# ID: svediakorp-per1599
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 50,766
# sentences: 3,054
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Allmänna Lifförsäkringsbolaget: STOCKHOLM VASAGATAN 1 0 f l I I rf O " fförsäkringar med goda vinster efter 5 kalenderår.
V D I L L L ^ C l REFORM försäkringar af åren 1900 och 1903 m e d eller u t a n » ö f v e r k u r s ».
BARNFORSÄKRINGAR HENRIK D ET gifves ingen morgon- eller frukost- ärliga • LIFRÄNTOR GAHNS * B E N Z O J N dryck, som i sanitärt och smakligt * för T o a l e t t e n afseende kan ställas i jämbredd med Utmärkt m e d tillsats af 0 % B o r a x.
medel till hyns bevarande och förskonande, ^ÖR bevarande af en Frisk och vacker hy är det af största vikt att se sig noga för vid valet af tvätt- och toalettmedel.
Det gifves på jorden intet ställe, där denna cacao icke gjort sig gällande som Som bekant gör s. k.
» h å r d t v a t t e n » huden torr och sträf.
Denna verkan upphäfves, om vattnet tillsättes .med B E N Z O J N.
den bästa — i bruket billigaste.
X O m man till ett vanligt karbad tager Vs å.
U flaska B E N Z O J N, vinner badet därigenom mycket I behag; hetta och sträfhet i huden, klåda m. m. aflägsnas och hela organismen erfar en v i s s känsla af behag och välbefinnande.
VI våga därför hoppas att B E N Z O J N skall vinna både erkännande och en vidsträckt användning.
I sammanhang härmed rekommenderas Det gifves ingen stad, där V A N H O U T E N S C A C A O icke kan erhållas.
Specialitet: D a m a s t - o. Drällduktyger, Lakan o. Örngottslärfter, Handdu- kar, Hvita väfnader, Näsdukar, Fil- tar, Sängtäcken, Bolstervar m. fl.
utstyrselartiklar R I K S T E L E F O N 21 47 FIL.
D:R P.
0 0 0 0 HENRIK BORAX BENZOÉ-TYÄL HENRIK GAHNS ASEPTIN-AMYKOS-AKTIEBOLAG ALLM.
TELEF.
5 8 1 0 Hofleverantör hos H.
M:t Drottningen.
HÅKANSSONS SALUBRIN för Barnen!
Barnkläder.
användes af alla, s o m lärt känna det, såsom TRE KRONOR det bästa medel mot v ä r k och I n f l a m m a t i o n e r till följd af y t t r e skador, sår, bölder, tandvärk, rosen, åderbråck, h ä m o r r o j d e r och b a l s s j u k d o m a r m. m. Vasagatan 1 0, S t o c k h o l m Det lämnar garanti för redbar redo- visning af kassörer och förvaltare.
Tjänstsökande erhålla löfte om garanti att bifogas ansökan.
förnämsta toalettmedel och det pålitligaste hårmedel.
r 16 Regeringsgatan, 5 Sturegatan, 90 Drottninggatan.
S FDållll irHULI- I e M. BENDIX O m de olika användningssätten för olika ändamål se den hvarje flaska medföljande beskrifningen.
Allmänheten varnas mot efterapningar af fabrikatet.
Salubrin tillhandahålles i Parfym-, Speceri- och Färgaffärer.
Partiiager hos G e i j e r &amp; C: o, S t o c k h o l m.
di 1 * A Z Y M O L S T I M U L U S tö tö fe fe fe « fe &lt;l&gt; tö i r 2) är / ör vä / iommen present / tö tö / i \ é att etiketten år märkt: tö tö Eau de Cologne- &amp;.
fe ParfDmerie-Fabrik fä " GL0CKEN6ASSE &amp; N2 4 7 I I " g KÖLN A / „ tö tö •• tö Försäljes öfverallt i hela riket.
,, (....... Generalagent: tö tö tö VERKSAMMASTE HARVATTEN fä Emil Boström, Stockholm.
tö Telegramadr.
4711 Rikstelefon S M m • tö 4 7 11 &lt;i \ mår om man dricker oblandadt kaffe, som kan förorsaka illamående af olika slag, ja, kaffe- förgiftning, hvarför man alltid bör blanda sitt kaffe med A R L A K A F F E, som upphäf- ver kaffets skadliga verkningar och gör det- samma godt, hälsosamt, mycket drygt och ytterst billigt samt förhindrar kaffeförgift- ning.
Förordas af de mest framstående professorer och läkare.
(IS Se jifan a t d r y v ä l m Allm.
Telefon 4 7 11 GAHNS S T O C K H O L M, Drottningg.
1 5 Etablerad 1854 Försäkrings-Aktiebolaget 0 A f gammalt och med rätta anses af fackmän » B o r a x B e n z o e » vara ett af de bästa hudmedel s o m existera, och dä B E N Z O J N är sammansatt af » B o r a x B e n z o e » tillsammans med en del andra för huden i hög grad välgörande ingredienser, s o m ytter- ligare bidraga att höja preparatets goda egenskaper, kan B E N Z O J N med fullt fog sägas uppfylla alla de fordringar man har rätt att sätta på ett godt hudmedel.
B E N Z O J N användes i tvättvattnet helst såväl morgon som afton, och äro därvid ett fåtal droppar hvarje gång nog.
B E N Z O J N, sålunda använd, verkar uppfriskande, gör huden len och hvit och ar ett utmärkt medel mot finnar, hettblemmor, pormaskar och andra hudens orenligheter, på s a m m a gång det har en synnerligen behaglig doft.
ENLIGT LÄKARE-INTYG ÄR AZYMOL-STIMULUS VERKSAMMASTE Paketer å 25 och å 10 öre i alla väl- försedda speceri- och diverseaffärer, men bör man noga efterse att ordet * Arla * i rödt tryck samt firmans namn, Stockholms Kaffe Aktiebolag, äro tryckta å hvarje paket, ty endast dessa äro verkligt äkta och garanterade att innehålla den bästa och hälsosammaste kaffetillsättning.
HÅRVATTEN.
0 S T I L T o o SXSÖXTHET I STYRKAI o MÖLNLYCKE MÖBELFABRIKS UTSTÄLLNING Rikstelefon 7614 MÖBLER 18 B I R G E R såväl eleganta s o m enkla; allt förstklassigt utförande.
S ä n g a r, M a t t o r och G a r d i n e r.
J A R L S G A T A N 18 1 solidt och Sängkläder, Allm.
Telef.
7614 Filialer: GÖTEBORG och Ritningar och kostnadsberäkningar upprättas beredvilligt på begäran.
Egna Arkitekter ocb Dekoratörer.
MALMÖ.
1PUNS JULNUMMER UTGIFVET FRITHIOF AF HELLBERG INNEHÅLLSFÖRTECKNING: OMSLAGSBILD AF ESAIAS EK; EN VID COLLIN.
EN UDDEN.
ILLUSTRATÖR: D.
— KYRKAN I AF LJUNGDAHL.
LJUNGDAHL.
STRANDBERG, — OSCAR BO BERGMAN, OM ÅLDERDOMEN; LEVERTIN.
GUSTAF OFFER; AF — AF — ILLUSTRATÖR: K.
AF SÖDERBERG, STRYKAREN; AF PAULI.
ILLUSTRATÖR: GEIJERSTAM.
ASPLUND.
HJALMAR g.
— I.
LYCKLIG UTAN A T T V E T A BERÄTTELSE N.
LISA CAJSA EN GAMMAL SÄGEN A F A N N A A.SJÖGREN.
ILLUSTRATÖR: AF — AF — B E L Ö N A D M E D 1:A PRIS ILLUSTRATÖR: FINNERÖDJA; ILLUSTRATÖR: BERÄTTELSE T R E G Ä S T E R; E N JULDIKT M Ä R T A STARNBERG.
DIKTCYKEL KNUTSON, SJÖGREN.
WALLANDER.
— L I T T E R Ä R A PRISTÄFLING.
APRIL; D. ALF FANTASI AF IDUNS DET; AF ILLUSTRATÖR: HILMA ANGERED SOLFÖRMÖRKELSEN; STANGENBERG.
— GUSTAF DRÖMMEN ILLUSTRATÖR: ULLMAN, A.
ILLUSTRATÖR: A L F W A L L A N D E R.
— S E X; BERÄTTELSE AF ELISABETH LILLJEBJÖRN.
BELÖNAD PRISTÄFLING.
MED ILLUSTRATÖR: KARLFELDT.
A F M A R I MIHI.
AF HENNING 1:A E.
PRIS VID IDUNS FORSSTRÖM.
• — EN LITTERÄRA JAKTSYN; ILLUSTRATÖR: V.
ANDRÉN.
— SLÄKTEN; BERGER.
ILLUSTRATÖR: E. KUSEL.
— A F A N N I E QUIDING.
ILLUSTRATÖR: H.
ENEROTH.
— ÖSTERLING.
ETT AF E.
A.
BERÄTTELSE ILLUSTRATÖR: A L F W A L L A N D E R.
— VILLATJUFVEN; DIKT AF DIKT ANDERS RESEMINNE; AF BERNT LIE.
ILLUSTRATÖR: ILLUSTRATÖR: 1904 SPÖKHISTORIER; D E N ENSAMMA; E.
N. ÅBERG.
— RINGSTRÖM.
WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.
KLICHÉERNA A. BÖRTZELLS UTFÖRDA Å TRYCKERI A.-B.
STOCKHOLM 1904.
EN J U L D I K T A F E S A I A S C O L L I N.
VEM SLÅR på porten tre dofva slag Han blir sittande tyst med slocknade drag, i julens heliga kväll?
tills en gammal melodi — In stapplar en gubbe, bruten och svag.
" En jungfru födde ett barn i dag " — svept i en vilddjursfäll.
tycks störa hans grubbleri.
Hans hår är tofvigt och skägget grått, Han reser sig vred.
sliten och nött hans sandal.
han syns i sin vilddjurshud.
Tunga ögonlock klippa brådt Den magra handen drabbar tung mot ljusen i festprydd sal.
i bordet och äskar ljud.
— 3 — Lik en hednisk kung
I D U N S J U L N U M M E R " I dårar och barn, som än bojen knä Jungfrumodern, som hafvande går för en drömbild, en fantom, med världens frälserman, när det rings till jul i en stapel af trä ack, aldrig finner jag hennes spår eller klämtar i stadens dom!
under ökenvandringens bann!
Den är mera än lögn, den är bittert hån, Jag har mist den sista skymten af hopp.
den sagan om frid på jord, Jag vill falla dock på min post.
den är gissel och törne för mänskans son, Låt mig hvila en stund — så i sadeln opp den är gift på hennes bord.
och bort genom stingande frost! "
Jag är Melchior, kungen från Österland, Han kastar sig ned och somnar tungt där den helga stjärnan rann opp.
framför spisens falnade kol.
Jag har sökt ett barn från strand till strand Andningen häfver jämnt och lugnt med evigt gäckadt hopp.
bröstets pansarstål.
Från fattigmans hydda till furstens borg Ren blekna stjärnorna utanför har jag irrat med växande ve.
i gryningens första ljus, Jag har skådat mera af jämmer och sorg, då sakta vid portklappen någon rör än en mänska mäktar se.
lätt som en vinges sus.
L ISA CAJSA EK.
EN FANTASI AF ^ MÄRTA STARNBERG.
BELÖNAD NASTE Så unnen mig ro! "
— Han sjunker ihop.
Midt ibland oss en yngling står, Det bankar på porten igen.
skär i hyn och mjäll.
Gnäggningar höras där ute och rop.
Gyllne kring pannan flyter hans hår I stjärnljuset skymta män.- som sol öfver snöhvitt fjäll.
In hastar en kraftfull krigargestalt, Lågande ifver häfver hans bröst svettig af brådskande färd.
som fanor i segersvaj.
Hans panna är blodig, ögat kallt.
Härligt klingar hans unga röst Hans tal har klangen af svärd.
som sorlande bäck i maj.
" Balthasar — så nämns jag.
För högre ting " Ljuflig, ljuflig, ljuflig är har jag lämnat forskarens flit.
budbärarens gång i bergen, Jag söker och söker kring jordens ring — som fridens löfte till jorden bär sist kom jag från Mandschuri ' t.
med morgonrodnadsfärgen.
Där rasade striden som aldrig förr, En konung är född.
floderna skummade blod.
allt lefvande lif förnyar.
I hela landet bak hvarje dörr Jag skådat hans stjärna i Österland en förtviflad moder stod.
högt öfver brinnande byar.
.
. "
Säger — och bort öfver rodnande snö styr han sin vingade gång.
En klocka ringer kring land och sjö stilla till ottesång.
(Illustratör: D.
Ljungdahl.)
Hans segerhand MED FÖRSTA PRIS V I D IDUNS SE- L I T T E R Ä R A PRISTÄFLING.
I DE NYLIGEN utkomna, af professor H. Schuck utgifna ERIK OUSTAF OEIJERS BREF finna vi på två ställen namnet Lisa Cajsa Ek.
I ett bref, dateradt Uppsala den 9 mars 1800, skrifver Geijer till sin syster Jeanne Marie: " Jag vet ej, om jag skall härleda det från fåfänga eller från känslor af sann öfverlägsenhet, att du talar så föraktligt om Lisa Cajsa Ek.
Bortskämd är hon som vår tids mesta flickor; men elak tror jag ej.
Tvärtom, hade ej en förvänd upp- fostran hindrat, tror jag hon hade blifvit ett bra fruntimmer. "
I ett annat bref till systern, dateradt Uppsala den 25 oktober 1802, skrifver Geijer: " Denna post hade jag ett oväntadt bref från Lisa Cajsa Ek.
Hon ber mig skaffa en tafla, som man kunde sy efter.
Hvad är det för taflor, som man kan sy efter?
Jag vet ej, hur jag skall uppfylla denna kommission — men jag får försöka. "
I en not säger utgifvaren, att Lisa Cajsa Ek var dotter till Geijers faddrar, inspek- tören Ek och dennes fru.
I fantasien såg jag henne, Lisa Cajsa Ek.
* " Nättelduksklädning, schäferhatt, körs- bärsblom och doft af hägg. "
Lisa Cajsa Ek lägger sin dagbok i min hand.
Det är endast några lösa blad utan pärm, och jag läser: 15 JUNI 1799.
- I dag har jag fyllt 16 år.
Mamsell Lisa Cajsa säger man hädanefter, mamsell Lisa Cajsa Ek och inte bara Lisa Cajsa Ek.
Storartadt!
— Klockan tre kom en löfvagn, fullpackad med hvarjehanda från Ransäter: Jeanne Marie förstås, lilla helgonet, hon kan, inom parentes sagdt, aldrig lära sig, att jag är äldre än hon, och Erik Gustaf och Calle och småherrskapet Emanuel och Lotta och mamsell Agneta och kaptenen — de båda ogifta — och Stina Lagerlöf och hennes bror Anders Henrik — små söta — 4 —
IDUNS Kaffebordet dukades med både blommor och grönt ... barn — och så Göran Oustaf Uggla och Samuel Troili.
Kaffebordet dukades med både blommor och grönt, och födelse- dagsbarnet kunde niga och tacka på stadsmanér.
Jo, jo, lilla Jeanne Marie!
Lisa Caj sa har varit i skola i Karlstad i två år och under tiden lärt sig åt- skilligt.
I januari fyllde Erik Gustaf 16 år, och i höst skall han aflägga studentexamen inför filosofiska fakultetens decanus i Upp- sala, berättade han för mig.
Vi stodo under körsbärsblommorna i vår trädgård, Erik Gustaf och jag, och körsbärsträden strödde tusende små hvita blad öfver oss.
" Du skrattar, så att själfva fåglarna måste tystna, " sade Erik Gustaf och tog en skär bellisa från mitt skärp, " du göm- mer inte på ditt hjärtas lust. "
" Hvarför skulle jag gömma mig? "
frå- gade jag.
" Hela världen vet, att innan- för mitt klädningslif finns ett litet hjärta, och i hjärtat finns det lefnadslust.
Menar du, att man bör gömma den och spela död som Maja Lisa Sprinchorn?
Jag måste vara den jag är och därmed punk- tum, som du själf brukar säga, Erik Gustaf. "
" Nej, hvarför skulle man gömma sin lefnadslust? "
sade Erik Gustaf.
" Men mig synes det, som om en flickas själ kunde liknas vid en blomknopp.
Man ser endast det yttre och anar den gömda härligheten.
En gång slår den väl ut, säger man sig, öppnar sig för en blott eller för hela världen.
— Se här är visst JULNUMMER ett starbo, " tillade han.
" Har du sett det, Lisa Cajsa? "
Men jag brydde mig inte om starboet i den stunden.
" En eller hela världen, " sade jag.
" Kan då inte en vara det samma som hela värl- den? "
" Det måste du fråga en annan om, Lisa Cajsa.
Mig tillhör det inte att svara på den frågan, " sade Erik Gustaf.
Eftersom jag frågade honom, ville jag naturligtvis ha svaret just från honom.
Men det kunde han inte begripa.
Han var mycket intresserad af vår träd- gård och sade, att min far hade all heder af sina trädgårdsanläggningar.
" Bakom söta fars trädgårdsanläggning står Lisa Cajsa, " sade jag.
" Den här bersån och den här och det här blom- kvarteret är hennes tanke.
Söta far låter Lisa Cajsa få hvad hon vill. "
" Måtte lifvet inte bli strängare än söta far ", sade då Erik Gustaf och log mot mig.
Salsfönstren stodo öppna, och någon började spela på klaveret.
" Det är Jeanne Marie, " sade Erik Gustaf " Kom! "
Och så skyndade vi in.
Inkomna i salen funno vi Jeanne Marie vid klaveret, spelande en symfoni af Haydn.
Hon spe- lade förträffligt.
Erik Gustaf vände no- terna åt henne.
Alla andra lockades in, och sedan dansade vi.
Jag dansade en hambopolka med Erik Gustaf.
Ack, om den polkan räckte ännu!
Då klockan slog åtta, gjorde söta mor slut på dansen, men medan det dukades, lekte vi sista paret ut på gården.
Jag lät Erik Gustaf ta mig.
Till kvällen fingo vi plättar och hallonsylt.
Efter maten lekte vi hök och dufva, tills moster Agneta sade till o m vagnen.
Vi stodo under körsbärsblommorna.
korf.
Men så stod jag inte ut längre.
Jag har sprungit ifrån alltihop, och söta mor får bli ond.
— Samuel Troili har varit här i dag.
Jag tvättade mina händer och satte ett rent förkläde på och gick in i salen och drack kaffe tillsammans med honom och söta far.
Samuel berät- tade, att Erik Gustaf inte kommer hem till julen.
Min första jul sedan — sedan jag blef mamsell Lisa Cajsa.
Och min nya söta klädning!
Jag tycker inte om Samuel Troili.
13 januari 1800.
— Det är natt, och jag sitter och skrifver vid mitt eget ljus, det vill säga, jag har fått det af söta mor, och jag har själf stöpt det.
Då vi stöpte ljus i höstas, fick jag af söta mor tre hela ljus med löfte att få tända dem, när jag behagade.
Det här är det andra, som nu brinner ner.
Minns du, hvad jag tänkte, lilla ljus, medan jag sänkte dig i den sjudande talgen, så att du blef tjockare och tjockare?
Jag tänkte på ju- len — julnatten med sprakande bloss och ljus i alla fönster och kyrkan som Nu är min födelse- dag slut.
Sexton år!
Måtte lifvet inte bli strängare än söta far, sade han.
Lisa Cajsa — med förlof, mamsell Lisa Cajsa, är du riktigt säker på, att du vet ännu, hvad du vill att lifvet skall ge dig?
Kanske, kanske inte!
2 4 juni 1799.
— Det är midt i natten, midsommar- natten, drömmarnas natt.
Jag har dansat kring majstången.
Jag har dansat med Erik Gustaf.
Jag tror, att jag var gan- ska söt i min nya schäferhatt.
Jag un- drar, om Erik Gustaf tyckte, att jag var söt.
Nu måste jag sofva och drömma på de nio blom- morna.
Jagvet, hvem jag vill drömma om.
5 december 1799.
— Korf och bara korf — hundra alnar korf, tror jag.
Jag har suttit i köket hela dagen och stoppat — Det är natt och jag 5 - sitter och skrifver vid mitt eget ljus.
ID UNS JULNUMMER en blixtrande diamant och trängsel af människor och nickar och handtrycknin- gar i ljus och mörker och alla bortflugna hemkomna — alla.
Och så julbjudning- arna bygden rundt, lek och dans och dans och lek.
" Tjuf och tjuf det skall du heta, för du stal min lilla vän. "
Dans sedan bahytterna kommit på och hästarna stodo och skrapade med hof- varna i snön utanför dörren.
Jag var glad den stunden, då du kom till, lilla ljus, glad i mina tankar.
Men i dag är jag inte glad.
För resten är det inte dag nu, det är natt, och vi ha nyss kommit hem från Ransberg, där vi dansat ut julen.
Jag har tömt den sista bägaren julöl och dansat mig trött och druckit mandel- mjölk och ändå inte varit glad.
Jeanne Marie har haft bref från Erik Gustaf.
Han har varit i Fa- lun i jul, och han har haft så roligt där.
— Faluflickorna äro så vackra, hade han skrifvit, det vack- raste Jeanne Marie kunde tänka sig, hade han sett.
Jeanne Ma- rie tog sig den fri- heten att i leken likna mig vid en slända.
Jag svarade med att likna henne vid ett helgon utan gloria.
— G o d natt, lilla ljus!
Nu klip- per jag bort din låga.
24 juni 1800.
" Hej, Tantalona, röda band i skona, spritt nya strumpor, himmelsblåa band! "
Här har varit mid- sommardans i dag, majstång med krans och krona och vimp- lar och målade ägg.
Erik Gustaf är hem- ma.
Han är längre, lärdare, förnämare — kärare.
Tre danser med Erik Gustaf!
Tre!
spinnrocken surrar och linet blir till tråd i min hand, går tanken långt, långt bort.
Och så kommer den i kvällen till Erik Gustaf, knackar på hans dörr och stiger in.
Erik Gustaf sitter lutad öfver sina böcker och läser, eller också sitter han vid klaveret.
Hans hår ligger framdraget till tinningarna, men öfver pannan ligger det struket från vänster till höger.
På kinden har skägg vuxit fram förbi örat och ned.
" Har du glömt Lisa Cajsa Ek? "
frågar jag, och jag tror nästan, att jag hviskar det i hans öra.
" Hon har inte glömt dig.
I vårdagarna, då väfstolen smällde och väfven växte, satt hon och drömde om sommaren och om dig.
Men då väfven var slut och sommaren kom, kom du inte.
Så gick sommaren sin kos, fylld af längtan.
Och nu är det höst, och Lisa Cajsa sitter och spinner och spinner — — —. "
jotter.
Bal på Lerlånga bruk, ny nättel- duksklädning, hvita strumpor och svarta skor.
Erik Gustaf kommer med.
4 januari 1803.
— Klockan är 1 på natten — spöktimmen alltså.
Jag tror inte på spöken, jag har inte sett några ännu.
— Vi ha nyss kommit hem från Ransberg.
Ännu ljuder musiken i mina öron, ännu dansar min själ.
Jag kan inte tänka, jag bara dansar, dansar med Erik * Gustaf Geijer.
Han dansar inte i Upp- sala, sade han, men i Värmland måste han dansa.
Vi väfde valmar tillsammans, Erik Gustaf och jag.
" Så väfva de valmar, så slå de tillsamman.
Väfva valmar och slå tillsamman och låta skottspolen gå, gå. "
6 januari 1803.
- igen.
Nu äro vi hemma I dag har det varit julkalas på Ransäter.
Erik Gu- staf spelade en egen komposition och en melodi af Mozart.
Jag ville gråta, gråta.
Men man gråter inte, så att andra se det.
Hvarför gör man inte det?
Man skrattar ju, så att andra se det.
Ja.
Och så dan- sade vi.
Strängarna ljödo, och polkan gick.
Men så tog dagen och dansen slut.
I farbrors rum var lustigheten stor, då ytterkläderna to- gos in, och hvar och en skulle ha sitt.
Erik Gustaf fann min bahytt och knöt ban- den.
Jag hviskade till honom: " Tju- gondedagen dansar man hos oss, och då öppnar du dan- sen med mig. "
— Hvad tänker Erik Gustaf?
När skall jag få veta det?
15 juni 1803.
- Tjugu år!
Jagskurade OI5 salsgolfvet så hvitt som snö i går, och söta mor.
har strött Medan spinnrocken surrar, går tanken långt, långt bort gröna blad öfver det 22 oktober 1802.
- Jag har skrifvit ett i dag.
Jeanne Marie och Lotta och Sofia 27 juli 1801.
— I dag har här varit slåtteröl.
Då jag höll på att duka de bref till Erik Gustaf.
Jag har bedt honom Lagerlöf och Maja Lisa Sprinchorn kom- att skaffa mig en tafla, som jag kan sy mo hit klockan fyra i morse, och klockan långa borden på gården, kom Erik Gustaf och Jeanne Marie.
Erik Gustaf lät ost- efter.
Nu går jag och väntar på ett fem väckte de mig med sång och skratt och kaffe med saffransbullar till.
De kakan smaka sig väl.
" Jag förmodar, att bref.
hade klädt ut sig, och Sofia hade en Lisa Cajsa står som konstnären bakom 4 november 1802.
— Bref från Erik kortlek i fickan och spådde mig på säng- verket.
Det är en förträfflig konst, " sade Gustaf.
Jag har gömt det innanför mitt täcket.
Jag skulle få se den jag har kär, han.
klädningslif.
" Kära Lisa Cajsa, " står det.
innan solen gick ned.
I salen var ett bord " Du har inte misstagit dig, min käre " Den omskrifna taflan har vållat mig klädt med blommor i ring och gröna löf.
gudson, " hörde jag söta mor svara.
åtskilligt bryderi, emedan jag ej förstod, Klockan tre kom den andra ungdomen från Erik Gustaf spelade en melodi af Co- hurudan tafla du menade.
Jag vände mig Ransäter och Samuel Troili från Ransberg relli för oss och lofvade att skrifva af den till fru Heijkensköld, som var här i går, och ungdomen från Lerlånga och från åt mig.
Jeanne Marie talade om, att Erik och bad henne om ett råd.
Hon följde prästgården.
Gud signe dem alla — Gustaf själf komponerat en melodi.
Men mig till en tapisseribod och valde ut ett mest dock en!
Erik Gustaf blir något den fick jag inte höra i dag.
En annan mönster åt mig.
Jag sänder det här.
mer för hvar gång jag ser honom, något gång.
Nu går jag och väntar på en Måtte det bli till din belåtenhet!
— Ha mer och något mer.
Jag känner inte annan gång.
ni snö i Värmland?
Här gå vi och vänta igen mig själf, då han är med.
Jag säger, på snö.
— Jag kommer hem till jul.
Vi 2 oktober 1802.
- Nu är^ det höst.
träffas då — i dansen.
Erik Gustaf. "
— det jag inte tänker, och tänker inte det jag säger och rodnar — rodnar.
Spinnrocken har kommit ned ifrån vinden.
Trallala i dansen!
24 juni 1803.
— Vi ha dansat kring Söta far har köpt två pund lin i Karl- Annandag jul 1802.
— Alla ha rest majstången.
Erik Gustaf berättade, att stad, och söta mor har vägt upp ullen.
Kardorna rassla och gå i köket.
Jag vet till kyrkan.
Jag är ensam hemma.
Hals- han inte reser till Uppsala i höst.
" Då duk på hufvudet och håret fullt af papil- blir det sommar ända till jul ", svarade något annat, som också går.
Medan
IDUNS jag.
Erik Gustaf lade armen om mitt lif, och vi dansade ut.
Hela sommaren, hela hösten, hela lifvet kanhända, kan- hända!
Taltrasten sjöng inne i skogen, fiolsträngarna darrade och hjärtat slog.
Lisa Cajsa, Lisa Cajsa, du gömmer på en stor hemlighet, och du är ensam om den ännu — ännu.
, 23 december 1803.
- Erik Gustaf fått Svenska akademiens stora pris ett äreminne öfver Sten Sture d. ä. står i tidningen.
Söta far läste upp för oss.
Så mitt hjärta dunkade!
jag förstår, lilla hjärta, du var stolt, som långt före Svenska akademien Erik Gustaf ditt stora pris.
har för Det det Å, du, gar 10 juli 1804.
— Vi ha varit på Ran- säter.
Vi voro många där — för många.
Fru Geijerstam var där och Liljebjörns på Odenstad, jag har inte sett Anna Lisa Liljebjörn förut, och kapten Rappholt och all ungdomen här omkring.
Erik Gustaf spelade för oss och resonerade mycket om musik med fru Geijerstam och kap- tenen.
Han spelade också boston med de äldre, medan vi dansade och lekte.
Anna Lisa Liljebjörn är mycket söt.
Hon kallade Erik Gustaf för snillet, då hon talade om honom.
Hon är bara tret- ton år.
3 september 1804.
— Erik Gustaf har rest.
Det är höst.
10 april 1805.
— Dagarna ha blifvit långa.
Väfven ränner och skytteln går.
Det, som spanns på hösten till garn, blir väf nu, den finaste linneväf.
När får jag väfva till eget b o?
När får jag visshet om det jag grubblar öfver, medan skytteln går?
5 juni 1805.
— Jag har varit på Ran- säter.
Erik Gustaf kommer hem till mid- sommar.
— Jägmästar Gran gjorde säll- skap med mig genom skogen.
Jägmästar Gran sitter ännu där nere i söta fars rum.
Jägmästar Gran kan gå.
7 juli 1805.
— Erik Gustaf följde mig till vägs, då jag gick hem från Ransäter i dag.
Jeanne Marie stannade hemma, ty Samuel Troili var där.
Tack för att du stannade hemma, Jeanne Marie!
Du trodde inte, att Erik Gustaf skulle följa mig då, men det gjorde han.
Han följde mig ända till grinden i skogen.
Hvad talade vi o m?
Det vet jag inte.
Han talade visst om Uppsala och filosofien och någon, som hette Höijer.
Han drömde om filosofien, medan han studerade gre- kiska, sade han.
Och så kom grinden i vår väg och skilde oss åt.
Vi gingo åt hvar sitt håll.
— Hvad är då filosofi?
Inte är filosofi lifvet.
20 februari 1806.
— Erik Gustaf är nu filosofie kandidat, och han skall visst promoveras till filosofie magister i år.
Erik Gustaf är som eken, som växer upp- åt mot själfva solen och grenar ut sig åt alla håll för att kunna omfatta allt.
Och jag är blomman, som står stilla och dof- tar och doftar för att med min doft locka en enda till mig.
Är eken lyckligare än blomman?
Är det lyckligt att veta allt?
Jag skulle vara lycklig, om jag blott visste — visste — — —.
18 juni 1806.
— Erik Gustaf har varit här.
Vi gratulerade honom.
Han är filo- sofie magister nu.
Han talade om poesi, musik, filosofi.
Jag satt., och tänkte på det han ej talade om.
Är det det enda JULNUMMER han inte vet?
— Det blir mycken lek och dans i sommar, sade Jeanne Marie.
Dans!
Kan foten vara lätt, då hjärtat är tungt?
Men hjärtat är ju inte tungt.
Här finns ingen att frukta, och du får luta dig mot Erik Gustaf i dansen.
Hvem vet — hvem vet!
19 juli 1806.
- Erik Gustaf och Samuel Troili ha rest till Odenstad.
Anna Lisa Liljebjörn är vacker.
Anna Lisa Lilje- björn är 15 år.
15 oktober 1806.
— Jeanne Marie har haft bref från Erik Gustaf.
Han träffade Anna Lisa Liljebjörn på Frösvidal, då han for till Uppsala.
Hvarför var hon där, och hvarför kom han dit just då, och hvarför talade Jeanne Marie om det för mig?
Ute blåser nordanvind.
Kall och frusen är min kind.
Här är vinter, sommar där.
Lifvet som naturen är.
29 mars 1807.
— Erik Gustaf har hälsat till mig i Jeanne Maries bref.
Han har tänkt på mig.
Här är sommar, vinter Lifvet som naturen är.
där.
Midsommar 1807.
— Jag tror nu, att det finns spöken, som smyga tysta om- kring och korsa vår väg.
Jag är rädd.
Anna Lisa Liljebjörn var med vid mid- sommardansen.
Anna Lisa Liljebjörn var klädd i hvit nättelduksklädning.
Anna Lisa Liljebjörn blir på Ransäter hela som- maren.
/ juli 1807.
— Vi äro bjudna till Rans- berg.
Jag har vridit om papiljotterna i mitt hår, så att det svider.
Å, men hjär- tat svider ändå mer!
15 september 1807.
— Välkommen höst!
Sommaren har varit som ett enda festtåg.
Dans om natten och lek om dagen: ringkastning, sista paret ut, hök och dufva.
Promenader i kvällsdunklet och gökotta vid soluppgången och sång och musik - och musik och sång.
Och alltid det hvita spöket och den stora rädslan.
Erik Gustaf är nu i Uppsala och Anna Lisa på Odensdal.
Söta far har varit till Karlstad och köpt lin, och spinnrockarna ha tagits fram.
" Ungmön vid sländan satt, sorgsen både dag och natt. "
19 december 1807.
— De ha kommit.
Erik Gustaf har kommit till Ransäter och Anna Lisa till Ransberg.
De körde här förbi.
Erik Gustaf höll tömmarna, och Anna Lisa satt bredvid honom i sin skinn- kantade bahytt.
Bjällrorna klingade.
Sko- gen stod i skrud.
En spöksyn för min själ.
Ångest, rädsla.
Lifvets lycka står på spel.
/ augusti 1809.
— Erik Gustaf är för- förlofvad med Anna Lisa.
Erik Gustaf har rest till England.
Tårar.
Tyst!
tyst!
15 november 1809.
— Snön yr, spinn- rocken klagar, garnet växer.
Hvem spin- ner jag för?
— Söta far ropade mig in till sig.
Hjulet stannade, jag gick.
Jäg- mästar Gran har varit här, han kommer igen i morgon.
Han vill, att jag skall bli hans hustru.
Söta far och söta mor önska det.
Jag får inte vara motsträfvig längre.
Jag kysste söta far och söta mor på handen.
Jag satt vid spinnrocken igen.
Hjulet brummade.
Det är för jägmästar Gran jag spinner.
15 november 1816, — Jag sitter vid brasan i min egen sal och spinner.
Jag sköter om mitt stora hus: make, barn, tjänare, gäster.
Visthusboden är fylld, ölet i källaren tryter aldrig.
Spinnrockarna surra, väfstolarna smälla, och kopparkär- len blänka som solar på väggarna i mitt kök.
Klockan 4 om morgonen stiger jag upp till arbete, klockan 9 på kvällen äro alla nycklar hos mig och alla ljus släckta.
— Men i skymningen sjunger jag för mina små och berättar sagor från lifvets vår och lifvets sommar.
Nu är det vinter, lifvets vinter.
Ingen sol, inga blommor, ingen lek, ingen dans.
— Erik Gustaf har i år fört sin brud hem till sig.
Inte är väl sommaren slut där — blir den väl någon gång slut?
— " Du är god, Lisa Cajsa, " sade min man i dag.
— Är jag g o d?
(Illustratör; Georg Pauli.)
t
ID UNS JULNUMMER mm APRIL.
EN D I K T C Y K E L AF OSÖAR LEVERTIN.
HÄLSNING.
INGENTING kan du lofva mig, Ohördt ny och evinnerlig löftesbryterska kära.
stormar din röst och darrar.
Tron jag för längesen mist på dig, Själar och fönster öppna sig tron på din ljusa lära.
ända till takens spärrar.
Långt från din brusande knoppningsstig Kvalfull är glädjen och ytterlig.
stegen min vandring bära.
Sälla tokor och narrar!
Ändock med visor välkomnar jag dig, Ingenting kan du skänka mig, orostifterska unga.
där vid min bok jag sitter.
Väck till naturens och könens krig Ljus till ungdom och dårskap stig, världen med gäckande tunga.
ej jag skall skåda det bitter.
Frön och hjärtan till lifvet vig, Drömmarnes vår — än jag älskar dig, du som lär safterna sjunga.
när du strör andra ditt glitter.
PANDORA.
SMALAXLAD, blek mot späda barmen Låt hela vida rymden fyllas hon slutna alabasterasken af dröms och dikters fjärils fladder, höll hårdt med båda händer tryckt.
af åtråns yra sländelek.
Lätt rägn från riset rann mot armen, Låt af ditt guldstoft allt förgyllas men stum och stel var ansiktsmasken och fågelns lockrop, flickans sladder i sols och skuggas växelflykt.
bli sång af lidelse och svek.
" Pandora ", ropet hven med vinden Af sädeskorn sprid strida skocken, från bergen, klyftorna och snåren, gjut glöd i jord, som är förhårdnad, från källorna i tinad ängd.
gif gräs och sköte skapardrift.
Tungt håret sjönk mot sänkta kinden.
Tänd flammor under ögonlocken.
Hon hörde kallelsen af våren, Gif längtans blekhet, famntags rodnad, men hårdare höll asken stängd.
gif rus och etter, grodd och gift.
Pandora, världssådd, dödssådd bär du, Pandora hörde vårstormsropet.
all lifvets frön, all blodets gnistor, I ängsladt stela ansiktsmasken oändliga till kraft och tal.
log bleka munnen vekt och skyggt.
Lottdragerskan, den trolska är du, Som ungmor bär sitt barn till dopet, som öfver hjärtan, fält och kistor hon gåfvoöfverfyllda strör ångest, salighet och kval.
bar stängd mot späda brösten tryckt.
— 8 — asken i
IDUNS JULNUMMER PARKEN.
EN SÄLG strök silkeslena hängen mot munnen på en gammal faun.
- Det var en bortglömd faun af sten, Han smekte den med hårig hand.
som sof bland buskarna i parken Han njöt det sammetsfina med vridna, bockraggsbruna ben och skärt och hvitt i solens brand i dvala som ett djur på marken.
sken köttet under ljusa dunet.
fjunet, Hans skägg var tofvigt, luggen grå, Sval var hans frukt, dock från den gled hans högra framtand var försvunnen; liksom en solkyss öfver kroppen — som flickan kittlar med ett strå, i jubel böjde faunen ned strök våren sälgens blom mot munnen.
mot munnen purpurröda toppen.
Den gamla faunen sof, men log Ett sken, som från en ynglings blick, mot lustig solskensbild ur minnet, bröt fram ur brusten ögonspringa.
som om befriad blodström drog Men öfver sol ' n ett regnmoln gick inunder vinterskrumpna och tungt sjönk samman luden bringa.
skinnet.
Vid sommartorra bäckens bukt En skugga föll mot sanden dof.
i dungen låg han sammankrupen, Af drömmen flydde solskensspåren.
men ren mot gapet lyft den frukt, En gammal faun sin dödssömn sof som skulle ljufligt läska strupen.
bland blomsterhängena i våren.
ETT MOTE.
EN KVINNA kom ur myrtenskogens bryn Densamma höga, milda, som en gång med dagg från bladen glittrande i håret min ande stärkt med stilla ödesorden och pannan skuggad lätt af morgonskyn, och smärtan söft med silfversträngad sång.
men grönskans sken från solomflutna snåret Men själf en vilsevandrad främling vorden längs dräktens vader gled och hvita hyn.
på hvardagsvägen, larmande och lång, Hur blödde ej vid denna vårens syn nu andlöst lyssnande till hennes gång djupt i mitt bröst det aldrig läkta såret.
jag bidade med blicken böjd mot jorden.
Ty många långa år försvunnit visst, Hön nalkades och hennes närhet blef se ' n på min väg jag mött den smärta som första knoppningsnattens kvinnan sus om våren.
med sin högtidligt lyfta myrtenkvist, Hon gick förbi och hennes bortgång blef den dyrkade och svikta härskarinnan.
som fall af flingorna, som hölja båren.
Hur var jag ej förändrad sedan sist.
En spökhand öfver minnet korset skref.
Mitt hjärta grånat, själen helgden mist, Mot män ' skotorget åter stum jag dref men lika ung och ren var än prästinnan.
och fruset log mot aldrig läkta såren.
(Illustratör: — Ingeborg 9 — Udden.)
m (f
ID UNS KYRKATH EN JULNUMMER Finn ZK Ö DJA GAMMAL SAQEN AF ANNA F ÖR L Å N G L I G A tider se ' n drog en skara finnar frå§.
fädernebygden för att slå ned sina bopålar i främmande jord.
De voro inalles endast femtio personer ocli utgjorde tydligen kärnan af en befolk- ning, som länge lidit under betryck.
De voro härdade och viljestarka och ut- vandrade ej från ett soligt drufvoland, utan buro på tunga minnen af nödår och svält.
Men de visste, att i grannlandet gaf åkern bättre gröda, och därför medförde de boskap, redskap, utsädeskorn och framtidshopp.
Gård och grund hade de j u måst lämna, men tomhändta kommo de dock ej åstad.
Och på stigar, långt belägna från köpstäder och stråkvägar, letade de sig fram till en bygd, vid hvars åsyn de måste tacka Her- ran och säga: " Här vilja vi stanna och bygga oss hyddor.
Här är oss godt att vara! "
Odeskogens djupa allvar omgaf j u allt som med en mörk ram.
.
.
men hvilken leende bygd, hvilken bild af paradiset!
Här fanns en sjö med godt fiskevatten och ett vattenfall, som hängde likt en hvit slöja öfver branten.
Här fanns en dalsänka med lummiga jaktmarker.
Här funuos ängar med surrande bin och fladdrande fjärilar.
Här funnos vildrosor och sångfåglar, hvilkas drillar voro som pärlor och jubel och vemod.
.
.
Ja, här ville de bygga och bo, och innan de tagit ett spadtag i den svenska mullén, innan de vändt en yxa mot stam eller snår, döpte de platsen till " Pinnerödja ".
Så friskt, så nytt syntes ju allt, men när de började rödja och svedja, funno de dock, att trakten för åtskilliga årtionden sen varit bebodd.
Och vissa tecken angåfvo, att här hade digerdöden en gång utfört sitt tysta, hemska utrotningsverk.
Rurudungar och apelgårdar flätade mångenstädes samman sina grenar, spår af uttorkade brunnar och lämningar af människoboningar påträffades öfverallt.
Liemannen hade, här som annorstädes, tro- ligen härskat enväldigt, och de som räddat sig med flykten hade aldrig dristat åter- vända.
Rj ärran från hembygden hade de KNUTSON.
hos sina efterkommande fortplantat skräcken för pesthärden, där askan sålunda fick falna i frid.
Rörst ett århundrade därefter flam- made ärilens eld åter upp, tänd af en ny ätt.
Spåren af det förgångna undansopados snart.
Hvad som dugde af det gamla foga- des in i det nya.
Af stenar ur ruiner bygg- des fasta murar, och alla värdefullare fynd, såsom vapen och redskap, smycken och käril, delades samvetsgrant såsom mellan arfvingar.
Knotor och skallar, som upphittades, sam- lades omsorgsfullt och lades i en stor grift, å hvars mull korsot restes.
T y kristna be- grofvo här kristna.
Tiden gick, nej, flög under rastlös id.
En- dräkt rådde, och därför följde lyckan nyod- larnes företag.
Snart ringlade rök från skor- sten och mila, snart gick boskapen i hägnad hage, snart lyste åkern gul af mognande korn.
D e ädlaste och visaste i det lilla sam- hället styrde och ställde, och man lefde näs- tan som i en guldålder.
Alla bådo äfven, att Gud nådeligen ville fördröja den dag, då landets rätte inbyg- gare skulle finna vägen till Rinnerödja.
T y då skulle förvisso frid bytas i strid och främlingsskapets lidanden begynnas.
Dessa finnar voro enkla, olärda män, och ingen af dem var förfaren i bokliga konster.
Men de mest själs vakne hade, ända sedan utvandringen, ristat tecken i trästafven och sålunda hållit tideräkningen vid makt.
Af himmelens tecken visste man för resten tydligt och klart, när det var vintersolstån- dets tid.
Då borde man j u fira Kristi födelse- fest och så i dubbel måtto glädjas åt ljusets ankomst i världen.
Och när Gud gaf hälsa och välstånd, hvar- för skulle man då ej här som annorstädes prisa hans son och önska hvarandra en god och glad jul?
Ja, så godt sig göra lät, dyrkade man Gud i Rinnerödja, men kvinnorna klagade dock stundom öfver, att de måste sakna kyrka och klockeklang.
En man, som en gång lyssnade härtill, sade: " Hvad skulle vi med den klingande bjällran?
Inkräktare sådana som vi må ej —.
10 — på något sätt stöta i basun. "
Och en annan man inföll: " Där ingen tror sig omatt vara präst, där får man reda sig utan kyrka. "
Men Ragundis, en kvinna, hvars ande blifvit luttrad i lidandets ugn, sade mildt: " Man åstundar kanske inte någon präst, utan endast ett stilla, helgadt rum, där man kan skudda af sig de hvardagliga bekymren och i ostörd ro få tänka på sin själ och sin Gud. "
Rör de ordens skull började äfven männen längta efter den tysta fristaden, och fast ingen sade något ditåt, sysslade dock mången tanke redan med kyrkobygge.
När ett barn frågade Ragundis: " Hvad är en kyrka för slag? "
svarade hon: " Det är ett stort, härligt rum, där man endast talar om Gud. "
Runar, en man af mildt, djupt sinnelag, sade då: " Hela jorden borde rätteligen vara ett stort, härligt rum, där människorna endast talade om Gud eller öfvade det goda, hvilket ju i grunden kan räknas för detsamma. "
Ragundis gaf honom rätt häri, men hon tillfogade: " Endast några få starka andar kunna trifvas med det vida och det höga och tillbedja i anda och sanning.
Hela naturen är för dem tempelprakt och » öfver allt spörja de ekot af den allsmäktiges " varde ".
Men för de många svagas skull, måste där finnas ropande röst och ljudande malm, bildprydd kyrka och doftande rök.
Må därför Herren se till oss och i sinom tid gifva hvad vi bäst behöfva. "
Där hemma i det finska landet hade Ra- gundis gärna lyssnat till predikomunkarne, och som hon ägde en sällspord klarhet i upp- fattningen, hade hon förmått taga det bästa ur allt, rata skalet och behålla kärnan.
Där hemma i det finska landet hade hon varit lyckligt gift, och vid mannens frånfälle trodde mången, att sorgen skulle tvinga henne till fullkomlig afsöndring från världen.
Men Ragundis gick inte i kloster, hon stannade som tjänande syster ute i vimlet, och till stor välsignelse var det förvisst, ty utan hennes bistånd hade väl knappast utvandrin- gen kunnat försiggå.
Hon var nämligen den enda bland ut- vandrarne, som ägde stora jordagods och kunde något offra för allas väl.
En man, som äfven * stod högt i anseende bland nyodlarne, var Runar.
En tid efter utvandringen blef han änkling.
Mellan honom och Ragundis knöt sorgen liksom ett band af fin förståelse och de sökte ofta tröst i hvarandras sällskap.
Men de tänkte aldrig på giftermål.
Med blida ögon sågo de där- emot, att deras barn Ingul och Marjo älskade hvarandra, och stundom talade de om, hur sällt det skulle kännas att få lägga samman deras händer en gång och välsigna dem.
De blefve visserligen det första ungfolk, som bddade hjonelag i Rinnerödja.
Af alla boningar i Rinnerödja fanns där ingen så rymlig och välbygd som Ragundis '.
Vid juletid samlades man också alltid hos henne, och det var glädjefullt att se hur väl- prydd stugan då var.
Marjo var sällspordt skicklig i handaslöjd, men hon kunde ej blott spinna och sömma, hon kunde äfven med rik inbillning trolla fram sagolik skönhet.
Och eftersom Ragun- dis förstod sig på att pressa färgämnet ur mossor och blomster, visste man desslikes att göra tankeleken brokigt glad.
Så hade hon sömmat en väggbonad, som särskildt framhöll julens betydelse.
Där fanns hela den bibliska historien om den ldle Jesus i krubban och Josef och Maria
IDUNS och herdarne på marken och änglarna i skyn.
Och kring bonadens kant flätade sig en krans af liljor och palmer, och öfver det hela lyste de tre vise männens stjärna med långa, gula strålar.
Barnen stodo här som inför en öppen bil- derbok och med stilla allvar uttydde Ragun- dis allt.
Ja, Runar den djuptänkte och Ragundis den minnesgoda uttalade under sådana hög- tidsstunder månget ord, som aldrig glömdes, vare sig af gammal eller ung.
Sant är: Gud låter sig aldrig vara utan vittnen.
Men åtrån efter den stilla, helgade frista- den aftog ej med tiden, och de, som i årvis gått där och tänkt på kyrkobygge, ledsnade slutligen på att bara tänka i tysthet.
Så blefvo tankarna ord, ord hvilka först hviska- des man och man emellan, men sedan utta- lades både rent och rakt.
Det gällde dock mera än ord, och när finnarne samlades till allvarlig rådplägning, funno de alltjämt saken vara betänklig.
En man sade: " N o g kunna vi bygga stu- gor, så att de duga för oss, men att bygga Herranom ett hus, det vill mera till.
Konst- förståndiga böra de män vara, som leda så- dant företag, och stora medel måste de äfven hafva till sitt förfo- gande.
Hvar taga bröd i öknen? "
JULNUMMER komma ut i vildskogen.
De skulle inte bara hugga furustammar, nej, de togo allt med sig pilbågen så väl som yxan och ämnade vända åter med rika jaktbyten.
Men den blonda, rosenhyade Marjo bad, att de framför allt skulle hämta hem några unga granar med toppar som spiror och bruna kottar hängande mellan grönskan.
Med dem skulle hon pryda storstugan, ty det var inte jul utan granar, tyckte hon.
Och Ingul, en mörk, vacker yngling med brinnande bruna ögon, sade leende: " Finns där något grant i skogen, så nog skall det komma till Pinnerödja.
Grant skall grant ha. "
Och eftersom flickan tydligt visste hvad han syftade på, drog hon sig strax från gluggen.
Men modern, som äfvenledes stått där och åsett männens tillrustningar, stan- nade tills kälke efter kälke försvunnit vid skogsbrynet.
Med drömmande andakt betrak- tade hon.
det tysta vinterlandskapet med dess bländande vidder och lundar, skrudade i glittrande hvitt.
En längtan efter renhet och gonade sig Tid stockelden.
D e voro väl försedda med pälsar och fällar och matsäckar, och någon nöd kunde det knappast gå på dem.
Och dagarna voro så blåa och soliga ' och kvällarne upplystes af måne, stjärnor och snöhvit mark.
Det var j u ett väder som hade det varit beställdt.
På julaftonen återkommo männen.
Kvinnor och barn ilade dem till mötes och barnen jublade vid åsynen af de lastade kälkarne.
Stammar, som behöft många år för att växa i styrka och omfång, hade här fått stupa för yxan, men man hade äfveri gjort Marjo till viljes och forslat hem smärta unggranar.
Och att pilbågarne ej varit med i onödan, därom vittnade tunga knippen af blåglänsande tjädrar och ullhvita harar.
Man hade utfört ett styft arbete vid tim- merhugget och jaktlyckan hade varit god.
Men det var ej för den orsakens skull, som männens ögon strålade och Runars stämma bäfvade i klangen, då han sade: " Kära vän- ner, samlens alla med oss i Ragundis ' stuga.
V i hafva stora ny- heter att förkunna. "
Framför den flam- mande ugnen i Ragun- dis ' högtidsstuga sutto snart alla i förtroligt lag, och Runars kinder glödde som en yng- lings, då han sade: " Nu må vi fira jul med särskild gamman, ty den Allsmäktige har sett till oss i nåd, och hvad I fromma kvin- nor länge sökt i bön, det hafva vi män nu slutligen funnit. "
Till hans mening slöto sig strax några, och en man fortsatte bittert: " Ja, hvar skall man taga gyllene käril och doftande rökelse, färgade fönster och bildprydda skåp, kloc- kor och klingande spel?
Kristus skall väl inte dyrkas som i en lada eller i en storstuga?
Ett träkors kan man väl yxa till och sätta på en grift, men inte passar sådant fusk- verk att ställas på altaret i Guds hus. "
Han tystnade och sågmed mild förnöjelse ned på alla dessa för- vånade anleten.
Ra- gundis tänkte:!
" Hör jag rätt, har Gud re- dan skänkt oss kyrka?
Då måste det hafva Man hade utfört ett styft arbete vid timmerhugget, och jaktlyckan hade varit god.
skett ett under. "
Och då hennes kloka, frågande blick träffade Men Runar tyckte, att .. den där " tysta ro fyllde hennes själ, och hon upprepade honom, begynte han strax lugnt och klart fristaden " ingalunda borde.kallas för " Guds sakta Runars ord: redogöra för hvad som händt.
hus ".
Här som alltid, menade han, " åstun- " Hela jorden borde rätteligen vara ett dade människan något för egen räkning, och stort härligt rum, där människorna endast Sju dagar hade de huggit och donat all- tyckte man, att ordet " kyrka " klingade för talade om Gud eller öfvade det goda, hvilket deles efter behag därinne i vildskogen, men högt, kunde man j u så gärna säga " försam- j u i grunden kan räknas för detsamma. "
så råkade de in på en riktig ödestig, där lingshus ".
Emellertid fann han, att saken Så sant han talar, men för våra jordiska de stötte på plötsligt motstånd.
Och det behöfde mogna, och därför rådde han till att sinnens skull, våra skumma ögons skull be- var inte det vanliga hindret i form af fall- låta den hvila ännu en tid.
gära vi dock det låga och trånga i stället färdiga ruiner, nej, det var murar, fasta för det höga och vida.
O Gud, hvarför äro murar, som trotsade eggen med tung styrka.
" Låtom oss, alle man, fara till skogs, " vi så små, då du är så stor?
manade han, " fara och hämta hem timret, Man blef nyfiken på saken, och småskogen, sedan samsas vi nog om huru vi skola som ymnigt frodades där rundt omkring, Men så kom det med ens för henne, att bygga. "
mejades utan misskund.
De härdade trädjät- Guds fadershjärta måste ju mest ömma för tarne fingo nog också sina knäckar, men Alla voro strax villiga att följa hans råd.
dem, som äro svaga i anden, och därför man måste gå försiktigt till väga och måtta Den tunga känslan af att nödgas utföra något, knäppte hon sina händer och bad innerligt, huggen, så att ej grenarna föllo för spär- som måhända öfversteg krafterna, skingrades, att denna färd måtte varda rikt välsignad rande tätt.
och där fanns inte en, som ej andades lättare.
och att det ej måtte dröja länge, innan kyrkan stod färdig i Finnerödja.
Men nog skulle hvar och en dra sitt strå Det var intet hastverk, men många armar till stacken och forsla hem timmer till kyrko- kommo i rörelse och ifvern skyndade på.
Ragundis kände, att den bönen blef hörd, bygget.
Och med den saken borde man då Snart nog blef också nyfikenheten stillad.
och då hon återvände till sina husliga värf, rakt inte skjuta upp.
Det var midvintertid låg där liksom en glans öfver hennes an- Och aldrig hade man väntat att få se med månsken och klingande före.
Och efter- lete.
sådan syn därinne i furudunklet.
Tänk: där som kvinnorna voro i full färd med att stöka stod en hel, liten kyrka, öfvervuxen med Männen dröjde emellertid därute i vild- för högtiden, så passade det j u riktigt bra mossor och buskar!
skogen.
D e kommo inte igen vare sig den att just nu vara ur vägen.
dagen eller dagen därpå.
Men man var En hel, liten kyrka med korshvalf, rund- inte ängslig, ty man visste väl, att de voro bågsfönster och torn.
Fönstrens små bly- Så rustade de sig strax ' till affärd, och i full verksamhet och efter slutadt arbete delade rutor sutto ännu kvar, och det tjocka, ungmännen gladdes särskildt öfver att få — 11. —
I DUNS dunkla glaset skiftade som regnbågen.
Tor- nets spira pekade mot sky, fast kopparen var mörkgrön af ärg.
Seklet hade trädt med nötande gång öfver allt, men de mosslupna murarna stodo berg- fasta, och dörren med sina svarta järnorna- ment och sitt konstiga lås tillslöt trofast helgedomen.
Den stora nyckeln hade rostat fast vid hängkroken och man hade all mö ' da att få den loss.
Men man bände och bröt och smorde med matsäckssmöret, tills man ändtligen fick bukt med både nyckel och lås.
Efter sju års förlopp trädde så nyodlarne åter inom kyrkodörr.
Runar gick främst med vargskinnslufvan i hand och hufvudet sänkt.
D e andra männen följde sakta i hans spår.
Dagern, som silade in genom dörröppningen, lyste endast svagt upp föremålen, men till sin för- undran varsnade man dock, att allt härinne var mycket väl bibe- hållet.
Altarskåpen stodo vid- öppna och bildverken prunkade i brokig prakt.
D e trinda ke- ruberna voro rosenhyllta, Marias mantel var himmelsblå och alla glorior glimmade.
JULNUMMER gjorde något försök att sätta kläpparne i gång.
" Om kvinnorna så oförvarandes finge höra klockeklang, så måste den ljuda som ett verop i deras öron, " sade en man, " de skulle ju kunna tro, att det vore ett varsel, en dödsringning öfver oss bortavarande.
.
. "
Men ingen feg fruktan för att klangen skulle draga ofrid öfver deras fredliga dal förspordes.
Nej, i den stunden tänktes ej på sådant, man kom tvärtom öfverens om att snarligen sätta klockan i stånd, ty nu om någonsin borde den väl sjunga sin mäk- tiga sång till Guds ära, nu då man skulle fira KLristi födelsefest.
Och Runar jande sätt: slöt sitt meddelande på föl- Ja, det blef i sanning en g o d och glad jul i Rinnerödja, och en vacker dag, just som solen rosenfär- gade skogen i öster drogo ny- byggarne ut för att besöka öde- kyrkan.
Det var ett grant tåg.
Alla buro brokiga högtidskläder och - de små, som ej förmådde hålla jämna steg med de stora, drogos på kälkar.
Det var pojkarnes göra och det bar också flinkt i väg.
En gammal kraftig jul- hymn uppstämdes.
Och i de manliga stämmornas mörka klang blandade kvinnor och barn ljusa, milda tonfall, som stundom dar- rade af känsla.
T y jubla måste alla, både gammal och ung, öfver den vackra färden i det glitt- rande vintervädret.
Rå altaret stodo monstrans och krucifix.
Och monstransen hade ej mistat sin stråliga guld- glans och korsets emalj målningar voro lika fina i färgen.
Ett par tomma, svartnade silfverstakar syntes framför Kristusbilden, och då man lyfte på några halfvitt- rade, rikbroderade hyenden, af- täcktes kalk och patén, båda af drifvet sdfver.
Det var ingen stark kyla och snölagret låg så lätt, att då någon stötte till en gren, upplöstes dess härliga skrud i skurar af flingor.
Men man skakade skrattande af sig det dansande hvita och vandrade vidare.
I sakristian stod en väldig kista, och då man rannsakade dess inre, träffade man på mässe- skrudar och pärmeböcker och en stor skinntaska full med mynt.
Det var sannolikt en insamling för något fromt ändamål, och då finnarne tummade de små löf- tunna silfverbitarne, sågo de att mynten voro tvåsidiga.
Ena sidan framvisade folk- ungavapnet: lejonet öfver de tre strömmarna, och den andra sidan hade ett bokstafstecken, om- gifvet af tre kronor.
" Ingen skatt är så litet värd att gömma på som penningen, " sade en af männen, " om vi nu- behöfde sådana där tingestar, så dugde dock ingen af de här silfverplåtarne att handla och van dia med bland svenskar.
Det är annan prägel på svenskt mynt i dag än det var för hundrade år sedan. "
dit och stormar och ljungeldar fingo till- sägelse att draga där förbi.
Och tänk: här hafva våra fötter trampat många stigar under dessa sju år, men aldrig har någon af oss gått i don riktningen af vildskogen förr.
V i skulle tydligen ej upptäcka helgedomen förrän just nu, då vi enades om att samla ihop timmer till kyrko- bygge. "
" Ja, Guds vägar äro inte våra vägar, " sade Ragundis, " men i sinom tid bönhör han oss och gifver stundom mera än vi ens våga hoppas. "
Och alla instämde med henne, Just som solen rosenfärgade Ja, härinne hade tiden stått stilla, men öfver den gamla dopfunten hängde ett radband och någon pekade därpå och sade: " En enda kula i det där bandet är mer värd än hela penninghögen, ty aldrig blir den seden föråldrad att bedja till Gud! "
Då föllo alla på knä och bådo tyst till den Evige, och när de reste sig upp, uttalade Runar med hög röst välsignelsen öfver den stundens skönhet.
Sedan lämnade de kyrkan, låste till dör- ren och hängde nyckeln på sin krok.
Nu skulle den inte rosta fast där.
När de så undersökte platsen där m- till, hittade de en liten klockstapel, En rostbrun klocka hade hängt här och te- gat i hundrade år, men af finnarne skogen i öster, drogo besöka ödekyrkan.
nybyggarne " Då ett årtusende för den Evige är det- samma som en dag, så är väl ett århun- drade föga mindre än en timma.
Rör honom lär det väl heller inte ha varit något märk- värdigt att låta ödekyrkan stå där i skjul under en timma.
Det stora i saken är att Gud har tänkt på oss fattiga finnar och sett till våra svaga själars längtan efter det stilla helgade rum- met, där vi kunna skudda af oss de hvar- dagliga bekymren och tänka i ostörd ro på eviga ting.
Ja, där gömde Gud sitt lilla tempel djupt inne i villande skog.
Och för hvarje år- tionde blef grenhvalfvet tätare och mossorna väfde skyddande täckelse kring väggar och tak.
Råttor och illtyg fingo ej gnaga sig — 12 — Och Ragundis, hon som för- stod, att Guds fadershjärta måste mest ömma för dem, som äro svaga i anden, fattade Runars hand och så gingo de tysta framåt.
Solen lyste på deras tank- fulla anleten och gråsprängda hår.
Han syntes blekare än vanligt och hans ögon tycktes ännu mera fjärrskådande.
Nu som alltid gingo de egentligen för att uppnå ett önskemål för andra, och nu som alltid glömde de sig själf va för att tänka på dem, som kommo efter.
Och efter dem kommo Ingul och Marjo med varma rosor ut för att på kinderna och ögon, som lyste af lycka.
Nu var stunden kommen, då far och mor borde lägga samman deras händer och väl- signa dem.
Rramför altaret i ödekyrkan skulle det unga paret sedan högt lofva hvar- andra huldhet och tro.
Och alla, både stora och små, skulle gladeligen säga " amen ".
Och den rostbruna klockan, som tegat i hundrade år; skulle ånyo få svänga i sta- peln och sjunga sin mäktiga sång till Guds ära.
Nu kunde man verkligen med särskild gamman fira julen i Rinnerödja.
(Illustratör: Arthur Sjögren.)
IDUNS I Y C K L I G U T A N A T T V E T A D E T.
BE- L RÄTTELSE A F G U S T A F A F GEI- JERSTAM.
.
] U Ä R H Ä R A D S H Ö V D I N G Ludvig Boyer i ' slutet af 1870-talet flyttade in i Stenunge socken, kallade kamraterna honom en lycklig ost, därför att han vid så unga år fått domsaga.
Själf betraktade han sin vistelse i det långt från hufvudstaden belägna Stenunge som en landsförvisning, och redan från början var han ense med sig själf, att längre tid skulle han icke offra på det mörkaste Småland, än som åtgick för att betala Uppsalastudierna och de år, under hvilka han gått i Stockholm för att skrifva in sig och tjänstgöra.
Alla dessa år hade nämligen varit dyra, och det är en bekant sak, att någon gång skola äfven dyra lefnadsomkostnader betalas.
När Ludvig Boyer vistats i trakten i fem år, hade han lättat så pass på den gamla skuldbördan, att han började kunna känna sig som en fri man.
När ytterligare ett par år gått, försvunno de sista resterna af studieårens sorgliga minnen,.
och när härads- höfdingen var fyrtiotre år gammal, satt han som rangerad karl.
Vid den tiden gick det upp för honom, att åren hade gått, och att tiden föränd- rat honom.
Det mål, han en gång drömt sig, att komma tillbaka till hufvudstaden, deltaga i det politiska lifvet, komma in i ämbetsverk och bolag, måhända därjämte arrangera sig som privatadvokat, allt detta hade icke längre någon makt öfver hans vilja.
Så långt borta hade han suttit från allt dylikt, och så hastigt hade tiden farit af med honom, att gamla önskningar och planer sjunkit i glömska, ungefär lika lätt och na- turligt, som man en afton kan glömma lusten att gå på teatern, endast där- JULNUMMER för att det sällskap, i hvilket man blifvit fångad, blir behagligare, j u längre det varar, och förtager hvarje lust till ombyte och nya ansträngningar.
Ungefär så gick det Ludvig Boyer.
Ju längre han bott i Stenunge, dess mera växte afståndet, hvilket skilde honom från hufvud- staden, och dess säkrare satt han fast — så fast, att han numera skulle funnit det vara en galenskap att tänka på en förflyttning.
Fastare blir en man aldrig bunden vid en trakt, än när han gifter sig med en af bygdens döttrar.
Detta hade också Ludvig Boyer från allra första början klart och tyd- ligt insett.
Och emedan han var en varsam man, hvilken fruktade känna sig bunden i onödan, hade han städse ställt sig utanför möjligheten af alla de finare eller gröfre attacker på hans frihet, hvilka en välsitu- erad ungkarl i en trakt, fattigare på gifter- målskandidater än på ogifta flickor, naturligt- vis aldrig helt och hållet kan undgå.
Ju mera dock de framtidsplaner, hvilka häradshöfdingen en gång ansett som de enda riktiga, började sjunka i töcken bakom honom, dess mindre höll han sig emellertid på sin vakt.
Och innan han visste ordet af, befann sig L u d v i g Boyer midt inne i en kärleks- intrig, hvilken, utan att han själf kunde förklara huru, ändade med, att han vid fyr- tiotre års ålder befann sig placerad som en fast medlem af den samhällskrets, där han förr kände sig mera som lös och ledig iakt- tagare.
Med ett ord — han blef förlofvad och gjorde visiter, köpte möbler och repare- rade domaregården, lät sätta tulpaner och hyacinter rundt om i gräsplanernas sluttnin- gar, klippte syrenhäckarna, köpte ny frack, for med fästmön till kyrkoherden för att styra om lysningen och var tre veckor se- nare välbeställd äkta man.
Så hastigt hade allt detta gått, eller rät- tare: i den grad hade han själf låtit sig ryckas med af allt det, som hände, att när det väl var öfver, satt han som bedöfvad, och om någon bedt honom göra reda för, hur allt hade gått till, skulle han aldrig ha kunnat gifva ett or- dentligt svar.
Nu satt han innanför de nya gardinerna i sitt vackra hem.
Nu satt han innan- för de nya gardinerna i sitt vackra hem och tänkte på, att han var gift man, och att allt gått honom annor- lunda, än han en gång trodde.
Med detta hela var han förtro- Utanför såg han en gen.
af den lilla sjön, som flik sträckte sig upp till åkrarna nedanför trädgården.
Få andra sidan den smala allén med balsampopplarna sväng- de stora landsvägen, och bortom landsvägen höjde sig granskogen, ständigt grön.
Redan länge hade allt detta varit hans.
Men inomhus var allt förändradt.
Det var icke så mycket, att salen fått en ny möbel, grön och ljus, med slagbord och skåp — 13 — i gammal bondstil.
Ej heller att förmaket var omgestaltadt med piano och särskild utbyggnad mot solsidan, rymmande en hel liten skog af palmer och hyacinter.
Intet af allt detta, som blifvit i det yttre annor- lunda, sysselsatte häradshöfdingen, där han gick i sin gamla bostad och fann allting förändradt.
Det egentliga nya, hvari han hade svårast att finna sig till rätta, det var, att han icke längre var ensam.
Hvar han vände sig i huset, fann han icke längre sig själf, utan sig själf och en annan.
Det hette icke längre " jag ", utan " min hustru och j a g ".
Och så länge hade Ludvig Boyer vant sig vid att känna sig som allena herre i sitt hus, att han fann ingenting mera öfver- raskande och svårare att vänja sig vid än just detta.
Utan alla omöjliga drömmar om kärlek hade han blifvit äkta man, och lifvet låg ordnadt framför både Ludvig Boyer och hans hustru.
Hustrun var en liten, späd varelse med klar, ren panna, milda ögon och ett leende, som krusade hela hennes ansikte, så ofta det kom.
När Boyer friade till henne, hade han aldrig talat vid henne om kärlek, och när han fick hennes ja, blef han helt brydd, därför att det kom i förening med en rosen- sky, som färgade hela den unga flickans barnsliga ansikte.
När han på aftonen läm- nade jägmästarebostället, där han förr kom- mit endast för virapartierna, kände härads- höfdingen icke februariblåsten, som isade hans kinder, blott den mjuka värmen från två unga läppar, som vid afskedet mött hans i en kyss.
Under de första dagarna af sitt äktenskap talade makarna om, hur allt skulle inrättas.
— Du är så ung, sade Ludvig Boyer och log.
Du tror, att allting i äktenskapet bara är kärlek.
Därpå berättade han henne om sitt eget lif, hur han kommit in i ett ungdomslif, ur hvilket han måste slita sig loss, emedan det kostade för mycket, hur han kommit ned till Stenunge endast för att bli sina skulder kvitt, men att han till sist stannat där, eme- dan omständigheterna fogat sig så.
Själf visste han ej hvarför eller hur.
— Nu kommer jag att stanna här för alltid, sade han, nu när jag icke längre är ensam.
Medan han talade så, satt Frida och log åt hans ord eller sina egna tankar.
Nickade bekräftande gjorde hon, när han slutat.
Men om det var ämnadt åt orden eller åt de tankar, på hvilka hon själf gömde, var ovisst.
— Tror du, du kan lefva nöjd här?
sade Ludvig Boyer.
— Jag kan nog lefva nöjd, svarade hans hustru.
Ute var det redan vår.
Majsolen sken, och crocus blommade på gårdens gräsmatta, kring hvilken syrenhäckarnas första ljus- gröna blad spruckit ut.
Så gick sommaren, och Ludvig Boyer kände sig allt mera belåten med, att han icke längre behöfde sitta ensam.
Ett helt år för- gick, och under det året föddes makarnas första barri.
Allt mindre ensamt var det på Hallbo gård, allt mera nytt syntes lifvet för honom, som länge bott där ensam.
Tyst var där som förr, men lifligare och liksom mera varmt.
Då inträffade något, som fyllde båda ma- karna med både bestörtning och oro.
Och det, som inträffade, var, att de icke längre kunde draga jämnt.
Mellan dem båda kom en retlighet, hvilken blossade upp vid de minsta anledningar, och denna retlighet tog nästan karaktären af fientlighet.
Det var, som om en alldeles ny makt kommit in i deras förhållande, en makt, hvilken de lika 3
I DUNS JULNUMMER «.
- ' 2 VÄ * * 11, » f r i » • — Jo, svarade han skyggt.
Det gör vi.
Annat vågade han icko säga.
Men i sina tankar visste härads- löfdingen, att han icke talade sanning.
Just öfver denna gåta grubblade han själf under ensamma timmar, när han satt i hustruns närhet, som när han lämnat henne.
" Kärlek har jag aldrig sökt ", tänkte han.
" Endast ro.
Hvarför kan jag icke få ens så mycket? "
När då andra gången våren bröt upp isen omkring deras hem, då härdade Ludvig Boyer icke längre ut.
" Sjön ligger så stilla i kväll, och i morse gol göken. "
litet kunde behärska som drifva bort.
Den satt på lur mellan dem och kom till båda som kyla, en isande, stark kyla, hvdken varade i dagar och långsamt tinade upp.
Den kom som en brodd af bitterhet, hvilken satt och väntade på att få bryta ut.
Den kom som isvind, hvilken kylde känslorna.
När så skedde, kom den med hårda, onda ord.
Ständigt var det Ludvig Boyer, som förgick sig mot Frida, öfver hvilken hans vrede gick ut.
Innan han anade det, bröto onda ord, förebråelser och beskyllningar fram öfver hans läppar.
Hustrun svarade icke mycket, böjde sig blott som under slag.
I dagar gick han sedan och ångrade det skedda. '
I dagar gick hon och fruktade, att hvad som skett skulle förnyas.
Så förflöt deras andra vinter, och vid dess slut var Frida en blek, ung fru, tyst i säll- skap och ännu tystare inomhus.
Härads- höfdingen var sig mera lik.
Endast en smula mera inbunden än förut hade han blifvit.
Och när han for bort till grannarna, ställde han gärna så, att han fick fara ensam.
Många gånger hade de båda makarna genom samtal försökt att reda ut och öfver- vinna det förhållande, som rådde emellan dem.
Lika många gånger hade de lofvat hvarandra, att hvad som skett skulle icke upprepas.
Men lika ofta hade båda brutit sina löften, och för hvarje gång blef miss- sämjans uttryck bittrare liksom smärtan öfver densamma svårare att bära.
— Håller vi icke af hvarandra?
kunde Frida säga.
Eller hvarför blir allt så styggt?
— Jag rosor bort på en månad, sade han till hustrun.
Kanske kan det verka godt för oss båda.
Du får lefva i ro för mitt lynne, och jag får på mitt håll tänka öfver det som varit.
När Ludvig Boyer sagt detta, blef han helt förvånad öfver det uttryck, som lagt sig öfver hustruns ansikte.
Det syntes honom fylldt af hängifvenhet och skrämsel på samma gång.
Och dock såg han sig icke i stånd att tyda det.
— Är det dig emot?
frågade han.
— Nej, svarade hustrun.
; Men hennes ansiktsuttryck förändrades icke.
Två dagar senare reste Ludvig Boyer till Stockholm.
I början var häradshöfdingen lycklig att åter känna sig som en fri man.
Och han tänkte för sig själf, att en sådan resa kunde aldrig göra annat än godt.
" Man kommer ifrån hvarandra på en tid, " tänkte han.
" Det klarar alltid förhållandet.
När vi träffas ånyo, kommer nervositeten säkert att lägga sig. "
Häradshöfdingen erinrade sig ett klokt ord, som säger: " Ingenting förnyar ett äkten- skapligt förhållande i så hög grad som en kortare skilsmässa. "
Fylld af dessa förhopp- ningar, skref han sitt första bref hem.
Nu vill jag emellertid inte tala om det.
T y så litet som möjligt är, vill jag göra dig ledsen.
D u har kommit till mig, som är så mycket äldre än du.
Och jag plågas ibland, när jag tänker på, att du kanske kände för litet till världen, när du fäste dig vid mig.
Du är 22 år, Frida, och jag är 4 3.
Jag är nästan dubbelt så gammal som du, och hvad jag sett och erfarit af världen, innan jag träffade dig, därom vet du ingenting och kan ingenting veta.
Allt det tänker jag på ibland, och när jag det gör, förebrår jag mig, att jag kanske fordrar för mycket, och att det är det, som plågar dig.
Men som den tanken farit ige- nom mig, märker jag, att det är inte så hel- ler.
Jag fordrar egentligen ingenting alls.
Blott att få lefva mitt ganska anspråkslösa lif, så som jag länge varit van, det är det hela.
Mera tror jag aldrig, att jag begärt.
Redan innan vi gifte oss, sade jag dig, att allt hvad jag sett af kärlek och äkten- skap ingifvit mig den föreställningen, att olyckan där oftast kommer af, att människor fordra så mycket af hvarandra.
Därför bad jag dig blifva min hustru, utan att lofva dig kärlek.
V i d mina år kommer icke kärleken i den meningen, som den hägrar för ung- domen.
I de år, då kärleken behärskar människan, tvangs jag att gå allt sådant förbi, och hvad jag i den vägen erfarit, för- tjänar icke att nämnas.
En trofast make lofvado jag att vara dig, och när du gaf mig ditt ja, trodde jag, att vi b y g g t vår framtid på en fastare och bättre grund, än den flertalet lägger under ett äktenskap.
Nu sitter jag här och tänker på allt detta.
Och vet du, hvad som händt mig?
Jo, att jag längtar efter dig och, besynnerligt nog, går och finner allting hälft, därför att jag måste se det ensam.
Det har inte gått mer än några dagar, och redan tycker jag, att jag varit borta en lång tid.
Men jag är besluten att stanna månaden ut.
T y i hvad jag kände, när jag for, tror jag, att jag hade rätt.
Och stannar jag kortare, fruktar jag.
att jag kanske återkommer mindre kurerad än jag skulle ha önskat.
Kyss nu Gabrielle och tänk vänligt på mig!
Jag har varit inkonsekvent.
Jag ser det.
Jag började med att lofva skrifva om annat och har inte talat ett ord, som ej rört våra dagliga samtal hemma, på hvilka jag icke kan tänka utan vemod.
Jag önskar, jag kunde förklara för dig, hur jag känner.
I hela mitt lif har jag hyst ett slags skygg- het för kvinnor.
Jag är j u en hvardags- människa, som du väl vet, har ingenting, som kan fängsla.
Alltid har jag burit på känslan af, att en kvinna öfver hufvud aldrig skulle kunna älska mig.
Jag har heller icke sökt sådant, icke ens tänkt mig det, hade länge sedan upphört att längta därefter, när du kom i min väg.
Hur- det gick till, att vi blefvo gifta, vet jag knappt.
Nu hoppas jag bara det, att vårt lif icke längre måtte fortfara att vara så tungt som det blifvit.
Vill du hjälpa mig med det?
Din Ludvig.
Stockholm den 3 april 1 9 — Älskade hustru!
Det är eget nog att vara i Stockholm, och vore inte lilla Gabrielle, som du j u inte kan lämna, så tror jag, att jag skref efter dig och bad dig komma upp.
Medan jag går här, tänker jag ofta på det, som varit oss emellan, och j u mera jag tänker därpå, dess mera öfvertygad känner jag mig, att när vi träffas igen, skola både du och jag vara förståndigare.
— 14 — Det dröjde rätt länge, innan svaret på detta bref kom.
Under tiden roade sig Lud- vig Boyer i hufvudstaden, så godt han kunde.
Han sökte upp gamla kamrater, lät bjuda sig på middagar och tillbragte hvarje afton han kunde få ledig på teatern.
Men under allt, som han upplefde eller såg, väckte det hans förvåning, att ingenting af alltsammans, hvari han dock länge önskat att deltaga, förmådde att verkligt fängsla honom.
Öfver- allt kände han sig som en främling, längtande
IDUNS efter annat än det som var.
Då kom omsider ett bref, och när häradshöfdingen läst det, slog det honom, att detta.var det första bref, han någonsin mottagit från sin hustru.
Med ett slags nyfikenhet, som om det gällt att stifta bekantskap med en ny och intresseväckande person, bröt han bref- vet och läste: Hallbo den 11 april 1 9 ~.
Kära Ludvig!
Jag har så svårt att skrifva till dig, och värst känns det, därför att så mycket finns, som jag ville säga.
Många bref har jag inte skrifvit i mitt lif, och till dig har jag aldrig skrifvit förr.
Men nu vill jag för- söka.
Nu sofver vår lilla flicka, och dörren till sängkammaren står öppen.
Jag sitter ute i förmaket, och alldeles nyss har jag varit ute och sett på sjön.
Den ligger så stilla i kväll, och i morse gol göken.
Allt.
som är här, är mitt, har du sagt mig.
Men jag har aldrig kunnat känna det så.
Ditt är det ändå, tycker jag, och det mesta här finns har ju funnits här, innan jag kom.
Det är bara den skillnaden nu mot förr, att jag har fått flytta till dig, och du bor icke ensam.
Gabrielle och jag bo hos dig, allt.
som är ditt, vill jag vårda och vakta, så godt jag kan.
När jag fick ditt bref, blef jag först så rädd.
Du kan visst inte riktigt förstå det.
Men jag har en sådan rädsla för, att du skall säga mig något hårdt.
Du har gjort det så många gånger, och jag har nog för- tjänt det också.
Jag kan icke vara så klok som du och som du vill, att jag skall vara.
Men så ofta det där stygga, du vet, kommit oss emellan, då har jag bara blifvit så rädd.
Jag har fruktat för, att du inte skulle vilja behålla mig längre.
Och livart i vida värl- den skulle jag gå, om jag inte fick vara hos dig?
Allt.
som varit oss emellan, har jag aldrig förstått.
Det har bara gjort mig mer och mer ängslig.
När du så kom och sade mig, att du måste resa bort, och att vi skulle vara skilda en månad, då tyckte jag, att allt hvad du sade, var rätt och klokt.
Och jag sade till mig själf, att jag inte fick vara blödig och svag.
Jag grät heller inte, förrän du var borta.
Men när du rest, blef jag räddare, än jag någonsin varit.
T y jag var icke säker, att du skulle komma igen.
Därför tordes jag först heller icke läsa ditt bref.
Och när jag började läsningen, blef jag orolig.
Nästan hela brefvet fick jag läsa, innan jag fann det jag ville.
Men slutet har jag läst om och om igen.
T y jag trodde då, att du ändå tyckte om mig, fastän jag inte alltid kan vara, som du vill.
D u.
sade ord, som jag aldrig hört förr, och som gjorde mig lycklig.
Mer vet jag inte att säga.
Men när du kommer, blir jag mycket glad.
Och så länge du vill, skall jag vänta.
Din Frida.
Häradshöfdingen läser detta bref, och när han slutat det, börjar han från början.
I början kan han ingenting förstå.
När något stort och afgörande sker i en människas lif, förstår hon långsamt.
Till sist känner han dock, att det är kärlekens språk, han läser, vet, att en ny dag gått upp för hans eget lif.
När han följande dag reser hem, far han mot lyckan, hvilken kommit oväntad som en dröm.
(Illustratör: D.
Ljungdahl.)
O JULNUMMER FFER.
BERÄTTELSE AF HILMA ANGERED STRANDBERG.
D E T H A D E V A R I T stilla i ottan, då han gått ut — för att inte frysa sig sjuk — gått fort, härs och tvärs i förstadskvar- teren, där on och annan dörr redan smällde igen om on buttert tigande arbetare med sin mattina.
Emellanåt svindlade hans sömn- lösa hjärna till af råa morgonkylan; eljes lättade det att veta sig tillhöra nyktra verk- ligheten och slippa de kväljande drömmarna, alltid desamma, desamma, som rotat sig så fast i atelierns fyra väggar, att de, när hälst han trädde in, föllo öfver honom.
Inga fruktbara drömmar längre, bara vingbrutna, matta förslag och ett envist kretsande kring detta enda: är det slut?
Men det kan inte vara slut.
Som en skräckslagen mus i sin vrå satt han och såg ödet komma smygande, grymt, långsamt och med lömskt glindrande kattögon — alla försök till undanflykt förgäfves.
Och ändå kunde han inte göra ett slut.
Det var ej fruktan för döden, åhnej, han var fullt medveten om, att han mer räddes för en annan förintelse — namnlöshetens, glömskans.
Se bara, när han gick här med den syre- mättade luften inträngande i blodet, började det åter arbeta i hjärnan, arbeta i förtvifladt hopp.
Om det varit rättvist, om hans verk ägt dagsländans natur!
Stunder funnos, då den tanken kom öfver honom: du har till slut misstagit dig, du äger inte den äkta gnistan.
Och föreställningen ingaf honom vällust, tröghetens sälla belåtenhet.
— Hugg dina lerbeläten i kras och gäck ut på vägar och stigar och bruka händerna utan hjärna, älska kvinnorna och drick ditt vin om kväl- len och somna mätt och drömlös — njut all naturen, utan att eggas af biafsikter, utan att evigt sätta den i samband med dig själf, utan att vilja göra af den något annat, något nytt.
Ej a, vore kanske inte detta att få en sten vältad från ditt bröst.
Men i samvetet vakade konstnären med- veten och omutlig.
Hans verk måste lefva, för att det var lifvet värdt.
Här, med morgonvinden susande om pan- nan, kände han det tiofaldt, och dödsångest sköt hvassa klor i själen.
Eller om han inte varit så nära målet — ett par år tillbaka, medan han ännu lekte med ingifvelsens skatter, strödde dem själf s- våldigt för alla vindar, han hade j u en änd- lös tid framför sig — ja, kanske då.
Nu visste han, att tiden är förfarande kort, nu då han ändtligen smidt ett smycke, som skulle uppenbara hvad han i grunden ägde, och som man börjat tvifla på.
Så länge hade han lekt, att också vän- nerna börjat tvifla.
Det var i elfte stunden han ryckt upp sig och med otrolig möda samlat sig.
Än tyngre hade gudarna gjort det för honom.
Så länge han blott lekte, förtjänade han pengar och skreks ut som landets hopp, men när han begynte på allvar, var det som om jord och himmel sam- mansvurit sig mot honom.
Ingen ville för- stå, ingen betala.
Han tog än kraftigare tag.
Man tvekade.
Rolk tröttnar i längden att se sin nästa kämpa, det på något oför- klarligt sätt retar dem.
Att nu ej tala om det inre mörker han haft att slå sig igenom, gående framåt ofta som en sömngångare, knappt medveten om stigen, han trampade.
Men fram måste han, ingen återvändo fanns, antingen gifva sig helt eller också inte alls.
Småningom hade han blifvit skild från människorna.
Gud vet hvad man numera tänkte och trodde.
Ensam hade han stått år efter år och som en galen man, jagad af sin på- — 15 — trängande tanke, slagit sönder bild på bild.
tills en dag då allt var nära slut för honom, en strålande vinterdag, årets första, han vaknade med klart och fast medvetande: nu är du framme.
Det gick lätt som att lösa de sista trådarna af en besvärlig härfva, lätt som fordom leken.
Ännu mjuk och fuktig stod hans tanke bunden, fångad lifslefvande — visserligen i ofullkomligt stoff, i lera.
men hvad gjorde det?
Ingen sorg mer.
Långa års lidanden i ett nu uppgångna i det enda stora: hans verk fullbordadt.
Detta var en trollformel, som genast bytte nederlaget i seger, ära och mynt lågo där tillreds att taga.
Så hade han, rusig af lycka, begärlig att meddela sig med någon, skyndat ut, och då denna någon icke funnits till hands, väl ock varit svår att finna, gått in på ett första klassens värdshus.
Sorglös och drömmande satt han här i sin sluskhabit — allt värdt mynt var redan omsatt i sådant — och kände värmen och lyxen smälta in i sin stämning, njöt så gränslöst af att lefva, njöt med den uthungrades glupska fantasi och med framtiden som bakgrund.
Och utan att ha ämnat det — kanske blossade fåfängan upp, då han märkte gästernas tveksamma leenden — beställde han den ena rätten efter den an- dra och tömde en flaska gammalt fint vin.
Om morgonen, genast han slog upp ögonen, stack det skarpt till i honom: din sista mark och din sista vedpinne.
Han visste ju, att frost kunde väntas, att ateliern måste hållas varm för lerans skull, och att fem dagar återstodo, innan utställ- ningen tog emot.
Hade han varit vansin- nig?
Hade han för ett ögonblick mist för- stånd och minne?
Var det ödet, det lömska, grymma, som väntat just på detta ögonblick för att slå till?
Nu voro två af dessa dagar gångna, han köpte i går bränsle för sista pfennigen, se- dan han kalasat på en bit korf och bröd.
Och i dag?
Nå, detsamma kunde det göra, han skulle frysa förr än hungra ihjäl!
I natt låg han i en tunn pläd, täcket svept om sin andes barn, pinnarna finge sparas på, fast äfven det var meningslöst, då undergångens timme redan kunde räknas ut.
Vännerna?
Å h de voro trötta på att hjälpa.
Om han droge dem in i den nakna verkstaden och ställde dem framför sin strålande skapelse, skulle de icke tro sina ögon — blott framgången kunde numera gifva dem mod härtill.
Dess- utom hade han flytt till denna främmande stad, alla tankar, alla handlingar länge sam- lade kring det enda: vara färdig i rätt tid för den stora dagen.
Hans sista hopp.
T y han orkade ej längre kämpa.
.Dö, dö, dö.
Ordet ljöd i hans inre hörbart, tyckte mannen, och fylld af klangen som af en stingande smärta, ströfvade han in på fiffi- gare gator.
Småningom slöade hjärnan till, på pannan bröt fram kallfukt och benen blefvo matta.
Han stödde sig mot en vägg och sträckte ut handen.
Det var en allde- les mekanisk åtbörd, företagen som i hypnotiskt tillstånd, framtvungon af rösten, som nu ideligen skrek i honom: gif mig, gif mig.
Då han kom till sig, steg blodet i hans askbleka kinder och han drog hastigt handen tillbaka.
Tiggare — så långt hade det gått.
Ögonen slöto sig, och i en minut genomgick han den årslånga kamp, som egentligen lät sig sammanfattas i två begrepp: jag kan inte dö — men är det verkligen så svårt att dö?
Då han åter slog upp blicken, gingo där som sprungna ur jorden två svarta hästar, dragande en lik-
I DUNS vagn.
Långsamt och högtidligt for tåget förbi mannen, som rest sig från väggen och darrande i alla leder stirrade på det hela.
När sista vagnen passerat, gick han efter, följet stannade framför kyrkan, och han slank in och uppför läktaren midt emot högaltaret.
Med ett doft ekande slog porten därnere igen, och mannen erfor en egendomlig blyg- het, han tyckte, att han var så främmande på detta rum, att någon, hvem det nu skulle blifva, borde komma och taga honom i armen och leda honom ned för trappan, som vore han en tjuf, utan rätt till .^tystnaden och den lena ljumheten, hela denna skymningsvärld, där alla färger och linjer i ett nu föreföllo som utplånade.
JULNUMMER En plötslig längtan att tillbedja kom öfver honom och i oklar afsikt att störta ned i kyrkan och kasta sig framför någon helig, länge förgäten bild, vände mannen sig om — och såg en syn, som hejdade honom.
Framför läktarens omålade fönster stod en bild — men den lefvande bilden af en man.
En tiggare i lumpor.
Han stod orörlig med de knäppta händerna höjda och blicken riktad uppåt, och nedför ansiktet sipprade tunga tårar.
Det var som om den trettonde aposteln växt fram i kött och blod, större än beläten Under honom midt på gången stod kistan, och människorna ord- nade sig omkring den, han iakttog det som man i febertillstånd iakttar saker, då och då glimmade guldet på prästens mässbok till.
Nu började doften från korgossarnas rökelse- kar sprida sig och för- satte den fastandes hjärna i mild yrsel.
Så ljöd orgelns första brumton, svällde under hvalfvet, löstes upp och blef till många toner, öfverallt ifrån, från kor och pelare och hvalf, flöt åter ihop och steg förtunnad, skälfvande af andlighet.
Därpå bröt sången fram.
L i i en kall våg slår den ndd från den ingallrade läktaren ofvan altaret — hård och liknöjd som från en legotrupp.
Men i dess midt dallrar en skär kvinnostämma.
Den bär uppåt i inner- lighet.
I detta dystra tempel med fönstren förmörkade af apostla- gestalter i hårda färger, med likgiltiga männi- skor sysslande i tomma öfningar kring ett kall- nadt stoft, blir den det enda lefvande, själen, som trängtar ofvan jorden och förmår att lyfta sig dit, till den andra världen.
Dit där ingen är nämnd och ändå ingen glömd, där försakelsen blott är att undfå och offret just den saliga vinsten.
Smärtande het gråt strömmade fritt utför mannens kinder.
Allt inom honom löste sig och blef till klara ord i själen.
— V i d den stilla evighetssjön med sitt genomskinliga vatten, där vill jag sitta och blicka mot djupet och glömma tiden, lek eller allvar, allt är det stoft och varar en försvinnande tid — jag skall dö.
Mitt verk — ack, världen är full af män- niskoverk, större än mitt.
Det är behöfligt för ingen och jag — hvad har jag för godt eller ondt af, om mitt verk skulle lefva en liten tid efter mig?
Jag skall dö — och hvart går j a g?
Jag själf?
Det är frågan.
kraft, som om den velat smälta något med sin rika glöd, som om den velat bära själar mot ett fastare lif.
— Nej, nej — du har rätt, icke den döden.
Konstnären rätade sig, full af brinnande och hög visshet.
Var han icke mäktig att försaka äfven detta?
Icke döden i njutning och icke i slöhet och begrundanden.
Nej, döden i ett större, ett friare offer.
Så här ville han tala — och se in i den armes ögon och känna sitt eget väsen för- storas och renas under ett starkt beslut: — Broder, du som förts i min väg i detta det ödesdigraste ögon- blicket af mitt lif — se jag vill gå ut och med mina händer ar- beta för dig och mig, dagsverkarens tunga vill jag pålägga mig, lefva obemärkt, ryggen hvar dag en mån höj- dare och lemmarna tröttare, för att om aftonen somna närmare de saliga höjderna.
Broder, dig gifver jag mitt lif.
Konstnären rörde sig ett steg framåt, då sången plötsligt tyst- nade.
Han torkade med handen ögonen, som knappt urskilde något för tårar, och stannade förundrad öf- ver att se ljus flöda in från alla kanter.
Genom hvarenda af fönstrens rutor hop- pade solstrålar ned un- der hvalfvet, högalta- ret gnistrade af guld, de små helgonaltarens pappersblommor blefvo till spetsväfnader, tdl och med kistan lyste rosenröd och öfver de likgiltiga människorna göts det gladaste och ljufvaste.
skimmer.
Det var ett af guld, större än den någon konst fram- bragt: en människa, som led.
A c k just till denne usle ville han gå fram och fatta om de stackars händerna och ropa: Broder, sörj inte, se, döden är skön — låt oss gå in i den, vi två.
Lidande eller sällhet, hvad bety- der det egentligen?
Lofvad vare Gud, det finns något att försvinna i med sitt lilla jag, något större — ack, att ej mer behöfva känna detta förfärliga, som piskar en till att lefva, lefva som ingenting annat är än att på nytt skapa lif, evigt skapa.
Åh, att slippa denna plåga — broder, låt oss samman sjunka i nirvana.
Åter föll kvinnostämman in — svingande mot höjden.
Men nu skedde det i strängare — 16 — Nästan ovilligt, men af gammal vana iakt- tog konstnären för- vandlingen — märk- värdigt, döden var öfverallt försvunnen, de tolf apostlarnas an- sikten hade fått kött och blod och strålade i förklarad skönhet.
Han befann sig j u i en af stadens beröm- daste kyrkor, det hade han inte ens tänkt på.
Nu såg han åt sidan, hastigt och litet skyggt.
Tiggaren stod alldeles som förr — i den klara dagern en tafla, som kunnat skrämma den modigaste.
Rundt ansiktet, frätt af sår, stack skägget ut som en ris- buske — allt grått, orent och grellt.
Till på köpet, en ung man — om det rent af vore lastbarhet och lättja?
Han kunde inte hjälpa, att vämjelsen han erfor tilltog.
Och jämte den en rastlös oro, som tvang honom att försänka sig i det lifliga färg- spelet där nere i kyrkan.
Medan hans blickar så irrade om, föllo de på golfvets skimrande mosaik.
Den skiftade, lockande
IDUNS med sitt spel af skugga och ljus.
Där var en ruta, tätt vid en pelare, den skilde sig från de andra — blänkte med starkare glans.
Mannens öga blickade med ens stadigt och skarpt.
Nej, glansen vek icke.
Hvad kunde det vara?
Ett mässboksspänne?
Kanske en helig- amulett — en lossad bit af ett krucifix — eller ett sirat, nedfallet från pelaren?
Alldeles säkert af guld.
Han spratt till, han hade mumlat det högt.
Nej — • tiggaren rörde sig fortfarande ej.
En rysning lopp igenom konstnären — var denne usling då fastvuxen?
Och i på samma gång hastig, vanvettig rädsla för att få se honom göra en rörelse tog konstnären, utan att släppa den andre med blicken, några ljudlösa steg mot trappan.
Därpå skyndade han, så fort han förmådde, ned och kom på en sidogång in i kyrkan bort till pelaren.
Han nalkades på tåspetsarna, ett stycke ifrån stodo människorna med böjda hufvuden kring kistan, under det orgeln dånade fram sluthymnen.
Mannen såg spa- nande mot golfrutan.
Det var ett guldmynt.
Ett äkta tiomarkstycke — han såg det genast.
Blodet susade åt öronen, så att han knappt hörde.
Med skospetsen förde han långsamt myntet in åt närmaste bänk, lutade sig som till bön och slöt handen om skatten.
Den var hans.
När han reste, sig, stod porten till gatan på vid gafvel, och solskenet flödade utefter golfvet, Begrafningsföljet gjorde sig i ord- ning att tåga ut.
Men främst gick konst- nären.
Med raska steg, tillbakakastadt huf- vud och ett leende på läpparna gick han mot soldiset.
I grådasket däruppe på läk- taren skymtade tiggarens fula skepnad — ja visst, han skulle dela med sig af skatten, det var klart, ehuru den, när allt kom om- kring, inte var så stor heller i betraktande af allt, den måste räcka till för.
Ett ögon- blick hade han ämnat gå dit upp och till- säga tiggaren att följa sig.
Men det vore oklokt, ja, hvem vet, farligt?
Han kände j u inte karlen, denne kunde vara en skälm, som helt enkelt ryckte till sig myntet och satte af.
Eller började väsnas och pocka på för mycket, ja, kanske skulle han bråka och kalla det för stulet gods.
Ingenting omöj- JULNUMMER ligt.
Den stackarn rymde nog ej fältet, innan myntet hunnit växlas.
Hvad hans drömmar nyss syntes honom aflägsna.
Han log.
Han förstod dem godt, de voro dödens förtrupp, kanske skulle de en gång vända åter.
Men det hade han för närvarande inte att göra med.
Döden hade j u flytt för lifvet.
Det var inte så mycket pengarna som fast mer det betydelsefulla, som låg i att ödet lät honom finna dem, att lifvet kräfde honom tillbaka som sin till- hörighet.
Han hade utsetts att lefva, nu visste han, att också segern skulle blifva hans.
Utkommen i dagslarmet, kände han hungern gnaga och beslöt växla myntet på ett värds- hus.
Detta låg en smula längre bort än förmodadt, han gick fort, åt i hast ett mål och drack ett glas godt vin.
Under tiden föll på honom en förfärlig oro: tänk om något händt.
Springande satte han i väg till ate- liern, köpte i förbifarten en korg ved — gudskelof, allt stod väl till.
Han unnade sig knappt ett ögonkast på verket, utan ilade tillbaka till kyrkan, som ekade tom under hans snabba steg, och tog trapporna till läk- taren i två språng.
Tiggaren var borta.
Döfvad som af ett slag blef konstnären stående och stirrade ned i det tomma gapet — åter förmörkadt.
Nå, han hade ej kun- nat handla annorlunda — egentligen en så kort stund, länk vid länk hade fogat sig summan, det var ödet.
Men det hjälpte ej, hans beklämning ökades till oresonlig ångest, och det förekom honom, som måste han finna den man- nen, om ej hans lycka skulle grusas.
I timmar sökte han omkring templet och i de närliggande kvarteren.
Han frågade alla människor, men ingen, icke ens kyrk- vaktaren hade sett-denne tiggare.
Till slut undrade han på allvar, om det ej varit ett foster af hans inbillning, en uppen- barelse blott.
Uttröttad vände han hem.
Han giok fram till sitt verk, blottade det och försjönk i åskådande.
Först då eftermiddagens skuggor gledo ur vrår och vinklar, reste konstnären sitt hufvud — häftigt stolt.
I ögat brann en okuflig kärleks trots.
Så smålog han — ett gåtfullt leende.
Offra, var det inte så?
Hvem kan offra mer än sin egen själ?
(Illustratör: Nils Asplund.)
^y / y^&gt;; J, K " ' Jr iWM^KL.St di ' " * Han gick fram?
C y till sitt verk, blottade det och försjönk i åskådande.
— 17 — D EN SOMMAREN var en öken att komma igenom.
Hettan föll som bly från en koboltblå himmel.
Källor sinade, marker sveddes af.
Jordkokorna föllo sön- der som torrt snus.
Vinden orkade inte blåsa, sjön låg blickstilla, och vattnet sjönk, så att strandbräddarne växte till det dubbla och klippstupen graderades som med skalor.
Det var svårt för både människor och djur.
Arbetet blef ett gissel, och hvilan skänkte ingen hvila.
Man hade luften som ett ständigt ångbad omkring sig, och blodet susade i öronen och brände i finger- spetsarna, som om man doppat dem i kokhett vatten.
På disponentbostället var suntältet spändt öfver verandan dygnet om, men genomglödgadt af solen gaf det ingen vederkvickelse, och i den vibrerande atmo- sfären under det lågo halfdöda människor i korgstolar, med fläktor i händerna och isdrycker framför sig.
Ingrid hade aldrig velat resa hit.
Nu fick hon ångra, att hon gifvit med sig.
Hon tänkte med en suck på sina Stock- holmsrum vid den smala, sollösa gatan, där ljuset icke stack som här, och där källarluften mellan husraderna nu skulle känts som balsam.
Men det var nerverna.
Mjölk och barrluft hade doktorn sagt.
Och bara idisla som en ko på en klöfver- vall.
Mer blef det heller inte till — om man ens orkade det.
Rötmånaden tog det sista af ens krafter, och i dag var det värre än någonsin.
Hon släppte sin Tauchnitz och såg upp.
Det kom steg på sandplanen, och minu- ten efter klöfvos förhängena af ett rödt ansikte, åtföljdt af en stor, obändig kropp.
Det var förvaltaren.
— Man har det bra, sade han skrat- tande.
— Har man?
Hon stack med rösten och gjorde en gest efter boken, som hon icke nådde.
Han slog ett glas vatten öfver hufvudet på sig och satte sig dinglande på barri- ären.
Han kunde inte vara mycket öfver trettio och såg ut att ha dubbelt så mycket igen.
Pannan var låg och bred, ögonen blekta af solen och det täta håret krusigt vid tinningarna och i nacken, alldeles som det rullat ihop sig af hettan.
— Jag skulle ha tag i disponenten.
— Såå.
— Men det är ingen brådska.
Nå, ni stannar alltså och tar emot undergången här?
— Hvad skulle det tjäna till att resa?
— Ingenting, men folk brukar ju söka sig hem, när det bär mot slutet.
Efter- som ni är född i Stockholm, tänkte jag att ni ville dö där också.
— Man vet.i alla fall i n t e.
.
.
— Jag vet bara hvad almanackan vet: att det skall bli solförmörkelse den 26.
Om världen skall förgås på samma gång, har jag inte reda på.
Han satt och petade jorden från sina stöflar.
Någon kavaljer var det inte.
Ingrid hade ofta känt sig förbittrad på
I DUNS JULNUMMER folken sutto på trap- pan och trängdes i dörröppningen.
En röst hördes därin- ifrån, stigande och fallande, långsläpig, med kolportörsföre- dragets falska beto- ningar och gråtfär- diga vibrato.
Nyfi- ken stannade hon, man lämnade plats och hon steg på.
Det var i mid- dagsrasten.
Rummet varfylldt af arbetsfolk med kvinnor och ett och annat barn, och bak- om ett bord, på hvil- ket lågo en mando- lin och några lösa häften, stod talaren, en halfgammal man utan något egentligt fanatikerutseende, Han satte sig dinglande på barriären lika sliten till kläder som till röst och uttryck.
Han hade hans vårdslösa sätt, som hon tyckte inne- spasmer i högra axeln, och de långa fing- bar en ringaktning mot henne och könet, rarna sköto som spindlar genom håret och sagt honom riktigt insyltade elak- hvarannan minut.
Ibland afbröt han sig heter.
Men han förstod ingenting sådant.
med en liten sång, som han ackompag- Nästa gång kom han tillbaka lika glad nerade på mandolinen, och det gjorde och bar sig åt på samma sätt.
Han hade ett komiskt intryck att höra serenadernas ingen näsa för fientliga atmosfärer.
En instrument på detta sätt tjänstgöra vid ett väckelsemöte.
gång hade hon kallat honom tölp, men då brast han i ett sådant gapskratt, att Hans tal var inte så mycket eld och hon måste gå sin väg för att rädda sig svafvel, som Ingrid tänkt sig; det var för tårarna.
Och ändå var han ingen mest en stilla klagan inför det oundvik- elak människa.
Hon hade hört ett och liga, och det oundvikliga var att världen annat om honom, och hans ögon fingo skulle förgås i öfvermorgon.
I detta kunde ibland ett barnsligt, nästan hjälplöst uttryck.
ingenting ändras.
Det var Guds straff- Så fick hon resignera och bli kvar — för dom, och den skulle bäras.
Men ännu sölförmörkelsens skull.
var det tid att bereda sig för den; alla — Dom ä ' galna, sade han.
I går var skulle komma nu, i denna stund.
Annars - och han gjorde en gest, som han tvådde jag till skomakarn och skulle ha ett par skor halfsulade.
Hvad tror ni karlen sva- sina händer.
rade?
" Hvad ska ' han med det ", sa ' han, Publiken svarade med ett undertryckt " när vi i alla fall ska ' förgås om onsdag ".
gnäll.
Åhå, lät det, åhå, åhå!
En karl " Det ger j a g.
.
. "
sa ' jag, " men skorna snöt sig.
Ett barn började gråta.
Luften ska ' vara färdiga till dess ", och så satte hängde vid tinningarna, brännhet och full jag käppen under näsan på ' n.
af stank från de svettiga, hoppackade — Snällt g j o r d t.
.
.
Ingrid kunde inte människorna.
Plötsligt hörde Ingrid ett låta bli att dra på munnen.
sus i öronen och såg svart; hon föll och — Men det är den här kolportörn, blef utburen på trappan.
som blåst hit i onödan.
Han får snart I samma ögon- hela bruket upp och ner.
Det ramlar blick kom förval- ströskrifter ur fickorna på honom, alldeles taren förbi.
Han som ord ur truten.
— Men där har jag fick henne hem- disponenten.
.
.
forslad, och när hon Han satte utför trappan i ett språng, vaknade ur svim- ningen och mötte utan att säga adjö, lämnande efter sig en jordhög på verandagolfvet och en blåst hans ögon, rod- nade hon, utan att i gardinerna.
Ingrid makade undan dem och såg ut.
veta hvarför, och Öfver gårdens uppbrända rabatter och ber- sedan af förtrytelse berishäckarna såg hon ner mot slätten, öfver att hon rod- nat.
Men han såg där vägen skymtade solhvit som en väf missbelåten lagd på bleke.
Längst bort stucko tegel- bara ut och gick sin brukets röda skorstenar upp; röken stod rak ur den ena och försvann i himlen, väg utan ett ord.
som var beslöjad af vattenångor.
Hon - Nu tror han, tog mod till sig och gick ut.
att det var kolportörs- Rolle, gårdvaren, låg platt framför sin talet, som slog omkull koja, med alla fyra sträckta ut från sig mig, tänkte hon.
Och och bara ett öga på glänt.
En rad ankor hon kände detta som kom vaggande från dammen och tryckte ett obehag.
Än sen, K„uTrrAKC.ENBFRG&gt; sina spadformiga spår i vägens hvita stoft.
hvad gör det mig?
Men obehaget var När hon kom närmare bruket, såg hon en folkhop utanför en stuga.
Hon gick kvar, och hon längtade dit.
Karlarne stodo i grupper, och kvinn- att träffa honom för att — 18 — förklara alltsammans.
På hela följande dag syntes han icke till.
Han undvek henne tyd- ligen.
Hvarken ute eller inne fanns han.
Hon blef ond på honom och så ond på sig själf, därför att hon var det på honom.
En märkvärdig nervskakning föll öfver henne, och när disponenten vid middagen frågade med en liten ansats till elakhet, om hennes samvete repat sig än, måste hon stiga upp från bordet.
Därute löpte profetiorna omkring, och det ena ryktet korsade det andra.
Ingen kunde säga, hur alltsammans kommit upp, det hade varit där långt före kolportören, men nu hade det tagit värre fart med mötena i drängstugan.
Världen skulle gå under.
Timmen var ändtligen här, Guds tålamod var slut, mänsklighetens skuldregister nersummeradt.
Och det skedde tecken och under, hvart man såg och hvar man hörde.
En backstugusittare hade i natt sett en stor hund med tre hufvuden komma rätt genom väggen och hoppa upp i spisen, där han satte sig i askan och började sjunga med tre olika stämmor.
Och när mor på Kvisarp, änka efter soldaten Varolin, kom ner till sjön på morgonen för att ha kaffevatten, såg hon två råttor, som sutto och kysstes och omfamnade hvarandra, alldeles som människor, när de skola skiljas.
Dessutom gick vattnet uppför i kvarnrännan, och en tandlös gumma fick tänder på en timme, så att hon kunde äta det hår- daste bröd.
Allt arbete, utom bruksarbetet, afstan- nade.
Gubbarne sutto vid vägkanten och snodde med tummarna; alla hade de klädt sig i sina bästa kläder, när den stora dagen kom.
Unga karlar drefvo sysslolösa omkring.
Några hade skaffat sig brännvin och gingo till skogs med skrän och stygga visor.
Kvinnorna gräto och bådo, och midt ibland dem stod kol- portörn och talade i yrsel.
Morgonen hade kommit med en stor röd sol, värl- dens sista, men fram på förmiddagen sköto tjocka skybankar upp.
Plötsligt slet en vindstöt loss en gardin i dispo- nentbostället och krossade en ruta.
En blixt och en åskskräll följde i hvartannat; det lät som hela jordklotet spruckit.
.Ingrid var inte rädd för åskan, och hon hade de sista dagarna befunnit sig i en sådan öfverretning, att ovädret på henne närmast verkade som en befrielse.
Bakom ett bord stod talaren.
ID UNS Hela rymden flammade.
Hon tyckte, att hon stod midt i blixtarna.
Nere i vägen hörde hon steg, som rusade, gråt och nödrop.
Skyfallet brast lös, och marken blef en fraggig flod, som rullade med sig småsten och afslitna kvistar.
Allt lif, män- niskors och djurs, var fejadt undan på ett par minuter.
När det var öfver och solen stack fram igen, tog hon på sig och gick ut för att få den första färska lukten af ren luft och vått löf.
Ingen syntes till.
Från bön- stugan hördes psalmsång och jämmerstön; det hade kommit som på befallning allt detta för att skrämma det sista vettet ur hjärnorna.
En karl kom springande borta på gärdet.
På närmare håll såg hon, att det var förvaltaren.
Det dröp af honom, ögonen stodo hvita som på en besatt, och han rörde armarne i luften alldeles meningslöst.
När han fick syn på henne, ville han vända om, men hon ropade på honom.
— Så ni ser ut, sade hon med ett skratt, som gick tvärt af.
Han skakade i hela kroppen.
— Det är åskan, jag var midt u t e.
.
.
Han kunde knappt få fram orden, och nu förstod hon.
Han var rädd.
Stora starka människan kröp ihop som ett barn i skrämsel.
Hon fick én plötslig ömhet för honom, tårarna stego henne i ögonen, och någonting blef klart inom henne, som hon inte vetat förr.
Alldeles spontant gick hon fram och strök honom öfver armen och handen.
Ett ögonblick sken hans ansikte upp, men det blef strax mörkt igen, nästan ovilligt, och han skakade på hufvudet, därpå vände han och gick.
Då först märkte hon, att allt låg i half- skugga omkring henne.
Ett flor släpade öfver landskapet, solen var borta och vin- den teg.
Fåglarna flögo in på nattkvist med små korta pip.
Från hagen hördes kornas råmanden och skällor; de kommo hem, när ljuset tog slut.
I drängstugan pågick alltjämt psalmsången.
En kvinna kom utrusande med bägge händerna på hjässan, som hon väntat, att himlen skulle falla ner.
På mindre än ett par minuter var all- ting öfver.
Solen kom tillbaka, fåglarna vaknade, psalmsången blef tyst.
I hästhagen satt förvaltaren på en kull- vräkt björk, som blixten splittrat, och bakom honom stod en häst med mulen ner i hans ficka, där sockret brukade ligga.
Han vände sig om och strök djuret mellan ögonen, och så blef han ' sittande igen i sina tankar.
Jo, han hade ställt det riktigt bra för sig; efter detta med åskan, som han inte rådde för, fanns det naturligtvis ingen tanke på att söka vinna henne, Ingrid.
Hon måste skratta åt honom.
Som ett barn hade han också blifvit be- handlad, ty det var medlidande från hen- nes sida, ingenting annat.
Det var inte lönt att grubbla på det mer.
Det gjorde alltid ondt i hufvudet, när han började grubbla, och han fick en plötslig lust att gå och hugga ved eller bryta sten.
Så- dant lugnade.
Att känna att något gaf vika, att något blef till något, det var läkemedlet, men i det där med Ingrid stod allting stilla och han kunde inte röra sina händer.
I detsamma varseblef han henne vid grinden.
— Jaså, hon är inte nöjd med sin seger nyss, sade han för sig själf.
Hon vill ha mer af den.
Och han reste sig inte från sin plats och tog inte blicken från marken.
JULNUMMER Men hon kom när- mare, och när hon var alldeles inpå ho- nom, måste han i j alla fall se upp.
Han blef förvirrad af hen- nes ögon.
Han hade inte sett dem sådana förr; de voro stora, fasta i glansen, och hon rodnade inte.
Hon stannade med handen på hans axel.
- J a g menade det,,, Bengt, sade hon lågt.
rtföw Eftersom han inte visste hvad det var som hon menade, höll han i med att tiga.
Hon blef för- argad, men på sam- ma gång så skratt- sjuk, att det kittlade i halsen.
Å,den stora, Han satte ohjälpliga männi- skan.
—.
.
.
att jag håller af dig, kan du inte förstå det?
Förvaltaren reste sig mycket långsamt och tog hennes hufvud mellan sina stora, röda händer och såg henne in i ögonen.
Det utföll till hans belåtenhet, ty han satte sig igen och drog henne till sig, och sedan glömde de allt, tills de foro upp vid en vällingsklocka, som ringde någonstans.
Långsamt gingo de uppåt bruket, där hästarna stodo frånspända rundgången och högar af fuktigt, obrändt tegel lågo och andades kyla.
Det dröp och glitt- rade omkring dem efter den sista skuren.
Atmosfärens tryck var borta, och allting lefde upp.
Luften var sval som den inte varit på månader, och jorden var vack- rare än någonsin, som en skönhet när skrämseln gått ur hennes ansikte.
Åt- minstone syntes det förvaltaren så, och för resten brydde han sig icke om att grubbla öfver det.
?
Utanför stugan, där mötena pågått, var rop och skratt.
Paniken hade blåst bort, och, som alltid är fallet med lågtstående individer, kom bakslaget lika våldsamt, och man sökte nu bara förringa alltsammans och få tag i någon att utösa sin hämnd och sitt gyckel på.
Det var inte svårt att finna honom; kolportören kom just ut på trappan med sin mandolin och sina häften i fickorna.
I det fulla lju- set såg han ännu luggslitnare ut än där- inne i rummet, och han stannade blän- dad och förvirrad, höll ögonlocken half- slutna, som han ännu gömde syner bak- om dem.
— Där ha vi ' n, ropade en kvinnoröst.
— O o d morgon, far, det gick i kärret med oss.
Men vi ä ' uppståndna igen.
Detta åtföljdes af hurrarop, och några pojkar begynte rycka honom i kläderna.
— Slå ' n i flinten med spelverket.
Den stackars mannen öppnade sina ögon, som inte tycktes se något af det omkring honom, och han trefvade med händerna i luften, som han sökt efter ett stöd.
— Herren är misskundsam, sade han.
Och han började gå neråt vägen.
Med sin kutiga rygg liknade han en bortkörd, en uthvisslad skådespelare, en människa, som misslyckats, kort sagdt.
Fol- ket, som var likt sig här som på andra — 19 — sig igen och drog henne till sig.
håll och som alltid söker efter stenar mot den, som skrämt en gång och inte kan skrämma längre, följde i hälarna på man- nen, med skrik och glåpord.
Men när de fingo syn på Ingrid och förvaltarn, stannade de och radade upp sig utefter vägen.
— Hvad står på?
såg det mycket väl.
att ' han skulle fara gick fram till denne skrifter af honom.
frågade han, fast han Ingrid, som var rädd ut mot kolportören, och köpte några strö- Men förvaltaren jagade undan pojkarne, så att mandolinmannen fick försvinna, och därpå vände han sig till kvinnorna.
— Vet ni inte skam, sade han.
Ni tjöt ju som ufvar nyss.
Gå hem med er!
Och borta.
de gingo.
Karlarne voro redan Och de bägge lyckliga; som ville se det lugnt och vackert omkring sig, togo hvarandra under armen, sedan de ställt allt till rätta, och gingo sakta vägen fram till disponentboningen.
Och här blef nu upplösningen.
Med förvåning, som gjor- des så pliktskyldig som möjligt, och runda ögon och lyckönskningar och festmiddag, alldeles som i de gamla berättelserna, där allt slutar bra.
Men förvaltarens och Ingrids saga var inte färdig med detta.
Det var egentligen bara början.
Sedan fortsatte hon den långa, .långa sagan, som kallas lifvet, och där fanns det nycket ondt och mycket godt, mycket att vara rädd för och myc- ket att glädjas åt också.
Det kom solförmörkelser i veckor, när allt ljus tycktes vara borta från de bägge männi- skorna.
Och mulna himlar var det och en luft så tung, att man ville kväfvas i den.
Men till slut lättade det ändå, so- len sken upp igen, och när de blefvo gamla och inte hade allting så nära inpå sig längre, voro de i det hela nöjda med sagan och förstodo, att den inte kunde vara på annat sätt.
(Illustratör: Knut Stangenberg.)
IDUNS JULNUMMER räckte fram sin hand, men hön dolde sitt ansikte.
Jag gick förbi henne, men kände på samma gång instinktmässigt efter i fickan, om jag hade någon slant.
Jag fick upp ett silfvermynt, men när jag såg närmare på det, fann jag att det var gammalt och nött och icke längre gång- bart.
Det bar profilen af den kung, som regerade i min ungdom, och kring kanten löpte hans valspråk, hälft utplånadt af tiden: Brödrafolkens väl.
Jag stod länge och stirrade på detta gamla mynt och kände lust att gråta.
AF HJALMAR SÖDERBERG.
J A G DRÖMDE i denna natt, att jag hade blifvit gammal.
Lefde jag ens?
Jag vet det knappt.
Jag hade öfverlefvat allt, som fordom var mitt lif, och jag var mera lik en skugga än en människa.
Jag irrade omkring i skymningen på välbekanta gator, jag såg förfallna hus skymta förbi, hus, som jag mindes, att jag hade sett byggas i min barndom, och som jag då trodde vara ämnade till boningar åt furstar och stora herrar, men som nu tycktes tigga om att få gömma sig i skuggan.
I en gatufond reste sig en röd kasern, från hvars tak vajade en flagga med främ- mande färger.
En trupp soldater marsche- rade förbi med byxorna instuckna i tunga stöflar.
Deras järnskodda klackar skrällde mot gatläggningen.
Midt på den smut- siga gatan sutto två små barn och lekte, så smutsiga själfva och så fattigt klädda, att de tycktes smälta ihop med gatan och knappast syntes.
De sågo icke soldaterna, och soldaterna sågo icke dem.
Det är inte deras fel,, sade jag till mig själf; det kommer sig af att de äro förbjudna att se något.
Om de kunde se sin väg, skulle de icke kunna marschera; och de måste ju marschera.
Jag ville gå fram och rycka undan barnen, men jag kunde icke.
Jag stod som fastspikad och kunde icke röra mig.
Hvarför?
undrade jag.
Hvarför kan jag inte röra mig, hvarför måste jag stå stilla och se på detta?
Är det kanske inte verkligt — drömmer jag?
Nej, det är verkligt; barnen äro verkliga, och soldaterna också.
Men jag själf är en dröm.
Och med ens tycktes hela mitt lifs gåta stå så klar för mig som ett klart brinnande ljus: jag var icke verk- lig, jag var en dröm.
Och icke kan en dröm vara till någon hjälp för lefvande människor.
Åter irrade jag länge genom gatorna i en tätnande skymning.
Det hade börjat snöa.
Jag hade kommit upp i villakvar- teret, gatorna lågo tysta och hvita, och öfver galler och staket sträckte träden sina grenar, tunga af snö.
Jag gick in genom en öppen grind mellan två stora, fyrkan- tiga stenstolpar med stora hvita hättor a snö.
De stämde mig så underligt vekt, kanske för att de liknade två öfversnöade grafvar.
Jag kom in på den stora går- den med en liten fontän i midten, och jag såg strax att det lyste i salsfönstret.
Lampan stod på bordet, det var dukadt, och de sutto redan till bords.
Jag gick fram till fönstret, knackade på rutan och nickade åt dem där inne.
Men de sågo mig icke och hörde ingenting och fort- satte att äta.
Och med ens såg jag, att det var främmande människor kring ett främmande bord.
Det var icke de mina.
Det var en tjock fru och en flintskallig herre i nattrock, som såg ond ut och tycktes gräla, och några halfvuxna barn, och de hade vaxduk på bordet.
Den flintskallige herrns ansikte kände jag för resten mycket väl igen från Du Nord, där han brukade dricka toddy.
Jag skäm- des förskräckligt.
Ja, det var ju här vi bodde det första året, men vi flyttade för att det fuktade, och nu bo vi i en helt annan stadsdel — — och jag är så trött - - Åter gick jag ute i snön.
Jag skulle ju gå hem.
Jag försökte intala mig själf, att jag visste precis hvart jag skulle gå, och att jag gick närmaste vägen.
Jag sneddade öfver gator och vek om hörn, men hvart jag än kom hade jag en känsla af att jag helt nyss hade gått där förbi.
Vid en lykta stod en gammal kvinna och Ja, ja, det var den t i d e n.
.
.
Den gyl- lene fredens tid, som poeterna i våra dar ha kallat den.
Det kom andra tider sedan.
Åter såg jag för mig den röda kasernen och de främmande soldaternas grofva stöflar.
Och mina barn och mitt hem, som jag sökte nyss?
Åh, nu minns jag allt.
Jag är gammal och har öfver- lefvat allt, jag har inga barn och intet hem.
Min dotter uppfostrade jag i mina idéer, men då hon blef vuxen, blef hon förälskad i en missionär och gifte sig med honom och blef borta.
Och min son — hur var det, ville han inte bli officer?
Jo visst, men det bjöd mig för mycket emot, och jag hade inte heller råd till det.
Men han var värnpliktig, när det stora kriget bröt ut, och d o g af svält uppe i Lappland.
Om han hade varit officer, hade han kanske inte dött af svält.
Men det är länge sedan, allt detta, och jag minns det bara helt dun- kelt.
Jag har öfverlefvat allt, och jag är själf en dröm.
Och jag hviskade för mig själf några ord, som jag en gång hade läst på en graf, då jag en blå vårkväll i forna tider gick öfver en kyrkogård med henne, som jag älskade — jag hvis- kade de orden åter och åter för mig själf: Allés geht voruber und wird zum Traum.
Men medan jag hviskade detta för mig själf, kom jag på nytt att gå förbi lyktan, där den gamla kvinnan stod och räckte fram sin hand.
Men hon dolde alltjämt sitt ansikte.
Och detta att hon dolde sitt ansikte fyllde mig med en namnlös skräck.
Ska- kande af ångest frågade jag henne: * — Säg, hvarför döljer du ditt ansikte?
Hon svarade mig med en röst, som jag kände väl: — För att inte göra dig alltför mycket ondt.
Då sade jag: — Ingenting kan mera göra mig ondt.
Jag är icke verklig, jag är en dröm.
Hon svarade: — Allés geht voruber und wird zum Traum.
(Illustratör: Arthur Sjögren.)
Jag såg ingenting mer af barnen, sedan soldaterna hade marscherat förbi.
Jag såg blott att deras stöflar lämnade mörka blodspår i smutsen.
Plötsligt steg det upp ett minne inom mig, som kom mitt hjärta att stelna i skräck.
Jag hade ju själf barn — två små barn.
Hvar kunde de vara, och när såg jag dem sist?
Det kunde väl inte — nej — — Jag måste gå hem, jag måste se mina barn, ' de voro naturligtvis hemma och sutto på den gröna mattan i salen och lekte med sina träbitar och sina små hus.
Jag måste gå hem, de vänta på mig med middagen, och min hustru är orolig — — — 20 —
I DUNS RYK AREN » ULLMAN.
AF GUSTAF H ÖGST PA BERGSPLATAN, där vägen buktar förbi, låg bondsmedjan.
Bonden, som ägde den, var trött och gammal och hade legat till sängs öfver vintern, sedan han på höstsidan tagit skada af den omväxlande hettan och kölden i den dragiga lilla verkstaden.
Nu sköttes rörelsen af hans båda söner, mäster Aron Berg och mäster Göran Klinta.
De hade hvar sin släggare att befalla öfver och voro också lika goda i allt och tålde ej väl hvar- andra.
Men detta hade ock någon grund — kanske den största — däri, att båda älskade bondens dotter, Tilia, en högväxt och stark Hicka, som trots sina vackra lemmar, sina runda, blekblå ögon och ett mörkt, lätt glansigt hår aldrig låtit någon lättsin- nighet komma sig till last.
Nu vårdade hon fadern och gården, så som om intet annat på jorden skulle kunna ligga henne om hjärtat eller binda hennes sinne, så förtroget vandt vid ensligheten och kustvärldens tystnad.
Kom hon till smedjan med order eller bud, dröjde hon aldrig längre än nödvändigt, frankt fäste hon ögonen på den, hon talade med, men lugnt och kyligt — och lät dem aldrig glida, locka eller utmana.
De stora, blekblå ögonen, de hade något af vinterdager, men också.
af sol, något klart och öppet och litet ödsligt med i allmänhet.
JULNUMMER Solen stod lågt ute på hafvet, som nedom de bergiga stränderna bredde sig vintergrått och tomt, utan synbara seglare.
Uppe i ljungåsen lyste endast enstaka snöfläckar bakom rullstensblocken och smedjans rutor blänkte i den kalla glansen från väster.
Det var tyst och öde därute och därinne, men middagsrasten led mot sitt slut och arbetet skulle begynna.
Vid dörren väntade snart gamle Friman och Hel- gosson, stirrande hvar åt sitt håll, som kände de ej hvarann.
På vägen nalkades smederna.
Aron Berg kom lugn och grubblande som alltid, och ögonen glänste tungsinta i hans bronsgula, fylliga ansikte.
Han såg ut som en man af zigenarblod utan något af zigenares lynne.
Göran Klinta var resligare och hade ett starkt, kantigt utseende, med plirande blick och rask gång.
Man kunde tro honom om att vara en farlig brot- tare med tusen knep och otillåtna finter.
Han hälsade flyktigt den andre smeden och ög- — Brännt mig, ja — sade Berg med en grimas och doppade handen i kylaren.
— Nej, inte i vattnet — varnade nu gubben Friman betänksamt — nej, man lägger litet stål på bränn- såret, så blir det bra.
— Helgosson jämrade sig fortfarande.
— O, nej, hur har detta gått till, mäster!
— — Tyst, strykare — snäste Klinta och gick för första gången öfver på det fientliga området å andra sidan härden.
Försiktigt och forskande un- dersökte han så de andra verktygen.
— Fy — bröt han ut — det är rackartyg.
De äro heta allihop.
Bara upptill, där man skall tä.
Ja, nu ha de svalnat af litet.
De ha legat i glöden — öfver middagen, förstås.
— En stor, förfärlig tystnad följde nu.
Endast inne i kolhögarne knitt- rade det då och då.
Den brände hade ännu icke tanke för annat än sin svidande hand.
Han höll den rätt ut och ansträngde sig att vara stilla, medan Friman bytte om stålbitarne på blåsorna, som han ömsat förband på en sårad fiende efter drabbning.
— Ja, låt det vara nu — sade Berg doft och svetten pärlade på den gula pannan och det skalf i de fylliga läpparna.
Det var icke lätt sagdt, hvilken af smederna som älskade henne mest eller hvem som hade säkrast utsikter i saken.
— Men när flickan.
och hennes öde förhandlades i smedjan, lät hvardera släggaren alltid förstå, att just hans mäster var den gifne utkorade- Från början hade de väl drifvit den satsen af ren plikt- skyldighet, men småningom kom där verklig lidelse också i deras tvister härom, och de, liksom sme- derna, tålde hvarann mycket illa.
Detta förhållande medförde besvär- liga följder, då man ju hade de båda staden helt nära hvarandra, på hvar sin sida om härden, och därför kunde den lilla svarta byggnaden stundom genljuda af grälande, svär- jande och grofva röster midt un- der de klingande slagen och bäl- gens dån — men saktare, när ham- rarne och släggorna tego en stund.
Ty då var det, som fruktade de skam- set, att själfva den öde ljungåsen utanför kunnat stå på lur och lyssna.
En af stämmorna i denna kvar- tett var dock icke grof — det var smeden Bergs lärling, en aderton- åring, blond och mager, med skarp, glimmande blick och en vackert buk- tad n.äsa, som gick i ett med pan- nan.
Han hette Helgosson, men kallades » strykaren », .ty han var icke barnfödd här i trakten.
Hans kamrat och motståndare, Göran Klintas släggare, Friman, var en gammal, tvär man med grått patriarkskägg, litet försupen, men.
härdigare och säkrare i arbetet än strykaren, - som tog allting för hett och snart nog tröttade ut sig själf, till sin masters förargelse och de två andras oförställda förnöjelse.
När Helgosson slappnade af, så att järnet fick kallna, eller när han helt enkelt slog miste — och det hände ofta — kunde Aron Berg i harmen lyfta hammaren mot honom.
Helgosson blinkade ej, ty han visste, hur god hans smed igrunden var.
Han lade sin slägga på axeln, så att hans unga kropp sviktade, och höll sig undergifvet till reds att börja på nytt.
Berg slängde tången med smid- järnet in ^ i kolhögen, lät bälgen pusta och strök sig, likaså resignerad, öfver sitt svettiga och sot- glänsande anlete.
Men då fingo Klinta och gubben Friman roligt.
— En fin släggare du har, Berg.
Friman grinade, stumt gillande.
— Hvad ska det bli af er, dig och din strykare?
— Kors, så det går!
Helgosson knyckte på sitt blonda hufvud, men Aron Berg svarade för honom, säfligt och god- modigt: — Åh — ingen fara med strykaren.
Ni kan aldrig bli annat än ni är, gunås.
Helgosson kan bli en bra karl, han.
Kom an, Helgosson!
— Och så höllo de i tills det blef gräl igen.
Klintas halfslutna blick — men så förstulet, att ingen märkte det, hälst som han och Friman hade sitt arbete i full gång.
Kling — klang.
Klingeli — klang.
Kling.
— — Hvad i helvetes röda.
— Det var verkligen Berg, som svor.
Han hade just tagit en tång och — brännt sig på den!
Ond och förvånad, utan att ännu förstå eller ana fara, sökte han sig en ny och fattade med sin bruna näfve ett stadigt tag om tången.
— Aj, som själfvaste — aj — röt han och slungade verktyget utåt jordgolfvet.
Helgosson hoppade åt sidan, ty tången susade tätt förbi hans ben.
Aron Bergs ansikte förvreds och ögonen brunno som dunkelgyllne eldkol.
Klintas hammare hvilade, och med ett besynner- ligt leende stod han och betraktade den kvidande kamraten.
— Hvad går åt dig?
Hvad skriker du för?
— Då sträckte Berg sin hand upp mot rutan — handen var svårt bränd, stora bläsor fyllde innersidan och fingrarna, som ovillkorligt krökte sig af smärtan.
Det blef ett plötsligt förvirradt lif i smedjan.
Helgossons ljusa an- sikte stod stirrande blekt och han ropade, hest och vildt: — — Nej, men mäster!
Har mäster brännt sig?
— Hur i Jesu namn gick detta till?
— Bondens dotter Tilia, en högväxt och stark flicka.
nade med ett litet hånlöje de två släggarne, som envist vände hvarandra ryggen.
Så gingo de alla in i den lilla smedjan, där härden fyllde halfva rummet med sin smutsiga mur, sitt rökfång och sina vattenbehållare.
Klinta var flinkast i vändningarna, i dag rent af nervöst hastig af sig, och gubben Friman med sitt gråstensansikte och sina viktiga rörelser sysslade tigande och uppmärksam med järnet, som redan lagts i elden.
— Redan klingade Göran Klintas hammare sin ekande sång mot städet och gam- lingen höjde släggan.
Smeden Berg hade icke hunnit komma i farten.
Han stod och veckade-upp sina blusärmar och värmde de mörka, kraftiga armarna vid lågan, som hans lärling pustat upp ur glödhögen.
Också de skulle börja.
Bergs tänger och verktyg stodo som vanligt i vattenkylaren, i lång rad, med handtagen upp.
Medan han nu med ett slött ögon- kast valde bland tängerna, följde honom smeden — 21 — Klinta och hans handtlangare gledo tillbaka åt sin sida, där de blefvo stående och med dold skuldmedveten- het och hälft öppen skadeglädje iakt- togo Bergs vånda, hvilken snart skulle väcka hans sofvande vrede.
Helgosson hvarken kunde eller sökte dölja sin bäfvande oro.
Småningom vaknade Bergs efter- tanke och han såg sig bistert om- kring, för att slutligen samla sitt intresse på de försåtliga verktygen.
— Jag brände mig först på den där — som jag kastade bort.
Men inte trodde jag, det var så med dem alla.
Jag — tänkte ingenting.
Så tog jag i den här tusan — hårdt och reelt, för jag var arg.
Och då så — o, så den värker!
Han viftade grinande med handen.
— Och inte såg jag heller, att de voro glödheta.
Solen stod in rätt på dem, och då syns det ju inte, om järn är varmt eller ej.
Men det känns — det känns.
— Nu kom Friman närmare igen, dragen till det farliga och oklara spörsmålet, som flugan till elds- lågan.
— Men kan någon begripa, hur detta har gått till?
— Det blixtrade i Bergs mörka ögon.
— Gått till?
— Någon illvillig har lagt mina verktyg i glöden under rasten och sedan ställt dem i vattnet, som förut.
Det begriper väl en fåne!
— Smeden Klinta hostade till och lekte med sin ham- mare.
Hans ögon voro nu kisande små.
— Ja, det är gifvet.
Någon har gjort det.
Men hvem?
—
IDUNS JULNUMMER — Det är riktigt — inkastade nu Klinta, vaken och pigg — låt honom bevisa sitt alibi, om han kan.
Så få vi se.
— — Nå, hvar höll du till under middagsrasten?
— Helgosson våndades som en torterad; ett slag rätade han upp sig och försökte tala, men strax kröp han ihop igen i sitt hörn.
Berg mulnade allt- mer.
— Skynda dig, är du snäll.
Kvällen går.
— — Ja.
Och jag viker inte härifrån, förr än saken är klar — betygade Göran Klinta.
— Nu gråter han — gycklade Friman — se, som en pojke!
Han skulle ha stryk.
— Då blef det ändtligen lif igen i Helgosson, han strök svetten från pannan och talade.
— Ja.
Jag kan bevisa, att jag inte har varit här, sedan vi gingo härifrån i middags.
— — Nå, säg hur, då?
— kom det från alla tre.
Då vacklade han igen, det blonda hufvudet gled åt sidan, som om han skyggat undan för någon- ting.
— Nå, hvar var du då — stönade Aron Berg.
Med möda vände Helgosson åter sin underligt lysande blick mot smeden och fortfor.
— Mäster, det kan inte jag säga.
— Man hade de båda staden helt nära hvarandra, — Ja, hvem, ja — upprepade Berg buttert.
Men Göran Klinta och hans släggare hade vid dessa ord riktat blickarne, klart utpekande och skoningslöst, bort mot Helgosson.
Denne stod nu borta vid rutan, med händerna bakom sig, ängsligt plockande på spikar och skruf- var, som lågo där i fönsternischen.
— Hans bröst steg och sjönk våldsamt under blusen och hans ansikte var så hvitt under sotet, att de blå ögonen stucko fram, mörka som på en febersjuk.
Han såg ut som en anklagad, hvilken kan fällas på indicier, en, som godt kan misstänkas vara den skyldige.
Pannans skarpa, ovana veck och darrningen kring den skägglösa munnen kunde nog tolkas som uttryck af förbittring öfver dådet och medkänsla för mäster Berg.
Men inne i ögonen skälfde och flämtade en ångest, som icke lät sig förklaras, som gaf intryck af oklart samvete.
— Hela förmiddagen hade han varit förströdd och slaggat så ojämnt, att Aron Berg till slut läxat upp honom och bedt honom blygas.
Klinta och Friman hade myst och hångrinat.
Men då hade Helgosson stått tyst, tyst som nu, men med ett dunkelt, för- läget löje af lycka och glad förväntan och Klinta hade anmärkt därpå.
— Ser du inte, Berg, hur han skrattar åt dig?
Ack, om det vore jag, som vore hans smed!
— Och lika underlig som löjet då var den stumma och flackande ångesten nu.
Aron Bergs blick irrade omkring från den ene till den andre.
Han såg de två andras tysta fingervis- ning mot Helgosson, men han ville ej tro sin lär- ling om sådant.
I stället vände han sig åt gubben Friman.
— Brukar inte Friman sofva middag ibland här- inne på kollagret?
— — Jo, mäster.
Men i dag var jag hemma.
Hvem kunde tänka, att någon skulle komma och göra så fula saker?
Det måtte ha varit någon » strykare » — ändå?
— Klinta skrattade till.
— Ja, det är troligt.
En strykare har gjort det här åt dig.
Berg.
— Vid det menande ordet glömde Berg sin skadade hand, och nu betraktade alla tre Jstrykarem vid fönstret.
Han, Helgosson, hade slagit ned ögonen, som en dömd.
— Ja — tillade Klinta med torr och kall röst — — ja, se du på din strykare, min kära Aron.
Han vet kanske mer om det här, än vi, stackare.
— Helgosson teg alltjämnt, men händerna hade slutat att leka med spikarne, de knötos nu och öppnades igen — • — och knötos.
Han genomstod ett eldprof den stunden.
Då slog mäster Berg i sitt städ, så det sjöng i smedjan, och vid den tonen var Helgosson van att lystra; och så blickade han upp igen och in i Bergs mörka anlete.
— Nå, Helgosson.
— — Ja, mäster.
— Klinta smackade ondskefullt och Friman fnyste i skägget.
— Är det du, som lagt tängerna i elden?
— — Nej, mäster.
— — Du har inte alls haft med saken att sköta?
— — Nej.
- Klinta slog till ett kort skratt och ryckte fram på hvar sin sida om härden.
mot lärlingen, och med ens började han ett nytt förhör, medan han hotfullt svängde hammaren.
Men då det icke längre var Aron Berg det gällde att svara, försvann den anklagades lugn och han skrek: Nej — nej — nej 1 Hvarför skulle jag ha gjort det?
— — Prata!
Hvarför?
Du har gjort det — du ville ta hämnd på din mäster, du.
— — Hämnd?
— — Ja.
Såg inte jag — och Friman med — hur ondt du grinade åt Berg i dag?
— — Här är det aldrig jag, som grinar ondt.
— — Hvad — hvad menar du?
Krånglar du, stry- kare?
— — En sådan rackare — sade Friman harmset.
— Mäster Berg — kved lärlingen — hjälp?
— Berg lystrade i sin ordning till denna ärligt bed- jande röst och han ryckte sig loss från städet, där han stått i dystra funderingar, Han gick till fönstret och skilde de stridande åt.
Så lade han handen på den unges axel och svän: rde honom fram mot — Det och det dig, men visar dig ser illa ut för dig — sade han tungt — är ett styggt dåd.
Jag tror det inte om därför ber jag dig, Helgosson, att du be- oskyldig.
— Småningom — Inte du?
— — Nej, men om jag — eller Friman — får gå och hämta — — hämta — — Hämta — ja, hvem?
— Berg och Klinta höggo in, båda lika ifriga nu.
— Bondens Tilia — stötte strykaren fram och hans händer knäpptes krampaktigt, men han såg på sin smed, som om han ville bedja om förlåtelse för en annan, värre brännskada, ett annat och ohjälp- ligare sår.
— Bondens Tilia — upprepade Friman stupidt.
Smederna gåfvo hvarann en blixtsnabb sidoblick, och efter den såg Klinta ut genom fönstret och Berg in i glöden.
— Ja.
Gå och hämta — henne • — då.
— — Nej pass — sade Klinta — nej, Friman går.
Strykaren blir där han är, så länge.
— — Låt Friman gå då.
— Det låg något brutet och trött i Bergs stämma, och stelt skådade han in i elden, som tärd af en plötslig, bitter aning.
Friman gick, och i smedjan rådde en tystnad så dof, som om männen därinne varit sofvande eller döda.
På härden knittrade det allt svagare i kolen.
Efter lång väntan hörde de nalkande steg och gub- bens och flickans röster.
Tilia lät förundrad och litet stött öfver att de sändt bud på henne så sent på dagen.
Så döko de in genom smedjedörren.
Tilia trädde fram, rank och präktig i det brutna skenet från härden och från fönstret, där vinterkvällningens sista, kallt röda skimmer flöt in.
— God afton, karlar.
Hvad är det frågan om?
— Aron Berg hade fått en het rodnad och zigenar- ögonen lyste.
Ansträngdt modig gick han rakt på sak.
vaknade Bergs eftertanke.
ID UNS — Förlåt besväret!
Vet Tilia, har Helgosson varit här under middagsrasten?
— Vid Helgossons namn flög ett lätt, oroligt leende öfver hennes öppna drag och hon gaf den unge släggaren en lång blick.
— Hvarför skall jag veta något om det?
— — Jo.
Så säger han själf, Helgosson.
— Lärlingen höjde då lugnare sitt hufvud och för- klarade, hvad som händt mäster Berg, och att de beskyllt honom för dådet, honom, Bergs egen släg- gare.
— Tilia — vill du nu säga, hvar jag höll till under rasten i dag?
— Tilia svarade icke genast, hon hade också en kamp att utstå, men hon vann den och låtsades icke om, hur brydd hon i grunden var.- — Jo, bevars.
Det vill jag visst.
Helgosson har varit hos mig under middagen — hela tiden.
— — Det var klart besked — sade Aron Berg lugnt, men hans rodnad hade gått öfver till en säll- sam, dunkel blekhet.
— Nå — ja — anmärkte Klinta — men finns inte två vittnen, så gillas inte friandet ändå.
— — Jo, det finnes — svarade flickan och log — vi sutto hemma vid tars säng.
Så att — nog gillas friandet.
— Därpå nickade hon åt strykaren.
— I kväll får du tacka mig för hjälpen, du — så gaf hon också Berg en nick och gled ut.
De fyra männen fingo hvarken arbete eller träta i gång i brådrasket.
Lusten till bådadera tycktes vara försvunnen med flickan, som gått.
Och saken med verktygen behöfde ej bli klarare än den nu var.
Friman var den förste, som tog till orda igen, envist och lögnaktigt dragen till det farliga spörs- målet.
— Nej, men kan någon då begripa, hvem som gjort det?
— Smeden Göran Klinta spottade argt i elden, slängde det kallnade järnet på städet och slog an.
— Någon strykare — för fan!
— hväste han.
Helgosson knyckte morskt på nacken, solfallsglöden sken in om hans panna och den buktade näsan, och nästan muntert kastade han släggan på axeln, till reds att begynna.
Men smeden Berg stirrade ned på sin brända hand.
— Nej, Helgosson — i kväll kan jag inte — inte ta i någonting.
Och sent är det.
Jag går hem.
— Lärlingen fällde släggan, sakta, och betraktade tyst och försynt sin stackars smed.
Så krängde de båda på sig jackorna och gingo ur smedjan ut i skymningen, Aron Berg först och strykaren sedan.
(Illustratör: A l f Wallander.)
S EX. B E R Ä T T E L S E A F E L I S A - B E T H LILLJEBJÖRN.
BELÖNAD M E D 1: STA PRIS V I D I D U N S S E N A S T E LITTERÄRA PRISTÄFLING.
A T T BROR CHARLES-EMIL inte invi- terade oss till någon af de små flickor- nas dop, det får man väl inte undra så mycket på ' men om hans ende son skulle döpas, utan att vi vore med, skulle det verk- ligen smärta mig, " sade fröken Agathemed en vemodig skakning på sina lockar, hvars grånande färg det ej längre var lönt att motarbeta med någon kosmetik.
" Och det skulle också ha smärtat salig mor, " tillade hon och blickade bort mot salig mors och salig fars porträtt, som i ovala ramar hängde öfver soffan.
" Hans ende son! "
upprepade syster Ulla med ett kort skratt.
" Han kan få tio! "
" Sch!
T s s! "
Agathe lyfte afvärjande upp de fina, smala händerna.
Och fem par mer eller mindre vissnade kinder rod- nade djupt.
Den Ulla, hon sade då alltid så curieusa saker!
" Han har bara en enda son, " sade Anne-Sophie i afmätt, tillrättavisande ton, " och hvad framtiden kan beskära, det — det.
talar man inte om. "
Härvid rodnade hon så, som man endast gjorde, då det JULNUMMER nittonde seklet ännu var ungt, och böjde sig därpå djupt ned öfver tapisseribågen.
För några ögonblick blef det alldeles tyst i det lilla förmaket.
Intet buller från den ensliga småstadsgatan därutanför störde tystnaden.
Endast den gamla klockan i sitt tempel af smala marmorpelare pickade sakta sitt tick-tack på den kupiga byrån, och några envisa sommarflugor flögo miss- nöjdt surrande kring de sockertoppsformade pappersblombuketterna på spegelbordet.
" Ja, " sade den bleka Gunilla och såg med en suck upp ifrån den hvita kragen, som hon broderade på, " om jag bara finge den här kragen färdig och borgmästarinnan betalade den innan onsdagen, så skulle jag kunna köpa mig ett par svarta tygskor till dopet.
Men får jag inte det, då kan jag inte komma. "
Med en snabb, skrämd blick såg Agathe upp från sin båge, där hon satt midt emot Anne-Sophie på den ena upphöjda fönster- pallen.
" Du förehöll väl lilla mamsell Altman riktigt noga, att borgmästarinnan inte ens får ha den aflägsnaste soupcon om, att det är någon af oss, som broderar den kragen? "
" Ja, Agathe lilla, du kan vara alldeles tranquille, det säger jag henne hvar gång. "
Med en trött suck strök Gunilla slätande öfver sitt blonda hår, som redan var så slätt, som kvittenkärnor kunde göra det.
Åter hördes ett kort fnysande skratt från Ulla, som stod framför det tunga, snidade ekskåpet och tog fram lakan.
Det var ju den sista lördagen i månaden, och man måste ömsa.
Men det var ett besvärligt göra att leta ' ut sex hela par lakan af den fina, sidenliknande linnesorten, och någon annan kunde ingen af de sex systrarna sofva på.
" Det är då väl ingen skam att brodera en krage heller, om den också skall sitta kring borgmästarinnans feta hals, " sade hon hastigt, men dock med den dämpade röst, som de alltifrån barndomen lärts att använda.
" Skam!
Min Gud, ett sådant horribelt ord! "
Från de fyra platserna på de båda höga fönsterpallarna blickade fyra par ögon förskrämda upp.
Och Frédrique, som satt i den högbenta, sitsklädda soffan, ryckte till som för ett slag, och det rasslade i pärlorna, af hvilka hon sydde spjällsnören.
" Ett horribelt ord! "
fortfor Agathe.
" Det är ju helt enkelt och naturligt, tyckes mig, att det inte är comme il faut för damer af stånd att arbeta för penningar. "
" Alldeles som om man vore jämbördig med sina egna domestiquer! "
tillade Anne- Sophie.
Fyra hufvuden nickade sakta sitt bifall till dessa ord *.
Men Ulla skakade upproriskt på sitt krusiga linhufvud, som hvarken uppfostran, fattigdom eller kvittenkärnor förmått be- tvinga.
" Mig tyckes, man kan bevisa, att man är af en annan kvalité ändå, " mumlade hon.
" För att återgå till hvad vi nyss talade om, " inföll Frédrique, som hittills suttit tyst, en smula afklippande, " tycks det mig, som om det skulle vara en verkligt mar- kerad brist på égard emot oss, om Charles- Emil och Ebba inte inviterade oss den här gången. "
Och man kunde läsa ett djupt ogillande i hennes skarpa, mörka ansikte.
" Men det vore då tämligen likt Ebba. "
" Jag tycker knappast, att jag känner Ebba au fond, " inföll Margrete-Louises milda, ungdomliga stämma.
" Det är som om hon aldrig gåfve sig tid att lära känna någon af oss särskildt. "
" Nej, hon tycks knappast veta, att vi ej se lika ut allesammans.
Eljes skulle hon väl inte hvarje jul ge oss allihop hvita spetskragar med blå rosetter.
Hon borde då kunna se, att jag aldrig kunnat be- gagna blått. "
Och Frédrique kastade en brunetts stolta blick på sina blonda systrar.
" Du hade roseklädning den gången, då vi voro inne i staden på nyårsbal, " sade Agathe med en äldre systers moderligt ömma blick på Frédrique, " den gången då vi dansade så mycket med fänrik Axeberg.
Minns du, han sade, att vi sågo ut som en stor vacker bukett, nyss plockad från en blomsterparterr! "
" Ja. "
Frédrique smålog mot det ljusa minnet.
Men sekunden därefter kom det en vemodig blick i hennes ögon.
" När vi nästa gång träffade honom, blandade han i alla fall ihop oss och trodde, att det var Gunilla, som varit klädd i rose och talat med honom om Tegnérs Axel.
Det var dock obegripligt, att han inte kunde skilja er andra från mig, jag, som är så mörk! "
" Han såg dig aldrig helt enkelt, " inföll Ulla.
" Hvad?
Hvad säger du? "
Frédrique rätade förnärmad på sig.
" Såg han mig inte, mig, som han dansade med, som han " " Han såg inte dig särskildt, han såg oss — ' flickorna Hielmfelt ', ett slags kol- lektivbegrepp, tämligen hyggligt, rätt pa- rant till och med på den tiden, i rose och blått och hvitt, men — alltid besvärligt stort och skrymmande.
Han såg oss så, som alla människor se oss, ' flickorna ' helt enkelt — fastän nu gamla, grånade flickor — men aldrig en människa hvar och en för sig!
Eller tror ni, att det finns någon, som tänker på, att Agathe är ömsintare, Frédrique mörkare, Margrete-Louise yngre och jag courageusare än ni andra?
Tror ni, att någon tänkt på, att vi någonsin kunnat hafva önskningar, tycken och an- lag hvar och en för sig i lifvet?
Åhnej, vi äro- icke personer hvar och en för sig, vi äro blott delar af ett helt — — det enda vi fått rättighet till är att lida hvar och en för sig som en hel människa • — och en gång få vi väl också en kista och en begrafning hvar och en för sig — det är åtminstone en tröst, fast den ibland känns klen. "
Och Ulla tog hastigt de sex något så när hela lakanparen, som hon ändtligen lyckats finna, och skyndade ut.
I dörren vände hon sig om och kastade en tårskymd blick på de fem därinne.
" Jag önskar, att Charles-Emil och Ebba ville bjuda dem till dopet, " tänkte hon, " den lilla dissipationen kunde de behöfva.
Och jag skulle så gärna stanna hemma — då behöfde de inte få veta, att min svarta sidenklädning brustit i ryggsömmen och — då blefve det inte flere än fem. "
Med förskräckta blickar, liksom inför en hemsk upptäckt, hade de fem nyss stirrat på hvarandra.
Nu sutto de med nedböjda hufvuden, som om en dom gått öfver dem.
Och det låg ej den vanliga kraften och öfvertygelsen i Agathes röst, då det häfd- vunna: " Den Ulla, hon säger då alltid så curieusa saker! "
gick öfver hennes läppar.
Åter blef det tyst i det lilla förmaket.
Det var som om något nytt, hemskt kommit in i rummet — en tanke, som de aldrig
IDUNS JULNUMMER 1 m _ - .. .. Ulla stod framför själfva vågat ge tankens klarhet ens, hade plötsligt klädts i ord och ställts midt fram- för dem.
Frédrique strök sig med en ångestfull åtbörd öfver den fårade pannan — det var så kvaft i rummet, och doften från den stora potpourrikrukan under spegel- bordet kändes tung och kvalmig.
Fréd- rique kastade en blick dit bort.
I spegeln därofvanför såg hon sitt eget ansikte.
Ack, det hade varit föga bevändt med den lilla tröst, hon alltid känt vid tanken på att hon varit mörkare än de andra!
Då afbröts tystnaden plötsligt af ett låg- mäldt: " O! "
från Anne-Sophie, som hade sin plats vid reflexionsspegeln.
Den platsen hade hon fått genom ett tyst familjedekret såsom ersättning för mycken värk och sveda.
Torftiga tyckas ofta de ersättningar lifvet ger — och dock skulle Anne-Sophie nu på gamla dagar haft svårt att göra ett val mellan att afstå från reflexionsspegeln eller slippa sina medfödda skrofler. "
O ", fortfor Anne-Sophie, " det är rytt- mästaren från Hedåker!
Han kommer körande i sin gigg. "
Knappt hade hon yttrat detta, förrän alla unisont med dämpade röster utropade: " Han stannar här utanför! "
Och in trädde några minuter därefter herr ryttmästaren i mörkblå rock och blom- mig sammetsväst, elegant och bugande, med hatten i hand.
L= det tunga, snidade ekskåpet och tog fram " Jag kommer från Hjelmberga, " sade han och slog sig ned på en stol, en smula yr i hufvudet af den ringdans af nigningar, som uppförts omkring honom.
" Jag for dit i morgse i förbifarten, då jag reste från Hedåker, och då bådo Charles-Emil och den charmanta fru Ebba mig, att jag skulle agera gesandt åt dem och framföra deras inbjudning till tre af damerna att stå fadder om torsdag åt deras lille son. "
Det gick en skälfning genom hans spändt lyssnande åhörarekrets.
" Hvilka! "
frågade Agathe med låg röst och stilla behärskadt väsen.
" Det bad ' Charles-Emil fröknarna själfva afgöra.
Alla äro naturligtvis lika välkomna. "
Och ryttmästaren vände sig bugande om- kring och log sitt artigaste leende åt alla håll.
En fin och väl educerad karl, den rytt- mästaren!
Han satt kvar en stund och talade så liiligt och behagligt om både bror Charles-Emil och bror Filip, om skör- den på Hjelmberga och om den tiden, " då de nådiga fröknarna själfva bott därute och uppfyllt hela huset med lif och glädje ", som han så artigt uttryckte sig.
Och så steg han upp och bugade till afsked och log åt alla håll igen och sade, att det skulle blifva ett stort nöje att vid dopet återse dem af fröknarna, som behagade komma.
Och bestämdt, tänkte Agathe, log han därvid mera — ja, på ett mera sär- skildt sätt mot Margrete-Louise.
Hon skulle fara!
Gif vet skulle Margrete-Louise — 24 — lakan.
blifva en af de tre faddrarna!
Ack, hon var ju så ung ännu — knappast öfver trettio år.
Det fina, bleka ansiktet mellan de långa, bruna lockarna hade någonting riktigt vårligt öfver sig.
Hvem kunde veta — kanske hade lifvet ännu mycket att bjuda Margrete-Louise på!
— Men hvilka mera än hon skulle fara?
O, det var svårt att välja och gallra ut!
" Nå " — Ulla kom hastigt inrusande — " nå, hvad hade ryttmästaren att säga? "
" Men hvarför kom du inte in, Ulla?
Han var charmant, en fin och belefvad karl, den ryttmästaren! "
ljöd det i korus.
" Hade han hälsningar från Hjelmberga? "
fortfor Ulla, som med flit dröjt i köket för att minska antalet värdinnor i förmaket med åtminstone en.
" Ja. "
Denna gång var det en mycket svag, lågmäld körus, som svarade henne.
" Nå? "
" Jo — Charles-Emil inviterar — Ebba inviterar ", rättade sig Agathe, " tre af oss — hvilka, som vilja — att stå fadder åt den lille gossen. "
" Tre? "
" Ja, de — de ha väl antagligen trångt, vänta väl många af Ebbas släkt, kan jag tro. "
" Naturligtvis!
, Ebbas hela släkt från när och fjärran!
Presentabla och opre- sentabla! "
Nu var det en högt sorlande korus, som lät höra sig.
* Ja ", sade Ulla, " sex sängar äro mycket.
Man kan egentligen inte undra på dem.
(Forts, å sid.
26.)
ID UNS JULNUMMER 6n jaktsyn.
Hf 6.
H.
K a r l f c l d t.
j Q u var som en vårsyn från vildvinstrakter, från ridter i solsken ocb vildsvinsjakter.
Uid skogsbrynet stannar den tunga karossen, på fotsteget står falkeneraregossen, ocb luften är full af tågande svaner, ocb stolta fasaner jpatsera på ekskogens gömda planer.
Då stiger du ur, då beträder du marken ocb skimrar i skimret af daggiga parken.
Ocb jakten går lös ocb springaren skyggar för skummande betar ocb borstiga ryggar, ocb svanarna sjunga sin dödssång ocb sjunka på flaxande vingar, som blodrödt prunka.
Ui offra dig blödande bjärtan ocb galtar, fru Uenus af skogen, vi resa ditt altar i det glimmande revir, som Diana förvaltar.
Jag vet jag var en ibland jaktens kompaner, jag gick som i rus öfver ensliga planer.
Då kom du mig nära, ocb bäst vi tego, jag talade ord, som likt falkar stego ocb foro som kungliga svanar i ljuset ocb föllo ocb blödde för dig i gruset.
Då ville du svara med läppar som logo, men orden dogo i bornblåst ocb jaktskall, som flämtande jogo.
Där dufvorna satt sig på grenarnas vacklor ocb skaran drog bem under stjärnor ocb facklor, då satt du fördold af gardinernas silken.
Jag vet jag var en i ditt följe, men bvilken?
Ranbända den grå falkeneraregossen, som såg med så hopplösa ögon på blossen; kanbända den tyste ocb drömmande knapen, som bar som förtyngd sina nyvunna vapen; kanbända din jaktskald i mossgrönt kläde, som än under lundarnas böstgula säde gick ensam ocb sjöng på ett vettvillt kväde.
OUustratäv: W.
Bncrén.)
— 25 —
I DUNS Det är ett besvärligt kollektivum, som be- höfver sex sängar. "
Och hon satte hårdt ned nyckelkorgen på bordet.
" Men vi voro inte för många den gången våra kära bröder behagade för sin räkning esca- motera så mycket de kunde af våra sex arfslotter och togo vårt barndomshem ifrån oss.
Hvad Filip beträffar, skulle han då gärna sett, att vi varit sexton — nota bene, alla med lika stora arfslotter som våra!
— om blott ingen fått veta, att han varit embarrasserad med en sådan löjlighet som sexton systrar! "
" Men Ulla, käraste Ulla då! "
Det var mer än en röst — men dock inte alla fem — som höjde detta förebrående utrop.
" Jo, jag vill tala ut!
Och jag skall tala ut till dem också en gång.
Jag har tegat så länge, att jag knappast ' kan andas längre.
De tala jämt — både Filip och Josephine och Charles-Emil och Ebba — om ' flickorna ' och ' flickorna ' som en kom- pakt massa!
Ebba tror, att vi alla ha ondt i öronen, därför att Anne-Sophie har det, och Josephine tror, att barn äro rädda för oss alla, därför att hennes lille, dumme Klas en gång skrek, då han fick se Fréd- rique.
Men jag skall säga dem, att vi äro människor hvar och en för sig, att vi lidit och kämpat och lärt hvar och en för sig — att vi en gång drömt och hoppats hvar och en för sig — — " Ullas röst slog öfver i något, som lät misstänkt likt någonting så obehärskadt som en snyftning.
" Seså, nu har jag talat ut och — och det gjorde godt — och nu skulle jag gärna vilja veta, hvilka som ämna hedra Ebbas släkt med sin présence vid fadderskapet. "
" Jag hade tänkt, " började Agathe med en skälfning på rösten och drog ett djupt andetag som för att komma ifrån Ullas ord, " jag hade tänkt, att Margrete-Louise, som är yngst, kunde behöfva titta ut litet i världen. "
" Nej, nej, " protesterade Margrete-Louise, " ni minns ju, jag var på den där assem- blén hos landshöfdingens i våras. "
" Ja, där var jag med, " inföll Frédrique.
" Och jag med, " sade Anne-Sophie.
" Det bör således sans hésitation bli ni tre. "
Och hon såg på de tre, som inte varit på landshöfdingens assemblé i våras.
" Nej, nej, Margrete-Louise är så ung, " invände Agathe ifrigt, " hon måste fara.
Dit kommer mycket folk, det kan bli roligt — det kan ingen veta — — " " Ja ", inföll Ulla med vek röst.
" Mar- grete-Louise skall fara.
Hon är så ung. "
Och hon lade sakta handen på systerns bruna lockar.
" Du far i mitt ställe, säg? "
" Nej, nej, Ulla måste fara! "
ljöd det ifrigt från fem munnar.
" Du var ju inte ens med på täckstickningsgillet hos borg- mästarns förra hösten. "
" Jag far absolut inte, " svarade Ulla med styrka.
" Jag har inte den minsta lust.
För resten är min svarta sidenkläd- ning sprucken i ryggen. "
Ulla kände sig alldeles märkvärdigt glad öfver den sprickan.
" A-åh! "
Det ljöd som ett mångstämmigt bedröfvadt eko.
" Jag reser inte heller.
Afgjordt inte!
Jag är alldeles résolue! "
Agathe lyfte de smala händerna som för att afvärja alla protester.
" Jag skulle inte stå ut med att tänka på de tre här hemma, " tillade hon i vek ton.
" Inte jag heller!
Inte jag heller! "
Det fattades inte en enda röst i detta ifriga utrop.
JULNUMMER " Jag skulle inte vilja fara, om man så tenterade mig med all lifvets fröjd! "
ut- ropade Frédrique med verklig patos.
" Till dem, som vid ett sådant tillfälle velat ute- sluta tre af oss, reser inte jag.
Det ät- en affront mot de tre! "
Och hon rätade med värdighet på sin stolta rygg, som dock inte kunde bli en enda linje rakare, än den var.
" Inte jag heller!
Inte jag heller! "
Det ljöd på en gång stolta och veka toner i detta samfälda utrop.
" Ja ", sade Anne-Sophie sakta och sträckte handen öfver sybågen mot Agathe, " för min del tycker jag då, att vi ha det bäst och trefligast här hemma med hvar- andra — vi allesammans. "
" Ja, ja, vi allesammans!
Det får inte fattas någon! "
Agathe sträckte ut hän- derna, som om hon velat omfamna alla sina systrar på en gång.
" Ja, du får ex- cusera mig, Ulla lilla — jag är visst dum — men jag för min del skulle inte vilja, att vi vore färre. "
" Färre!
Nej, hur kan du tänka, att det var så, jag menade?
Nej — " Ullas röst slog åter öfver på det där misstänkta sättet — " nej, nej, inte en enda mindre än sex, och alla tillsammans, ständigt tillsammans — och dö och — och begrafvas på samma gång!
— Vi ignorera dem därutanför, som inte vilja veta af oss alla, som inte förstå, hvad hvar och en för sig kan känna!
Här förstå vi det! "
" Ja, här förstå vi det! "
Det var sex mer eller mindre vissna ansikten, som nic- kade mot hvarandra, sex par tårade ögon, som med ömhet blickade in i hvarandra.
Men några kyssar eller omfamningar förekommo ej.
Det såg så löjligt ut, när sex stycken kysstes och omfamnades.
Det hade de därför för länge sedan vant sig af med.
Så löpte då den lilla handen raskt öfver Lessebos Bikupan, medan hennes läppar omedvetet rörde sig för orden hon skref.
" Fröken Clary frågar, om hon blir mottagen. "
" Mottagen, så där — nej det blir hon visst inte.
Jag har minsann viktigare saker för mig än att sitta och höra på balskvaller. "
" Jo, älskade faster, j a g är alldeles tvun- gen att tala med dig genast. "
Och in störtade en lång tjuguårig flicka i hatt och kappa.
" Du kommer något burdus, " tyckte fröken Ulrika, låsande in dokumentet i sin skrifbordslåda.
" Du kommer en liten smula burdus, min söta vän.
— I min ungdom var det åtminstone skick att — men hvad i all fridens dar går det åt flickungen — Stina, stå inte och gapa som en död aborre, utan laga dig ut i köket och sätt på kaffe — unga fröken skall j a g taga hand om själf. "
Nu ville olyckan, att Clary just var en af de allra mest krusade brorsdöttrarna.
Och gamla fröken Lodenias var henne därför inte vidare bevågen.
Men den objudna gästen var tydligen mycket upprörd, hvarför fastern hjälpte henne af med ytterkläderna och fick henne placerad framför brasan.
" Nåå? "
" Jo, faster, j a g kände, att j a g måste gå till dig.
Aldrig hade det varit värdt med de andra.
D e tycka alla lika.
Du har ständigt varit ensam om all den oppo- sition, som fallit på släktens lott. "
Fröken Ulrika sköt upp glasögonen och nickade.
Hon hade alltid varit deras rabu- list, deras röda samvete.
" Mitt hjärta har suttit på vänstra sidan, och mitt hjärta har visat mig vägen.
D e andra Lodeniusarna ha burit plånboken i högra bröstfickan, därför ha de gått åt andra hållet, " sade hon.
Därpå fortsatte den gamla: (Illustratör: E.
Forsström.)
" Så, att nu har bror Sixten således gifvit sitt ultimatum. "
" Ja, men huru vet du d e t? "
Ulrika Lodenius log svagt.
L Ä K T E N.
B E R Ä T T E L S E A F MARI • ' Det gör detsamma.
— Men låt mig MIHI.
veta, huru det lyder. "
" Jo, intet giftermål, förrän Otto förmår.
Då jag, såsom saknande bröstarfvingar, garantera en årsinkomst af fem tusen — äger att .fritt disponera öfver min kvarlåten- stackars gosse, han arbetar j u som en slaf skap, förordnar och bestämmer jag såsom min med både eftermiddagstjänstgöring på kaser- yttersta vilja, att sedan begrafningskostnaderna nen och gymnastiklektioner i elementarläro- jämte öfriga afgående poster blifvit afdragna, verket, men till fem tusen kommer han inte återstående kvarlåtenskapen skall på följande upp ändå — och så skulderna sedan.
— sätt fördelas.
.
.
När det därför inte finns någon annan ut- sikt, så.
.
. "
Fröken Ulrika skref sitt testamente, " Så.
.
.
så.
.
.
säg ut, b a r n!
.
.
. "
• fyllde sida för sida med den lilla rynkiga " Så ha Otto och j a g beslutat oss för handen hårdt knuten om pennskaftet.
att bryta med släkten och rymma bort från Det var på Kinamissionen och den hvita alltihop — nu vet du det, faster. "
slafhandeln, på obotligt sjuka, på vanvår- Fröken Ulrika flyttade sig närmare dade barn och frigifna fångar och allt annat flickan, och det glimtade svagt till i hennes elände, som den stora Lodeniuska förmögen- urblekta blå ögon.
A c k, världen var nog heten skulle splittras.
inte så förändrad, när allt kom omkring.
Släkten skulle då aldrig ha ett öre.
Bryta med släkten och rymma bort — Nej, aldrig en vitten skulle de få, de kru- de orden hade fyllt klyftan mellan de tjugu sade brorsdöttrarna och de vaxade syster- och de sjuttio åren.
sönerna.
" Ja, och därborta skall Otto arbeta och Bar då inte släkten skulden till hennes utmärka sig.
Och när vi komma tillbaka långa ensliga lif?
Hade de inte en gång en gång, skall släkten taga emot oss med tagit Stefan Waltinson ifrån henne, hade öppna armar, och allting skall bli så bra.
de inte sotat lifvets solminne för henne?
— så bra. "
Och hvad hade de gif vit i stället?
— Jo, pengar — paff — Nåja, det var j u det " Ack, de barnen!
— Min kära lilla bästa de visste, men ändå.
.
.
flicka, j a g känner Lodeniusarna, j a g känner dem, jag.
Det finnes inga bättre makar, Grått och glädjelöst hade det varit så fäder, bröder än de.
Men trotsar man länge hon gitte minnas tillbaka.
Aren hade deras husbondevälde eller sårar man deras kommit och gått, kommit och gått, det var fåfänga, då blir det krig på lif och död.
allt.
Och nu hade hon ändtligen hunnit evigt, oförsonligt.
T y de glömma aldrig hit — till sitt testamente.
1 S t - 26 —
IDUNS och de förlåta aldrig.
Hos oss hafva män- nen städse varit de starka och kvinnorna de svaga.
Därför har släkten ägt många stora och få lyckliga.
— Bryta med släkten och rymma bort — vet, barn, att så tänkte äfven j a g själf en gång. "
" Tänkte du, faster '? "
" Ja, och j a g hade nog så gjort, om jag inte haft en gammal faster, som frälit mig därifrån. "
" Hade d u? "
" Ja.
och hon hade gjort det själf, så att hon visste på öret hvad det kostade.
— Jag minnes henne, faster Hedvig, som i blind tillit lade sitt öde i sin älskades hand och lät honom föra sig bort.
D e lefde utrikes ett par år.
Så öfvergaf han henne för någon annan.
Hvart skulle hon vända sig, stackars barn!
Hon måste tillbaka till släk- ten.
Och den tog ock- så emot henne.
JULNUMMER Q V A N T O M I N V S E S T CVM R E L I Q V I S V E R S A R I Q V A M T V I MEMINISSE T y minnet af henne har gjort min egen ensamhet lättare att bära.
Faster Hedvig var en af dem, som visa vägen, en af de stora enslingarne, en af dem, hvilkas uppgift det är att dö för folket.
Ack, mitt barn, när man gräfver sig en smula djupare in i de där gamla släkt- historierna, finnes det godt om människo- öden, så bittra, så bländande svarta, att På väggen hängde ett porträtt af faster Ulrika vid nitton år.
Hon var afmålad i silkesbrokad med guldkrona på hufvudet och trollspö i handen.
Det var ett minne från ungdomen, ett oförgätligt maskerad- upptåg, som gamle Södermark fästat på duken med alla de glada, klara, höga färger han hade på sin palett, då det gällde att framställa unga, blonda skönheter.
- - Den gången hade faster Ulrika varit den goda feen Tresbelle och Stefan Waltinson den för- trollade prinsen Tresbeau.
Hon hade vidrört en enögd och krokig gammal tiggerska med det underbara troll- spöet, och strax hade denna förvandlats till en guldlockig älfva, hon hade beskrifvit en krets med det omkring sig, och genast hade fyra rödklackade ka- valjerer och fyra pud- rade damer trädt fram och dansat en lättfo- tad och sirlig menuett vid spinettens spröda ackord.
Öfverallt där hon denna dag gått fram, hade skönhet och gamman blomstrat upp i hennes spår.
Men faster Hedvig behandlades därefter som ett orent djur.
V i d fester var hon förbjuden att visa sig, och aldrig fick hon .tala vid de små bar- nen.
Clary hade j u så ofta förut hört allt detta beskrifvas, men hon lät den gamla berätta det nu igen.
— Så sade hon plötsligt: Någon tid efter hen- nes återkomst for en Lodenius — det var Bengt Samuel för res- ten, den där eljes hölls för den blidaste bland bröderna — ned till Spaa, där Karl Bergk då vistades, och sköt honom en kula för pannan.
— Ja, det var väl ett mord än- då, fast det kallades för en hedersstrid.
• ' Faster Ulrika, vill du inte ännu en gång, ännu en enda liten gång blifva den goda feen, inte för min skull och inte heller för Ottos, men för de gamla minnenas skull? "
Ulrika Lodenius öppnade skrifbordslå- dan, tog fram testa- mentet och lämnade det till Clary.
När såBengt Samuel kom hem igen, slängde han åt henne en spänn- halsduk, färgad af hen- nes älskades blod.
För åttio eller nittio år sedan hade folk myc- ket för sig, som de lagt bort nu för tiden.
Nå, efter den stun- den blef faster Hedvig en smula velig, och det mildrade något hennes behandling.
Hämnd- Min kära känslan var mätt och tillfredsställd.
Men innan hennes arma hjärna omtöck- nades, hade hon, den utstötta, trots sin historia dock haft många anbud.
Och släkten lät henne veta, att det skulle vara dem en glädjens dag, då hon lämnade Tongstaholm.
Dock.
hjärtat älskar endast en gång, och faster Hedvig förblef ensam till slutet.
Den kvälien hennes bojor löstes, voro vi alla på bal på Bankesta, ty det var den sjätte februari, Doroteadagen.
Hon begrofs i ett hörn af Tuna kyrkogård, långt från familjegrafven.
Jag har låtit resa en vård öfver hennes stoft, och en af mina lärda vänner, som kände hennes saga, bad mig lista på stenen: " Vill du då rycka brödet från de fattiga, vill du förlänga de lidandes plågor, vill du ställa oskulden värnlös, vill du spär- ra förbrytarens åter- gång till rättfärdig- het? "
lilla flicka, jag känner Lodeniusarne, jag känner ens egna små bekymmer krypa ihop i kakel- ugnsvrån och skämmas för sig själfva. "
Clary sänkte hufvudet modlöst.
Hon kände också sin släkt, visste, att den mo- derna tiden väl förändrat dess prägel, men icke dess legering.
Oböjligheten, den egen- skap, hvilken Clary förut så högt beundrat hos de manliga medlemmarna af sin familj, den föreföll henne nu hemsk och förhatlig.
Och de hade nu dekreterat, att de alls inte ville veta af Otto, innan han hade den där en gång bestämda minimiinkomsten.
Hon fick gärna handla efter eget behag, men då fick hon äfven skylla sig själf.
— Ja, Hedvig Lodenius hade j u också skyllt sig själf, hon.
— — Clary sjönk ned maktlös.
dem jag.
" Nej, faster, jag kan inte. "
" Ja, men j a g kan j a g ", sade den gamla och tog papperet ifrån henne.
" Släkten har haft nog med en Hedvig Lodenius.
Ser du, så lustigt papperet flam- mar upp i brasan.
Där gick den L o d e - niuska donationen.
V i lefva mindre för samhället än för individen. "
" O, faster, där tänkte du på feen med guldkronan och trollspöet! "
" Nej, barn, j a g tänkte nog.
.
.
på någon annan. "
(Illustratör: A l f Wallander.)
ID UNS JULNUMMER möbler v o r o utom hvad inkräktaren redan sett endast en låg chäslong o c h ett par korgstolar.
Ingen fanns därinne, men en paneldörr stod öppen till ett litet korridor- galleri, g e n o m hvars brutna takgluggar solen föll in, tecknande ett pärlband på parkettgolfvet.
Mannen s m ö g bort till gången, stal sig på tåspetsarna i g e n o m o c h befann sig nu i ett bibliotek.
Han kastade en likgiltig blick på de välfyllda hyllorna, sköt undan en lackerad rullstege o c h öppnade dörren midt emot.
D å han såg att den ledde till ett biljardrum, stängde han den åter o c h vände därefter lugn till- baka.
Utan tvifvel skulle han godt kunna i ro uppehålla sig en - halftimme i det lilla svala hörnrummet.
ILLATJUFVEN.
V AF HENNING BERGER.
T ILL E T T L I T E T HÖRNRUM i villan stod en glasdörr öppen, hvars klara skifva reflekterade terrassen med soffor o c h häckar o c h äfven återgaf i stark o c h sned förkortning en trekant af vikens lugna yta nedan för, s o m i sin tur speglade terrassvillan o c h hvita segel o c h gröna holmar, så långt ögat nådde.
Det var tidig m o r g o n i juli, men redan h ö g värme med förkänsla af åska o c h oväder.
Karlen satte sig i den bekvämaste af stolarna, makade skinndynorna till rätta o c h kastade upp benen på hvilsoffan.
Där- på mönstrade han skrifbordets småsaker, lyfte på några papper o c h drog slutligen ut en låda.
D e n innehöll endast bref o c h vykort, slängda o m hvarandra.
Han öpp- nade en andra låda — papper, kuvert, skrifmaterialer.
D e n tredje lådan var låst.
Han hvisslade lågt o c h försökte nu den understa o c h något större lådan.
Den var öppen o c h visade några cigarrlådor o c b en massa cigarrettaskar.
Han stoppade på sig en bunt o c h sköt därefter igen lådan.
I detsamma ljöd en knappt märkbar knäppning från telefonapparaten.
Kvickt lade han handen öfver klockorna o c h lyfte luren.
I nästa sekund hamrade signalen i v ä g — undertryckt o c h dämpad.
Han väntade ett ögonblick o c h svarade sedan halfhögt: " Hallar- B a k o m en häck betraktade en fattigt klädd karl denna villa.
Han lät blicken glida öfver fällda markiser o c h halfdragna persienner, öfver de små balkongerna, v e - randorna o c h utsprången.
Han letade mellan pelare o c h kolonetter, synade torn- spirorna o c h klängväxternas spaliärer.
Allt var så putsadt, klippt o c h fint, så struket o c b solgnistrande hvitt, tvättadt, ansadt, ombonadt.
Endast burget folk kunde ha råd att så sköta o c h omhulda sin boning — ty därtill fordrades m å n g a händer.
Gal- lerverken v o r o m o r g o n d a m m a d e, beslagen nyskurade, yttergardinerna piskade o c h bor- stade, allting tvättadt, sköljdt, krattadt.
Hur blänkte ej rutorna, skeno urnorna, lyste barriären?
Och öfver det hela, villa, terrass o c h trädgård, låg denna exklusiva fernissa af fraichhet o c h förnämhet, s o m endast rik mans hemvist förmår fängsla.
han svarade: Mannen lät blicken vandra g e n o m den halföppna hörndörren o c h öfver den bit in- redning, s o m rummet från hans utsikts- punkt erbjöd.
Det var en blåmålad b o k - hylla med franska band, terrakottaväggar med gamla; gravyrer i släta, svarta ramar, Voltaires d ö d s m a s k i gips, o c h närmast dörren, på ett utskjutande skrifbordshörn, en nickelblänkande telefonapparat.
Därinne s å g svalt o c h lugnt ut, helt visst var det lilla rummet ännu tomt, på sin höjd be- redde sig n o g villans invånare på att från sofgemaken o c h toalettrummen begifva sig till frukosten i n å g o n matsal eller glas- veranda.
Karlen såg sig hastigt omkring och gick därefter raskt in i arbetsrummet.
hvar ligger Louisana? "
Han dröjde ett ögonblick innanför dörren.
Rummet var m y c k e t riktigt ett litet skrif- eller arbetskabinett; det var på grund af byggnadsstilen femkantigt o c h hade ett stort tredeladt fönster med gallerrutor, hvilket ledde till en liten b a l k o n g eller rättare balu-, strad, betäckt af stora krukväxter.
Rummets En aflägsen röst frågade: " Ä r det h o s bankdirektör Steen? "
" Jaa. "
" Är direktören h e m m a? "
" Nej. "
" När k o m m e r han hem? "
Mannen betänkte sig ett ögonblick innan " O m — o m en timme. "
Det blef en liten paus.
Därpå: " H v e m är det s o m svarar? "
" Det — det " Jaså.
Nå, grosshandlar Grund att han är myckettack- sam för in- bjudningen till färden med di- rektörns ång- jakt o c h att han skall vara vid villan klockan fem.
Apropå, är en från vill ni då trädgår ' n ... " framföra från Det ringde af o c h gnisslande med tän- derna mumlade inkräktaren: " De ha det bra, d o m d ä r.
.
. "
Han satt ett ögonblick villrådig.
När s o m hälst kunde nu n å g o n infinna sig, det fanns för tillfället intet att taga med sig, o c h han visste, att denna ingång nattetid skulle vara tämligen lämplig för ett inbrott.
D e n orienterande undersök- ningen från denna sida var slut, o c h det återstod att uppsöka köksingången o c h, under det han vid dörren anhöll o m litet mat, försöka utfundera villans inredning, det vill säga, hvar matsalen med bord- silfret funnes.
Han s å g sig omkring.
" Inte ens något litet ' hörnskåp med en spritdroppe, " sade han misslynt.
I begrepp att resa sig, d r o g han me- kaniskt ut en af skrifbordets vänsterlådor.
Ö g o n e n lyste till o c h vidgade sig s o m på en katt.
I lådan lågo vårdslöst kastade en guldklocka med kedja, flere kråsnålar, ett ' par cigarrettetuier af silfver, ett blyerts- stift af guld, andra småsaker af guld o c h silfver, askar, dosor, ringar, berlocker o c h en massa växelmynt, det hela tydligen endast tillfälligtvis af en eller annan anledning nedslängdt på sin nuvarande plats.
Han öfvervägde ett par sekunder, t o g därefter endast en mindre ring med en diamant o c h en blå sten uti, stoppade den i väst- fickan o c h sköt så försiktigt igen lådan.
Innan han reste sig, kunde han d o c k ej afhålla sig från att draga ut ännu en vän- sterlåda.
Den innehöll endast flere lekar spelkort, brutna o c h obrutna, samt en h ö g marker af alla storlekar, former o c h färger.
Han skuffade tillbaka lådan o c h steg upp.
D å föll hans blick på det tredelade bal- kongfönstret o c h han frös till o c h stelnade.
Ett ansikte var tryckt tätt till rutan, ett mörkt, solbrändt ansikte, s o m tycktes inne- hålla endast ett par ofantliga, spärrade ögon.
Villatjufven bet ihop tänderna, stack högra handen i sin rockficka o c h sprang ut.
Terrassen låg i blygrå m o l n s k u g g a, det hade mulnat, o c h åskan rullade på afstånd.
Tjufven mötte vid hörnet en karl, arbets- klädd, nedsölad af mylla o c h jord, o c h s o m bar en planterspade i handen.
Båda stannade, o c h inkräktarens vilda o c h hatfulla ö g o n miste sitt spända uttryck, då han igenkände den arbetsklädde.
Han stöd tyst o c h hängde Den svaran- de fattade ej genast: " Hva '? "
Den aflägs- na rösten ljöd genast otålig: " Louisana — båten vet j a '. "
" Ja, javisst — den ligger här nere i vi- ken. "
Kvickt lade han handen öfver klockorna och lyfte luren.
IDUNS med hufvudet likt en surmulen skolpojke.
Den, som stod där midt emot honom, var hans bror.
Brodern gick långsamt nedåt trädgården, vinkande den andre att följa.
Bakom en häck stannade de.
Regndroppar började falla.
Tittande ned i marken och skrapande med foten som en tjudrad häst, ' frågade trädgårdsdrängen: " Har du tagit något? "
" Nej — det fanns ingenting att ta. "
Lättad sade drängen: " Det är sant.
Du var i unge herrns, kandidatens rum. "
De tego båda.
Så återtog arbetaren: " Men hur kunde du våga gå in där så här på morr ' on, då alla ä uppe, vet ja '.
Hur vågade du.
.
.
? "
Den andre svarade: " Man kan väl gå fel — inte rår man för det. "
" Vi trodde du var i Amerikat. "
" Har varit. "
" Och nu tänker du ställa till, så att du ska få sitta inne igen? "
Den andre svarade ej.
Han spottade och började också sparka upp små torfvor.
Slutligen sade han: " Jag tänkte gå till sjöss.
Lefver mor? "
" Hva bryr du dej om de '?
Hva ' ska du här i Roslagen och göra? "
" Nå, ajöss då, så går ja ' väl. "
Tunga droppar föllo.
Det rasslade i busk- snåren och ett hagelblandadt regn sträckte öfver trädgården, piskade terrasser, hoppade på villans koppartak och stänkte upp tusen- tals små snöhvita kaskader i vikens vatten.
Långdragna blixtrar skuro luften, och åskan mullrade oafbrutet i den tjocka skybanken.
Vattnet flöt redan i strömmar kring deras fötter.
" Kom med in i drifhuset så länge, " sade arbetaren slutligen.
Han tillade buttert: " Där finns inte häller något vidare att ta '. "
Villatjufven fällde upp rockkragen.
Han såg en stund på sin bror, därpå sade han långsamt, i det han knäppte kavajen: " Hör du, Arvid, du har väl i alla fall inte haft något obehag af mina synder inte.
Och skammen behöfver du väl inte tänka på — du som fick Anna.
Hon.
dugde väl till tröst, hon. "
JULNUMMER Det var en ung man, som satt därinne.
Han satt slappt tillbakalutad i samma korg- stol och i samma ställning, som hyss förut tjufven, med fötterna på chäslongen.
Han var mörk och mager, ett skarpt, men sjuk- ligt utseende, öfveransträngdt, kunde man tro, af på samma gång studier och nöjen.
Han bar guldbågade glasögon och hade en bunt tidningar och tidskrifter i kors- band i sitt knä.
Han såg upp, likgiltigt förvånad: Han stod tyst och hängde med hufvudet.
Trädgårdsarbetaren gick långsamt ned mot den låga, hvita huslänga, där hans dyrbara plantor växte, och utan att se sig om, öppnade han en spjäldörr och gick in.
Tjufven stod ett par minuter obeslut- sam vid terrasshörnet.
Han kämpade i sitt tröga medvetande om ett beslut, hvilket han ej kunde fullt klargöra för sig: han ville gå tillbaka in i hörnrummet, men nu var han rädd för risken.
Han tänkte ej spionera denna gång, ej stjäla, ej ställa till något krångel.
Hur skulle han bära sig åt?
Då erinrade han sig plötsligt nå- .got och skrattade till igen.
Javisst — det var förklaringen!
Han stack fing- rarna i västfickan och knöt handen om något.
Nöjd gick han raskt upp till den nu stängda glasdörren.
Utan att se in knackade han lätt och vred därpå om kolfven.
Han steg rakt in, låtsade blifva bondblygt villrådig, då han såg en herre därinne, och stannade vid dörren, tog af slokhatten och tummade den först, tafatt och tölpigt, för att därpå flytta ena handen till skrifbordshörnet bred- vid sig och där fortsätta det förlägna fing- randet.
" Är ni kvar?
Ja, det är bra — det där budet var nu ej till mig, utan till min far; jag skall emellertid säga åt honom.
.
.
Gå nu. "
Den andre blef häftig: " Hva ' har du här att göra?
Hva ' ville du i kandidatens rum, hva '?
Anna bestämde själf mellan oss — tror.du hon ville vara fästmö åt en långholmare?
Fick inte du skutan, som du sen spela ' bort, hva '?
Det fattas bara, att något komme bort här, så fick jag skulFn förstås, när di vet,_, hurdan bror ja ' har.
.
. "
Med en omärklig axelryck- ning svepte villatjufven hat- ten på sig och lät foten skjuta upp terrassdörren.
Han gick och hagelskuren föll som en rasslande pärlgardin efter ho- nom.
Framför var viken, där den hvita jakten låg för spänd kätting vid den gungande bojen, under det att de trinda iskornen lustigt dansade på suntältet.
Den liknade på något vis villan: förnäm, put- sad, lysande, skyddad.
Själf- säker och oberörd.
Brodern hade aflägsnat sig några steg.
Nu vände han sig och skrattade till: " Ja, ajöss med dej, var inte rädd — ja ' kommer al- drig tillbaka.
Och det angår er inte hur jag lefver. "
Han försvann bakom häc- ken, och hagelbyn tog i med större styrka.
" Hvad är det? "
Inkräktaren hade omärkligt kommit litet närmare och lyckats få ryggen åt skrif- bordet.
Hans vänstra hand dök bakom honom och letade snabbt och försiktigt efter öfversta lådans handtag, under det han gestikulerade med den högra, som höll hatten: " Ursäkta, jag sprang från båten rakt upp, emedan regnet — jag sprang till första dön — jag hittar inte — jag kommer från grosshandlar Lund — eller — eller Grund, menar jag, med ett bud till bank- direktörn.
.
. "
Han pauserade, lådan var öppen.
Lyss- nande, hörde han ett svagt klirrande, då ringen föll ned.
Han sköt igen lådan och vände samtidigt på sig.
" Ursäkta att jag är så våt — regnet — vädret — " " Ja, ja — nåå? "
" Jaså — jo, ja hur var det nu — jo grosshandlarn kommer, han kommer klockan fem, han tackar så mycke '.
Ja, klockan fem kommer han med ångbåten — ångj akten var det.
Det var visst allt jag skulle säja.
.
. "
Den unge mannen såg ned på sina tid- ningar och började slita upp omslagen.
Den andre dröjde ännu en minut.
Nu, när det var öfver, den lilla episoden, som ingen skulle få veta eller förstå, tyckte han nästan han var bra enfaldig i alla fall.
De sade icke ens tack till honom — hvarken brodern eller den där i stolen.
En sup hade han väl i alla fall gjort sig förtjänt af.
Men nej — den finge han skaffa sig själf någon annan stans.
Han lät blicken irra kring det lilla rummet, och den stannade på väggens gipshufvud: han tyckte det hångrinade åt honom.
Han ryckte till vid kandidatens förströdda, litet släpiga stämma: (Illustratör: Hans vänstra handjiök bakom och letade efter 29 lådan.
E._Kusel.)
ID UNS JULNUMMER ria, som ni alla känna — hon " är väl den sista människa man skulle misstänka för att se spöken • — " " Nej, har hon verkligen gjort det, H u g o? "
A F A N N I E QUIDlr- G.
H Ö S T V I N D E N susade i kastanjerna.
Inne i förmaket var lampan tänd, ty gamla friherrinnan tyckte inte om långa skymningar.
Men ute i salen sutto de unga kring brasan, stekte äpplen och knäckte nötter.
" Låt oss berätta spökhistorier, " sade Gisela.
Kusin Hugo lutade sig tillbaka i stolen, så att man endast såg binoceln blixtra i eld- skenet som ett par stora röda kattögon, och sade på sitt långsamma och kritiska sätt: " Hvad för spökhistorier?
Det finns olika slag.
De som hände på korstågens tid och de som hända den dag i dag är på spiri- tistiska soaréer. "
" Nej, ingen spiritism, " sade Ulla.
" Inte de där dumma andarne, som apportera apel- siner som dresserade hundar —. "
" Och kvarlämna tyllslöjor, " sade Hugo.
" Jag brukade fråga, när det där grasserade som värst härom året: Hvarför inte så gärna en fårskinnspäls?
Det hade inte va- rit det minsta mera materielt, men betydligt mera originclt — och därigenom också mera öfvertygande. "
" Ja, " sade Gisela, " jag menade inte alls sådana.
Riktiga ordentliga spöken menade jag, som hvar och en kan se, som är född på en söndag.
Och inte spökhistorier ur böcker heller, utan just sådana som du säger, Hugo, som hände i våra mormödrars tid — eller i våra mödrars — allra helst i vår egen.
Ack, om här vore någon, som själf hade sett något?
Är här inte det? "
Det blef en ögonblicklig tystnad.
Det knastrade i kaminen, det susade utanför fön- stren; de oroliga skuggorna flyttade sig i vråarna.
" Än du själf då, Gisela, " sade Hugo.
" Jag? "
sade hon med munnen full af stekt äpple.
" Mig händer aldrig något.
Åh, det skulle vara förfärligt lifvadt!
Men jag har aldrig ens drömt en dröm, som har sla- git in! "
" Om, " återtog Hugo tankfullt, " om också ingen kan berätta af egen erfarenhet, så slår jag vad om, att hvar och en af oss har hört berättas något, som har händt sagesmannen. "
" Skola vi göra det till ett villkor? "
före- slog Svante, sjundeklassaren, i det han höll upp ett ögonblick att knäcka nötter.
" Spökhistorier i andra, högst tredje hand! "
sade Ulla högtidligt.
" Hvem börjar? "
" Ptro! ' '
sade Gisela.
" Ett villkor till, in- nan vi börja!
Det vill säga, om ni vilja som jag, och det vill jag så rysligt gärna att ni skulle vilja! "
" Nå, låt höra då! "
" Inga spökhistorier med naturlig upplös- ning! "
Alla de andra skrattade.
" Nej, för jag har hatat dem, ända sedan jag var barn, " förklarade Gisela.
" Man har just kommit i stämning, och fantasien har börjat vibrera, och man känner den där lilla härliga rysningen — och så får man höra, att det var ett hvitt lakan eller en gammal gardin eller en katt eller en råtta.
Åh, hvad jag af skydde de kattorna och råttorna! "
" Du, som älskade gamle Mirabeau!
— Det tyckte vi som barn var ett så synnerli- gen lämpligt kattnamn, " förklarade Ulla för Hugo.
" Ja, jag tycker mycket om kattor, " sade Gisela, " men inte när de komma och vilja förklara spökhistorier.
Ingenting roligt får man ha i fred för dem.
Berättar någon att han har hört högtidliga, afmätta steg i ett stängdt rum — genast ropa alla människor: åh, det var en katt!
Jag vill fråga om inte det är hvad man kallar en godtköpsförkla- ring?
Hvilket är onaturligare och omöjligare — själfva spökhistorien eller att en katt går genom en reglad dörr och spatserar — med stöflar och rasslande sporrar, kanske? "
" Det där var ett mångårigt hat, som gaf sig luft, " sade Hugo, " Men, Gisela, inte tror du verkligen på spökhistorier? "
frågade Ulla.
" Jo, det gör jag, för jag tycker det är lifvadt — i alla fall tror jag mer på dem än på de där kattorna och råttorna, så myc- ket kan jag säga. "
" Hvad tror du, H u g o? "
frågade Ulla.
" Jag hvarken tror eller inte tror, " sva- rade han.
" Nå, det är då alltid något, " sade Gisela.
" Det är egentligen hela förra århundra- dets historia, det ", sade den tyste kusin Evert.
" Våra farföräldrar trodde, våra för- äldrar trodde inte, och vi själfva hvarken tro eller inte tro. "
" I en sak som denna är man absolut hän- visad till det, " sade Hugo, " så länge veten- skapen icke har genomforskat området.
Det där Gisela sade om kattorna är det något i; det är typiskt för den gamla rationalismens hela sätt att gå till väga.
En sak, som än- da till Vår tid betraktats som faktum och som ännu tusende ögonvittnen stå färdiga att intyga, kan väl inte enbart förnekas; den måste undersökas och vederläggas.
Rinns det något som — som — " " Som inte är som det skall vara ", ifyllde Gisela muntert.
" Ja, låt gå — så har det sin vetenskap- liga förklaring.
Det skall kunna förklaras fysiskt, fysiologiskt, psykologiskt och filoso- fiskt. "
" Det är naturligtvis att förklara som hallu- cination, " sade Evert.
" Ja, " sade Hugo, " den förklaringen har nittionio möjligheter för sig mot en.
Men i så fall visar den på ett stort outforskadt område inom patologien — i synnerhet om man som Gisela vänder sig från de spiri- tistiska och hypnotiska fenomenen till rik- tiga ordentliga spöken.
Hur skall man för- klara, att det i regeln är sunda människor med lugnt temperament, ofördärfvade nerver och mycket litet inbillningskraft, som ha så- dana hallucinationer? "
" Är det det? "
sade Ulla.
" Det har jag aldrig tänkt på. "
" Efter min erfarenhet.
Där är Gisela med fantasi nog att skapa en hel här af spö- ken, och hon har aldrig haft en öfverna- turlig.
förnimmelse.
Däremot min kusin Ma- — 30 " Det har hon visst.
Hon såg sin fars ansikte utanför rutan samma natt han dog — nere i Böhmen, om ni minnas.
Hon satt ensam vid lampan på sitt rum uppe i vinds- våningen. "
" Hu! "
En och annan~vände litet skyggt blicken bort mot det mörknande fönstret.
" Nu har Hugo börjat, " utropade Gisela med strålande ögon.
" Nu går det efter ålder!
Evert! "
" Nej, det går ringen rundt, " sade Hugo, " utan att fråga efter ålder och meriter. "
" Nå, då är det j a g!
Hvad skall jag ta?
J o!
Vet ni, att en vän till mig talade om, att en faster till henne — " " Tredje hand! "
sade Svante.
" Nu får det inte gå längre! "
" Nej, det var min väns faster.
Hon kom på besök till en herrgård en gång, när hon var ung.
Det skulle vara middagsfräm- mande och värdfolket hade litet brådtom, så hon ströfvade omkring på egen hand och såg sig om i slottet.
Till sist kom hon in.
i ett litet kabinett med hvita möbler.
Midt i soffan satt en liten dam i brun sidenkläd- ning, hvit spetsfichu i snibb, stor hvit mössa och kanonlockar.
Min väns faster trodde det var någon af gästerna, som redan hade kom- mit, och böjde på hufvudet, men damen häl- sade inte igen, och hon tyckte det var litet underligt och drog sig tillbaka.
De andra gästerna kommo, och alltjämt såg hon efter, om inte den lilla, bruna damen skulle komma fram — men nej.
Till sist frågade hon vär- dinnan.
" Hvilken dam? "
sade värdinnan.
" Hon i den bruna klädningen och den hvita mössan! "
— Värdinnan blef blek.
" Tyst, tyst! "
sade hon — Gisela tystnade själf.
" Nå, hur gick det sen? "
frågade Svante.
" Det gick inte något sen, " svarade Gisela.
" Hvad var det för en historia? "
" Men så skall en spökhistoria vara.
Det skall inte vara början eller slut på den! "
" Man skulle väl åtminstone veta, hvarför hon satt där? "
IDUNS " Nej, det vet man aldrig.
Kanske fa- miljen själf visste det — men de talade naturligtvis inte om det. "
" Det visste man åtminstone med den där gubben, som gick med lykta om nätterna borta i Håstorpsskogen i pappas ungdom — den, som folket var så rädd för, så pappa fick följa hem en af vedhuggarna — " " Ar det möjligt, " skrattade Hugo.
" Ja, karlen var så rädd, så han vågade inte gå ensam hem, och ingen af drängarne vågade gå med honom! "
" Nå, men hvad ville spöket d å? "
frågade Hugo.
" Det sökte efter sitt hufvud.
Drottning Margareta hade huggit af det, när hon red till, kyrkan, för att han inte hälsade på henne.
Nu har jag berättat. "
" Asch, den gamla historien, som vi ha hört sedan vi voro små, " sade Gisela.
" Dess- utom berättade du inte, du bara omnämnde den.
En annan, var så g o d! "
" Det är orättvist och därför gör jag det inte, " sade Svante.
" Svantes historia godkännes ", sade Hugo.
" Evert och j a g hade inte hört den förr.
Han berättar inte stäm- ningsfullt, han äter hela tiden!
Låt det därför vara nog med en! "
" Nå, då är det Ulla, " sade Gisela.
" Ja — hvad skulle jag kunna berätta?
Men det händer i alla fall underliga saker.
Det här har mormor själf varit med om i sin ungdom, och ni vet, att ingen människa tror så litet på allt öfvernaturligt som mor- mor. "
" Nej, hon är väm- jeligt vantrogen, " sade Gisela.
" Nå, hvad hände då? "
" Ja, det var ingen- ting annat än att de alla sutto i salen på Husby sent en kväll vid jultiden — " " För då spökar det alltid värst! "
sade Gisela och knäppte med fingrarna, som hon brukade, när hon var riktigt animerad. "
D e hade suttit tysta en stund, och med ens var det som om ett stort klot började rulla uppe på vinden.
Det gick öfver hela huset; de hörde allesammans hur det kom till trappan, rullade från trappsteg till trapp- steg och öfver hela förstugugolfvet och slog emot den stängda ytterdörren — " " Nå, och man fann aldrig något klot? "
" Intet spår. "
" Ja, men hvad var det för ett klot? "
frå- gade Svante.
" Det är ju det man inte vet, Svante lilla! "
" Det sägs, " sade Hugo efter ett ögon- blicks tystnad, " att den, som ej små barn våga nämna vid namn, för att tala med Selma Lagerlöf, tycker om att motionera sig just på det sättet. "
" Nå, så var det väl han då, " sade Svante lugnt och grep sig an med ännu ett stekt äpple.
" Hvad tror mormor egentligen själf? "
frå- gade Gisela utmanande. "
Å h, det vet du väl?
Hon skrattar och säger, att hon är öfvertygad om, att det fanns JULNUMMER en naturlig förklaringsgrund, kommo på den. "
fast de inte " Den var där väl också, " sade Hugo.
" Det finns ingen gränslinje — allt öfver- naturligt är naturligt och allt naturligt öfver- naturligt. "
" Det blir för lärdt.
Nu är det Evert! "
Evert reserverade sig.
Han kunde inga spökhistorier.
Skulle han berätta något, skulle det vara ett par intressanta fall af hallucinationer, vetenskapligt konstaterade.
Men dessa undanbad sig Gisela.
En annan gång, men inte nu.
" Här kommer Titti, " sade Ulla. "
V i skola be henne berätta om gamla grefvinnan Schlippenbachs bografning. "
" O ja, o j a! "
Gisela flög upp och hängde sig om halsen på den lilla gumman, som va- rit ute för att ta fram småbröd till teet och och nu åter ämnade sig in till gruppen i förmaket.
Titti hade " alltid " varit i huset; hon hörde till flickornas första minnen så väl som far och mor och mormor.
" Söta Titti, vi berätta spökhistorier!
K o m och berätta om grefvinnan Schlippenbachs begrafning!
Sitt här!
Ännu har inte Svante ätit upp alla äpplena! "
•.
, • " Gisela lilla, det är ju en sådan gammal historia! "
" Ja, hvad rolig!
Hugo nu, Titti! "
gör det!
Den är alltid lika och Evert ha inte hört.
K o m Gumman satt midt i kretsen.
Det hade blifvit mörkt i rummet; brasan var nästan utbrunnen, och endast ett matt, glödande sken låg öfver berätterskan, då hon förklarande vände sig till de båda unga heirarne.
" Jo se, det var min moster, som var säll- skapsdam hos gamla grefvinnan Schlippen- bach på Törnbyholm.
Det var en mycket, mycket besynnerlig människa, den grefvin- nan, " sade Titti, såg in i elden och ska- kade på hufvudet.
" Aldrig gick hon i kyr- kan och aldrig lästes det ett Guds ord i hennes hus, och se, det var ovanligare då för tiden än nu.
Min moster hade det inte godt.
— Nå, alla de där gamla historierna kunna gärna vara glömda; men det var så, ' att när grefvinnan låg i sin sista sjukdom, kallade hon moster till sig och sade: " En sak skall jag säga dig, Beata.
Det får inte — 31 - läsas något vid min dödsbädd.
Inte!
Nu vet du det. "
" Nå —? "
" Ja, så var det den natten grefvinnan skulle dö, och det var en stygg natt.
Det var på hösten och det blåste, alldeles som nu; det susade i parken, och det var en uggla som satt i en af almarna alldeles utanför fönstret och skrek hala natten.
Grefvinnan, hon låg där vaxblek och orörlig och stirrade framför sig med sina stora insjunkna ögon; de visste inte, om hon hade medvetande.
Det var moster, som vakade, och så gamla fröken Jakobine; det var en fattig släkting, som var i huset, och månn tro hon hade inte haft det för roligt, hon heller.
Till slut sa ' fröken Jakobine: " O m vi ändå skulle läsa en psalm? "
— " Jag vet inte, " sa ' moster.
" Det är visst inte värdt. "
— " Ja, jag vet nog grefvinnan inte tycker om det, " sa ' frö- ken Jakobine, " men hon hör det inte, och jag tycker det skulle kännas så g o d t. "
" Nå, så började hon läsa med låg röst — men hon hade inte hunnit en enda rad, förr- än grefvinnan flög upp med ett skrik — ja, ett skrik så gräsligt, att moster kunde höra det, när hon tänkte på det, i hela sitt lif, och fröken Jakobine, hon tappade boken och hade så när svimmat af.
Grefvinnan satt upprätt — men tala gjorde hon inte; hon föll tillbaka och dog strax efter.
" Men så var det på begrafningsdagen; det var stor pomp och ståt och stort följe; lik- vagnen höll framför trappan, kistan kom på och processionen skulle sätta sig i gång.
Men knappt hade hästarne gått tro steg, förrän de tvärstannade och ryggade.
Man måste slå dem eller leda dem vid betslet — hvar gång de kommo till samma fläck stan- nade de och stegrade sig.
Och sist blefvo de vilda och man måste spänna dem ifrån, för att de inte skulle slå itu vagnen eller välta den.
Då sleto båda hästarna sig och skenade nedåt alléen.
" Moster glömde det aldrig.
D e svarta täckena fladdrade och plymerna vajade.
Men tillsist blefve hästarne tagna — du tid!
Skummiga och nedstänkta, med täckena slä- pande och plymerna på sned!
Man fick dem snygga igen och spände för; kusken var blek som ett lik, men han satte alla krafter till — och hästarne gingo tre steg och togo sats på en gång, som om de satte öfver ett hinder, och så bar det af!
Moster sa ', att där var knappt någon på gården som vågade se dit.
Men kusken fick håll på dem, och kistan blef på vagnen — men hur det var möjligt, det förstod ingen — och så gick då begrafningen för sig.
Men efter den stunden var det ingen i slottet, som vå- gade sätta sin fot i stora trappuppgången, sedan det hade blifvit mörkt, Där bodde ingen mer än tjänarne den vintern, och dör- rarna till trappan höllos reglade. "
" Hvarför det d å? "
frågade Evert.
" Åh ja — se — det troddes j u att den väg de hade burits ut, den var det också som — "
/ DUNS JULNUMMER — j a ja, inte ofta!
— för deras öfvertro.
Men på våra gamla dagar är det de unga vi måste skratta åt. "
" Nå, kom du till någon slutsats, H u g o? "
frå- gade mamma.
" Tror du verkligen de aflidnas andarskulle bry sig omattspatseraomkringhär på det dumma sättet? "
" Nej, bästa tant, absolut inte.
D e t där om de aflidnas andar är en missuppfattning.
I spökhistorierna är det tvärt om de aflidnas kroppar, som få ett slags galvaniskt lif och åter- vända. "
" Jaså, är det din vetenskapliga slutsats? "
frågade mormor ironiskt.
" Jag har inte dragit någon slutsats; j a g har bara funnit en definition på spöken i allmänhet.
D e äro vida mindre ande än v i; medan vi ha tusen tankar, ha de bara en.
Därför gå de alltid samma väg, upp- repa samma enstaka handling, som det inte längre är någon mening i.
D e t som karak- täriserar dem är själlöshet; de ha inte nå- got att göra med tillvaron efter döden.
D e äro en reflex af en människa, hur den upp- kommer, vet inte j a g. "
" I inbillningen ", sade undan sin stiekniDg.
mormor och lade " J o — — det vill j a g lofva. "
" Ja — hallucinationer — troligtvis!
Men ännu inte alldeles fastställdt.
Jag tänker inte forska vidare i frågan!
Hvem som vill kan fortsätta. "
" H v a d då, T i t t i? "
(Illustratör: H j.
Eneroth.)
" TJsch! "
" Nå, märkte man n å g o t? "
frågade Hugo, " Åh, det vet ju Gisela! "
" Ja, men Hugo vet inte. "
" Jo, det gick hvar natt i stora trappan och sen i tornrummet, där hennes nåd hade sin kassakista.
Man hörde nyckeln vridas om. "
" Det " Ja skulle själf. "
var ruskigt. "
— ", sade Titti liksom oviss, om hon tiga eller tala — " j a g hörde det " Verkligen? "
" Ja, j a g var hos moster på våren, när hon skulle flytta.
Och första natten hörde jag det.
" Moster " sa ' jag, " hvad är d e t? "
" Tyst, tyst ", sa ' hon.
" Tala aldrig om hvad du hör här i huset! "
" Det där var ju rent af en kvarlefva från häxornas tid ", sade Hugo. "
Man kunde ju tro, att h o n hade sålt sin själ åt — " " Ja, j a g vet rakt inte hvad man skulle tro ", sade Titti afbrytande. "
N u kommer teet. "
" Går det till på samma sätt ännu där på gården? "
" På Törnbyholm?
D e t vet j a g inte.
D e t blef såldt och ombyggdt och repareradt, så där är nog mycket annorlunda nu. "
Serveringsbordet var inburet i förmaket, och alla de unga bröt o med en viss saknad upp från kaminen och gingo in till lampan.
Där lästes tidningar och spelades schack.
" Nå, pappa.
hvad ha ni roat er m e d? "
" Spökhistorier ", kinderna af ifver.
sade frågade Gisela, ännu het i " Jaså minsann!
Blefvo ni rädda? "
" Ja visst!
Inte hade det annars varit något roligt! "
" Så barnsliga ni äro ", sade mormor skrat- tande.
" Nej visst inte, mormor.
Hugo tar det lärdt.
Han säger, att förrän vetenskapen har utforskat saken, kan man hvarken tro eller inte tro. "
" Ja, i vår ungdom, " sade mormor till sin föga yngre svärson, " var det vi, som då och då skrattade i smyg åt de gamla E TT RESEÄFVENTYR.
TADT BERÄT- A F B E R N T LIE.
J EG FÖRETOG engang en Reise fra Fredrikstad til Persien.
" Og den Reisen denglemmer jeg aldrig! "
Det er nu elleve Aar siden.
Og det er mindst ni Aar, siden jeg voved at tale om den Reise.
I alle disse Aar har jeg braendt inde med neden- staaende Historie af Rasdsel for mine Venners Bröl, bare jeg naevnte Navnet Persien.
Men nu vil jeg fortaelle den, — fordi den er morsom.
Vi laa i Cardiff o g tog Kul ind for den länge Faert.
Det var i Mai, og Kapteinen og jeg regned ud, at naar vi en Maaneds tid efter kom ind i den persiske Bugt, vilde der vaere overmaade hedt.
Vi maatte have Klaeder derefter.
Og en skjönne Dag gik vi op i Byen o g ind i en vaaldig Forretning, der paa sit Kjaempeskilt angav sig som » INDIAN OUTFITTER ».
En Forretning gjennem to svasre Etager var det.
Den blondeste Forretning, jeg har set.
Seildug, Laerred, Lin og Raasilke, Bambus, Selgarn og hvidlake- ret Kork, rödt o g hvidt stribede Telte, hvide Sol- skjaerme med lysegrönt Dobbeltför, Haengeköier,halm- gule Palmevifter, Hatter af Straa med hvide Tyllslör, lysegule Moskitosnet, Straatöfler, Badesvamper.
.
.
en Verden af letvaegtig Hvithed, som vilde virket svalt, ja koldt, om den ikke havde raabt fra hver eneste Gjenstand om tropisk Hede.
Det er paa samme Maade, at en isdugget Soda- vandsflaske mere end noget andet kan bringe Tanken hen paa solstegte Verandaer eller stövglödende Fortoug.
Vi kjöbte af Hjertens Lyst o g af endnu saa- godtsom uberört Reisekasse.
Korkehjelme med Ventiler i, Parasoller, Töfler; men fremfor alt en Bunke hvide Dragter af for- skjelligt Stof o g Snit.
Vi tergred o s kun over, at vi ikke stråks kunde kaste vore tunge norske Klaer og tage paa os dette Musselin eller Laerred, sleenge de stive, sorte Hatter o g saette Stanleyhjelme paa, vandre skinnende nedover " Ströget " i Cardiff.
.
.
!
Men der var Pösregn o g dertil en yderst lav, kulsortsmusket Temperatur i Cardiff.
Friskt blaasendes havde vi det nedover Atlanteren, over Biseayabugten og längs Portugals blege Klippe- kyst.
Indenfor Gibraltar.
.
.
Ja, her maa jeg indskyde en Parenthes.
Jeg kan ikke naevne Gibraltar uden at taenke paa en Historie, som en af Dr Henrik Ibsens Ungdomsvenner har fortalt mig om Ibsen og Gibraltar.
Henrik Ibsen o g hans Ven gik som unge Menne- sker o g drev i Kristiania — o g havde det passelig — 32 — vondt, som unge Mennesker til alle Tider har havt det i denne By.
De spilled ingen Rolle; de havde ingen Penger.
De saa, hvor vanvittig alt var ordnet i denne Verden i sin Almindelighed, i denne By o g dette Land i Saerdeleshed.
De havde Hoved og Lommer fulde af Reformer o g Botemidler for alle Skader; men ingen henvendte sig til dem.
De var alvorlige unge Maend.
Men som det heder: " In jedem Manne ist ein Kind versteckt; das will spielen. "
• — Saa gav disse to sig til at lege.
D.
v. s. de slog sig paa Fantasien — som unge Mennesker van er nödt til i denne By.
De gik sammen Ovrevolds og legte: — Nede ved Bryggen i Bj örviken ligger en Damp- baad med Dampen oppe, faerdig til at afgaa paa vort förste Vink.
Vi gaar imidlertid inde i Byen fra Butik til Butik, til Vinhandler, Kolonial-, Frugt- Fedevarehandlere Bagere, Konditorer.
Vi kjöber store Förråad af alt, hvad Byen eier af fast o g fiydende Glaede for to unge Mennesker; o g Pakker, Kasser o g Kurve bringes efterhaanden ombord paa Dampbaaden.
Vi overveier endnu nogle sidste Gange, faar endnu en o g anden Idé, som fuldender Udrustningen, ja vi bryder vore gode Hoveder o g ildfulde Fantasier, — indtil hverken vi eller den gode By kan yde mere.
Og saa gaar vi ombord.
Inden vi gir Kapteinen vort Vink til afgang, tar vi ham afsides o g befaler ham: Nu gaar vi ned i vor Salon under Daek.
Der vil vi ikke forstyrres, ikke vaekkes, overhovedet ikke i den mindste Maade mindes om nogen Udenverden.
Indtil vi kommer til Gibraltar.
Men der skal de varsko o s!
30 — 35 Aaar efter stod en aeldre Herre i Vesti- bulen paa Grand Hotel og vented paa nogen.
Med Hasnderne paa Ryggen hensank han i Beskuelsen af et maegtigt Vaegkart, hvorpaa Alverdens Damp- skibsruter var afsat i länge krydsende Linjer mellem Lande og Verdensdele.
Udenom ham larmed den vrimlende Maengde af fremmede Hotelgjaester.
Pludselig förekom det ham, at der blev saa un- derlig stilt omkring.
Han vilde vende sig for at se efter, da nogen rörte ved hans Arm, o g en daempet Stemme löd saa lunt: " Staar Du o g studerer Veien til Gibraltar nu - igjen? "
Han vendte sig o g gjensaa for förste Gang i alle disse Aar sin Ungdomsven Henrik Ibsen.
Men udenom stod den fremmede Skare sammen- stimlet i taus o g asrbödig Betragtning af den nyss hjemvendte Verdensdigter.
— Indenfor Gibraltar, inde i Middelhavet, blev det kjendelig lunere, saa vi endog om Aftnerne sad uden Overfrakker og saa paa Stjernerne.
Saa svinged vi en Solefaldstime om St. Elmo ' s Pynt paa Malta o g ind paa La Valetias Rhed.
Jeg vil aldrig gjense La Valettas Rhed.
For det er det skjönneste, jeg har set i mit Liv — naest en Sommer-Solskins Midnat at glide saa stille indimod Tromsösundet fra Ryströmmen, ind mod den lave, grönne 0 med den sovende lille By midt i Kransen af fjerne, solrödmende Snetinder.
Jeg var saa ang dengang.
Jeg havde ikke set Kampagnaen om Rom fra Terrassen i Frascati,.
ikke.
(Forts, å sid.
34.)
/ DUNS JULNUMMER DEN AF ENSAMMA.
ANDERS ÖSTERLING.
DE SMALA ljusen i den hvita salen bespeglas af panelens gyllne list, i pausens fall och domning ' öfver balen hvar låga sjunger som förkväfdt och trist.
För sakta luftdrag blåsa praktgardiner i rika svall af saffran och citron, och utanför en höstlig måne skiner på stadens tak i blek och fuktig ton.
Du står i salen lik en ensam aster, som lyfter sig en höstens hvita dag; en dröm om azur, guld och alabaster, hemlängtan lik, belyser dina drag.
Du liknar den, som midt i festligt gille ett plötsligt afsked stammar skyggt och står på tröskeln kvar, som om hon säga ville ett gåtfullt ord, men tiger blott och går.
Din blick — all sorgs och skönhets blå försoning — bär i sig själf upphöjelse och dom: den är för ensam; världen har ej skoning för enslingar.
Den skall bli tärd och tom.
Ty du vill ej bland de profana tvina att luttras där af år och bittra rön, du är af dem som nämnas tyst: Di- vina — och du skall blomma kärlekslös, men skön.
Nu sluter sig din blicks hypnos.
Mig tjusa ditt sära löje blott, din älfenhals.
Ur salens vrå det börjar dämpadt susa och tona an en melankolisk vals.
Så må vi dansa och i rytmer härma små pärlors flykt från violinens sträng och låta salens bleka drag sig fjärma som bilder på en gulnad gobeläng.
O blunda länge och låt dagrar skifta som ödens skuggor på din pannas prakti Din hvita .klädnads hvita böljor vifta och svalla kring mig i musikens takt7 Så blir det tyst, som vid en andlös fråga, jag vet ej, om jag bäres eller bär — men följer som i sömn din hvita låga på himmelsfärd i en oändlig sfär.
(Illustratör: E.
— 33 — Åberg.)
ID UNS Florents om Morgenen, ikke Marcuspladsen ved Avetid.
Jeg er saa gammel nu, at jeg vil gjemme — ufordunklet — La Valettas Rhed ved Solnedgång som en straalende, dybblaa Safir, fattet i Rammen af den hvide By med al Östens og Vestens brogede Liv, — slig som mine unge Öine saa den den förste og eneste Gang.
.
.
Men vi havde ikke ankret, för vi fölte Sydens Värme tyngende over vore uldne Kla ?r.
Og daa Kapteinen og jeg skulde gaa iland for förste Gang siden Cardiffs skidne Kuldokker, blev vi enige om at gaa i Kufferten efter et Sast af vor " Indian Oiitfitling. "
Vi vraged og valgte, men stansed endelig begge ved en delikat Dragt af nogenslags tyndt Flannel.
Bukserne var bekvemt meget vide; de var uden Sajleknapper og fasstedes om Livet med et tykt, snoet Bomulsreb med länge, fine Dusker.
Tröien var kort og bekvem.
Vesten erstattedes af et Btelte under vore svulmende Skjortebryst.
Den eneste Feil ved Dragten var dens paafaldende Mangel paa Lommer.
Men vi havde ikke stort andet at före end Lommebogen med nogen Penger i, og for den fandt vi en Klaf i Tröien.
Vi lod os gondoliere iland af en halvnögen Maltheser og erfared til vor Glasde, at vi kunde komme tidsnok til en Forestilling i La Valettas Opera.
Vi tog en Cab og kom til Operaen, fik Billetter til förste Btenk i förste Parket o g gik ind i den svasre Teatersal.
Det var i sidste Minutten, og Teateret var propfuldt.
Vi slog vore Tröier tilside for Skjortebrystet, trak lidt i de sadelöse Bukser og vandred saa ncdefter en bred Midtgang gjennem hele Parkettet.
Jeg merked, at vi, stråks vi kom ind i det fulde Lys af Kröner og Lampetter, vakte Opsigt.
Det undred mig egentlig ikke.
Kapteinen var en saare statelig, sva; r Kar.
I de vide og hvide Klasdebon voksed hans Skikkelse.
Jeg selv var dengang et ganske net ungt Menneske.
Min nu krumbyggede Ryg var dengang rank, og jeg bar mit Hoved höit af Ungdoms Mod.
Dertil var vi begge blandt det forsamlede Publikum paafaldende lyse — ikke bare af Dragter!
Jeg fandt det ganske naturligt, at Opmerksom- heden rettedes paa os to nordiske, hvidklaxite Vi- kinger, som vi stolt skred nedover mod förste Baenk.
Med det samme vi satte os, begyndte Orkestret.
Vi fik frem vore Programmer og bladed i dem.
Jeg merked, at Opmerksomheden for os steg.
Men — forunderlig nok — det förekom mig tydeligere og tydeligere, at den ikke var af ublandet beundrende eller endog.
venlig Natur.
Jeg vilde netop hviske et ord herom til Kapteinen, — da der klasked et Appelsinskal midt i hans brede, solbrajndte Nakke.
— Hvad F.
.
.?
Han og jeg vendte os i samme Nu.
Men vi fik Ansigterna til os i en Fart, da vi mödte en Hagl af Appelsinskaller, grönne Man- delskal, sammenkröllede Programmer!
Det udvikled sig til et helt Bombardement paa vore Rygge, led- saget af vrede Raab, Haanlatter, Klapren af Sander.
Der sad vi krumryggede med sa; nkede Hoveder og hvisked til hinanden, mens det fog om Orene paa os —: — Vi maa gaa, Kaptein!
— Vi slipper ikke ud!
— Vi faar slaa fra o s!
— Hvad i Guds Navn har vi gjort dem?
Ja tak, vi er fcerdige.
Kaptein, JULNUMMER staa op og kast.
— Det er noget Pak!
Bare at vi er fremmede.
.
.
Opröret bag os var nu öredövende og tog ganske Luven fra Orkesterets Trommer og Blikinstrumenter.
Et Sekund voved jeg at dreie Hovedet om for at se.
Og mit Blik mödte midt i Blinken en ungDames Blik; hun stod opreist, slank og nydelig i sin Loge lige ved Siden af os med et sammenkröllet Program i Haanden.
Hun kasted Ballen, og som et Lyn grep jeg den i Luften, reiste mig og kasted den smi- lende og lempelig tilbage.
Hun fanged den og kasted igjen, jeg fortsatte — og der udspandt sig en hel Leg imellem os.
Jeg beholdt krampagtig den mest smilende Munterhed — og tydeligere og tydeligere gik Larmen og Raseriet omkring over til lystig Latter.
— Kaptein, staa op og kast!
— Narrestreger!
— De maa.
Det er den eneste Redning for Situa- tionen!
Jeg fik ham op, og snart befandt vi os i den gladeste og elskvserdigste Karnevalskamp med vore Omgivelser — til med et Lamperne sluktes, og Taeppet gik op.
Alt blev tyst.
Vi sad en Stund og stönned.
Den salte Sved randt os af Panden.
— Kaptein, vi maa gaa!
— Ja.
Dette greier vi ikke!
Og lydlöst og forsigtig sneg vi os gjennem det mörke Parket.
Sjelden har jeg fölt mig saa lettet, som da vi sad i et lidet chambre separée paa La Valettas bedste Restaurant og af en diskret Opvarter fik os serve- ret en ganske vidunderlig Souper med siciliansk Marsala til Suppen, malthesisk Landvin til Middel- havsfisken og Chianti til Stegen.
Humöret var ypperligt — saa ypperligt som det kan vaere mellem sjöfarende Maend ved en elegant Souper iland efter fire — fem Ugers Steward-Leve- maade ombord.
Men den bugnende F&gt;ugtvase fuld af Appelsiner og grönne Mandier virked pludselig forstemmende.
Og vi blev enige om Champagne.
Humöret kom ätter o p; vi spiste lystig lös baade paa Appelsiner og Mandier — og saa de ominöse Skaller samle sig op om os.
Ved den anden Flaske Moet Chandon — midtveis i den — faldt der en kengere Taushed paa.
Sa löfted Kapteinen sit scenkede Hoved og saa paa mig i Vemod og Undren: — Men hvad havde vi gjort dem for vondt?
— Det er en Pöbelby.
Maltheseren konkurrerer j o med Greekeren om Försterangen i Slyngelagtig- hed her i Middelhavet.
Men det var i fselles Vemod og uforlöst Undren, at vi udpaa Natten famled os frem gjennem den ukjendte Stad ned til Havnen og lo os ro ombord — og skiltes i den dunkle Skibskahyt —: — Hvad ondt havde vi gjort dem —?
Et par tre Uger efter laa vi for Anker udenfor Bushire, Persiens vigtigste Havnestad.
Vi laa som i en vasldig, vaad Ulddot.
Ikke Taage, men Värme af Havets Fordampning.
Vi laa i et Dampbad.
En Mil fra Land.
Mellem os og den ondt gulfarvede Sandlinje af Land, som vi glimtvis öined under Dampen, strakte der sig en Grunding, som forböd os at komme naermere.
Vi kom en Mandag Morgen.
Kapteinen rodte iland med fire Mand ved Aarerne — forsvandt i — 34 — det lumre Uld og kom ikke tilsyne igjen for sent paa Kveld.
Saa laa vi Tirsdagen over og vented og stirred.
Onsdag Morgen saa vi en sort Prik.
Den kom nsrmere o g viste sig att veere en Damp- barkasse.
Den la til, og ombord kom en pen ung fyr, som talte Tysk o g var Clerk hos vor Msegler Hr van Groeneweg.
Selv var han ogsaa Holkender og hed selvfölgelig Van der Zee.
Han havde i Kahytten en kengere Konferance med Kapteinen, hvorefter Skibets Passager nöd den jEre at bli forestillet for ham.
Han efterlod sig en Ind- bydelse til Kapteinen og mig til Middag naeste dag hos Hr o g Fru vari Groeneweg.
Vor Vaert vilde selv afhente os i sm lille Dampbaad.
Allerede tidlig Torsdag Formiddag raadslog Kap- teinen og jeg om, hvad vi skulde foretage os for paa staseligste Vis at repra^sentere den norske Sjö- mands- og Digterstand i Persien.
Resultatet blev, at vi, da Hr van Groeneweg ved Firetiden kom ombord, modtog ham ved Faldrebet, ifört de samme Kla:debon, som havde prydet os i Operaen i La Valetta.
Hr van Groeneweg var en overmaade elskvaerdig aeldre Herre.
Da vi havde vist ham rundt i Skibet og ätter stod ved Faldrebet, sa han: — Ja, mine Herrer, nu tror jeg Tiden nsermer sig.
Min Hustru venter Selskabet til kl. halv syv.
.
.
— Ja tak, vi er faerdige!
Paa Engelsk först, siden paa Tysk og endelig paa Fransk forsögte nu Hr van Groeneweg at ud- trykke sin Glaede over og sin Paaskjönnelse af vor gode Spög — uden at vi i nogen Maade förstod ham.
Kapteinen saa spurgende paa mig og jeg maabed paa Kapteinen.
Da gik Situationens sorte Älvor op for vor elskvcerdige Vaert.
Han satte et höfligt, men alvorsfuldt Ansigt o p: — Ja, ser de, mine Herrer!
Mig gjör det selv- fölgelig ingenting, og min Hustru vil utvilsomf.
mene og dömme som jeg.
Ja, for vor Skyld maa de komme i hvad Antraek, de önsker.
Men det uheldige er — oprigtig talt — at vi til .ZEre for mine Herrer ha inviteret en större Del af den europaeiske Koloni i Bushire.
Jeg tor maaske nok svare for D ' hrr Tyskere og deres Damer samt den franske Konsular- agent.
Men der kommer endel Engkendere.
Og mine Herrer ved nok, — Englaenderne er — om jeg saa maa sige — nogen Stivstikkere!
Vi forsögte att komme til Orde.
Men Hr van Groeneweg fortsatte uhyre ivrig: — Aa j o da, vi kjender dem j o bedst herude!
De har hört Historien om de to engelske Passage- rer, som redded sig ved et Förlis iland paa en öde Ö!
Den ene bygged sig en Hytte paa Sydenden af Öen og leved i den i et Aar.
Den anden bygged sig en Hytte paa Nordenden af Öen o g leved i den i et Aar.
Da der endelig kom et Skib, som tog dem begge ombord, var deres förste Bön til Kapteinen, om han ikke vilde vcere saa venlig at prassentere dem for hinanden!
' — Men — bedste Hr van Groeneweg, hvad er deres Mening med alt dette —?
— Jeg mener, at denne Dragt vistnok er meget praktisk, da De j o maa bli Natten over iland, men.
.
.
— Vor Dragt?
Er der noget iveien ved den?
— Tvairtom!
Og jeg beundrer D ' hrrs praktiske Sans og fri Syn, — men disse Englaendere.
.
.
— I Guds Navn, de maa nu forklare Dem tydelig?
— Naa ja — det er j o ikke egentlig hverken engelsk eller anden Skik og Saedvane at gaa i Sel- skab i — i Pyjamas!
— Pyjamas?
Hvad vil det sige?
— Men, mine Herrer — det er j o som om de hjemme i Norden ville komme i Natskjorten!
I Indian outfitting er j o Pyjamas vor Natdragt!
Kapteinen og jeg gik nedenunder og skifted Kla ?r.
Vi tamkte paa Operaen i La Valetta.
Men vi talte ikke om den.
Jeg saa for mig to sva; re Kårer skride ind i et europa; isk Operaparket ifört sine Natskjorter.
(Illustratör N.
Ringström.)
IPUN 1905 Utgifvare: FRITHIOF HELLBERG E N HVAR, som följt Idun under dess nu sjuttonåriga tillvaro, torde ej kunnat undgå att märka den betydande utveckling tidningen under dessa år vunnit såväl i yttre som inre hänseende.
Från att hafva börjat som en obetydlig 8-sidig publikation utan några illustrationer annat än någon gång ett kvinnoporträtt har Idun nu vuxit ut till en fullständig illustre- rad veckotidning med ett nästan tredubbelt så stort omfång som i början.
Och liksom vi under Iduns första tioårsskede, då tidnin- gens program till hufvudsaklig del afsåg kvinnovärlden och dess intressen, med berättigad stolthet kunde uppbära det oss tilldelade hedersnamnet " damernas egen tidning ", med samma berättigande och samma stolthet kunna vi nu, sedan vårt program vidgats, kalla Idun " de svenska hemmens egen tidning " — hemmens, detta ord taget i dess vidsträcktaste bemärkelse, dels såsom omfattande båda könen, dels ock med tanke äfven på de ensamstående, hvilka ännu få nöja sig med ett provisoriskt hem i hopp om att en gång få sitt eget.
Nu liksom från början behandlas i Idun alla frågor, som röra hemmet, och att dessa frågor och deras behandling numera lika mycket intressera de manliga individerna i ett hem som de kvinn- liga, därom torde meningarna ej vara delade.
Men därjämte finnes i Idun så mycket annat, som kan intres- sera alla och en hvar.
De viktigare dagshändelserwc belysas såväl i bild som text, och i Iduns stora porträttgalleri återfinnas samtidens märkligare personligheter.
För älskare af svensk skönlitteratur i novellens eller roma- nens form finnes ett rikt urval, däribland bidrag från våra bästa pennor på dessa områden.
Genom Iduns synnerligen uppmärk- sammade Utterära pristäflingar tillföres tidningens spalter en hel del goda saker.
Sålunda hafva flere noveller från vår senaste pris- täfling under höstens lopp ingått i Idun, och de båda med första priset belönade återfinnas i Iduns julnummer.
Särskildt vilja vi dock fästa uppmärksamheten vid IDUNS R O M A N B I B L I O T E K, hvars nästa årgång begynner med Anna Wahlenbergs roman " Två slags folk ", en synnerligen intressant skildring ur Stockholmslifvet och säkerligen den populära författarinnans bästa arbete.
Vidare hafva vi liggande på vårt redaktionsbord en roman " Signys första säsong " från den bekanta signaturen Mari MiMs (Gustaf Lind- qvist) originella penna.
Och under årets lopp erhålla vi en all- deles ny roman från en af Sveriges allra populäraste författare GUSTAF a f GEIjERSTAM — en roman, hvars titel ännu ej är bestämd, men hvars ämne är hämtadt ur svenskt familjelif.
Då vi tillika erinra om, att vi nyligen utlyst en pristäfling för bidrag till Iduns Romanbibliotek och för en roman till det- samma utsatt ett pris af cj mindre än FEM T U S E N K R O N O R torde häraf framgå, att vi ej skytt några uppoffringar för att kunna bjuda Iduns läsekrets det bästa möjliga.
Dessutom komma vi gifvetvis att bibehålla de afdelningar för underhållning och nytta, hvilka icke minst bidragit att göra Idun så omtyckt, nämligen Jduns hjälpreda och Köksalmanack för hvarje dag året om (båda fortfarande redigerade af fröken Elisabeth Östman), Tidsfördrif, Läkareråd, Frågor och Svar m. m.
Särskildt vilja vi nämna, att i Iduns Hjälpreda bl.
a. komma att inflyta tvänne arbeten, som torde blifva af största betydelse för hvarje hem.
Det ena är " Sjä / j ' hjälp vid klädsömnad " af Garla Meyer, hvilket arbete i förf:s hemland Norge vunnit en enastående fram- gång.
Det har nu öfversatts till svenska och kommer som sagdt Iduns läsarinnor gratis tSlhanda.
Det andra arbetet omfattar femtio recept för hemfärgning med växtfärger, hvilket arbete af Föreningens för svensk hemslöjd föreståndarinna fått de bästa loford.
Och som en välkommen julklapp erhålla alla våra prenu- meranter dessutom Dduns julnummer, hvilket i textafdelnin- gens innehållsrikhet och litterära värde alltid stått oupphunnet af någon svensk jultidning.
Priset är i bokhandeln 1 krona för detta julnummer, som prenumeranterna erhålla gratis.
Allt hvad vi härofvan uppräknat erhålles.
efter hand under årets lopp för det billiga priset af 6 kr.
50 öre för helt år, 3 kr.
25 öre för hälft år.
Vi hafva sålunda, såsom synes, sett oss nöd- gade att höja abonnementspriset med en 25-öring för hälft och en SO-öring för helt år — detta på grund af betydligt ökade kost- nader för tidningens tryckpapper, dess illustrationer och öfriga inne- håll, äfvensom på grund af riksdagens beslut om postbefordrings- afgiftens höjande fr. o. m. år 1905.
Vi hafva föredragit denna åtgärd framför den att för prenu- meranterna indraga julnumret, som också varit ifrågasatt.
Prakt- upplagans pris blir detsamma som förut eller 8 kr.
för helt och 4 kr.
för hälft år.
Utom dessa båda upplagor kommer Idun att under de båda åren 1905 — 1906 erbjuda sin läsekrets en alldeles ny upplaga, nämligen Jduns bibelupplaga.
Genom överenskom- melse med den framstående finska förlagsfirman Söderström &amp; C:o, som under flere år förberedt utgifvandet .af en praktupplaga af NYA TESTAMENTET, ILLUSTRERADT AF NORDISKA KONSTNÄRER, hafva vi för Iduns läsekrets utverkat förmånen att erhålla detta praktverk till utomordentligt billigt pris och innan detsamma blir tillgängligt i den svenska bokhandeln.
Denna upplaga af Nya Testamentet, hvilken rikt illustrerats af framstående svenska, norska, danska och finska konstnärer, erbjudes härmed Iduns abonnenter för ett pris af endast tio (10) kronor, fördeladt på två år, alltså med 5 kr.
hvartdera året.
Bland konstnärer, som deltagit i illustreran- det af denna upplaga, må nämnas — svenska: Gust.
Cederström, Gun- nar Hallström, O. Hjortzberg, G. Kallstenius, Julius Kronberg, Carl Larsson, Agi Lindegren, Georg von Rosen, Gunnar G:son Wenner- berg och Nils Asplund; norska: Jac.
Bratland, Axel Ender, Thorolf Holmboe, Th. Kittelsen, Eilif Petersen och Vilh.
Wetlesen; danska: Thorw.
Bindesböll, A. Dorph, Axel Helsted, Aug.
Jerndorff, J. Skowgaard och Agnes Slott-Möller; finska: W.
Blomstedt, Albert Edelfelt, M. Enckell, Axel Gallén, H. Gebhard, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Walter Runeberg, Ville Wallgren och Torsten Wasastjerna.
Arbetet, angående hvilket ett utförligt prospekt med illustra- strationsprof utsändes till Iduns läsekrets med något af tidningens decembernummer, kommer att till dem af Iduns abonnenter, som för 1905 prenumerera på Ddun, bibelupplagan, distribueras hvar 14:de dag med ett 8-sidigt ark i något mindre format än Iduns.
Då de skandinaviska landen, i olikhet med de flesta andra kulturnationer, hittills saknat ett af egna konstnärer smyckadt bibel- verk, torde, då tiden nu synes vara inne för oss att erhålla ett sådant, många af Iduns läsare med ifver begagna sig af .detta tillfälle att till ett verkligt billigt pris bekomma detta praktverk.
Först efter år 1906 utkommer detta arbete i den svenska bokhandeln och då till betydligt högre pris.
— De fullständiga prenumerationsafgifterna ägor år 1905 ställa sig sålunda: Vt år I D U N, vanliga upplagan kr.
6: 50 " praktupplagan ... " 8: — " bibelupplagan ... " 11: 50 Allt med postbefordringsafgiften för Iduns olika upp- % år 3: 25 4: — 6: — inberäknad.
år % 1: 75
Iduns Modetidning.
Ny Den Iduns Mönsterafdelning.
utgifningsform!
mest praktiska för alla hem och sömmerskor!
F y r a rikhaltiga säsonghäften årligen med två- till trehundra modeller i hvarje.
£) E M O D E L L K A T A L O G E R, som vi redan under de två senaste åren utgifvit i förbindelse med vår afdelning för tillklippta pappers- mönster, ha i hög grad slagit an och rönt allt starkare efterfrågan.
Ny- anskaffningen af kläder såväl i hemmen som hos sömmerskorna samman- faller ju i regel med årets fyra säsonger: vår, sommar, höst och vinter, och våra damer ha visat sig uppskatta det praktiska uti att just vid dessa tidpunkter i ett rikhaltigt häfte få sammanfördt ett sorgfälligt urval af årstidens trefligaste modenyheter, till hvilka de då samtidigt sättas i tillfälle att från Iduns Mönsterafdelning till billigt pris erhålla färdigklippta, fullt tillförlitliga pappersmönster.
Det är därför en allmänt uttalad önskan vi tillmötesgå, då vi be- Atelier för alla slag af mönster efter de förnämsta franska, engelska, amerikanska, tyska och svenska modeller för allt som hör till Dam- och Barngarderoben.
Endast 3 mått nödvändiga, nämligen lifvidd, midjevidd och kjollängd fram.
Prisen äro följande: Bluslif 40 öre Ärmmönster 20 öre Foderlif 25 Barndräktmönster 50 „ Kjolmönster utan släp 50 Kragmönsler (Pellerin) ... 50 „ Kjolmönster med släp 75 Kappmönster 60 „ Prinsessklädning 75 Nationaldräktmönsler 1 kr.
Reformdräkt 75 Mönster till underkläder ... 40 öre Expedieras portofritt, om rekvisition åtföljd af likvid i spar- märken eller postanvisning insändes till Iduns slutit att för det nya året förändra utgifningsformen för Iduns Mode- tidning, så att — i stället för de tidigare månadsnumren — - den under — år 1905 en för moderevy, priset den hvarje två- blir synnerligen goda utkommer i form af säsong till endast — - och hvar trehundra 2 • kr.
olika pr helt billigt i förhållande utstyrseln.
fyra Till rikhaltiga år, utom en Prenumerations- hvilket måste betraktas som till det rikhaltiga innehållet och alla i Iduns Modetidning förekommande modeller kunna prenumeranterna rekvirera färdigklippta mönster från: Iduns Mönsterafdelning, Drottninggatan 51, Stockholm.
51, Stockholm.
Barngarderoben.
modellkataloger och en innehållande, dräktmodeller.
Mönsterafdelning, Drottninggatan den i alla hem med uppväxande små " slitvargar " redan snart sagdt oumbärliga rådgifvaren, alla mödrars ovärderliga skatt och hjälpreda, utgifves äfven under det kommande året efter samma omtyckta plan som hittills.
Med sitt en gång i månaden utkommande 16-sidiga nummer, innehållande bortåt ett hundratal illustrationer öfver allt, som hör till barntoaletten från de spädaste åren till vuxen ålder, och åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga, ersätter " Barngarde- roben " mångfaldt det ringa prenumerationspriset af 3 kr.
för helt år genom den nytta och besparing, dess praktiska råd bereda i hvarje hem.
DAMERNAS MUSIKBLAD börjar med år 1905 sin fjärde årgång och öfvertages samtidigt af ägaren till tidningen Idun och öfriga härofvan nämnda publikationer.
Fru Ellen Sandels, som från början stått som Musikbladets utgif- vare, är fortfarande fäst vid dess redaktion och kommer att ägna sitt arbete åt detsamma.
Damernas Musikblad utgifves med två nummer i månaden med uppehåll under sommaren, så att inalles tjugu nummer utkomma under årets lopp.
Hvarje nummer omfattar en 8-sidig musikbilaga med 3 å 4 kompositioner af in- och utländska tonsättare, klassiska och moderna, samt därjämte en underhållande textafdelning med porträtt och korta biografier af kompositörer och musikutöfvare, in- tressanta novellistiska skildringar ur deras lif, musikrevyer, små- historier och anekdoter m. m.
Inalles erhålles under året, utom en intressant textafdelning, ett 70-tal anslående och ej svårspelta kompositioner af berömda äldre och nyare mästare, naturligtvis ock af inhemska tonsättare — allt för del oerhördt billiga priset af sex (6) kronor eller mindre äre 10 öre pr komposition.
Damernas Musikblad har ock under sin nu 3-åriga tillvaro rönt en så liflig efterfrågan, att det för närvarande har en flerdubbelt större upplaga än öfriga här i landet existerande musiktidningar sammantagna.
Pressen har ock ägnat detsamma de amplaste loford.
Sålunda skrifva Aftonbladets och Svenska Dagbladets musikanmälare vid slutet af årets vårsäsong följande: Aftonbladet: Damernas Musikblad har utsändt sitt tionde nummer för året och hvilar nu till augusti, då senare halfäret börjar utgifvas.
Den energiskt och intresse- radt skötta tidningen har i öfverraskande grad lyckats realisera sin plan att söka höja smaken genom att inblanda allt större doser värdefull musik bland det ytligare kram, som tyvärr ännu måste anses oundgängligt, för att en dylik tidning skall kunna bära sig i vårt ohjälpligt dilettantstyrda samhälle.
Bach, Beethoven, Mendelssohn, Schubert, Schumann, Brahms, Wagner figurera i denna årgång vid sidan af de allra nyaste berömdheterna Wolf och Reger, Danmark är förträffligt illustreradt af Lange-Mullér, Norge af Grieg och Backer- OBS.!
Gröndahl, Sverige af Elfrida Andrée, Gösta Geijer, Hugo Alfvén och flere andra.
En särskild förtjänst är, att hvarje ny tonsättare presenteras i sammanhang med porträtt oeh biografi, hvilket alltid höjer intresset för kompositionen och bidrager till bildning och vetande En annan förtjänst är att det framförda ofta ansluter sig till något evenemang inom det löpande musiklifvet härstädes, så t. ex. Beethovens » Promotevs », Griegs och Alfvéns stycken, äfven i viss mån Elgar, Lange-Muller m. fl.
Svenska Dagbladet: Damernas Musikblad, utgifvet af fru Ellen Sandels, har nu med sommar- feriernas inträde afslutat förra hälften af sin tredje årgång.
En öfverblick af hvad som därunder bjudits i den omtyckta halfmånadspublikationen ger vid handen, att densamma numera tappert och uthålligt kämpar för en i flertalet af de svenska hem, där piano finnes, välbehöflig höjning af smaknivån.
I dessa breda lager rotfäster sig sedan gammalt alltför lätt en smak för det i musikaliskt afseende underhaltiga.
Ett vittnesbörd därom är det mycket lätta gods, som plägar utgöra en hufvuddel af de musikalier våra förläggare utge till jularna.
Att sådant ännu finner sin publik och lönar sig, märkes tydligt.
I motsats därtill kan man åt alla de musikälskande hemmen anbefalla » Damer- nas Musikblad », som behagligt och icke utan allvar fyller sin uppgift.
Bland de musikstycken, som stått införda i dessa tio nummer af bladet, finnas sådana af stormännen Bach, Beethoven, Wagner (ur Rhenguldet och Mäster sångarne), Brahms, Dvorak, Grieg o. s. v.; men redaktionen har äfven följt med sin tid och presenterat talanger från nyaste tid, såsom Max Reger, Edward Elgar, Hugo Wolf, Felix Weingartner.
Den har ej glömt sångmusiken för pianolitteraturen, och den har icke försummat de svenska kompositörerna för utlandets; så återfinnas här (delvis med originalbidrag) Hugo Alfvén, Gösta Geijer, Elfrida Andrée, Sara Wennerberg m. fl.
och bland skandinaver äfven Agathe Backer-Gröndahl och P. Lange-Muller.
I ett blad måste ju alltid för damernas skull finnas roande följetong, och följetongen företrädes bland musikstyckena, med lämplig sparsamhet, medels en eller annan vals (en af Schumann, Johan Strauss ' förtjusande » Dorfschwalben », en ganska elegant af utgifvarinnan) och ett potpourri ur Millöckers hyggliga operett » Trollslottet » m. m.
Bland bladets textinnehåll kunna särskildt de meddelade biografierna med porträtt och skildringarna ur store tonsättares lefnad anses ägnade att lifva bildningsintresset.
Äfven för hem med solid musikalisk insikt och solida not- förråd kunna musikbladets nummer komma med åtskilligt angenämt nytt, om publikationen sträfvar att fortgå på » den smala vägen ».
Abonnement kan ske å närmaste postanstalt eller i närmaste och musikhandel.
bok- M e s t a o c h bästa m u s i k till billigaste = ^ = = = = = = = = = = pris T = = — = — = ^ = = = = = = =
G ö t e b o r g s G A O F T T A f t o n b l a d Rikhaltigt, omväxlande innehåll, allmänintressant för hela landet.
Svensksinnad, vaken, med O B N O B R L G A Ypperlig D B l o t t S e x (6) kr.
p r å r k o s t a r å hvarje postanstalt Snabbaste utrikes afdelning g e n o m särskilda privattelegram och framstående korresponden- ser fr. Köpenhamn, Helsingfors, Rom, L o n d o n, Petersburg, Ham- burg, Berlin o.
s. v. Utförlig litteraturafdelning, tusentals politiska artiklar.
«• • ' annonstidning.
Upplaga G ö t e b o r g s.
orädd, fosterlandets framtid stän- digt i sikte.
E S.
st * * • själfständig, 25,000 ex. A f t o n b l a d m » • ~ ' •.-.å-i Göteborgs Handels- S T O C K H O L M S - B L A D E T N Y A D A G L I G T A L L E H A N D A och Sjöfarts-Tidnings J f a t i o n a t n p p l a g a.
Från den och med af r i k s d a g e n 1905 utgör numera denna pålagda mycket billiga landsortseditionen Bladet.
Med är och kriget, roande skall ALLEHANDA för och, postbefordringsafgiften, Dagligt Allehanda för den snabbaste öfrigt bjuda gemensamma en stora och publiken meddelaren af postupplaga oaktadt är större ä n n å g o n a n n a n daglig Göteborgstidnings.
Ä f v e n u p p l a g a n i dess h e l h e t är större ä n n å g o n annan Göteborgstidnings.
fortfarande Stockholms- i hela Sverige, nyheter, rikhaltig läsning, g o d a Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings särskildt följetonger d a g l i g a u p p l a g a är o m k r i n g 1 9, 0 0 0 e x e m p l a r s t a r k.
som med samt en 50, förut Dagligt Allehanda det smakfullt illustrerade utmärkta k o s t a r med k v a r t a l /; 75, hälft år år 5 kr., h ä l f t å r 3: Begär Nya underhållande Nationalupplagan 3: Nya den kåserier.
tilläggsafgift krönikan af den Stockholms-Bladet Med låga och högre o m s o r g redigerad nationalupplaga denna från särskild tidning en porträtt och andra följer m o t s a m m a Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings veckobladet illustrationer ur lördagsupplaga dags- öfver text.
v e c k o b l a d e t Allehanda månad 70 ö r e; utan — &gt; k v a r t a l / .• 50, en på närmaste postanstalt månad 60 för helt år 6 v e c k o b l a d e t, för utgår i exemplar.
3 5, 0 0 0 kr., helt öre.
HANDELSTIDNINGENS VECKOBLAD, som sprides u t o m G ö t e b o r g (2 g g r i veckan), har f. n. en postupplaga af öfver 1 7, 0 0 0 STOCKHOLMS-BUDET NYA DAGLIGT ALLEHANDA, Watipnalupplagan.
exemplar.
Annonser, s o m införas i både lördagsupplagan o c h Veckobladet, spridas sålunda i öfver 5 2, 0 0 0 exemplar.
GOTEBORGS-POSTEN Redaktör och utgifvare: G ö t e b o r g s m e s t o c h s p r i d d a V e s t r a S v e r i g e s m o r g o n t i d n i n g.
E D V A R D F ca » ö A L K M A N.
r n ä Upplaga m s t a a n 1 8, 0 0 0 — 3 0, 0 0 0 n o n s o r g a exemplar dagligen, n.
- a *
GÖTEBORGSTIDNINGEN — SKÅNINGAR — böra för år 1 9 0 S (dagligt dagliga och innehållsrika förmiddagsblad) 6nda tidning i Suerige, huari SIGURD MALMÖ-TIDNINGEN har på grund af sitt lättlästa innehåll och sin vakenhet redan (med veckobilagan vunnit stor spridning.
Den ut- går sålunda f. n.
(nov.
1904) vara tillförlitligaste underrättelser o m allt, s o m kan af vikt o c h intresse för d e m att få veta.
Ett.
i en upplaga af SOLGLIMTEN).
D e erhålla d ä r i g e n o m de snabbaste, fullständigaste och skånskt julnummer medföljer 1 2, 0 0 0 e x.
Genom sin stora texten Prenumera tionspris: ^3 PCF *.
pr endast år.
endast 50 öre pr MALMÖ-TIDNINGEN.
P n F " centimeter.
(Före texten 60 öre.)
Rabatt vid längre annonsering.
Kom Smålandsposten &gt; * • o c h jämna spridning bland den — med minst 2 artiklar i veckan, däraf 1 Haleidoskop — är gratis köpstarka publiken å landet o c h i städerna är Annonspris: Efter medarbetar till alla prenumeranter.
* ö f v e r SIGURD prenumerera på den stora siiilra ihåg att annonsera i Sveriges aktigaste Prenumerationspris: GÖTEBORGSTIDNINGEN l:sta annonsorgan.
fördel- annonsorgan.
på posten kr.
3: — pr år, 75 öre pr kvartal (utom postarfvodet).
Annonspris: Ett bland Sveriges bästa sidan 7 öre, 2:dra o c h 3:dje 8 öre, Enastående spridning i Småland.
4:de 6 öre pr millimeter.
to ÖSTERGÖTLANDS DAGBLAD, w Prenumerera på / | \ daglig för W 4 fa 1 9 0 5 m M / Norrköping och med Hufvudredaldör: Fil.
d:r K.
H I L D E B R A N D.
\ jff Stor Rikhaltig kulturafdelning.
i hvarje nummer.
/ ^ frågor ägnas — Lättare läsning — Industri- o c h handels- VJ / d a g s n u m r e n m e d talrika illustrationer o c h Vt / signerade Sjff artiklar af ett större antal fram- stående författare.
fat — Annonsera i i ^ 1 STOCKHOLMS DAGBLAD!
2 Köpstarkaste publik.
^ ^ m fa Linköping samt stor en del mycket stor spridning, s o m g ö r den till ett V, / af landets allra bästa annonsorgan.
/ Ingen annan Östgötatidning m e d publik ur alla samhällslager, erbjuder samma möjlighet för annonsörer att få sina m e d d e l a n d e n jämnt spridda i n o m hela länet, så i stad s o m på land.
Andra östgötatidningar läsas på landet, men icke i Norr- köping, eller i Norrköping, m e n icke på landet, eller i Linköping, men icke i Norrköping, eller i Norr- köping, men icke i Linköping.
Östergötlands Dag- blad däremot läses öfverallt.
Upplaga 6 — 7,000.
B A R N G A R D E R O B E N Utkommer öfver allt af och Södermanland, erbjuder på grund af sitt ur utgifningssynpunkt särdeles lyckliga läge d e snabbaste nyheter.
Själf- ständig, o m v ä x l a n d e o c h innehållsrik, har tidnin- gen också nått en j / fo fa ^ St / ^ fa^ Bästa familjeläsning.
* SJ ^ ' fa^ fa^ stor uppmärksamhet.
— S ö n - Östergötland Småland politisk afdelning.
— Snabba notiser.
— Talrika korrespondenser från utlandet.
— Sjff Sfij Sjff M / hela fa ^ ^ morgontidning lllustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande.
hvarje månad med ett 16-sid. nummer, innehållande bortåt ett h u n d r a t a l i l l u s t r a t i o n e r som hör till barntoaletten, samt åtföljes af en stor d u b b e l s i d i g m ö n s t e r b i l a g a.
Pris för helt år: 3 k r o n o r.
Kalmartidningen Nya Wermlands-Tidningen BAROMETERN (55:te årg.
1905) Wermiands läns och Karlstads stifts tidning Upplaga 5, 5 0 0 ex. f PROGRAM: efter med dess burgna befolkning.
ANNONSPRIS: 4 öre mm.
Utmärkt annonsorgan.
Wermländingen / JJJ (25:te årg.
1905) Illustrerad folktidning för Wermland och Dal.
Annonsblad för affärstillkännagifvanden, auktionskungörelser, kommunala meddelanden m lå spalt.
från annonsering.
Sa noga till att förväxling ej sker med annan tidnings namn.
GOTLANDS allmänna annons- o c h nyhetstidning, rekommenderas vid annonsering för Gotland.
| Gefle-posten | K A R L S T A D, H Annonsera!
vid längre Gotlands-Posten, S Gefle o c h Gefleborgs län ffi ex. A n n o n s p r i s: 5 öre före, öre efter texten pr millimeter enkel Utgifves hvarje helgfri f r e d a g FÖR ANNONSERING I OBS.!
Rabatt m.
6,000 MODERAT.
Bästa annonsorgan för Bergslagen Utkommer 4 gånger i veckan (måndag, onsdag, tors- dag, lördag).
Upplaga 5, 5 0 0 ex. m e d synnerligen jämn spridning i n o m södra Kalmar län samt å Oland.
Annonsera!
4 m » » » » INNEHÅLLSRIK.
A n n o n s p r i s: 5 ö r e före, 4 öre texten pr millimeter enkel spalt.
öfver m OMVÄXLANDE, * * * m e s t hvaraf öfver 3, 3 5 0 e x.
p o s t a b o n - n e r a d e, bland k ö p s t a r k publik.
Postupplaga Bergslagernas Allmänna Nyhets-0.
Annonsblad, Lindesberg.
GRUNDAD 1886.
1 SJÄLFSTÄNDIG, " K A R L S T A D.
Länets ä l d s t a, s t ö r s t a och a n l i t a d e annonsorgan.
BERGSLAGERNAS TIDNING, l ä m p l i g a s t e tidning.
Annonspriset: 12 öre Pigg och Grundad 1891 åren vunnit en efter fj| petitrad före, 10 öre efter texten.
omväxlande tidning.
har tidningen under de gångna förhållandena stop spridning och intager utveckling.
numera en l e d a n d e s t ä l l n i n g i Gotlands HELSINGEN, JÄMTLANDS TIDNING 3ÖNKÖPING$-Po$teii har från och m e d den 1 O k t o b e r 1904 utvidgats till PROVINSENHELSINQLANDS M ÄLDSTA d a g l i g TIDNING, utgifven oderat-Konservativ.
i Östersund a f Fil.
Lic. ALGOT HOLMQVIST UTGIFVES I SÖDERHAMN 3 GÅNGER I VECKAN är räknar sin läsekrets bland den burgnare be- folkningen, staden samt södra och västra delarne af provinsen och är pä grund häraf ett förmånligt 1 Annonspris pr petitrad 12 / öre före, 10 öre efter text.
Prenumerationspris 4 kr.
pr helår, postarfvodetoberäknadt.
2 Blekinge städer och landsbygd är Tidningen Karlshamn bästa nyhets- och annonstidning.
Utgifves måndagar, onsdagar, fredagar o c h afsän- des samma dag till postprenumeranter, s o m därigenom erhålla s n a b b a s t e n y h e t e r från orten o c h länet.
Annonsörer erhålla g e n o m T i d n i n g e n K a r l s h a m n jämnaste spridning för sina meddelanden i n o m Ble- k i n g e län.
Annonspris: 12 å 15 öre pr äldsta läns landsbygd ojämförligt rad.
och stad s o m på mest spridda 6, 0 0 0 e x.
hvaraf 3, 5 0 0 genom postverket.
Den årliga starka tillväxten af annonsernas antal vittnar bäst o m, att tidningen s o m annonsorgan är ytterst effektiv.
Upplaga 1904: 7,700 e x.
Årspris för 1905: 4 Kronor 70 öre.
LAND8KR0NA-P08TEN P r e n u m e r e r a Daglig tidning för stad och land.
och M y c k e t läst tidning.
Största spridning i Lands- krona samt västra och mellersta Skåne.
Snabb nyhetstidning.
G o d politisk tidning.
Effektiv annonstidning.
Köpstark publik.
Moderat • annonspris.
LANDSKRONA-POSTEN, 3£ ^ £ ^ £ £ £ 1 staden o c h landsorten, förfäktar samhällsbevarande, fosterländska intressen, arbetar för reformer på det beståendes grund, m e n kämpar emot socialistiskt fack- föreningstyranni.
Landskrona-Postens läsekrets utgöres företrädesvis af landtmän, ämbets- o c h affärsmän, indu- striidkare o c h handtverkare.
Landskrona-Posten utgifves äfven i en h a l f v e c k o - u p p l a g a, s o m är betydligt spridd bland s. k. småfolk.
Damernas ==-=== i tidning.
Upplaga Annonsblad.
För sitt t i d n i n g.
Är Jönköpings läns äldsta o c h ojämförligt mest spridda tidning m e d de flesta annonserna o c h det omfångsrikaste innehållet.
Utsändes från Jönköping med eftermiddagstågen och kan alltså läsas utgifningsdagen på aftnarne å vida orter i länet, där man följaktligen i Jönköpings-Posten får nyheterna för dagen 12 timmar tidigare än g e n o m hufvudstadstidningarna.
Utgifvet af Mesta och a n n o n s e r a i UK MM, den sydsvenska stadens största universitets- tidning.
Musikblad ELLEN m e d 20 n u m m e r årligen, hvartdera innehållande 8 stora sidor musik utom en rikhaltig och intres- sant textafdelning m e d m å n g a p o r t r ä t t från m u s i k v ä r l d e n.
utkommer p å SANDELS Pris f ö r hel årgång, ska kompositioner, närmaste postanstalt omfattande endast ett 70-tal in- och 6 kronor.
Vänd eller b o k a n d e l!
b ä s t a m u s i k till b i l l i g a s t e p r i s.
— - utland Eder till
— " flowbottens första dagliga tidning I / Gette, _ Korrboffeos- som är Norrlands största stad, utkomma är NORRLANDSPOSTEN, KURIREI) som är Norrlands äldsta tidning, och Med Nya V e x i ö b l a d e t följer s å s o m gratisupplaga Norrlandspostens veckoupplaga, Ny Smålands Nyhets- och Annonstidning för Luleå stad och Norrbottens Län.
som Upplaga: alla 11,000 M T Sveriges mest spridda hvarannandagstidning ex. Smålands Allehanda har den största Norrlands postupplagan af tidningar.
Prenumerationspris 2 kr.
A n n o n s p r i s 5 öre pr millimeter.
Z^^t om Småland och Södra Västergötland.
Sundsvalls-Posten Smålands Allehanda j ^ S S Ä c£~) /) l ISLorrlands m e s t s p r i d d a dagliga Smålands Allehanda fö-} taxa är särdeles låg.
tidning C^D /) utgår öltfer hela Norrland till (~) fö?
den köpstarkaste publi- _ (~) _ L&gt;6&lt;J Smålands Allehanda S£tS &amp; * ken.
&lt;ja » ca« ca » ca » ca » L&gt;o&lt;J lättläst, pigg.
Prenumerationspris: 6 kr.
pr år, utom post- arfvodet.
Annonspris: 5 öre å 4:de, 6 öre å l:sta och köping och kostar: stadsupplagan G kr.
och landsorts- 7 öre å 2:dra och 3:dje sidorna pr m / m.
Smålands Allehanda Z17Z, Beskrifning.
Nya Vexiöbladet är Smålands mest spridda nyhets- och annonstidning.
i8£ n Svenska Morgonbladet.
1 In Redigerad i kristen anda.
Politiskt själfständig.
Helnykterhetstidning.
1 Bl — Utkommer 1905 fil II II •fl IN •1 II • i III Ml Bi II ^ | med sin I5:de årgång.
— B MORGONUPPLAGAN — för Stockholm och • landsorten — med 7 nummer i veckan, kostar för helt « år kr.
7: —, kvartal kr.
1: 85.
M DAGUPPLAGAN — för landsorten — med sju 11 nummer i veckan, kostar för helt år kr.
o: —, kvartal II kr.
1:50.,, HVAEANNANDAGSUPPLAGAN — för lands- 91 orten — med ett nummer lör hvarje tisdag, fredag H och Söndag — Söndagsnumret ett uppbyggelseblad — Ml kostar för helt år kr.
2:50, kvartal 75 öre.
Allt M postbefordrinss- och hembäringsafgiften inräknad.
Ig JPrenuzaerantsamlare antagas mot hög provision i alla delar af landet.
Intresserade hän- 11 vände sig till Svenska Morgonbladets expedition, Stockholm.
^ upplagan 3 kr., Jivartill kommer postbefordringsafgift.
Läs Södra och västra Helsinglands enda fri- sinnade och helnykterhetsvänliga tidning är — ^ SYDSVENSKA DAGBLADET Söderhamnskuriren SNÄLLPOSTEN med stor och jämn spridning bland såväl de talrika arbetarne i sågverksdistrikten, som den stora befolkningen å landsbygden, till stor del bestående af burgna landtbrukare.
Södra Sveriges största morgon- tidning.
Västra Dagbladet Borås, Vänersborg, Trollhättan, Åmål, Lidköping.
Utmärkt annonstidning.
Utkommer alla socken- och söndagar.
Annonsorgan för denköpstarka publiken.
Prenumerera för är därför ett utmärkt annonsorgan.
1905.
(Utgifningsort: fa Östgöta Correspondenten ^ ™ ;&lt; samt Z^TZ sexsidigt ex. läses af h ö g o c h låg, i städerna o c h på lands- ÖSTGÖTEN u t k ovillkorligen är d en format.
bästa annonstidningen.
IDUNS F Y R A 1905 som Sveriges förnämsta urmakare.
Prislista gratis från - Balda Fiefturfabrik, Suängsta.
i ny form M O D E L L K A T A L O G E R i hvarje kvartal och hvar och en innehållande 2 — 300 modeller.
Iduns ega samma goda egenskaper MODETIDNING utgifves under år Hos Pris för kvartal 8 0 Ö r e (utom postarfvode).
bygden, hvarför Östgöta C o r r e s p o n d e n t e n ~ i f en alla.
LINKÖPING) 8 — 10,000 landets mest anlitade annonsorgan, med en burgen och köpstark publik.
dagar i minst för D a g l i g aftontidning för L i n k ö p i n g, N o r r k ö p i n g, M j ö l b y och B o x h o l m, är Östergötlands mest spridda tidning m e d en upplaga af öfver 10,000 eae.
I n o m Östergötland o c h norra Småland är den mera än n å g o n annan tidning läst af hela befolkningen.
helgfria billighetstidning ÖSTGÖTEN nyhetsbringare.
Östgöta Correspondenten Daglig Utkommer Måndag, Onsdag och Fredag middag.
Östgöta Correspondenten sens snabbaste Söderhamnskuriren M ö n s t e r a f d e l n i n g, hvilken väckt det största Priset för helt år å hvarje postanstalt endast 2 kr.
intresse inom hela damvärlden, erhållas för mycket billiga pris färdigklippta mönster till alla i Modellkatalogerna upptagna modeller.
R e k B M A Z E T T I S G A C A O Hl v j i u r e r r h a o l m s 1 P o r t e r i pergamentspåsar om 1 hekto ä 40 öre som ä r prisbelönad med:: ä r finare ä n d e n G u A d m e.
L i n d g r e n &amp; d a l j e r:: i L o n d o n, C, l u t l ä n d s k a!
P a r i s o c h A l l m.
T e l.
S O 69.
C: o s S t o c k h o l m.
R i k s - 7 96. utmärkta ARRAKS-PUNSCH, OBS.!
7 Guldmedalj erl torr, r e k o m m e n d e r a s!
P r e n u m e r e r a p a stockholmstidningen € s k j l s t u n a ~ j V l a g a s i n e t — = = = = = MALMTORGSGATAN &lt;B » ioBef Obs.!
Ändrad 5 adress.
S T O C K H O L M Största l a g e r af $ bMr«? "
" K u r $ e $ €nklare " ocb a v r b a r a f e S b k r eleganta smäsaker för julen r fiufouaaffär: norrmalmstorg 3 « f i l i a l: NORDENS STÖRSTA ORGEL- OCH PIANOFABRIK ÖSTLIND &amp; ALMQUIST, Arvika.
STOCKHOLM I GÖTEBORG I MALMÖ Vasagatan 5 0 | V:a Hamng.
18.
| Baltsargatan 10. f iLLVERKA förstklas- siga, med g u l d m e - d a l j e r prisbel.
O r g l a r, P i a n i n o n och F l y g l a r, som af musikaukrorite- ter erkännas jämförliga med de bästa inländska, ehuru betydligt pris- billigare.
Äldre instru- ment tagas i byte.
Begär priskurant.
^«« " " K u m r fiamngaian Etsade Stålarbeten.
Pennknifvar.
Skrifbordsgarnityr.
Kaffeserviser af nickel m. m. u Allt till O [om verksamt lösande, välsmakande jjgt medel vid hosta, heshet oeh katarrer rekommenderas FlorentS franska lakrits- pastiller.
Bordsknifvar.
Saxar.
T r e f l i g a s t I fabrikspris.
B i l l i g a s t!
Kommanditbolaget * J u l p r e s e n t e r * Johan Ericsson &amp; Co. Påte Vanillée (lätt vaniljsmak och finaste bröstgummi) 4 0 öre, ...
Pate å ranis ^ I Anis är sär- (' i lösande J 3 d e e 3 s o c h ä I Porslins- • &amp; ö r a n d e Pastilles å r a n i s |. / £ i 30 ») vid katarrer Bosättningsartiklar.
4 4 Malmskilnadsgatan 4 4 Pastilles ålamenthe (pepparmynt, allmännast omtyckta) 30 * Aktiebolaget Brising &amp; Fagerström hos alla välförsedda handl.
och apotekare.
Ensam, agent S.
J. NORMAN, Endast äkta med märke: Réglisse Koppar- &amp; Bleckslageri Kristallglas, Påte å la vlolette (finaste lakrits, aromatisk smak) 35 * Stockholm.
STOCKHOLM Telefoner: 24 Regeringsgatan 24.
Florent.
Allm.
5377.
Riks- 2546.
L A G E R M A N S = " gifter T O M Rekommenderas T V Ä T T P U L V E R T E N " med ringa arbete en bländande Svenska!
= hvit tvätt.
Folkvisor, med text, bearbetade och satta för piano af GUSTAF HÄGG.
Croquetter, Pastiller, med En bör ingen / parti Katt-tungor, delikata sorterad Kakor, Tabletter, Praliner fyllningar.
Bonbonniére försumma köpa till Jul och N y å r.
D e t moderata priset förvånar och föranleder förnyade inköp.
hos: CAILLERS S K E P P S B R O N GENERALAGENTUR 28, S T O C K H O L M.
Häftet innehåller 4 0 af våra mest kända och vackraste folkvisor, som direk- tör Häggs mästerliga harmoniseringskonst skänkt deras rätta, poetiska karaktär, och torde denna samling utan gensägelse vara den bästa hittills ut- komna.
(Vi erinra om Häggs bearbetning af Finska folkvisor, s o m af finska .kritiker jämnställts med Griegs mästerliga folkvisebearbetningar och s o m rönt enastående framgång.)
JTSTYRSLAS1 temngatann * * 50 F o s t e r l ä n d s k a sånger o f t F o l k v i s o r för skola o c h hem, med text, satta för orgel- harmonium af V. PATRIK WRETBLAD.
Välsorterad Väfmads - Tri kå iHvitvaruaffäi ' * » 3 Drottning natan * t5 Äfven här finner man en utmärkt och karak- täristisk harmonisering samt en för instrumentet särdeles lämplig, lättspelt sättning.
Dahlströms Musik- &amp; Industrimagasin Vasagatan 50, 1 tr., Stockholm.
K. ANDERSON HOFJUVELERARE J u v e l -, G u l d - och S i l f v e r - a r b e t e n.
1 J a k o b s t o r g 1 Begär priskurant!
M • GARANTERAD • REN • NEUTRAL • •ÖFVERFETTAD-TOALETT-TVÅL- DEN BÄSTA B A R N T V Å L " Tillverkad enligt stående föreskrift troll ras fram- hudläkares och under k o n - samt för r rekommende: ömtålig h u d.
PRIS 2 5 Ö R E pr st. i alla apotek i riket s a m t hos H e r r a r Detaljhandlande.
" Stomatol " är ett härligt och upp- GRUMME • &amp; SON STOCKHOLM GERALDINB FARRAR.
• UTAN E friskande munvatten.
— HÄLSA ÄR ALLTING T T A N S I K T E förtäljer sin egen historia, och den ar antingen om halsa och Hfskraft eller svårmod och lidande.
Nerver, s ö m äro svaga och ö v e r - ansträngda, kunna ej gifva Ögat någon liflishet och glans, blod, som är orent samt trögt i sitt o m l o p p, kan ej gifva blomstrande kinder.
WKa0SSti&amp; &amp; / jr / szr / s / s / s / s / s^^ • ' • • D:R SANDENS ' ELEKTRISKA HERCULEX Detta äkta kroppsbatteri för hembehandling har bestått profvet i öfver 3 0 år och har varit en tröstens vän till många, som hafva tlppaifvit hoppet att någon- sin blifva botade Det har i tusentals fall visat sig v~ara ett verksamt medel vid behandling af sådana lidanden s o m Allmän- och Nervös svaghet, Reuma- tism, Gikt, Höftvärk, Ryggvärk, Njur- och Lefverlidanden, Dyspepsi, Sömn- löshet, alla fruntimmerssjukdomar m.
fl.
lidanden.
Allm.
Tel. 70 94 - Riks-Tel, 2153 SANDEN E L E C T R I C OMSLAGET TRYCKT Å KGL.
HOFBOKTR.
- BATTERI • • • TÖ fL ^ p T T T För närmare underrättelser angående den elektriska ^ • hembehandlingens stora företräde framför andra behandlingsmetoder, skrif till OSS, och vi skola a l l d e l e s f r i t t sända E ' e r den värdefulla, af D:r Sanden utgifna, illustrerade boken, " V ä g e n t i l l Jbälsa ' % som gifver en mängd af värdefulla upplysningar för alla sjuka.
r / s / * / f / s / s, s / s / s, s. s. s.
- s / s.
s / s / s / s.
s / s / s.
s / s / s.
s / s, s / s / s, s / s / s C O M P A N Y.
IDUNS INGENTING.
Vid botandet af nervösa och kroniska lidanden intager elektriciteten ett!
mycket framstående rum.
Lika så välkommet och välsignadt som ett störtregn är för ett upptorkadt fält på sommaren, är elektriciteten for den svaga och sjuka.
Den är naturens egen återställare, då den användes och tillämpas på ett veten- skapligt Sätt såsom genom S T O C K H O L M TRYCKERIAKTIEBOLAG.
• 26 Malmskilnadsgatan
