# ID: svediakorp-per1597
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,521
# sentences: 1,054
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R TORSDAGEN 9 (896) DEN 3 MARS 1 7: D E ÅRG.
1904.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
DTGIFVARE: F R I T H I O F HELLBERG.
täter med beställningar, och det är lika effekt- fulla och karaktärsfulla som med finaste smak komponerade bilder, som hans medaljer visa oss.
Hans efterföljare — Fehrmann, Ljungberger, Grandel m fl.
— repre- sentera smakens växlin- gar från den gustavian- ska tiden till ett stycke in på det borgerliga 1800-talet.
Det gick ut- för, o c h det kom tider, då de medaljer, som gjordes i Sverige, knap- past kunde fylla några anspråk på konstnärlig- het.
En del af dem böra verkligen finnas i igenlåsta skåp, som ej ha glasdörrar.
Ett par unge män visade vackra anlag och utbildade sig till aktningsvärdt konst- närskap, men döden tog den ena — Johan Ed- vard Ericson — och sinnessjukdom förlama- de Per Henrik Lund- grens kraft.
PROFESSOR ADOLF LINDBERG VID SITT ARBETSBORD.
HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG.
TILL ADOLF LINDBERGS PORTRÄTT.
AF GEORG NORDENSVAN.
|F DE hundratusental människor, som årligen besöka vårt Nationalmuseum, är det väl endast ett ringa antal, som förirrar sig in i myntkabinettet, och för mången torde dess tillvaro vara helt och hållet okänd.
Eller har man råkat komma in dit från de historiska samlingarna och ögonblick- ligen vändt om igen, afskräckt af åsynen af de prydliga, men låsta skåpen, som stå kring väggarna.
Det är dock intressanta saker, man där har att se och studera.
Medaljgravyren har vackra anor i vårt land.
Under frihetstiden var en af de främste gravörer i Europa, schweizaren Hedlinger, i ett trettiotal år bosatt i Sverige.
Till honom vände sig påfven, Rysslands kej- sarinna, Fredrik den store och andra poten- FOTO FOR IDUN AF Den sistnämndes fa- der var gravör vid mynt- verket i Stockholm.
Då han dog och sonens bana var bruten, tog dennes syster, Lea Ahl- born, den svenska me- daljgravyren om hand.
Hon hade mera vilje- kraft och uthållighet än snille, hon, mor och kvickhet och ett outtömligt förråd af historier, som han berättar på ett oefter- härmligt sätt.
Men han brukar inte berätta om sig själf i onödan, och därför kan jag inte lämna ordet åt honom, utan läsaren måste nöja sig med de fakta, j a g antecknat.
Alltså: Johan Adolf Lindberg är född den 4 september 1839 i Stockholm.
Fadern var snickare och sonen sattes vid fjorton års ålder i lära hos guldsmeden P. F. Palmgren.
Men hos denne stannade han endast ett år.
Blef i stället elev vid svenska slöjdföreningens skola.
Där var ornamentsbildhuggaren Karl Ahlborn lärare i modellering, och tack vare hans bemedling blef unge.
Lindberg elev af hans fru, Lea Ahlborn, på myntet.
Med en årslön af 150 kronor arbetade han där som en slaf i åtta år (1856 till 1864).
Från 1859 till 1867 gick han ock igenom konstakademiens skolor, började m e d » prin- cipen » och vardt omsider fullärd i » modellen ».
Men två år — 1864 till 66 — under denna tid tillbragte han utrikes.
Ett understöd från Kommerskollegium satte honom nämligen i stånd till att studera först i Köbenhavn ett hälft år på medaljören Christen Christensens ateljer, sedan i Paris hos P. Tasset, och är det Lindbergs åsikt att han har den sistnämnde att tacka för det mesta han kan.
Aren 1876 till 77 tillbragte han åter i Paris under studium förnämligast af de modärna ström- ningarna inom den franska medalj konsten.
Denna står som bekant mycket högt i Frank- rike, den har sitt högkvarter där och sina vägbrytande mästare.
Jag har hvarken tid eller utrymme att här ingå vidare på det kapitlet, jag vill endast nämna namnen Chap- lain, Roty, Dupnis och Alexander Charpentier som den innevarande blomstringstidens främste konstnärer.
Några prof på deras alstring finner läsaren i Nationalmuseum, i det lilla rummet innanför stora svenska salen i skulpturafdel- höggi med lit till sin goda vilja och hon ar- betade sig fram till respektabel skicklighet.
Men det var först hennes efter- trädare som myntverkets gravör, Adolf Lindberg, som höjde den svenska medaljgravyren öfver det respektabla handtverkets nivå och återinsatte den på dess rätta plats som en förnäm och aristokratisk konstart.
Jag fruktar att det blir lite torrt, det j a g har att berätta om Adolf Lindbergs konstnärsbana - — och jag skulle mycket hellre unna mina läsare att höra honom själf föra ordet, ty han har inte blott ett godt » snakketöj », som dansken säger, utan han har hu- PROF. LINDBERGS ATELIER A KUNGL.
MYNTET.
IDUN iu8 1904 ningen — i samma rum, där man finner Adolf Lindberg representerad.
På förfrågan har han meddelat att han vid detta laget har » på sitt samvete » ej mindre än vid pass 350 medaljer, och då inräknar han ändå ej i denna summa porträttmedal- jonger och plaketter, hvilka väl ej äro få till antalet.
Till hans tidigare verk höra medaljer öfver August Blanche, Egron Lundgren, Elise Hwasser, numismatiska föreningens minnes- medaljer, medaljer till firande af jubelfesten i Uppsala 1877 och Kungliga teaterns jubel- fest 1882.
Sedan följde medaljer öfver Orien- talistkougressen, kung Oscars officersjubileum, öfver Jenny Lind, Gunnar Wennerberg, Dardel, Pasteur, Nordenskiöld, ärkebiskop Sundberg, Carl Snoilsky, Anders Retzius, doktor " Wester- lurjd, general Sven Lagerberg, Artur Hazelius, och från de sista åren Vetenskapsakademiens och Svenska akademiens minnespenningar, jubileumsmyntet och nu senast två olika me- daljer öfver konungen med anledning af hans 75-årsjubilenm — de båda sistnämnda har Iduns publik nyligen sett afbildade i sin tid- ning.
Ett par ytterligare studieresor oberäknade — 1882 till Paris, Italien och Tyskland, 1900 till Paris — har Lindberg under de senast gångna åren varit trogen stockholmare.
Efter Lea Ahlborns död 1897 blef han hennes efter- trädare som Myntets gravör.
A r 1892 blef han vice professor i teckning vid konstakade- mien, och i fjol var han en tid tillförordnad direktör för akademiens läroverk.
Sedan 1897 är han ledamot af danska konstakademien.
Hans konstnärsskap kan kortast karaktäri- seras med ett betonande af dess kärnfulla manlighet.
Han ger porträtten med fasta linjer, med insiktsfull och sparsam användning af skuggeffekter, med en skärpa, som är dristigt realistisk, och med en på en gång käck och behärskad karaktäristik.
Medaljernas frånsidor — som naturligtvis kräfva helt andra egen- skaper än porträttskulptörens — utmärka sig för stilfull komposition och för formgifningens adel och renhet, och hvilken sida man än vänder upp, så har man tillfälle att glädja sig åt utförandets kraft och säkerhet.
Adolf Lindberg har som af ofvanstående framgår aldrig legat på latsidan, och ändå har han haft tid att vara en eftersökt säll- skapsbroder i intelligenta stockholmskretsar.
Hans friska lynne har nog varit honom det bästa stöd i arbetet — ej minst då han kno- gade som en slaf i myntet och såg så mycket pengar, men fick så få af dem — och detta friska lynne har hållit fast hans ungdom, som alldeles inte är förlupen vid detta laget.
Enligt egen och biografiska lexikas uppgift skulle han nu vara ett godt stycke inne på 60-talet.
Det låter onekligen otroligt, men det lär verkligen vara med sanna förhållan- det öfverensstämmande, och det utgör ett JPin, hvit och Fraiche blir hy och - hud om man alltid tvättar sig med F. Pauli ' s Balsamtvål, som innehåller de för huden mest välgörande hygiensfea ämnen och balsamer.
Prisbelönt Lon- don, Paris, Wien, Chicago, Stockholm med guld- medalj.
F. Pauli ' s Balsamtvål öfvei träffar alla andra.
Vårda, tänderna.
Enligt framstående läkares och tandläkares ojäfviga intyg är P. PATJ- LI ' S AZYMOL det yppersta af alla medel för munhygien, äfvensom för sårbehandling, ekzem, finnar, Imdrodnader, reformar o. d. Azymol er- höll guldmedalj i London 1899 såsom bästa anti- septiska munvatten.
- glansfullt bevis på, hur arbetet plus pojklynne konserverar.
Adolf Lindberg har alls inte blifvit gråare öfver hufvud taget än hvad han var för tjugu år sedan — orsaken framgår af porträttet här ofvan.
En lokal, som ofta och länge blifvit upp- lyst af Adolf Lindbergs glada ansikte med de pigga ögonen och den rappa tungan, är konst- närsklubbens.
Det har varit vanligt, att man i januari på årsstämman fick höra honom afsäga sig ordförandeskapet, men därefter blef han återvald och underkastade sig folkets vilja och blef sittande i den monumentala ordförandestolen, hvars prydnad han var.
Det är jämt ett dussin år, han innehaft denna förtroendepost, men nu i januari sade han ifrån, att nu ville han ha frist, så nu dröjer det åtminstone ett år, innan han åter sätter sig där att presidera.
Allvarsamt sagdt, så har han varit rent af ovärderlig som medelpunkt och som samman- hållande kraft i konstnärsklubben.
Och bland våra utöfvande konstnärer är det ej många, som varit så oumbärliga för sin konstart som han.
Han har med heder fyllt en plats i vårt samhälle, som h o n o m förutan skulle för- blifvit obesatt eller som af nödtvång skulle ha blifvit öfverlåten åt någon från utlandet införskrifven konstnär.
För närvarande ha vi intet att frukta för den vidare utvecklingen af den vackra konst, han sedan några årtionden tillbaka represen- terat i vårt land.
I hans son, Erik Lindberg, och i Sven Kulle ha vi två goda unga förmågor inom medaljgravyren.
Att denna konstart hos oss åter intagit den plats, den tillkommer bland de bildande konsterna, det är Adolf Lindbergs förtjänst.
DE UTESTÄNGDA.
M A N var vid desserten, och den lifliga stämningen blef nu, sedan den tjänande systern försvunnit, om möjligt ännu lifligare eller åtminstone förtroligare.
Bordssällskapet hade också alla möjliga för- utsättningar att trifvas tillsammans.
Det be- stod blott af fem personer, unga damer men gamla skolkamrater, två fruar, tre ogifta och alla särdeles goda vänner.
» Hvilken förtjusande middag!
Och hvilken idealisk liten våning!
Lyckliga Maria! » ut- brast en af de unga fruarna.
Hon hade låtit sin blick glida öfver det dukade bordet med dess läckerheter och ut- sökta servis, sväfva kring det stilfulla rum, där de sutto och in i de två andra smärre, äfven de inredda med samma smak, nästan elegans ..
Värdinnan, den eftersökta språklärarinnan, hade verkligen haft framgång i världen.
Hon var mycket anlitad, gaf lektioner både i skolor och åt enskilda och tycktes befinna sig i den afundsvärda situationen att icke behöfva neka sig synnerligen mycket af detta lifvets goda, som kunde fås för pengar.
» Det är bara en sak, som jag inte förstår, och det är att du inte gifter dig, » fortsatte den unga frun, som unnade andra samma lycka som sig själf.
» Ja, för vi veta j u ändå, att det finns de, som tänka mycket ömt på dig, » instämde en af de ogifta damerna med ett litet menande leende.
» Och rik behöfver han då inte vara, » till- lade en tredje af vännerna, också kastande en blick på interiören.
» Ett idealhem och ett idealäktenskap skulle det bli.
Båda parterna fria och oberoende utan trycket af gemensam MELLINS FOOD ekonomi, som utgör stötestenen i så många annars vackra förhållanden.
Den unga värdinnan slog till ett litet skratt.
» Där sade du något.
Hur tror du man kan undgå den gemensamma ekonomien, när man väl kommit in i äktenskapet, » frågade hon.
» Nej, det sörjer nog staten för, att man inte ska göra.
Den slår i alla fall ganska stadigt ihop en till ett, antingen man vill eller e j.
Man ska ha något straff för sina synder. » » Straff för sina s y n d e r?
?
?
» » Ja, jag har verkligen börjat komma under fund med, att staten måtte ogilla det heliga äkta ståndets institution. » Samtliga åhörarinnorna foro nästan upp från stolarna, så studsade de af häpnad.
» Hvad säger d u?
Skulle staten ogilla äkten- skapet, » utbrusto de häftigt.
» Ja-a, jag tror att den anser, att man aldrig bör låta det gå så långt som till giftermål.
Nu för tiden har man j u andra sätt.
Man kan j u trolofva sig eller helt enkelt bara an- nonsera sin förening i tidningarna. » » Gud bevare oss, » ropade en af de unga fruarna med fasa målad i sitt ansikte.
» Men hur i all världen kan du tro att staten, det vill säga de som styra land och rike, skulle kunna ha sådana samhällsomstör- tande åsikter?
De borde väl tvärtom just vara de första att hålla på äktenskapet, » an- märkte en annan af damerna.
» Omöjligt.
det? » ' Hvarför skulle de då bötfälla » Bötfälla d e t?
» » Ja visst.
Ni vet att det beviljas skatte- af drag ända till en inkomst af 1,800 kronor om året.
Ä n d a tills man når dit, har staten medlidande med en och anser, att man be- höfver lindring i sina bördor.
Den menar således att 1,800 kronor om året är det mi- nimum som fordras, för att en människa ska kunna ha sitt anständiga uppehälle och utan kännbara uppoffringar lämna sin fulla gärd åt samhället. » » Men, kära du, det är j u hela familjer och inte bara ensamma människor, som beräknas lefva af den där summan, » inföll en af fru- arna.
» Misstag.
I så fall skulle det j u göras skillnad mellan de giftas och de ogiftas skatte- förmåga.
Men så sker inte.
Alltså måste det vara beräknadt efter individ.
Aderton- hundra kronor behöfver man för att lefva fullt människovärdigt, det är dekreteradt.
Men är det nu en man och en kvinna med hvardera nära, men icke fullt 1,800 kronor om året, som vilja förena sina öden och gifta sig, strax räknar staten ihop deras inkomster.
Intet medlidande längre.
Intet skatteafdrag.
Och deras afgift till det allmänna blir afse- värdt högre, ehuru de ha precis samma skatte- förmåga som förut.
Det är många små för- sakelser, som de måste ålägga sig för att kunna föra sitt nya lif.
Hvad skall man nu kalla det annat än böter eller, o m man så vill, skatt på äktenskapet.
Man lägger skatt på brännvinet, för att superiet skall bli mindre, och på samma sätt lägger man skatt på äkten- skapen, för att de ska bli färre.
Jag kan åtminstone inte se, att det kan vara någon annan mening med det.
För någon logik ska det väl ändå finnas i det hela. » Kring bordet uppstod en underlig tystnad Man skalade sina päron och åt sina drufvor och lyfte kort, men ofta blickarna till Maria.
» Skulle staten verkligen ogilla äktenskapet? » undrade någon till sist.
» D å menar du kan- ske, att den skulle ogilla barnen också? » af Läkarekaren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
^ = = z = Finnes på Apoteken samt ho » P R O F g * 2 * jttifi omM.
f m n e o frän Axel Specerihandlarne.
Lmnttrand.
G KF LE.
—
- » Ja, naturligtvis.
Det måtte man väl se.
För hvart barn nya böter, nya skatter.
Och till på köpet progressiva.
Alldeles som när en stackare dömes för andra, tredje, fjärde resan.
Straffet ökas med obotfärdigheten.
Så fort en ny mun kommit till, måste föräldrarna stegra sina ansträngningar för att öka in- komsterna och kvinna mätta den.
Men staten vill inte veta af de nya munnarna.
Den låtsar som om de rakt inte funnes till, en- visas med att fortfarande betrakta familjen som en individ och fordrar samma skatteför- inåga af den, som om den blott hade behof för en.
Staten vill alls inte nöja sig med att det betalas så stor skatt för barnet, som det själft skulle betala, om det vore i stånd till att bestrida sina egna lefnadskostnader, utan har en familjeförsörjare genom sina ökade ansträngningar lyckats skaffa medel till bar- nets uppehälle, så räknas dessa medel som ett tillskott till hans, familjeförsörjarens, per- sonliga lefvebröd, för hvilket han får betala efter förhöjd skala, det vill säga rikedoms- skatt, medan han kanske äter torftighetens bröd.
Ett; barn är en lyxartikel och skall beskattas som en sådan.
Det är tankegången.
Har man två barn, beskattas man, som o m man vore förmögen, har man tre, som o m man vore rik, har man fyra, som om man vore stormrik och så vidare. » De båda fruarna hade blifvit mycket all- varsamma o c h sutto o c h stirrade stelt fram- för sig, som o m de såge in i ett lika dystert som oändligt framtidsperspektiv.
» Det är inte utan, att du kanske kan ha litet rätt i hvad du säger, » sade den ena och suckade.
Men den andra vände sig om mot värdin- nan.
» Således har du alldeles bestämt dig för att inte gifta d i g?
» frågade hon.
» Ja visst.
Hvarför skulle j a g föra ett så- dant lefverne, att jag ådrar mig de högst- ståendes ogillande och blir bötfälld? » » Nåja, » sade en af de unga flickorna och såg sig värderande omkring på det glänsande bordssilfret, de slipade karafferna, de tjocka portiererna och alla de andra vackra före- målen, » d u skattar nog inte för så litet ändå. » » Åttahundra kronor, » upplyste den tilltalade lakoniskt.
Fyra små utrop af olika styrka, men alla uttryckande den största förvåning följde ögon- blickligen.
» Ja, man taxerar mig inte högre, » sade den unga språklärarinnan.
» Det var ungefär min inkomst, när jag började, och sedan har man låtit det vara som det var.
Man har tydligen inte haft någon tro på min vidare utveckling. » » Men själf deklarationen d å?
» frågade en af fruarna med en darrning på stämman, då hon nämnde denna förfärliga sak.
» D u måste ju själf deklarera.
Det vet du v ä l?
» Hon hade en ordentlig skräck för detta ord.
Bara hon tänkte på det surrade det af böter, poliskonstaplar och trakasserier af alla slag i hennes hufvud.
» Ne-ej, hur skulle j a g kunna veta d e t?
» frågade Maria oskyldigt.
» Ah, gör dig inte tilll Det har du väl hört alla människor tala o m?
» » O m staten vill mig något, så ska den väl inte lita på folks prat, för att j a g ska få reda på det. » » Men du har väl läst i tidningarna o m det? » » Jag läser inte om sådana saker i tidnin- garna.
Det roar mig inte. » » Sådant får man i alla fall lof att läsa.
Kära Maria, du kan rent af bli olycklig! » tUQ Lid UQUIYIQUI i? » Pilt ntjlllllflll U l Ullli • • * » ••••• » «•• w w.w, Drottninggatan 6 8.
Et.
1 8 8 6.
109 1DUN » Står det i lagen, att man måste läsa tid- ningarna? » Man såg frågande på hvarann.
Nej, det trodde man ändå inte.
» Nå, hur ska jag då kunna veta något om det, » sade den unga språklärarinnan och bör- jade helt lugnt att knäcka några nötter.
» Och för att jag inte vet hvad j a g inte är ålagd att veta, kan j a g väl inte dömas. » » Men ditt samvete då, » framkastade någon ärlig själ.
» Mitt samvete! » Maria skulle just sticka en valnöt mellan läpparna, men brast i stället ut i ett ohej- dadt skratt.
» Mitt samvete, » upprepade hon.
» H a vi kvinnor kanske varit med o m att hitta på den där nya förordningen?
Nej, så mycket vet jag då, att vi inte fått ha ett finger med i det.
Men hvarför behöfva vi ha några sam- vetskval, o m v i inte ta någon notis om för- ordningar, som andra hittat på för oss?
Sam- vetskval!
Jag!
En kvinna, som liksom alla andra kvinnor hvarken haft, har eller kan få ens så stora rättigheter gentemot staten som en daglönare med 800 kronors inkomst!
Hvarför skulle jag då visa mig angelägen om att påtaga mig större skyldigheter än en så- dan?
Jag har icke att tacka staten för den uppfostran j a g fått och som ger mig mina nuvarande inkomster.
Staten består ingen annan gratisbildning åt flickor än folkskole- bildning.
Jag får icke vara med o m att styra land och rike efter mina intressen.
Jag får icke ens vara med o m att välja män, som kunna bevaka dem.
Därtill .anses jag icke äga förstånd nog.
Men jag får dock icke så- som den svagare och mindre rikt utrustade någon större hjälp än mannen i lifvets hårda kamp.
Blir jag änka, måste j a g strax förstå att som en man sörja för mig och de mina.
Eåkar j a g i konflikt med lagen, dömes j a g lika strängt som den med bättre vetande be- gåfvade mannen.
Jag har lika stora skyldig- heter, men långt färre rättigheter än mannen.
Och ändå skulle j a g ha samvetskval, om jag icke intresserar mig för saker, som jag hålles utanför, och icke gör mig omak med att taga reda på och ifrigt tillmötesgå de fordringar man mig oåtspord kan ha pålagt mig.
Nej tack, det är för mycket begärdt! » De andra betraktade henne med stora ögon.
De voro mera sanna kvinnor än hon o c h hade ännu icke riktigt klart för sig hvad de skulle tänka om allt detta.
Men ett förstodo de dock.
H o n var bra djärf, Maria, både i sina åsikter och i sina handlingar.
» Ja, ja, akta dig, du bara, Maria, » sade en af de unga damerna och satte varnande upp pekfingret.
» En dag kommer du kanske att få plikta rätt dyrt. » » Kanhända det, » svarade hennes värdinna och reste sig för att ringa på kaffet, » men då anser j a g mig också ha förtjänat martyr- glorian.
» ANNA TVÅ BÅTAR.
FÖR WAHLENBEEG.
IDUN AF MARI MIHI.
J A G SITTER uppe i gafvelrummet på den gamla gården.
På taket af manbyggnaden finnes en väder- flöjel af järnbleck, som suttit där, jag vet inte huru länge.
Den är fastrostad o c h rör sig e j.
Vårens snälla sunnan o c h höstens stygga nordan hafva strukit fram däröfver.
Men den pekar oafvändt åt samma håll.
En gång, då jag var bortrest, smög sig en 1904 I Broderade Blusar |: OCh E [KLÄDNINGSTYGER | É i &amp; Schweizer-broderi.
— Shantungsiden till Sista n y h e t p å J a p a n - i 3,05 &amp; 3,15 = I p r meter, tull- &amp; portofritt, offerera kronor i I SCHWEIZER &amp; CO., LUZERN S. 5.
(Schweiz).
I E Sidentygs-Export.
— Kungl.
Hoflev.
i niding upp på taket med en flaska matolja och en fjäder.
Hunnen halfvägs, gled han ned i backen och slog sig hälft fördärfvad.
— Det finnes en försyn äfven för fastrostade väderflöjlar.
Jag sitter i gungstolen med pipan i mun- nen och är nästan lycklig.
Jag har suttit på stora banketter med nio sorters glas framför mig och vackra, baraxlade damer bredvid mig, allt medan taffelmusiken spelade, suttit där och tjurat och längtat hit.
T y detta med gungstolen och pipan är mitt h e m!
När jag gungar tillbaka, knarrar en golf- planka.
Den har knarrat så långt jag kan minnas och kommer att knarra så, tills vi gått bort och lämnat plats för en modern ande, hvilken låter lägga in ett nytt golf.
Pipans munstycke är nästan itubitet, och dess hufvud är så ihopgrodt, att man med nöd kan sticka ned en blyertspenna.
När den var ung, fick jag ledigt in tummen.
En gång skall en griffel bli för grof.
Jag vaktar den pipan med en åldrig hasardspelares vid- skepliga misstänksamhet.
Ibland är den sur och otreflig, spottar och fräser.
Då förstår jag faderns öfverseende kärlek för ett vanartigt barn.
När j a g gungar tillbaka och ser ut genom fönstret, möter mig ett haf af grönska, ett grönt haf, schatteradt i alla nyanser.
Ingen horisont.
Utan bara grönt, såsom jag säger, och här och hvar några flikar motsolsblå kvällhimmel.
När jag gungar tillbaka, ser jag allt detta genom det ena gafvelfönstrets bläddriga, sol- slagna och grönskiftande glas.
Och så ser jag ungefär halfva taket af flygeln, det brutna gamla tegeltaket, litet mossbelupet, litet svart- sprängdt, men för resten blekt julklappslack- rödt, ett slags vissnadt vieux rose, vid hvil- ket mina ögon småningom vant sig.
Gården vår ligger sankt.
Jag vet ingen- ting ljufligare än att öppna fönstret och in- andas höstkvällsfukten från den hopvuxna äppelgången därnere.
Man har sagt, att dessa dimmor äro skad- liga, att de kalla sig för astma och kväfva oss.
Första hösten vi lefva, smyga de sig g e n o m hårduksfönstret in till oss, där vi slumra i mors knä.
Sedan få de bistånd af hela världen, af bekymmer för ränta och hy- potek, för nattfrost och försommartorka, af svartsjuka och grubbel.
Denna bleka, overkliga slöja, som slingrar sig kring parkens träd, den bär döden till människorna på den gamla gården.
Sällan kom döden med lättare fjät.
Öfver mitt skrifbord sitter en liten repro- duktion af en tafla, hvilken är mig mycket kär.
Aldrig har j a g sett den taflan i origi- nal och får väl aldrig se den heller.
Den hänger i en sal i en stad i ett fjärran land.
Ibland söker j a g föreställa mig, huru det skulle kännas att stå framför den.
Men jag kan inte beskrifva det.
HUSHÅLLSSKOLA, känd för omsorgsfull undervisning I matlagning, flnbaknlng, desserträtter, linnesömnad m. m.
3 mån kurs.
Prosp.
fritt mot porto.
MATSALAR, med damrum, hvilka som följd af centralt läge, godt och varierande bord, låga priser och rabattkuponger, äro bland stadens mera besökta.
CAFÉ &amp; BUFFÉ, öppet till I I e. m.
God frukost-, lunch-, supé- och kaffeservering.
Bakelser, tårtor, kaffebröd af egen tillverkning serveras äfven här.
KONDITORI &amp; FINBAGERI, speclallté: finare bakelser, tårtor o. konfekt, kaffe- o. thébröd.
Beställn.
mottagas tacksamt.
OBS.
: Endast kvlnnl.
betjäning.
IDUN 110 1904 iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Lanolin- Sana-Tväl.
I garanterad ren, neutral, mild och öfverfet.
Bästa Barntyål!
2 5 öre st. G r u m m e &amp; Son Stockholm.
Den.
som blott en enda gång skådat Fidias bildstod af Zeus, han kan inte mera blifva helt olycklig, sade de gamle, då världen var ung.
Jag vet ingenting måladt, som säger så mycket och som säger detta myckna så bra som Turners The Fighting Temeraire.
Det är på Engelska kanalen, mot kvällen.
Dagen har varit regnig ' med täta skurar, afbrutna af förstulna solblinkar.
Regnig, men ej stormig, ty det zinkblå vattnet glindrar oljigt blankt i aftonrodnadens ljus.
Och ryn- kar kanalen en gång sin panna i vrede, slätas den ej ut så snart.
Ett djupt, svart moln laddar som bäst ur sig i fonden, men förgrunden tillhör helt den sjunkande solen.
Likt en bruten melodi, en melodi i färger, brister ljuset fram, ett snyf- tande skimmer, som i gränslös vemodsömhet smeker The Fighting Temeraire.
Det väldiga slagskeppet bogseras sakta hän mot sin sista ankarplats.
Mot sin sista ankar- plats på Plymouths redd för att där sönder- huggas.
I glödande guld flammar den galli- onsprydda stäfven, liksom de egendomligt svängda bredsidorna, hvilkas konturer fram- träda såsom aldrig tillförene.
Detta på grund af det höjda afståndet från vattenlinjen, sedan de tyngande kanonerna borttagits.
T y det åldriga sjölejonet kan inte längre bita.
De tredubbla kanonerna, hvilka i stridens hetta flämtade eld likt en jättes tandrad, äro tomma och håliga.
Benrangelslikt teckna sig mot himlen de sina segel beröfvade masterna, hvilka så många gånger stönat under stor- mens famntag Struken är den blå amiralsflaggan, som för glada vindar fladdrat från dess stortopp-, borta de glada gastarna, som mannat rå för Nelson och Codrington.
Själen har flytt.
Det är bara ett kasseradt skrof som går att möta timmermannens bila.
Svart och sotig, undersätsig och kraftig, plikttrogen och ihärdig, men ett väsen af lägre slag knogar den lilla bogserbåten i väg med The Fighting Temeraire, lika slött oberörd af den storhet, för hvilken den tillfälligtvis blifvit spänd, som gällde det en sillskuta från Borkum eller en kolpråm från Cardiff.
— Rö- ken från dess långa, smala skorsten, jämförd med solens ställning öfver horisonten låter oss ana en svag, nordvästlig bris.
Allt är tyst, stumt, ljudlöst.
Men liksom man, sedan kistan sänkts, hör de frusna jordklumparna dämpadt, doft dunsa ned från dödgräfvårens spade, så förnimmes äfven från Turners tafla det entoniga plaskan- det af bogserbåtens breda skofvelhjul.
.
.
Aldrig har den lyktade storheten, tecknats mera trotsigt bitterstolt än här.
Spelet är slutadt.
I stilla, ödsligt majestät skrider det vackra gamla rofdjuret in i för- gängelsen med sina minnen från vattnets valplatser, från Abukir och Trafalgar och Navarino.
För sitt lands ära har den kämpat, Verksammaste och mest styrkande näringsmedel för vuxna och barn.
Med glänsande resultat för- ordadt af läkare-auktoriteter.
Stärker nerverna och förhöjer kroppsbyggnadens alla delar.
— ej i hvardagssläpets småaktiga nyttighet, utan på de oförglömliga hedersdagarna.
Aldrig ödmjukt och tyst, aldrig tum för tum, såsom hvetet spirar på fältet eller klädet växer i väfstolen, utan storvulet och myndigt, lysande och förfärligt.
Kring eröfrarens bog har i ljufva sommar- nätter den smaragdögda Arkipelagen slagit sina lena armar, och Nordsjöns krabba vatten har stelnat till is i dess rigg.
Allt har den skådat, de skrofliga basaltväggarna vid Vin- darnas udde och Marockos taggiga kust och Burmas pagoder och Hawais eviga vår.
Och nu är det slut.
A f mänskohand ska- pad skall den af mänskohänder sönderslås.
— Men när man läser denna stumma hjältedikt, finner man ännu en gång, att intet talar till oss så, som det hvilket bleknar bort och för- svinner, det som bjuder oss handen till far- väl.
Sagorna säga o m hafvets kungar, att de, då de många årens skröpligheter hindrade dem från att styra ut till ledung, ristade sig till döds med spjutspetsar.
En skymf hade det synts dem att gripa sig an med fridens småvärf, att slöjda pilar vid skenet från här- den eller att vakta getter på strandsluttningen.
Skenbart grymt, var det ändå vist och vackert detta, att flisa sönder The Fighting Temeraire till spillror, sedan den inte längre mäktade fälla utslagsrösten mellan seger och nederlag.
Den slapp öfverlefva sig själf, tvangs ej in i nya förhållanden, degraderades inte till förrådsdepot eller karantänstation, und- gick till och med att förevisas såsom kurio- sitet, hvilket j " u annars plägar hota vetera- nerna på invalidhotellen.
Dock, olika båtar, olika öden.
— — Jag minnes en liten resa jag härom året gjorde från en plats vid den inre Mälaren till Stockholm.
Det var på hösten, så att ännu en termin skulle börja i Uppsala.
Led- samt som alltid var det att lämna landet, hvarför jag var rätt belåten med att vara den ende passageraren på det urmodiga och illa medfarna fartyg, hvilket var satt att för- medla den blygsamma trafiken i de tysta far- vattnen därborta i Sveriges ögonvrå.
hade den tacklat af, blifvit gammal och ful och slutligen smugit sig bort till glömskan därborta i de innersta, tysta Mälarevikarne, där skälikons klocka lockar i hagarna och mörtarna stå och dåsa under de breda näck- rosbladen.
Någon stolthet hade den rakt inte längre i behåll.
Det behöfdes endast, att den fick se tvänne bräder lagda öfver en bock i vass- brynet, för att den bums, skakande som en kaffebrännare och flämtande af sinnesrörelse, skulle tulta i väg dit - i hopp att eröfra någon bondpassagerare eller åtminstone ett litet frakt- gods.
Och när detta lyckades, låg där ingen ringa tillfredsställelse i den gurglande och spottande signal, hvarmed ånghvisslan under- rättade skrofvets öfriga ledamöter om akvisi- tionen.
Dock, ännu bar den Proserpinas, jungfru- gudinnans namn, hvilket ägarens söta flicka en gång rodnande stammat, då den döptes i en flaska Veuve Clicquot.
— De hade åter- sett hvarandra dessa två, många år senare hade de återsett hvarann.
Men då voro de båda två öfvertygade, att den ena inte längre kunde känna den andra igen.
Tiden förändrar oss alla, men resultatet blir vanligen detsamma.
Nu gungar jag stolen tillbaka.
Det knarrar i golf plankan.
Jag ser ut, men kan inte längre urskilja flygelbyggningens gafveltak för kvällsmörkrets skull.
Dimman har fallit på, och parkens stora träd svepas i fanta- stiska slöjor.
Gong-gongen ljuder nerifrån förstugan.
Det är tedags, priffedags.
Jag knackar ut pipan och går ned.
Också denna arma kommunikationsträl, hvilken, andfådd och lungsiktigt hes, släpade sig fram från brygga till brygga, norra Mälar- stranden utefter, också den hade åtskilligt att minnas från den gamla goda tiden.
Den hade stoltserat med sina plyschbeklädda soffor, sitt fernissade däck och sina åtta och en half knop i de dagarna, då sådant ännu var något att yfvas öfver.
Den hade fört hufvudstadens rika värld ut till skärgärdens brokigt glada sommarvillor.
Svajiga stock- holmsflickor hade flaxat likt stora, granna fåglar från damsalongens vältaliga speglar allt upp till kommandobryggan, där den förekom- mande kaptenen var till finnandes, vackra, stojande barn hade klängt och klamrat i vant och ledstänger, storrutiga och rödnäbbade engelska turister hade mätt dess däck med buktande knän och långa, sjövana steg.
Pyntad och prydd med flaggor och löf, med musik i stäfven hade den stuckit ut på lust- resor för att sedan i fuktigtljumma augusti- kvällar ånga tillbaka in emot Skeppsbrokajen, flammande af bengaliska eldar och omsvär- mad af raketer.
Med ett kölvatten, hvars höjd många gånger lömskt vändt bottnen upp på små sorglösa kanoter, hade den i blank- målad och mässingsglänsande förhäfvelse skju- tit förbi de då ännu icke alldeles utdömda hjulbåtarna med deras oviga, plumsande skof- velhus och höga, kimröksfärgade skorstenar.
Så hade där kommit rivaler, båtar med flere knop, mjukare soffor och bättre kök.
Så SANATOGEN PORTALEN TILL BIBELHUSET I LONDON.
BRITTISKA OCH UTLÄNDSKA BIBEL- SÄLLSKAPETS JUBILEUM.
W ASHINGTON IRVING har i sin essay öfver » The Mutability of Literature » skildrat ett besök i ett gammalt klosterbiblio- tek.
Han kunde där icke frigöra sig från känslan af att stå inför » en litterär katakomb, där författarne likt mumier äro pietetsfullt begrafna och lämnade att svartna och multna i dammig • glömska. » — Det finns en bok, som icke faller under denna lag — och det är j u en förunderlig bok, denna » mänsk- Prospekt sändas gratis och franco genom Gene- ralagenturen Josephson &amp; Reteike, Göteborg.
Erhålles å alla apotek och kemikalieaffärer.
Tillverkare!
B A U E R &amp; C:o., Berlin.
S.
— 111 — sällskapets nuvaran- de världsfamnande verksamhet.
INFÖDD V BIBELSPRIDA RE I MUKDEN, MANDSCHURIET.
lighetens stora tröstebok ».
Den öfverlefver världsvälden och filosofiska tankebyggnader.
Den talar till människan, utan att taga hän- syn till de tusende olikheterna i världen och tiderna, ty den ställer alla såsom i lika mån » arfvingar till lifvets och dödens, återlösnin- gens och odödlighetens för alla gemensamma mysterier ».
Man kan näppeligen undgå att reflektera häröfver, då man träder in genom portalen till the Bible-House i närheten af St. Pauls katedralen i London.
Öfver portalen läses i en öppen bok, huggen i sten: » The Word of the Lord endureth for ever ».
(Herrens ord blif- ver evinnerligen.)
Träda vi in i den stora hallen, möta oss orden: » Heaven and Earth shall pass away, but My W o r d skall not pass a w a y ».
(Himmel och j o r d skola förgås, men mina ord skola icke förgås.)
Här stod for- dom Banyard Castle, Richard den tredjes palats, omnämndt hos Shakespeare.
Nu resi- derar där det Brittiska och utländska Bibelsäll- skapet, hvilket den 7 mars firar sitt 100-års- jubileum under allmänt deltagande öfver hela den kristna världen.
Äfven här i Sverige an- ordnas minnesfester på den första böndagen den 6 mars, som skall firas såsom en » Uni- versal Bible Sundpy » af alla olika religiösa samfund i England och af ett stort antal protestantiska kyrkor i alla världsdelar.
Ärke- biskopen af Canterbury håller högtidstalet i St. Pauls katedral, och konungaparet deltager i jubileumsgudstjänsten.
Bibelsällskapet har också verklig anledning att jubilera.
Det har haft en oerhördt stor- artad utveckling under dessa 100 år.
Den 7 mars 1804 samlades i den gamla s. k Lon- don Tavern 600 » respektabla personer af olika trosbekännelser » och man kan tillägga — af alla stånd.
Af dem bildades då ett bibelsällskap, som skulle ha till ändamål att sprida bibeln öfver hela världen.
Uppslaget kom ytterst från en pastor Thomas Charles.
Denne, som var pastor i staden Bala i Wales, hade en dag fått reda på, att en hans församlingsbo, flickan Mary Jones, hvarje vecka gick öfver 20 eng. mil fram och åter öfver de ödsliga bergen för att få läsa en bibel på sitt moders- mål.
Härigenom uppmärksamgjord på den allmänna bristen på biblar i Wales satte han sedan in all sin energi på att sprida bibeln bland sina landsmän.
Det var den första ringa begynnelsen.
Ingenting kunde vara mindre ' tidsenligt '.
Voltaire var visserligen död, men hans ande lefde kvar.
Den s. k. upplysningstidens religionsförakt var ännu ton- gifvande, och mästaren hade profeterat: ' O m 100 år är kristendomen d ö d '.
Några statistiska uppgifter ur den sista års- redogörelsen må lämnas till belysande af Bibel- Det sysselsatte för- ra året 5,875 männi- skor i hemlandet och 2,000 i utlandet.
5,943,775 böcker, bi- beln eller delar däraf, spredos, hvilket med 870,000 öf verstiger föregående års rekord.
Skulle dessa 18,000 böcker, som spridas hvarje söckendag, staplas upp på hvaran- dra, skulle de nå högre än St. Pauls katedra- lens kors — • enligt hvad » Daily Mail » räknat ut!
Sedan början ha spridts 180,982,740 böcker!
Utgifterna förra året belöpte sig till 254,204 pund sterl.
och på 100 år till 13,937,468 pund sterl.
Å r 1804 rvar bibeln tillgänglig på högst 50 språk.
Nu utgifver ensamt detta bibelsällskap den på 370 språk.
Det är en ansträngande lektion i geografi att gå igenom packrummen i Bible-House.
Namn möta oss där från hela världen.
Ensamt Söderhafs- öarne t. ex. äro representerade af 46 språk.
Under 1903 tillkommo följande 8 nya språk i detta språkförbistringens Babel: Fioti, Kikuyu, Shambåla, Earanga, Nogogu, Lo&amp;vo, Baffins Land Eskimo och Madurese.
Man bör ha kunskaper som en professor i geografi för att veta, hvar man skall söka dessa folk.
Och hvilka underliga typer sedan!
Icke mindre än ett 60-tal sådana användas.
Man läser från höger till vänster och tvärtom, från sista raden uppåt till den första, från den öfversta rakt ned i vertikala rader och kanske på ännu flera sätt.
En väldig stab af öfversättare o. s. v. står till sällskapets förfogande.
För närvarande arbetas på öfversättningar eller revideringar af 100 språk.
Det är också detta bibelsällskap vi ha att tacka för de blindas bibel.
Tanken därpå väcktes 1836.
Sådana säljas nu på engelska, grekiska, valesiska, holländska, franska, tyska, svenska, ryska, spanska, italienska, hebreiska, arabiska, armeniska, armeno-turkiska, kinesiska med två olika typer, på 7 indianska språk, japanesiska och Batta språket, ett tungomål, som talas af ett folk, som för 70 år sedan voro kannibaler.
Dess bibelförsäljare möter man i hundsläde på Sibiriens tundror, i China med bokpackorna hängande i en bambustång öfver axeln; i An- dalusiens kaféer och Birmas djungler; på Selangors opiumförsäljningar och Japans buddha- fester; i Indiens zenanas och samojedernas tält; i Andernas silfvergrufvor och Klondykes guldminor; vid de stridande härarnes läger i Östern och vid världsexpositionerna; bland INFÖDDA BIBELKVINNOR I BENGALEN.
IDUN 1904 IIIIM11IIIIII E Nu inkomna, direkt från Japan, de af läkare: E och sjuksköterskor lifligt rekommenderade = (Japanesiska värmeapparaterna, [=::::: a f k o p p a r p l å t, öfverklädda med plysch.
Ge- E nom att antända och uti apparaten nedlägga en = koltub, utvecklar apparaten under 3 å 4 tim. i u t a n r ö k o c h l u k t en behaglig och jämn: värme af 40 till 50 grader.
Vid förkylning, håll, i reumatisk värk o. s. v. utöfvar densamma ett: = högst v ä l g ö r a n d e inflytande.
= i: Pris pr apparat K r.
3: —.
Pris pr paket om 10 koltuber K r O: 5 0.
Vid större rekvisition lämnas rabatt.
É Kungl.
Hofleverantör, S t o c k h o l m.
W i l h.
= jj: = B e e k e r, § i Färg- &amp; Fernissfabrik, K e m i ka I i e r, _ D r o g e r _ o G h .Sjukyårdsartiklar.
| ia pilgrimerna i Jerusalem och de svenska emi- granterna i Manitoba.
Till och med till det hemlighetsfulla Lhassa, Tibets heliga, förbjudna stad, dit icke ens en Sven Hedin kunde taga sig fram, smugglas bibeln med karavanerna.
Sällskapet hade 1903 i sin tjänst 870 bibel- spridare, öfver 650 infödda och 107 europeiska bibelkvinnor.
Det är ett hårdt arbete, och martyrdöden är ibland dess slut.
Men om de än frusit och svultit, blifvit hånade, piskade och torterade, ja ihjälslagna, är dock den lilla boken mera känd!
Sådden är gjord, värfvet är fylldt.
Och för den ene, som gick under, stå tusen färdiga att taga upp hans verk.
Svåraste motståndet kommer ännu ifrån den romerska kyrkan.
Påfven vill än i denna dag icke släppa den heliga boken i folkets hän- der.
Så länge påfven ännu var herre i kyrko- staten, d. v. s. till 1870 fingo till och med främlingar, som medförde biblar i sitt res- gods, dessa böcker beslagtagna vid kyrko- statens gräns.
Pius I X fördömde i en bulla bibelsällskapen såsom en » kristenhetens pes- tilentia » och Leo X I I I talar om bibeln på modersmålet såsom » förgiftade betesmarker ».
Bibelöfversättare och bibelspridare bränner man icke längre, men bibelbål tändas ännu.
Sällskapets handlingar omnämna sådana till- dragelser under föregående år i Spanien, Ar- gentina, Pernambucco, Peru, Fidjiöarna och — Baden och Cöln!
I Grekland är det Nya Testamentet på modern grekiska förbjudet, under det att de maktägande i Ryssland un- derligt nog på det mest älskvärda sätt till- mötesgå det engelska bibelsällskapet i dess arbete.
Hvad har icke bibeln betydt och betyder ännu för folken!
Här är j u icke platsen att afhandla den frågan, men den tränger sig på en, då man ser denna sällsporda utvecklings- historia.
För bibelns räkning blifva språken fixerade och alfabet uppfinnas, en af de mäk- tigaste vehiklarna i ett folks kulturutveckling.
De germanska folkens historia har också den Ulfilas bibel, Codex argenteus, som sitt äldsta litterära minnesmärke.
Och Luthers bibel- öfversättning vardt j u epokgörande för det tyska språket och källan till den nyare tidens andliga frigörelse med dess omdaning af hart när allt i vårt samfundslif.
Så blir helt visst också för en stor del af dessa folk, hvars namn till och med äro oss okända, bibelöfver- sättningen vändpunkten i deras historia.
Hela vår bildning är så genomsyrad af bibelns inflytande, att utan bibelkunskap i någon mån stå vi mer eller mindre utanför vår tidsålders tankevärld.
Hela litteraturen och konsten äro mättade af densamma.
Ord, häntydningar och exempel visa mot bibeln mer än vi utan en närmare undersökning i förstone ana.
Det gäller om poesi och filosofi, om romanlitteraturen, om sociala och ekono- miska arbeten, äfven de vetenskapliga, till och med o m agnostiska afhandlingar.
Det är icke en fråga som rör religion utan allmän-
IDUN 1904 FRÅN DEN UNDER — 112 — BYGG- 2.
NAD VARANDE VÄRLDS- FRIA KONSTERNAS * PALATS, SOM ÄFVEN INRYMMER UTSTÄLLNINGEN I DEN SVEN- SKA KONSTUTSTÄLL- S:T LOUIS.
NINGEN.
1.
UNDERVISNINGSPALAT- SET, 3.
DÄR SVERIGE OFFI- DÄR FLERA SVENSKA CIELT DELTAGER MED SIN ENSKILDA UTSTÄLLARE SKOLUTSTÄLLNING.
FOTO FÖR IDUN GENIÖR DELTAGA.
AF IN- FOTO FÖR IDUN AF 1N- G LINDMAN.
GENIÖR G. LINDMAN.
bildning rent af.
T y bibeln har trängt in i lagstiftningen, tänkandet, sederna och före- ställningarna, hela det moderna lifvet inom den kristna världen.
Utan bibeln stå vi främ- mande för Shakspeare och Göthe, Geijer och Viktor Rydberg.
Utan den förstå vi icke Selma Lagerlöfs Jerusalem eller Gösta Berling, Heiden- stams Karolinerna — eller Strindbergs Giftas.
Bibeln är en så integrerande beståndsdel i hela vår bildning, att icke ens dess bittraste vedersakare kunna lösgöra sig från dess in- flytande.
Se vi på hvad som här är det väsentliga, bibelns religiösa och etiska värde såsom det andliga lifvets grundlag, blir dess betydelse än mäktigare, ja omätlig.
T y, säger Thomas Carlyle, bibeln är » den bok, i hvilken män- niskoanden för årtusenden har funnit ljus och näring och ett svar på hjärtats djupaste frågor ».
P.
P.
» DAMERNAS INDUSTRIPALATSET, hufvud, men med betänkligt feltecknad kropp; prins Ghikas porträtt af m:lle Landau, där dock den värde fursten verkar nästan mycket mode- journal, något som han ock gör i verkliga lifvet.
M:me Nanny Adams väldiga venetianska motiv, med Campanilen, kyrkan Saint Michel och allt det andra, är naturligtvis bra, men alltför vanligt.
M:me Prévots » Tilda », en dame af Maximecert, är bra och lefvande gjord, men i denna exclusift honorabla samling af markisinnor och hertiginnor ser den stackars Tilda en smula bortkommen ut, en Saulus inter prophetas eller en » sparf i trane- dans ».
Fröken Ida Matton utställer en gipsafgjutning af sitt å Gefle kyrkogård i somras resta grafmo- nument, om hyilket vi på sin tid redan talat.
Vi hade väntat oss att nu äfven få se denna begåf- vade konstnärinnas porträttbyst af Moliére, beställd af Dramatiska teatern i Stockholm att utföras i marmor och placeras i den kungliga foyern.
Gips- modellen, som är färdig och som vi varit i tillfälle att taga i betraktande i fröken M:s atelier i vinter, utgör ett nytt vackert prof på denna artists konst.
Vi vilja emellertid erinra oss, att fröken M. sade sig hafva funderingar på att utställa arbetet i St. Louis i sommar, och kanske det är därför det ej blef synligt på » Damernas salong » här.
Fröken M., som f. n. ligger nere i Rom, har emellertid därifrån sändt oss den fotografi af hennes sista arbete, som vi här återgifva.
Som en pikant bi- omständighet kan jag nämna, att det är en ung, sig här uppehållande, inom kolonien mycket känd landsman som poserat för Moliére.
SALONG. » (Bref från Iduns Pariskorrespondent.)
R ADEN af årets konstutställningar här ha så- som vanligt börjats af &gt;l ' Union des femmes peintres &amp; sculpteurs », som för ett par dagar sedan hade sin vernissa^edag i » Grand.
Palais ».
Detta är föreningens 23:e utställning, och inne- fattar densamma ej mindre än 1300 nummer.
Hänvisande till hvad vi i Iduns nummer 14 förra året skrefvo om den då pågående, hafva vi beträffande denna ej något egentligt nytt att tillägga.
Nu som då porträtt, blomster- och stille- bensstycken i mängd, ett fåtal landskap samt total brist på genrestycken.
Utställningen i sin helhet verkar enformig och tröttande, och nu, endast ett par timmar efter ett besök däruppe, är det blott ett fåtal alster jag lyckats behålla en helt » vague » erinring om.
Bland dukarne vill j a g omnämna en » Judith » af m:lle Landrée, med ett charmant utfördt Sverige är i år mycket fåtaligt och mycket magert representeradt, de öfriga skandinaviska länderna ej alls.
Bland målarinnorna hafva vi endast fröken Julia Beck med ett hälft dussin dukar: gamla kyrkor, gamla broar, gamla träd under löftällning och annat mera, allt korrekt och äfven talangfullt utfördt, men så ytterst melankoliskt.
Att fröken Beck är en af våra mera framstående artister be- höfver jag ej här påpeka, och att hon väl förstått att tilltala den franska smaken därför borgar den omständigheten att hon i år hugnats med » les pal- mes ».
Bland skulptriserna hafva vi fru Agnes Fru- merie, som utställer tvänne mindre grupper i gips: » Pauvre maman », en fattig mor med sitt barn, samt » Sur la plage », en grupp badande flickor som ligga utsträckta i hafsstranden.
Fru F:s skapelser utmärka sig alltid för skarp karak- täristik i komposition och utförande, men vi kunna ej rätt förstå, hvarför hennes nakna kvinnor be- ständigt skola vara- så anskrämligt magra.
Man skulle nästan frestas tro, det fru F. hämtade sina modeller från det » hungrande Indien »!
EDVARD STJERNSTRÖM.
MOLIÉRE, PORTRÄTTBYST AF IDA MATTON, BESTÄLLD FÖR DEN KUNGL.
FOYERN I NYA DRAMATISKA TEATERN.
BILDER TILL KRIGSKRÖNIKAN.
JALUFLODEN.
3.
1.
TUNGUSER GÖRA ISBRYTARE ÖFVER BAIKALSJÖN.
UR ETT ANGREPP MOT RYSKA JÄRNVÄGEN I MANDSCHURIET.
2.
SAMMANDRAGNING AF RYSKA TRUPPER VID CHEFERNA FÖR DEN RYSKA ARMÉN OCH FLOTTAN I OSTASIEN GENERAL KUROPATKIN OCH AMIRAL MAKAROFF.
DAGSKRÖNIKAN.
r \ E T NORSKA GARDET har i dagarne från Kri- - stiania företagit en skidtur till Badrum och där tältat och öfver- nattat i fjällens drifvor.
De käcka trupperna er- höllo därunder besök af prins Gustaf Adolf, som i sällskap med kapten Roll från gården Haga gått med skidor öfver åsarne till vinterlägret.
Med stort intresse tog han del af tältslagnin- gen och öfriga manöv- rer samt återvände se- dan på kvällen till Ha- ga, beledsagad af ett fackeltåg af gardets bästa skidlöpare.
Vi meddela i dagens num- mer en bild från det friska vinterfältlifvet.
L / TJ^ORENINGEN RODA - T KORSET I LULEÅ.
Torsdagen den 18:de februari d. å. bildades i Sveriges nordligaste residensstad, Luleå, en underafdelning af Röda Korsets damkommitté i Stockholm.
Det är alltför väl kändt för Iduns läsa- rinnor hvilken uppgift och sträfvan stiftelsen med detta namn, hvil- ken, ehuru än så ung till åren, redan har sina förgreningar i vidt skil- da trakter af hela den civiliserade världen, satt sig före; det är där- 5.
PATRIOTISKA 4.
TRUPPTRANSPORT MED DEMONSTRATIONER UTANFÖR VINTERPALATSET I SIT PETERSBURG.
för nu onödigt återupprepa dess ändamål och syfte.
Här må blott nämnas, att vid detta års ingång re- dan funnos föreningar med detta namn och detta mål i 47 olika städer och samhällen inom vårt land; dessutom 5 depöter af förbandsartiklar m. fl.
till Röda Korsets verksamhetsfält hörande ar- beten och varor.
Den nordligaste af dessa de- pöter är den i Haparanda.
Den nyss bildade föreningen i Luleå är däremot den nordligaste af i Sverige befintliga arbetande föreningar under Röda Korsets fana — och den kan ingalunda sägas vara för tidigt bildad.
Vid det konstitue- rande mötet den 18 februari valdes af de till ett antal af 25 styc- ken tillstädeskomna da- merna en styrelse, be: stående af sju perso- ner, nämligen följande- landshöfdingskan Fan- ny Bergström, öfverste- löjtuantskan Laura Sun- delius, majorskan Nae- ma von Essen, dokto- rinnan Augusta Björk- man, fruarna Signe Lal- lerstedt och Hilda Sahlin — den sistnämnda när- varande vid turkisk- grekiska kriget 1897 som en af de svenska sjuksköterskor, hvilka därstädes arbetade un- der Röda Korsets tecken — samt fröken Anna Johansson.
Föreningen skall, i likhet med den i Stockholm befintliga, i sin helhet samman- träda tvänne gånger årligen, och sattes med- lemsafgiften till två kr.
PRINS GUSTAF ADOLF (X) PÅ SKIDTUR MED DET NORSKA GARDET I B.3ERUMFJÄLLEN.
I DRIFVORNA.
FOTO FÖR IDUN AF N. SKARPMOEN.
LÄGERLIF
IDUN EN 1904 LUSTFÄRD — TILL DEN HVITA SILJAN.
M IDT IBLAND korrekturremsor och manu- skriptpackor föll härom dagen ett inbjud- ningskort ned på Iduns redaktionsbord och ställde för oss i omedelbar utsikt en publicistfärd från Stockholm till Gefle, Falun, Kvarnsveden och Rättvik.
Inbjudare voro cheferna vid Uppsala — Gefle och Gefle — Dala järnvägar, Vagn- och maskin- fabriksaktiebolaget i Falun samt Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag — en förening af värdar, som lofvade att resan ur alla synpunkter skulle bli både bekväm och rik på intryck, och i fredagseftermid- dag startade vi, ett 15-tal hufvudstadsjournalister, VAGN- OCH MASKINFABRIKEN VID FALUN.
från Centralstationen, beredda att njuta af alla de goda gåfvor, som ett friskt vinterväder, älskvärda förare — inclusive lokomotivförare — en välför- sedd restaurationsvagn och inbördes samförstånd kunde, bringa oss.
I Uppsala inlastades ytterligare ett par pen- nans män, hvarförutom våra värdar: grefve Wacht- meister, direktör Fick, trafikchefen Jacobsson och baron Barnekow vid Uppsala-banan samt kapten Asker, direktör Svalling m. fl.
vid Gefle — Dala- banan mötte och hälsade oss välkomna.
I vinterkvällens skymning ångade vi så i väg genom de snötyngda Upplandsskogarne, medan en riklig supé fängslade oss till den grad, att vi DET INRE AF MASKINSALEN.
FALUN.
knappast hunno reflektera, förrän vi vid halfelfva- tiden på kvällen befunno oss i det arktiska Gefle, som redan sof bakom sina isblommiga fönsterrutor.
Arla nästa morgon gick färden till Falun.
Ett par geflejournalister hade nu slagit följe, och i kopparns och Selma Lagerlöfs ryktbara stad till- kommo ytterligare tvänne pressens representan- ter, hvarförutom de industrier, hvilkas arbetsresul- tat vi inbjudits att bese, mötte oss genom sina respektive chefer.
Det första besöket g-ällde Vagn- och maskin- fabriks-aktiebolaget, beläget omedelbart utanför Falun.
Det mycket omfattande etablissementet har till specialitet att bygga lokomotiv och järn- vägsvagnar, ej minst de af boggietypen, i hvilka vi alla numera resa så bekvämt på våra svenska järnvägar.
Du vet kanske ej, ärade läsare, att en dylik vagn, hvari du gungas mjukt och be- hagligt, tillbakalutad i ett af de madrasserade VÅR 114 — TRETTONDE BISKOP.
J UST i detta nummers pressläggningsögon- blick når oss underrättelsen att k. m:t i måndagens konselj till biskop i det aiyupp- rättade Luleå stift utnämnt och förordnat kyrkoherden i Gellivare teol. kand. Olof Berg- qvist.
Född den 24 sept.
1862 i Brunskog i i Västmanlands län, prästvigdes biskop B. efter af slutade akade- miska studier år 1892 samt blef vice pastor i Gellivare samma år.
Sedan år 1896 har han varit kyrko- herde i den vidsträck- ta och utvecklings- kraftiga församlingen i högan nord samt har bland sina medtäf- lare om biskopssto- len framhållits som den för det makt- OLOF BERGQVIST.
påliggande ämbetet vid det vackra Kvarnsveden, men icke förty voro vi hungriga som vargar, då vi åter nådde vårt tåg, och våra älskvärda och förekommande värdar hade naturligtvis sagt: &gt;bord, duka dig! » med det angenäma resultat, att i restaurationsvagnen väntade en ypperlig lunch, till hvilken vårt in- tresse nu öfvergick.
Tåget stannade med oss midt på bron, hvadan vår matsal hade ett mycket originellt läge, ty under våra fötter sjöng och brusade älfven, medan vi genom vaggonfönstren njöto af det vinterskrudade Dala-landskapets skön- het som en ideel krydda till den materiella väl- fägnaden.
Resans slutliga mål, det vackra, tysta Rättvik vid den hvita Siljan, nådde vi på lördagskvällen.
Där kulminerade gästfriheten i en ypperlig mid- dag, där höllos förhoppningsfulla tal om den svenska industrien och dess framtid, och stolta ord fälldes om svensk företagsamhet och svensk arbetsintensitet, ord, hvilka man vill hoppas, att de ej voro sprungna endast ur stundens ljusa och förbrödrande stämning, utan byggda på hvad som redan uträttats och hvad man kände att det fanns krafter och viljor till att vidare fullfölja.
På söndagen anträddes hemfärden, och det var med verklig saknad man lämnade de tjusande Dalabygderna och med ej mindre saknad vi togo farväl af våra många värdar, som riktat oss med en mängd nya erfarenheter och gifvit oss be- kräftelse pä, att entusiasmen och målmedveten- heten äro starka faktorer i den utveckling, som f. n. pågår i norra delen af vårt fädernesland.
bäst rustade genom sin grundliga bekantskap med de norrländska förhållandena, sin intima förståelse af befolkningens skilda lager samt sina stora insikter i såväl de lappska som finska tungomålen, som där uppe vid språk- gränsen brytas om herraväldet.
hörnen, representerar ett värde motsvarande en liten fastighet på landet.
Den kostar nämligen cirka 24,000 kronor.
Utom rullande järnvägs- material förfärdigar fabriken äfven andra vagnar, exempelvis ammunitionsvagnar, hvaraf bolaget f. n. har inne en beställning på 70 stycken för vår armés räkning.
Å verkstäderna sysselsättas f. n. omkring 500 arbetare, men i den mån företaget växer, kommer naturligtvis arbetsstyrkan att vä- sentligt ökas.
Nästa anhalt blef Kvarnsvedens pappersbruk, härligt beläget vid Dalälfven, som i det strålande vintervädret företedde en praktfull tafla, med sina branta, snöhöljda sluttningar och det rätt ståtliga bruksfallet, inramadt af jättestora iskristaller.
Kvarnsvedens pappersbruk är det största i Norden och dess tillverkningar bestå uteslutande af tidningspapper för de stora världsbladen i Eng- land, Amerika och Australien.
Produktionen är alltså enorm.
Allt papperet tillverkas af gran- kubbar, och att proceduren särskildt skulle in- tressera pressens män, som näppeligen kunna se en bit rent papper, utan att känna skriflusten killra i fingrarna, var ju gifvet.
Också fingo vi bevittna den underbara metamorfosen af huru hela granstammar fördes in under sågen, afsåga- des i småkubbar, i en blink fingo barken af skal ad, fördes vidare ned i vattenfyllda afgrunder, där slipstenar togo dem mellan sina skifvor och malde dem till mos.
Sedan kom den kemiska prepare- ringen af trämassan i en rad af cisterner, hvar- ifrån massan som en fin hvit välling fördes in i de stora maskinerna för att först förtätas till en seg hinna och sedan i svindlande fart glida öfver ett trettiotal heta valsar och bli ett tunt hvitt papper af flere 100 kilometers längd.
Denna om- vandling från trä till papper går på ett par tim- mar.
Tiden hade sannerligen ej gjorts oss lång un- der beskådandet af de olika fabriksafdelningarna KVARNSVEDENS PAPPERSBRUK.
STORA MASKINSALEN VID KVARNSVEDEN.
E TT STEG NINGEN.
I DEN RÄTTA FÖR IDUN AF RIKT- LAURA FITINGHOFF.
(FORTS, FRÅN FÖREG.
N:R.)
N Ä R så ej sker vid tjänarinneplatsers till- sättande (vid de sedvanliga, slentrian- mässiga, okontrollerade » betygen » fästes här ej afseende), så bevisar detta, att insikt och kun- skaper inom det husliga facket i den sökan- des tanke äga ringa eller ingen betydelse.
Matmodern får gemenligen snart nog ögonen öppna för det ödesdigra i denna okunnighet.
Tjänarinnan tar gladeligen tjänst, utan att veta hvad som menas med en tillbringare eller assiett.
K o m m e n direkt från stuguvärl- den, har hon ej i all sin tid eldat en kakel- ugnsbrasa.
Hon sätter stickorna innerst i vrån o c h veden i täta hvarf utanför i sväf- vande begrepp o m skogarnas kolmilesystem.
H o n skär af bladen på rädisorna, såsom man kålar af blasten på rofvor, ända in till roten, tar till vara den hvita bäska innersidan på pommeransskalet, medan hon kastar bort det välsmakande matnyttiga yttre skalet.
Hon öppnar buteljer med spröda silfvergaff- lar, när korkskrufven ej är » till hands », späntar stickor med finpolerade Eskilstunaknifvar, låter dyrbara kopparkärl stå tomma öfver elden, tills hon plötsligt påminner sig dem och rusar i väg för att slänga ut begynnelsen till den anrättning, som sedan färdiglagad smakar » underlig ».
Om magsonden finge göra en rond hos familjemedlemmarna, skulle dess innehåll bortförklara det » underliga »; man skulle därutur kunna framvisa de bly- och
— 115 — IDUN 1904 tennpartiklar, hvilka helt frimodigt i den hy- gieniska anrättningen fått göra] sitt inträde och därvid redan börjat sitt ödesdigra mag- katarrsvärf i ömtåliga tarmar.
Den tjänande har j u ej tanke på något så emot plikt och samvete bjudande som att r e n t af förgifta sitt herrskap.
A t t af hämnd eller ilska ge dem sådant att förtära, som, o m de visste det, skulle göra dem sjuka af äckel, ja, det anse de sig ha rätt till gentemot en häftig eller orättvis matmoder.
Men något, som le- der till rent af dödligt lidande, det hade hon ej ens under värsta vredesmod tänkt sig.
N e j, det är den blinda okunnigheten, hvilken leder deras handlingar, den tjänandes såväl som husmoderns, när hon är den befallande.
Inga förstudier ha i allmänhet på någotdera hållet satt dem i stånd att lugnt o c h med beräk- ning sköta det värf de åtagit sig.
För de flickor ur de bildade klasserna, hvilka nu ingå äktenskap och blifva husmöd- rar, lägges mesta vikten vid den utstyrsel de erhålla.
Det blifvande linneskåpet tillgodoses i hvarje gren, där en uppfinningsrik fantasi kan n å: knif-, glas-, kräfthanddukar, servetter, skurviske- o c h borst-höljen, gryt- o c h pann- lappar.
A t t nu inte tala om den blifvande brudens inre och yttre toalett.
Intresset där- af upptager flickan och familjen långa tider före bröllopet.
Kanske genomgår den förra en tre månaders kurs i hushållsskola, utan att därför direkt afbryta sitt innehafda arbete med lön, i bank eller annan förrättning.
värdighet o c h visste att häfda sin rätt på hemmets och hushållets område, därvid i främsta rummet omgifna o c h biträdda af en i ständig tjänstgöring stadd stab, de egna barnen.
Gossar och flickor bundo ljusvekar, stötte kryddor vid slakt och bak, spolade till väfnader, tvinnade garn, repade silkeslappar etc. i oändlighet.
Det blef något af fart och rumor, sådant som barn älska att vara med om, till o c h med något af fest öfver en stor del hvardagssysslor.
Det föll väl ingen klok människa in att taga det praktiska arbetet såsom något nedsättande, tarfligt, » förslöande ».
Sönerna finna hemmet med den underligt långa eftermiddagen ledsamt.
Hit o c h dit drifva de i själfbevarelsen ädla instinkt att söka något lätt tillgängligt, höjande, åtmin- stone ej neddragande nöje.
Hemma är det ju så dödande långrandigt, som det blir, då det i andlig eller bokstaflig mening ej finnes eld på härden.
Ja, sönerna de halka så lätt utför det sluttande planet till varieté- och utelif.
Hvad som varit henne främmande i hem- met i matlagningsväg kommer åtminstone un- der hennes ögon här, hon blir till o c h med förtrogen med en och annan detalj.
Men under bröllopsresan med dess tusen högstämda, inhämtade eller påtvingade intressen förflyk- » Det går nog, när man väl kommer in i tigas hvarje spår af det lättvindigt inlärda, det. » — » Det är inte så kinkigt att sköta och den första dagen i det nya hemmet, en ett hushåll. » — » Så ' nt lär man sig m e d ti- eller flere månader efter bröllopet, står den den och af erfarenheten. » Men ack, ljufva, sorglösa små fruar, den ' unga frun långt mera främmande i sitt eget hem och i, enligt åtminstone en del äfven erfarenheten blir eder bitter.
För hvarje denna tids äkta mäns åsikt, dess centrum, misslyckad maträtt, hvart förbiseende af ord- ning och trefnad, af reda i affärer och be- köket, än den där redan fullt hemmastadda kokerskan.
räkning vid inköp o. d., brist på punktlighet etc, förloren I ett grand af den förgyllning, Denna » furie » vore väl motsatsen, en ängel, som från början smyckade den unga makans om hon e j, fullt maktmedveten som hon är, husmodersspira, o c h beröfven den dess äkta visste att svänga sin färla.
Hennes väg till glans.
Glada, välvilliga små jungfrur, ni som maktens höjder har gått fram öfver tusen med goda föresatser, men utan kunskap träda misslyckade experiment.
Massor af förstörda in i eder första tjänst, om ni visste, hur m y c - dyrbara specerier och ingredienser på det ket missnöje, hur mycken harm, vrede och kulinariska området ha därvid offrats.
Hon har förbittring ni skulle undgå att känna och göra bakom sig många förödmjukade små okunniga er förtjänta utaf, o m ni, innan ni sökte en nollor till husmödrar.
Numera behöfver hon plats, på allvar studerade er in uti det värf, ej sätta upp några villkor.
Enväldigt härskar ni där ämna fylla, eller också ärligt toge er hon i sitt kök.
De dagar o c h tider hon vill första plats som lärlingar.
Ni skulle bara ha för sig, d e m bestämmer hon, inte öppet, tänka på att det är en konst, ett verkligt det kan j u ej komma i fråga, men hon har vetande, som fordrar eftertanke o c h färdig- sitt sätt att låta den nykomna i huset, den het, att fullgöra äfven de enklaste arbeten lilla matmodern, o c h äfven den, som tagit inom ett hushåll.
Bara det att sopa ett golf, henne nyss i tjänsten, lära känna o c h förstå blanka af en spis fordrar hvarje dag ny upp- det.
O c h utan ett ord af invändning, som märksamhet, då det för hvarje dag är på olika direkt når despotens öra, vidtagas de föränd- sätt fläckadt.
Ett hem är j u ej en fabrik, där ringar, som konvenera henne: såsom själf- man har samma hål att borra, samma krok fallet tidigare måltidstimma på söndagen, icke att fästa, timme efter timme, dagar, veckor, en eller hvarannan, utan alla söndagar.
Under år igenom, tills sinne o c h tanke förslöas o c h den så uppkomna långa eftermiddagen kan den af Gud skapade, lifligt kännande, för man j u icke eller får man icke se gäster hos hemmets värme, omtanke och mångsidiga sig, naturligt nog icke heller besöka andra handlingskraft skapade människan själf blir familjer, som äro lika strängt hållna.
en maskin, ur stånd till hvarje vanligt ar- Det kan ej bli fråga o m musik o c h enkla bete, som fordrar omdöme o c h händighet.
sällskapsförströelser inom hemmet.
Söndagen, som förr var familjens hvilo- och festdag inom I forna tider, då flickorna, som gifte sig, hemmet, blir en död, tyst dag.
Mannen, då redan från de gamla hemmen voro utbildade han själf har hand o m dryckesvarorna, tele- till husmödrar, kunde en än så okunnig flicka fonerar efter ett par virakamrater, och så är från stads- eller landsbygd taga plats o c h så han i hamn och tycker, att det är rätt an- snart n o g under säker ledning förvärfva goda genämt att så här för en gång arrangera insikter på sitt område.
Husmödrarna, den ungkarlshushåll.
tidens » förtryckta », uppträdde med kraft och Den utstyrsel, s o m den unga flickan o c h blifvande husmodern medförde i boet, var oftast till stor del ända från den första trå- den tillverkad af henne själf, och hon var väl förtrogen med den lott, som väntade h e D n e som husmoder.
Döttrarna, alla dessa dödströtta, efter sön- dagens frihet trånande platsflickor, hvilka under veckans lopp haft sina sju, åtta tim- mars oafbrutet stillasittande eller eljes tröttan- de arbete, de längta efter omväxling, för- ströelse.
Med ganska ringa möda skulle förskaffa sig bägge delarna för sig rater inom det egna hemmet, där fint kamratlif skulle kunna komma de kunna o c h kam- ett gladt, till stånd mil1lllllllMltllMllllimilMMIIIIII1IMIIIIIHIIIIIIIIIIIIIIIItllimil|IIHIIIM|ll||||M | Förnämsta tvättmedel (E ftro o c h förblifva dock vid finare tvätt = HYLINS Ekonomi-Tvål \ o c h v i d gröfre tvfttt (byk) E HYLINS I Prima Tvätt-Tvål j TMIIIIIIIIIIIMIIII I IIIIIIIIIIIIIIMIMII1IMII1IIIIII1IIMIII1IIIIIIIIIIM1U|- raed förbigående af klubb- och utelif, om man icke just den dagen mer än eljes vore be- roende af tjänarna.
Vågade de också öfverskrida det strängt frånskilda köksområdet, s å är det ingen, som äger förmåga att enkelt och hurtigt gripa sig an m e d anordningar för att se möjliga gäster eller familjens medlemmar till godo.
Så till på köpet den obehagliga förrättningen efter- åt med diskningen.
Nej, gudskelof att man har en plats o c h slipper jobba m e d sådant där!
Öfverklass- flickan skuddar hemmets stoft från sina sko- sulor och ser sig o m efter något lättsmält nöje, äfven hon.
Alltid finns det något mat- ställe eller kafé, gentilare eller mera si och så, där hon i sällskap med kvinnliga eller någon manlig kamrat eller bekant kan supera.
Skall det fortgå i den riktning, som kvinno- bildningen o c h emancipationen hittills siktar till, så blir man i den sunda samhällsutveck- lingens namn sinnad att önska sig tillbaka till de så djupt öfverklagade tider, då kvinnan var hänvisad till slefven o c h nålen.
Hvad skall man säga o m tidens bildnings- sträfvanden, o m våra folkuppfostrande skolor, när de teoretiska kunskaperna blifva en regel, som stänger dörren till det enkla, naturliga lifvet, i stället för den nyckel, som öppnar dörren till den verkliga fria, själfständiga tillvaron.
Öfverklasskvinnan, såväl som flickan af arbetsklassen, synes äga den uppfattningen, att bildning o c h kunskaper inhämtas för att rätt kunna fylla dessa, ofta fullständigt intet- sägande, snart sagdt automatplatser i banker, bolag, kontor o c h butiker.
Härmed afses för ingen del sådana platser, där någon andlig utvecklingsmöjlighet kan göra sig gällande, lärarinne-, sjuksköterske-, K u n s k a p och efter- tanke fordrande korrespondentplatser e t c, för- utom utöfvandet af den konst eller vetenskap, där den naturliga begåfningen pekar ut vägen.
Arbetaredottern föredrar äfven i regel den torftigaste plats i magasin eller det mest dö- dande fabriksarbete framför hushållssysslor.
(Forts.) .KVINNLIGA UNGKARLSHEM. » T DESSA TIDER, då vid alla tillfällen lägges an på individen — allt skall individualiseras!
— ville jag be Iduns läsare stanna en stund vid ett tänkvärdt ord, som är af stor vikt i lifvet och ej får förglömmas — det är ordet » plikt ».
Det är med anledning af Britons uppsats » Kvinnliga ungkarlshem », jag kommit att göra ofvannämnda reflexion.
Med stor tillfredsställelse läste jag till en bör- jan detta Britons inlägg i en alltför förbisedd fråga.
Jag har sjäff såsom » arbetande syster »
IDUN 1904 — pröfvat på hvad inackorderingslif vill säga och minnes mer än väl från den tiden, hur tanken på ett eget hem — här är ej fråga om äktenskap — kunde komma mig att längta därefter!
Men den knappa lönen räckte icke.
Hade jag ej haft mitt föräldrahem alt vistas i under ferierna och då och då fått litet » fattighjälps — såsom en vän till mig brukade benämna » rek » ifrån hemmet — så vet jag sannerligen ej, hur debet och kre- dit skolat gå ihop.
Och dock hade jag användt tre år för min utbildning efter afslutade elemen- tarstudier!
Senare delen af Britons uppsats kan jag där- emot ingalunda gilla.
Hon föreslår, att äfven den kvinna, som äger föräldrahem på samma plats, där hon har sitt arbete, skulle söka bilda » eget hem », ifall hennes tillgångar så medgåfve.
Hafva då ej barnen någon plikt att fylla gent emot sina föräldrar, äfven då de blifvit vuxna och ansvariga medlemmar inom samhället?
Och om en arbetande kvinna skaffar sig ett eget hem utanför föräldrahemmet, förgäter hon icke då sin plikt gent emot sina föräldrar för att i första rum- met tänka på sin egen trefnad och bekvämlig- het?
Ett exempel: far och mor ha arbetat och släpat för att g e sina barn — kanske 5 — 6 stycken — en omsorgsfull och god uppfostran.
Så ha de kommit ut den ena efter den andra.
En har fått anställning i en annan stad, än där föräldrahem- met är beläget, en på landet, ett par ha gift sig, och så har ändtligen en af döttrarna fått arbete på samma plats, där föräldrarna bo.
Skall nu äfven hon, för att i allt kunna få följa sin egen individuella smak, flytta ifrån dem och bilda ett » eget hem »?
Kan ej den » starkt utpräglade indi- vidualiteten » jämka på sig något?
Och kan ej den » högt kultiverade smaken » och » stora förmågan att styra och ställa » komma till sin rätt i föräldra- hemmet och därigenom äfven föräldrarna till godo?
Kanske mor skulle vara hjärtligt tacksam, om någon kärleksfull hand ville » styra och ställa » i hemmet, så att hon finge en måhända välbehöflig hvila på gamla da ' r?
Jag tror fullt och fast, att en arbetskvinna kan reda sig ett » eget hem » efter sin särskilda, personliga smak inom föräldrahem- met.
Undantag gifvas naturligtvis här såväl som öfverallt i lifvet, men i de allra flesta fall går det säkerligen!
Hvarför skulle ej dottern — vi utgå ju ifrån, att hennes inkomster tillåta bildandet af ett » eget hem » — kunna få disponera ett eller flere rum i föräldrarnas våning, själf betala hyran för dem och inreda dem efter sin smak?
Då skulle föräldrarna kunna få träffa sin dotter och njuta af hennes sällskap vida mer än hvad fallet skulle bli, om hon bodde på annat håll.
Bor hon ej hemma, blir det — tro mig — endast korta visi- ter då och då.
Arbetskvinnan får vanligen göra skäl för sin ringa lön och har nog ej långa stun- der på dagen till sin egen disposition.
Skall hon så hvila, hälsa på vänner, studera, gå på en kon- sert m. m, blir det nog ej ofta tid att » springa till far och mor ».
Hvad beträffar Britons jämförelse mellan ar- betskvinnan och » den kvinna, som lämnar sina föräldrar för att bilda ett hem tillsammans med en man », vill jag blott påpeka, att enligt den gudomliga lagen en gift kvinnas första plikt är att vårda sig om man och barn, om sådana fin- nas, och hennes ställning är och bör vara helt olika den ogifta kvinnans, hvad förhållandet till föräldrarna angår.
Nej, mitt råd är!
Ni arbetskvinnor, som äro nog lyckliga att ha edra föräldrahem att bo i, tagen vara på den lyckan, så länge den bjuds, måhända det ej blir lång tid!
Då följer eder ge- nom lifvet den välsignelsen, som kommer af en väl fylld plikt!
K.
B.
EN B GAMMAL SKO.
ARA EN gammal sko!
Det är bra litet att skrifva om, tycker du kanske?
Det kan dock ofta ligga ett helt stycke historia i ett par utnötta skosulor.
Och mången mamma förvarar noga i sina gömmor sin lilles första par skor.
Och har du inte sett, med hvilken ömhet hon betraktar dem, hur stolt hon ler, då hon ser den slitna tån, som visar, att det inte var bara på sulan, som lillen spatse- rade.
Och sedan, när lillen blifvit verkligt stor, hur mycket har inte mor att berätta honom om de där första små kängorna, hvilka minnen, lustiga och sorgblandade, komma ej i dagen genom dem.
Jag har också i mina gömmor en sådan där gammal, gammal sko, och om du visste hvad jag är rädd om den!
— Den ligger där längst ned i mitt allra heligaste, ett tungt gammalt skrin med 116 — mässingsbeslag i alla hörnen, dit jag under många år plockat ned mina minnen.
Vill du höra dess historia?
Det är ingen modärn sko, och inte ser den så synnerligt elegant ut heller.
Men den har varit båda delarna en gång.
När mormorsmor och mormorsfar kommo från staden, dit de varit för att köpa brudstassen åt mormor, och denna skyndade ut på stentrappan, när mot kvällningen den gamla giggen skramlade i uppkörsvägen, räckte mormorsmor henne först skopaketet.
» Här har du skorna, min flicka, må de ej tränga dig mer än dem du nu trampat ut! » Och mormor glömde att stanna för att kyssa kära far och mor på hand, glömde alldeles att se efter all den öfriga stassen, utan sprang genast in med skopaketet i famnen, ref upp papperet, såg på skorna, vände på dem och begynnte profva.
— Och så stod hon framför trymån i förmaket och lyfte på volangerna, vred på fötterna, höjde först den ena, så den andra och såg och beundrade, när mormorsmor och mormorsfar och gamla Anette och drängpojken kommo in med alla de andra pappaskarne och paketen.
» Ah — mor, så söta, så grufligt söta!
Se, så det glänser af skinnet, och rosetterna se då för nätta ut!
Jag får väl behålla dem på en stund tills Ulrik kommer, säg mor, han måste få se dem först, innan jag tar dem af. » » Nej, nu måtte det väl vara nog profvadt.
Tag genast af dig brudskorna, tids nog får du dem på dig barn, och du vill väl ej genast bringa ofärd öfver dig med att visa dig för Ulrik i brud- stassen, innan ni mötas framför prästen, som läser välsignelsen öfver er. » Långsamt hade mormor tagit af sig skorna och ställt dem mellan ett par vaser på ateniennen.
Kanske dock att Ulrik kunde hitta på att få se dem där, utan att hon riktigt visade honom dem.
Men Ulrik såg dem inte.
Fast hon oupphörligt skickade honom för att hämta än det ena, än det andra från förmaket, ja, från själfva ateniennen, så aldrig ett ord han sa ' om skorna.
— Tänk, att han inte såg dem!
Hvad skulle det förresten göra, om hon visade dem?
Gammalt skrock bara!
Och mor var långt borta vid matbodarna och styckade kött just nu, så inte behöfde hon veta att Ulrik fått se skorna.
» Kom, Ulrik, kom, skall du få se något. » Hon drog honom i rockskörtet, han följde med, och så stannade hon vid ateniennen.
» Ser du något, Ulrik? » » Ja, nog ser jag. » » Ser du något särskildt, då? » » Nej » » Jo » Ändtligen!!
Han såg skorna.
» Det är brudskorna, Ulrik, äro de inte söta, du? » » Jo, låt mig få profva dem. » Han vände dem och beundrade, och så måste hon sätta sig, medan han föll på knä och satte på dem, långsamt och noggrant.
» Hör du, det går ute i salen, åh, Ulrik, det är mor.
Jag törs inte stanna då, jag springer. » Och sprang gjorde hon, men skorna voro blanka och hala under, och ett, tu, tre halkade hon till.
Det kändes litet besynnerligt sedan, men sprang gjorde hon i alla fall direkt upp på vindskammar ' n, och där kommo skorna af, — men, hjärtanes, hvar var ena klacken?
Den måste ligga där vid tröskeln, där hon halkade.
Kanske att Ulrik sett den och tagit vara på ' n.
— Hon gick ned igen, och både mor och Ulrik voro i salen.
Hur skulle hon få veta om klacken?
Hon tordes rakt ej tala om den med mor.
Hon smög sig till förmaket för att leta, men inte fanns där någon klack.
Mor var också inne hela tiden, så hon alls ej kom åt att fråga Ulrik, men vid middagen passa- de hon på.
just då mor serverade soppan, och hviskade till honom: » Har du klacken? » » Hvilken klack? » Han såg undrande på henne.
» Har du inte sett klacken? » Och just då såg mor ditåt igen, men det förstod hon, att Ulrik inte sett klacken.
Någon hade väl hittat den och kastat bort den.
Hvad skulle hon nu göra?
Inte kunde hon väl stå brud i en sko utan klack, och hvad mor skulle bli ond, om hon talade om malheuren för henne.
Om hon skulle gå till byskomakarn och be honom göra en ny klack?
Satte hon själf på sig skon sedan, kanske att ingen upptäckte lagningen.
— Sagdt och gjnrdt!
I skymningen gick hon med skon i fickan.
Tänk om mor sett att den stått så ut!
Men mäster tog skon i ena handen, ref sig bakom örat med den andra, såg och såg igen, sköt se ' n upp glasögonen öfver hjässan och ruska- de på hufvudet.
— » Föga, lilla mamsell, duger jag att laga dylika bräckliga ting.
Och skinnet — skinnet, lilla hon, hvar ska ' vi ta det ifrån?
Inte lär hon väl vilja släppa till något af sitt eget. » Den utvägen gick således inte.
Under kalasstöket var där så mycket annat att tänka på, att klacken rent af blef glömd.
Men så kom dagen före bröllopet, och hela stassen skulle profvas af.
Mormor stod där alldeles färdig, och gamla sy-Sara nöp i sömmarne, tog in och släppte ut, allt eftersom det behöfdes.
» Men skorna, du kan gärna sätta på dem ock- så, » sa ' mormorsmor.
» Ja, men skorna behöfva ju ej ta ' s in, för resten har jag ju redan profvat dem. » » Sätt på dem ändå, så får jag se dig färdig, hvar har du dem? » » I kistan mor. » Och mormorsmor gick att hämta skorna.
Nu, nu skulle det komma.
» Men, barn, hvad har du gjort med dem?
Glan- sen på sulan är ju borta, och klacken, klacken — hvar har du den? » Nu var det bara att tala om alltsammans, och mormor grät och mormorsmor var ond och förklara- de, att dessa skorna skulle då ej komma på med brudstassen, en sådan olycka finge ej ske, utan nu finge helgdagsskorna lof att putsas upp och sättas på i stället, och, » slöt mormorsmor, » här har du klacken, jag hittade den.
Lås nu in skorna, och när du ser dem, så kom ihåg, att det ändå är bäst att lyda mor, äfven om man kommit så långt som till brudpallen.
Lipa nu inte längre, utan ta ' af dig grannlåten.
Ulrik lär inte bli glad, om du i morgon ser surögd ut. » Och skorna kommo ned i kistan igen.
Där lågo de gömda, men ej glömda, medan mormor och morfar sågo barnen växa upp omkring sig, och så kom en dag, då deras äldsta, min egen mor, skulle stå brud.
Stassen var påsatt, och endast de hvita, hög- klackade och spetsiga sidenskorna felades.
De sattes på, och mor började gå på dem.
Kors, hvad de klämde!
Inte kunde hon dansa bruddan- sen i dessa fotjärn, det var då rent omöjligt.
Hvad var att göra?
Jo, mormor visste råd, letade fram guldskinnsskorna och började limma fast klacken.
Visserligen sågo de litet antika ut, och fasligt breda i tårna voro de, men det var ju ändå guld- skinn.
Så fingo de då en gång tjänstgöra som brudskor.
Då kommo de i mors gömma.
Hvilka högtidsstunder var det inte för oss barn, när vi ibland, då kvällsbrasan sprakade och spinn- rockarne surrade, fingo ta ' fram dem, se på den där limningen i klacken och höra mor berätta om, hur den kommit till.
Och så kommer deras sista kapitel.
En sommar, det var just i midsommartiden, utbröt skarlakansfebern därhemma, och snart lågo vi alla fem syskonen insjuknade.
Stackars mor, hvad fick hon ej utstå!
— Svårt som det var att erhålla hjälp, fick hon själf vaka om nätterna, dessutom se till sitt stora hushåll, och så kom därtill oron öfver alla hennes sjuka små.
En afton, när mor och far sutto inne i sjuk- rummet, hörde jag, där jag låg vaken, att mor beklagade sig öfver att hennes fötter värkte af det myckna gåendet, och hon önskade sig ett par riktigt mjuka skor att ta på.
» Ta ' brudskorna, mor, » uppmanade jag.
» Ja, barn; du sa ' något. » Och mor drog upp byrålådan, tog fram dem och satte dem genast på sig.
Dagen därpå tycktes det oss, som var där något särskildt inne i sjukrummet, bara för att mor hade guldskinnsskorna på.
Och med hvilket intresse följde ej fem par ögon hennes fötter, där hon gick mellan sjukbäddarna.
Med ett visst vemod sågo vi, att skinnet för hvarje dag glänste allt mattare, och när vi slutligen fingo rymma ut sjukrummet och svafvelpannan skulle in, stodo skorna där ut- trampade och fula.
Af sulorna funnos så godt som intet, och skinnet var uppslitet, men ändå tyckte jag, att det blifvit något mera med dem nu än det var förr.
Mor hade ju nött dem, nött dem under ängslan och oro för vår skull.
Dessa små runda hål i sulan hade kommit till medan hon, med ångest- fullt klappande moovrshjärta, gått mellan bäd- darna för att se om sina älsklingar och försöka lindra deras plågor.
Innanför det där nu glanslösa skinnet ha hennes fötter värkt af öfveranbträngning, och hur många steg har hon ändå ej gått, utan att känna efter, blott för vår skull.
— I den där gamla skon har mor alltså njutit den största glädje och kännt den djupaste smärta.
Den talar till mig om mors uppoffrande kärlek, om mors omsorg och omtanke, och är det väl då underligt, om den är mig kär, den där gamla, utnötta guldskinnsskon?
DKABA WKRNA.
IDUN 117 MELINS STENOGRAFI I FEM LEK- TIONER.
FILIP TAMMELIN.
I HUFVUD- STADEN vidt kände revisorn i kammarrätten Filip \ Tammelin har i dagar- ne fyllt 65 år.
I anled- ning häraf och af den omständigheten, att den gamle ämbetsmannen nu står redo att, efter 25-årigt nitiskt arbete på sin nuvarande post, taga afsked från Kam- marrätten, meddela vi härinvid hans porträtt.
Hr Tammelin är, som bekant, också en flitig FILIP TAMMELIN vitterhetsidkare, den där till och med vid skilda tillfällen uppmuntrats med Svenska akademiens loford, och som ett apropos och prof på hans diktning meddela vi här nedan följande poem, som af den ärade förf.
ställts till vårt förfogande: D (FORTS. FR. N:R 7.)
FJÄRDE LEKTIONEN.
Tredje lektionens öfningsuppgift.
k EN GAMLE K L O C K A R F A R.
.FÖR- OEÄ sluthtafcelser.
/ Cl / W A / VV &lt;W | " 0A- AAjVjV / IWKl / tlXt Gamle klockarn i grafven hvilar, gömd bland alar och sorgsna pilar.
Attioårig, han myllats ned, hade i bygden ett godt besked.
|W3 Tryggt till den om hans frejd vi vädje.
Älskad var han och allas glädje; hållen i vördnad alltjämt han var, gamle präktige klockarfar.
3 - ^^ (MU^J T-OAUJA,^^ - ki-ik&lt; - MV&amp;V Verksam stads för sin kyrkas bästa, varmt han känt för sin arma nästa, icke besvär eller vakor skytt; troget sin Mästares^bud han lydt.
Följt han hade till griften många, dit i ur och i skur setts gånga; sommar och vinter, vår och höst psalmen stämt upp med högan röst.
|^ 4^ £ — ^ 1904 Gubbens heder det skulle blifva att sitt tempel en orgel gifva, hvilken han byggt under släp och slit och med aldrig förtröttadt nit.
Tio år under svett och möda har på den han sin kraft setts öda; lägga han ville sin själ däri: orgeln skulle hans kyrkas bli.
Kyrkan ville han främst ge ära, mycket skönt han ju där fått lära, heliga stunder han tillbragt där, smakat hur ljuflig Herren är.
" ivu-a / vvva Kry han tycktes och stark och härdig, hann dock knappt få sin orgel färdig, sjönk vid pedalen en lördagskväll, slumrade in uti döden säll.
KONSERTFORENINGEN.
Detta nya lifskraftiga musiksällskap, som redan gjort så betydande insatser i vår hufvudstads musiklif, sträfvar tydligen ej efter att hvila på sina lagrar.
Konserttöreningen har nämligen re- dan absolverat sin femte abonnemangskonsert, utom populära och extra konserter.
Programmet vid denna konsert var ock som vanligt väl sam- mansatt, ja denna gång af större intresse än van- ligt, enär det upptog en nyligen fullbordad sym- foni af Vilhelm Peterson-Bet-ger: Då kompositören gifvit symfonin namnet » Baneret » och försett dess fyra satser med särskilda rubriker, har han där- med gifvit tillkänna, att han själf hänför sin .sym- foniska dikt till programmusikens område.
Äfven utan dessa rubriker skulle det emellertid ej varit svårt förstå, hvad kompositören menat med sin symfoni.
Denna har nämligen den förtjänsten att alltigenom vara klar och lätt förståelig, på samma gång den bär vittne om sin upphofsmans fram- stående tekniska förmåga samt hans begåfning både för det melodiska och instrumentala.
Första satsen, » När vi först drogo ut », verkar genast uppfriskande genom sina hurtiga rytmer i marschtakt, och hufvudmotivet är förträffligt genomfördt.
En vacker hornsats föregår en in- tressant fuga och det hela slutar med stolta seger- klanger.
Den andra satsen, » Mellan fejderna », har scherzots natur.
Flere olika motiv uppträda här.
Ystert skämt och sorglös lek blanda sig om hvarandra och satsen slutar med en munter gam- mal vals.
Tredje satsen, » Vid hjältebåren », inne- håller en högstämd sorgesång, som börjar i violon- cellerna och efter hand upptages af hela orkestern.
Denna sats bär en monumental prägel och inne- håller stora skönheter; den skulle ock framstått som symfoniens bästa, om den ej i slutet verkat något för uttänjd och orolig.
Fjärde satsen, » Mot nya vårar », bär alltigenom en prägel af uppstån- delse och lif.
Dödens mörker och allvar ha gifvit vika för lifvets ljus och vårliga förhoppningar om nya segrar.
Symfonien, som helt säkert torde få räknas till det bästa vår modärna tonsättarkonst framalstrat, fick under hr Aulins ledning ett förträffligt ut- förande.
Den framkallade ock det allra lifligaste bifall, och andra satsen ville man tydligen ha bisserad.
Till slut måste tonsättaren framträda och .mottaga publikens entusiastiska hyllning.
Ännu en nyhet stod på programmet, nämligen den danske tonsättaren P.
E. Lange-Mullers » We- yerburg », fyra tyroleridyller för orkester.
Hvarje idyll är försedd med ett motto, som angifver dess innehåll.
Det hela framstår som en liten serie poetiska naturmålningar, väl gjorda och anslående, men mycket likartade och enformiga.
De båda återstående numren för aftonen ut- gjordes af Händels konsert, g-moll, för oboe och orkester, i hvilken oboestämman förträffligt sköttes af hr Georg Pegel, samt Beethovens Leonora-uver- tyr n:r 2, som företer stora likheter med den tredje, mot hvilken den dock ej fullt uppgår.
Utförandet var hela aftonen det allra bästa och den fulltaliga publiken var hörbarligen mycket tacksam och belåten.
UNGL.
TEATERN repeterar för närvarande Lange-Mullers opera » Vikingablod », hvilken inom den närmaste tiden kommer att uppföras härstädes.
Repriser af » Mästersångarne » och » Fri- skytten » lära äfven vara snart förestående.
K Västern sågs uti purpur flamma, helgsmålsringningen i detsamma klang omkring nejden och täljde om sabbatens hvila, som ljuflig kom.
- viv-c \ Xv0j JrVV^VcA ' A^^-IAXLC^ to \) - a^^ * X- \ ztov * M) &gt;l&gt; w |vOW / HWK&gt;«- UjV|V * lvJöC- |t&lt;M-VcW Öfverför till stenografi: anbud antaga inställa inträda bedagad befästa förhör Upsala uppmana undan tillbe tillställa påvisa pågående lade ägde delning badning varmare riddare ärlig hålig lik- het friande påstående.
RÄTTELSE.
Uti vår tredje stenografiska lektion står bland exemplen ordet » frukt », hvilket skall vara » fukt ».
Ej i templet han skulle höra, hur hans orgel fick hjärtan röra.
Säkert i rymder af högre ljus lyss nu till himmelska orgors brus.
FILIP TAMMELIN.
For året nytillträdande prenumeranter, som ännu icke erhållit början af Selma Lagerlöfs berättelse » Herr Arnes penningart, uppmanas ännu en gång att med det allra första insända sina adresser jämte ett tioöres frimärke i porto, då de i fjol utkomna arken af den intressanta följe- tongen gratis tillställes dem.
- Senkommande ri- skera nämligen att bli utan, då vi nu måste be- stämma upplagan för nödig tilltryckning.
a Ö D B A TEATERN.
Fru Nanna Wallensteen har riktat vår folkliga dramatik med ännu ett alster af sin oroväckande flitiga penna, ett folklustspel benämndt » Klockarfar i Mossebo », som äfven detta haft den knappt förtjänta lyckan att komma fram på scenen.
Där finns litet, om ens något af natur och verklighetsiakttagelse, men ofantligt mycket af konstruerade episoder och orimligheter, hvarför detsamma ock förfelade sin verkan.
De spelande gjorde på premiären sitt bästa för att stödja svagheterna och publiken tog det hela med jämnmod.
E D V A R D GRIEG I STOCKHOLM!
Tvänne hög- intressanta konserter gifvas härstädes instun- dande måndag och torsdag i Musikaliska akade- mien af Edvard Grieg.
Vid den första konserten medverka grefvinnan Aina Mannerheim samt hrr Tor Aulin och Vilh.
Stenhammar, vid den andra konserten grefvinnan Mannerheim samt hr Aulin och Aulinska kvartetten.
Alla biljetter till båda konserterna hafva utsålts långt i förväg.
IDUN 1904 - B e r e d n i n g: Kalfbressen sköljes väl tills den är rykande het.
Fileterna d o p - skares i små tärningar och kokas till- och blaucheras.
(De läggas i kallt vat- pas i frityrdegen och kokas i flottyren.
sammans med hälften af ananas-spadet, ten tillsatt med salt och få koka 10 De uppläggas på varmt serveringsfat, sockret, vattnet och citronsaften omkr.
min.).
Buljongen kokas upp med per- garneras med persilja eller kruskål och 10 min.
Lagen silas genom en i hett siljan, bressen iiägges och få koka, tills serveras med spenat eller äppelmos.
vatten urvriden servett och dä den är K Ö K S Ä L M A N Ä C K Redigerad af ELISABETH INNEH.
af de ÖSTMAN, ELISABETH O S T M A N S T I L L frityrdeg M A T O R D N I N G F Ö R Soupe å la Hedin; gös i med äppelmos; entre-cotes i vin med spansk sås och brynt p o t a t i s; ananasglace med vatten och mandel- musslor.
Måndag: Kokt lambringa, med curry och ris; sviskonsoppa med grädde och skorpor.
Tisdag: Kokt brynt skinka med le- gymer; semlor med mjölk.
Onsdag: Afredd rotsaker; stekt lambuljong med sik med gräddsås och potatis.
Torsdag: då de tagas E n t r e - c o t e s i vi n. (f.
6 pers.)., tärningar, I / " kg.
entre-cotes », 1 hg.
mager, rökt som läggas i soppskålen, smör och mjöl skinlqa, 2 msk.
smör, 1 tsk.
salt, / t sammanfrasas, buljongen silas och till- lit.
rjujljon ?,, 2 del.
madeira.
fullkomligt kall, hålles den i glacema- sättes, litet i sänder under rörning och upp o ch skäras i små fina: 1 3 VECKAN 6 - 1 2 MARS 1904.
Söndag: äro hvita o c h fasta, upp HUSMODERS- kurs i Stockholm.
F Ö R S L A G 118 Soppa på brysselkål med prinskorf; gräddkaka med sylt.
skin och vridös 10 — 15 min.
Glacen nedpackas därefter i glacedosan o c h fry- ses 1 — 2 tim.
Då glacen skall stjälpas omviras dosan med en handduk, Sås: V-&gt; lit.
stark, brun buljong.
1 liten morot, 5 persiljestjälkar, I V 2 msk.
doppad i hett vatten.
Glacen garneras afsmakas med citronsaften, vinet och smör (30 g r.)
; 2 msk.
mjöl, köttsky.
med resten af ananasen skuren i vackra kryddorna.
Äggulorna vispas upp och salt, socker, hvitpeppar.
skifvor och serveras med makroner eller tillsättas, soppan lar därefter ej koka, mandeless.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en den upphällas i soppskålen o c h serve- Anm. Glacedosan bör förut sköljas duk doppad i hett Vatten.
Skinkan ras mycket varm med ostsmörgåsar.
med kallt vatten och beströs med strö- skares i strimlor och därmed späckas Gösfilet i frityrdeg (f. 6 köttet, i täta, jämna rader.
Smöret socker.
pers.J.
IV2 kg.
g ö s, 1 msk.
salt, 1 Kokt lambringa med curry brynes väl på a l l a sidor, hvarefter det fcsk.
ättika.
saltas, och den kokande buljongen och o c h r i s (f. 6 pers:.),.
IV2 kg.
fårbringa, Frityrdeg: 75 gr. hvetemjöl, 1 vinet påspädes litet i sänder.
Steken 2 liter vatten, IV2 msk.
salt, 1 liten knifsudd salt, 1 idel.
ljumt vatten, 1 brynes i en stekgryta, ' köttet iiägges och knippa persilja.
Si.ås.:.
1 msk,, smör (20 gr.), 2 msk.
ägg, 15 gr. smör, skiradt.
får sedan färdigsteka med tätt slutet T i l l k o k n i n g: 750 gr. flottyr.
lock omkr: 2 tim. Till såsen kokas bul- mjöl, V2 liter köttspad, curry efter smak, 1 msk.
vatten.
B e r e d n i n g: Gösen rensas, sköljes jongen med den skrapade och sönder- Rii,s: 2 del.
risgryn,, 2 liter vatten, 1 väl o c h torkas.
Skinnet afdrages, och skurna moroten, samt persiljan, tills soppan får koka 10 min.
hvarefter den Fredag: Oxrulader med pressad po- fisken skares i fileter.
Eyggbenet bort- buljongen fått g o d smak, då den silas msk.
salt, V2 tsk.
curry.
tages jämte alla småben.
Piloterna in- och skummas.
Smör och mjöl SAMMARI- B e r e d n i n g: Bringan knäckes och L ö r d a g: Kokt fläskkorf med rot- gnidas med ättika och salt och få ligga fräsas, buljongen och den silade samt tvättas med en duk doppad i hett vat- mos; stänkvälling.
skummade köttjuson tillsättes litet i ten, den påsättes i kokande vatten, 1 tim. tatis; rabarbersoppa.
RECEPT: Soup e ä la PTedin (f. 6 pers.).
2 kallbress;, 2 liter stark klar buljong, 1 knippa, persilja », 1 msk.
smör (20 gr.), lVs msk.
mjöl, Va del.
saften madeira, af V2 citron, hvitpeppar, salt, 2 Flottyren upphettas äggulor.
R.
T.
7013. s.
H. Odmanns A.
T.
I 3 I.
3 D R A K - T H E ' / 2 Till frityrdegen torkas hvetemjölet väl samt siktas i ett fat.
Mjölet utröres med vattnet o c h äggulan och sist; till- sättes det skirade men afsvalnade smö- ret, hvarefter smeten röres tills den är glansig och tjock.
Sist nedskäres den till hårdt skum slagna agghvitani.
Ht kg.
kg.
3:50; 1:85; 100 gr. 75 öre; 50 gr 40 öre.
Mönster, Alla slag af mönster efter de förnämsta Franska, Engelska, Ame- rikanska och Tyska modeller, till- handahållas med elegant snitt.
Endast 3 mått nödvändiga: lif- vidd, (måttet tages rundt figuren omedelbart under armarne) midje- vidd och kjollängd.
Fältskär Maria i en långpanna, Thelander.
Behandlar yttre skador m. m.
Specialitet i gamla svårläkta sår.
Opererar liktornar och inväxta naglar samt meddelar massage S ö d r a Långgatan 3 0, MALMÖ.
BLUSLIF Rikstelefon 18 38.
LLFMSNSTER Bref besvaras omgående.
KJOLMÖNSTER UTAN SLÄP ...
HEL DRÄKT TIDAHOLMS.
FAKTASIMOBLER PRINSESSKL&amp;DNLNG REFORMDRÄKT RIKHALT.
URVAL I ÄRMMÖNSTER tflStJltenm- STIL.
FULL- BARNDRÄKTMÖNSTER, Mod.
Tidaholms DER.
ST. RUMSMÖBLE- MANG UTFÖRAS I ALLA OLIKA VARIA- TIONER EFTER OR- B E G Ä R PRISUPPGIFTERFRÅN mönster.
jBruks Aktiebolag, Instrnmenter.
2 Strängar och Till behör erhållas bäst Priskurant gratisl och billigast från M öre öre öre öre öre öre öre öre KRAGMÖNSTER (Pellerin) ... 50 öre KAPPMÖNSTER 60 öre KJOIMSNSTER MED SLÄP.
.
.
75 öre Tidaholm .. NATIONALDRÄKTMÖNSTER.
.
.
1 kr.
(FÖRSÄLJNINGSMAG BERIDAREBANSG.27.
S T H L M.)
MUSIK- 40 40 50 75 75 75 20 50 A.
Til.
Nilssons S Ä f n d e 1 g ' Expedieras portofritt om rekvisi- tion åtföljd af likvid i sparmärken eller postanvisning insändes till &amp; C:o 32 R E G E R I N G S G A T A N 3 2 STOCKHOLM Specialitet: BORDEAUX- &amp; BOURGOGNE-VINER Billiga priser.
Bryggaregat.
17, Stockholm.
— ALLA SLAG AF M Ö N S T E R.
— Ett godt r å d.
Finnes någon god, hjälpsam och praktisk dam som vill gifva en ung kvinna ett godt råd.
Måste nämligen med minsta möjliga utgifter, grundligt lära ett yrke som kan giiva dagligt bröd.
Vore djupt tacksam för svar till » Ellen », Iduns exp.
f. v. b.
H e m.
I Norrköping eller närliggande städer Ön Platssökande gör Eder noga underrättad om skas ett trefligt hem för en frisk, men min B R Ö D E R N A E E N D T Z ' dre begåfvad Dam om 44 år, där lämplig Språk- &amp; Handelsinstitut vård och kärleksfull behandling kan på- (Malmö äldsta och s:a Sveriges största).
räknas.
Svar till » M.
S. », pöste restante De flesta af våra elever erhålla platser.
Norrköping.
Intr.
när som häst, dä plats finnes.
Som markursen börjar den ll:e april.
Begär prospekt!
Div ktionen.
P r e n u m e r e r a B a k a s j ä l f men använd Lagermans bakpulver " T O M T E N " pa Iduns Modetidning som under hela säsongen kommer att bjuda N A T I O N Ä L D R Ä K T E R på det mest rikhaltiga, modcrLa och smak- i stilenliga mönster och färger förfärdigas fulla innehåll.
Pris kr.
1: 20 för hälft år fort väl och billigt.
å hvarje postanstalt.
A U G U S T A Södra Långgatan 20, I S A C K S O N, K A L M A R.
Rikst.
3 86. m e d v a t t e n (f. skares i lagom stora bitar, hvilka täc- 1 konserverad ananas å 1.25, kas öfver för att hållas varma.
Spadet 250 gr. kross-socker, 2V2 del.
vatten, silas och skummas, smör och mjöl sam- manf rasas, spadet tillsättes, litet ' i saften af 1 citron.
Ananasglace 6 pers.).
Beredning: Hälften af ananascn sänder under flitig ungt fruntimmer, vant att servera i E tt finaie familjer, åtager sig sådant.
Svar koka, 10 min.
hvarefter den afsma- kas med curry utrördt i 1 msk.
kallt vatten.
R i s g r y n e n sköljas i hett vatten, påsättas i kokande, saltadt vatten och få koka mjuka, då de upphällas på durkslag och öfverspolas med kallt vat- ten.
De insättas därefter genast i varm ugn, och omröras ofta med gaffel, tills de äro skilda och allt vatten afdunstat.
Riset upplägges i en [krans på serve- ringsfatet och beströs ined litet t orr curry.
Köttet ordnas midt pä fatet och såsen hälles öfver.
Stekt sik med g r ä d d s å s (f. 6 pers.).
IV2 kg.
sik, IV2 msk.
salt, 1 tsk.
Sättika ', 1 ägg, V2 kkp.
stötta skor- port, 1 msk.
hvetemjöl, 1V2 hg.
smör.
3 kkpr.
grädde), 3 msk.
hackad persilja.
B e r e d n i n g: Fisken fjällas, rensas och sköljes väl.
Den skares upp i ryg- gen, ryggbenet och alla småben tagas bort och fileterna gnidas in med ätti- ka och salt.
De penslas därefter med det uppvispade ägget och vändas i en blandning af de stötta skorporna och hvetemjölet.
Fisken brynes därpå ha- stigt i " smöret i en stekpanna, hvar- efter den nedlägges hvarftals med per- siljan i en bleckform, smord med resten af smöret.
Sist påhälles grädden och ett lock pålägges, hvarpå formen insattes i ugnen och fisken får steka omkring V2 tim.
Den serveras i formen.
rörning och såsen FÖR DUGLIG LÄRARINNA, L ä r a r i n n a, på Allm.
Tel. 136 16.
Fru Svensson efter- som kan undervisa 14-årig flicka i vanliga skolämnen, språfc och musik, linnes plats frågas nu genast.
Svar med fotografi, referenser N y a l ä t t v ä f d a mönster till mattor, och uppgift på löneanspråk till » I.
N. », gardiner, klädningstyger m. m.
innehåller Målaskog.
tredje häftet af " Moster E m m a s Väf- ärdinnor, Sällskapsd ..
Lärarinnor, Kont.-, bok ".
Kostar 1 kr 35 öre.
Erh.
mot Affärs, Hush.- och Barnfröknar erhålla post.
från utg. Adress Kuddby.
platser genom Norra Inack.
Byrän, Mäster riamuelsgatan 62 Stockholm.
Plats s o m vikarie för sjuk folkskolelärarinna är ledig i Ekeby L E D I G A P L A T S E R skola i Helgona under återstoden af vårter- minen.
Ansökan till skolrådet i Helgona, adr.
Nyköping.
utexaminerad från högre lärarinnesemina rium, önskas till hösten for Hernösands elementarläroverk för flickor.
Ämnen: kri- stendom, svenska och tyska på högsta sta- diet; dock kan ett af ämnena möjligen få utbytas.
Lön trettonhundra (1,300) kronor, med förhöjning efter tre års tjänstgöring vid läroverket till femtonhundra (1,500) kro- nor.
På skola belöpande pensionsafgifter betalas.
Ansökningar insändas före 20 mars till rektor G.
W.
Bucht härstädes.
Hernösand 23 februari 1904. ör en ung, bättre flicka finnes plats ledig 1 april att gå frun tillhanda mot fritt Styrelsen.
vivre.
Hon bör hälst vara något kunnig i matlagning och handarbeten samt musika- lisk, för öfrigt blifver hon upptagen som Föreståndarinnebefattningen för mat- medlem af familjen.
Referenser önskvärda, hållningen vid Länslasarettet i Flen att fotografi nödvändigt, som återsändes om tillträdas den 24 instundande april.
Lön: porto följer.
Svar intill 14 mars under adr.
Tvä starka, hurtiga flickor, något kunniga 350 kronor pr är samt fritt vivre med bo- » Angenäm Land.egendom », Falkenbergp.
r. i trädgårdsskötsel, erh.
plats hos kvinnlig stad i lasarettet.
trädgärdsm.
Svar till » Solhem », Härryda.
Sökande, som skola vara ogifta, äga atl ushållerska med goda rekommendatio till Direktionen for Länslasarettet i ner, skicklig i enklare och finare mat Flen insända sina ansökningshandlingar, åtföljda af prästbetyg och rekommendatio- lagning, erhåller föimanlig plats med köksa under sig den 24 april på landet.
Fru ner, före den 15 nästkommande mars.
1.
Vid Majornas Elementarläroverk Platsen kan få tillt * ädas redan den 1 april.
LilJiehöök, Körtingsberg, Vretstorp.
för flickor, Göteborg, kommer till nästa LATS fins för Värdinna, 2 5 - 3 5 år, Bi- På samma gång får Direktionen meddela, träde t. Grossh.-kontor, Flicka gå frun läsår att anställas en lärarinna med mate- att for den händelse en antagen hushåller- ska icke kan tillträda platsen den 1 april, tillh.
&amp; Hushällsfröken.
Lästmakareg.
30, matik och tyska språket som hufvud- STOCKHOLM.
J. Larsson &amp; C: 0.
mottages anmälan om vikarie att sköta ämnen.
Kompetensvillkor: Högre Lära- ifrågavarande befattning från den 1 — 24 april prästgård i mellersta Sverige önskas nu rinneseminariet samt hälst äfven föregående Länslasarettet i Flen den 20 febr.
1904 genast, som bjälp i hushållet mot fritt praktik.
Lön 1,200 å 1,300 kr.
första året, vivre, en ung bättre flicka, van vid matlag- Direktionen.
allt efter meriter; sedan enligt fastställd ning.
Svar till » W. », Mellösa station.
lönereglering.
|7n bättre flicka, frisk, pålitlig, ordentlig, 2.
Gymnastiklärarlnnebefattningen BARNFRÖJZEN.
väl kunnig i matlagning, hälst barnkär, Pålitlig, frisk, barnfeär flicka ur godt hem, får plats att med tillhjälp af jungfru sköta vid samma läroverk blir äfven till ansökan ej för ung, samt kunnig i sömnad, erhåller huset i yngre läkarefamilj.
Sv.
med fotogr.
ledig.
Kompetensvillkor: Gymnastiska Cen- plats på landet i närheten af Malmö till m. m. till » Våren 1904 ", Lund p. r. tralinstitutet samt hälst äfven föregående april, att sköta fyra barn, 7, 5, 4 och 2 år ämppfostrad, ordningsvan flicka med godt praktik.
Lön: 550 kr.
per år för en och gamla.
Goda rekommendationer erfordras.
hem i landsorten, fullt kunnig i enkel Svar med fotografi samt löneanspråk till matlagning, barnkär, erhåller plats att före- en half timme per dag (samman!)
ängande tid).
» G.
H.&gt;.
Sv.
Telegrambyrån, Malmö.
stå mindre tjänstemancahem i Sthlm, där Ansökningar jämte betygsafskrifter insän- Vid Visby stads fattigvårds- och barn finnas.
Lön 200.
Jungfru fmns.
Svar das till Styrelsen före d 20 mars.
arbetsinrättning blifver med nylt foto.
och rek.
till » Barnkär 1904 », Iduns exp S J U K S K Ö TER S K E P L A T S E N n ung flicka, frisk och stark, med ele- ledig för en examinerad och praktiserande mentarbildning och afgj ord fallenhet för sköterska att tillträda den l:ste inst.
maj.
affärslifvet.
kan erhålla god anst.
i större Löneförmåner äro 400 kr.
för år jämte en- pappersaffär.
Skriftlig ansökan, åtföljd af samt möbl.
rum och fritt vivre, samt efter Esping &amp; Lundell, 3 års trogen och nitisk tjänst, en löneför- fotografi ins.
till Norrköping.
fullt kompetent att förestå en större hvit- höjning af 50 kr.
I sjuksköterskans åliggan- den ingår äfven handhafvandet af anstal- Lför lärarinnor, värdinnor, bildade hushälls varuaffär, kan erhålla förmånlig anställning tens linnepersedelförräd.
Ansökningar, åt- * biträden, hushållerskor, barnfröknar fin nu genast eller inom den närmaste tiden.
följda af nödiga betyg jämte referenser, nas pla ser söka Nya Inackorderingsbyrän Sökande bör äga flerårig praktik samt torde före den 1 April insändas till under- Brunkeborgsg 3 B, Sthlm.
Etab 1887. varukännedom i hvitvarubranchen och före- tecknad, Fattigvårdsstyrelsens ordförande.
drages den som jämväl kan leda tillverk- Visby den 16 Februari 1904. ningen af alla slags linnepersedlar.
Ansö- kan jämte afskrift af betyg från förut inne- Carl Nordahl.
snygg och sparsam, som, hälst ensam eller hafda platser under adress » Förestånder- PNRTA NLDTOOR * hushallsnitr, lärarin- eventuellt med hjälp till gröfre sysslor, kan ska » genom Gumselii Annonsbyrå, Göteborg.
UUUD [L L D L O C L nor, barnfr., värdinnor att åtaga sig sköta ett enked hushåll i stad och genast söka genom Inack.
Byrån, Hamnga- bereda trefnad, erhåller plats hos ungkarl.
tan 2 III, Norrköping.
Svar märkt &gt;Hushållerska », atföljdt af B a r n s k ö t e r s k a, betyg eller referenser samt med uppgift om S O M BITRÄDE löneanspråk sändes inom 8 dagar under adr som är äldre och van vid skötsel af spädt vid poststation är plats ledig för en hälst i S. Gunraglii Annonsbyrå, Stockholm, f. v. b. barn samt kan förete goda rekommendatio- göromålen van, kvick och pålitlig flicka ner, önskas i midten af nästa mars månad Nödiga upplysningar jämte fotografi till F \ uglig bättre flicka erhåller god plats för att vårda ett nyfödt barn.
Svar med Poststatienen, fin familj i Stockholm.
Ho " g lön.
Öster rekommendationer och porträtt torde sändas Sandarne.
malms Inackorderingsbyrå, Brahegatan 33 till Grefvinnan K. Spens, Jönköping.
V F Trädgårdsarbete.
H Ämnes- och Gymnastiklärarinnor.
P i Iduns Mönsterafdelning, VIOLINER, GULTARRER, ÄKTA MAGDEBURGERDRAGSPEL, MUN- SPEL, MÄSSINGSINSTRUMENT, SEXTETTNOTER M.
M. Högstedt sänder hvarefter såsen får koka 15 min.
skummas och saltas.
K ö t t e t får där- Den afsmakas med kryddorna och me- efter sakta koka, tills det är mört ra vin tillsättes, om så önskas.
eller omkring 2 tim.
Det tages upp och får Iduns expeditlon.
V E Förestånderska, HushälU rsfca, ö r
