# ID: svediakorp-per1784
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1908
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,558
# sentences: 1,026
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 28 (1-123) TORSDAGEN DEN 9 JULI 1908 21:STA HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: J O H A N ÅRG.
NORDLING.
: ssg^a§c^^er®z:^^^^c^|^^c^|er3^ jLycJms oc / i c / e ess ^zerre.
D ET ÄR ÖFVER tjugu år se ' n jag första gången såg den natur, som omger det gamla smålandsgodset Lyckas.
Men lika klar och strålande träder den ännu fram för mitt minne.
Också ligger det Hamiltonska herre- sätet i en af de vackraste trakter i hela vårt land.
Vid dess fötter utbreder sig Vätterns glittrande yta, det är omgifvet af yppiga parker och vilda, ödsliga skogar, i dess närhet har man Huskvarnafallen och endast ett stycke från den hvita herrgården sträcker sig Landsjön med Vista kulle som behärskande fond.
För resten omfattar godset, med marker och utgårdar, en areal nästan lika stor som ett litet tyskt fursten- döme ech inom detta gömmer sig den täcka idyllen så väl som det vilda berglandskapet.
För en poet och en målare är hela denna trakt en outtömlig källa till inspiration, antingen man ser forsarna nere vid Vättern med de gamla röda kvarnarna stänka sitt pärlregn högt i som- marsol eller snöstormen svepa sin silfver- slöja kring de väldiga i öster uppstigande skogs- åsarna.
Mitt första vistande på Lyckas blef en riktig sommaridyll, mitt andra besök en verklig vinter- saga.
Jag har således haft tillfälle att studera denna underbara natur under de olika årstidernas skiftande färgspel, och jag har aldrig tröttnat.
Det som naturligtvis äfven — och icke minst — gjort sitt till för att fängsla mig vid Lyckas har varit behaget att för en gångs skull lefva ett rikt och komfortabelt herrgårdslif, känslan af att för några veckor äga Aladdins ring på sitt finger och endast behöfva uHi-la en önskan för att genast se den uppfylld.
Bläddrar jag i en anteckningsbok från da- garna på Lyckas sommaren-.i887 och februari 1893, finner jag på hvarje sida något uttryck för min beundran inför den småländska naturens betagande skönhet, på samma gång min fantasi sättes i rörelse af alla de sagor och mer eller mindre romantiska sägner, som höra samman med denna trakt.
Och det är med sägnerna som med naturen: ibland äro de vilda, för- färande, färgade af blod, ibland ljusa, lätta, rosenfärgade som när aftonskyn ser sig i Vät- terns dallrande spegel.
Res endast en höst- kväll upp till den mörka, at ättestupor omgifna Ramsjön och en lätt rysning skall ni icke undgå, när kusken berättar om stigmän, som haft sitt tillhåll här uppe i de otillgängliga klyftorna eller om röfvade jungfrur, som störtats ner utför " Dödssprånget " i sjön utan någon botten.
Det hviskande ödemarkssuset, kvällens skuggor, kuskens hemlighetsfulla min, när han berättar sina historier — allt gör sitt till.
Och ni drar en suck af lättnad, när ni ändtligen ser stjärnhimmeln lysa öfver det hvita Lyckas.
1.
GREFVE JAMES HAMILTON MED SINA BARN P Å SLOTTSTRAPPAN.
2.
LYCKAS SLOTT MED LADE TILL FEST PÅ GREFVE HAMILTONS 50- ÅRSDAG.
3.
UTSIKT ÖFVER LANDSJÖN.
HOLM C:0, JÖNKÖPING, FOTO.
ALLA UNDERLYDANDE SAM- (^^fc^igf^ 333
Men där finnas också sägner, som lätt kunde förvandlas till vackra, melodiska visor.
Där nere på Landsjön rodde en gång Gustaf Adolf den unga Ebba Brahe i den ljusa sommarnatts- skymningen.
.
.
han hvilade på årorna och talade till henne dämpade, ljufva ord, som hon gömde som blödande rosor i sitt hjärta.
.
Det var när prinsens mor, den ädla fru Kristina en sommar hvilade ut på Lyckas gård.
Af så gammal dato nämligen är det vackra herresätet.
Men h u r j a g sitter och bläddrar i min ur_ blekta anteckningsbok, märker jag, att det skulle behöfvas många tidningsspalter för att riktigt kunna skildra Lyckas och dess härlighet, och jag har endast ett par till mitt förfogande.
J a g får alltså i förbifarten endast snudda vid sådana utomordentligt praktfulla taflor som sommarpano- ramat från Måla kulle — en utsikt så bedårande vacker, så storartad, så glittrande af sjö och blå- nande af omätliga vidder, att man knappast kan slita sig därifrån.
Åt söder ser du skogsås vid skogsås i spelande skuggor och dagrar, längst bort i florsliknande fjärran Tabergs skarpa sil- huett, åt väster har du djupt under dig Land- sjön, ett trappsteg djupare Vättern med Väster- götlands i solrök försvinnande kuststräcka i fon- den.
Åt norr utbreder sig den bördiga Skärstads- dalen med Lyckas skymtande som ett leksaksslott ur grönskan och vid klart väder kan du långt, långt bort i norr se konturerna af Brahehus och ännu längre bort blånar som en dröm Omberg.
Jag vill mena, att detta är en storslagen tafla och icke mindre storslagen är den som Ingaryds dal erbjuder en frostklar vinterdag.
Tänk dig en smal stig som nära en fjärdings- väg går fram mellan brantstupande klippor, där tallarna tyckas sväfva utan rot i luften och rännilarna ha frusit omkring dem till af blåhvit is nyckfullt formade silfverkedjor.
Någonting så när- mande sig en sagans trollsal får du sällan se.
Och så färden hem genom Muggebos vilda, ödsliga, öfversnöade skogar med hundarna, som flämtan- de, med hängande tungor jaga fram bredvid slä- dan, hvirflande upp moln af snö, hvilka glittra och glänsa likt en kaskad af stoftfina diamanter, och du har fått en förnimmelse af igenyrad äfven- tyrlig ödemark med hungrigt jagande vargar.
JONAS OCH THOMASINE LIE.
EFTER EN FOTOGRAFI TAGEN FÖR IDUN I MAKARNAS HEM.
EN DIKTARE OCH HANS HUSTRU.
J ONAS LIE och hans hustru Thomasine Lie äro nu båda borta.
För några månader sedan for dödsbudet ut öfver Norden att fru Lie gått hädan, och nu har äfven Jonas Lie, den utmärkte norske diktaren med det varma hjärtat och den innerliga lifsuppfattningen, läm- Och efter denna färd känns det åter bättre nat det jordiska.
än annars att sitta rökande vid den väldiga De båda makarnas samlif under en människo- brasa, som sprakar inne i den slottslika vesti- ålder framstår så vackert i sin enighet och tro- bulen till Lyckas ' corps de logis, där nu hun- darna sofva utsträckta hvar och en på sin plats fasta kärlek, att ingen af diktarens många människoskildringar med deras oförgätliga drag efter den milslånga, tröttande löpningen.
af känsloadel och karaktärshöghet är vackrare.
Ja, detta är Lyckas — ramen till det stora Dessa två personligheter kompletterade hvar- godset, hvars ägare, grefve James Hamilton andra i stort som smått, sida vid sida hade de — bror till grefvinnan Stephanie von Wedel — nu i dagarna — för öfrigt på själfva kungens genomkämpat lifvet i solsken som mörker, i storm som stilje, och om någon af dem födelsedag — fyllt SO år.
Grefve J. Hamilton har därvid hyllats på stundom vacklade inför svårigheterna, så var det helt säkert ej fru Thomasine.
det mest storstilade och hjärtliga sätt både af Ej minst var fru Lie sin makes ovärderliga alla sina många underhafvande som ock af Jön- köpings läns hushållningssällskap, hvars ordfö- medarbetare, då han skref de mästerliga skildrin- gar ur det norska sjömans- och familjelifvet, rande han är.
Och grefve James Hamilton förtjänar detta.
som gjorde hans namn äradt och älskadt öfver hela Norden.
Sålunda är den präktiga Ma i Han är i ordets fulla bemärkelse, hvad man " Familjen paa Gilje " tillkommen under hennes kallar " en duktig karl " — en utmärkt landt- inflytande, för att blott nämna ett exempel bland brukare, en driftig affärsman; och att han har många.
vida vyer — det visar hans gåfva af 10,000 kro- I sin utmärkta monografi öfver Jonas Lie nor till Jönköpings nykterhetsförbund.
Och det visar äfven den järnväg Jönköping — Gripenberg, skrifver Arne Garborg om detta fru Lies med- som väl tillkommit allra mest genom hans energi arbetareskap: " Hon är för det första hans lefvandevordna och nu hunnit fram till Vireda — en längd- sträcka på 144 kilometer genom den härligaste själfkritik.
Men hon är mera.
Med sin star- kare konstnärliga logik och sin säkrare blick svenska natur.
Alltså — grefve James Hamilton är väl för väsentligt och oväsentligt kan hon hjälpa värd att vara herre till en af de vackraste går- honom under själfva arbetet.
När han, som arbetar i bilder och sålunda lätt flyter bort i dar i riket — Lyckas gård omsusad af hundra- det episodiska, har kört fast sig på allehanda åriga lindar och seklers saga och sång.
sido- och blindspår, så att det egentliga ämnet DAN E L FALLSTRÖM kanske håller på att glida bort från honom, VerUligt nöje bereder det att taga på sig bringar hon honom med ett raskt tag in på hufvudspåret igen, så att nu kan hans fantasis tåg åter rulla fram.
På grund af sin rika människo- och kvinno- kännedom har hon äfven i visst hänseende kun- nat utvidga hans stoffkunskap.
Hans kvinno- gestalter stå helt visst i mer än ett afseende i skuld till henne.
Hon kan äfven " inspirera " honom.
Somliga af hans böcker (t. ex. Lotsen) ha som idé uppstått hos henne.
— — I början bestod hennes medarbetarskap blott uti att " hjälpa honom stryka ".
Men efter hand har det utvecklat sig till ett verkligt samarbete. "
Det blef en tung sorg för den gamle skalden, då döden beröfvade honom hans trofasta Tho- masine.
Också förmådde han ej länge öfver- lefva henne.
Hans andliga spänstighet, hans starka glädje åt allt som var lifvet, hans ar- betsentusiasm — allt föll ihop, då hans hustru ej längre stod bredvid honom.
Vi ha här ej yttrat något om utvecklingsgån- gen af Lies författareskap, hans långa kamp, innan han vid 3 7 års ålder slog igenom med " Den fremsynte " o. s. v. Allt detta är redan bekant för den svenska publik, som intresse- rar sig för den norske diktarens rika gär- ning.
För öfrigt innehöll Idun i n:r 30 för 1901 en af Theodor Lindblom författad intres- sant uppsats om Jonas och Thomasine Lie, där hans diktargärning får sin belysning och där hvardagslifvet i det Lieska pariserhemmet skil- dras i raska, målande drag.
De här nedskrifna raderna, tillkomna i själfva pressläggningsminuten, afse endast att vara några enkla ord till minne af en skald, som i sällsynt grad talat till de nordiska folkens hjärtan, och som därför förtjänar att bevaras i vår hågkomst.
Tillskärning och sammansättningen af de olika delarna är ut- förd så omsorgsfullt, att belåtenhet är gifven, om rätta storleken väljes.
Försäljes i finare skoaffärer öfverallt samt tillverkas af TPSL LUDVIG — 334 — TRAUGOTT.
STOCKHOLM.
Det stora skeppsbrottet » Af H i l m a S ö d e r b e r g.
(Forts, och slut.)
H E N N E S PORTRÄTT sitter i den nya skylt- lådan vid Götgatan.
J a g gör mig en tur där förbi en gång om dagen.
Ett par dagar har det blifvit två.
Det är.
visst belagdt med straff — — n. b. om man blir ertappad — att göra ett snitt i glasrutan och lägga beslag på kortet.
Jag är dessutom alldeles för oerfaren i glas- mästaryrket för att våga mig på dådet.
I ena hörnet af skyltlådan upptäckte jag ett ungdomsporlrätt af David Troili.
Jag har sedan fått veta att det är hans yngre bror, som nu- mera är här.
Ynglingen är mig för resten ej obekant; han har en gång skrifvit en briljant kritik öfver ett utlåtande från min hand.
För öfrigt är han en duktig stilist och bör med tiden kunna bli något.
Hittills har han varit ett skinande ljus i Uppsalaungdomens rödaste läger.
15 dec.
I dag har jag skrifvit och friat.
Jag här- dade ej ut längre.
Och gå upp personligen vågade jag ej.
Det må bära eller brista, men nu har jag dock försökt skaffa mig den åtrådda vissheten.
Om det nu också ville kännas lugnt.
Jag bad att få hennes svar skriftligt.
När det kommer, törs jag ej bryta det.
16 dec.
Dagen har varit underlig.
På morgonen kom hennes bref.
Hon kunde ej förstå att jag ville ha henne, hon som var så obetydlig.
Många skulle undra öfver att jag gjorde ett sådant val, jag som kunde få hvem som helst, etc. etc. På min fråga, om hon ville bli min hustru, svarade hon ja.
Och hon hade talat vid far och mor och de hade gett sitt sam- tycke.
Det var icke något långt bref, och när jag läste det, misstänkte jag, att det var efter att föräldrarna " gett sitt samtycke ", som hon gaf mig sitt ja.
Men ändå — fast jag insåg detta och hade ögonen fullt öppna för att ingen enda rad bar vittne om något, som kunde få namn af kärlek, så var det nära att jag gråtit af glädje och lycka.
Jag tyckte att det förlofvade landets portar öppnade sig för mig.
Hon var en smula blek, när jag kom dit upp.
Fadern tog först emot mig, sedan kom modern och vi hade ett kort samtal med hvar- ann.
Det låg en viss värdighet öfver dem.
— Så fick jag träffa henne.
Vi hade just icke mycket att säga hvarann.
Hon var så tyst, så tyst.
J a g berättade ju henne åtskilligt och frågade hur hon ville ha det — ville hon att vi skulle förlofva oss genast eller önskade hon dröja?
Det fick naturligtvis bli alldeles så som hon ville.
Hon lyste upp.
Det var nog bäst att vi dröjde.
Hon var ju så ung ännu och kunde vänta.
Jag höll lyckligtvis inne med att säga, att från min synpunkt var förhållandet det motsatta.
Det blef således beslutadt, att allt- sammans skulle vara en hemlighet tillsvidare — först om några månader kunde vi börja tänka på något slags offentliggörande.
Men jag skulle få träffa henne ibland — icke allt- för sällan.
Och så fick jag skrifva till henne.
Hon lofvade dock icke alldeles säkert att också skrifva till mig.
Jag tordes icke ens kyssa hennes händer.
29 dec.
Klockan är ett på natten.
Det är visst bättre att skrifva än att sitta och grubbla.
Sömnen kommer nog ej ännu på en stund.
Har i kväll vaiit hos Valter Sternhagen.
Och där voro familjerna Reuter och Troili bland andra.
Jag fick knappt mer än se Ca- rola.
Alexander Troili — Davids bror — lade beslag på henne.
Mina blifvande svärföräldrar misslyckades totalt i att dölja sin förtviflan.
Vi skulle ej haft något hemlighetsmakeri.
Karlen kunde ju omöjligt veta att flickan var förlofvad.
Och hon var gifvetvis utan skuld i att han uppvaktade henne.
— Är det ett dåligt omen att han heter Alexander!
Jag har för mig att det ligger en viss segergloria omkring det namnet.
Men så glad hon såg ut där hon satt till- sammans med honom.
Hon var alldeles röd om kinderna.
När hon är tillsammans med mig, se de bleka ut.
16 jan.
Jul och nyår ha gått och mitt hår fortfar att gråna vid tinningarna.
Det var en tid jag hade hopp om att den proceduren skulle af- stanna.
Eller åtminstone förvandlas till en rent yttre företeelse.
Nu vet jag att jag tagit fel.
Äldre än någonsin känner jag mig.
Jag är färdig att vrida händerna, när jag tänker på mitt lif — det lif, som kommer hädanefter.
Hvad skall jag lefva för!
Det finns ju icke mer än en människa till.
Och hvar är hon!
Hon har ju glidit ifrån mig.
Eller rättare: utsikterna att vinna henne äro nu sämre än någonsin.
Nu är det förbi med hoppet, att hon trots allt dock skulle lära sig förstå mitt språk.
Hennes föräldrar måtte förstå något, ty de se misstänkt nervöst glada och otvungna ut.
— J a g lider oerhördt.
Är det sant månne, att jag begått synd mot den helige ande, sålt min själ för en guldbroderad ämbetsmannarock, och att jag nu skall straffas på detta s i t t.
.
.
12 febr.
Hon var hos mig i dag.
Det fanns ej mycken likhet mellan den Carola Reuter jag första gången såg för ett år sedan och den som satt här i dag.
Det var inte längre något flicke- barn.
Hon kunde inte gifta sig med mig.
Och hon visste, att hon inte behöfde be om sin frihet, ty den gaf jag henne ändå, när jag fick veta, hur hon kände det.
Inte sant?
Jo, naturligtvis.
Jag orkade visst inte säga stort mer.
Min strupe var torr och tungan var trött.
Om någon den stunden gissat på min ålder och sagt hundra år, så skulle jag med en nick ha underrättat honom om att han gissade rätt.
Jag var verkligen hundra år.
Hon talade i mitt ställe.
Så hade jag aldrig hört henne tala förr och jag får väl heller aldrig höra det mer.
Hon hade gått som en blind hittills och ej vetat hvad lifvet var och hvad hon själf var.
Nu hade allt för- ändrats för henne.
Och det var en annan man, som lärt henne detta.
Jag svarade att jag visste det.
Och när jag ingenting mer tillade, lyfte hon frimodigt sitt ljusa hufvud och började tala om hur den mannen var — god och osjälfvisk och modig och sann.
Han hade vigt sitt lif åt striden för rätten, och härefter skulle hon stå vid hans sida.
Hon visste nog hvad som skulle möta henne, men hon visste också att nu var hon stark.
Så frågade hon, om jag var ledsen.
Jag smålog, men det måtte jag ha gjort på ett: Bmrngmrdmroban Ir en svensk upplaga af den enda 1 J ^ _ ^ - ^ — * * m * m *.
Jt ^ ^m ^ 1 _.
^ — utlandet existerande tidningen 1 denna bransch och står förbindelse med kontinenten, föFnlmita " barnkäder ".
: 1 ^ 3.
1 ^ 1 1 ttZLITQ £ T O 1 1 G T 1 aHIrer och erhåller frtn dem rikhaltiga mönster till allt * - * * * * - i.
J.
J i * C *.
J.
U V 1 l / K / V l l hvad som hör en välförsedd barnearderob till Tidninmn * — ' Ir ' o c t a T t o ^ n r Ä ^ o m r ä S .ÄtgifveTplfierS « Q Pri.
för h.lt år 3 kr.
; hälft år 1: 60 kr.
~ ~ 32L21LES2L2 * * *, La,n u m m. r 30 8 r.
.
* * © — 335 — mindre vanligt sätt — hon fick tårar i ögonen och bad mig förlåta, att hon gjorde mig ondt.
Förlåta, j a — visst förlät jag.
Men det är någon annan, jag vet inte hvem, som jag aldrig kan förlåta.
Kanske det är mig själf.
Jag har lidit skeppsbrott och någon eller något bär skulden.
Det lönar väl knappast mödan att förbanna ödet, som skickade hit Alexander Troili.
Hon hade nog aldrig blifvit min — äfven om hon blifvit min hustru.
Men — då hade hon ändå varit min hustru.
Nu kan hon aldrig ens bli det.
Äfven den hårdaste föräldradespotism skall ingenting förmå öfver henne sådan hon nu är.
Det fanns en glimt i ögonen, som talade sitt eget språk.
Ett språk, som hade en viss hemortsrätt äfven hos mig i unga dar — på den tiden David Troili och jag delade den lilla vindsdubbletten i Uppsala.
18 febr.
I dag mötte jag David på gatan och följde honom upp.
Brodern träffade jag som hastigast; vi sågo in i hvarandras ögon och läste en del af det vi tänkte.
Han lyfte först sitt vackra, energiska hufvud ett grand trotsigt, sedan såg han något mildare ut, och när han sade farväl och gick, fanns en viss allvarsam vördnad i hans hälsning.
Såg jag måhända en smula tragisk ut?
Jag gjorde visst det.
Man kan ej hjälpa, att man är en stackars svag människa ibland.
Jag har knappast känt mig så eländig som när jag satt däruppe hos David.
Men det var på samma gång något förunderligt egendom- ligt.
Det var som om de sista tjugu åren krympt ihop och jag kommit helt nära student- årens tid.
Jag blef dessutom elegisk och sentimental.
Och jag tror David också blef något liknande.
Vi kommo slutligen dithän, att vi utbytte förtroende såsom man endast gör, då man är ung och är särskildt fallen för att skänka folk sitt förtroende.
Jag lät honom veta det stora skeppsbrottet.
Det förefaller mig, som gjorde jag detta i käns- lan af att han liksom hade rätt att utkräfva ett slags hämnd af mig: det var något jag för- brutit, och som hederlig karl ville jag att straff skulle öfvergå mig.
Och då jag nu visade honom, att hämnaren hade tagit gestalt af hans egen bror, borde han känna sig lugn i medvetan- det af att rättvisan fungerar trots allt.
Allt detta sade jag honom i ordalag, som skulle föreställa skämtsamma, men han såg en- dast rörd ut och dunkade mig på axeln och förklarade, att jag alltid varit en bra människa — alla kunde väl icke bli radikala tidnings- murflar.
Jag tror nästan jag kände mig lätt om hjär- tat, när jag gick utför Davids trappor.
Egent- ligen är det bra löjligt att barnet, med sina be- gär att bikta bedröfvelserna och gripa efter tröst, dyker upp så här hos en gammal människa.
Lilla Carola.
.
.
Det blir nog inte små du- ster du nu får kämpa igenom.
Men — striden skall göra lyckan desto värdefullare.
Lyckan.
Hur är det egentligen med mig?
Jag orkade ju inte strida ett enda tag för lyckan.
Den får gå ifrån mig utan att jag rör ett finger.
Och jag har ändå så lidelsefullt läng- tat efter den.
Nej, onödiga förebråelser kan jag ju undvika att lägga på mig.
Jag har ju de solklaraste bevis för att min lycka icke hette Carola Reuter — hvarför skulle jag då kämpa för den!
Men, öde, hvarför kunde den ej få bära det namnet?
B * rng * rdarob » n utkommer med ett rikhaltigt ulu- = S t a T e n ^ ^ Ä l X ^ ^ ^ « # e n - = k&amp;rri&amp;uh ?Mff™ JfTSfflrfS^Sfte ' -?
' - £ L s a l n n a " BB 2 *,, * L °™&gt;tligt värde för hvaije moder, - b S e n r s v s s d s l Ä 4 8 och " rifveTm " " K h UllrickUg BB P - " ^ b,rnen * ' » SSStSÄÄ-SSoiM
D£^J I RASKA PENSELDRAG och skimrande färger har här Nils Wilhelm Lundh ' i fyra intima akvareller fångat Skånes skiftande och säregna, men af PPSVENSKEN känner säkert bra lite till sitt Skåne.
Först på senare åren har man börjat intressera sig en smula för foten härnere, men de flesta gå ännu och tro, att den är synnerligen platt och tung, ja, den är nog bra att stå på, tänker man, men den saknar höjd och grace, just det!
U Man kommer ju uppifrån med nattåget och vaknar, där skogen tar slut — och då har man redan farit genom Skånes fagra barrskogar, där björkarna vajat med rika och knoppande gre- nar, man har farit förbi den mörka, gråa snapp- hanebygden, och man ser nu öfver slättlandet — ruta vid ruta och pilarna i rad som bönder på ett schackbräde, här och hvar en vädermölla, ett par, tre kyrktorn och en gård i dungen.
" Trist detta! "
tänker man, men betänker inte, att ett parti kan vara mycket intressant, om man bara kommer riktigt in i det, om man ger sig tid att komma in i det.
Och så kommer man till en hamnstad, som inte har en enda öppen väg längs stranden, man far öfver Sundet och sedan söderut för att möta våren.
Där finns emellertid inget landskap i Sverige, tror jag, som kan uppvisa så många olika na- turscenerier af egendomlig och stor skönhet som just Skåne.
De fyra elementerna ha i hvar sitt hörn skapat riktiga små ideal-landskap.
I nordväst ha vi Kullen, berget, som de un- derjordiska brutit upp ur hafvet, det reser sig till nära tvåhundra meters höjd, och väggarna stupa nästan lodrätt och gömma i skrefvorna små krypande, förbrända bokar och vilda rosen- buskar.
Och där vågorna bryta upp, bli granit- hallarna röda som flammor, det sjuder och kokar, det glänser likt svart kol kring trollets dörr.
Och det är trollet, som vräkt upp allt detta och som nu sitter i ro och plockar i gneisen, som Skönhet ar makt.
öfverallt spruckit, så att ljung och rosor nu kan få rot och fäste där och vinka med sina röda blom- mor.
Där finns ravi- ner med rosor och vilda snår, röda hallar nere i brottet, där finns väldiga lodräta bergväggar, och inne i grottorna tyckas de röda, blank- polerade klipporna få lif och gestalt, gripa om hvarandra och söka draga ner hvarandra.
Längst inne ligger där en rörlig klippa, som vänder sig och hugger i bergväggen, när svallet kommer, och då hörs det som ett rop och ekar under hvalfven.
Men utanför klänga rosorna, och björnbärens refvor mötas öfver hallarna, slånbärsriset blom- mar i sol, och vid brotten står skummet upp som rimfrosthvita björkar.
När nordväst ligger på, är det fest och sång för den norra och stu- pande stranden.
Då skall man klättra ensam öfver klipporna, om man vill se trollet.
Då kan det komma rätt som det är och slunga en jättemussla upp.
Och man ser, att den musslan har lidit under en alg, som ännu hänger vid.
Ja, slå vi då sönder den, så finna vi kanske en pärla, en underbart skimrande pärla.
Där finns äkta pärlor vid Kullen.
Det var Skånes nordvästra hörn, och så följa vi ett svansträck söderut till hedarna och flyg- sandsfälten, till Falsterboudden i sydväst.
Det är luftens och dagrarnas land.
Här leker vinden fritt och tumlar om med dunsterna och solglittret öfver heden.
Allt, som har vingar, kan sträcka här: småfåglarna ha sina bon under tufvorna och i det låga skogsbandet, sjöfåglarna sväfva och ropa ute från Måkläppen, det ringer och ringer därutifrån, då strömmen går rätt mot vind öfver reflarna.
Och när örnen kommer dit mot senhösten, blir det en hvirflande lek längs hela stranden och moln af vingar glida bort öfver hedarna.
Luftens herre har kommit, och ensam får han mest vara, hökar och vrå- kar, småkonungarna, flykta skrikande mot norr, och örnen sitter med vingen ut öfver tång- vallen och tislarna och plockar och ploc- kar.
Så lägga sig dunen i ett slag, och han blir smal och stryker vingen ner.
Han spejar öfver strandmarkerna och ser något, som trip- par och rör sig på närmaste halfvamilen, det glittrar öfver kul- larna därborta och en regnskur glider bort, så kommer en solstrimma, och nu blir det klart.
Örnen breder vingarna ut och flyger öfver stran- den, och borta vid skogskanten väsnas kråkorna och vänta bara på afskräde.
Örnen flyger långt öfver heden.
Mot kvällen hopa sig molnen, de brinna och resa underliga slott i solnedgången öfver hafvet.
Fyren tändes, blinkar skarpt och varnande.
Ensliga, sökande ljud störa tystnaden ute på sandstigarna i ljungen, det mörknar och mörk- nar, och nattens alla ljus tändas nu kring ödsliga milavägen.
Borta i norr spöka städernas ljus- bågar högt uppe i molnen, det är Malmö och Köpenhamn.
Fyrarna tindra.
Och midt öfver Sundet, dit udden pekar, lyser Stevns Klints fyr.
Det är ett underligt ljus.
Det kommer först som en liten stjärna, närmare, närmare, så strålar det klart upp, blir åter till en liten stjärna, förlo- rar sig alltmera och slocknar så i fjärran.
Sö- derut ser man hvirfveln af Sassnitz blankare, den kommer med bestämda och jämna mellan- rum och sprider sitt sken uppe i dunsterna.
Det ringer i dyningen ute vid stranden, och sa- larna ropa håligt och kifva och knuffa ut hvarandra på djupt vatten.
Så hasa de sig åter upp, och det blir ett larmande oväsen för ett ögonblick.
Långt ute på heden hylar räfven och söker lura änderna nere i lagunen — de tro, att han kommer från norr och aflägsna sig alltmera från just den stranden, men räfven löper rundt om i en stor båge och vill hugga dem bakifrån nere vid södra stranden.
Men därute reser sig en ännu blommande tufva af strandkål, den reser sig rätt upp öfver sand och tångbäddar, och det kikar och glimmar inunder.
Och innan räfven hinner ta språnget upp i ljungen igen, blixtrar det till, och knallen kommer som ett klubbslag.
Så ligger Mickel där, och krypskytten håfvar in sitt byte och gömmer under tufvan.
Han kikar öfver lagunen, där ytan lefver och rispas upp i månljuset — nu har månen gått upp — och änderna skrika och lyfta, sträck efter sträck och flyga till hafs — skytten kan inte få korn på något och får nöja sig med räfven.
Och medan det så ljusnar öfver hedarna, och luftens alla under torna sig upp kring det mariga skogsbandet, somnar den fågelfrie under sin tufva och hvilar hufvudet mot den dräpta skälmen och brodern.
I soluppgången, kommer där ett svansträck liksom med en sakta klockringning högt uppe, och så bär det österut.
Här ha vi slättens rutor i svart och guld, och tröskverken surra som humlor.
Detta är den rika jordens hörn af landskapet.
Pilarna stå som schackbönder i led, som ännu icke bru- tits, väderkvarnarna äro goda löpare, och undan går det.
Kyrktornen äro mest hvita, men många äro röda och blå och gula, ja, granna som schackkungar och drottningar skola vara.
Och det är ett godt parti.
" Strid och kif är det och hat och processandc man och man emellan, men ändå växer det och blomstrar, och de få ladorna fulla, så det är en skam! "
— sade en gammal präst (norrlänning), som fått ett pastorat nere på Skåneslätt.
Och så sken han upp, när han fortsatte: " Men det kommer väl efteråt, För hvarje dam torde det vira af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård.
Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak- tiska råd som erhållas uti vår stora bok afhandlande S k ö n h e t e n s h e m - lighet.
Boken erhålles gratis och franko.
Tillskrif oss i dag.
— 336 — Parfymeri Lou = Ise, S t o c k h o l m.
=====
icke-skdningar alltför litet uppskattade skönhet, sådan den bryter sig i olika temperament i hvar och en af vinklarna i detta fyrkantiga landskap.
* = * Klart.
Ja, nu gick kö- paren hem och tog torrt på sej och ett par stora stöflar.
Och sen gick han till kär- ret och mätte och fann lågländt mark på egna fält bakom kullarna.
Så gräfde han rätt ige- nom och dikade i kärret och ledde det ut i en stor kurva, så att han vattnade sina torraste marker, på samma gång som kärret blef torrt och godt.
Och det var ett jättearbete.
Nu blef där väg och vidsträckta åkrar, och det växte högt samma år.
Och nu finns där inte En liten historia, som är betecknande för det så god jord i hela häradet som just där man- sydskånska lynnet: Det är dikets historia, om nen gick ner sej, och i diket blommar det man så vill.
Det var en man, som gick borta ända bort emot jul, så att grisen kan gå där, på vägen, och vägen var jämn och bra, så han utan att man ser så mycket som kringlan på kunde fundera i godan ro, medan han gick.
Ja, honom en gång.
han funderade, och där var mycket att tänka på, Så fara vi norrut.
Det glittrar och glim- för mannen hade gård och vida marker och mar däruppe i nordost, och det är de hundra kreatur och allt, som hör till.
Nå, hur han nu gick, så kom han ut på ängsmark, och rätt som sjöarnas land, som ler emot oss.
Forsarna sjunga och drifva gladt sina hjul, sågen hviner det var, klef han ner i ett kärr, så att det gick honom ända upp till midjan.
Där satt han.
och det är skogen som går.
Men skogen är Men stor och stark var karlen, och han tog ett mörk och stor, den " kransar ännu sjöarna och tag och ett till och tog i med alla krafter, klättrar uppför höjderna, där det är sten att och upp kom han.
Det rann kring benen på gripa om.
Den sänder sina små förposter, honom, och ledt och svart var det, men han mariga och gråmossiga tallar långt ut på myren; tog det med godan ro och tog sig en ny fun- de krypa och brottas ute vid gölarna och bära bara en yfvig och roströd mossa — så sugas derare till på köpet.
Han vred sig hit och dit de ut och likna stora spindlar, som krupit och trampade och gick så bort mellan kullarna fram och sitta orörliga och vänta på flugan.
och fram till ett hus, som låg där.
Han steg inte in, för han såg ju alltför otäck ut, men Skogen får gå rundt om, den sträcker sina armar kring Immeln och famnar där sju goda han bultade på dörren och fick bonden ut.
mil, den susar med björk och ek ute på — Godagens, far!
— sa mannen, som gått öarna, de trehundra öarna, som ännu vänta på ner sej.
hyddor.
— Godagens igen, far!
— sa far i huset.
Immeln, en af de största sjöarna, påminner — Det ä ' ett ledt kärr du har!
— sa den rätt mycket om Stockholms skärgård, sönder- förste.
skuren som den är och kransad af skogar, mest — Lita på det!
— grinade far i huset och furu.
När man följer någon af de stora ved- tyckte förstås, att det var bra, att grannfar gått pråmarna, som dragas i lång rad af en liten ner sej.
ångare ett par tre mil genom vattendragen i sjön, — Hva ska du ha för det?
— frågade kan man lätt inbilla sig, att färden gäller den förste.
Sandhamn.
Klipporna — För kärret?
och bergväggarna äro — Ja, just för kärret?
likväl inte så mäk- — Hva ska du med det far?
frågade ägaren tiga som i skärgår- (han var inte skåning till börden).
— Dika den, men skogen är kan man inte, för det är ett jättearbete.
större och djupare.
Stränderna äro min- — Lägga en väg rätt öfver.
Ja, det trodde far i huset på, för den, som dre bebyggda, man alldeles de gått ner sej, hade ju sina ägor intill, och så saknar förskräckliga villor- var han väl arg nu.
Det var bara att passa na och skärgårdens på och sälja.
— Jag tror inte, jag vill!
— sa därför far i alla kaninhus.
Det sorlar en rikedom af huset (han var smålänning).
bäckar och små for- — Ska du ha hundra riksdaler, far?
sar, de tona från alla.
— Nej, det är allt för lite t&gt;ju ' t, far.
håll, och där finns — Ja, så går jag då.
knappast en torpare, — Får jag använda vägen?
som inte har sin lilla ' — Ja, så hjärtan » gärna!
fors och ett hjul — Nå låt gå för hundra då!
straffet, tänker jag, för inte kan det gå i läng- den att sätta väderkvarnar upp emot Guds hus, inte ".
Se ändå, så mycket blommor!
Man skall inte se den bördiga slätten endast " von oben ", man måste ödmjukt ända ner till marken och se på blommorna, det blommar ju ända fram mot jul, och här ha vi ett dike, som sträcker sig som en enda blommande bädd ned mot hafvet, där sältan frätt — och ändå stå de yttersta vissna blom- sterspirorna helt festligt smyckade med rosen- röd tång och små snäckor, som pingla, när vinden stryker förbi.
Vinden följer det blom- mande diket och för dofterna ut till hafs.
LUZERN där, som sjunger långt in i de ljusa sommar- nätterna.
I Helgeån flottas timmer, det är som Norr- land i smått, och vid de mäktiga stenbroarna stå flottningskarlarna och vakta med sina långa spjut och spiror, det mullrar och trummar, när stockarna komma, de sätta sig på tvären i hvalfvet, slamra med kedjorna och gripa fast i hvarandra, så att det blir en mäktig klynga, där vattnet frusar och sorlar.
Och så gäller det att springa ut och dräpa den tredskande stocken och vara åter hos kamraterna, innan klyngan ger sig iväg, och det sker med brak och dun- der.
Ute vid sjön samlas alla stockarna och bilda ofta en flotte på en tre hundra meters omkrets, och den fyller en hel vik, så att man kan springa rätt öfver, om det skulle knipa.
Flotten halas öfver sjön i solupp- gången, och ljuset tindrar och blänker som vapen mellan de trummande och mullrande stoc- karna.
Vi äro fortfarande i ' Skåne.
Vi följa en sorlande bäck, och där går vägen öfver: Vi komma fram till några gamla torf- täckta ryggåsstugor, som välkomna oss med sina goda ögon, och svalorna kvittra under brynet.
Det växer vildt och blommar inne i täppan, bina surra kring kuporna, och borta vid brun- nen, som är djup, så djup, att vi knappast kunna se blänket därnere, hämta vi upp det friska klara källvattnet, som har lite järn i smaken och läskar och styrker efter vand- ringen.
Vi gå nu in till torparen och få oss en stor smörgås med lingonmos.
Torparen har skogen i ryggen.
Bränsle har han, men är så fattig, att han inte haft råd skaffa sig en tång att ruska om i bränderna med, utan går och drar med ett söndrigt); i ® Förnäm vistelseort under sommaren.
&lt; &amp; G:D HOTEL NATIONAL — 337 — Härligasto läge vid Vierwaldstättersjön.
Sam från 4 kr.
» 111. prospekt gratis.
Telegramadress: " National *.
DEN FRANSK-ENGELSKA UTSTÄLLNINGEN I LONDON SEDD I FÅGELPERSPEKTIV.
rostigt järntunnband.
Barnen gå och leka ute på myren och de vattensjuka markerna, de vada i bäcken och finna stora röda klumpar, det är myrmalm, och sådant är där godt om.
De samla en hel hög, för styckena likna gubbar, när man vänder på dem och ser riktigt efter.
Ja, så leka de, och när hungern kommer, få de väl alltid något att bita i.
Under lingon- tiden, " krosenati ' n " är minsta backe ett helt litet himmelrike för barnen, de plocka och äta och plocka och sälja, så att de kunna köpa gryta till mor, och sen plocka de igen och koka och slicka sig om munnen och plocka igen.
Och då har man inte tid att tänka på malmen och de roliga " gub- barna ".
Men " gub- barna " ligga ute i myrbäcken och spotta och gno sej mot hvar- andra och tycka väl det är en skam, att de skola ligga så och inte få komma till heder och glans i det fattiga huset.
Ja, detta är glimt och vind från Skå nes fyra hörn.
Det är bara en hälsning norrut med ett sjun- gande svansträck: Kom, ned till oss en gång och se, och far inte alltid förbi oss!
Den fpansk-engelska utställningen oeh olympiska spelen, M NÅGRA DAGAR slår de olympiska spelens stadion i London upp sina jätte- portar, och representanterna för de nordiska ländernas sport- och idrottsföreningar, däribland äfven Sveriges från hemlandet med så stort in- tresse, följda, tåga in på arenan, näst cirkus Maximus i Rom den största täflingsarena i världen.
Då valplatsen för de stora turneringarna är förlagd inom den fransk-engelska utställningens O område, ha vi velat med några bilder därifrån orientera våra läsare å densamma.
Denna in- tressanta utställning, belägen i en af vestra Londons yttre delar, som öppnades för någon tid sedan vid presidenten Falliéres besök, öfverträffar i storlek alla föregående engelska utställningar.
De å bilden synliga utställningsbyggnaderna äro följande: 1.
Entré.
2.
Vetenskapernas palats.
3.
Engelska industripalatset.
4.
Franska industripalatset.
5.
Textil- industriens palats.
6.
Engelska undervisningspalatset.
7.
Hallen för pedagogiska möten.
8.
Kongresspalatset.
9.
Administrationen.
10.
Tullexpeditionen 11, Franska konstindustripalatset.
12.
Franska restauran ten.
13.
Engelska konstindu- stripalatset.
14.
Kvinno- arbetets palats.
15.
Sportklubben.
16.
Konst- palatset.
17.
Musikpa- latset.
18.
Empirepavil- jongen.
19.
Louis XV- paviljongen.
20.
Fransk- engelska paviljongen.
21.
Stora restauranten.
22.
Trädgårdsföreningen.
23.
Kungliga paviljongen.
24.
Staden Paris ' pavil- jong.
25.
Kanadiskt järn- vägsceneri.
26.
Kanada.
27.
Nya Zeeland.
28.
Bri- tiskakronkolonien.
29,30.
Utsiktstorn med rutsch- bana.
31.
Kanadiska paci- fikjärnvägen.
32.
Bis- cuitsfabrik.
33.
Tobaks- fabrik.
34.
Gamla Lon- don.
35.
Australien.
36.
Algeriet, Tunis och fran- ska Östafrika.
37.
Sene- galesby.
38.
Indien.
39.
Indo-Kina.
40.
By från Ceylon.
41.
Indisk by.
42.
Irländsk by.
43.
Tunis.
44, 45.
Franska kolonibyggnaderna.
46.
Franska militärpaviljon- gen.
47.
Orientaliska öfningar och lekar.
EN ILLUMINATIONSAFTON PÅ LONDONUTSTÄLLNINGEN.
^^EI^^S^^3II^^ai^^S03^^5Ii^^3II^^3II^^3Il^SOIII^^Sn^^3]] ^^31I^^ ty et nyas / e £i / z ?tfc7 / &gt;orfrä ' / ?ef cc /?
dtes mästare 1 gt^^n^am^^E^i^^iESHE^ig^aBgE Det är en märklig bana denne unge målare redan hunnit tillryggalägga.
Bakom ho- nom ligger ett i sällsynt hög grad intresseväckande utvecklingsskede som väl, mänskligt att döma, ej ännu på långt när nått sin höjdpunkt.
Redan för mer än tio år sedan började Östermans porträtt väcka uppmärksamhet.
Han var nästan ständigt upptagen af beställningar, bland hvilka förekommo många för en r,k ung konstnär ovanligt hedrande förtroendeuppdrag, så målade han t. ex. knappast tjuguårig flere gånger konung Oscar, och att dylika beställningar skulle leda till andra föga mindre betydande torde vara alldeles klart.
Österman var kort sagdt under åratal alldeles öfverhopad med arbete, något som gif- vetvis med tiden alstrade en viss similaritet i de olika bildernas behandling; det var för- modligen just detta som på sin tid gaf anledning till en del mer eller mindre hårda pressomdömen om den unge målarens konst.
Att dessa omdömen skulle verka ned- slående på en så känslig konstnärsnatur som Östermans visste en hvar, som närmare kände honom.
Och så skedde äfven.
Han blef alltmera betryckt och nedstämd, men detta oaktadt sjöd alltjämt hans inneboende skapande kraft; hans energi och okufliga vilja lr^^llE^^llg^-31 1É-P-3ITE=^ STZ&amp;emfia / qf Oöfermasi ?fe^&gt;=5iig^&gt;-3iig&lt;:&gt;3iig=^=g EN SVENSKE KONSTNÄR, som målat det här D ätergifna kangaportråttet, har hittills icke haft skäl att rosa sitt hemland för dess uppskattning af hans konst.
Detta är ingenting nytt, ty de Svenska målarne bli i allmänhet först erkända ute, innan deras egen nation vill veta af dem.
Bernhard- österman har nu fått utlandets stämpel på sig som en dugande artist.
Kanhända vårt land nu också vill erkänna honom.
Ö5 " OR NÄRVARANDE utställes i Nationalmu- seets svenska sal ett nytt porträtt af konung Gustaf.
Det är måladt af vår utmärkte por- trättör Gösta Bernhard-Österman, som genom detta sitt senaste arbete förvisso ånyo tilldragit sig våra konstälskares intresse och uppmärk- samhet.
Bernhard-Österman är visserligen ett sedan åratal tillbaka välkändt namn inom vår svenska porträttkonst, men meningarna om hans konst- närskap ha härhemma varit mycket delade.
Man har bland annat sagt att han målade för gam- malmodigt, för torrt och systematiskt; att den moderna uppfattningens friskhet och lif saknades i hans arbeten, under det att andra bedömare däremot obetingadt satt Bernhard-Österman bland våra allra främsta män på porträttområdet.
Rö- rande dessa olika meningar lär det emellertid icke löna mödan tvista, och hvar och en som haft tillfälle att taga Bernhard-Östermans un- der de senare åren utförda porträtt i betrak- tande måste otvifvelaktigt inse att de skäl, som kunnat ligga till grund för de nämnda anmärk- ningarna i alla händelser numera fullständigt bortfallit.
F Österman är nämligen icke gammalmodig längre, han är modern — ja, i fråga om be- handlingens bredd och subjektskildringens osökta sanning, till och med ultramodern — men dess bättre är han, detta oaktadt, fortfarande impo- nerande förnäm och elegant i sin framställning.
Österman är icke den som godvilligt skattar åt den modern vordna konstighetsvurmen som, en- ligt mitt förmenande, visar vida större tendenser till det fulas förhärligande och konstens för- råande än till skönhets- och konstkänslans hö- jande.
^^llg^^ll^^ll£&lt;-&gt;^llg^O^IIÉ Foto för Idun af A. Blomberg.
— 339
D^2£i förblefvo dess bättre oberörda af de ofta nog ganska ondskefulla kritikerna.
Och i känslan af att han här hemma vore orättvist bedömd, begaf han sig till utlandet, där han alltsedan dess uppehållit sig.
Det är under vistelsen därute han tillägnat sig det kraftiga behandlingssätt och den bril- janta färg han numera på ett så lysande mäster- ligt sätt visat sig förfoga öfver och som gjort honom till en erkänd och allmänt uppburen konstnär, icks allenast i Tyskland, där han mest under de senare åren uppehållit sig, utan äfven i Paris, där han nu slagit ned sina bo- pålar.
I Tyskland ha tidningarna ägnat Österman en för en utlänning högst ovanlig uppmärk- samhet.
Man erkänner honom där som en af * samtidens främste män på det svåra och mycket fordrande porträttområdet.
Och flera äro de porträtt af landets mest framstående män han där fått i uppdrag att måla.
Äfven i Paris har den unge konstnären slagit sig raskt igenom och den franska kritiken har oaflåtligt och ovanligt enhälligt framhållit hans ypperliga egenskaper och lysande talang som porträttmålare.
Ett osökt bevis för värdet af det rykte Österman redan, genom sina i Paris utställda målningar, hunnit förskaffa sig finner man i den sällsynta utmärkelse som där ny- ligen tilldelats honom i det han kallats till " med- lem af salongen ", en utmärkelse, som ställer honom " hors de concours " vid salongens ut- ställningar, d. v. s. berättigar honom att utan föregående jurygranskning få där exponera ett visst antal arbeten.
Äfven i England tyckes Östermans konst uppmärksammats, där hedrades han för någon månad sedan med medlemskap i det exklusiva samfundet " Royal Society of Arts ", hvars leda- möter utgöras af det brittiska rikets och ut- landets mest framstående män på konstens, ve- tenskapens och litteraturens områden.
Österman har under de senare åren varit en flitig utställare i utlandet, där han som sådan tilldelats flera utmärkelser, men — i Sve- rige ha hans nyare arbeten varit så godt som alldeles osynliga och dock har han under sina korta vistelser här hemma hunnit under tiden ut- föra ett rätt ansenligt antal porträtt, bland andra de ypperliga bilderna af general Rappe, sångerskan fröken Rappe, riksmarskalken von Essen och hans fru, riksantikvarien Hildebrand, biskop Billing, Oskar Ekman m. fl.
och nu senast ett par charmanta porträtt af konung Gustaf, det ena i amiralsuniform och det andra det här återgifna i civil högtidsdräkt.
Bernhard-Österman är en ypperlig och säker tecknare, begåfvad med ett sällsynt fint öga för form och linjer.
Han förfogar öfver en bril- jant liffull färg, är en öfverdådig exekutör och dessutom en präktig arrangör; han kan placera sina " sittare " — sätta in dem i taflan, så att de göra sig och så att porträttet, som ett så- dant alltid bör göra, mera verkar tafla än por- trätt.
Österman vistas för närvarande här hemma men återvänder inom kort till Paris.
Där- efter styres förmodligen kosan till London och sedan — ja, Gud vet hvart.
Östermans konstnärskap tycks vara lika mycket uppskattadt öfverallt därute i världen.
AXEL TALLBERG.
Böcker, som önskas anmälda pä denna afdelning, torde benäget » / versändas i tvenne ILL DEN OKÄNDA dam, som i förra veckan sände mig ett så vackert bref — och kanske till ännu några flera, vill jag säga: Nej, det är strängt taget icke min mening att ge er råd i valet af lektyr, att säga er: detta skall ni tycka om.
Jag kan inte på en gång råda alla dem, som eventuellt läsa mina rader, det faller af sig själft.
.
.
och dessutom äro väl råd i just smakfrågor i och för sig i en oegent- lighet.
Sin smak, om något, skall man ha egen — eller förvärfva.
Min uppgift är endast att tala litet om den litteratur, som här kommer mig under ögonen, och det blir den klartänkte läsarens sak att ut ur mitt omdömes färglägg- ning sluta sig till hvad det är frågan om.
Vi böra ha höga pretentioner på oss själfva i valet af lektyr.
En god bok är en ny be- kantskap och vidgar alltid något vår synkrets, äfven om den icke i allt är just sådan som vi själfva skulle skrifvit den, om vi skrefve.
Det är genom att läsa mycket som vi öka vår för- måga att särskilja, att välja, det är så vi för- värfva den egna smak, som blir annat än ett lättjefullt utdömande af det, som icke genast passar — eller ett tacksamt anammande af första-bästa välmenta fantasifoster.
I dag har jag att nämna ett förträffligt bidrag till vår i allmänhet klena kunskap om det stora östra grannriket.
Det är Rysk kulturhistoria af Alfred Jensen, två stora delar, och den tredje kommer väl, eftersom vi hittills icke förts längre än in på sjuttonhundratalet.
Men arbetet blir också en prydnad för bokhyllan.
— Ett egen- domligt intryck slår en ur Jensens bok af den starka afvoghet, med hvilken sedan sekler till- baka all kultur utifrån mötts i Ryssland.
Då som nu, tänker man, och förundras att det i alla fall faktiskt gått något framåt.
Särskildt kan det intressera att i detta sammanhang er- fara i hvad mån svenska insatser spelat in — icke så ringa.
; Vi få bevittna hur det nuvarande moskovitiska ts,ardömet grundlägges ut ur den gamla Kiewska perioden, för hvars patriarka- liska anstrykning midt i barbariet man känner en viss road sympati.
Vi följa så den väldiga statskroppens stapplande steg mot civilisationen — sådan den nu blir.
Långsamt, långsamt går det.
Vi få del af litteraturens och teaterns uppkomst och sparsamma första yttringar.
Och genom tidernas lopp få vi resa med den ene efter den andre af kulturbärarne i landsflykt eller till Sibiren!
Då som nu.
T " I Ryssland, " säger Jensen, " omtuggas histo- riens bakläxor från sekel till sekel, och på en ' libe- ral ' flodvåg tyckes följa en reaktionär ebb med samma orubbliga naturnödvändighet som ocea- nens tidvatten. "
I flyktigt sammanhang härmed nämner jag Lennart- Hohenthals memoarer från Bobrikbffska tiden i Finland, lättlästa anteckningar, för hvilka man kunde önskat en något fylligare penna.
• Nu skönlitteraturen.
En debutbok Himmelens folk af Carl R. af Ugglas innehåller åtta be- rättelser i en pompös och öfverflödande ordrik form, som knappast är någon personlig stil — ännu, i alla fall.
Men man reder ur denna bok ut en bestämd vilja, målmedvetna ansatser och vackra uppslag, särskildt då historien om Maria af Nazareth och hennes möte efter sonens död exemplar.
med en annan moder, Judas Iskariots; den har verklig dikterisk styrka.
Karaktäristisk för för- fattarens ungdomliga trotsarelynne, mindre i idéen än i känslan, är Den befriade Promethevs, sagan om himlastormaren, som, besegrad öfver- allt, slutligen vänder sig mot sitt eget hjärta, sitt " oroliga kämpande hjärta " och genombor- rar detta — det sista återstående dådet.
De- buten i sin helhet är för öfrigt värd att obser- veras; den är långt ifrån banal.
Gustaf Ullman slog särdeles välmotiveradt igenom med sin berättelsesamling Präster förra året.
Hans nya historier Ungdom komma icke att lägga något särskildt till hans berömmelse.
De äro diverse.
.
.
men hvad som alltid kan sägas är att man läser dem utan att ha trå- kigt.
Ullman verkar vederhäftig; han bråkar inte i onödan, hvarken med sin konst eller sig själf, han är fri från koketteri och all affektation.
Jag tycker om det, och därför tycker jag om de små novelletterna, af hvilka en del knappt äro mer än anekdoter.
Den som är road af amerikalitteratur har Sune Vegult, en svensk-amerikans roman af Olle Bergquist.
Långt ifrån ett mästerverk och litterärt utan betydlighet, har boken dock något trovär- digt som ett vittnesmål om landsmännens dag- liga lif därborta med behöriga äktsvenska till- satser af afundsjuka, trätlystnad och pietistiskt småsinne.
— I Ljus ' Enkronas bibliotek har emellertid kommit första delen af Frank Norris stora skildring Polypen, hvetets epos.
Namnet Frank Norris har uppmärksammats af dem som läst Johannes V. Jensens entusiastiska essay i en af hans senaste böcker; eljes har det väl varit så godt som okändt här.
Norris, som är död, helt ung, var amerikanare, och det är märkligt.för oss som endast äga amerikalittera- tur af européer, hvilken ton af intimitet, sonens förtrolighet och ömhet som möter ur hans sidor, trots den mäktiga bredd hans anslag har.
Poly- pen är en af de mest fängslande böcker jag läst på länge.
Låt oss nu bara icke vänta onö- digtvis på fortsättningen!
En-kronas biblioteket har ännu en intressant bok, som jag likaledes nämner särskildt, emedan den liksom Polypen är ny i och för sig, icke bara en förnyad upplaga af redan i bokform publiceradt arbete — det vanliga i dessa mesta- dels ' .förträffliga billighetsbibliotek, af hvilka vi nu " fatt åtskilliga.
Det är Ödesglimtar af Hilma Angered-Strandberg, en författarinna, hvars signatur " män, tyvärr ser alltför sällan.
En brå öfversättningsroman är Hjärtat af Peter Egge (från norskan).
— En litterär baga- tell är Tre veckor af Elinor Glyn, ett författar- namn som^ slagit mycket an i England för några lustiga och underhållande societetsskildringar.
Jäg hår läst någon af dem, minns jag flyktigt, och " ' måste finna denna sista åtskilligt svagare.
Bet gula rummets hemlighet är en verkligt rolig detektivroman af Gaston Leroux.
— Slutligen: Be fyra fjädrarna af A.
E. W. Mason och På kryss af W. W. Jacobs.
I elfte timmen har kommit ett dikthäfte af Sigurd- Agrell: Ben dolda örtagården.
Jag be- känner gärna min svaghet för detta poetiska temperament, starkast där det tar de enklaste och mest naiva uttrycken.
Läs t. ex. nedan- Expedieras portofritt inom Sverige om rekvisition i = Cppgif lifvidd (under armarne), midjevidd och kjol åtföljd af likvid insändes till: längd, erhåller Ni till Eder figur Erhållas omgående till nedanstående pris inom Sverige: Blui- M ästersamuelsgatan 43, Stockholm i: u l l t t i l l f ö r l i t l i g a, m o d e r n a o. e l e g a n t a lif 40 öre, KJolmSnatar utan slåp 50 öre, Prlnsascklidning 75 öre, W \ •• X ^ Reformdräkt 75 öre, Barndräktmönstar 50 öre, Kragmönster (Pelle- I J 4 4 M / v M / \ 44 / r4 / \ 4tnT / 1 6re K p man t r are P a p p e r s m o n s t e r.
g * ' - - ' - • ' « * - * » — » — \ - • louns luonsteraifl.
— 340 —
s t å e n d e, ur n u r e d d i n - d i k t e r, t y p i s k t för s k a l d e n, och till h v i l k e t m å n g a m o t s t y c k e n, alltid formellt u t s ö k t a, finnas i d e n n a sista s a m l i n g.
Gator jag vandrat, gränder och torg, människor sorla om mig: jordbarnets längtan, jordbarnets sorg gråter och snyftar inom mig.
— Ack, jag har varit stjärnorna nära, stigit stilla mot kylig luft, trott mig all världens längtan bära kufvad och kall i ett klart förnuft.
Men jag vandrade ned mot dalen.
— Silfverklang steg ur källors språng, myrtenskogen och näktergalen, rosendoften mig tvang till sång.
Ä n n u ett o r d: j a g vill g ä r n a stå h v a r och en i l ä s e k r e t s e n till tjänst, men då j a g inte i regel k a n anlita t i d n i n g e n s u t r y m m e för be- s v a r a n d e af eventuella frågor, skall j a g hellre g ö r a det p r i v a t, om j a g får n a m n och a d r e s s.
D.
S.
Hjärtat började åter klinga, rytmer tonade ur min själ, intet kunde jag mer betvinga, — arma darrande känslors träl.
Gator vandrar jag, gränder och torg, människor sorla om mig.
— Jordbarnets längtan, jordbarnets sorg Gråter och snyftar inom mig.
Likaledes äro k ä r l e k s d i k t e r n a förtjusande, lätta och ö m m a, s m e k s a m t v e k a.
D ä r e m o t är idén att g ö r a " tolf s o n e t t e r i ädel m a t e r i a ", b ö r j a n d e m e d elfenben, s l u t a n d e med stål och guld, m i n d r e l y c k a d.
Den h ä n g e r s a m m a n m e d Agrells böjelse för att klassificera och v e r k a r nästan enbart poetiskt experiment.
MARIKA P.
En S. ung Gäller kvinna t r o r att h o n k a n skaffa sig b i l d n i n g genom själfstudier — och tillägger att h o n har föga tid till l ä s n i n g.
Framför m i g ligger j u s t en liten b r o s c h y r Om bildning och själfstudier af Hans Larsson.
D e n ingår i serien L j u s ' popu- lärvetenskaplig studieledare.
Börja med d e n!
Till s e r i e n h ö r a s e d a n en mångfald u p p s a t s e r i olika ä m n e n, h v a r s förteckning återfinnes på b r o s c h y r e n s omslag.
Och så ha vi j u t. ex. Verdandis förträffliga Småskrifter.
Men j a g föresätter m i g f. ö. att n ä r j a g i höst å t e r k o m - mer till S t o c k h o l m, d o k u m e n t e r a m i g litet b ä t t r e och lämna en spalt r å d, m e r a p r a k t i s k a och o m f a t t a n d e än som nu är m i g möjligt.
Till vår romanpristäfling h a r inom den föreskrifna antal manuskript, begynna, och nästkommande t i d e n ingått ett stort hvars hoppas granskning vi oktober att kunna nu skall u n d e r loppet af meddela resul- tatet.
CEDERSTRÖM Red.
af Idun.
ä n n u ett bref, som j a g fått.
ber m i g s ä g a h e n n e om j a g \ Sveriges på en gang elegan- j taste och mest användbara \ modejournal för hemmen.
/ Ärans och hjältarnas språk.
CHLRU VI för vår del icke äro några vänner af L-s det nya stafningssättet, ha vi icke velat neka plats för föliande bemötanden af " Svenskas " angrepp på stafningsreformen i n:r 22 af ldun.
I.
U NDER DENNA RUBRIK förekommer i n:r 22 af Idun en artikel, som riktar sig mot den nyligen genom- förda stafningsreformen.
Författarinnan uppmanar däri Sveriges kvinnor att strida för sitt språk, " ty det gäller, om gammal odling skall vika för nytt kram. "
Iförhopp- ning, att Idun öppnar sina spalter äfven för förfäktare af motsatt åsikt, vill jag söka bemöta förutnämnda artikel.
Svenska börjar med att påstå, att tämligen få yttrat sig mot detta nya lagbud, emedan få förstå, hvad det innebär.
Den petition om återinförande af det gamla stafningssättet, som efter reformens genomförande in- lämnades till konungen, hade dock ett stort antal under- tecknare.
Med hvilka medel underskrifter stundom er- hållits torde vara bekant från uppgifter i pressen.
Att icke ännu flere skrifvit sina namn under denna petition, kanske förklaras däraf, att våra språkmän, som väl torde vara de, som bäst förstå, hvad det innebär, sam- fäldt ställt sig på reformens sida.
Af de broschyrer mot nystafningen, som Svenska finner så förträffliga, har jag varit i tillfälle att läsa Sellmans och kan endast beklaga, att ett i vetenskap- ligt afseende så felaktigt och ovederhäftigt utlåtande vunnit så stor spridning och af okunniga och okriti- ska personer tas till norm och rättesnöre vid bedömande af stafningsreformen.
Då Svenska säger, att våra författare tiga, vill jag bedja henne ta kännedom om K.
E. Forsslund, som länge begagnat sig af en ganska långt drifven ny- stafning.
Iduns Modellkatalog ^ ^ Fyra rikhaltiga säsonghäften irllgen.
Koloreradt omslag.
Prenumerationspris 2.20 för helt år — 6 0 öre pr häfte.
- 341 — Oumbärlig för alla söm / ' j merskor och alla hem.
• • x: i§t i§ * N u är tid att prenumerera.
I ett är jag delvis enig med Svenska och hennes tal om stötestenar.
Det är sant, att det för ett barn, som lär sig rättstafning, finns andra svåra stötestenar än just stafningen af v- och t-ljuden, men när nu dessa, de värsta, blifvit undanröjda, är ju alltid ett steg taget.
Målet är ju alltid att undanröja äfven de andra.
Det är obestridligt, att " det hör till lärarnas arbete att lära barnen att stafva svenska språket så, som det förefin- nes ' ', men sådant det förefinnes såsom nu lefvande, taladt språk, icke det forna tiders svenska språk, som finnes bevaradt i stelnade skriftformer.
Som en analogi till exemplet röd — rött vill jag uppställa min — mitt.
Dessa företeelser äro båda grun- dade på samnordiska ljudlagar.
Mitt har uppstått ur urnordiskt mint, därigenom att nt i svagton öfvergått till tt.
Samtidigt öfvergick dt till tt, hvarigenom neutrum af adj. roder (nsv.
röd) fick formen rött.
Där- för att nu uttalet mitt från början under denna form fixerades i skrift, ha vi också fått lära oss att skrifva så, men därför att 1300-talets svenskar icke konsekvent genomförde skrifningen rött, skulle icke heller 1900-ta- lets kunna göra det.
Hvad beträffar att " borttagandet af hv gör språket fult och främmande ", vill jag nämna, att k i förbindelsen hv bortföll i uttalet omkr. 1700.
De ord, som nu skrifvas gifva, hafva, skrefvos i forn- svenskan giva, hava, i öfverensstämmelse med uttalet.
Först sedermera uppkom genom analogi med besläktade former stafningen med f i sådana ord.
Under reforma- tionstiden var stafningen giffua vanlig.
På 1600-talet förenklades denna till fv, " och på det stadiet stå vi ännu.
Det medges, att former såsom supinum af gräfva äro svåra att riktigt ljudenligt i skrift återge.
T har näm- ligen den verkan på det föregående zMjudet, att detta förlorar sista delen af sin ton och närmar sig / - ljudet och alltså strängt taget kan återges hvarken med v eller f. Svenska misstänker den nya stafningen för att äfven vara tillkommen i jämlikhetens intresse.
Det ligger nog en viss grad af sanning i det.
Att nystafningen skulle kunna i etiskt afseende förbättra mänskligheten, det är en tanke, som säkert aldrig föresväfvat ens den mest ifrige och optimistiske nystafvare.
Det är emellertid statistiskt bevisadt, att rättstafningen i småskolan och folkskolan upptar omkring en tredjedel af den tid, som anslagits åt modersmålet.
Och ändå lämnar " rättstaf- ningen " hos svenska folket åtskilligt öfrigt att önska.
Ligger det då något underligt däri, att lärarna vilja drifva ned svårigheterna vid stafningen till det minsta möjliga?
Det är ingen obetydlig tid, som på detta sätt vinnes åt undervisningen i andra ämnen.
Den tiden kan höja genomsnittsbildningen hos svenska folket ett godt stycke — och därmed tas ett steg mot jämlikheten.
Jag tror, att om svenskarna under skoltiden och allt framgent slippa att tänka på stafningsregler, som måste förbli obegripliga för mängden, och i stället lära känna vår härliga litteratur, så skola de mer än förr bli i stånd att finna språkets klang och skörhet och förstå att älska vårt svenska språk.
E.
H.
11.
JAG är en svensk, A FVEN därför måste också jag som älskar mitt land, och skrifva i stafningsfrågan.
" Svenska " tror, att det finnes flere förträffliga broschy- rer i den frågan än Sellmans och Hallgrens.
Jag ber då få stå till tjänst med att påpeka en annan sådan: " I rättstafningsfrågan, ett uttalande af språkmän ", för att ej tala om en hop tidningsartiklar.
Att " våra stora författare tiga " har nog sina skäl.
De se djupare i frågan och förstå, att ett stafningssätt ej behöfver vara riktigt, därför att man vant sig vid det så, att man tycker ett annat är fult och odrägligt.
Såväl folkskollärare som läroverkslärare har jag hört säga, att barnen fått en väsentlig lättnad i att lära sig stafva, genom att de få skrifva v-ljudet med v och t-lju- det med t och tt.
Visserligen försvåras stafningen fort- farande af andra " stötestenar såsom sje- och tje-ljuden ".
Men för att en del stötestenar finnas kvar, skola vi väl ej söka återfå dem som vi fått bort.
Vi skola hoppas, att sje- och tje-ljudens reformering också skall följa i sinom tid.
" Svenska " säger, att det hör till lä- rarnes arbete att lära barnen att stafva svenska språ- ket så, som det förefinnes.
Rätt så.
Det är just därför, som de skola använda en nyare stafning.
Ty den gamla stafningen är delvis en stafning af svenska språket, såsom det uttalats och varit förr i världen.
När " Svenska " säger rött, så kan hvarken " Svenska " själf eller någon annan höra något d uttalas framför t.
I) å är det väl förnuftigt att ej sätta dit något d i skrift heller.
Något missförstånd kan ej uppstå genom en ljuden- ligare stafning, ty af sammanhanget inser man i skrift likaväl som i tal hvad som menas.
Om gräft uttalas ordentligt och sakta höres ett tydligt v-ljud.
Det är vid slarfvigt och hastigt uttal, som f-ljudet kommer fram.
" Att borttaga dt ur verb och ord med d i stammen är " icke " att bryta sönder språket i dess allra finaste rötter ", d höres ej alls i de neutrala formerna, där d finnes i stammen i språket, det talade språket.
Språket rubbas sålunda ej alls af att stafva t-ljudet med t.
I likhet med ofvannämnda Sellmans broschyr sammanblandar " Svenska " själfva språket med språkets stafning.
Att försöka stafva ett språk ljudenligt är ej att van- vårda det.
Det är tvärtom att vårda det, att låta staf- ningen följa med språkets egen oemotståndliga utveck- ling- " Svenska " utbrister, att vi skola tänka på våra barn, så att vi icke röfva från dem en af vårt fattiga lands arfvedelar.
Jag vill blott fråga, hvilken stor arfvedel vi beröfvat våra barn genom att icke låta dem med Stjern- hjelm stafva: " Beskoda tijn Ungdoms blomster och Åhr, tijn Färga, tijn Hy, tijne blysande Kinner. "
" Den nya stafningen torde äfven vara tillkommen i jämlikhetens intresse. "
Knappast.
Men det är ju klart, att ju ljudenligare ett språk stafvas, desto lättare har den mindre skolade att stafva det.
Och detta är ju en god sak.
" Strid för vårt språk! "
Detta behöfver man ej strida för; dess utveckling går framåt, äfven om man strider aldrig så mycket därför eller däremot.
Icke ens för gamla stafningen af språket bör man strida.
Man bör låta denna följa språkets utveckling.
Min kära " Svenska ", ett allvarsord.
Skola vi äldre, därför att vi inlärt och vant oss så vid en stafning, att vi tycka en annan är ful och stötande, söka be- röfva våra barn och framtiden lättnaden och förmånen af en enligt språkmännens vittnesbörd riktigare stafning.
Då ingen enda tvingar oss själfva att använda den nya stafningen, hvarför skola vi ej fördra att andra, de yngre, få njuta dennas fördelar.
Språket som sådant rubbas ej ett jota däraf.
Till och med i språkets stafning är ju så litet som är ändradt mot hvad som ännu skulle be- höfva ändras.
Vi behöfde nya tecken införda för sje,- tje- och äng-ljuden; j-ljudets stafning o. s. v. behöfde förenklas; det kan ifrågasättas, om ej skillnaden mellan hatt och hat borde läggas i vokaltecknet i st. f. till konsonanten m. m.
Betänk att sje-ljudet nu behöfver tecknas på 16 olika sätt i st. f. att ett enda kunde vara tillräckligt!
En stafning, vi nu tycka vara ful, kan om ett eller annat år förefalla oss vacker, då vi hunnit vänja oss vid den.
SVENSK.
Känslomänniskor * En återblick i lifvets tidbok af Hanna Lundholm.
(Forts.) * L " / " • AMLE IWARSON, han dog visst för ett par måna- ^ - J der sedan — jag visste inte om, att han bodde uppe på backen. "
" Han hade bott där i mera än femtio år.
Huset hade han själf låtit b3^gga, och apelallén planterade han en gång för länge sedan med egen hand. "
" Jag köpte af hans hvita astrakaner förra hösten.
De äro utmärkta — nästan genomskinliga och så saftiga. "
" Nu kan du låta plocka ner alla astrakanerna för din egen räkning, " sade Daniel glädtigt.
" Men hvarför köpte du huset? "
" För astrakanernas skull. "
Daniel berättade ej för Alfa, att en aflägsen släk- ting till gamle Iwarson, en fattig änka, var dennes enda arfvinge.
Han hade bjudit på huset för att få upp priset; gamle Iwarsons arfvinge hade som ung varit i tjänst hos hans mor.
Det hade ej varit me- ningen att stanna för köpet, men klubban hade fallit, och då stod saken ej mer att ändra.
Alfa kände stor lust att gå uppför backen och taga det lilla hvitrappade huset i närmare skärskådande, och hennes man hade ingenting att invända däremot.
Huset var beläget åt söder och apelallén sträckte sig från solgrinden ända bort till den rymliga verandan, hvars väggar skyldes af klangrosor.
Vid husets vägg till höger om verandan stod såsom skyltvakt en ensam rosenbuske med hvita blommor, af det slag, som fäller sina blad för den lättaste vindfläkt.
" Häruppe är så vackert, " sade Alfa och såg mot Sundet, där seglen lyste hvita på ett hundratal fartyg, som drifvits in i det smala vattenbandet i väntan på midnattsbrisen.
" Om huset fallit dig i smaken, så skänker jag det åt dig.
Vi kunna ju kalla det för din sommarstuga. "
" Och din, " svarade Alfa, i det hon af bröt en öfver- blommad hvit ros och lekfullt blåste af bladen mot Daniels leende ansikte.
" Hvarför skall jag egentligen ha en sommarstuga? "
" För att bjuda mig hit upp som gäst, när astra- kanerna mogna. "
" Härligt, och jag dukar själf bord för oss båda. "
" Och du tar själf nyckeln till solgrinden i förvar. "
" Så skada, att klangrosorna ha blommat ut, när astrakanerna mogna, " sade Daniel.
Därpå gjorde de en upptäcktsfärd i trädgården, med så godt resultat, att Daniel började tala om, att de mycket väl skulle kunna ställa till en sommarfest här uppe.
" Naturligtvis endast för våra vänner, " sade han och såg på Alfa, som tigande gick vid hans sida.
" Endast för Robert och Emma och Hammer, när han kommer på besök, samt ett par andra, " fortfor Daniel med en viss ifver.
" Tillhör huset mig på allvar, och får jag göra här- uppe som jag själf vill? "
frågade Alfa.
" Naturligtvis. "
" Då bjuder jag en enda gäst till min sommarfest. "
Hon slog Daniel lätt öfver handen med en afbruten kaprifoliegren och sprang nedåt trädgårdsgången.
Den tunna hvita sommarklädningen fladdrade omkring henne som ett ljust moln, när hon ilade mot solgrinden.
Innan Daniel hann följa henne, stod hon utanför, vred om nyckeln och stack den in i det blekröda siden- skärpet.
" Nu är du fånge och måste betala lösepen- ning, " ropade hon.
" Hvad bjuder du? "
" Ett gåfvobref på huset och allt hvad därtill hör, " svarade han skrattande.
" Antaget, " sade Alfa och stack leende nyckeln till- baka i låset.
Men när Daniel gjorde allvar af skämtet och lag- ligen öfverlät huset på Alfa som ett slags morgongåfva, tyckte denna, att han gick alldeles för långt; han stod likväl fast vid sitt beslut.
" Jag har ju själf inlåtit mig på att köpslå om min frihet — affär är affär, " tillade han skrattande.
" Jag råder dig emellertid att hädan- efter taga dig i akt.
Eftersom jag köpt mig fri, så kan det ju hända, att jag en vacker dag rymmer — skolkar som under skoltiden. "
Alfa tyckte inte om skämt med en så allvarlig sak, men Daniel var den dag han öfverlämnade gåfvobrefvet vid skämtsamt lynne och frågade, i det han leende såg henne in i ögonen, om han inte för säkerhets skull borde tömma löftesbägaren.
Alfa ville emellertid inte tillåta honom göra detta ens på skämt — hon kunde ej rå för, att hon tog saken mera allvarligt än han.
Af det lilla hvitrappade huset fingo de inte den glädje, de väntat sig.
Under loppet af sommaren gingo " de dit endast ett par gånger, och Daniel uppgaf igen den plan han haft, att möblera rummen däruppe i enkel stil, passande till bjälktaken och de slitna, slut- tande golfven.
Alfa tycke, att där var alldeles för varmt i trädgården innanför solgrinden — solen låg på från morgon till kväll.
Hon hade det bättre hemma i hvita salongen och särskildt i trädgårdssalen, där de friska fläktarna från Sundet sökte sig väg genom det stora gafvelfönstret.
" Hettan är också denna sommar ovanligt stark, " menade Daniel.
Gåfvobrefvet på det hvitrappade huset inlåste han omsorgsfullt i sin pulpet, men han ville att Alfa själf skulle hafva i forvar nyckeln till den gula, solformiga grinden.
Oaktadt sommaren var så het, att man " inte or- kade med någonting ", såsom Alfa brukade säga, hyste hon likväl det lifligaste intresse för arbetarebostäderna.
Det beredde henne ett stort nöje att i samråd med Daniel fördela lägenheterna bland arbetarna efter fa- miljernas storlek.
Hyran för hvarje bostadslägenhet hade under en lång följd af år erlagts på så sätt, att ett obetydligt afdrag gjordes på veckolönen, men detta hade endast varit en formsak, ty lönen hade vanligen inom kort ökats i proportion till afd råget.
Borgman rådde Daniel att fortfara på samma sätt, ty man tyckte sig hafva gjort den erfarenheten, att arbetarna ej satte tillräckligt värde på att hafva helt och hållet fria bo- städer.
" Er gåfva till dem är tillräckligt stor ändå, " sade den gamle bokhållaren till sin chef och skakade på hufvudet åt dennes frikostighet.
Men Borgman ville ej direkt blanda sig i saken — han sade sig själf, att han blifvit gammal, och att han därför inte förstod sig på alla de nya idéerna.
Därför hade han också beslutat draga sig ifrån alltsammans under den närmaste tiden och flytta till sin son, som öppnat specerihandel i grannstaden.
Daniel bestämde sig för att följa Borgmans råd.
Afdragen på arbetarnas veckolön gjordes som förut, men ökades ej vid inflyttningen i de bekväma, tids- enliga bostäder na, och om någon af en eller annan orsak fann det förenligt med sin fördel att bo på annat håll, skulle han ej hindras därifrån.
Vid varfvet fanns nämligen en timmerman, som efter sin svärfar ärft ett litet ruckel i stadens utkant, där han önskade bo med sin familj och en annan arbetare tänkte dela bostad med en släkting.
Att en eller annan lägenhet stod tom, betydde ej mycket.
När person-len ökades, kommo ju de nya lägenheterna till användning.
Ännu en kinkig sak hade Daniel att ordna, näm- ligen Sunesons inteckningar.
Denne var i själfva verket så godt som ägare till hela byggnadskomplexet och varfvet stod dessutom i skuld till honom för flere järn- leveranser — skulder, som Daniel med bästa vilja ej kunnat göra sig fri ' från, huru han än räknade och åter igen räknade för att få debet och kredit att gå någor- lunda ihop.
Det kändes därför som en lättnad, när Suneson själf föreslog att taga en inteckning i varfvet är känslan af kyla och uppfriskning, som detta märke framkallar.
En egenhet hos ' 1^7 / 7) SflU d @ Cc !ögr * 2 — 342 —
och verkstäderna som godtgörelse för det sammanräk- nade skuldbeloppet.
Inteckningen gällde för ett relativt litet penningebelopp, och när saken var ordnad, ägnade Daniel densamma knappast en tanke.
Att förränta skulden ansåg han ej förenadt med minsta svårighet, dessutom hade det kommit därhän, att han betraktade Suneson som en vän — icke en vanlig s. k. affärsvän, utan en hjälpare, på hvilken han kunde lita i bekymrets stund.
" Suneson har hjärtat på rätta stället, därom är intet tvifvel, " sade Daniel till sig själf, när affären med den sista inteckningen blifvit ordnad till hans lättnad och stora belåtenhet.
Alfa hade nästan helt och hållet glömt, hvad Emma bedt henne om föregående höst.
Hennes förtroende till Daniels omdöme var blindt och obegränsadt, och hon hade redan kort efter samtalet med Emma sagt till sig själf, att om Robert af någon orsak ej tyckte om Suneson, utan undvek ett samman- träffande med denne, så var det därför icke sagdt att denna antipati var berättigad.
Alfa tyckte om Emma, men hon tyckte inte om Robert, som föreföll tvär och otillgänglig.
Suneson hade i Alfas ögon en förtjänst, som hon i sin godhjärtade oerfarenhet fann vara oskattbar — han hade ju direkt gifvit anledning till, att arbetarebostä- derna utbredde sig i splitterny rödgul glans från tegel- stenar och takpannor mot bakgrunden af åsens med buskar öfversållade grässluttning.
När Daniel ej kunde följa med för göromålen på kontoret, gick Alfa ensam bort till de nya byggnaderna för att se efter om fönster och dörrar stodo öppna för insläppande af solvärme och hafsbris.
Det var meningen, att lägenheterna skulle vara sunda och fria för fukt vid arbetarnas inflyttning, som skulle försiggå på hösten.
Trädgårdstäpporna uppmättes äfven under sommaren och inhägnades med prydliga staket, och det var Alfas idé, som tillämpades vid indelningen af dessa små täppor i rabatter för blomsterodlii g närmast fönstren samt grönsaksland längre ned mot landsvägen.
" Genom att tänka för arbetarna och ordna för deras familjer, förefaller det mig, som delade jag med åt andra af den skönhet och rikedom, hvari mitt eget lif är in- fattadt, " sade Alfa en dag till Daniel, och han kysste ridderligt hennes hand i tacksamhet för den sympati, som i så rikt mått kom honom till del från hennes sida.
Häraf sporrades hon till en ännu ifrigare verk- samhet för arbetare familj ernås trefnad.
Hennes bekym- mer var, huru deras torftiga och ofta bristfälliga bohag skulle taga sig ut i de nya prydliga rummen med sina hvitrappade väggar och med fönsterlister och dörramar glänsande af nymålning.
Hon gaf emellertid sig själf ett löfte, att framdeles äfven ägna sin tanke åt för- nyandet eller åtminstone upputsandet af arbetarnas bo- hag, och att försöka rikta deras smak mot det enkla, men på samma gång prydliga och vackra.
Hon, som själf växt upp på landet, och som under sin första ungdom sysslat med spanad och väfnad, skulle med lätthet kunna lära arbetarehustrurna att tillverka möbel- tyg i glada färger samt gardintyg — tunt och luftigt, så att solljuset ej utestängdes, utan fann väg genom de i3lankpoIerade rutorna.
På en middag hos kapten och friherrinnan Wester- lind sammanträffade Alfa mot slutet af denna sommar med grosshandlare Suneson och hans fru.
När kap- tenen utbragte en skål för de gäster, hvilka han hade den äran att se i sitt hus för första gången, kom Alfa händelsevis att kasta en blick på Suneson.
Denne åhörde talet med hufvudet bakåtlutadt samt med kors- lagda armar och när han mötte Alfas blick, som mot hennes vilja skvallrade om hennes bestörtning öfver grosshandlarens vårdslöshet, skrattade han mot henne på ett sätt, som uppjagade rodnaden på hennes kind, och det föreföll henne i detta ögonblick, som om hon förstod Roberts antipati.
" Jag skall ändå låta Daniel få reda på, hvad Robert sagt om Suneson, " tänkte hon i tysthet.
På kvällen, när de foro hem, bragte hon med en viss blyghet ämnet på tal, ty hon ville ej, att det hon hade att säga skulle tydas som en kritik af hennes mans förhållande till Suneson.
" Ah, Robert, " sade Daniel likgiltigt, när hon slutat.
" Han ser allting i svart, sedan han för en del år sedan blef förbigången vid en befordran ".
" Det är märkvärdigt, " fortfor han, " hvilket infly- tande en verklig eller förment orättvisa kan ha på en människas karaktär.
Hvad Robert angår, så hade han nog rätten på sin sida.
Han begärde emellertid, som du kanske hört, ögonblickligen afsked från den befatt- ning han innehade och slog sig i stället på landtbruk.
Nu kan han ej rå för, att han ser dåliga bevekelse- grunder i människors handlingar. "
" Så synd det är om honom, " sade Alfa.
" Han har fått en skärfva af demonernas trollspegel i ögat — du kommer väl ihåg sagan — och nu är för honom det vackra fult, det rent mänskliga vederstyggligt. "
" Sådan plåga detta måtte vara, " sade Alfa.
" Jag kan knappast tänka- mig en större plåga. "
" Att inte kunna tro på det goda. "
" Att inte kunna se det sköna. "
Landån hade stannat nedanför den stora stentrappan, och de gingo långsamt uppför densamma hand i hand.
" Se dig om! "
sade Daniel, när de kommit upp, och strök Alfa sakta öfver kinden.
Till höger öfver massan af mörka tak höjde sig det spetsiga tornet af medeltidskyrkan med sitt förgyllda kors, till vänster utbredde sig på ett vidsträckt om- råde de långa stenbyggnader, som hörde till varfvet och verkstäderna samt träskjulen för verktyg och bygg- nadsmateriel.
Något längre upp skymtade de nya ar- betarebostäderna i dunkel skugga från åsen, men i för- grunden, nedanför den långsluttande gräsbacken och bakom stadens hamnanläggning, göt augustimånen sitt silfver öfver Sundet, som krusades lätt af midnattsbrisen.
Månstrimman låg i sicksack med dallrande skimmer öfver det smala vattenbandet, och liknande underliga jätte- fåglar på färd mot det stora innanhafvet, bröto far- tygens hvita segel och mörka skrof sig väg genom silfverglansen.
IX.
I släkten hade alltid funnits en ix&gt;renz Daniel eller en Daniel Lorenz.
Alfas och Daniel Edborgs son var en Lorenz Daniel och skulle egentligen hafva kallats vid det första af dessa båda namn, men Alfa bad att i stället få en Daniel junior.
Lorenz hade en hård främ- mande klang för henne, men Daniel med betoning på första stafvelsen och det välklingande mötet mellan de två mjuka vokalerna i de båda sista, smekte hennes öra som efterklangen af ringklockan på hennes skrif- bord, sedan hon med försiktighet låtit kläppen falla mot det tunna silfverhvalfvet.
" Vi kalla honom då i hvardagslag endast för Dan till skillnad från hans far, " föreslag Daniel Edborg, och däremot hade Alfa ingenting att invända.
Dan låg i sin skulpterade trävagga i ett moln af dyrbara hvita spetsar, som framkallade retning i hans fina, fjuniga hud, men Dans unga mor sväfvade i den menlösaste okunnighet om anledningen till hennes sons sprittningar under sömnen samt hans plötsliga uppvak- nande ur den ljufvaste slummer.
Dan hade säkerligen ej större fysiska lidanden att genomgå än många af hans små olyckskamrater, men han ägde mera än de flesta af dem kurage att gifva luft åt sin missbelåtenhet.
Hans far undrade nog ibland, hvarför sonen tycktes vara så föga tillfreds med sin unga tillvaro, men han slog sig till ro med den tan- ken, att Dan skulle tillväxa i år och visdom och som det var att hoppas, äfven i sinnesjämvikt.
Alfa använde mycken tid på sin sons utstyrsel.
De lustiga små klädespersedlarna förfärdigades af det finaste tyg, och när gossen efter några veckor — han var nämligen född på försommaren — skulle företaga sin första promenad i friska luften på sköterskans arm, hade en bärkappa af himmelsblått siden på förhand in- förskrifvits från grannlandets hufvudstad, en liten mössa, helt och hållet förfärdigad af rynkade spetsar, som föllo ned öfver de sömnigt, mot solen blinkande ögonen och kittlade de små rödrosiga öronen, så att Dan lät höra en om berättigadt missnöje vittnande fnysning.
Sköterskan var öfverlycklig att få framvisa barnet i glansen af all denna ståt och utsträckte efter någon tid de dagliga promenaderna ända ned till den lilla sta- dens kullriga gator.
Hon triumferade inför dem af sina bekanta, som hon hade nog tur att möta, och dessa instämde beredvilligt i hennes beundran.
Men där fun- nos äfven andra element i staden, som ej lade i dagen samma välvillighet.
Lille Dan bidrog ingalunda till att göra sin mor mera populär än hon varit förut.
Han blef tvärtom en oskyldig orsak till mer eller mindre ovänliga anmärkningar öfver hennes oförstånd samt brist på sinne för den sparsamhet och omtanke, hvar- förutan ett hem i längden ej kan blifva lyckligt.
Lille Dan gaf äfven anledning till långa utläggningar angående hans fars kortsynthet, när det gällde penningespekula- tioner och därmed förbundna affärsförbindelser.
Daniel Edborg tadlades äfven för den svaghet, han lade i da- gen i förhållandet till sin egen hustru — hvarför tillät han henne taga sina klädningar från Schonberg, som var dyrast af alla i grannlandets hufvudstad?
" Hvem spelar nu på den hvitlackerade flygeln, när fru Brita så sällan är gäst i huset? "
frågade någon.
" Fru Brita kunde nöja sig med en flygel af mahogny till de hvita möblerna, men sedan hon tagit bort detta in- strument — gjort anspråk därpå som sin enskilda tillhörighet vid tiden för Daniel Edborgs giftermål, skulle den nya flygeln ovillkorligen vara hvit och inför- skrifvas från Paris. "
" Daniel Edborg har skönhetssinne, " invände en ung fru med estetiska intressen.
" Jag glömmer aldrig hans briljanta tal om " skönhet för alla " vid invigningen af arbetarebostäderna. "
En betydelsefull tystnad följde på dessa ord.
Arbe- tarebostäderna — nog visste man hvem som rådde om arbetarebostäderna och kunde gifva befallning om deras utrymmande hvilken dag det vara skulle.
Fru Fälts man hade sagt, att de voro synnerligen lämpliga för anläggandet af den stora tvålfabrik, som under ett par år varit påtänkt af Jakobson &amp; C:o. Samma firma hade köpt in de gamla arbetarebostäderna för en spottstyf- ver och hyrde ut dem med god vinst åt de arbetare, som hade anställning vid den nya hamnbyggnaden.
Fru Fält var född med affärsblick.
Hon hade räknat ut, huru stor förlusten för varfvet skulle blifva under tio år, ifall priserna på dess produktion nedtrycktes med 10 procent.
Konkurrensen med varfvet i grannsta- den kunde nog åstadkomma så pass mycket och ännu mera.
Talades här inte också man och man emellan om — 343 — en större summa, som Daniel Edborg förlorat på bor gen för en affärsvän.
" Så skada det vore, om det verkligen på allvar skulle gå tillbaka för den gamla ansedda släkten, " sade den unga frun med esteitiska intressen.
Hon tänkte med en suck på att Daniel Edborg var nära nog den enda person i hela staden, med hvilken man kunde föra en konversation, om hvad som ej hörde till de krassaste hvardagsintressena.
" Jag kan inte tänka mig, " sade samma unga fru, " att en Edborg inte skulle tagas under armarna, om det blefve nödvändigt. "
Nu fick ånyo fru Fält osökt tillfälle att göra sig gällande på områden, där hon kände sig hemmastadd.
Detta vore verkligen att vänta alldeles för mycket af de yngre affärsmännen — af dem, som hålla på att skapa sig förmögenhet och som med friska viljor och krafter arbeta på stadens framåtskridande.
Hvem vet, om inte John Suneson till sist råkar illa ut för sin hjälpsamhet.
Man var ju i alla händelse sig själf när- mast och hade skyldighet vara försiktig.
Här bragtes samtalet tillbaka till utgångspunkten därigenom att lille Dan ånyo passerade förbi på skö- terskans arm i menlös okunnighet om den dispyt, hvar- till han, eller rättare hans himmelsblå bärkappa och hans spetshatt gifvit anledning.
Han blinkade sömnigt med sina blå ögon och hans lilla hufvud slokade på ett betänkligt sätt, hvilket föranledde sköterskan att stanna och slå sig ned just på trappan till det hus, där deras väl och ve, som stodo lille Dan närmast här i lifvet, nyligen afhandlats med så lefvande intresse.
Sköterskan placerade den lille i liggande ställning på sina efter den långa promenaden värkande armar, drog en flik af spetsarna fram öfver det rosiga ansiktet, och Dan var så uttröttad af luften och solvärmen, att han slumrade lugnt och stilla, utan att störas af den kittlande spetsmössan.
Han vaknade ej ens, när han efter hemkomsten af sin mor befriades från all sin ståt samt varsamt stoppades ned under sidentäcket i den snidade vaggan.
Alfa satte, mera af vana, än för att det just då var pakalladt af behofvet, sin fot på en af vaggans skälmar, och medan hon försiktigt satte den- samma i gungande rörelse, sjöng hon en sång, som hennes för många år sedan aflidna fostermor i jäg- mästarebostället låtit henne som förströelse lära sig utantill ur en gammal sliten visbok.
Det var den unga drottningen med rosor i sin hand och mjuka lockar fängslade af mjölkhvit pärleband.
På hjässans ljusa fläta en furstekrona låg; med glad förundran L drottningen på festen s vimmel såg.
Det han och och var den unge prinse med djup och eldig blick, bugade och nalkades med stolt och hötviskt skick, drottningen, den fagra, han svingade så lätt förde henne ridderligt i sirlig menuett.]
Det kungen var, den grånade, hans öga lyste mat, och kämpande med sömnen vid midnattstid han satt, dock drottningen, den unga, af hjärtat har han kär, och ostörd skall hon njuta den fröjd hans fest beskär.
När honom sen i dansen hon svingade förbi, då lifvades hans öga, en stråle sköt däri — I blicken, som hon sände, i leendet, hon log, han läst, att hon af honom med tack sin glädje tog.
Daniel kom in, medan Alfa vaggade och sjöng.
Han nickade till henne, satte sig i en länstol framme vid fönstret och sökte med blicken arbetarebostäderna borta vid åsen.
Han hade tänkt sig dem som en prydnad för staden såväl i afseende på yttre som inre anord- ningar, men i dag kom han därifrån med allvarligt rynkad panna.
Alfa och han hade vanligen brukat gå dit hvarje lördags eftermiddag för att " inspektera ", som de själfva kallade det.
Men inspektionen inskränkte sig i de flesta fall till, att de följde landsvägen och kastade en blick på de nykrattade trädgårdstäpporna.
Någon gång aflade de äfven korta besök hos en eller ett par af arbetarefamiljerna.
Daniel hade denna dag mot vanan företagit sin promenad på fredagen i stället för på lördagen och utan sällskap.
Han ville själf tala med en arbetare, som af kamraterna kallades Plåtslagar-Sven, om reparationen af en söndrig takränna hemma vid gafvelfönstret.
När han efter en knackning på dörren trädde in i Plåtsla- gar-Svens bostad, förorsakade hans oväntade uppträdande stor förvirring bland de innevarande.
Plåtslagar-Sven lät i häpenheten skeden, som han med sin sotiga hand förde till munnen, falla tillbaka i tallriken.
Öfver karmen af en maskstungen trästol låg en smutsig blus, och på ett streck framme vid ugnen var familjens tvätt upphängd till torkning.
Luften var förskämd, som om den ej blifvit ombytt på flera dagar, och i den breda träsängen stack ett rödt, af feber uppsväldt barnansikte fram öfver det trasiga täcket.
Ett annat barn, hvars händer buro vittne om, att de nyligen varit i intim beröring med faderns sotiga blus, satt midt på det osku- rade golfvet och sörplade med välbehag, utan att störas af den främmandes inträde, soppa ur en tennskål.
(Forts.)
K^ * ^ \ SÅNGKÖREN BR \ GE UNDER ANDERSSON UPPTRÄDER GRUPPBILD SIN L E D A R E DIR. PÅ SKANSFESTEN.
F O T O F Ö R IDUN A F A.
B L O M B E R G.
Det finländskysvenska brödramötet.
NDER MIDSOMMAREN ha de talrika svenska ungdomsföreningarna hållit gene- ralmönstring med sina unga skaror.
Några få dagar senare bringar oss det stora finländsk- svenska ungdomsförbundets besök i Stockholm i kontakt med en parallell demokratisk rörelse bland de svenska elementen i vårt östra grann- land.
Det är en rörelse, som i ett andligen bittrare klimat, i en ständig och härdande kamp mot en öfvermäktig kultur fått fastare former, och en kanske bärkraftigare och dådkraftigare hänförelse än hvad vi ännu sett hos oss.
Men U ANVÄND ENDAST FRÅN SKANSFESTEN.
ORDF.
LEKTOR OCH F Ä R D L E D A R E N J. BERGMAN HÖGSKOLEFÖRESTÅNDAREN så visst som " svenskhetens bevarande " också är svenska ungdomsförbundens lösen ha dock de båda rörelserna öster och väster om Botten- hafvet ytterst samma mål.
Det var tre af den svenska ungdomens nyk- terhetsförbund, som inbjudit finländarna, och ungdomar till ett antal af omkring femhundra ankommo i lördags till Stockholm under led- ning af folkhögskoleföreståndaren Einar Holm- berg.
Redan samma afton inleddes mötet med en folkviseafton å Musikaliska akademien, där föreningen Brage från Hälsingfors gaf de in- tresserade åhörarna en god föreställning af hvilka skatter af svensk folkdiktning och musik omelett med skinka och p o t a t i s; mjölk; kaffe eller te.
M i d d a g: Biffstek med p o t a t i s; sur mjölk med pepparkakor.
LÖRDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; hafregrynsgröt med mjölk; kalla bif- far (rester från fredag) med stekta ägg.
M i a d a g: Laxpudding med ägg- s t a n n m g; rabaiberkräm med mjölk.
Finast i smak närings rikast RECEPT: Ostsmörgåsar (f. 6 pers.).
1 10-öres formbröd (hvete), 75 gr. godt smör, 1 ägghvita, 75 gr. rifven ost (skarp i smaken).
B e r e d n i n g: Brödet skares i tunna skifvor, på hvilka bredas smör.
Ägg- hvitan slås till l ä t t skum och den « * / =Vårgårda = rifna osten tillsättes.
Ostmassan bredep på smörgåsarna och dessa sättas på ^? / Proton-hafremjöll plåt.
Strax innan d e skoj.a serveras insättas de i ugnen a t t få vacker rost- gul färg.
De serveras varma till kött-, fisk- och S å s: 1 msk.
smör (20 gr.), IVa msk.
mjöl, köttjus, (1 del.
tjock grädde).
vegetariska soppor.
B e r e d n i n g: Köttet bultas väl och F i s k k r o k e t t e r (f. 6 pers.).
s / i tvättas med en duk doppad i h e t t kg.
gädda, 1 msk.
salt, Vi t s k - ättika, vatten.
En stekgryta upphettas lång- 1 lit.
vatten, 3 msk.
smör (60 gr.), samt, smöret brynes däri och köttet i msk.
mjöl, 2 del.
fiskspad, 2 del.
ilägges samt brynes väl på alla sidor, Redigerad af grädde, salt, hvitpeppar (socker), 1 hvarefter det saltas.
Den kokande bul- jongen eller vattnet påspädes litet i äggula.
ELISABETH ÖSTMAN T i l l p a n n e r i n g: 2 ägg, 2 kkp.
sänder och kryddorna jämte de ren- Inneh.
af Elisabeth östmans Husmo- s t ö t t a skorpor.
sade ansjovisarna, den hela löken och derakurs i Stockholm.
de öfriga ingredienserna tillsättas, hvar- T i l l b a k n i n g: 3 / 4 kg.
flottyr.
efter steken får sakta steka färdig om- B e r e d n i n g: Gäddan rensas, fjällas FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR ej, sköljes väl och torkas samt ingni- kring 3 tim. des med saltet och ättikan.
Den p å VECKAN 12 — 18 J U L I 1908.
Köttjusen silas och skummas, smör sättes i varmt, s a l t a d t vatten och får och mjöl sammanfräsas, köttjusen till- SÖNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; koka tills fenorna lossna, då den ge- sättes litet i sänder och såsen får koka omelett med hummerstufning; mjölk; nast upptages ur spadet jch skinnet under flitig rörning i 10 min.
hvarefter kaffe eller te med skräddkakor.
M i d- af dragés.
När fisken är kall, skares den den afsmakas.
tärningar och alla ben borttagas d a g: Buljong med grönsaker och ost- smörgåsar; fiskkroketter med cuampin- noga.
Smör och mjöl sammanfräsas, Uppvärmd stek med makaro- fiskspadet och grädden tillsättas litet jonsås; slott stek med gröusalad och (f. 6 pers.).
i sänder och såsen får koka 10 min.
n e r o c h a n s j o v i s pressgurka; smultron med grädde.
2 k k p.
kokt eller stekt kött, 3 under flitig rörning, hvarefter den upp- MÅNDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; vispade äggulan, fisken och kryddorna kkp.
makaroni, vatten, salt, steksås, uppvärmd stek med makaroner och tillsättas.
Massan utbredes på e t t fat ansjovis efter smak.
ansjovis; mjölk; kaffe eller te.
M i d - a t t kallna.
Af den stelnade massan B e r e d n i n g: Köttet skares i små d a g: Bräckt skinka med stufvade soc- formas aflångt runda kroketter, som bitar.
Makaronen sköljes och hackas kerärter; krusbärskräm med mjölk.
rullas i s t c t i a skorpor, doppas i vispadt mjuk i saltadt vatten, hvarefter äfven TISDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; ägg och rullas åter i s t ö t t a skorpor.
den skares i bitar.
Köttet och makaro- pannbiff med potatis; mjölk; kaffe el- Kroketterna böra därefter ligga och nin uppvärmes därefter i såsen och ler te.
M i d d a g: Af redd buljong med stelna ett par timmar och kokas sedan med ansjovisen.
Serveras rostadt bröd; fricandeau på gädda med gulbruna i flottyr.
De uppläggas p å smaksättes som frukosträtt.
potatis.
gråpapper a t t afrinna och serveras med ONSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; champinjonsås.
Stufvade s o c k e r ä r t e r (f. 6 sillpölsa; ä g g; mjölk; kaffe eller te.
pers.).
3 lit.
sockerärter, » / &lt; lit.
vatten, M i d d a g: Pudding af kött med ris- 2 tsk.
salt, 2 msk.
smör (40 gr.), 1 S l o t t s t e k (f. 6 pers.).
1 % kg- gryn och skiradt smör; saftsoppa med klimp.
innanlår eller fransyska, 3 msk.
smör, msk.
mjöl, 2 msk.
hackad persilja, 1 tsk.
socker.
TORSDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; (60 gr.), Vz msk.
salt, 1 l i t.
svag Beredning: Ärtskidorna rensas, uppstekt köttpudding (rester från ons- buljong eller vatten, i kryddpeppar- d a g); ä g g; mjölk; kaffe eller te.
M i d - korn, i hvitpepparkorn, 1 msk.
konjak, sköljas och påsättas i kokande, sal- t a d t vatten.
När de kokat upp, till- d a g: Grönsoppa; fläskpannkaka.
1 msk.
ättika, i ansjovisar, 1 liten röd- sättes 1 msk.
af smöret, hvarefter är- FREDAG.
F r u k o s t: Smörgåsbord; lök, 2 lagerblad.
SVENSK TVÄTTVAL, KÖKSALMANACK — 344 — I M I D T E N MOT- TAGNINGSKOMMITTÉNS REDAKTÖR E. SAXON, FOLK- HOLMBERG.
den gamla svenska kulturen i Finland äger.
På Skansens backar, under kyligt gråväder, men varm ljus stämning mötte sedan de sven- ska inbjudarne sina finländska gäster på sönda- gens eftermiddag.
Sedan hälsnings- och svarstal hållits från svensk och finländsk sida, gjorde såväl värdar som gäster sitt till för att aftonen skulle bli omväxlande och angenäm.
De följande dagarne ägnades åt att besöka sevärdheter utom och inom Stockholm och inför tvänne utsålda och entusiastiskt stämda hus uppförde föreningen Brage å Östermalmsteatern en kulturhistoriskt intressant framställning med sång och dans i 7 tablåer af ett " Österbottniskt bondbröllopp ".
terna få koka med t ä t t slutet lock, tills de äro riktigt mjuka.
De upp- läggas d å med hålslef i ett fat.
Resten af smöret fräses med mjölet, ärtspa- det tillsattes litet i sänder och så- sån får koka 10 min.
Därefter ilägges ärtskidorna och stufningen afsmakas med den hackade persiljan, salt och socker.
SOLO-KflFFE frän A.-B.
Malmö Kaffekompani.
H.
M.
Konungens Hofleverantöf.
Magnetiskt förädlad!
enllgtigivenikt Krusbärskräm (f. 6 pers.).
1 patentet n:o 20016 än ' lit.
färska eller 6 del.
konserverade krusbär, Va i ' tev vatten, 2 kkp.
kros- det bästa, renaste och drygaste socker, IV2 msk.
potatismjöl.
Beredning: Krusbären snoppas, sköljas och få afrinna.
Af sockret och vattnet kokas en tunn, klar lag.
Krusbären iläggas och få koka tills de äro mjuka, då krämen afredes med det i litet kallt vatten eller franskt vin utrörda potatismjölet, ooh får e t t godt uppkok.
Krämen afsmakas och omröres d å och då, tills den är kall, då den upphälles i karott eller gelé- skål.
Fricandeau p å g ä d d a (f. 6 pers.).
I 1 / » kg.
gädda, IV2 msk.
salt, 1 tsk.
ättika, 2 hg.
späckfläsk, 2 hg.
benfritt kalfkött, 3 del.
buljong, 1 1 del.
franskt vin, 6 persiljestjälkar, / 2 tsk.
hvitpeppar, brynt socker, (V2 msk.
strö- socker, 1 msk.
vatten).
Sås: 1 msk.
smör (20 gr.), IV2 msk.
mjöl, fiskspadet.
Beredning: Gäddan urtages, sköljes väl och torkas med en fisk- handduk.
Skinnet afdrages med fjäl- len på och fisken ingnides med 1 msk.
af saltet samt ättikan.
E t t hg.
af späcket skares i fina strimlor, hvilka vändas i resten af saltet och därmed späckas gäddan i t ä t a, jämna rader.
Kalfköttet och resten af späcket ska- res i skifvor och läggas på botten af en fiskkittel, gäddan nedlägges därpå och buljongen jämte vin, kryd- dor och det brynta sockret tillsättas.
Fisken får därefter koka på sakt » eld omkring 20 min.
hvarefter den upplägges på varmt serveringsfat och garneras med persilja samt små kokta potatisar.
Till såsen fräsas smör och mjöl, fiskspadet ' tillsättes litet i sänder och såsen får koka 10 min., hvarefter den afsmakas och serveras i särskild sås- skål.
JflVfl-KflFFE som finnes 1 marknaden och säljei!
femton olika Javablandningar i riket » förnämsta Kaffe- och Speceriaffärer vispas tillsammans med mjölken och nedröras med slef i mjölet, litet i sän- der, så a t t smeten ej blir klimpig.
Den bör därefter s t a ett par tim- mar, så a t t mjölet får svälla.
En stekpanna, upphettas långsamt.
Flä- sket skrapas, skares i fina tärningar, lägges i pannan och stekes gulbrunt samt upphälles jämte flottet.
Pannan gnides noga med rent papper, så a t t saltet kommer bort och fettet hälles åter i. Fannkakssmeten röres om vä) och hälles i stekpannan, hvarefter fläsk- tärningarna iläggas och pannkakan gräddas vackert gulbrun i god ugns- B i f f s t e k (f. 6 pers.) - 1,2 kg.
ox- hare eller benfritt innanlår, 1 tsk.
salt, Vi t s k.
hvitpeppar, 1 msk.
hvetemjöl, 4 msk.
smör (SO gr.), 2 portug.
lökar eller 5 rödlökar, 2 del.
kokande bul- jong eller vatten.
B e r e d n i n g: Köttet, som bör hafva hängt 3 — 6 dagar, allt efter årstiden, t v ä t t a s med en duk doppad i hett vatten, skares i Va cm.
tjocka skifvor hvilka icke bultas men beströs med salt, peppar och litet ' hvetemjöl._ En stekpanna sättes på spisen a t t bli ry- kande het, smöret brynes däri, biffarna iläggas och stekas h a s t i g t på båda s:idor.
De uppläggas på varmt serve- ringsfat, pannan urvispas med den ko- kande buljongen eller vattnet och såsen hälles öfver biffarna.
De garneras med F l ä s k p a n n k a k a (f. 6 pers.).
3 löken, som skalats, skurits i skifvor kkp.
mjöl, V2 tsk.
salt, 3 ägg, IV2 och brynts i en del af smöret.
liter gräddmjölk, 2 hg.
lätt s a l t a d t A n m.
Löken bör brynas innan bif- fläsk.
farna stekas.
Beredning: Mjölet siktas i e t t fat och.
blandas med saltet.
Äggen
