# ID: svediakorp-per1792
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1908
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,022
# sentences: 1,184
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 35 (1130) TORSDAGEN DEN 27 AUGUSTI 1908.
21:STA HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: JOHAN NORDLING.
ä / ungarna t (^dÅlfaiuna I DET STORA och kostbara arbete för landets försvar, som för närvarande pågår i Sverige, utgör den frivilliga skytterörelsen en mycket viktig del.
Den är helt enkelt en af grundstenarne i försvarets murar, kanske en af de kraftigast bärande, emedan den infogats af frivilliga händer.
Särskildt i Södermanland äger denna skytterörelse stor lifaktighet, därom buro de senaste riksskyttetäflingarna i Eskilstuna vittne.
Flere tusen människor hade strömmat samman därstädes under de vackra augustidagar täflingarna pågingo, och besöket af det sörmländska her- tigparet bidrog helt visst också att öka intresset för de lyckade uppvisningarna i skjutkonsten.
De tillstädesvarande fingo tillika nöjet att höra prins Wilhelm hålla sitt första offentliga tal, i hvilket han betonade skytteväsendets stora vikt och uppmanade till fortsatt entusiastisk sträfvan på detta idrottsområde.
De här meddelade bilderna ge en god föreställning om det brokiga folklif, som utvecklade sig på och omkring platsen för täflingarna.
Å den tredje bilden, som är tagen hos stadsfullmäktiges ordförande, öfverstelöjtnant C. Hyltén-Cavallius, där lunch gafs för fursteparet, märkas följande personer, räknade fr. vänster t. höger: Kammarherre af Klercker, friherrinnan Falkenberg, borgmästaren friherre Friesendorff, friherrinnan Friesendorff, grefvinnan Reuterskiöld, prinsessan Maria, general Laiming (uppvaktande hos furst Dmitri), landshöfding Reuterskiöld, prins Wilhelm, furst Dmitri, fröken Hylte ' n-Cavallius, fru Hyltén- Cavallius samt öfverstelöjtnant Hylte ' n-Cavallius och son.
Knut Brydolf foto.
ÅRG.
Per Henrik Lings käraste elev.
Tekla Carlson, född Strömbäck.
Å OFTA TRÄDA oss sjukdom och död till mötes inom den egna familjekretsen och så starkt griper det jäktande nutidslifvet med alla dess uppgifter tag i oss, att det är bra nog sällan vi orka fördjupa oss i känslor och minnen, när posten eller tidningen med- delar oss, att någon, som förr stod oss nära, en lärare, en kamrat, gått ur tiden.
Det skall ha varit en ovanlig personlighet, en människa, som betydt mycket för oss, om vi vid ett så- dant tillfälle känna mer än en stunds vemod.
Men jag vet, att i dessa dagar många, många lärarinnor, gamla och unga, hvarken kunnat eller velat hindra tankarna från att oupphörligt gå tillbaka till en, som de ha att tacka för " sol och värme under seminarieåren ", såsom några af dem textat å den krans de sände till hennes bår.
" Aldrig har en gymnastiklärarinna i Sveriges land varit mer älskad än fru Carlson, " kunde också rektorn vid Stockholms folkskolelära- rinneseminarium, där hon tjänstgjort omkring 3 5 år, yttra vid den terminsafslutning, då han sade farväl till henne.
Nordiskt utseende och lynne hade hon inte, Tekla Strömbäck, fastän hon på fädernet här- stammade från en gammal svensk-finsk släkt.
De bruna, blixtrande ögonen, det soliga lynnet, kvickheten och slagfärdigheten hade hon säkert i arf efter modern, som var af franskt ursprung.
Farfadern, en finsk underofficer, bosatt på Åland, deltog i 1808 — 1809 års krig.
Under hans bortovaro hemsöktes familjen af en stor olycka.
En rysk styrka, som landat på ön, plundrade och satte eld på det lilla hemmet, sedan den först jagat undan invånarna.
Så brände sig detta barndomsminne in i medve- tandet hos en af sönerna, Per, Tekla Strömbicks far, att han aldrig kunde tala om " ryssen ", utan att rösten skälfde af harm.
När freden slöts och det gällde att svära den nye här- skaren trohet, föredrog familjen att flytta öfver till Sverige.
Vid denna tid bosatte sig en hel del finnar ur olika samhällsklasser i vårt land, bl.
a. en medlem af släkten Wirsén.
Hos denne, som inköpt Djursholms stora egendom, blef den unge Per Strömbäck förvaltare.
På äldre dagar erhöll han befattningen som tullinspektor vid Roslags- tull i Stockholm.
Lönen var 1,800 kronor, men fri bostad följde.
Det är underligt att i tankarna förflytta sig till den tid, då Stockholm var omgärdadt med tullstaket, då hvarenda tung resvagn, som kom fram till tullporten, måste stanna och resenä- rerna fingo underkasta sig visitation.
Genom hvarje hölass, som fördes in i sta ' n, stucko uppsyningsmännen in långa spjut för att öfver- tyga sig om att intet tullpliktigt gods var un- dangömdt där.
Och minst två gånger om dyg- net spändes hästarna för tullinspektörens vagn, och han och hans medhjälpare begåfvo sig ut på patrullering.
Flera mil långt kunde de då få fara.
Här ute på bostället med den stora, vackra trädgården växte en talrik barnskara upp.
Lilla Tekla, som var född den 13 aug.
1848, var en af de yngsta, och redan som liten tös hade hon förmågan att smyga sig in i alla människors hjärtan.
Hon var faderns förklarade favorit och beredde honom många goda skratt genom sina oförskräckta och lustiga svar.
Fadern dog emellertid, då hon var endast fyra år gammal, och nu kommo andra tider.
S I M J uk och elasti8k « tillhöra de egenskaper som gjort Fru Strömbäck, som fick den stora pensionen på 150 kr.
och hade &gt;ju barn att fostra upp, måste flytta in till staden och tänka ut något sätt att skaffa sig och dem uppehälle.
Hon hade aldrig lagt händerna i kors, men nu blef det att ta i med ännu kraftigare tag.
Och hon lyckades, liksom många tusen kvinnor lyckats före henne.
Hon slog sig ned vid Klara Strandgata i ett envåningshus, som stod på den plats, där nu Centralstationen är belägen, och öppnade han- del med smör och landtmannaprodukter.
Små- ningom trädde hon i handelsförbindelse med herrgårdarna rundt omkring, hennes anseende ökades, och barnen växte upp i ett godt och skyddadt hem.
Aldrig hörde de modern klaga, hvilka svårigheter som än mötte henne.
På den tiden fanns Klara sjö kvar, och här- liga lekplatser ägde Klarabarnen därnere på stranden och inne på de stora gårdarna.
Den lilla spensliga, viga, kvicka Tekla Ström- bäck blef inom kort ledaren af alla lekar och äfventyr.
Åtskilliga af kamraterna voro betyd- ligt äldre än hon, men ingen hade hennes för- måga att kommendera, och så blef hon " rege- rande drottning ".
Inte mer än sju år var hon emellertid, då hon skänkte bort sitt hjärta åt en lekkamrat, en elfva-åring.
De gåfvo hvarandra ett högtid- ligt löfte att gifta sig med hvarandra, då de blefvo stora — och de höllo ord.
Överens- kommelsen var så pass detaljerad, att det be- stämts, att den lilla fästmöns mamma skulle komma och bo hos dem, hvilket äfven skedde.
Sedan Tekla Strömbäck gått igenom frök- narna Simbergs privatskola vid Packartorget (nu Norrmalmstorg), inskrefs hon 1867 i den friskgymnastikkurs vid Gymnastiska centralin- stitutet, som leddes af Per Henrik Ling.
Här befann sig Tekla Strömbäck i sitt esse.
Ingen var så intresserad, gick med hela sin varelse så upp i arbetet som hon.
Också blef hon professorns käraste elev.
Men nästan lika af- hållen var hon af kamraterna för sitt varma hjärta och sprudlande goda humör.
Efter slu- tad kurs tjänstgjorde mamsell Strömbäck dels som gymnastiklärarinna i skolor, dels som sim- lärarinna på olika håll.
1871 erbjöds henne vikariat som gymnastiklärarinna vid folkskole- seminariet i Stockholm, och två år därefter erhöll hon nämnda plats.
Friskt mod hade hon, och entusiastisk för sin kära gymnastik var hon, men de första åren vid seminariet kände hon det ganska kusligt » !0f VS * där.
De flesta af eleverna voro jämnåriga med henne, många voro t. o. m. betydligt äldre, och när det led mot utnämningstiden, kände hon sig så bäfvande inför uppgiften, att hon helst velat slippa undan den.
Hon begaf sig upp till en af lärarna vid seminariet, adjunk- ten Åberg, som hon var personligen bekant med, och bad honom, att han, som kände dem, som skulle afgöra utnämningen, skulle säga, att hon alls inte dugde för en så kräfvande plats.
Men han bara skrattade och sade, att han tvärtom helst skulle vilja rekommendera henne på det varmaste.
Det var en lycka för seminariet, att Tekla Strömbäck blef fäst vid detsamma.
Oaktadt alla exklusivt berömmande omdömen, som före- komma i minnestal öfver bortgångna lärare, lorde det vara ytterst sällan en lärare fångar alla elevernas intresse, lyckas tillvinna sig oilas tillgifvenhet och förtroende — allt för mycken skröplighet finnes å ömse sidor, för att ett så idealiskt förhållande skulle kunna komma till stånd.
Men jag vet att jag ej gör mig skyl- dig till öfverdrift då jag säger, att med Tekla Strömbäck var det så.
Det är så mycket märk- värdigare som hon var en originell personlighet, som ärligt rättade, hvad som behöfde rättas, och som inte vägde orden.
Länge dröjde det icke, innan hon kände sig hemmastadd med sina " flickor ".
Var hon rik- tigt i tagen med dem, så vankades det både de löjligaste " smeknamn " och den dråpligaste härmning.
Men alltsammans var så genom- syradt af humor, och bakom rättelsen skönjde man så starkt det varma, goda hjärtat, att man inte tog humör.
" Det är märkvärdigt med fru Carlson, för hon kan få säga en sådant, som ingen annan skulle få säga en, " hörde jag en dag en seminarist säga.
Vid få läroverk har väl också gymnastiken varit så älskad som vid Stockholms folkskolelärarinneseminarium.
Det var emellertid ej bara gymnastik det taltes nere i gymnastiksalen hos fru Carl- son.
Hur det var, blef det sed att gå till henne, när bekymmer eller bedröfvelse var på färde.
Hon hade en förmåga att känna med ele- verna, att förstå seminaristsorger, men också att få dessa reducerade till rimliga proportioner, som är ganska ovanlig.
Ett samtal med henne, som börjats under tårar, slutades ofta med skratt.
Hur var det också möjligt att finna världen så tung, då man stod inför den lilla soliga, varmhjärtade mänskan och hörde henne tala så vänligt och uppmuntrande!
Emellanåt tröstade hon på ett mycket origi- nellt sätt.
Det var, när någon beklagade sig öfver att ha blifvit orättvist behandlad af någon lärare.
" Tänk, att de varit så orättvisa mot dig, din stackare, det är ju rysligt!
De adjunk- terna, de adjunkterna!
För det kan väl omöj- ligt vara så, att du själf har någon skuld? "
Gymnastikuppvisningarna på seminariet höra säkerligen till elevernas gladaste och roligaste minnen.
I den flaggprydda gymnastiksalen in- funno sig då vanligen några af lärarna vid Gymnastiska Centralinstitutet, och som alla visste hur viktig och allvarlig stunden var och hur det gällde att göra fru Carlson heder, spände man hvarenda nerv och sena.
Och fru Carl- son hade heder af sina elever.
Oftast gick det hela ståtligt, " gymnastiksången ", författad för tillfället, klingade frisk och käck, och de fruk- tade domarne uttryckte sin stora belåtenhet.
" DamernaTFavorit ".
mtujan — Ml — Försäljes i finare skoaffärer öfverallt — till populära priser — och tillverkas af Ludvig Traugott, Stockholm.
&lt;5G&amp; &amp; Sällan hände det för öfrigt, att främlingar, som studerade gymnastik, vistades en längre tid i Stockholm, utan att professor Törngren tog dem med eller skickade dem till seminariet för att åse öfningarna där.
Efter uppvisningen kom det gladaste momentet för dagen, hyllningen för fru Carlson.
En käck fiickstämma utbragte ett " Lefve gymnastiken, lefve fru Carlson! "
Fyra hurrarop följde, ett par buketter rosor och liljekonvaljer buros in, och på starka armar hissades den lilla gymnastiklärarinnan flera gånger högt, högt upp.
Det var ej blott seminariets elever, som fingo godt af den sol Tekla Carlson spred omkring sig, utan också hennes kamrater.
Hur tomt blef det därför ej i vår krets, då hon i början af år 1906 på egen begäran erhöll tjänstledig- het från seminariearbetet!
Hennes enskilda lif förflöt länge lugnt och lyckligt.
Vid 26 års ålder gifte hon sig med köpmannen Gabriel Carlson, och i äktenskapet föddes en dotter.
Ar 1898 blef hon änka.
Under de senare åren vistades hon ofta i dot- terns och magens hem, där en liten dotterson utgjorde en mycket stor dragningskraft för henne.
Då Tekla Carlson anhöll om tjänstledighet från seminarieundervisningen, fanns ingen an- ledning att tro, att hon ej skulle kunna återta denna.
Så mycket smärtsammare kändes det därför för kamrater och elever, då ej långt där- efter man fick veta, att farliga sjukdomssymp- tom upptäckts hos henne.
Länge ännu var hon emellertid käck och modig, då man träffade henne, ännu fanns det hjärtliga intresset kvar i blick och ord.
Mörkare dagar kommo ju se- dan.
Det var ej lätt för henne att kämpa sig igenom den sanningen, att endast döden kunde göra slut på plågorna.
Innerligt önskade alla hennes kära, att dessa ej skulle bli för svåra för henne, och därför kunde de ej annat än tacka, då hon den 12 aug.
1908, dagen före sin 60-årsdag, stilla och lugnt somnade in för alltid.
När jag under ett samtal med tvenne systrar till den döda sade dem, hvad hon varit för oss och seminariets elever, utbrast en af dem: " Då kan ni kanske förstå, hvad hon skulle vara för dem, som stodo henne nära.
Det är inte många människor som betydt så mycket för de sina som hon.
Var ej Tekla med i kretsen, då kunde det aldrig vara riktigt gladt! "
Svårast af allt var för henne att se män- niskor ha det tungt eller lida på något sätt.
Deras sorger och bekymmer blefvo hennes egna, och aldrig var hon så glad, som när hon varit i tillfälle att ekonomiskt hjälpa en ungdom, som skulle kämpa sig fram till en lefnadsställning, eller då hon kunnat bistå en sjuk vän eller släkting.
Och just för att man såg, hur det gladde henne att ge, blef glädjen att mottaga så mycket större.
Det var en talrik skara, som samlades där ute på Nya kyrkogården den augustieftermid- dag, då hon begrofs.
Solen lyste på alla de fagra blomstren, rosorna och liljorna doftade, och sången klingade vackert ut öfver de dödas stad.
Ej så få unga ansikten såg man i skaran, men jag vet, att det var många, många af hennes forna " flickor ", som velat komma, men ej kunnat.
A alla deras och å de kamraters vägnar, som ej kunnat infinna sig för att en sista gång få tacka för den sol hon spred på deras stig, ville jag nu framföra en innerlig hälsning.
MARIE LOUISE GAGNER.
Baragarderoben är en svensk upplaga af den enda i utlandet existerande tidning i denna bransch och står i förbindelse med kontinentens förnämsta bamklädersaffärer och erhåller från dem rikhaltiga mönster till allt hvad som hör en välförsedd barngarderob till.
Tidningen är också tongifvande på sitt område samt utgifves på nere språk och i kolossala upplagor.
NYTAGET FOR IDTJN A F PORTRATT A.
T I L L 70 Å R S D A G E N ANNA WALLENBERG.
D EN 26 AUGUSTI ingick fru Anna Wallen- berg, född von Sydow, i sitt 71:a år.
För tio år sedan lämnade Idun (årg.
l l, n: r 13) sina läsare en biografi öfver fru Anna Wallenberg, till hvilken vi nu hänvisa.
Där skildras fru Wallenbergs ungdom, då hon ägnade sig åt konststudier, hennes giftermål och hemlif samt hennes stora verksamhet på skilda områden.
Fru Wallenberg var vid den tiden ordförande i föreningen Handarbetets vänner, Kvinnoför- bundet för Sveriges sjöförsvar, Fredrika Breh- mer-förbundets stipendiefonder, Lotten Wenn- bergs fond och den Benedickska fonden, medlem af styrelsen för asylen Pauvres hon- teux, af Föreningen för välgörenhetens ordnan- de, Stockholms läsesa- long och den enda kvin- liga medlemmen i kom- mittén för Sveriges del- tagande i världsutställ- ningen i Paris 1900.
Sedan dess hafva en del förhållanden ändrat sig och fru Wallenberg har bland annat afgått som ordförande och sty- relseledamot i förenin- gen Handarbetets Vän- ner.
Men fru Wallenberg står dock vid inträdet till sina 70 år i sin fulla kraft och ställer alltjämt sin rika per- sonlighet i fosterlandets tjänst.
Förra året mottog fru Wallenberg kallelse ^ GÅRDEN VID KUNGSTRÄDGÅRDSGATAN.
Pris lör helt år 3 kr.
; hälft år 1:60 kr.
Lösnummer 30 öre.
423 att såsom styrelseledamot deltaga i kommitté- arbetet för den blifvande utställningen för konst- industri och konsthandtverk i Stockholm 1909, och ännu för några månader sedan deltog fru Anna Wallenberg i bildandet af en ny förening med uppgift att verka för tillvaratagandet och bevarandet af äldre dyrbara textilföremål till- hörande svenska kyrkor.
Grundtonen i fru Wallenbergs väsen torde med ett ord betecknas som fosterlandskänsla.
Men frågar någon, på hvilket speciellt område hon gjort den största insatsen skall svaret helt visst blifva mycket växlande.
För min del har jag fått det intrycket, att fru Wallenbergs estetiska intressen intagaenmyc- ket stor plats, att hon högt älskar det sköna och ser dess betydelse och därigenom verkat mest på detta område.
Dock förstår jag väl, att andra, som äfven haft lyckan att samar- beta med fru Wallen- berg, också känna sig mötta af en så stor för- ståelse, att äfven de känna sig helt och ode- ladt äga hennes in- tresse för sin sak.
INTERIÖR F R Å N W A L L E N B E R G S K A Barngarderoben &lt;9 * HOFFOTOGRAF BLOMBERG.
SS * 5S En kvinna prisas såsom stor och märk- lig, då hon är en hän- gifven maka och mo- der, då hon väl ord- nar och förestår sitt hem och gör sig äls- kad af sina tjänare, är en gästfri värdinna, angenäm sällskapsmän- Barngarderoben utkommer med ett rikhaltigt lllustreradt nummer i mån., åtföljdt af en dubbelsidig mönsterbilaga med en mängd tillklippningsmönster.
Den bör sålunda blifva af ofantligt värde for hvarje moder, helst som den därjämte lämnar henne en god hjälp med barnens syssel- sättande, och gifver mer än tillräcklig ersättning för prenumerationspriset.
- j » \ ~ •: ~
niska, omhuldar litteratur, musik och sköna konster i allmänhet och sist, men i våra dagar icke minst, då hon ägnar sig åt sociala värf.
Sällan torde en kvinna representera alla dessa egenskaper, men fru Wallenberg äger dem alla och i mycket hög grad.
AGNES BRANTING.
Omkring Haraldson, Några sidor ur m i n badorts krönika.
Af Ernst Högman.
(Forts, och slut.)
FVERALLT I denna badsocietetens frilufts- salong med gröna barrgobelänger och sväl- lande mattor af mossa och blåbärsris hejdades man af tryckta eller skrifna anslag, som utropade stäl- lets fridlysning och påminde den besökande — för så vidt han ej också ägde soffa och hängmatta därinne — om hur ovärdig han i själfva verket var att få vistas på den helgade platsen.
O Här och där voro till och med träden abon- nerade.
De tycktes säga: " Inbilla dig aldrig att det är för dig, min vän, jag sprider ljuflig skugga.
Du ser papperslappen på min bark.
.
.
jag är ett familjeträd, och det är bara fabrikör Carlzon med fru och döttrar, som får sparka upp mossan omkring mig. "
— Det finns en gammal saga om en underlig skog, där stammarnas hål och remnor blefvo bistert stirrande ögon, och grenar och träd- rötter förvandlade sig till knotiga armar, som grepo efter vandraren.
Här var det hungriga människoögon, som sögo sig fast vid de för- bigående, medan långa ordramsor, framnystade i hviskande ton, slingrade sig omkring dem som ormar, klämde och kramade, stungo och dräpte.
Nu fick äfven auditor Behm en dylik tåga lindad omkring sig, där han skymtade mellan träden på spaning efter fru Sterner.
Han visste det, men det ingaf honom inga bekymmer.
Lif- vet syntes honom lekande och solbeglänst, lik- som hela detta förtrollande sommarlandskap, där unga, lättjefulla kvinnor i florstunna dräkter spelade tennis, badade, flirtade och om aftnarne dansade till en spröd stråkorkester i societets- salongen.
Men ingen bland dessa kvinnor gick upp mot fru Sterner.
Redan förra sommaren hade hen- nes kvinnliga charm väckt hans uppmärksam- het, och då de skulle skiljas och han sport henne, om hon trifts godt och ämnade åter- komma ett följande år, fick han ett hälft ja- kande svar.
Fru Sterner tillhörde kategorien af dessa fruar utan män, som om somrarna utgöra badorternas röda inslag och om vintrarna sällskapslifvets.
Deras lit " är ingen bok med sedolärande berät- telser, utan en jämförelsevis vågad historia, där streck och punkter ställföreträda de djärfvaste lifsfaserna.
De göra männen yra i hufvudet och bringa kvinnorna till förtviflan, och det står ett brus af begärens vindar omkring dem, hvar- helst de gå fram.
Fru Sterner hade för några år sedan gift sig med en man, som förälskat sig i hennes vackra figur och] många aktier i förstklassiga bolag.
Men efter en vecka hade hon tröttnat på hans cyniska tillbedjan, hvarför hon gått sin väg och tagit aktierna med sig.
Egentligen var hon föga lämplig som bur- fågel, men auditor Behm, hvilken hade en rätt lång och steril ungkarlstid bakom sig och följ- Skönhet är ma k: t. aktligen visste litet eller intet om, hur man re- der ut en så pass trasslig härfva som kvinnan, ansåg henne inte vidare svår att eröfra och be- hålla.
Det kvistigaste var att komma på tu man hand med henne så pass länge, att det blef tillfälle att växla annat än konversationens hälft utnötta småmynt.
Förgäfves sökte han henne längs åkanten, och en spejargång kors och tvärs igenom sko- gen bragte henne lika litet inom synhåll.
Audi- tören började känna sig trött och missmodig och kastade sig slutligen i en hängmatta, där han inom kort föll i en behaglig dvala, framkallad af skogens ozonfyllda ångor och hafs- brisens melodiska spel i trädkronorna.
Fru Sterners gestalt stod framför honom i allt otydligare konturer.
.
.
Hvad var det egent- ligen för märkvärdigt med den där kvinnan, som öfvergifvit sin man efter en veckas äkten- skap?
.
.
.
Hon hade naturligtvis ett hårdt och kallt hjärta.
.
.
och hans sunda förnuft sade honom, att han borde upphöra att tänka på henne vidare.
.
.
Hans lifs existens var ju så bra ordnad som den var.
.
.
utan komplikatio- ner i något afseende.
.
.
Om vintrarna flöt hans lif fram som en bred, stilla flod, krökte sig mellan ungkarlshemmet, ämbetsrummet och stamkaféet, och om somrarna gled det ut i sol- skenet vid en badort som nu, där landet med skog och äng upplät sin modersfamn för honom ...
Ja, i naturens armar ville han hvila.
.
.
där fanns den rätta vederkvickelsen.
.
. "
U r s ä k t a.
.
.
den här hängmattan är privat, " borrade sig en djup basröst in i hans kontempla- tioner och bragte honom i en fart på benen.
" Alla hängmattor här i skogen ä ' privata. "
Auditören urskuldade sig och gick yrvaken bort till en soffa, på hvilken han ämnade slå sig ned, men upptäckte i detsamma på soffans ryggstöd en kartongbit med ett fett, bredbent namn, som omedelbart stärkte hans ned- satta krafter, så att han kunde gå vidare i värmen.
.
.
.
Restaurantklockan hade ringt till middag.
Den stora, luftiga matsalen med sitt brutna tak och sina ofantliga fönster, genom hvilkas rutor det solbelysta hafvet i hela dess vidd kunde öfverskådas från hvarje bord, fylldes af de i troppar inmarscherande gästerna.
Partibildnin- garna gingo raskt och utan missöden.
Den lilla grupp, i hvars ådror flöt blått blod af mer eller mindre djup i färgen, ägde oljans behändiga egen- skap att genast simma ofvanpå och där söndra sig inbördes enligt konvenansens oskrifna, men heliga lag.
Grefvinnan Furuhielm, som var änka efter en charge d ' affaires vid ett främmande hof och på grund af sin hållning kallades " storhertigin- nan ", växlade blott ett hälft dussin iskylda ord med den friherrliga familjen Brockeman, innan hon drog sig tillbaka inom sitt heraldiska skal, medan den senare familjen endast offrade en hufvudböjning och.
ett skisseradt leende åt baro- nen och friherrinnan Mengel, hvilkas stamför- äldrar, af ättlingarna att döma, tycktes ha idkat hästhandel under trettioåriga kriget.
Längre ned på rangskalan var det ämbets- mannaståndet, som emanciperade sig från han- deln och näringarne, och ända längst ned vid pyramidens bas — i andra klassens matsal, hvars fönster vette åt en hönsgård och en kanin- odling — arbetade en sorteringsmaskin under högtryck med att skilja på småbrukares och barnjungfrurs öfver- och underklass.
Ätningen kom in och stod ännu middag vid på sig själf var i full gång, då auditor Behm fick sitt bord.
Fru Sterners plats tom.
Hon brukade dock inta sin den här tiden.
Han blef förargad öfver att han kunde låta sitt hu- mör bero af, huruvida hon fanns tillstädes här- inne eller ej.
För hennes skull hade han gått sig trött i denna fördömda skog, blifvit förödmjukad, jagad från plats till annan, hoppat jämfota öfver ros och snår bara för att inte bli biten i benen af huggormar, som runnit härs och tvärs igenom mossan och gjort honom nervös.
.
.
Tänk om fru Sterner blifvit ormbiten!
.
.
.
Låg hjälplös någonstädes i skogen, kanske döende.
.
.
Han kände ångesten stiga i bröstet och höll på att resa sig från bordet, ville ut på spaning igen Nej, dumheter!
.
.
.
Hon löpte naturligt- vis ingen fara.
.
.
Den ena ormen biter min- sann inte den andra.
.
.
Var hon en orm?
.
.
.
Ja, den som det visste.
.
.
Egentligen betedde han sig som en åsna, då han kunde sitta och gräma sig på det här sättet.
.
.
Hon hade ju ingen aning om, att han gått och letat efter henne, de hade ej kommit öfverens om att träffas vare sig här eller där.
.
.
Alltså.
.
.
" Hvad önskar auditörn för soppa?
.
.
.
Soupe ä la reine eller filmjölk? "
Han spratt till.
Hela tankekedjan brast i ett nu vid det att Annette, hans uppasserska, räckte honom matsedeln.
" Soupe ä la reine.
.
.
i den här värmen.
.
.
Nej tack, ge mig filmjölk.
.
.
Hör nu, Annette, brukar inte fru Sterner äta middag så här dags? "
" Jo, hon sitter d ä r b o r t a.
.
.
Hon har bara bytt bord. "
Auditor Behm tittade åt sidan och hade i nästa sekund infångat henne med blicken.
Hon såg visserligen ej åt honom, ty hon var fördju- pad i att skära en kyckling, men endast med- vetandet att hon satt därinne bragte honom i jämvikt.
Han tyckte, att hela salen med ens badade i solljus.
Efter middagen fann han henne i en af ber- såerna utanför restauranten.
Han gick fram till henne, hälsade och frågade, om hon tillät, att han slog sig ned.
" Det vore väl en stor oartighet, om jag sa nej, " svarade fru Sterner och log, så att hen- nes oklanderliga tänder lyste i det gröna dunklet.
" Det skulle i alla händelser klä er ganska illa. "
" Säger ni det.
.
.
Ja, ni får sitta, eftersom ni blef den utkorade. "
Hon sköt fram en stol.
" Blef jag.
.
. "
" Ja, tro för all del inte att det är så stor- artadt som det låter.
.
.
Jag beslöt helt enkelt nyss att jag skulle be den första bekanta, som gick förbi, att stanna och dricka kaffe i mitt sällskap.
.
.
Och så kom ni.
.
.
Det kunde ju lika lätt blifvit någor.
annan. "
" Hvilken tur!
.
.
.
Tack, öde! "
Medan de drucko kaffet berättade Behm om sin skogsvandring, ej uteglömmande någon hän- delsedetalj, och fru Sterner tycktes finna behag i att höra, hur ifrigt han sökt henne.
Han å sin sida fann henne förtjusande, där hon med sitt glittrande koketteri satt och eggade honom att tala upp sig till en värmegrad, som var långt öfver normaltemperaturen.
Hon spe- lade diabolo med hans något kantslitna ung- karlshjärta, och för hvarje gång hon skickade det till väders — mjukt och skickligt som den tränade spelerska hon var — erfor han en yr glädje öfver att mycket ännu återstod af som- maren och att de därför borde hinna spela en hel rad lika angenäma partier tillsammans.
Plötsligt sade hon de fem orden: " Jag reser i morgon bittida. "
För hvarje dam torde det vara af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård.
Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak- tiska råd som erhållas uti vår stora bok afhandlande S k ö n h e t e n s h e m - lighet.
Boken erhålles gratis och franko.
Tillskrif oss i dag.
— 424 F * ek.
v f y m e r * i Louise, Stockholm.
=
alltså beräkna tre timmars väntan.
Hvad skulle han göra för att slippa tänka på minuternas långsamma gång?
Inne på hotellrummet var det honom för trångt, läsa hade han ej lust till, och att oafbrutet promenera här i blåsten, som ho- tade att mura igen hans ögon med sand, blefve allt för segt.
Bada?
Ja, det vore minsann en idé!
Det skulle friska upp honom, och så ginge en timme utan ansträngning.
Han begaf sig ut på den smala badhusbron, hvars enda ledstång gungade för vindilarne.
Brisen hade friskat i alltmer, breda vågkammar brusade in öfver den lång- grunda stranden och riste brons stöttor.
Audi- tören kände sig hufvudyr af svallet och höll sig hårdt fast i ledstången.
Då kom en häftig vindstöt och slet hatten från hans hufvud.
Han lyfte blixtsnabbt båda armarne, men i samma ögonblick förlorade han balansen och störtade ned i vattnet.
Den ringa fallhöjden och det obetydliga dju- pet försäkrade mot hvarje fara, men så här nära stranden var bottnen hal och slemmig af en mängd vattenväxter, hvarför auditören ett par gånger halkade omkull under ansträngnin- garna att komma i land.
Han brukade sällan svära, men nu måste han ge sin harm luft i ett par ordentliga eder, ty det oberäknade badet hade stökat till honom på det förskräckligaste.
Emellertid lyckades han komma osedd till hotellet och in på sitt rum, där hans första åtgärd blef att kränga af sig de drypande och grönslemmiga kläderna samt svepa in sig i sängfliten.
Därefter ringde han på Haraldson.
Denne kom och blef ett ögonblick stående vid dörren, stum af öfverraskning.
Behm ut- vecklade en våldsam plastik i sängfilten, medan han berättade sitt äfventyr.
Haraldsons ögon och munvinklar arbetade oerhördt för att åter- hålla den skrattorkan, som ville fram; hans vaktmästareära kräfde af honom, att han skulle förstå och känna med den af olyckan hemsökte.
En vacklande hållning kunde också influera på drickspengarne.
" Det var riktigt tråkigt, det här, " sade han, och stämman klang därvid en oktav djupare än vanligt.
" Jag är en af olyckan märkt människa, " skrek auditören.
" Nej, nej.
.
.
så grufligt kan det då inte vara. "
" Jaså, inte.
.
.
Ja, jag vill bara säga Ha- raldson, att jag inte skulle önska se min värsta ovän i mitt ställe just nu.
.
.
Jag har ju in- genting att sätta på m i g.
.
.
Kofferten.
.
. "
" Den kommer med kvällståget.
.
.
Godsexpe- ditionen har fått underrättelse. "
" Hur dags är kvällståget här? "
Auditor Behm trafvade i strandbrynet.
De " Vid elfvatiden.
.
.
Så i morgon bittida kan soltorkade tångknippena knastrade under hans auditören välja mellan kostymerna. "
fotsulor.
Han hade utstakat en bana åt " Det är inte frågan om i morgon bittida, sig mellan ett båtskjul och en anslagstafla, och där företog han sig nu i ensamheten en liten utan nu.
.
.
nu.
.
.
om ett par timmar. "
" Jaså, auditörn menar för supéns s k u l l.
.
.
maratonlöpning för att få tiden att gå.
Den kan vi så godt bära in på rummet. "
I hans hjärna hvirflade tankarna rundt: allt " Haraldson.
.
.
reta mig inte!
.
.
.
Vi har ju möjligt förlegadt skräp yrde upp midt ibland de välsvarfvade känslofraser, hvarmed han äm- hittills varit goda vänner. "
" Ja, jag får tacka. "
nade bestorma fru Sterner; han tänkte på sin " Jag bryr mig inte ett dugg om supén.
.
.
knappsamling, på kyparn på kaféet därhemma, Jag skulle inte kunna få ner en bit.
.
.
Saken som skulle bli djupt gripen af hans förlofning är den att jag m å s t e.
.
.
hör Haraldson, jag.
.
.
ty i sin starka spänning blandade han ihop det närvarande med framtiden.
.
.
så erinrade måste ut vid halftiotiden.
.
.
för att träffa en han sig ett oförskämdt bref från en skräddare, person.
.
.
Och jag kan väl inte komma i filt och kalsonger. "
som ville ha betalt för en vårpaletå, och där- ifrån kom han in på den ännu saknade koffer- " Naturellement.
.
.
nej. "
ten, för att strax därefter ånyo börja tumla med " Haraldson är tvungen att hitta på en utväg. "
språkformen, hvari han skulle uttrycka sitt Den habile vaktmästaren, som ännu aldrig hjärtas heligaste känslor.
stått rådlös inför en hotellgästs infall eller önsk- ningar, måste nu tänka både skarpt och länge, När han repeterat till midten af bekännelsen, innan knuten började lossna.
Slutligen, då åt- var klockan bara half sju.
Ännu kunde han " Reser n i? "
Han störtade med ens ned från sin höjd som då en lärka, efter en drill, slår ihop vingarne och sjunker till jorden som en fallande sten.
" Det är väl bara tillfälligt ...
Ni kommer förstås igen? "
" Nej, visst inte.
.
.
Jag far först hem på en vecka för att ordna ett och annat, och se ' n styr jag kurs på Frankrike.
.
.
Jag ämnar bo därnere öfver vintern. "
Det uppstod en paus.
Auditor Behm såg med ens sin vackra sommardröm förflyktigas, och han behöfde tid att samla sina tankar in- för det gapande tomrummet.
Det var icke det att han skulle förlora ett angenämt sällskap, som gjorde honom orolig.
Fru Sterner betydde långt mera för honom än en vanlig sommarbe- kantskap, det insåg han nu.
Här hade han visserligen för första gången i sitt lif mött den kvinna, som fick hans pulsar att slå i kärle- kens lidelsefulla takt och åt hvilken han på fullt allvar ville antvarda sitt öde.
Men det vore lika löjligt som olämpligt att helt burdus komma med en kärleksförklaring här i bersån, medan gästernas prat och skratt och rasslet af uppasserskornas spring trängde fram till dem.
Han måste invänta tillfället un- der eftermiddagen och därför skulle han oafbru- tet vara vid hennes sida; släppte han nu grep- pet, så gled hon ifrån honom.
En uppdykande tanke att han kunde korrespondera med henne om saken, sedan hon rest, slog han genast ifrån sig.
Hans brefstil saknade ord för något så skört och inveckladt som hjärteaffärer.
Då drabbades han af ännu en missräkning.
Efter en stunds samspråk förklarade nämligen fru Sterner, att hon måste gå in på sitt rum för att skrifva till ett par släktingar och packa.
Hon reste sig och bjöd farväl.
" På återseende, " sade Behm och tryckte hårdt hennes hand. "
J a g måste ovillkorligen träffa er, innan ni far. "
" Åh.
.
.
Men tåget passerar här tidigt i morgon bittida, och då ligger ni förmodligen i er söta sömn. "
" Får jag inte se er något i kväll?
.
.
. "
" Vid supén?
.
.
.
Jo, det kunde ju hända. "
" Ännu hellre efteråt.
.
.
Ni brukar om aft- narne gå ett slag i dalgången på andra sidan ån. "
" Jaså, ni har roat er med att bespeja mig. "
" Nej, endast att ge akt på er smak för de landskapliga egendomligheterna här.
.
.
Jag tycker själf om att ströfva igenom den där trak- ten. "
" N å j a.
.
.
har ni era vägar dit i afton, så träffas vi kanske. "
" Tack;! "
De skildes.
j LUZERN ® Förnlm vistelseort under sommaren.
® G:D HOTEL NATIONAL — 425 — skilliga kombinationer runnit upp i hans hjärna och förkastats, sade han: " Ja, om auditörn inte tar illa upp, så vet jag kanske ett s ä t t.
.
. "
" Säg ut, Haraldson! "
" Jag har en lin och nästan ny söndagsuni- form, som jag tror skulle klä utmärkt.
.
.
Klockan half tio är det ju för öfrigt nästan mörkt.
.
.
i synnerhet inåt skogen. "
De sista orden sade Haraldson med en hem- lighetsfull betoning, som tvang auditören att dra på munnen.
Och efter det diskreta löjet följde ett befriande skratt, hvilket Behm nu hade lätt att kosta på sig, ty han fann vakt- mästarens erbjudande ypperligt.
.
.
.
Klockan half tio gled det Haraldsonska söndagslivréet ut på baksidan af hotellbyggnaden och var kort därefter uppslukadt af trädens skym- ning.
Och så begaf det sig att auditor Behm, i en hotellvaktmästares skepelse, biktade sig för en kvinna, som fann behag i den ihärdig- het, med hvilken han för sin kärleks skull be- tvingat motgångar, och som därför gaf det svar, att hon ville tillhöra honom, då hon om ett år återvändt till hemlandet.
Om natten gick Nancy och våndades svår- ligen i sin kammare på hotellvinden.
Hon och kusken, Filip, hade gjort en kvällspromenad tillsammans, då hon helt oförmodadt upptäckt Haraldson, iförd, enligt hvad hon trodde sig urskilja i dunklet, det bästa livréet och i säll- skap med en främmande kvinna.
Hon begrep mycket väl sammanhanget: Haraldson antog, att hon var honom otrogen, och ville nu häm- nas med liknande vapen.
Öfverväldigad af ruelse hade hon ej haft mod att rusa fram, dessutom hade det varit fruktan att se Filip och Haraldson råka i delo med hvarandra i det ömtåliga ögonblicket, som hållit henne tillbaka.
Men nu ville hon låta honom veta, att hon ej brydde sig det bittersta om Filip, och det skedde i en mycket deklamatorisk stil, i det hon på morgonen föll vaktmästaren gråtande om halsen och besvor honom att ej fästa sig vid hvad han varit vittne till i dalgången i går afton.
Haraldson visste sig ej ha varit vittne till någonting, men förstod anledningen och höll sig strängt allvarsam.
Inom sig var han fullkom- ligt lugn.
Nancys förvillelser gjorde intet in- tryck på honom längre.
Hon var honom på det hela taget likgiltig.
Det fanns något sim- pelt i Nancys natur, som stötte Haraldson till- baka.
Han hade stått och beundrat fru Sterner, då hon från kupéfönstret vinkat farväl till audi- tor Behm med den blombukett, som hennes älskade gifvit henne och som Haraldson be- ställt.
— Hvilken härlig kvinna hon var!
Någon- ting i den stilen ville han också se sig om efter.
Hans hjärta fylldes af stolthet öfver att han fått del af deras hemlighet och att det, tack vare hans förslagna idé, kommit till ett afgö- rande emellan dem.
Han kände sig vara en större Haraldson i dag än i går.
Och då Nancy, ännu snyftande, vågade en meningsrik hänsyftning på framtiden och strand- hotellet på Ramsö, svarade han: " Vi ska inte förhasta oss, Nancy.
Det är nyttigt att pröfva och öfverväga.
.
.
För resten, " tillade han med en dristig kastning på det väl- kammade hufvudet, " lär det komma en ny kall- skänka till restauranten nästa sommar.
.
. "
" Du tänker väl aldrig.
.
. "
" Jag tänker ingenting.
.
.
för närvarande.
.
.
Det får bero på kallskänkan.
— Au revoir! "
Därmed gick Haraldson att vittja morgon- tidningarna.
Härligaste läge vid Vierwaldstättersjer.
Bum frän 4 kr.
• 111. prospekt gratis.
[Telegramadress: " National *.
Denna afdelning är för öfrigt den enda, som hunnit bli färdigt till öppnandet; de öfriga deltagande länderna, Ja- pan, Tyskland, Österrike och Frankrike ha, lika litet som Ryssland själft, kunnat möta vid invigningen med sina af- delningar i komplett skick.
Som det är första gången Sverige deltager i en utställ- ning inom Ryssland, ha vi i vår läsekrets intresse låtit vår specielle fotograf, hr A. Blomberg, resa till Petersburg för att aktuella bilder från den stora expositionen skulle så fort som möjligt kunna ingå i Iduns spalter.
Våra åtgär- der ha emellertid endast lyckats delvis, enär utställningens öppnande, som skulle ha ägt rum sistlidne fredag, blef framskjutet till tisdagen i denna vecka.
Det är därför blott en bild vi denna gång ha att bjuda, men hoppas vi kunna komplettera med en intressant och rikhaltig serie i ett föl- jande nummer.
Den nu återgifna exteriören framställer entrén till sven- ska afdelningen, vackert ordnad med sin af arkitekten Boberg komponerande balustrad, de puttiomgifna socklarne, som uppbära ståndaren, och en monter med Rörstrands- och Gustafsbergs-porslin.
O M VI SVENSKAR äro " ett trögt folk fullt af hetsig- sigheter ", ha vi måhända denna senare egenskap att tacka för att vi, midt i upprifvande och utmattande sociala fejder, ändå behålla ett visst mått af energi och vakenhet.
Ehuru vår industri arbetar för half maskin och vårt affärs- lif lider under dåliga konjunkturer och delvis omodärna arbets- metoder, äro vi ändå med ute i världsmarknaden och söka göra oss gällande.
En nation, hos hvilken vi i affärshänseende ha allt att vinna, är Ryssland, hvadan Sveriges deltagande i den stora, i dessa dagar öppnade konstindustriutställningen i Peters- burg måste glädja enhvar svensk, som vill sitt lands ma- teriella utveckling på handelsförbindelsernas väg.
Sverige har en stor marknad att eröfra i den " svarta mullens " rike, det beror endast af oss att förstå ryssarnes behof och önskningar, lära känna deras smak, deras affärs- vanor.
Att de skola få aktning och intresse för vår konst- industri sådan den nu framstår i den af arkitekterna Bo- berg och Ydrén samt hr David Blomberg från Nordiska kompaniet m. fl.
förträffligt anordnade svenska afdelningen i utställningsbyggnaden, den s. k. Michaelsmanégen, ha vi all anledning tro.
426
!2^sJ SllSllSElMISSSMiSMSlMMiSES WMSMSiiMIMSMSiWEMMMEMSi Etter ett oljefärgsporträtt på Rosenlund af WerthmiiHer.
MKRING TVA MIL från Hälsingborg ligger, inbäddad i skogen, en gård med gamla anor.
En allé af resliga, jättestora lin- dar leder upp till hufvudbyggnaden.
De egen- domliga ekonomihusen i rödmåladt korsvirke, som inrama gårdsplatsen, förläna det hela ett osökt, landtligt behag.
Det var sistlidne sommar jag gjorde ett be- sök å Rosenlund — ty så heter denna idylliska plats.
Kort förut hade man i vårt land firat minnet af den moderna svenska historieskrifnin- gens fader Sven Lagerbring.
I lifstiden hade han ägt Rosenlund och på nämnda minnesfest hade en deputation från Lunds universitet, an- förd af professor Wrangel, nedlagt en krans å hans kista, som inrymmes i ett grafkapell i för- samlingens kyrka.
Detta bevarar äfven det jordiska af en annan märklig personlighet, Mar- tina Schwerin, Tegnérs litterära vän och för- trogna, hon, som gått till eftervärlden under namnet: " Tegnérs biktmoder ".
O Mitt besök å Rosenlund står i lifligt minne.
Nu bringar dödsbudet underrättelsen, att äga- ren är borta.
Jag erinrar mig rummet med de många min- nena, där kapten Clairfelt, den vänlige gamle, re- siderade, det trefna rummet med rara möbler, det massiva skrifbordet af ek, som en gång tillhört Karl XII.
På väggen midt emot hängde hans faders, generalens ungdomsporträtt, måladt i en säregen gul ton.
Öfver detta var hans genomskjutna hatt anbragt, i hvilken en skjorta med stora fläckar af obestämd färg fanns instoppad.
Slrax under hängde en kosackpiska af bastant slag.
Minnen från olycksåret 1808!
Nu, då vi skrifva 1908, har åter ett sekel rullat: .hän.
Och sonen af en af finska krigets hjältar finns ej heller mer.
Hans gång var stapplande och blicken skum, men minnet var lifligt och sinnet friskt.
Men det är ju helt naturligt att det var det för- flutna, däri den gamle kaptenen med förkärlek dvaldes.
Han var ju född den 17 sept.
1821.
Karl XIV Johan mindes han mycket väl.
I sin gröna ungdom hade han en gång varit uppe hos honom på kungl.
slottet för att söka an- ställning som page.
Karl Johan var mycket vänlig, bad honom sitta ned bredvid sig i soffan och pratade en stund med den unge mannen.
Han tyckte att konungen mest liknade en gammal präst, klädd i kaftan.
.
.
I Schleswig var han med 1848.
Af rege- mentschefen skickades han vid flere tillfällen i förväg att ställa om kvarter och dylikt.
Vid ett tillfälle kom han så nära krigsskådeplatsen, att skottväxlingen hördes.
Men det var också allt.
För personer, som mött honom i lifvet, såväl som för de alldagligaste händelser hade han ett rent af fenomenalt minne.
Men han var äfven en man med hjärta.
En hedersman från topp till tå utan fruktan och tadel.
Ett drag af ho- nom, som jag hört från en vän till familjen, kan jag i detta sammanhang ej underlåta att nämna.
Då koleran bröt ut i Karlskrona, låg han där kommenderad med sitt kompani.
Den hem- ska gästen ryckte bort den ene efter den andre af manskapet.
Och då fick man upplefva den ovanliga anblicken af en chef, som satt vid de olyckligas säng, hållande deras händer i sina, tills lifsgnistan slocknat.
.
.
Nu är han själf borta.
Vid mitt besök fick jag till låns en för ho- nom kär bok.
Bokens titel lyder: DAG-BOK TILLHÖEIG MAURITZ CLAIRFELT BÖEJAD DEN IS EEBRTJABI lr 08.
Denna handskrift i kvartformat, afslutad den 31 dec.
1808, är i flere afseenden intressant, ej endast i krigshistoriskt, utan i rent psykolo- giskt och allmänmänskligt afseende.
Man får här göra bekantskap med en af 1800-talets sorglösa krigargestalter, fostrade så att säga på slagfältet.
Jämsides med svenskens lugn besit- ter hans fransmannens eldighet.
Han var född 1780 i Paris.
Sina barnaår tillbragte den lille Maurice hos modern m:lle L ' Eclair, skådespe- lerska och berömd för sin skönhet.
Hennes hufvud föll under guillotinen, då revolutionens stormar skakade Frankrike.
Hans fader var en af det gustavianska tidehvarfvets märkesmän, Gustaf III:s vän och rådgifvare, den orolige, men talangfulle Gustaf Mauritz Armfelt.
Denne, som aldrig lämnat den lille Maurice ur sikte, förde honom vid unga år till Sverige för att uppfostra honom till svensk.
Han deltog med utmärkelse i flere fältslag samt blef af Karl Johan adlad, hvarvid han antog namnet Clair- felt, sammansatt af föräldrarnas namn.
Han dog 1841 i Lund som generalmajor.
KAPTEN MAURITZ G A B R I E L C L A I R F E L T.
Efter en fotografi af Alfred B. Nilson tagen kort före kapten Clairfelts död.
427 Det erkännande, som från ledande officerare kom Clairfelt till del under det finska kriget, är öfver allt beröm, och han betraktades såsom en af finska arméns tappraste och mest begåf- vade officerare.
Den halfva glömska, hvari
!&gt;S^J h a n s n a m n fallit, h a r han i n g a l u n d a gjort s i g förtjänt af.
* Då m a n läser dessa g u l n a d e blad, d ä r in- t r y c k och episoder, v a r e s i g d e t gäller e n ba- talj eller e t t v a c k e r t fruntimmer, n e d k a s t a t s p å p a p p e r e t, s k y m t a r s t ä n d i g t bilden af den sorg- löse m u s k e t ö r e n fram mellan r a d e r n a.
D å in- t r y c k e t blir lifligare, b e g a g n a r han sig med för- k ä r l e k af sitt m o d e r s m å l — franskan.
H ä r och h v a r erfar m a n den u n g e officerens förtrytelse öfver l e d n i n g e n och d e t sätt h v a r p å d e t t a ö d e s d i g r a k r i g fördes.
E t t p a r k o r t a ut- d r a g b ö r a helt visst v a r a af i n t r e s s e.
D e n 16 m a r s ä g d e e n förpostaffär rum vid Hastilla.
B r i g a d c h e f e n var a t t a c k e r a d.
b e r g s å lefvande målat för oss.
Omedelbart efter h e t e r d e t: " Tvänne dagar före min fångenskap hade jag varit som Parlamentaire hos öfverste Koulncff, som commen- derade fientliga avantgardet, och har jag att tacka denne öfverste för att jag lefver.
Ty då han blef mig varse, liggande på isen och af Cosaker massacrerades, då körde han bort dessa Hundar och gaf mig handen, skickade genast efter en skrijnda, och viste jag honom var Gref Lövenhjelm var då han genast gaf oss bägge en Sauve Garde.
Vi blefvo lagda på en skrijnda tillika med en svårt b ' esserad dragon och förda till en liten by bredvid Fyhajockis prästgård där General Tuttchkoff tagit sitt högkvarter.
.
.
Gref Lövenhjelm och jag delade samma öde, bles- serade säng vid säng fångne.
Med ett ord lika olyck- 1 ga, knöto vi första vänskapens band.
.
.
Jag kan ej beskrifva huru sensibelt det var för mig att se min lilla betjänt (en 14 års gosse och som jag " Jag fick vid denna affaire, " skrifver Clairfelt, " en tagit med mig ifrån sina föräldrar då jag reste från kula genom min hatt och som gjorde mig en svår Kongelf) att se denne gosse, säger jag, fälla bitterliga contusion; af rapporten finner man att den som ej var i eld är nämnd först och som distinguerad o. s. v., tårar öfver min säng där jag låg blesserad och så håller jag honom räkning därföre och kommer han att men så går det till hos oss. "
dela samma öde som nu kommer att förestå mig. "
U n d e r s t ä n d i g a r e t r ä t t e r och m i n d r e s a m m a n - Så s m å n i n g o m tillfrisknade de, och efter u p p e - d r a b b n i n g a r med fienden h a d e m a n kommit till håll p å skilda platser i Finland ankommo de Pyhajocki, e n p l a t s, som skulle bli ö d e s d i g e r för den 22 maj till S t.
P e t e r s b u r g.
Clairfelt.
Den 10 j u n i s k e d d e afresan till M o s k v a, och H a n h a d e n y s s genom stor r å d i g h e t r ä d d a t här uppehöllo de s i g e t t år, då frihetens t i m m a k o n u n g e n s g e n e r a l a d j u t a n t grefve Lövenhjelm slog.
F å n g e n s k a p e n v a r emellertid efter för- från en ö g o n s k e n l i g död, d å h a n själf till följd h å l l a n d e n a dräglig n o g.
S p e t s a r n e af M o s k v a s häraf r å k a d e illa u t.
H a n b e r ä t t a r själf om fina värld sökte efter b ä s t a förmåga förljufva sitt m i s s ö d e: deras vistelse i den gamla k r ö n i n g s s t a d e n.
Den " Strax kom jag i handgemäng med en Grodnow- ena m i d d a g e n och festsupen aflöste den a n d r a, Husar, högg lyckligt ned honom, fick ett hugg i min och besök o c h baler och t e a t e r f ö r e s t ä l l n i n g a r, hatt, då en Cosak enfilerade mig genom kappan utan j a k t e r o c h utflykter h ö r d e n ä r a n o g till ord- att skada mig, men med sådan violence så han och jag föll af hästen på en gång.
Om öfverste Wrigt n i n g e n för d a g e n.
D å och d å t r ä n g e r e n kla- gjort sin skyldighet så hade Cosaken och jag blifvit g a n d e suck fram vid t a n k e n p å h e m l a n d e t, m e n af våra dragoner tagna, ty vi voro 200 man till häst och de 60, men förgäfves.
Jag blef omringad af 5 a 6 i n ä s t a ögonblick h a r s p r å k e t ej s t a r k a u t t r y c k n o g a t t p r i s a fröken X.
Y.
Z:s s k ö n h e t och Cosaker som var och en gaf mig ett stygn, och om hatten ej suttit kvar, så hade jag mist högra ögat, sätt o c h vara.
Och det t ä c k a k ö n e t t y c k s ej hvarest jag fick ett stygn under det.
2:ne i bröstet heller h a varit alldeles likgiltigt för den ståt- och vänstra handen genomstuckit.
Och då blef jag lige s v e n s k e n, n o g af, den ena d a g e n gick efter desarmerad, och där slöt min militäriska bana.
M e n n y h e t e r n a från h e m l a n d e t, Lifvet är ingenting att mista, men frihet är att den a n d r a.
som d å och d å a n k o m m o, voro ej ä g n a d e a t t mista allting.
Tvänne års campagne jag gjort mot fransoserna s k i n g r a d e moln, som u n d e r s t u n d o m sökte a t t där jag flera gånger varit exponerad, var mig lyckligare f ö r d y s t r a den u n g e s v e n s k e n s ljusa lefnadsmod.
och det var sagdt i ödets bok att jag vid den andra I slutet af d a g b o k e n finnes en alfabetiskt och tjugonde affaire jag var i skulle mista min frihet. "
o r d n a d " n a m n l i s t a p å d e P e r s o n e r och Familjer Nu m ö t e r oss i d a g b o k e n en g a m m a l b e k a n t, jag känt under m i n fångenskap i Ryssland ".
Kulneffs g o d m o d i g a, s k ä g g i g a anlete, som Rune- D e n n a lista u p p t a g e r ej m i n d r e ä n 2 3 6 namn.
*) Se Finska kriget och Finlands krigare 1808- G e n e r a l e n var gift t v e n n e g å n g e r.
I senare 1809.
Helsingfors 1879, sid. 130 o. följ.
" ^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^m ROSENLUND.
I ÖFRE HÖRNET GENERAL CLAIRFELTS GENOMSKJUTNA UNIFORMSHATT OCH DEN KOSACKPISKA, HVARMED HAN BLEF MISSHANDLAD VID TILLFÅNGATAGANDET.
giftet m e d friherrinnan Amalia S o p h i a Oxen- s t i e r n a till E k a o c h L i n d ö föddes den n u i d a g a r n e aflidne sonen M a u r i t z Gabriel.
D å g e n e r a l e n efter d ö d e n skulle k l ä d a s som lik, u p p t ä c k t e s d e t mellan t r e t t i o och fyrtio ärr efter p i k a r och s a b e l h u g g p å h a n s k r o p p.
ALFRED S^F^CI ' llJwläiKfifsSJi P IL 6 r * i m &gt;^miz ?m q FRÅN IDUNS LÄSEKRETS Q_ TVECKLINGEN af det af herr Tore Blanche i num- U mer 32 af Idun under artikelöfverskriften " I skott- linjen " framförda problemet synes mig ej böra stå utan gensägelse.
Problemet är nu en gång gifvet, kanske med icke så fullt odisputabel konsekvens som önsk- värdt vore — särskildt kunna orden " allvarlig böjelse " ge anledning till mångtydning — men slutsatserna kunna dragas annorlunda och framför allt tror jag, att författarens egna maximer kräfva utredning och ej böra passera oemotsagda.
Det tryckta verkar ju ofta på mindre kritiskt anlagda naturer som axiom — och det bör ej finnas några axiom i moralfrågor, de bero på iakttagande af den naturliga ledningen, på personens egen uppfattning.
Sådan denna är, sådana bli också de fordringar, som ställas på morallifvet.
Är uppfatt- ningen fången i samhällsfördomarnes bojor, inrättas medvetet eller omedvetet det egna moraliska lifvet gärna om möjligt konsekvent i enlighet med den allmänna mo- ralen, likaså väl som personen söker acceptera det för- tjänstfulla hos densamma, betjänar han sig till en egen favör af dess fel och brister.
Då mannen på kvinnan som sin tillkommande ställer fordran på absolut renhet i vandel, ger han därmed indirekt ett erkännande af att han för sin del tror på den allmänna moralens rätt- färdighet; att han dock samtidigt bryter stafven öfver sitt eget jag, tycks icke bekomma honom något.
Ty konsekvensen fordrar ju likställighet, är den ena parten tadelfri, så borde väl i all rimlighets namn den andra också vara det.
Men nej!
Den där satsen " Kärleken gör ren " gäller naturligtvis blott männen, skapelsens herrar, lagarnes stiftare.
De ha upphöjt nära nog till samhällsdogm, hvad som kan vara bekvämt för dem.
De kränga af sig sin gamla smutsiga skjorta och ha strax till hands en skinande hvit klädnad att stoltsera i vid sin tillkommandes sida — som änglar i paradiset.
Om jag skulle våga ett svagt försök att motivera hur i den manliga hjärnan en så barnslig begreppsför- virring någonsin kunnat uppstå, vill jag i detta sam- manhang blott anföra: Vi kunna karaktärisera kärleken såsom väsentligen tvåfaldig, en högre, den själsliga kompletteringens, en lägre, den kroppsliga kompletteringens, med sin än lägre afart, driften.
Mannen, som nu blott temporärt hem- faller under den senare, kan så fullständigt skilja de båda slagen från hvarandra, att det hos honom i detta hänseende finnes två totalt olika kännande individer i samma hjärna, af hvilka den ena blir bestämmande blott i ett relativt fåtal fall.
I denna dualism tycker sig nu den ena individen instinktivt utan allt ansvar, för hvad den andra tvingar till, och på så sätt kan den etiska personligheten som helhet anse sig moraliskt oskadd undkomma alla skeppsbrott.
Denna suggestion kan bli och blir ofta alldeles dogmatisk.
Det kan gå så långt, att en genomusel äkta man gör sin hustru de hårdaste före- bråelser för en ytterlig småsak i moraliskt hänseende.
Däremot hör, enligt vedertagen uppfattning, förmågan af ett sådant skillnadskännande hos kvinnan på grund af hennes aptering och naj; ur till sällsyntheterna.
Jag har aniört detta för att initiera läsaren i de skilda bedömningssätt, som kunnat influera på mannens vilja i det af hr Blanche relaterade fallet och vill nu söka framhålla de afgörande orsakerna till hans hand- lande.
Mannen har inför kännedomen af fakta låtit de in- vanda fördomarne besegra så väl sin känsla som sitt förnuft.
Att enbart erfarandet om kvinnans föregående varit tillräckligt att ge den " allvarliga böjelsen " döds- stöten, belyser, huru ringa och svag denna i verkligheten var.
En kärlek, som kullkastas af obestyrkt förtal, är ingen grund att bygga på.
Vidare ligger i mannens härvidlag tydligt framträdande baktanke, att kvinnan är oförmögen att älska varaktigt och verkligt än en gång — att det kanske varit den ekonomiska sidan, som för henne varit bestämmande — den psykologiska förkla-: Cppgif lifvidd (under armarne), midjevidd och kjol- längd, erhåller Ni till Eder figur Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Blu«- i fullt tillförlitliga, moderna o. eleganta lif 40 öre, KjolmSnstar utan slip 50 öre, Prlns«s tklidning 75 öre, W \ - — — - * * J. R.formdråkt 75 öre, BarndrKktmBnsi.r 50 öre, Kragmönst.r (Pelle- m 6re B. NILSON.
Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition i åtföljd af likvid Insändes till Mastersamuelsgatan 43, Stockholm i lA * 4+m * * \ M £.
* • / V ^ A ^ A ^ A rappersflionster.
* ' « " -- ' - ° * » " * - * * ~-™~ » * • iduns luoflsteraio.
i — 42é
5 %^] ringsgrunden till, att han lät sitt beslut om brytning anta en så brutal form, att kvinnan i öfvergifvenheten drefs till själfmord.
Det är klart, att, hur upprördt hans själslif än varit, han inför förkänsla af, att en brytning kunde medföra så olyckliga följder, iakttagit en helt annan taktik än denna: " Adjö, vi ha intet mer med hvarann att skaffa. "
I öfrigt är naturligt att, som också påpekats, ett sa rubbadt förtroende endast med svårighet låter sig åter- ställa.
Nu vittna denna hans känslighet och nervösa harm öfver att helt hastigt finna kvinnans sedliga upp- fattning och etiska personlighet stå liksom under all- män måttstock om hans oförmåga att frigöra sig från det vanliga betraktelsesättet, just om saknad af den frigjordhet, som skulle utgöra borgen för att hans äktenskap ej blefve för den andra parten en ständig påminnelse om hennes felsteg.
Allt som allt resumerar det hela i, att vi utan per- sonlig sakkännedom måste med de gifna premisserna bestämdt förneka riktigheten af " att han gjort sig skyl- dig till något, som han icke kan försvara ".
Hvem vå- gar omvändt påstå, att, om en förlofvad flicka får vet- skap om att hennes fästman fört ett utsyäfvande lif, innan han gjort hennes bekantskap, och på den grund bryter, hon gjort sig skyldig till något, som hon icke kan försvara.
I förhållandet mellan man och kvinna spelar, all moral i öfrigt oafsedt, ett så kalladt ' före- gående " ofta rollen af det skiljande spöket.
Däremot kan naturligtvis i detta speciella fall ej förnekas, att af de vägar, som stodo mannen till buds, han ej valt den bästa.
Påståendet " att den, som älskar, är fri, " tal att kriti- seras.
Frihet ha vi endast att välja vår kärleks före- mål, driften skall, om vi vilja lyssna till vårt högre medvetande, vara bunden vid detsamma.
Då vidare säges, att endast det närvarande är bestämmande, tvin- gas jag att erinra om kausalitetslagen, som har sin giltighet äfven här.
Lifvet är ju en kedja af småting, som hvart och ett i viss män har grundläggande betydelse för tillvaron.
Hvad som en gång är gjordt, kan från individens egen synpunkt aldrig utplånas.
GERHARD BRUN.
Ett varmt tack till " Svenska " för hennes inlägg i stafningsfrågan, hvilka vittna om så mycken kärlek " till vårt land och språk.
Många ha.
samma syn på tingen, många känna med Eder sta f - ningsukasen som ett groft våld på vårt ärorika språk, ja, många sörja i likhet med Eder öfver detta egen- mäktiga tilltag, tillkommet för skolans skull utan hän- syn till alla andra, som ock bygga och bo, läsa och skrifva i vårt gamla kära land.
W ?.
Känslomänniskor.
En återblick i lifvets tidbok af Hanna Lundholm.
(Ports.)
" P Ö R DET MESTA " Dan såg på modern och bjöd I " * till att skratta.
Han ville igen bibringa henne den tron, att hans vedermödor i skolan varit en bagatell.
Men Alfa visste nu, att för en så ömtålig natur hade de aldrig varit och kunde aldrig bli en småsak.
" Ehrenfrid och jag höllo alltid ihop.
Du får inte tycka, att vi äro några riktiga krukor, " fortfor han ifrigt.
" Vi slogos länge, men man tröttnar till sist. "
" Hvad göra ni nu? "
" Vi gå ute.på landsvägen. "
" Är inte det förbjudet?
" Jo, vi skulle hålla oss på skolgården, men när ingen af lärarna ser det så.
— Där får man vara i fred för kvarsittarna. "
Alfa blef förskräckt.
Hon kände Dans starka plikt- känsla.
Han skulle säkert ej hafva brutit mot någon skolans förordning, om han ej blifvit mycket groft be- handlad.
Nästa dag gick Alfa och sökte rektorn efter skolans slut.
" Min gosse håller på att taga skada till sin själ, " sade hon slutligen till denne.
" Han ursäktar den orätt- visa, hvartill han gör sig skyldig därmed, att han själf blifvit orättvist behandlad.
Han slår i blindhet och med likgiltighet för hvar han träffar, därför att han själf blifvit slagen. "
Rektorn hade, och det med rätta, ord om sig att vara välvillig och strängt rättvis på samma gång.
Det intresse och det deltagande hvarmed han lyssnade till Alfa gaf under samtalets lopp rum för harm och för- bittring öfver att pennalism, som han afskydde, hade utan hans vetskap kunnat rotfasta sig i hans kära skola.
Han tackade Alfa, därför att hon kommit, och I Sveriges p i en gang elegan- i taste och mest användbara j modejournal för hemmen - han lofvade sig själf att göra en grundlig undersök- ning.
Hans vänlighet bragte Alfa till att äfven tala om de själfförebråelser, hon gjorde sig, öfver att Dan måst undvara hennes stöd i pröfningens tider, ty för gossen hade de första skolåren säkert varit tyngre] än han ville medgifva.
Rektorn tröstade henne med en fin- känslighet, som länge gjorde henne godt.
" Själf är jag gammal, och efter min hustrus död är mitt hem ej detsamma som förr, men om ni ändå någon gång skulle vilja se in till mig, så är ni hjärt- ligt välkommen, " sade han slutligen.
Alfa tackade varmt.
" Men om jag likväl inte skulle komma, så får- ni inte missförstå.
Jag har så länge varit ensam, att jag ej kommer mig för med att uppsöka någon. "
" Då sträfvar jag väl själf någon dag uppför ås- backen, " gaf rektorn till svar.
Han visste, att honom skulle hon ej kunna afvisa, och vid denna tanke log han godt för sig själf.
Han skulle gärna vilja vara denna unga människosjäl till nytta — till nytta på det sätt, som han ansåg bäst.
Dan blef mycket förvånad, när han hörde talas om moderns visit hos rektorn, och det var ej utan, att han i sin godsinthet fann det vara synd om kvarsittarna.
Men han och Ehrenfrid kommo likväl öfverens om, att det skulle kännas bra skönt, när man kunde komma och gå i klassrummet och på skolgården utan fruktan för att blifva öfverfallen, när ingen af lärarna var i närheten.
Det skulle äfven blifva behagligt att slippa höra simpla, gäckande glåpord.
Länge dröjde det ej, förrän Ehrenfrid blifvit en gärna sedd gäst i huset på åsbacken.
Han var sonson till den skeppshandlare Skog, som skickat Alfa de bruna, knöliga rötter, från hvilka flera stora rabatter med dalier härstammade — praktdalier, som numera hvarje höst afskuros och torgfördes nere i staden, där de skattades högt som prydnad för salongernas samt för- makens blomstervaser och urnor.
XIX .. Kvarsittarne blefvo inte relegerade.
Rektorn var opti- mist och hade förtroende till det godas slutliga seger i människonaturen.
Han ville gifva de båda syndarna en nådetid, hvarför de sluppo undan med lägsta sede- betyget samt varning inför lärarna.
Ehrenfrid och Dan blefvo genom dessa tilldragelser intressanta personlig- heter för de öfriga kamraterna — från att hafva varit förbisedda, blefvo de nu uppmärksammade.
Det var ovanligt, att någon reste sig mot det förtryck från äldre, starkare kamraters sida, hvarunder mången utom Dan lidit — det hade varit bruk, att detti tagits emot som ett nödvändigt ondt, och den räfst, som rektorn hållit med kvarsittarna, väckte därför jubel i mera än ett gosshjärta.
Alfas ingripande gaf äfven den väl- villige rektorn anledning till att fastställa vissa timmar, när föräldrarna kunde uppsöka hufvudläraren i hvarje klass, för att höra sig för angående deras afkomlingars uppförande och framsteg samt äfven bära fram sina egna klagomål öfver eventuella missförhållanden i skolan.
Det skulle nu ej längre hafva låtit sig göra för Ehrenfrid och Dan, äfven om de så önskat, att draga sig undan för sig själfva under rasten.
Med eller mot sin vilja drogos de in i leken, till särskild nytta för Dan, som härigenom så småningom började öfvervinna den skygghet, hvilken hängde vid honom som en kvar- lefva från de år, han tillbringat i ensamhet med mo- dern — den skygghet, som hindrat honom från att själf närma sig kamraterna, och som troligen i ej ringa mån gifvit anledning till de första skolårens sorgliga erfarenheter.
Kanske hade han fått hjälp af de andra, om ej hans tillbakadragenhet blifvit stämplad som hög- mod, och detta var något, som ingen skolpojke ansåg sig böra tolerera.
Ett något så när civiliseradt upp- förande vittnade enligt somligas begrepp äfven om hög- mod.
Kvarsittarna stötte sig alltid på den yttre af- slipning, som de själfva saknade och som de därför ej tyckte om att finna hos kamraterna.
Den tillbaka- dragne Dan, som aldrig använde ett simpelt ord, aldrig svor för att synas manhaftig eller själfmant gaf sig i slagsmål för att vinna rykte för mod ock käckhet, var dem därför från första stund en nagel i ögat.
Han skulle hållas nere.
Nu hade de emellertid råkat så illa ut, att de funno för godt lämna skolan vid terminens slut, så mycket mera, som deras framsteg i bokliga kunskaper voro i hög grad problematiska.
Rektorn höll sitt ord att söka upp Alfa, och han hade ej misstagit sig däri, att hon ej skulle kunna af- visa honom äfven om så varit hennes önskan.
De talade mest om Dan — rektorn förstod att taga Alfa på det rätta sättet — men äfven, utan att hon lade särskildt märke därtill, om obetydliga tilldragelser i det afskilda lif, som hon och gossen fört i innerlig gemen- samhet under sista åren samt om det arbete, hvarmed tiden fylldes.
" Jag har skuld till min gosse, " sade Alfa, " men jag kunde ej öfvervinna mig själf till att släppa honom förr. "
" Hädanefter blir det ju annorlunda för såväl er som honom — icke sant? "
" Inte för mig, " sade Alfa afvärjande, " men för ho- nom säkert.
Jag vänjer mig som bäst vid att äfven låta lifvet få del i honom. "
Ehrenfrid och Dan samt ett par andra gossar kommo stormande in genom grinden med sina bleckportörer.
De märkte ej rektorn — han satt på verandan, undangömd af klangrosorna.
" Mor, " ropade Dan ifrigt, " vi ha funnit den tegelröda ärtblomman — du vet, Lathyrus sphaericus. "
" Magister Löfve visade oss vägen dit, där den växer, " sade Ehrenfrid.
" Mor, magister Löfve är därute, och han är törstig och trött ".
Dan fullföljde ej meningen, ty mor förstod nog ändå.
Men det föreföll honom själf, som om han hänsyftade på något orimligt.
" Jag skall själf gå ut och be magister Löfve stiga in, " sade Alfa, hvarpå hon vände sig med en ursäktande rörelse mot rektorn, som satt alldeles tyst.
Dan såg lycklig ut och lade på samma gång upp- muntrande och beskyddande armen om moderns midja, medan de tillsammans gingo ned mot solgrinden för att uppsöka magister Löfve.
Ehrenfrid och de andra gossarne fingo nu sikte pa sin rektor.
Huru omtyckt denne än var, lade han lik- väl sordin på deras högljudda prat, hvarför han afbröt sitt besök och lämnade fältet fritt åt magister Löfve, som kom fram mot verandan i Alfas och Dans sällskap.
De båda männen utbytte en blick af samförstånd.
Utan någon föregående uppgörelse hade de mött hvar- ann ' vid utförandet af samma grannlaga uppsåt.
Rektorn bad att få kasta en blick på sällsyntheten, den tegelröda ärtblomman, innan han gick, och ^alla portörerna öppnades beredvilligt.
Sedan ^gick han lång- samt fram på den grusade trädgårdsgången, följd af Alfa, som vid grinden ännu en gång tackade honom för hans välvilja mot Dan.
Från verandan hördes ljudet af stojande prat och skratt.
Magister Löfves bas öfverröstade alla de kvitt- rande diskanterna.
" Lycklige Löfve, " sade rektorn.
" Hur ungdomlig och sorglöst glad måste han inte känna sig för att kunna deltaga på detta sätt i den ohejdade munter- heten. "
" Den som sorgen aldrig böjt, känner kanske inte åren som en börda, " svarade Alfa.
" Sorgen, " sade den gode gamle mannen, " är ett själens sår, som tiden läker, men bitterhet är själens spetälska. "
En mörk rodnad flög öfver Alfas ansikte.
Tankfull stod hon kvar och såg efter den gamle, som långsamt och försiktigt stödjande sig på sin käpp gick nedför backen.
" Äfven denne gamle man, " tänkte Alfa, " som var rättvis och god, dömde således i hastigt mod. "
Bitterhetens tid hade hon ju för länge sedan bakom sig — den hade efterträdts af likgiltighetens kyla.
XX.
Den åldrige brefbäraren hade ett tungt värf hvarje gång han tvingades uppför åsbacken.
Den grofva ek- käppen kilade in i vägens ojämnheter för att underlätta vandringen.
Lyckligtvis var det sällan, som plikten ålade den gamle denna ansträngning.
För invånarna i det hvitrappade huset innehöll den slitna skinnväskan ej ofta något budskap från den yttre världen.
Det, som den bar på för deras räkning, kom alltid från samma håll.
Brefbäraren kände till de svårtydda skriftecknen, en blandning af latinsk och gammaltysk stil, som här- ledde sig från den öppenhjärtige, gladlynte jägmästaren.
Fm enda gång hade denne ju varit på besök i staden före den stora olyckan.
Ägarinnan till det hvita huset, som låg så ändlöst högt upp i backen, brukade alltid springa brefbäraren ett stycke till mötes, när hon hade ögonen med sig och upptäckte honom vid korsvägen genom sin långa kikare — den som hon använde för bespejandet af fartygen ute i Sundet.
På detta sätt be- sparade hon gubben ett godt stycke väg och fick förr den efterlänetade skrifvelsen i handen.
Den brukade sedan studeras flitigt först af henne själf och därpå af henne och Dan i gemenskap.
Det var innehållsrika bref, hon fick, men ej i den meningen, att de öfver- flödade af detaljskildringar — det var den enkla, tro- hjärtade ton, hvari de affattats samt den aldrig svikande tillgifvenhet för mor och son, hvarom de buro vittne, som gjorde dem så tilldragande, och dessutom hvilade öfver dem en frisk stämning af glädje åt tillvaron — en glädje, alstrad dels af medfödd böjelse för att se allt från den ljusaste sidan, dels af vanan vid obundet friluftslif i skog och mark.
Alfas fosterfar, jägmästaren, använde ej öfverflödiga ord vid affattandet af sina skrif- velser, icke heller hörde han till dem, som skrifva ofta, men det fanns alltid kärna i hvad han hade att säga.
(Forts.) Iduns Modellkatalog ^ ^ Fyra rikhaltiga säsonghåften årligen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt ar — 6 0 öre pr häfte.
429 — ^ ^ Oumbärlig för alla sönv merskor och alla hem.
/ ' ' N u är tid att prenumerera.
" MADAME BUTTERFLY " PÅ KGL.
TEATERN.
MADAME BUTTERFLY OCH LÖJTNANT TON (F R Ö K E N H E S S E OCH H R ÖDMANN).
S C E N UR F Ö R S T A A K T E N.
A T E L J É J ^ E G E R LINKER- FOTO.
k ET TRÅKIGA STOCKHOLM " a r e n oförskämd devis, som en resande lukt- vattensflaska från Köln i våras hade med sig hit och klistrade på Norlanders och Warburgs angenäma stad.
Och sedan bör- jan en gång var gjord, bröt det ut en sann- skyldig epidemi att affischera Stockholm som en ledsnadens metropol af första ordningen.
Det var i synnerhet den stockholmska sommaren man ville till lifs.
Handen på hjärtat, mina vänner!
— Äro somrarna här i staden tråkiga?
Jag spörjer, därför att själf finns jag vanligen ej inom tullarne från den tid häggen blom- mar och tills rågen körs in.
Jag skrattar nämligen så kopiöst i den här roliga hufvudstaden under vintern, att min läkare, så fort sommaren kommer, häktar fast mig vid en badort för att jag ska bli allvarsam.
Ty det gifves ingenting allvarligare och mera spä- kande i hela universum än en svensk badort Häromdagen kom jag tillbaka därifrån, sol- bränd och förädlad, som man blir af pensionat- kost och salta bad, och Stockholm log emot mig med sitt pulserande lif och sin blommande kultur.
Det var för resten samma afton som Albert Ranft för första gången höjde sin för- gyllda marskalkstaf inom kungliga operans murar.
Jag tänkte, där jag stod på Gustaf Adolfs torg en kvart före ridåns uppgång öfver Puccinis musikaliska japaneseri " Madame Butterfly ": Kan en tråkig stad fostra och utveckla en så- dan karl som den initiativrike teaterchefen med hans sju teatrar och i sju gånger sju snälla aktörer och aktörskor?
Och kan en tråkig stad midt i sommarvärmen uppvisa en så distin- i gerad och liflig premiärpublik, som den kväl- len fyllde hvarje plats i operasalongen?
Damerna kommo i hvita, lätta sommardräkter och barhufvade, herrarne i irack eller smoking och med rosor i knapphålen — man pratade och skrattade i vestibul och korridorer, kollatione- rade sina sommarupplefvelser och insvepte hvar- andra i parfymerade luftdrag och smickrande ord.
Kort sagdt: " hela Stockholm " hade mött och var älskvärdt och teaterhungrigt.
Programmet slog starkt an.
Den japanska kärlekshistorien om lilla Cho-Cho-San, kallad Butterfly, verkade poetisk och rörande, det var något oändligt sprödt och skärt öfver denna ömma och kvittrande geisha, som lefde, älskade och dog under de blommande körsbärsträden i Nagasaki.
Puccinis musik äger ingen djupare exotisk färg, men den är koncipierad med fin smak, äger stor sångbarhet och porlar af en ingifvelse, som visserligen ej undfår de gudafödda melo- dierna, men har godt om idéer, hvilkas slagfärdighet är oomtvistlig.
Som en mu- sikalisk pärla af utomordentlig fägring kan betecknas andra aktens con-bocca-chiusa- kör, där äfven den sceniska situationen ut- märker sig för en fin och originell poesi.
Fröken H e s s e s utförande af lilla But- terfly är fullt af grace och behag och det skiftningsrika sångpartiet får en intelli- gent och vokalt saftig tolkning.
Hr Öd- m a n n s tenor låter förvånande ungdomlig i den tvifvelaktigt behagliga älskarrollen, och de öfriga hufvudpartierna ha i fru Cla- u s s e n, tjänarinnan, och hr M a l m, mäklar- paschan, så goda framställare som öfver hufvud kan begäras.
Alternerande med dessa uppträda fröken O s b o r n e som Butter- fly, fröken E d s t r ö m som tjänarinnan och hr S t o c k m a n i älskarens parti.
På den dekorativa uppsättningens stil och prakt har ingenting sparats, och den sceniska ensemblen är af regissören hr E m i l L i n d e n förträffligt sammanställd.
Hvad slutligen kapell- mästare J ä r n e f e l t s insats som anförare af det hela beträffar, är den lika betydande som Puccinis partitur är rikt på spirituella och ly- sande detaljer.
Operans start har alltså den här gången varit mycket lofvande.
I slutet af veckan begynna alla de öfriga teatrarne höstkampanjen — å Dramaten är arbe- tet redan i full gång — och kritiken är hem- kommen från Europa eller Furusund, rik på goda föresatser och nya stålpennor.
.
.
Så att nu är Stockholm, vid S:t Erik, ej tråkigt längre!
Det betygar er ARIEL.
i ji^ss&amp;^z^cs^^z^^3^^:^=^^^^^:^^2:^s^^3^^s:^^r3s:^^^^^^zss^^^^3^^^s^ " MADAME BUTTERFLY ".
SCEN UR ANDRA AKTEN.
MADAME B U T T E R F L Y OCH H E N N E S T J Ä N A R I N N A.
A T E L J É J^EGER FOTO.
i (F R Ö K N A R N A O S B O R N E OCH E D S T R Ö M.)
En egenhet hos \ Q7 / T) SflM dö Cologttö 430 är k ä n s l a n af k y l a och uppfriskning, som detta märke framkallar.
C^iE) UR ÄR DET, lär man sig icke som barn att i alla H lifvets skiften bör man låta nöjet komma som en sorts belöning efter nyttan eller den fyllda uppgiften!
Regeln är praktisk, så tillvida som nöjet onekligen får alltmer ett plus, när det, tillsammans med godt sam- vete, kommer som en sund reaktion efter arbetet, men å andra sidan kan man ju ha skäl att fråga sig, om det är klokt och med rätta förhållandet överensstäm- mande att i unga sinnen inpränta att efter mödan kom- mer ovillkorligen lönen.
Det verkliga — och led- samma — är väl just i stället att mödan alltid finns, medan lönen däremot är något mera problematisk.
I detta speciella fall är i alla fall mödan lätt och lönen säker.
Den första är ett par ord till mina korre- spondenter och den andra är att till dem längre ned få afbörda mig mitt vetande i modets ting.
För det första är det mig en glädje att få tillfälle ätt till alla mina okända brefväninnor få säga, hur ro- ligt jag tycker det är att kunna vara dem till nytta, och hur rörd jag ofta blir öfver hvad de ha att säga mig.
I sanning, lifvet är bra mångfaldigt, och jag känner mig stå i tacksamhetsskuld till hvar och en, som bakom de ofta torra frågorna låtit sin personliga egenart lysa — till ökad erfarenhet och värme för mig!
Jag är naturligtvis glal att jag till gengäld kan göra dem en ringa tjänst genom mitt vetande i praktiska ting.
Men • Det är ett litet förskräckligt ord, som vi aldrig kunna " gaa udenom ".
Mina krafter räcka icke till att vara alla dem till lags, som sända mig från 1 till 6 (!)
tygprofver, med begäran att jag skall per omgående (!)
sända dem af mig tillklippta mönster till hvar och en af tygsorterna + arbetsbeskrifning.
Till alla dem, som vid läsningen af detta erfara igen- känningens obehag, vill jag förklarande säga att det är med knapp nöd jag hinner sy mina egna kläder, och att jag aldrig åtagit mig att tillhandahålla dem, som så önska, mönster, hvarken ett enda eller ett hälft dussin åt gången.
" Min skyldighet " — hvilken erfarenheten omvandlat till " min förmån, " är endast att skrifva bref till mina läsarinnor, af innehåll efter deras egen önskan!
från 7 ?ue de / a Mix Stränéåqen^ Icke heller kan jag i bref rekommendera för mig okända yrkesidkare i olika branscher, som i egenskap af prenumeranter på Idun tillskrifva mig med anhållan därom.
Nästa bref jag skrifver till Idun blir direkt från Paris, och blir förmodligen så proppfullt med mode- nyheter, att vi här för hemsömmerskornas räkning få passa på att angifva, hur all denna blifvande teoretiska härlighet kan omsättas i praktiken!
Först och främst, alla ni som skola sy nytt till hösten, börja i god tid, så att ni kan få en liten ferie emellan de två sorternas sygöra, att reparera och nödvändigt ändra den gamla delen af er garderob.
Härtill behöfs ju ej några ultra färska modetelegram direkt från Paris, och en vecka eller två af endast ar- bete, sedan reparationerna utförts, gör att ni icke får ett hat till symaskinen, när ni åter af er nya klädning skall länkas vid den för några dagar!
Dessutom ge reparationer så godt samvete!
Se sedan till att alla edra sygrejor äro i extra prima skick!
Knappnålarna af god kvalitet (märket au Dra- gon!)
och i tillräcklig, det vill säga ofantlig mängd, saxen extra skarp, kritan hel och fin samt maskinen ren- gjord och smord!
Och ert snörlif i så god konditon, att det lönar mödan att profva en klädning på det!
Nyheterna äro egentligen ej öfverväldigande många.
Det vill säga få af dem äro af den art, att de kunna ha något annat än kuriositetsintresse för oss.
Ett är i alla fall säkert, vår toalett krymper mer och mer ihop på alla håll och kanter.
Som en mate- matisk märkvärdighet kan på samma gång konstateras att räkningarna, trots detta, bli större och större!
Förr ansågs det nödvändigt att en kort dräkt hade en viss vidd.
Nu äro de korta dräkterna och kläd- ningarna, äfven om de äro af tunna sommartyger, lika fodralaktigt trånga som våra släpklädningar, och de ha som dessa ett mycket kort lif.
Det är egentligen icke fult och verkar fullkomligt gammal gravyr.
I synnerhet som det tycks att " kråkan " från förra seklets början skulle komma till heders igen.
Den ser ut som en snäf och ganska uppåtsydd frälsningsarme- * &gt;!
1.
Modell Redfern.
Tunn klädeskjol kortare fram öfver " * den klädesskodda messaline foderkjolen.
Randig sidenjacka med broderier och slåar i hvitt och dräktens färg.
2.
Modell Beckoff-David.
Klädning å la Aspasia (!)
af rosafärgad crepe de chine med svarta tyllhängen.
3.
Modell Beckoff-David.
Tussorkappa med infällda broderier och broderade band.
Felix foto.
— 431 —
h a t t och h a r b u r i t s r ä t t mycket på m o n d ä n a orter utomlands.
H a t t a r n a v ä x a alltjämt, och allt efter som de till- t a g a på bredden, bli de n a t u r l i g e n plattare och plattare.
I stället pekar allt g a r n i t y r s o m finns, och hvilket så g o d t som u t a n u n d a n t a g u t g ö r e s af plymer eller aigret- ter, rakt u p p mot hödjen.
På ett p a r fotogralier h a r j a g sett den snäfva kjolen till sin öfre hälft skyld af en liten d r a p e r i l i k n a n d e kjol om höfterna s o m bak blir lika l å n g som den g å r i ett med skärpet.
Ungefär som på k l ä d n i n g a r n a i början af åttiotalet.
Eller k a n s k e v a r det ä n n u l ä n g r e s e d a n!
Låtom o s s alla v a r a för u n g a för att m i n n a s!
G WEN.
ANVÄND ENDAST Gwens trågobyrå med Gwen i kvistiga smakfrågor och praktiska detalj- frågor är DEDAN I SAMBAND med Gwens öfvertagande t \ af vår modeafdelning " Från Rue de la Paix till Strandvägen " tillkännagåfvo vi, alt vi lyckats med vår nye medarbetare träffa en överenskommelse, som ytterligare sätter låsekretsen i tillfälle att tillgodogöra sig hennes goda omdöme, erfarenhet och stora upp- finningsrikhet i allt som gäller toalettens område, där hon är vår främsta svenska auktoritet.
Dessa Gwens egenskaper ha våra läsarinnor föröfrigt helt säkert redan själfva konstaterat i de artiklar hon i ldun signerat med sitt kända märke.
Vi påpeka ännu en gång, hurusom data privilegium att korrespondera en alldeles särskild förmån för Iduns läsarinnor, Fläskkotletter med pressad potatis; soppa på färska äpplen.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; kotletter af kalffärs med ärter; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Kokt torsk med smör och ägg; gräddkaka med sylt.
RECEPT: C h a t e a u b r i a n d (f. 6 pers.).
1,3 kg.
oxfilet, 1 tsk.
salt, 1 / i tsk.
hvit- peppar, 5 msk.
smör (1 hg.
), 1 kkp.
buljong, 3 msk.
hackad persilja.
B e r e d n i n g: Köttet som bör hafva hängt 2 — 6 dagar, allt efter årstiden, tvättas med en duk, doppad i h e t t vatten.
Alla hinnor och senor borttagas noga, hvarpå fileten skares i omkring 3 cm.
tjocka skifvor, hvilka bultas lätt med fuktig klubba och beströs med peppar och salt.
Två msk.
af smöret skiras.
Därmed Öfverpenslas köttskifvorna (i stället för smör kan fin matolja användas) och få sedan ligga en timme.
En msk.
af smöret röres tills det blir In vitt och pösigt isamt blandas med den rensade, sköljda och fint hackade persiljan.
En tackjärns- Redigerad af panna upphettas långsamt tills den ELISABETH OSTMAN blir rykande het.
Resten af smöret brynes däri, biffarna iläggas och bry- nneh.
af Elisabeth östmans Husmo- nas hastigt på båda sidor samt upp- derskurs i Stockholm.
läggas på varmt fat.
Stekpannan, ur- vispas med den heta buljongen och så- sen hålles öfver biffarna.
En klick VECKAN 30 AUG. — 5 SEPT.
1908. af persiljesmöret lägges på hvarje biff SÖNDAG-.
I x u k o s t: Smörgåsbord; och anrättningen serveras mycket het.
hateaubriand med brynt potatis; ijölk; kaffe eller te med käx.
M i d - a g: Klar buljong med sparrisknopp; G ö s å l a S o t o M a y o r (f. 6 pers.).
ös å la Soto Mayor med p o t a t i s; stekt 13 / 4 kg.
gös, 1 IVa msk.
salt, Vs tsk.
are med salader; melon.
hvitpeppar, / 2 liten rödlök, saften af 1 MÅNDAG-.
F r u k o s t: Smörgåsbord; en / 2 citron, 2 msk.
matolja, 1 del ildtpastej (rester från söndag) med tunn grädde, 4 msk.
hvetemjöl.
ryxufc potatis och lingon; mjölk; kaffe T i l l s t e k n i n g: 6 msk.
god flot- ller te.
M i d d a g: Köttgrotta med tyr.
t.ufvad blomkål; soppa på vinbär.
B e r e d n i n g: Fisken fjällas, urta- TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ges, sköljes väl och torkas med en fisk- all k ö t t g r o t t a med p o t a t i s; mjölk; handduk.
Ryggbenet borttages, dock af fe eller t e.
M i d d a g: Tisdags- så a t t hufvud och stjärt sitta kvar.
Fisken ingnides därefter med saltet 3ppa; äggstrufvor med sylt.
ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; och hvitpepparn samt beströs med den rnele-tt med stufvade grönsaker; mjölk; skalade och hackade rödlöken.
Citron- affe eller te.
M i d d a g: Kalfkotletter saften och matoljan blandas väl till- ied stufvade spritärter; hallon med sammans och denna blandning hålles öfver fisken, som sedan får ligga ett ijölk.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; par timmar.
Löken borttages därefter noga; fisken doppas i grädden och vän- afregrynsgröt med mjölk; halstrad sill ied p o t a t i s; kaffe eller te.
M i d d a g: des i mjölet.
Flottyren upphettas i en långpanna och då den är rykande het räckt skinka med stufvade bondbönor; ilägges fisken och st ekes vackert gul- .rgmjöLk m e d - s k u m och skorpor.
brun på båda sidor.
Den upplägges på FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; gråpapper eller hårdt bröd för a t t det; ekt färsk strömming med p o t a t i s; feta skall dragas ut.
Serveras på ser- rg; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: SVENSK TVÄTTVÅL.
KÖKSALMANACK 1 NNONSER » kola vara Inlämnadefili Expeditionen senast fredag för att unna Införas I följande veckas nurrt- ler.
i Falköpings distrikt är for ansökan ledig.
Aflöning årligen 450 kronor, eventuelt 25 kronor i pensionsbidrag samt 1 kr.
om dagen, fr. resor och fr. vivre vid tjänsteförrättning.
Då så ske kan, ledighet 14 dagar årligen utan löneafdrag.
Ansökn.
ställas till Skara- borgs läns sjuksköterskenämnd och in- sändas till förste prov.-läkaren i Ma- riestad före dein 1 nästa sept.
Präst- Plats som hushållerska och första betyg, läkarebetyg, intyg om kompetens ^kerska finnes ledig den 1 inst.
sept.
samt meritförteckn.
i öfrigt böra med- d Kustsjukhemmet å Styrsö.
Lön 500 följa ansökan.
Tjänsten skall tillträ- \ jämte allt fritt.
Ansökningar, åt- das den 1 okt.
1908.
Instruktion och ' Ijda af betyg och ref., torde sändas öfriga underrättelser kunna erhållas ge- 11 d T P. Silfverskiöld.
Styrsö Hafsbod.
nom förste prov.-läkaren i Skaraborgs län.
OKERöKA.
En ordentlig med goda k. försedd kokerska, skicklig i finare MUSIKALISK, undervisningsvan flicka, / väl som enklare matlagning, bak- med godt sätt a t t handleda barn, får ng, syltning e t c, erhåller förmån- god plats i liten familj.
Skall läsa r och väl aflönad plats hos disponent- och spela med 7-årig flicka.
Sökande - milj vid bruk på landet.
Endast fullt bör vara kunnig i sömnad och huslig.
wnpetenta, med goda vitsord försedda Betygsaf skrifter och lönepret.
till skande komma i betraktande.
Svar » Större Municipals. ».
Lund p. r.
!rde insändas till » Disponent », under Ir.
S. Gumadii Annonsb., bthlm f. v. b.
Två snälla, villiga och ordentliga jungfrur.
U N. \ IG vålrekommenderad hoshåller- En kokerska o. en husjungfru få goda: a får plats i stort landthushåll i platser 1: sta nästkommande november.
ist.
Svar till » T.
J. », adr.
Stora Kokerskan: kunnig i matlagning, bak- jurum.
ning och inläggning.
Svar med ref .. NG flicka af god familj kan mot lönepret.
m. m. sändes till fru Hanna itt vivre få komma i godt landt- Bruisewitz.
Siötorp.
Göta Kanal.
nkarehem i Värmland, mot a t t vara BILDAD, husligt uppfostrad flicka, ismoder behjälplig i de inre sysslorna med satt och yttre, erhåller bekväm ett hems skötande.
Svar till fru plats a t t sköta renommeradt, bättre ungkarlshem.
Ref. och foto.
till » Tref- eleua Lindnuist.
Agnetorp.
Arvika.
nad », G. v. Sydows Annonsbyrå, Stock- n C K L I G lärarinna, helst musikalisk, holm f. v. b. ed undervisnings vana i alla vanliga olämnen och språk, önskas för en BILDAD, intelligent sjuksköterska, van - årig flicka.
Cirka 3 till 4 timmars vid Röntgen och mikroscopie, får plats Lglig undervisning.
Den sökande bör som assistent-sköterska å lasarettet i llika vara villig a t t p å lediga stun- Ealun.
Lön för fullt kompetent person •x biträda husmodern med lättare hus- 700 till 800 kr.
och allt fritt.
Ansö- ra sysslor och handarbeten.
Svar in- kan jämte betyg, ' åfven skolbetyg, in- a 14 dagar med foto.
och uppgift sändas till Dr. Åkerblom.
Platsen tilll- lönepret.
till » Hem », Trelleborg p. r. t rade s den 1 o kt., event uel It senare.
Läns- (epidemi-) sjuk- skötersketjänsten LEDIGA PLATSER Hushållerska, helt visst icke minst välkommen i de hem, där husmo- dern måste se till att få ut det mesta möjliga af den för hemmets försköning och den egna toaletten disponibla summan.
Brefven adresseras till Gwen, Iduns re- daktion, porto.
och måste åtföljas af dubbelt mjöl, 1 lit.
af buljongen, hvari färsen kokat, V2 tsk.
Liebigs köttextrakt, salt, hvitpeppar, socker.
B e r e d n i n g: Kottet torkas med en duk doppad i hett vatten, skäras i bitar och drifves 4 ggr.
genom kött- (Kungl.
Hofleverantör) kvarn.
Späcket skares i f i n a tärnin- gar.
Skorporna stötas och läggas i a t t svälla, tillika med pota- HAFREGRYN ° HAFREMJÖL mjölken tismjölet.
Köttet och späcket arbetas Vid beredningen bortslipas väl tillsammans, hvarefter de uppvispa- icke — såsom ofta sker för de äggen, skorpblandningen och kryd- att gifva grynen hvitare dorna tillsättas och färsen arbetas, så färg — den gulaktiga, nä- a t t den blir jämn och smidig.
Den ringsrika proteinhinnan.
formas till 3 af långt runda bullar, Genom bevarande af denna hvilka kokas i den heta flottyren, tills blifver gröten mera nä- de fått en vacker brun färg.
Färsarna ringsrik, finsmakande läggas då i den kokande buljongen el- och fast (ej lös och fclemmig).
ler vattnet, tillsatt med litet salt, och få koka med slutet lock 1 tim. Obs.
Den extra kvalitén i paketema.
De upptagas, skäras i skifvor och ser- veras med grönsaker.
Såsen beredes på vanligt sätt.
A n m.
Rester af k ö t t g r o t t a serveras vett garnerad med stekt persilja.
Den med fördel till smörgås.
serveras varm med champinjonsås.
VARGARDA S t e k t h a r e (f. 6 pers.).
1 ung hare, 1 citron, IV2 hg.
späck, 3 3 msk.
smör (60 gr.), V2 msk.
salt, / i lit.
buljong eller vatten.
Sås: 1 Va msk.
smör (30 gr._), 3 msk.
mjöl, köttsky, 2 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Haren bör hänga 3 — 6 dagar, allt efter årstiden.
Den flås och alla hinnor borttagas noga.
Hufvu- det afskäres och äfvenså slaksidorna.
Ryggen och lårbenen knäckas.
Haren sköljes väl, torkas med en kötthand- duk och ingnides med citronen.
Späcket skares i tunna strimlor, som vändas i saltet.
Härmed späckas haren på ryg- gen och på de köttigaste delarna af låren.
Smöret brynes i stekgryta.
Ha- ren ilägges och brynes vackert på alla sidor samt saltar och spädes med bul- jongen litet i sänder.
Den får därefter steka med t ä t t slutet lock 1 — IV2 tim.
Smör och mjöl sammanfräsas, köttskyn silas och skummas samt tillsättes li- tet i sänder under flitig rörning och såsen får koka 10 min., hvarefter gräd- den tillsättes, och såsen får e t t upp- kok samt afsmaka,s.
K ö t t g r o t t a (f. 12 pers.).
1 kg.
benfritt innanlår af oxe, 3 hg.
späck- fläsk, 6 ettöres skorpor, 2 kkp.
god mjölk, 1 rågad msk.
potatismjöl, 2 ' é,gg, 1 msk.
salt, 1 tsk.
hvitpeppar, 1 tsk.
socker.
T i l l b r y n i n g: 1 kg.
f lottyr T i l l k o k n i n g: 2 lit.
efterbuljong eller vatten, (1 tsk.
salt).
S å s: 2 msk.
smör (40 gr.), 4 msk.
EN ordentlig kokerska, kunnig i så- väl enklare som finare matlagning, bak- ning och syltning samt en hus jungfru, van vid servering, städning, t v ä t t och strykning, kunna till hösten få god plats i. liten familj i Oskarshamn.
Svar till Oskar namns-Tidningens Annonskon- tor, märkt » Mindre familj », Oskarshamn P- r. Tecknings- lärarinna, hälst utexaminerad från Högre Konst- industriella skolan, erhåller för instun- dande läsår fyra å åtta timmars tjänst- göring vid högre flickskola i Uppsala.
Reflekterande torde snarast möjligt vända sig till fröken Maria Gerle; före- ståndarinna för Lindska skolan, Uppsala.
LÄKAEIXNA, som genomgått högra lärarinnesem., helst troende, med un- dervisningsskyldighet i svenska och fram.
språk sökes.
Svar med betyg och löneanspråk till » X.
P. Lärarinna », under adr.
S. G-umaelii Annonsbyrå, Stockholm f. v. b.
Lärarinna som vill åtaga sig undervisning af 3 barn (10, 8 o. 6 år) under läsåret 1908 — 09 kan få plats i hem på landet nästa 15 sept.
Bör äfven kunna undervisa i musik.
Svar inom 10 dagar till » Landtgård », Hyllinge Grufva p.
r.
SNÄLL och anspråkslös lärarinna ön- skas från nästkommande läsårs bör- jan i godt landtbrukarehem på landet nära station, a t t läsa och spela med två barn i åldern 8 och 10 år.
Svar med betyg och fordringar skyndsamt till fru Karolina Lars son, Magnete- bergs Gård pr Herplinge.
432 svars- SOLO-KAFFE frän A.-B.
Malmö Kaffekompani.
H.
M.
Konungens Hofleverantör.
Magnetiskt förädladt enligt rveniki patentet n:o 20016 är det bästa, renaste och drygaste JflVfl-KflFFE som finnes i marknaden och säljes i femton olika Javablandningar i rikati förnämsta Kaffe- och Speceriaffärer.
dan får koka 10 min.
Den afsmakas med kryddorna och sist ilägges den rensade, sköljda och fint hackade per- S t uf v a d b l o m k å l (f. 6 pers.).
siljan, 2 stora blomkåls hufvud en, vatten, 2 Stufvade bondbönor (f. G msk.
ättika.
T i l l k o k n i n g: H / s Ht.
vatten, 1 pers.).
U / s 1 lit.
spritade bondbönor, 3 morötter, 2 / lit.
vatten, 1 msk.
salt, msk.
salt.
2 1 S t uf n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.), 2 msk.
smör (40 gr.), 3 / » msk.
hvete- 4 msk.
mjöl, 3 kkp kålspad, 1 kkp.
mjöl, 4 kkp.
god mjölk, salt, socker, mjölk, 1 tsk.
salt, 1 tsk.
socker, 1 3 msk.
fint hackad persilja.
B e r e d n i n g: Groddarna borttagas.
knifsudd hvitpeppar.
B e r e d n i n g: Blomkålen rensas på Morötterna skrapas, sköljas och skäras vanligt sätt och lägges i ättikblandadt i tunna skifvor.
Vattnet kokas upp med " vatten omkr. 1 tim. för a t t bibehålla saltet.
Bönorna samt morötterna iläg- sin färg.
Den påsättes i kokande sal- gas och få koka tills de blifva.
mjuka,.
tadt vatten och får kaka tills den De upphällas i durkslag och spadet till- kännes mjuk, dä den genast tages upp varatages.
Smör och mjöl samminirå 3 kkp.
af bönspadet tillsättes och får afrinna.
Smör och mjöl sam- sas.
manfräsas, kålspadet och mjölken till- jämte mjölken under flitig rörning ocih sättas litet i sänder och såsen får un- afredningen får koka i 15 min.
Bönorna der flitig rörning koka 10 min.
Blom- och morötterna iläggas jämte den hac- kålen upplägges på varm karott och kade persiljan och stufningen afsma- kas med salt och socker.
stuf ningen hälles öfver.
Tisdagssoppa (f. 6 pers.).
4 msk.
korngryn, l a / 2 lit.
fläsk- eller köttspad, V 2 kålrot, 2 morötter, 1 pal- sternacka, V2 Ht.
små potatisar, IV2 msk.
smör (30 gr.), 2 msk.
mjöl, 1 lit.
mjölk, V2 msk.
salt, V-i tsk.
hvit- peppar, 2 msk.
hackad persilja.
B e r e d n i n g: Grynen sköljas, påsät- tas i det kokande spadet, och få koka IV2 t i m - Rotsakerna ansas och skäras i strimlor samt läggas i soppan.
Po- tatisen skalas, skares i klyftor och iläg- ges hvarefter rotsakerna få koka tills de är o mj uka.
Smör och m j öl sammata- fräsas, mjölken tillsattes litet i sän- der; därefter ihälles soppan, som se- S o p p a p å f ä r s k a ä p p l e n (f. 6 pers.).
2 lit.
färska, syrliga äpplen, 1 msk.
ättika, 2 1 / 2 lit.
vatten, D / 2 — 2 kkp.
krossocker, skal och saft af Va citron, 2 msk.
potatismjöl.
B e r e d n i n g: Äpplena skalas, skä- ras i klyftor och urkärnas.
De läg- gas under skalningen i vatten, tillsatt med 1 msk.
ä t t i k a för a t t bibehålla sin färg.
Äpplena påsättas i kokande vat- ten tillsatt med citrojiskal och citron- saft och få koka tills de äro mjuka.
Soppan afredes med det i kallt vat- ten utrörda potatismjölet, och får ett godt uppkok samt afsmakas.
Den ser- veras med skorpor eller rostadt bröd.
För barnens hud är det ytterst nödvändigt att den mildaste och finaste tvil användes " Hylins öfrerfettade BarntYål " besitter dessa egenskaper, och den har därigenom blifvit oum- bärlig för barnkammaren.
Hylin &amp; Co. FaWAktiebolag, Kungl.
Hofleverantör, S t o c k h o l m.
I ett stilla enkelt hem på landet i naturskön t r a k t af Dalsland, Önskas en lärarinna för en 12 års flicka t i l l - 5: t e från godt hem, vänlig, ordentlig, fullt klass läsning samt musik.
Anses som kompetent undervisa t. o. m elem.- familjemedlem.
Lön 200 kr.
Svar till skol.
IV kl. erbjudes förmånlig plats » K.
O. », Lindheden, Edsleskog.
1 sept.
i godt hem å landet i Skåne.
Svar med foto., betyg och ref. bedes adresseradt » Gossar », Ljungbyhed, DUGLIG lärarinna erhåller 15 sept.
pålitlig och barnkär, önskas med det plats i enkelt landthem a t t undervisa 3 snaraste för skötsel af 2 bani i ålder barn, 8 — 13 år, i vanliga skolämnen, 1V 2 och 3Vs ar.
Svar till » E.
W. », språk, musik samt handarbeten.
Svar Strängnäs p. r. med ref., lönepret., och foto.
till UNDERVISNINGSVAN och anspråkslös barnfröken erhåller plats 1 eller 15 Ål s än ge gård, Ålsäng.
i godt hem på landet for a t t UNDERVISNINGSVAN lärarinna med sept.
undervisa och handleda en 8 års flicka jämnt och gladt lynne önskas under samt deltaga i vården af ett spädt instundande läsår för 3:ne barn i ål- Svar med lönepret., foto.
samt dern 6 — 9 år.
Förmåga a t t meddela barn.
betyg till » Säteriet Rud », Qttebol.
undervisning åt nybörjare i sång och pianospelning Önskvärd.
Svar jämte be- GUVERNANT sökes för två gossar, 10 tyg, uppgift om lönepret och om möj- och 6 år.
Bör vara musikalisk och ligt foto.
torde snarast sändas under villig deltaga i lättare hushållsgöro- adr.
» A.
H. », Töckfors.
mål.
Tillträde 1 okt.
Svar med upp- LÄRARINNA, undervisningsvan, frisk, gift om kompetens och löneanspråk enkel, önskas för nästa läsår på lan- till Nysätra prästgård, adr.
Ånäset det för 3 barn, 8, 9 ooh 11 år.
Sv.
(Väs t er bottens län).
ämnen, franska^ handarbete och (even- HUSA, van vid landet, erhåller god tuellt) musik.
Den som är villig nå- plats den 24 okt.
på större herrgård got hjälpa till i hemmet har före- vid Mälaren.
Svar med betygsafskrifter träde.
Inga nöjen.
Svar med rek., lö- o. s. v. torde sändas till » B.
M. », nepret.
och foto.
till » 15 Sept. », Lid- under adr.
S. Gumadii Annonsbyrå, köping p. r.
Stockholm f. v. b Lärarinna Barnfröken,
