# ID: svediakorp-per1763
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1907
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,948
# sentences: 235
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


IDUNS JULNUMMER 1907 Utgifvare: JOHAN N O R D L I N G.
Pris 1 Krona 5 0 öre.
W I L H E L M S S O N S BOKT RYCKERI KLICHÉERNA A.
B Ö R T Z E L L S UTFÖRDA TRYCKERI STOCKHOLM 1907 A.-B Å A.-B.
SVENSKA •KVINNAN GEMOA \ - JSBKLENJ €« BILDER, / AED TEXT OCH TECKNINGAR Ar GAJU&gt; L&gt;ARSSON.
EFTER / ILNINGAR I NYA ELEMENTARLÄROVERKET GÖTEBORG CL ll^-LL.
TJUGU ÅR första ställning, ha i dessa anspråkslösa Idun nu efter d a g a r förflutit, sedan tidningen profnummer g å ut till de svenska IDUN lät sitt hemmen.
Den t v ä n n e decennier nått som v å r t lands förnämsta o c b vidast spridda familjeblad, har den främst att t a c k a det förtroende o c b den uppmuntran, h v a r m e d dessa s a m m a hem under tillväxt- o c b blomstringsår alltjämt följt dess sträfvanden.
Det är också främst som en t a c k s a m h e l s g ä r d det e n a s t å e n d e verk, som härmed öfverlämnas åt läsekretsen, kommit till.
kanske mest nationella diktat sitt hjärtas skälfvande bikt till hemmens själ o c b upprättbållerska Den Svenska Iduns hälsning vid samtliga Den af v å r a samtida s t o r a konstnärer bar i d e t s a m m a Kvinnan!
prenumeranter erhålla 20-årstillfället.
Den detta häfte fritt som en jul- öfriga allmänheten står det till buds för ett pris, s o m endast är en bråkdel af h v a d ett dylikt konstnärligt verk eljes plägar betinga.
förvärfva Naturligtvis nya beståndande v o r e det utgifvaren en glädje, om det kunde vänner åt den tidning, som nu — t a c k v a r e sin m e d a r b e t a r s t a b af de y p p e r s t a bland v å r a författare o c b konstnärer — med frejdigt mod g å r att under ett nytt decennium f ö r s v a r a sin erkända rangplats som » de svenska h e m m e n s egen ».
Stockholm, n o v e m b e r 1907.
För tidningen Idun Johan Nordling
i
FÖRORD.
MÄNSKA, se med din eviga andes öga tillbaka, långt tillbaka, ännu längre tillbaka, långt in i begynnelsen af den sista världsdaningen, och hvad ser det?
Färger, oändligbetens ackord, rödt, blått och gult.
Treenighet.
Gudomens Röda härskade och inneslöt inom sig alla den eviga andens skiftningar.
Dof dyster- het, jublande salighet och vek längtan.
Men snart — efter milliarder år — samlade sig åt Gudomens högra sida de kallare tonerna, och så småningom bildade sig en blå stråle, som skar in i universum och gaf ett nytt intresse, ett nytt värde; det var det evigt manliga, det hårda, kalla, starka och grymma.
Men ut från Gudomens vänstra sida utgick nästan samtidigt en mildgul stråle.
Det var det evigt kvinnliga.
Och nu blef en färgprakt!
De tre färgerna blandade sig, lifsglädjen kom, och skapelsen begynte.
Bland allt det öfriga myllrande lifvet föddes mannen och kvinnan.
Kvinnan blef den, som mest genomströmmades af den gula strålen, godhetens, ljufligbetens, värmens och ödmjukhetens heliga, saliga och välsignade stråle!
* Något skola vi, olika skapade varelser, man och kvinna, hafva af hvarandras egenskaper; men endast en nyans!
Nu börja männen blifva som kvinnor och kvinnorna som män.
Ve oss!
Slutet är nära.
Färgerna blifva orena och sliskiga.
Mänska, med den kraft af Gudomen, du besitter, hjälp dig själf!
Låt Gudomens röda, starka, alltordnande stråle, rena de öfriga färgerna från falska toner till sin första harmoni och härlighet!
Mandomen i mig söker sig tillbaka till svunnen kvinnlighet.
Icke för egen del och eget behag, ty mot mig blickar dag och natt just det evigt kvinnliga, jag så skälfvande älskar, som jag sökte en gång och fann.
Svenska kvinna, jag tänker närmast på dig, på dig genom seklerna.
Tack för de sekler, du gått vid vår sida!
O, blif fortfarande kvinna!
För att vi fortfarande skola blifva män.
Hell dig, kärlekständerska, tröstarinna och gråterska!
Hell!
STENÅLDERN.
NÄR JAG målade denna tafla tänkte jag: Tjeftka har i gryningen dragit upp en jättestor lake, och den är hon nu sysselsatt med att rensa.
Hon måste hållas ute, har hämtat glöd från grottans ständigt glödande härd.
.
.
nej, hon kan icke vara därinne, ty nu afgöres det hvem som skall blifva hennes man, Urri eller Kare.
Hon hör dem på afstånd böla och hyla för att skräckslå, den ena den andra; men när det blir tyst, afgöres det.
.
.
Bäcken porlar så muntert, bladen prassla för den ljumma vinden, som slår röken i ögonen på Tjeftka, och fåglarna kvittra.
Ett dödsskrik!
Det blixtrar till i kvinnans ögon.
Det var om benne striden stod.
Hon reser sig upp, med flämtande barm väntar hon sin berre ocb man.
Båda voro bärliga män, starka och rysliga, och båda voro de värda hennes underkastelse.
Hvem af dem som kommer tillbaka skall bon ödmjukt gå till mötes; de skola tillsammans äta af fisken och de torkade bären.
VIKINGATIDEN.
JAG MÅLADE och tänkte: Här är Gardar, sjökonungen, jordad, liggande i sin trettiomanårade båt, med bäst och, hundar, vapen och vägkost, klädd i hjälm och rustning.
Gerdr, hans maka, har rest bautastenen öfver sin husbonde.
Jämte trogna trålarna sköter hon nu gården, tills sonen hennes blir vuxen, tager vif och svärd, roder och tygel.
Nu i aftonen står hon med sina båda barn på högen.
» En sal ser hon mer än solen fager, guldtäckt, på Gimle stånda, där skola dygdiga skaror bo och, allsköns lycka evigt njuta. » Icke en tår ser barnen den härliga kvinnan fälla.
Fjemma på gården styr bon, såsom för ett år ännu Gardar, allt går lika som förr.
ödmjukt mottager folket hennes befallningar, och
Men när allt sofver, då, ensam i buren, tar den stränga kvinnan fram den målade och ristade runsticka, som en gång den giljande Gardar sändt henne med sina bud.
» I Gymers gårdar såg jag gå en mö som vildt jag älskar.
Från hennes armar solglans spreds öfver vind och, våg. » Och Gerdr gråter, gråter
3
FÖRSTA KRISTNA TIDEN DETTA HÖRDE JAG och såg jag under det jag målade: Dufvan sitter på Liljekvist, Gud råde, Hon sjunger så fager om Jesu Christ, Men Gud gifve oss sina nåde.
Så sjunger hon, Sissalill, där hon sitter med sin spanad i höganloftssvala.
Hon är drottning Ingegärds tärna.
Konungen med hird och bof har ngss tagit dopet, och har konungen nu på sin eriksgata stannat på Munktorp.
Sissalill förnummit solstråle, hvilken om undret, när han, gammal Där har helige David hängde upp sina handskar på en och svag som han var och med ögonen förgråtna af sorg öfver hedningarnas hårdhet, tog för en spik.
Denna underbara händelse väfver Sissalill in i täckelset, som skall hållas öfver henne och Brgning, den danske riddaren, när de om några dagar skola hålla bröllop i Västra Äros.
O, du Sissalill, väf och sjung, medan solen skiner, medan de små blomstren le och dofta, oct) medan träden grönska.
När tre åren gått skall ej solen mera värma dig, blomstrens små ögon skola ej glädja dig, och, träden skola ej mera synas dig gröna.
Men kärleken dårar så mången.
.
.
öfver alla gröna blad skall ligga aska, grå, grå aska.
.
.
Sissalill ler och sjunger: Men Gud gifve oss sina nåde.
SANKTA BIRGITTA.
JAG S E R henne vandra i de heliga orterna.
Med det af en lärd man för henne öfversatta Nya Testamentet vandrar hon, släpar sig den åldriga kvinnan fram på de samma stigar, som Guds enfödde son en gång trampat.
Och Karin, hennes hängifna, blida dotter, stöder henne ömt, vakar oroligt öfver den gamla, beveker henne till hvila vid tullhuset, där Matheus löd Mästarens: » följ mig! »; vid det förtorkade fikonträdet i Betbanien, vid brunnen i Sichar, där Jesus talade för den samaritiska kvinnan om det lefvande vattnet.
Där satte de sig ned, och Birgitta tänkte på sitt aflägsna, kalla land däruppe i norden, där digerdöden ödelagt hela landskap, där Magnus Smek med sin synd- fulla drottning Blanche dragit Herrans vrede öfver sig oc \) sitt folk; hon tänkte sig tillbaka till sin barndom på Finnstad hos sin fromme och) myndige fader, Upplands- lagmannen Birger Persson; på sig, såsom barnabruden Tänkte på honom åt den veka gossen ölf.
såsom botgöraren i Alvastra; på sina döda barn, nu sist riddar Karl, hvilken, sörjd som make af drottning Johanna, slumrade ut från sitt flärdfulla lif i Neapels konungagrafvar Sierska, hvad ser du nu?
Du ser ett tempel l) ärligt inlandsbaf.
bilda sig i töcknet, stiga upp ur den hvita snön vid ett Du ser där gudfruktiga människor gå i rader, sjungande heliga hymner, inom den ena tempelrjalfvan renhjärtade kvinnor, inom den andra lärda ocf) allvarliga män; af Guds änglar skrida vid deras sidor, klockorna klämta, och rösterna de tre olika Guds belåten blanda sig oct) stiga mot höjden, där Gud Fader, Son oel) Helig Hnd stråla i sitt eviga majestät i bländande glans.
Där, i Vadstena samkloster, skola ädla konster öfvas, lärdomen under år- hundraden hafva en fristad; där skall hon själf, Birgitta, såsom Sveriges helgon vaka öfver, att ordning skola hafva fäste.
och arbetsamhet, kyskhet och lydnad, måttlighet och gifmildhet sin skyddade borg oel) blifva det älskade landets andliga värn och
ANNO DOMINI 1534 UNDIR KONG: GÖSTAFFS REGEMENTE.
SANKTI MATTIE TIJDH, STOCKHOLM.
HÄR K O M M E R KERSTIN, Göran rjelsinges kära husfru, på väg till otte- sången i Sankt Niklas.
Som hon nu öppnar stufvudörren, får hon se hur just porten midt- emot på andra sidan gränden också öppnas, och lika prydlig och stel, lika » mykit gudheliken ok hedhirlikin » som hon själf, kommer hennes kära granne och träto- syster, Apollonia Larsdotter ut.
Kerstin är för andra gången gift, nu med den rike köpmannen, efter hvilken gränden ännu i dag bär sitt namn.
Jören är för närvarande på väg till Dansick med goda och oförgängliga varor på sin nybyggda galeja.
Äpollonias man Eriks amma.
är däremot Och då ska ni veta en » wettwilling »; men så är hon i stället prins!
I dag skall Mäster Olof upp i korgen.
Och som det således är herrans dag vore det skamligt att klösas och träta.
Nu se de båda kvinnorna icke hvarandra, ehuru de hafva samma väg ocb trängas sida vid sida i den smala gränden, ty ingen släpper den andra före sig.
Så stega de upp Kerstin ihop med sin till Wästra Långgatan synnerliga väninna ocb vidare Brinken.
Där stötte Luvisa Pönitz, ocb därmed var hennes värdighet räddad.
Under klockornas dön stiger Kerstin in i Bykyrkan, ocb när bon där fick se själfva den Stormäktigaste Herr Götstaff sitta, höll hon i häpenheten på att göra korstecknet.
* Men på Galjasen satt Mäster Jören och drack lybskt öl med Skeppar Rotz- karl ocb sade: » _ en ärlig o Ignotius, min hustru Kerstin är mig till berömmelse och ära.
dannekvinna och ingen slamsäck.
Amen!
Hon är Sankte Mercuriam giffue oss godh lycke! » ' Ii Så kan man tänka under det man målar.
komma att titta i en och annan gammal bok.
Men när man skrifver det rent, kan man också
TIDEN KONUNG GUSTAVO ADOLPHO RMIKÄ SITTER i stora rummet vid sin båge och sömmar ett märke för fänikan, som hennes fästman Änders Grijpenclou rider för därute i Tyskland.
Det är i hennes fosterfaders, Burggrefven Jacob van Dycks stenhus vid Fisketorget i Giötheborgh.
Hennes verkliga föräldrar voro Olof Fjielt och Karin F) ök af Partilie, hvilkas enda barn hon var.
När de i hennes späda barndom dogo, tog Rusets vän, ofvan- nämnde van Dyck, en af de inflyttade holländarne, hvilka jämte Lödöseborna anlagt staden, den nya, upp henne som eget barn.
Jacob van Dyck och hans maka, Beata Amija — o, de beklagansvärda!
— hade, liksom de flesta nybyggarne, förlorat alla sina barn i » bitzig fieber » eller ock i » pocken »; ty den kärriga och träskiga markens dunster tålde ej de små vid, utan dogo ömkligen, så att små barn voro sällan att se där.
Men Ärmika växte upp till fosterföräldrarnas tröst och glädje.
Dessa hade gifvit henne all den ärbara uppfostran, som tillkom en medlem af denna gamla och förträffliga släkt.
Nu var hon blifven vuxen och fager, och mången ung holländare sprättade hennes fönster; och när gudstjänst hölls af » tyska församlingen » utanför i Peder Jansen Brandts hus vid Wästra F) ambnen, sutto alla unga mansnäsor vända mer åt Vandyckska stolarna än åt pastor Kleinschmidt.
Så, menderad ung herre en dag, hyrdes rummet åt gafveln ut åt en ung fänrik, som blifvit kom- till Gullbergs station (senare skansen och helt morsk, och snart Lejonet), och han var en munter syntes ej mer någon ung holländare dröja utanför.
Nu var, som sagdt, den unge svensken ute i kriget, Gud hjälpe.
.
.
.
ET HÄR just » förelysts » för första gången för Jungfru Charlotta Elisabeth, dotter till professoren och rectoren Carl Petter Unerus i Lund.
De hade nyss suttit i den gamla ärevördiga, fastän i en föga gracieuse stil byggda Domkyrkan, alldeles under predikstolen, bon och hennes tillkommande, Kongl.
Secreteraren Wiederfelt.
Gråtit hade de båda af saliga känslor, o, heliga flöden ur Ästrilds brunn!
.
.
.
den otäckan Ulrica, lilla syster, hade, förstås, icke kunnat låta bli att fnittra, då Con- rad Mauritz förde Lottas band till den högra sidan af sitt bröst.
.
.
, men det fick hon minsann för af sin mamma på hemvägen!
Ack, ja!
suckar Lotta smäktande för sig själf, med ett litet triumferande smil i gipan (Conrad Mauritz har gått in med pappa och mamma i gröna kabinettet.
.
.
hm!).
Hon parken, slår upp förmaksfönstret, som vetter åt klosterträdgården, den ljufliga härlig som Cytheres ö.
Alla de minnena!
Det vet C.
M. och C.
E. bättre än någon annan!
Hon satte sig vid klaveret; en touche för att åtminstone gifva något uttryck åt alla de rädda och, rörda känslor hennes veka rococohjärta var fylldt af.
Det skulle hon knappast gjort, ty in kommo Ulla och hennes » allrabästa » 1 väninna, Anne-Marie, dotter af akademiadjunkten Malmstedt i öppsala, instormande, med skratt, buller ocb näbbigbeter, men till sist blef det dock sång och musik.
Lotta ackompanjerade på lutan.
Hur komiskt tillgjordt tillspetsade ej den skälmen Ulla sin lilla söta trut, när hon kvad — Änne-Marie höll andra stämman: — J ' étais avec Ninon ' Si je vous dis son nom N ' allez- pas löö reediiiire.
— Nous n ' avions gue vingt ans Dans nos coeurs le printemps Avait nous miis en deliiiire.
.
.
Hahahaha.
.
.
— » Fy, Ulla! » Lotta blef riktigt ond, slängde lutan ocb smällde igen klaveret.
Så smällde hon igen dörren efter sig.
Ocb så smällde en kyss i långa gången!
Läsarinna, detta tänkte jag aldrig under det jag målade; detta har jag ljugit ihop — sedan.
Hon hade just stängt dörren efter den lilla Jenny Lind.
— » Hvilka strålande ögon!
r) vilken frisk svenskhet öfver henne!
Hon blir bestämdt något ovanligt.
.
.
», och så tittade hon på svartkrits- profilen hon ritat af den där teaterungen.
Hon skrattade till, då hon kom att tänka på den lillas potatisnäsa ocb på sin egen » snabel ».
— » Besynnerligt mitt lif!
på.
Min fula hy och min stackars, stygga stora näsa, som jag dag och natt höll i för att den icke skulle växa mer.
man och Född att behaga blef jag nästan obehaglig att se Och dock, dock trodde jag säkert, att en vacker skulle enlevera mig någon söndag, då jag med mina stränga föräldrar for till från kyrkan!
Och mitt första poem var ett poem till månen.
.
.
Fredrika, Fredrika.
.
. » Så ler hon, Fredrika Bremer, den nu så berömda, ett blandadt bittert och tok- lustigt smil.
— » Ja, mitt väsens egenskap är kärlek och trängtan till offer.
är det med mig och bvad vill j a g?
tviflat mer än jag!
Är jag där igen!
O, Gud, hur Har någon tviflat och för- Men nu.
.
.
en ny värld har gått upp för mig, jag ser en sol och vid dess ljus ett paradis! » Hon drog ut en af skrifbordslådorna ocb tog därur en bundt fullskrifna ark,
på hvars första blad stod, prydligt präntadt, omgifvet af sol, blommor ocb snirklar: Herta eller en själs historia.
Detta är fanan, som böjes till kvinnlig » frigörelse »!
Ocb hennes ögon tårades, men det var mod ocb ädel hänförelse, som skimrade däri.
Hon doppade pennan ocb skref: » Jag vill se — den kommande.
Ty en är, som sakta kommer gångandes genom tiden, allt ifrån begynnelsen af världens historia.
Blodiga åldrar, glänsande, granna tidehvarf, äro blott olika gemak, genom hvilka hon framgår tyst, stilla, allt mer klarnande ur skymmande böl- jen.
norna Ocb frågas det, hvilken är denna gestalt, inför hvilken tronerna vackla, kro- affalla, all jordisk purpur bleknar, så blir svaret: ursprunglig sanning!
Människan!
Skapad efter Guds beläte.
Ty bennes dag är kommen, ocb hon måste komma med den! » Människan i
VÅR TID.
VÅR TIDS kvinna är här representerad af några flickor i den härligaste slyn- åldern, Göthilda Magnus, Clara (Wallerius, Greta Runnerström, Ellen Schultz och Sigrid (Westerberg, hvilka äro ute på vårkvisten för att låtsas bota- nisera.
De hafva tillsammans samlat ett exemplar af Ranunculus acris.
Som jag icke var med, frågade jag Lisbeth och Brita, hur det plägade gå till, när en skock flickungar så där äro ute på vetenskaplig expedition, och bad dem att skrifva hvar sin kria därom — inom en halftimme — hvarför jag utlofvade ett hono- rar af 25 öre pr styck.
Men Brita gnodde flinande sin väg med utropet: » mej kuggar du inte! » Det är nämligen första april i dag, annandag påsk 1907, och Brita hade tidigt på morgonen narrat mig april: » du dumma sill, jag kan narra dig hvart jag vill. » Nå så ' nt får man gladt finna sig i, helst som det är förtjusande kvinnligt.
Lisbeth stod och meheade och sade, att hela hennes erfarenhet i detta fall var, att en tog sönder blomman och en annan tittade i » Floran ».
.
.
Så lade hon hufvudet generadt på sned, och så gnodde hon också.
Men här har jag ju ett skönt ocb sällsynt tillfälle att sluta dessa rader såsom jag började dem.
Du nutidskvinna, du gör mig mycket bekymmer!
Tänker du rentaf vräka af dig vårt, männens herravälde?
Tänk dig i hvilket tidehvarf du lefver; ännu är det hvarken kvinnans eller barnets: det är fortfarande mannens.
Jag frågade min son Pontus, som går i sjunde öfre: » Vet du någon kvinna, som gjort en uppfinning? » Han mindes ingen.
Men, o, du milde himmel, hvad mycket duger ej kvinnan till!
Selma Lagerlöf!
Och jag har sett min arbetsamma mor.
Och min hustru, min Kajsa!
» Ach, der muss glücklich zu Hause sein! » sade med sanning en betraktare framför mina utställda taflor i Berlin!
Och mina fyra rara döttrar!
Och vår prostinna!
Men hvarför kläda ni er i » tailormade » - kläder, sätta manliga mössor på edra flätor och luggar, om inte ni därmed symboliskt vilja antyda, att ni vilja jaga på vår mark.
Rösträtt?
Nå, gärna!
Men, söta ni, inte riksdagsmän!
Se ni skalder, författare och konstnärer på de tråkiga stolarna i de gäspiga kamrarna?
Nej, vi liksom ni, äro for goda för detta med kompromissandet och » tekni- ken » i utskotten.
Farsgubben, hos hvilken vi i förrgårs åto påskäggen, är mycket liberal för sina åttiotre år.
När han var blifven mätt sade han: — » Nå, du anser väl att kvinnan bör släppas in i riksdagen? » — Som han är stendöf, kunde jag endast ruska på bufvudet.
Gubben blef ilsken: — » Alltid kan hon vara bättre än en hop nattmössor i första och andra kamrarna! » Jag ruskade på bufvudet.
Men när jag gick ut, såg jag att stararna kommit; ocb utanför hålken sjöng hannen: » Älskade maka!
och jublade: * Kvinna du Ligg tåligt på dina ägg! » ljufva!
Och jag bredde ut mina armar
