# ID: svediakorp-per1788
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1908
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,880
# sentences: 881
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 31 (1126) TORSDAGEN DEN 30 JULI 1908.
21:STA HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTG1FVARE: J O H A N ÅRG.
NORDLING.
2SSBSSISSZ PRESIDENTEN FALLIÉRES, MOTTAGEN AF KONUNG GUSTAF, LANDSTIGER VID LOGÅRDSTRAPPAN I STOCKHOLM FREDAGEN DEN 24 JULI 1908.
ALMBERG &amp; PREINITZ FOTO.
I bakgrunden från vänster: General Rappe, mr Lanes, prins Eugen, statsminister Lindman, utrikesministern frih.
Trolle och överståthållaren Dickson.
De franska dagarna.
OM DET VACKRASTE och festligaste som- maren hittills bjudit skola vi minnas de franska dagarna.
De inföllo i fruntimmers- veckan, men grannare dagar ha väl knappast badat Stockholm med sitt solljus, mildare kväl- lar och nätter icke skimrat öfver land och vat- ten.
Kanske ha vi heller icke haft gäster förr, inför hvilka vi så gärna velat visa oss från vår bästa sida som inför Frankrikes president och hans följeslagare.
Från den stund på fredagen, då den franska eskadern, allt ifrån Sandhamn eskorterad af den svenska, på Trälhafvet möttes af konung Gustaf ombord på Drott, vänskapligt S saluterad af svenska kanoner, och till dess den på söndagskvällen åter lämnade våra farvatten, har också hufvudstaden befunnit sig i oafbruten feststämning och begagnat alla tillfällen att ådagalägga sitt hjärtas glädje öfver besöket.
Den älskvärde presidenten, som hann bli verk- ligt populär, har varit föremål för brusande hyllning af täta folkskaror, hvar han visat sig.
Trikoloren och marseljäsen ha varit vår lösen.
Från de tre dagarna, hvilkas program upp- tog som hufvudpunkter: första dagen galamid- dagen på slottet, hvarvid de officiella talen ut- växlades, andra dagen utfärden till Gripsholm och Mariefred samt presidentens stora diner på Grand Hotell, följd af illumination och sångar- — 373 — hyllning, tredje dagen bl.
a. besöken på Nor- diska museet och Skansen — från alla de tre dagarna kunna vi i veckans nummer lämna syn- nerligen lyckade bilder.
Dessa ha blifvit så mycket mer omväxlande, som utom vår ordi- narie flere hufvudstadsfotografer arbetat för vår räkning.
Under frukosten på Gripsholm var därtill den ende närvarande tecknaren, artis- ten B. Lybeck, i tillfälle att för vår räkning ta en skiss, hvilken vi äfven ha nöjet kunna foga till vår bildserie från det franska presi- dentbesöket.
Jn pace » Då till af lagset belägen stadsdel dagens värf mig tvang, hejdades jag midt i vägen af högtidlig klockeklang.
Själaringningen mitt sinne grep med sällsam vemodsmakt.
nära vid steg tempeltinne solförgylld ur grönskans prakt.
Cankfull, trott jag gick en stund in uti de dödas lund.
I) är så väl som annorstädes i vår vackra bufvudstad allfarvägen dammgrå ledes mellan minnesvårdars rad.
Denna äflans tid beböfver blott kasärner ocb palats, ingen tumsbredd mark blir Sfver till en liten fridlyst p l a t s.
.
.
Mellan grafvar " dufva, bok " lektes bär, så sar.din rök.
Det var sommar, alla fläktar fägnade med smek ocb s u s.
Euften doftade som nektar, ocb kastanjens blomsterljus buros bögt.
Den blå syrenen bredde ut sin rikedom, ocb den fagra bagtornsgrenen viftade med bvtta blom.
efter sista skurens bad glänste ljusgrönt, bvarje blad.
VIKARIERANDE PROFESSORN D:R GERDA UDDGREN.
De kvinnliga läkarnas landvinningar * UGNT OCH OFÖRTRUTET har vår kår af kvinnliga läkare brutit sig sin väg ige- nom fördomar och förordningar, som stängt vägen till befordran för den nyexaminerade kvinnliga medicine licentiaten.
Hvad som en gång skulle synts orimligt har nu i dagarna blifvit verklig- het — en kvinnlig läkare ha förordnats att som vikarie uppehålla befattningen för profes- sorn vid Karolinska institutet, öfverläkaren å Serafimerlasarettets oftalmiatriska afdelning O. E. Widmark.
Det är i sin egenskap af poliklinikförestån- dare sedan början af detta år å afdelningen, som doktor Qddgren på förslag af professor Widmark förordnats af Karolinska institutets lärarekollegium.
Medicinalstyrelsen äger ej rätt att till öfver- läkare förordna en kvinna, men då forum här var Karolinska institutets lärarekollegium, som ej är bundet af detta förbud, förelåg ej någct grundlagsenligt hinder för doktor Uddgrens förordnande, och hon har nu som öfverläkare ansvaret för hela.
afdelningen under professor Widmarks frånvaro.
Doktor Gerda Uddgren blef student år 1896, med.
kandidat 1900 och aflade sin medicine licentiatexamen år 1903.
Hon har sedan dess specialiserat sig hufvudsakligen på ögonsjuk- domar, har varit amanuens på den poliklinik, där hon nu är föreståndare, och tvenne särskilda gånger företagit " längre utrikes studieresor.
Är 1904 — 1905 studerade hon bl.
a. sin vetenskap i Wien och sistlidne sommar i Zurich.
Är 1905 började hon egen praktik här i Stockholm.
Den kvinna, som genom sin skicklighet och energi eröfrat denna framgång åt sin kår och sitt kön, är en ännu helt ung kvinna med ett anspråkslöst uppträdande.
Hennes mening är den att kvinnosakens förkämpar borde tala så litet som möjligt om sig och sitt och göra så mycket som möjligt, och det var endast med stor svårighet hon gaf med sig därhän att låta oss med sitt af hennes vänner insända porträtt illustrera detta nya bevis på det växande för- troendet för kvinnodugligheten inom vetenska- pens område.
L När ni härnäst köper skodon be- gär då att få se 10C I Augusta Astrup » jfnvigd mark var föga vårdad.
.
.
en ocb annan bvilostad hägnad syntes dock ocb bårdad af en rankas friska blad.
F&gt;vem som sof ocb bvem som reste eftermälets bvita vård, drömmande därom jag läste på den gamla kyrkogård, medan domberrn. '
slog sin drill i en bängask tätt intill.
I ©raf vid graf — men bos det unga släktet, som bär utan skick bördes stoja, skratta, sjunga, skalkcn log ur bvarje blick.
P å den flata, sekelgamla bältens vattrade latin småttingar sig syntes samla en ocb bvar med tjufpojksmin.
Där " in pace " ristats, ack, stampade en skarpskodd klack!
helgedomens frid dock stördes icke blott af barnaglam.
några druckna sällar bördes skratt ocb eder rossla fram.
p å en skuggböljd bänk konseljen lifligt hölls.
.
.
från mund till mund vandrade belt frankt buteljen bär i gyllne middagsstund, medan klangen sakta sam genom eterns vågor fram.
Museimannen aldrig träder med sandaln i sin moské Btldlikt så ban sinnet kläder stoftfritt att för Gud sig te.
Fjär vid Kristustemplet lade ingen äflans våg sig stum.
Jngen dämpad åtbörd sade: detta är ett heligt rum.
I) är fick bvarje stoftets träl vandra fritt med sudlad häl.
I^är förvisso trampas minnet likt en bräckt kolonn i stoft.
I^är berofvas ungdoms- sinnet hänsyns fina liljedoft.
Väg må rödjas, skrän kor brista ocb bvad murket är förgå, men Guds bus ocb mänskans sista bvilostad dock hägnas må.
Hndens kraf i bvarje tid är dock ytterst: belgd ocb frid!
ANNA Profva dem och öfvertyga Bder att de göra skäl för namnet VICTORIA-kängor säljas 1 finare skoaffärer öfverallt — i alla modärna färger och skinnsorter, till.populära " Damernas favorit ".
— 374 KNUTSON.
DAGSPRESSEN läste jag ett kort tele- gram från ' Norge, att statsrådinnan Augusta Astrup aflidit i Kristiania.
Den underrättelsen väckte sorg och vemod i mitt sinne och — jag är säker därom — i många andra svenska hjärtan, för hvilka fru A. sedan sin stock- holmstid var en kär och trofast vän.
Till börden svenska, var fru A. som bekant gift med den framstående affärsmannen, seder- mera statsrådet Astrup, grundläggaren af Skut- skärs stora sågverk i norra Uppland.
Det Astrupska hemmet i nr 90 Drottning- gatan i Stockholm utöfvade på 80-talet en stor- artad gästfrihet, och sommarhemmet på Skut- skär stod alltid redo att mottaga vänner och bekanta på längre eller kortare besök.
Och hur blef man ej där välkomnad!
Härliga blom- mor fågnadé ögat, mjuka länstolar inbjödo till siesta, och nyutkomna böcker lågo frestande på bord och hyllor!
Och husets fru var själen i det hela.
Med sitt varma hjärta, sin förståelse af olika tänkande, sitt för allt godt och skönt öppna sinne var hon för oss, som då voro hennes unga gäster, idealet af kvinnlig älskvärdhet.
Och då ödet gett henne rikligt af både and- ligt och lekamligt godt, fann hon nöje i att göra människor glada utan att på samma gång låta dem krossas af tacksamhetskänsla eller höra klangen af det gifna guldet.
Och statsrådinnan Astrup, den ståtliga värd- innan i norska ministerhotellet eller i den vackra villan vid Drammensveien i Kristiania, om henne kan som bäst sägas, att hon äfven på samhällets höjder förblef den älskvärda person- lighet hon alltid varit, vänlig mot hög och låg och trofast mot sina vänner, äfven mot sådana, som ej hade namn och titlar.
I hennes närhet gingo vågorna på politikens haf ofta nog skyhöga, men hon förstod med äkta kvinnlig takt gjuta olja på vattnet, och hennes salong var ett fridlyst område, där vackra taflor, skönlitteratur och musik bragte välgörande ro i upprörda sinnen.
Fru Astrup älskade rosor, men hon älskade ock- så den blyga linnean, som ymnigt blommar i sko- garne kring Skutskär.
Af linnea ville jag binda henne den skönaste minneskrans med hälsningar från Skutskär och tack från många hennes sven- ska vänner.
A.
L. priser och tillverkas af Ludvig Traugott, Stockholm.
—
^S^J spalt.
F1RI KÄRLEK OCH HOBEL KÄRLEK.
II.
V I HA gjort oss den frågan, om en nobel kärlek kan ha rätt att betrakta sig själf som " fri ", ekonomiskt, socialt, personligt, och jag har i.
min föregående artikel försökt visa, att ekonomiskt fri kan kärleken aldrig ställa sig med anspråk på bibehållande af sin nobless annat än i de tunnsådda undantagsfall, där en så fullständig ekonomisk likställighet existerar emellan de två, som älska hvarandra, att ingen- dera behöfver gifvandet eller känner tagandet.
Denna kärlekens naturliga ekonomiska ofrihet skall framstå ännu klarare, då vi skärskåda kärlekens inflytande på den personliga friheten.
Men först några ord om den sociala friheten.
Den som menar, att kärleken emellan man och kvinna kan vara socialt fri, den har aldrig lyft sina blickar upp till den kärlek, som allena förtjänar detta namn.
Och öfver all beskrifning farligt synes det mig vara att gifva namnet kärlek åt en känsla, som syftar så lågt, att den låter sig förena med ömsesidig social frihet och socialt såväl som ekonomiskt oberoende för båda kontrahenterna.
Detta sociala oberoende skulle innebära, att två människor, som kärleken förenade, skulle denna sin förening till trots kunna fortfara att dväljas i hvar sin sociala sfär, utan att den socialt högre stående skulle känna behof eller förpliktelse att utjämna olikheten.
Ett sådant handlingssätt är absolut oförenligt med kärlekens väsen, där kärleken är något annat och högre än en själfvisk åtrå att till- fredsställa sinnlig lust.
En kärlek, som icke kännetecknas af behofvet att lyckliggöra den älskade och att lyfta honom eller henne till den bästa plats, som våra be- grepp om lycka i förening med vår förmåga att skapa den kan för henne eller honom ut- välja, den kärleken har dömt sig själf såsom lytt och lam, och hans namn är endast själf- viskhet.
Det kan finnas undantag, framkomna genom tragiska konflikter emellan plikt och känsla, men dessa konflikter skulle bli fåtaligare, om kärleksidealet i sin imposanta skönhet restes högt och fritt för de unga och ej förväxlades med små flyktiga sinnesrus af öfvervägande fysiologisk art. Kärleken är individens mer eller mindre med- vetna sträfvan att utveckla, höja och förädla sig själf, att få bruk för alla krafter, mål för alla drömmar.
Den är själfviskhetens motsats, känslan af oafslutad, ofullbordad, endast half mänsklighet, som afslutas, fullbordas, helgöres genom föreningen med en annan varelse, som har de egenskaper vi sakna eller som ger full- het och frihet åt vår inneboende förmåga att skapa, vare sig materiella eller andliga värden och främst åt den underbara förmågan att i framalstrande af nya varelser söka den utveck- ling, den fullkomning, som vi drömma om.
I kärleken till barnen, likasom i kärleken till deras far eller mor, ligger innerst inne fördold z i \ z •: Barngarderoben är en svensk upplaga af den enda i utlandet existerande tidning i denna bransch och står i förbindelse med kontinentens förnämsta barnklädersaffärer och erhåller från dem rikhaltiga mönster till allt hvad som hör en välförsedd barngarderob till.
Tidningen är också tongifvande på sitt område samt utgifves på flere språk och i kolossala upplagor.
denna längtan efter fullkomning och förädling.
Och denna längtan efter fullkomning, medveten eller omedveten, är det som helgar och adlar kärleken.
Vår tacksamhet och vår känsla af förplik- telse mot honom eller henne, som är eller vill blifva eller har varit för oss medlet till detta fulla människoblifvande, bör vara så utan gräns, att inga medel till att hedra, höja och lycklig- göra honom eller henne böra lämnas obegagnade.
Allra, minst de sociala medel, öfver hvilka vi förfoga.
En socialt oberoende kärlek är otänkbar emellan en man och en kvinna, som förenas genom en verklig ädel kärlek.
En man, som säger sig älska en kvinna, men af bekvämlighet eller andra skäl lämnar henne ' på ett lägre socialt trappsteg än han själf står, eller försummar att omgärda henne med all den trygghet hans goda vilja skulle kunna bereda henne, han må använda ordet " älska " så ofta han vill, så är det dock för hvarje gång en lögn i hans mun och en kränkning mot det kärleksideal vi måste återuppställa såsom norm, om vj vilja förebygga en obotlig dekadans i vår nations kärlekslif.
" fria " kärleken, att äktenskapet, d. v. s. den icke fria kärleken, stacker personlighetens ut- veckling.
Många och stora brister vidlåda äktenskapet såsom institution och icke blott den ofullkom- lighet, som följer allt mänskligt, utan därjämte mycket, som med god vilja skulle kunna rättas genom att ställa äktenskapsinstitutionen i nivå med det bästa i tidsandan.
Men till detta bästa är icke att räkna alla de förebilder från vildarnes, barbarernas ocli djurens fortplantningslif, som förkämparne för den " fria " kärleken ej sällan framdraga för att bevisa, hvad naturen bjuder.
Alla olyckliga och omaka äktenskap, alla som - misstagit sig i sitt val af lifsföljeslagare, alla som byta håg och förändra sinne, som " icke kunna svara för sina känslors föränderlighet " o. s. v., de bevisa intet till förmån för den " fria " kärleken.
Tvärtom.
Den " fria " kärlekens upphöjande till norm för kärlekslifvet, det vore liktydigt med alla dessa olyckors sättande i system.
I samma mån som kärleken proklameras.
" fri ", i samma mån komma lifstragedierna att ökas i det oändliga och karaktärerna att krympa sam- man.
Viljesvaga, fega pultroner, som lägga benen på ryggen, så snart de möta en veder- möda eller ana en plikt, lystna lyckogurmander, som löpa efter hvarje surrande fluga i hopp att finna något, som kan kittla deras nerver, de gå förträffligt i stycke med den " fria " kär- leken.
Men kvinnor och män med stora sinnen och djupa hjärtan, de som äro sitt ödes herrar och ej dess slafvar och sätta likhetstecken emellan kärlek och trofasthet, de ha intet behof af kär- lekens frihet.
Lifvets mening var aldrig ogrumlad lycka, ostörd njutning.
Ingenting växer enbart af sol.
Det måste många himlens väder till.
För att vi icke skola brytas af stormen, icke förtorkas i hettan, icke drunkna i störtfloden, har kärleken blifvit oss gifven.
Två förenade stå starka, där två söndrade bli ett lätt byte för förödelsen.
Därför är viljan till trofasthet det första och största momentet i kärleken.
Detta höga kärleksideal, som måste förutsätta att möjligheter finnas för en organisk samman- smältning af tvenne viljor till en helhet, som innebär en förädling och utveckling för hvar- dera af dem, det är oförenligt med begreppet " fri kärlek ", ekonomiskt oberoende eller socialt oberoende.
Kärlek förpliktar mer än något annat i värl- Trofasthet i kärlek och frihet i kärlek ära den, och en kärlek som ryggar för förpliktelsen, oförenliga begrepp.
Den förra är byggd på vilja,, var aldrig kärlek, utan lånade namnet och här- den senare på frånvaro af vilja, ett viljelöst made laterna.
Om det gäller en adelsman eller en borgare, hängifvande åt hvad människor kalla slump.
Den fria kärlekens apostlar förneka icke möj- en rik godsägare eller en fattig arbetare, så är ligheten af trohet i kärlek, men tillskrifva den kärlekens väsen detsamma.
Är den äkta och då en slump, " en lycklig slump ", förmodligen medvetet eller omedvetet söker individens full- ett uteblifvet tillfälle till frihetens begagnande.
komning, då är förpliktelsen naturlig och själf- fallen, en börda lika naturlig att bära som Från den stund kärleken gjort sitt val och hufvudet på kroppen.
bekräftat det genom att ingripa i en annan Är kärleken däremot endast en förklädd själf- viskhet, en utsmyckad njutningslystnad, som hos människas lifsöde, är hvarje tal om kärlekens en annan varelse söker sin tillfredsställelse, då frihet ett meningslöst nonsens, utan resonans i verkligheten.
Ty en handling, som ingriper är det helt naturligt, att ett af dess viktigaste i en annan människas öde så lifsafgörande som ' attribut måste vara " friheten ", frånvaron af alla kärrekens handlingar göra det, måste med nöd- förpliktelser.
Denna frihet har den till kärlek förklädda själfviskheten tagit sig i alla tider, vändighet sammanlänka de två, som handla, i om också på smygvägar.
Det vore utan tvifvel gemensamt ansvar för konsekvenserna, så långt dessa konsekvenser kunna sträcka sig, hvilket mycket behagligt för alla utöfvare al denna vagabondkärlek, om deras metod att älska upp- i vanliga fall är öfver hela deras återstående lif.
Denna kärlekens ofrihet har ingenting skräm- höjdes till norm äfven för de rättsinniga i sam- mande i sig för dem, som älska med rena hjär- hället.
Älska och gå vidare, utan ansvar, betänk- tan.
Alla drömma i sin kärleks vårdagar om en oföränderlig kärlek, som skall räcka till lif- ligheter eller förpliktelser!
vets slut.
Att så många klicka i drömmens Nej, låt oss icke låna kärlekens heliga namn förverkligande beror på, att de icke tro på sin åt denna moderna sport att spela hasard med " viljas frihet ".
En viljelös och sjuklig tid har känslor, som äro oss gifna för att odla och ut- intalat dem, att deras vilja ingen makt och veckla våra högsta etiska, personliga och sociala myndighet har öfver deras känslor, och skapat krafter.
dogmen om, att ingen kan rå för sina käns- Det är ett kärt vapen för förfåktarne af den lors föränderlighet.
Barngarderoben £?
@ Pris för helt år 3 kr; hälft år 1: 60 kr.
Lösnummer 30 öre.
375 St •: få Baragarderoben utkommer med ett-rikhaltigt illustrerad * nummer i mån., åtföljdt af en dubbelsidig mönsterbilaga med en mängd tillklippningsmönster.
Den bör sålunda blifva af ofantligt värde för hvarje moder, helst som den därjämte lämnar henne en god hjälp med barnens syssel- sättande, och gifver mer än tillräcklig ersättning för prenumerationspriset.
: £ \ z:;
y^2 \ Denna lilla hofdogm från lögnens rike har redan hunnit skapa massor af tragedier och raserat lyckan i oräkneliga hem, för att icke tala om de hem, som aldrig kunna byggas upp på denna gungande grund.
Det är på hög tid, att vi rensa ogräset bort från vår tids kärleksideal och mera energiskt draga i härnad mot de nutidslögner, som härja individernas kärlekslif och hota nationens.
ELSA ' ppöken Emilia " oeh " fröken TÖRNE.
filma ".
FRÖKNARNA EMILIA OCH ALMA ERICSSON.
Det blir så underligt att tänka därpå i ljuset NTET ÄR MIG mer främmande än våra da- gars högre flickläroverk.
Där är nya gene- af hvad man nu vet och hvad.
man anar.
Man ser nu de båda systrarnas lif som det hårda rationer af elever, mindre barnsliga, mindre fult och flärdlöst klädda än vi voro med våra för- arbetslif det var, först vid högre lärarinnesemi- kläden, hårdt stramade flätor och grofva kängor.
nariet i Stockholm, där de, med den stränga Där äro också nya lärarinnor med nya metoder samvetsgrannhet som utmärkte dem, arbetade och endast arbetade öfver all måtta, omedelbart och en ny uppfattning, som trädt i stället för dem af de gamla, hvilka tröttnat och grånat, därpå från slutet på sjuttiotalet oförtrutet och och dem, som nu ha det slags ferier, på hvilka oafbrutet i samma skolas tjänst, till dess de icke förmådde mer och först den yngre, fröken Alma icke följer något nytt läsår.
Skulle jag nu besöka den skola, som har en Ericsson, som varit hufvudlärarinna i tyska och så stor plats i minnena från min barndom, Ny- engelska och en förträfflig sådan, och ett par köpings elementarläroverk för flickor, komme jag tre år senare den äldre lades ned på sjukbäd- den.
Och innan deras lidande tagit slut, hade helt visst att gå där som en främling i mångt och mycket och- räkna mina år och tidens flykt både de och deras vänner hunnit många gånger som man gör, när man märker hur bred klyftan försonas med döden och längta efter den.
blifvit mellan ens barndom och den mark, där Vid sin död 1904 var fröken Alma Ericsson man står i dag.
48 år gammal, fröken Emilia Ericsson, som På min tid var skolan fröken Emilia, hon varit föreståndarinna vid Nyköpings läroverk hade den i sin hand och med den oss, men nu sedan år 1889, var vid sin död på ett sjuk- är hon borta.
Det är ju klart, att det blir hem i Stockholm i maj d. år 55 år.
skola af ändå, lektioner, betyg och resten, Ytterlinjerna af de bägge systrarnas lif äro men jag, som minns hur hon som föreståndar- lätt uppdragna, svårare är att i få ord ange inna var med i allt och öfverallt och som värdet af deras arbete, måttet af deras plikt- har i lifligt minne, hurusom vid ordnandet till trohet eller af deras aktning, som stått dem en skolfest icke en bunt snören kunde köpas nära och vetat uppskatta storslagenheten i att henne förutan, jag har så svårt att sätta mig planlägga och föra ut ett lifs schema med all- in i, att icke skolans pulsar måste stanna sam- var arbete och plikttrohet som ledprinciper.
E — FR tidigt med hennes.
Fröken Emilia, — vi flickor och hela staden kallade de .två systrarna Ericsson " frö- ken Emilia " och " fröken Alma " till åtskill- nad från hvarandra — hörde till den typ En gammal släkthistoria af S v e n H o l af skolföreståndarinnor, hvaraf väl en och annan ännu finnes kvar: ståtlig, värdig, abso- I JR DEN RIKA fonden af minnen från vår kri- lut i sina fordringar, och med en förmåga U giska storhetstid, minnen som ofta tunnas ut att få sina befallningar respekterade, som i hen- till legender och omärkligt öfvergå till sagor, har nes ställning var ovärderlig.
J a g kan med författaren hämtat en typisk sådan, knuten till en sällsynt relik från trettioåriga krigets dagar.
intet jämföra den vördnad och respekt vi hade för henne och — mycket för hennes skull — AMILJEN VON B., en af våra äldsta ad- för hela lärarinnekåren och skolans ordnings- liga ätter, har i sin ägo en synnerligen regler, om icke med den oro vi kände, då vi någon gång — eftersom vi dock endast voro vacker, gammal silfverservis, bestående af fat, människor och helt små sådana — i någon tallrikar och skålar, allt af gediget silfver i syn- mån bröto med de senare.
Det var annars så nerligen praktfullt och konstnärligt arbete.
Det sällan — tycker jag.
Jag tror för det första, är af tyskt ursprung och kom i familjens ägo att vi voro spakare än skolflickorna nu för under 1600-talet, tyskt krigsbyte som så många tiden, men om vi också .hade lust att vara lata andra preciösa, som vid den tiden skickades och obeskedliga, vet j a g icke riktigt, hur vi öfver Östersjön till den nya stormakten i Nor- skulle kommit oss för, " fröknarna " togo det den.
Det var dock inte vid plundringen af som en så själfklar sak, att vi skulle sköta en eröfrad stad, som servisen kom i svenska oss, och man växer allt en smula i kapp med händer, utan under helt andra och mycket fordringarna, hur det nu är, om man än klic- mystiska omständigheter.
Så här lyder den gamla sägnen om familjesilfret.
kar ibland.
Under Torstenssons andra fälttåg i Böhmen Vi flickor tyckte alltid, att fröken Emilia 1643 befann sig bland hans officerare en ung hade det så bra och fröken Alma så bra och alla de andra lärarinnorna.
Deras glans och ryttmästare von B.
Denne sändes af fältmar- berömmelse var stor, stor deras makt öfver skalken att i spetsen för ett par hundra man skolflicksjälarna.
Att som fröken Emilia med undersöka trakten fram emot fästningen Olmiitz.
en nick och ett leende kunna belöna, med ett Efter ett par dagars ströftåg i en osäker och ord straffa och med en handrörelse få larmet fattig trakt anlände den lilla svenska truppen till slottet Falkhof.
Slottet var öfvergifvet af att mojna, att kunna alla läxor i världen — hon var liksom systern mycket skicklig under- ägaren sedan flera år.
Det sades, att han tagit visare hvad vi mycket väl märkte — var att befin- sin tillflykt till Wien, men ingen visste något na sig i en upphöjd och afundsvärd ställning.
méd säkerhet.
Alltnog, han hade ej hörts af I • Familjesilfret * F Skönhet är maU:t. på flera år, kanske att han flytt i hemlighet, kanske att han fått sätta lifvet till under de oroliga tider, som hemsökte det arma Tyskland.
Slottet var illa beryktadt för spökeri, och ingen hade gjort anspråk på det tvifvelaktiga nöjet att bo under dess åldriga koppartak.
Von B.
och hans soldater funno det vara en öfver- måttan god tillflyktsort för uttröttade soldater en regnig och kall oktoberkväll och inkvarte- rade sig utan minsta tvekan i de gamla unkna gemaken, hvilkas gyllenläderstapeter hängde mögliga och trasiga på väggarna.
Snart spra- kade en munter stockeld i den stora vapen- salens öppna spis, och soldaterna torkade sina våta kläder framför den, under det att de själfva slogo s!
g ned i halmen, som blifvit utbredd öfver golfvet.
Ryttmästaren själf bodde i ett stort gemak innanför vapensalen.
Det tycktes en gång i tiden ha varit borgherrns sängkammare.
Den höga sparlakanssängen, till hvilken fyra breda trappsteg ledde upp, stod midt för dörren.
Två höga länstolar med snidade armstöd och urblekt damastöfverdrag stodo på ömse sidor om sängen.
De öfriga möblerna voro dyrbara och praktfulla, men visade oförtydbara spår af tidens tand.
Den unge officeren gjorde sig snart hemma- stadd i det gamla gemaket.
Han lät tända eld i spiseln och servera sig en enkel kvälls- vard.
Sedan gick han till hvila i den höga, breda himmelssängen.
Det hade lidit långt på natten, då han vak- nade vid att någon gick i dörren till vapen- salen.
Den stora stockelden var nedbränd, men i skenet från glöden såg han, att den inträdande ej- var hans uppassare eller en af hans soldater, som han väntat, utan en ung man klädd som betjänt i livré med gyllene galoner.
Han bar ett silfverfat med varmt vatten i sin hand och öfver armen en hvit handduk.
Hastigt gick han genom gemaket och försvann genom en dörr vid sidan af sän- gen.
Innan den unge mannen hunnit springa upp ur sängen och efter den sene nattvandra- ren för att taga reda på hvem han var och i hvilket ärende han var stadd, öppnades den stora flygeldörren till vapensalen ännu en gång och en ny gestalt trädde öfver tröskeln.
Det var en gammal man med hvitt hår och skägg.
Han var iklädd en dräkt af svart sammet med en bred-spetskrage.
Hans fina åldriga anlete hade ett uttyck af befallande lugn så som en- dast den har, som vet, att han är på sin egen mark och kan befalla.
Han gick långsamt samma väg som den andra skepnaden och för- svann genom dörren vid sidan af sängen.
Den unge officeren låg kvar och stirrade efter dem, han hade ingen lust att rusa efter dem längre och se hvart de togo vägen.
Han för- stod mer än väl a t t allt inte stod rätt till, och en god kristen soldat vill helst inte ha något att skaffa med det mörksens anhang, som drifver sitt spel i ett gammalt öfvergifvet slott rattetid.
I samma stund som han beslutsamt vände sig om för att somna om igen, hörde han för tredje gången dörren knarra på sina gångjärn.
Hastigt reste han sig upp på armbågen.
I rummet stod en ung flicka i hvit dräkt.
Otyd- ligt kunde han urskilja hennes drag i det svaga skenet från spiseln.
Hon var lång och smärt, med det mörka håret benadt öfver pannan och sedan hängande i två tjocka flätor utefter ryg- gen.
Ansiktet var blekt och lidande med vac- kra, aristokratiska drag.
Hon gick långsamt öfver golfvet, men i stället för att försvinna på samma sätt som de andra gestalterna, styrde hon sina steg rakt fram emot den unge mannen och stannade ej förr än hon stigit upp för trapp- stegen till den höga sängen.
För hvarje dam torde det vara af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård.
Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak- tiska råd som erhållas uti vår stora bok afhandlande S k ö n h e t e n s h e m - lighet.
Boken erhålles gratis och franko.
Tillskrif oss i dag.
— 376 — Parf y mer * i Louise, S t o c k h o l m.
===
Innan den häpne främlingen hunnit att fråga hvem hon var, talade hon med en lågmäld, me- lodisk stämma: " Främling, du är den ende, som ej flytt vid min åsyn.
I tjugo år har detta gamla slott stått öfvergifvet, endast då och då hemsökt af en hemlös främling, som här sökt tak öfver hufvudet.
Men så fort jag kommit för att bedja om den enda tjänst, som en dödlig nu- mera kan visa mig, ha de alla flytt med för- färan målad i sina anleten.
Du ensam har vågat stanna.
För dig vill jag berätta min sorgsna saga, och jag är säker på att du ej skall kunna neka att uppfylla den bön, som jag vill ställa till dig.
Men hör först min historia.
För tjugo år sedan var jag en ung flicka om sjutton år, min rike gamle fars enda barn.
Vi bodde här på Falkhof, vårt familjegods.
Föga visste vi om de stormar, som rasade öfver Tyskland.
Min far hade en ung betjänt, som han värderade högt.
Han hette Joakim.
Ifrån första stunden den mannen trädde öfver vår tröskel, kunde jag inte tåla honom.
Jag kände, att han var farlig, och varnade min far för honom, men förgäfves.
En dag djärfdes den oförsynte att göra mig en kärleksförkla- ring.
Jag hotade honom med, att jag skulle klaga för min far, då han utan förbarmande skulle bli körd på porten.
Men innan jag hann att utföra min hotelse, hade Joakim, vild af fruktan, hat och hämndlystnad, mördat min far tidigt nästa morgon, då han biträdde honom viJ hans klädsel.
Sedan lät han säga mig, att min far ville tala med mig.
Då jag in- trädde i min fars gemak, rusade mördaren emot mig och inom ett ögonblick sjönk jag liflös till marken.
Sedan släpade han ner sina offer i kä.låren, där han i vanvett och förtviflan be- röfvade sig själf lifvet med samma vapen, s m han användt mot oss.
Hvad jag nu vill be dig om, du, som ej fruktat att höra mina ord som alla andra, är att du ger oss en hviloplats i våra förfäders grift och ej vid sidan af den vanbördige uslin- gen.
Gör du det, så lofvar jag dig att du skall bli furstligt belönad.
Nere i källaren, där du finner de multnade kvarlefvorna af dem, som en gång voro detta slotts behärskare, fin- nes • en stor kista, fylld med dyrbarheter af alla slag.
Dess innehåll skall bli din lön för den kärlekstjänst du vill bevisa oss.
Men glöm inte att du måste söka noga. "
De sista orden hade knappast gått öfver flickans läppar, innan hon försvann ur åhöra- rens åsyn, utan att han kunde förklara huru.
En lång stund låg han orörlig, försänkt i tan- kar och grubblade öfver hvad denna nattliga syn kunde betyda.
Han försökte öfvertyga sig om, att det hela blott varit en dröm, men alla detaljerna i den underliga episoden stodo så lefvande för hans minne, att han slutligen måste säga sig själf att han haft besök af andar.
Knappt hade den första bleka gryningsstrim- man färgat oktoberhimlen, innan von B. steg upp, klädde sig och tillkallade ett par man af sin trupp att med hackor och spadar vara honom följaktiga.
I spetsen för sina medhjäl- pare styrde han sedan sina steg mot källaren.
Han genomsökte förgäfves två stora källarhvalf.
Inte ett spår syntes af de gestalter, som be- sökt honom under natten.
Redan var han nära att afstå från vidare spaningar, då en af hans soldater, som såg efter, om inte till äfventyrs några flaskor gammalt, ädelt vin blifvit kvar- glömda därnere i källarens mörkaste vrå, plöts- ligt vid lyktans osäkra sken upptäckte en låg, järnbeslagen dörr.
Den öppnades med stor svårighet, då den tycktes vara låst inifrån.
När den ändtligen började att vrida sig på gnisslande gångjärn, fingo främlingarna se ett I LUZERN långt smalt rum med hvälfdt tak och kala hvit- rappade väggar.
Endast några steg hann den unge officeren att taga innanför tröskeln, förr- än hans fot stötte mot ett på golfvet liggande föremål.
" Ljus, lyktorna hit! "
Det darrande skenet från tre lyktor föll öfver de multnade lämningarna af tre människo- gestalter: en man i svart sammetsdräkt med hvit spetskrage, en ung flicka i hvit klädning och en ung man i livré.
Dräkterna voro nästan fullständigt oskadade, men af den mänskliga stofthyddan därinom återstod knappast mer än skelettet med grinande dödskalle.
Enligt den uppmaning han erhållit under natten lät von B. anordna en högtidlig likbe- gängelse åt den mördade borgherrn och hans dotter.
Stora ekkistor anskaffades, och läm- ningarna af de döda fördes till hvila i slottets graikapell, som sedan igenmurades.
Den brotts- lige tjänarens stoft grafsattes på kyrkogården.
Von B. hade varit angelägen om, att den döde herrn och hans dotter skulle begrafvas med den ståt och prakt, som deras höga börd kunde göra dem berättigade till.
Därför hade heller ingenting sparats, hvarken dyrbara svarta sammetstäcken öfver de döda eller massiva silfverbeslag på kistorna.
Ryttmästaren, som själf ej ägde någon förmögenhet, hade användt regementets kassa för att anskaffa allt, som behöfdes, i förhoppning om att han sedan med lätthet skulle kunna ersätta den uppkomna bristen med de medel, som blifvit honom lof- vade såsom godtgörelse därför att han gaf de mördades oroliga andar frid i en helgad graf.
Så fort begrafningen var öfver, skyndade där- för von B. till den källare, där han gjort fyn- det, för att söka efter de skatter, som där skulle vara dolda.
Förgäfves!
Han undersökte hela rummet.
Han knackade med sin hacka i väggar och golf.
Intet annat än alnstjocka stenar som bildade de fasta murarna.
murade golfvet, och hvad som under dagens arbete syntes honom alldeles omöjligt, lyckades nu med lätthet.
Det var, som om han hade hade haft hjälp af osynliga händer.
Med spettet bröt han loss den ena stenen efter den andra, och slutligen lyfte han, med ansträngande af alla sina krafter, upp ur golfvet en mer än alnslång kista af ek med rostiga järnbeslag.
När han öppnade den, fann han att den var full med gamla, fint arbetade silfverpjäser, för- utom en stor summa penningar i guld.
Åren gingo.
Sedan freden blifvit sluten, ut- nämndes von B., som under kriget avancerat till öfverste, till kommendant på Stralsund.
Sin syssla skötte han med trohet och kraft, och ännu in i sena ålderdomen behöll han den.
En kväll i början af 1690-talet satt han tillsammans med sin fru, också hon gammal och grå, vid den flammande härden i stora salen.
Han var gammal nu, och åren hade lämnat spår efter sig liksom krigen.
Hans ena ben var borta och ersatt af ett träben.
Tvärs öfver pannan hade han ett stort ärr.
Lugnt satt han och rökte sin pipa, medan höststormen utanför brusade i novemberkväl- lens mörker.
Plötsligt slog den gamla niirn- bergerklockan i vrån sex klingande slag.
Öf- versten lät sin blick långsamt glida öfver det halfmörka rummet.
Då mötte hans öga en ge- stalt, som han ej sett sedan sin ungdom.
Det var en lång, smärt flicka med två mörka flätor på ryggen och klädd i hvit, släpande klädning.
Hon fäste sina allvarliga ögon först på honom, därefter på klockan i hörnet och så åter på honom.
Därefter lyfte hon handen och vin- kade åt honom liksom till afsked.
I samma ögonblick gled hon in bland fönstergardinens tunga veck och var borta.
" Nu är klockan sex.
Om en timme är jag död, " sade han till sin hustru.
Förskräckt spratt den gamla frun upp ur Förtviflad och uttröttad lämnade han slut- sina tankar.
Hon fiågade honom, om han var ligen källaren och begaf sig upp till sitt sof-~ rum.
Uppehållet på Falkhof hade redan varat sjuk, om det hade händt något särskildt, eller längre än det borde, han måste nästa dag lämna hvarför han oroade henne så.
Öfversten berättade hvad han sett, det bud slöttet för att förena sig med hufvudarmén.
Om han dessförinnan ej funnit skatten och fyllt skåpet var ej att ta miste på, och inga hans den brist, som uppstått i kassan, var han en hustrus försök att få honom på andra tankar ärelös man.
Hans blick vandrade bort mot kunde inverka på honom.
Den ena minuten väggen, där han hängt upp sin ryttarpistol.
gick efter den andra, och hur öfvertygad den Hellre en kula från dess blanka pipa än att gamle mannen än var om betydelsen af den stå som en brottsling inför sin förman.
I samma syn, han haft, började han likväl vackla, när ögonblick som han reste sig upp för att sätta han slutligen såg visaren allt mer och mer sin förtviflade plan i verket, hejdades han af närma sig sju, utan att han kunde förnimma ett välbekant ljud.
Den tunga ekdörren vände några tecken, som tydde på, att urverket i sig på sina hakar och samma gestalt, som talat hans egen gamla kropp var så utslitet, att det med honom första natten, han sof under Falk- ej skulle tjänstgöra längre.
Långsamt började hofs tak, stod vid hans sida.
Hon gaf honom .klockan att slå sina späda dallrande slag.
" Ja, du mor det var visst inte mig, som en allvarlig, sorgsen blick, fattade hans hand med en af sina, från hvilken grafvens kyla budet gällde den gången, " sade den gamle •tycktes utströmma, och förde honom med sig öfversten och reste sig upp för att knacka ur utan att yttra ett ord.
Viljelös vacklade han sin pipa .mot spiselgallret.
1 detsamma hal- med.
Innan han rätt hade hunnit att förstå, kade han med träbenet mot stenen, som låg hvart färden gick, befann han sig i det smala framför spisen, och föll i golfvet.
I fallet slog hvalfvet i källaren, som han med sådan för- han hufvudet så hårdt mot ett utspringande tviflan genomsökt under dagens lopp.
Utan hörn på den gamla spisen, att han bräckte huf- att yttra ett ord pekade flickan på en vrå i vudskålen och dog på stället.
källaren, där tydliga spår syntes efter hans hacka.
Därefter släppte hon hans hand och Från öfverste von B. gick familjesilfret i gick mot dörren.
Innan hon försvann i mörk- arf till hans äldste son.
Sedan har det led ret, vände hon sig om och talade till honom.
efter led bevarats inom släkten.
Det har varit " Främling, " sade h o n / " jag har nu fyllt mitt föremål för mycken beundran bland kännare löfte till dig, hädanefter kommer du ej att få och konstnärer.
Men den gamla traditionen se mig förr än en timme före din död.
Då om dess förste ägare håller på att alldeles lofvar jag dig, att jag skall komma tillbaka, falla i glömska.
Kanske skola dessa rader men inte förr. "
Därmed gled hon ut genom kunna göra något för att åt eftervärlden be- dörren och försvann i mörkret.
vara minnet af en svensk krigare och hans Den unge mannen grep sig genast an med äfventyr i fiendeland.
arbetet att än en gång söka gräfva igenom det 9 Förnäm vistelseort under sommaren, ® G:E&gt; H O T E L NATIONAL — 377 — Härligaste läge vid VierwaldstättersJOn.
Bitan, från 4 kr.
• 111. prospekt gratis.
Telegramadress: " National *.
\ j
Underskrift till bilderna återfinnes å sid. 384.
!^-^J REDAKTÖR JOHN WIGFORSS.
" Kvinnornas man ".
PN NY TREAKTARE of redaktör John Wigforss, L-t den celebre författaren till Sten Stenson Stéen frän Eslöf, kommer antagligen i höst upp på Stock- holmsscenens program.
Vi äro i dag i tillfälle att i första hand meddela denna teafernyhet och sam- tidigt ge en resumé of det högaktuella lustspelets Innehåll.
&amp; L ITTERATUREN, icke minst den drama- tiska, är en god mätare på de strömnin- gar, som gå genom tiden.
Att vi nu fått vår första kvinnorösträttspjäs torde därför bevisa något.
Skulle den göra lycka, bevisar det ännu mera, om än icke just i den riktning kvinno- rösträttens vänner i dessa valtider skulle önskat, ty det är en hädisk pjäs.
Tillsvidare, eftersom den nyss är fullbordad och dess öde oafgjordt, bevisar dess tillkomst blott att intresset för kvinnornas brännande fråga genomträngt det tämligen breda samhällslager, som kallas redak- tören för Nya Vermlandstidningen.
Definitio- nen torde icke säga våra läsare utom landska- pet allt för mycket, men fullständiga vi den genom att nämna titlarna på redaktören-för- fattarens två föregående lustspel: Sten Stenson Stéen från Eslöf, och Borgmästar Stéen, då vet hela fosterlandet hvem brottslingen är.
Tillägga vi så, att hufvudfiguren i det nya lustspelet " Kvinnornas man " är samme fatale yngling från Eslöf, så börjar publiken helt visst känna dof- ten af hvad som komma skall.
Ur manuskriptet till lustspelet, hvilket för- fattaren varit nog älskvärd att ställa till vår disposition, trots att han fruktar det värsta af juryn i en tidning, som, i djup motsats till hans eget organ, har kvinnorösträtten på sitt program, låna vi följande beskrifning på dess hjälte: " Han är för närvarande 39 år gammal.
Han har icke nämnvärdt utvecklats, sedan han nådde borgmästargra- den.
Dock finnes intet sätt att i skrift angifva omät- ligheten af den värdighet, som numera hvilar öfver hans person.
Hans passion för könet är oförminskad eller snarare ökad i följd af det tvång hvardagslifvet i Grön- köping torde pålägga honom.
I första akten är han klädd i lagstiftarens långa svarta redingote, i andra och tredje akterna lämnar honom statsrådsuniformen icke ett ögonblick — — " Redan i denna inledning är hans karriär gifven, och titeln antyder ju dessutom, att det är med kvinnosaken som språngbräda han svingar sig upp till statsrådsvärdigheten.
Som höfding för den politiskt ofärgade " gruppen Stéen " i andra kammaren står han emellan de två huf- vudpartierna och låter — tacka för det!
— muta sig med en statsrådstaburett till att med sina röster ge regeringens motståndare majori- tet.
En kvinnorösträttsministär bildas, och borg- mästaren från Grönköping blir justitieminister.
Efter detta är han " kvinnornas man ", och de mest energiska af dem älska honom och uppvakta honom med broderade slummerkuddar, annat att förtiga.
Han solar sig som bäst i den öfverflö- dande glansen af sin makt och härlighet, då hela det stora, men sviktande lasset stjälpes af — hans svärmor, som utan hänsyn till statens väl tar honom i örat med hem till Grönköping och till familjefaderns under kärlekens och maktens berusning glömda plikter.
En i dubbel måtto snöplig utgång!
Af de personager, som medverka i denna tragikomedi, intressera mig mest representan- terna för den nya kvinnotyp, som kallas suffra- getter.
De äro icke karikatyrer direkt, eftersom originalets egenskaper böra återfinnas hos så- dana, men de äro rätt så lustiga.
Dels därför att författaren säger lustiga saker genom dem, dels som prof på hvad en manlig fantasi, läm- nad åt sig själf, kan konstruera upp.
Till skräckbilden: det tredje könet, har författarens godmodiga fantasi emellertid icke nått.
Tvärtom.
Med ett undantag, — rösträttsföreningens ord- förande, " den skildaste kvinnan i Sverige " — äro hans suffragetter mycket känsliga för det manliga galanteriet, de sky icke ens att söka vinna framgång för sin politik genom kärleken och för sin kärlek genom politiken.
Det är i denna egenskap författaren tror sig funnit den veka punkt, som berättigar att in i det sista hoppas på möjligheten af deras om- vändelse.
Ty han anser dem icke ohjälpliga, det får man hålla honom räkning för.
Två af dem bättra sig i sista akten, afsvärja sin tro och bli gifta med högermän.
Den vackraste belönas t. o. m. med redaktören af en kon- servativ tidning.
Hvilken angenämare valallians kan högern begära?
Sommarintryck från Omberg.
För Idun af Ellen Lundberg f. Nyblom.
PROFESSORSKAN ELLEN LUNDBERG, bekant ' för Iduns läsare genom sin diktning och sin skriftställarverksamhet i öfrigt, lämnar här nedan sina sommarintryck frän den härliga Ombergsbyg- den, rikare på minnen och på storslagna scenerier än mången annan trakt i värt land.
E N STILLA, BLÅ, blomsterdoftande luft ligger öfver jorden.
Den är genomskin- ligt klar som septemberluft, och kring alla löf- träd, som stå " motsols ", dallrar en bred ljus- ring, ännu ljusare mot bakgrunden af granarnas svarta grönska; Ombergs väldiga granar, som på denna kant börja första klättringen upp ut- med bergets norra ås.
Klöfvern sänder söta ångor, smultronen mogna i backarna, svalorna ila hvinande genom den blanka luften.
Det är verkligen sommar.
Nere emot stranden på en bred ås, som löper utmed vattnet, sträcka sig hagar med knotiga ekar, med labyrinter af hasselbuskar, som bilda naturliga friluftsteatrar, bland hvilka nyponbuskarna klänga med taggiga rankor, tyngda af skär blom, eller bilda festgirlander och bågar öfver de hälft igengrodda, stigarna.
Gräset är inväfdt med blommor, en ymnig, ljus midsommarflora, där spireorna äro de do- minerande.
Med sina vajande, hvita plymer likna de stora fjärilar, som slagit sig till ro på ängen.
Bakgrunden är blå, — himlens och Vätterns intensiva himmelsblå toner.
Vättern är ett underligt vatten; den ger icke sensation af sjö, utan snarare, som Verner v. Heidenstam så betecknande kallade den här om dagen, — " inhaf " hvars vatten tallar i färg och klarhet med Sydeuropas haf.
Något sterilt lig- ger visserligen öfver dess blånande och väx- lande skönhet, få hvita segel stryka fram öfver dess yta, och efter den starkaste storm söker Det är ett godt grepp, som man brukar säga, man förgäfves det minsta skumband vid den af författaren att välja sina motiv ur dagens släta stranden med de blankslipade, runda kisel- tätaste vimmel, journalistens sinne för aktuali- stenarna, — men den är trollsk, skimrande och teter är icke att förakta.
Det är också ett nyckfull; den växlar som ett lefvande väsen bastant grepp han gjort, han har fått handen allt efter som dagens timmar gå, den speglar så full, att bytet en smula runnit honom himlens ljus och dunkel liksom ett mänskligt mellan fingrarna.
Detta beror, efter hvad jag ansikte speglar lifvets stämningar, och den har förstår, på att hufvudfiguren här kommit ur sin nästan aldrig ro.
miljö och icke gör sig som han gjorde sig i På andra sidan om Vättern löpa västgöta- Eslöf eller Grönköping.
Författaren torde nu ångra, att han inte från början ämnade honom landets åsar, ibland som en dimblå silhuett, till statsråd och lade karaktären därefter.
Icke ibland så detaljeradt klara, att man tydligt kan därför att han gjorde honom till bräcka, ty det är ' skönja skogar, byar och Karlsborgs fästning, icke uteslutet att en bräcka kan bli statsråd, åt- och ute mot norr simmar ön Jungfrun, lika för- minstone i en koalitionsministär, sedan propor- änderlig och oberäknelig som Vättern själf.
1 tionalismens principer, enligt hvflka naturligtvis sin normala form liknar den ryggen af en stor älven brackorna måste representeras, nu gått hvalfisk, men Jungfrun är ett oroligt och nyck- segrande fram öfver landet.
Och icke därför fullt fruntimmer, och dess underliga förvand- att han är dum, ty en ' bräckas första plikt och lingar äro lika många som öfverraskande.
Än förutsättning är dumheten.
Men en bräcka får höjer den sig öfver vattnet, hög och kantig som en skattekista, lyftad upp öfver vågorna icke vara en komplett fåne, åtminstone icke en af starka, hemlighetsfulla händer, än klyfver den statsrådsbracka, det finns gränser äfven för den sig midt itu på längden i två smala strimmor, ursinnigaste fars.
än tar den formen af en bro och än liknar den Här ser det nog ut som om jag begått felet ett timglas.
Frågar man någon af folket om att betrakta redaktör Wigforss och hans nya anledningen därtill, får man endast en skak- stycke med alltför litterärt neddragna mungipor.
ning på hufvudet till svar.
Någon förklaring Han skall kanske finna detta opassande, efter- på dessa fenomen kan ingen ge lika litet som som han så förtroendefullt gifvit sig i mina på de så kallade " sjöskotten ", de underliga, händer.
Men när jag gjort det, är det därför, dofva ljud, som ibland likt kanonskott eka att jag tyckt mig märka, bakom lustspelsskämtet öfver sjön äfven i lugnt väder.
Folkets enda och jovialiteten, en allvarsskuggning i-författarens svar är, att det är " sjöskott ", och " sjö- annars så glada anlete — en grimas mot skott " är det, när det: " dondrar i sjön så F. K.
P.
R. pass ".
Kan det vara dyningar, som spränga CAFOUR.
mot grotthålornas öppningar och frambringa ett ihåligt dånande ljud mot de kala väg-: TJppgif lifvldd (under armarne), midjevidd och kjol-: längd, erhåller Ni till Eder figur: f u l l t t i l l f ö r l i t l i g a, m o d e r n a o.
e l e g a n t a Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige ' BIui- Iif utan Prinsessklådnine 75 öre w^ .« iii 40 » u öre, ore, Kjolm5nst«r njoimonner utan släp aiap 50 au öre, ore, 75 öre Reformdrlkt 75 öre, Barndräktmönster 50 Prlnsassklldninir öre, Kra ?mSnst * r (Pelle- rin) 50 öre, KappmönsUr 60 öre, NatlonaldrlktmSnstor 1 kr Expedieras portofritt inom Sverige om rekvlsitit åtföljd af likvid insändes till Mästersam u elsgatan 43, Stockholm • » • " " " » • • " • » " • " » •™ * * * » « » ™ HIO, a w c K n o i i r Pappersmonster, ^ g ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ - j^uns Mönsterafd.
— 380 —
i^^^^^^^^^^^3^^^^^^^i Underwood &amp; Underwood foto.
garna?
Ty hela vattenkanten utmed " berget " är full af grottor, somliga stora och mystiska, med kristallklart vatten och en ymnig växtlig- het i klippskrefvorna.
Borghamn är ett litet konglomerat af hus, alldeles invid Vättern och skyddadt från dess vågor af en hamn med vågbrytare.
I ett af de hvitrappade stenhusen vid sjön, med gröna dörrar och fönsterposter, inrymmas hotellets rum för sommargäster.
Hela bygg- naden har en stämning af gammaldags trefnad med ljusa rum och höga smårutade fönster.
Längre in från sjön ser man det s. k.
" kommen- dantsbostället ", en landtlig träbyggnad med en trädgård, hvars syrénträd frodas till feno- menal höjd, och omgifvet af en låg stenmur.
Äfven där äro åtskilliga rum upplåtna för hotellets gäster.
Längst upp i backen, bortom en bred gräsplan, löpande som en vall ut mot stranden, där man ser ut öfver Vättern mellan trädmassorna, ligger den lilla sommarrestauran- ten, och där, liksom i gästrummen, sörjer den vänliga och älskvärda värdinnan för, att hennes sommargäster få allt hvad som står i hennes förmåga att anskaffa för deras trefnad.
Det är ett enkelt, landtligt lif man lefver, ett lif ute i naturen, utan aning om något slags " badortsstämning ".
Nere i stenbrottet, nära stranden, under de höga almarna, knacka några tystlåtna arbetare på sina kalkstensplattor, — en kvarlefva af en industri,- som nu tycks så godt som nedlagd.
I det stora brottet arbetas obetydligt nu mera, och lönnar och askar växa fritt upp mot de räta, rosagrå hällarna, hvilka, med sina tyd- ligt accentuerade längdlinjer i stenen, på af- stånd likna ett stycke antik arena.
Bakom åsen ofvanför kalkstensbrottet susar det gröna " björkfallet ", med sina tusentals höga björkar.
Under de smärta, hvitstammiga träden råder alltid en sval dämpad dager; man vandrar fram som genom en oändlig pelarsal under vatt- net, och solljuset silar dit ned som genom vå- gor, grönskimrande och mystiskt.
Bortom strandhagarna lyfter sig terrängen upp mot de branta skogklädda stupen vid Borgs udde, där utsikten öppnar sig ännu större storhet icke förmår rikta lifvet.
Landet, jor- den, den stora, vida, bördiga och växlande, är öfver vättervattnet, och mot nordost in öfver landet, med sina vida och omväxlande terränger, lifvet själft.
Där breda sig ' de gulnade åkrarna som jätte- lika vackert i full sol som skuggadt af stora stora kläden lagda på bleke i solen, där går glidande sommarmoln.
Men längtar man någon dag från Borghamns boskapen på bete, lefvande färgfläckar på de doftande ängarna, kyrkorna lyfta sina hvita pittoreska och tjusande situation till ännu mera " omängd luft och oskymd himmel ", kan man nå gafveltorn likt långhalsade fåglar ur skogs- dungarna, herregårdarnes röda tak skymta fram, " bergets hjässa ", vandrande ett par timmar ge- nom den trollska urskog af granar, som täcker ombonade af parker och trädgårdar, tåget ringlar berget, där pyrolan sänder sin hetsigt söta doft som en liten brådskande orm, klappande och från de djupa mosstufvorna, där ängsullen sväf- pustande, på det smala spåret; — allt tyckes nödvändigt och samhörande.
var som älfdimma öfver de sänka gläntorna och Alla ljud och röster, som leta sig uppåt, för- gräfsvinet förskrämdt springer öfver vägen vid ljudet af människoröster, listigt och fientligt, lora sig i den oändliga rymden; i den stora, välgörande stillheten känner man blott som en smygande in i snåren som ett lömskt, förtrolladt aning under sig myllret af lifvets alla krafter, väsen.
som, i det kombinerade nät, där hvar och en " Hjässan " är Ombergs krona.
har sin väg utstakad, alla arbeta för samma Där under ligger, tycks det, hela Sverige för ens fötter.
Omkring och nedom susar skogen, mål — själfva lifvets förkofran.
enig och mäktig som ett samladt, urgammalt Man skulle vilja dröja länge på Ombergs hjässa, folk; rotad på den hårda klippan, tung och all- omgifven af skogen, ensamheten och tystnaden.
varlig, med ett sorl som liknar forsens, men i Där rinner mig i sinnet ett ord som heter: toppen och på grenarna bärande miljoner kåd- " Tout comprendre, c ' est tout pardonner. "
I doftande unga skott, hvilka den vaggar som detta sammanhang ville jag förvandla det till: barn i solen på sina sega, månggrenade armar. "
Tout voir c ' est tout comprendre. "
För de flesta ter sig ju lifvet — och natu- Och utanom skogen ligger landet, östgöta- bygden, med den trollska sjön Tåkern åt ena ren — blott som enstaka brottstycken, och det hållet och Vätterns luftblå yta åt det andra.
finns ju t. o. m. de, som nöja sig med att hämta sina naturintryck från sommarvillans glas- Finns det väl något mera frigörande, något gladare och större än att upp ifrån en mäktig veranda eller att få sin syn på lifvet genom en höjd se ut öfver ett vidsträckt, böljande land?
reflexionsspegel, men hos de allra flesta lefver nog innerst en stark, outrotlig längtan att Långt ifrån att en sådan utsikt inger bekläm- ning genom att låta oss ännu tydligare inse komma underfund med, hvad som gömmer sig bortom granskogens taggiga kontur eller utan- det mänskliga lifvets litenhet, dess pygmeiska sträfvanden och dess miniatyrredskap, fyller för stadens stängande gator.
Att komma upp på en höjd och se ut öfver den sinnet med en stark, förlösande känsla.
ett vidsträckt land hjälper oss för ett ögonblick Den ger liksom en öfverblick öfver världen och lifvet, det helas mening och sammanhang klar- liksom utom de trånga, hvardagliga gränserna, det låter oss, ansikte mot ansikte med naturen, göres för ens inre på ett annat, mera lefvande sätt, än när man i en vagn rullar fram på en försjunka i en stor, tyst kontemplation, hjälper oss att ana det dolda sammanhanget, öfverskada dammig väg eller, på rygg i gräset, stirrar upp helheten.
i en susande trädkrona.
Hafvet har sin sterila, skrämmande skönhet; (Forts.) en imponerande, nästan fientlig makt, som fascinerar för ögonblicket, men som i all sin Sveriges pl en gäng elegan- taste och mest användbara Iduns Modellkatalog Oumbärlig för alla söm ' merskor och alla hem.
« * / ' « J J «.
.
~.
J £ *.
!.-.«,«, » « &gt; mode) OUmal tor h e m m e n. '
Ä &lt; » ^ * T ^ f^ u « » ^2 * *?
säsonghäften årligen.
Koioreradt omslag.
omslag, Fyra rikhaltiga såsonghäften n II - I — 2.20 O OZ \ för « £ - helt k a l l år l r - 60 Bf \ öre Ä M pr n r k häfte.
lM * Prenumerationspris — 381 — Q * « * J f få a ^ prenumerera.
*
J.U £) FRAN IDUNS LÄSEKRETS Q_ Svar till " En landtfru '.
I TNDERTECKNAD, SOM under fem år haft skolhus- » ^ håll, och fört bok öfver mina utgifter, hvarför exakta uppgifter kunna lämnas, vill gärna stå till tjänst med de erfarenheter jag gjort.
Då vi också, liksom den frågande, hade 4 barn, som skulle i skolan samt-ganska långt till närmaste stad, beslöto vi att hafva eget hushåll och att jag skulle följa dem, dels emedan vi ej ville lämna dem åt främmande i händelse af sjukdom, dels därför att vi trodde det skulle blifva billigare så.
Möbler köptes egentligen icke, utan plockade jag ut hvad som kunde afvaras hemma samt målade upp gam- malt som ej användes; Gardiner köptes hemväfda till 37 öre metern, sängkläder medtogs och få stanna i sta- den öfver sommaren, då vi på landet hafva halmmadras- ser åt barnen.
Linne medföres hem för att bykas, hvil- ket blir billigare, då frakten endast kostar 3 öre pr kg.
Då hushållet nu blef så mycket mindre hemma, kunde köksservisen delas.
Vi hade således inga egentliga ut- gifter för uppsättningen.
Någon jungfru har jag ej, utan blott en gumma som hjälper mig med storstädning hvar fjortonde dag.
Den minste af gossarna är tio år, och få de allesamman hjälpa till med lite af hvarje.
Vi bo i rikets 6:te stad och betala för 3 rum och kök 500: — 3 hl.
kol i m. under 5 m. a 3: 5 0.
.
.
.
52: 50.
2 f. " huggen björkved a 27 kr 54: — 1 Gas för 8 / 2 m 14: — Fotogen (3 lampor) 16: — Skurning 2 ggr i m.
2 dag.
a 1:50 (numera 2 kr.
pr.
d.)
25: 50 Såpa, tvål.
skokräm, skursten, tändstickor m. m.
25: — Mat å 100 kr.
pr m.
(8 7 2 m.)
850: — Summa 1,537: — Bra inackorderingar kunna fås här till 50 kr.
pr.
m. med deladt rum, hvilket för 4 barn under 8 7, m. eör 1,700 kr.
Jag har således för mitt arbete haft 20 kr.
i måna- den utom mat, hvilket just är den lön en något så när bra jungfru fordrar.
Den enda fördel jag sålunda haft är att jag själf fått vara med barnen, kunnat vaka öfver deras läxor, kläder och välbefinnande, men då nu " landtfru " ej är i tillfälle att få följa dem, anser jag det sämre att ha eget hushåll och lita på en jungfru än att inackordera dem i ett bra hem, helst där ingen man finns, ty då har husmodern mera tid att ägna sig åt barnen.
Hur någon kan taga emot helinackorderingar till 50 kr.
pr.
m. blir en annan fråga, som borde hafva ett sär- skildt kapitel.
Men fruarna ha nog ej räknat ut hvad det kostar och tycka att en liten kontant tillökning i ' kassan är bra att få, rummen ha ' de ju i alla fall hyrt, och kaminen skall ändå brinna — — Il E N PRAKTISK HUSMOR.
Känslomänniskor » En återblick i lifvets tidbok af Hanna Lundholm.
(Forts.) " CTÄLLNINGEN är ohållbar, " sade han slutligen högt » J och tydligt till Daniel Edborg.
Men denne senare stred för lifvet och därför stred han också med förtviflans mod.
Inte om saken lades helt och hållet i Sunesons, den alltid beredvillige hjäl- parens händer.
För sin egen del skulle han vara tack- sam för en plats som disponent eller endast som in- genjör hos det nybildade bolaget.
Han skulle natur- ligtvis endast göra fordran på det minsta möjliga — en blygsam utkomst för sig och sin familj.
På arbetare- bostäderna kunde ej bli den ringaste förlust.
En del af arbetarefamiljerna hade ju föredragit att bo kvar i de nya lägenheterna, men där var likväl tillräckligt ut- rymme för såpsjuderiet, som Daniel hört, att Suneson planerade.
" Fantast, " mumlade denne mellan tänderna, vid tan- ken på Daniels missräkning med arbetarebostäderna.
Daniel talade alltjämt sin egen sak.
Han hade den sista tiden fått en.
idé, som han hade skäl antaga vara ny — den rörde sig om en förändring i konstruktionen af propellern.
Däraf skulle kunna göras någonting.
Det stod utom allt tvifvel, att tillämpningen af denna idé skulle kunna tillföra ett bolag stora fördelar.
Men nu var det slut med Sunesons tålamod.
Han hade redan flera gånger sett på klockan — hans tid var denna dag strängt upptagen.
Hvarför skulle han förspilla en dyrbar tid med att lyssna till denne man, som var så fullkomligt i hans våld, och som själf kände på sig, att så var för- hållandet.
" Möt mig i morgon bittida kl. 10 på mitt upplags- kontor nere vid hamnen, " sade han i kyligt affärsmäs- sig ton.
Daniel Edborg räckte ut sin hand, som Suneson äfven hade mod att taga.
" Möt mig i morgon bittida kl. 10, " hade Suneson sagt, och detta var tillräckligt för Daniel.
De skulle mötas för att träffa uppgörelse om huru varfvet och verkstäderna skulle skötas den närmaste tiden, tills bo- lag hunnit bildas.
För honom, som dömde andra efter sig själf, var det omöjligt att finna någon annan be- tydelse i dessa Sunesons ord.
När han lämnat Sunesons kontor gick han direkt till sitt hem.
Hans brådska var så stor, att han vek in i en sidogränd för att undgå mötet med ett par be- kanta — just nu kände han ingen håg att dragas in i samtal om ting, som voro honom likgiltiga.
Han hörde Alfa samtala med Dan ute på terrassen, men han gaf sig ej tid att hälsa på dem i förbigående, hvilket han eljes aldrig underlät.
I stället skyndade han in på sitt kontor, och stängde dörren mellan detta och ett inre rum, där han själf brukade arbeta, sedan en ny konto- rist efterträdt gamle Borgman på dennes plats vid pul- peten i det yttre rummet.
Daniel grep med ifver efter en blyertspenna, blef otålig, när han fann denna obrukbar, kunde i sin ner- vösa upphetsning ej ' först få rätt på en pennknif för formeringen, men var ändtligen färdig att med feber- aktig ifver börja addera och subtrahera.
Efter en tim- mes arbete — en timme, som försvann för honom som en minut — var hans beräkning afslutad.
Ställningen föreföll honom ej längre så förtviflad, tillgångarna uppvägde skulderna, det var endast nytt kapital, som behöfde tillskjutas.
De förhållanden, hvarunder ett bolag skulle komma att arbeta, blefve nog ej helt och hållet ogynnsamma — ett par större beställningar voro kanske att påräkna under den närmaste tiden.
Något afgörande var visser- ligen ej träffadt, men underhandlingar voro i gång.
Det företag, som hans förfäder börjat och med fram- gång fullföljt, skulle blifva räddadt, och han själf skulle ej helt och hållet tryckas ned under bördan af den skam, hvarunder han dignat, sedan det blifvit honom fullt klart, att han hvarken ägde det erforderliga måttet af begåfning eller energi för att.
hålla sitt själfvalda arbete vid en god utveckling.
Men kanske det kunde lyckas honom att lösa problemet med den nya pro- pellern — i hvarje händelse skulle han få ro till ex- periment.
Kanske låg här en väg till upprättelse för honom själf.
Han längtade efter en ny löftestid på nya banor.
Daniel reste sig från pulpeten och gick med leende min ut på terrassen till Alfa och Dan.
Alfa broderade ett mönster i arabesker på en sam- metskolt, och Dan hade gjort sig en pappersdrake, men den ville ej stiga.
Dan var ur stånd att fundera ut orsaken härtill.
Han bad fadren hjälpa sig, hvartill denne också genast visade sig vara beredvillig.
Här- öfver blef gossen förvånad, ty fadern hade varit så upptagen den sista tiden, att han ej haft sinne för Dans sorger och fröjder.
Träskelettet till draken var alldeles för tungt, sade Daniel Edborg, när han i ock för en omarbetning drog till sig Dans »!
Ua verktygslåda.
Det dröjde ej länge, förrän draken gick högt till väders, och Daniel Edborg följde den med tankfull blick.
Den steg och sjönk, steg och sjönk alldeles som svallningarna i hans eget sinne under denna kvalfulla tid af väntan och ovisshet.
Men i dag hade han ro och ville hafva ro, han hade hopp och ville hafva hopp.
Han hade gifvit luft åt allt det, som så länge legat tyngande på hans själ.
Han hade kastat ut sitt nöd- ankare och trodde sig redan pejla ankargrunden.
Det började kännas kyligt på terrassen, så att de flyttade sig in i trädgårdssalen, Alfa med sitt broderi, Daniel alltjämt med verktygslådan, som nu var i bruk för lagning af åtskilligt söndrigt bland Dans leksaker.
En solstråle bröt sig genom ljuskronans glasprismor, dallrade ett ögonblick öfver golfyta och vägg och lade sig sedan en kort stund — innan solen sjönk ned bakom medeltidskyrkans koppartak — som en brokig gloria öfver Ceres ' fina, mot höjden lyftade hufvud.
XII.
" Går du redan! "
sade Alfa, när Daniel morgonen därpå satte ifrån sig den tömda kaffekoppen och steg E m Ä - S Ä i t y-jssg — 382 — upp från stolen, innan hon själf var färdig med sin frukost.
" Jag har gjort upp om ett sammanträffande kl.
10. "
" Blir du länge borta? "
frågade Alfa som vanligt.
Daniel betänkte sig ett ögonblick.
" Några timmar dröjer det nog, innan jag är hemma igen.
Vi ha ett arbete för oss, som tager tid. "
Han tog hastigt farväl och ett par minuter senare såg Alfa honom halfspringa nedför den långsluttande gräsbacken.
Hon önskade, att han ville vända sig om och vinka åt henne som vanligt, och ej ens denna dag, när hans tankar voro så starkt upptagna af det, som förestod, glömde han bort att sända en hälsning, innan han försvann mellan husraderna på en liten bakgata.
Daniel Edborg var full af ifver att få träffa Sune- son.
Denne brukade alltid vara punktlig, men i dag var Daniel ännu punktligare.
Klockan fattades 5 mi- nuter i 10, när han steg in genom dörren till upplags- kontoret.
Suneson var ej där.
" Säg till grosshandlaren, ifall han skulle komma, att jag gått upp åt staden för att möta honom.
Skulle jag inte träffa på honom, kommer jag strax tillbaka, " sade Daniel till kontoristen.
Han tog närmaste vägen upp mot torget.
När han sneddade öfver Hamngatan, uppfångade han en skymt af Suneson genom balkongens glasdörr, och fick visshet om att denne ej ännu lämnat sitt hem.
Daniel ville ej gå upp, utan gick väntande fram och tillbaka på trot- toaren.
Han räknade trettio steg, femton åt hvardera sidan från stora ingången, genom hvilken Suneson skulle komma.
Han räknade mekaniskt och vände åter om en ganska lång stund, innan den väntade syntes.
De hälsade och gingo tigande nedåt hamnen.
Daniel hade svårt för att bryta tystnaden; det gällde ju en för honom själf i så hög grad ömtålig sak, och han väntade af Sunesons hänsynsfullhet, att denne först skulle bringa ämnet på tal.
Men han väntade förgäfves, och under denna väntan steg blodet honom till huf- vudet som en het svallvåg.
De passerade förbi upplagskontoret, följde kajen ett litet stycke och böjde sedan af åt vänster åt det håll, där stadens båthamn var belägen.
" Hvarför talar han inte? "
tänkte Daniel .. " Om han inte snart säger någonting, så tvingar jag honom att tala. "
Han gjorde sig emellertid ej reda för, hvilket ' sätt, han tänkte använda, för utöfvande af detta tvång, som skulle pressa ur den ligande mannen de ord, hvilka gjorde slut på ovisshetens pina, och på det misstroende, som steg och sjönk med svallvågorna i blodet.
" Med hvad • rätt skymfar jag i tankarna den man, i hvilken jag hittills sett min hjälpare? "
Men misstroendet lät nu ej längre jaga bort sig, det bet sig med glupskhet fast i sinnet hos den män- niska, som skolat sig själf till att stryka allt, som var lågt och simpelt, bort ur sin själs synvidd.
På samma gång kände Daniel, att tystnaden måste brytas, att blodets hetsiga böljegång inom honom måste stillas, i annat fall skulle han ej kunna fortsätta med att gå sida vid sida om denne gåtfulle man, som tycktes vara okänslig för den pina, han beredde en medmänniska.
" Tala, " ropade Daniel Edborg slutligen — det före- föll honom som om detta enda ord slungats ut i rym- den af någon annan än honom själf, af någon berusad, som i ett tillstånd af half medvetslöshet hade svårt för att gifva ordets form åt sin förvirrade tanke.
" Hvad skall jag säga?
Ställningen är ohållbar. "
Svaret kom i kort skarp ton, men den som mottog detsamma, ville och måste söka efter tveksamhet däri.
" Kanske under min, men inte under annan och ny ledning. "
" Gå ifrån det hela, utan förbehåll! "
" Utan förbehåll, " sade Daniel Edborg med osäker stämma.
" Är detta ett vänskapligt råd, och kommer hjälpen sedan? "
" Hvem talar om vänskap i affärer? "
sade Suneson rått.
Orden, som så länge bränt honom på tungan voro ändtligen uttalade, och han stannade förvånad och häpen öfver den verkan de åstadkommit.
Daniel Ed- borgs blod rusade mot hufvudet, och en mörkröd sky sköt fram under brättet af den gråa filthatten, spred sig ned mot ögonen och gjorde dessa rödsprängda som på en febersjuk.
Hans lilla segelslup vaggade sakta i båthamnen; han grep fatt i pålen, vid hvilken den låg förtöjd och svingade sig ned.
Handen skälfde, när han halade in fånglinan och grep efter en åra, för att medels vrick- ningar drifva slupen ett stycke längre ut, sedan seglen hissats.
" Hejda honom! "
hviskade en stämma i Sunesons öra, men denna stämma nedtystades.
I den världsdel, där han utbildat sig till affärsman, hade han mera än en gång sett män skjuta ner hvarann som i vanvett för att komma åt några hopskrapade gu dkorn.
" Han borde inte göra fast skotet — det blåser för hårdt, " tänkte Suneson.
Daniel satt nu vid rodret, men han styrde illa och slupen tornade vid inloppet mot hamnkajens grofhuggna stenar.
^ kännes t. o. m. mot tungspetsen icke skarp o et) stickande utan mild ocrj berjaglig.
Försäljes öfverallt å 35 öre.
" Se upp! "
ropade Suneson ofrivilligt, men mannen i slupen tycktes hvarken höra eller se.
" Bah, " sade Suneson till sig själf, " hvad angår detta mig?
Skall jag taga vara på.
min broder? "
" Skall jag taga vara på min broder? "
upprepade han ännu en gång, för att söka draga sig till minnes, hvar- ifrån de ledde sitt ursprung dessa besynnerliga ord, som omedvetet halkat öfver hans läppar.
Men hans minne svek honom.
Han hade hört eller läst dem nå- gonstädes i s-imband med någonting, som han för ögon- blicket omöjligt kunde erinra sig.
Daniel Edborgs segelslup dansade nu fram öfver vå- gorna ett godt stycke utanför ham- ninloppet.
Den krängde betydligt i den starka blåsten.
" Hvarför lossar han inte sko- tet? "
tänkte Suneson med en viss oro, antagligen alstrad af att de fatala orden ej ville upphöra att ^ i n g a i hans inre.
John Suneson kände på sig, att han ej skulle få någon ro, förr- än han dragit sig minnes, hvari- från den besynnerliga frågan, som han ej kunde låta bli att upprepa och återigen upprepa, ledde sitt ur- sprung.
Medan han ansträngde sig för att minnas, hade han vändt sig bort från sundet och slupen, som därute flög fram öfver de hvita böljkammarna.
Han åter- vände långsamt till staden och de väntande affärerna.
Hans tankar gingo emellertid långt tillbaka i tiden — till hans fattiga hem i grannstaden, till fa- dern, hamn sjåaren, sina barns skräck, såväl när han var drucken och slog dem, som när han var nykter och tvingade till överan- strängande kroppsligt arbete.
Han tänkte på modern — inte ens af henne hade han ett ljust minne.
— samt på systern, som varit ett par år äldre än han själf.
Trän " Rue de fa * Paix fiff Strandvägen.
TUU NÄR SOMMARSÄSONGEN tyckes lida mot sitt * ' slut, återstoden låter sig ju räknas i veckor, hän- der och sker det posthuma och underliga ting i modets värld.
Sakerna tyckas utveckla sig till en toalettens summariskhet, som skulle tyda på att människosläktet och enkannerligen då dess damvärld förhoppningsfullt emotsåg en höst- och vintersäsong med minst sagdt högsom martemperatur.
Det är vanligen nu en gång så vist ord- nadt, att modets vakt- ombyten icke ske på en gång och plötsligt, så fort parollen gifvits, utan ur det bestående modet väljer man en lifskraftig tendens och låter den distansera det närvarande för att med några, möjligen helt nya tillsatser, bilda det kom- mande.
Det " moder- nas " charme och en af välkläddhetens hemlighe- ter ligger i att nätt och jämnt följa hufvud- tendensens takt utan att bli efter, men också utan att komma före.
Det se- nare är icke bättre än det förra.
Exempelvis: redan i oktober — no- vember i fjol visste de initierade att de långa, mycket åtsittande tvär- rynkade ärmarna af tunt, mot den öfriga dräkten afstickande ma- terial vore i antågande.
Man visste att de skulle komma i tidens fullbor- dan om icke allt för länge.
Nu först äro de " moderna " i Paris och teoretiskt här, men ingen fin skräddare eller elegant dam skulle dessförinnan, trots sitt vetande, ha avancerat modet genom att plöts- ligt visa ett par sådana helt långa ärmar, bägge par- terna ha under tiden nöjt- sig med att så småningom göra dem längre och längre, tills det blifvit offentlig sanktion på det länge kända förhållandet att långa skola alla ärmar vara!
Långa och tunna och åtsit- tande!
I sanning, det är icke endast på ärmarna denna be- skrifning passar.
Hela toaletten skall vara lång, och tunn och åtsittande!
Och detta mod har tagit öfver- handen så sent under säsongen, att det i det stora hela först kommer att praktiskt göra sig kännbart under vintersäsongen — och däri ligger det förunderliga.
Sedan de napoleonska krigens dagar har nämligen icke kvinnodräkten varit så minimal som nu, icke ens 1901 — 1902, då vi ju i all stillhet läto underkjolarna hänga semester i garderoberna, och äfven om man icke förvånar sig öfver det nyvunna minimirekordet får man väl förvåna sig öfver, att de där makten hafva valt att slå det just när mänskligheten drar ihop sig till den första höstliga köldhuttringen.
Aldrig fryser man väl så bittert och hjälplöst som om hösten, och vi arma, hur skola vi nu reda oss, när vi för att icke behöfva riskera se våra nya höst- kläder omodärna på mindre än ett år, bli absolut tvungna att sy dem efter det nya, lättklädda systemet?
Jag fryser redan, bara vid tanken!
Men låtom oss, medan det ännu är varmt, tala om den nya linjens mera positiva egenskaper, hur den åstadkommes och hur den bäres.
Låtom oss börja inifrån, och låtom oss göra dét såsom vi äro berättigade till, i den förvissningen att detta är vår egen privata spalt, er, kära läsarinnors, och min, där vi kunna ostörda få spraka om gemen- samma angelägenheter, utan att störas eller generas af obehöriga (det är härvidlag naturligtvis manliga) ögon.
Alltså, vare det modigt utsagdt: innerst kombinations eller som det i tung svensk öfversättning lyder, hel- dräkt.
Ni rynka på näsan?
Nåja, vackert är det ju visserligen i och för sig icke, men resultatet är vackert och i bruket är kombinations absolut det mest vårdade och hygieniski.
I och med detsamma vi konstatera att det icke är vackert, tala vi naturligtvis om trikå- kombinationerna, ettdera de äro i silke, ylle eller bom- ull.
Sydda af tyg som vanliga underkläder äro de nämligen också idealet af koketteri.
Men i så fall kunna de näppeligen vara försedda med långa ärmar Midtbilden: Modell Ney soeurs.
Gul tyllklädning, broderad med filofloss silke.
Nedtill en gul libertybård.
Högra bilden: Modell Drecoll.
Prinsessklädning af nattierblå tussor med lif af två sorters spetsar, tunna, färgade i tussorens färg och tjocka i okrafärg.
Blå hatt fodrad med svart taft och garnerad med hvita plymer.
Vänstra bilden: Modell Zimmermann.
Draperad klädning af nattierblått libertysiden med grofva makramerade fransar i samma färg.
Chemisettens.
arrangement är typiskt för det nuvarande modet.
Ärmarna af chemisettens hvita tyll, endast fodrade med chiffon.
I M Ä I Ä S Idiins nöiSter^deiniri^ Stockholm!
j — 383 —
Gwens frågobyrå.
damer!
De toaletter, s o m l a n c e r a t s i P a r i s s o m före- s o m t r i k å p l a g g e n, och det är j u s t d e s s a s m y c k e t k n a p p a bud för h ö s t s ä s o n g e n af aktriser och a n d r a, v e r k a på h a l s r i n g n i n g och till h a n d l e d e r n a n å e n d e ä r m a r, som rjEDAN I SAMBAND med Owens öfvertagande ett helt a n n a t sätt, de ä r o o c k s å relativt enkla i lin- g ö r a att de äro v å r t renligaste u n d e r p l a g g.
Det ä r * \ af vår modeafdelnbg " Från Rue de la Paix till j e r n a, men till och med enkelhet k a n b u r e n på en.
n ä m l i g e n, rent u t sagdt, förfärligt s n u s k i g t att d a g u t Strandvägtn " tillkännagäfvo vi, a; t vi l \ ekats med s k ö n k r o p p till en stor, en j ä t t e s t o r hatt, bli fräck!
och d a g in låta klänningslifvets foder k o m m a i ome- vår nye medarbetare träffa en öfvetei skommelse, som H a t t a r n a bli alla ofantliga.
Och m y c k e t flata, s a m t d e l b a r b e r ö r i n g med h a l s och a r m a r.
ytterligare sätter läsekretsen i tillfälle att tillgodogöra k o m m a a t t b ä r a s helt ned på hufvudet så att a n s i k t e t De behagligaste v i n t e r k o m b i n a t i o n s äro af ylle och sig hennes goda omdöme, erfarenhet och stora upp- b a r a s k y m t a r fram u n d e r de ofantliga b r ä t t e n a och silke, m e n d e s s a ä r o j u s t icke hållbara.
Tjocka b o m - finningsrikhet i allt som gäller toalettens område, där öfver det om halsen fast k n u t n a k r å s e t, s o m n u h ö r u l l s k o m b i n a t i o n s ä r o lika v a r m a, billigare och håll- hon är vår främsta svenska auktoriM.
Dessa Gwens till uniformen och s o m är h v a d s o m å t e r s t å r af f o r m!
b a r a r e.
Till s o m m a r b r u k ä r silke eller bomull lika b r a, egenskaper ha våra läsarinnor föröfrigt helt säkert N ä s t a g å n g skola vi.
till de p r a k t i s k t begåfvades af i b ä g g e fallen n a t u r l i g t v i s l å g h a l s a d e och u t a n ä r m a r, redan själfva konstaterat i de artiklar hon i Idun m i n a l ä s a r i n n o r förmån o c k s å g å i p r a k t i s k a detaljer emedan m a n j u u t e s l u t a n d e a n v ä n d e r - t v ä t t b l u s a r.
signerat med sitt kända märke.
Vi påpeka ännu en o m h v a d som till h ö s t e n är att g ö r a för att bli fin.
Direkt på detta i n n e r s t a p l a g g b ä r e s snörlifvet eller gång, hurusom detta previlegium att korrespondera GWEN d e s s s u r r o g a t — och sedan vill m o d e t att m a n skall med G wen i kvistiga smakfrågor och piaktiska detalj- b ä r a ett p a r k n ä b y x o r, h e l s t af siden, i k l ä d n i n g e n s frågor är färg, s a m t k l ä d n i n g!
Och m e r a b ä r a icke p a r i s i s k o r n a j u s t n u, d ä r e s t d e r a s k l ä d n i n g icke ä r af s y n - nerligen t u n n t material, då de med n ä s t a n rö- r a n d e a n s p r å k s l ö s h e t k o m p l e t t e r a toaletten med en underkjol, lika l å n g som k l ä n n i n g e n, af chif- a fon!
E t t lager chiffon, m i n a damer, e n d a s t helt visst icke minst välkommen i de hem, där med en s p e t s k a n t a d plissé nedtill!
husmodern måste se till att få ut det mesta Ni s o m sitta vid era trefliga a r b e t s b o r d lan- möjliga af den för hemmets försköning och det r u n d t och läsa detta för att hvila er mellan den egna toaletten disponibla summan.
t v å a n s t r ä n g a n d e g ö r o m å l, ni t y c k a att allt detta Brefven adresseras till Given, Jduntt låter allt för galet och aldrig k a n h a n å g o n --, redaktion, och måste åtföljas af dub- praktisk betydelse h ä r u p p e!
Däri t r o r j a g belt svarsporto.
i alla fall alldeles b e s t ä m d t att ni t a g a miste, j a g ä r fullkomligt öfvertygad om att den ele- g a n t a r e d a m p u b l i k e n h ä r i Stockholm k o m m e r att a d o p t e r a det n y a modet i sin helhet, och Underskrift till bilderna å sid. 378 — 379.
j a g ä r lika öfvertygad om att s a m m a mod kom- mer att i en modifierad form b r e d a u t sig lika 1.
Konung Gustaf stiger ute på Trälhafvet ombord på franska chefsfartyget Verité för att halsa presidenten j ä m n t öfver allt, precis så som mod b r u k a r g ö r a!
Falliéres.
2.
Presidenten, mottagen af konungen, stiger D ä r e m o t k o m m a n a t u r l i g t v i s de k v i n n o r som •ur kronslupen Wasaoruen vid Logårdstrappan.
3.
Presi- denten passerar den Tid landningsplatsen uppbjggda mot- aldrig i sitt lif a n v ä n d t chiffon i sin g a r d e r o b tagningspaviljongen.
4.
Konung Gustaf hälsar franske (a n n a t ä n till h a t t k l ä d s e l, " i s ä t t n i n g a r " och k r å s) ministern i Stockholm mr Allicé.
5.
Stadsfullmäktiges icke att l ä g g a sig till med u n d e r k j o l a r af det ordförande hr S. von Fri sen hälsar presidenten välkom- men å Stockholms stads vägnar.
6.
Konungen och presi- luftiga materialet, e n d a s t därför att det ä r mo- denten passera fronten af hederskompaniet.
7.
Affärden d e r n t.
Men de s o m h a råd och tillfälle att v a r a till kungl.
slottet.
8.
Parti från damläktaren vid mottaa- e l e g a n t a k o m m a säkerligen att g ö r a d e t!
ningen.
9.
Från Gripsholmsutfärden.
Dr Loostrom de- monstrerar Gripsholms skatter för de höga besökarn ' '.
Och så k l ä d n i n g a r n a!
Om dem äro egent- 10.
Frän rundvandringen genom Gripsholms slott.
11 o. ' 2.
ligen tre t i n?
att säga, och det ä r: p r i n s e s s, i rikssalen på Gripsholm och kaffe i slotts- pN BRÖLLOPSGÅFVA FRÅN PRINS WILHELM TILL HANS Frukostmiddag p r i n s e s s och ä n n u en g å n g p r i n s e s s!
trädgården.
13.
Besök på Skansen.
Svenska folkdanser * C GEMÅL är ofvanstäende vackra diadem, som levererats af 14.
Af skedsögonblicket nedanför Logården.
15.
» Adjö- Icke stelt och fjäderförsedt och b u n d e t, u t a n 1 » Foto for Idun af Hoffotograf A. BJombcro-, hofjuvelerarefirman C.
G. Hallberg härslädes.
A det vackra Stockholm mjukt, personligt och k o n s t n ä r l i g t.
Vi h ä n v i s a Almberg &amp; Prtinitz samt W. Lamm.
Tecknare hr smycket, som återgifves i ungefär hälften af den naturliga stor- hrr B. Lybeck.
till v å r a tre alldeles förträffliga fotografier för leken, ' äro fjärilens vingar förfärdigade af opalskimrande emalj dagen, de u t t r y c k a till p u n k t och pricka det n y a med mönstret tecknadi af rubiner och diamanter.
Den dyrbara m o d e t s a n d a och m e n i n g.
insektens kropp består af rubiner och spröten af bruna diamanter.
Det vill säga, u t t r y c k t a på ett fint sätt, för fina en alldeles särskild förmån för Iduns läsarinnor radt smör och hackade ägg; rismjöls- pudding.
ANVÄND RECEPT: K a 1 f t u n g o r i m a j o n n ä s (f. 6 pers.).
2 kalftungor, 2 lit.
vatten, 1 msk.
salt.
T i l l g r i l j e r i n g: l ä g g, 2 msk.
grädde, Va kkp.
fint s t ö t t a skorpor.
T i l l s.
t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 gr.).
M a j o n n ä s: 2 äggulor, V * tsk.
salt, 2V2 del.
god matolja, 1 msk.
citron- saft eller dragonättika, 1 knifsudd hvitpeppar.
B e r e d n i n g: Tungorna sköljas, bor- sitas väl, läggas i det kokande vattnet tillsatt med saltet och få koka.
tills skinnet lätt kan åtdragas (omkr. V2 tim.).
Tungorna klyfvas längs efter i 3 skifvor och griljeras (doppas i det uppvispade ägget blandad t med grädden och vändas i de s t ö t t a skorporna).
De stekas därefter vackert bruna i smö- ret., uppläggas på fat och garneras med majonnäs samt persilja.
Till majonnäsen röras äggulorna: Redigerad af en stor spillkum med en träsked.
Sal- t e t tillsättes och äggulorna röras åt ELISABETH ÖSTMAN samma håll, tills de blifva som eri Inneh.
af - Elisabeth östmans Husmo- sammetslik, ljusgul massa.
Då till- sättas matoljan och citronsaften dropp derskurs i Stockholm .. vis och växelvis.
Blir majonnäsen för FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR tjock och ej vill samla sig, tillsattes litet vatten.
Den afsmakas med salt.
VECKAN 2 — 8 AUGUSTI 1908. hvitpeppar och, om så önskas, med li- SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; tet socker.
kalftunga i majonnäs; mjölk; kaffe eller t e med ugnstekt bröd.
Mid- H o l l ä n d s k m s å s (f. 6 pers.).
100 d a g: Afredd buljong med stekta pal- mjöl, 4 äggulor, sternackcr; fisksoufflé med holländsk gr. smör, IV2 ^k.
sås; stekta kycklingar med brynt po- 1 tsk.
socker, 5 del.
kallt vatten, saf- tatis och salader; jordgubbar med ten a i Va citron, 1 nypa salt.
vispad grädde.
B e r e d n i n g: Smöret röres i en nå- MANDAG.
F r u k o s t: Smorgasbord; got ljum kastrull, tills det är hvitt stekt färsk strömming; ä g g; mjölk; och pösigt, därefter nedröras mjölet, kaffe eller te.
M i d d a g: Gratin på äggulorna, en i sönder, och sockret.
buljongskött; knisbärskräm med mjölk.
Kastrullen sättes öfver elden, det kalla TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; vattnet tillsättes litet i sänder under sillgratin; ä g g; mjölk; kaffe eller t e.
ständig vispning, och såsen får sjuda M i d d a g: Stekt gödkalflefver med po- omkr. V2 tim.
Då den är tjock och t a t i s; rabarberpaj med vispad grädde.
glansig lyftes den af och afsmakas myc- ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ket noga med citronsaften och saltet.
uppstekt gödkalflefver (rester från tis- S t e k t f ä r s k s t r ö m m i n g (f. 6 dag) med stekt p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Bräckt skinka med pers.).
72 val strömming (10 st.), 1 msk.
salt, 1 ägg.
1 kkp.
s t ö t t a skor- stufvade sockerarter; filbunke.
TOESDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; por, V2 kkp.
hveternjöl.
T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 patentbiff; mjölk: kaffe eller te.
M i d - dag: Grönsoppa; pösmunkar a la gr.).
Skogshöjd med sylt.
B e r e d n i n g: Strömmingen rensas, FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ryggbenet borttages-, hvarefter den sköl- inkokt strömming med stekt p o t a t i s; jes väl och torkas med en fiskhandduk.
kräftor; mjölk; kaffe eller te.
M i d - Strömmingen skåras lätt, ingnides med d a g: Surstek med p o t a t i s; gurka och saltet, doppas i det uppvispade ägget lingon; smultron med mjölk.
och vändes i de s t ö t t a skorporna.
Smö- LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgå-sbcrd; ret brynes i en tackjärnspanna, ström- s-tekt pannkaka med sylt; mjölk; kaffe mingen ilägges- och stekos 15 min.
eller t *.
M i d d a g: Kokt sik med ski på hvarje sida.
Den upplägges på ENDAST SVENSK TVÄTTVÅL.
KÖKSALMAN ACK VARGARDA (Kungl.
Horleverantör) HAFREGRYN ° HAFREMJÖL Vid beredningen bortslipas icke — såsom ofta sker för att gifva grynen hvitare färg — den gulaktiga, nä- ringsrika proteinhinnan.
Genom bevarande af denna blifver gröten mera nä- ringsrik, finsmakande och fasttej lösochslemmig).
Obs.
Den extra kvalitén i pakoterna.
Lefvern lägges i vatten 1 / 4 t i m - D e n sköljes därefter väl och torkas.
Ådror och hinnor borttagas så mycket som möjligt.
Späcket skares i strimlor och lefvern späckas därmed i t ä t a rader sick-sack.
Den ingnides med salt och peppar och inlindas i den sköljda mag- hinnan, som hopfästes med vispkvi- star eller hopsys.
Smöret brynes i en järngryta, lefvern ilägges och brynes vackert samt spädes litet i sänder med gräddmjölken, tillsatt med soja.
Den bör ofta ösas öfver och stekes sakta med t ä t t slutet lock omkr. IV2 tim.
Smör och mjöl sammanfräsas, den si- lade köttjusen tillsättes litet i sänder och såsen får koka 10 min., hvarefter den afsmakas med kryddorna och det kalla smöret.
Maghinnan borttages; lefvern skares i tunna skifvor samt upplägges på varmt fat och öfvergjutes med litet af såsen.
Pösmunkar åla Skogshöjd och garneras med (f. 10 pers.).
7 del.
gräddmjölk, 50 gr. socker, 8 bittermandlar, 2V2 msk.
G r a t i n på b u l j o n g s k ö t t (f. smör (50 gr.), 225 gr. hveternjöl, 6 ägg.
6 pers.).
V2 kg.
buljongskött, 1 röd- T i l l k o k n i n g: 1 kg.
flottyr.
lök, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 kkp.
bul- B e r e d n i n g: En kastrull med rund jong, salt, hvitpeppar.
P o t a t i s m o s: 1 lit.
potatis, 1 kkp.
botten smörjes med litet kallt smör.
mjölk, 2 msk.
smör (40 gr.), salt, soc- Mjölken hålles i och sockret samt den ker, 2 msk.
s t ö t t a skorpor, 1 msk.
rif- skållade och malda mandeln tillsättas.
Mjölken får koka upp och det kalla ven ost.
ilägges, därefter ivispas 225 T i l l f o r m e n: V2 msk.
smör (10 smöret gr. hveternjöl, så a t t det blir en stadig gr.).
deg, som får koka och arbetas, tills B e r e d n i n g: Köttet hackas groft.
den släpper pannan.
Den upphälles i Löken skalas, hackas fint och brynes ett fat och när den är kall iröras äg- i smöret tillsammans med köttet, hvar- gen, e t t i s ä n d e r.
efter buljongen och kryddorna tillsät- Flottyren upphettas i en järnkastrull, tas.
Potatisen råskalas, kokas i vatten och pressas genom purépress eller mo- en sked doppas däri och därmed, tages sas sönder med en gaffel.
Mjölken ko- Va msk.
af massan och lägges i flott- kas upp och tillsättes jämte 1 msk.
tyren.
Munkarna böra formas så släta af det kalla smöret samt kryddorna som möjligt och ej mer än 4 st. kokas och moset arbetas med gaffel tills på en gång.
De vändas med en hålslef, det liknar skum.
E t t eldfast fat eller och då munkarna h a vacker brun färg en pajform smörjes med smör, köttet på b å d a sidor, tagas de upp och l ä g: lägges i och utbredes jämnt.
Potatis- gas.
p å gråpapper, på varm plåt i moset lägges ofvanpå och anrättningen spisen.
De sockras - och serveras varma strös öfver med de s t ö t t a skorporna med sylt.
och den rifna osten samt belägges med resten af smöret, fördeladt i floc- S u r s t e k (f. 12 pers.).
3 kg in- kar.
Gratinen sättes in i ugnen a t t få nanlår af oxe, 2 msk.
salt, 2 tsk.
stött vacker ljusbrun färg.
Den serveras med hvitpeppar, &gt;/ 2 tsk.
s t ö t t a nejlikor.
skiradt smör eller steksås.
T i l l l a g e n: 2Va del.
god sprit- ättika, 2V2 Ht.
godt svagdricka, 2 del.
strösocker, 1 / 2 msk.
kryddpepparkorn, Stekt gödkalflefver (f. 6 pers.).
lVt kg.
kalflefver, 1 / 2 hg.
späck, 3 lagerblad, 2 små rödlökar (IV2 hg.
späck).
2 tsk.
salt, Vi tsk.
hvitpeppar, 1 maig- T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60 hinna, 2 msk.
smör (40 gr.), V2 Ht.
gr.).
Va m s k.
salt, IV2 lit.
kokande gräddmjölk, 1 tsk.
soja.
vatten, 1 msk.
soja.
S å s: Va msk.
smör (10 gr.), 1 msk.
S å s.
: 2 msk.
smör (40 gr.), 3 msk.
mjöl, lefversås, (1 msk.
rifven mesost), salt, hvitpeppar, socker, 1 tsk.
kallt mjöl, köttju-s, 1 del.
tjock grädde, salt, socker.
smör.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas- med en B e r e d n i n g: Lefvern l ö r vara ljus duk, doppad i kallt vatten, bultas väl till färgen och hinnan så skör a t t den brister vid en tryckning af fingret.
med köttklubba och ingnides med en varmt serveringsfat persilja.
SOLO-KflFF£ från A.-B.
Malmö Kaffekompam H.
M.
K o n u n g e n s Hofleverantör.
Magnetiskt förädladt enligt svensk * patentet n:o 20016 är det bästa, renaste och drygaste JflVfl-KflFFE som finnes i marknaden och säljes femton olika Javablandningar i rlktt » förnämsta Kaffe- och Speceriaffärer blandning- af saltet och de s t ö t t a kryd- dorna.
Det nedlägges i en lag af ä t t i - kan, drickat, sockret, de hela kryddorna och de skalade samt klufna lökarna, allt väl sammanblandadt.
Köttet får ligga häri 6 — 8 dagar och bör ofta vän- das,.
Det upptages, afskoljes väl och torkas, med en kötthandduk samt späc- kas., om så önskas, med IV2 kg.
späck.
Smöret brynes.
i en stekgryta, steken ilägges, och brynes vackert på alla si- dor, hvarefter den saltas och vattnet tillsatt med sojan påspädes, litet i sänder.
Steken får därefter färdigsteka med t ä t t slutet lock omkr. 4 tim.
Den bör vändas, (med 2 träskedar) några gånger under stekningen och ofta ösas öfver.
Köttjusen silas och allt det feta bort- skummas noga.
Smör och mjöl sam- manfräsas, köttjusen tillsättes litet i sänder, hvarefter såsen får koka un- der flitig rörning i 10 min.
Grädden inalles och såsen får ett uppkok samt afsmakas med kryddorna.
R i s.m j ö l s p u d d i n g (f. 6 pers.).
1 lit.
gräddmjölk, 1 hg.
rismjöl, 5 ägg, 6 — 8 bittermandlar, D / 2 msk.
strö- socker.
T i l l f o r m e n: IV2 kkp.
strösocker, 2 msk.
kokande vatten.
Beredning: Sockret brynss lätt i en tack järn spänna, det kokande vatt- net tillsättes, och härmed beklädes en bleckform.
Mjölken kokas upp, rismjölet ivispas och gröten fär under flitig rörning åt botten koka 10 min., hvarefter sme- ten upphälles a t t kallna.
De upp- vispade äggen, den skållade och rifna mandeln samt sockret tillsättas.
Mas- san hälles i den beklädda formen, ett lock pålägges och puddingen gräddas i vattenbad i ugn omkr. 1 tim.
Den upp stjäl pes och serveras varm.
