# ID: svediakorp-per1829
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1909
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,805
# sentences: 1,104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 20 (1167) SÖNDAGEN DEN 16 MAJ 1909.
22:DRA ARG.
IDUNS mapmjWm N0RDLIN6 CVnAl^UXlSrhjvut.- TILL VARA LÄSARE.
D Å ID UN denna gång träder in i de svenska hemmen, är det med barnatankar, barnasinne och barnaskratt, hon möter sina läsare.
Hon representerar nämligen med detta veckonum- mer en liten del af den stora, varmhjärtade välgörenhetsrörelse, som heter " Barnens Dag " och som just nu, då vårkänslorna genomdallra människornas själar, fyller vår hufvudstads gator med fest och färg till förmån för grändernas hungrande och frysande barnskaror.
I dun har aldrig saknat förståelse och älsk- värda hjälpare, när helst det gällt ett ädelt syfte.
Därför äro vi också förvissade om att, när vi nu vädja till allmänheten för dessa tasendens räkning, som i lifvets morgontimmar endast veta af lidande och försakelse, sker denna vädjan icke förgäfves.
Köpen därför Iduns Barnens-Dag-nummer, hvarhelst det sträckes emot eder — uppoffringen är ringa, men ändamålet är stort.
KRONPRINSESSAN MARGARETA OCH MED P R I N S A R N E GUSTAF ADOLF SIGVARD.
En hälsning från furstebarnen.
OCKIGA SMÅ barnagestalter skymta nu flere och flere i den kungliga tronens omedelbara närhet, och deras lyckliga mödrar se med glädje, huru de växa till för att en dag som mogna män och kvinnor träda ut i lifvet och i en ädel pliktuppfyllelses tjänst verka från de höjder, där ödet ställt dem.
Genom älskvärdt till- mötesgående från kronprinsessan Margareta och prinsessan Ingeborg har det förunnats oss att för detta de svenska barnens Idunsnummer få taga och reproducera ofvanstående furstliga familjebilder som en häls- ning till alla svenska barn från landets yngsta prinsar och prinsessor.
L P R I N S E S S A N I N G E B O R G MED P R I N S E S S O R N A M A R G A R E T A, M Ä R T A ASTRID.
— 237 ~ F O T O F Ö R IDUN A F H O F F O T O G R A F A. BLOMBERG.
OCH
Hvaä.
ä r l j u f v a r e alt m i n n a s, h » ad s t å r ljusare för tanden ä n e n b a r n d o m full af I-peka?
D u, s o m ä g e r delta m i n n e, gif e n s k ä r f, a t t u n g a m å t t e u t i lifuet skaror draga rilja p ä d e n m i l d a h o n u n g, s o m ur barnafröjder samlas och ä r h j ä r t a t s b ä s t a n ä r i n g!
nR6RA«BLlFVftnDE-ön^-FJELLK0L0ni5TER BARNENS DAG.
a de fattiga barnen och till glädje åt alla, som äro villiga att åtminstone för ett par dagar om CN BARNENS och ung- året slå bort nordbons trumpna humör.
* - * &lt; domens uppriktige vän Det är sällan något kan offentligt ske utan har i nedanstående rader att blifva utsatt för kritik, och det är därför klarlagt betydelsen af årets " Barnens dag ", och ej underligt, att äfven " Barnens dag " blifvit att hans frän hjärtat kom- föremål för anmärkningar och klander.
De ung- mande ord skola vinna domliga bössinsamlarna påstås stundom hafva resonans hos höga och uppträdt på ett sätt, som ej varit passande.
låga, rika och fattiga är blott en bekräftelse på den Deras munterhet har varit för lössläppt, deras samhörighetskänsla, som tilltagsenhet för stor.
— Ja, det är ju möjligt, finnes mellan de vuxna att i enskilda fall så varit.
Vi nordbor hafva och det släkte, som nu nu en gång icke det rätta lynnet för karneva- spirar och hvars materi- ellt vanlottade del det är ler, hvarken för att såsom uppträdande midt i samhällets plikt att värna yran bevara det rätta måttet, — och kanske om.
Professor v. Schéele, än mindre för att såsom åskådare ryckas PROFESSOR hvars funktion som förste med i den muntra stämningen och därigenom FRANS VON SCHÉELE.
inspektör vid Stockholms blifva öfverseende.
stads folkskolor ger honom Men i stort sedt tror jag icke, att vår ung- tillfälle att stå öga mot öga med de fattigas barn och vara vittne till deras i mängt och mycket sollösa dom visat sig ovärdig att åter få fira en glad lif, är själf en af de ledande krafterna i " Barnens " Barnens dag ".
Och man kan väl hoppas, att dag ", och i hans vädjan ligger därför en djup känsla af att det här gäller en viktig social uppgift som erfarenheterna år för år skola tillgodogöras och publiken så småningom uppfostra sig, så att be- ej får försummas.
tänkligheterna mot detta folknöje förlora sin 1$ betydelse.
De fattiga barnen behöfva " Barnens dag ", — " " » J Ä R N E T S ÅRHUNDRADE " har man kallat J 3 vår tid.
Om seklet skall komma att göra de behöfva de understöd, som genom den vin- skäl för detta namn, är väl mycket osäkert, då nas för skollofskolonier, " mjölkdroppar ", barn- så många andra samhällsfrågor pocka på dess sjukhus o. s. v., understöd, som under de gångna åren uppgått till omkring en half miljon kro- uppmärksamhet.
nor, de där för visso icke på annat sätt kun- Men åtminstone en eller ett par dagar om nat hopbringas.
året borde barnen helt kunna få lägga beslag på denna uppmärksamhet.
Det var denna tanke För den, som inom folkskolorna har tillfälle som direktör C l a e s V i r g i n bragte till för- att i stort iakttaga barnens hälsotillstånd och verkligande hos oss, då han första gången med kraftutveckling, lider det intet tvifvel att be- så mycken framgång anordnade en " Barnens hofvet af hjälp för de fattiga barnen för när- dag ", som sedan årligen regelbundet återkom- varande i Stockholm är mycket stort.
Läkar- mit och nu börjar höra till det traditionella nas undersökningar ådagalägga, att vi hotas ' inom Stockholms-lifvet.
med en verklig degeneration inom hufvudsta- dens arbetarebefolkning, om icke snar och kraf- Sannerligen förtjänar " Barnens dag " ock att blifva en beståndande institution, till hjälp åt tig hjälp lämnas.
a DIREKTORfZn CL.AÉ5 V l R O i n % DOKTOR rbG-z^BLUMErrnim- as " D O K T O R l fl G-BOHr \ E FOLK5K.
LBR • CH-T1DELIU5 — 238 — ^3 Orsakerna till den hotande faran ligga natur- ligen djupt i storstadens många sociala och hygieniska missförhållanden.
Och den verkliga boten af det onda kan endast vinnas genom ingripande sociala reformer, framför allt på bo- stadsfrågans område.
Men under tiden, medan vi vänta på refor- merna, måste allt göras för att söka rädda de nu uppväxande barnen från åtminstone en del af de sociala missförhållandenas följder.
Vi få ej låta de fattiga små förtvina af brist på sol och ljus och värme.
Och de sjuka måsie få vård, liksom de hungrande näring.
Då man vet, hvad " Barnens dag " i detta hänseende betyder för tusentals barn i Stock- holm, så motses hvarje år den dagen med bäf- van.
Skall vädret blifva vackert och inkom- sten därför den vanliga?
Ja, så litet tilltror man den stora allmänhe- tens verkliga intresse, att man tror utgången beroende af väderleken!
I denna misstro vill jag icke instämma.
Den förflutna vinterns storartade insamlingar till barnbespisningen ingifva mig ett djupare förtro- ende till den allmänna hjälpsamheten.
Med glädje motser jag därför äfven i år " Barnens dag ", viss att Stockholm ej skall glömma sina fattiga små.
Men — tillåt mig bedja eder: lägg så stora slantar i bössorna, att de tillsammans må räcka till sommarlycka åt många, många, som nu gå med bleka kinder och undra, om de skola få komma med " på kolonien " i år!
Ju fler, som få komma ut och hämta hälsa,, desto flera kunna utvecklas till kraft och dug- lighet, under det de annars kanske blifva odug- liga, tärande samhällsmedlemmar.
Det är vårt samhälles framtid det gäller.
Därför borde vi ej ha råd att spara — på " Barnens dag ".
Stockholm d.
4 maj 1909.
F R A N S V. S C H É E L E.
: VERKnMSTRREIN fM?
• GRObSl-mNDLAREM iGVÖSTERGAflRD OSRflK-HlRSCH
J^sE]} {vaå ä r bittrare att m i n n a s, livad s t å r m ö r d a r e f ö r än en b a r n d o m u t a n fangen glädje?
Dn, s o m äger detta minne, gif e n s h ä r f, att u n g a s l?
a r o r m å t t e u t i lifoet draga utan kunskap om den saknad, s o m dig följde liltf e n s k u g g a och f ö r ö d d e h j ä r t a t s rosor!
Selma EagerlSf.
FRAfl-FJÄLLKOLOniEfS - V I D - A n n Hvar sådden faller.
D E T ÄR S T O R A V I D D E R, som besås med kornet ur » Barnens dags » förråds- kammare.
Och m å n g a hängifna hjärtan och viljor äro i verksamhet för att sådden icke s-kall förfaras, utan gro till rika skördar af fysisk och andlig hälsa hos de uppväxande barnskarorna från storstadens proletärkvarter.
N å g r a korta uppgifter om ett antal personer och de af dem ledda filantropiska institutio- ner, som stå i sammanhang med » Barnens dag », torde därför ha sitt intresse i ett hög- tidsnummer sådant som detta.
Skollofskoloniverksamheten i Stockholm är i år precis 25 år gammal.
Det var nämligen år 1884 som den första kolonien startade, och i spetsen för d e n s a m m a stod en energisk och behjärtad kvinna, lärarinnan fröken A g n e s Lagerstedt.
Kolonien bestod då af 18 barn och var förlagd till Tulka, Häfverö soc- ken.
Fröken L. utvidgade verksamheten, hvar- efter hon tog initiativet till Aktiebolaget Stock- holms Arbetarhem, som (fr. o. m.
1898 utsänd * 1 — 3 kolonier årligen.
Till en af dessa har ingenjör O. Hirsch skänkt en egen byggnad, Fjällbacka i Norrfjäll.
E n annan form för det social-pedagogiska arbetet bland grändernas bleka ungdomar är utsändandet af s. k. ferie- barn.
Sedan flera år tillbaka ha hem anskaf- fats och reshjälp utdelats åt sådana fattiga barn, som icke kunnat få plats på någon skol- lofskoloni.
D e n n a ansvarsfulla och kräfvande verksamhet har de sista åren ömhänderhafts af lärarinnan fröken A n n a R y l a n d e r.
Me- del ha erhållits bl.
a. från » Barnens dag », som årligen lämnat 3,000 kronor.
Fröken R. har dessutom sedan å r 1907 till och med förra året, då sjukdom tvingade henne att upphöra, skött värdinneskapet för d e många skolresande, som besökt hufvudstaden, samt nedlagt ett för- tjänstfullt arbete för Stockholms arbetsstugor.
Det var därför en stor förlust för de unga och för hela den verksamhet, hon ägnat sina krafter, d å fröken R. nyligen rycktes bort af döden, och saknaden tog sig lika varma som uppriktiga uttryck i d e eftermälen, hvilka en- skildt och offentligt ägnades hennes minne.
Norr om den fagra Ännsjön, » Jämtlands pärla », och nära Anns järnvägsstation har Stockholms Fjällkoloniförening tre egna hem, Fjällåsen, Granlunda och Björkhagen samt ett förhyrdt hem i byn Vallan.
Till dessa kolo- nihem sändas nu till sommaren omkring 150 bröstklena, ehuru ej med tuberkulos behäf- tade barn.
Föreningen bildades på förslag af fru J u l i a B l o m q v i s t, f. B i ö r c k, och har .till ordförande professor F r.
v o n S c h é e l e.
F r u Blomqvist, som från föreningens bil- dande tillhört styrelsen, utsågs 1908 till in- spektris för fjällkolonien, och tilldelades henne därigenom mera officiellt den ställning, som hon redan förut i 12 års tid innehaft.
— Vår bild här ofvan, till vänster, återger en flock blifvande fjällkolonister jämte mödrar, åt hvilka fru B. lämnar nödiga upplysningar angående utrustning.
På den högra bilden synas bar- nen stationerade på kolonien.
Sällskapet Barnavännerna, stiftadt 1870 af smidesfabrikören Olof Andersson, h a r till syfte att årligen strax före jul bekläda fattiga van- vårdade skolbarn.
U n d e r sin 39-åriga välsig- nelsebringande verksamhet har sällskapet ut- delat fullständiga beklädnader till 3,642 barn samt kängor till 1,173 / barn för en sammanlagd kostnad af 122,000 kronor.
Som sällskapets sekreterare sedan 24 år och redaktör af Bar- navännernas matrikel fungerar läraren i Maria folkskola C.
H.
T i d e l i u s, och som en dess synnerligen verksamme styrelseledamot må nämnas verkmästaren G. V. Ö s t e r g a a r d.
E n annan filantropisk institution är » Barna- värn », som räknar sitt ursprung från 1896, då pastor Anton Lewedahl samlade några fat- — 239 — tiga gatans barn och gaf dem skydd och sys- selsättning i en af stadens outhyrda lokaler.
E n gåfva af konung Oscar på 200 kronor blef grundplåten.
År 1897 utsågs Barnavärns första styrelse.
Underståthållaren von der Lancken blef ordförande.
D e n ledande själen ifrån denna till närvarande stund har dock va- rit och ä r fru M a t h i l d a E k e l ö f, f. B e - s k o w, som med sällspord energi och uthållig- het arbetat för föreningens utveckling.
Fröken F r a n z i s k a M e y e r grundade år 1904 Föreningen för fattiga folkskolebarns frukostbespisning.
Föreningen har erhållit un- derstöd från » Barnens dags » medel under 1907 och 1908.
För barnbespisningen inom Kungs- holms folkskola har lärarinnan därstädes fröken A n n a B r o s t r ö m varit synnerligen nitisk.
Föreningen » Mjölkdroppen » arbetar för att sprida en välbehöflig kunskap- i " vården af späda barn.
D e n har anstalter inom ett fler- tal af Stockholms församlingar.
Såsom en ifrig främjare af denna förenings syften må nämnas med.
d:r G.
M.
B l u m e n t h a l.
Med understöd af bl.
a. medel från » Bar- nens dag » har en a n n a n af hufvudstadens läkare med.
d: r A.
G.
B ö h m e upprättat ett sjukhem för tuberkulösa barn i Mörsil och ett vid H a m r a samt med understöd af » Majblom- man » bidragit vid upprättandet af kronprinses- san Margaretas sjukhem i Dalarne för lung- tuberkulösa barn.
H a r under flere år varit läkare för Fjällkolonierna i Jämtland.
Välgörenhetsföreningen S. de C.
— stiftad för 35 år sedan af ett antal unga skolflickor med ändamål att bespisa fattiga folkskolebarn samt upprätta ett barnsjukhem — faller också inom ramen för denna öfversikt.
Slutligen har ^grosshandlaren Isaak Hirsch till koloni för barn inom Mosaiska församlingen inköpt Glem- sta på Björkö för 10,000 kronor.
Dess verk- samhet började förra året.
MITT FÖRSTA FÖI^ATTA^SKAP skildtar en litterär barndomsepisod ur sitt lif och dels därför att hon vid sidan af sin öfriga diktning förvärfvat sig ett högt skattadt namn.
på barnvisans område.
Som prof på denna hennes täcka diktkonst meddelas här en af henne författad och tonsait sång, hvilken hon haft älskvärdheten att speciellt för detta nummer ställa till värt förfogande.
/ TNDER DE gångna månaderna af året har Idun, U som bekant, då och då under rubriken " Mitt för- sta författarskap " meddelat små autobiografler, hvari de respektive författarne skildrat sina första pröfvande steg på diktens mark.
Den själfbiografi vi i dag pu- blicera synes oss falla särdeles väl inom ramen för Barnens-dag-numret, dels emedan författarinnan INNET A F mitt allra första diktförsök är förknippadt med minnet af en liten mörk barnkammare, dit en ljusstrimma tränger in från angränsande rum.
I den lilla barn- kammaren ligga vi, min yngste bror och jag, i hvar sin brunmålade säng, tillsagda att vara tysta och sofva.
Det har nog händt ibland att jag — trots tillsägelsen — legat och berättat sagor för lille bror eller läst upp verser.
Och just denna kväll, som jag särskildt minns, har j a g först legat tyst en stund och så med en skälfning af högtidlig glädje hviskat: " Nu har jag själf hittat på en vers. "
Och så läser jag upp den för den något sömnige yngre brodern: M Herre, du min styrka och mitt fäste, du som skyddar fågeln i hans näste, skyddar också mig för hvarje fara med din helga änglaskara!
Fågeln, som uti sitt näste vakar öfver ungarna och sig försakar, är en trogen afbild utaf dig, som oss skyddar eviglig.
Ja, det var verkligen ett par verser till, men som de voro ännu klenare, skall jag förskona läsaren för dem.
Ungefär vid samma tid torde det ha varit som jag började min första roman.
Den skulle handla om en gosse och en flicka, som ledo skeppsbrott på Sydamerikas kust och blefvo funna af indianer och sedan lefde ett härligt lif i den stora urskogen.
Som jag vid den tiden var 7 — 8 år och min yngre bror 5 — 6 år skulle naturligtvis berättelsens hufvudpersoner vara af samma ålder.
Men då jag ännu inte hade något klart begrepp om ett bindestrecks nytta och nödvändighet i vissa sammanställningar, kom berättelsens början att lyda sålunda: " En flicka om 78 år och en gosse om 56 år lågo uppkastade på Atlantiska oceanens strand. "
De skrattsalfvor, med hvilka mina äldre brö- der läste om detta onekligen något ålderstigna par, som låg där uppkastadt på stranden, voro kanske bidragande orsaker till att romanen " kom af sig vid ingången ".
Jag var tio år; vi hade nyss flyttat ut till landet; jag var ensam ute och ströfvade och kom till en högt belägen, af skog omgifyen äng.
En plötslig känsla af fröjd genomströmmade mig, där jag stod allena i solskenet och såg ingenting annat omkring mig än träd och gräs och blomster och flygande fåglar och den vackra blå himlen däruppe.
Det sjöng inom mig.
Det blef till ord — mycket tafatta ord, som alls inte förmå återge något, af hvad de ville återge, men själf ser jag, när jag nu åter läser dem, alltsammans så tydligt för mig: ängen och blommorna och solen — och förnimmer åter som en genklang af den stundens jublande sällhetskänsla: Arla, o arla, du dig svingar morgonens pärla, på dina vingar; arla och särla härligt klingar högt i det blå sången då.
Jag hade ett dunkelt medvetande om att det kanske inte egentligen var en.arla jag menade, utan en lärka.
Men hvem kunde rå för att det inte fanns lika bra rim på lärka som på arla?
Och så diktade jag vidare: Så ock anden, löst ifrån banden, mot himmelska landen en gång flyr; högt emot ljuset, högt ofvan gruset mot Fadershuset hem han styr.
Vintern därpå skref jag ett skådespel, som handlade om zigenare och bortröfvade barn och var förlagdt till Spanien; det blef aldrig färdigt, men en skolkamrat och jag spelade scener därur och hade oerhördt roligt.
Vid elfva års ålder diktade jag under ett anfall af Weltschmerz ett poem, som begynte sålunda: Ja, äfven jag har trott uppå] jlycka och fridl Dikten afslutades med en dyster aning an- gående den tidpunkt, då min trötta själ skulle finna r o: Det blir väl ej förr än jag sänkes i grafven neder och husrum fritt får emellan fyra bräder.
När dikten var färdig, hade min Weltschmerz lättat icke obetydligt.
I en tjock anteckningsbok, som jag ännu har kvar, finnas upptecknade några hundratal olika titlar på dikter — de stamma från sex- ton-sjutton-års-åldern, då jag tidtals diktade så mycket, att jag fann det alldeles för besvärligt att nedskrifva allt; jag nöjde mig med att an- teckna poemens namn, i tanke att någon gång längre fram skrifva dem i sin helhet.
Att jag aldrig kom att göra det, torde icke ha medfört någon förlust för mänskligheten.
Vid tjugo år hade jag emellertid en dikt- samling färdig, som jag hade planer på att få publicerad.
Själf vågade jag emellertid icke gå till en förläggare — det föreföll mig föga mindre skräckinjagande än att uppsöka ett rytande lejon i dess håla — men genom en mellanhand fick jag ett manuskript framlämnadt till en förläggare — som naturligtvis inte ville ha det.
Jag blef vid den tiden tillrådd att skrifva realistiskt och att skrifva på prosa, emedan ingenting annat under den perioden gillades.
Men jag kände mig oförmögen till både det ena och det andra och fortfor att ibland skrifva vers — ehuru det numera föreföll mig sanno- likt att jag skulle nödgas återgå till min barn- doms blygsamma planer för offentliggörande af mina diktalster: att lägga dem i en låda och gräfva ned dem i jorden i det obestämda hop- pet att någon gång i framtiden någon måtte hitta dem och välvilligt utgifva dem.
Jag hade under min barndom emellanåt fått höra: " Du måtte väl inte bli en blåstrumpa " — ord, som nog egentligen voro menade skämt- samt, men som åt ett känsligt barnasinne gifvit det intrycket att den benägenhet for att skrifva vers, som jag ibland röjt, var någonting olyck- ligt, nästan brottsligt.
Och det var kanske delvis därför som jag — om jag än i skolan lät kamraterna få del af skämt- och tillfällig- hetsvers — i allmänhet var mycket rädd för att låta någon få se mina riktiga dikter.
Min första offentliga debut skedde i Daniel Fallströms kortlifvade lilla teatertidning Puck.
En af mina bröder, som var gammal vän och — 240 — skolkamrat till Fallström, sade mig att denne önskade en dikt för sitt profnummer; jag läm- nade en dikt — djupt anonym — och blef ganska glad, när min bror kom hem med ett revider-afdrag af tidningen och berättade, att de suttit tillsammans på " Kung Carl ", — han och Fallström och några till — och läst dikten och att alla sagt den var bra och un- drat hvem författaren var.
Nästa gång jag uppträdde inom den perio- diska pressen var i " Tidskrift för hemmet ", men det var, sanningen att säga, emot min vilja.
Esseide hade sändt mig en liten vänlig biljett och sagt, att hon hört jag skref både dikter och dramatiska saker — hon syftade väl på några " spex ", som uppförts i kamratkretsen — och bad mig komma upp till henne med några af mina alster, så ville hon trycka dem i sin tidskrift.
Som jag vid denna tid ännu hade en stor skygghet för offentligheten och före- ställde mig att anonymiteten lättare skulle bli röjd, ifall jag skrefve i en kvinnornas tidskrift — hvar och en skulle ju då förstå åtminstone så mycket som att författaren var en kvinna — medtog jag till Esseide några dikter af dem jag själf tyckte vara svagast, i hopp att hon ej skulle vilja ha dem.
Hon satte emellertid in ett par af dem och bad mig komma åter med andra — hvilket jag dock ej gjorde.
En vårdag år 1894 företog jag mig att läsa upp ett par dikter för en vän — något som ej händt mig på flere år.
Hon satt tyst med sänkta ögon, efter det jag slutat.
Jag tänkte modfälld: Hon tycker det är dåligt!
Så såg hon upp och utbrast: " Men hvarför ger du inte ut detta? "
Jag bekände, att jag länge önskat det, men att bristande mod och företagsamhet afhållit mig därifrån.
Hon erbjöd sig strax att gå till en förläggare, och några dagar efteråt vandrad i hon åstad till Bonnier med en tjock bunt dikter.
Han utlät sig gynnsamt men ville ej ge ut dem på andra villkor än att jag betalade halfva tryckningskostnaden — hvilket var mig absolut omöjligt.
Så gick min vän att försöka hos andra förläggare.
Det lyckades inte.
Och saken tycktes helt hopplös — då jag påminde mig något: en gång, då jag suttit och berättat sagor för en liten älskad brorsdotter, hade hennes mor sagt till mig: " De där sagorna borde du skrifva ned och ge u:. "
Kanske skulle " jag kunna åstadkomma en barnbok.
Några små dikter hade jag ju också som kanhända bäst skulle lämpa sig för barn.
Ett par veckor senare uppvaktades Bonnier med en barnbok.
Han tyckte om den och bjöd ett honorar, som öfversteg hälften af min anpart i tryckningskostnaderna för diktsamlin- gen.
Så blef saken mera möjlig.
Och så kom det sig att jag till julen 1894 debuterade med dels en diktbok, dels en samling visor och sagor för barn i två delar.
Nå, det blef nu inte så roligt att debutera, som jag tänkt mig.
Men det är en annan historia, som Kipling brukar säga.
ANNA MARIA ROOS.
P^ * |É • ORD OCH MUSIK • AF ANNA MARIA ROOS.
9mmm •cvt-s * ' Lifligt I i £ leggiero - h — l jr-hhfer H — f E - • — P- - M — P-: b — fat Vår-lök skju-ter raskt ur jor-den opp, opp, • • • • • * - 0- 47- * re - « — &amp; ' I ™ ^ • • • sempre p e staccato m: BEb3 i £ i ^= ?=É g i | J=J Grön till stjälk och blad, men gul till - v &gt; - - i i, • »: s Hti topp, 3 g^F: a =T * topp, ^g — fv^-M-f-^ £ §ig: * * £± * I § P Jfc.
tjgjF r&gt; _ * _ j_5 — # • midt i — Tjf P| 49 S 1 1 i h — h SE.
- f- * f- - V — * — V ky - lan skju-ter hon en knopp, knopp.
^ — Sr- i=t P * i i — ä — • • * — r mår dock in - te il - la, * £ t É fatrf: &gt; — h — (• 3=T b fe &amp; i= * t CL ITTT^n 3E 3=: £i£± » =3: t ö a - H-4- * - 4- jgfr rfi i r H^rt^pF^ VÅRLÖK SKJUTER raskt ur jorden opp, opp, grön till stjälk och blad, men gul i topp, topp, lite blek, den lilla, mår dock inte illa — midt i kylan skjuter hon en knopp, knopp.
Visst är stormen kall och vädret hårdt, hårdt, och ibland jag frysa får rätt svårt, svårt, men det gäller bara rak och tapper vara — hoppet är ju ändå alltid vårt, vårt.
Vårsol lyser re ' n så klart och grannt, grannt, snö dock ligger än på dikets kant, kant.
Liten vårlök tänker: " När blott vårsol blänker, snön får ge sig — det är visst och sannt, sannt.
Och för hvarje stråle solen ger, ger, blir jag glad och ljust mot solen ler, ler.
Ja, nog skall jag stå mig, köld skall ej rå på mig — och jag vet: där komma blomster fler, fler. "
Kom en liten tös och blomman tog, tog.
Liten vårlök än i döden log, log: " Kan till fröjd jag blifva, kan jag hugnad gifva — nå, då har jag ändå lefvat nog, nog. "
2 4 1 • — «
• • « " » W sfr- * * * * * ^.w&amp;L.
• If ' ^ ' ip Kl All • ' ^uW ': &amp; • J j 1 V in ^&amp;CfflG &amp; * D Å V I L L E S föräldrar flyttat in i Kalles föräldrars villa, som låg så vackert och fritt utanför staden, kände Kalle inom sig en dunkel, men smärtsam aning om framtida be- kymmer.
Han sökte icke göra den gällande, men den stack fram i hans mörka ögons ärliga blick och i oroliga, brydda små grimaser kring läpparne, som eljes hade så lätt för att le.
— De hade ju haft hyresgäster förut, men barnlösa.
Nu skulle det bli annat af.
Kalle var nyss fyllda fyra år och ganska vaken för sin ålder; han hade mycket väl af pappas och mammas samtal och annat förstått, att också de insågo förändringens betydelse — fast deras synpunkt icke fullt öfverensstämde med hans.
— Tänk, sade mamma en dag till Kalle, i morgon får Kalle en lekkamrat.
Det blir roligt.
Och hon klappade sin pys på kinden, helt gladt.
Men Kalle kunde icke visa den glädje häröfver, som han väl bort hysa, men icke kände.
— En lekkamrat, tänkte han förstulet — ja, det var godt och väl.
Det hade han haft förut: pappa och mamma och lilla syster, som roade honom ofantligt, äfven när hon skrek, gårdskarlen Alfred, barnjungfrun Elsa, katten, skottkärran, bollarne och krocketkloten, andra trefliga figurer att förtiga — hvad var det annat än lekkamrater, alltihop, hans egna och rättmätiga rikes trogna och hedervärda under- såter!
Och riket, det var ju den stora, gamla trädgården och gårdsplanen, och barnkammaren, ja, korridoren och vinden kunde han äfven under kortare -- perioder betrakta som lydländer.
Med allt detta hade Kalle hittills funnit sig nöjd, ja, lycklig som en kung bör vara.
— Men nu, nu Steg som ett ovädersmoln på hans klara himmel en farhåga, att denne okände Ville, den utlofvade och i Kalles tycke allde- les onödige lekkamraten, skulle uppträda som medtäflare om makten, kanske för att med list och våld störta Kalle från hans ärfda tron.
Kalle hade visserligen flera gånger gjort be- kantskap med jämnåriga både gossar och flickor, men då antingen själf bortbjuden eller såsom värd åt små gäster.
De hade i regel varit snälla och åtminstone drägliga för en afton.
Men nu var det fråga om något annat, något mycket viktigare och mer ansvarsfullt, nämligen daglig sammanvaro för lång tid framåt, kanske för flera år — alltså en hel evighet efter Kalles förmåga af beräkning.
Hvad skulle den komma att innebära, det var spörsmålet, som grumlade Kalles lifliga lilla håg.
En mulen dag på nyåret väcktes Kalle af ovant larm på gården, nya röster i trapporna, — och som stucken af en nål i bakdelen skvatt han upp, klef i nattskjortan barfota ur sängen och tassade hän till fönstret, hvars rullgardin han försiktigt drog åt sidan.
Hans omornade ögon kikade just lagom ut i den kulna vinter- morgonen för att få skåda, hur en annan liten pys, i pälskantad lufva, dito kavaj och röda yllehåsor inom galoscher sakta leddes af en främmande herre uppför den nyskottade träd- gårdsbacken fram till stora verandan.
Det var Ville, som kom.
— Hur Ville egentligen såg ut och hvad man kunde vänta sig af honom, hade Kalle ännu ej lyckats göra sig någon klar föreställning om.
Han kände heller ingen lust att påskynda sammanträffandet.
Hemlighets- fullt beklämd fällde han åter rullgardinen och ilade tillbaka till sängen.
Där låg han sedan Pysar * För Iduns Barnens- «a o sst ss * &amp; Gustaf Ullman.
Dag-nummer af lyssnande, tyst och orörlig, som om han sof.
— Aldrig hade han tyckt, att tiden gick så långsamt förr.
Hvarför kom inte mamma eller åtminstone Elsa och hjälpte honom med kläd- seln som vanligt?
— Lillan var tagen ur sin bädd, redan innan Kalle vaknat, och fick sig väl en extra liten morgonlur i sängkammaren.
Kalle fann sig öfvergifven, som vore han genast från och med de nya inkräktarnes ankomst alldeles bortglömd och ur räkningen.
Det var upprörande.
— Plötsligt nådde honom genom det dofva sorlet och trampet nerifrån hans mammas röst, muntert högljudd.
Och ändtli- gen nalkades hennes steg i trappan, men — icke ensamma.
Han hörde också andra steg, både af en vuxen människa och af ett barn — samt en liten pojkes stämma, frågande och pladdrande i korta afbrutna tag, liksom besvärad af mödan uppför trappan, som förde till Kalles barnkammare.
Men hur hängde detta ihop?
Hvad ämnade man tillåta sig?
Skulle han inte få vara ifred ens där — i sitt eget krypin?
Kalle riktigt höll andan af häpnad och förbittring.
— Nu tog det i låset, så öpp- nades dörren, och in trädde Kalles mamma och en annan fru, som var i hatt och kappa.
Och mellan dem klef en liten trind byting, som måste vara Ville — fast inte heller nu såg Kalle närmare på den ovälkomne.
Ty Kalle hade blixtsnabbt krupit djupt ner i sängen, dragit täcket högt öfver hufvudet och låg nu hoprullad som en igelkott — — — och hade han ägt en igelkotts taggar, så nog hade han i den stunden skjutit ut dem till värn mot den hotande faran.
— Här kommer din lille lekkamrat, sade Kalles mamma.
Från sängen hördes intet ljud till svar.
— Han kanske sofver än, — det är väl synd att väcka, menade Villes mamma leende.
— Äh, det är ändå längesedan tid att stiga upp.
Kalle brukar vara så morgonkry.
Och det är bäst, att de genast få träffas inomhus, när vi mammor äro med bägge.
Var inte blyg nu, Ville — nu purrar vi Kalle åt dig!
De hade hunnit fram till sängen, och Ville böjde sitt klotrunda, ostfeta lilla ansikte öfver kanten, stirrande med ett par ljusblå, kyligt nyfikna ögon ner på den ängsligt insvepta, lefvande kulle, som påstods heta Kalle.
— Villes mamma hviskade något i sin gosses öra och efter någon tvekan ropade han så godt han förmådde: — God dag, lilla Kalle!
Har du sofvit godt?
Intet svar fick han.
Då försökte Kalles mamma lyfta litet på täcket, medan hon skrat- tande blinkade åt den andra frun.
Ett däm- padt, men förtvifladt skri ur det fördolda ljöd härvid genom kammaren.
De tre störande stodo helt bestörta, ej minst Ville; med ga- pande mun drog han sig undan bakom modern.
Men Kalles mor ville inte uppgifva försöket: — Kära barn, det är inte farligt!
Titta ut nu bara och säg god morgon till mamma och tant och den lille snälle Ville!
— Nej, nej, nej — Kalle vill inte!
Kalle vill inte hälsa på Ville, skrek det under täcket, 242 som med ytterlig ansträngning fasthölls af Kalles små näfvar.
Någon verklig presentation mellan pysarne blef heller inte af den gången.
Villans trädgård delades hädanefter i två lika stora parter, med stora midtelgången som gräns mellan Kalles och Villes välden.
Denna visa åtgärd, hvars helgd stod fullt klar för Kalle, hindrade emellertid icke Ville från att företaga ströftåg in på den andres område.
Och till Kalles heder må sägas som sant, att länge dröjde det icke, förr än han lärt sig ganska gästfritt mottaga den objudne gästen.
Snön, som täckte så godt som hela deras ge- mensamma maktsfär, erbjöd ju lyckligtvis icke endast tillfållen till krig, utan äfven till fred- liga företag, hvilka med fördel utfördes af deras förenade krafter.
För så pass unga fästnings- ingenjörer gick det lättare att bygga snövallar tillsamman än hvar för sig.
Fast Villes lättja nog retade Kalle till öfvermod.
Så här kunde han yttra sig: — Kom, ska Ville få se på Kalles fästning!
Ville blef fasligt lång i synen, stel i blicken, vid dylikt skämt.
Han hade ju x dock varit med om planering och grundläggning, och för visso någon gång med svidande fingrar smetat dit en och annan snöklump.
Så inte hade Kalle ensam rätt till det fullbordade verket.
När det sedan kom till strid mot osynliga eller synliga fiender — i senare fallet träd och buskar, då inte ende- ras pappa och mamma eller gårdskarlen fanns till hands — fick också Ville känna sig som hemma bakom de hvita murarna och under hot- fullt brummande afskjuta bollar genom kanon- gluggarna.
Att Ville dundrade bäst och Kalle träffade bättre, gjorde ingenting till saken, fast det visst icke undgick Kalles pigga iakttagelse.
— Han förstod att på ett så älskvärdt omärk- ligt sätt njuta af kamratens oskuldsfulla drum- lighet.
Råkade Ville slinta eller ramla af käl- ken, för att efter ett sådant litet missöde bli liggande hjälplöst afsågad med ett öfverdrifvet gnäll eller gråten på väg i de blankblå ögonen, så hände det, att Kalle, mildt leende, hjälpte honom upp igen med en uppmuntran: — Blef Ville rädd?
— — Det var inte farligt!
— — Lustigt nog undvek Kalle att återgälda Villes oombedda besök.
Han, Kalle, hade ju sitt eget att ta vara på och såg inte allt för ogärna, om han ibland fick ha sin mark och sina saker i fri och okvald besittning.
— Men Ville hade fattat stort behag i Kalles skottkärra och bollar.
Han, Ville, ägde sådana och liknande skatter själf, men fick inte taga dem med ut ännu i snö- sörjan.
Så mycket hellre delade han vid hvarje lägligt tillfälle äganderätten öfver Kalles små dyrbarheter.
Lyckades han då under leken locka denne öfver till sitt land, betraktade han i kallblodig tvärsäkerhet allt, hvad Kalle hade medfört, såsom fullkomligt gemensam egendom.
Så kom det sig, att en dag Kalles tålamod tröt.
Elsa hade ropat honom in till middag.
Ville hade lagt beslag på skottkärran, som var fullastad med snö-kanonkulor.
Kalle sade i hänsynsfull ton, som sanningen var: — Nu får Kalle gå!
— och sträckte sig efter kärran.
Villes tjocka kinder sjönko, men hans näfvar slötos i fastare grepp om handtagen.
Kalle bjöd till att småle ursäktande:
— Tack, nu får Kalle ta sin kärra!
Det var ingalunda Villes mening.
Ställ- ningen syntes alltmer kritisk.
Ej utan själf- behärskning sökte Kalle jämka undan Villes händer.
Men Ville gjorde mot- stånd, en tvekamp blef omedelbart följ- den, en helt kort — ty Ville snafvade och föll, sedan han lyckats klösa Kalles näsa, föll som en knuffad mjöl- säck raklång, fram- stupa.
Vid den klago- låt, den besegrade för fulla lungor upphäfde, gaf sig segraren i vild flykt, släpande kärran efter sig som byte.
— Fullt afslutad var icke drabbningen härmed: båda kämparna nöd- gades kort därefter underkasta sig högre makters dom.
Men pappors och mammors begrepp om rättvisa äro icke alltid af så öfvertygande art och värde, att pysars hjär- tan böja sig därför.
* ^u^ \ Q- ^ Min l i l l e gosse.
(Se porträttbilden å nästa sida.)
MITT BARN, min gosse, den vilde ungen, som nu är mammas och husets herre och för en spira som hunnerkungen och Stora Mogul, ja, kanske värre, som lägger krigsskatt på våra nätter och pressar så sina undersåter, att på de hårdaste prof han sätter sin pappas böjelse för despoter; Jag hörde hafvet: på Sundets giga nymornadt spelade Västersaltet, att mina läppar det tvang att tiga och mina böner att dö i Alltet —: för trång blef vägen ifrån min lunga och matt och vinglös min födsloklagan, när stormens strupe och hafvets tunga i själen lade mig skaparsagan — —.
min lille vilde, min käre hedning • med trotsig nacke och orörd hjässa, än vacklar striden om rikets ledning, och segern köpes ej med en mässa; men aldrig, aldrig med nutidsmildhet och gamlingslist skall jag gillra buren åt barnets, pojkens, naturens vildhet, den själf jag tiggt honom af naturen.
Men i den stunden den vilde ungen — ja, med ett språng kom han in i lifvet, liksom en bölja, ur hafvet sprungen, en böljas skumstänk, med vinden drifvet: från hafvet är han, och hafvet bär han i sina lemmar, de hvita, lena, de friska, rena, som glittra, när han i badet sprattlar som fisk med fena.
Jag såg på hafvet, den stund han föddes, jag såg på hafvet, den gröna ängen, där vilda, hvita små blommor ströddes och vildsnår växte med hvita hängen och vindtritoner i alla snåren som morgonfriska sirener döko med stoj och skoj och ett lif i spåren, så kvistar knäcktes och blomblad röko.
Från hafvet är han, ty fadersmärket, den täta tofsen, där nacken slutar, det är en vågtopp i själfva verket, som stelnad ännu mot himlen sprutar.
Från hafvet är han: den fina munnen, de mjuka brynen ha böljans böjning; han är tritonen, bland mänskor funnen och hatar kläder som båt förtöjning.
känningar inom ho- nom.
Så länge han var sjuk, hade han.
åtminstone fått vara i fred, och allt hade tyckts honom mera likt sig som i forna ljufva tider än det varit någonsin efter Villes uppdykande.
— Skulle nu klam- merierna börja om igen?
Ja^ där stod Ville på trappan, rund och styf som en länsman, spejande rätt ut i den solglittrande trädgår- den, rakt ner emot Kalle.
Och bakom syntes Villes mamma, småmysande liksom Kalles, på samma hemlighetsfullt me- nande sätt.
Plötsligt böjde hon sig ner öfver Ville, hviskande något, som kom denne att än vidare uppspärra de tröga, klarblå ögonen.
Så tog hon sin gosse vid handen och ledde ho- nom ner för trap- pan.
— Se, där kommer Visserligen hatade Ville, utbrast Kalles hvarken Kalle eller mamma — tänk han Jag såg på hafvet, det vildmarksrika, Från hafvet är han: hans stämmas joller Ville sina mammor vill bestämdt bjuda där åsar svälla och dälder domna är som ett joller bland runda stenar, för det smisk de af dig in att leka och och vågberg ständigt för vågberg vika, ett föredrag, som en bölja håller, dem erhöllo som få något godt!
i dunklet sjunkna, ur dunklet komna, och stenar stirra på hvad hon menar.
krigsskadeersättning.
och alla skumblom, dem brisen ruskar, Från hafvet är han: som vind han hviner, Kalle betraktade Men de skrefvo i stilla i flinka flockar slå ut och blomma, som bränning ryter den lille gormen, sin mor, djupt rann- sinnen det lidna straf- Guds hvita blommor på gröna buskar, och moderskänslor och fadersminer sakande.
Var det all- fet hvarandra till Guds äng på hafvet, det aldrig tomma.
då likna lotsarnas under stormen.
var, detta, eller ett godo.
I synnerhet dåligt skämt?
Nej, Kalle hade svårt för hon nickade bekräf- att glömma det Jag såg på hafvet, den vida vången, Från hafvet är han: hans ögon blåna, tande.
skedda.
Långsint var där stormens skördare lien svinga som hafvet blånar i morgonväntan, — God dag, lilla han ej, men minnes- och humlestråken och lärkesången när genomskinliga ytor låna Kalle!
ropade Ville god.
Och det fick emellan sprutande tufvor klinga —: ett lekset glitter ur himmelsgläntan.
redan på afstånd.
Ville pröfva på; han väl viker sorlet för fjordens isar, Från hafvet är han: som snäckan gömmer hade snart glömt hela — God dag!
väl somnar ekot i mänskoöra, i sina vindlar ett brus begrafvet, historien och visade kom det till svar, sär- men fjärran ute gå brott och brisar, så i hans örons små snäckor drömmer sig lika benägen för deles långsamt.
och sjunger ödet, skall örat höra.
ännu ett sjungande sus från hafvet.
grannsämja och säll- — Kalle ska ' vara skap som förut — men K.
G.
O S S I A N - N I L S S O N.
snäll och komma in utan önskad fram- och leka hos Ville, gång.
Han fann en QÉ så får Kalle kakor &amp; förstummad och till- och saft!
fortfor Ville bakadragen Kalle, med noga inlärd tyd- som glömt sina leksaker inne och icke hade — Se, nu är snön snart borta, sade hon, lighet, i det han stegade sin länge saknade ett enda förslag att bjuda.
Ville fann sig men det lät, som om hon hade något annat i granne till mötes.
ingen annan råd än att modstulen återvända tankarna.
— Tack, snälla Ville, ska ' du säga, manade till sitt eget verksamhetsfält, där han ställde — Ja, men hvart ska ' vi gå?
Kalles mamma.
sig att lipa en saktelig sorgevers utan att — Åh, inte långt, det är inte värdt.
— Tack, snälla Ville!
sade Kalle, och kunna säga besked om hvad som fattades — Men Kalle är bra nu, betygade han med plötsligt förstående af moderns mening honom.
Bägges mammor skyndade till.
ifrigt.
räckte han den nyplockade snöklockbuketten — Har Ville fallit och slagit sig?
— sporde — Jaa, nästan.
Vi ska bort och hälsa på mot Ville.
hans mamma.
en god vän.
Så ledde hon den undrande Kalle — Var så god, här får Ville blommor!
— svarade Ville — Ville ner genom trädgården, där snöfästningen stod — Buuh Och Kalle log huldt.
Den häpne Ville grep naa!
nedsmält i svartnade ruiner, och där snöklockor blommorna, men höll också fast om gifvarens vill gå in!
redan lyste på de fuktiga landen.
— Har Kalle slagit Ville — undrade Kalles, hand, som fruktade han att åter förlora honom helt bekymrad.
— Kalle får plocka några blommor att ha ur sikte.
De två triumferande mammorna bytte — Nää — Kalle har inte rört Ville!
— med sig, sade hans mamma, och Kalle var ej oförmärkt en munter blick.
försäkrade Kalle lifligt.
Dagen därpå var Kalle sen att lyda uppmaningen.
Medan han ännu — Seså, ja, skynda er in nu.
Kalle får höll på härmed, hörde han verandadörren slås inte vara länge ute.
svårt förkyld och måste ligga till sängs.
— upp och vände sig om, med en liten ofrivilligt — Ja men, nu är Kalle bra!
— ropade Nästan varblidt stack solskenet Kalle i misslynt min.
Han ansåg sig visserligen så Ville förtjust, och med förbluffande ifver drog där under mammas beskydd säker för alltför han sin nyförvärfvade vän med sig upp för ögonen, när han första gång efter sin sjukdom fick titta utom porten igen.
Hans mamma näsvisa närmanden från fiendesidan.
Men det gången, och Kalle följde med sitt allra vack- följde med honom, och hon såg så underligt kunde inte hjälpas, blotta minnet af inkräkta- raste skratt.
ren och fridstöraren Ville väckte pinsamma skämtsam ut, att Kalle var helt fundersam.
243
kvinnornas lif fylles af D E dem NUTIDA alla slå dock alltjämt moderskap nad Idun därför ansett sig kunna ge detta ning i bild af ett antal mödrar med ä kända och skattade personligheter inom v villigt ställt nedanstående täcka • ' yr # * * % * * &lt; * ' ' Hvem känner ej detta af lifsglädje strålande an- sikte!
Det är ju " Delsbo- stintan " — i det borgerliga lifvet doktorinnan Ida Blumenthal, maka till den kände läkaren dr Blumen- thal.
" Stintan " läser sagor för sina små, och att hon kan läsa så att auditoriet, det må nu utgöras af gamla eller unga åhörare, fängslas och roas, det veta vi alla, hvilka hört henne från estraden.
" Genas " författarinna, friherrinnan Marika Stjen när hon glömmer sig alltför länge kvar vid skr Lena — åkallar hennes uppmärksamhet genom; intresse for sin lilla person.
Då blir det att sli som nu — et O Hvar skulle det musiceras, om icke i en operasångerskas hem.
Fru Bartels, den talang- fulla sångartisten vid Kgl.
teatern, har nyss slutat sin sångrepetition, och nu har hon lyft upp sin lilla tös på pianostolen och öf vervakar med moderlig omsorg hennes utförande af en skala — eller kanske det är en etude.
&lt;UI m.y H \ " Wfci l \ - I det sydsvenska diktarhemmet vid Sundets kust har lille Frey sina bästa stunder.
Hans mor, gift med skalden K.
Gr. Ossian-Nilsson, är filosofie kan- didat Naemi Ossian-Nilsson, känd som öfversätta- rinna af bl.
a. Krapotkins ryska litteraturhistoria och Zangwills Ghettons barn.
Dessa pigga ungdomar skulle egentligen gälla för en flock stockholms- barn; men deras far och mor — konstnärsparet Lennart och Olga Ny- blom — ha velat hos dem inplanta kärlek till naturen och därför byggt dem och sig själfva ett ljust hem vid Storängen.
Att de trifvas och frodas, därom vittnar deras förnöjda utseenden vid frukostbordet.
En oriental!
utbrista helt säkert grupp af moder och barn.
Ja, der prins Mirza Ibrahim Khan och i författarinnan Elsa Lindberg-Dovh sedan ingick äktenskap med pert: Mirza Riza Khan, hvar est vi Samtliga bilder af hoffotograf A. Blomberg, Stockholm, med undantag af fru Ossian-Nilssons, s
£gg ' .ånga olikartade intressen, men främst bland ' och dess lyckovärden.
Den vackraste pryd- Barnens-Dag-nummer har varit en framställ- as barn.
Som våra läsare finna är det idel • litterära och konstnärliga värld, hvilka väl- zmlifsinteriörer till vårt förfogande.
n * / T &lt;&amp;£«&lt; U Mm » i f • * I spisen står li] le Mats Askepot, medan de andra syskonen flocka sig kring mamma vid bordet.
Den unga modern, hvars till- skurna, distinguerade drag vi erinra oss från konst- utställningarnas vernis- sagedagar, är bördig från Frankrike och hustru till vår berömde skulptör Kristian Eriksson.
.
edt, tillhör våra flitigt skrifvande unga damer.
Men ordet, händer det att en ännu yngre dam — dottern draga henne i kjolen och anhålla om någon stunds ^a pennan och taga till sagorna eller ritboken eller arti " svälta räf ".
Ikl Här en liten zitterspelerska!
I modern igenkänna vi fru Hjördis Nordin-Tengbom, gift med arkitekten Tengbom och syster till skulptrisen Alice Nordin samt själf en ung och frisk begåfning, hvilken gjort sig känd inom konstindustrien genom en mängd smakfulla objets d ' art och som för Öfrigt sysslar med skulptur och teckning.
.
- i P^ m •a läsare, när de granska ofvanstående lie med fezen på hufvudet bär namnet; on till den för vår läsekrets välkända •, hvilken som bekant för åtskilliga år a sändebudet i Konstantinopel, prins andsmaninna numera är bosatt.
Fru Lotten Seelig-Sandberg, den kända karaktärsskådespelerskan, glä- der ' sig att efter de uppslitande timmarna på scenen få syssla med sina barns lekar och studier.
Med sin lifliga och befruktande fantasi ger hon lif åt dockan, som flickan leker med, och bokens äfventyr få ännu större skimmer öfver sig, då hon förklarar dem för sonen.
utförts af hr Alfr.
B. jNilson, Helsingborg, och fru Lindberg-Dovlettes, som tagits i Konstantinopel.
En gosse och en tax sämjas oftast ganska måttligt.
Pysen vill leka, men kamraten har af naturen fatt misstänksamhetens gåfva.
Det är också i känslan af sin medlande modersmakt fru Hally Högberg ser så nöjd ut, där hon under en paus i konsert- repetitionen ägnar sig åt sin lille son.
f^sEl fcvzn&amp;nd v&amp;z Q OM VAR att vänta vann vår uppmaning om en pristäfling * J för åstadkommande af belysande och karaktäristiska histo- rier ur barnens lif en mycket stark tillslutning.
Massor af manu- skript inströmmade dagligen, och dä redaktionen efter pristäf- lingstidens utgång grep sig an med granskningen af materialet, visade det sig snart att skörden äfven kvalitativt SKUlle utfalla tillfredsställande.
Svårigheten att inför en litterär produktion af denna art kategoriskt afgöra, hvar de största förtjänsterna äro att söka, ligger i öppen dag — en händelse, ett karaktärs- drag eller en tankegäng hos dessa små, som en finner slående, kan t. ex. pä en annan göra svagare intryck, hvaremot denne i sin A. Blomberg foto.
Lillebubben.
Belönad med första priset.
S JU MÅNADER gammal drog han, åtföljd af mamma, pappa, amma och sitt öfriga tjänstefolk, in i sitt barndomshem, slottet Stora Lillebo, beläget i Det Feta Landet.
För hvarje vecka hade hans själ uppenbarat nya förvånande sidor, och med hvarje sådan, som upptäcktes, skapade sig ett nytt namn.
Nu var hans själsutveckling hunnen så långt, att han måste ställas i jämbredd med sin pappa.
Hvar och en barnfader har rätt till hedersnamnet " gubben ", och arffursten till Stora Lillebo, hvilken var lika god som pappa, fick till undvikande af förväxling namnet " Lille- bubben ".
Då bokstafven u i Det Feta Landet uttalas som o, blef alltså namnet Lillebobben.
" Lillebobben på Lillebo " var vida beryktad, men Lillebo diminuerades till Lillebobbebo, och då man talade om honom, sade man för kort- hetens och enkelhetens skull " lille Lillebobbe- bobobben ".
Hans förmåga att gripa det osynliga i flyk- ten var utan motstycke.
Samma dag han flyttat in, satt han vid det öppna fönstret, där rull- gardinens tofs fladdrade, kastande sin skugga i fönsterkarmen.
Tofsen såg han icke, men skuggan.
.
.
" Hit med allting! "
var hans val- språk.
Med en snabb rörelse lade han handen på skuggan, grep ett fast tag därom och stop- pade den raskt i munnen.
Man skulle eljes kunnat tro, att hans kallelse skulle blifva fiskaryrket.
Ty blott han ropade, fick han napp.
Slottet Stora Lillebo var byggdt åt Lille- bobben, på det att solen från dess himmel och luften från dess parker, skogar och ängar skulle stärka hans kraft och gifva honom den hälsa, som stadens gator icke amma.
Men lifvet kräf- ver äfven andra offer än pengar.
En liten flicka var född samtidigt med Lille- bobben.
Hennes mamma var ung och stark och frisk och var så innerligt glad öfver sin lilla dotter.
Hon hade henne hos sig och gaf henne mat af sitt bröst, så länge hon kunde.
Men hon var fattig.
Den fattiga ensamma modern kom för att gifva Lillebubben sin rika goda modersmjölk.
Använd endast KOCKUMS Hennes egen flicka, som hon haft så svårt att skilja sig från, kom till en gam- mal gumma, som blandade mjölk i en flaska och gaf henne.
Det var så att doktorn förordnat detta.
Om Lille- bubben skulle ha födts vid flaska, hade hans lif icke kunnat räddas.
Det var denna fattiga kvinna, som skulle rädda hans lif.
Och Lillebubben drack af den främmande modersmjölken och frodades och växte.
Och borta hos den gamla gumman låg hans lilla disyster i ett dragigt rum och fick dålig mjölk ur en smutsig flaska.
Ju mera Lille- bubbens kinder rundades och hans lemmar svällde af kraft och hälsa, dess mera bleknade och magrade den lilla flickan, hvilkens mat han åt.
Hon förkylde sig i draget och hostade så illa, och den dåliga mjölken i den smutsiga flaskan förstörde alldeles hennes lilla mage.
Just när doktorn kunde säga, att nu var Lille- bubben riktigt bra i sin mage, då blef det också kändt att den lilla, hvilkens mjölk han åt, hade fått samma onda, som han nyss sluppit.
Då togs den lilla från den gamla gumman, som så illa vårdat henne.
Nu skulle moders- mjölken ha gjort henne åter stark och frisk.
Men hennes modersmjölk var icke för henne; den mättade och stärkte Lillebubben.
Hans lif var räddadt, ett annat lif måste offras.
Den lilla stackars flickan dog af brist på modersmjölk och modersvård.
Och så säga människorna, att hälsa och lif icke kunna köpas för pengar.
På den lillas kista låg en krans af de friskaste rosor från Lillebubben.
Det var för honom hon hade måst gifva sitt lif.
ERNST Sju korta kapitel.
Belönad med andra priset.
I. OCKNENS HANDELSBOD.
Det lilla landt- liga hemmet ligger ljust och gladt mellan de susande björkarna, nymåladt i varma, starka färger, och den omgifvande, prydliga trädgår- den med sina rader af bärbuskar, fruktträd, sina grönsakssängar och jordgubbsland, blom- rabatter och roskvarter, skyddas från landsvä- gens damm af en hög och tät ligusterhäck.
I ett af husets gafvelrum, försedt med egen in- gång, är butiken inrymd.
Framför trappan reser sig en hög flaggstång, från hvilken den S PANSAR-Emaljerade GJUTNA GRYTOR.
Giftfria.
EKMAN.
blågula duken ofta fladdrar, ett tecken till in- vånarnas fosterländska sinnelag.
I närheten ligga flera välbyggda bondgårdar, och längst bort glimmar kyrkan hvit mot de mörka skogs- topparne i fjärran.
Här måste goda och lyck- liga människor bo!
II.
Och här bor ett ungt par med sin lilla dotter.
Han sköter affären, hon hushållet, och dottern, hjärtegullet, är bara två år gammal.
Bodpoj- ken Olle bär ved och vatten, ger grisen, kon och hästen, bäddar och städar åt sig själf, kör till station och hämtar varor, passar upp i bo- den och går frun tillhanda, allt efter omständig- heterna.
Frun är mycket duglig, herrn hjälper till med hvarjehanda och herrskapet har ingen jungfru.
Händer sig så att herrn, som ibland läser tidningarna, finner där ett upprop till barmhärtiga människor.
" Du, " säger herrn, " om vi skulle ta ett så ' nt där feriebarn öfver sommaren?
En flicka, förstås, som kunde hjälpa dig se efter Li!
y åtminstone? "
— " J a, och så gjorde vi ju en god gärning med det- samma, förstås, " tycker frun.
III.
Feriebarnet är här, hämtadt vid stationen af Olle, välkomnadt af herrskapet med några lämp- liga ord, och hon får äta med vid bordet.
Greta är hennes namn, hon är omkring tolf år, har pigga ögon och gråblek hy, ljust, tjockt hår och röd klädning.
I sitt knyte har hon ytterligare en skär och en hvit bomullskläd- ning, hvilka förekomma landets bebyggare som synnerligen eklatanta prof af stockholmselegans.
IV.
Första natten i det främmande hemmet!
Greta får sofva i träsoffan i köket.
Där är varmt och kvaft, i stället för öfverlakan får hon en grof, mörk filt, och på skänkskåpet och köksbordet stå kvällsdiskarne uppradade, men allt är ändå så oändligt mycket bättre och snyggare än Greta är van vid.
Tyst och stilla är det, och mellan krukväxterna i fönstret silar mån- skenet in och strömmar som en våg af klart ljus öfver golfvets gråa tiljor.
— Gretas mor har icke lärt henne att knäppa sina händer till bön, men i kväll framsuckar Greta en obestämd vädjan till Gud Fader om hjälp att kunna vara en snäll och god liten flicka öfver sommaren.
Och hon.
tror, att detta ej blir så värst svårt — här, där allt är så ljust och godt och människorna så vänliga!
" Tag bort alla onda tankar ur mitt sinne, " ber hon och somnar.
— Herrskapet hvilar fridfullt i sängkammaren.
Men frun stöter till herrn med armbågen och KALMAR ANGKVARNS A.
- B » tickad på landets: modernaste stärkelse- - r _, _ - _ T - r - fabrik, utmärker sig sarskildt for avit- tV / VL^lVI / \ t \ l: m a tet, renhet och styrka.
P I S S T A P I f Solida.
— 246 — P I CO Finnes hos hvarje välsorterad specerihand- O B S.
I G u l d m e d a l j I L o n d o n 1 9 0 6.
=.
D^2^J T U R V a L SKRIFTER FRBM 3D un BARMENS - D«G - PRI5TÄFUNG tur tilltalas af något, som lämnar den förre ganska oberörd — men redaktionen har emellertid fällt sitt domslut efter så noggrann pröfning som det varit densamma möjligt, och meddelar här nedan de tre pristagarnes alster.
Vidare har gjorts ett urval ur den rika samlingen, hvilket här nedan börjar offentliggöras för att fortsättas i några följande nummer af Idun, öfvertygade som vi äro att dessa välskrifna bidrag till barnpsykologien skola mottagas med intresse af hela vår läsekrets.
Samtidigt bedja vt att till alla dessa täflande få framföra ett hjärtligt tack och en varm komplimang för det talangfulla sätt, pä hvilket de stått oss bi vid genomförandet af vår idé.
säger: " Stora jäntan!
Och den skulle vi ha här att springa omkring och göra odygd bara!
Nej pass! "
V. Greta sofver länge om morgonen, och då frun kommer ut, håller Greta på att kamma sig framför den handsbreda väggspegeln.
Nå, frun har skarpa ögon och upptäcker genast, hur det står till. "
J o, det var trefligt, " utropar hon harmset, " hvilket elände! "
— Greta är röd af blygsel och söker stammande och halfgråtande ursäkta sig.
Frun skyndar in att berätta för herrn, se ' n sänder hon Greta ned i tvättstugan, och slutligen skickar hon Olle efter tvätt-Mari, för att hon skall kamma Greta.
Tvätt-Mari fullgör sitt arbete med noggrannhet och sak- kunskap, men till frun säger hon: " Nog har en gjort sitt bästa, kära frun^- men sånt tar en inte bort i brådrasket. "
— Tvätt-Mari får kaffe, lofvar att snart återkomma och går sina färde.
Greta vill dö af skam.
Alla veta om det, alla undvika Greta som en pestsmittad, och hon lår äta för sig själf.
Den tvååriga Lily skri- ker " bort " så godt hon kan och slår efter Greta med sina späda händer.
Frun tar upp och smeker Lily och ber Greta låta bli att sjåpa sig.
Greta är nöjd att få stå i köket och diska, hon önskar att ingen måtte se eller tala till henne.
VI.
Sommarn går och Greta glömmer sina goda föresatser.
Greta smyger sig om kvällarne ut i trädgården.
Där finnas ännu jordgubbar, som frun skall ha till sylt, där finnas halfmogna krusbär och körsbär.
Greta låter den förbjudna frukten sig väl smaka, okunnig om att frun ser henne genom fönstret.
— " Hvad har Greta gjort i trädgården? "
— " Ingenting, " svarar Greta trotsigt.
— " Ätit b ä r? "
— " Nej då, frun! "
— Frun blir förbittrad och kallar Greta tjuf och lögnare.
Historien upprepas, än är det bärbuskarne, än småbröds- eller karamellbur- karne.
Följden blir att Greta icke vidare får smaka något " godt ".
Greta känner sig utstött och öfvergifven, hon hatar frun af allt sitt hjärta, hon är led vid allt och söker ej mer bjuda till, och hon längtar förfärligt tillbaka till staden.
Där är det godt om barn, bland hvilka hon får vara som en af de andra.
VII.
Frun håller kafferep, ty det är hennes fö- delsedag.
Socknens kvinnliga ståndspersoner.
Värdinnan berättar: " Ja, kära ni, det har verk- ligen varit svårt!
Hon ljuger, hon s t j ä l.
.
.
Tandvärk.
och är högfärdig!
Men kan man göra något godt, så vill man ju gärna uppoffra s i g.
.
. "
— Damerna be- klaga: " Sorgligt! "
— " Hvilken ondska! "
" Stackars du! "
— " Så un ochsåfördärfvad! "
— " Att bli mottagen i ett sådant godt hem och ä n d å.
.
. "
— Och folkskollärarinnan, som har pincenez och vill förefalla lärd, undrar om pediculus capitis blifvit oskadliggjord än.
— Greta står ursinnig bakom den halföppna dörren och hör på.
Hon vet, att de äro orättvisa, ja, orättvisa, fast Greta varit elak, fastän frun alltid gifvit Greta god och tillräcklig mat och aldrig tyngre arbete, än Greta rådt med.
Men ändå!
Hennes vrede tar öfverhand, hon stöter upp dörren och skri- ker ut öfver den häpna församlingen: " Bond- brackor! "
— Så rusar hon ut.
Och hon står på gårdsplanen med Lily vid handen, när da- merna gå.
De titta försmädligt på henne, när de tåga förbi.
Men komministerns fru går fram till Greta, stryker medlidsamt med sin mjuka hand öfver Gretas hufvud och ljusa hår och säger: " Stackars barn, " säger hon delta- gande, " stackars barn! "
— Då förkrossas Greta.
Under den återstående tiden har Greta käm- pat hårdt för att öfvervinna sig själf.
Och efter adjö och tack till frun, herrn, Lily och Olle, vänder hon sig åter högtidligt till frun och säger: " Och så får jag be frun så mycket om förlåtelse! "
ANNA LINDFORS.
A. Blomberg foto.
Det är väl så, att Askmannen, du, i dag har lämnat hemma sin fru.
Och själf är han ute och skaffar mat.
Fru Blixt är kanske en smula lat.
.
. "
Nu dånar det åter.
Då morskar sig Stig och stampar i golfvet och ropar: " Tig. "
Men mor hon menar, att Askefar blir nog inte rädd för en sådan karl!
" Men om jag skickar en isbjörn på ' n? "
— " Och hvar ska du få en sådan ifrån? "
" Jag reser till Skansen och hämtar en. "
— " Men björnen, som går på fyra ben, hur når han väl åskan i himlens sky? "
Det vållar den lille ej minsta bry.
" Jag skjuter en kråka eller en örn, och vingarna sätter jag se ' n på min björn. "
Han strålar förnöjd och är tyst en stund, så blänker det till i ögats rund: " Men mor, hvad tror du, att Gud säger då, när det kommer en isbjörn med kråkvingar på? "
Stig Barbrossons funderingar i an ' ledning af åskvädret.
SIGNE (Upptecknade af ett öronvittne.)
Belönad med tredje priset.
I flera dagar har åskan gått.
Än hörs den mullra på afstånd smått.
På husets veranda man rensar bär, och liten Stig han är också där.
En morsk liten parfvel på fyra år, en sådan hvars tunga beständigt går, en sådan hvars tanke är jämt på färd i sagas och verklighets skiftande värld.
" Den åskan tiger då aldrig still!
Men tänk, att blixten ej alls syns till?
Såsom fallet är vid värk, förorsakad af yttre skador, likaså kan tandvärk i mångd fall raskt häfvas, i andra lin- dras genom behandling med Salubrin.
Partilager hos Geijer &amp; C:o, Stockholm.
•: \; ^ _ \ =========== PALMER.
Snällepelle.
H AN ÄR HUSETS suveräne herre, och sin härskarvilja genomdrifver han med orubb- lig konsekvens.
Tre fruntimmer och hans egen pappa stå på tå och lyssna med spänd upp- märksamhet, på det att man ögonblickligen må kunna ställa sig till efterrättelse hans minsta yttring af ogillande eller missnöje.
Snällepelle är blott det namn han fått af den smickrande skaran, ty han är egentligen en rätt arg herre.
Hans rätta namn är Gnällepelle, stundom steg- radt till Skrällepelle; ja, det finns ögonblick, då man kunde tro att han heter Smällepelle.
Hans dräkt är rik och värdig en sådan herre.
De praktfulla plaggens mångfald är lättare att ihågkomma enligt följande minnesvers: IDUNS MODELLKATALOG — 247 — Oumbärlig för alla sömmerskor och för alla hem.
Fyra rikhaltiga säsonghäften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt ar — 60 öre pr häfte.
W * ZB soppa annorledes än på konstlad väg, tillkom äfven den sorgliga följden att han helt enkelt icke kunde lefva utan — flaskan.
Det blef emellertid bra igen, och sedan dess uppfödes Snällepelle fullt vetenskapligt.
Omedelbart före hvarje måltid och omedelbart efter lägges han på barnvågen, hvarjämte han på ett bestämdt klockslag väges hvarje dag, obe- roende af dessa måltidsvägningar.
Alltsamman protokollföres noga, och allas hjärnor äro upp- fyllda af problemet om » caloriernas » förhållande till måltidens längd och mjölkkvantiteten.
Själf har han allt skäl att tänka: Mitt lif är en våg.
Hans lif är en våg.
Men må den vågen komma att svalla fritt och friskt på hafvet och icke splittras mot klippor och skär eller försvinna vid en dyig strand!
E. E — N.
En liten rojalist.
L I L L E PER GUSTAF går af och an på barnkammargolfvet i den häftigaste spän- ning.
Öfversten har nyss kommit, och Per Gustaf väntar hvarje minut bud om att han får komma in och hälsa.
Nu är saken den, att Per Gustaf öfver allt annat i denna världen beundrar kungen.
Ty Skjorta, tröja, nafvelbinda,; stjärtlapp och blöja, mantel och linda.
En af hans första våldsåtgär- der var införandet af ett fullstän- digt främmande språk.
Ingen människa i hela huset kan numera tala svenska.
Det officiella språ- ket är synnerligen rikt och skönt och karaktäristiskt, särskildt genom den stora mängden af reduplika- tioner.
Så heter pojke ponke- bonke, napp tappenappe, flaska faskehaska, honom hommenom- men, skrika kikebika etc. Öf- versätt försöksvis följande för- maning af hans mamma: sPon- kebonken ka inte kikebika, utan kattebatta, när man pättebättar och kessar på hommenommen.
&gt; Snällepelles mimiska förmåga är synnerligen stor.
Ingen kan göra så fula gubbar som han med sin lilla mun, eller som den heter på det officiella språket, muss.
Torskamussen, som uttrycker mycket stort missnöje med världen och människorna och oftast är förberedelsen till ett högt förkunnadt ogillande, påminner lifligt om en misantropisk kabeljo.
Streckamussen åter, som utgöres af en fin kroklinje, dragen från ena örat till det andra, är ingressen till ett stort, hjärtegodt och oemotståndligt grin med vidöppen mun och strålande ögon.
Han älskar sång, och särskildt en sådan, som påminner om näktergalens, har en förunderlig makt öfver hans lynne och an- letsdrag: När solen sjunker i aftonstunden, då sjunger näktergalen i lunden: Go ' da ' go ' da ' go ' da ' busse busse busse ku-ke li-ku bääääh.
.
.
Vid denna vackra sång, och särskildt vid dess ku-ke-li-ku, öfvergår ofelbart torskamussen till streckamuss, det själaglada världsgrinet sprider sig öfver det runda ansiktet och de små hän- derna sträckas upp emot den begäfvade sån- garen.
Snällepelle hade af födseln den dåliga vanan att dricka för mycket.
Följden blef densamma för honom som för alla, han blef skallig och fick magkatarr och måste lefva af hafresoppa.
Då man svårligen kan gifva ett dibarn hafre- kungen regerar öfver både far och mor och prosten och farbror Andersson, och om han bara ville, kunde han när som helst komma hit ner till Säterbo och säga: " Far, lås upp chiffonjén och låt mej titta på allt lifvadt, du har där!
Mor, jag vill ha köttbullar och pann- kaka till middag!
Farbror Andersson, kom så släpper vi alla grisarna och jagar dom! "
— Om han bara ville!
Och den öfverste, som just nu dricker kaffe inne hos far och mor, har både sett och talat med kungen!
Och han vet säkert besked om både hans värja och epåletter.
Den som bara tordes fråga.
.
.
Just nu kommer mor själf och hämtar sin gosse.
Hon granskar honom ett ögonblick helt belå- ten och tar honom så med sig.
Per Gustaf har sina nya kängor på sig, och han bockar sig för öfversten, så att det smäl- ler i klackarna.
Han får tala om, hvad han heter och hur gammal han är, och han gör det med hög och Ijudelig stämma.
Och när öfver- sten åter vänder sig till far, bockar Per Gustaf sig igen som ett tecken på att han förstått, att audiensen är slut.
Ty visserligen är han bara fem år, men han är en strängt disciplinerad gosse, som sällan eller aldrig öfverskrider det passandes gränser.
- 248 — DILDERNA Å DESSA tvä sidor återge några * - * täcka barnascener från olika europeiska och exotiska furstehof.
öfverst på denna sida se vi kronprinsens af Japan äldste son, prins Hirohito Michinomiya, pä sin gunghäst; midtbilden fram- ställer tyska kronprinsparets söner, prins Wilhelm med sin tafvelbok och hans lillebror, medan det stora ryska tsardömets blifvande unge härskare, kronprins Alexis, längst ned Om en stund kommer mor och tar honom vid handen för att åter föra honom till barn- kammaren.
Han får buga sig på afstånd och gör det så eftertryckligt, att klackarna smälla än värre än nyss.
Då får ändtligen öfversten upp ögonen för honom.
" Du var mig en säker liten karl, " säger han och nickar åt Per Gustaf.
Inne i barnkammaren brister det löst med alla frågorna.
Mor har all möda i världen att få maten i honom.
Och när mor till sist är tvungen att ta till stränga minen och inte vill upplysa om, huru- vida öfversten behöfver bocka sig ända ner till golfvet för kungen, hviskar han i alla fall för sig själf mellan hvar sked gröt ett nästan ohör- bart " öfversten ".
Det svider och värker i honom, för att han inte fått tala ordentligt med sin hjälte.
När mor kysser honom till godnatt, slår han i ett anfall af omanlig svaghet armarna om hennes hals och ber med skälf- vande röst: " Söta mor, bed ho- nom stanna kvar hos oss! "
Men mor bara stoppar täcket om honom och ber honom skynda sig att somna.
Per Gustaf ligger och stirrar ut i mörkret.
Han kan rakt inte sofva.
Han bara funderar på öfversten.
Öfversten är säkert näst kungen — Per Gustaf är alldeles viss om det.
Han kan nog tala med kungen och säga: " J a g vet en sådan säker karl i Säterbo.
Han heter Per Gustaf. "
Ack ', ack, ack, att inte ha fått tala ordentligt med en så- dan märkvärdig herre!
Den som ändå finge träffa ho- nom en gång till — en enda gång!
Eller — eller — å, den som hade något, som hörde öfversten till — något att hålla i handen och säga: Det här kommer från en herre, som är näst kungen!
— Och Per Gustaf lyc- kas osedd på bara föt- ter komma ut i förstun.
Han återvänder med nå- got svart och somnar genast.
När öfversten skall gå, fattas hans ena ga- losch.
Mor får skämmas rysligt, ty han måste gå utan den.
Men inne i barnkam- maren drömmer Per Gu- staf ljusa drömmar med öfverstens galosch un- der täcket.
INGAN TlBELL.
presenterar sig i sin snitsiga sjömansuniform.
Längst till höger ä denna sida spränger Italiens käcke tronföljare fram pä sin abruzzermunderade gångare.
De tre små soldaterna på midtbilden äro prinsens af Wales söner, prinsarne Henrik och John, samt deras blonde lille kusin, prins Olaf af Norge.
Nederst på sidan möta vi Carmen Sylvas ungdomar, den 14-årige kronprinsen af Rumänien och hans syster pä sin bicykel.
Tändsticksasken.
min barndom var tändsticksasken ännu ej kommen i allmänt bruk bland befolkningen på landsbygden, utan förekommo tändstickorna i stället r små enkla papperspåsar och under benämning tändsticksbuntar.
Jag tror visst jag var sex eller sju år gammal, då jag första gången såg en tändstickslåda, och jag minnes så väl, hvilken nyfikenhet den väckte hos dem, som med ägarens tillåtelse fingo ta den i närmare skärskådande.
Jag var ju för liten och obetydlig att få röra vid ett så märk- värdigt föremål, men jag hörde de ord af be- undran, som undföllo de äldre, då den lilla asken gick ur hand och i hand, och jag iakt- tog hur lådan kunde skjutas ut och in, och jag såg den vackra blå färgen samt den lysande gula etiketten med sin tryckta skrift, som lä- stes högt af hvar och en, liksom för att bekräfta att man riktigt förstod hvad det var fråga om.
Jag tyckte mig aldrig ha sett något så vackert och märkvärdigt, och genom mitt unga sinne flög den spörjande tanken: skall det någonsin förunnas mig att komma i besittning af en sådan märkvärdighet?
Någon tid därefter kom jag en dag in i en af torpstugorna i grannskapet, dit jag brukade få tillåtelse att gå ibland.
Mor Anna satt med sin spinn- rock vid spiseln.
Hon besvarade min hälsning med en vänlig nick och upp- manade mig att gå fram till elden, ty det var kallt ute.
Jag tog plats bakom mor Annas stol, och jag besvarade så godt jag kunde de frågor, som ställdes till mig, samt lyssnade till hvad gum- man pratade.
Under tiden kom jag vid ett tillfälle att kasta en blick upp på en afsats i muren bredvid spisen.
Jag var nära att ropa till.
Där stod en tändsticksask och lyste med sin blå färg och sin gula etikett, alldeles lik den jag sett för någon tid sedan, om I det ej rent af var den- samma.
Hvad som nu försiggick inom mig kan jag ej beskrifva, men det har jag ännu i klart minne, att jag greps af ett oemot- ståndligt be- gär att till- ägna mig det efterläng- tade föremå- let.
Liksom drifven af en osynlig r akt sträckte jag upp handen mot muraf- satsen, och i nästa ögonblick befann sig kleno- den i min ficka, krampaktigt omsluten af min häftigt darrande barnahand.
Jag stod orörlig kvar bakom Mor Annas stol, och jag kände mig viss om, att gumman ingenting märkt, men mitt hjärta klappade likväl så våldsamt, att jag fruktade det skulle höras öfver spinnrockens entoniga surr och buller.
Då jag något hun- nit lugna mig, sade jag farväl och gick.
Hemkommen sökte jag få fatt på någon en- sam vrå, där jag ostörd kunde få frossa vid åsynen af min förvärfvade skatt, men någon sådan vrå stod ej att finna.
Hvart jag kom kände jag mig osäker, och det föreföll mig, som följdes jag öfver allt af osynliga ögon.
J a g öfverfölls af en obeskriflig ängslan, som små- ningom stegrades till verklig ångest.
Ej e n enda gång hade jag ännu vågat låta föremålet för min trängtan träda fram i ljuset.
Det hvi- lade i fickan, alltjämt omslutet af min kramp- aktigt slutna hand, i hvilken det brände som eld.
Jag sprang ut i skogen, sökande någon lämplig plats, där jag kunde gömma det, men osynliga ögon tycktes följa mig äfven här.
Jag återvände hem, men här ökades min ångest ännu mera.
Inne kunde jag inte stanna — hvart skulle jag taga vägen?
Då förtviflan nått sin högsta gräns, slog mig Det är en enkel episod ur ett barna- lif, detta.
Den kan dock, om man så vill, lända till väckelse och eftertanke.
EMELIE C.
Pappas och mammas Lena, som skulle bli " knäck ".
F plötsligt en tanke.
Jag tog vägen till torp- stugan, hvilken snart uppnåddes.
Något tvek- sam öppnade jag dörren och steg in.
Mor Anna satt vid sin spinnrock, och hon nickade som alltid helt vänligt mot mig samt bad mig stiga fram.
Jag tog nu liksom vid förra besö- ket plats bakom hennes stol.
Hon pjatade litet om hvarjehanda och jag inföll allt emel- lanåt med ett enstaka ja och nej.
Jag stod som på glödande kol.
Skulle jag våga?
Jo, det måste ske.
Med bäfvande hjärta drog jag upp handen ur fickan; varsamt och med återhållen andedräkt lyfte jag den till afsatsen i spisel- muren, och i nästa sekund låg tändsticksasken på sin plats.
Det var ett obeskrifligt spän- nande ögonblick, och det fattades icke mycket att mina knän nekat att bära mig.
Bördan var emellertid aflyftad, och den frid och glädje, jag därvid kände, kunna ej med ord beskrifvas.
Händelsen blef mig till en lärdom för lifvet, och jag har aldrig kunnat se en tändsticksask utan att erinra mig denna den kanske mest afgörande dag i mitt lif.
249 — APPAS OCH MAMMAS LENA tyckte mycket om " knäckar ".
Inte sådana där bruna knäckar med mandel i, som mamma brukar koka ibland i köket, när vissa somliga varit snälla och kunnat sina läxor riktigt bra, och som vissa somliga bruka stoppa i sig så mycket utaf, att de få ondt i magen — det var inte sådana knäckar, utan en annan sort, som Lena var så rysligt förtjust i.
Pappa var tyvärr ingen knäck, utan en vanlig människa, men det kom favörer upp till pappa ibland, och de voro riktiga knäckar, de.
— Lena var nämligen liten, så ingen kunde begära, att hon skulle säga farbröder och knek- tar riktigt så bra ännu!
— Majorer och beväringar och löjtnanter och poli- ser, allihop var de knäckar.
Nog för att Lena hade andra farbröder också, men knäckfavörerna voro allt bäst, för de hade buskar på hattarna, inte alla men somliga, och så mycke mycke guldknappar och små runda, blanka silfverhjul bak på stöf- velklackarna.
Och så skramlade det så vackert, när de gick.
Det gjorde det inte alls för van- liga människor, om de hoppade och gjorde aldrig det!
Lena visste detta, för hon hade gjort ihärdiga, men grymt resultatlösa försök.
Men Lena hade fått ett lynne, som inte var så stabelt.
En dag hade hon fått i sinnet att inte vilja hälsa på knäckfavörerna.
Hon bads, trugades, befalldes, men kom alltjämt inte fram ur sin kakelugnsvrå, där hon stod med hän- derna för ansiktet och var trilsk.
Farbröderna hade emellertid sedan inte väl gått sin väg, förrän hon svängde om på klacken och spatse- rade omkring så obesvärad, som om ingenting förefallit.
Men som pappa och mamma för till- fället ej voro upplagda för någon afbasnings- procedur, anlade de, för att inte känna sig allt- för skuldmedvetet slappa, sin strängaste min, och pappa talade intensivt långsamt - och mar- keradt och sade: " Det där var mycket mycket fult af dig, Lena! "
D * %&amp;m ETTA ÅR tre prisbelönade små skönheters sida.
Till vänster en liten parisiska, som förvärf- vade La pris i en af den franska kvinnotidskriften Femina nyligen anordnad täflan, till höger en baby- pristagarinna frän en liknande konkurrens i För- enia staterna, medan den lilla kinesiskan längst ned med sin främmande skönhetstyp bjuder en egen- domlig kontrast.
&lt;.
Örfilen.
L Pappas och mammas Lena stannade genast i sin spatsertur, tittade allvarligt upp på pappa och nickade.
" Jaa då!
Ja, mytte fult! "
Pappa bet i mustaschen, men Lena trippade fram midt på golfvet, tog med fingerspetsarna ett lätt nyp i klädningens ena sida och neg djupt, neg och neg.
" Nä — ' da favörer!
' da, ' da favörer! "
hälsade hon åt alla håll med sina bästa, vackraste nigningar och artigt leende åt väggarna.
För den gången blef pappas och mammas strängaste min inte långvarig.
— Solen sken hvit på gatorna och Lena gick stilla och snällt med sin hand i mammas.
" Mamma, hva ä dä för en favör som kom- mer där? "
och Lena pekade med fingret rakt fram.
— " Det är en poliskonstapel. "
— Lena teg, ända tills hon var kommen midt framför honom.
" Bäst å slåss, favör knäck-polskapel! "
och hon dängde i förbifarten till honom med sin hand.
— " Hvad säger du? "
och konstapeln stannade och vände på hufvudet.
— " Bäst å slåss! "
hade Lena upprepat ännu en gång, innan mamma hunnit få in sin replik, hvil- ken, när den föll, innehöll något slags ursäkt- tagande.
Men poliskonstapeln gjorde honnör med ett leende i skägget och gick vidare.
" Mamma, hvarför ville inte knäcken slåss? "
— " Det finns inga farbröder, som vill slåss med små flickor.
Man slåss bara mot det, som är ondt och fult och styggt, och farbröderna tro att flickor äro s n ä l l a.
.
. "
— Lena ryckte handen ur mammas, vände sig om och nickade bort mot den nyss förbipasserade konstapelns rygg.
" Ja, favör knäck behöfver inte slåss, Lena ä ' snäll! "
Ett ögonblicks paus.
" Men mamma, när Lena är stygg, då —? "
— " Ja, då kan ju mamma be farbror knäck- polis komma! "
— Lena gick tigande en stund.
Sedan mycket allvarligt och bestämdt: " Lena tänker säkert bli knäck, när Lena blir stor å hjälpa alla knäckfavörerna å slå dä stygga. "
— " Men de snälla då? "
— " Dä klap- par vi. "
Och det demonstrerades genast på mammas hand.
ISA GLADDE mycket sin mamma.
Ehuru hon endast var fem år kunde hon redan räkna så här: — Ett, två, tre, fyra, fem etc. ända till tio.
Sedan gjorde hon emellertid ett hopp i sina räkneord och fortsatte: — Tjugo, trettio, fyrtio, etc. ända fram till hundra.
Därefter kom ett nytt hopp: — Tvåhundra, trehunda, fyrahundra etc. fram till tusen.
Alla småbarn räkna på dylikt vis.
Det är först i aritmetikens andra skede, som de fatta och låta sina små tungor voltigera med de tunga sammansättningarna tjugoen, hundraen, tjugotvå, hundratvå etc. Lisas mamma var som sagdt glad och stolt öfver dessa femåringens kunskaper.
När hon en dag gjorde ett besök hos en väninna, som också hade en femårig dotter Hanna (dock icke på långt när så förståndig, tro aldrig det!
), tog hon Lisa med sig.
Och medan mödrarna un- derhöllo sig med hvarandra, fick Lisa roa sig själf med att bolla med sin medförda lilla boll mot en vägg i det angränsande rummet.
Hon räknade: — Ett, tu tre ända till tio.
Sedan gjorde hon emellertid luckor i sina tal och räknade: — Tjugo, trettio etc. fram till hundra.
Och slutligen kommo de sista " lyrorna ": — Hundra, tvåhundra.
.
.
När Lisa, sålunda hastigt och lustigt hunnit ordet tusen, gick hon in till mamman och sade med berättigad stolthet: — Mamma, nu har jag bollat ända till tusen slag utan att tappa en enda gång!
Hannas mamma inföll: — Nej, så duktig Lisa är!
Allaredan!
Men Lisas mamma, som trodde, att det låg en fördold elakhet i orden, en pik åt den bristande sanningskärleken hos den andras barn, blef förfärligt ond.
— Du ljuger, sade hon till Lisa och slog henne en kraftig örfil.
Denna örfil hade många följder: — 250 — l:o) Lisas moder återvann genast den till äfventyrs försvagade respekt hon haft hos Han- nas moder.
Hon förvärfvade ett sedan aldrig bestridt rykte som förträfflig uppfostrarinna.
2:o) Hannas moder beslöt följa hennes exem- pel.
När Hanna på aftonen roade sig med sina barnsliga lekar, fick också hon en kraftig örfil.
Den tredje följden var så obetydlig, att vi kanske icke böra tala om den.
Det var den, att Lisa grät bittert utan att veta hvarför hon egentligen blifvit slagen.
Ingen hade nämligen lärt henne räkna på annat sätt.
Men som denna tredje följd icke satte sina frukter utåt såsom i ett stadgadt rykte för Lisas mamma eller ett förträffligt exempel för Hannas moder och andra mödrar, utan tyst och obemärkt spred agg och trots och inbunden bitterhet i ett litet barnhjärta, är den ju ingen- ting att uppehålla sig vid.
ALBERT HALL.
En tröstare.
EN LÅNGA korridoren i sjukhuset låg med nytvättad korkmatta i morgonsol i breda floder genom hela fönsterraden.
Det är alltid mycket att göra så där dags på dagen på ett lasarett, och syster Anna hade ej heller tid till långa funderin- gar, när hon sprang genom korridoren och trappan upp till " barnkammaren ".
" Attis skall ner till doktorn nu.
Seså, nu ha vi inte tid att lipa. "
Det var ord och inga visor, men stackars lilla Attis med sitt sjuka ben hade alltför många gånger fått erfara hvad det ville säga att bäras ner till doktorn.
Hela hennes lilla vackra an- sikte förvreds, och snart visste litet hvar bland grannarna hvad som stod på för Attis.
Det är godt att ha en vän i nödens stund, hvem det än må vara.
Det kommer inte så mycket an på kraft och förmåga, när det gäller på allvar.
Hjärtelaget betyder mest, och så hårdt än lifvet gestaltat sig för Attis redan i hennes tidiga ungdom, hade det ändå förbehållit henne trösten af en osviklig vänskap.
Attis närmaste granne var just inte så lyckligt lottad, han heller.
För några år sedan hade han kommit till lasarettet, och det var D
är " de färgade mödrarnas " lilla galleri D ETTA i Iduns Barnens-Dag-rtummer.
Den djupt be- slöjade arabiskan, den vilda Västerns kopparröda indianska, Afrikas ebenholtsmörka negerkvinna — alla gömma de i sina hjärtan samma eviga moders- kärlek, som likt en stjärna utan nedergdng öfver- slrälar jordens skilda regioner.
Något lite ' om Putte och hans syster.
P just inte någon, som trodde, att han skulle lämna det, förrän han på allvar sade farväl åt tillvaron.
Kalle måste begagna käpp och krycka, när han praktiserade sig fram, och sina små för- krympta ben hade han ingen nämnvärd nytta af.
Det var inte bara benen, som tuberklerna fördärfvat för stackars Kalle, än här, än där slog det upp en elak kula, och då måste knifven fram och Kalle fick krypa till kojs en eller annan vecka.
Men hvilka vidrigheter, som än mötte honom, behöll Kalle sitt glada mod.
När han sen kom på fötter igen, hördes hans krycka än här, än där i trappor och korridorer.
Lifvet är kort, och man måste passa på, så länge man har det.
Kalle var Attis vän.
Inte hade han just något för alla klappar och kyssar, han slösade på föremålet för sin ömhet.
Men den äkta kär- leken frågar ju inte efter lönen.
Attis var vresig och kinkig, och Kalle ansåg det både som ett nöje och en heder, om Attis värdigades vara kusk, d. v. s. begagna piskan på hans rygg, när han kastade bort kryckan och lekte häst på alla fyra.
Då var Attis om inte glad så åtminstone rätt nöjd med lifvet, och hennes riddare var fullkomligt lycklig!
Men värre var det, när Attis " skulle ner ".
Kalle visste hvad det innebar, och han visste också hur föga hans bemödanden att trösta hjälpte.
Men han var nu en gång för alla inte den som öfvergaf sin vän i nöden, och när " syster " tog Attis med sig dit ner, följde Kalle efter.
Inte kunde han hinna så fort som " syster ", men fort nog gick det nu för två långa trappor och genom den soliga korridoren.
Han kom just lagom att få höra de första jämmerskriken, när bandagen blottades.
Inte fick han gå in, det visste han ju så väl, men Kalle skulle inte varit den han var, om han stannat stilla i den stunden.
Sakta fick han upp den stora dörren, och så vackert satte han både käppen och kryckan mot golfvet, att ingen märkte, hur han smög in i en vrå i det stora rummet med sina höga fönster och sin lukt af karbol.
Men när jämmern ej ville tystna, kände Kalle, att nu om någonsin behöfde Attis en vän.
Och han reste sig på tå för att om möjligt bli sedd och sade sakta men med stark tillförsikt: " Attis, här är Kalle! "
" SYSTER UTTE OCH MARGIT äro två små syskon, som tycka så " jyslit mytte " om hvarann.
Men vänskapen dem emellan utesluter inte ett litet åskmoln då och då i barnkammaren med åtföljande regnskur.
Sådant kan nog inte und- vikas, för Putte hade nog rätt, när han sa ' en gång: " Det är så svårt att vara snäll jämt. "
Putte är fem år, rödkindad och käck.
När man är fem år, har man allt en viss värdighet, tycker Putte, ty han sträcker på sin lilla knub- biga figur och försöker se riktigt karlaktig ut.
Vill man veta, hvad denne lille man ämnar bli en gång, så får man genast klart besked om, att man har en blifvande " general " framför sig.
Att leka krig är det roligaste Putte vet.
När mamma en gång tänkte afkyla hans krigslust med den vemodsfulla möjligheten att hennes gosse kunde bli skjuten i kriget, då slog Putte armarna om mammas hals och sa: " Mamma ska ' inte vara lessen.
Ja ' ska ' be Gud, att det går bra, och då går de ' bra. "
Då kunde inte mamma annat än kyssa sin vän och säga: " Det har Putte alldeles rätt i. "
Hans kärlek för krigaryrket härleder sig utan tvifvel från bekantskapen med farbror Josef.
Näst pappa finns det ingen, Putte så beundrar.
En gång för länge se ' n, då Putte bara var 2 x ' h år, visade mamma sin pys några blommor i en vas och sade deras namn.
Nästa dag ville hon pröfva hans goda minne och frågade hvad de hette.
Putte sa ' rätt hela tiden.
Till sist pekade mamma på löjtnanshjärtan.
Det var ett krång- ligt ord, och Putte funderade, så det kom små rynkor i pannan.
Men plötsligt kom han på ' t, och hela ansiktet strålade, när han svarade: " Fabbo Jofe-hjätta. "
Syster Margit är tre år, ljus och mjuk och rar, alldeles som en silkeslen liten blåsippe- knopp.
Så har hon också stora, blå, undrande ögon, som kunna le så skälmaktigt, när hon " leker " med mamma.
" Majit ä mammas ficka ", brukar hon ibland smeksamt påminna om, här hon kryper upp i mammas knä, och slår armarna om halsen.
— En dag hade båda barnen fått löfte att följa med på en liten lusttur da ' n därpå, om vädret blef vackert.
Å, hvad de önskade, att det måtte bli " sol ".
Genast de vaknade måste de fc \ » iås fram till fönstret, och sedan bar det iväg in till mamma.
Margit ropade öfverlycklig: " J a ' ba ' Gud, att solen kulle sina, å t i t t a.
.
.
! "
Men då blef visst Putte lite ' stött, att Margit ensam trodde sig vara anledning till det vackra vädret, för ' han inföll lite ' häftigt: " Ne-hä, du för de ' va ' jag! "
Margit stod en gång i djup begrundan fram- för ett väckarur.
" Klockan säjer tick tack, " upplyste Puppe.
— " Va ' ha ' klockan fått? "
frågade Margit.
— " Ä hva Majit ä ' dum, kloc- kan säjer så när hon går. "
— " Klockan ha ' inga ben, " triumferade Margit.
— " Majit för- står så lite ', de ä ' den här visar ' n, som går, " undervisade Putte.
" Den går jämt. "
— Mar- git stod alltjämt i begrundan.
" Sovej då allji klockan? "
Putte hade något " hum " om hvad som me- nas med tvilling.
En dag kom han insprin- gande till mamma: " Herr Berg har sin föllse- da ' på samma da ' som " Majit ", ä dom inte tvillingar då, mamma? "
— När Putte skall ut- trycka en tidpunkt före sin egen tillvaro, säger han alltid: " När ja ' va ' luft. "
En gång hade Margit och Putte fått hvar sin så ' n där liten marknadsballong.
Det var alldeles förtjusande roligt, tyckte båda barnen, där de gingo och drogo i sina snören och läto ballon- gerna än höja, än sänka sig.
Plöts- ligt tappar Margit snöret, och ballon- gen bara höjer sig, högre, högre upp.
Alldeles häpen står hon och tittar upp till den.
Den lilla underläppen börjar darra.
Det syns tydligt att en stor, stor bedröfvelse är i antågande.
Men oväntadt klarnade ansiktet upp, och med ett leende nickade hon mot himlen.
" Va ' se go, små änglar. "
— Och solen log, och himlen var blå, och Margits ögon strålade.
Tänk, ballongen som gick rakt in i himlen!
Evi D A G.
Gösta och Inga.
J AG VAR för icke längesedan på besök hos en f. d. skolkamrat, gift med en präst och bosatt i Norr- land.
De ha tvenne i mitt tycke för- tjusande barn, lille Gösta 4 år gammal och lilla Inga 2! / 2 år.
Vid 7-tiden på kvällen skulle barnen gå till sängs.
KARIN ".
— 251 —
W^B A. Blomberg 252 — foto.
Lilla Inga hade såsom varande yngst sin bädd i sängkammaren och sedan mamma själf klädt af henne och läst " Gud som hafver — — " skulle vi just lämna henne för att få en sådan där lugn och treflig liten pratstund på tu man hand, då lilla Inga säger: " Dä ' ä inte roligt ligga ensam. "
" Men du är inte ensam, min lilla flicka, " säger mamma, " Gud är hos dig. "
Härpå gå vi ut i angränsande rum och hade just börjat införlifva oss i gamla skolminnen, då dörren till sängkammaren sakta och försik- tigt öppnas och där står lilla Inga i sitt långa nattlinne och med hufvudet på sned säger hon blygsamt: " Mamma, Gud å ja, vi ha ' så tråkigt. "
Faderns förskräckelse var så våldsam, att han i första ögonblicken blef ur stånd att se efter hur det gått med gossen.
Lyckligtvis hade emel- lertid Arvid hållit fingrarna böjda, så att fastän lockkanten träffade dem, slog den samtidigt bort den lilla handen från kistan.
Stum och k r i t hvit smög sig Arvid ned i undre våningen till mamma.
Då modern fick syn på den nu svart- blå och vanställda handen, kunde hon ej tro annat än att fyra fingrar voro krossade.
» Spänn för, vi måste genast fara till doktorn! » ropade hon genom fönstret till kusken på gården och började så att sköta om handen.
Under tiden grät hon oafbrutet.
Med sin oskadade hand torkade Arvid, glömsk af egen smärta, undan för undan bort hennes tårar och sökte med Lille Gösta var icke särdeles förtjust i hafre- smekningar trösta henne.
Doktorn fann att det grynsgröt och en kväll ville han icke äta någon varit » ett förfärligt slag », men de små fingrarna blefvo efter någon tid brukbara.
alls.
Hans pappa höll då ett längre förmaningstal Då Arvid gått ett par år i skola, hade han till honom och sade bl.
a.: " Gösta skall vara hunnit göra några bittra erfarenheter.
En af glad och tacksam, för att du får gröt, ty när lärarna hade ojämnt lynne.
Somliga dagar var pappa var så liten som du, fick han ofta endast det alldeles omöjligt att tillfredsställa honom.
en bit bröd öch litet mjölk och det hände Nästan alla gossarna hade ett horn i sidan till t. o. m. att han fick gå hungrig till sängs. "
denne lärare.
De ausågo honom nyckfull och » kitslig ».
En dag kom emellertid Arvid hem " Stackars dej, pappa lilla, då har du då allt och sade: » Jag har fått veta något om doktor bra mycke bättre hos oss, " svarade lille Gösta X.
Han har kräfta i magen.
Nu kan man ju iiycket deltagande.
förstå, hvarför han är sådan han är.
Mot mig ELIN SUCKSDORFF.
får han vara så svår som helst efter detta, jag- skall aldrig; mer bli förbittrad. » Och han höll ord.
Små hjältar.
Med samma känsla af förpliktelse mot alla FÖRMÖGET TILL KUNSKAP är måhända som lida har Arvid gått ut i lifvet.
Små människobarns själar gömma många skat- ett och annat människobarn, men intet enda är oförmöget till dygd.
Och att hos hvart ' ter af kraft och ömhet.
I mån som dessa få och ett barn utveckla den fullkomlighet både komma i dagen ljusnar det säkert i världen, i fråga, om kunskap och dygd, hvaraf just det tror AlilGO.
barnet är mäktigt, det är, som alla veta, upp- fostrans ändamål. '
Många barn visa prof på en sinnesstyrka, vär- dig den fullvuxna och härdade människan.
Som Den lilla krabban, till exempel Maja och Arvid.
ET- VAR en solskensdag vid västkusten Då Maja var tre år gammal, måste hennes — Karin och Elsa voro ute och fångade mamma för en tid lämna hemmet.
En tant hade då Maja om hand.
En dag blefvo tanten krabbor, hvilket tillgick på så sätt, att Karin låg på magen och metade, under det att Elsa oc ' ii ' Maja bjudna till granngården, ett gammalt satt bredvid och bad för alla krabbor, som till jajresäte med dyrbara antika småting öfverallt i äfventyrs närmade sig den lilla dansande ste- \ !jmånga rummen.
nen.
Karin var tio år, tidigt utvecklad och JÅt nu se, lilla Maja, » sade tanten, » att du uppför dig riktigt förståndigt i dag, så att jag uteslutande praktiskt anlagd, Elsa hade nyss Däraf inte ' &lt;|ehöfver skämmas för dig.
Du får inte fyllt åtta och var sorgligt oförståndig.
röra V vid någonting utan hålla dig så stilla och kom det sig också att hon nu endast såg på.
Vattnet var grundt och klart, hon kunde godt snäll som möjligt. » se krabbfamiljerna där nere.
Ty att det var Det lofvade Maja.
familjer syntes ju tydligt.
Där höll just en Pä herrgården, där inga barn funnos, var man krabbpappa på att säga adjö till hustru och alldeles betagen i den lilla söta flickan och ville barn, innan han kraflade sig iväg.
— Gudske- öfverhopa henne med godsaker.
Man bjöd henne lof, han undgick faran!
Nå, det var klart att den ena läckerheten efter den andra — kakor, han inte skulle bli lurad, så gammal och klok konfekt, frukter.
Majas stora mörka ögon ut- som han var, och dessutom skulle han väl till tryckte djup längtan.
Hennes blickar riktigt kontoret och hade brådtom.
Inte skulle det hängde vid de solgula plommonen och de glän- någonsin fallit hennes pappa in att leka med sande mörka drufvorna, och man kunde förstå stenar, då han gick till sitt kontor.
Elsa måste att det vattnades i hennes halföppna lilla mun.
skratta högt åt den tanken, men tystnade ge- Men med oförklarlig ståndaktighet höll hon sina nast för en sträng blick af Karin; hon visste små händer på ryggen och vägrade att taga ju att hon inte fick skrämma bort krabborna.
emot det minsta bär eller hvad man än bjöd — Om hon bara fått det ändå!
Då skulle henne.
minsann ingen blifvit fångad.
Åter lutade hon Under hemvägen sade tanten: » Men, Maja, sig darrande af förskräckelse ut öfver klipp- hvarför tog du ej emot något af allt det göda, kanten.
Den här gången var det de bägge man ville ge dig på herrgården? » pojkarna, som skulle till skolan.
Hon såg hur Och den lilla hjältinnan å la Sven Dufva krabbmamman förmanade dem — måtte hon svarade så här: » För då skämdes tant, om jag nu också säga något om farliga stenar!
Men rörde något. » de voro visst inga lydiga barn, de där krabb- Då Arvid var nära fem år gammal, hade han gossarna; de hade inte hunnit långt, förrän de en dag kommit in i sin fars arbetsrum, där en började slåss alldeles vådligt.
Hu, så de klap- kassakista af järn - för tillfället stod öppen.
Fa- pade om hvarann!
Det var väl att deras mamma dern, som var sysselsatt, märkte ej att gossen såg dem.
Hon kom sättande så fort hon kunde var i rummet, förrän en välbekant knäppning i och skilde dem åt med några kraftiga örfilar fjädern till kistans mekanik kom honom att se af sin stora klo.
Det kändes nog, men det upp och i blinken uppfatta, att gossens ena hand var rätt åt dem — och så kommo de undan hvilade på kanten af kistan just som det tunga stenen.
Hvart tog krabbmamman vägen, tro?
locket med en fruktansvärd kläm slog igen.
O D Hon alldeles försvann.
Kanske hon gick till någon grannfru för att beklaga sig öfver sina stygga gossar.
— Nu var det endast en liten, liten krabbflicka kvar där hemma.
Bara hon ville hålla sig beskedligt inne!
Men nej!
hon skulle förstås ut och leka i solen.
Mycket riktigt — där fick hon syn på Karins sten.
Nu lekte hon med den, bet sig fast som på lek, släppte den åter och tog retad ett säkrare tag — nu, nu hissades hon upp i luften och där låg hon i den lilla blåmålade bleckspan- nen.
Elsas ögon fylldes af tårar, och fast hon hade stor respekt för Karin, vågade hon ändå en invändning.
Kunde inte Karin kasta i den lilla krabban igen ?.
Nej, visst inte!
Trodde Elsa verkligen att hon var så ' dum, när hon nu ändtligen fått en krabba.
Ånej, den skulle allt- ätas upp till kvällsmat.
Elsa ryste och storgråtande följde hon efter Karin.
Hon var, som sagdt, grufligt opraktisk.
Väl hemkommen fick hennes mamma snart reda på hur saken förhöll sig, och som hon aldrig kunde se Elsa gråta försökte hon ställa allt till rätta.
Det var ej lätt att få .Karin att ge med sig, men slutligen öfvertalades hon dock att för en större slant sälja ' krabban, och om en stund tågade de åter ned mot stranden.
vSom det var för sent att gå-tillbaka hela vägen, beslöts det att krabban skulle släppas ' i vid ångbåtsbryggan.
Vattnet var djupt ' och mörkt, krabban försvann ögonblickligen: Elsa stod och stirrade efter den, så började hennes tårar att rinna på nytt.
— ' Hvad är det nu då?
frågade Karin otå- ligt.
Du har ju fått släppa i krabban.
— Ja-a, medgaLElsa snyftande, m e n det är inte säkert att hon hittar hem till sin pappa och.
mamma.
VIVA.
Gunnel.
KOGEN STOD andaktsfull, insjön låg spe- gelklar, solen sken och fåglarna sjöngo.
Då kom Gunnel, barnet, till den lilla prästgår- den, långt belägen ifrån all samfärdsel och um- gänge med andra människor.
Invånarna där lefde därför sitt eget lif.
Gunnel, barnet, kom att göra så med.
Den sommar Gunnel kom var en af våra vackraste och hon fick tillbringa hela sin dag ute.
Hon intog sina måltider på " verandan ", sof och gjorde toalett i " syrenbersån ".
Samma yttre lefnadsregler följdes hennes andra sommar.
Sina första, intryck erhöll alltså Gunnel vid naturens eget hjärta, och hennes kärlek till allt i skapelsen,, hennes omedelbarhet och helhet samt sinne för det vackra och harmoniska tillskrif- ver jag, hennes mor, denna omständighet.
I sin kärlek till allt i skapelsen inneslöt hon främst blommor och djur och visade gent emot de senare, af hvad art de vara måtte, fullkom- lig oräddhet.
De voro alla vackra och snälla.
Den ena dagen kunde hon t. ex. öfverraska oss med en stor groda i hvardera handen, un- der lifliga och öfvertygande loford öfver hur fina och " lala " de voro, den andra med för- klädet fullt af " tordjeflar " eller gående tyst på tå efter en igelkott, smeksamt, bedjande: " vänta lite, snälla mullebase! "
Inför dessa iakttagel- ser kunde vi aldrig rätt förklara hennes rädsla och skygghet för skapelsens krona, människan.
Hon kunde nämligen som liten aldrig förmås att gå till, hälsa på eller låta sig smekas af någon främling och delvis berodde detta natur- ligtvis därpå, att hon .sällan var i tillfälle se eller komma i beröring med andra än sina när- maste och husfolket.
Mot dem, bland sina blommor och djur var hon glad, munter och språksam, men visade sig i en hast en fram- S
ling, tystnade jollret och hon försvann helst.
Därför blef min öfverraskning stor inför följande lilla händelse, som egentligen utgör taflan.
Det föregående endast ramen.
En s. k.
" luffare " kom en kall vinterdag in i köket i prästgården, dit annars undantagsvis dessa individer hittade vägen.
Mannen väckte på en gång medlidande och afsky, klädd som han var i de uslaste trasor, ansiktet försupet och härjadt samt hela varelsen skälfvande af köld.
På hans begäran om mat ombads han sitta och äfven värma sig.
Under tiden kom Gunnel ut i köket, omedveten om att någon främmande var där.
Vid åsynen af mannen på stolen tvärstannade hon först, var beredd att springa tillbaka in, stannade ånyo och förblef så stående midt på golfvet, oafvändt betrak- tande främligen.
Jag iakttog endast barnet, som af något, för oss äldre ofattbart, drogs allt närmare och närmare den okände.
Kom- men ända fram till honom stod hon länge och såg med stora, undrande barnaögon upp i hans ansikte, släppte så " dockan " och " lammet " och kröp sakta upp i hans knä.
En ytlig känsla manade mig att rycka barnet ur hans famn, men hennes små armar voro redan hårdt slutna om hans hals, och då jag såg tårar rulla utför de hårda, om lidelser och brott talande dra- gen samt den lilla barnahanden smekande och sonande lagd däröfver, blef jag stående andakts- full och stilla.
Händerna knäpptes omedvetet: Den vackra, gripande taflan skänkte mig ett minne för lifvet.
På sedermera framställd fråga, hvarför Gunnel ej var rädd för den främmande mannen, sva- rade hon: " För han va ' inte lyttli " och en annan gång, då någon af tjänarna anmärkte, att han var ful, blef svaret: " Han va ' vatter i ödonen. "
ADA.
Hvad är simpelt?
I FEMTE KLASSEN i Eggertska flickskolan hade man räkning.
Fröken Berg satt i katedern och såg med allvarlig uppsyn ut öfver klassen.
Grifflarna rasslade mot taflorna, och allt som oftast hördes en hostning.
Längst nere i klassen satt Karin i sina grå ullstrumpor och grofva kängor.
Hon var ny- komling, från landet, och hon hade mer än en gång hört ordet simpel, när hon gick förbi nå- gra af kamraterna.
Inte var hon så fin som de, inte hade hon vare sig spetsar eller rosetter eller krusadt hår, men det ville hon inte heller ha.
Hon hade ju en alldeles ny klädning, Nilla väft, och alltid rena förkläden.
Hvad me- nade de då med simpel?
Hon hade gått och funderat på det ordet flera dar, och nu hade hon beslutat sig för att skrifva hem och fråga mor.
Hon visse det nog.
Men just nu under räknetimmen inträffade något, som gjorde det öfverflödigt.
Hon hade en otäck snufva och hade lagt sin näsduk bred- vid sig på pulpeten för att ha den ständigt till hands, men när hon skulle använda den, var den försvunnen.
Hon trodde att den fallit på golfvet, men där fanns den inte.
Då hörde hon ett svagt fnitter från Elsa, som satt fram- för henne, och när hon såg ditåt, fick hon se sin stora näsduk med den högröda bården ut- bredd öfver Elsas pulpet.
Då böjde hon sig fram och drog näsduken till sig.
Fröken såg på Karin just då och frågade med sträng röst: " Såg du hvad Elsas tal blef? "
" J a, " sade Ka- rin.
" Sådant är simpelt, " sade fröken.
I detsamma ringde klockan och flickorna reste sig för att gå ut.
" Elsa och Karin stan- nar, " sade fröken allvarligt.
När alla voro gångna utom dessa två, gick fröken Berg bort till Karin.
" Hvarför såg du på Elsas tafla? "
frågade hon. "
J a g ville inte göra det, " sade Karin lugnt, " men jag hade blifvit af med min näsduk, och så låg den på Elsas bord, och så skulle jag ta den, och så såg jag hennes räk- ning. "
Fröken vände sig till Elsa: " Hvarför hade du tagit Karins näsduk? "
" Den hade så vacker röd bård, " svarade Elsa.
Fröken såg mycket allvarsam ut.
— " Om jag inte hörde fel, så var det du som i går sade något om simpel, när Karin gick förbi. "
" J a, det tycker de andra också, " sade Elsa med en knyck på sitt kru- sade hufvud.
" Ni kan gå nu, " sade fröken.
Hon satte sig att se på Karins räkning.
Den var alldeles riktig.
Så gick hon till Elsas tafla.
Resultatet var riktigt, men räkningen var fel- aktig.
Tyska fröken var sjuk och flickorna skulle ha ännu en timme räkning i stället för tyska.
När alla kommit in igen och sutto på sina platser, vände fröken sig till Elsa och bad henne säga hvad hennes tal blifvit.
" X = 3894 " läste Elsa.
— " Det är rätt, kom fram med din tafla. "
Elsa kom.
" Hvar är räkningen? "
sade fröken.
— " J a g hade strukit ut den, för jag visste inte, att fröken ville se den. "
Fröken Berg såg ännu strängare ut än van- ligt, och rösten skälfde en smula.
— " När du var ute, Elsa, räknade jag igenom ditt tal.
Det var oriktigt räknadt och ändå stod där till sist X = 3894.
Hvar hade du sett det? "
Elsa kunde inte komma undan.
Hon måste svara, och man hörde ett svagt " på Karins tafla ".
Gå och sätt dig, sade fröken, och så var det dödstyst en lång stund.
Fröken Berg höll sedan ett litet tal till sin klass, ett sådant som hennes flickor ännu i dag komma ihåg, fastän de nu äro gamla.
" Vet ni hvad simpelt är, " sade hon, " det är inte att vara enkelt klädd, men att handla oär- ligt och kärlekslöst — det är simpelt.
Jag trodde först, att det var Karin, som ville se, hvad Elsas tal blifvit, men nu vet jag, att detta var ett misstag.
Du, Elsa, stal resultatet från Karins tafla, du försökte bedraga mig och in- billa mig, att du räknat ditt tal rätt, och du tog Karins näsduk, inte i någon god afsikt, är jag rädd.
Sådant är simpelt. " '
När timmen var slut, gick fröken bort till Karin och strök henne öfver håret.
Tänk, frö- ken Berg, som var så sträng!
Och det kändes nästan, som om det hade varit mor.
Den kvällen skref Karin hem.
Inte om Elsa och inte om de andra flickorna heller, men hon skref att lärarinnan i matematik hade börjat bli lik mor, " fastän inte just i ansiktet ".
Och så skref hon: " Bara tre och en half veckor igen till julferierna. "
Det satte hon tre ut- ropstecken efter.
Inne i brefvet lade hon en önskelista.
Det var med tanke på julklapparna, och öfverst på den stod " Näsdukar utan bård " GRETA LUND.
Tant Strömbergs stek.
F ÖR ÖFVER 70 år sedan bodde i Sträng- näs en apotekare Björklund med sin familj.
En dag kom han upp till hustrun och sade att tre resande vänner från Stockholm kommo på middag.
Oron blef stor, ty någon stek kunde ej anskaffas.
En professorska, god väninna, kom på besök och sade: " Du skall få min half- stekta gödkalfstek och såsen med. "
Den lilla fyraåriga dottern satt i rummet och lekte.
Middagen blef utmärkt och en af herrarne prisade den goda steken och bad att få taga af den en gång till.
Då hof den lilla Elomir upp sin röst och sade: " D ' ä ' ä ' tant Ström- bergs stek — å såsen mä "!
Förklaring gjor- des till allmän munterhet.
ELLINOR.
— 254 — Docklek.
E LSA, SEXÅRINGEN, sitter i stugans mör- kaste vrå och leker med s * n trasdocka.
Vid spiseln sitter hennes mormor och stickar, och på bordet ligger katten och sofver.
Elsa talar till dockan, men tyst, så icke mor- mor kan höra det, ty det är mormors egna ord hon citerar.
— Stackare, hvad skall det bli af dig, säger hon med det lilla hufvudet böjdt öfver dockan, som ligger i hennes knä.
Jag är ju gammal nu och mor din frågar icke stort efter dig, och far har du ingen.
Och hon börjar smeka och kyssa dockan och trycker henne hårdt intill sig.
— Stackare, säger hon igen, när jag är död kommer väl du på socknen.
Nu tiger Elsa och funderar en stund.
— På socknen, hvad är det?
ropar hon till mormodern.
— Det är både mycket och litet, svarar mor- mor.
— Är det roligt, mormor?
— Nej, Gud tröste alla — — Elsa vaggar dockan fram och tillbaka på sina knän.
— Stackare, som får komma på socknen, för du ingen far har, tillägger hon, lillgammalt allvarsam.
— Mormor, är det fult å ingen far ha?
Elsa har plötsligt kommit ihåg något, som smedens Erik sagt till henne, och som de andra barnen skrat- tat åt.
Det var ett ord hvars innebörd hon ej förstod, men ändå hade det bränt henne, så det gjort ondt, och instinktivt hade hon satt det i samband med att hon var faderlös.
Mormor sitter med ryggen vänd åt Elsa och ser ej de spörjande barnaögonen.
Hon stickar och tänker, och den, som skamlöst öfvergifvit mor och barn, står för hennes sinne, när hon skarpt svarar: — Ja, det är allt riktigt ledt det.
Elsa sänker hufvudet, det rycker kring den känsliga barnamunnen, och häftigt för hon det lilla trasbyltet intill sitt ansikte och börjar stor- gråta.
Mormor undrar hvad som står på.
Hennes ord ha redan fallit ur minnet.
— Jag — jag har ingen far som de andra barnen, snyftar Elsa öfvergifvet.
Mormor stickar alltjämt, men hennes glas- ögon ha fått imma.
— Det ä ' så många, som inte ha det, tröstar hon, och förresten har du ju gamla mormor än och kanske att mor kommer hem till midsom- mar och har något vackert till dig.
Elsa lystrar till och upphör att gråta.
Hon skulle kommit så många gånger förr, men kom aldrig, och Elsa känner henne knappast, men hon börjar strax fundera på, hvad hon skall kunna få af henne.
En hatt, ett förkläde, kan- ske en docka med ögon och hår och röda kin- der.
Elsa tittar ner på byltet i knäet.
— Nej, jag vill ingen annan docka ha, tänker hon, denna tycker jag bra om.
Hon tar upp ett rödt band ur fickan och knyter det om dockan och slätar hennes klädning och kysser henne.
* — Vet du hvad vi ska göra, pratar hon, jo vi ska gå långt, långt ut i världen och öfverallt, och vi ska be om en far, en riktig far förstår du.
Vi ska be så snällt och vackert och niga och tacka och säga att det är så ledsamt att ingen far ha, och alla tycka det är fult, och när mormor är död, få vi komma på socknen.
Elsas ögon lysa.
Leken intresserar henne och hen vill ha kisse med.
Hon lockar på honom, och då han icke kommer, tar hon honom helt beskäftigt under armen, och så marschera de u t alla tre: Elsa, dockan och kisse.
HANNA SÖDERLUND.
