter Boman, som sitter och arbetar ut konstsakerna efter de Wallanderska, Bo- bergska och Wennerbergska kartongerna.
Nå- väl, jag vill bli e n Boman, biskop, ta emot konstsakerna sedan färgen är inbränd och därpå tåligt och skickligt slipa fram mönstret i de finaste och.
luftigaste skiftningar.
När sedan vasen var färdig, ändtligen, skulle jag hålla upp den mot dagern och glädjas åt hur vackert ljuset flöt utmed mönstrets konturer och glädjas åt att jag skaffat en liten men varaktig bit skönhet till världen.
Jag skulle vara ganska stolt, när jag såg min signatur i bottnen och visste, att den skulle gå till eftervärlden med det unika glaset.
F å r jag fara ut och studera hos Gallé och k o m m a hem och bli en glasbrukspamp?
Jag tror jag tycker nästan väl så bra o m Gallés metod som om Daums, helst när man gör som Gallé ainé och gjuter in metall i glaset, som sedan, när den smältes, bildar de mest öfverraskande effekter.
Tillsvidare har jag köpt en liten reklampyts med fjärilsmotiv, den ä r mycket billig och vacker, men det finns folk, som skrattar hånfullt, när de höra priset.
D e hade trott 1,25, förstår du!
Det är svårt att lära dem skillnaden på fabriksvaror och konst, men denna utställning bör väl göra det.
Eller, biskop, skall jag utbilda mig med särskild hänsyn för porslinsfäbrikationen?
Jag tror inte precis, att jag vill stå i fabriken och modellera eller glasera eller knacka af kanter eller sköta ugnarne eller sortera eller sätta på schabloner, äfven om jag finge bo t. ex. i en af Gustafsbergs trefna arbetarbostäder och hade medvetandet att ha hjälpt till med att skaffa svenska folket det skönaste och bil- ligaste hushållsporslin.
Det sköter nog våra två stolta fabriker, Rörstrand och Gustafs- berg om, min hjälp förutan.
Gustafsberg ut- ställer en massa billigt, enkelt och smakfullt hvardagsporslin med en enkel r a n d eller med ett lätt stiliseradt blomstermotiv, och det un- derbara är att folk mist smaken för.förra år- hundradets klumpiga och oroliga mönster och vill h a det som är vackert!
J a g tänkte just, att jag skulle lägga det på minnet och be- rätta det för dig, det bör glädja dig, som innerst är en sådan estet.
Annars är det ju mest konstsakerna, som intressera m i g ' " sä brinnande.
Ett par dar har jag stått och hängt långa stunder utanför de två porslins- montrerna.
D e äro nu lyckligtvis så helt olika hvarandra, och på det sättet få vi så m å n g a fler variationer, det sköna kan ju trifvas i hur många krukor som helst.
Gustafsbergs specialitet i konstsaker tycks vara stengods, fast dessutom h a de ju scrafitto och jasper, det senare särskildt mycket vac- kert med mönstret i hvitt utskrapadt i den blå massan.
Men skall jag få min hand med vid deras tillverkning, så måste jag ju bli artist, jag som aldrig målat annat än hönshuset, och lära tmig allt lom komposition och strama linjer och färgvalörer och att finna upp nya mönster, nya och nya efter som dessa konstsaker ju aldrig göras många, utan äro unika, liksom du, biskop, s o m själf är ett konstverk efter kartong af Vår H e r r e.
J a g måste med ett ord bli en ny Gunnar G: son W e n n e r b e r g eller en ny Beata Mårtenson, det är de som hittills skött om allt det där på Gustafsberg, och fröken Mårtenson får nog hålla i en stund till, ty innan jag hinner dit, ack, bi- skop!
D å tror jag det är bättre de få modellera af mig och gjuta mig i Paria som Grodan, Bältespännarna eller Snöklockan, det blir min- dre besvär, och då kan jag vara precis som jag är.
Det blir; inte det minsta lättare om jag skall utbilda mig till något fint på Rörstrand, och, vet du, det ville jag ä n d å så g ä r n a!
Jag har en sådan svaghet för deras metoder och tänk du, att komma därhän att man alldeles själf kan göra e n Rörstrandsvas, så du kunde få en hvar jul.
Skulle du inte bli stolt öfver mig?
Jag behöfver ju inte beskrifva dem för dig, du k ä n n e r deras vaser af Wallander och andra med djurmotiv, blomstermotiv eller de- korativa landskap, lika vackra med sina djupa färger och isin d r ö m m a n d e glasyr som de dan- ska, och det är inte bara vi svenskar, som tycka det.
Alla deras nya saker på utställ- ningen får du ju se, när du kommer upp.
Men ett vill jag inte låta dig vara okunnig om ända till dess, och det är att medan de förut gjort enstaka ting i den genren och tyckt att folk kunde vara glada åt dem, så kosta de nu på sig hela serviser, där hvarje pjäs är en konstsak.
Det är en alldeles ny för utställningen med fjärilsmotiv i gråblått, och i dess soppterrm finner du nog vid ditt besök mitt hjärta.
Ja, så står saken nu, biskop, tycker du inte det är rätt allvarligt?
Och ändå är jag rädd att när jag börjar fördjupa mig i textilen, som finns grupperad rundt omkring den för min ro så farliga salen med keramiken, blir det yttermera svårt.
D å slungar jag måhända ke- ramiken och enda synbara resultat af min entusiasm blir kanske en utställningstallrik med d e tre kronorna från Gustafsberg eller Rörstrand.
H v a d det ä r svårt att välja lifs- uppgift, biskop.
Gick din väg rakt mot bi- skopsstolen från början?
Nu får du ä n d å inte bli orolig och tro att jag h ä n g e r mig uteslutande åt lifsgrubbel.
Jag ber dig vara förvissad, o m du eljes tviflat, att jag sköljer ner det med glädjens vin i de mest konstindustriella bägare.
Ett par gånger har din släkt kommit och hämtat mig, och då h a vi genast lämnat allvaret och sökt k r a m a ut så mycket som möjligt af d e njutningens citroner nöjesafdelningen räcker oss.
Men en ckron i sänder, så vara de längre.
Vet du, det ä r verkligen allvarligare personer än jag som h a nöje af vattenrutschbanan och jag gör mig aldrig något besvär för att k o m m a bredvid mina manliga sysslingar eller grand- onklar när vi rutscha ner, ej heller skriker jag när vattnet stänker för att påkalla deras hjälp, så du har heder af mig, men du be- höfver ingenting säga åt Paul.
Vi k ä n n a nu alla utskänkningsställen och sedan de van- drande flaggorna kommit bort trifs jag ut- märkt p å Bispen.
Nå, det är fler än jag, som göra det.
Jag tycker emellertid inte oin nam- net, det är dumt.
H varför heter den inte kyrkovaktmästaren, det h a d e ju också varit ecklesiastikt och dessutom flerstafvigare.
N ä r jag är ensam och vill ta litet frisk luft och titta på folklifvet sätter jag mig uppe under träden vid våffelbruket med den lustiga skorstenen eller gör jag en tur i landsmark- naden.
Efter soim jag är en liten landboflicka trifs jag där.
E n del är där ju, som icke är äkta och borde vara borta, men man fin- ner också rikligt gedigen gammal hemslöjd förorsakad af förkylning, halskatarr m. m., användes Fil., D:r P. Håkanssons Salubrin fördelaktigast till inandning medelst inandningsapparater enligt sär- skild beskrifning.
Partilager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
och dräkter, som sofvit i tvåhundra år och ha kommit till heders såsom den gottländska.
Gottland är väl förresten det enda landskap, som inte har någon gammal hemslöjd, men i deras stuga säljes i stället smycken af gott- landsmarmor och etsningar och taflor från Visby.
Gästgiifvaregården är som du ser rik- tigt treflig att se på, men saknar den breda bondrococon.
» Stånkorna af en », » den vårliga dill, spenat och purjolök », och » den pura de- stillat » saknas, och laxen och ålen och den feta hönan ersättas af vanlig stabomat, " korfvar och biffstek.
För vanligt enkelt folk är det min- sann inte så lätt att få mat på utställningen.
Flickorna i stånden och vakterna vid grinden får gå ut och äta på annat håll.
Det är att förmoda, att de göra sällskap.
Det ä r e n tidningsofficin på marknaden som gör en riktig daglig tidning, d. v. s. så riktig som tidningar k u n n a vara.
Det trefligaste-med den är att allt går så öppet tilL inga kulisser att bedrifva något bakom.
J a g sitter och skrifver detta i I duns lilla rum, betraktad af » Svenska kvinnan genom seklen » — och s t a c k a r s h o n!
— med direkt utsikt g e n o m fönstret till pinnaståndet i lands- marknaden och det » lustiga huset ».
På b ä g g e ställena är det trängsel.
Det ser ut som om det vore värdt tio öre att få se ett lustigt hus, och det undrar jag inte på, våra svenska h e m äro n o g inte så roliga.
Ett upp-, och ned- vändt rum k a n man åtminstone få se utan att betala.
Likaså människokarikatyrer.
Farväl, älskade biskop, jag längtar höra från dig, och hvad säger du om mina planer?
HILLEVI.
J a g tyckte jag såg Paul i går på utställ- ningen.
Men, som det står i tidningarna, » det var icke kolera ».
Det var en annan ståt- lig ung man — för Paul har i alla fall något visst med sig.
Kvinnan * En otryckt dikt af Erik J o h a n S t a g n e l i u s.
ÖR DEN store skaldens författarskap till nedanstående dikt går en gammal släkt- tradition i borgen.
Någon egenhändig text föreligger emellertid icke, men en gammal af- skrift har tillhört fru Elisabet Fornander, född Rossander, hvilken var dotter af en syssling till skalden och förtrogen med dennes moder.
Sannolikt har hon lämnat poemet till afskrift åt fru Fornander.
Då ingenting i dikten talar F ERIK JOHAN STAGNELIUS.
Efter en p e n n t e c k n i n g i Kgl.
Biblioteket.
IIDUNS MODELLKATALOG; - ^^^^^^^^^ — 310 — Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Pyra rikhaltiga säsonghBften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt ar — 60 8re pr häfte.
^^__^_^__
emot, att den skulle vara af Stagnelius, om den också icke förefaller direkt karaktäristisk för honom, får väl traditionen tagas för god.
Dikten tillhör då sannolikt något af hans besök i Kalmar, och har förmodligen föredragits vid en tillställning af de glada umgängesvänner, hvilka Stagnelius då brukade undfägna med tillfällighetsdikter.
Några af dessa äro tryckta i Eichhorns biografiska teckning af Stagnelius och i " Samlade skrifter " m. fl.
ställen.
De visa " Martyrernas skald " i en burlesk och mun- ter skämtan med vännerna och gruppera sig kring en ung skönhet, fröken Jenny Hellen- stjerna, för hvilken han bryr än den ene, än den andre.
Det har till och med gissats, att han själf skulle varit fäst vid henne.
Hur som helst, han var en vän af gladt sällskapslif, och hans fader biskopen berättade för en af sonens första biografer, att Erik Johan " kunde jollra med fruntimmer, när han var vid humör, men vände då merendels talet till ridicule ".
Stag- nelius ' sällskapsvers från denna tid är vanligen parodisk eller imiterande, afsedd att sjungas och därför diktad till kända melodier.
En af dessa dikter är sålunda skrifven till melodien " Vikingasäten, åldriga lunder ", ett par andra åter äro på Bellmanska strofer och med hans uttryckssätt.
Det ämne, som upptar " Kvinnans " flesta strofer, skildringen af den hemska förvandlin- gen från skön och tjusande ungmö till ful och osympatisk matrona, är ju gammalt inom littera- turens värld och har behandlats i snart sagdt alla tonarter.
Men på Stagnelii tid hade vår vitterhet en del förebilder att ge för nästan identiskt samma syn på förhållandet, nämligen de gustavianska skalderna.
En dikt som Leo- polds " Förr och nu " har identiskt samma upp- ställning, talar liksom Stagnelius om " den sänkta barm ", " hvars skatter tiden plundrat, " fastän hela situationen hos Leopold är frivol, och Stagnelius hånar mera direkt.
I " Den murkna helgonbilden " får man emellertid en bild, som visar hän på romantikens skede.
— Besläktad med " Kvinnan " i uttryckssätt är en liten dikt till Chloe, som ej velat bönhöra skalden, och som därför af denne hotas med diverse lidan- den.
De tre sista stroferna i dikten äro en hälft vemodig, men till formen fortfarande drastisk lyckönskan af skalden till sig själf: hans älskade, hans enda kvinna är sångmön, och henne hotar ingen ålderdom med sina krämpor och lyten.
Det är den för sällskapskretsen beräknade for- muleringen; i högtidlig skaldisk gestaltning åter ljöd samma lifsöde: Så länge flickan än bland nöjens val högtidligt suger Hebes guldpokal, hon syns en ängel, sänd till jordens salar, och himmelsk godhet i dess öga talar.
För dig, o den hulda i långsam liksom en yngling, väl behåll din skatt, tränar frän sin bröllopsnatt tvinsot bort från all sin dyrkan murken helgonbild i kyrkan.
Ja, innan kvinnans nio lustrer flytt, dess blomsterspira till ett ris sig bytt, i nattlig hufva hennes myrtenkrona och Venus själf — o!
i en sträf matrona.
Den skälmske Amor rymmer innan kort, från skrumpna kinden jagas löjet bort, hon gracen bort från nattduksbordet snäser och kysser mopsar och postillor läser.
Men gode Gud, en femtiära mö — så vild ej björnen går bland nordens snö, sä högt en retad ocean ej svallar, så vildt ej stormen luggar skogens tallar!
Ej kvinnligt åskmoln skall min afton bry, i sängmöns armar vill jag hämyckt fly, ej höstlig rimfrost hennes lockar stänker, och tidens hand ej liljebarmen sänker.
Dess ljusa ögon mörkna ej af hot, och ingen liktorn kväljer hennes fot.
Ej harm och ålder hennes panna fårar, ej kvinnlig ilska hennes kinder tårar.
O sångmö!
må jag öm och älskogsvarm i månskensnätter svärma vid din barm; må ljuft förenta vi tillhopa sitta och lugnt se döden in i hyddan Utta!
En skönhetstäfling i Jockmock » EN VANLIGA föreställningen hos landa- folket — såsom lapparna kalla de bofasta i motsats till sig själfva, lappfolket, icke lapparna, hvilket namn de anse vara ett otäckt öknamn, — är, att lappkvinnorna äro mycket fula.
Sant är ju också, att den mongoliska an- siktstypen i allmänhet- icke är tilltalande för kaukasiern.
Men träffar man lappflickan i — sit venia verbo — vildt tillstånd, i hennes naturliga omgifning och i hennes egen dräkt, utan på- häng af landaflickornas grannlåter, som icke passa henne, och oberörd af dessas tillgjorda pryderi, finner man till sin egen förvåning, att de kunna vara lika vackra som behagliga.
Det oftast blåsvarta håret, de hvita tänderna innanför de fylliga, röda läpparna och de djupt svarta ögonen, som i stunder af uppsluppen glädje utslunga kaskader af gnistor och i stunder af vemod likna urskogens hälft dolda, djupa skogssjöar en dunkel sommarnatt, samt den lätt bruna hyn bilda ett så varmt och betagande lefnadsfriskt helt, att man icke mär- ker de utstående kindknotorna och den lätta snedheten hos ögonen.
Låt vara, att figuren i allmänhet är väl fyllig för dess längd, så träffar man dock icke sällan flickor, hvilkas kropp är så harmonisk, som blott en fulländad kvinnokropp kan vara det.
Det är bland vallflickorna, som på grund af sina lefnadsvillkor äro tvungna att oupphörligt röra sig i skog och mark, man träffar sådana, ty den ansträngande rörelsen håller fylligheten inom behöriga gränser, ger alla deras rörelser kattens smidighet och styrka och det behag, som är en naturlig följd af smidigheten — ett eklatant bevis på sportens inflytande på kvinno- kroppen.
D Jag såg den hulda tusen gånger, men aldrig, aldrig min hon var.
Din hand — jag vill den ej begära, se, tornet uddas på min stig; att bjuda, älskade, åt dig jag har ej lycka, har ej ära.
Snart skall en tung och dyster häll mitt obesjungna stoft betäcka.
.
.
R.
G.
B.
KVINNAN.
Af ERIK JOHAN STAGNELIUS.
SOM ROSEN glad i daggens vällust står, sä lyser kvinnan i sin ungdoms vår.
Likt dagens blomma hennes prakt försvinner, och aftonstjärnan den förvissnad finner.
O, yngling!
tärnan till ditt hjärta slut och himlens vällust i dess armar njut!
Lät känslans rökverk för den hulda brinna, men tro dock verkligt ej på din gudinna!
SKÖNHETER I JOCKMOCK.
iTJppgtf llfridd (änder armarne), midjevidd ooh kjollängd Hrh&amp;llai omgående till nedanrt&amp;ende prli inom Sverige: Blualif 40 öre, Klolmsnatar ntan alip BO 8re, PrlnaeaaklSdninc TB 8re, Raform-!
erhåller NI till Hder figur UllttH i r o r i i T i i K », i i m i o o t n d 9 e r r n n i * a u.
o. » i o e « l c e » g i i a i.
n c t » a dräkt 7B 8re, Barndråktmftnatar BO 8re, KragmSnatar (t-eiienn)!
fullt tillförlitliga, M l BO öre, KappmSnater 60 öre, NattonaldralrtmBnatar 1 kr.
A h Hxpodiorai portofritt Inom Sverige om rokviiition » tiollo al likvid inaandei till.
Ä I J_„_ MM ~ - J.
— ~.~.
JE J M&amp;atereamuelsgatan 43, Stockholm Papperstnonster.
r « s r r Ä ^ Ä ä s s lduns luoflsteraia 311 —
Man får sällan hos landafolken se så små fötter och en så ' vacker vrist, som hos lapp- flickan, och hennes händer äro ett barns.
Till lynnet är hon ytterst godmodig, ett gladt barn, som är förtjust öfver att finnas till och därför drar ut det glada och roliga ur den minsta, lilla tilldragelse och skrattar däråt af hjärtats lust.
Vid fjorton års ålder är hon fullvuxen — lagen har dock satt giftasåldern till femton — och har ett naturbarns heta blod och starka känslor, hvilka hon visar med vildmarksbarnets hela naivitet och hvilka hos henne leda till en skarp konflikt mellan passionen och ärbarheten, hvarvid den senare vanligtvis kommer till korta.
Naturen har kanske pålagt henne detta be- gär att njuta fort, emedan hennes ungdom är så kort.
Ty redan vid de tjugufem är hon passé, och om le beau reste vill jag blott citera en af Topelius hjältar: " multum habeo pro matronibus respectum ".
Vidfogade fotografi togs för någon tid sedan på en marknad i Jockmock, där några intresse- rade anställde en skönhetstäflan bland de där- varande lappflickorna, hvarefter de sex vack- raste togos i denna gruppbild.
Det är med vemod, man tänker på, att alla dessa konstlösa, godmodiga, njutningslystna varelser, som ännu bibehållit sig sådana, som de sprungo fram ur naturens sköte, äro dömda att förintas, att inom en tidrymd, som redan kan öfverskådas, afgå från skådebanan, och vid deras åsyn kan man icke värja sig från att se dem liksom i slagskuggan af deras förestående öde, från att i sina ' öron liksom ur ett dunkelt fjärran höra gladiatorernas: " Hell, Caesar!
De, som gå att dö, hälsa dig. "
Också en diktare » Af Frida Landsort.
I.
B ARNEN I GARDEN hade vid hösttermi- nens början fått ett nytt element bland sig, en främmande gosse, Allan Lundius.
Fjorton år var han, stor och stark för sin ålder och välvuxen.
Goda maner hade han, och bra såg han också ut med sin nästan flick- aktigt fina hy, sina skära kinder och sitt bur- riga, ljusa hår.
Hans blå ögon, med brynen något uppdragna vid näsroten, skulle ha varit ovanligt vackra, om icke den ostadiga och und- vikande blicken skämt det intryck, de gjorde.
På del hela taget låg i * hans utseende och väsen något egenartadf, " som barnen snabbt lade märke till, och de väntade sig något ovan- ligt af honom.
Han tillhörde, en aktad och förmögen familj i en af landets största städer, vid hvars skola han dittills studerat, och hade nu skickats till grannprovinsens residensstad för att fortsätta sina studier i dess sedan gammalt högt ansedda latinläroverk; " I skolan skördade han emellertid inga lagrar.
Hans beläsenhet omfattade endast obetydliga delar af lärobokslitteraturen, den begåfning, han lade i dagen, var icke af den art, som uppskattas af pedagoger, han började snart att allt som oftast skolka från lektionerna, och någon tid till läxläsning fick han aldrig.
Läro- böckerna voro honom för saftlösa, och lifvet med sina skiftande tilldragelser lockade honom oemotståndligt.
Han hade blifvit ' inackorderad hos en sextio- årig och barnlös änkefru, som bodde i gården, och hvars enda inackordent han var.
Hon var en strängt allvarlig kvinna, som icke ville veta af annat än ordning, flit och sannfärdighet, och som nu fick upplefva oroliga dagar.
Oftast var hon ur stånd att kontrollera, hvar och hur och i hvad slags sällskap Allan tillbragte sina många lediga timmar, men snart nog kom hon underfund med, att det stod illa till med hans ordning, ännu sämre med hans flit och allra sämst med hans sanningskärlek.
Han saknade helt enkelt förmåga att uppfatta ting och hän- delser på samma sätt som hans omgifning.
Hans fantasi visade sig vara en sprakfåle, som vid minsta anledning råkade i sken, och som då hvarken kunde styras eller hejdas af ryt- taren.
Och Allan beredde sin samvetsömma värdinna ideliga bekymmer genom sina anfall " af skolsjuka, sina galna upptåg och sina vid- lyftiga och slingriga förklaringar, som hon icke kunde finna reda i och knappt nog afbryta, när svadan gjort henne fullkomligt vimmel- kantig.
Hon företog en allvarlig själfrannsakan och undrade, hvad hon egentligen gjort för ondt, eftersom hon till syndastraff fått i upp- drag att hålla reda på denna besynnerliga pojke.
Men för barnen i gården var Allan till idel förnöjelse.
Det var en rymlig, gammaldags småstads- gård med en stor almberså, där man kunde spela krocket, en plantering af syrenträd och krusbärsbuskar och med en backe, som sluttade ner mot porten, och som, när snön fram på vintern föll rikligt, kunde användas till kälk- backe, om man icke hade alltför stora anspråk.
Hade kälken fått god art, kunde den susa genom portöppningen, öfver den lilla ensliga gatan vid hvilken gården låg, och ett stycke in på närmaste sidogata.
Gården var en för- träfflig lekplats, och där samlades på lediga stunder de många skolbarn, gossar och flickor, som under terminerna bodde i gårdens större och smärre hus.
I ålder var Allan ett par år före de flesta af dem, och i lifserfarenhét var han dem alla öfverlägsen.
Sällan eller aldrig deltog han i deras lekar, som han fann alltför barnsliga, han föraktade deras trånga krocketbana, han försmådde deras kälkbacke, som icke var honom brant och lång nog, han gick sina egna vägar och hade sina egna upplefvelser.
Ibland kunde det gå flere dagar, då barnen knappt sågo en skymt af honom.
Men när han så en stund värdigades sällskapa med dem, var deras nöje så mycket större, ty i ett var han enligt deras föreställning en fullkomlig mästare: i konsten att berätta.
När anden kom öfver honom, samlade han barnen i en flock omkring sig ute på gården.
Ju större auditorium han kunde blicka ut öfver, dess mer inspirerad blef han, och ofta förstärktes publiken genom besök af barn från granngår- darna.
När Allan då började: " Nu ska jag tala om nånting lifvadt för er, " så glömde de krocketspel och bollar, tunnband och kälkar och lyssnade.
Med händerna i byxfickorna och klippande med ögonen stod förtäljaren och små- trampade, så att han lätt vaggade af och an, medan orden strömmade ur honom.
II.
Nästan allt, hvad Allan förtaide, var sådant, som han påstod sig nyligen ha varit med om att upplefva.
Aldrig hände det de andra gos- sarne — och ännu mindre flickorna — något särskildt märkvärdigt.
Men Allan kunde icke sätta sin fot utanför porten utan att genast råka in i de mest invecklade och spannande äfventyr.
Först genom honom gick det upp för barnen, hvilken sällsam stad de bodde i, hvil- ken mängd farligheter som öfverallt lurade på rof i de till utseendet så fridfulla och lugna husen, hvilka underbara dramer där dagligen utspelades i staden och dess omnejd, och hvilka ståtliga bedrifter man där kunde utföra, om man var käck och snarrådig och därtill hade lyckan med sig.
Ty lycka tarfvades sannerligen också, om man skulle slippa helskinnad ur klämman, när det gällde lif och lemmar.
I dessa äfventyr var Allan själf aldrig den egentlige hjälten, men alltid en af hufvudper- sonerna, vanligen den, som i det kritiska ögon- blicket uppträdde som situationens herre och- gjorde slag i saken, till exempel den, som i rätta stunden företedde ovederläggliga bevis på en oskyldigt anklagad persons skuldfrihet, eller med fara för sitt eget lif räddade hjälten — eller den förtrollande hjältinnan — från att förgås i lågorna vid en mordbrand eller bli ihjälslagen och rånad af bofvarna i någon af den lilla stadens många svarta och hemska gränder.
Käck och snarrådig var han, och lyckan hade han tydligen med sig.
Visserligen hade någon sett honom sent en afton komma hem utan mössa och med nedfläckade och illa tilltygade kläder, och visserligen hände det ibland, att han visade sig med fula skråmor i sitt vackra ansikte, men sådant var obetydlig- heter och ingenting att göra väsen af, när ' vik- tiga ting stodo på spel.
Barnen lyssnade ifrigt.
Nog förstode de, att Allans historier icke voro sanna: i så fall skulle de väl ha hört äfven andra tala om dessa märkliga tilldragelser i staden.
Men det hände aldrig.
Ingen mer än Allan visste något om dem.
Sant var det alltså icke.
Men så länge han talade, lät det hela trovärdigt nog.
Det ena grep så in i det andra, och alltsam- mans, hur besynnerligt det än var, hängde så väl ihop, att det kunde ha varit sant.
Det var först när Allan tystnat och snabbt och plötsligt, såsom han brukade, gått sin väg, som förtrollningen bröts.
Och när åhörarna hämtat sig en smula, brast kritiken lös som en hagelskur.
" Usch, hvad han alltid ljuger! "
" Och tänk, han inbillar sig, att vi tror! "
" Så fåniga äro vi ändå inte ".
" Nej, det är han, som är dum, när han tror det. "
" Nånting af det kan ju vara sant. "
" Pytt!
Det är lögn, hvartenda dugg. "
" Men rysligt lifvadt i alla fall. "
" Hvar tror ni, han får alltihopa ifrån? "
" Romaner förstås. "
" J a g tror, att han smiter ihop alltsammans själf. "
' ' Emellertid var det en allmän öfverenskom- melse barnen emellan att inför Allan icke låtsa något om, och när han nästa gång lockade på dem med sin vanliga inledning: " Nu ska jag tala om nånting lifvadt för er, " samlade de sig åter omkring honom och lyssnade lika ifrigt som någonsin.
III.
Medan Allan ännu var nykommen, iakttog han i sina historier en viss försiktighet.
Det var, som om han velat känna sig för, hur pass mycket hans barnsliga auditorium kunde tåla vid.
Men efter några veckor ålade han sig icke längre något tvång.
Han upplefde allt farligare äfventyr och utförde allt dristigare stordåd.
I hans berättelser uppträdde en mängd besynnerliga individer, med hvilka förtäljaren gjorde gemensam sak mot allas deras gemen- samma fiende: polisen, som det ofta kräfde en öfvernaturlig slughet att öfverlista.
Hans fantasi lekte med alla slags förbrytelser mot lag och Hvarje husmoder B a r n g a r d e r o b e n Hvarje sömmerska likaså.
bör prenumerera på &amp; Q © Prl at h halt år å 3 kr.
;, hälft å år,: 60k Pri * Mr 1:60 kr.
* U r " ' l^ j^ " * I I D I I B U 30 Sr *.
— 312 — * - © @ t?
häften årligen.
ordning, med fängelser, galgar och schavotter, hans uttryckssätt blef alltmera hänsynslöst, de- taljerna alltmera rafflande och barnen kände sig stundom illa till mods, när de lyssnade.
De kunde icke längre låtsa, att de trodde, utan ansatte honom med frågor för att för- brylla honom och med tviflande inkast för att drifva honom ut i de vildaste orimligheter.
Allan började tröttna på sitt auditorium och dess ideliga invändningar.
Fick han icke sjunga solo under andlös tystnad, ville han icke sjunga alls.
Alltmer sällan var han upplagd för att sällskapa med barnen i gården.
Helt och hållet upphörde han dock icke.
Ju längre det led på terminen, dess oroligare dagar fick Allans värdinna upplefva.
Sällan fanns han inne på sitt rum, ofta kom han för- sent till måltiderna, om han alls infann sig, och hans skolsjuka hotade att bli kronisk.
" Allt hvad skolor heter, " förklarade han i öfverlägsen och förbittrad ton för barnen, " är misslyckade inrättningar, ska jag säga er.
De där gamla stofilerna till lärare är ett gement byke, som vi har fått för våra synders skull.
Och dem skall man ha vördnad för till på köpet!
Det är verkligen för mycket begärdt, för de är sannerligen inga dygdemönster, vet ni. "
" Nej, men Allan då!
Ska du säga på det viset! "
protesterade kören.
Allan lät sig icke bekomma. "
Vi får inte röka en cigarrett en gång, men de får bolma som lokomotiv!
Vi får inte dra en oskyldig spader hos en kamrat, men de får sitta hela nätterna på hotell och spela knack.
Vi får inte dricka ett enda glas punsch, men de får komma i bakrus till morgontimmarna. "
Körens harm gick i höga vågor.
" Usch!
Fy!
Att du inte skäms att ljuga så på folk! "
" Ljuger jag, säger ni? "
fräste Allan.
" Hur vet ni det, ni små dilamm, som inte vet något annat än hvad som står i katkesen?
Och så ' na skolböcker de kokar ihop sen!
Inte kan man läsa så ' n förbaskad smörja.
Nej, tacka vet jag lifvet!
Det skall man vara med om. "
Och med var han, hvarhelst det ute i staden var något på färde och folk skockade sig sam- man.
Firades det bröllop i ett hus, stod han sent på kvällen midt inne i den hop, som sam- lat sig utanför de upplysta fönstren och skrä- nade: " Bruden fram! "
Fanns i en gård en död, sällade Allan sig till den flock af nyfikna, som gjorde sig ett utsökt nöje af att titta på liket och obesväradt utbyta tankar om den af- lidnes lefnad och karaktär.
Blef en öfverlastad karl en torgdag omhändertagen af polisen, var Allan först i eftertruppen och följde troget med, tills han vid dörren till " kurran " blef bort- visad af ordningsmakten.
Under den stora höstmarknadens dagar, då massor af folk och kreatur samlades i staden, studerade Allan lifvet med större ifver än van- ligt.
I regn och blåst stod han timtals — utan att känna hvarken köld eller väta — ute på kreatursplatsen och hörde bönderna köpslå, i tätaste vimlet mellan salustånden på stora torget snodde han sig fram och tillbaka genom träng- seln, han försökte sin lycka på skjutbanorna, pröfvade sin armstyrka på kraftmätaren, gjorde besök i tälten, där man förevisade jättedamer och dvärgar, vilda djur, akrobatkonster och loppcirkus, och red på karusellens trähästar, tills han blef yr och blek och icke hade ett öre i - fickan.
(Forts.) Under Djur gårdsekar na är titeln på en ny och anslående bostonsvals af Johan Nordling.
Den melodiösa kompositio- nen spelas dagligen med stort bifall på Stock- holmsutställningen och har nu i smakfull ut- styrsel utkommit för piano två händer i musik- och bokhandeln.
En dag ur en osty- rings lif.
M ED ARVES mammas tillåtelse.
Barnjungfrun: " Nu skall Arve stiga upp, klockan är! / 2 8. "
Arve: " Är det hon eller mamma, som är fru i huset? "
Strax därpå nyper han " Lillan ", så hon gråter.
Mamman kommer in med en rotting och ger gun- stig herrn smäll.
Arve efter karbasen: " Ni slåss då här, så man rent kan gå sönder, det är så godt, jag går och dränker mig med detsamma.
Det blir mycket lindrigare.
Förrästen skall jag säga er, att mig skall man ta med godo, stryk biter inte ett dugg på mig. "
Mamman: " Ja, du skall minsann få resa från hemmet. "
Arve: " Tackar så mycket. "
Så försvinner Arve.
Han har nämligen sina föräldrar ovetandes tagit plats som barberarebiträde ett par timmar om dagen.
Efter en stund kommer fadern, som annars brukar raka sig hemma, in i barberare- stugan.
Arve känner sig nog ganska ängslig, hur det skall gå, men gör dock sin skyldighet och lägger bugande handduken under sin pappas haka.
När fadern går, öppnar han dörren under djup bugning.
Fadern, som har mycket att tänka på, ser honom inte, utan tar artigt af sig hatten för sin 8-åriga son.
" Husch " = en lättnadens suck.
Efter ' en stund kommer en jude in och säger: " Nej, se Arve här. "
Arve svarar: " Hvem har lagt bort titlarne med herrn. "
Sen går han utanför stan till en kam- rat, som inte är hemma.
Då samlar han ihop alla små barn däromkring och med deras hjälp, fyller han brunnen en god bit upp med sten.
När det är gjordt, ringar han ihop folket med " vällingklockan ".
Så går han hem.
Vid mid- dagsbordet frågar han: " Hvad är det för mat?
— " Fläskkotletter ".
— " Är det godt? "
— " J a " — " Gif mig då 5 stycken. "
Om en stund: " Är det hafresoppa!
Nej, så min själ jag äter hafresoppa. "
På e. m.
äro han och Lillan bortbjudna till Jisons.
Lillan visar ho- nom en docka, som hon fått af fadern.
" Tänk, hvad min pappa " Tvi, min pappa är snäll, " säger Lillan, är " sitt mycket snällare, " Arve, ger dockan en upp ", så hon säger slän- ges i väggen.
Lillan .att tjuta.
Pappa och mamma komma in.
" Det var då ock å sju- djädran, hvad du är bråkig, " säger fadern.
" Sjudjädran, " härmar Arve, " det var ett bussigt ord. "
— Mamman brister i skratt.
Pappan fort- farande ond säger: " Ja, du fördärfvar alldeles honom med att ideligen skratta åt honom.
Annat är det med Lillan, hon är pappas flicka hon.
Lillan gå efter pappas cigarrkopp. "
Lillan långsamt: " Nej, det göj jag inte, föj jag ä * pappas flicka. "
Tablå — Arve vid dörren: " Ha, ha, ha, " räcker lång näsa och försvinner.
Arve får till straff inte gå med till Jisons.
Det griper honom, och han vill inte vara hemma, då Lillan göres kalasfin.
Han går ut och går.
Möter en farbror.
" Se Arve, skall du då inte till Jisons i kväll? "
— " Nej. "
— " Hvarför inte det? "
— " Jag vill inte. "
— Farbrodern tru- gar och vill veta hvarför. "
J a g är inte bjuden, om du ovillkorligen skall veta det, " snäser Arve till.
Hemkommen går han till sin pappa med 50 öre — en veckas aflöning som extra barberarebiträde, hvilken plats han tagit, för det han tycker, " att pappan har så ' kullisalt ' stora utgifter för famil- jen. "
Fadern tycker, det var snällt och säger, att han till tack kan få gå till Jisons.
" Nej, nu går jag inte, för hvad som är sagdt, det är sagdt.
Nå ' n reda får det väl vara ".
— Men om en stund undrar han, om inte tant Jison ringer på snart.
" Du får ju gå ändå. "
— " Nej j a g har sagt, att jag inte går, och en karl står vid sitt ord. "
På kvällen kom- mer undertecknad dit.
Arve är i badrum- met.
Jungfrun springer ut i köket efter en badborste, då det i detsamma ringer på tam- buren.
J a g tar borsten och går in till Arve, som just är på väg u t: " Här skall man stå och förkyla sig, ge hit borsten, säger jag, och gå.
Komma in till karlar, när de bada, fy skam. "
Och sen somnar Arve, sedan han som vanligt kallat ihop alla för att två gånger högt för dem läsa 5:te bönen i " Fader vår " ' och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro, ' ty " det behöfs alltid ", och det fäst han idag ändå inte varit så brå- kig, att han behöft stå tjudrad vid hundkojan en enda gång.
— Ja, han är en liten ostyring, men det finnes också så mycket godt hos ho- nom.
Aldrig skvallrar han, alltid står han för hvad han gjort, och i smyg gör han många små barmhärtighetsgärningar, och alltid har man roligt i hans sällskap.
FANNY CLAUDELIN.
" Pappa " och " mamma ".
AMMORNA VORO inresta till staden att proviantera.
Barnen lekte vid sjöstranden.
Stora bror skötte, som vanligt, lilla Fred och grannens Anna såg efter syster Frida, som jämte Fred lekte " pappa " och " mamma ".
Ett stycke längre bort malde Greta sand på mammas nya kaffekvarn — för att profva hvad den dugde till.
" Pappa " var iklädd en urvuxen kolt — som en gång varit blå — byxluckan hängde ned på de små benen och en urblekt tyghatt satt på sned på hans hvitlurfviga hufvud.
Den lilla uppnäsan såg lindrigt ren ut och torkades stundtals af armbågen.
Pappa och mamma bakade sandkakor och " naggade " dem med ett papyrossmunstycke — som de hittat i gräset.
— Bra hål — sade pappa.
— — Du ä dum — sade mamma, dä ä inga ba hål — dåli ä dä.
— — Jo — sa Fred — bra hål — min näsa går dit.
— Så stoppade han — för att illustrera sitt påstående — lilla uppnäsan ned i sandhålet medan mamma — högst förgrymmad öfver mot- sägelsen — satte sina små smutsiga händer i hans nacke och tryckte hufvudet ned, så han fick sand i munnen.
Buh, skrek Fred och spottade, medan ögon och näsa begynte rinna.
— Dumma tygga Frida, hu buuu — — Stora bror klef myndigt fram för att spela skiljedomare.
— Ni ä just fridfulla, ni två!
— — Hon säller på mitt hål — skrek Fred.
— Han nuffa mäj — gnällde Frida.
M
Se så, gnabbas inte — sade stora bror.
— Frida torkar af Fred och ger honom en puss till försoning.
— — Han ä en sjäring — sa Frida, men stul- tade likväl lydigt fram, lyfte sin tvifvelaktigt rena kjol — så de små knubbiga benen syntes — och torkade Fred så grundligt i ögonen, att han föll på rygg i gräset.
För att fullständiga försoningen fick Fred turvis bita i Fridas nedsolkade smörgås, som, medan striden pågick, legat på marken — lyck- ligtvis med smörsidan uppåt.
— Dä ä gott mä sand på — sade Frida — de nastrar så rolit i tändena så - En broms kom surrande, rakt mot Fridas kind.
— Uhuu — han bita mäj skrek hon.
Fred klef genast fram, lyfte sin hand och sjasade bort fridstöraren.
— Du höver inte vara rädd.
Du ha ju mäj bakom ryggen!
Till insegel på beskyddarskapet gaf han " mamma " en smällkyss, stack sin knubbiga arm under hennes och så vandrade det fridfulla paret åstad till nya lekar.
När stora bror litet senare tittade efter dem, lågo de insomnade under en buske, Fred öfver- täckt med Fridas förkläde och Frida med sitt hufvud på Freds arm.
Gunghästen stod bred- vid och tömmen hvilade stadigt i Freds knub- biga näfve.
HIVA.
Redigerad a i ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af Elisabeth östmans Husmo- derskurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 20 — 26 J U N I 1909.
Vid en jämförelse m e d K r i s t a l l s a l o n g e n s r e v y " Ref- b e n e t " k a n h a n äfven, u t a n risk a t t b e g å m a n n a m å n, tillskansa sig kvickhetspriset.
" Refbenet " ä r, t r o t s d e n groflemmade Adam o c h d e n j u n o n i s k t s k ö n a E v a, s o r g l i g t m a g e r t, o c h f u n n e s ej de a n s l å e n d e och ö g o n - f ä g n a n d e b a l e t t n u m r e n, skulle p r o g r a m m e t v a r a out- härdligt.
Päfi 3 * Vår sceniske humorist, h r O s c a r B s e c k s t r ö m höll för n å g r a kvällar sedan en populär u p p l ä s n i n g i M u s i k a l i s a a k a d e m i e n inför en fulltalig o c h belåten publik.
G l a n s n u m r e t p å d e t r o a n d e p r o g r a m m e t blef en E n g s t r ö m s b i t, " Priffe ", s o m gjordes med d r å p l i g illusion o c h v i s a d e h r B:s f ö r e d r a g s k o n s t i d e s s b ä s t a ljus.
ARIEL.
FRÄN SCENEN P OCH EKTRÄDEN S OMMARDRAMATIK ä r en alldeles speciell a r t s c e n i s k k o n s t, ej s å m y c k e t p å g r u n d af sitt i n n e h å l l s o m af det sätt, h v a r p å d e n n j u t e s.
E n teaterkväll p å Djur- g å r d e n b e s t å r h u f v u d s a k l i g e n af kall p u n s c h u n d e r m e l l a n a k t e r n a u t e i det fria o c h efteråt s u p é p å " B a c k e n " eller " B i s p e n ".
M e d a n p u n s c h e n s j u n k e r u n d a n o c h " det extra smörgåsbordet prepareras, inmundigas scenens u p p t å g s o m ett s l a g s a p t i t r e t a r e, s å a t t i s t o r t s e d t ä r s o m m a r d r a m a t i k e n egentligen i n g e n t i n g a n n a t ä n en magfråga.
D j u r g å r d s t e a t e r n h a r börjat s ä s o n g e n med en sliten fransk fars, förr spelad h ä r u n d e r n a m n e t " C l a r a Soleil " o c h n u o m d ö p t till " V a r i e t é s å n g e r s k a n ".
F r ö k e n H e d - m a n u p p b ä r titelrollen o c h ä r täckelig a t t s k å d a s a m t i n k a p s l a d i e l e g a n t a t o a l e t t e r; h o n k a n dock e n d a s t in- billa d e n lätt d u p e r a d e a t t h o n ä r fransk v a r i e t é s å n g e r - s k a.
M e n f a r s h u m ö r e t hålles u p p e af h r r N o r é e o c h T e x t o r i u s och k a n s k e ä n n u n å g r a flere.
P r o g r a m m e t s clou heter " Nick C a r t e r eller en g å r d s - fest i 3 3: a n " och h a r till uppgift a t t f o r t s ä t t a n y å r s - r e v y n från " s ö d r a n ".
Och s o m författaren ä r den- s a m m e, hvilken 150 aftnar å r a d tjusat o s s med " K o n s t - gjorda S v e n s s o n ", s å h a r h a n v å r b ä s t a v ä l s i g n e l s e.
VARGARDA (Kungl.
Hofleverantör) HAFREGRYN » HAFREMJÖL Vid beredningen bortslipal icke — såsom ofta sker tär att gifra grynen hvitare färg — den gulaktiga, nä- ringsrika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifver gröten mera nä- ringsrik, flnsmakande och fast (ej IBs och slemmig).
hvarefter den uppvispade äggulan, fi- sken och kryddorna tillsättas.
Mas- san utbredes p å ett fat a t t kallna.
Af den stelnade massan formas af- långt runda kroketter, som rullas i stötta skorpor, doppas i vispadt ägg och rullas åter i stötta skorpor.
Kro- ketterna böra därefter ligga och stelna ett par timmar och kokas sedan gul- bruna i flottyr.
De uppläggas p å grå- papper a t t afrinna och serveras med champinjonsås.
B a v a r o i s (f. 6 pers.).
10 blad ge- latin, 6 ctl.
vatten, 250 gr. strösocker, Va lit.
jordgubbssaft, 4 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Gelatinet spolas med kallt vatten och upplöses i 6 c t l.
ko- kande vatten tillika med sockret, hvar- •efter jordgubbssaften tillsättes.
Då blandningen är fullkomligt kall och börjar stelna, nedröres den till hårdt skum slagna grädden.
En vacker bleck- form sköljes med kallt vatten och beströs med strösocker.
Massan ihälles och formen ställes p å is 4 — 5 tim.
Puddingen lossas från kanterna, upp- stjälpes och garneras med makroner.
A n m.
I stället för jordgubbssaft kan hallon-, krusbärs- eller körsbärs- saft användas.
SÖNDAG F r u k o s t: Smörgåsbord; strömmingsrulader med brynt p o t a t i s; omelett med champinjonstuf ning; kaffe eller te med gifflar.
M i d d a g: Fiskkroketter med champinjonsås; slottstek med grönsalad och p o t a t i s; Bavarois med makroner.
Okt.
DlR » t r i kvalitén i pakatarna.
MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord: uppvärmd stek (rester från söndag) med makaroner och ansjovis; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Bräckt skin- det får ett godt uppkok, silas genom ka med potatismos; rabarberkräm med servett och slås öfver strömmingarna.
mjölk.
Formen ställes p å kallt ställe.
Upp- TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; stjälpes och serveras p å smörgåsbordet, pannbiff med p o t a t i s; mjölk; kaffe eller som frukosträtt.
eller t e.
M i d d a g: God buljong utan Omelett med champinjon- kött med rostadt bröd; stuf vade ab- stufning (f. 6 pers.) borrar med potatis.
O m e l e t t: 5 ägg, 5 del.
god grädde, ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; tsk - G o d b u l j o n g u t a n k ö t t (f. sillpölsa; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
1 tsk.
hvetemjöl, Vi tsk.
salt, Vj 6 pers.).
1 liten morot, 1 liten pal- M i d d a g: Persiljefylld kalf bringa med socker.
S t u 1 f n i n g: 2Va msk.
smör (50 sternacka, 1 liten purjolök, Vi selleri, grönsalad och legymer; citronpudding gr.), / 4 burk champinjoner, .3 msk.
2 lit.
vatten, 1 msk.
smör (20 gr.), med kakor.
TORSDAG.
(Midsommardagen): F r u - mjöl, champinjonspadet, V2 Ht.
tunn 3 tsk.
Liebigs köttextrakt (24 gr.), grädde, salt, hvitpeppar, socker, 1 — 2 10 gr. salt, 4 hvitpepparkorn.
k o s t: Smörgåsbord; Chateaubriand med B e r e d n i n g: Rotsakerna ansas p å stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te äggulor.
T i l l p a n n a n: 1 tsk.
smör, 1 msk.
vanligt sätt, skäras i bitar och påsättas med saffransbröd.
M i d d a g: Graf lax i det kalla vattnet tillika med smö- med spenat; pragerskinka med gröna fint stötta skorpor.
B e r e d n i n g: Äggulor och hvitor ret och kryddorna.
Buljongen får där- bönor och stuf vade murklor; kaffe- skiljas.
Äggulorna vispas väl tillsam- efter koka.
med t ä t t slutet lock omkr. glass med mandeläss.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; mans ined mjölet, saltet, sockret och 2 tim., eller tills rotsakerna äro full- hachis på kalf (rester från onsdag) grädden.
Sist nedröras de till hårdt komligt mjuka.
En half timme innan med förlorade ä g g; mjölk; kaffe eller skum slagna ägghvitorna.
Smeten hål- buljongen är färdig tillsättes det i litet te.
M i d d a g: Grönsoppa med mjölk; les i en med kallt smör smord och hett vatten upplösta köttextraktet, och brödbeströdd omelettpanna och gräd- buljongen får ytterligare koka.
Den fläskpannkaka.
i ordinär ugnsvärme.
silas sedan genom en i hett vatten LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; I das S t ljusbrun n i n g: Champinjonerna skäras i urvriden servett, afsmakas och använ- hafregrynsgröt med mjölk; graflax (re- bitar, u f fräsas i smöret och tagas upp, des antingen klar eller afredd med ster från torsdag) med förlorade ä g g; mjölet sammanfräses med smör och mjöl eller grädde och ägg- kaffe eller t e.
M i d d a g: Pragerskinka ' hvarefter smöret.
Champinjonspadet och gräd- gulOL '.
(rester från torsdag) med bruna bönor; den tillsättas, litet i sänder, under fli- surmjölk med pepparkakor.
tig rörning, och såsen får koka 10 P e r s i l j e f y l l d k a l f b r i n g a (f. min.
De frästa champinjonerna iläg- 6 pers.).
2 kg.
gödkalfbringa, 3 stora RECEPT: gas och stufningen afsmakas med knippor persilja, 4 msk.
smör (80 gr.), S t r ö m m i n g s r u l a d e r (f. 6 per- kryddorna.
Sist nedröres den uppvi- Va msk.
salt.
T i l l s t e k n i n g: 2 msk.
smör, s / 4 soner).
30 st. strömmingar, 1 tsk.
salt, spade äggulan och stufningen får sjuda.
1 / i tsk.
strösocker, 1 kkp.
utspädd Stufningen lägges på ett rundt serve- lit.
kokande buljong eller vatten.
ättika, 1 kkp.
vatten, 5 st. kryddpep- | ringsfat och omeletten stjälpes genast S å s: IV » msk.
smör (30 g r), 2 parkorn, 6 st. nejlikor, 4 dillstjälkar, öfver.
msk.
mjöl, köttsky, 1 del.
tjock grädde.
1 tsk.
socker.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med Till geléet: Spadet i hvilket I F i s k k r o k e t t e r (f. 6 pers.).
Va duk doppad i hett vatten och bog- strömmingarna kokt, 3 blad gelatin, I kg.
gädda, 1 msk.
salt, Va tsk.
ättika, bladet jämte refbenen skäras ut för- II lit.
vatten, 3 msk.
smör (60 gr.), 4 siktigt, så&gt; a t t köttet blir helt.
(På 1 msk.
hett vatten, 1 ägghvita.
msk.
mjöl, 2 del.
fiskspad, 2 del.
benen kokas buljong, hvarmed steken Till g a r n e r i n g: Dill.
B e r e d n i n g: Strömmingarna rensas, grädde, salt, hvitpeppar, (socker), 1 spädes.)
Persiljan sköljes, rensas och hackas groft samt inarbtas i smöret.
ryggbenet urtages, de sköljas väl, inklap- äggula.
pas i hvitt papper, och ingnidas där- I T i l l p a n e r i n g: 2 ägg, 2 kkp.
Köttet gnides med saltet och persilje- smöret lägges p å bringan, som därefter efter med salt och socker.
Ättikan, stötta skorpor.
hoprullas och sys igen, hvarefter den vattnet och de öfriga kryddorna få I T i 11 k o k n i n g: 3 / 4 kg.
flottyr.
ett uppkok.
Strömmingarna hoprullas 1 B e r e d n i n g: Gäddan rensas, fjällas brynes i smöret och får sakta steka i h å r d t och läggas t ä t t intill hvaran- ej, sköljes väl och torkas samt in- ugn eller på spisen omkr. 2 tim. Un- dra i en kastrull med dillstjälkarna gnides med saltet och ättikan.
Den der stekningen öfveröses köttet hvar mellan hvarje hvarf, och lagen på- påsättes i varmt, saltadt vatten och tionde minut och spädes med buljongen hälles, hvarefter strömmingarna få!
får koka tills fenorna lossna, d å den eller vattnet.
När steken är färdig koka sakta omkr. Va tim.
De upp- genast upptages ur spadet och skinnet borttagas alla trådar, bringan skares tagas d å försiktigt och nedläggas i en afdrages.
När fisken ä r kall, skares i tunna skifvor och upplägges hel .. vattensköljd å-la-daubeform med vackra den i tärningar och alla ben bort- Köttskyn silas och skummas och såsen dillstjälkar i botten och kring kanterna.
tagas noga.
Smör och mjöl samman- beredes på vanligt sätt och serveras, Agghvitan vispas till l ä t t skum och ned- fräsas, fiskspadet och grädden till- i särskild såsskål.
vispas i spadet tillika med det sköljda sättas, litet i sänder, och såsen får G r a f l a x (f. 12 pers.) 3 kg vac- och i hett vatten upplösta gelatinet.
Spa- koka 10 min.
under flitig rörning, — 314 — Ärade halfårs- och kvartals- prenumeranter erinras härmed om vikten af att utan dröjsmål förnya prenumerationen för årets senare hälft, för att därigenom undvika afbrott i tidningens regelbundna expedition.
Samtidigt tillåta vi oss påpeka att det är så mycket nödvändigare, att prenumerationen nu verkställes, som alla våra prenumeranter gratis erhålla Stockholmskan, Iduns julnummer 1909, hvilket såväl konstnärligt som litterärt tvifvels- utan kommer att bli årets originellaste julpubli- kation.
B i l l i g a Möbler!
enligt ofvanståenda modell bestående af: Matsalsmöbel Buffet, Serveringsbord, Matbord med | / p OfTO * 2 utdragsskifvor, 2 Fåtöljer, 4 Stolar l \.
.
fcUd.
OBS.!
Egen tillverkning!
Stor separatutställning af möbler.
AM.-B0I.
Nordiska 24- A Gnefturegatan.
ker lax, 50 gr. fint salt, 15 gr. strö- socker, 3 gr. stött salpeter, 1 tsk.
hvitpeppar, dill.
Beredning: Laxstycket skrapas väl och torkas med en duk samt skä- ras i t v å lika stora bitar.
Dessa öf- verströs med en blandning af salt, socker och salpeter och ingnides lätt därmed.
Litet groft stött hvitpeppar pålägges, om så önskas, samt några dillstjälkar.
Laxstyckena sammanläg- gas med köttsidorna mot hvarandra på så sätt, a t t den tjocka sidan af laxen kommer emot den tunna.
De läggas i lindrig press mellan t v å skär- bräden öfver natten och laxen är där- efter färdig.
Den skares i Va ° m - tjocka skifvor tvärs öfver, upplägges vackert på serveringsfatet och garne- ras med frisk dill.
Laxen serveras med olja, ättika, salt, hvitpeppar, se- nap och socker.
K a f f e g l a s s (f. 6 pers.).
75 gr. kaffebönor, 4 del.
tunn grädde, 6 ägg- gulor, 1 hg.
strösocker, 3 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Kaffet rostas, och me- dan det ännu är varmt, hälles den uppkokta tunna grädden öfver kaffe- bönorna, hvarefter det får stå väl öf- vertäckt, på varmt ställe.
Äggulorna röras med sockret Va t ™ ' Grädden Kompaniet, Stockholm * silas ifrån kaffet, och tillsättes d e rörda äggulorna under stark vispning.
Krämen får därefter sjuda öfver elden, tills den är tjock.
Vispningen fort- sättes tills krämen är kall, då d e n till hårdt skum slagna grädden till- sattes, och krämen hälles i glassma- skin samt vrides omkr. 15 min.
Den nedpackas i glassdosan och fryses 1 — 2 tim.
När glassen skall stjälpas u p p, omviras dosan med en handduk doppad i hett vatten.
F l ä s k p a n n k a k a (f. 6 pers.).
3 kkp.
mjöl, Va tsk.
salt, 3 ägg, IV » lit.
gräddmjölk, 2 hg.
lätt saltadt fläsk.
B e r e d n i n g: Mjölet siktas i ett fat och blandas med saltet.
Äggen vispas tillsammans med mjölken och nedröras med slef i mjölet, litet i sänder, så a t t smeten ej blir klimpig.
Den bör därefter stå e t t par timmar, så a t t mjö- let får svälla.
E n stekpanna upphet- tas långsamt.
Fläsket skrapas, ska- res i fina tärningar, lägges i pannan och stekes gulbrunt samt upphälles jämte flottet.
Pannan gnides noga med rent papper, så a t t saltet kommer bort.
och fettet hälles åter i. Pann- kakssmeten röres om väl och hälles i stekpannan, hvarefter fläsktärningarna iläggas och pannkakan gräddas vackert gulbrun i god ugnsvärme.
