# ID: svediakorp-per1796
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1908
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,341
# sentences: 1,027
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 39 (1134) 21:STA HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
Öppningssam- manträdet i v-a karri ' marens plenisal V KYRKOMÖTET AR K Y R K L I G A REPRESENTATION, det hvart femte år sammanträdande kyrkomötet, hvilket som bekant utgöres af 60 ledamöter, af hvilka hälften lekmän, afhaller för närvarande dagligen sina förhandlingar i första kamma- rens plenisal.
Själfskrifna ledamöter äro samtliga biskopar och pastor primarius i Stockholm, de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund välja hvardera inom sig två ombud, prästerskapet utser ett ombud inom hvarje stift och ett i i Stockholms stad.
De 30 lekmannaombuden väljas genom elektorer i de olika valdistrikten.
Själfskrifven ordförande är ärkebiskopen, vice ordförande namnes af k. m:t, hvars val denna gång fallit på biskop Billing.
Bland lekmanna- ombuden lägger man bland andra märke till general Rappe, professor Ribbing, generaldirektör Wieselgren, lektor Wal- denström m. fl.
1 / id ordförande bordet ärkebiskop Z^man och biskop J3illuig Det högtidliga öppnandet försiggick den 15 dennes med ett tal af ärkebiskopen, hvari han erinrade om de senaste fem årens ingripande händelser, unionsupplösningen och tronskiftet, ägnade några minnesord åt konung Oscar II och uttryckte förhoppning om, att den nuvarande konungen skulle blifva lika gynnsamt stämd mot den svenska kyrkan som hans fader.
Den nuvarande tiden är för fosterland och kyrka en synnerligen allvarsdiger tid.
Ärkebiskopen rik- tade också en kraftig uppfordran till kyrkomötet att verka för att kristendomens sanningsinnehåll måtte delges vårt folk i sådana ord och former, som kunna tillmötesgå de andliga kraf, som vår tids bildning och sträfvan väckt till lif.
Efter sammanträdet hölls gudstjänst i Storkyrkan, där biskop Ahnfelt predikade.
s. Wulf foto.
— 469 — ÅRG.
" Ffi kärlek oeh nobel käflek ".
pRÅN EN i utlandet bosatt svenska, som med ' liftigt intresse följer samhällslifveis gäng och utveckling i sitt fädernesland, ha vi mottagit ne- danstående af en upphöjd åskådning präglade ut- talanden i den viktiga känsloangelägenhet, som Elsa Törne förut behandlat i några djuptänkta uppsatser i denna tidning.
@ LSA T Ö R N E S tre artiklar under of van- nämnda rubrik hafva varit ett ord i si- nom tid; ett väckande ord, med hvilkeit hon dragit i härnad mot de lösa och låga kärleks- ideal, som karaktärisera vår tid.
Elsa Törne har på ett sällsynt klart och belysande sätt definierat dessa låga ideal, hvarjämte hon på samma utmärkta sätt upplyst oss om hurudana de böra vara.
Om de ideal, som Elsa Törne uppställer, efterlefdes af alla, skulle det tusen- åriga riket vara nära.
H u r skola vi då få vårt svenska folk att lyssna?
Elsa Törne själf slutar sin tredje artikel i frågan med att fram- hålla nödvändigheten af att få ungdomen att lyssna, vinna dess tro och öra, lära den för- stå, att » kärleken är lifvets skönaste gåfva ».
Elsa Törne ger intet svar själf; hon har ju också redan » dragit sitt strå till stacken », och hon uppmanar alla stämmor att höja sig snar- liga, utan dröjsmål.
Det är med anledning däraf som jag nu ville försöka visa en väg, som jag tror skulle leda till målet i sinom tid.
Men vägen — hur många vandra på den?
H u r mycket jag än, i likhet med Elsa Törne, vill bekämpa det låga kärleksideal, som faktiskt råder nu för tiden, tiror jag icke, i motsats till henne, att det är enbart prokla- merandet af den s. k. fria kärleken, som är skulden till alla lifstragedier, som utspelas rundt omkring oss.
Tragedier ha alltid ut- spelats; skillnaden är blott den, att förr spe- lades de ut i tysthet; nu utbasuneras de.
De franska författarne ha tagit skilsmässornas för- bannelse som sitt favoritämne, därför att det » gör sig bra »; inte för något annat.
Förut höllo de sig till de omaka äktenskapen; och på det hela taget gör det detsamma hvad namn man ger ett lidande.
Det ä r lidandet själft, som vi vilja ha bort.
Nu råda otrygg- het och sorg, därför att alla band äro lösa; förut rådde trygghet och sorg, därför att alla band voro ihårda.
Låt oss förr söka svara på frågan, hvarför kärlek, både förr och nu, skapar så många offer?
Hvari ligger felet?
Djupast inne ligger det däri, att vi äro för själfviska att kunna älska.
» Kärleken söker icke sitte, citerar Elsa Törne.
Ja, så är det; men hur ofta se vi en sådan kärlek här i lifvet?
N ä r vi säga till en person: » jag älskar dig högst af allt », skulle vi, om vi vore riktigt sanningsenliga, tillägga: » näst efter mig själf! » Nu är det en helt naturlig och berättigad känsla att hålla af sig själf eller att åtmin- stone önska sitt eget väl, men det är just där kärleken har sitt verk att utföra, att höja oss öfver oss själfva och älska någon mera än oss själfva!
Och gör jag den jag älskar lycklig, följer som en naturlig konsekvens att jag själf känner mig lycklig, så med detta utplånande tjänar jag också mitt eget själf först och sist.
H ä r m e d vare ej sagdt, att detta utplånande skall sträcka sig till uppgifvandet af ens principer af rätt och orätt; ty när jag följer dem, söker jag icke mitt, utan det som är öfver oss alla; detta är ej heller nödvän- digt för kärlekens lif och står öfver allt, äfven öfver kärleken; men det menas uppgifvandet af att först » söka sitt », som nästan alltid kan hänföras till materiella eller obestående före- mål.
Om kärleken vore sådan, skulle ej då ett äktenskap ovillkorligt bli lyckligare, fastare E år från år?
Ty sådan är kärlekens paradoxala natur, att ju mera m a n tar, dess mera har man att ge.
Men dessa äktenskap höra till de stora undantagen.
Det kommer sig däraf, att vi ännu ej lärt oss att älska.
Det, som allt annat, är en konst m a n måste lära sig.
H u r mången h a r ej, när lifvet nalkas sitt slut, önskat att han hade brukat det annor- lunda!
Så har ock mången, som stått och sett ned i sin kärleks graf, önskat att han brukat sin kärlek annorlunda!
Och liksom i lifvet, så ock i kärleken känner man, att det kunnat vara annorlunda, blott man hade haft vishet.
Kunde man lefva om lifvet, kunde m a n blåsa nytt lif i kärleken och börja på nytt med den kunskap man nu, har, hur annor- lunda skulle ej då allt gestalta sig!
Det var ej alltid med uppsåt m a n for vill; det var lika ofta af okunnighet.
Dessa, som nu ångra sig, sitta nu, men för sent, inne med en vis- het, som ej kan rädda dem, men som kunde bli till nytta och räddning för andra, deras egna barn till exempel.
Men göra de dem delaktiga däraf?
Finnes det i hela Sverige tio hem, där kär- lek och kärlekens natur, dess glädje och dess faror äro föremål för diskussion mellan för- äldrar och barn?
Jag talar nu ej om för- troenden, om personlig kärlek — eller inbillad kärlek — hvilken hvarje ungdom oftast an- ser det sorn ett helgerån att o m n ä m n a; utan om kärlek i allmän bemärkelse.
Jag tror mig kunna försäkra, att det ej finns ens tio hem, där detta händer.
Det är ej blott förtegen- het eller ringa förtroende mellan föräldrar och barn, som är orsaken därtill; det är emedan innerst inne hos de flesta människor kärleken och hvad därtill hör är af mycket muidre betydelse än det, t. ex., att välja ett yrke för en son eller dotter!
Den är af mindre betydelse än studier; af mindre betydelse än mat och dryck; ja, den betyder intet i m å n g a tusen hem.
Och dock är den » lifvets skönaste gåfva »!
Men så stark är dock makten af själfva ordet kärlek, att man helst aktar sig att uttala det i ett hem, där ordet skulle svära mot omgifningen.
Eller, om det uttalas, sker det med ringaktning och hån.
H u r vågar också en far tala till sin son om kärlek och dess betydelse för hela lifvet, när han själf kanske trampat sin kärlek under fötterna?
H u r vågar en moder säga till sin dotter, att » kär- leken söker icke sitt », när hon själf jagar efter ytlig flärd och sporras af falsk fåfänga att få räknas bland dem, som vilja synas, ofta på bekostnad af sin mans hälsa, som det ihärdiga sträfvandet att samla pengar undergräfver?
1 sådana hem har kärleken aldrig varit gäst och blir det aldrig.
Men äfven inom andra hem, där fader och moder mena väl med sina barn, diskuteras aldrig ämnet kärlek.
Allt hvad ungdomen inhämtar om den är från goda eller dåliga böcker, från hvar- andra, från en fantasi, som i de flesta fall skjuter öfver målet; men från sina föräldrar lära de intet.
Och dock är det af en så utomordentlig betydelse för hela deras mo- raliska och fysiska lif, att det kan sägas, intet annat kan ha en större uppfostrande makt än just ett högt kärleksideal.
De unga skulle lära sig att kärlek är som svamp; somliga arter giftiga och somliga ätbara, men med stor lik- het till det yttre, hvarför man noga måste undersöka dess halt, innan man plockar den, mycket mindre äter den.
De måste lära sig att det är förnedring att vara okysk; och att kyskheten får sin egen belöning den dag, när de kunna möta den älskades blick utan att rodna.
De måste lära sig att kärlek är en tusen gånger större hemgift än rikedom; och 4:de häftet af Mönstertidningen Konstslöjden i Hemmet att ett äktenskap utan kärlek är ett orent för- bund.
De måste lära sig hvad det menas med att » kärleken söker icke sitt »: att kärlek dödar själfviskhet af hvad slag den vara må, och att det endast är kärlek, som kan döda den.
Men hvad båtar det att fader och moder lära sina barn allt detta, om deras lif går stick i stäf mot lärdomen?
Exemplets makt är oänd- ligt mycket större än ordets.
Men här ha vi vägen, som måste vandras, om vår ungdom skall bli individer i ett lyckligare samhälle än det nuvarande.
Och hur många vilja vandra vägen?
Den är mödosam, den mödosammaste väg af alla, ty den heter: själföfvervinnelsc.
N ä r vi kunna sända ut våra barn i världen, rustade med kunskap om hvad kärlek är — hur många drag den än må ha, är den dock till sitt innersta väsen en — och hvad den är värd — det dyrbaraste af allt: » lifvets skönaste gåfva » — så skola vi ej mera så ofta höra talas om omaka äktenskap, som just äro början till alla skilsmässor och till nästan all otrohet; och roten till det onda skall ha biifvit uppryckt.
Men härtill kräfves ej blott en tid- ningsartikel eller två; härtill kräfves viljan till fiillkomning hos oss alla, hvar och en i sin stad.
Men om ett frö faller i god jord, kan det bära frukt hundradefalldt.
Elsa Törne har sått det, och önskligt vore att dessa hennes artiklar väckte samma lifaktighet som förr solidar-systemet.
Som jag yttrade förut, tror jag ej, att det är emedan vi fordrat och fått för mycken fri- het, som det är så m å n g a tragedier nu för tiden.
Den, som kan bruka frihet, kan aldrig få för mycket däraf.
Det är emedan vi i allmänhet ej kunna bruka den, som den har gjort ondt i stället för godt.
Frihet har käm- pats för i alla tider, för att man skulle kunna omsätta idealerna i verklighet; vi, som ha ärft friheten, ha trampat sönder idealen!
Liksom det ej talas om kärlek i ett hem, talas det ej heller om andra ideella ämnen.
Religion?
Det är ej modernt att vara religiös nu för tiden.
Filosofi?
För att kunna filosofera måste man studera och det hör blott i sällsynta fall till vår brådskande tid.
Patriotism?
Man går på basarer för vårt försvars ordnande och våra gossar lära sig alla skjuta, men ingen odlar känslan af verklig fosterlandskärlek.
Po- litik?
Visa mig ett enda exempel, när en etisk eller social fråga, som inverkar på hela vårt andliga lif, har fått gå före frågan om majs- eller fläsktull, t. ex. i vår svenska riksdag, eller — och det är vida värre!
— väckt för- bittring, att så är, uti svenska h e m!
Nej, vi ha inga ideal längre och däraf kommer tomheten i vårt andliga lif.
Däraf kommer också lössläpptheten och bristen på ansvar som utmärker vår tid.
Det kan talas om ljusa punkter också, som utmärka d e n: att våra studenter äro nyktrare, att patriotismen stigit etc.
Ja, det må vara sant, men allt detta är att finna hos enskilda individer, och jag talar om andan i svenska hem.
Det är i hem- met karaktären d a n a s; är hemmets atmosfär ideell, utgå därifrån individer med känsla af ansvar och med tyglade b e g ä r; är hemmets atmosfär krass och materialistisk, utgå där- ifrån individer utan ansvar och med otyg- lade begär.
Låt oss därför bära i minnet alla, att » man lefver icke af bröd allena », utan att vi också behöfva andlig näring.
Inom oss bära vi alla något ideal, men det är tider då dessa sjunka så djupt, att de ej längre förtjäna att nämnas ideal.
Så är det nu.
Om ej, de gamla idealen duga längre, skapom oss då nya!
Men ideal måste vi ha, på det att vi ej skola förgås!
G.
H. har utkommit och innehåller bland annat: drifning i metall, läderplastik, träskärning, målning å skinn m. m.
Finnes att tillgå i hvarje bokhandel samt portofritt direkt från Exp.
af Konstslöjden i Hemmet, Stockholm.
Pris pr häfte 60 öre.
— 470 —
— Förresten ä ' dä värre me ' tjocka och blanksjö än hårdt vä ' r, ska du veta, och kan du göra lurar åf snäckorna här, så får du min tredjedel och en sup till på köpet!
— Gör en lur till mej, för Lasse trampade sönder min gamla.
— Och jag behöfver allt en, jag, till storbåten.
— Så, jag ska väl se till om det går, — sade spelegubben och tog upp några spiralvridna snäckor, som han lade framför sig på klipporna.
Så tog han en och synade noga, mattade och slog spetsen af.
Det blef inte ett ljud, när han blåste.
Äfven den andra miss- lyckades.
Men så slog han rätt, och när han blåste, blef det ett hvinande skri och en ton, som skalf i dimman.
Snart hade gubbarna fått hvar sin snäcka, och de blåste i klagande korus, där de sutto och gungade.
Och ute från hafvet svarade måsarna och sväfvade jättestora förbi.
— Så kan man då få klaga sin nöd, — sade en af gub- barna och blåste af hjärtans lust, och det var en ton, som gick högre än alla de andra.
— Ja, så ledt ha vi inte haft på år och dag!
Inte en pipa tobak har man!
Och så ska man sitta som en barnunge och blåsa.
— Ingen kommer hit in i kroken, och lots är där ingen, som behöfver nu för ti ' n.
— Och käringarna kan bara skälla.
Precis som vi hade skulden.
Så mörknade det mot kvällen, och gubbarna voro trötta nu.
De sutto tysta sida vid sida och med händerna sammanknäppta.
Det var ingenting vackert man tänkte på, och ingen längtade hem.
Tjockan kom i stora stråk, och det roströda ljuset sinade ut bakom kumlet, som förstorades för att så småningom sjunka i allt det gråa.
Det var tyst, och långt, långt ute ljödo ett par ångares sökande och dofva signaler.
— Inte har vi heller haft strandning här på långeliga tider, — sade en, som satt ytterst på bänken och nickade: — Inte en plankbit en gång!
— Inte ett ve ' tra!
— Bara rifna nät.
Håja!
Så småningom reste de sig och stultade hem, en efter en.
Slutligen var där bara den ytterste, som satt ensam ute i skymningen, i Timme efter timme satt han och sög på sin tomma pipa och nickade, och när töcknet svepte som moln öfver backarna, fick han för sig, att där var eld i den gamla masur- snuggan, och han log i skägget och sög och sög och skulle just till att somna in, då han väcktes af en skärande skarp signal och en knall, som ekade från klyftan österviks.
I ett slag kom han på benen och gaf sig iväg längs stranden, och bakom honom var hela läget i rörelse.
Det var en ångare, som kört rätt upp på stranden.
Nu satt den där och kunde hvarken svänga åt höger eller vänster.
Man kunde knappast skönja dess kontur genom dimman och mörkret, men besättningen ro- D ET VAR GRÅA septemberdagar och onda strömmar längs bergen.
All fisk hade gått till hafs, och det var dis och stilla, så att seglen bara spökade.
Det blef att ro och ro och lägga sina nät på de gamla stäl- lena under bergen.
Kobbarna stodo så ens- liga med sina löfruskor och speglade och för- storades, ingen dyning lyfte, och när drif- garnen sattes ut, gingo de en underlig väg i halfcirkel ut mot viken.
Och när det så drogs, var där inte en fena, men hundratals röda maneter, som brände, så att man inte kunde ta med händerna.
Och det drogs hela dagen, innan sista löfruskan kunde tagas in.
Så rodde man hem till läget och hälsade hvarandra med klagande mistlurar.
Gubbarna stoppade sina pipor och mum- lade i skägget.
Så satte de sig alla på brä- dan nere vid den lilla hamnen, som hade ett kummel åt nordväst, där viken öppnade sig mot en mörknande hafshorisont.
Spelemannen, som också var fiskare, kom ut med ett tråg, fylldt af snäckor, sjöstjärnor och borrar.
— Är dä ' nå ' n, som vill spisa hos mej i kväll, så bju ' r jag, och här har jag gussgafvan!
Si, när motgången kommer och onda dar, så blir hjärtat godt, dä blir det!
Gubbarna skrattade åt token, som alltid var sig lik.
De började prata i mun på hvarandra, där de sutto, och brädan sviktade och gungade med dem.
— Blir dä bara lite vind och nordvästsjö, så att skräpet kan sköljas bort, så blir det väl någon råd.
— Råd!
Du pratar!
Ondt vann och tjocka i Mikaeli är svält till fram emot jul, dä slår då aldrig fel!
— Ja, men granna snäckeskal och stjärnor dä får vi, — sade spelgubben och rörde om i sitt tråg: — och dä blir klappar för barna, när da ' n kommer.
— Du med ditt leketyg!
Gäck du hem till käring å prata och lägg granna ord, du!
Dra en stump, eller två, det kan du nog, när det kniper, men styr en båt mot nordvästkanten i hårdt vä ' r och utan att kesa, du!
— Ja, du ä stor, du, som har tu tredjedelar i båten och får sitta till styrs, — svarade spelegubben rappt: — jag får nöja mej med fockskotet, och det ä inte alltid lek, det, när rodret skö- tes åt helvite.
Gubbarna nickade och skrattade, och spelegubben kom i sitt esse: — 471 —
pade därute och ville ha lots och folk, som kunde hjälpa med att lossa på lasten.
Gubbarna på stranden knuffade hvarandra i sidan.
— Ondt vann för en ä ' godt vann för nästan, — sade den ytterste.
— Ja, nu är de väl tri år se ' n vi haft strandning här.
Det var barken, som kom för nordväst i himla sjö och rök i hallarna.
— Tacka vill jag ångbåtar!
Där blir bättre affärer med bärgningen.
— Kan det ryka upp till nordväst i grynin- gen, tror ni?
— Nä, det blir nog stilla, och fast sitter den.
Den ligger långt inne bland skarnhallarna.
— Så vi får tid t a oss en munfull, innan vi börjar?
— Det kan man unna sej nu efter svåra tider.
Ja, gubbarna knekade åter uppför backen och samlades i stugan hos den ytterste, det gråa, isiga skägget, som var herre öfver kum- let i nordväst.
Så ställdes alla borden samman och flaskorna kommo fram och tilltugg.
Det var inte att spara på sista skvätten nu, för en styrketår fick man ha, innan man började.
Ban- den löstes, och de argaste grannar blefvo vän- ner i ett slag.
Bud på bud sändes till går- darna uppe i berget, och ständigt kommo yr- vakna barnungar in med matknyten och häls- ning från far och bröder.
Kilian från Odins- malen hade skinka och brännvin, gamle Kristian från Tjusahallen hade två stora krukor med syl- tade björnbär, Sune i Vintervik hade bröd och kringlor.
Pojkarna fingo klara alla båtar, som kunde sättas ut.
Hej, så det skall gå med bärgarelaget!
Far i gården slog upp sin sista kardus och bjöd öfver lag: Fy åttan för alla snåla i världen!
Seglen upp i första morgonväkten!
Man fick väta på tummen för att känna hur vinden blåste.
Årorna ut!
Friska tag!
Och så en roddare- visa, som var en half mil lång: Det var om briggen Josefina, som seglade i dyning i Nord- sjön och svängde rundt med sin last af bränne- vin.
Och svängde rundt och svängde rundt.
Och det var glädje och fröjd på Josefina och tro på morgondag, som randas i öster.
Det ligger en skuta uti Nordsjön Albertina så är ju hennes namn.
Albertina låt så vara Albertina, ingen fara.
Albertina så är ju hennes namn.
Den den den den Den CYRANO.
i.
MIN UNGDOMS hjälte, karske Cyrano, jag minns dig än med sporrar, plym och värja.
Än kan ditt sällskap mina dagar färga med annat ljus än söckendagens grå.
Du, som gick främst bland dem som raka gå, som i hvar fara främst sin ära bärga, i tider, då oss fega läror snärja, än synes dig en uppgift återstå.
Dig löjet når, liksom det redan nått din äldre broder, bragdens Don Quichote, vår tid förstår ej eder ädla saga.
Min hatt jag lyfter för er båda två, er mandoms lära har jag uttydt så: att aldrig frukta och att aldrig klaga.
II.
skutan är allaredan lastad, är lastad med bara brännevin, är lastad, låt så vara är lastad, ingen fara.
är lastad med bara brännevin.
Min fader och min moder äro döda äro döda, fast ingen vet hvarför, äro döda, låt så vara, äro döda, ingen fara.
Aro döda, fast ingen vet hvarför.
Innan visan var slut, voro båtarna framme, och den strandade ångaren reste sig som ett skyhögt spöke i gryningen.
De ropade an.
Alla med i bärgarelaget!
Upp om babords slagsida.
Kaptenen, en liten kurre, sprang ängsligt fram och tillbaka uppe på bryggan, och spelegubben äntrade först dit upp.
— Hör du Kasper däruppe, har du inga signaler och ingen lur eller snäcka, efter du kör på land med remedierna?
— sade spele- gubben.
— Håll du mun, du!
— skreko gubbarna nere från fördäck.
Olycka kan väl drabba den bäste.
Nu ska hvar och en göra sin plikt.
Och du tiger, du!
— Rätt så!
— skrek den ytterste, han, som Skönhet är makt.
B E R T I L G RIPEN B E R G: jag minns dig än, min ungdoms Cyrano, ditt trots ännu mig styrker och mig gläder.
Från hattens plym till stöfvelklackens läder du man och kämpe var från topp till tå.
Föraktad är i dag din sköld, den blå.
Med röda fanor leka himlens väder.
Men vi, som följa än din stormhatts fjäder, vi äro hånade och äro få.
För gatans hop, som bredmunt sig hofverar, • man bugar, och med den man flat mar- scherar och ingen vågar mer en ärlig släng.
Ditt drömmarlif i armod, kamp och ära oss skänkt till tröst din sköna mannalära: att krusa hvarken herre eller dräng.
var herre till kumlet: — Och här behöfs en hjälpande hand, om j a g ser rätt!
Vi står i skarnhallarna, kapten, så nog blir det att lossa!
Hvad kan ni ha för last?
— Sten, gatsten från Väderön, — svarade kaptenen: — Vi skulle ha gått om bergen i natt, men tog fel på viken och sundet, och kompassen var som en snurra i tjockan.
Det blir min sista seglats.
J a g har satt en båt förr, ja, det var för tio år sen — — — — Sten!
Sa ' du sten?
— Ja, gatsten.
Den är bara huggen, inte tuktad.
Den ska till danska landet.
Gubbarna trängde sig samman.
— Sten!
— ropade den gråe: — Och så sätter du rätt på land med en fart, så du ryker rätt öfver hallarna.
Hur tror du, att du nu ska komma loss.
— Föra stenen i land.
Här är ju godt om båtar.
Lättar det inte i kvällningen eller skulle det blåsa upp, så få vi vräka det i sjön.
Vi får göra vårt bästa.
— Du skulle tuktas du, som seglar så i tjocka, du!
— Är du med i bärgarelaget?
— frågade kaptenen.
— Vi ä alla med.
— Då ska du akta dej.
För du är min karl nu.
Och jag är kapten här, jag!
Ni har ert bestämda för hvar last ni tar i land.
— Ska vi t a sten i land?
— Det ska ni.
— I våra båtar?
— Blir där skada, får ni ersatt.
— Det blir väl svårt att visa på.
Det tar i fogarna.
Och efter en tid går det läck.
Hvem ersätter då?
— Inget prat nu.
Klart så börja vi!
Ångvinschen rasslade och så kom första jätte- skofveln och stjälptes öfver rännan, så att ste- narna föllo ned i båtarna, som våldsamt krängde öfver.
Båt på båt roddes i land, där stenen staplades upp i en klyfta bortom skäret.
Det var inte lek att ro längre, och där höjdes ingen roddarevisa, men de mumlade och knorrade, och när den ytterste fick ett slag i ryggen af föråran, vände han sig om och dammade till.
— Kan du inte ro?
— Hva slår du för?
— sade spelegubben.
— Ro i takt!
Då satte sig spelegubben midt emot den ytterste och rodde, så att båten snurrade rundt med sin tunga last.
— Vill du inte ta det med ro, så får du snurra som Josefina, men det ska inte bli glade- ligt, det lofvar jag dej, och jag ska nog hålla ett öga på dej!
Man kältade och svor i alla båtarna, och stenarna slungades i land så att gnistorna flögo.
Men ångaren lättade inte och hade ännu svår slagsida.
Hela dagen gick ångvinschen och stenarna rasslade ner i de små fiskebåtarna.
Man glömde äta den dagen, och kvinnorna stodo på land och fingo bara ovett, när de ville sticka sina matknyten i båtarna.
Dimman lättade och mot kvällen kom en lekande bris.
Men ångaren stod där den stod, och nu måste man kasta stenen äfven öfver bord för att komma loss före solnedgången.
De höllo på till mörkningen, och skofvel på skofvel firades upp och vältes öfver babord, tills skrofvet reste sig och började glida utför hallen och ut i djupt vatten.
Så kom nord- väst och sopade öfver ytan, och fiskarena fingo kryssa hem.
Strömmen dref in i viken.
Ångaren, som inte sprungit läck en gång, tack vare stenlasten, höll upp mot ström och vind och gick snart för full maskin.
Den för- svann bakom bergen.
Fiskebåtarna stampade i sjön, och det blef För hvarje dam torde det vara af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård.
Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak- tiska råd som erhållas uti vår stora bok afhandlande S k ö n h e t e n s h e m - lighet.
Boken erhålles gratis och franko.
Tillskrif oss i dag.
— 472 — R a v f y m e n i Louise, = Stockholm.
=
att ösa hela vägen, ty det läckte svårt mellan tofterna, där stenarna rammat.
Det mörknade och blåste upp alltmera och borta vid stranden lyste ett nytt brott, det var gatstenarna, som vräkts öfver bord och som lågo i en väldig hög ända upp till ytan.
Den natten glömde man inte, den spökade i många år efter, och sprang en planka i någon båt, strax var spöket framme och grinade från toften.
" Ondt vann " fick man ofta, och dagar kunde gå utan att man såg en fena, bara snäckor, maneter och borrar.
Men det var ju också mest gamla gubbar på läget och ingen, som riktigt kunde trotsa.
Pojkarna foro alltid •långväga på blåa vågen.
Krut var där ändå i gubbarna därhemma, och de larfvade i sten- backarna och spände näten öfver stelorna och plockade skräpet bort år efter år.
Och när de fingo fisk och " godt vann " någon gång, så aktade de sig väl för supen.
" Dä kan poj- karna ta, när de komma hem och jula, j a, vi gömma den till pojkarna vi, de tål den, och de tål ondt vann ock! "
När kvällarna kommo och ingenting var för händer, ingenting att rensa och inte heller mycket att äta, kunde de spänna upp sina segel och styra bort till det nya brottet.
Där fiskade de sten.
De hade grepar och tänger att ta med och så arbetade de tåligt timme efter timme och in i mörkningen, då man inte kunde se en glimt från djupet mera.
Så blef det att ta i land och gömma stenen i en skrefva.
Där blef ett kummel af gatsten, som ingen ville köpa, för den var bara skuren, inte tuktad, och transporten skulle bli alltför dyr, så affär var det ju inte.
— Vi får lägga en gata öfver berget en gång, när sillen kommer, — sade den ytterste.
Ja, det tyckte alla gubbarna att de hade råd till.
Och det var sol, och de sutto på sin bräda, och sågo, hur det blåste upp från hafvet, det bröt och for öfver vågbrytaren, och i ett ögon- blick stod regnbågen och lyste som en flagg- skrud öfver alla småbåtarna.
ur hönslitteraturen.
Sedan dess har icke blott hönskulturen fullkomnats och acklimatiserats, man har äfven lärt sig att flytta om värdena och finna dess plats.
Det är icke som ensam- stående näring utan som del af en kombina- tion, den har sin största betydelse, icke heller som industri utan som handtverk.
Ett småbruk eller en trädgårdsodling kompletteras sålunda förträffligt med ett hönseri, särskildt lära höns och fruktträd trifvas godt tillsamman.
Här öppnar sig ett perspektiv för företagsam- ma unga kvinnor, som ha kraft och lust att tillsamman med den egna arbetskraften drifva dessa förvärfsgrenar.
Men naturligtvis måste dylika anläggningar planeras helt blygsamt och hållas inom sådana dimensioner, att ägarinnor- nas arbetskraft räcker till.
Att man icke insett detta har varit en bidragande orsak till månget företags misslyckande.
De för en och annan nybörjare rätt dyr- köpta erfarenheterna komma efterföljarna väl till godo och allt ser ut som om man nu vore öfver barnsjukdomarna och inne på rätt stråt.
Innan hönsskötselns reformation var den lätt- vindiga vården af den hönsflock, som promene- rade på bakgården till hvarje stuga, anförtrodd åt gårdens fruntimmer.
Hvad man än sedan förändrat tyckes man icke vilja bryta med den tradition, som knyter samman kvinnorna och hönsen.
En fackman, redaktören af fjäderfä- afvelsföreningens tidskrift, konsulent W.
Sjö- stedt, vitsordar kvinnans lämplighet som höns- skötare sålunda: " Arbetet med skötseln af fjäderfä är ett af de mindre ansträngande, men kräfver påpasslig- het och sinne för detaljer, i hvilket afseende kvinnan ju ofta är särskildt utrustad framför mannen, samt uthållighet. "
Efterfrågan efter kvinnliga hönsskötare är ockå stor i förhållande till tillgången.
Och så har det händt, att man bedt oss för dem af våra läsarinnor, som se sig om efter en praktisk verksamhet, och som nöja sig med en, A. Blomberg foto.
som ger dem en enkel bärgning, påpeka den utbildningsmöjlighet, som erbjudes af svenska fjäderfäafvelns hönsskötareskola å friherre Th. Adelsvärds egendom Åtvidaberg.
Denna skolas ändamål är att bibringa en fullt N VACKER minneshögtid ägde rum på söndagen på Norra begrafningsplatsen vid tidsenlig kunskap i den moderna fjäderfäod- Stockholm, då en vård aftäcktes på den i fjol lingens olika grenar såväl åt personer, som våras så smärtsamt plötsligt bortryckta med.
tänka för egen del ägna sig åt fjäderfäskötsel d:r Ellen Sandelins graf.
En talrik människo- såsom hufvud- eller binäring, som äfven åt dem, v. skara hade samlats rundt omkring det i ett hvilka ämna taga anställning såsom förestån- svart dok höljda monumentet.
Professor E. We- dare eller skötare vid större eller mindre hön- lander framträdde och tolkade i varmhjärtade serier.
Undervisningen, som meddelas af fack- Kvinnliga hönsodlare.
ordalag den dödas lifsgärning samt bjöd därpå män med Åtvidabergs stora hönsgårdar som ESULTATEN A F de ansträngningar, som täckelset falla.
Den bortgångnas själfulla drag öfningsmateriel, är fördelad på en lägre kurs gjorts att rycka upp den ännu för några trädde nu i dagen från en medaljong i särdeles om tre månader och högre kurser om sex och år tillbaka fullkomligt försummade binäring, som konstnärligt behandlad brons, utförd af fröken tolf månader.
Alla grenar af fjäderfäskötseln hönsodling erbjuder landtmannen, ha nu börjat Ida C. Thoresen och infälld i själfva vården, inläras härunder grundligt.
visa sig.
En kraftigt ökad export och en be- som är af vacker röd Västerviksgranit.
Afgiften för undervisningen i 3-månaderskur- tydligt minskad import af ägg äro de yttre och Minnesmärket har tillkommit genom subskrip- sen är 25 kronor, i 6-månaderskursen 50 kro- tydligaste för hvar man fattbara bevisen därpå.
tion bland personer i de skilda länder, hvilka nor och i 12-månaderskursen 100 kronor.
Logi Denna gynnsamma förändring på denna punkt d:r Sandelin i egenskap af sekreterare i det erhålles för 15 kronor och kost för 30 kronor i vår handelsbalans härleder sig emellertid från internationella kvinnoförbundet besökte.
I spet- per månad, med tillfälle för dem af eleverna, en energisk propaganda och ett mödosamt pe- sen för insamlingen ha stått fröken Marianne som så önska, att äfven kunna skaffa sig dy- dagogiskt arbete i fjäderfäsaken, som äro af den Mörner, Sverige, fröken Alexandra Gripenberg, rare inackordering.
art, att alla deras verkningar ännu ej hunnit En extra förmån är den att styrelsen förfo- Finland, och mrs Stanford, Kanada.
komma till synes i exportsiffror och som rimligt- gar öfver flere elevstipendier, och utsikten att vis böra i framtiden ge ännu högre räntor.
erhålla ett sådant är relativt stor.
Efterfrågan på utbildadt folk har hittills varit så liflig, att Rörelsen, om man får begagna ordet, har en många af eleverna erhållit plats som hönsskö- mycket fast organisation i Svenska fjäderfäaf- tare redan innan de hunnit afsluta sin kurs.
velsföreningen, som har 21 länsföreningar och Dem, som möjligen äro intresserade af att sedan årets början utger egen månadstidskrift.
står nu för dörren och vi påminna alla kvartalsabonne- Som alltid hade föregångarna på området här nenter om vikten af att omedelbart förnya prenumera- ta närmare reda på saken, hänvisa vi för upp- lysningar till konsulent W.
Sjöstedt, Bo pr i landet svårigheter att bekämpa, och hönssa- tionen på det de ej må gå miste om ett enda nummer Smedby.
ken har kraft sina martyrer.
Det var på den af det inträdande oktoberkvartalet, som kommer att tiden hönsskötsel var en modesak.
Man tog bjuda på ett extra intressant innehåll samt afslutas med ELIN WÄGNER.
för hett i, började för stort och var för opti- det värderika julnumret.
mistisk, man hade sin visdom alltför ensidigt En minnesvård öfver Ellen Sandelin.
E Kvinnan som arbetar.
R Nytt kvartal I LUZERN 1 i I I = II j ® Förnäm vistelseort under s o m m a r e n.
@ GD HOTEL NATIONAL — 473 — Härligaste läge vid Vierwaldstättersjön.
Rum från 4 kr.
* 111. prospekt gratis.
Telegramadress: " National ".
5&amp;^2£l =$£te &lt;Z&gt; ' åeorg JTauä I KONSTNÄRSHUSET vid Smålands- gatan har artisten Georg Pauli anord- nat en utställning, som bör kunna påräkna de konstintresserades lifliga uppmärksam- het.
Konstnären odlar, som bekant, med för- kärlek den dekorativa målningen, och ut- ställningens dominerande nummer utgöras också af kartongerna till de fresker, som pryda det inre af dr Paulis, af arkitekten R. Östberg byggda magnifika hem vid Djursholm.
Dessa målningar, hvilka be- nämnas " Årstiderna och åldrarna ", ge i friska, klangfyllda färger och lifliga figur- framställningar det af konsten många gånger behandlade temat i en lör artis- tens personlighet karaktäristisk form.
För öfrigt omfattar utställningen skisser till målningarna i Riksbanken, prins Eugens villa o. s. v. samt en kraftig figural komposition i olja benämnd " Ba- dande flickor ", hvilken återfinnes här i reproduktion som bakgrund till konst- närens porträtt.
&gt;-,.,.
...; -. '
sy.sfRAR.iw ^S3^ ©- ÅLDRARNA OCH HRSTIDERNA VÄGGMKLNIN &amp; RF.&amp;.
PAULI (— 1 J » - ~ LQRDA&amp;5KVALL
!3&amp;^2£J fyadtJföränd wr Å VI I VART förra nummer presen- terade den skånske målaren E. Nor- linds konst för våra läsare, lofvade vi att återkomma med några reproduktioner af taflor från hans nu öppnade utställning.
Och i dag infria vi löftet.
Temperamålningen " Lördagskväll ", som föreslagits till statsinköp, har något af en drömsyns hemlighetsfulla bortdöende och torde vara nog så typisk för konstnärens lyriska naturuppfattning.
" Systrarna ", oljemålning, häntyder på ett sökande efter nya mål, hvaremot den dråpliga kolteck- ningen " Geniet " visar artisten från en af hans mest kända och uppskattade sidor — den humoristiska djurskildringen.
Det torde för resten vara öfverflödigt att spilla flera ord på den förträffliga ut- ställningen.
Den talar för sig själf — och Konstföreningens lokal ligger så be- kvämt till, att stockholmarne ej kunna hesitera för att gå dit.
D •mm ^30^~ " * iil liJ!
Foto för Idun af k. Blomberg ocli J. Jaager.
En fäbocUdans.
— GOD DAG I FÄBODEN!
hälsade jag, när jag steg in.
— Goddag!
kom det raskt och kort från henne, som läst högt ur bönboken.
Goddag!
lät det stilla från kvinnan med alla ungarna i kjolarna.
Goddag!
kom det slutligen säfligt från själfve far i huset.
— Går det an att få lite mjölk?
Det är varmt och svettigt att vandra i skogen.
— Ja, det är nog det, sa hon bakom bön- boken.
Och den andra kvinnan, som var mo- rän, lofvade att undersöka mjölkförrådet, till- sade barnen att stanna inne och gick själf ut.
Det kändes kvaft och instängdt för mig, som nyss kom utifrån, och det luktade stekt mat.
Jag slog mig ned på bänken vid dörrn och började tala om vädret och skördeutsikterna och om vägen, som bar till Flöda.
Alla sågo de nyfiket på mig, far och ungarna helst i smyg.
Men kullan, som suttit och läst högt, och som var en fetlagd kvinna af medelålder, granskade mig noga och öppet, och det var hon, som beredvilligt hjälpte mig att hålla samtalet i gång.
— Är det du, som är studenten på Linnar- åsen?
— Ja, det är jag.
— Då heter du Stenström, sa hon och skrat- tade så hjärtligt.
Jag känner nog till dig.
Jag var uppe hos herrgårdsmoran förra söndan och tänkte titta på dig.
Men då var du nere i byn och dansade, sa de, så jag fick inte se dig.
Och så skrattade hon igen kort och fryntligt, innan hon fortsatte att prata.
Och det kunde hon.
— Det var då turligt, att du kom hit nu i alla fall, så en fick se, hocken sorts karl du är.
Och du ser då hygglig ut, om jag skall säga det.
Ha-ha-ha!
— Du pratar!
sa far i huset och log smått förläget.
— Hvad heter du själf då?
frågade jag och vände mig till kvinnan.
För masen, visste jag, var Hök Per Olsson.
— De kallar mig fru Sundblad på skoj, sva- rade hon, och så fick hon lof att skratta igen.
Annars heter jag Skinnars-Anna.
Ja, jag är nog gift med en, som heter Sundblad, förstås, och som är målare.
Men det vore väl högfärd att kalla sig fru.
Och nu är jag här uppe och hjälper till med höet, för vi är liksom lite släkt, jag och Per Olsson.
Nu kom morän in med mjölkbunken, och jag fick lof att sätta mig framför bordet.
Och nu fick far nästan vara i fred för ungarna, som samlade sig omkring mor i stället och ständigt gingo henne i vägen.
Medan jag sörplade i mig mjölken, satt jag och sökte påminna mig herr Sundblad.
Ty det var naturligtvis han, den där lille rödskäggige figuren, som kommit vandrande upp till fäbod- stället häromdagen med en elektricitetsmaskin under armen.
Se, den gjorde han affärer med; han tog tio öre stöten.
Och jag mindes väl, att han gett sig ut för att vara målare och hetat någonting på Sund.
Så det var alltså maken.
När fru Sundblad gått igenom så mycket af sitt släktregister, att jag på kornet visste, hur pass nära hon var befryndad med Hök Per Olsson, började hon fråga ut mig.
Och det förvånade henne, att jag inte skulle bli präst, eftersom jag studerade.
Men hon tog sig inte så illa vid, för hon höll mera på lekmannapre- dikanter.
Och mest på skollärare Antonsson, som var värre än en biskop i att förkunna • Uppgif lifyidd (under armarne), midjevidd och kjollängd erhåller Ni ti.l Eder figur; fullt tillförlitliga, m o d e r n a o. e l e g a n t a «k IB _ _ a — • _ — ^- - -- — - _ — .J.
- — rappersmonster.
J J Guds ord.
Jag borde väl hört honom på något möte?
Jaså, inte det!
• — Hvart tänker du ta vägen nu då?
— Jag är bara ute och vandrar.
— Skall du inte ner till byn och dansa i kväll då?
För det är väl dans, tänker jag.
— Det är nog så.
Men jag tyckte bättre om att gå i skogen i dag, Skinnars-Anna.
— Ja se, jag får då säga, jag tycker det är märkvärdigt, att du, som är så lärd och klok, och som låter så förståndig.
.
.
— Hvad då?
— Jo, det är underligt, tycker jag, att du kan finna lust i dans och sådan där synd och fåfänglighet.
— Du pratar!
sa far i huset och log smått förläget.
— Han skall inte bry sig om hvad hon spra- kar, sa kära mor med ungarna.
— Ja se, jag säger, hvad jag tänker, för- klarade Skinnars-Anna.
Jag fick lof att tänka öfver hur jag skulle lägga mina ord för att få dem väl och lämpligt sagda.
— Det gör du rätt i, Skinnars-Anna, att du säger din mening sådan hon är.
Men nu vill jag också tala om för dig, hvad jag tänker.
Jag tror, att vår Gud tycker om att se oss glada och muntra, ty en glad människa är vanligtvis god.
Och kan dansen öka vår glädje och förnöjsamhet, så ska vi också dansa.
— • Ja, de gjorde så också Israels barn i öknen omkring den gyllene kalfven.
Det hade väl varit underligt att se dem.
Och i själfva verket såg hon dem.
Och det var en lång ring med masar i skinnbyxor och långrockar och kullor i granna förkläden.
Och omkring dem stodo hedningarna och åskådade, och de liknade nätt opp turister.
— Vill du låna mig gitarren?
frågade jag.
Jo, det ville hon visst det, och kunde jag spela, skulle jag sjunga en sång också.
Och så tog hon ned instrumentet från väggen och räckte mig det.
En sång är i Dalarnas skogar en psalm eller annan religiös dikt, och någon sådan, sa jag, kunde jag nu inte utantill.
Men jag ville gärna sjunga en annan bit, om de inte hade något däremot, och jag hade tänkt att välja en mun- ter en, en visa som det gick bra att dansa efter, och som riktigt kunde få det att spritta i benen.
Och så stämde jag upp visan om spelmannen, som står vid tunnan och gnider valsen på sin fiol, medan ungdomarna dansa på planen.
Och han tillropar dem uppmuntrande ord att sätta klackarna i och svänga om i lust och glädje.
Och inte duger det, att gossarna stå blyga i hörnen och inte våga bjuda opp!
Hej lustigt!
Tösen säger minsann inte nej till en munter dans, bara ynglingen har stärka armar och för- står att föra i svängarna.
Och jag sjöng så gladt jag kunde för att riktigt rycka dem med mig, och jag tänker, att jag sken som en sol af glädje och uppsluppen- net.
Och det gjorde snart de andra med.
Far och mor och Skinnars-Anna och barnen, alla skrattade de och logo så bredt.
De skrattade åt orden och den lustiga melodien, de skrattade åt mig och åt hvarann, men mest skrattade de åt själfva skrattet, för den smittande glädjens egen skull.
— Du var mig en tokstolle lell!
sa Skinnars- Anna, och så skrattade hon smått förläget och tycktes undra en smula, hur hon skulle bära sig åt.
Men så fick hon lof att försöka med " att stampa takten aldrig så litet, och snart för- sökte den ena efter den andra, och det vardt slutligen ett väsen och ett klampande i golf- tiljorna, så att hela stugan liksom kom i rö- relse.
När jag hade slutat visan, fick jag lof att ta något nytt.
Det hjälpte inte med mindre, och egentligen var det just, hvad jag ville.
Och så sjöng jag " Flickan, hon går i ringen " och några andra visor och slutade med " Höga berg och djupa dalar ".
— Nej, nu lägger jag bort gitarren, sa jag.
Och nu sjunger vi allesamman och ta en ring- dans midt på golfvet.
Och du skall vara med, Skinnars-Anna.
— Åh, jesses då!
ström.
— Fru Sundblad skall med, och barnen ska med, och mor och far också.
Så hjälp mig då, Hök-Per, att få upp Skinnars-Anna på golfvet!
Och " Höga berg och djupa dalar, se här är vännen, som mig behagar ".
Det torde väl aldrig gått, om jag inte fått far i huset med på det.
Men han tycktes godt förstå meningen, att jag ville ha upp Skinnars- Anna i en svängom, och han gillade visst pro- jektet.
För han tog ett stadigt grepp om hen- nes ena handlof, och så jag om den andra, och så måste hon med, hur mycket hon än spjärnade mot i början.
Men när vi väl fått dansen i gång, fann hon sig godt däri och tog det bara skämtsamt.
Och det blef minsann en ordentlig slängpolska af, fastän vi inte voro flere än sex med därom, ty mor och den lilla minsta stodo i hörnet och sågo på och hade inte mindre roligt för det.
För lustigt var det att se, hur kjolarna flaxade om Skinnars-Anna, så att de hvita ullstrumporna lyste, och lustigt var det att se hennes skutt, när hon sökte hålla emot i den hastiga farten.
Och hon vardt alldeles röd i ansiktet af ansträngningen, och hon flåsade till slut, så hon kunde knappast tala.
Men hon sken och skrattade likafullt, tills hon fick stora tårar i ögonvrårna, Så satte vi ned henne på bänken, och där fick hon hämta sig.
— Det är likaså nyttigt och hälsosamt med lite kroppsrörelse som med en oskyldig glädje, fru Sundblad.
— Du var mig en riktig tokstolle, Sten- ström!
— Och nu vill jag än en gång säga dig, hvad jag tänker, Skinnars-Anna.
Glad och snäll är du säkert alltid.
Men svara mig är- ligt, om du inte nu ändå i din munterhet kän- ner dig ännu mera god i själen, än du van- ligen brukar.
För så är det med mig, ser du, att när jag känner bröstet fylldt af glädje, vill jag se alla andra glada omkring mig, och jag får så svårt att gå förbi den fattige vid vägen utan att ge honom en större slant, än han är van att få.
— Ja, det säger jag då: Sannerligen vill jag inte bryta den hung- rige mitt bröd och tjäna den behöfvande som den barmhärtige samariten!
Sannerligen vill jag inte!
Amen!
" Hej lustigt!
Nå, trampa, filudelitt, å stampa! "
— Hvad nu då, Skinnars-Anna?
Här skall du trampa med.
Allesamman ska ni stampa med.
Ah, sjåpa dig inte, fru Sundblad!
Seså, nu måste vi ta om versen igen.
A.
Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Bluslif 40 öre, Kjolmönster u t a n a släp 50 öre, P r i n s e s s k l ä d n i n g 75 öre, Reform- &lt;JU uic, r i i i i s e s s i v m u i i i i i g ro ure, K e l o r m - d ivjui ' i ' Uiisici r ä k t 75 öre, uiiiii B a r n d m r ä p k t m ö n s t e r 50 öre, K r a g m ö n s t e r (Pellerin) dräkt 50 75 öre, öre, K a p Barndräktmönster p m ö n s t e r 60 öre, N a 50 t i o öre, n a ' d r Kragmönster ä k t m 5 n s t e r 1 (Pellerin) kr.
i g ^ — f * 6 o * » * ^^^, — 476 — Du är rakt stollig, Sten- WALTER STENSTRÖM.
Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition åtföljd af likvid insändes till Mfistersamuelsgatan 43, Stockholm i i — f J, ta.
I I •• _ 1 P I fauns inonsteraia.
D^ * 2SJ SYNDAFLODEN " - •DRAMATEM " FRÅNSCENE OCHESTRADEN 1 D k ET ÄR möjligt, att Henning Bergers pjäs " Syndafloden ", som i måndags upplefde sin sven- ska premiär på Dramatiska tea- tern, ej kommer att vinna den stora publikens bevå- genhet, därför att dikten saknar hvad man i van- lig mening kallar " handling ".
Skå- despelet är nämli- gen ett från all gammal teaterscha- blon frigjordt verk, en blodröd flik skuren ur lifvets väf och gif- ven människorna till ett ögonblicks betrak- tande.
Liksom en strålkastare i mörka natten belyser en bit landskap eller afslöjar en stads profil, har författaren genom framkallandet af en H R P E R S O N N E SOM ångestbräddad situa- FRAZER.
tion ställt människo- själens innersta i blixtljus, gifvit oss dess ser- vila ödmjukhet inför dödsfasan.
Uppslaget fascinerande.
amerikanska guldtörstande H R OLSSON SOM är originellt, Några af den miljonstadens rofdjur sam- manföras en glödhet sommardag på en bar.
I korta, hväsande repliker, hvilka falla som åsk- viggar, afslöjas nu dessa individers andliga struktur.
Alla guldets lustar grina i deras ansik- ten, och luften luktar blod.
Plötsligt utbryter ett fruktansvärdt prärieoväder med skyfall, storm och åska.
Staden öfversvämmas, baren med sina instängda kunder hotas af till- intetgörelse.
Då, i halfmörkret, sedan bar- tendern, liksom de andra marterad af dödsån- gesten, bjudit på champagne öfver lag, faller rofdjurshamnen, och gråtande af vin och känslo- samhet sjunka dessa marodörer i hvarandras armar och känna sig som människor och brö- der.
Till och med den försmådda gatflickan — ett af storstadens jagade och vrakade ville- bråd - får åter luta hufvudet mot sin älska- des skuldra och känna en ljuf värme kring sin frysande själ.
Men det oväntade inträffar.
Skyfallet går öfver, och den fruktade katastrofen kommer ej.
Lifvet vinkar ånyo med den inströmmande solen.
De goda föresatserna, de heligt gifna S L U T S C E N I 1:A A K T E N A F H E N N I N G B E R G E R S O ' NEILL.
En egenhet hos DRAMATISKA T E A T E R N.
löftena — allt är som bortblåst, och man är åter sig själf, djärf, kall, grym.
Alla slunga de sig ånyo ut i lifshvirfveln — alla, utom den unga flickan, som går att i floden söka den barm- härtighet lifvet ne- kat henne.
Det hela är byggdt på repliker och stämningar, verkar som en has- tigt förbidragande drömsyn och gör ett suggestivt intryck.
Med ett ord: Henning Bergers " Synda- floden " ger något nytt, något som icke faller inom de vanliga teater- formlernas hårdt åtdragna gräns.
Dramatiska tea- tern har gifvit det intressanta stycket FRÖKEN BORGSTRÖM en scenisk inram- SOM L I Z Z I E.
ning af stor för- tjänst.
Barinteri- ören verkar med illusorisk realism in i minsta detaljer, dock kunde man önska att gatans lif utanför de klapprande half- dörrarna vore något mer storstadsbrusande.
Af tor- nadons döfvande och öfver- " SYNDAFLODEN " F O T O F Ö R IDUN A F A.
PÅ KGL.
BLOMBERG.
Sau de Cologne — 477 — HR HANSSON SOM BEAR.
är känslan af kyla och uppfriskning, s o m d e t t a märke framkallar.
zu * ^ \ svämmande framfart får man däremot de lifligaste sensa- därför betonas med en så animalisk styrka.
Ur veckans tioner.
Bland de agerande etsa dig djupast i minnet frö- snabbt skiftande teaterkrönika är vidare att anteckna ett ken B o r g s t r ö m s bild af den stackars trottoarblomman förträffligt speladt och omsorgsfullt iscensatt folkstycke " Gamla Lizzie och hr H a n s s o n s teckning at börsmäklaren Bear; goda tiden ", hvartill typerna af den anonyme författaren de tvås stora uppgörelsescen i andra akten utgör liksom hämtats ur August Blanches stockholmsskildringar.
Pu- hela styckets skälfvande nervknut och ges glänsande.
Öfver bliken tyckes emellertid ej vara benägen att uppmuntra hr P e r s o n n e s afsigkomne börsjobbare ligger mera af direktör Selanders konstnärliga ansträngningar därute på Stockholmsk nobisgubbe ur något lustspel af Blanche än Djurgårdsteatern, och det är synd för — publikens skull.
af trådsliten Clarkstreetelegans, men hans spel framter Däremot kan Ernst Fastboms senaste opus på Folkte- många väl funna och roande drag.
Advokaten O ' Neill atern — " Sommarflirt " kallar han den här gången sin skär- formas i hr B r o r O l s s o n s händer till en god karaktärs- gårdshistoria, hvilken skildrar tre stockholmsherrars sommar- studie, och hr Laven som kafévärden, hr Ce d e r b o r g som äfventyr — vara viss om en numerärstark och förstående uppassaren sköta sina roller con amore.
åskådareskara.
Och ändå har författaren skrifvit betydligt bättre saker förr — mera genomförda och af högre Premiärpubliken syntes fängslad, ställvis gri- litterärt värde.
Men hr F. känner sina pappenhei- pen, och efter sista ridåfallet framkallades de mare — det behöfs bara några lustiga slanguttryck, spelande och författaren upprepade gånger.
en lagom dosis vits och några upptåg, så har han I hvilken grad äktenskapet slår mannen med sina beundrare som i en liten ask.
Utförandet blindhet gent emot hustruns snedsprång — är raskt och duktigt, på ett par händer ypperligt.
det visas i tyskarne Rudolph Lothars och Leo- På Östermalmsteatern har för omväxlings skull pold Lipschiitz ' välskrifna komedi " Den stora spelats salongskomedi, " Hämnden " af fransman- mängden ", som f. n. gör lycka på Svenska tea- nen Henry Bernstein, författare till " Tjufven " tern.
Öfver hufvud har det stackars äkten- m. fl.
skickligt formulerade parisiska sedekome- skapet blifvit en af litteratursportens män allt dier.
" Hämnden " kan dock ej räknas till sin upp- flitigare beskjuten skottafla — men det för- hofsmans märkligare alster, därtill är ämnet — håller sig méd den saken som med de dåliga ett omaka äktenskap, i hvilket hustrun lämnar tiderna: man hugger på dem, förargar sig öfver sin man för att hos sin älskare söka den lifs- dem, men lefver, trots allt, flott under deras tryck.
lycka hon törstar efter, men hvarpå hon blir Stycket bäres upp at några af teaterns bästa besviken och därför återvänder till det forna artistkrafter, bland hvilka hr A r e h n s god- hemmet — alltför nött, dessutom saknar det i modiga och fint ironiska spel i den äkta man- författarens behandling så godt som all drama- nens roll och hr K l i n t b e r g s starkt karaktärs- tisk spänning.
fulla framställning af den svältande supplikanten med det goda hufvudet och femakts-tragedien Fru L o t t e n S e e l i g-S a n d b e r g gjorde i i bakfickan äro ett par mästerprestationer, som hustruns roll sin réentré hos stockholmspubli- ådagalägga hvilken god skådespelarekonst det ken och vann i tredje aktens larmoyanta barn- finnes vid denna scen.
kammarscen en verklig framgång.
För öfrigt Fru B o s s e är den åtråvärda kvinnan, som var hennes spel, ehuru ojämnt, prägladt af värme lefver lusteliga i trolöshetens tecken, och hr och energi, men diktionen hade ej så få brister.
F r ö b e r g spelar förföraren, hvilken Som den sträfve maken var hr H a g - uppgift knappast ligger rätt väl för m a n tillfredsställande nog — men hela hans temperament, hygglig och städad den öfriga gruppen af rollinnehafvare, familjegosse som han alltid verkar.
med undantag af eleven E l l e n L e n - Men i den här rollen utvecklar han n a r d t s o n, hvars säkerhet i en barnroll både värme och lif, äfven om var öfverraskande, inlade genom han ej är fullt så oemotståndlig, sitt spel en energisk protest som författarne mena att han mot salongskomedi på Östermalms- skall vara.
teatern.
En intressant prestation var På Oscarsteatern har säsongens fru A s t r i T o r s e i l s återgifvande första premiär skänkt oss en sär- af Kristinas roll i " Mäster Olo deles munter operett af franskt på Dramatiska teatern.
Den vår- skaplynne vid namn " Flickorna liga mjukheten och skärheten, Jackson ", med musik af Justin hela den fond af blid kvinnlighet, Clérice, en i Paris mycket popu- som diktaren med slösande hand lär komponist på dansmusikens skänkt denna gestalt, och kafékuplettens om- fick artisten fram på råden, och text afrolig- ett fagert illuderande sätt.
hetsmakaren Maurice " Blåa råttan ", Södra Ordonneau.
teaterns senaste fars, är Utan att lysa med mycket uppsluppen och någon nämnvärd kvick- naturligtvis oanständig.
het — och hvilka ope- Fru T e x t o r i u s ' lilla rettexter göra det i våra fjärilsartade Maximskön- dagar?
— är den för- het ger verkligen idé om vecklingsfyllda handlin- en frestande pariserko- gen mycket fyndigt hop- kott, ehuru diktionen kommen, såsom endast lämnar ett och annat en fransman kan göra öfrigt att önska.
Men det, då han är vid godt hr T e x t o r i u s ' komik lynne.
Ett par dans- äro vi tyvärr för outveck- och kuplettnummer, vis- lade att kunna se det serligen tangerande va- fina i.
Hans ständiga rietén, öka operettens knäppningar med flng- lustighetsvärde.
rarne och smackningar Utförandet är käckt med tungan, hvarmed och friskt — en allde- han ger uttryck åt sin les särskild honnör för- erotiska lust till " blåa tjäna fröken B e r e n t z ' råttan ", kommer en att yra varietésångerska och tro, att han ämnar äta hr B e r g s t r ö m i sin oxfilet och dricka ma- dyrbart framställda dub- deira — och det kan ju l % Fru Astri Torseli som Kristina i " Mäster Olof ".
2.
" Gamla goda tiden " på Djurgårdsteatern.
2:dra ta- belroll af sjöman och visserligen höra tillsam- blån: Emilie Högqvists salong.
Från vänster till höger: Ekström (hr Winge) Emelie Högqvist (fru Viklund) pensionsflicka.
och Jean Högqvist (hr Bergvall) 3.
" Flickorna Jackson " på Oscarsteatern.
Scen ur 2:dra akten: på man med ett rendezvous, ARIEL.
ångaren " Indo-Kina ".
Midtgruppen: Justine, Arabelle och Florence (fröknarna Keyser, Grönberg och Falk).
men inte behöfver det Till vänster: madame Lamiral (fru Grönberg-Rowe) och skeppslöjtnanten (hr Ullman).
Till höger: Jonathan (hr Ringvall), kaptenen (hr Wickbom), Janicot (hl Bergström) och Jackson (hr Lund).
Ateljé ' Jteger foto.
— 478 —
Känslomänniskor, En återblick i lifvets tidbok af Hanna Lundholm.
(Forts. o.
slut.)
Annas far reste för söndagsmiddagens skull på besök till en yrkesbroder i grannstaden den senhöstdag, när hans dotter vid jungfru Edlas sida gick ett slags gat- lopp genom den lilla staden, där hufvud vid hufvud dök upp bakom de blanka fönsterrutorna.
Denna dag talade man igen om den gamla Edborg- ska släkten, som så länge varit bortglömd eller åtmin- stone ej varit föremål för något lifligare intresse, allt- sedan fru Brita sålde sitt hus vid Storgatan och flyttade till hufvudstaden, där hon i aristokratiska kretsar, dit hon ju egentligen hörde, stod högt i rop för sin musi- kaliska talang.
På de medlemmar af släkten, som ännu funnos kvar, tänkte man endast vid de tillfällen, när fruktskörden på åsbacken varit läckrare än vanligt eller när de blomsterbuketter, som torgfördes, befunnits vara ordnade med mera än vanlig smak.
Den söndag, när Anna med nedslagna ögon och ödmjuk min begaf sig i väg till besöket hos Alfa, vak- nade det forna intresset för en kort stund åter till lif.
Men detta intresse gällde hufvudsakligen Dan och de förutsättningar, hvilka han kunde anses äga för släktens framtida upprättelse.
" Dan — han skall ju bli trädgårdsmästare, " yttrade någon.
" Då är han påverkad af modern, " sade en annan.
" Hon förstod aldrig själf att göra sig gällande, hur skulle hon då kunna hysa någon äregirighet för sonens räkning ".
" Gossen hade nog fått hjälp att slå sig igenom till en mera framskjuten ställning, " sade en gammal rik köpman, " hvem som helst kunde haft lust att draga sitt strå till stacken för släktnamnets skull — men nu är detta omöjligt när hans egen mor håller honom nere. "
Detta uttalande af den gamle köpmannen gilla- des af mången.
Alfa och fru Berg, gymnasielärarens hustru, blefvo inom kort vänner, och denna gång var det Alfa själf, som gaf anledning till närmandet.
Här hade hon ju något att godtgöra.
Fru Berg hade alltsedan hon så oförsiktigt tog pro- sten Lind i försvar hållits nere så mycket som möjligt af de tongifvandc makterna i stadens sällskapslif.
Hon var liflig och sällskapskär, men det oaktadt blef hon aldrig anmodad om att deltaga i teaterföreställningarna för välgörande ändamål eller att vara med vid de årli- gen återkommande försäljningarna af kvinnliga hand- arbeten och blomstermålningar på sammet och siden — alstren af syföreningens flit.
I hela staden fanns ingen, som skalle hafva passat bättre än den lifliga, vackra fru Berg för ett uppträdande i " Malins korgar " eller " Emilias hjärtklappning ", de båda enaktare i mono- logform, som aldrig förfelade att utöfva stark dragnings- kraft, när de stodo upptagna på societetsspektaklens repertoarer.
Fru Berg fick endast som åskådare till- fälle att lämna sitt bidrag till det alltid i hög grad be- hjärtansvärda ändamål, hvilket främjades på det mest moderna, från hufvudstaden direkt importerade sättet.
Magister Berg tröstade sin hustru så godt han kunde och framhöll bland annat, att när Lennart, Elof, Johan och lilla Eva hunnit växa till, så kunde de själfva i sitt eget hem bestå sig med teatraliska föreställningar, vida ötverlägsna dem, som anordnades af stadens direk- tion för privat välgörenhet.
Hade inte såväl gossarna som lilla Eva, kvinnoämnet, redan i vaggan gjort sig bemärkta för mera än vanlig naturlig liflighet och be- gåfning?
De bråddes samt och synnerligen på sin mor, ty han själf, så påstod magister Berg, hade alltid varit en stillsam, hygglig gosse, som med vetgirighet och flit brukade plugga in sina läxor.
Ingen kunde väl neka till, att det fanns ett visst samband mellan oförsiktig- heten i att taga prosten Linds parti och deras barns öfverdådiga förakt för den skada, de kunde ådraga sig, genom att vid hvarje möjligt tillfälle sätta lif och lem- mar på spel.
Barnen fingo ju, likasåväl som deras mor, redan sota för brist på förutseende — tänk bara på Lennarts hopsydda panna, Elofs afbrutna arm, Jo- hans nyligen till dubbelt omfång uppsvällda näsa — ja, till och med lilla Eva hade ju nyligen, tillämpande en för läkaren och alla andra obegriplig metod, lyckats bringa det därhän, att hon gapat käken ur led, så att hennes eljes förtjusande barnamun fått en form, hvarpå han, barnets egen far, ännu ej kunde tänka utan att känna sig isad af skräck.
På detta sätt bemödade sig fru Bergs man att ge- nom skämt bryta udden af hvarje hennes missräkning och slutet blef alltid en öfverenskommelse dem emellan, att de hade det bäst, när de voro för sig själfva.
Lik- väl beredde det fru Berg stor glädje, när Alfa en dag knackade på hennes dörr.
Det dröjde ej länge, förrän hon lät Alfa höra, att hon knappt hade någonting mer att önska, sedan hon nu äfven fått en kvinnlig vän.
Hennes hjärta öppnades på vid gafvel för Alfa, när denna sökte klargöra, till hvilket skede i hennes eget själslif den tid var att hänföra, hvarunder hon ej för- mådde fatta och fasthålla en mot henne utsträckt hand.
Fru Berg lyssnade uppmärksamt till en försäkran om att det nu var annorlunda.
Alfa sade sig hafva kommit till insikt om den skada, man åsamkar sin själ, genom att i ensamheten hängifva sig åt den likgiltighetens ro, som kommer smygande, när känslan för så mycket, som pressats upp till konstladt värde, håller på att svalna och dö.
Då ser man ej alltid klart, utan låter i fåvitskhet det värdefulla fara med det värdelösa.
Så hade Alfa gjort den dagen, när hon stötte bort fru Bergs hand, som hon nu hoppades få taga och fast- hålla för Iifvet.
Jungfru Edla, som brukade tillbringa sina söndagar hos Alfa, fick snart användning äfven för torsdags- kvällarna — då var hon alltid själfskrifven gäst hos Bergs.
De förbigående sågo äfven hädanefter ofta Annas fina profil i Bergs salsfönster, där hon i sällskap med frun i huset satt lutad öfver sitt handarbete vid sybor- det, som hade sin plats på den höga fönsterpallen.
Jungfru Edla, den i konkurrensen besegrade, bör- jade efter någon tid på magister Bergs inrådan kon- kurrera på ett hårdnackadt sätt med den nya broderi- affären vid torget, dock först sedan Kerstin en dag in- funnit sig i den lilla butiken, väpnad med allt hvad som erfordras för att föra krig mot smuts, damm och spindelväf.
De trassliga garnhärfvorna reddes sedan ut med tillhjälp af Alfa och Anna, och pärlorna sorterades i små prydliga pappaskar.
Sedan nytt lager anskaffats genom magister Bergs förmedling, lockades ej allenast barnen utan äfven många af de gamla kunderna till- baka till den lilla lungsiktiga, som i glädjen häröfver började få fylligare kinder och bättre aptit.
Tidtals glömde hon helt och hållet bort sin kroniska katarr, och handskades därmed så lättvindigt, att hon aldrig återgick till bruket af luktsalt.
XXV.
Alfa hade fått besök af Hammer, som återvändt från utlandet i afsikt att för alltid slå sig ned i grann- landets hufvudstad, där han var född.
Hans besök inföll vid den tidpunkt på året, när Alfas och Dans hem visade sig från sin fördelaktigaste sida, nämligen vid midsommartiden.
Verandans klangrosor blommade i öfverdådigaste rikedom, och skyltvakten vid trappan fällde sina hvita blomblad alldeles som den dagen, när Alfa till hälften motvilligt lät gifva sig gåfvobref på den lilla fläck af jorden, där hon skulle finna sin ut- komst och en tillflyktsort, när stormen hvirflat bort hennes lycka.
Alfa och Hammer sutto sida vid sida och talade om det som varit.
•- ', " Daniel Edborg, " sade Hammer, " var.
enligt min me- ning den mest förfinade man jag någonsin mött; hans förfining var helt och hållet fri från affektation. "
" Gif oss det goda och därtill det sköna, " upprepade Alfa med låg röst.
" Hur skulle det kunna vara på annat sätt, än som ni nyss sade, med honom som satte det goda i främsta rummet? "
" Däri har ni rätt — just där låg orsaken till hans förfining.
Vi konstnärer, " fortfor Hammer efter en stund, " få på vår väg genom Iifvet, som sätter oss i beröring med människor från olika länder och samhälls- klasser, sikte på många olika slag af förfining, men allt mera sällan, så tyckes det mig åtminstone, på den som har sin rot i ädelsinthet. "
Alfa såg upp med en fråga i blicken.
" Bland de förfinade, " fortsatte Hammer, " har jag träffat på mången, som ej för egen del kunnat bära ett motstånd eller en motgång, men som det oaktadt, vid första tillfälle, lagt i dagen den kallblodigaste hänsyns- löshet vid handskandet med andras angelägenheter. "
" Kanske slå de, därför att de själfva blifvit slagna, " sade Alfa.
" Det är ingen ursäkt för den, som gör anspråk på att nämnas bland de förfinade. "
" Berätta mig något om Daniels vänner? "
bad Alfa.
" Om vårt kotteri i Rom " — Hammer log vemodigt.
" Jag skall berätta er hvad jag vet.
Om hvilken af oss vill ni först höra talas.
Kanske om mig själf, " skämtade han.
" Er har jag aldrig släppt ur sikte, " sade Alfa.
" Jag har summerat ihop edra segrar. "
" Men ej, hvad de kostat.
Tro mig, de ha varit dyrköpta nog ibland — kanske ej värda det stycke själ, som lämnats kvar på valplatsen.
Jag kände mig kallad, men endast sällan utvald.
Där har ni förkla- ringen på mitt lifs hemlighet.
På samma sätt för- höll det sig med Brand, " fortfor han.
" Hvad har det blifvit af honom? "
frågade Alfa.
" Som konstnär gick han under, där jag likväl slut- ligen segrade.
För öfrigt vet jag ingenting om honom.
Jag trodde ni visste någonting — han är ju er lands- man.
Ceres och Hebe tillhörde ju er. "
" Hur skulle jag kunna veta någonting? "
" Men ni vet åtminstone hvad som blifvit af Ceres och Hebe? "
" Jag frågade aldrig, " svarade Alfa, medan en tår sakta rullade ned för hennes kind.
" Förlåt mig, " sade Hammer enkelt.
" Nu skall jag berätta, hvad jag vet om de andra, " fortfor han efter en liten stund.
" Werther — ja, han har begraft sig i ett kloster — och Wult — " Ah, Wult, " sade Alfa och såg upp med skymten af ett leende, " hvad har det blifvit af honom? "
" Ni borde snarare fråga, hvad skall det bli af ho- nom, ty hittills har han pröfvat sin förmåga i mera än en riktning.
Det sista jag hörde om honom — — 479 — han är, som ni kanske vet, naturaliserad fransman — var att han duellerat — naturligtvis med en bedragen f. d. vän — samt att han af denna tilldragelse lyckats göra en väldig reklam för sin vinaffär. "
Här skrattade han hjärtligt och narrade äfven Alfa att instämma.
" Nu återstår endast vårt söndagsbarn, Benjamin, " sade Hammer efter en kort paus.
" Men ni vet antagligen redan, att han har världsrykte som porträttmålare — och med rätta.
Han var vårt enda geni.
Numera läm- nar han sällan Paris, och kanske är det bäst så.
Ni känner ju till ordspråket om svårigheten att bli erkänd som profet i sitt eget land.
Därute gör han emellertid sitt fosterland heder. "
" Tack för hvad ni berättat, " sade Alfa.
" Men nu, " sade Hammer, " vill jag till gengäld höra någonting om er själf.
Ni har berättat om Dans studie- resa till Tyskland och Holland samt om den heder han rönt, att därifrån ha blifvit kallad till direktör för den stora botaniska anläggningen i en af ert lands förnämsta städer.
Jag har äfven hört om det väntade besöket af er fosterfar och hans hustru.
Låt mig nu om er själf få höra någonting mera personligt. "
" Jag arbetar, " svarade Alfa enkelt.
" Se er om! "
fortfor hon, i det hon förde Hammer ned mot sol- grinden.
Till höger låg blomsterfältet prunkande i sommar- skrud, och längre upp i backen de storartade drifhus- anläggningarna för palmer och vinterväxter, samt de ädla fruktsorter, hvilka i norden ej nå till full mognad utan- för de skyddande glasväggarna.
Fruktlunden bredde ut sig ett godt stycke upp mot åsens rand och åt vänster undangömde en rad af lummiga lindar, plan- terade längs stengärdet af den gamle tulltjänstemannen, de vidsträckta grönsakslanden, med sängar, kantade af bärbuskar och dvärgträd.
" Tack för svaret på min fråga, " sade Hammer.
" Ni har skäl att vara tillfreds med er själf. "
" Jag förvaltar endast Daniels skänk till förmån för Dan, " svarade Alfa.
Hammer hade anländt med en ångbåt, som denna vackra sommardag gjort en lustfärd i Sundet.
Nu manade den med en gäll hvissling de lustresande att samlas på hamnkajen, där den låg förtöjd i festskrud af vajande vimplar och flaggor.
Tiden var knapp, ty mellan huset på åsbacken och stadens hamn var ett ansenligt stycke väg att tillryggalägga.
Hammer såg sig tvingad till ett hastigt uppbrott.
Men innan han gaf sig af hade han ännu en fråga a ' t göra.
" Känner ni er inte ensam nu, när Dan är borta? "
" Jag längtar, " svarade Alfa med samma ord, som hon en gång hörde sin far uttala, " men ingen männi- ska behöfver känna sig ensam.
Världen är ju full af dem, som gå omkring och vänta på, att man skall räcka ut handen.
När ni härnäst kommer hit, skall jag göra er bekant med mina vänner. "
XXVI.
Moder!
Mitt hus och allt hvad därtill hör står prydt för att mottaga dig.
Du kommer ju säkert, som du lofvat, innan den första bärskörden tager sin början?
Här är mycket, som väntar på dig — här finnas flera som längta — bland andra en flicka.
Hon liknar dig — icke drag för drag, men det är samma typ och hon väntar på att fogas in som länk i vår kedja i nära anslutning till oss båda.
Icke ensamt till mig utan äfven till dig.
Hon vet, att du är stark och god och hon väntar att få sitta vid dina fötter och lära.
Äfven på annat håll har jag bildat kedja.
Jag har sökt upp fars vän, skulptören Brand — af en händelse fick jag veta, att han lefde i samma stad som jag själf.
Han mötte mig med bister oåtkomlighet, tills jag började tala om Ceres och Hebe.
Nu håller jag hans hand fast i min och tänker aldrig släppa den.
Jag har häruppe en medhjälpare vid mitt arbete.
Äfven han har lidit oförrätter — tusentals oförrätter, som han brukar säga — större missräkningar än någon annan någonsin lidit — så tror han åtminstone själf.
Jag håller som bäst på att vinna honom för oss — han är i stort behof däraf.
I parken, som jag har att vårda, ligger en paviljong med glastak och sandstenspelare vid ingången.
Där- inne beredes som bäst en öfverraskning för dig — Brand lägger hand därvid.
Anar du kanske redan hvari öfverraskningen består?
Min känsla bjuder mig att leda dig på rätt spår, ty när du går öfver tröskeln för att möta det, som väntar dig, skall din själ vara fylld af stilla andakt såsom vid inträdet i en helge- dom.
Kommer du ihåg att jag en enda gång frågade dig: " Hvad har det blifvit af Ceres och Hebe? "
Du såg då på mig med tårfyllda ögon och i samma stund visste jag, att härom hade du ingenting •velat veta.
Brand visste besked och han visste äfven, huru man borde gå till väga för att få se de båda konst- verken träda fram i förnyad gestalt.
Hebe väntar dig, böjd öfver amforan, som innehåller gudadrycken — Ceres skall möta dig med kransen, lyftad högt öfver sitt hufvud, som stode hon i begrepp att i jubel öfver gifvandets lycka slunga den bort mot dig — endast mot dig.
Dan.
SLUT.
ANVÄND ENDAST SVENSK TVÄTTVÅL " SAVOLBN ".
TEKN. A.-BOL FLORA, GEFLE.
KÖKSALMANACK Redigerad, af ELISABETH Innéh.
ÖSTMAN af Elisabeth östmans ' Husmo- derskurs i Stockholm.
VECKAN 27 SEPT. — 3 OKT.
1908.
SONDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; biff af svinfilé med stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te, med hafrekäx.
Middag: Juliennesoppa; kronärt- skockor - med rördfc smör; stekta rapp- höns med salader och brynt p o t a t i s; mört arla med vaniljsåa.
MÅNDAG-.
F r u k o s t: Smörgåsbord; plättar med s y l t; ägg; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Köttjärpe med stufvade turska bönor; blåbärs kompott med grädde.
TISDAG.
E r u k o s t: Smörgåsbord; bräckkorf med stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe - eller te.
M i d d a g: Jordärt- skoickspuré med rostadt bröd; sik stekt med gräddsås samt potatis.
ONSDAG.
E r u k o s t: Smörgåsbord; hafregrynsgiÖt med mjölk; sill i natt- rock med p o t a t i s; kaffe 1 eller te.
M i d - d a g: Grytstek med legymer; helkokta äpplen med vispad grädde.
TORSDAG.
E r u k o s t: Smörgåsbord; uppvärmd stek med makaroner och an- sjovis; mjölk; kaffe eller te.
M i d- d a g: Soppa på brysselkål; tunna pann- kakor med sylt.
FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; patentbiff; mjölk; kaffe eller te.
M i d - d a g: Stekt fläsk med bruna bönor; äppelsoppa.
LÖRDAG.
E r u k o s t: Smörgåsbord; strömmingslåda med stekt potatis; mjölk; kaffe eller t e.
M i d d a g: Fläsk- korf med rotmos; mondaminkrärn med mjölk.
RECEPT: S t e k t a r a p p h ö n s (i.
6 pers.).
4 unga ra.pph.ons-, 1 hg.
späcfc, 4 msk.
smör (80 gr.), 2 tsk.
salt.
Sås: smöret, i h vilket fåglarna brynts, 2 msk.
mjöl, V / 2 lit.
buljong, 2 del.
tjock grädde, 1 msk.
madeira, 2 tsk.
citronsaft.
B e r e d n i n g: Unga rapphöns hafva gula ben, de äldre antaga en rödaktig färg.
Fåglarna flås, tagas ur, sköljas hastigt och torkas väl inuti med en kötthandduk.
De uppsättas och brösten beläggas med tunna späckskifvor.
Smö- r e t brynes i en stekgryta, fåglarna iläggas och brynas vackert på alla sidor, hvarefter de upptagas och saltas.
Smörat, i. hvilket fåglarna brynts, fräses med mjölet, buljongen och grädden till- sättas,, och såsen får ett godt uppkok.
Fåglarna nedläggas i såsen och få sakta steka Vt — 1 tim .. Rapphönsen klyfvas, hopläggas: å t e r och uppläggas på ett varmt serveringsfat, samt garneras med brynt potatis, salad eller persilja.
Såsen silas och skummas, spädes med grädde eller buljong, om s i behöfves.
Den afsmakas med vinet och citron- saften samt kryddor.
M ö r t å r t a (f. 6 pers.).
100 gr. söt- mandel, 1210 gr. smör, 100 gr. strösocker, 1 iktgg, 200 gr. hvetemjöl, 2 kkp.
äppel- mos .. T i l l f o r m e n: 1 / 2 msk.
smör (10 gr.), 2 msk.
s t ö t t a skorpor.
B e r e d n i n g: Mandeln skållas och drifves genom mand elk värn.
Smöret t v ä t t a s val och röres tills det iblir hvitt och pösigt, h varefter sockret, mandeln, äggulan och det siktade mjö- let nedröras.
Sist nedskäres den till härdt skum slagna ägghvitan och degen ställes a t t stelna.
En gjutpanna smör- jer väl och beströs med stötta skorpor.
Pannan beklädes med hälften af degen, och äppelmoset ilägges.
Af den öfriga Skol-Gossdräkter af stark, marinblå Kamg-arns-Cheviot med fodrade benkläder, (modell enl. vidstående bild) 6 priS kr.
9 10 11 12 13 |7.7ö|8.25 !8.7ö; 9.25|9.75|l0.25 10.75|ll.25|11.75 M. BENDIX, 18 Regeringsgatan, 5 Sturegatan, 90 Drottninggatan, S t o c k h o l m.
OBS.!
Order till landsorten expedieras endast mot efterkraf.
Dräkt, som i storlek eller i Öfrigt ej utfaller till belåtenhet, får utbytas.
A NNONSER skola vara inlämnade till I stilla prästgård i Jämtland önskas Expeditionen senast fredag för att en frisk, bättre flicka a t t tillhandagå frun med vården af ett litet hushåll.
kunna Införas I följande veckas num- Svar med rekom.
och löneanspråk be- gäres med första till Prästgården, mer.
Offerdal.
TYSK barnfröken erhåller i god fa- milj förmånlig p l a t s för a t t t a l a ty- ska med 2 mindre gossar och hålla i ordning deras rum m. m.
Adress » Tyska », Körtingsberg, Wretstorp.
HOS familj på landet finnes plats Kungörelse * nu i okt.
för en barnkär och pålitlig Sjuksköterskeplatsen vid Jockmocks flicka, kunnig i vanliga inomhus fö- sjukstuga kungöres ledig till ansökan refallande göromål.
Svar jämte betyg för kompetent sjuksköterska.
Sjukskö- och lönepret., torde godhetsfullt in- terskan skall hålla utspisning vid sjuk- sändas under adr.
» I.
N. », Svenljunga stugan för ett pris af 95 öre pr dag P. r. och patient.
Lön 800 kr.
jämte fri bostad, ved, lyse och tvätt.
Ansöknin- GODA platser för lärarinnor, sällskaps-, gar, ställda till kommunalnämnden i kontors-, hushållsfröknar genom Norra Jockmock, insändas före 1 tast.
okt.
Inack: Byrån, Malmskillnadsgaitan 27, Jockmock den 1 sept.
1908.
Stockholm.
Kommunalnämnden.
BÄTTRE flicka får plats i yngre familj BILDAD, duglig, enkel flicka, med godt a t t jämte husmoder och en yngre tjä- lynne, som vill åtaga sig a t t med hus- narinna deltaga i hemmets skötande, moderns hjälp verkställa samtliga gö- d. v. s. alla förekommande göromål romål, utom skurning och tvätt, erhål- med undantag af skurning och dyl. ler 1 nov.
plats i ett af 2 personer grofgöra.
Svar till » Godt hem », Hof- bestående hushåll å mindre herrgård.
verberg p. r., Jämtland, med uppgift Svar med uppgift å löneanspråk till om kompetens och pretentioner.
» Familjemedlem ».
Stigtomta.
PLATS finnes for en bildad, musi- kalisk, ej för ung flicka, frisk och FÖR en skicklig kokerska finnes plats med gladt lynne, som sällskap och i klinik den 24 okt.
Svar under adr.
hjälp åit äldre dam.
Lönepretentioner » B.
C », Nya Allén 2, Göteborg.
samt foto.
torde medfölja ansökan som MEDELÅLDERS hushållerska, som på ställes till » Villa »,.
Jönköping p. r. egen hand kan förestå hushåll vid min- KOKERSKA och husa, den senare dre fabrik i södra Sverige, erhåller för- skyldig a t t tillse två 6 och 10 års delaktig anställning 1: ste okt.
eller flickor samt något kunnig i söm- 1: ste nov.
Svar, åtföljdt af be- nad; få goda platser 24 okt.
hos- fru tyg saf skrift er till » Fabrikshushåll » un- Södersten, 35 Odengat., Sthlm.
Riks.
der adr.
S. Gumaslii Annonsbyrå, Stock- 55 06.
Goda rek.
erfordras.
Upplys^ holm f. v. b. ningar om.
platserna lämnas af nu- varande innehaf varna.
KOKERSKA.
En ordentlig, pålitlig och SLÖJDLÄRARINNA, fullt kunnig uti med goda rekommendationer försedd alla sorters handarbeten, erhåller plats kokerska, skicklig i både finare och nu genast eller 1 ok t.
F l erår ig un- enklare matlagning, bakning och sylt- dervisningsvana fordras.
Svar med be- ning, erhåller förmånlig plats hos tyg och rek.
till » Sjöstad », Iduns exp., disponent familj vid bruk pä landet.
Sthlm.
Svar till Fru Maria Brundin, Gimo.
LEDIGA PLATSER VÅRGÅRDA (Kungl.
Hofleverantör) HAFREGRYN ° HAFREMJÖL Vid beredningen bortslipas icke — såsom ofta Bker för att gifva grynen hvitare färg — den gulaktiga, nä- ringsrika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifver gröten mera nä- ringsrik, finsmakande och fast (ej lösochslemmig).
Obs.
Den extra kvalitén i paketerna.
degen skäras med sporre 1 cm.
breda remsor, hvilka läggas i rutor öfver äppelmoset samt en ring rundt omkring tårtans kant.
Den gräddas i ordinär ugnsvärme omkr. 1 / 2 tim. Uppstjälpes när den afsvaanat.
Jordärtskockspuré (f. 6 pers.).
1 liter jordärtskockor, 1 liten l bit selleri, j 2 liter vatten, V / 2 msk.
smör (30 gr.), 3 msk.
mjöl, 2 liter blandad os- och kalfbuljong, salt, hvit- peppar, socker, 2 äggulor, 1 del.
tjock grädde.
Beredning: Jordärt skockorna sköljas och skrapas (helst under rin- nande vatten) och lägges i ättikblan- dadt vatten, för a t t behålla den hvita färgen.
Selleriet skalas och lägges till- sammans med jordärt skockorna.
De nedläggas i kallt, saltadt vatten och få koka, tills de äro riktigt mjuka, då de passeras.
Smör och mjöl samman- fräsas, purén och den kokande bul- jongen tillsättas litet i sänder, hvar- efter soppan får koka 10 — 15 min.
Den skummas och afsmakas med kryddorna.
Äggulorna och grädden, om så önskas, vispas upp i soppskålen och soppan tillslag under kraftig vispning.
Den serveras med ost smörgåsar eller rostadt bröd.
B e r e d n i n g: Sillen vattenlägges ett dygn innan den skall användas.
Skinnet afdrages, och hufvud och stjärt bort- skäras.
Den uppskäres i ryggen och benet jämte inälfvorna urtagas, hvar- efter den sköljas väl.
Den beströs invändigt med peppar och den skalade samt i tunna skifvor skurna löken.
Den hoplägges, åter så, a t t den bibehåller sin form.
Hvarje sill omviras väl med ett V2 a-nk papper smordt med 1 msk.
smör.
Den stekes i smör öfver hastig eld, tills papperet är brunt.
Sillen serveras i. papperet med stufvad potatis.
T u n n a p a n n k a k o r (f. 6 pers.).
3 kkp.
mjöl, V2 tsk.
salt, 2 — 3 ägg, V / 2 lit.
gräddmjölk, 2 msk.
skiradt smör (40 gr.).
T i l l g r ä d d n i n g e n: 2 msk.
smör (40 gr.).
Beredning: Mjölet siktas i e t t fat och blandas med saltet.
Äggen vispas upp med V2 lit.
af mjölken och nedröres i mjölet med träslef litet i sänder, så a t t smeten ej blir klimpig.
Därefter tillsättes det skirade smöret och resten af mjölken, hvarefter smeten får stå och svälla 1 — 2 tim. Pannikaks- laggen upphettas långsamt, smöret smäl- tes i vattenbad, och därmed penslas laggen.
Smeten omröres väl och däraf gräddas tunna pannkakor, hvilka hop- rullas och uppläggas på varmt ser- veringsfat.
P a t e n t b i f f (f. 6 pers.).
3 / A kg.
oxhare eller innanlår, 3 hg.
mager, rökt skinka, 6 ä 8 o.gg, V2 msk.
salt, V2 tsk.
hvitpeppar.
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.), 2 a 1 3 del.
kokande buljong eller vatten, / 2 msk.
(10 gr.) smör till äggen.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en du !k doppad i. hett vatten, och ska- res tvärs öfver muskel trådarna i omkr. V / 2 can.
tjocka skifvor, hvilka bultas på båda sidor, peppras och saltas.
Den rökta skinkan skares i t u n n a skifvor.
En tack, ' ärnspanna upphettas långsamt, smöret brynes däri och biffarna iläggas a t t steka omkring 1 min.
på hvarje sida, hvarefter de uppläggas på varmt serveringsfat.
Pannan urvispas med den kokande buljongen och såsen hälles öfver biffarna.
Pannan upphettas ånyo., skinkskifvoirna bräckas, en skifva S i l l i n a t t r o.
o k (f. 6 pers.) - 2 och lägges på hvarje biff.
Under tiden stora salta sillar, l / ± tsk.
hvitpeppar, stekos äggen i en plättpanna och på 2 stora rödlökar, 3 msk.
smör (60 gr.), hvarje biff lägges ett ' égg.
1 ark hvitt papper.
KOKERSKA, ordentlig och pålitlig, er- håller förmånlig plats den 1 nov.
hos fru Mark, Lagmanholms egendom, Lag- manis holm.
PLATS i ett godt hem och som medlem af familjen, finnes från den 1 okt.
for en bildad, musikalisk flicka, villig a t t skota en frisk 5-årig gosse samt vara sällskap och hjälp at husmo- dern vid de dagliga sysslorna.
Betyg, ref., löneanspråk, foto.
sändas till fru Ca,lla Engwall, Gäfle.
EN landthusbållerska önskas på större egendom, en timma från Stockholm.
Svar till » M.
S. », Bro, eller alkn.
tel.
Bro 1.
AN english lady of good family wanted as companion for a young lady during the wintermonths.
Au pair 5.
30 — 6.
30 p. m. References wanted.
Answer to Miss von Horn, Yillagatan 22, Stockholm.
^_ I ett stilla, enkelt hem på landet, i frisk och naturskön trakt af Dals- land, önskas en lärarinna för en 13 års flicka till 6:te kl. läsning.
An- ses som familjemedlem.
Lön efter öf- verenskommelse.
Svar till » Lärarinna », Dals Ed.
ENKEL, frisk, arbet-sam flicka, ord- ningsfull, van vid och väl kunnig i matlagning och husliga sysslor får i höst plats i liten familj i norrländsk kyrkby.
Jungfru finnes.
Svar till » För- valtare », Iduns exp., Stockholm.
PLATS finnes i familj på landet för bildad, musikalisk bättre flicka, ej un- der 23 år, a t t gå frun tillhanda.
Reflek- terande torde insända svar med foto.
och ref. till » Familjemedlem », Norr- sundet p. r.
EN bättre flicka, fullt kunnig i söm- nad och späda barns vård, får plats i höst på egendom.
Betyg och rek.
sändes till fru Sigrid Bratt, Sjögerås säteri, Seffle.
BARNSKÖTERSKA.
På g " und af sjuk- dom finnes plats ledig för en pålit- lig, ordentlig, snäll och barnkär, full- komligt frisk och stark barnsköterska som kan uppvisa bästa rekom.
från förut innehafda platser.
1 Tre barn i åldern mellan 6 och 2 / g år.
Goda villkor, om de höga fordringarna upp- fyllas-.
Svar, helst med foto., till gref- vinnan Hamilton, Marsvinsholm, Skåne.
I enkelt hem på landet får under- visnings van, hälst äldre lärarinna, plats a t t undervisa en flicka i 5:te kl. kurs samt en gosse till 1: sta klass.
Svar med löneanspråk och rek.
till » Stilla hem 1908 », Iduns exp.
LÄRARINNA (helst troende) för 4 flickor i vanliga skolämnen och mu- sik samt tillsyn öfver landthushåll, då husfru saknas, önskas omkr. 1 nov.
Svar med betyg, löneanspråk och foto.
sändas till » A.
J. », Nöbbeled gård, Aneby.
I villasamhälle närheten af Stockholm får bildad, enkel, hushållsvan flicka, kunnig i matlagning plats.
Nya Inack.- Byrån, Brunkebergsg.
3 B, Sthlm.
— 480 — SOLO-KflFFB från A.-B.
Malmö Kaffekompani.
H.
M.
Konungens Hofleverantör.
Magnetiskt förädladt enligt iventk » patentet n:o 20016 är det bästa, renaste och drygaste JflVfl-KflFFE som finnes 1 marknaden och säljei i femton olika Javablandningar i rikati förnämsta Eaffe- och Speceriaffärer.
R o t m o s (f. 6 pers.).
1 stor kål- rot, l 1 / 2 lit.
vatten eller köttspad, V2 msk.
salt, V / % lit.
potatis, 1 kkp.
god mjölk, 2 msk.
smör, salt, so-cker och hvitpeppar.
B e r e d n i n g: Kålroten skalas och skares i små bitar samt påsättes i kallt, 3 saltadt vatten och får koka om- kring / 2 tim.
Potatisen skalas, skares i bitar och lägges ofvanpå kålroten, hvarefter rot sakerna få koka, tills de äro mjuka.
Spadet hälles af och rot- sakerna pressas genom purépress.
Det kalla smöret tdlsättes genast, därefter mjölken, och moset arbetas med gaffel tills det är skummigt.
Det afsmakas med kryddorna och serveras till kött eller korf.
M o n d a m i n k r ä r n (f. 6 pers.).
1 liter gräddmjölk, 1 msk.
vaniljsocker eller skalet af V2 citron, 2 msk.
strö- socker, 160 gr. mondamin, 3 äggulor.
Beredning: I en kaffekopp af mjölken ulröres mondaminmjölet.
Den öfriga mjölken kokas upp med vanilj- sockret och strösockret, hvarefter af- redningen iröres och krämen får koka under rörning i 5 min.
De uppvispade äggulorna tillsättas, och krämen får sedan endast sjuda.
Den upphälles i geléskål och serveras kall med mjölk eller saftsås.
För barnens hud är det ytterst nödvändigt att den mildaste och finaste tvål användes " Hylins öfverfettade Barntfål " besitter dessa egenskaper, och den har därigenom blifvit oum- bärlig för barnkammaren.
H / lin &amp; Co » FabrvAktiebolag, Kungl.
Hoflev * rant5r, S t o c k h o l m.
BARNFRÖKEN.
En ung bättre flicka som är van vid små barns skötsel samt är villig a t t hjälpa husmodern med hvarjehanda, erhåller plats-.
Svar med löneanspråk, foto.
och betygs- afskrifter till fru Hugo Jeansson, Kal mar.
EN rekommenderad god och snäll samt van ensarajungl.ru, äfven något hemma i sömnad, önskas i stilla hem i SÖ- dertelge.
Svar till » Genast », Södertelge Tidnings kontor.
PLATS som hushållerska hos ungkarl, tjänsteman på landet i Väs ter götland, är ledig att tillträda 1 nov.
Svar med uppgift på löneanspråk, betyg och foto.
sändes till » Tor », Iduns exp., Stockholm.
BÄTTRE flicka, med vana vid alla i ett större landthem förekommande sysslor, utom matlagning, samt med goda ref. för pålitlighet och duglighet finner plats i höst å herregård i Skåne.
Svar märkt » Ilusmamselhänsändes till S. Gumaslii Annonsbyrå, Malmö.
DAM.
Af en tillfällighet finnes bättre plåts ior dam s-om genast kan in- sätta i bevisligen fin affär, mot god säkerhet, 10,000 kr.
Svar till » Fa- brik i lan dts orts tad » under adr.
S. Gurmelii Annonsbyrå, Stockholm f. v. b.
Den af Elfsborgs läns landsting aflönads sjukskötersketjänsten Enkel flicka, kunnig i matlagning, bakning, finner plats å landet till den 1 nov.
Svar till » P.
R. », Smedjebacken.
Hushållerskeplatsen vid lasarettet i Gtfle kungöres härmed ledig a t t tillträdas fortast möjligt, senast dem ' 1 jan.
1909.
Ansökningarna ställda till direktionen för Gefle och Gästriklands lasarett in- gifvas till syssloonanskontoret sist den 10 inst.
okt.
De böra vara åtföljda af vidimerade betygsafskrifter och öf- riga rekom.
den sökande vill åberopa samt åldersuppgift och läkarbetyg.
Lön 500 kr.
och allt fritt.
Gefle den 15 sept.
1908.
Lasarettsdirektionen.
En snäll o. anspråkslös flicka, villig a t t med husmoderns hjälp tillse 2 barn samt deltaga i l ä t t a r e hus- hållsgöromål får plats genast.
Den, som på lediga stunder kan biträda vid lättare skrifgöromål har företräde.
Svar med foto.
till järnhandlare Carl Hammargren, Säfsjö.
HUSJUNGFRU, helst från landet, ej öfver 30 år, kunnig i. förekom, göro- mål, höflig och ordentlig, kan få plats från den 24 okt.
i högre ämbetsmanna- familj af tre personer boende Sture- gatan, Sthlm, om goda rekom.
företes.
Svar till » C.
G. W. », Iduns exp.
med station för sköterskan i Lilla Edet och verksamhetsområde af Flundre och Ale härader, kungöras härmed till an- sökan ledig.
Lönevillkor: 700 kr.
i årlig lön, 25 kr.
om året för under- håll af sköterskans utredning vid vård af epidemiskt sjuke, fri bostad och kost, vid vård af annan sjukdom 50 öre pr dag jämte fri bostad och kost.
Ansökan, åtföljd af åldersbevis, läkare- betyg samt de intyg, hvarmed sökan- den vill styrka sin kompetens, insändes till undertecknad inom 30 dagar från nedanskrifne dag.
Platsen tillträdes den 1 nästa dec.
Lilla Edet den 15 sept.
1908.
OSCAR LIBERG, e. provinsialläkare.
BARNERÖKEN.
Ung, bättre, ordent- lig flicka, frisk och barnkär, erhåller till hösten plats i god familj i Gö- teborg a t t sköta och sysselsätta 4 barn i ålder Vf 2, 3, 4 och 5 år.
Den som genomgått Kindergarten erhåller företräde.
Räknas som medlem af fa- miljen.
Svar med foto.
och lönean- språk under adr.
» Husmoderns sällskap och hjälp », Sv.
Telegrambyråns An- nonsafd., Göteborg.
UNDERVISNINGSVAN guvernant, som genomgått fullständigt elementarläro- verk för kvinnlig ungdom, erhåller ge- nast plats a t t undervisa 9-årig flicka.
Harplinge i sept.
1908.
Fru kronoläns- man H. Benzel.
HUSHÅLLSFRÖKEN, bildad, med goda ref. samt van vid sömnad erhåller för- månlig plats i Stockholms närhet.
När- mare upplysningar å Stockholms Ut- hyrnings byrå, Platsanskaffningsaf del- ningen, Kungs trädgårds g.
12.
Husjungfru * Sykunnig husjungfru eller kammar- jungfru får plats på landet.
Svar till friherrinnan Silfverschiöld, Koberg, Upphärad.
