# ID: svediakorp-per1590
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,936
# sentences: 760
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 5 (892) TORSDAGEN DEN 4 FEBRUARI 1904.
17:DE ÅRG.
eller gifvit den dess väsentliga innehåll.
Där- till var hans skaldeande för stor och omfat- tande, för universell.
Och i själfva verket är det en annan, med den finska på visst sätt besläktad folksång, som mera påtagligt färgat Runebergs poetiska alster, nämligen den serviska, hvilken frambär ett heroiskt element, som den finska folkvisan saknar.
Men den finska sångens själ, som är » förbidandets re- signation », har nr hans lyra framlockat toner, hvilka än i dag dallra i hans folks inre och förläna det kraft att under de bittraste mot- gångar » lyssna till den granens susning, vid hvars rot dess bo är fästadt. » » Den finska folkvisans fröjder och sorger, dess minnen och örhoppningar äro bundna vid den sky, den sjö och den skog, som närmast omgifva hemmet. » MEDALJ TILL 100-ÅRSDAGEN AF JOHAN LUDVIG RUNEBERGS FÖDELSE DEN 5 FEBRUARI 1 9 0 4, MODELLERAD AF WALTER RUNEBERG, GRAVERAD AF ERIK LINDBERG.
J AF O H A N L U D V I G R U N E B E R G, FOSTERLANDSKÄNSLANS SKALD.
W E N T Z E L HAGELSTAM.
• ED K Ä N S L O R af stolthet och vemod tillika skall Johan Ludvig Runebergs hundraårsminne hållas i helgd i hans båda fädernesland, Finland och Sverige.
Hvar finnas väl ädlare hågkomster för svensk och finne att samla sig om än de som lefva i Runebergs sånger?
Hvar finna vi väl starkare enhetsband än dem han knutit i Fänrik Ståls sägner, i Julkvällen, Hanna, Kung Fjalar, i alla sina sanna och evigt fängslande bilder från nordiska hem och nor- diskt folklif?
Svensk till härkomst, språk och bildning, tillhörde Runeberg Sverige.
A f svensk sång och saga och af svenskt folklynne i sin hem- b y g d mottog han sina lefvande friska ung- domsintryck.
Men född och uppväxt i Fin- land, blef han en hängifven och trogen son af detta land, och det finska folket, dess stri- der, dess lidanden och förhoppningar ägnade han största delen af sin rika skaldegärning.
Det var först vid mognare år som hans diktarsjäl befruktades af den rent finska an- den, af Kalevalafolkets kynne och sed.
Efter blott ett års vistelse vid universitetet i A b o lämnade han högskolan för en längre tid och flyttade till det inre Finland, där han hos två familjer i Saarijärvi socken hade mottagit an- ställning som informator.
Folklifvet här uppe, så främmande för den blifvande skalden, väckte hans intresse och fängslade honom helt.
Han fattade tycke för den finska folkkaraktärens starkaste egenska- per och lärde sig älska d e m: uthållighet och uppoffring, handling mera än ord, en seg för- tröstan på framtiden äfven under de mest hopplösa förhållanden.
Sina intryck från vistelsen i den finska byg- den nedskref han i uppsatsen » Några ord o m nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saari- järvi socken ».
I denna uppsats har Runeberg gifvit en trogen bild icke blott af Saarijärvi- bons lif i helg och socken, utan af den finska bondens lif, sådant det gestaltar sig i de flesta trakter af det inre Finland.
Det är särskildt en yttring af den finska folkanden, som djupt rörde skaldens fantasi och blef liksom en utgångspunkt för hans finsk-svenska diktning, nämligen den finska folkvisan.
De gamla svenska sångerna, som lefde på folkets läppar i hans hemtrakt Öster- botten, öfvade aldrig nå- got inflytande på Rune- bergs diktning.
Men den känsla, som talar ur de finska folkvisor- na, den kommer oss till möte redan i hans tidi- gaste dikter, den åter- finna vi i många af hans yppersta skapel- ser.
Det är resignatio- nens känsla, som förbi- dar segern ännu efter nederlaget.
Så hos bon- den Pavo, som på sitt frostiga hemman i den finska ödemarken blan- dar hälften bark i brö- det, förtröstande på att » Herren pröfvar blott, Han ej förskjuter ».
Så hos Fänrik Ståls hjäl- tar, som kämpa striden ut, fast allt synes på förhand förloradt — strid under alla förhål- landen, icke en resig- nation, som uppgifver kampen.
Det skall icke sägas, att den finska folkvi- san satt sin prägel på Runebergs diktning När Runeberg, så ung som han då var, lämnade universitetet för att fördjupa sig i de finska ödemarkerna, hade en hans lärare och vän förutspått, att han i Saarijärvi skulle blifva så dum som stockarna där.
Den pro- fetian kom på skam.
T y här var det som den unge skalden fick ny o c h.
f r i s k näring för sin fantasi, här kunde han tränga in i den naturens ensamhet och stillhet hans andes utveckling behöfde, här inträdde för honom » en väckelsens tid, då han inhöstade på en gång det djupaste och det högsta innehåll för sin fosterlandskänsla. » RUNEBERGSSTODEN I HELSINGFORS.
IDUN — 56 — 1904 relationer och bildning.
Och hvad Älgskyt- tarna vidkommer, är dikten visserligen icke nationell i den mening som den urfinska folk- poesin i Kalevala eller i den finske national- skalden Aleksis Kivis allmogeskildringar.
Men den är finsk på samma sätt som Finlands svenska befolkning på Runebergs tid var det till själ och hjärta, då den svenska bildade klassen och den finska allmogen möttes som söner af samma finska nation.
I denna dikt, som » förhärligar den finska bondens enkla och upphöjda lifsåskådning, » lefver samma finskhet, som under Finlands pröfningar i våra dagar kommit til) uttryck i de bevingade orden: » ett sinne, fastän tvänne språk. » Att frånkänna Älgskyttarna den finskt na- tionella andan vore liktydigt med att öfver- hufvud frånkänna Runebergs skaldskap dess finska lynne.
Det vore att förneka det röda finska blod, som sjuder i Fänrik Ståls sägner.
ETT SÄLLSYNT UNGDOMSPORTRÄTT AF J.
L. RUNEBERG.
När Johan Ludvig Runebergs hundraårs- minne i hans andra fädernesland hålles heligt för det nordiska och det allmänt mänskliga, som lefver evigt i hans diktning, då blickar hans finska folk upp till detta minne som till en vägledande stjärna genom dess histo- rias natt.
RUNEBERG OCH TOPEL1US.
EFTER EN UNIK AMATÖRFOTOGRAFI.
» Man frågar sig nu, » säger en af vår tids fram med pånyttfödelsens kraft ur folkets främste Runeberg-tolkare *, » huru det skullegått, eget hjärta, ur dess slumrande, frihetsälskande om Runeberg vid denna ålder, då sinnet är mest ande, ur dess undertryckta, men därför icke öppet, skaplynnet mest bildbart, mindre trofasta kärlek till foster- icke af omständigheterna förts i landet.
Väl hade det finska folket nämnda förhållanden, huruvida redan tidigare kommit till ett visst han likafullt blifvit den store skald medvetande om sig själft, och han är.
Försynen har många möj- nationalitetsidén hade väckts till ligheter och utvägar, och hans lif inom det finska fosterlandet.
fosterlandskänsla hade kunnat väc- Men den inre hos folket verkande kas på annat sätt, men utan den lifskraften slumrade ännu.
Det omedelbara och grundliga bekant- var som om i skilsmässans stund skap han gjorde med inlandets det svenska moderlandet hade be- natur och dess befolkning samt hållit dotterlandets hjärta och hug det personliga umgänge han hade och som om en trånande hemläng- med krigare från 1808, kan man tans tårfyllda öga hade från de icke se huru hans fosterlandskäns- tusen sjöarnas djup blickat vemo- la skulle erhållit den omfattning digt bort öfver h af vet.
Det var och den lefvande kraft, med hvil- i denna stund resignationens öds- ken den nu verkar ur hans ska- liga känsla, som spred sin kyla pelser.
Äfven i formellt hänseen- i det finska folkets barm, och det de finnas i hans skaldskap drag, behöfde en tid af dådlös begrun- som utan en sådan beröring knap- dan, innan det varsnade att det past vore förklarliga. » var sig själft nog.
Det hjälpte RUNEBERGS GARD I BORGA, DAR SKALDEN UTARBETAT DE FLESTA AF SINA ej att en och annan ädel ande ODÖDLIGA VERK.
Det är uppenbart att Runebergs sökte med entusiasmens trollmakt intima kontakt med sitt lands väcka sina landsmäns slumrande själfkänsla.
Det fanns en tid, då detta folk ej fattade genuint finska befolkning gifvit hans diktning Den utifrån kommande kraften betydde in- själft, att det ägde rätt till en själfständig dess nationella prägel och gjort honom till den tet, då den ej kunde göra sig till ett uttryck tillvaro, att det ägde sin uppgift att fylla i finska fosterlandskänslans skald.
» Hos ingen för folkets säregna lif.
nationernas medvetna lif.
Dess långa förtid af föregångarne (inom den finsk-svenska littera- Man har i Sverige icke kunnat undgå att se de finska dragen i hans sångmös anlete.
När Kung Fjalar utkom, yttrade en svensk kritiker, att Runeberg var svensk endast till språket.
I Finland åter har man på natio- nellt finskt håll velat göra gällande, att Älg- skyttarna vore nationell endast genom några från finskan lånade ord och för öfrigt svensk till hela sin läggning.
Bägge dessa omdömen äro oriktiga.
Runeberg var svensk icke blott till språk, utan jämväl till härstamning, familje- af ansträngningar, af försakelser och af hän- gifvenhet på samma gång hade kommit det att småningom glömma sig själft och förgäta den andel det haft i samhällskapitalet af störa fosterländska minnen och en ära, som sprider sin glans genom tiderna.
De fosterländska minnena det fått gemensamt med en nation, som en gång ägt sin storhet ibland världs- folken, vågade det, lämnadt åt sig själft, knappast tillräkna sig, och midt bland alla de rika skatter det mottagit i arf med väster- ländsk kultur och ett lagbundet samhällsskick stod Finlands folk villrådigt och famlande inför portarna till allt det okända framtiden kunde bära i sitt sköte.
Lösryckt från moder- landets famn stod det på sina öde moar lik- som barnet på den vilsna vägen, och ännu efter den dag, då man tillropat det att träda fram och intaga sin rättmätiga plats bland nationernas antal, sökte det i sina dystra sko- gars djup sin anspråkslösa fristad, liksom vän- tande på ett tillfälle att obemärkt få taga del i folkens kamp för själf ständighet och frihet.
* C.
G. Estlander, Runebergs Skaldskap.
Kri- tiska Studier (Normalupplagan b.
VHI.)
Och detta tillfälle kom.
Det kom med Johan Ludvig Runebergs sång, som kvällde turen) kan man såsom hos Runeberg följa det folkliga elementets upptagande i det svenska skaplynnet, och som en förstlingsfrukt däraf står hans Idyll och epigram, där detta element är starkare betonadt; hvilket icke heller undgick kritiken i Sverige, när den begynte fästa upp- märksamhet vid hans dikter. » * I Runebergs diktning utvecklar sig småningom en finsk- nationell stil, som tillika bär hans personlig- hetsmärke.
Denna stil, som i hans första diktsamling redan kunde spåras, framträder med allt större tydlighet i den andra.
Ett sådant uttryck fann Runebergs sång, rikare, varmare och mera tjusande än något väckelserop, som tidigare ljudit i Finlands bygder.
Den talade ej, denna sång, om de förpliktel- ser vi hafva mot fosterlandet, om den rätt vi äga att utveckla oss fritt inom oss själfva, att bygga på vårt dyrbaraste arf: vår natio- nalitet, vårt modersmål och våra heliga lagar, H v i l k e t m u n v a t t e n skall m a n använda?
Intyg: » Den bekantskap jag gjort med AZYMOL, har varit uteslutande angenäm och vill jag särskildt framhålla dess utomordentligt an- genäma och uppfriskande smak samt dess förmåga att upplösa fett- och slemartade beläggningar å tän- der och slemhinna; och uppfyller AZYMOL de for- dringar man ställer på ett det bästa munvatten och kan sålunda med allt skäl rekommenderas.
Stockholm den 22 nov.
1899.
Henrik MELLINS FOOD Welia, legitimerad tandläkare.
Lärare vid Karol instit.
Tandläkareinstitution.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
Finnes på Apoteken samt hos Specerihandlarne * ^ — — — — — — —.
P R O F g«ratls o o Ii franoo från Axel Lmnnstrand, QJE K.
— — — — — — — — -
IDUN 1904 57 IIMIII t IIIIII den vädjade ej till något för tiderna bindande kejsarord för att bevisa det finska folkets rätt att skapa sig en egen framtid.
Och likväl väcktes det finska folkets med- vetande om sin själf ständighet just genom denna sång, ty dess känsla var finsk och dess tankar finska.
I den såg skaldens folk en spegelbild af de uppoffringar det gjort och de smärtor det lidit för ett enda stort gemen- samt mål — fosterlandets väl och fosterlan- dets ära.
Det lärde sig lyssna till svanens sång vid älfvens strand, till granarnas hvis- kande sus och forsarnas manande röster i den finska ödemarken.
Och det lärde sig fatta den mäktiga stämma, som ur skogarna bland snö och is ropar ut nationernas rätt att lefva sitt eget lif och offra sina krafter för ett själf - medvetet arbete i den fosterländska andans hägn.
gyllne kors på himlens blå.
— Västanskur mot brustna väggen PRÄST ».
AF PEHR J. WALLIN.
BELÖNAD MED SVENSKA AKADEMIENS MINDRE MEDAL.l I GULD VID HÖGTIDSSAMMANKOMSTEN SISTLIDNE 2 0 DEC.
H AR DU sett vid Furusundet, hur det sista skäret flytt?
Har du sett vid Lemlandsgrundet, hur det reser sig på nytt?
Säkert har du tänkt, min broder, tanken, som jag tänker än: Månne skepparn vändt sitt r o d e r?
.
.
.
Här är samma kust igen!
Samma gråa, slitna hällar, mossbarett och plym af björk, le i ljusa sommarkvällar, mulna till, när skyn blir mörk.
Vindens barn, en rönn på stupet, strör sitt blom på naket skär, speglar sig i blåa djupet, ler mot syskonbilden där.
Och när båten rundat näset, viken öppnar dig sin famn.
Som ett barn sträckt ut i gräset, vinkar dig Mariehamn.
Här är Åland, hvilket väckte syskonminnet hos dig nyss.
.
.
Hand, som Sverige Finland räckte.
.
.
Öfver Östersjön en k y s s!
.
.
.
CIIO Lid UollmOn nullllldll Drottninggatan 68.
Q.
W Plfl UlUj Et.
1886.
HUSHÅLLSSKOLA, A A i äa u slutad mitt gråten uti minnets lund.
Men i stilla stjärnekvällar täljer minnet tyst sin bikt.
Granars sus på Ålands hällar sätter sång till hjältars dikt, inventering från föregående säsonger öfverbiifna lager af Kastelholm o c h Bomarsund taga mot som tår i skäggen Barnkläder M. BENDIX, 16 R e g e r i n g s g a t a n och 5 Sturegatan.
1 M I I 1 1 I I I I I IIEI hur i tid af nöd och fara bill blef svärd och svärd blef bill med Guds hjälp, den underbara, tills det hette: Härintill ...!
Lyssnar du till folkets tunga?
Är det ej en främlings röst?
— Ack, helt andra toner sjunga innerst inne i hans bröst.
När han täljer dagar flydda med dess örlig.
.
.
Frodefrid.
.
.
det blir solsken i hans hydda, Men förgänglig som ett rö på marken vore skaldens gudagåfva och dödfödd evighetstan- ken i hans sång, om vi icke i den funne svaret på vår fråga.
1 eldskrift brinner öfver hans sekelminne det segervissa svaret: EN nu Bortslumpas Ålands flagga bär ej längre » O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborgadt är, om lyckan eller nöden en gång skall röjas i din framtids drag.&gt; UR DIKTCYKELN » EN LÄNSMAN OCH Efter kan jag icke undra på: Det finska folket hade fått en nationalskald, det hade i ordets rikaste beiydelse fått en stor man att blicka upp till, och det kände med hänförelsens jubel att det var en nation.
Och nu på hundraårsdagen af skaldens födelse står hans finska folk på sina brända sveder, där kornet slagit rot och grönskat och mognat till skörd och spörjer liksom han: » Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång; se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång. » II1IIIIMIMII Om kring bröstet det blir trängre, nämn blott: » Svenske kungens tid »!
KVINNLIGA UNGKARLSHEM.
U NDER D E T A T T den moderna kvinnan för sig eröfrar det ena arbetsområdet efter det andra och alltjämt häfdar sin arbetsdug- lighet bredvid mannen, har hon knappast ännu vaknat till medvetande om sin ställning utan- för arbetsområdet, lika litet som hon tyckes hafva klargjort för sig det egentliga målet; för hvilket hon arbetar.
Följden af dessa ändamålslösa sträfvanden blir naturligtvis den, att det kvinnliga arbetet kommer i miss- kredit, och att de ekonomiska resultaten äfven blifva de för henne lägsta möjliga.
Tusende kvinnor innehafva platser i banker, försäkrings- bolag och andra industriella institutioner, där de utföra ett lika ansvarsfullt och maktpå- liggande arbete som sina manliga kamrater, men i de allra flesta fall mot en lön, som uppgår till hälften eller en tredjedel af den manlige kamratens på motsvarande post och utan utsikter till befordran, som utgör den drifvande kraften vid mannens arbete.
Om man nu något närmare skulle försöka ingå på orsakerna till dessa mycket ojämna löneförhållanden, så skulle man naturligtvis först och främst bemötas med den allmänt gängse satsen, att mannen såsom familjeför- sörjare i första rummet måste tillgodoses, och att kvinnan inför detta faktum måste sänka sina pretentioner.
Det är således försörjnings- skyldigheten, som blir i första handen åt- görande för lönernas reglering — ej arbets- dugligheten.
Men hur ställer sig i sådant fall frågan för de män, som aldrig gifta sig, och för de kvinnor, som kommit i den ställningen att de måste försörja ej blott sig själfva, utan kanske äfven någon nära anhörig, bidraga till yngre syskons — ofta bröders — uppfostran o. s. v.
?
Det kan äfven finnas kvinnor m e d försörjningsskyldighet gent emot andra, och det finns kvinnor med försörjningsskyldighet gent emot sig själfva.
Denna skyldighet till- hör nämligen kvinnan såväl som mannen.
The honest earnest man mwt ': / work.
The woman also — otherwise she dröps at once below the dignity of man.
(Elisabeth Barrett Browning.)
Men hurudana äro den arbetande kvinnans själfförsörjningsmöjligheter?
Här i Sverige kasta sig de s. k. familjeflickorna eller dött- rarna ur medelklassens hem in på de olika arbetsfälten ofta af verksamhetsbegär, ofta af behofvet att förtjäna till sina egna personliga utgifter, hvilket j u underlättar ekonomien i .ett hem med många yngre syskon, där den gemensamma kassan blir hårdt anlitad och där det kan vara skönt slippa bedja om hvarje iöre.
Men hur många af dessa unga kvinnor förtjäna så mycket, att de verkligen kunna försörja sig själfva, och hur många hafva utsikter att någonsin kunna göra det?
Förr eller senare upplösas föräldrahemmen, och den arbetande dottern, som förut förtjänat tillräck- ligt till nålpengar, en och annan teaterbiljett och möjligen någon liten ferieresa, hvad har hon att lefva af nu, då hon uteslutande blir beroende af inkomsten af det egna arbetet?
Och hvilka möjligheter har hon att skapa det hem, som enligt naturens ordning en gång måste ersätta det gamla?
Ett torftigt in- ackorderingsställe blir ofta det enda hem, hon kan bestå sig nu, då allt måste tagas ur egen kassa, såvida hon ej föredrager att hyra sig ett rum och äta ute, d. v. s. på hushållsskolan — den ensamma kvinnans enda val i fråga om restauranter här i Stockholm åtminstone.
Har hon gifta syskon eller andra nära an- höriga, kan hon kanske slå sig ner hos dem — ett sätt att skapa sig en riktigt beroende ställning.
Men hvarför skulle icke den arbetande kvinnan såväl som den arbetande mannen hafva rätt till ett eget hem, och hvarför skulle icke de kvinnliga krafven i detta afseende kunna tillgodoses såväl som de manliga, när medlet — arbetet — är detsamma för båda.
Och när det är försörjningsskyldigheten, som är det för lönerna af görande, så bör den lön- tagande kvinnan fordra en lön, som — o m ej genast — så dock efter några års arbete kan bereda henne verklig själfförsörjning; i detta begrepp måste ett eget hem vara inne- slutet.
Huru många söner ur medelklassens hem lämna icke dessa, så snart deras in- komster tillåta dem att sätta bo på egen hand?
Om äfven döttrarna gjorde detsamma i den mån det redan under nuvarande arbetsför- hållanden är dem möjligt, skulle den kvinn- liga arbetsstandarden höjas, och det skulle så småningom blifva en förvandling i den all- männa värdesättningen af kvinnligt arbete, allt efter som kvinnorna mera allmänt upp- ställde kraf på verkligt och ej skenbart obe- roende.
Först då skall det kvinnliga arbetet blifva likställdt med mannens — i ekonomiskt och andra afseenden — då kvinnorna upp- ställa samma kraf och samma fordringar af lifvet som mannen.
Ett eget hem är en manlig såväl som kvinnlig fordran af lifvet och utgör målet för mannens arbete liksom det borde göra det för kvinnans.
En man skaffar sig ' det genom sitt arbete, känd för omsorgsfull undervisning i matlagning, finbaknlng, desserträtter, linnesömnad m. m.
3 mån kurs Prosp.
fritt mot porto t ™ i.J., J » ftraUJäoe, godt och varierande nord, låga priser och rabattkuponger, äro bland stadens mera besökta.
OAFÉ &amp; BUFFÉ, öppet till II e. m.
God frukost-, lunch-, " supé- och kaffeserverlng.
' Bakelser, tårtor, kaffeVrödaf egen tlllverkn lng~eéneras~£fvea * här KONDITORI &amp; FINBAGERI, specialité: finare bakelser, tårtor o. konfekt, kaffe- o. thébröd.
Beställn.
mottagas tacksamt.
OBS.
: Endast kvlnnl.
betjäning.
^ Z^ hå /?
: JP2 ^ ^? ' ^!
' ' ' \ ^ so fö d a
IDUN 1904 58 — iiiiiimminiiiiiiiiMi IIIIlllIllllIIIIIlllMlimiMllltllllllllt Lanolin- I Sana-Tvål.
I Stor litterär p r i s t ä f l i n g f ö r KORTARE GARANTERAD REN, NEUTRAL, E MILD OCH ÖFÖERFET.
BÄSTA BAMTTÅL!
25 öre st. ETT TUSEN (1, 0 0 0) kännagifna författare taga GRUMME&amp;SON STOCKHOLM.
ler i i och få vi härmed för del- kortare novel- och uppsatser, lämpade att Idun och Det finns kvinnor med starkt utpräglad in- dividualitet, högt kultiverad smak och stor förmåga att styra och ställa — • allt egen- skaper, som först komma till sin rätt i ett hem — för hvilka ett själfständigt arbete blifvit en lifssak.
Men skall dessa kvinnors arbete verkligen äga den rätta betydelsen för dem, så bör det kunna förskaffa dem möjlig- heten att utom arbetslokalen inrätta sitt lif så, som deras personlighet kräfver, på samma gång som de i ett eget hem komma i tillfälle att fritt utveckla de speciellt kvinnliga egen- skaper, utan hvilka intet hem är tänkbart.
Äfven för den utvecklade arbetskvinnan, som långt fram i lifvet har lyckan att få behålla sina föräldrar, kan krafvet på ett eget hem blifva så starkt, att det öfverröstar alla gamla hänsyn och fördomar, och äger hon förmågan att genom sina händers arbete skapa ett eget hem, är hon därtill fullt lika berättigad som den kvinna, som lämnar sina föräldrar för att tillsammans med en man — som hon kanske icke älskar — bilda ett hem endast för till- fredsställelsen att få äga ett sådant, som hon kan kalla » eget », eller den unge man, som, så fort utsikter därtill yppa sig, hyr sig en lägenhet utom föräldrahemmet för att få er- fara behaget att stå på egna fötter.
Det borde ej blott betraktas såsom hvarje människas — mans och kvinnas — rättighet att stå på egna fötter, utan äfven skyldighet att göra det, så snart som möjlighet därtill före- finnes.
Ett eget hem, se där det mål, som borde uppställas af hvarje arbetande kvinna!
BRITON.
FÖR ÅRET NYTILLTRÄDANDE PRENUMERANTER som ännu icke erhållit början af Selma Lagerlöfs berättelse » Herr Arnes penningar », uppmanas ännu en gång att med det allra första insända sina adresser jämte ett tioöres frimärke i porto, då de i fjol utkomna arken af den intressanta följe- tongen gratis tillställes dem.
Senkommande ri- skera nämligen att bli utan, då vi nu måste be- Stämma upplagan för nödig tilltryckning, innehåll.
publiceras därigenom bereda ytterligare Täflingen omfattar, som och ha vi — sagdt, tvänne afdelningar om ett dess lifligare och värdefullare del- i hopp tagande — låtit oss angeläget vara att för hvardera af dessa grupper utfästa pris, som i förhållande till de äskade prestationerna torde kunna anses synnerligen liberala.
FÖR PÅ EN NOVELL 3 TILL 5 IDUNSSPALTER UTFÄSTAS TRE PRIS: ETT FÖRSTA PRIS 4 0 0 KR.
ETT ANDRA PRIS 1 0 0 KR.
ETT TREDJE PRIS 5 0 KR.
FÖR EN ARTIKEL PÅ 2 TILL 4 IDUNSSPALTER I NÅGON KULTURELL ELLER PRAKTISK FRÅGA AF ALLMÄNT INTRESSE UTFÄSTAS DESS- LIKES TRE PRIS: ETT FÖRSTA PRIS 3 0 0 KR.
ETT ANDRA PRIS 1 0 0 KR.
ETT TREDJE PRIS Som PRISDOMARE ha, skriftställarne Sven hr Söderman verka.
5 0 KR.
jämte redaktionen, Thore Blanche o c h godhetsfullt lofvat d:r med- Förutom de prisbelönta alstren för- behåller redaktionen sig rätt till inlösen efter öfverenskommelse af öfriga för publi- cering i Idun lämpliga Samtliga skola vara till publicerats, och håll utbjudas.
seglad des få alster förut ej samtidigt på ej annat orden: » Till pristäflingen », motto eller signatur samt för- namnsedel, som namn insända Täflingsskrifterna betecknas å kuvertet med förses med täflingen täflingsskrifter.
originalarbeten, som och adress utom den jämväl täflan- upptager täflingsskriftens motto.
Täflingsalstren böra adresseras till Iduns och vara kommande inlämnade senast Stockholm, den 15 näst ' april.
Stockholm i febr.
VT:R Redaktion, 1904.
Redaktionen af ÖGONBLICKSBIL- FÖR IDUN AF BIRGER MÖRNER.
IV.
inbjuda öfriga intresserade att pristäfling BOSPOREN.
(Eftertryck förbjudes).
PRIS.
redan i årets anmälan till- afsikt en KR.
I värde och omväxling åt tidningens litterära om han gifter sig eller icke, under det att ett eget hem hittills för kvinnan varit liktydigt med giftermål.
Lyckan att äga ett sådant, som hon genom sitt arbete har kunnat för- skaffa sig, har endast undantagsvis varit henne beskärd.
Men hvarför skulle icke äfven en kvinna genom sitt arbete kunna skapa ett hem, och hvarför skulle den kvinna, som af en eller annan orsak afstår från äktenskapet, också därmed nödgas afstå från utsikten att äga ett hem.
En ensam kvinna, som arbetar, har bra mycket större förutsättningar än en ensam man att ordna ett bo åt sig, där hon kan styra och ställa och ge sin personlig- hets prägel, utan att falla i händerna på egen- mäktiga hushållerskor, för att nu endast vid- röra denna del af särskildt ungkarlslifvets afvigsida.
DER NOVELLER O C H U P P S A T S E R.
ENLIGT vår I = VID Idun.
2 AF DAMERNAS MUSIKBLAD, utgifvet af Ellen Sandels, har utkommit och innehåller följande fyra kompositioner, nämligen en sång (orig.
för D.
M.)
af den framstående norska ton- sättarinnan Agathe Baclcer- Gröndahl, en vals af Robert Schuniann.
en serenad (prisbelönt salongs- komposition) af Villig Budnick samt en polka (orig.
för D.
M.)
af Axel Aström.
Textafdelningen med- delar porträtt och biografier af Agathe Backer- Gröndahl och Elfrida Andrée, den " sedvanliga musikrevyn samt för öfrigt en hel del underhål- lande läsning.
Slutligen återfinnes ett tillkänna- gifvande af redaktionen angående det slutliga re- sultatet af den under förra året utlysta musika- liska pristäflingen.
De prisbelönade namngjfvas där ock, K N A P P T ett bösshåll från vår trädgård ligger de dansande dervischernas kloster.
För en mansålder sedan låg det omgifvet af en park och kunde se ut öfver staden nedan- för sina fötter.
Men staden låg icke orörlig.
Som en stor polyp sträckte den långsamt, men oemotståndligt ut sina armar åt alla håll och snart omfattade den alla höjderna kring Péra.
Hus vid hus vuxo upp allt tätare kring de dansandes » tekke », och klosterbröderna kunna nu från taket af sin bostad knappast mera se en strimma af Bosporen.
Utanför deras port har själfva den stora Péragatan dragits fram, frankernas egen gata, där allt väster- landets kram skyltar bakom stora glasrutor, och med djäfvulsk konst hafva européerna knappt ett stenkast från deras tempel rätt igenom berget ända till Galata borrat ett stort hål, däri nutidens människor, glömska af all värdighet, instufvade i stora vagnar låta frakta sig upp och ned liksom tegel, hvilka hissas upp till muraren uppe på sin ställning.
Men fastän Péra sålunda blifvit en stadsdel, där ingen rättänkande museiman med aktning för sig själf längre kan bo, fortfara Mewlanas heliga dervischer att där dansa mellan sina döde.
Från gatan observerar man föga af själfva klostret: en flygel med stora gallerförsedda fönster och en port, sirad med tänkespråk ur koranen.
Ser man in genom gallret, varsnar man ofantliga sarkofager, som stå på golfvet, höljda af kläden och dukar med inskriptioner.
Hvarje sarkofag är vid sin hufvudända för- sedd med en piedestal, som kommer det hela att likna en miniatyrkyrka med torn; spiran utgöres af den dödes i lifvet burna turban.
Den lilla gården liknar torget i en underlig, förkrympt stad.
I midten står en lind, den tätaste tusenårslind, som någonsin kastat skugga, och på sidorna mellan små begrafnings- platser, där vårdarne tränga sig om hvarandra, luta sig mot grannarne eller, brustna i spillror, sticka fram mellan blad och blom, stå små grafkor, liknande paviljonger.
I fonden är helgedomen af mörknadt trä och till höger en vattenbrunn under ett tak, omgifven med järngaller.
Hvarje fredagsmiddag dansa dervischerna.
Deras sal är åttkantig, omgifven af gallerier i två våningar.
På en djurhud sitter i fonden öfverste- prästen, sheiken, och framför honom i en halfcirkel längs barriären dervischerna.
Alla bära höga, bruna, toppformiga hufvudbonader af kamelens hår och öfver axlarne olikfärgade kappor.
Nu börjar musiken tona uppifrån galleriet.
En underlig melankolisk sång i oändliga, ut- dragna modulationer, ackompanjerade af flöjter och tam-tam.
Nu resa sig dervischerna; i långsam, gravitetisk gång, en efter en, göra de en djup bugning för sheiken, äfven denne reser sig, och nu börjar en kretsgång med sällsamma steg och högtidliga reverenser, som upprepas af hvar och en ur raden, hvarje gång han beträder den plats, där sheiken nyss tronade på korslagda ben.
Plötsligt ger sheiken ett tecken med sin hand och alla bilda framför honom en half- måne.
Från deras skuldror falla mantlarne, som uppsamlas af tjänande bröder, och nu stå de i sin snöhvita tempeldräkt, en rikt VECKAD kjol, hvita BENKLÄDER som öfver de
— nakna fötterna sammanbindas vid vristen.
En efter en skrida de fram förbi sin sheik och kyssa hans hand, hvarvid denne böjer sig och kysser deras kind, så taga de några steg åt sidan, lyfta långsamt armarne, sträcka dem vågrätt, snurrande hastigt rundt med sänkta hufvud sväfva de ut i en krets utefter det bonade golfvet.
Som om en mot marken lutad jätteblomma långsamt öppnade sina kronblad, breda de hvita kjolarne ut sig åt alla sidor.
Musiken ökar sin takt; allt fortare snurra dervischerna med hufvudet sjunkande ned mot axeln, den utsträckta högra armens hand är öppnad uppåt och den vänstras mot jorden.
Blekare och blekare blifva kinderna, allt blåare läpparne, ur hvilka långsamt en hvit fradga sipprar fram, men dansen går allt vildare, allt mera besinningslöst.
Hvart fladdra nu deras tankar, dessa gub- bars, mäns och gossars?
Sjunka de själfva allt mera yrselbedöfvade in i Mohammeds sällhetsvärld, höra de redan dess palmer susa?
Eller domnar deras medvetande smärtfritt till sömn utan drömmar; — försjunka de som droppar ned i det stora intets vatten?
När de ändtligen sent o m sider hejda sitt lopp och jätteblommorna till sist sakta sluta sig, sjunka de en efter en, kraftlösa, sans- beröfvade, handlöst ned som en utbrunnen glödhög, och medan d e, liksom i blygsel att deras krafter ändock icke voro mer än mänsk- liga, kyssa marken, kasta tjänarne öfver deras drypande skuldror mantlarne, och musiken domnar och dör bort.
Och vi resa oss från våra platser och gå, hälft yra i hufvudet, hälft undrande öfver oss själfva, smått förlägna öfver att vi för ett ögonblick verkligen låtit oss gripas af mystiken och af ett hemskt och okändt element i den underliga, i Europa bortglömda konst, som af de gamle grekerna en gång räknades till de sköna.
V. Min lilla dotter och j a g funno en gång på en landsväg en hästsko, som hon tog upp och trädde på armen.
» Hvad skall du göra med d e n?
» frågade jag.
» Jag skall g ö m m a den, tills jag möter en riktigt fattig häst, som inte har några skor. » Jag hade förut aldrig kommit att tänka på, att det finnes rika hästar och fattiga hästar och hästar som hvarken äro fattiga eller rika.
Här i Konstantinopel har jag lärt mig att det också finnes fattiga hundar — riktigt ut- fattiga.
Om det på det hela taget gifves en lefvande varelse, som icke äger en sten att luta sitt hufvud mot, så är det Konstantinopels hund, ty den sten, som han lutar sig mot, tillhör gatan, och hvar han lägger sig, ligger han i vägen; hvarje ögonblick riskerar han att känna hjulet af en vagn eller klacken af en sko öfver sin hals.
Jag har nu efter några månader lyckats formera bekantskap med flere medlemmar af af härvarande hundproletariat, och först och sist vill j a g tillstå att intrycket är mycket sympatiskt.
I de skilda stadsdelarne äro hundarne af olika samhällsställning.
Aristokraten är Péra- hunden; han bor i den europeiska stadsdelen och är välföddare, men skygg.
I denna stads- del vistas j u och bo en massa greker, och dessa förena med sina öfriga motbjudande egenskaper äfven den af grymhet m o t djur, men å andra sidan är köksaffallet här bättre och det är j u alltid en tröst i tillvaron för mina fyrbenta vänner.
Galata-himden är ännu 59 — fattigare, men för en gladare tillvaro, ty i hans stadsdel hafva de godhjärtade turkarne öfvertaget och i deras hägn sker dem intet förfång.
På en gata i Galata såg j a g tvänne hyndor med små valpar; den ena hade funnit skydd bakom en barriär af bräder, som väl- villiga händer för den lilla familjens räk- ning spikat fast vid ett hörn af en husvägg; den andra hade till barnkammare erhållit en hel hönsbur, som ställts midt på trottoaren och fyllts med ett lager af halm.
Hundarne i Stambul stå lägst å den sociala skalan.
Det är där man kan se de utmärglade och skabbiga individerna, som nästan i eländig- het kunna täfla med de spetälske och blinda tiggarne på Galatabron, och det vill säga mycket.
Men det är icke nog med att hvarje stads- del har sina egna hundar; hvarje gata har sina bofasta.
Hvarje lag bevakar med orubb- lig hänsynslöhet sina gränser, och det vore för den främmande hunden en säker död att våga sig in på en annan stams jaktmarker.
Hvarje stam äger sin borne höfding; natur- ligtvis den starkaste bland hanhundarne; hans skall går vanligen i bas.
Det är han som tager u p p; först då han börjar skälla, falla de andra in; här skäller ingen ensam hund — ingen eller alla.
Till utseendet liknar Konstantinopels hund en vallhund; hans päls är som oftast brun eller grå.
Nästan hvar enda en äger blessyrer och en stor del af dem linka på tre ben — minnen från den nattliga kampen om de ut- kastade soporna, då alla trängas utan hänsyn för hvarandra; det är ett rifvande och ett slitande, bett och jämmer utan like hvarje kväll efter solnedgången, då alla dessa hung- riga magar ändtligen bekomma något till lifs — om också stundom bara pappersaffall.
Men en vänligare och anspråkslösare hund får man eljes leta efter.
Går man nattetid utan lykta, snafvar man gång på gång öfver något mjukt, det är en sofvande hund, som i stället för att morra sakta klagande smyger sig åt sidan — såvida han icke föredrar att ligga orörlig kvar.
T y tålig och oömtålig är han som ingen annan, och en tacksammare blick än hans, då man med sin spatserkäpp stryker honom öfver ryggen, har aldrig lyst ur ett hundöga.
Konstantinopels hundar tyckas sakna hvarje anlag för erotik.
Men försynen, som låter liljorna växa på marken, låter ännu så länge Konstantinopels hundar icke dö ut, och hvarje juli månad kan därför en hvar hynda fröjda sig åt åtta till tio valpar.
Det är en vacker syn att se en stående hynda ge di åt sina små, som i tvänne rader trängas under henne.
Men ehuru här ingen människa dödar en valp, decimeras de dock antingen af svält eller våda; en hundfamilj, som jag personligen känner, har sålunda på mindre än två månader minskats från elfva till tre.
IDUN 1904 i Åt den studerande ungdomen.
I E Experiment väcka Intresse tör kemien och förtyd- = E liga dess grunder.
:: Wilhelm Beckers Skol-Laboratorier, 57: E cm.
höga, 33 cm.
breda och 16 cm djupa ekskåp, E E prydliga och synnerligen praktiskt inredda med såväl = z Kemikalier som diverse utensilier.
E Innehåll: Natriumkarbonat, Kalisalpeter.
Klorbarium, i E Kaliumbikroraat, Järnvitriol, Klorsyradt kali, Blodlutssalt E i gult, Blodlutssalt rödt, Svafvelsyra, Salpetersyra, Saltsyra,: E allt i glasburk ir och flaskor med väl inslipade proppar.
: E Spritlampa.
Profrör, Retort, G » sutvecklingsflaska, Af-iunst- E E ningsskalar, Mensur, Glasbolfvar, Glastrattar Glasstafvar.
E E Glasbägare, Blåsrör, Gummislang, Lackmuspapper, Filtrer- E E papper.
E Ställningar till retort, profrör och skålar.
E Allt väl ordnadt och inpassadt på bestämda platser.
E E Pris kompl.
kr.
3 5: —.
E | Wilh.
Beeker, É Kungl Hofleverantör.
STOCKHOLM.
: Ett ordnadt kloakväsen skulle komma Kon- stantinopels sista hund att dö af svält.
Eedan nn för han en tynande och miserabel tillvaro.
Ingen skall heller få ur mitt hufvud, att icke Konstantinopels hund är af alla hundar på jorden den fattigaste.
(Forts.) SVERIGES UTSÄDESFÖRENING.
N A M N E T S V A L Ö F är kändt i både gamla och nya världen.
Med berättigad stolt- het kunna vi svenskar nämna det namnet, ty genom den där arbetande Utsädesföreningen har Sverige blifvit föregångslandet i en ban- brytande verksamhet att förädla landtbrukets kulturväxter.
A t t vårt lilla land med sina i afseende på jordmån och klimat så ogynn- samma förhållanden kunnat bli ett föredöme för de stora kulturländerna, är i sanning nå- got, som måste väcka vår förvåning och be- undran för den institution och dess ledare, som åstadkommit detta.
Helt visst kan det för Iduns läsekrets vara af intresse att i ord och bild se en skildring af Sveriges Utsädesförening i Svalöf.
Att här ge en omfattande sådan af föreningens verk- samhet och arbetssätt kan naturligtvis icke ifrågakomma.
Intresserade, som icke tagit del häraf, hänvisas till professor Hjalmar Nilssons vid flera olika tillfällen utgifna lätt- fattliga och populära broschyrer i ämnet.
På initiativ af godsägaren Birger Welinder och friherre F. G. Gyllenkrook stiftades 1886 med säte i Svalöf en » Sydsvensk förening för odling af utsäde », som dock redan året därpå på grund af det lifliga deltagande, hvil- ket från alla delar af vårt land visades det nya företaget, utvidgades till » Allmän Svensk Utsädesförening ».
Namnet förenklades 1894 till Sveriges Utsädes förening.
Det mål Utsädesföreningen föresatt sig att vinna var en förbättring af våra nuvarande landtbruksväxter genom uppdragandet af nya och för våra förhållanden särskildt passande sorter, hvilka på samma jord, med samma gödning och samma omhuldnad i öfrigt kun- de lämna ej blott större, utan jämväl värde- fullare skördar än vi hittills ernått.
Men när man väl riktigt på allvar tagit fatt på denna uppgift, befanns det efter sex år, att de arbetsmetoder, som härför tidigare an- vändts, ingalunda motsvarade sitt ändamål.
Följaktligen kunde de ej heller ge hopp o m ett mera lyckligt resultat, än de lämnat på andra håll.
Man måste alltså gå tillbaka till förädlingens första grundprinciper och söka uppbygga ett helt nytt arbetssystem.
Det är förädlingsarbetets ledare professor Hjalmar Nilsson, som har äran af upptäckten häraf.
Han har grundat sitt arbete på ärft- lighetslagarna och deras yttringar och godogjort sig dessa för en p a k t i g k förädling, tilh GATHUNDAR I KONSTANTINOPEI,,
IDUN 1904 — 60 — Den metod, efter hvilken arbetet på Svalöf bedrifves, består i separatkultur af enstaka plantors afkomma genom ideligen förnyad regeneration (» pedigree »).
metod, ha icke vunnits utan ett strängt plan- lagdt och genomfördt arbete, genom trägna studier på fälten och noggranna undersök- ningar på arbetsrummet.
Jämsides med de undersökningar, experi- ment och konstruktioner af fullkomligt nya kontrollinstrument, som åtföljt den nya me- toden, har man i stor skala bedrifvit jäm- förande pröfningar af sädessorterna.
Utom från fältförsöken på Svalöf inhämtar föreningen erfarenheter beträffande sina sor- ters egenskaper och värde från privata od- lingar i hela vårt land allt efter dettas så skiftande klimat och jordmånsförhållande.
Experimentalfälten på Svalöf upptaga cirka 19 tunnland.
De där växande sorterna, hvil- kas antal hvarje år uppgår till en 2,500 å 3,500 nummer, underkastas en sträng, botanisk granskning, hvarvid renhetsgraden och lik- formigheten bestämmas och deras åtskiljande som själfständiga sorter kontrolleras.
A för- eningens försöksfält ha framalstrats ett stän- digt växande antal nya sorter inom hvarje Pr-0V- N H j a \ n o a r SVERIGES UTSÄDES FÖRENING Iy,- / S3 0y?
t SVALÖF, DESS STYRELSE OCH CHEF.
bearbetadt växtslag.
Några få af dessa nya sorter ha sedan spridts bland allmänheten och burit Svalöfnamnet vida omkring.
De storartade resultat, som uppnåtts genom denna nya på Svalöf uppfunna och tillämpade Ett mindre vanligt intresse och förtroende har från såväl hushållningssällskapen som en- skilda kommit Svalöfsinstitutionen till del.
Konung Oscar har ända från de första åren af dess verksamhet varit dess höge beskyd- dare, liksom kronprinsen är förste hedersleda- mot.
Bland ledamöter och gynnare kan för- eningen räkna många det svenska landtbru- kets märkesmän och främste idkare inom
IDUN 1904 — 61 — rikets alla landskap.
Dess nuva- rande styrelse utgöres af hrr lands- höfding G. Tornérhjelm, ordf., fri- herre Carl Carlsson Bonde, v. ordf., professor H. Winberg, grefve C.
C. Beck-Friis, godsägare Birger Welinder, kammarherre Ph.
Stjern- svärd, professor B. Jönsson, fri- herre Nils Trolle, grefve Raoul Hamilton, friherre Fabian De Geer, friherre D A.
Stjerncrona, rektor J.
A.
Sjöström, friherre Malte Ramel, hrr Robert Dickson och domänintendent Ivar Månsson.
Bland föreningens tjänstemän mär- kas, förutom chefen, professor Nils- son, doktorerna H.
Tedin, H. Nils- son-Ehle och kandidat J. Walldén samt dess nyutnämnde sekreterare doktor Hjalmar Möller.
Dickson, kammarherre W.
von Plå- ten, grosshandlare O. Th. Carlsson och baron Kjell Barnekow.
Utsä- desbolagets verksamhet har sär- skildt under den nuvarande dispo- nenten, doktor Emil Olins led- ning nått en för våra förhållanden mindre vanlig omfattning.
• DEN NORSKA STADEN AALESUND EFTER BRANDEN.
N. SKARPMOEN.
.
FOTO FOR IDUN AF Genom deltagande i flera in- hemska och en internationell ut- ställning (i W i e n 1890) har för- eningen gjort sina arbeten och rön kända äfven i utlandet.
Också besökes Svalöf hvarje år af en mängd utländingar, bland hvilka särskildt böra nämnas många sti- pendiater med offentligt understöd från nästan alla europeiska stater.
På senare tiden är styrelsen emellertid betänkt på en ansenlig utvidgning af hela verksamheten, så att denna, som från början meningen varit, kommer att om- fatta samtliga våra landtbruksväx- ter.
För att möjliggöra uppta- gandet af de nya arbetena har sty- relsen vändt sig till stat och hushållningssällskap för att erhål- la de härför nödiga medlen.
På föreningens program stod från början äfven spridandet af fullgoda utsäden bland allmänhe- ten.
V i d sidan af föreningen grun- dades därför ett nytt företag » All- männa Svenska Utsädesaktiebola- g e t ».
Under föreningens kontroll ombesörjer denna institution den viktiga tillämpningen af förenin- gens arbetsresultat som ligger i öfvertagandet, det omsorgsfulla renodlandet och spridningen af de nyuppdragna sorterna.
Detta bolag har under sin tolfåriga till- varo öppnat marknad för de sven- ska skördarna som utsädesvaror för MellanEuropa och en storartad export af » Svalöfs förädlade utsä- dessorter » bedrifves årligen.
Bo- laget disponerar vid själfva Svalöf en areal på 1,200 tunnland af Skånes bästa jord, därjämte i form af kontrollerade odlingar ännu större arealer i olika provinser upp till mellersta Sverige, sen i Norr- köping en själfständig filial upp- rättats.
Utsädesbolagets styrelse består af herrar godsägaren Gottfr.
War- holm, ordf., professor H. Winberg, v. ordf., godsägarne Birger We- linder, H. Chr.
Jensen, Robert De för olika ändamål afsedda byggnaderna på Svalöf ligga sprid- da i en lummig parkanläggning i järnvägsstationens omedelbara grannskap.
I stora institutions- byggnaden, uppförd i vacker villa- stil, upptages nedre botten af rum för föreningens styrelse, bibliotek, trenne större arbetsrum, fotogra- ferings- och telefonrum, tvänne kontrollrum, bostad åt vaktmä- stare m.
m.
I öfre våningen har bolaget sina kontorslokaler, hvar- jämte den upptager åtskilliga sa- lar för den viktiga granskningen af förädlingsmaterialet planta för planta.
Vid tanke på hvad detta Svalöf redan hittills visat sig kunna åstadkomma har man helt visst stora skäl att af en sådan förbätt- ring i dess ekonomiska ställning vänta sig högst betydelsefulla re- sultat, hvilka just därför att de komma själfva vår modernäring till godo förtjäna all uppmärksam- het och intresse i de vidaste kretsar inom vårt land.
UR DAGSKRÖNIKAN.
VISORNA är den lockan- K ARLEKS de titeln på en tafla af Pehr Hille- NATIONALMUSEUMS NYA MÄRKLIGA FÖRVÄRF: KÄRLEKSVISORNA, TAFLA I OLJA AF PEHR HILLESTRÖM D.
Ä. ström d. ä., som i dagarna inköpts för Nationalmusei målningsgalleri och såväl genom ämnets beskaffenhet som ock genom naiviteten och behagfull- heten i själfva målningssättet torde bli en af äe museibesökande mycket uppmärksammad duk.
I en lummig skogsdunge står en landtlig tärna, en mjölkflicka, i färd
IDUN 1904 — 62 — med att af en liten kring-vandrande I går på fru Lisbeths födelsedag handelsman köpa några visor i dessa hade klockan kommit, men hon hade skillingstryck, som så flitigt produce- då nätt och jämnt hunnit se åt den, rades på 1700-talet.
Sin stora blank- upptagen som hon hela dagen varit skurade kopparflaska har hon satt af gäster, endast hunnit göra den ned bredvid sig.
anmärkningen för sig själf, att den förefallit så gammalmodigt klumpig Säljaren, rätt trasig och lappad och tarflig, jämfördt med alla de nya till klädseln, liknar vid hastigt påse- moderna möbler, som den nu var ende en liten bondpojke; men be- omgifven af.
traktar man honom närmare, så mär- ker man, att den gunstige junkern » För hvar gång göken visade sig i handen bär en sprättbåge och en och med sin röst förkunnade, att åter stor pil och befinnes vara ingen min- en timme af lifvet förgått, skulle dre än gud Amor själf, förklädd till hon tänka på hvad hon under den bonde, ett faktum, som yttermera tiden handlat och tänkt, » skrefvo för- styrkes däraf att på visbunten han äldrarna.
bär under armen står tryckt med Hu, så fruktansvärdt ansvarsfullt stora bokstäfver: .. » Fyra nya roliga lifvet då blefve, om man jämt skulle kärleksvisor — Örebro 1796 ».
En vara tvingad att tänka!
Fru Lisbeth blommande rosenbuske vid sidan suckade otåligt och vände dröjande, fulländar allegorien.
motsträfvigt sina steg in till salen, ETT ENASTÅENDE BYGGNADSMÄRKE '.
VALLEBERGA KYRKA I SKÅNE.
där den gamla klockan stod och Taflan, af hvilken vi i dagsnum- TILL HÖGER KLOCKSTAPELN.
M. FRICK FOTO.
med sitt stilla enformiga tick-tack ret meddela en afbildning, är sig- liksom återgaf hjärtats jämna slag.
nerad i nedre högra hörnet, och Fru Lisbeth sjönk ned i den låga skinnklädda om, som man väl får antaga, kärleksvisorna till- hon gjort nu de sista åren och med lysande fram- korgstolen och gömde hufvudet i de små hvita, höra dem, som äro » tryckta i år », så är den äfven gång ".
välskötta händerna.
daterad, något som ganska sällan är fallet med Fru Lisbeth stirrade begrundande in i sina konstnärens arbeten.
Hilleström var 1796 sextio- egna mörkskimrande ögon.
Det var som om hon åter varit liten.
Hon såg tre år, och taflan bevisar en märkvärdig friskhet sig själf springa omkring därute på landet, le- Men var det så säkert detta, att aldrig hon i den gamle mästarens produktion.
kande med syskonen eller statbarnen, hoppande i också skulle blifva fångad?
Var det inte det hon höet uppe på logen, ryktande korna eller ridande rent af ville — eftersträfvade — omedvetet förstås!
hästarna i vall under de ljusa, milda sommaraft- Och var det inte just nu i kväll på balen, hon narna.
O, hur det doftat af klöfver och vallmo, TjiTT MÄRKLIGT GUDSHUS.
I Ingelstads härad visste, att hon skulle träffa den, som var starkare af skogen och själfva jorden, — och huru lyckliga * ^ i Skåne ligger Valleberga uråldriga kyrka, än hon?
och sorglösa de varit!
som af församlingen ansetts vara så till åren kom- Hade hon inte redan lofvat att komma dit för men, att ett antal sockenmedlemmar ingått till hans skull, endast för hans skull, och var det inte Och de långa, långa vinteraftnarna, sedan vederbörande med anhållan om att få rifva temp- därför hon ville vara vackrare än någonsin!
läxorna voro öfverstökade!
Huru de suttit samlade let.
Denna begäran har emellertid framkallat pro- omkring det runda bordet i hvardagsrummet, me- Hon böjde hufvudet och smålog segerstolt åt tester från en del arkitekter och andra för våra dan far eller mor läste högt för dem ur någon den lockande bilden i spegeln.
Med ens for hon forntida byggnadsminnen intresserade personer, rolig bok, ända tills den kära göken i klockan ihop likt ett skrämdt barn och blef blek ända ut däribland äfven från Danmark, protester, som ta- visade sig och förkunnade tioslaget.
Men då var till läpparna.
git sig uttryck i en skrifvelse till riksantikvarien det obevekligt slut med läsningen, vore man ald- » Ah, den gamla gökklockan, hur den skrämde med anhållan, att han måtte göra allt för att be- rig så midt i det mest spännande momentet i mig, jag har blifvit nervös, märker jag! » Hon vara kyrkan från förstörelse.
boken.
ryckte helt brådskande till sig de långa silkesvan- Sedan, litet längre fram, huru förtjusande ro- I skrifvelsen framhålles, att det skulle vara en tarna, som lågo på bordet bredvid.
ligt var det inte att i smyg iakttaga de stora ny- oersättlig förlust för kännedomen om Nordens ro- » Redan åtta. » Hon gick fram till ringledningen förlofvade systrarna, taga del i tillrustningarna till manska byggnadskonst, i fall hon skulle försvinna, för att ringa på jungfrun och fråga, om vagnen deras bröllop, festerna under själfva högtidsda- enär templet icke endast är en urgammal ro- var kommen, men stannade med handen, redan garna.
Sedan kom tomheten, då de foro, deras mansk kyrkbyggnad.
med talrika spår af den ur- halfvägs lyftad för att ringa, » resor » voro dock ej långa, endast några mil bort sprungliga utsmyckningen, med de gamla rund- lågo egendomarna, där de skulle framlefva sitt bågsdörrarna, korbågen, altarnischer, gesims och Hvad mena far och mor med att just nu skicka lif.
sockel i ursprungligt skick samt med spår af de gökklockan?
Gökklockan, som var det käraste ursprungliga fönstren, utan därjämte till sin grund- Huru lugnt lyckliga voro de inte, bägge paren.
de numera ägde uti sitt hem, som de fått i lys- form egendomlig och enastående.
Det mäktiga Fru Lisbeth mindes, huru hon tyckt att de liknat ett ningspresent från mormodern, och som modern centraltornet och den kolossala murtjockleken i par lugna väl inkörda och ryktade parhästar med en åter i sin tur fått af sina föräldrar.
den icke stora kyrkan göra denna till en så gammal säker kusk, hvilken så väl visste hvil- märklig byggnad, att man svårligen kan ken väg de hade att gå.
» Kusken det är uppvisa dess släktskap med någon annan deras åsikter och principer, förstår väl mor, » kyrklig byggnadsform i Norden.
hade hon sagt en gång, då hon varit och hälsat på hos dem.
» Men jag, — å, jag vill Templet anses vara byggdt i början af inte ha det så, jag ville springa en ny väg, 1100-talet och består af så att säga fyra som hvarken jag ellei någon annan visste smala flyglar, hvilka sammanlöpa i det torn, hvar den slutade, och ingen kusk skulle som bildar templets kärna.
någonsin råda för mina vägar. » Den östra flygeln innehåller altaret, den Men modern hade sett så förskrämdt på västra åter orgeln samt de båda öfriga plat- henne och sagt: ser för åhörarne.
I korsningen mellan östra » Lisbeth, Lisbeth, så du talar, förstår du och södra flygeln befinner sig predikstolen.
då inte, att hästarna må nu vara huru ystra Altarprydnaden utgöres af mycket vackra som helst, men kusken skall alltid veta kvart träskulpturer samt målningar; i midten ät- vägen bär, han skall det alltid vara, som en afbildning af den korsfäste Kristus.
För med säker hand och tömmar styr den väg öfrigt prydas kyrkans väggar af en del bib- han vet vara den rätta! » liska scener samt af apostlarne, hvilka lika- ledes äro utförda i träskulptur.
Af stort in- Den gången, då de fått bref ifrån faster tresse är äfven den under predikstolen stå- Charlotte, att hennes son Klas skulle skiljas ende dopfunten med sina sniderier.
vid sin fru, huru förtviflade både far och mor blifvit!
Vi meddela här invid ett par bilder af det » Att något sådant skulle hända i vår karaktäristiska templets såväl yttre som inre, släkt, huru var det möjligt, » hade far sagt tagna af vår specielle Malmö-fotograf hr med en röst, full af indignation öfver sin M. Frick.
sårade släktstolthet.
Lisbeth mindes moderns ljusa, milda ton- fall, då hon svarat: » Jo du, de ha bott i en stor stad, där ljudet af människorna är så D E N G A M L A G Ö K K L O C K A N.
starkt, att de ej kunna höra sina egna hjär- tans röster.
Och så » — tillade modern helt SKISS FÖR IDUN AF ROSA meningsfullt — » ha de inte haft någon gök klocka, som med sin röst varnat dem för FITTNGHOFF.
frestelser eller bannat dem, då så har varit af nöden, lika litet som berömt dem, då de RU LISBETH stod framför trymån i sin varit berömvärda.
Minns du inte, att min smakfullt inredda salong.
Hon fäste mor sade, när vi fingo den gamla skatten, just fast en mångskiftande fjäril uti att hade inte den klockan varit, så skulle sitt väl friserade hår och smålog hälft omed- nu hela hennes lif varit ett ödelagdt lif?
vetet åt sin egen bild, då hon gaf den en Hon hade alltid en känsla af att det var nå- mönstrande blick.
got lefvande, aktgifvande och skyddande hos den.
Därför, vet du, skulle jag aldrig, nej Ja, hon var nöjd med sig själf, det måste aldrig vilja skiljas ifrån vår förstående vän hon medgifva.
Klädningen af tunnaste pal- där borta ».
Och så hade modern vinkat bort jettyll föll mjukt och smekande efter hvarje åt klockan till.
hennes smidiga rörelse och gaf hela hen- nes lilla varelse något lockande, trollskt.
Sedan blef hon stor, riktigt stor, Lisbeth, Ja, detta att locka, aldrig själf blifva och fick » vara med » på slädpartier och baler.
fångad, utan endast locka, — det var det, DET INRE AF VALLEBERGA KYRKA.
M. FRICK FOTO.
Så förtjusande roligt ho,n haft, huru, hon &lt; F
IDUN 1904 — 63 — tyckt att alla voro snälla och rara, som ville dansa med henne, och så barnsligt förtjust hon emottagit det allra minsta lilla vänliga ord.
Då » han », idealet, sedan kom i hennes väg, huru ofattligt det var detta, att en sådan fin all- varlig man skulle kunna älska henne, » lilla obe- tydliga landtlolla ».
Ingen af alla, hon förr träffat, hade varit som han.
tian var så god, så klok, så fast, hon kände sig glad och smickrad öfver att just en sådan man skulle kunna älska henne, ty huru » stor » hon än var, kände hon sig ändå all- tid vara yngsta syster.
Far och mor bådo henne betänka sig väl, det var ett allvarligt steg detta, ett steg för hela lifvet.
Men Lisbeth behöfde ej betänka sig, aldrig aldrig skulle hon kunna älska någon annan!
Och så detta spännande nya, att få resa långt bort till en stor stad, att få se en ny värld, inte beständigt densamma, som hon skådat ända från det hon var litet barn.
Men hon tänkte dock mest på, hvilken utmärkt idealisk hustru hon skulle blifva, gaf så många heliga löften till sig själf, huru lycklig och nöjd hon skulle göra honom.
— Och så efter en mycket kort och liksom i en dröm förgången förlofningstid kom bröllopet med allt arbete och bestyr, och strax därefter den första långa resan ut i lifvet.
Så kallt och ödsligt och förfärande det kändes ändå att lämna sin trygga lilla barndomsvärld bakom sig och komma ut ibland idel nya männi- skor, aldrig möta ett bekant ansikte, — hon som förr nästan aldrig skådat ett främmande sådant.
Fru Lisbeth smålog, ett skälfvande vemo- digt leende, då hon mindes sina första stapplande försök uti lifvet.
Men stegen blefvo snart säkra, hon behöfde ej längre den stödjande, hjälpande handen.
De första åren, innan steg ' en ännu voro så själf- medvetna, hvad de hade haft det trefligt om kväl- larna, Mauritz och hon, i deras » varma lilla b o », och hvilka ljusa framtidsdrömmar de drömt, när de lekt och jollrat med lille Oskar.
— Och om söndagarna, då mannen var mera ledig från arbe- tet, hvilka långa härliga promenader de gjort, hvad han då alltid vetat att berätta och lära henne mycket, som hon aldrig förr hört, och så kärleks- fullt rädd han alltid varit om henne!
Hvilken ljuf, trygg känsla hon haft vid håns sida!
Och nu?!
— Hon ryste till.
Hvems var felet?
— » Jo mitt, endast mitt. » Hon såg allt i ett klart, skarpt ljus.
» Det var jag som först drogs med i den yrande vilda sällskapsfloden, jag, som ville vara lik » alla de andra », jag som ville ha stor våning, som inte kunde reda mig utan minst två jungfrur, som ville » se igen » på samma vis som vi själfva blefvo sedda.
Det var för min skull som Mauritz fick lof och att forcera sitt arbete, som han blef trött, förbi, en retlig moralpredikant, som jag ofta kallade honom!
Det är för min skull som han fallit af och ser så förtvifladt hopplös ut, när jag gång på gång helt flyktigt varit inne hos honom för att säga adjö.
Han har hvarken haft tid eller lust att offra sitt lif på baler och supéer, men jag — jag skulle ju » få göra som jag ville », hade han en gång sagt, och jag har velat roa mig, tänkande att nöjet endast fanns utom hemmet, och därför har jag jagat från fest till fest lik en glänsande dag- slända! » — Fru Lisbeth ryste till och lät händerna sjunka ner i knäet.
— » Ja, en dagslända, just en dagsländas lif har mitt varit, utan någon ansvarstanke.
Glömt man, barn och hem har jag gjort!
— Det känns, som om jag stått och sett ner i en vild medryckande ström och af bruset blifvit fångad och yr, så att jag ' varit nära att störta i och dragas ner af hvirflar och vågor, men just i sista minuten ljöd en kär, välbekant röst från barndomen, och ryckte mig ur förtrollningen. » » Frun, klockan är half nio och vagnen har stått och väntat sen klockan åtta. » Fru Lisbeth ryckte till och stirrade på den in- trädande jungfrun, förskräckt som om hon helt plötsligt fått se ett spöke.
» Vagnen. » — Fru Lisbeth kände det som om hon långt, långt borta hört bullret af en annalkan- de lavin.
— » Vagnen?
— Ja, ja det var sant, jag skall ju bort! » Hon reste sig mödosamt upp ur korgstolen, men blef stående stilla och stirrade på den lilla dörren i klockan, hvilken hastigt öpp- nade sig för att låta göken titta fram och boc- kande ropa ut halfnioslaget för att därpå lika hastigt försvinna.
Fru Lisbeth strök sig med handen öfver pannan och ögonen, liksom ville hon stryka bort en slöja, som skymde hennes blick.
Och med ett beslutsamt drag omkring den an- nars så veka, men fylliga munnen vände hon sig til) dep ännu väntande tjänarinnan samt sade med - 1 fast röst: » Säg åt kusken, att han får köra sin väg, jag far inte. » Då hon blifvit ensam, smålog hon till hälften vemodigt, till hälften humoristiskt.
» Jaså, det är så här det känns att vakna till lifvet igen efter att ha varit skendöd!
Men tänk så mycket jag nu har att taga igen af min förlo- rade tid!
Nej, inga dumma tankar längre! » Fru Lisbeth gick med raska steg in i sängkammaren och bytte med feberaktig brådska baldräkten emot en mörk ylleklädning.
» Ett förkläde skall jag också ha, det hade jag alltid där hemma, men jag tror knappast jag äger något nu.
Jo visst, jag vet, » hon föll på knä och le- tade fram ett förkläde längst ner i en puff.
» Den dräkten där borta, den är lik sällskapsnöjena, den skimrar och lyser, men man fryser i den, då där- emot den jag nu bär är som själfva hemlifvet, kanske lite enformigt tung, men stark och varm och hållbar i alla skiften. » När göken nästa gång stack ut sitt hufvud för att förkunna det åter en halftimme gått, borde han kommit af sig i pur förvåning öfver hvad han såg.
Men det gjorde han inte, utan med samma outgrundligt entoniga röst och samma bekräftan- de nickningar som vanligt såg han ner på det hela.
Men då fru Lisbeths man med dröjande trötta steg kom gående ifrån sitt rum och öppnade dör- ren till salen för att, som oftast nu för tiden, en- sam intaga sin aftonmåltid där, blef han stående förvirrad, bländad, som såge han en drömsyn.
Där inne var ju hela rummet, som annars bru- kade vara ytterst sparsamt upplyst, liksom ett haf af ljus.
I kakelugnen brann en sprakande brasa och på bordet stodo doftande hyacinter och rosor.
Men det underbaraste af allt, bakom den rykande samovaren stod fru Lisbeth själf, röd af ansträng- ningen att hinna få allt färdigt, tills mannen skulle komma, samt med en ljus, varm blick i sina ögon.
» Men, Lisbeth, hvad skall detta betyda?
Du skulle ju bort?
— Jag förstår inte.
.
. » » Nej, du kan ingenting förstå », sade fru Lisbeth och slog sina mjuka armar omkring sin makes hals samt lutade sitt hufvud intill hans.
» Du kan ingenting förstå, min älskade!
Men fråga göken nästa gång han visar sig, för han vet det! » Och fru Lisbeth sände en varm blick till klockan, där den med sitt tick-tack från väggen ackom- panjerade tekökets muntra puttrande och brasans sprakande och liksom satt bouquet ' en på den stäm- ning af ljuf hemtrefnad, som med ens bredde sig i det ljusa rummet.
MARGARETA D CECILIA KARINEN.
ET ÄR här invid ett rätt egendomligt por- trätt, Idun bjuder sin läsekrets: bilden af en bondhustru från Tornedalen.
Kvinnorna i öfre Norrland lefva eljes icke under sådana förhållanden — särskildt naturligtvis allmogekvin- norna — att deras lifs- gärning blir af större allmänt intresse eller kan göra anspråk på en allmännareuppmärk- amhet De äro rast- lösa, tidigt utslitna ar- oeterskor, lefvande i skymundan.
På dem kan med allt skäl till- lämpas, att lifvet var idel möda och bekym- mer, äfven när det for fram någorlunda skon- samt.
Ett undantag från denna regel, som gör att MARG4RETA CECILIA KARI man nedåt landet endast af ytligt hållna skisser NEN.
och berättelser känner de sträfsamma och oför- trutna norrländska bondkvinnorna, är » Karises- värdinnan », bonden Karinens i Hietaniemi maka Margareta Cecilia Mörtberg, beryktad i Tornedalen samt vidare nedåt Sverige och äfven i norra Finland för sin ovanliga förmåga att genom massage- behandling bota sjukdomar, särskildt reumatiska, men äfven inre åkommor.
I fråga om att läka benbrott och återställa vrickningar är hon mästa- rinna.
Ofantligt många lidande — också dem, inför hvilka läkarne måst bekänna sin vanmakt — har hon bragt bot och bättring.
Hon tyckes rent af besitta &gt;den heliga kraften », och när vid ett tillfälle en frisinnad prästman fäste hennes upp- märksamhet vid att hon syntes äga samma förmåga som hypnotisörerna, lär ett leende spelat öfver hennes drag, såsom om hon velat säga: » du anade det! » Samma person, som länge känt henne, säger i ett bref: » naturen hav lärt henne konsten och med denna förenar hon en ovanlig förmåga att behärska sina patienter. » Om finnarnes » magiska medicin », De arte magica Fennonum, eller detta för trolldomsbegåfning af gammalt beryktade naturfolks sällsamma förmåga att under ångbadet i sauna eller badstuga bota allehanda sjukdomar, har man både på latin och svenska skrifvit åtskilliga lärda saker.
Bättre än böckernas vittnesbörd är emeliartid den personliga erfarenhet, som en mängd lyckligen hulpna människor i tacksamhet kunna framlägga.
Signe- rierna under badstubadet äro väl nu längesedan komna ur bruk, men däremot lefver än å ena sidan själfva denna ypperliga badform, å andra sidan massagebehandlingen i badet eller i hemmet.
Karises-värdinnan (man talar i finnbygderna om en bondhustru under namnet bond- eller gårds- värdinnan) är en massös, som i det nordliga lan- det står i ett utomordentligt anseende för händighet och skicklighet i nämnda konst, som länge varit odlad och gängse inom hennes släkt.
Hennes hem är ofta fylldt af patienter från när och fjärran, och åtskilliga alldeles underbara kurer berättas ur hennes praktik.
Redan hennes farmor, gästgifvarehustrun Cecilia Mörtberg i Matarengi (Öfver-Torneå) — född den 1 februari 1783 och död den 19 december 1858 — har varit vida känd för sin förmåga att genom massage bota understundom äfven sådana sjuk- domar, som allmänt förmenats vara obotliga.
Från vidt skilda håll i Sverige och Finland reste man till hennes hem för att söka hjälp i sina lidanden.
För allting säges hon ha vetat råd och varit synner- ligen skicklig i att läka benbrott.
Sonen, Abraham Mörtberg, född 8 juli 1811 och död 10 december 1891, gästgifvare i Matarengi, var ock kunnig i moderns yrke, ehuru han icke torde ägt samma omfattande praktik.
Dotter till denne är den för Iduns publik nu föreställda Karisesvärdinna (Kari- sen emänta), som anses vara minst lika skicklig som sin farmor, utöfvar en mycket vidsträckt prak- tik och har två döttrar, som synas hafva ärft den i släkten af gammalt inneboende läkarebegåf ningen.
Margareta Cecilia Mörtberg, som är en anspråks- lös och hjärtegod kvinna, gifte sig den 10 oktober 1866 med bonden Karinen i den lång-s Torne älf belägna Hietaniemi socken, där hon ännu är bosatt, ehuru hon emellanåt gjort resor för att med sin odlade blick och framgångsrika omvårdnad bi- springa en eller annan lidande i kustlandet.
HUGO SAMZELIUS.
D TILL E NORSKA KADETTERNA TURKARNAS STAD.
IDUN FRÅN I BREFKORT KONSTANTINO- PEL.
Den 25 januari 1904.
D ET NORSKA SKOLSKEPPET Eliida befinner sig sedan några dagar i Konstantinopels hamn.
Kadetterna ha under sitt uppehåll härstädes varit föremål för mycken uppmärksam- het.
Sultanens egna vagnar, som dagligen stått till deras disposition, ha fört dem från den ena af stadens många pittoreska sevärdheter till den andra.
Och de ljuslagda nordiska ynglingarna ha kommit mången att vända sig om och fråga: &gt;hvarifrån äro de? » Och svaret: » långt bortifrån Norden. » På Selamlik blefvo de presenterade för sultanen, hvarvid ordnar utdelades.
I lördags var en präktig fest anordnad på per- siska ambassaden till Eliidas ära.
Som bekant har prins Mirza Riza Khan, nuvarande persiske am- bassadören härstädes, för tvänne år sedan varit ackrediterad i Stockholm.
Ambassadens ståtliga palats är beläget i Stam- boul, den muhammedanska delen af staden med en härlig utsikt öfver Gyllene hornet, där de tusen skeppen segla mellan Asien och Europa.
Allt hvad Konstantinopel har att uppvisa af europeisk och orientalisk prakt var här samladt.
I de stora salongerna syntes den förnäma världen från Péra i frack och parisertoalett bredvid Stambouls nota- biliteter i grön turban, röd turkmössa och lamm- skinnskullah.
Festen inleddes af en splendid dejeuné, där sällsamma fiskar från Svarta hafvet serverades på långa silfverfat och stekta fasaner och den s. k. persiska » gyllene Pilawen » frestade gästerna, medan den doftande rosenkonfityren från österland täflade med franska delikatesser.
Prins Mirza Riza Kahn höll därvid ett tal till konung Oscar II:s ära, hvarvid han bland annat yttrade följande: » Jag har i dagarna afslutat ett poem, behandlande människolifvets varaktighet.
Enligt fysiologiens lagar kan hvar skapad varelse lefva fem gånger så länge som hans utvecklings- stadium.
Som nu människokroppen utvecklat sig
IDUN 1904 — 64 — in imi Förnämsta tvättmedel De melinska ljudtecknen hopfogas till ord helt enkelt genom att omedelbart förenas, och deras betydelse är absolut oberoende af deras ställning till skriflinjen.
Dubbelkonsonant utmärkes genom tryckning (teckenförstärkning), som vid hastig skrifning må utelämnas.
I de sällsynta fall, då tvänne i samma riktning dragna tecken skola förenas, göres mellan dem ett litet hack.
Inga andra regler!
Inga undantag.
- ftro och förblifva dock vid finare tvfttt HYLINS Ekonomi-Tvål Exempel.
och vid gröfre tvätt (byk) HYLINS Prima Tvätt-Tvål • H M LLLLLLL I 1 M I I I ILLLLLLLLL I r f t / Kv ana, &lt;yvo MIMI fullt vid 25 års ålder, bör man multiplicera 25 med 5 för att erhålla människans fulla Utslängd.
De första 25 åren äro därför utvecklingens period.
De följande 50 åren,äro ungdomsåldern.
Vid 75 år har den mogna åldern inträdt.
Och först vid 125 år är man gammal.
Som i dessa dagar konung Oscar firat sin 75-åriga födelsedag önskar jag, att han äfven en gång vid fyllda 125 års ålder må lyckligt ingå i sin ålderdom.
Och sålunda må han visa mänskligheten, att min poesi är verklighet, och dedicerar jag härmed mitt poem till hans maje- stät Oscar II. » Den lyckade festen slutade med en musikaf- delning, där bland annat den vid ambassaden an- ställda persiska musiken lät höra sina underbara instrument.
Mellan musiknumren besökte gäster- na prins Mirza Riza Khans rika samlingar.
Bland de inbjudna märktes svenske ministern härstädes, baron Beck-Fries, och vice konsuln grefve Birger Mörner.
Cric-Cric.
2 / ^ c / 2 b&gt;?
~ &lt; ^ .cl M4V MELINS STENOGRAFI I FEM LEK- TIONER.
D EN TID är förbi, då stenografien var en fär- dighet, nyttig blott för yrkesstenografer.
På de mest skilda områden gör sig nu be- hofvet gällande af att kunna skrifva fortare än det med vanlig skrift är möjligt.
Vi tro oss därför göra många af våra läsare en verklig tjänst genom att här i fem lektioner göra det möjligt för dem att på egen hand lära sig Melins stenograf !.
Ja vi tro, att det äfven för den, som på grund af ringa skrifgöromål aldrig tänker blifva stenograf, kan vara af intresse att få ett begrepp om, hur en snabbskrift är hopsatt; och hvar och en som ordentligen genomgår dessa fem lektioner skall förvånas öfver hur mycket enklare, än man i all- mänhet föreställer sig, ett stenografiskt system kan vara.
Dock må ingen föreställa sig, att han är verk- lig stenograf, därför att han kan läsa och skrifva stenografi, ty för att handtera de stenografiska tecknen med sådan lätthet som behöfves för att kunna följa en talare, fordras naturligtvis mycken och långvarig öfning.
Detta bör emellertid icke afskräcka någon från att lära stenografi, ty efter några veckors öfning skrifver ni fortare än med vanlig stil, och om ni sedan blott vid alla möjliga tillfällen vill använda stenografi, så får ni ju den ytterligare behöfliga öfningen, utan att därpå ned- lägga någon särskild tid; så småningom ökas er förmåga att skrifva fort, och en vacker dag är ni en skicklig stenograf.
FÖRSTA LEKTIONEN.
/ a- .&amp;• a- 0 / - v sisu- ns *) Tecknen för » e » och » ä » skrifvas nedifrån uppåt.
ingalunda oansenlig volym på öfyer 300 sidor ut- gifvits från Alb.
Bonniers förlag.
Äfven här ryckes läsaren med genom en liflig och målande stil, som intet ögonblick låter intresset slappas, under det förf.
fogar drag till drag af den store diktarens lekamliga och andliga bild, till dess den står inför oss lika hög och helgjuten som den af sonen-bildhug- garen formade bronsstoden vid Helsingfors espla- nad, » dock icke förnämt nedblickande, aristokra- tiskt ensidig, utan kärleksfullt förstående, en folkets, de ringas och försakandes vän ».
Vår framstående essayist och litteraturkritiker hr Hellen IAndgren slutligen är det vi ha att tacka för, att äfven Sverige, det gamla moderlandet, på bemärkelsedagen fått fästa en värdig litterär hyll- ningskrans vid sockeln af sin ryktbare ättlings min- nesstod.
Johan Ludvig Buneberg, ett skaldeporträtt, lyder titeln å hans nyss utkomna bok (Ljus förlag).
Om själfva upphofvet och den ledande tanken för sin framställning säger författaren själf: » Att Rune- berg är ungdomens skald är nog sant, men han är i lika hög " grad den mogna ålderns diktare.
En bok, som vill i korthet och populärt skildra hans lifsverk och hans personlighet, måste hålla i sikte dessa bägge synpunkter, den får hvarken utelämna det ungdomliga hos honom eller denna andliga mognad, som är så storartad, så klassisk och monumental.
Och kanske har Runebergs minne lidit ej så litet af, att han blifvit för mycket skolskalden, som kommenterats och lästs på läx- ttmmarne. » Utan tvifvel har förf.
endast allt för rätt häri.
Redan för några år sedan vid sina i Stockholm hållna föreläsningar på borgarskolan fann han också okunnigheten så förvånande både om dik- tarens egendomliga personlighet och om idéström- ningarna i hans skaldskap, att han fattade före- satsen att till årets Runebergs-jubileum utgifva en bok, som kunde tjäna som en vägledning och en inblick, njutbar lika väl för den mognare ung- domen som de äldre och med något litet af den hänförelse, som meddelar sig från de rätt förstådda dikterna och skaldens egen flärdlösa personlighet.
Enhvar, som tar del af hr Lindgrens verk, skall också med tacksam glädje erkänna, att han väl fyllt sin vackra uppgift och att från sidorna af hans Runebergsstudie sveper en värmande fläkt afbesjälad förståelse och smittande entusiasm.
• J. N — G.
PRÄSTEN Sedan ofvanstående exempel noga genomgåtts; bör ni till stenografi öfverföra nedanstående ord hvilka i nästa nummer af Idun återfinnas på steno- grafi: år ler lär mara mala alla mil lim lilla rara rem ram ramar mål harm ko ok haka aga laga äga ringa dag glad leda lida mata meta mäta mitt hitta tinga timmar marmor amma melodi Irma Elma Hilda.
(Forts.) RUNEBERGS-LITTERATUR.
TTUNDRAÅRSDAGEN af Johan Ludvig Rune- bergs födelse har att uppvisa icke mindre än trenne biografiskt-litterära studier öfver den store skalden, hvar för sig beaktansvärda tillskott till den Runebergs-litteratur, af J.
E. Strömborg, C.
R. Nyblom, C.
G. Estlander m.
fl., vi redan tidi- gare äga.
Främst bland dessa, med hänsyn till så- väl hela anläggningens monumentalitet som ut- förandets motsvarande storlinighet, är att nämna professor Werner Söderhjelms på uppdrag af Sven- ska Litteratursällskapet i Finland utgifna mono- grafi: » Johan Ludvig Buneberg, hans lif och hans diktning », af hvilken första bandet i dagarne ut- kommit (i distribution för Sverige på Wahlström &amp; Widstrands förlag).
Den ståtliga volymen — närmare ett hälft tusental sidor i stor oktav — omfattar det första stora skedet af Runebergs lif och skaldskap, från barna- och skolåren i Jakob- stad, Uleåborg och Vasa, genom akademitiden i Åbo och — efter universitetets flyttning — Hel- singfors till lektorsutnämningen år 1837 och afflytt- ningen till Borgå.
Med vetenskapsmannens grund- lighet och vida vyer förenar det intressanta arbe- tet den utmärkte skriftställarens underhållande framställningskonst, hvilket gör det i bästa mening populärt och lifligt spänner förväntningarna på den ännu återstående delen.
Mindre omfångsrik till anläggningen, men där- för icke mindre beaktansvärd och särskildt som folkbok synnerligen lämplig, är lektor Eliel Vests i Vasa » biografiska teckning » Johan Ludvig Buneberg, hvilken, försedd med skaldens porträtt, vyer från hans skilda hem, autografer m. m., i en i och för sig TELSE I SATARAGUNDA.
BERÄT- F Ö R IDUN AF MARIA JOUVIN.
D E T T A H Ä N D E SIG, när min farbror var präst i Sataragunda socken.
Prästen i Sataragunda prästgård hade flere egenheter (d. v. s. han var ej lik annat folk), och för att säga sanningen hade min farbror verkligen ganska fantastiska åsikter och icke minst i de stycken, som gällde religion och religionsväsen.
Han var rent af presbyterian och ville bland annat, att t. ex. mässan med därtill hörande ceremonier skulle inskränkas så mycket som möjligt, och att den på intet vis finge anses som en religionshandling; själf ansåg han den både afgudisk och hednisk och ville absolut ha bort den, och det var just under den sommar jag här vill tala om, som han hade föresatt sig att göra de mest genomgripande förändringarne vis å vis guds- tjänsten i Sataragunda kyrka.
Denna sommar kom jag just att vistas i Sataragunda prästgård, ditskickad af min far för att i denna aflägsna och till intet äfven- tyrligt frestande ensamhet förkofra mig i några ämnen, i hvilka jag var ohjälpligt efter.
Jag var gymnasist den gången.
Sataragunda prästgård låg idylliskt vackert intill en videbevuxen, smal, slingrande å vid utkanten af socknen, men omgifningarna voro dystra och gåfvo ett nordländskt landskaps beklämmande och tunga intryck.
Som min farbror varit här under åtskilliga år, hade han haft tillfälle att ordna litet af hvarje efter sin egen smak, och prästgården före- tedde därför någonting ganska originellt; det gamla corps de logis ' et var för länge sedan öfvergifvet — en utom all beskrifning för- argelseväckande anblick för församlingsborna
— 65 — — och ett nytt boningshus uppfördt vid ut- kanten och alldeles intill ån i den nya träd- gården.
Min farbror hade under sin tidigaste ung- dom ifrigt agnat sig åt och studerat skilda länders arkitektur och särskildt den öster- ländska och gammalbyzantinska primitiva stilen i Rysslands äldsta kyrkor och kloster, och denna utpräglade smak för ett område, som egentligen borde blifvit hans verksam- hetsfält, följde honom genom åren och tog sig icke minst uttryck i prästgårdens nybyg- gen, som verkligen företedde en afgjordt orien- talisk prägel, uppförda som de voro af ohuggna stockar och med gröna svängda tak och för- gallrade svalgångar.
Men kanske var det också det yttre land- skapets karaktär, som han tyckte behöfde lif- vas upp litet, och ej blott en under många år undertryckt fantasi och smak, som togo sig uttryck i dessa n y b y g g d a hus af afgjordt asiatiskt skaplynne, hvilkas skarpa, mogna färger redan på långt håll drogo blicken till sig.
Den östra sidan af hufvudbyggningen, som var utsvängd i en djärf halfcirkel, hade emellertid — ett grymt ödes ironi — blifvit struken med äkta svenskartadt rödt — » bondsk rödfärg » kallade farbror färgen — af brist, när tillgången på de lysande utländska fär- gerna tagit slut och han ej haft råd till att rekvirera nya sådana.
Jag vill här blott till- lägga att denna s. k.
» aula » med sina svensk- röda, tunnstrukna väggar verkade synnerligen barbariskt asiatisk.
Till slut och till råga på det allmänna missnöjet lät han i den äldsta delen af trädgården uppföra ett lusthus, — ett litet tempel i kinesisk stil — eller liknade det kanske snarare en mandschurisk pagod, — och härinne var det, han på de korta fri- stunder han unnade sig, var sysselsatt med att för tryck fullborda ett arbete, som under många år sysselsatt h o n o m: » planordningen i den byzantinska monumentala byggningen, med dess färgprakt och linjeornament. » * Genom en djup, skum dal, där åsarne trängde sig så nära samman, att det knappt gafs plats för den smala körvägen i dalbott- nen, nalkades jag en stilla kväll strax efter midsommar Sataragunda prästgård, redan på långt håll varskodd om dess närhet genom det kinesiska lusthusets förgyllda tak, som i aftonsolen blixtrade fram mellan en hel skog af vilda, blommande körsbärsträd.
Utom mig hade prästen i Sataragunda denna afton redan mottagit en annan gäst, den enda dottern, som efter moderns död uppfostrats fjärran från hemmet och nu återkommit för att stanna där.
När jag k o m fram till gården, hade man, ehuru det ej var sent, redan gått till hvila, endast farbror själf var ännu uppe, mötte mig vid trappan och välkomnade mig samt förde mig in i husets långa, låga sal.
Sedan han ännu en gång bedt mig vara välkommen och uppmanat mig att förse mig af det rik- ligt dukade bordet, började han oroligt vanka fram och tillbaka mellan den öppna, murade spiseln och den låga ingångsdörren med de giönmålade tvärbjälkarna omedelbart under takpartiet.
Medan jag satt till bords, hade j a g godt tillfälle att betrakta honom.
Vi hade aldrig träffats förr, min fars ende bror och jag, och man kunde j u tänkt sig, att det naturligaste nu varit, att han frågat efter och gjort sig underrättad om de enda släktingar han hade i världen, sin bror och dennes familj; så var dock ej fallet.
Med oroliga steg mätte han rummet fram och åter, stannande då och då för att m e d handen öfverfara de egendomliga, djupfärgade snide- rierna öfver de låga, smårutade fönstren.
Rörelserna voro nervösa och flyktiga, och figuren föreföll i anseende till rummets ringa höjd skenbart lång och var mycket mager; ansiktet var skägglöst och af en bleknad, gul färg, ögonen svarta, genomträngande, m e d lysande, feberaktiga pupiller.
Plötsligt stannade han midt framför mig på andra sidan bordet, och de svarta ögonen liksom sökte bottnen af min unga själ.
» Om du skulle hjälpa henne att trifvas här, så att hon stannade! » Och han började åter sin gång bordet rundt.
» Jag tror aldrig, att hon skall komma att trifvas här, » fortsatte han, » jag är öfvertygad därom, j a g såg det med detsamma; hon var icke heller nöjd med den nya bostaden, och ändå har hon fått det vackraste rummet med den härligaste utsikten.
Men, » och han stan- nade åter framför mig, » hon är född och har tillbragt hela sin barndom i det gamla huset, ser du, och modern dog där, därför finnes det väl vissa nervtrådar, som draga henne dit. » Han tycktes rent utaf ha glömt, att j a g var en främling och n y k o m m e n; alla hans tankar rörde sig uteslutande kring den åter- komna dottern.
» Du måste i alla fall hjälpa mig med det här, » fortfor han, » du måste lofva mig det I Du spelar j u bra fiol, skref din far, Babette älskar musik lidelsefullt, hon ville j u gärna ha ägnat sig helt däråt, men — nåja — det har varit så mycket utgifter, » han gjorde en betecknande gest, » det kostar pengar att bygga hus, ser du, min gosse; i alla fall har jag lyckats skaffa henne ett utmärkt instru- ment, nåväl, ni skola musicera tillsammans, och Babette skall i denna förströelse finna det mindre ödsligt här i Sataragunda. » Jag visste éj alls, hur gammal min kusin var, min far hade väl nämnt något därom, men j a g hade ej fäst mig därvid, då j a g ej alls vetat att vi skulle träffas, men när j a g tänkte på mig själf, blef jag ganska betänk- sam, jag — en ung gymnasist — som långt hellre gick på äfventyr — på språng efter räf och lo — än jag hade lust att sällskapa med en ung flicka, hon måtte nu ha varit aldrig så musikalisk.
Jag mumlade emeller- tid några blygsamma » ja » till min farbrors önskan, hvarpå jag reste mig från bordet och blef följd till en annan mindre byggning tvärs öfver gården, där gästrummen voro belägna och där farbror omedelbart lämnade m i g efter att ha bjudit mig god natt.
När j a g krupit till kojs, gjorde min ung- domliga hjärna några minuters betraktelser, först öfver den underliga stolpsängen med de grinande faunhufvudena under det snidade taket, som tycktes önska mig en allt annat än lugn natt, och så öfver allt annat under- ligt och ovanligt j a g sett af byggnader och husgeråd i detta det underligaste af alla hus, och sist — men icke minst — öfver att j a g ej, som j a g trott, skulle få sköta mig själf som jag ville här borta i ensamheten, utan vara tvungen att sällskapa med en ung dam.
Och jag somnade med en tung suck.
Jag behöfde dock ej alls ha fruktat någon- ting i den vägen, ty hade jag väntat att träffa min kusin Babette följande dagen, så hade jag misstagit m i g; hon syntes hvarken till då eller de därpå följande dagarne.
Och far- bror träffade j a g blott under måltiderna och äfven då oregelbundet; det föreföll nästan, som jag varit ensam i det underliga huset.
Det blef således godt o m tid att i ostördt lugn kunna läsa och att sköta mig efter min IDUN 1904 egen smak, men hur det var, började äfven mina unga nerver att ta intryck af detta dofva lugn, som hvilade öfver Sataragunda prästgård.
Fastän socknen var stor, kom jämförelsevis ej mycket folk till gården, och de som kommo voro blott sådana, som nödvändigtvis tvinga- des till prästgården; det var som man dragit sig för att närma sig de lysande byggningarna.
Någon gång mot natten kom dock en eller annan vandringsman, någon enslig vagabond, som hemlös färdades kring vägar och stigar och som visste, att han skulle finna en bädd, en mugg mjölk och ett mjukt bröd i Satara- gunda prästgård.
Tiden gick; fjorton dagar hade jag redan tillbringat i Sataragunda prästgård, men Ba- bette hade jag ej ännu sett, och sedan den första kvällen hade farbror ej heller talat nå- got om henne.
Men för hvarje dag, som gick, syntes han nervösare och blekare.
Jag visste icke hvad j a g skulle tro, ibland undrade jag, om Babette var sjuk; eller hade hon kanske mig ovetande åter lämnat hemmet.
Jag ville också gärna ha frågat farbror något därom, men kom mig ej för, jag kände honom så litet, och hans ansikte blef med hvar dag allt mera lidande och allvarsamt.
En kväll, då jag efter mina ströftåg kring bygden återvände genom den gamla trädgår- den, fann jag honom i lusthuspagoden, syssel- satt med sitt manuskript om planordningen i den byzantinska byggnadskonsten.
Då j a g strök förbi under det blommande guldregnet utefter det lilla templet, hörde han mig och ropade in mig.
» Du går för dig själf, min gosse, och det kan j u inte hjälpas, här är ensamt och öds- ligt och skall väl så förbli; innerst inne i oss gå vi väl alla också för oss själfva, hvar och en på sitt sätt; Babette har också gått för sig själf i mer än fjorton dagars tid nu.
Hon går där så lugn och säger, att hon trifs bäst med att ha det så — men jag känner henne — det är ett falskt yttre lugn, som inte finner motsvarighet inom henne; det är moderns oöfvervinneliga oro och längtan bort, som går igen. » Han blickade trött ut genom det fina i ljus- rödt målade trägallret, genom hvilket afton- himlen skymtade i glasgrönt.
» Och hvad skall jag göra?
Dit, hvarifrån hon kommer och dit hon längtar tillbaka, där har jag inte längre råd att låta henne vara. » » Skulle Babette ej ha roligt af att få komma ut bland bygdens u n g d o m?
» framkastade j a g blygt.
» Nej, det går inte; inte skulle hon heller vilja eller ha lust till det — och lika mycket, som man drar sig för Sataragunda underliga präst, lika mycket skulle man dra sig för dottern.
Babette skulle få umgälla alla mina hedniska och konstbesynnerliga tilltag, som man här kallar det.
— Men det skall inte hindra mig, hvad de än säga, » tog han i hårdt, » o m söndag skall det ej bli någon altartjänst i Sataragunda kyrka, för så visst som j a g är präst där. » Och han höll ord, tredje söndagen efter trefaldighet hölls det året gudstjänst utan altartjänst i Sataragunda kyrka.
Och kanske hade man anat något i bygden om detta, ty mot vana var kyrkan fylld af folk, som an- tagligen kommit för att vara vittne till den förargelseväckande och kränkande gudstjänsten.
Den dagen såg jag Babette första gången, hopkrupen som en skrämd fågel och alldeles ensam längst in i prästgårdens höga bänk; böjd under faderns ljungande ord, hvilka som stålklingor skuro den unkna luften i kyrkan, och böjd under känslan af församlingens dofva
IDUN 1904 — förbittring och hårda nyfikenhet.
Själf hade jag satt mig på afstånd från det hela under murkrönet i det gamla vapenhuset, men jag förnam de hvassa blickarna, som flögo mellan prästen och dottern i den höga bänken, och jag hörde skräddarens ord vid utgången efter predikan — han som brukade tala på böne- mötena — » svimmel, svammel, fräckhet och gudlöshet, nu ha vi haft nog af den prästen i Sataragunda. » Samma afton återsåg jag Babette, hon satt på trappan till det öfvergifna huset i den gamla trädgården och i samma samman- sjunkna ställning som under förmiddagen i kyrkan, jag hade gärna velat gå fram, men vågade e j, j a g såg på darrningen öfver skuld- rorna, att hon snyftade.
Och hvarje dag gick hon sedan oförmärkt dit under de slokande pilarne, som släpade sina silfvergrå grenar i åns plaskande vatten, jag såg henne hvarje kväll, men vågade mig aldrig fram, utan smög tyst förbi i skuggan af den förvildade törnhäcken.
— — Och hvarje kväll såg jag henne gråta på den hvitmålade, förfallna trappan, öfver hvilken kvällsvinden hvisslade en ve- modig melodi genom en brusten ruta i ve- randans fönster.
(Forts.) T7 UNGL.
TEATERN.
Som vi i förra numret om- nämnde, har k. teatern för ett par gästupp- trädanden engagerat den franska sångerskan m:me Jeanne Maunay.
Föregången af synnerligen en- tusiastiska loford, senast från Köpenhamn, där hon konserterat, motsågs hennes uppträdande med en viss spänning.
Till fredag-ens föreställning, då m:e R. härstädes första gången uppträdde som Elsa i » Lohengrin », hade ock infunnit sig en talrik pu- blik, hvilken tycktes lifligt intresserad för den främmande sångerskan.
M:me R:s framställning af Elsa kan ock närmast betecknas som synner- ligen sympatisk.
Den mörkfärgade och omfångs- rika stämman är i sig själ!
god och jämnt utbil- dad, om man ock skulle önska en annan, mindre instängd tonbildning.
Stämman äger äfven till- räcklig styrka att utan forcering tränga igenom i ensemblen.
Hvad man däremot kan anmärka på är frånvaron af hvarje ansats till mezza voce, för hvars användande i ett sådant parti som Elsas dock många tillfällen erbjuda sig.
Vidare märktes ' - V - V - V " - V " - V 5 ^ 5 r VST ^ 5^ - V 5 ^ - V särskildt i höjdtonerna denna tremulering, som väl numera af hvarje intelligent och framstående sångerska borde vara bortlagd.
Intonationen var ock stundom för låg.
Måhända kunna dessa brister delvis tillskrifvas ett första uppträdande inför en alldeles ny publik.
Spelet verkade vackert och i rena linjer, apparitionen var synnerligen tilltalande och lämplig för en Elsa.
Hvad fram- ställningen som helhet beträffar, måste ock er- kännas, att den vann med hvarje akt.
Sålunda var scenen med Ortrud i andra akten af mycket god verkan, liksom ock scenen i brudgemaket hade vackra poänger.
M:me Raunay rönte i alla händelser lifligt bifall.
— Detta delades med henne af hr Odmann som Lohengrin och fru Jungstedt som Ortrud.
Hr Ö. tyckes bättre än någonsin; blott han nu ock ville anlägga en annan och för den höge Gral-riddaren värdigare mask.
Fru Jungstedts i konstnärligt hänseende oförlikneliga Ortrud är för väl känd för att närmare behöfva omnämnas.
En präktig Telramund är naturligt- vis också hr Forsell, som dock denna afton råkade ut för det missödet att i andra akten försumma sin entré, hvarigenom en högst pinsam situation uppstod, som ej heller förbättrades, då han ändt- ligen inträdde, i det hela den lilla scenen med de fyra medsammansvurna gick totalt sönder.
— Hrr Sellergren och Wallgren förtjäna ock beröm för sin framställning af konung Henrik och hans härropare.
Det hela leddes förtjänstfullt af hr Henneberg.
tist, som, om hon ställdes öga mot öga med den, helt säkert skulle känna sig föga smickrad af sin monstruösa spegelbild.
För öfrigt är stycket rikt på teatereffekter, gör ibland ansatser till något högre flykt, men faller på sin grunda psykologi och sina störande orim- ligbeter.
Fröken Borgström har fått det svåra värfvet att g e lif åt den farliga dämonen i kvinnogestalt, och hon spelar hela tiden med en underton af kallt hån, hvilken uppfattning kan vara så god som någon annan, alldenstund rollen saknar verk- ligt genomförd karaktär.
Totalt blodlös är teater- författaren Altheims figur, och hr Fredrikson, som är van att åtminstone få vara spirituell i de salon- ger han pryder, går här ut och in som en köm- pars och pratar nonsens.
Hr Balme som skåde- spelerskans make är rätt ledsam, och det är ju mindre att undra på, när han fått ett sådant troll till hustru.
Birollerna gifvas bra; särskildt ut- märker sig fröken Ahlander för en ypperligt ska- pad typ af en skvallersjuk gammal adelsfröken.
{^RÖKEN ELLEN BECK gaf i förra veckan en f- andra sångsoaré med romanser uteslutande af den danske komponisten Leopold Rosenfeld, hvil- ken omständighet gjorde programmet ganska en- formigt.
Fröken Becks utmärkta föredragskonst svek dock ej, utan ådagalade ännu en gång hvilken temperamentsstark och röstbegåfvad sångerska hon är på romansens och visans områden.
— M:me Raunays andra gästuppträdande ägde rum i måndags som Elisabet i » Tannhäuser ».
De här ofvan påpekade bristerna röjde sig äfven nu.
Framställningen hade i sin helhet något för litet såväl af inre lif som yttre glans.
Särskildt borde hälsningen till sångarsalen hafva uppburits af mera jublande fröjd, liksom ock i bannlysningsscenen ej spårades den förkrosselse, som väl här bör komma till synes.
Framställningen verkade någor- lunda korrekt, utan att vara medryckande.
Sånger- skan rönte emellertid bifall och fick mottaga blom- mor.
Hr Nyblom, ej fullt disponerad, gaf en god bild af Tannhäuser.
Främst stod dock hr Forsell, hvars framställning af Wolfram var synnerligen väl genomtänkt och i vokalt hänseende välklin- gande.
Något mindre utdraget tempo skulle göra framställningen än bättre.
— Under inöfning vid k. teatern är för när- varande Puccinis opera » La Tosca », hvilken lär komma upp redan i midten af denna månad.
T \ RAMATISKA TEATERN.
» Melinit », drama i f- ' 3 akter af Max Ritter (svenskt original).
Den explosiva titeln, den tyska signaturen och en per- sonalförteckning, som upptog idel tyska namn, gjorde att man på premiären kände sig något osäker inför detta » svenska original », hvars hand- ling till på köpet utspelades i Berlin.
Den sist- nämnda egenskapen var för öfrigt det enda, som var originellt i detta nya alster af svensk drama- tik.
Styckets författarinna, grefvinnan Prozor, född Bonde, har velat skildra en af dessa farliga kvin- notyper utan hjärta, men med godt hufvud, stor äregirighet och hänsynslöst njutningsbegär, som med det fördärfbringande sprängämnets kraft döda männens själar och ödelägga hela familjers lycka och lugn.
Typen är här skådespelerska och på- stås vara modellerad efter en känd finsk scenar- ^ 5 ^ V \ 2 - 5 " 5 " vS " 5 ^ - 5^ vSr 1 66 ?srf ^ FILHARMONISKA SÄLLSKAPET gifver N YA på tisdag sin första abonnementskonsert, hvar- vid programmet upptager » Spökbruden » af Dvöråk och Inledningsscen ur » Baldurs dröm » af Gade.
Det hela ledes af kapellmästaren Rung från Kö- penhamn.
TTkANIEL FALLSTRÖMS tvänne uppläsningsaft- nar i Vetenskapsakademien under den förflutna veckan blefvo en gifven framgång och de tack- samma åhörarne, enkannerligen åhörarinnorna, slösade öfver den populäre skalden ett bifall, som i det närmaste tog formen af ovationer.
Han är också en förträfflig uppläsare, » vår Daniel », och det originella, trygga framträdandet bidrog att från första ögonblicket framkalla den stämning af hjärtlig förståelse mellan publiken och diktaren, som är ett dylikt mötes bästa behållning.
De tre grundtonerna i hans diktning — kvinnan, Stock- holm och dess natur samt kärleken till fosterlan- det — funno en varmt vibrerande genklang hos de allt villigare medryckta lyssnarne, och flere extranummer aftvungos till sist den älskvärde trubaduren.
Det säges nu, att herr Fallström hyser planer att utsträcka sina uppläsningar äfven till en och annan af våra landsortsstäder, Vi kunna icke annat än skänka denna tanke vårt lifligaste un- derstöd, öfvertygade som vi äro, att den allmän- het, som rundt allt vårt land lärt sig älska hans äktsvenska och fagra dikter, med förtjusning skall gripa tillfället att stifta en intressant och mera personlig bekantskap med sångaren själf.
- v ^v- v - " v " v - &gt;v&gt; * - v ' msk.
smör (30 gr. " 2 msk.
mjöl, IV2 Beredning: Äggulorna, vinet, sock- msk.
sirap, 1 kg.
fårbringa, IV2 msk.
bultas på båda sidor och beströs med lit.
god oxbuljong, brynt socker (2 ret, citronskal och saft vispas i en salt, Y2 tsk.
hvitpeppar, 2 lit.
vatten.
peppar och salt.
En stekpanna sättes tsk.
socker, 2 msk.
vatten), 1 knifs- kastrull öfver elden, tills massan börjar Berednin g: Kålhufvudets yttre blad på elden att bli rykande het, biffarna Redigerad af udd cayennepeppar, 3 msk.
sherry.
sjuda, då kastrullen aflyftes och visp- borttagas, de öfriga lossas från stjäl- iläggas och brynas hastigt på båda si- Beredning: Kalfhufvudet, hvaraf ningen fortsattes, tills krämen afsvalnat.
ken och skäras i tärningar.
Smöret bry- dor, hvarefter smöret tillsättes och bif- ELISABKTH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- huden är aftagen klyfves, hjärnan tages Gelatinet spolas med kallt vatten, upp- nes i en järngryta, kålen ilägges jämte farna få steka V2 min.
på hvarje sida.
ur, och hnfvudet sköljes väl samt läg- löses i ljumt vatten och nedröres.
Sist sirapen och brynes väl under flitig De upplaggas, pannan vispas ur med kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR ges i vatten öfver natten.
.
Det sattes nedröres den till hårdt skum slagna rörning.
Fårköttet tvättas med en duk kokande buljong och såsen tillvaratages.
VECKAN 7-13 FEBR.
1904. på elden i det kalla vattnet, saltas och grädden, massan slås i en med kallt doppad i kallt vatten, skares i bitar Löken skalas, skares i skifvor och bry- vatten sköljd form och ställes på svalt och större delen af fettet bortskäres, nes.
Potatisen skalas och skares i skif- Sönclag: " Falsk sköldpaddsoppa.
; då spadet kokat upp skummas det väl, ställe .a.tt stelna omkring 4 tim.
Då hvarefter köttet nedlägges hvarftals med vor.
En pajform smörjes med smör, däri croustader med sparrisstufning:; späckad hvarefter kryddorna jämte de väl ansade puddingen skall stjälpas upp, hålles den brynta kålen i kastrullen.
På hvarje lägges ett hvarf potatis, därpå ' ett rotsakerna och lökarna iläggas.
Soppan rensadel med legymer; mosspudding med får sedan koka tills köttet är mört, då formen omkring V2 min.
i varmt vatten; hvarf kött strös peppar och salt.
Det hvarf biffar och litet lök, så lägges makroiier.
Den serveras med makroner.
kokande vattnet pähälles och anrätt- allt hvarfvis, öfversta hvarfvet bör vara Måndag: Får i kål; fattiga riddare det tages upp och buljongen silas och skummas.
Köttet skrädes, och när det Makroner (f. 6 pers.).
1 hg.
söt- ningen får sakta koka med tätt slutet biffar.
Biffsåsen och vinet hälles öfver.
ined sylt.
lock tills köttet är mört eller omkring Till pajdegen blandas alla ingredien- Tisdag: Kokt torsk med potatis och är kallt, skares det i små tärningar mandel, 1 kkp.
strösocker, 2 ägghvitor.
och lägges i soppskålen.
Smör och mjöl Beredning: Mandeln skållas, torkas 2V2 tim.
Allt det feta afskummas noga serna på bakbordet, och degen utkaflas senapssås; mannagryns gröt med mjölk.
och soppan afsmakas samt serveras.
till Va cm.
tjocklek.
Ett lock till Onsdag: Wieurschni-zel med potatis; sammanf rasas, 1 lit.
af kallbuljongen väl, drifves genom mandelkvarn och formen utskäres, formens kant penslas jämte oxbuljongen tillsättas, och soppan Biff paj (f. 6 pers.).
1 kg.
ben- blandas m e d sockret.
Ägghvitorna vispas soppa på aprikoser.
Torsdag: Ärter med fläsk; sylt- får koka 10 minuter.
Den färgas med till hårdt skum och vispningen fort- fritt innanlår eller fransyska, 2 tsk.
med vatten och deglocket fasttryckes.
cayennepepparn samt vinet och hälles sättes V4 tim., hvarefter äggh vit skummet salt, 1 / 2 tsk.
hvitpeppar, 2 msk.
smör Med en gaffel göres 4 å 6 hål i degen, pannkaka.
öfver köttet i soppskålen.
Soppan ser- försiktigt blandas med det öfriga.
Af (40 gr.), 1 / 2 portug.
lök, 1 lit.
potatis, så att vid stekningen bildade gaser må Eredag: Biffpaj; vinsoppa.
Lördag: Blodpudding med skiradt veras, orn så Önskas med hådkokta ägg- massan lägges med en tesked små runda V2 del.
franskt vinl, 4 del.
svag buljong kunna bortgå.
Pajen garneras med fa- soner af degen, hvilka fästas med ägg- gulor.
klickar på en väl rengjord, smord och (kokt på senor och hinnor).
smör; saftsoppa.
hvita.
Den öfverpenslas med vatten och mjölad plåt.
Ka,korna gräddas i svag P a j d e g: 1 hg.
kokt, kall, rifven po- Mosspudding (f. 6 pers.).
4 ägg- RECEPT: gräddas d god ugnsvärme omkring 1 ugns värme och äro färdiga, när de tatis, 1 hg.
smör, 1 hg.
hvetemjöl.
Falsk sköldpaddsoppa (f. 6 gulor, IV2 del.
sherry eller marsala, 120 tim. pers.).
1 gödkalfhiifvud, 3 lit.
vatten, gr. strösocker, skal och saft af V2 släppa plåten.
Beredning: Köttet tvättas med en Får i kål (f. 6 pers.).
1 litet kål- 1 msk.
salt, 6 hvit pepparkorn, 2 mo- citron, 3 del.
tjock grädde, 5 blad ge- duk, doppad i hett vatten, skares i hufVud, 3 msk.
smör (60 gr.), 1 — 2 omkring 2 cm.
tjocka skifvor, hvilka rötter 1 litet selleri, 2 rödlökar, IV2 latin.
K Ö K S A L M Ä N Ä C K
