# ID: svediakorp-per1804
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1908
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,226
# sentences: 694
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 4 6 (1141) TORSDAGEN DEN 12 NOVEMBER 1908.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N 21:STA ÅRG.
NORDLING.
^Je / m / z^é^^ A DERTON AR, bräddade af en jour- nalists otaliga intryck, jagande hvar- andra som de små vågorna på ett vidt, men grundt vatten, ha nu gått sedan dess.
Och det är åter en novemberkväll liksom då; tungt suckar hösten ur pressade lungor genom det stjärnlöst gråa utanför mina fönster; på afstånd, nedanom takbrott och backstup, mullrar storstadens larm som från bottnen af en brunn.
Och jag tän- der lampan på mitt skrifbord; den lilla volymen med sin gotiska inskrift af blek- nadt rödt och guld har jag redan sökt fram och lagt till reds — Ur Gösta Ber- lings Saga af Selma Lagerlöf står där på det mörkgröna kartongomslaget.
Jag börjar bläddra genom dess blad, läser en sida här, en half där, men snart gripes jag och ryckes med, borta äro tid och rum, och timmarna falla lätta och svala som dagg.
Jag står åter på den gnisslande meden bakpå Gösta Berlings släde, där han rusig af lycka jagar fram vid Anna Stjärnhöks sida genom den värmländska vinternatten; Don Juans dombjällror ringa som kyrkklockor och stjärnorna tända myriader bröllopsljus.
Jag är med i den andlösa flykten för vargaflocken, och mitt hjärta, som stan- nat af förfäran, spritter till i förnyadt hopp, när madame Staéls Corinne i det sirliga skinnbandet slungas ut till byte för det närmast flåsande gapet och för ett ögonblick hejdar dess fruktansvärda anlopp.
Jag lyssnar till Ulrika Dillners slitna gamla polska vid det skrälliga klaveret, hennes enda stackars tröstepolska, som fick både gråta och skratta, dock mest gråta; och jag isas in till märgen, när den elake Sintrams gungstol plötsligt knar- rar till öfver golftiljan bakom vår rygg.
I det lilla blå kabinettet på det fagra Dohnagodset vid " Löfvens långa sjö " är jag ett osynligt vittne till den hjärtsli- tande kampen mellan de tvenne, som osällt älskade samme man, honom, den stoltaste, den fagraste, den mest eftertraktade bland Jfytaget porträtt för Jdun af f / offotograf_fl.
.Blomberg — 559
alla, den hemlöse, utstötte och föraktade, Gösta Berling, poeten, den starkaste och svagaste ibland människor!
Och den minnesrika kvällen, då Björksjöälf- vens vårflod, yr af sin nuvunna frihet, med timmerstockar och isflak som murbräckor och skärmtak löper till storms mot den gamla sten- dammen vid Ekeby kvarn, då står jag åter vid den oförlikneliges sida midt i det sprutande skummet närmast dödarne, står där som trium- fator och mitt ödes öfverman och — sviker liksom han för sjöråns första lockelse i Elisabet Dohnas härliga gestalt.
Blad efter blad vändes som i en dröm, och först när jag hunnit till slutet och sett " den bleke befriarens " yttersta mantelflik försvinna mellan sädesskyiarne bortom kyrkogårdsmuren, finner jag åter mig själf.
Alldeles som då.
.
.
Den gången, för de aderton åren sedan, var det dock icke från dessa boktryckssidor jag stiftade bekantskap med ett ännu onämndt namn inom svensk diktning.
Det var från själfva original- manuskriptet till den först utarbetade delen af Gösta Berlings saga, hvilket af författarinnan inlämnats till en af Iduns litterära pristäflingar, och hvilket jag jämte de öfriga prisdomarne hade att genomgå.
En litterär granskares värf är sannerligen för det mesta ingen lust.
Tålamodspröfvande, tung och tröttsam blir oftast vandringen genom oförmågans, medelmåttans och kritiklöshetens öknar.
Men så bryter med ens en strimma från geniets ureld fram öfver ens väg.
Och all vedermöda är glömd, rymden sjunger, se- kunderna blomma.
Hur lifligt stå ej de dagarne ännu för mitt minne!
Utom af Iduns redaktion, som på den tiden endast utgjordes af tidningens hädangångne grundläggare, redaktör Frithiof Hellberg, och nedtecknaren af dessa rader, bestod prisnämn- den af redaktör J.
A. Björklund samt förfat- tarne Georg Nordensvan och Birger Schöld- ström.
Alla grepos vi, hvar för sig, lika oemot- ståndligt af trollmakten hos den hemlighets- fulla sagoförtäljerskan, som snart skulle få en hel värld att lyssna; alla enades vi glädjefyllda om, att här rann en ny stjärna med sitt eget, underbart strålbrutna ljus upp på vår då ännu ganska tunnsådda litterära himmel.
Och så följde de långa veckorna med publikens spända och klentrogna förbidan, det första publicerandet i Iduns spalter, den första brin- nande anammelsen, bifallet, jublet, triumfen, allt, allt detta, som nu redan länge sedan är ett stycke svensk litteraturhistoria!
På detta sätt begaf sig en gång, att vår största diktarinnas namn vid sitt första fram- trädande kom att förknippas med denna tid- nings.
Hvad hon sedan dess gifvit och blifvit för sin samtid och sitt folk, det är ej här meningen att ens söka antyda.
Ej heller är det behöfligt.
Men nu skall Selma Lagerlöf fylla femtio år.
Vi ha svårt att tro det, då hvarje ny gåfva ur hennes hand synts oss allt mer strålande af evig ungdom.
Men kalendrarne låta ej för- villa sig, och den 20 i denna månad fastslå de märkesdagen.
Kan det förundra någon, om Idun till denna dag velat ägna några allt för begränsade sidor åt hennes lysande gärning?
Tag emot dem, skaldinna, som ett ringa tack från de tusen sinom tusen svenska hem, som i detta ögon- blick stå med oss.
JOHAN NORDLING.
Tiff Sefma Bagerföf.
Gn fiäfsning från §ösfa ' Berfings fand.
19 20lu 08.
D6V ' BBCT så fysf i Try Rens dafar, den gamfa sfoffa fiden svann.
O bfvergifna fjerrgårdssafar 6foff gfömsRans gråa spindef spann, Som skuggor gfedo fysf de döda fjvar Rväff kring äfsRadf GReöy, där deras minnen 6runno röda i sofnedgångens rosensky.
Tivem mindes dansen, mindes sån * gen?
Trån forna fesfers yra 6rus en fifsöerusad sfäRf var gången fiff ro i vigda fönnars sus.
' De måsfe fjjärfafs maning föfja, om dessa fy ' arfan gömf en resf af §ågRoms f från den sfrand, den 6öfja, de 6erg, den daf de äfsRaf mesf.
Tiff äfvenfyr, fiff sRönfjef födda, de fyfft siff måff oc§ geff sin gärd ocfj sofvo nu med sin förödda, sin sRuggomfjöfjda sagovärfd.
J siffvermånsRen svärmisRf 6fida, i fragisRf purpursRen som 6fod fjvem såg dem Q är i naffen sRrida?
Tanns den, som deras språR förstod?
Törvifdad parR fåg Rväfd af snåren ocf} afdrig gicR på gångens sand eff RärfeRspar från sRönfjefsvåren, från §ösfa " Berfings sägenfand.
Tanns den, som öifden åfer förde i sagospegefn, örusfen fu?
— Ja, Du dem såg, ocf) Du dem fjärde, 6enådad fyssnersRa var Du!
Vid forsen stångjärns fjammarn sfödde sig fam af år mof rosfigf sfäd, ocf} inga ässjor fängre sfrödde mof nafffig rymd sin gnisfersäd.
sorf vid språnget uföfver dammens murRna Bord afff fjärfigf gfömdf, afff stort för- gånget — men ingen tydde sångens ord!
Du gaf dem fif ur andeorden, ur susef vid din 6arndoms sjö; de fefvaf riRf ocf) sfoff på jorden, de sRofa afdrig mera dö!
fin sjöng väf forsens 72är fjefa fänders fofsång Rfingar i dag fiff rättvis äras g fans, din fjemöygd med sift facR dig öringar sin fjyffnings enRfa vifdöfornsfRrans.
Zlr öarnefs dröm vid sago * fjärden en sfiffa värmfändsR vin~ ferRväff vår ära gått med Din Rring • — värf den: — Du minnesgoda dofter, fjeff!
7 ?u söRfe sagan fjem vid fjärden i något örösf vid TryRens sjö, fy det, som ffammaf fjögf i värf den ocfj fefvaf sfoff, viff afdrig dö.
Oscar Sfjerne.
och nöja sig icke med andra.
De försäljes i finare skoaffärer öfverallt.
Upplysning på närmaste försäljningsställe, lämnas på be- gäran af tillverkaren.
Välklädda D a m e r som önska eleganta, välsittande skodon, efter- fråga alltid IfljCJtffl ' ^ T / * ^ ådnaan LUDVIG — 560 — TRAUGOTT, STOCKHOLM.
Den sfora svensfia S E L M A L A G E R L Ö F h a r vunnit mycken ära och stor framgång, rättvisligen, utan lång och svår strid.
Liksom de öfriga bä- rarna af vår vittra renässans eröfrade hon allmänhetens gunst med stor snabbhet, och småningom har hon äfven afväpnat kritiken, som till att börja med inte riktigt ville erkänna henne.
Allmänheten hade den instinkt, som stundom ger ett snille rätt gentemot en tids- riktning; kritiken däremot hade dubbla svå- righeter med henne.
För det första var hon ju i » Gösta Berlings saga » oförbätterlig roman- tiker, medan däremot det samtida litteratur- förståendet i allmänhet gick ut på att fransk eller dansk eller norsk realism var det enda, som dög.
För det andra, och det var nästan ändå värre, var hon en af dessa naiva, natur- skapande, fantasifulla naturer, som merendels stå så illa till boks hos de Ikteraturlärda.
» De tillfredsställa icke förståndet », säger alltjämt Georg Brändes om Walter Sootts romaner, och hvad H a n s Christian Andersen fick höra af kritiken för sina sagor vittnar ju på samma sätt om svårigheten för det naiva berättar- geniet att öfvertyga de vittra granskarna om sin sändnings ursprunglighet.
I all synnerhet då litteraturbedömandet i ett land söker sina ideal hos andra folk, bos en främmande ras, som det så ofta varit fallet i Sverige.
Efter fransk estetik har Selma Lagerlöf inte mycket ätt hoppas; för en logisk, rationell, regelbin- dande och mönsterbundcn uppfattning är hen- nes författarskap naturligtvis onjutbart.
Där- emot h a r hon haft lätt att vinna erkännande och beundran bland våra stambesläktade folk; i D a n m a r k och Norge är bon alltjämt en af de mest lästa.
I Tyskland h a r hon likaledes vunnit den största läsekrets och de litteratur- kunniges oskrymtade kärlek och uppskattning.
» Hvarför ger ni inte henne Nobelpriset? » fråga deras främsta litteraturhistoriker.
Framför allt är gifvetvis » Gösta Berlings saga » svåråtkomlig för dem, som stå oss fjär- ran.
Det finnes tyvärr ännu förträffliga männi- skor i vårt land, mer eller mindre svenska till sina anor ' och sin bildning, som rakt inte kunna smälta denna bok, utan för hvilka den stora författarinnan börjar någonstans i midten af » Osynliga länkar », hennes andra arbete.
Den absoluta förstockelsens ståndaktiga tennsol- dater äro emellertid mycket få; och den ung- dom, som utgör hvarje ny vitterhetsrörelses naturliga och rätta publik, har för länge sedan afgjort frågan om Gösta Berlings rum i vår litteraturs historia.
Ungdomen förstod, genast och med jubel, att i den boken kom hvad romantiken från 1800-talets början tyvärr aldrig gaf: den svenska bygdens prosaepos.
Gösta Berling, den försupne prästen från 1820-talet, är ju själf ett barn af denna romantiks tids- ålder — the renascence of wonder in poetry, som den benämnes på engelska — och knyter så bandet mellan århundradets början och dess slut.
Naturligtvis är det en alldeles särskildt lycklig fogning af enskilda lifsförhållanden, när ett dylikt arbete vinner allt det karak- teristiska och fulltoniga, som Selma Lager- löfs genialitet gaf hennes förstlingsverk.
Men att tiden själf var i verksamhet för att skapa denna så länge saknade diktning, hembygdens, sagornas och äfventyrens ursvenska dikt, det visas väl däraf, att samtidigt med Gösta Ber- ling började Norrlands stora sagosamling, » Den stora vreden », formas och få gestalt.
Det initiativ af svenskt lynne i svensk dikt, som betecknas med Gösta Berlings datum, är så absolut afgörande, att det aldrig kan skjutas = 2 = 5 = z Barngarderoben är en svensk upplaga af den enda i utlandet existerande tidning i denna bransch och står i förbindelse med kontinentens förnämsta barnklädersaflärer och erhåller från dem rikhaltiga mönster till allt hvad som hör en välförsedd barngarderob till.
Tidningen är också tongifvande på sitt område samt utgifves på rlere språk och i kolossala upplagor.
författarinnan.
ville bli berättad och förd ut i världen.
Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så godt som färdig.
Många h a d e varit med om att skapa den ge- nom märkvärdiga handlingar, andra hade dra- git sitt strå till den genom, att om och om igen förtälja dessa handlingar.
H v a d som fattades den var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. » Bortsedt från den själfförglömmande blygsamheten här, hvem känner icke igen i de ypperligt beskrifvande orden just Walter Scotts författartyp, den i vår tid och i vårt land så sällsynta.
till sides af någon sorts konstnärlig konkurrens från hennes öfriga böcker, emedan det är ett datum af mer än litterär betydelse.
Den ensamstående säkerhet, med hvilken Selma Lagerlöf i sin sagoroman från Löfvens stränder skildrade den valda tidens lynne och skick, beror naturligtvis på hennes frändskap med dessa.
Levertin har med rätta framhållit, hur hennes släkt h a r samband m e d många af de ryktbaraste i vår kulturhistoria och h u r djupt hennes stamträds rötter gå ned i vår ärfda odling.
I trots af den otroligt friska uppfinningsförmåga, som alltjämt utmärkt henne, skulle jag också vilja påstå, att hon inte diktar så fritt som det förefaller.
Bisarreri eller nyckfullhet finns inte i hennes diktning, därtill har hon själf alltför mycket af den in- stinkt, som följer med ett arf som hennes af inhemsk kultur och blod.
Det är en lockande uppgift, som väntar för blif vande forskare i hen- nes arbeten, att klarlägga öfverensstämmelsen mellan svenskt-värmländskt-lagerlöfskt kynne och de lynnesdrag, som färga hennes verk.
Man har stundom invändt mot henne, att hen- nes karaktärsteckningar i viktiga fall äro utan den konkreta individualisering, som modern dikt kräfver.
Det gäller naturligtvis framför allt sådana gestalter som Gösta Berling själf, hållna i ett legendariskt ljusdunkel, som de äro.
Man borde hellre betona, hvilken folk- psykolog af rang hon är, både afsiktligt och omedvetet.
I båda hänseendena erbjuder hon en slående motbild till den store skottske skald, hvars namn jag inte sett ställas i samband med hennes, men som synes mig mer än någon a n n a n erinra om henne — nämligen Walter Scott, den historiska romanens skapare.
Hennes böcker ha därför också för oss fått en betydelse, som erinrar om de scottskas i Skottland.
D e berätta oss om de svenske till skillnad från andra, de ha doften af vårt land med all dess tjusning och makt, som ligger bortom och öfver analysen.
Deras betydelse är visst inte inskränkt till att vara hembygdskonst i den numera vanliga bemärkelsen, ehuru de ha all dennas jordmust och ha verkat förebil- dande just i detta hänseende.
D e äro historia, inte bara epos, utan svensk, inrikes historia.
Däremot besitter Selma Lagerlöf inte Walter Scotts lysande konst i yttre historieskildring.
Det arf vet h a r öfvertagits af den andre store epiker, som är hennes samtida, Verner von Heidenstam.
I hans stolta och strålande heroiska dikt lefva vår forntid och vår stor- maktstid, vår utrikes historia; den represente- rar andra sidor af vårt lynne, liksom den målar andra tider af vårt folks lif.
Men tillsammans bilda bådas verk en storartad representation af vårt folk, pch säkerligen ser inget land i nutiden en motsvarighet till denna.
De indivi- duella artistiska egenskaperna hos Selma La- gerlöf och Verner von Heidenstam äro ju abso- lut motsatta, dess fullständigare komplettera de hvarann därför som uttryck för vår folksjäl.
Och det är öfverraskande att finna, hur nära hvarann de komma, just i sin ifrån för svensk- het.
Den mystiska känsla, som binder en människa vid hem och land, får i bådas arbe- ten kongruenta och sublima uttryck.
När Hei- denstam låter den försupne Lejon predika om hemmet och om olyckan af att griftas i främmande land (» Fångarna i Tobolsk », Karo- linerna II), så förevigar h a n samma outgrund- liga hemlängtan, som Selma Lagerlöf låter Halfvor ge uttryck åt i kapitlet » I Gehenna » af » Jerusalem ».
Själfva arten af hennes begåfning är den- samma som Sootts.
I ett samtal med en af sina tolkare, lektor Lyth, betonade hon just det visionära draget, så påtagligt i hennes alst- ring: » När jag diktar, får jag ett stycke verk- lighet och det omformar jag, så att det blir vackert », och tillade, att det var andras s a k.
att söka idéerna.
Yttrandet erinrar o m ett liknande af Goethe, och i viss m å n är ju hvarje skald af denna läggning, men så ut- präglad som hos Walter Scott och Selma La- gerlöf är väl denna typ inte ofta.
På samma sätt som Scott formar bon sitt lefvande stoff till stora epos, med samma åskådlighet i taf- lorna och samma flödande berättarkonst.
Hen- nes vittra alstring visar därför också samma helhetssyn som Sootts: en rad arbeten, som stå syskonligt och likaberättigadt bredvid hvar- andra, som icke ge bud om inre konflikter, själslig strid, utveckling under tryck af inre och yttre makter.
Man kan inte afläsa hen- nes inre historia i hennes verk; både ämnen och behandling trotsa en själfbiografisk tolk- ning af den art, som kan och måste ges åt de subjektiva, enstöringsaktigt biktfulla förfat- tarnas arbeten.
Ingen stor konstnärs person- lighet står att dölja, men hos skalder som Walter Scott och Selma Lagerlöf är det fram- för allt rösten, som fångar, rösten, som uppen- barar hvad ett släkte, ett folk, en bygd äger, vill och känner.
Genom denna ursprungliga, rent auk- toktona kraft h a r Selma Lagerlöf skänkt den svenska poesin en afgjord förnyelse.
Bland mängden af » subjektivt arbetande, differentieradt förnimmande, nervöst ana- lyserande konstnärer », som H e r m a n n Hesse karakteriserar de svenska författarnas flertal, verkar hon därigenom som en anomali.
Men i själfva verket är hon inte försvuren åt en förfluten tid, utan hemma i den kommande.
I motsats mot dessa, som äro så moderna, och som därför riskera att snart bli urmodiga, är Selma Lagerlöf ofta ' nog till stoff och språk- form nästan tidlös, i alla händelser föga bun- den vid dagens glosor och den yttre aktua- litetens vanskliga intresse.
Men den vackra dikt, som under masken af en geografisk läse- bok, och med namnet » Nils Holgerssons under- bara resa genom Sverige » skildrar vårt land för de svenska barnen, är så bräddad med kun- skap om nutidslifvet h ä r och så energisk i att bygga på framtidens Sverige, att Selma Lagerlöf väl framgent slipper höra talas om sin egenskap af att vara en anakronism.
Denna storstilade lärodikt är ju visserligen full af sägner och har mångahanda svärmiska insat- ser, men dess verklighetssinne, dess förhär- För en så säregen uppgift måste skalden ha den naivitet som just kännetecknar Selma Lagerlöf och kännetecknade Scott.
Deras väg går från samhörighetskänslan, det omedvetna medkännandet till bilden, dikten.
Det är icke den inre likheten, som söker sig likheter och begär förklaringar utifrån.
Nej, skapandet sker så som Selma Lagerlöf skrifvit i » En saga om en saga »: » Det var en g å n g en saga, som Barngarderoben j » jgj Pri » 16r belt år 3 kr.
; hälft år 1:60 kr.
Lösnummer 30 Sr ».
— 561 — ^ ^ Barngarderoben utkommer med ett rikhaltigt illustreradt nummer I mån., åtföljdt af en dubbelsidig mönsterbilaga med en mängd tillklippningsmönster.
Den bör sålunda blifva af ofantligt värde för hvarje moder, helst som den därjämte lämnar henne en god hjälp med barnens syssel lättande, och gifver mer än tillräcklig ersättning för prenumerationspriset.
;: • z z |
ligande af det redliga arbetet och all mänsk- lig sträfvan till människors fromma måste ju tillfredsställa äfven dem, som i dikten helst höra blott sångmöns n y t t i g t ljufvaröst.
Förresten: hvarmed slutade sjäifva Gösta Ber- ling, om inte med en hymn till » det lycko- bringande arbetet »?
Vår stora författarinna är för öfrigt inte bara härskarinna i sitt eget vida rike, utan också en segrare p å andras slagfält.
Det vore obilligt att förgäta, hur långt Selma Lager- löf nått äfven i arter, som ej egentligen äro hennes.
Den konstnärligt fulländade lilla be- rättelsen » En herrgårdssägen » är ju obestrid- ligen en saga, med all sagans frihet och obun- denhet.
Men den är också ett stycke abnormt själslif, återgifvet med en betagande trovär- dighet, som lämnar hela hästlass » psykologiska studier » bakom sig, inte blott p å grund af den visionära kraften i föredraget, utan också på grund af den elementära sanning, som innebor i skickelserna.
Hennes trollkonster i formen komma oss a t t förgäta, hur mycken människokunskap och klokhet, som m å s t e finnas hos en så stor sagoberätterska.
Alltifrån den gratiösa lilla historien om » Dunungen » hän till den storvulna » Gudsfreden » har ju Selma Lagerlöf gett oss inte bara fängslande legender och sägner, utan verkliga människor och karaktärer; hvad hon ger ä r verklighets- konst, » noveller ur hvardagslifvet » o. s. v. fullt ut lika mycket som de goda realister- nas — men formen för meddelandet är icke realismens.
Tekniken är romantikens, och i brist p å bra termer har man vanligen till- gripit ordet s a g a för att beteckna den.
Det är egentligen ett missvisande ord.
Selma La- gerlöf begagnar sig af den friaste inbillnings- hjälp för den konstnärliga gestaltningen; hur olika maneren ä n äro, skulle jag vilja jäm- föra hennes konst med Tiecks och E.
T.
A. Hoffmanns, det är samma blandning af ele- ment från jordiska och öfverjordiska världar hos dem alla, samma djup i temperamentet, men hos svenskan därtill e n ljus och sund lifsglädje, som var de andra främmande.
Sa- gan, i egentlig mening, ä r långt mera saklig och långt mindre personlig ä n Selma Lager- löfs dikt.
Till och med i de fina och enkla » Kristuslegenderna » är det framför allt karak- tärsförklaring och själshistoria, som är kärnan.
Fantasiens utomordentliga uthållighet och om- fång spörjes i hennes verks rikedom och om- växling, hennes känslas innerlighet och styrka i den kärlek, hvarmed hon är fäst vid na- turen och de lefvande.
Ty det är slutligen kännemärket på hennes storhet: den samkänsla, som förbinder henne med alla a n d r a varelser och ting.
E n objektiv berättare som hon eller Walter Scott måste h a just detta samband med hvad han skildrar för att lyckas, måste ha det vänliga intresse, som följer minsta kompars i det stora spelet, som känner med naturen i dess omskiften och puls slag, som tror, a t t en gård eller e n kyrka har lif och förnimmelse- sätt.
Den monologiska form, hvari Selma La- gerlöf undantagslöst kläder själfgrubblet hos en figur eller exposi- tionen af en förhisto- ria, är inte en godtyck- lighet.
Den härrör just af denna hennes sym- pati, som besjälar och personliggör allt hvad hon diktar om.
RUBEN G:SON BERG.
Skönhet är makt.
Temtio stämmor om Sefma Bagerföf.
OOM EN VÄRDIG hyllning att bringas den frejdade författarinnan med anledning af hennes 50-års- * ^ dag igångsatte redaktionen för någon tid sedan en enquéte om hennes diktning och adresserade den- samma till ett antal af våra mest framskjutna personligheter på skilda kulturområden.
Den stora mängden intressanta och karaktäristiska svar, som ingick och hvarmed vi ha glädjen pryda detta festnummer, torde vara ett nog så talande vittnesbörd om Selma Lagerlöfs stora betydelse för vår litteratur.
få A TT LÄSA Selma Lagerlöf är som att sitta i en spansk katedrals halfdunkel.
Orgeln brusar så andaktsfullt, högtidligt stiger rökelsen mot höjden, altarljusen glindra så blygt och varmt, och i ett hemlighetsfullt töcken, som i en underlig dröm, ser man gestalter komma och försvinna.
Gestalter, som falla ned och bedja i förtviflan, i lycksalighet, gestalter, som tigga, gestalter, som gifva, som le och som gråta.
.
.
Och efteråt vet man icke, om det man sett varit dröm eller verklighet, men förvisso har man varit på en helig plats.
Hugo Alfvén.
andra icke blott i estetiskt, utan äfven i mora- liskt hänseende, har hon utvecklat en författar- rikedom, åt hvilken från de skilda hållen gif- vits lika lifligt och tacksamt erkännande.
Hon har, utan att någonsin ockra på orena lidelser, skänkt vårt folk berättelser, som beredt glädje åt alla samhällsklasser och åldrar, både åt den grånade ämbetsmannen och åt det lilla folk- skolebarnet, både åt den estetiske finsmakaren och åt den praktiske yrkesmannen.
Jag menar detta vara ett storverk, som är tack värdt.
Lund d.
27:de sept.
1908.
Gottfrid Billing.
ALLA VETA vi att hennes fantasi tillhör de utvaldas.
Hon är den gudabenådade berät- taren.
Men för min personliga del har hon i den korta novellen " En.fallen kung " (Osynliga länkar) nått högst.
Köpenhamn, oktober 1908. g Berger.
SELMA LAGERLÖF har för svenska folket så lefvande och varmt berättat sina sagor, hvari det underbara väfts naturligt samman med det verkliga, att detta folk fått sin blick allt mer öppen för det poetiska, som innerst finnes hos det själft, och därmed åter börjat tro på den äkta poesien som en makt i lifvet.
A.
U. Bååth.
BARNETS ÖGA och snillets öga stirra i samma höga himlar af bländverk in.
Snillets barnablick blef din.
Långt i blånande underland reser din dikt hvart den lyster.
Sagan själf med fjädern i hand stannat vid din stol ibland och hviskat sakta: syster.
Bo Bergman.
FÖR DEN, SOM hyser den öfvertygelsen, att det personliga är det enda bestående i tillva- ron och det, i hvilket allt får sin förklaring, får Selma Lagerlöfs diktning ett särskildt värde därigenom, att hon alltid visar oss människor, som med större eller mindre framgång kämpa för att bli sig sjäifva.
Icke sällan underliga gestalter — ödesbestämda, tyckes det nästan, men hur underligt de yttre ödena forma sig, och hur mycket i personligheten själf, som är oharmoniskt, det är alltid något, som skall fram och som kommer fram, något, som sträfvar till ljus och klarhet, likt grodden i jorden.
Och det är denna personlighetens kamp för att bli sig själf, som är det djupaste inslaget i hennes diktning.
T. o. m. i Nils Holgerssons resa, med dess särskilda syfte att lära svenska barn känna Sverige, går en dylik personlighetsutveckling som en röd tråd genom det hela.
Och det bästa med denna Selma Lagerlöfs ideellt syftande människoskildring är, att ingen kan kalla den tendentiös; hennes diktning mot- svarar helt det anspråk, som man har rätt att ställa på all konstnärlig produktion: att den skall vara det medel, genom hvilket konstnären naturligast och fullast ger uttryck åt sig själf — icke något, som tillformats efter vissa reg- ler, med tanke på den ena eller andra publiken.
Natanael Beskow.
ÅT ANDRA vill jag öfverlämna att döma om det konstnärliga värdet i Selma Lagerlöfs författarskap.
Men gärna vill jag sluta mig till de många, som på hennes femtioårsdag säga henne ett varmt och hjärtligt tack för hvad hon skänkt vårt svenska folk.
I en tid, då på skönlitteraturens område mycket olika riktnin- gar göra sig gällande, skarpt skilda från hvar- HERR REDAKTÖR.!
Ni har bedt om ett kortfattadt uttalande om Selma Lagerlöf.
Att jag har den största be- undran för hennes konstnärskap och innerligt tilltalas af friskheten och svenskheten däri, är helt naturligt.
Den första reflexion som trängde sig på mig vid hennes meteorliknande framträdande var denna: " det var sjutton, här ha vi allt en af de aderton ".
Gustaf Cederström.
HÖGST BLAND den ärade författarinnans arbeten sätter j a g fortfarande Gösta Berlings saga, ett det vackraste barn af konstnärlig nai- vitet, som födts i något lands diktning.
J a g vill använda en klassisk, kanske något högtraf- vande metafor: Sprang väl mer än en Pallas Athene fullrustad med egid och högtsvingad lans under härskri fram ur Zevs hufvud?
Gösta Berling förtjusade oss alla.
Albert Engström.
T I L L SELMA LAGERLÖF.
Du är ett skälfvande hjärta, som helvetets eld har berört, du är en sträng, öfver hvilken Gud Fader sin stråke fört.
Och därför strålar din prosa, som guldstoft ly- ser hvart ord — en båge af sol och tårar emellan himmel och jord.
Daniel Fallström.
I EN T I D, som öppnar böckernas värld för barn och ungdom som aldrig förr, en tid, som gjuter ett nytt skimmer öfver skolan, därigenom att de höga, tunga skåpen där ej längre rymma blott läroböckernas allvarliga rader, utan också sago- och äfventyrsböckernas brokiga skara och som genom vandringsbibliotek börjar sörja för att äfven torpargossen eller nybyggardottern djupt inne i skogen och fiskarflickan ute på det öde skäret kan få hemortsrätt i sagans lyckliga land — skulle vi ej i en sådan tid vara dubbelt glada och stolta öfver att äga en författarinna, som på samma gång hon är just sådan barn och ungdom vilja ha henne, enkel och underlig och lyhörd ej blott för hvad människor, utan också För hvarje dam torde det vara af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård.
Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak- tiska råd som erhållas u t i vår stora bok afhandlande S k ö n h e t e n s h e m - lighet.
Boken erhålles gratis och franko.
Tillskrif oss 1 dag.
— 562 — Parf yme f \ = Stockholm.
för hvad djuren och blomstren, dalarna och sko- garna och bergen ha att säga, är djup och varm och stark nog att kunna få de finaste och mest dolda strängarna i själen att klinga?
Marie Louise Gagner.
svenska släkte skall ur denna bok dricka kär- lek till folk och land; denna bok, hvars män- niskor och djur, händelser och hemtaflor, hela svällande doft och styrka skola för generatio- ner bilda ett gemensamt inre lifsområde, i hvars famn bor nationell samling.
EPIKENS STÖRSTA namn i Sveriges dikt, I sina böcker — Gösta Berling, Jerusalem, hvem kan mot framtid se med tillförsikt Antikrist — ger hon oss människolifvet i dess som du?
Hvem står så lugn, så fast, så klar skiftande ymnighet.
Men tro på, kärlek till det och enar det som är med det som var mänskliga och hopp om dess framtid uppbär i ögats ljusa glans, i hjärtats slag allt, och på detta sätt bygger Selma Lagerlöf på höjden af sin rika arbetsdag?
upp i enhvar af sina läsare samma positiva Sol, höstens bästa sol kring dina år!
lifsmakter.
Vi känna, hur stenar till en fast Kring namnet aldrig bleknad solglans rår.
undergrund af hennes hand läggas och hopfogas i vår känsla och åskådning.
Per Hallström.
Hög himmel hvälfver sig öfver Selma Lager- löfs litterära bygge, och helgdagsklockors klang REDAKTIONEN AF IDUN!
Ni har sändt mig ett litet kort för att jag tonar i mäktiga allvarsböljor fram genom rym- därpå må uttala mig om vår stora författarinna.
den.
Det är som att försöka teckna Klarälfven på Ur hennes legender och sagor, ur hennes ett visitkort.
Klarälfven — det är vår stör- skildringar från herresäten, bruk och bondgårdar sta och minnesrikaste flod.
Den kommer från stiger en ideal värld fram, icke väfd af bleka finnskogarnas vildmark och sagobygd, genom månstrålar eller kalla dimmor, men af ljus och värmländska björkliderna rinner den, genom kärlek.
gammal svenskbygd, herregårdstrakt och bergs- Och därför hör Selma Lagerlöf till de byg- lag, den vidgar sig till vår största sjö, Vänerns gande och samlande människorna.
klart lysande öga, den samlar sig till Trollhät- Tärna den 9 oktober 1908. tans djärfva och mäktiga språng, och förbi det Teodor Holmberg.
urgamla Kongelf rinner den så ut i världshafvet.
Så är Selma Lagerlöfs dikt, minnesrik, DET SISTA och minsta, som fallit vårt folk stor och strid, och sådant dess lopp, från un- in, var att dangömd bygd ut i världshafvet — vår litte- Lyssna till den granens susning, raturs Klarälf.
Tor Hedberg.
vid hvars rot dess stuga timrats.
DET ÄR SMÅ papper, som Idun lämnat oss att skrifva på.
Orden få inte bli många.
Man är rädd att vi annars skulle kväfva dig under rosor, Selma Lagerlöf.
Så tack då för allt hvad du gifvit, först och sist för att du rädda- de åt sagan det forna svenska herregårdslifvet.
Ännu några år, och det hade varit för sent!
Verner von Heidenstam.
Det kan icke hjälpas att våra breddgrader, älf- dalar, fjäll och slätter skapat oss annorlunda än folken för öfrigt i världen, låt vara att vi ha det allmänt mänskliga gemensamt med dem.
Så länge vi ideligen lyssnat till rösterna utifrån, har vårt kynne gjort rättvisa åt den skylt, som Verner v. Heidenstam vid hemvändandet utifrån skådade å hemlandets kust: " kontinental lump- bod ".
Den skylten borde han dock knappast JAG TROR det är Ellen Key, som på tal ha sett på kusten till det i alla väder svensk- om Selma Lagerlöf i något sammanhang yttrat trogna Skåne.
Kanske snarare på någon af de ungefär följande: " Att skildra Selma Lagerlöf!
yttersta kobbarne till Stockholms skärgård.
Bed mig lika gärna ösa ur en brunn med en Selma Lagerlöf är icke den första, som ut- fingerborg. "
Jag skulle känna mig frestad att lyssnat den egna granens hemligheter, men sä- i detta fall svara på samma sätt, men vill dock kerligen den framgångsrikaste.
med några ord söka antyda hvad som hos Selma Ära öfver dem, som arbetat och särskildt med Lagerlöf starkast påverkat mig personligen.
framgång arbetat att gifva oss kulturell hem- Hennes lättrörliga, varma hjärta, hennes fri- känsla, känslan att vi ej äro längre borta från ska fantasi och natursinne, den ljusa orubbliga Guds sol här hemma än annorstädes i världen, optimism och glada tro på det goda hos män- tron och förnimmelsen att vårt folkhem kunde niskorna, som är så utmärkande för hennes för- vara en Heimskringlas panna.
Och dock, det fattarskap.
O, hvilket starkt intryck detta kan ej nekas, man läser ej vår Selma med gjort på mig!
samma medrifvande fart som en Eugene Sue.
I gengäld kan man visserligen läsa henne många Med utmärkt högaktning gånger.
Hennes bok tar ej med storm i första Otto Hesselbom.
taget.
Detta är visst ett genomgående drag HURU SPLITTRADT står ej Sveriges folk hos svenska författare, som gjort någon betyd- inför den allt mer trängande uppgiften: natio- ligare insats i arbetet att framsöka vår hem- nell samling!
Och hur splittrad är icke hela känsla ur hennes vrå.
I allt fall triumferar vår samtid i sitt inre!
Alla djupa grundvalar ännu den litterära lumpboden, om det gäller den stora massan af folket.
För oss återstår brytas upp, och innan omläggningen är färdig med nya block, delvis också med gamla, som valet mellan att böja oss för den galliska stilen, blifvit bearbetade och fått nya inskrifter, skall som i sin lätta flykt segrande kommit öfver många landgränser — eller också utveckla vår lång tid gå.
egen med lika stark segerhufva.
Detta torde Kritisera kunna vi alla, sönderspränga och bortkasta, men hvem kan bygga upp något?
i själfva verket resultera i valet mellan esprit, en härlig raket, som framtrollar det bländande Hvem kan samla?
Det kan Selma Lagerlöf.
Hon hör till de stjärnregnet och strax återfaller i aska, — eller mycket få, som verkligen kunna dessa konster geni, som lär vara summan och produkten af arbetets ihärdiga id, fantasiens sökande fackla och utöfva dem.
och själfkritikens skärseld.
Det är själfsagdt Fulla af frisk hälsa äro hennes verk.
I hen- hvilken väg moder naturen anvisar svenska för- nes själs spegel reflekteras vårt land i betagande fattare och lika själfsagdt hvilken riktning vår skönhet.
Ingen har som Selma Lagerlöf gett författarinna stått närmare.
oss i " Nils Holgersson " hela vårt Sverige, bit Skottsund d.
16 okt.
1908. för bit, och hvarje stycke är märkt med en ur- sprunglig, karaktärsfull fägring.
Hela vårt unga Olof Högberg.
LUZERN @ Förnäm vistelseort under sommaren.
@ G:D HOTEL NATIONAL ATT SELMA LAGERLÖF så tidigt fick i sikte den gren af diktkonsten, för hvilken hen- nes anlag bäst passade — att hon likväl förstod att, innan hon offent- ligen framträdde på skaldebanan, invänta mog- nadens tid — att hon, när hon framlade sitt förstlings- arbete, förvånade oss med ett mästerverk — att hon sedan, utan att öfverge sin första kär- lek: den en gång valda diktarten, framskridit från mästerverk till mästerverk — att hon med dessa i hög grad påverkat det svenska folket i religiöst, patriotiskt, historiskt, estetiskt och etiskt afseende — att hennes namn fört det svenska namnets ära ut öfver hela den civiliserade världen vid sidan af exempelvis sådana namn som Linnés och Zorns, Jenny Linds och August Strind- bergs, John Ericssons och Christopher Jacob Boströms — detta allt är för hennes gamle lärare och vän anledningen till innerlig glädje, när han i minnet återkallar dem på hennes femtioårsdag.
Glist.
Jac.
Keijser.
KAN BARA SÄGA att jag känner mig glad och lycklig, när jag läser hennes underbara sagor och äfventyr.
Jag fasar för tanken att vi i dessa rysliga tider ej skulle haft denna välsignade kvinna.
Och så bra att hon också är snillrik!
Carl Larsson.
JAG VET ingenting annat att skrifva än att jag tycker oändligt mycket om Selma La- gerlöfs böcker — och tänker då mest på Gösta Berlings saga och Jerusalem.
Hon är en af de ytterst få, som kunna göra sina barndomsminnen intressanta också för an- dra.
De förlora icke sina fantastiska dimen- sioner.
Och det är väl den svårigheten hon tänkt på, när hon talar om de stora bina, som ej gå in i verklighetens kupa.
Hon har byggt upp sin egen diktvärld så, att den duger till kupa åt dem.
Hans Larsson.
FÖRMODLIGEN ÄR det min egenskap af gammal kamrat till Selma Lagerlöf som för- länat mig äran af Iduns anmodan.
För mig börjar Selma • Lagerlöfs diktning redan under den glada kamrattiden på " Semis ", då Selma skref vers, därför att hon " rakt inte hade tid att skrifva prosa ", då hon i sonettens lekande och pregnanta form besjöng lärares och kamraters stora egenskaper och svaga små punkter och tolkade beaktansvärda händelser inom vår gemensamma värld.
Två decennier ha svunnit sedan dess, och Selma Lagerlöf har blifvit världsberömd.
Men för oss kamrater torde vara på ett särskildt sätt kär hennes diktning inom vår krets, till hvilken hon i en afskedsdikt skref: Af känslornas dallrande eter, som brytes, när skiljas det heter, mig tycks som en prisma jag såge sig spegla från blick och till bli.
* och hela den skimrande båge från forntid till framtid det spänner.
O, kunde så vara, I vänner, att aldrig dess strålglans förgick.
I denna- strålglans minnas vi alltjämt Selma Lagerlöf.
Osynliga länkar binda vårt hjärta vid denna del af hennes diktning.
Ty den hade funnits för oss, om hon så aldrig fått tid att skrifva prosa, och den kan ingen tillägna sig och äga så som vi kamrater.
Gurli Linder.
(Forts, å sid.
566.)
Härligaste läge vid Vierwaldstättersjön.
Rum från 4 kr.
• 111. prospekt gratis.
Telegramadress: " National ".
iS&amp;g^~-^ M E D H V I L K E N grå starr äro de själar och ögon behäftade, som icke kunna se, éj förnimma poesien i vårt moderna lif?
Tro icke, att romantikens blåa blomma slutat växa vid allfarväg, den finns d ä r automobiler och järnvägståg spränga förbi, och lyrikens hvita svanflockar susa alltjämt sjungande ge- nom luften.
J a g såg och hörde det, när jag nyligen en solig höstdag i den mjukt vaggande boggi- vagnen for fram genom vackra bergslagsnej- der på väg till nordens största sagoförtäljerska, Selma Lagerlöf.
Dessa lingonröda byar vid glimmande älf- drag, fabrikerna, järnbruken med hamrarnas buller, bessemerugnarnas dån och de tunga rökböljorna öfver skogen, fredliga små bergs- lagsstäder med en hvit, drömmande kyrka mellan höstgula lönnar och trädgårdar med blodfärgad rosenhäger i aplarne — i allt detta fanns romantiken förborgad, i dagens äflan inomhus eller under bar himmel, i människor- nas tal, tystnad, skratt, vemod, ömhet, vrede, som den alltid kommer att finnas, och lyriken bodde i luftens dagrar, i sjöarnas spegling och i landskapets dualism af ödemark och kultur.
Med Nils Holgersson flög jag på vildgåsens rygg fram öfver de gammalsvenska bygderna, deras saga och historia drogo förbi, som d å man bläddrar i en bilderbok, och som han såg jag tillbaka till den tid, när Sörälfven, Storån och Fuluälfven började tränga sig fram ur trakterna bortåt norska gränsen, bryta sig ned i fjälldalarna, rycka omkull skog, borra sig igenom stora sjöar och ryta åt hvarandra bakom bergen, tills de, trötta af att kämpa hvar för sig, slogo sig tillsammans och som den breda, mäktiga Dalälfven rullade österut mot hafvet, lockande människor och männi- skors verk att hugga sig fast utefter strän- derna.
Det var alltsammans en lång, underbar saga, hvars bilder Nils Holgersson lät mig se från kupéfönstret, och den slöt ej med att 564
S£2^^^^^^^3£^S Dalälfven efter mycket bråk och strid nådde hafvet; hon följde mig, Sagan, d å jag frampå eftermiddagen åkte in i den gamla grufstaden vid sjön Runn, och stod vid min sida, d å jag sköt upp grinden till den rödmålade bergs- mansgård, under hvars tak den svenska sago- modern bor.
H ä r befann sig Sagan p å sin egen mark, hon log med sina som tjärnen djupa ögon, d å hon t o g m i g vid handen o c h ledde m i g in i hjärtat af sitt rike.
Bakom m i g låg staden i det döende höstljuset, m e d still- samma, nyktra nutidsgator, hotell, bankhus, lasarett och skolkaserner, framför mig susade björkarna, viftande med långa slöjor, rabat- ternas rosenträd bugade sig och flaggstångens snöre varskodde min ankomst genom tre kraf- tiga slag mot stångens sida.
Eljes var den röda, åldriga gården insvept djup tystnad.
Ingen rörde sig p å trädgårds- gångarne, intet ansikte skymtade bakom de blankskinande rutorna, o c h förstugudörren, hvars breflådsspringa kom mig a t t tänka p å hålet i ett fågelbo, dit tankens hvka fåglar sväfva in till sagoberätterskan, bringande bud och hälsningar från hela världen, var herme- tiskt tillsluten.
Sagan tryckte sitt öra mot dörren och lyss- n a d e; sedan skakade hon en knippa blåklockor, som hon höll i handen, och vid deras svaga kläppfall drogs en .rigel undan och dörren gick långsamt upp.
Jag steg in i e n tambur med orientaliska bonader p å väggarna, inträdde därefter i en sal af gammaldags snitt och med e n stor bok- hylla af mahogny i ena hörnet.
Medan jag vän- tade där, granskade jag bokryggarne; det var företrädesvis modern litteratur, dagens strid- bara verk, kring hvilka det skall g n y ännu något decennium, bredvid mera indifferenta volymer, som fylla sin bestämmelse utan att vända upp och ned p å samhället.
Djup stillhet härskade i rummet, höstskym- ningen föll sakta och långt borta slog en pen- A. Blomberg, Foto.
565
^ ^] dyl några spröda, betänksamma slag som för att påminna, att icke ens här upphörde se- kunderna att rinna.
Plötsligt frasade en klädning mot golfmattan, jag vände mig om och stod öga mot öga med Selma Lagerlöf.
Det var åter något af sagans mystik i detta att möta författarinnans personlighet långt borta i en svensk småstad, under en gammal bergsmansgårds låga tak, medan hennes namn och verk gå ut öfver världen, eröfrande den ena nationen efter den andra med fantasi- bilder, som bottna i ett strålande geni.
H o n förde mig ut i salongen, där det röda kvällsskimret flöt in öfver möbler, konstverk och pretiosa.
På ena långväggen hängde originalen till Georg Paulis Gösta Berlång-teck- ningar, ett stort oljefärgsporträtt af författar- innan Sophie Elkan blickade fram ur ett hörn, ett litet bord uppbar en karaktäristisk byst af Leo X I I I, skuren i elfenben, och mot ett staffli lutade sig en marmorrelief, framställande några grekiska danserskor.
Lustiga miniatyr- möbler i allmogestil från någon dalasocken omväxlade med salongsmässiga taburetter och högryggade stolar — för öfrigt blommor, bo- nader och ett antal af dessa små speciella prydnadsföremål,, som ge ett rum individua- litetsmärket.
Selma Lagerlöf satte sig vid sitt skrifbord, städet vid hvilket hon under månader af in- tensivt arbete — afskild från all beröring med människor — hamrar ut sina mästerverk.
Hon talade med dämpad röst, medan de gråblå siarögonen fingo ett drömmande, fjärr- skådande uttryck.
Samtalets linje gjorde nyckfulla krökningar, det bar genom Romas ruiner, uppför de si- cilianska bergens branter, öfver hafvet till Egypti land, till Kairos färgbrokiga basar- gator, till öknens Biskra och Palestinas heliga Jerusalem.
Så flög hennes fantasi åter till- baka till norden, till värmlandsbygden, barn- domshemmet Mårbacka, vid hvilket hennes själ är fäst med tusen fina trådar.
Hennes röst får en varmare, personligare klang, då hon talar om den gamla gården, som hon nu inköpt för att den skall bevaras undan vandalisering, i motsats till så många andra historiska värmlandsgårdar, på hvilka pietets- lösa händer våldföra sig.
Det var ur ett barndomsminne från Mår- backa idén till hennes monumentala sagocykel om Nils Holgersson rann upp.
E n stor skara vildgäss kom en dag strykande öfver gården på väg norrut, och som alltid fingo de tama gässen nere på marken oro i blodet, började skria och slå med vingarne i vanmäktig fri- hetslust.
Gåskarlen nöjde sig emellertid icke med att på afstånd betrakta sina fränders loc- kande färd, för honom hade det instängda lifvet mellan skål och vägg blifvit förhatligt, och med några kraftiga vingslag, under hela den kvarvarande gåsflockens förskräckelserop, höjde han sig i luften och försvann i vild- gässens fåra.
Följande år kom han tillbaka och tog sitt gamla residens nere på bakgården i besitt- ning, men då var han åtföljd af hustru och barn.
N ä r Selma Lagerlöf skulle gripa sig an med den stora läseboken, rann henne händelsen i minnet, blef uppslaget till sagokedjan, hon för- flyttade endast utgångspunkten från Värmland till Skåne och lät en liten människoson följa med på denna underbara resa, där diktarin- nans fantasi sett tusen ting, som prosans folk aldrig ge akt på, fast de dagligen och stund- ligen snudda därvid.
I sanning, mycken allmängiltig skönhet; Uppgif lifvidd (under armarne), midjevidd och kjollängd erhåller Ni till Eder figur fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a Pappersmönster.
SELMA LAGERLÖF VID 8 ARS ÅLDER.
därför står sagans gloriesken kring hennes grå- nade hjässa.
Jag sitter och ser p å detta diktarhufvud, som rymmer så fagra tankebilder, och rummet får lif af Ekebykavaljerernas, miraklernas och herrgårdssägnens gestalter.
.
.
Plötsligt står en liten hvithårig dam midt i dörröppningen och niger, medan hon stickar på sin strumpa.
E n ny figur, tänker jag, men ur hvilken af hennes böcker?
Jag ser spörjande på diktarinnan.
» Min mor, » säger hon, och den lilla damen kommer lifslefvande och trycker min hand.
Jag känner mig ett ögonblick helt förbryllad, dikt och verklighet ha flutit ihop för mig i den sakta växande skymningen, och jag- tänker för mig själf: H ä r bor visserligen Sa- gan!
Nu kommer en tjänarinna med en tebricka ljudlöst fram ur dunklet, en lampa tändes och i dess varmt lysande ljuscirkel förflyter ännu en stund, under hvilken sagans och sägnens luft sveper kring min panna.
Men nästa dags förmiddag står jag vid för- fattarinnans sida under gårdens stora lönn — ett riktigt praktexemplar till träd — och Selma Lagerlöf visar mig den vackraste verklighet, trädgården med sina dekorativa björkar, pur- purstänkta bärbuskar, jordgubbsland o. s. v. Breda fina sandgångar ringla sig mellan buska- gen, där författarinnan promenerar någon stund mellan diktningens mödor och hägnar sina rosor eller gläder sig åt köksträdgårdens rika äring.
Mitt besök är slut, jag tar farväl af skalde- hemmet och dess härskarinna, och en stund senare sitter jag i kupén på väg söderut.
Mitt hufvud är fullt af erinringar och stämningar från de gångna timmarne, och som ett synligt minne af besöket doftar i mitt knapphål en stor blekröd ros, som Selma Lagerlöf räckte mig, då vi skildes.
SELMA LAGERLÖF AID 16 ÅRS ÅLDER.
måste rymmas på dessa sidor, mycken ideell kraft utgå från sagorna om de svenska land- skapens tillkomst för att gamla och unga i oli- ka länder och med skilda uppfattningssätt skola kunna så njuta af dem som verkligen är fallet.
För närvarande finnes Nils Holgersson öfver- satt till ryska, finska, tyska, franska, engelska, ungerska och danska språken, och äfven en öfversättning till isländskan torde följa.
Hvad barnen beträffar, har deras förtjus- ning öfver boken tagit sig uttryck i massor af tacksägelsebref till författarinnan.
På min begäran låter hon mig bläddra i brefven.
E n liten gosse i Åkarp skrifver: Snälla fröken Lagerlöf!
Tack för boken om Nils Holgersson, som jag nu har läst och jag tyckte då att den var mycket rolig.
Bäst tyckte jag om när lille Nils Holgersson blef för- vandlad till tomte, om trandansen på Kullaberg, om Vineta och om räfvarna på Ull Karlson, då Tummetott körde räfvarne ned i Helvetshålet och då han styrde bocken på dem och när bronskarlen sprang efter honom.
Har inte vildgässen farit förbi Åkarp med Tummetott?
Får aldrig Nils Holgersson sin sko igen?
Jag undrar mycket, när andra boken kommer.
Det står på den föregående boken att den kommer nu denna våren.
Jag sitter ensam här och skrifver brefvet.
Min lille bror sofver och mamma och min syster hafva gått och följt pappa bort.
Jag tackar än en gång för boken om Nils Holgersson.
Henning Brace.
E n dansk gosse Temfio stämmor om Sefma Bagerföf.
skrifver: Fru Selma Lagerlöf.
Jeg er 8 Aar og har rejst med Vildgcessene.
Det var en dejlig Bog, Far teste höjt for os hver aften, og vi gUedede os til den fornöjelige Tur.
Hvornaar faar vi at vide, om lille Nils kommer hjem med Morten Gase, og hvordan ser det övrige Sverige ud?
Kommer de ogsaa til Trollhättan?
Jeg la; nges så meget efter at vide alt det.
Helge Voss Irlyk.
Sagoberätterskans ögon skimra af en varm glans vid tanken på de tusentals barn, som nära sin fantasi af hennes dikt.
H o n har nått hvad endast den utvalde skalden m ä k t a r: hon har vunnit de ungas gunst, helt, oförbehållsamt.
Det är den vackraste och största hyllning hon kan få, när hon nu går att fira sin halfsekel- dag.
Ungdomen framför andra måste också älska Selma Lagerlöfs diktargärning, emedan hon har idealitetens gåfva.
Dagens lif med dess bittra faser, dess grymma brödkamp och sociala orättvisor får icke hennes lyra att skorra i miss- ljud eller utslunga smädesånger.
H o n vill en- dast skönhet och under.
Lifvets trasor bli gyllene brokad, då hon tar dem i sin hand.
H u r låter hon icke i sin » Legenden om fågel- boet », då Hatto, eremiten, förbannar den onda världen och nedkallar domens åskor öfver de orättfärdiga människorna, ett ärlepar bygga bo i eremitens uppsträckta hand, hvarvid han fylles af rörelse inför lifvets ofattbara under och förbannelserna dö på hans läppar.
Så bryter sig Selma Lagerlöfs diktning, strålande, värmande, som sol genom ovädersmoln — och (Forts. fr. sid.
563.)
GENOM SINA skildringar af Sveriges folk och natur har hon gjort oss mera medvetna om oss själfva och därigenom rikare.
Genom sina skrifter har hon ingett oss kär- lek till det förflutna, glädje öfver det närva- rande och tro på framtiden.
Fantasi och känsla ha i hennes diktning blifvit stora makter igen, och därför älska vi henne.
Aug.
Lindberg.
ATT SELMA LAGERLÖF genom skönlitte- rärt författarskap förmått sprida glans öfver sitt land och folk långt utanför dess gränser, och detta på en alltigenom etisk grundval — det är i och för sig själft en utomordentlig ära, men synes mig i en tid som vår utgöra en ovansklig sådan.
O. E. Lindberg.
SAMTIDEN klandrar och berömmer.
Framtiden dömer.
Axel Lundegård.
MERA ÄN NÅGON annan författarinna i vår litteratur är Selma Lagerlöf kvinnan.
Och för mig står " Gösta Berling " som hjärtebarnet.
Man ' kan inte finna blommor, enkla och vackra nog åt en god moder.
Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Bluslif 40 öre, Kjolmönster utan släp 50 öre, Prinsessklädning 75 Öre, Reform- dräkt 75 öre, Barndräktmönster 50 öre, Kragmönster (Pellerin) 50 öre.
Kappmönster 60 öre, Nationafdrfiktmönster l kr.
Monster kunna äfven beställas efter andra än våra modeller.
Beställning skall då åtföljas af den modell som önskas.
Priset är då dubbelt mot det vanliga.
— 566 — Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition åtföljd af likvid insändes till • Mästersamuelsgatan 43, Stockholm i Iduns Mönsterafd.1
(ffii^eéiUL c^JIg^ / ^?
^ Jdun 1908 7l:r 46
v
Just därför att Selma Lagerlöf är så helt kvinna i sin konst, måste hon allt framgent stå som den bästa uppfostrarinnan till det unga och lifskraftiga här i landet.
Nils Wilhelm Lundh.
JERUSALEM OCH ANTIKRIST, Dalarnas svepande nordan och Siciliens sirocko, Nils Holgersson upp genom luften på Akkas från Kebnekaise rygg öfver fabriksskorstenarnas och stubbarnas Sverige, Kungahällas hvitkindade drottningar spanande efter drakskeppen därute på fjärden — och i spetsen för allt detta ka- valjererna på Ekeby, diktens tolfmannaskara, som rider från gästabud till gästabud, dobblande med breda brukspatroner, i älskog med siden- skodda fröknar, i fejd med ringade björnar — hvar finnes en diktning, så skimrande i alla färger, så långväga och ändå så hemma hos oss, så svensk, så värmländskt svensk!
Mari Mihi.
SELMA LAGERLÖFS diktning äger en tjus- ning som knappast någon annans.
Den fram- kallar eller väcker till nytt lif allt hvad af ren, poesifylld fantasi, som bor i den läsandes själ och som kanske slumrat sedan barndomens da- gar samt betäckts af hvardagslifvets damm.
— Hon äger förmåga att göra sina läsare så att säga till medarbetare.
Man står ej kritiskt mönstrande utanför berättelsen, utan man del- tager själf i händelsernas utveckling, på samma sätt som man som barn lefde med i favorit- sagorna.
Man får sin blick öppnad för så mycket fint och fagert, som man förut ej sett, och då läsningen är slutad, känner man sig ren och uppfriskad som efter ett sommarbad i sol- skenet.
Det är därför ej underligt att Selma Lager- löfs namn är oss kärt.
På sin halfsekelsdag omkretsas hon ock af tusendens tankar, osynliga budbärare, bringande tack för allt hvad hon gifvit och hviskande hälsning om hoppfull afvaktan på nya, rika gåfvor.
Agda Montelius.
SELMA LAGERLÖF är — med all olikhet för öfrigt — vår svenska H. C. Andersen.
K.
G. Ossian-Nilsson.
Helsingborg den 10 / 10 08.
SELMA LAGERLÖF är ej blott en öfver- lägsen berättare, hon är därjämte en gedigen människa.
Detta är en god egenskap äfven hos en för- fattare.
Det är lyckligt för ett land att äga snillen, men frågan är, om ej landet står sig bättre på att äga karaktärer.
Georg Nordensvan.
ju kommit i skolan mellan bibliskan och kate- kesen.
Säkerligen är hon den författare, om hvilken ett blifvande Sverige skall säga de vackraste och vänligaste ord, ty hon kommer ju för hundra- tusenden att bli ett med begreppet Sverige.
När alla dessa sedan inse, att Sverige inte bara är en saga, då inträffar det kanske, att hon i stället blir det, och hon har dragit för- sorg om att den sagan blir vacker som hennes öfriga.
Hennes bästa belöning blir, att man skall se henne i det milda ljuset från förr och säga: Ack, den tiden, då tuppen värpte och vi följde Selma Lagerlöf rundt Sverige!
Paris den 7 okt.
08.
Ludvig Nordström.
JAG MINNS en höst för länge sedan.
Efter oro och resor, efter år af sökande och längtan, med kamp för brödet, kamp för lifvet, kamp för ideal, hade jag ändtligen kommit i ro i den lilla målarkolonien Dachau vid Miinchen.
De stora höstregnen hade fallit, dagarna hade åter börjat klarna och nattfrosten hade börjat.
Ampern hade svällt öfver sina bräddar, bildat nya deltaland, sälgbuskarna på holmarne började skifta färg, skogen var färgad i gult och rödt, bladen föllo sakta och förfrusna till marken, och flyttfågeldragen hade börjat komma.
Den gången kände jag hemlängtan.
Det var ej någon svag känsla, utan en som sprängde genom märg och ben.
Jag tror att om någon huggit af mina ben vid knäna, skulle jag krupit på stumparna ge- nom Europa för att dö i Sverige, hemma, hemma.
Mot kvällningen en dag kom Törneman — vi träffades i Dachau för första gången och bodde samman — från Miinchen och hade då i sina fickor två små böcker: de båda delarna af Gösta Berlings saga på tyska, Reclams billig- hetsupplaga, någon annan hade vi ej råd till.
Halfva natten lågo vi och läste hvar sitt band.
Jag skall aldrig glömma hur det blåste svensk vind från dessa sidor, och hur jag väl- signade författarinnan.
Det var herregårdsluft, skogssus, ljus i festliga salar, brus af älfvar och hammarslag i de stora järnverken — och det sköljde bort allt det pinande i nuet och vi flngo i dessa sidor ett hem, som vi längtade efter.
.
.
Detta minne får bli min hälsning till Selma Lagerlöf på hennes 50-årsdag.
Borgeby den 7 okt.
1908.
E. Norlind.
INTE KAN MAN tro på en saga!
Nej, men den tjusar oss dess mer, den binder våra sin- nen, så att vi ej kunna tänka oss den annor- lunda.
Så gör Selma Lagerlöf.
Med fasthet och glans skapar hon sina bilder, så att de stå där som människor — som vi tro på, hvars sorgsna tankar vi dela och hvars lycka vi jubla med i.
De dolda strömningarna i deras väsen har hon belyst med sin dikts klarhet.
Och som den äkta konstnär hon är förtrollar hon vår syn.
Det mest overkliga har hon verklig- gjort och verklighetens hårda konturer har hon svept i drömmens mystik.
Alice Nordin.
VISST ÄR SELMA LAGERLÖF en troll- packa, som otaliga gånger ridit till Blåkulla på en kvastkäpp.
Men hennes penna är dock ingalunda blott ett fantasiens trollspö, utan lika mycket ett ritstift, fördt af den exakte tecknarens hand.
Så äro hennes mest utskrikna vidunderlighe- ter, kavaljererna i " Gösta Berlings saga ", all- deles inga inbillningskraftens missfoster, utan ett stycke ren, ram verklighet i diktens förtä- tade form.
Väl såg jag aldrig långdansen gå kring Fryken, men så mycket mera kring Emsen.
Och den sjön ligger ganska nära den förra.
Där såg jag ännu på åttiotalet hennes " kaval- jerer " lifslefvande, något spakare visserligen, men alldeles samma andas barn.
Man har beskyllt Selma Lagerlöf för onatur.
Den som så gör var knappast i Värmland, då det ännu var Värmland.
Vitalis Norström.
OM SELMA LAGERLÖFS DIKTNING.
Hon har nu fått en plats mer betydande än i akademien mellan två biskopar, ty hon har • SOM JAG nog i offentligt omnämnande var den första, hvilken med stor glädje hälsade " Gösta Berling " välkommen, kan jag ju ha lof att ännu en gång säga, att med denna bok har Selma Lagerlöf gjort epok i svenska litteratu- ren.
Med ett slag gjorde den slut på skomakare- realismens herravälde, under hvilket alla stac- kars fantasimänniskor suckade.
Sedan Almqvist har nog ingen så kraftig och mångfaldig fantasi skapat på svenska språket.
Dock äger Selma Lagerlöf det företräde fram- för Almqvist, att hon är lika etisk som hon är poetisk.
Ja, man kan väl säga, att för henne är det etiska det mest innehållsrika och intres- santaste af allt.
Hennes tankar äro djupa, ädla och rika, och till slut är det nog djupet i hvad hon har att säga, som gör det så outtömligt.
I alla hennes böcker finner man denna rike- dom på tankar, men — efter mitt tycke — är och förblir " Gösta Berlings saga " hennes bästa bok, hennes egen speciella bok, mest spontant och lefvande skrifven, af hvilken man får in- trycket, att dess ämne har legat hennes hjärta närmast.
Helena Nyblom.
SELMA LAGERLÖFS rika skapande fantasi har många gånger blifvit framhållen; enligt min tanke är i hennes diktning hennes rika varma hjärta af lika stor betydelse.
Om i " nittiota- lets genombrott " Heidenstams manligt kraftiga snille är den mest framträdande faktorn — helt visst har dock äfven Selma Lagerlöfs djupa milda kvinnlighet, hennes solskenssyn på till- varon varit af eminent betydelse för den på- nyttfödelse inom den svenska litteraturen, som plägar betecknas med ifrågavarande slagord.
Anna Maria Elgenstorp, Tullinge den 16 Roos.
/ io 1908.
ATT PÅ NÅGRA rader säga, hvad jag tän- ker om Selma Lagerlöfs diktning, är en omöj- lighet.
Men jag ville säga, hvad jag anser vara hen- nes största gåfva till vårt folk, — den gåfva, för hvilken vi stå i den största tacksamhets- skulden.
Utan att vilja på något sätt förringa de öfriga alstren af hennes mästerskap, sätter jag för min del högst " Nils Holgerssons underbara resa ".
Med den har Selma Lagerlöf skänkt den svenska litteraturen världens bästa barnbok.
I den boken äga vi lärare ett uppfostringsmedel, så godt som någon annan bok än Bibeln kan lämna.
— Det är starka ord, som jag här an- vändt, men min tacksamhet finner ej svagare, och jag anser dem utan öfverdrift sanna.
Jag åtminstone känner ingen barnbok, som kan sättas vid dennas sida.
Den boken skall hjälpa oss att lära våra barn älska vårt land och vårt folk, hjälpa oss i sträfvan att göra de svenska barnen goda och sanna.
Förstå vi blott att rätt använda den, så kan den blifva en af grundstenarna för Sve- riges framtid.
Frans v. Schéele.
Stockholm den 18 okt.
1908.
SUSET FRÅN en svensk gran, doften från en svensk liljekonvaljetufva, skärheten öfver en svensk nyponblomma, vårglittret af en svensk insjöbölja, prakten af en svensk norrskensnatt — se där Selma Lagerlöfs diktning.
Birger Schöldström.
DET F Ö R E F A L L E R mig inte blygt, som idé betraktadt, att uppvakta Selma Lagerlöf på hennes 50-årsdag med uttalanden om hennes diktning!
Praktiskt sedt kan det knappast lägga (Forts. sid.
570.)
Sveriges på en gång elegan- taste och mest användbara Iduns Modellkatalog Oumbärlig för alla sömmer- skor och alla hem.
• • .• • mndeinnrnal för hemmen • få Nu är tid att prenumerera.
mOUejOUrildl • lur IiemillClI.
få * ?« *?
Fyra r, k h a l t i a e säsonghäften ärligen.
Koioreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt år - 60 öre pr häfte.
— S67 — jgj e " '
än / / fen 9föfaJ} Er / inj} - fopDj ?räp af 5 r,.
FörJåun r.
Jj / jyerjcpäfctefrvm E PITTORESKA och intressanta bilder " från Oösta Berlings land ", son inrama kåseriet här nedan, utgöra reproduktioner efter en kollektion fint utförda vykort, kvars för- läggare, hr Carl Berner i Rottneros, välvilligt ställt serien till värt förfogande för ätergifvande ^ i detta nummer.
Vykorten finnas sedan längre " l U L VAR DET, och bal å stormnatten " en osäker, gungande, slipprig tid skulle tillbaka stånda tillgångliga i handeln gick och torde tf Borg. "
Så tonar första intressera appellen hvarje till den läsare väg, af Gösta Berlings deras väg, saga.
som vilja hela slagna sår, deras fest, där Gösta Berling blef hjälten.
Borg ses väg, som vilja upprätta den lätta fotens, det här, men ej i vinterskrud, såsom då Gösta snabba ögats och det modiga, kärleksfulla reste dit på klingande slädföre, dragen af den hjärtats v ä g "; det fall, dit böljorna, " rusiga svarte Don Juan och följd af den hvite Tankred, af vårens nyvunna frihet, men starka, eniga, utan i sommarfägring.
Verklighetens Borg kommo och lossade sten på sten, tufva på tufva heter Herresta (bild 4) och är en gammal boställs- från den sviktande vågbrytaren " under den egendom, belägen i Östra Emterviks socken, vårflod, som tog Ekebys ära och glans — scenen samt disponeras i våra dagar af hr N.
G. för en af de praktfullaste skildringar, ej blott Nilsson.
Selma Lagerlöfs arbete, utan världslitteraturen " Det stolta Ekeby " var, som vi minnas, har!
Bredvid detta fall låg en gång smedjan, där kavaljererna, " de vägfarande männen, de majorskans residens, med " dans och lustighet i kammare och kavaljersflygeln (bild 3) full af kaval- glade männen ", " riddarne af hundra äfventyr " firade julnatten, då ur tiokannskitteln af blank jerer ".
Ställets verkliga namn är Rottneros bruk (bild 2) i Sunne socken af Fryksdals härad.
Det koppar brylåns blåa flammor slogo upp emot ligger i en urgammal odalbygd och var prästbol takets mörker, och där kontraktet med blod till 1435, då en Peter Gudmundsson tillbytte sig ur Gösta Berlings lillfinger skrefs med den elake egendomen.
Den kom sedan i Läma-släkter.s Sintrams herre och mästare.
Smedjan är, i förbi- gående sagdt, sedan ett tjugutal år nedrifven.
ägo, och flere af denna historiskt ryktbara släkts herrar och män skrefvo sig: till Rottna.
För eftervärlden är dess yttre dock bevaradt i Bruket äges för närvarande af brukspatron H.
Frans von Schéeles " Värmland i teckningar " å E. Montgomery.
Från manbyggnaden (bild 1) kan plansch 1 1.
man skåda ej mindre än fyra de härligaste äkta Gösta Berlings Sjö är en af de vackraste värmländska vyer.
Åt norr ser man Sunne kyrka herregårdarnevidMellan-Fryken i Öjervik (bild 7).
{" Bro " i Selma Lagerlöfs skildring) (bild 6) i I mer än halftannat århundrade var egendomen i midten af den bördiga rika dalen.
På den den gamla värmlandsfamiljen Sandelms besittning, motstående östra stranden skymtar Östra Emter- tills den för omkring femtio år sedan såldes till viks (" Svartsjö ") tempel fram mellan lummiga först kapten Adelsköld, sedan jägmästaren Abelin, träd.
Söderut ligger den vackra Fryken (" Löfvens hvilka å egendomen nedlade stora kostnader.
a sjö ") som en jättespegel, och därvid Vid öfre Fryken ligger " Lötaförs ", d. v. s. Stö- Västra Emterviks kyrka.
Sjön är lång och pafors (bild 8).
Bruket anlades 1747 af Christoffer smal, och den sträcker sig från de stora ödsliga Myhrman och dess belägenhet anses för en af skogarne i norra Värmland ända ned till Vä- de allra vackraste i Värmland — hvilket vill myc- nerns lågland i det södra; den har hvit sand ket säga.
Själfva herregården, belägen högt att sträcka ut sig på, vidder och holmar att öfver bruket och vattendraget, har den härli- afspeglas, näck och sjörå hafva fritt spel- gaste utsikt öfver alla sidor, men kan dock rum där, och äfventyrens vilda jakt: Gösta sägas ligga i en dal, skyddad i norr af den Berlings saga brusar fram rundt om " Löfvens majestätiska, 342 meter höga Tössebergs Mätt, långa sjö ".
Midt i sjön ses Lagön (sagans sagans " GurUtta klätt " (bild 11), den stora björnens " Malön ").
Slutligen synes mellan skogstop- hem, tillhållet för den väldige skogens kung, som parna österut det ståtliga Rottnefallet (" Ekeby- kavaljererna jagade, ehuruväl en och annan fattet "), dit den unga grefvinnan Dohna i gick med på jakten " för matsäckens skull ".
1.
Rottneros herregård (" Ekeby ").
2.
Rottneros bruk (" Ekeby ").
3.
Rottneros, kontorsbyggningen (" kavaljersfly- geln ").
4.
Herresta (" Borg ").
5.
Sunne prästgård (" Bro prästgård ").
6.
Sunne kyrka (" Bro kyrka ").
7.
Öjervik (" Sjö ").
8.
Stöpafors (" Lötaförs ").
5:te häftet af Mönstertidningen^ Konstslöjden i Hemmet har utkommit och innehåller bland annat: läderplastik, träskärning, målning m. m.
Finnes att tillgå i hvarje bokhandel samt portofritt direkt från Exp.
af Konstslöjden i Hemmet, Stockholm.
Pris pr häfte 60 öre- — 568 —
Ett annat af Gösta-sagans berg, " Dunderklätten ", d. v. s. Gettjärnsklätten, är emellertid ännu högre.
Det ligger vid sjön Rottne och har den tätaste och vackraste skogsväxtligheten af allra Fryks- dalens berg.
Från sagans " Bro " — verklighetens Sunne — meddela vi två,utsikter: kyrkan och prästgården (bild 5 och 6).
I denna nejd spela ej blott gestalterna i Gösta Berlings saga in, utan för minnet sväfvar här ock en i Sveriges andliga odlings häfder oförgätlig, hög, ädel skepnad — Anders Fryxell.
Äfvenledes i Sunne är " Hedeby ", verklighe- tens Gylleby (bild 9), beläget.
Gylleby var kändt redan på 1300-talet och enligt traditionen skulle det ha sitt namn efter någon sin ägare, hvilken tillhört den förnämliga norska Gylle-släkten.
Dess märkligaste ägare var emellertid den manhaf- tige Jonas Hansson Spets, hvilken under polska och tyska krigen i början af 1600-talet från soldat vid Fryksdals kompani tjänade upp sig ända till general; adlad Gyllenspets, bodde han i sin ålderdom och dog å Gylleby samt ligger begrafven i Sunne kyrka.
Att den i folkskåde- spelet " Värmländingarne " förkommande " Rik- Ola " skulle varit en af detta Gyllebys ägare, är blott ett vykorts-påhitt.
Oscar Nordqvist heter Gyllebys nuvarande herre.
Hälljeby, sagans " Munkeby " (bild 10), är ursprungligen en gård under Gylleby och äges f. n. af hr G. Gustafsson.
Det gamla kaptensbostället " Helgesäter ", i verkligheten Skärmar gården i Sunne, disponeras i våra dagar af hr J. F. Sjödahl.
Några andra i den Gösta Berlingska topo- grafien förekommande egendomar äro: " Hög- fors ", d. v. s. Sharped (bild 12), medsitt vattenfall, hvilket egentligen är öfre afsatsen af det stora Rottnefallet, ungefär en åttondels mil längre upp i strömmen; — " Björne ", d. v. s. Sundsberg (bild 13) (nu ägdt af hr J.
L. Svedlund); — " Fors ", d. v. s. Björkefors (bild 14) (nu ägdt af hr C. F. Björnborg); — samt " Berga ", äfven det ett gammalt kaptensboställe samt i värkligheten kändt under namnet Angersby (bild 15) (f. n. ägdt af K. O. Bomans stärbhus).
Vidare visa vi här, huru Hybeleijens kvarn (bild 18), — Kewenhiillers verkstad i Gösta Berlings saga — såg ut (den gamla byggnaden refs ungefär samtidigt som sagan kom ut, eller 1892), samt Farbror Eberhards koffert i " Svartsjö ", d. v. s.
Östra Emterviks, kyrka (bild 17).
" Vackrare ställe fanns ej.
Gräsplanen fram- för huset låg i en sakta sluttning och var täckt med fint ljusgrönt gräs.
De sex lönnarna, som bevakade gårdsplanen, voro höga som bokar och vida som ekar.
Öfver de unga klöfver- vallarne, öfver råg- och kornfält och öfver den nyuppkomna hafrebrodden låg den allra lättaste dimma, ett det tunnaste skönhetsflor.
Där låg trädgården så förunderligt fager, och äppelträden blommade " — hvem igenkänner ej " Lilliecronas hem ", det kanske fagraste kapitlet i Gösta Berlings saga, ej underligt, ty det är en på minnets trogna plåt tagen bild af Marbacka (" Munkerud "), Selma Lagerlöfs eget födelse- och barndomshem (bild 16).
Som bekant är hon själf numera ägare af stället, och under hyllnings- bruset den 20:de november ila nog hennes tan- kar mer än en gång dit.
Ingensteds er Roserne så röde, og ingensteds er Törnene så små, og ingensteds er Dunene så blöde som de vor Barndoms Uskyld hvilte på — s ä g e r den gamle danske skalden.
" I Selma Lagerlöfs diktarvärld " heter den vackra konstbilaga, som åtföljer detta nummer af Idun.
Kompositionen, som utförts af den talangfulle artisten D. Ljungdahl, framställer den frejdade diktarinnan vid sitt skrifbord.
Från manuskriptbladen stiga hennes diktnings olika gestalter som drömsyner upp i luften.
Närmast möter oss Gösta Berling, som bortför den unga grefvinnan Elisabeth från gästabudet hos länsman Schar- ling, därnäst synas Gösta Berling och Ebba Dohna och ännu högre upp striden med Gurlittabj örnen — allt ur Gösta Berlings saga.
Allra öfverst till höger flyger Nils Holgersson på vildgåsen Akkas rygg, medan fabriksskorste- narna djupt inunder sända sina rökstrålar efter honom.
Längre till vänster afteckna sig Den heliga jungfrun med kristusbilden från Asa Coeli, ur Antikrists mirakler, vidare märkas den unge bonden Ingmar gående vid plogen i en Dalabygd, medan hans inre öga skymtar det fjärran Jeru- salem, och längst ned slutligen, på taflans vänstra sida, en scen ur Drottningar i Kungahälla: Astrid spanar efter drakskeppen på fjärden.
?.
Gylleby (" Hedeby säteri ").
10.
Hälljeby (" Munkeby ").
11.
Tossebergsklätten (" Gur- litta klätt ".)
12.
Skagered (" Högfors ").
13.
Sundsberg (" Björne ").
14.
Björkefors (" Fors ").
15.
Angersby (" Berga ").
1 Marbacka (" Munkerud ").
17.
Farbror Eber- hards koffert i Östra Emterviks (" Svart- sjö ") kyrka.
18.
Hybeleijens kvarn (" Ke- wenhiillers verkstad ".)
— 569 —
något till en storhet, om hvilken vi väl alla äro ense.
För mig personligen blef det första intrycket af Selma Lagerlöf det starkaste, nämligen då jag på sin tid läste Gösta Berlings saga.
Men det var också ett af dessa oförglömliga intryck, för hvilka man aldrig kan kvittera tacksam- hetsskulden.
Marika Stjernstedt- Cederström.
" GLAD OCH GOD skall människan vara, medan hon väntar döden. "
De orden af Viktor Rydberg synas mig passa som motto för Selma Lagerlöfs diktning.
Ingen författare kan gifva något bättre än Selma Lagerlöf ger på höjdpunkten af sin konst: hon framkallar hos läsaren den lefvande känslan af själens stora vackra ensamhet inför Gud.
Lydia Wahlström. "
K A V A L J E R E R N A S P Å E K E B Y " snillrika författarinna har alltid haft och skall alltid i mig ha en beundrande kavaljer.
Emil Sjögren.
Södertelje den 8 september 1908.
NÅGOT NYTT om Selma Lagerlöfs diktning skall jag ej försöka att säga, men jag hoppas eller rättare sagdt önskar, att en dikt som Nils Holgersson ej för mycket skall missbrukas i pedagogiska syften.
Fredrik Vetterlund.
DET F Ö R B L I F V A N D E i Selma Lagerlöfs lifs- verk är att hon vid en tidpunkt, då det omängdt nationella strömdraget i vår diktning hotade att uttorka, visade den föryngrande kraften hos de ingifvelsekällor, som kvälla ur vår egen folksjäl, ur svensk natur, svensk sägen och svenska drömmar.
Hvad Selma Lagerlöf därutinnan uträttat gör hennes gärning oförgänglig, äfven om fram- tidens domslut beträffande hennes verk icke skulle i allo stadfästa samtidens.
E.
N. Söderberg.
HON ÄR DEN, för hvilken vi i ödmjuk tack- samhet djupast böja våra hufvuden — ty in- gens hjärta är fylldt af en större och starkare kärlek än hennes.
Släkten efter släkten skola undfå den obetalbara gåfvan att värmas af en känsla, som räckte till för allt, och som nådde högst och strålade klarast, när den famnade det land, hvars mark är vår.
Ingen har låtit oss höra djupare och skönare kärleksförklarin- gar än dem Selma Lagerlöf hemburit åt Sverige — dityrambiskt lysande som i Gösta Berling, stilla och enkelt som i Nils Holgersson.
När man tänker sig Selma Lagerlöf en gång vandrande öfver de elyséiska fälten, höra ens öron, hur öfver hennes läppar går samma bön som en julafton i Rom uppsteg från den unge Sven Tröst: I DENNA STUND finns i vårt Sverige intet mer kändt och älskadt namn än Selma Lager- löfs.
Det namnet är bofast i barnens, i de ungas och i de äldres hjärtan.
Små och stora, höga och låga, natur- och kulturmänniskor mötas i glädjen att Selma Lagerlöf finns till och är vår.
Skaldernas hjärtedröm, " att bilda i en lycklig stund den bägare, som anstår hvar mans mund ", har hon gjort till verklighet, ty åt Selma La- gerlöf har den djupa och rika lyckan blifvit beskärd att vara hela sitt folks skald.
Från de svenska hemmen stiger i dag till henne ett mångtusenstämmigt tack och hell!
Anna Whitlock.
SELMA LAGERLÖF borde lära sig af fru Lenngren att undvika svulst och förkonstling.
C.
D. af Wirsén.
ÄFVEN OM ICKE Selma Lagerlöfs dikt- ning satt märken i mitt personliga lif, äfven om jag icke inför hennes arbeten böjt mina knän och aflagt löften, skulle jag ändå vara glad att få säga henne mitt blygsamma tack — ett tack då ur kvinnopolitisk synpunkt, därför att vi med hennes namn kunna täppa munnen på många hädare.
Elin Wägner.
PÅ SELMA LAGERLÖFS SO-årsdag bringas henne varmaste tack för den ädla optimism, — Må kornet spira under snö, där det i mull är satt, den kärlek till allt skapadt, som genomströmmar och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!
hennes sköna diktning, och som gör, att hon Hilma Söderberg.
kan se så ljust på allt, se ljust äfven på lidandet, sorgen, döden, varsna, hurusom äfven REDAN SOM ELEV i Högre lärarinnesemi- de mest skärande dissonanser till sist försmälta narium röjde Selma Lagerlöf de anlag, som se- i harmoni.
Så kan den se, i hvilkens själ glöda dan gjort henne berömd som författarinna. "
strålar af evighetens ljus.
Hon ägde redan då den fängslande skildringens Och sedan: varmaste tack för alla skapelser konst.
Då hon vid sina öfningslektioner i hi- af en ren, skär barnafantasi, som går hand i storia ' berättade för barnen, " hängde deras blic- hand med hjärtats snille.
Ursprungligheten i kar vid hennes läppar. "
Selma Lagerlöfs tjusande skaldesvärmeri, som Angående Selma Lagerlöfs diktning vågar med allt sitt öfverdåd dock griper ett så säkert jag ej göra något allmänt uttalande.
Jag vill tag i verkligheten, har kommit till och med endast meddela ett personligt intryck.
Två den mest förståndsmässiga hvardagsprosa att diktverk hafva på mig gjort ett djupare in- stanna och lyssna till hennes diktning.
tryck än alla andra: Leo Tolstois " Krig och Och så: denna sällsamma, underbara natur- Fred " och Selma Lagerlöfs " Jerusalem " (första mystik i hennes konst!
Hela naturvärlden, sko- delen).
gen och sjön, bergen och slätterna, träden och fåglarna, ja, till och med bohagen, möblerna i L.
M. Wcern.
människornas boningar lefva ett hemlighets- Stockholm den 10 / 10 1908. fullt lif i samklang med människornas; i hela DÅ JAG ÖPPNAR en bok af Selma Lagerlöf, tillvarons inre lyssnar skaldinnan till ekon af mötes jag af samma stämning, som kyrk- de stämningar, som genombäfva människosjä- klockorna ge, då de en lördagskväll ringa in larna, ekon af deras strider, sorger, längtan, hopp.
helgen öfver en vid landsbygd.
Liksom klockklangen lockar fram det dju- För Selma Lagerlöf är lif — icke döda na- paste, vackraste och själfullaste hos landskapet, turkrafter — tillvarons innersta väsen; hon så lockar hennes fantasi fram det djupaste, njuter hänfördt att skåda lifvets oändliga rike- vackraste och själfullaste ur de ting och lef- dom för att sedan med enastående berättar- vande väsen hennes penna skildrar för oss.
konst tala om allt skönt hon skådat.
Hur Och på den nu inträffande bemärkelsedagen i hennes siaröga skönjer släktens och gärningars hennes lif tackar jag henne af hjärtat för alla sammanhang, hur rent och klart och gripande de högtidsstunder och all den högtidsstämning hon kan uppenbara hemligheten af skapelsens hon skänkt oss.
enhet, hurusom den minsta krusning på en punkt af det stora människohafvets yta för med Anna Wahlenberg.
sig en dallring äfven långt bort i de aflägsna djupen!
Liksom Erik Axel Karlfeldt är Selma Lager- löf ett den svenska jordens äkta barn.
Kärlek till fosterjorden har hennes diktning tändt och närt i tusen svenska bröst, ungas och gamlas.
Varmare, innerligare, vackrare har ingen diktat om Sveriges natur och folk, ingen såsom hon gjutit en sådan poetisk stämning öfver den djupa religiositet, den idealitet, som bor på bottnen af den svenske bondens lif, och som är i stånd att offra allt: lif, gods, egendom, när klockorna från evighetens Jerusalem kalla.
Och dock, hvilken natursanning, hvilken realism i all denna poesi!
Den är att lyckönska, som på sitt lifs mid- dagshöjd kan se tillbaka på en vandring, som spridt så mycken värme och ljus.
Jag önskar Selma Lagerlöf många lefnadsår, fulla af sköna skapelser i fantasi och tanke.
Clemens Åhfeldt.
Kungl.
Hofpredikant.
DET ÄR SVÅRT att koncentrera ett om- döme om Selma Lagerlöfs diktning.
Koncen- tration hör ju ej heller till hennes utmärkande egenskaper.
Hvad jag mest beundrar hos henne är fantasiens urkraft.
Aldrig ger hennes diktning en förnimmelse af trötthet, aldrig är hon nöd- sakad alt upprepa sig, att söka sina resurser på den stora litterära allmänningen.
Denna lugnt och stilla flödande outtömliga skaparkraft har i sanning någonting gudomligt.
Därnäst är att märka, huru svenskt hennes diktnings kynne är.
Icke genom linje och glödande färg verkar den, utan genom half- dagrar och skuggor, genomandade af mystik — alldeles som den svenska naturen, som är sig själf blott i sommarnatt eller månsken.
Därnäst vare sagdt än en gång: hennes språk är hennes och hennes allena.
" Förstämma det instrumentet kan ni väl, men spela på det kan ni icke. "
Öfver alla Lagerlöfsimitatörer, stora och små, anatema!
Annie Akerhjelm.
DET VAR EN TID.
.
.
det var en tid, då kavaljererna på Ekeby.
.
.
Men nu är en sträng tid för kavaljerer.
Människorna äro blifna så nyktra och svåra att ha och göra med: de vilja inte längre veta af några " urspårade snillen ", och om själf Gösta Berling stege upp ur sin graf, så funnes där säkert till och med bland dem, hvilka borde förstå bättre, någon liten enfaldig hånare, som tillropade honom sitt — posör!
Men öfver hå- nare och hånade, där de famla i en tid med kalla töcken och stygga dunster, lefver evigt den stora dikten och strålar som en solstjärna i sin rena rymd.
En lycklig stund var det, när den strålen från diktens stjärna nådde oss, hvars SO-års tillvaro vi fira i dessa dagar.
Länge lefve kavaljerernas syster!
Hugo Öberg.
AF med och sitt L I F V E T S gråa härfva kan hon nysta lugna händers konst sitt purpurgarn, sagan hör hon tala i det tysta fågelspråk för små och stora barn.
Anders Osterling.
Malmö oktober 1908.
(På begäran sist i raden.)
I ALLA DE vackra ord, med hvilka före- gående ärade talare och talarinnor nu firat vårt frejdade iemtioåriga födelsedagsbarn, instämmer ur sitt svenska hjärtas djup undertecknad, som vid detta högtidliga tillfälle lifligare än eljes gläder sig åt, att Selma Lagerlöf är född.
Frida Landsort.
