# ID: svediakorp-per1833
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,073
# sentences: 1,097
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 24 (1171).
SÖNDAGEN DEN 13 JUNI 1909.
22:DRA ARG.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
Sardea 9arä / Y / ^ / ddarfasfrää / d / ide / i pN SYNNERLIGEN DISTINGERAD och Aw lyckad fest blef det garden party, som Adelns diskussionsklubb den 5 dennes an- ordnat i Riddarhusets trädgård, och frän hvars färgrika och blomsterinramade lif våra bilder ge några typiska afsniit.
Vi se där våra prinsar och prinsessor älskvärdt blanda sig bland festdeltagarne; den gamle riks- marskalken, den ståtlige öfverhofjägmästa- ren utveckla all sin betagande gammaldags chevalereskhet; förtjusande unga värdinnor ur våra förnämsta kretsar servera det doftande teet; musiken tonar, solen strålar.
Mera kan man ju icke begära af lifvet under ett par snabba five-o-clock-timmar ...
Foto för Idim af A. Blomberg.
291 —
spaCt.
I MYGGSVÄRMENS TECKEN- in.
Jordbruksekonomiska sammanslutningar.
2.
D A JAG B Ö R J A D E denna artikelserie, trodde jag, att det skulle bli en jäm- förelsevis lätt uppgift att g e en öfverblick af alla de slag af sammanslutningar, som under de senaste åren tillkommit i syfte att lyfta det svenska jordbruket och dess idkare upp ur det betryck, hvari det råkat genom den sociala utvecklingen i skilda riktningar.
Jag finner emellertid, att materialet är så rikt, att o m jag icke skall inskränka mig till ett naket uppräknande af fakta, utan också ut- föra de nödiga broderierna till texten, så skulle det lika gärna kunna bli en ny Solidar- bok, och den vänta vi ännu med.
J a g tror det därför vara ändamålsenligare att karaktärisera arten af dessa sammanslut- ningar och deras kolossala betydelse g e n o m att analysera en enda, som är typisk för arten, och väljer för ändamålet » kontrollför- eningarna ».
D e n första kontrollföreningen i vårt land, vid Hvilans Folkhögskola i Skåne, k u n d e fira sitt tioårsjubileum förlidet år.
D e n h a r haft många efterföljare.
D e kunna dock ännu räknas i hundratal, men komma, vill j a g hoppas, tio år härefter att räknas i tu- sental.
Det vore kanske lämpligt att allra först säga n å g r a ord om själfva den idén att föra detta ä m n e till tals i en tidskrift som denna, af- sedd för salongen.
Idén är enkel, endast den, att man i salongen vet minst och intresserar sig minst för ämnet.
I vår utomordentligt rika facklitteratur för landtbruket och dess binä- ringar k a n hvem som det vill tillfredsställa sin hunger efter vetande på detta område eller om icke tillfredsställa — ty aptiten växer m e d a n man äter — så dock finna den bästa näring.
Men den som kommit sig för att söka kunskap där, han har redan varit hung- rig, han är redan intresserad.
Men jag söker de icke intresserade, söker dem för att om möjligt smyga ned ett frö i deras själ, ett frö till längtan efter nymejadt hö, icke ur parfymflaskans hals, utan från doftande ängar, ett frö till åtrå att vara m e d i den stora uppmarschen af dem, som skola gräfva fram miljoner ur våra k a r g a marker och mångdubbla skördarna från våra redan bä- rande åkrar, ett frö till begär att lägga ännu en miljondel af vilja och af kraft till alla de öfriga miljondelar, som tillsammans skola skapa den tro och den styrka, som kan för- sätta berg.
Bland alla dem, som sitta under salongslarnpan, suckande i tysthet efter ett lifsinnehåll, en mission, k u n d e väl finnas nå- gon, som k ä n d e en vidgning i sina lungor, ett jubel i sin själ och hörde en stämma kalla: k o m ut till den svenska jordens barm, som PÄRMAR häfves i längtan efter dig.
D u behöfver ej k o m m a tyngd af hög lärdom och en tung penningpåse.
I samlingens tecken äro alla värda sin vikt i guld, ty utan de tusen svaga k a n ej skapas nutidens väldige jätte, mot- ståndsbetvingaren, föreningssjälen med tusen lungor och tusen armar, men en enda vilja och ett e n d a mål.
Det var en kvinna, som man tillskrifver förtjänsten af den första kontrollföreningens tillkomst.
J a g h a r hört händelsen så b e r ä t t a s: Det var på en födelsedagsbjudning hos en heni- mansägarmor — en dansk H u s m a n d s k o n e rättare sagdt — m a n dryftade egna och andras ekonomiska förhållanden och frånvarande grannars göranden.
D ä r u n d e r kom man också att tala om, att på den stora närliggande herrgården h a d e m a n tillsatt en bokhållare, hvars uppgift uteslutande vore att sköta räken- skapen för ladugården.
Och detta gjordes så i detalj, att hvarje ko i den stora besättningen h a d e sitt eget konto.
Icke allenast all mjölk, som kon lämnade, mättes och bokfördes, utan också allt foder tillmättes henne efter nog- g r a n n a regler, antecknades, värdesattes och balanserades efter något utstuderadt, veten- skapligt beräkningssystem.
I detta ögonblick föddes sammanslutnings- tanken i en af de närvarandes hjärnor och hon utbrast: » Hur många kor h a vi alla här tillsarnimans, m å n n e icke hundra? » Man räknade efter och fann, att hundra- talet icke obetydligt öfverskreds.
» Nåväl, k u n n a då icke v i t i l l s a m m a n s anställa en man, som gör d e n n a kontroll åt oss, som går från g å r d till gård, mäter, väger och r ä k n a r och säger oss, hvad våra kossor duga till? » Sagdt och gjordt.
Detta blef upphofvet till den första kontrollföreningen och upprinnel- sen till en rörelse, som från D a n m a r k efter få år flyttades öfver till Skåne, där den fann en särdeles gynnsam jordmån och hvarifrån den sedan vunnit spridning ut öfver hela vårt land, ehuru d e n ännu i vissa delar endast upp- träder sporadiskt.
Hvarhelst kontrollföreningarna slå rot, där växer jordbruksintresset och därmed så små- ningom också välståndet.
För denna djupa kunna te sig att rätt tydligt k u n n a klargöra, hvad förenings arbete betyder utan att för- oss i torra och svårfattliga detaljer, vi lämpligen belysa huru förhållandena i ett typiskt fall.
I Bondby h a farföräldrar och morföräldrar i många led skött sina kor och kalfvar p å samma sätt som Jan Andersson, Erik Persson, Anders Ersson och deras gummor nu göra.
Korna få det hö, som hästen inte vill ha, och halm, om de vilja äta den, kanske också litet kli eller hafregröpe, som det faller sig, och en af gubbarne, som är litet för nymodigheter, har läst i tidningarna o m jordnötkakor och frestat litet med det med, e n a n n a n har fäst sig vid att rofvor skulle vara så präktigt, han försökte ett år, men det var så rysligt be- svärligt; inte ville någon ligga i roflandet i sommarhettan och luska ogräs.
Kalfvar lägger mor på, eftersom hon har mjölk till, ena året kan det bli efter den äldsta kon, som inte duger N å g r a af d e närvarande ansågo detta vara till stort eljes, men får vackra kalfvar, ett annat år kan det bli efter kvigan; det är inte ett meningslöst lyxarbete, som ladugårdens så noga, kalf som kalf, bara det är godt lif afkastning aldrig skulle kunna betala.
Men i den och det finns mjölk åt den.
andra visste bättre besked, speciellt en kvinn- lig jordbruksapostel kunde klart och medryc- Så kommer någon nyfrestare - upp med för- k a n d e redogöra för den stora betydelsen af slag att bilda en kontrollförening i socknen, en sådan kontrollräkenskap för ladugården, och efter mycket lock och långa Öfvertalningar som påtagligt klargjorde hvad hvarje ko vore lyckas m a n förmå äfven gubbarna i Bondby värd och visade, om hennes afkastning stode att gå med p å nymodigheten, fastän de icke i rimliga proportioner till hvad hon kostade .. kunna erkänna, att det kan behöfvas.
Jan E n d a s t g e n o m en dylik kontroll och genom kontrollerar sin ladugård själf » två g å n g e r om att följa d e fingervisningar den lämnade så- dagen » och Anders » kontrollerar vår och väl vid val af kreatur till mjölkproduktion och höst », hur mycket foder han h a r och hur till afvel som vid val af foderämnen, vore m å n g a djur h a n k a n hålla.
Så inte behöfva e n lönande ladugårdsskötsel möjlig i vår tid.
de kontrollen för sin del, men » för samman- Man har icke längre de stora obegränsade hållningens skull s å.
.
.
» kommer då den ön- betesmarkerna för sina djur, man har ej hel- skade föreningen till stånd och börjar sin ler d e n stora sädesproduktionen för en lö- regelbundna verksamhet.
D e n anställde assi- n a n d e export.
Andra länder h a i denna punkt stenten besöker hvarje ladugård, verkställer öfverflyglat oss.
Vi äro hänvisade till ladu- » profmjölkining » och beräknar värdet af den gårdsskötsel, smör- och ostberedning, men d å utfodring, som vid denna tidpunkt gifves be- gäller det ock att beräkna att hvarje ko i sättningen.
ladugården ä r en närande och icke en tä- Oftast finner h a n då, att den fullkomligaste rande medlem af besättningen.
systemlöshet är rådande.
I ladugårdar på fem, sex kor af olika åldrar och olika af- D e närvarande funno detta mycket riktigt kastningsförmåga gifves utfodringen planlöst tänkt, m e n vidhöllo, att eftersom en dylik öfver en bank.
Är husbonden förmögen och kontrollräkenskap endast k u n d e föras af en välvillig, stå korna dagen lång eller dygnet sakkunnig och därtill utbildad person och för rundt öfver en fylld krabba, är det m e r a klent öfrigt toge mer tid än bonden k u n d e offra beställdt med ekonomien eller välviljan, så därpå, så blefve i alla fall denna slags kon- ligga » gifvorna » närmare svältfödningens trollräkenskap — huru nyttig och behöflig gräns.
den än k u n d e vara för hvarje ladugård — dock en lyx, som endast de förmögne — gods- Siffrorna och beräkningarna från denna ägarne m e d hundratals djur — k u n d e kosta första orienterande rundfärd afgifva mycket p å sig.
belysande dokument i djurvårdens historia i, Idun 1908 och f ö r e g å e n d e år tillhandahållas till oljande priser: Kunna erhållas i närmaste bokhan- Iduns pärmar, röda med guldtryck ... 1:50 del eller direkt ft ån Iduns expedition, IdunsRomanbibliotek, röda eller gröna 0: 50 om rekvisition och likvid i postanv sning Iduns Hjälpreda, röda eller gröna ... 0:50 insändes.
— 292^ —
vårt land och ä r o s o m sådana synnerligen intressanta.
D å m a n studerar dem, kommer man lätt att tänka p å d e stilprof, som väl- Skiss af A l g o t R u h e.
skrifningslärare förr brukade taga af sina elever d e n d a g d e började k u r s e n: » Sådan ETTA ÄR den enkla och enda sannfär- är min stil », för att vid kursens slut resul- diga berättelsen om hur Jeppa Lar Mats- tatet skulle bli desto mera påtagligt.
son blef ägare af en aktie från Grängesberg och hur han fick en hustru, som skötte den Och säkert är, att r e d a n ett år, ja, till och åfen.
med ett hälft å r af e n kontrollförenings verk- Han föddes på en gård bland milavida sten- samhet h a r att uppvisa alldeles storartade för- rösen inne i Småland, men bodde nu sedan ett ändringar till det bättre i l a d u g å r d a r n e; för- och tre kvarts år i Arvika by.
Det syntes utsatt att assistentens anvisningar följas m e d honom liksom att snön föll i stiligare drifvor förstående och intresse.
U t a n detta ä r med- där i trakten än hemma, och vid tallarna, öfver lemskap i e n kontrollförening meningslöst, ty själfva luften kring Arvika låg det något sär- intet vinnes blott därmed, att e n person åter- eget vackrare, som ej föll sig lätt, ja, som han kommer hvarje månad och konstaterar d e inte éns gärna hade lust att orda om.
Men missförhållanden som råda.
det fanns där, det slog han i bordet och be- Säkert är, att dessa s. k. kontrollassistenter, dyrade på sitt mumlande mål och ingen af som ä r o särskildt utbildade för sin uppgift, kamraterna fann något skäl att säga honom behöfva h a e n öfvertygande vältalighet, ett emot.
Jeppa Lars gick och beskådade det vinnande sätt och en g o d fond af ihärdighet märkliga vid denna natur, som tjusat och höll för att väl fylla sin kulturella mission i byg- honom fången, han som ändå varit ute och sett der, som förut ej berörts af reformkrafven så mycket grant i Paris och Italien, sett Al- på detta område.
perna, sett Skåne.
Han gick ensam och tyst, alla timmar på dygnet, i månsken och sol, i Det gäller först och främst att utrota e n mulet och regn, i snö och när björkarna stodo sedan länge ingrodd föreställning, att ladu- gröna.
Nu hade det kommit till synes så smått gårdsskötseln ä r d e n underordnade och min- dervärdiga sidan af landtbruket, något s o m i hans taflor, det skymtade fram hur han vuxit, aldrig b ä r sig, m e n som m a n får lof att dras fördjupats och nu fattade naturens färgskiftande med för jordbrukets skull; att det är, mycket språk.
Kamraterna hviskade sins emellan om, hvil- förnämligare att rykta hästar ä n at?
mjölka ket språng Jeppa Lars skulle ta, när en gång kor; att korna k u n n a nöja sig med det sämsta höet och d e n sämsta hafren, den sämsta bo- allt det han hållit på med blef färdigt och kom till upphängning där borta i Stockholm.
Och staden o c h d e n svagaste och odugligaste ar- brukspatron Lekseli blef för hvar dag mer vil- betskraften.
Männen skjuta ladugården ifrån lig att fylla sina väggar med saker, som Jeppa sig p å kvinnorna, kvinnorna p å tjänarne och Lars hembjöd till gengäld för stödet, som bruks- tjänarne p å d e n sämst rustade bland dem.
patron gaf.
Hur nådigt han tog emot Jeppas Sådan h a r g å n g e n varit.
M e n det gäller att alster numera, nästan utan minsta krångel; för- framkalla en grundlig omvärdering, vid hvil- ken ladugården skall komma till heders så- maningar teg han med helt.
Lekseli var ju den som släppte till mynten, gaf medel till som hela jordbrukets stödjepelare.
D e t gäller dukar och färg, halfsulningar och fikon, till att lära h e m m a n s ä g a r e n och småbrukaren för- stå hvilka utomordentliga värden, som g å tobak och räntor på skulden, den stora, tyn- gande skulden, som Jeppa Lars gjort för sin genom deras ladugårdar och d ä r antingen färd genom länderna, innan han hamnade här.
växa till kolossala förlustsummor eller också I öfversta hörnet till höger af brukets stora förvandlas i vinst för hela jordbruksnäringen.
kassaskåp låg facket med Jeppa Lars ' namn.
J a g skall plocka fram några belysande, siff- Dit gick alla papper, som rörde denna något ror, som tala bättre ä n påståenden.
lättsinniga affär patronen begick, när han lät E L S A TÖRNE.
sitt hjärta och fåfängan locka till att skänka den husville Jeppa Lars en fristad och sitt höga beskydd.
Ty patronen var naturligt nog en ordningens man, som inte försummade ta skriftligt bevis på de summor han gjorde godt med.
God var han visst, det sade alla, men ändå var det bra att ha papper på hvad yng- lingen gick till i kontanter.
Och ynglingen i förra veckans nummer har rönt ett tacksamt mot- låg honom verkligen varmt om hjärtat.
T y tagande och allmänt erkänts som den vackraste, re- dels var han son till en flicka, och en flicka, digaste och bäst orienterande totalbild öfver den ny- som en gång när hon var fager och fin, för öppnade Stockholmsutställningen, som hittills presterats.
länge sen.
.
.
nå, låt det vara osagdt.
.
.
dels En bild sådan som denna ställer äfven stora anspråk bar denna målarepojk i sin konstiga själ, inte på den utförande artisten: han måste för det första tu tal om det, redan spirande frön till en fram- vara en öfverdängare i perspektivritning, men därtill tid af lofvande sort.
Det kunde komma dagar, kommer många dagars besvärligt arbete med rund- då hans dukar blefvo värda att plocka från väg- vandringar och höjdklättringar för att ta detaljskisser gen och förvandlas till rörligare värden.
Och på den in i sista stunden före öppnandet kaotiska då.
.
.
utställningsplatsen.
Så kom det förliden höst en engelsk lax- För alla oförvillade begrepp borde det då också fiskare på genomresa till Arvika.
Det var en synas klart, att en tidnings eganderätt till en dylik dag kort innan Englands bank tog sig orådet originalbild borde respekteras af kollegerna inom pressen, före att höja diskontot och " vålla sjögång i pen- och den är till yttermera visso genom lagstiftning ningarnas värld.
Han kom stånkande i auto- garanterad.
Trots det tydligt utsatta efterbildningsför- mobil med chaufför och betjänt, men förresten budet har Dagens Nyheter emellertid ansett det till- alldeles ensam.
Framför Jeppa Lars ' stuga ständigt att publicera en, visserligen underhaltig, re- höll vagnen och betjänten sprang af och riste produktion, och vi vilja med dessa rader uttala vår i dörrn och kikade sen genom fönstren.
J o, allvarliga protest mot tillvägagångssättet.
nog var det rätt, här bodde visst en målare, men huset var tomt.
Det blef ett spörjande och letande efter artisten.
En pojke sprang i väg Ett farligt papper » D Vår stora utställningsbild Använd endast KOCKUMS PANSAR-EmaSjerade GJUTNA GRYTOR.
Giftfria.
Solida.
nedåt backen och drog honom hem.
Han kom,, lång och skäggig, med duken på ryggen, färg- lådan i hand, kring anklarna fladdrade lärfts- rocken, fotsid och fläckig, fårad af trötta veck.
Lorden sträckte två fingrar mot skärmen på sin mössa och visade ett kort från en herre, som en gång på sommaren varit där från Göte- borg och köpt en af Jeppa Lars ' pärlor.
Det blef handskakning, herrarne logo mot hvarandra.
Lorden släpptes in.
Jeppa tecknade mot sina läppar som vore han döfstum, tog cykeln och rullade i väg efter tolk.
Under tiden rumsterade lorden på egen hand i kulan, höll tafvelsyn och njöt, sjönk i till- bedjan inför dessa springande vatten, denna stillsamma sol öfver klippor och träd, beslöt att rensa hyddan och ta alltihop med i bilen, till London, till sitt galleri.
Så när Jeppa Lars ändtligen kom hjulande med Luncwist, John W.
Luncwist, som kunde språket, var valet redan närapå klart.
Jeppa Lars gick och knäckte sina paranötter och blinkade lite förlägen vid farmarens saf- tiga öfversättningar af lordens många splendid, all right och very nice!
— Han säger, förstårr ' u, att den där picturen är sabla styf, begriper du!
Han vill ta dem allihop med till sitt köntri — förklarade tolken på sitt hemvända emigrantmål.
Jeppa Lars förstod mycket väl och staplade upp nya hundratal kronor på de andra han redan summerat ihop i sitt hufvud.
— How much?
— mumlade lorden grötigt, som låg det en kiselsten och rullade rundt i hans mun.
— Han frågar how much du tar för den?
ilade John W.
sin ovetande landsman till hjälp.
Jeppa lade nötknäpparen från sig betänk- sam och gjorde sig redo att visa tre uppsträckta fingrar, men lorden såg dem streta alla fem.
Och han brummade: — Well, så säger vi fem!
— innan Jeppa ens hunnit blinka.
Hvad det gick i för rasande fart att tjäna pengar, när man först kom i gång!
De två hundra extra föll något för burdust i hans hatt, han var ovan, de togo andan ifrån honom strax, han blef närapå haj.
Men kryade till sig och svarade själf ett bekräftande: — Well!
— så oförskräckt kallblodigt, a t t Luncwist tänkte: j o, bara den där blir lite varm i kläderna.
.
.
då skall man få s e!
Så gick det vidare, duk efter duk, som på en lustig, lättlöpande auktion.
Det fanns mycket att välja på.
Jeppa Lars hade verkligen sträf- vat och gnott detta år, han förvånades själf.
Så kom ändtligen den stora uppgörelsens stund.
Lorden rätade u t sina tunna ben, spjätte som en gräshoppa färdig till språng.
Han ställde sig att gräfva i kavajen efter plån- boken.
Jeppa hade summan klar på kronan i sitt hufvud: 9,995.
— Look here — sade lorden och kråmade sig förmöget, i det han slog upp plånboken.
Luncwist strök sin släta haka: — Titta, hör du, titta Jeppa, ska du se en syn!
Jeppa höll sig, knäckte nötter, såg i taket, tänkte smått: hvar skall jag härbärgera denna skatt.
.
.
och hur bli af me ' n.
Lorden letade i facken, fann det rätta, slä- pade fram fem stycken långa på tusen.
.
.
sen fanns det inte fler.
Det var slut, man såg botten, tomma facket.
Nå, det var en plån- bok med gömslen gudilof, om han bara hann öppna.
Men det hördes intet af.
Tvärtom slog han boken igen och s a: — Det är allt hvad pengar j a g har.
— Hvad är det han säger?
— sporde Jeppa.
K A L M A R ANGKVARNS A.
- B » tillverkad På landets modernaste stärkelse- \ £ A I IVI A D ••.
•- » — .- » fabrik, utmärker sig särskildt för hvit- K. / \ L [VI / \ R l:ma ' reabet o c h s £ r i a.
bett - RISSTARKELSE - lare Ä &amp; hTarje Tai80rterad v™ * * ™ * - OBS.I Guldmedalj 1 London innn — 293 — i •
Luncwist öfversatte skonsamt: — Han säger han vill skrifva ut en check åt dig på Värmlandsbanken, på det som är kvar.
— Well!
— nickade Jeppa, trygg och tål- modig.
Men lorden slog ifrån sig med händerna och blottade betarna fryntligt: — No, no check, no Värmlandsbank!
— så mycket hade han förstått.
Luncwist blef verkligen förlägen, riktigt häpen, första gången detta hände honom här i gamla världen, där ju eljes intet sker, som förmår skaka upp en man, som lefvat hinsidan klotet.
Han hostade orolig.
Jeppa tyckte det drog lite väl länge om.
Då mumlade lorden: — Jag har d.et som är bättre än både pen- gar och check!
Och därvid utvecklade han inför de förbluf- fade herrarnes ögon ett annat papper och ställde sig att peka på dess blågröna tryck: än springa upp, de hoppar i luften, Gränges- bergarna just nu.
Jag ger dig sex tusen i dag, om en vecka får du sju.
— J a men.
.
.
ja men det står på aktien att den är värd bara tusen.
.
.
det står att läsa i tryck — stammade Jeppa, misstrogen i det längsta.
Det rungade genom luren: — Där ser du följden af att inte läsa tid- ningar.
.
.
Det är du nog så god och bekvä- mar dig till, när du blir aktieägare.
Jeppa andades en fråga i luren, hvad tid- ningsläsning hade med aktier att göra.
Bruks- patron afbröt kort och bestämdt: — Kom till mig i kväll, skall du få höra.
Och Jeppa Lars fick h ö r a.
.
.
När lorden stufvat taflorna in i bilen och farit sin väg, gick Jeppa tillbaka till staffliet, som han lämnat i skogsbacken, och ställde sig att sträfva med sin Stilla oktoberdag, lugn som om ingenting händt.
Men på natten, när han vandrade hemåt från brukspatrons kurs i aktie- lärdom, stod det klart för hans själ: här måste prenumereras!
Det var inte mer än hans plikt mot sig själf som kapitalist, som den länk han nu blivit i ringen af dem, som gunga upp och ned i vinst eller förlust på världsmarknadens böljor!
Aktiebref å Kr 1000: — uti Trafikaktiebolaget Grängesberg — Oxelösund.
The Swedish Association Lim.
Jeppa Lars tog papperet och höll det upp mot ljuset, synade det noga och log emot Lun- cwist: — Det är inte illa!
Grängesbergare är goda som guld, har Leksell sagt.
Ger han mig fyra tusenlappar till af den här sorten, får han en femma tillbaka af mig, och saken är klar.
Krångla öfver det på engelska, så gör du mig en tjänst.
Luncwist tog vid i en lång harang, men lorden syntes skaka sitt hufvud omedgörlig.
Artisten var orimlig, han borde begripa att en enda aktie af denna goda sort var riklig be- talning, en kärlekslön, som endast kom i fråga på grund af att lorden.
.
.
nå ja, inte höll på detta främmande papper så starkt.
Som ett dammoln spred sig ryktet om Jeppa Lars ' rikedom öfver hela Arvika by.
Alla ville vara med och bestämma, hur pengarna, som växte för hvar dag som gick, bäst skulle för- valtas och brukas.
En byggde i sin inbillning åt Jeppa en villa med köksträdgård, en annan förmodade och spådde, att nu torde han rätt snart igen börja äta biff.
Man sände honom ut på resor, till Miinchen, där han varit, till London, som något nytt, till Amerika, hvarför inte.
.
.
komma åter förgylld.
Det fanns de, som tyckte han nu borde gifta sig.
.
.
Ven- dela ville ju så gärna!
Hon hade velat länge, det lilla pyret, men Jeppa, som var så upptagen hade ingenting märkt, hvarken på henne eller på sig själf, ingen- ting.
Han hade visserligen hållit till godo med hennes små vinkar om kostymen ibland och följt hennes råd att låta städa hyddan första söndan i månaden.
Men eljes, hvad var hon för honom?
Det visste han knappt.
Omöjlig, om än sträfsam med sin målning, kunde inte ens teckna, var närapå färgblind, och valde af instinkt de mest kollriga motiv.
Jeppa var sträng, men sa ' ingenting till andra, hvad han egentligen tänkte om den lilla målarinnan, än det: hon gör sitt b ä s t a.
.
.
Men han tänkte: hon är duktig till a n n a t.
.
.
vådligt praktisk, född till husmor.
.
.
eller kanske till kassörska hos patron.
Men han visade sig också ej så sällan barmhärtig.
När hon stått och knogat hela dan vid stafflit bredvid honom, tre steg bakom, knäckt hans nötter, skalat äpplen, hem- tat kaffe i en filt, gick han fram till hennes målningsduk och sa ': — Hur kan det då komma sig att ni lagt er till med det?
— frågade Luncwist fram- fusig.
Lorden vred sig lite, log förlägen: — Nå, vill ni ha reda på saken, jag har vunnit det på vad.
.
.
i Göteborg.
.
.
hur det gått till gör ju mindre.
En gentleman och jag hade råkat i dispyt.
Jeppa Lars förmådde inte ta sina ögon från siffrorna i de fyra hörnens runda medaljonger.
Där stod tusen och därmed bastå.
Hvem vill väl ta ett papper på tusen som valuta för fyra tusen niohundra nittio och fem?
Han morrade till Luncwist: — Tror du inte han är en svindlare, hva ' sa?
Luncwist vände sig artigt till lorden: — Jo, min vän hemställer, om ers härlighet tillåter att han frågar en aktad person till råds angående papperets kurs?
— Never mind!
— ropade lorden förekom- mande, gick fram och ställde en tafla tillrätta, sjönk ned i stolen och hängaf sig med ut- sträckta ben, oanfäktad af världen, åt sin konst- njutnings ofarliga sport.
Luncwist drog Jeppa Lars med sig: — Fort, raska på.
.
.
Brukspatron skall ge oss råd.
.
.
Bums i väg till telefon!
Jeppa Lars traskade med, förbryllad och yr af dessa kastvindar, som störde hans stillsamma väsen obehagligt.
Det.
blef Luncwist förunnadt att framställa saken i luren för brukspatron Leksell, medan Jeppa själf tog emot svaret: — - Människa, slå till.
.
.
de gör inte annat US!
— Nå, lilla Vendela, hvad har du haft för dig i dag?
Och med några stolta sväng af sin pensel satte han då fason på en buske, en väg, en klipphäll och jämkade på färgen här och där.
Det var hans tack för det hon höll honom med sällskap och teg.
Men mer fick hon inte, fast det sken ur hennes ögon: stackars gosse, hvad vi skulle få det härligt, om han bara begrep!
Men han hade för sig att hon tänkte fort- sätta måla ännu sedan hon blifvit hans fru.
Och det var nog, han betackade sig, stumt, drog inte på min, och det fastän hon onekligen var näpen.
.
.
Jeppa gick och bidade hvar dags telegram Några äldre årgångar realiseras till betydligt nedsatta priser och erbjuda för dem, som förut ej äga desamma, en billig, omväxlande och läro- rik lektyr.
Mot Insändande af nedannämnda be- lopp till Expeditionen holm, af Idun, erhålles inom Sverige porto Stock- fritt i Idun Idun Idun Idun Idun Idun Idun 1892 1893 1895 1902 1903 1904 1905 (n:r 1 felas) (utan julnummer) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret) (med julnumret, n:r 28 felas) 2: — 2:- 2: — 4: — 4:50 5: — 5: — om hur Grängesberg steg, i jämnhöjd med hans feber.
Djupt i hans kista låg aktien gömd, blott på lördagskvällen hände det, när han kom hem från Leksell, där han nu inte hörde talas om annat än detta, att han tog fram den och synade tingesten, grubblande öfver dess mystär.
Den var sig utvärtes lik.
Det stod fortfarande 1,000 i hörnen och i trycket tvärsöfver, och ändå var den uppe i de sex.
Då satte den sig tvärt, flera grader i ett tag, som en termometer om hösten damp den ned.
Jeppa Lars blef allvarligt ledsen på sitt goda papper.
Det kränkte hans tillit, hans ärliga tro på dess soliditet.
Leksell sa: det är fuffens från Stockholm ...
Jo vackert!
Det hördes från England ett besynnerligt ljud, som en åtdragen tumskruf.
.
.
diskontot gick upp.
Telegrafen förmälde: det blir storm.
.
.
och den kommer långt fjärran ifrån.
.
.
öfver hafvet.
Mr Luncwist hoverade: där ser ni hvad Amerika förmår.
.
.
hvad vill ni, hvad kan ni göra mot kolossen?
— Den ramlar ju, din koloss!
— kom sva- ret från brukspatron, bittert, förstämdt.
— Inte når det väl hit?
— bröt Jeppa Lars ut, med andan i halsen.
Brukspatron drog på svaret: — Allt når hit.
.
.
allt hänger samman.
— Vår fredliga vrå.
.
.
Och världen, som är så stor!
— Den är liten, gosse, den är liten.
Vi ligger alla som insyltade i samma å la daube.
Petar man aldrig så lite på ett ställe med en knifspets, så skälfver hela gelén.
.
.
Det lät hemskt, det var spöklikt, hvad kunde man då inte befara af världen, där det skedde så mycket.
Om det ändå fanns en möjlighet att skilja på det som var glädjande och led- samt, oskadligt och till fördel för aktien, af allt det som hände.
.
.
— Tänk om det blir krig!
föll det Jeppa Lars in — då är vi räddade.
.
.
Då- behöfs det ju järn.
— Då faller allt pladask!
— afgjorde Lun- cwist.
— Men strejken, som hotar?
— hördes Jeppa lite blygt.
— Tala inte om den, jag blir sjuk, — sa patron.
— Tvärtom — insköt Luncwist — låt den komma just nu, det passar utmärkt, en paus.
.
.
då det ändå inte finns, något att göra.
— Ja, men stämningen, bror.
.
.
den som lyfter och bär våra papper.
— Våra papper!
— kom en suck från ar- tisten.
Och allt detta satt Vendela och hörde på.
Men när Jeppa gick hemåt, upptändes han så sakta af harm mot själfva de högsta.
.
.
Nog borde regeringen.
.
.
när inte arbetarna själfva förstodo hvad det gällde för landet, att få frid, att hålla platsen i täflan med andra nationer.
.
.
Tänk ett papper var allt hvad han hade att dras med och det vållade så tunga, svåra kval, denna enda fattiga lapp.
Tänk då på de många, som har flera, Leksell som har ett skrin fullt, medan andra har ett skåp, hela hvalf, hela rum, miljoner, hur det måtte kän- nas, när det ryker.
.
.
då Jeppa för en enda var så illa däran.
Det blef värre ändå, hvar skulle det sluta, dag för dag kröpo kurserna nedåt öfver lag.
.
.
Sälj, drömde han en natt att någon ropade högt.
Då vore han fri.
.
.
hvad betydde dessa kronor.
.
.
men han kunde inte.
.
.
spänningen.
.
.
turen, hvilken stund som helst hade vi medvind igen.
Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52felas) Idun 1907 (med julnumret) Iduns julnummer 1894 Iduns julnummer 1898 Iduns julnummer 1905 Barngarderoben 1905, komplett Barngarderoben 1908, n:r 4 o. 5 felas 5: 50 6: — 0: 20 0: 20 0: 50 2: — 2: — LAS!
D&amp;^sj Det gick sakta med taflorna nu.
Hvem kunde väl samla sitt sinne kring färgernas flyktiga, skiftande lek, när verkliga ting stodo på spel!
Vendela såg, hur allt mer ohågad han blef och det gjorde henne ondt.
Hon kom som vanligt och knäppte på rutan och sporde: — Är du färdig, så vi kan ge oss i väg?
Har du ingenting jag kan hjälpa dig med?
Nej, han tänkte inte gå i dag, var inte upp- lagd, men ville hon stöka i huset gick det an.
Så kom hon in och hela förmiddagen förflöt med allehanda småting, slå spik i väggar, deko- rera, spänna dukar, fernissa upp ett och annat han gjort.
Hon kokade kaffe, de rökte, läste dikter, hon spelade luta, sjöng lustiga ' visor.
Han ringde på sin nya telefon för att fråga Lekseli hur det gick.
Då blef Vendela stött, hon tog bladet från munnen och gaf honom besked.
Hvad var det för ett sätt af en konst- när att låta sig snärjas så där af ett spel.
Ty hvad var väl detta annat än en sorts lotteri, där vinst och förlust berodde på slump, åtmin- stone på något som låg utanför hans räckvidd, dunkla krafter, som han ingen inverkan hade på, lömska ränker af människor, som sutto n å - gonstans, likt spindlar i ett nät och passade på när flugorna kommo och snärjde sig och spratt- lade sig trötta, så de värnlösa föllo ett byte för den, som var hjärtlös och rik nog och på- passligt vaken att bita dem ihjäl.
Men att låna sig längre till detta grymma skådespel, det borde då han vara för god till.
Ja, hvad tyckte han själf?
Den lilla damen stod upp och bevisade med pekfingret lyftadt i vädret, att Jeppa Lars de sista par veckorna skött sig så illa, att hade hans papper, den rysliga aktien, sjunkit nära ned till noll, ungefär, så var han då på god väg att sjunka om kapp med den, djupare kanske.
.
.
Jaha, just det, ty det heter med rätta: ju högre träd, ju större f a l l.
.
.
Och han var ett träd af de höga!
Hvad, bara han ville låta aktien fara, och lägga sig i selen igen, måtte han väl vara karl måla ihop så mycket som behöfdes att skicka till Stockholm nu på våren, till ersättning för allt den engelske röfvaren tog med sig.
Och då var han ju ofvanpå igen.
.
.
Jeppa Lars förbluffades och drog i allt sma- lare strimmor skalet af bananen, han höll på med och teg.
Aldrig nånsin hade så många skopor sanning på en gång öst ut öfver hans syndiga hufvud.
Han skämdes, hon hade ju rätt, hvad var det för ett narrspel han inlåtit sig på.
Låt andra, som inte ha annat att göra, som förstå det lite bättre, låt dem ge sig in på finanserna, men han.
.
.!
Men om Vendela fick märka hur grundligt han var stukad, hur ångerköpt, förintad, då flöge ju respekten sin kos.
Det gällde rycka upp sig.
Han frågade spetsigt och hårdt: — Är du kanske spekulant?
Vill du köpa aktien, kanske?
Hon skiftade färg.
Det var styggt, inte saken, men tonen.
Han behöfde väl inte vända det så, göra narr, när han ändå förstod hennes mening.
Men hon samlade sig, bet tänderna ihop.
Därpå log hon, helt vänligt, slog hän- derna samman och ropade med sin klara lilla röst: — Ja, ingenting hellre!
Där fick han, det lättade, han plirade skälm- aktigt: — Det skulle du allt tycka om, att få den till priset för i dag!
— Visst inte, Jeppa.
Det vore att plundra dig, att ta den fattiges sista skjorta.
.
.
Landets främsta — Nå, nå, så illa står det väl inte till.
— J a g köper den på leverans!
— afbröt hon manhaftigt.
— Om tre månader ger jag dig sextusen för skräpet eller sju om du vill.
Står den högt eller lågt till den tiden gör det- samma, jag tar den ändå.
På ett villkor: att du kapar telefontråden, skänker tidningen för resten af kvartalet åt skolläraren och inte med en tanke, än mindre med ord snuddar vid denna.
.
.
denna sorgliga affär.
Nu blef hon rörd, hennes stämma slog klick.
Jeppa reste sig upp, gick bort och lade han- den ömt om hennes nacke.
Det hade han aldrig någonsin gjort förut, så länge de ändå hållit hop.
Och han sade: — Du är en liten stolle, Vendela, det är du.
— Hvad menar du?
— • klagade hon.
— Om du inbillar dig att jag står att muta Nej, vet du hvad.
.
.
— O, gör d e t.
.
.
för min skull.
— Nej, vet du hvad, då känner jag ett mycket bättre sätt.
Vi bildar bolag.
— Du menar ett konsortium!
— och hon stirrade på honom förväntansfullt.
— Du får kalla det för hvad du vill.
För- lofning är kanske det riktiga.
— O, Jeppa!
— Vänta lite!
Hon ville dra honom till sig, han fortfor: — På det viset byter vi helt enkelt: du får min Grängesbergare.
.
.
— Och hvad får du då?
— Jag tänkte få dig.
— Det går för sig, men jag vill ha mera.
.
.
Jag vill också ha dig.
— Det glömde jag bort.
Det ansåg jag vara en post, som knappast var lönt att föra upp.
Men mina löften.
.
.
dem ger jag dig.
Och han böjde sig ned och kysste hennes bäfvande mun.
— O, Jeppa, hvad vi skall a r b e t a!
.
.
.
jub- lade hon.
Aj, det hade han rent förgätit, hon målade ju, och hur!
— Nej inte du, Vendela, du skall inte arbeta, bara jag, du skall se på.
— Ja, men jag har ju inte gjort annat hela dagarna.
.
.
Jag kluddade ju bara för att få vara hos dig.
— Den som anat det förut!
Och han slöt sina ögon af lycka.
Ett nödrop.
PN ARTIKEL i Idun af 4:de april i år: " Friskt * - * vägadt, hälften vunnet, " i hvilken märkt E. R — m redogör för en ungdomsförening, som hon för några år sedan bildat på landsbygden, har haft till följd att snarlika nationella ungdomsklubbar startats af behjartade kvinnor pä flere håll i vårt land.
Samma artikel har föranledt en ung bond-dotterfrån Bohus- län att gifva Idun en bild af det glädje- och bild- ningsfattiga lif, som ungdomen i de strängt Schar- tauanska bygderna därnere är hänvisad till.
Hen- nes skrifvelse, hvilken vi i nästan oförändradt skick här nedan införa, klingar som ett nödrop ur mörk- ret.
Må det väcka och besjäla dem, som kunna bringa ljus och hjälp.
till den bortglömda landtungdomen, och för hennes upprop till andra att följa exemplet.
Ja, det var visserligen ett rop, ett nödrop från djupen, ty att nöd råder härvidlag kån ej bestridas.
Men det är märkvärdigt att nu, då så mycket göres, eller kanske rättare sagdt, skrifves om folkupplysning och folkbildning, så blir landsbygden, som bäst behöfde det, obe- rörd.
Ja, ungdomens glädje- och intresselösa tillvaro ute i de mörka bygderna kan ej fattas af dem, som ej erfarit det.
Stadsbons föreställning om landet, utflykt i det gröna med kaffe, sång och musik med kam- raterna och vänner är en illusion, som ej exi- sterar för landtbon.
Nej, men om du har lust och följa med en tripp ut på landet t. ex. en söndag, så skall jag visa dig lifvet där i dess rätta gestalt.
På förmiddagen skall man naturligtvis gå i kyrkan för att höra på de dundrande straffpre- dikningar, som hvarje söndag serveras där.
Och sedan den långa eftermiddagen — ja, inte duger det att gå ut och sällskapa med kamra- ter, ifall det funnes några att sällskapa med.
Ånej, de få allt, liksom en själf, vackert sitta inne och lyssna till ännu en predikan, som far läser ur någon andaktsbok.
Världsliga böcker får man ju inte ens tänka åt, och tidningar, ifall man af nåd tillätes ha någon, låses helt enkelt ned.
Apropå tidningar så kommer jag nog sent att glömma så många böner och tårar jag fällt, för att få pengar att läsa en viss liten tidning, som i många år varit min bästa vän.
Och det ej af ekonomiska skäl, utan för att det " är syndigt " att läsa tidningar.
Ja, det fordras oförsagda och energiska kvin- nor att ta ' upp arbetet på sådana trakter, där trånga fördomar äro så inrotade och där präster och styresmän äro afgjorda fiender till allt hvad upplysning och bildning heter.
Och att det är hög tid till ingripande i nämnda riktning, därom vittnar den mer och mer tilltagande emigratio- nen, hvars grundorsaker man nog har att söka i ofvannämnda förhållande.
Och ännu en orsak hvarför landtungdomen ger sig till städerna eller lämnar sitt land, är de högre klassernas förakt för allt hvad bön- der och bondland kallas.
Öfver allt hvart man kommer, får man höra sådana uttryck som " dumma bonde ", " rå bonde ", " bondkratt " o. d., och sådana titlar äro föga smickrande.
Men hvad är orsaken till detta förakt?
Äro då bönderna verkligen så dumma?
Inte så att de äro sämre utrustade å förståndets vägnar än annat godt folk, utan att de förefalla råa och plumpa i sätt och uppträdande, åtminstone en stor del, det kan ej bestridas, men hvems är felet?
Och ett är säkert, att om nuvarande för- hållanden opåaktadt få fortfara, så kommer helt visst socialismens vindar att sopa den efter upp- lysning och människovärde förgäfves trängtande landtbefolkningen med i sin förödande orkaner.
" Kom ihåg att de äro barn af en tid, som lärt både dem och oss, att arbetaren lefver ej af bröd allenast, " som E. R — m säger.
Upp, sam- loms kring bildningens fana!
Till, sist ett hjärtligt tack till E. R — m och en önskan att många må följa hennes exempel!
BOHUSLÄNSKA.
&lt;$ J AG KAN ej beskrifva hvilken känsla af glädje och tacksamhet jag erfor vid genom- läsandet af artikeln: " Friskt vågadt, hälf- ten vunnet " i Idun den 4:de april.
Tacksam- het mot E. R — m för hennes behjärtansvärda arbete att vilja sprida litet solsken och glädje E. R — m tackar för vänlig uppmuntrande hälsning.
Då jag kommer till Bohuslän i sommar, vore det mig en glädje träffa " Bohuslänska ", och ber jag därför om adressen i bref till E. R — m, Iduns redaktion, Stock- holm.
litterära och konstnärliga illustrerade familjetidning bör ej saknas i något hem.
Pristäflingar hvarje vecka.
Helt år 6: 5 0, hälft år 3: 2 5, lösnummer 12 öre.
295 — IDUN
— 4, C KONSTINDUSTRIUTSTÄLLNINGEN OCH D E S S ÖPPNANDE.
8.
N Å G R A MINUTERS V Ä N T A N.
A.
BLOMBERG F O T O.
1.
STORA 10.
D E KUNGLIGA P E R S O N E R N A 2.
KOLONNADEN V I D K G L.
P A V I L J O N G E N.
3.
Ö: GÖRA R O N D E N GENOM U T S T Ä L L N I N G E N MED L A N D S H Ö F D I N G GÅRDEN.
SVE^.
UTSTÄLLNINGAR.
12.
ID UNS RUM MED
TRA GÅRDEN.
4.
GULA GÅRDEN.
5.
ENTRÉN FRÅN SJÖSIDAN.
6.
PRINS EUGEN TALAR.
7, 9.
KONUNGEN FÖRKLARAR UTSTÄLLNINGEN ÖPPNAD LIUS OCH D:R FOLCKER SOM CICERONER.
11.
DET INRE AF KUPOLHALLEN MED SLÖJDFÖRENINGENS, PORSLINS- OCH GLASBRUKENS DESS VÄRDINNA FRU THYRA LÖFBERG.
Tf / llews sfraffqgnå afsfållnfngen Stockholm den 5 juni.
Ä.
B.!
V I HADE ett litet meningsutbyte i bref- skrifningsfrågan, som du minns, innan jag reste, och jag höll styft på att någon korres- pondens utöfver vykort kunde jag icke bestå någon mer än min bästa väninna.
Du tyckte inte om det, men min bästa väninna är ju du, älskade biskop, och nu kanske du inte tycker om det heller?
Jag antar, att du trodde jag menade Paul, eftersom jag icke har några kvin- liga anförvanter och vänner att spilla bläck på.
Men nej!
det var alltså icke Paul, fast du naturligt- vis tycker, att landshöfdingens son och biskopens systerdotter oundvikligen måste vara bästa vän- innor, helst biskopen, Gud ersatte honom, är ogift och icke har någon annan dotter än Hil- levi.
Och nu skall jag säga dig, ä. b., ett skäl, hvarför det alls icke kunde vara Paul.
Hillevi har icke rest för ro skull till Stockholm och ämnar icke för ro skull försaka sin älskade bi- skops gård och sällskap under en hel sommar.
Hon ämnar lära sig något, och på hvad hon lär kommer det kanske en dag att hänga hvad hon blir, så det är oerhördt viktigt, men det fattar alls icke Paul.
Du, ä. b., fattar det inte riktigt heller, men du är äldre och mildare, och så är du så svag för Hillevi.
Jag har en plan, ser du, som jag inte kom att nämna för dig, innan jag reste, och jag är inte riktigt säker på, att jag talar om den i dag heller, men just emedan jag har den, kom- mer jag att göra min flit med studier på ut- ställningen.
Hvad jag är glad, att jag är full- vuxen och får vara med denna enastående som- mar — ty du vet att det är första gången vi ha en allmän svensk utställning för konst- handtverk och konstindustri — och hvad jag är tacksam för dig och dina utmärkta relationer.
Paul skulle förakta mig, men jag fäster mig inte vid deras politiska färg, så länge den går till mina hattar och förresten jag får vara med på allt och snoka och titta och inhämta kun- skaper.
Jag förlåter dig att du är en gammal högerbiskop för din inflytelserika och älskvärda släkts skull och - den verkligt stilfulla höger- garderob du skänkt mig.
Ä. b.!
Allt hvad jag ser, och jag ämnar se allt, skall jag berätta i mina gedigna bref, så vin- ner vi två saker.
Du slipper läsa tidningarna på egen hand, nu när jag är borta, och jag får ett värdefullt arkiv, när jag kommer hem igen.
Men hvad tycker du Paul skulle ha sagt, om han fått gedigna och konstindustri- ella bref från mig?
Paul som har sådana strängt turkiska åsikter om kvinnans sfär och i all synnerhet om min.
Om jag brytt mig det minsta om att lirka med honom, skulle jag ju ha kunnat afväpna honom genom att frambära min älsklingsidé, att utställningen på Djurgården är ett stort, hvitt och rikt hem i en gammal lummig träd- gård vid sjön med skuggiga hästskohvalf ut till inbyggda gårdar, där springvattnen plaska, medan väggarna ligga österländskt slutna och Mot skafsår, skydda för sol och blickar alla de hopade skat- terna därinne.
Paul skulle då blifvit slagen med sina egna argument.
Man behöfde ju icke säga honom, att gårdar och rum äro fulla af folk, som gå ur gemak i gemak och beundra lysningspresenterna i det nya hemmet, och att en och annan äfven beundrar Hillevi.
Älskade biskop, om du vore hälften så världs- lig som jag, skulle du vara i sjunde himme- len!
Du skulle vara så glad att du lefde och fick vara med, dina ögon skulle bländas och fröjdas när du såg de stora linjerna stå stolta mot luften, när du upptäckte alla de omsorgs- fulla Bobergska detaljernas skönhetsskatter en efter en, och när du träffade på den ena nyck- fulla och förtjusande öfverraskningen efter den andra.
När du kom in på " Gula gården " stilla och afstängd af freskoprydda murar som ett atrium med springbrunnar i midten och blom- morna rundt omkring och vandrade på dess gröna marmorsand eller hvilade dig på de hvita sofforna, skulle den gamla sentimentala skalden i ditt hjärta vakna, och drömmande skulle du i första hvitklädda flicka se din ungdoms Hermi- one i den hvita manteln och opalspännet på axeln, hvarpå jag genast skulle dra dig med till vattenrutschbanan.
— I ett anfall af straffbart öfvermod var det sannerligen jag lofvade, att du skulle slippa läsa tidningarna.
Först, ser du, har jag ju bara varit på utställningen några timmar under själfva öppningsdagen och sålunda inte hunnit se allt på långt när, efter- som väl en timme gick åt hjälpa till med in- vigningen, och vidare hinner jag alls inte berätta dig ens allt hvad jag har sett i dag.
Men du vill naturligtvis höra hur jag redde mig på invigningen.
Vi åkte med i den långa kor- tegen vid Y2 12-tiden fram till utställningens ingång, som egentligen är det minst imposanta af alltsamman, men jag förmodar det är någon mening med det också.
Vid landsvägen stodo små improviseradt osnutna ungar och tittade stort på oss stora, som åkte förbi.
Vi fingo plats som " utställningskommitténs damer " på ena sidan af terassen på stora går- den, och nedanför utbredde sig folket, men det hade bättre utsikt än vi.
Ju närmare man kom intill de kungliga, ju finare blef det, regeringen satt på sin bänk som en skol- klass med Lindman ytterst sota ordningsman, och allra närmast var hofvet och diplomatiska kåren.
Jag hade en springa fram till madame Dumba, österrikiska ministern ryska fru, en blek blond och graciös ung dam i en väldig flat gul hatt — • ack förlåt, biskop!
Men nej, du skall icke slippa, förr än du fått höra om kronprinsessan, som kom klockan tolf i säll- skap med kungen, prinsessan Ingeborg, hennes små flickor och alla prinsarna.
Jag vet näm- ligen inte om du förstår, att den du innesluter i dina böner hvar söndag i din domkyrka är den mest förtjusande och älskliga unga varelse en gammal biskop någonsin kan knäppa hän- derna för.
Du skulle sett de två ljusa kalla färgerna i hennes dräkt: tunn heliotrop och tunnt grågrönblått, sommarglädje och sommar- vemod.
De sade mig så mycket, att jag tap- pade bort början af prins Eugens tal, när han anhöll att kungen måtte förklara utställningen öppnad, men det är jag rädd, att du får läsa om i tidningarna, likaså de ord om konstindu- striens framsteg och arbetets betydelse, hvar- med kungen svarade, när han invigde utställ- tryck, ömma fötter, försträckningar m. m. rekommenderas Fil.
D:r P. Håkanssons Salubrin af alla, som genom rätt använd- ning.
lärt känna det.
Partilager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
;;: •: ningen.
Det var solsken, musik och friska vindar i flaggorna, och Hillevi kände sig dåd- lystet fosterländsk.
Älskade biskop, jag har en kvart på mig, och på den skulle jag släpa dig genom hela utställningen?
Bort det, men du skall få dig en liten dufning i alla fall, för att inte verka alltför okunnig, om ni tala dagshändelser på en paus i nästa konsistorium.
Så hör: utställningen omfattar konstindustriel undervisning, d. ä. tekniska skolor o. d., hem- slöjd — från Härjedalen genom hela Sverige till Skåne, — glas och keramik, sammanfördt i Slöjdföreningens stora " Salle d ' honneur ", textil- konst från Handarbetets vänner, Nordiska kom- paniet, Svensk konstslöjd och Licium (och när tiden kommer, skall jag låta dig veta allt om paramentarbetena), guldsmeds- och andra smides- arbeten, rumkonst, fotografier och bokhandt- verk (där vore något för ditt bibliotek, men du har naturligtvis inte råd, när det gäller dig själf som vanligt).
Detta är den stora bygg- naden, sedan har du egna-hemsbyggnaderna, som jag ännu inte besökt och så, du asketiska, men fördragsamma prelat, nöjesafdelningen och restauranterna, där kungliga och andra fester gingo af stapeln på öppningsdagen.
Jag talar inte om för dig något om den saken, när du kommer hit måste du naturligtvis ändå besöka hufvudrestauranten på Biskopsudden och dricka vin med mig och mellan pilarnas och alarnas grenar se båtarna skjuta förbi genom inloppet.
Du skall, om du eljes lofvar mig att uppträda i den höga veckade doktorshatten, slippa ut- siktstornet, komiska utställningen, rutsch- banan och Jamestowns undergång, men genom landsmarknaden med sina hederliga varor, sin gästgifvargård och " sockerpinnastånd " skall du gå med mig vid handen som på marknaderna hemma, när jag var liten och du stannade tå- ligt vid hvarje bord, där det lyste mig att be- trakta grannlåten.
Älskade biskop!
HILLEVI.
De svenska kvinnornas föiv sta allmänna rösträttsmöte.
HADE rösträttsarbetarna återvändt från Lon- K NAPPT don, förrän de måste rycka in i luckorna, som vän- tade dem bredvid de hemmavarande, och biträda med förberedelserna för sommarens stora rösträttshändelse: mötet den 18 och 19 juni här i Stockholm.
Resultatet af arbetet är hittills det, att ett program nu är fast- ställdt, och då vi anta, att det intresserar de många landsortsbor, som vilja kombinera en resa till utställ- ningen med den första, stora generalmönstringen af röst- rättsvännerna, meddela vi några detaljer ur detsamma.
Högkvarteret för mötet är Tennispaviljongen i Idrotts- parken, där antagligen diskussionens bollar komma att ges och tas med snabbhet och skicklighet.
På förmid- dagarnas enskilda möten, tillgängliga endast för med- lemmar af F. K.
P.
R., komma att diskuteras följande ämnen: Fredagen: Rösträttsfrågans ställning till andra kvinnointressen, Erfarenheter från det första rösträtts- arbetet, Redogörelse för London; lördagen: Hur röst- rättsarbetet bedrifves i England, Partipolitiken och kvinnornas rösträttsfråga.
Bägge dagarna anordnas offentliga möten, vid det första på fredagen tala bl.
a. kyrkoherde Hallberg och doktor Gulli Petrini.
På lördagen är friluftsmöte på Saltsjöbaden med fröken Anna Whitlock och fru Ruth Gustafson bl.
a. som talare.
Detta möte föregås af en gemensam middag å Saltsjöbadens restaurant.
Medlemskort till mötet erhållas å Rösträttsbyrån, Lästmakaregatan 6 efter den 14 juni.
Under förberedande är ett litet propagandablad med korta uppsatser af bekanta pennor.
Det kommer att säljas på Stockholms gator under mötesdagarna för 10 öre och som frivilliga tidningsförsäljare väntas åtskil- liga rösträttsvänner komma att fungera.
Genom detta hoppas man kunna leda publikens uppmärksamhet på det faktum, att de svenska kvinnorna hålla sitt första stora allmänna rösträttsmöte.
IDUNS MODELLKATALOQ j ^^^^^^^^^ — 298 — Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Fyra rikhaltiga sSsonghäften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt år — 60 " dre pr häfte.
; ^^^^_^^^^ Z i
p " Som agnar för vinden. "
En berättelse från jordbäfningslandet.
För Idun af Astrid Ahnfelt.
(Forts, och slut.)
FEMTE KAPITLET.
Öfverge m i g i n t e, m a m m a!
FRESANS dag var inne.
I dörren till den stora baracken försiggick utdelning af födoämnen.
Hundra säckar mjöl buros bort på starka ryggar, tusentals burkar med konserveradt kött fördelades mellan vän- tande skaror, likaså rika förråd af ris och makaroner.
Professorn ledde själf arbetet, och ve den, som kom igen två gånger och därmed sökte tillnarra sig en annans ranson!
Då blef det ljungande blickar och stränga ord.
Expeditionens filtar och halmmadrasser skänk- tes äfven bort, och operationsfältets apotek och förbandsartiklar anförtroddes åt den unge scylla- medicinaren, som skulle inrätta ett slags sjuk- hus i den nu tomma baracken.
Klockan fyra var tåget väntadt, och något öfver tre gjordes uppbrott.
I hällande regn och hela tiden entusiastiskt hälsade af den tillströmmande befolkningen tågade " de sjuttio " i sluten trupp mot den ofvanför hålvägen belägna stationen.
Passe- rande förbi kampanilen till den lilla strandkyr- kan kastade en och annan en blick in genom det nära jordytan belägna gallerfönstret.
I stället för filttjufven satt där nu ägaren till den gula madrassen.
Han hade nämligen kvällen förut, beväpnad med en hvasslipad knif, lagt sig i bakhåll för den unge läkaren, som hotat honom med revolvern.
Mordanslaget upptäck- tes dock i tid, och fyra handfasta karlar gjorde vägen kort till arresten.
Signora Giulia böjde sig öfver den låga mu- ren ofvanför hålvägen och lyfte Paoluccio högt upp: — Säg nu farväl till din födelsestad, Paoluccio!
Den lille fäktade med armarne och tog sig mycket näpen ut i sin skära mössa, som blifvit tillverkad af flanell ur förbandsförrådet.
— Evviva Paoluccio!
Han gör nu sin lycka!
Han blir med tiden en heder för Scylla!
Ban blir vårt tack för hvad som blifvit gjordt för oss!
ropade de församlade, och det viftades med mössor och sjaletter, och det ropades evviva på nytt, men denna gång för professorn och hela hans expedition.
Järnvägsstationen var till största delen för- störd.
Ett brädskjul hade blifvit uppfördt till väntsal.
Och väntan blef lång.
Den ena tim- men släpade sig fram efter den andra, men intet tåg syntes eller hördes af.
Arm i arm vandrade de unge männen fram och åter på perrongen med uppslagna rock- kragar och dito paraplyer, men professorn gick så fördjupad i tankar, att h#n icke tycktes lägga märke till det ösande regnet, utan höll sitt paraply hopspändt i handen.
En liten figur i trekantig hatt, som skjutits långt fram i pannan, och iförd en fotsid kaftan, gick för sig själf och försökte göra sig så osyn- lig och obemärkt som det var honom möjligt.
Den engelska missen, hvilken slutit sig till Lucilla och signora Giulia alltsedan den kvällen hon återvände från San Roberto, hade tillsam- mans med dem sökt skydd inne i den impro- viserade väntsalen, där Mariuccia låg på sin bår, lycklig och stolt öfver att ha fått signora Giulias penningbörs anförtrodd i sin vård.
Allt som oftast lyfte hon en smula på hufvudkudden för att visa Mandarinen, som satt bredvid henne, att hon nog förstod sig på hur man skulle taga A • TJppgif lifvldd (under armarne), midjevidd ooh kjollängd erhåller NI till Hder figur • fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a: | \; i B «fa « * % * %f \ * 9 CO &lt;V * * % n- &amp; * i iWT f \ 4K ^gD vara på värdeföremål.
Och Mandarinen sade brava!
men livar gång signor Guido kom och tittade i dörren, skyndade hon sig att gömma skatten på nytt.
Den där Guido var så för- färligt retsam och kunde kanske hitta på att ta det anförtrodda godset ifrån henne.
Här- made han kanske inte ständigt hennes sicilian- ska dialekt!
Hon visste mycket väl, att det hette partire, men om det i stället roade henne att säga pärtere, behöfde inte Guido skratta åt det.
— Inte sant, Mandarin?
Och Mandarinen försäkrade på heder och tro, att ingen kunde tvifla på att hon kunde sin riksitalienska minst lika bra som den där retstickan Guido.
Stationsföreståndarens hustru och fyra barn hade icke varit sena att komma in och hälsa på Mariuccia och Paoluccio.
Den senare upp- väckte i synnerhet deras allra lifligaste intresse.
— Han är bestämdt hungrig!
utropade den äldsta flickan, en tolfåring med fina, täcka drag, och som redan hade något moderligt öfver hela sitt väsen.
Med dessa ord försvann hon ett ögonblick och kom tillbaka med ett stort glas getmjölk, hvars innehåll Paoluccio icke var sen att tömma intill sista droppen.
Sedan blef det en täflan mellan de tre små systrarne, om hvem som skulle få försöka att söfva honom, men till slut afgick den äldsta med segern.
Hon visade sig nämligen vara fullkomligt inne i konsten att vagga ett barn på armarne.
De båda yngsta fingo nöja sig med att hålla i hvar sin flik af hans sjal.
Gossen i syskonskaran, en nioåring med ett par mörka, strålande ögon, berättade att alla hans klasskamrater omkommit.
— Vi ska resa härifrån, sade han.
— Pappa tänker försöka att få en station i Piemont.
Här vill vi inte vara längre.
" Fuge Crudeles terras, fuge litus avarum, " mumlade signor Carlo, som satt på bänken bredvid.
Men efter en stund tillade han: — Kärleken till födelseorten dör dock icke ut.
Det diöjer icke länge, förrän alla vill återvända dit där de blifvit födda och vuxit upp.
När klockan närmade sig åtta, ljöd ändtligen den så länge väntade signalen, och ett par minuter senare ångade tåget långsamt in på perrongen.
Det uppstod nu en vänskaplig strid om be- sittningstagandet af de nästan tomma kupéerna, d. v. s. alla hade ju först kappats om att ut- välja den bästa platsen åt professorn.
Facklor fingo göra tjänst i stället för gas eller elektriskt ljus, men det ihållande regnet släckte dem gång på gång, och då blef det stor villervalla på perrongen, där den ene sprang den andre i vägen.
Mariuccia bars in i en tom bagagevagn, och där instufvade sig äfven signor Carlo, Guido, Mandarinen, doktor Ruggiero, signora Giulia med Paoluccio, Lucilla och den engelska missen.
Några egentliga säten erbjöd icke kupén.
Det blef ingen annan råd än att ersätta det felande med kappsäckarne.
— Klart?
ropade stationsföreståndaren från perrongen.
— Klart!
svarade lokomotivföraren.
Tåget hade redan börjat sätta sig i gång, då Paoluccios lilla nyförvärfvade väninna kom springande med ett par ägg i handen.
— Det är till Paoluccio, det är till Paoluccio!
Han kan bli hungrig under vägen!
flämtade hon och sträckte sig på tå för att försöka att titta in genom det fönster hennes pappa pekat ut.
Mandarinen räckte fram sin hatt och däri nedlades gåfvan.
— Adjö, adjö!
ropade Rosalia.
— Ba, ba, ba, svarade Paoluccio, som med signora Giulias hjälp sträckte sig ut genom fönstret.
Ännu en signal, och så susade tåget bort, under det hufvud vid hufvud trängdes i kupé- fönstren och en sista hälsning sändes den stad, där så mycket nöd och elände bevittnats.
Först tjugufyra timmar senare, med tolf tim- mars försening, rullade tåget in på Neapels station.
Smutsigare och sotigare resande ha väl aldrig blifvit skådade.
Värst däran voro de som suttit i bagagevagnen, och de voro dessutom så led- brutna och så trötta, att de knappast förmådde hålla sig upprätta.
Med den sofvande Pao- luccio i famnen sjönk signora Giulia ögonblick- ligen ned på en bänk på perrongen, och hon var knappast fullt medveten om de afskeds- hälsningar hon utbytte.
Några minuter senare kom professorn och för- kunnade, att han ställt om ett par hyrkusk- vagnar och att det genast skulle bära af till Nya Kliniken.
Ändtligen kunde Mariuccia få lämna sin bår och bäddas ned i en riktig säng.
Hennes hand omslöt krampaktigt signora Giulias börs.
Hon hade icke ansett hufvudkudden för ett tillräckligt säkert gömställe under resan och hvarken sofvande eller vaken velat lämna den lilla väskan ifrån sig.
Paoluccio omhändertogs af en vänlig skö- terska och begärde icke annat än mjölk och så åter mjölk.
— Adjö tills i morgon, Mariuccia!
sade sig- nora Giulia och böjde sig ned för att kyssa den lilla flickan.
Mariuccia släppte väskan och slog armarna om halsen på signora Giulia.
Stora tårar stego henne " i ögonen, och så brast hon ut i häftiga snyftningar: — Nej, nej, du får inte gå ifrån mig!
ropade hon.
— Du får inte!
— Det skall jag inte heller göra, om du gråter, försäkrade signora Giulia.
— Men ser du, förklarade hon — jag skulle så väl be- höfva få mig ett bad och för första gången sedan nyårsnatten ligga afklädd.
Du vet kan- ske inte att jag aldrig tagit af mig så mycket som skodon eller klädning under hela denna tid.
Men om du gråter, så skall jag sitta på den där stolen hela natten.
Mariuccia sväljde och sväljde och torkade ifrigt bort sina tårar.
— Nej, jag vill i stället, att du skall få ha det riktigt bra i natt, sade hon slutligen med stadig stämma.
— Men lofva mig bara att komma riktigt tidigt i morgon bitti!
— Jag skall inte bara komma tidigt utan äfven ha en vacker docka med mig till dig.
— En docka!
Mariuccia lyste upp öfver hela ansiktet.
— Jag skulle gärna vilja ha en med blondt hår, sade hon, en smula tveksam om det gick an att oombedd yttra sig om, hur hon önskade sig dockan.
— Du skall få en med blondt hår och blåa ögon och som kan blunda och sitta och stå och röra på armar och ben.
— O!
Mariuccia tappade nästan andan af förtjusning.
Så gick det ett nytt uttryck öfver hennes växlande drag.
— Stackars Paoluccio, sade hon, hvad får han?
— Han skall få en skallra och en ring af ben att bita i. Signora Giulia och Lucilla togo ett rum på ett hotell vid via Toledo.
Det första de sade till om var ett varmt bad, hvilket de sedan njöto som kanske aldrig förr i sitt lif.
I Scylla kunde de ju blott tvätta ansikte och händer vid brunnen borta vid hålvägen.
Och de hade icke väl lagt hufvudet på kudden, förrän de voro djupt insomnade, icke ens ägnande en Brnallai omgående till nedanstående pri » Inom Sverige: Blnslif 10 8re, KjolmSniter utan flip SO Sre, Prlnfessklädnlng 75 Bre, Reform- dräkt 75 Sre, BarndraktmSnstor 50 Sre, KragmSnstor (Pellerin) 50 Bre, KappmSnster 60 Sre, NaticaaldrlktmSnitar 1kr.
Mönster famna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställning [r d p p c r M l l U l l M C l * ™ *: * &amp; .« mw^i * * j^-^ * a- * ™.
* * — 299 — Bxpedlerai portofritt inom Sverige om rekviiltlon åtföljd af likvid iniandei till Mfistersamuelsgatan 43, Stockholm f f t i % i i t t &amp; Våf M A I * A fWl t f l t % 8 5?
T B Ä H, * 1 T rfl IUU11S IHUIIMCIalU&gt;;
tacksamhetens tanke åt den ljufva vissheten, att inga jordstötar skulle komma att störa dem i deras hvila.
Tidigt följande morgon begåfvo de sig allra först till ett stort beklädnadsetablissement, där Lucilla valde sig en enkel sorgdräkt.
Det svarta floret lyckades blott till hälften dölja Lillans gratulation.
har den äran att gratulera hennes skönhet, som efter den njutna hvilan Jesus. "
— Ja, det var åter kommit till sin fulla rätt.
LOCKAN VAR sju ingenting mer.
Men det I leksaksboden stötte de ihop med signor på julaftons morgon.
föreföll mig, som om de Carlo, Mandarinen och Guido.
Fullastade med Och det snöade.
Så där bleka nålfina stjärnorna paket begåfvo de sig därpå allesammans till dalande stort och vackert nickade och logo och lik- Nya Kliniken.
med singlande flingor som som lofvade att bära fram Det dåliga vädret höll fortfarande i sig.
stora mjuka dun.
Stilla den lillas lyckönskan | för Regnet öste ned i strömmar.
I ett gathörn och vackert lade de sig på " lille Jesus ".
Man inbillar stod en blomsterförsäljerska.
Signor Guido träd och buskar, smyc- sig så mycket en sådan kunde knappt motstå frestelsen att räcka Lucilla kade naturen med de där julaftonsmorgon • — —.
några doftande rosor.
Men hon skulle kanske hvitaste pärlor, en och en, STELLA.
upptaga det illa?
Kanske var han henne ännu tills de blefvo många.
De liksom vågade sig alltför mycket en främling?
till små drifvor på de solfjäderslika granarna.
Signora Giulia gick och tänkte på hur svårt Kvällen förut hade jag haft mitt fyraåriga det skulle bli att skiljas från Mariuccia och flickebarn i mitt knä och försökt att med skim- Nicke och Doy.
Paoluccio, isynnerhet från den förra, som hon ret af sagovärldens finaste strålglans klargöra hade kommit att hålla af som hade hon varit legenden om det lilla Jesusbarnet, hvars födelse- ICKE VAR fem år och döfstum.
Han var hennes eget barn.
Men signor Carlo hade ju dag firades på julafton.
Hur han i en krubba den äldste af två bröder och då hans mo- redan åtagit sig ansvaret för den föräldralösa, först slog upp de undrande ögonen, hur stjär- der, som var klen och sjuklig, af läkare blifvit och hon skulle nog komma att få det bra hos nan ledsagade herdarne och alla dessa vackra ordinerad lugn och stillhet, blef Nicke, som honom på alla sätt.
Signora Giulia sade sig, drömmar, som sedan följa ett emottagligt barna- var en riktig liten vildbasare till pojke, för en hvilken lycka det var, att han var bosatt på sinne.
Lillans ögon stodo hungriga och liksom tid sänd till sin mormoder, en äldre prästänka landet, så att den rikt begåfvade lilla flickan " på skaft " vid alla upplysande händelser, som på landet.
Här fick Nicke, stadsbarnet, lefva skulle få utveckla sig i frihet, icke få sin egen- jag omkring gossen Jesus timrade upp som en riktigt friluftslif, fick se och vara med om ofant- artade natur snedvriden i en statsskola, där strålande byggnad.
Och jag såg, att hon följde ligt mycket nytt, som väckte hans lifliga in- uppfostringssättet är lika för alla.
utvecklingen med skälfvande sinne.
I de lång- tresse, och blef inom kort hönsens och ankor- En sjukvårdare öppnade dörren till Mariuccias fransade ögonen hängde slutligen två tunga nas men framförallt Doys, den store, lurfvige rum.
droppar.
Jag tror, att barnens tårar väga mer gårdvarens, vän.
Mer än en godbit gick genom — En bland våra patienter, som nyss fick i den stora vågskålen än mycket annat, som i Nickes hand till Doy och nästan dagligen såg höra, att ytterligare två messinesare kommit mänskors ögon anses värdefullt.
När jag tän- man de två under vildt jubel tumla om på hit, ber att få komma in, då han har en för- ker på barndomens jul, så tycker jag, att ingen gårdsplanen.
hoppning om att det kanske är anhöriga till annan borde berätta för barnen om julaftonens Jag hade en tid vistats som gäst hos Nickes honom.
Den talande steg tillbaka för att lämna betydelse än mamma.
Hur det är, så drömmer vördnadsvärda gamla mormoder och hade under plats åt en högväxt man med mörkt, vågigt man sig in i sagan, då man är liten.
Ett den tiden i hög grad lyckats vinna Nickes för- hår och högra armen i band.
kungarike är det, ett haf af ljus och betydelse, troende och mer än en gång hjälpt min stackars — Lucilla!
och där själfva de florslätta darrningarna i sa- lille stumme vän ur iråkade svårigheter under — Fulvio!
gans unga björkar få ett skimmer af älflan- hans halsbrytande lekar.
Hur väl förstod icke Men innan Fulvio hann sluta Lucilla i sina dets trolleri.
Och därför må alltid mamma han, som blifvit nekad talets sköna gåfva, att armar föll hon afsvimmad till golfvet.
öppna portarna till sagolandet — — —.
med minspel och handrörelser få fram hvad Sekunden därpå var sjukvårdaren tillbaka Nå, så var det på julaftons morgon.
Luk- saken gällde, när han sökte min hjälp!
Sär- med en läkare och en madrass, som försiktigt ten af hembakadt saffransbröd och gran och lack skildt står en händelse lifligt för mitt minne.
sköts under den alltjämt medvetslösa.
slog emot mig, då jag kom ut i salen och just Jag var en dag nyss inkommen i mitt rum — • Det är kanske bäst, att hon icke genast öppnade försiktigt barnkammardörren.
Mörkt efter en uppfriskande promenad, då Nicke mer får se er, när hon åter öppnar ögonen, sade var det därinne, men jag skymtade vid fönstret än vanligt häftigt kommer inrusande.
Strida läkaren till Fulvio.
— En alltför stark sinnes- en liten hvit gestalt i lång nattskjorta.
tårar runno nedför hans kinder och den största Rull- rörelse kan kosta henne lifvet eller förståndet.
gardinen var af fumliga små fingrar till hälften förskräckelse stod att läsa i hans lilla uttrycks- I detsamma slog Lucilla upp sina mörka, uppdragen.
fulla ansikte.
I tro, att han gjort sig illa, tog strålande ögon.
— Glädjen dödar icke, sade Där stod hon och såg på några bleka kvar- jag honom i min famn och försökte med smek- hon med en stämma, som klingade som sång.
glömda stjärnor på himmeln i morgonskymnin- ningar lugna honom, men Nicke slet sig häf- Fulvio grep hennes hand och kysste den.
gen.
Och så hörde jag en liten röst, som sade, tigt lös, kastade sig ned på golfvet och bör- — Jag har begråtit dig som död, om jag än i det nattskjortan neg för himmeln: " Lillan jade krypa på händer och fötter omkring i längst in i hjärtat närde en svag förhoppning.
Därför, när jag fick höra om er ankomst hit, A ^ 9 A s A 3 A ^ ^ 3 ^ 9 A &gt; i ^ &gt; V 9 Ä 9 Ä 9 A &gt; S, 9 A 9 A 9 Ä 9 A 9 Ä 9 A ville jag genast öfvertyga mig — — — Lucilla lade sin hand på armen han bar i tände på att bibehålla sin själfbehärskning.
— Mariuccia, jag skall ju resa till Florens band.
— Du är sårad!
Men efter en stund smög han sig obemärkt till min bror — — — — Men redan så godt som återställd.
bort, sökte sig fram genom korridoren, famlande Mariuccia såg och såg på signora Giulia, — Jag var och sökte dig i ruinerna.
.
.
jag som en blind, öppnade på måfå en dörr, kom och blicken började bli stel och glasartad.
ropade ditt namn.
.
.
I detsamma slocknade in i ett tomt rum och kastade sig raklång ned Var det inte nog med att hon förlorat för- glansen i hennes ögon.
— Är d i n.
.
.
är din - &gt;å golfvet.
äldrarne och systern och mostern?
Hvad var hustru också här?
frågade hon med skälfvande meningen med det här?
Skulle hon inte mer.
.
.
läppar.
Till slut kom afskedsögonblicket mellan sig- I detsamma slog hon armarne om halsen på — Jag blef sårad vid mina försök att rädda nora Giulia och Mariuccia.
signora Giulia.
— Mamma, mamma, öfverge henne.
Men det var en död jag försökte — Kära lilla Mariuccia, vi måste nu säga mig inte!
ropade hon under strömmande tårar.
rädda.
hvarandra farväl för en tid, men så fort jag Och så kom det sig, att signora Giulia satte Lucilla förblef länge tyst, under det tårarne kan kommer jag och hälsar på dig, och du sig ned och skref ett bref till brodern, hvari sakta runno nedför kinderna.
skall också komma och hälsa på mig.
hon underrättade honom om att hon icke kunde — Det gör mig så godt att tänka på att du Mariuccia såg upp med en förvånad blick.
komma tillbaka utan skulle bosätta sig i Capua försökte rädda henne, sade hon slutligen och — Reser du förut till Capua?
Väntar du för att bli en andra mor för en liten flicka lade hans hand mot sin kind.
inte på mig och signor Carlo?
Och hvad menar från Messina, som vid jordbäfningen förlorat du med att jag skulle komma och hälsa på alla de sina.
Signor Guido stod vänd mot fönstret, arbe- dig?
SLUT.
K N Hv; arje husmoder B a r n g a r d e r o b e n Bvaije^sommerska likaså.
bor prenumerera på ^ * = * Pri * f«r kalt år 3 kr.
; kalft år It 60 kr.
LSsnnaiaisr 30 5r ».
— 300 — ^ ^ 12 häften årligen.
rummet, under det han lät tungan hänga ur ena mungipan.
Med ens förstod jag: det gällde Doy!
Jag tog min förgråtna vän under hakan, tittade honom fast i ögonen och sade långsamt: Doy?
En glädjeglimt kom i Nickes ögon, en hastig kyss på min hand till tack att jag för- stått, och så drogs jag med till Doys " stuga " och där stod Doy — bunden vid " stuguknu- ten " med ett rep, knutet till rännsnara, om hans hals.
Doy hade aldrig förr varit bunden och stretade därför af alla krafter att komma lös; allt värre drogs repet åt och inom kort skulle han kväfts ihjäl, om jag icke skyndsamt befriat honom.
Från den dagen kände Nickes tillgifvenhet för mig och Doy inga gränser och så snart man visade honom ett rep, rynkade han pannan i djupa veck och stampade vred- gadt med foten.
R O S A S / 7 sfocÄ /) c / / nsfr / / 6ccAer / ?a och bland annat en af ordförandena i Handarbäets Vänner.
På ett par lustiga snapsnots från den intres- santa resan, återgifna här nedan, få vi också skåda henne mellan de stolta rödskinnen " Fredsmäklaren " och " Vilde Jägaren " samt upp- krupen på maharajans af Jeypur elefant.
pN I SITT slag ganska ovanlig * - * bok utgöra de " Korta breffrån en läng resa " som nyligen utkommit på Wahlström och Widstrands förläs;.
Vi ha i dag nöjet återge ett porträtt af den distingerade författarinnan, fru Elsbeth Funch, f. N is ser, en i hufvadstadskr etsar mycket upp- buren dam, S * Fru Elsbeth Funch f. Nisser.
B R A N D T.
U Deltagande.
T ILL PÅSKEN fick Pytte från staden med de många kusinerna en låda innehållande en hel hönsgård, inklusive ägg och andra kyck- lingar, allt af läckraste choklad.
Pytte älskade choklad, men ännu högre älskade han höns.
Därför blefvo läckerheterna leksaker och blott tupparnas röda sockerkammar offrades åt njut- ningens gudomlighet.
Nu förhöll det sig emellertid så, att Pyttes mamma älskade choklad mer än leksaker.
Och därför hade äfven Pyttes mamma fått sin påsk förljufvad med ett hälft kilo choklad.
Ett hälft kilo choklad är som bekant ungefär ingenting.
Och medan Pytte stod vid matsals- fönstret och lekte med sin hönsgård, satt mam- ma i salongen och Iefde i minnet af ett hälft kilo choklad.
Då föll en stor tjock höna i golfvet och sprack.
I två stycken gick den, och Pytte kom och visade hur den suttit.
Det var synd både om hönan och Pytte, det medgifVes.
Men nu var dock den hönan expe- dierad, och i själfva brottytan såg chokladen alldeles särskildt läcker ut.
Och därför sade mamma: — Då ger du väl mamma den ena biten?
— Nej!
sade Pytte.^ — ^Åjo, får jag den ena biten!
— Nej, det är synd!
vidhöll Pytte och sprang åter in i salen för att fortsätta leken med hönsen.
Pytte hade ju rätten, och vid sådant fall kunde det ej komma i fråga att bruka makten.
Men pappa tyckte ändå, att bra många skäl talade för uppfyllandet af mammas önskan.
Och för att på hjärtats väg söka förmå Pytte att afstå sin halfva höna, började pappa klappa mamma och i synnerligen ömkande ton klaga: — Stackars lilla snälla mamma, som inte fick smaka chokladhönan, stackars lilla snälla mamma!
Pytte slutade plötsligen att leka och började lyssna.
Jämmern och smekningarna fortforo: — Stackars lilla mamma, som alltid är så snäll mot Pytte och köper hem så mycket godt till honom, och nu fick hon inte smaka Pyttes chokladhöna!
Stackars lilla snälla mamma!
Då rördes det lilla varma hjärtat, och i full fart kom Pytte springande — icke med cho- kladhönan men med tårade ögon och fram- sträckta händer.
Han stannade vid mammas stol, drog ned hennes hufvud, klappade och kysste och deltog i den allmänna smärtan: TAN T V I F V E L skall det intressera Iduns läsarinnor] och helt säkert äfven deras män och deras bröder att följa med på en " up-to- date " - rundresa kring jorden.
Icke så grund- ligt som på Humboldts tid, men med en rad upprullade taflor från lif och strid på andra delar af vårt rullande klot af så god kolorit att man spårar kvinnan med färgsinne och smak bakom den penna som ofta i hast, men med raskt och säkert grepp väft inslaget i detta brokiga förstlingsarbete.
Bilderna äro många- handa och texten munter och äfven lärorik, det är med andra ord stil på texten hvilket måhända jämte författarinnans textila auktoritet vill vara en borgen för att hennes många vän- ner inom detta område med glädje se hennes reseintryck befordrade till trycket.
All den charm författarinnan vid sina små älskvärda föredragsaftnar kunde lägga öfver framställnin- gen är väl icke nu med, då resan skildras i bokform, men på sina ställen gör sig en mun- ter vändning förtjusande pikant och sannerli- gen tror jag icke att i sommar många följa fru Elsbeth och hennes man i andanom på resan vid de trefna läseaftnar man nu arrangerar i familjekretsen, å sommarnöjet, på segelturen, å badorten eller å högfjället.
Bilderna härin- vid visa författarinnan med de vilda indianer i väster, i U.
S.
A., och å en kunglig elefant i öster, i Indien.
Utrymmet förbjuder mig citera ur den lifliga följden af i brefform gifna småtaflor men vill jag med erkännande åt den utstyrsel förläg- garne gifvit boken på det varmaste rekommen- dera densamma.
Priset kan i första ögonblicket synas högt — • men det är ju en resa kring jorden.
Hvem gjorde den billigare?
| \ a R. WlESELGREN.
Iduns boklista.
C.
E. Fritzes förlag: Sjösagorna om Late Jim; af Olof Högberg.
— Sko- nerten Sjöfogeln och andra skisser af Richard Melan- der.
(C.
E. Fritzes enkroneböcker.)
Albert Bonniers förlag: Hr Hans Magnus Nordlindhs efterlämnade papper.
— Bref från Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) till Karl och Matti af Geijerstam; utgifna af Matti af Gei- jerstam.
— Samlade skrifter af Oscar Levertin: Svensk Litteratur II.
— Mästerverk ur världslitteraturen.
11.
Grefve de Camors, af Octave Feuillet.
— Höga visan; roman af Hermann Sudermann.
Wilh.
Billes förlag: Ur gläntor och snår; skisser af A.
T. Gellerstedt.
— Dikter af K. A. Melin.
Första samlingen.;.
2:a uppl.
Fr. Skoglunds förlag: En gammal ungkarls moral; roman af William J. Locke.
— Richard Everton; en lifshistoria af Marie Corelli.
E.
A. Weijmers förlag: Modern sykonst; praktisk lärobok i konsten att förfärdiga dam- och barnkläder med cirka 1,000 illustr.
— Tekniken, handledning och uppslagsbok för alla tekniskt intresserade, af G. Neudech.
Bearbetad för svenska förhållanden af d:r E. Schäffer.
Hugo Gebers förlag: Bakom svarta masken; af B.
W ?,Hornung.
{— Chifferskriften, af Maurice Leblanc.
— Fröléen &amp; Comp:s förlag: Fröléens handböcker.
9.
Sveriges grundlagar, af d:r K. Hagman.
11.
Trehundra goda frukosträtter.
12.
Kommunallagarna, af d:r K. Hagman.
Åhlén &amp; Åkerlunds förlag: Där hafvet börjar; af Valdemar Lindholm.
— Ny- gifta; af Anna Baadsgaar i. Öfvers.
af Elisabeth Kuy- lenstierna-Venster.
— Jules Vernes underbara resor i illustrerad billighetsupplaga.
1.
Jorden rundt på 80 dagar.
Diverse förlag: Af Johan Nordlings roman " Siljan, en bok om Sveriges hjärta, " af hvilken 20,000 exem- plar på hälft annat år utsålts från förlaget, har nu presslagts den sjätte upplagan (21 — 23:e — Stackars lilla mamma, som inte fick smaka chokladhönan!
ERNST tusendet), som snarast möjligt distribueras till hrr bokhandlare.
EKMAN.
(Fortsattes.)
— 301 — Fyra små troll; af Helene Voigt-Diederichs (N.
P. Pehrssons förlag).
— Rådgifvare för amatörfotografer; af Nils Bouveng.
(Wettergren &amp; Kerbers förlag.).
—
n i n g a r till a n n a n tid p å v å - ren, eller o c k s å få d e gifvas en a n n a n form.
F ö r s l a g s - vis s o m h ä r nedan.
O E D A N J A G sist skref i d e s s a spalter, h a r v å r e n k o m m i t, n u för oåterkalle- ligen sista gången.
Den Mirv s p a l t.
har lurat o s s minst en g å n g I cftrx s p a l t i veckan, ända sedan alla vackra flickors den första v å r p o e t i s s a n s a t t spalt i e n s n ö d r i f v a m e d ylle o m magen och en istapp m hufvudet o c h s j ö n g med nyligen afbrutet b e n o m Du lilla b l y g a sippa, du v å r e n s n i p p e r t i p p a e t c.
och till d e s i s t a d a g a r n a t m a j, d å d e n b e t ä n k l i g t r ö d - n ä s t e poeten s a t t p å d e n nyligen ö p p n a d e O p e r a t e r r a s s e n, inhöljd i e t t d u s s i n r ö d a filtar, h ä m t a n d e i n s p i r a t i o n u r ett hälft d u s s i n ä g g t o d d a r till d e n ståtliga dikten Nu s e r j a g göken gala, n u k v i t t r a r s o m m a r n s svala, e t c.
Vårens h ä r v a r o ä r således oomtvistlig.
D e t ä r n å g r a af d e s s företeelser j a g n u skall tala om.
KU POL Sl \ l F ö r öfrigt h a v i m e d glödande intresse kastat o s s in i d i s k u s s i o n e n o m s t u d e n t - m ö s s a n s form.
D e n g a m l a ä r i n t e b r a.
M a n vill h a kullen m e r a v i d o c h p å s n e d.
Ska d e t v a r a n ö d v ä n d i g t?
M ö s s a n blir j u i alla fall s å ofta p å s n e d.
D ä r e m o t ä r förslaget o m g u l d k a n t inte s å d u m t — g e n a s t lite g l a d a r e.
H u r skulle d e t v a r a med en n a t t m ö s s a?
E t t g a n s k a s ä k e r t v å r t e c k e n ä r Saltsjöbadsodjuret, s o m hvarje å r v i d d e n h ä r tiden börjar s i n b a d s e j o u r u t e vid d e n m o n d ä n a b a d o r t e n.
D e t ä r n u m e r a intet tvifvel om d e t t a a f g r u n d s v ä s e n s e x i s t e n s, o c h e n f ö r m o d a n, a t t Saltsjöodjuret helt simpelt skulle v a r a d e n af t i d n i n g s - p r e s s e n p å s i s t a tiden illa t r a k a s s e r a d e Belzebub, s o m med bad o c h friluftslif söker hela s i n a rii^ARf- f ö r s t ö r d a nerver, låter j u g a n s k a passabel.
Men i o c h m e d utställ- ningens öppnande är sommaren definitivt h ä r, och e t t v a c k r a r e s o m m a r t e c k e n får m a n leta efter.
M e n v e t n i hvarifrån d e n p å - hittige Boberg fått i d é e r n a till sin k a p r i c i ö s a o c h luftiga arkitek- t u r?
J o, helt simpelt från de moderna fruntimmershattarne, och icke alls från meloner, a p e l s i n e r och k r o k a n e r, s o m elaka m ä n n i - s k o r vilja i n s i n u e r a.
O c h vack- r a r e förebilder får m a n leta efter.
Eller h u r?
WALDECK.
Vi h a haft en Barnens d a g äfven i å r.
D e s s r e s u l t a t h a r varit s ä m r e ä n förut.
Gif- mildheten t y c k s bli m i n d r e å r för år, " o c h fortsätter d e t s å d ä r, kommer Barnens dag snart n o g a t t s e u n g e i ä r s å festlig u t som teckningen utvisar.
Så h a v i haft k a p p l ö p n i n - g a r p å Gärdet, g y n n a d e af s a m m a v a c k r a v ä d e r s o m vanligt.
A n - tingen få vi u p p s k j u t a d e s s a löp- Finast i smak •Ritad och slqiiven^ af morötter, 1 palsternacka, 1 liten pur- jolök, 1 / i selleri, 2 msk.
smör (40 gr.), 1 tsk.
socker, salt, hvitpeppar.
B e r e d n i n g: Grönsakerna och rot- sakerna ansas p å vanligt satt, skäras i små bitar och påsättas jämte saltet och smöret i kallt vatten a t t koka med t ä t t slutet lock omkr. 6 tim. Bul- jongen silas därefter genom en i hett vatten urvriden servett eller ylleduk, och färgas, om så Önskas, med litet brynt socker.
Saladshufvudet och rot- sakerna sköljas och ansas samt skä- ras i f i n a strimlor.
De brynas där- efter i smöret och sockras, d e n kokande växtbuljongen tillsättes och soppan får koka omkr. tyg tim., hvarefter d e n af smakas och serveras med rostadt bröd.
B i l l i g a Möbler!
Bedigerad af nanngs- ELISABETH ÖSTMAN.
rikast Inneh.
af Elisabeth östmans Husmo- derskuxs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATOBDNING FÖR VECKAN 13 — 19 J U M 1909.
SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; äggröra med hackad rökt sill; mjölk; kaffe eller t e med godt hvetebröd.
M i d d a g: Kejsarsoppa; graflax med = Vår0årda = spenat; persiljespäckad lammstek med spritärter; glassmaräng.
Pratoi-hafrem] öI!
MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; N y p o n s o p p a (f. 6 pers.) - tyg Ht.
hafregrynsgröt med mjölk; gratin på nypon, 3 lit.
vatten, IV2 k k p.
kross- sill; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
M i d - smör och beströs med stötta skorpor.
socker, 2 msk.
potatismjöl, 2 hg.
ka- d a g: Fläskkotletter med pressad po- På botten af formen lägges e t t hvarf trinplommon, 20 gr. sötmandel.
t a t i s; filbunke.
potatis och t v å hvarf sill.
öfverst B e r e d n i n g: Nyponen sköljas väl.
TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; lägges smöret i flockar och därofvanpå De påsättas i kallt vatten och få koka köttbullar med brynt p o t a t i s; mjölk; strös skorporna.
Anrättningen stekes i mjuka omkr. 2 tim. under det soppan kaffe eller t e.
M i d d a g: Vegetari- god ugnsvärme s / 4: t i m.
och serveras då och d å får en kraftig vispning, ansk juliennesoppa; stekt sik med som frukosträtt.
för a t t nyponen skola gå sönder.
De gräddsås och potatis.
passeras, sockret tillsattes och soppan ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; K ö t t b u l l a r (f. 6 persT).
5 hg.
får koka upp samt afredes med potatis- hafremjölsvälling; delikatessill med benfritt oxkött, 2 hg.
benfritt kalf- mjölet, utrördt med litet kallt vatten.
färsk potatis; ä g g; mjölk; kaffe eller kött, 1 h g.
späck, 1 — 2 ägg, 2 — 3 kkp.
Soppan får därefter e t t godt uppkok, te.
M i d d a g: Späckad gödkalflefyer mjölk eller vatten, ty 2 k k p.
stötta skor- skummas och af smakas.
Den serveras enligt o f v a n s t å e n d a modell med p o t a t i s; nyponsoppa med vispad por, 1 / 2 tsk.
hvitpeppar, 1 msk.
salt, med de kokta katrinplommonen, d e n grädde.
(1 msk.
fint hackad portug.
lök, V2 skållade och i långa strimlor skurna b e s t å e n d e af: mandeln samt vispad grädde.
lOESDAG.
F r u k o s t: Smö-gåsbord; msk.
smör till löken).
kalflefver med gräddsås (rester från T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 Buffet, Serveringsbord, Matbord med | / „ O f l Q *.
onsdag) med brynt p o t a t i s; mjölk; gr.), 2 kkp.
kokande buljong eller O s t s m ö r g å s a r I (f. 6 pers.).
1 kaffe eller t e.
M i d d a g: Afredd bul- vatten.
2 utdragsskifvor, 2 Fåtöljer, 4 Stolar I M.
faUu. "
10-öres formbröd (hvete), 75 gr. godt jong med ostsmörgåsar I; rismjölspud- B e r e d n i n g: Köttet tvättas med 1 ägghvita, 75 gr. rifven ost ding med saftsås.
en duk, doppad i hett vatten.
Späc- smör, OBS.!
Egen tillverkning!
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ket skrapas, skares i tärningar tillika (skarp i smaken).
B e r e d n i n g: Brödet skares i tunna hafregrynsgröt med mjölk; strömmings- med köttet samt drifves 3 ggr.
genom Stor separatutställning af möbler.
låda med färsk p o t a t i s; ä g g; mjölk; köttkvarn.
Äggen och mj ölken eller skifvor, p å hvilka bredas smör.
Ågg- kaffe eller t e.
M i d d a g: Brynt ox- vattnet vispas upp, de stötta skor- hvitan slås till l ä t t skum och den rifna osten tillsattes.
Ostmassan bredes b:inga med grönsaker; krusbärskompott porna iläggas och få stå och svälla Akt.-BoL Mordiska Kompaniet, med grädde.
1 t i m.
Köttet arbetas med kryddorna på smörgåsarna och dessa sattas p å plåt.
Strax innan de skola serveras LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; och skorpblandningen omkring tyg t i m.
insättas de i ugnen a t t få vacker, rost- 24- A Gt * eftui * egatan Stockholm * 9 » pytt i panna » (rester från fredag); eller tills färsen blir sammanhängan- gul färg.
äss ' ^ mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: de, som en deg.
Om så önskas tillsättes ilägges och insattes i ugnen a t t brynas De serveras varma till kött-, fisk- och das i vattenbad i ugn omkr. 1 tim.
Den den fint hackade löken, fräst i V2 msk.
Sillpudding med äggstanning; monda- väl.
Den skares i vackra bitar och uppstjälpes och serveras varm.
smör.
E n tackjärnspanna upphettas vegetariska soppor.
minkräm med mjöik.
garneras med den skurna moroten samt långsamt, smöret brynes däri.
Köttbul- K i s m j ö l s p u d d i n g (f. 6 pers.).
B r y n t o x b r i n g a (f. 6 pers.).
2V2 persilja.
Såsen silas, skummas och larna formas med 2 träskedar, doppade RECEPT: i varmt vatten och nedläggas i det 1 lit.
gräddmjölk, 1 hg.
rismjöl, 5 ägg, kg.
för- eller mellanbringa, 4 msk.
salt, serveras som sky.
G r a t i n p å s i l l (f. 6 pers.).
2 heta smöret a t t brynas p å båda sidor, 6 — 8 bittermandlar, IV2 msk.
strösoc- 4 l i t.
kokande vatten, 6 kryddpeppar- » P y t t i p a n n a » (f. 6 pers.).
Va korn, 2 lagerblad, 1 litet selleri, 2 sillar, $h Ht.
rå potatis, 2 små röd- de läggas därefter i en järnkastrull, d e t ker.
lit.
fint 1 skuret stekt eller kokt kött lökar, 2 msk.
smör (40 gr.), 2 msk.
kokande vattnet eller buljongen på- T i l l f o r m e n: ltyg k k p.
strösocker, stora morötter.
(rester), / 2 lit.
kokt, fint skuren po- hälles, locket pålägges och köttbullarna 2 msk.
kokande vatten.
stötta skorpor.
B e r e d n i n g: Bringan t v ä t t a s med 2 msk.
smör (40 gr.), 1 t s k.
B e r e d n i n g: Sockret brynes- ' l ä t t en d u k doppad i hett vatten, ingnides tatis, T i l l f o r m e n: V2 msk.
smör (10 få genomsteka under Vi t i m.
Såsen salt, V * t s k.
hvitpeppar.
afredes, om så önskas.
gr.), 1 msk.
stötta skorpor.
i en tackjärn spänna, d e t kokande vatt- med saltet och får ligga i e t t djupt fat B e r e d n i n g: Smöret brynes l ä t t i net tillsättes, och härmed beklädes 1 dygn.
Under tiden vändes bringan B e r e d n i n g: Sillarna urtagas, sköl- stekpanna, d e t skurna köttet och jas väl och vattenläggas i 12 t i m.
Vegetarian.sk j u l i e n n e - en bleckform.
Mjölken kokas upp, ris- ett par gånger.
Den knäckes och på- en potatisen ilägges och kryddorna tillsät- Därefter aftages skinnet och sillarna s o p p a (f. 6 pers.).
2 lit.
växtbul- m j ö Let ivispas och gröten får under sättes i det kokande vattnet.
N ä r spa- tas.
Anrättningen omröres försiktigt, det kokat upp, skummas d e t väl och flitig rörning å t botten koka 10 min., fläkas.
Ryggbenet och alla småben jong: 1 blomkålshufvud, tyg lit- jordärt- a t t den ej mosar sig och får borttagas noga och hvarje sillhalfva skockor, 1 morot, 1 palsternacka, 1 hvarefter smeten upphälles a t t kallna.
kryddorna samt de ansade rotsakerna så 1 steka tills d e n fått en vacker ljus- iläggas.
Bringan får därefter koka med skares i 6 bitar.
Potatisen sköljes, ska- stor purjolök, / i selleri, ty 2 burk kon- De uppvispade äggen, d e n skållade och färg.
Den serveras med röd- las och skares i tunna skifvor.
Lö- serverade ärter, 1 liten knippa persilja, rifna mandeln samt sockret tillsättas.
t ä t t slutet lock, tills d e n ä r mör eller brun betor.
ken skalas och hackas fint.
En eld- 4 lit.
vatten, 1 msk.
salt, 1 msk.
smör Massan hälles i den beklädda formen, omkring 3 tim. På botten af en lång- fast omelettform smörjes med kallt (20 gr.), 1 litet saladshufvud, 2 små ett lock pålägges och puddingen grad- panna hålles litet af spadet, bringan — 302 —
