# ID: svediakorp-per1585
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,182
# sentences: 1,059
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


ning som herren till det gamla Upplandsgodset Hakunge och störste del- ägaren i ett stort affärs- företag kommit att få göra.
Med denna lilla reser- vation för det bistånd han på sin offentliga bana från början haft i en gynnsam ekonomisk ställning, så måste Wilhelm Walldén mer än de flesta sägas ha visat, hvad en svensk tidningsman i sin prydno kan bli.
Han står nu, vid sitt afsked från den svenska pressen, såsom dess kanske allra förnä- maste representant.
Han träder tillbaka från arenan — helt visst för att icke ånyo beträda den — och som en riddare sans re- proche saluteras han af alla dem, som ännu förblifva på rännarbanan.
" The first gentleman of the Press " — hvilken journa- list har icke hört eller själf fällt detta uttryck om Dag- bladets nu afgångne redak- tör?
Och man har då ta- git ordet gentleman i dess vidsträcktaste betydelse — icke blott såsom beteck- ningen för den, hvars yttre väsen bär bildningens adelsmärke, utan såsom en benämning, hvilken om- fattar personlighetens alla faser.
lohan Wilhelm Elis Walldén är född den 17 sept.
1836 och sålunda nu sextioåtta år gam- mal.
Student i Uppsala 1853, tog han kansli- examen och inträdde i civildepartementet m. fl.
verk 1857.
Han hade hunnit ett stycke på en lofvande tjänstemannabana — han tjänst- gjorde som t. f. i departementet vid expedi- tionen af kommunala ärenden och biträdde lagutskottet 1868 med uppsättande af det stora betänkandet öfver kommunallagsmotionerna - men lämnade denna för att ägna sig åt ett yrke, som var hans faders och äfven varit hans två farbröders.
Wilhelm Walldén hade väl tidigare, kanske ganska flitigt, medverkat i den tidning, Stockholms Dagblad, som fadern J.
A. Walldén under en trettiofemårig redak- törstid arbetat upp från ett obetydligt kungö- relseblad till en för sin tid särdeles välskött annons- och nyhetstidning.
Men från året 1869, då han för femton år framåt blef tid- ningens redaktör, ansvarige utgifvare och snart äfven ägare, så var den yngre Walldén blifven tidningsman helt och fullt.
Det var under denna tid som hans tidning fick heders- namnet " Sveriges Times ", sedan den genom W.
Walldéns talang och bemödanden " fått anse- ende såsom en af landets största och mest inflytelserika tidningar.
Redan samma år han öfvertagit Dagbladet fick Walldén en plats bland Stockholms stads- fullmäktige, som han i tvänne långa perioder tillhört, och af hvilka han hedrades med flere viktiga förtroenden; bl.
a. var han från 1890 i flere år framåt ordförande i drätselnämndens första afdelning.
Invald i riksdagens andra kammare år 1872, väckte han genast uppmärksamhet genom en religiöst frisinnad motion angående upphörande af främmande trosbekännares skyldighet att deltaga i aflöningen af svenska kyrkans-, prästerskap.
Motionen föll, men försvarades, WILHELM WALLDÉN.
Såsom gentleman har Wilh.
Walldén städse med så mycken vältalighet och talang, att.
framträdt icke blott " i åthäfvor ", utan ock " i motionären för framtiden var försäkrad om TT EN tidningsman i Sverige når höga förtroendeposter och utmärkes med för- anda och sanning ".
Hans penna, hvars alster kammarens öra, då han, icke alltför ofta., nämliga nådevedermälen är som bekant inga- enstämmigt erkännas vara präglade af en uppträdde.
lunda vanligt.
Att en sådan, såsom t. ex. i ovanlig formell talang, har under de många Efter fyra års riksdagsarbete lämnade Wall- England, eller i våra skandinaviska grannlän- årens trägna verksamhet aldrig lånat sig åt dén 1875 samtidigt riksdagen och stadsfull- der, kan nå en hög förvaltningspost och bli något, som stode lägre än hans samvetes mäktige, och sedan han 1884 af hälsoskäl exempelvis minister, är ju här nästan uteslutet.
fordringar.
Och öm om sin egen öfverty- öfverlåtit redaktörskapet af Dagbladet i andra Han måste åtminstone ha något annat lefnads- gelse, har han aldrig heller sökt tvinga sina händer, bosatte han sig ute på sitt efter Det har icke händt, att fadern ärfda Hakunge.
Tre år senare finna kall bredvid, någon annan ställning förutom medarbetares.
han föreslagit dem att skrifva i en riktning, vi honom emellertid återbördad till det po- tidningsmannens.
Då Wilhelm Walldén, som med denna om deras åskådning, håg och samvete ledde litiska lifvet — det var vid majriksdagen månads ingång lämnat redaktörskapet vid dem i en annan.
Detta är ju något som i 1887 — och redan året före detta hade han Stockholms Dagblad, nu som första-kammar- grunden synes så enkelt och naturligt, men återinträdt i stadsfullmäktige.
Vid majriks- dagen talade han bl.
a. i teaterfrågan, för ledamot tillhör riksdagen och i öfrigt kan se hur ofta göres ej motsatsen!
I detta afseende, menar jag, står därför Wilh.
hvars lösning i den riktning det sedan skedde tillbaka på en lång rad af offentliga eller offi- ciella förtroendeuppdrag, så är det förvisso Walldén som ett godt och ädelt föredöme för han på flere sätt varit verksam.
Han fram- icke ensamt hans tidningsmannagärning som svenska tidningschefer.
Liksom äfven den trädde under sin följande riksdagstid ej så föranledt, att hans begåfning och arbetskraft arbetande journalisten kan känna sig trygg, synnerligen ofta, men kämpade flere gånger så flitigt tagits i anspråk.
Som tidningsman då han till mönster i lättläst, men tillika sakrik energiskt på frihandelssidan i tullfrågor, lik- utan annat kapital än sin fint skurna penna behandling af ett ämne, i god svensk journa- som han äfven i skrift talangfullt förde före- hade han väl kunnat göra sig bemärkt — listisk stil och språkbehandling, väljer de poli- ningens mot lifsmedeltullar talan.
och hade utan tvifvel gjort det — men skulle tiska ledare och andra artiklar, som flutit ur Det kan också vara värdt att ihågkomma, knappast hafva fått tillfälle att deltaga i all- Walldéns penna.
att Walldén hört till dem, som kraftigt, ehuru männa ärendens afgörande i sådan utsträck- tyvärr utan framgång, satte sig emot det A
IDUN — 1904 olycksaliga Helgeandsholmsförslagets förverk- ligande.
Som stockholmare och som fint konstnärligt bildad man kunde han icke lämna vandaliseringen utan gensaga.
Sedan tolf år tillbaka är Walldén numera ledamot icke af andra, men af första kam- maren.
Han tillhör där tillsammans med Hugo Tammr m. fl.
meningsfränder den mino- ritet, som kämpar en ojämn strid med de inträn sigente, och har i allmänhet icke myc- ket ofta låtit höra sig, kanske på grund af att han i sin tidning ägt ett språkrör för sina meningar.
Sedan Stockholms Dagblad i sjutton år redigerats först af C.
W.
Montan och sedan af brodern G. O. Montan, återtog Walldén för tre år sedan dess ledning och har under den gångna tiden, fast redan åldrig, satt in sin stora förmåga för att åter lyfta tidningen till samma position som den under hans förra chefstid innehaft, men under mellantiden små- ningom börjat förlora.
Genom detta sitt in- gripande torde han åt efterträdaren d:r Karl Hildebrand ha beredt väsentligt större möj- ligheter för ett framgångsrikt arbete, än om det gällt att öfvertaga tidningen omedelbart efter den förra regimen.
Om Walldén som redaktör och tidnings- man har jag redan talat, och jag tror att ingen af dem, som fått träda i närmare be- röring med honom på detta område, skall jäfva de ord, som härofvan äro sagda; säkert göres detta icke af någon bland hans redak- tionella biträden.
Att en så harmonisk personlighet som Wil- helm Walldén också omgifves af ett har- moniskt och lyckligt familj elif är väl på en gång följd af och förutsättning för hans väsen och karaktär.
Hans litterära och konst- närliga intressen — W. är som bekant sedan 1889 ordf. i Nationalmusei nämnd — liksom äfven och ej mindre hans allmänt humani- tära och filantropiska delas där med honom af hans maka fru Ebba Walldén, f. Langen- berg, och tvänne döttrar, af hvilka den ena är gift med öfverstlöjtnant H. E.
Hult, den andra, fröken Ebba Walldén, under olika signaturer gjort sig litterärt bekant.
Sonen Jon Walldén är löjtnant vid Lifregementets dragoner.
Men det är väl knappast det vackra och med konstsamlingar smyckade hemmet i sta- den, som riktigt bjuder Wilhelm Walldén den käraste tillflyktsorten på äldre dagar.
In- tresserad landtbrukare, längtar ban till sitt kära Hakunge, där han plägar tillbringa som- rarne och all ledig tid, och det blir väl för- nämligast där han kommer att njuta det • otium cum dignitate, som numera hufvud- sakligen endast senatorskapet kommer att för jiågra få månader af året afbryta.
V. L — T.
Ett pris af Femtusen (5,000) kronor är i Iduns nya för litterära pristäfling utfäst den bästa svenska originalroma- nen af ungefär 300 sidor vanlig bokoktav.
Täflingstiden utgår den 30 juni 1905.
När- mare program och bestämmelser återfinnas i Idun n:r 41 för innevarande år.
JfUa våra författare och författarin- nor inbjudas att deltaga!
548 — HVAD DE KVINNLIGA RÖSTRÄTTS- FÖRENINGARNA VILJA.
pÖRENINGEN FÖR KVINNANS POLITISKA RÖST- R Ä T T har i dagarna haft sammanträde under ord- förandeskap Montelius af fru gaf Emelie Bromée, hvarvid fru Agda en skildring af årets kvinnliga interna- tionella rösträttskongress i Berlin, fil.
d:r Lydia Wahl- ström redogjorde gressen för den internationella kvinnokon- därsammastädes, och fröken Gertrud Adelborg kastade en återblick på kvinnornas rösträttsmöte i Göte- borg i somras.
Den kvinnliga rösträttsrörelsen i Sve- rige två är omfattar endast år gammal, men redan 30 lokalafdelningår.
mindre än landsföreningen Af dessa hade ej 16 sändt ombud till mötet i Göteborg, ett talande bevis på det stora intresse, hvarmed de sven- ska kvinnorna omfatta denna rörelse, och den politiska mogenhet de uppnått.
Helt visst ha dock allt för många svenska kvinnor ännu en rörelsens skef uppfattning innebörd, och af den kvinnliga rösträtts- för dem torde nedanstående utredning af " hvad de kvinnliga rösträttsföreningarna vilja " måhända ej vara utan betydelse: Bland de till Berlinkongressen sistlidne juni månad inbjudna talarinnorna befann sig en mulattska.
Hon började sitt anförande med ungefär följande ord: " Om icke 1865 års krig varit, så stode jag icke nu har inför er, utrustad med de företräden, som uppfostran och bildning kunna skänka, utan jag arbetade som slafvinna på ett plantage i sydstaterna. "
Hennes ord kunde icke undgå att göra ett djupt intryck på åhörarna, helst som den talande var en intelligent och framstående kvinna, som man visste hade uträttat ett godt och oförskräckt arbete för höjandet af den svarta rasens ställning.
Man gladdes ofrivil- ligt vid tanken på att negrerna i Förenta sta- terna nu ej längre äro i saknad af de mänsk- liga rättigheter, som ju böra tillkomma alla fullt utvecklade, arbetande individer, utan åt- skillnad till ras.
Och dock vet historien att förtälja oss, att då ropet om frihet ljöd bland Amerikas negerslafvar, där funnos många, som ej hälsade det med glädje.
Det var de, som lefde i jämförelsevis lyckliga förhållanden, hade goda herrar, som tänkte för dem och sörjde för dem.
De räddes vid tanken att behöfva bli själfständiga varelser.
Hvad skulle de göra med denna frihet, som de ej fått lära sig att bruka?
Ett liknande förhållande återfinna vi i Ryss- land, då lifegenskapen upphäfdes.
Denna åt- gärd väckte ej heller oblandad glädje.
Mången lifegen bad t. o. m. att få tjäna sin herre som förut.
Han visste ej om någon annan tillvaro och kunde ej vara sin egen herre.
Nu går ett rop ut bland världens kvinnor: " I ären icke blott kvinnor, utan äfven män- niskor, medborgare i samhället.
I boren också hafva medborgerliga rättigheter och bära an- svar för dem. "
Och många kvinnor svara såsom fordom negerslafvarna och de ryska lifegna: " Lämna oss i fred!
Vi äro nöjda med vår lott.
Låt oss njuta vårt ostörda lugn! "
Det är onekligen ganska vackert att vara nöjd med sin lott, men det kan dock inne- bära icke så litet af liknöjdhet, egoism, ja, feghet.
Man frågar icke efter om andra ha lika stor anledning att vara nöjda med sin lott i det samhälle, hvars lagar de äro skyl- diga att efterlefva.
Därför att man själf genom förhållandenas makt sluppit undan trycket af orättvisa lagbestämmelser, anser man sig ha rätt att lefva i en lycklig okunnighet om både att det existerar orättvisa lagar och individer, som lida under dem.
Kvinnorna äro för öfrigt genast färdiga att lugnt slå sig till ro med det trösterika traditionella slagordet: " Kvin- nor behöfva ej bry sig om lagstiftning. "
I MELLINS FOOD sanning ytterst bekvämt!
Men är det verk- ligen också alldeles säkert?
Behöfva icke kvinnorna lyda lagarna?
Är icke en kvinna lika väl som en man skyldig att stå till svars inför strafflagen?
Är icke en kvinna förplik- tigad att fullgöra skattelagens bestämmelser?
" De, som lyda lagarna ", säga amerikanarna, " böra deltaga i lagstiftningen. "
Men hos oss tyckes flertalet kvinnor vara af den åsikten, att mer än hälften af samhällets arbetande medborgare icke bör hafva något som helst att skaffa med stiftandet af de lagar, som de själfva skola efterlefva.
" Den vet bäst hvar skon klämmer, som har den på ", säger ordsprå- ket.
, Om bönderna och arbetarna behöfva vid riksdagen tillvarataga sina intressen, så behöfva också kvinnorna det.
I den mån som deras verkningskrets vidgats, deras ar- bete fördjupats och deras känsfca af individuell själfständighet växt, ha också deras intressen mångdubblats.
Hvem bör arbeta för dem, om icke kvinnorna själfva?
Det är ett stort misstag af makan och mo- dern att tro, att hela hennes värld är den, som omslutes af hemmets fyra väggar.
Vis- serligen måste ju hufvudparten af hennes ar- bete vara förlagdt där, särskildt under den tid, då barnen äro små; men hon får icke glömma, att dessa barn skola fostras till att en gång träda ut i lifvet, ut i världen.
Skall då icke modern fråga efter, hurudan denna värld är?
Skall icke hon, som onekligen utöfvar det största inflytandet på barnets utveckling, kunna dana det och bereda det för utträdet i lifvet?
Att så många ynglingar och flickor lämna sina hem, obekanta med den värld, de gå att lefva i, beror nog till största delen på möd- rarnas traditionella ovetenhet.
Traditionen är en svår fiende.
Den binder med starka, fast osynliga bojor.
Ingen män- niska, hur fri hon än tror sig vara, kan göra sig helt lös ur dess snärjande nät.
Det är nu vordet en gammal tradition, att det är okvinnligt att befatta sig med politiska och sociala frågor.
Troligen har man däri endast sett ett försök att apa efter männen.
All efterhärmning af männen blir ju för kvinnan okvinnlig, lika väl som efterhärmning af kvin- nan skulle bli en för mannen omanlig handling.
Men sådant är lika litet nödvändigt idetstora hemmet samhället som i det lilla hemmet familjen.
Det är ju genom sina olika insat- ser i familjelifvet, som mannen och kvinnan bli i tillfälle att utveckla sina säregna anlag, och det blir först då bådas få komma till sin rätt, som full harmoni uppnås.
Samhället är en stor familj.
För att dess lif skall bli fullt harmoniskt och lyckligt for- dras, att den ena individen icke undertryckes på den andras bekostnad, och att allas anlag och förmåga få fritt utveckla sig.
" Ack ", svara somliga, " kvinnan behöfver intet offi- ciellt inflytande i samhället.
Hon kan uträtta mycket nog genom sin stilla inverkan på mannen.
Många kvinnor veta för öfrigt icke af att de äga kommunal rösträtt.
Hvartill skulle det då gagna att gifva dem ökade rättigheter? "
Det är sannerligen mycket illa att inte ha reda på sina skyldigheter och rättigheter, men om det finns kvinnor, som äro okunniga därom, så följer icke däraf som konsekvens, att de ingenting kunna ut- rätta på det sociala området.
Fastmera tyder det på att kvinnorna ha åtskilligt att lära sig.
De behöfva först och främst lära sig, att de tillhöra icke blott familjen, utan äfven sam- hället, och att det är deras plikt att ta reda på både sina rättigheter och skyldigheter i detsamma.
Att lära dem detta är hvad röst- rättsföreningarna vilja.
Deras uppgift ligger vida djupare, än hvad blotta namnet " förening af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka, — • Jftnnes på Apoteken tamt ho » Speeerihandlamm.
P R O F g r a t i s o c h t r a n c o från Axel Lenmtrand, OJEJHOE.
—
— för kvinnans politiska rösträtt " antyder.
Detta namn har blifvit valdt med tanke på det, som bör vara föreningarnas hufvudsträfvan.
Ty utan politisk rösträtt förblir kvinnan en omyn- dig " samhällsmedlem, vid hvars vädjan intet afseende fästes.
Bismarck har kallat de po- litiskt omyndiga samhällets heloter, det är slafvar.
Till deras röst lyssnar man icke.
Deras åsikter frågar ingen efter.
Men hvad skall den politiska rösträtten gagna kvinnan eller samhället, om hon ej vet, huru hon skall använda den!
Hon måste därför få sina ögon öppnade för före- teelserna på det sociala lifvets område och för den insats, som hon allena kan göra där.
Detta blir rösträttsföreningarnas sak.
De böra verka väckande och undervisande.
Väcka till lif känslan af plikt och ansvar.
En människa bör själf bära ansvar för sina handlingar.
Bort därför med det i det fördolda utöfvade in- flytandet, vid hvilket ofta den maktägande och handlande personen går fri från följderna af sina gärningar!
Makt utan ansvar verkar i längden moraliskt förslöande.
Med rätta talar man föraktfullt om att gå den s. k. fruntimmersvägen.
Den är nedsättande både för kvinnorna och männen, denna i det tysta utöfvade och så mycket beprisade makt, hvilken somliga kvinnor vetat att tillvälla sig och hvarmed de alltjämt tillrådas att låta sig nöja.
Bort med den!
Den fostrar inga ädla och sanna karaktärer.
Ädla karaktärer, det är hvad samhället behöfver.
Ädla och goda män och kvinnor, som skänka det sina krafter och sitt arbete.
Det talas så mycket om att kvinnorna tränga ut männen på det stora arbetsfältet.
Den faran behöfver dock ej vara så stor.
Om blott de båda könen veta att bevara och utveckla sina respektive olikheter och egen- arter, skall det alltid finnas speciellt manliga såväl som speciellt kvinnliga arbetsområden.
Det gäller särskildt för kvinnan att uppsöka dessa och där göra sin insats.
Äfven här ha rösträttsföreningarna sin uppgift att fylla.
Många kvinnor veta icke, hvilka områden som äro dem tillåtna att beträda,- eller hvad de böra sätta in sina ' krafter på att förvärfva åt sig.
Det är här rösträttsföreningarna böra verka upplysande och hjälpande.
Det är absurdt att vilja påstå, att den kvinn- liga rösträttsrörelsen är revolutionär, att den eggar kvinnan till strid mot mannen.
Icke mot honom, men med honom.
Mot gamla fördomar och murkna traditioner vilja vi strida.
I jämbredd med männen vilja vi arbeta på att göra vår gemensamma värld lyckligare och bättre.
T y ingen finns väl, som vill på- stå, att den nu är så bra den kan vara.
Där är ännu mycket, som med mannens och kvinnans förenade ansträngningar kan rättas och utjämnas.
Och icke heller är det på revolutionens väg, som kvinnan skall nå fram till att bli en med mannen i samhället fullt jämbördig individ.
Här är icke fråga om revolution, utan om evolution.
En blick på historien visar oss, huru arbetet för kvinnans höjande långsamt, men säkert skridit framåt.
Vi ha endast att göra vår insats i detta arbete för att främja och påskynda dess utveckling.
— I d u n s 11 — • R o m a n b i b l i o t e k.
I DETTA NUMMER afslutas den lilla tyska novellen * • Martinhagen och vidtager fortsättningen af Axel Lundegårds roman Sagan om drottning Filippa, som härefter meddelas fullständigt i innevarande års årgång.
549 — IDUN " SOM E N B R A N D U R ELDEN ".
SKISS FÖR IDUN A F VILMA L1NDHÉ.
Hvad I hafven gjort en af dessa små, det hafven I ock gjort mig.
M IDDAGSSNÄLLTÅGET från Stockholm ångade neråt landet mellan frusna åker- tegar, brungul barmark, risiga löfdungar och mörk furuskog.
Här och där gåfvo en insjös blygrå vatten eller några röda och grågröna hus- längor omväxling åt landskapet, på hvilket ögat dock snart tröttnade.
Det blåste en bitande kall vind, som bör- jade föra snö med sig; men inne i den nästan fullsatta tredjeklasskupén var det kvalmigt och varmt och alldeles tyst.
Visst sneglade rese- närerna oförmärkt på hvarandra, men därvid stannade det; ty ingen kände sin granne och en hvar hade sitt att tänka på och öfvernog däraf.
Snart nog togos också tidtabeller, tidningar och böcker fram, för att liksom skynda på ti- den; ty ehuru tåget ångade fram med kurir- fart, tyckte ingen enda att det gick tillräckligt fort — det vill säga i kapp med de tankar och den längtan, som i föiväg ilade mot färde- målet, hvilket detta än var — gladt eller sorgligt.
Plötsligt blef det lif i ett klädbylte, hvUket ingen uppmärksammat, och som fått sin plats på en af sofforna mellan en herreman och ett välklädt medelålders fruntimmer.
Det var ett barn, som tillkännagaf sitt uppvaknande och i och med detsamma väckte undran, nyfikenhet och ej så litet missnöje, ty ingen hade anat dess närvaro, och barnskrik hör ej till en järnvägsresas behagligheter.
" Ar du fuflsöfd nu ", sade kvinnan moder- ligt ömt och böjde sig ned öfver den lilla, som lät sig vecklas ut ur själar och filtar, utan att gifva något vidare ljud ifrån sig, och oaflåtligt såg sig omkring med stora, tårfyllda, frågande ögon.
Underligt nog blef barnet från och med detta ögonblick såväl hufvudpersonen inom järnvägs- kupéns trånga värld som föroningsbandet rese- närerna emellan.
Sant var.
att ingen ännu vågade sig fram med några frågor, men at.t alla hade lika svårt att hålla inne med dom; ty den lilla såg så ömkligt klen ut och hade något så lidande, förskrämdt och på samma gång brådmoget i utseende och väsen, att det var svårt tro henno vara dotter till detta — - efter utseendet att döma — välstående, godmodiga och samvets- ömnia äkta par.
Med mjuka, vana händer, barhufvad och utan ytterplagg, för att kunna röra sig så mycket ledigare, sysslade kvinnan med den lilla, som om hon aldrig gjort annat än handskats med barn.
Och dock låg det i hennes sätt att gifva liksom i barnets sätt att mottaga om- sorger ett visst något, som ingaf den skarp- synte iakttagaren den tanken, att dessa båda i grund och botten voro främmande för hvar- andra.
Inte såg det heder ut som om kär- leksfulla modershänder ordnat den lillas dräkt, hvilken, ehuru alldeles ny, gaf det intrycket att plaggen ej hörde rätt ihop och voro allt utom välsittande.
Så mycket tycktes äfven man och hustru ha att orda om den lilla, där de hviskade med hvarandra, att redan detta väckte förvåning.
Och låg det ej, när allt kom omkring, mera medlidande än ömhet i bådas ögon?
" Tag hand om henne några minuter ", bad kvinnan och satte flickan på mannens knä, me- dan hon tog fram en väl omlindad butelj och hällde den varma mjölken i en medförd kopp.
Så började hon mata henne.
Det var en otrolig mängd mjölk och bröd detta barn förtärde med en glupskhet, som gaf ett lystet uttryck åt do vidöppna, gråtfärdiga K O 1904 F * Svart Siden.
Begär solida profver franko af våra garanteradt sidentyger från 9 0 ö r e till kr.
13 PR mtr.
Specialité: Sista nyheter af brud- sällsicaps- och promenadtoiletter, äfven i kulört o c h hvitt.
Sändes tull- o c h portofritt direkt till privata.
Schweizer &amp; Co., Luzern S. 6.
(Schweiz).
Sidentygs-Export.
— Kung !.
Hoflev.
ögonen, hvilka följde skeden under synbar ängslan, att den skulle bjudas för sista gången långt innan hungern stillats.
Och hvilken out- tömlig förvåning sedan i dessa blickar, som hängde fast vid handen, som höll koppen, och de breda ringarne därpå, klockkedjan, den vår- dade kvinnodräkten och det myckna nya i den värld, som uppenbarligen var den lilla helt och hållet främmande.
Och allt medan hon åt, hade de öfriga resenärerna inte ögon eller tanke för annat än denna märkliga tilldragelse, hvilken ofrivilligt väckte hungerförnimmelser, som kommo smörgåspaketer och matsäckar att dyka fram både här och där.
Mätt och nöjdt, med en mjuk filt under sig, satt barnet på soffan, där klädbyltet legat, och lekte med sina egna skor, hvdka väckt en så bottenlös undran, att hon försmått både skallran och dockan, som räckts henne.
" Talar hon inte alls? "
frågade en fryntlig gumma, som inte förmådde styra sin nyfikenhet.
" Nej, hon gör inte det. "
" Hur gammal är hon då? "
" Ett och ett hälft år. "
" En så ' n liten stackare. "
" Det är nog så, tyvärr. "
Den lilla hade glömt skorna och fattat ett krampaktigt tag om dockan, liksom ville hon aldrig släppa henne ur do veka händerna, hvilka hade en förunderlig likhet med skära blomblad.
Så släppte hon henne för skallran, som lockade med sin underliga låt, men ville äga båda och tog en leksak i hvardera handen.
Rådde ej med så mycket och fick tårar i ögonen midt i leken.
Egentligen föreföll det, som om tårar mer än leenden hört hemma i detta ansikte, och som om barnet ej rådt med sig själf.
För stort och tungt var ju också hufvudet mot de efter- blifna, outvecklade lemmarna.
" Nog har du det braww ", sade herremannen, i det han smekte det mörklockiga barnahuf- vudet och gick att söka plats i en rökkupé.
" Du säger väl till i god tid ", ropade kvinnan efter honom.
" Försök nu bara att vara lugn, och lita på mig. "
Egendomligt nog tycktes det, som om litet hvar haft lättare att komma fram med sina frå- gor, sedan mannen var borta, och som om hustrun också besvarat dem mera tvånglöst.
" Ar det enda barnet? "
frågade gumman åter.
" Jag har fem stycken, men detta är inte mitt. "
" Det var det jag trodde ", inföllo flere röster på en gång.
Snöyran hade tilltagit.
Yrsnön rasslade mot kupéfönstren och tog fäste hvar den kunde.
Det var nermörkt och alla lampor tända.
Då lyfte barnet på hufvudet, likt den tynande plantan efter regnskuren, och började tralla och sjunga liksom hade det på en gång funnit få- gelns språk för vårgläclje och lifslust.
Det blef alldeles tyst i kupén, hvilken fyll- des af detta kvitter, till hvilket en hvar lyssnade.
" Hon sjunger, den lilla!
hon sjunger ", hviska- des det under synbar rädsla att störa detta jMurnbergs " PILSIMERDRICKA " • Rikstel.
Allm.
7 94.
Tel. 3 0 48.
IDUN 1904 iiiiiiimiiiiimiiiiiiiiitiim — • IIIIIIMIH Lanolin- Sana-Tvål.
Garanterad ren, neutral, mild och öfverfet.
Bästa Barntyål!
25 ö r e st. Grumme &amp; Son Stockholm.
glädjeutbrott, som kanske var det första till- varon haft att skänka.
Men som hade det varit för mycket för henne slöto sig ögonlocken, medan hufvudet böjdes, och leksakerna föllo ur de slappnade händerna.
Inom några ögonblick sof flickan återigen, nerbäddad mellan själar och filtar.
" Hvems barn är det då? "
frågades det från ett par håll.
" Det är nästan mer än jag kan säga.
En stackars öfvergifven kvinnas, som har två barna- munnar ändå att fylla, och inte nog åt dem. "
" Och livart skall hon nu?
Tar herrskapet henne som fosterdotter, kanske? "
" Det skulle vi inte kunna, om vi än så gärna ville.
Vi ha bara åtagit oss att föra henne till bestämmelseorten, eftersom vi ändå skulle neråt landet och hon inte kunde fraktas som hvilket som helst ilgods.
Jag har inte sett den.
lilla förrän i går.
Men lefver jag än så länge, glömmer jag inte det elände jag då såg.
Bara trasor på kroppen — lefvande trasor, så att säga.
Det var att köpa nytt från topp till tå.
Och ingen a n n a i tid hade jag på mig än i förmiddags, innan tåget gick.
Därför blef det som det är. "
Station efter station passerades, men ingen gaf akt därpå, så inne voro alla i detta barns korta lefnadssaga.
" " Men hvart skall hon då?
Hvem kommer: att ta hand om henne? "
frågades det under allmänt deltagande.
" En kvinna.
E n bra kvinna,.
att döma efter brefvet, hon tillskrifvit mig. "
.
" Känner.
inte frun henne då? "
.
" Nej, inte alls. "
" Men hennes man? "
" Någon sådan har hon-inte.
Hon är ogift. "
" Rik då — och gammal? "
" Nej, ung.
Hon måste arbeta för två, för att kunna vara lycklig, och har krafter till det, skrifver hon. "
Det blef tyst i kupén, ty det sagda gaf ej så litet att tänka på och undra öfver.
• " Det var ingen lätt sak ", fortsatte den be- rättande, " att finna just det barn hon önskar sig, men nu tror jag mig ha lyckats.
Vi ha inte många stationer kvar tills vi skola aflämna vårt resgods, och tåget stannar bara en minut.
Jag är så ängslig.
Tänk, om ingen möter?
Eller om vi ej hitta rätt på hvarandra?
Och så tomt som det blir efteråt. "
" Fruntimret såg ju inte flickan förrän i går? "
" Nej, men ändå.
Hon har börjat fästa sig vid mig, tror jag.
Och tänk, om hon inte kommer i goda händer? "
Passagerare stego af och andra kommo i de- ras ställe.
Däribland svensk-amerikanare, som gästade hemlandet och resonerade fram och tillbaka på en blandning af svenska och engel- ska, som var nästan obegriplig, men så lustig att höra, att det fångade uppmärksamheten.
Kvinnan slöt sig inom sig själf och böjde sig öfver barnet i grämelse öfver att snart nog behöfva .störa dess lugna sömn.
" Ett sådant P o l e r a E d r a 550 — litet hjälplöst ting ", suckade hon.
" En sådan ömtålig liten planta, utan värn och fäste.
Och sådana finnas i tusental. "
Hon tog ett bref ur fickan och läste det väl för tjugonde gången.
" Min fru!
Om jag inte visste, att ni har ett varmt, förstående hjärta, och främst af allt att det räckt till för så många försummade små, skulle jag inte våga vända mig till er med min be- gäran.
Den att ni uti hufvudstaden, där det är så godt om nöd och elände, måtte skaffa mig ett barn, som jag kunde göra till mitt.
En liten flicka helst.
En gosse tror jag mig inte om att fostra, förr än jag fått mera erfa- renhet — och större inkomster.
Jag är stark, och att arbeta ensamt för mig själf, är mig inte nog.
Jag älskar barn och tror att jag varit ämnad till maka och moder.
Att om- ständigheterna hindra mig från att blifva det, är ett stort lidande — det erkänner jag gärna.
Kött af mitt kött får jag aldrig se — ty gifta eller hängifva mig utan kärlek kan jag ej — och själ af min själ vet jag ej om jag vågar söka ingifva en evighetsvarelse, som jag älskar att tänka mig så oändligt mycket bättre än jag själf.
Men jag har tänkt, att med ett barn under mina ögon och i oafbrutet arbete för dess bästa skulle vi följas åt till allt högre utveckling.
Att den lilla skall vara i behof af min hjälp, förstår ni.
Men kanske inte att hon skall vara i så stort behof däraf, att hon ryckes liksom en brand ur elden, och att jag får kämpa om henne med sjukdom, nedärfda smittämnen och synd.
Ingen hopplös kamp dock, utan ett fall där bättring står att finna!
Ful eller vacker, gör detsamma, bara det finnes utvecklingsmöj- ligheter.
Hurudan hon är, älskar jag henne redan i förväg — kanske långt mera än mången mor, som burit sitt foster inom sig.
Det talas och skrifves så vackert och så mycket i våra dagar om moderslängtan och modersrättigheter och alltjämt förgås tusentals barn af brist på omvårdnad, medan lika många kvinnor tråna i dådlös väntan, i stället för att sträcka ut varma, kraftiga händer till hjälp och räddning.
Nej, det är inte fält för moders- kärlek och moderslängtan, som saknas — det är vilja och hjärtelag.
Borde inte hvarje kvinna helst känna sig som en moder för hela mänsk- ligheten, och — — — " " Nu är det tid att väcka henne ", sade man- nen ifrigt och lade sin hand på hustruns axel.
" Jag har talat vid konduktören och han har lofvat, att allt skall gå bra. "
Brefvet kom ned i klädningsfickan, alldeles tillskrynkladt.
Barnet, som störts i sin slummer, grät och snyftade med denna smärtsamma, klagande bit- terhet, som är så svår att höra, och lät ej trösta sig.
Hvem vet också, om ej fasansfulla hågkomster och dunkla förnimmelser i själens djup läto det ana att nya, okända öden vän- tade.
Man och hustru hjälptes åt att kläda den lilla, och när tåget stannade, stodo båda med det väl insvepta, alltjämt gråtande barnet ute på vagnens plattform.
Vägledd af denna gråt, skyndade en ung kvinna fram genom mörker och snöyra.
" Ar det hon — är det den lilla? "
ropade hon.
Och från den ena kvinnans famn gled barnet in i den andras.
" Gud välsigne dig ", sade hon, som mottog det och tryckte det intill sig.
Och liksom hade den lilla förstått att hon fun- nit ett hem, tystnade hon med ens.
Nästa sekund ångade den slingrande eld- ormen in i mörkret, hvilket den liksom jagade framför sig, men inne i en tredjeklasskupé grät en kvinna, som om hennes hjärta velat brista.
m e t a l l s a k e r L a g e n m a n s m e E N VISIT I INDIEN.
HEDIN.
EFTER A F D:R S V E N MED ILLUSTRATIONER HINDUISKA FOTOGRAFIER.
* A NDAMÅLET MED min indiska resa var att få hvila ett par månader, att få drömma en sommardröm midt i vintern och slutligen att få återse Lord Curzon, som jag kände sedan många år, från den tid, då han liksom jag reste i Persien och i böcker skildrade " Solens och lejonets land ".
På vägen till hans residensstad stannade jag helt kort i några af de städer, hvilkas namn äga en så tjusande klang i våra öron och som genom sekler, ja årtusenden varit föremål för generationernas beundran.
Om få länder på jorden existerar också en så vidlyftig litteratur.
Religions- och språkforskare, etnografer, geografer, reseskil- drare, sagoberättare och skalder hafva i alla tider hämtat material från denna outtömliga skattkammare, till hvars rikedomar kommande släkten genom nya sekler skola vallfärda utan hopp om att, ens då tidernas afton skymmer, hinna till full klarhet om de otaliga gåtor, som gömmas inom indiska halföns gränser.
Helt underligt kände jag det att liksom tappa bort mig själf i denna myrstack af tre hundra mill- ioner människor, en labyrint af religioner och civilisationer, hvarandra så olika som dag och natt, ett virrvarr af typer, språk och arkitek- toniska stilar, ett kaleidoskop af ständigt väx- lande bilder, mättade af färg och ljus och efterträdande hvarandra så hastigt, att hvarken tanken eller minnet hann att följa med; jag hade en förnimmelse af yrsel och insåg, att ett människolif var allt för kort för att kunna smälta allt detta.
Jag kände mig också på sätt och vis degraderad; nyss hade jag besökt trakter af Tibet, där jag öfverallt var den förste, den ende, och där jag visste, att hvad jag såg och beskref var absolut nytt för den geografiska forskningen.
Och nu!
De pagoder, moskéer och landskap, hvilka jag skänkte några ögonblick, hade skådats af millioner före mig och jag sjönk ned till rangen af en simpel turist.
Emellertid hade jag godt samvete vid tanken på att jag företog en rekreationsresa, som dessutom skänkte mig så många lärorika intryck, så många oförgätliga minnen.
Af dessa skall jag i det följande i största korthet anteckna ett par.
Först stanna vi i Lahore ett par dagar; jag bär samma luggslitna kläder som i två och ett hälft år varit med mig i öknarna och snölanden och trasig som en landsvägsriddare gör jag mitt intåg i Pendschabs hufvudstad.
En engelsk skräddare, very fashionable indeed, blir därför från första stunden min synnerlige vän och åtager sig att på två dagar klä upp mig från topp till tå.
Under tiden uppträder jag incognito och stryker som en vagabond kring stadens gamla minnesmärken.
Men knappt är min nya utstyrsel färdig, förrän jag besöker Pendschabs guvernör, sir Mackworth Young.
och är samma kväll inbjuden till en glänsande middag hos honom.
Hvilken oerhörd kontrast!
För föga mer än en månad sedan voro mina närmaste grannar de vilda tibetanerna, och vår väg korsade kulan ernås och arkharif årens spår; genomfrusen satt jag hopkrupen i min päls lutad öfver ett osande glödbäcken, under det att snöstormen rasade utanför tältet; förbi af trötthet släpade jag de sista spillrorna af min karavan öfver ändlösa vidder.
Och nu!
— I glänsande salonger, öfverhopade med indiska draperier och dyrbara mattor, förtrollades jag af svällande rosors doft, af älskvärda damers * Från vår ryktbare forskningsresande d:r Sven Hedin ha vi haft nöjet mottaga följande skildring från hans senaste resa i Indien, hvilken utförligare behand- las i ett till julen utkommande, rikt illustreradt arbete.
d f l y t a n d e p u t s p o m a d a " B O N - A M 1 "!
— H A R N I P R O F V A T EXTRA Å IDUN de måtte komma och sång och sjunga dem minner lifligt om den Själfva mausoleet muhamedanska världens moskéer, men det är förnämare och noblare än allt hvad jag i den DIVAN-I-KHAS A R G U E L L O B L A N D N I N G?
KAFFEBLANDNING — gifven af bredamarmor- gångar.
I den yppiga trädgården fäster sig blicken särskildt vid idegranar och cyp- resser, sorgens symbo- ler, inbäddade i en frodig vegetation af buskar, palmer, syd- ländska växter och en hel värld af brokiga blomster.
För icke länge sedan förde dunkla alléer af höga, välväxta cypresser fram till tre af mausoleets portaler.
Den engelske trädgårdsmästaren, som hade sig parkens vård anförtrodd, lät af ovist nit hugga ned träden " för att graf- moskéen skulle göra sig så mycket mer gäl- lande ".
Till följd af den oersättliga skada han åstadkommit blef han själf aflägsnad från trädgården; naturligt- vis hade cypresserna i själfva verket endast förhöjtmoskéens effekt.
I sin smäckra resning hade dessa sorgens träd såsom minareterna pekat mot himlen, lik- som för att nedkalla dess hugsvalande tröst, de hade stått som väk- tare kring denna gi- gantiska graf, till sina kronor inbjudande alla himmelens fåglar, att a de döda med sin ro.
GATA I L A H O R E.
leenden och en lekande musik.
Nyss hade jag stelnat i snölandets isande köld bland stormar och mörker, nu var jag nära att smälta i all den värme och gästfrihet, som omgåfvo mig.
Salongerna strålade i elektriskt ljus, och all- ting föreföll mig så ytterst intressant och ovan- ligt: hinduiska tjänare i hvita dräkter och med höga turbaner skymtade som skuggor under palmerna — ett måleriskt staffage i all denna raffinerade engelska lyx.
Efter ett par dagars vistelse i det stora, stolta Delhi med dess härliga minnesmärken från den muhamedanska tiden, bland hvilka Divan-i-khas ' pelargångar påminna om en sagogrotta — denna fordom så rika och mäk- tiga stad, där rikets kristna kejsare nu för tiden krönas, fortsätta vi till Agra, en stad, som blifvit förskönad och berömd genom de af Stor-Moguls kungar där uppförda arkitek- toniska mästerverken.
Det är om ett af dessa jag nu skall försöka att gifva ett om också svagt och matt begrepp, såsom text till de här återgifna indiska fotografierna.
I midten af en väldig trädgård vid stranden af Djumna reser denna sagolikt storslagna grafmoské sin bländhvita marmorkupol mot himlens azur.
Genom en monumental port i den vanliga mu- hamedanska stilen med hörntorn och kolos- sala " pischtahs " eller hvälfda portaler, upp- förd af röd sandsten, men öfverhöljd med brokiga fajanser, träder jag in i donna hög- stämda, fridfulla park, som är helgad åt hvilan och minnet.
Af lefvande varelser synes blott några hvitklädda väktare, och bland träden gröna papegojor och små gula och svartrandiga ekorrar, i täcka och elastiska språng tid efter annan trippande öfver gångarna.
Från por- talens midt leder ända fram till grafmoskéen en grund kanal, infattad i marmor och om- 551 1.50 PR KG.
RECKITFS BLÅELSE är väl bekant för den snöhvita glans, den giiver allt linne.
ZEBRA-PASTA står fortfarande främst bland alla putsmedel för järnugnar och.
spisar.
RVETALLPUTSPOMADAN A M O R F Ä Ä 4 I gifver messing och den vackraste och.
raste elans.
W I L H.
Kongl.
Hofleverantör, OCH koppar hållba- B E C K E R.
Stockh; ^ » ».
HUFVUDAFFÄR: 5 MALMTORGSG.
FILIALER: 24 ST. NYYAIAN, 23 GÖTGATAN.
vägen sett, det utgör en inkarnation af allt det bästa och utsöktaste som i linjers renhet och harmonisk skönhet kan tänkas inom den isla- mitiska arkitekturen.
På en väldig, fyrkantig marmorterrass är moskéens hufvudmassa, en gigantisk oktogen uppförd, likaledes af massiva marmorblock, och med sidorna, portalerna och nischerna utsmyckade i den mest konstnärliga mosaikinläggning och i färgnyanser, som icke förtaga, utan endast förstärka marmorns blän- dande hvithet.
Öfverst hvälfver sig en kupol, hvars spets sväfvar 74 meter öfver markens yta och hvars former och linjer med rätta be- undrats i två och ett hälft sekel.
Icke en meter högre eller plattare — arkitekten har funnit det harmoniska mått, som gjort Tadsch Mähäl till hvad det är.
— Resande sig från oktogo- nens platta tak omgifva fyra mindre kupoler eller bönetorn den stora hufvudkupolen, och från terrassens hörn sträfva fyra smäckra mina- reter mot höjden, hvar och en med ett torn- rum innanför kolonner, ursprungligen afsedt för böneulropande mollahs.
Himlen är klar och solskenet dallrar mot den snöhvita marmorn, som jag.
för min del icke kan betrakta utan mörkblåa glasögon.
Det är en hvila att stundtals vända blicken mot de mörkgröna snåren och lundarna i parken.
Allt är så tyst och fridfullt, det är som om hela nejden ännu efter sekler sörjde den människas bortgång, som slumrar under kupolen.
I sjut- PELARGÅNGAR.
^J^gS^åJ * ^ G U N N A R S T E N B E R G, T H É - 1904 KAFFEHANDEL, MUSTET.
SO ».
Attm.
TET.
1204.
IDUN 1904 ton år sysselsatte Schah Djahan tjugutusen ar- betare för att åstad- kommaett värdigthvilo- nrm åt sin gemål Mun- tas-i-Mähäl.
Man skulle vänta, att en af mänsk- ligbetens största välgö- rare, eller åtminstone en stor härskare, hvi- lade i denna jättelika marmorgrift, men i stäl- let är det blott en kvinna, om hvilken föga eller intet annat är bekant än att hon behagade sin herre, den mäktige Schahen i Stormoguls rike.
Ti- murs graf är löjligt obetydlig i jämförelse med det hvilorum, som ägnats minnet af Mun- tas-i-Mähäl.
En atmos- fär af jungfrulig ren- het tyckes verkligen sprida sig kring Tadsch Mähäl; de eviga snö- fälten på Himalajas toppar kunna icke vara mera bländhvita än denna marmor, som blifvit rensköljd af år- hundradens monsunregn.
I timtal går jag och flanerar i parken och betraktar grafmoskéen från olika håll, i olika belysningar.
De raka och böjda konturlinjerna bilda tillsammans en harmonisk enhet af impo- nerande kraft, och den hvita kupolen står skarpt — TADSCH-MAHALS 552 — GRAFMOSKE I A G R A.
som om hela templet inom kort skulle smälta ihop och sjunka likt en snöfästning.
Ofrivilligt stryker jag med handen öfver marmorblocken, de äro varma liksom luften.
Har det månne varit Schah Djahans afsikt, att dessa kupo- ler och minareter skulle bära en prägel af dö- dens bleka, kalla allvar?
I hvarje fall kan man icke tänka sig ett mera dråpligt uttryck för sorgen och saknaden eller ett mera sublimt minnesmärke öfver en älskad bortgången.
Det är en kristallise- rad sorg, som skulle räcka genom sekler och årtusenden och ännu då vittringens lag börjat förvandla Tadsch Mähäl till en ruin, skulle vinden klaga i dess brustna torn och dess remnade kupoler liksom i cypressernas kronor.
Jag kan icke påminna mig att jag någonsin inför ett bygg- nads verk kännt ett så djupt och gripande in- tryck som här; jo, kan- ske bland Persepolis ' ruiner; men där var det minnena f rån Xerxes och Darius tid, som trängde sig på mig, under det att här per- sonerna trädde i bak- grunden i jämförelse med själfva minnesmär- EN AF PORTARNE TILL TADSCH-MAHAL.
ket.
Man skulle åldrig- kunna se sig mätt därpå; då man sliter blicken där- tecknad mot himlens bakgrund.
För oss, som ifrån, sker det i hopp och önskan att en gång så länge vistats i Tibet, kändes luften tryc- få komma tillbaka.
Jag förstår den gamle kande varm, men sinnet svalkades vid anblic- hvithårige engelsman, hvars kalesch stanna- ken af detta graftempel, hvilket tycktes upp- de vid den yttre porten just i det ögon- fördt af kolossala, kompakta snöblock.
Då solen blick, då jag gick ut; min hinduiske tjänare glöder öfver mitt hufvud, förefaller det mig hälsade honom så ar- tigt, att jag frågade hvem mannen var: jag minnes ej hans namn, men det sades, mig, att denne en- gelsman sedan ett tret- tiotal år tillbaka hvarje vinter reste till Indien blott för att återse Tadsch Mähäl.
Trötta af allt ljuset därute träda vi emeller- tid in under hvalfvet; ett intensivt mörker möter oss, mendetdäm- pas snart och en osäker halfdager smyger upp- för marmormurarna och förlorar sig under det mäktiga hvalfvet.
Här når den tysta och all- varliga stämningen sin höjdpunkt.
Det mys- tiska dunklet, den graf- lika stillheten, den dråp- liga hvälfningen öfver våra hufvuden, — allt gör att vi tro oss för- flyttade till en annan värld, på oändligt af- stånd från cypresserna och deras sorglösa invå- nare, från Djumna och dess grumliga vattenmassor, från Agra och dess bullrande gator.
Innanför ett skrank af genombruten marmor, liksom fönstren ett mästerverk af konstfärdighet och tålamod, stå två marmorsarkofager öfver Schah Djahans och hans älsklingsgemåls grifter.
Underbara, boning!
Hvarje block tyckes hviska ett me- mento mori.
Man drar sig för att tala; det är som om man därmed skulle kunna störa någon som behöfde och sökte frid.
Blott min ciceron är oberörd; för att låta mig höra de besynner- liga ljudeffekter, som uppkomma i hvalfvet, utstöter han ett kraftigt rop.
Det skallar gällt och kallt mot tempelsalens väggar, det stiger irrande mot höjden och dallrar hemlöst under hvalfvets rotunda, det förtonar och försvinner liksom i ett aflägset fjärran.
Och sedan det dött bort, äro vi åter omgifna af grafvens sublima tystnad.
(Forts.) TADSCH-MAHAL FR AN FLODSIDAN.
— 553 — IDUN 1904 ii AFTÄCKNINGEN AF PULTAVAMONUMENTET PÅ ARTILLERIGÅRDEN.
3.
K U N G S S Å N G E N SPELAS.
UR DAG-S K R Ö N I K A N.
4.
1.
TÄCKELSET FALLER.
2.
KONUNGEN HÄLSAR GENERAL G A D D OCH TRUPPERNA.
K O N U N G E N NEDLÄGGER KRANSEN TILL DE FALLNES MINNE I SVENSKA HÄRENS NAMN.
A.
BLOMBERG FOTO.
krans med band i de svenska färgerna på kullen: &gt;I svenska härens namn nedlägger jag denna krans för att hedra de fallne kri- garnes minne. » Högtidligheten afslöts med truppernas förbimarsch med sänkta fanor framför monumentet, där konungen tagit plats.
D ULTAVA.MONU MENTETS AFTÄCK- * NING å Artillerigården var förra sön- dagens stora händelse i Stockholm.
Om själfva monumentet och dess skapare, bildhuggaren Teodor Lundberg, innehöll Idun för ett par år sedan en uppsats jämte afbildning af konstverket i samman- hang med dess tillämnade resande på slagfältet vid Pultava.
Skulpturgruppen var nämligen från början afsedd att mar- kera den plats, där Karl XII:s ryska armé stred sin sista förtvinade strid och gick under; men sedermera gjorde sig andra åsikter gällande, och Artillerigården i Stockholm blef minnesmärkets plats.
E N FRUKTUTSTÄLLNING, eller som det officiella namnet lydde: Sveriges pomologiska förenings tredje utställning, afhölls föregående vecka å National här- städes.
Densamma, som var synnerligen rikhaltig, sönderföll i tre delar, nämligen en pomologisk, afsedd att visa olika fruktsorter, en fruktpremiering med sär- skild hänsyn till förpackning, och en redskapsutställning.
Som de mest upp- märksammade utställarne må nämnas: konsul Knut Bohman, Lidingö, hr G.
B.
A. Holm, Lidingö, grefve Conrad von Rosen, Edsby, Väsby, Hanaskogs trädgårdar, Kviinge, fru von Ehrenheim, Grönsö, och grefve Fredrik v o n Rosen, Hedelunda, Vadsbro.
Vi meddela här en bild från utställ- ningen.
I förgrunden märkes friherinnan Högtidligheten illustrerades af mycken militärisk ståt, kungliga med uppvaktnin- gar, höga svenska generalspersoner, åt- skilliga främmande militärattachéer, 1,100 man trupper, en mängd skolungdom o. ' s. v. Medan musiken blåste fanfarer, föll täckelset på konungens vink.
Monarken steg därefter fram till monumentet och nedlade med följande ord en ståtlig lager- SVERIGES POMOLOGISKA FÖRENINGS FRUKTUTSTÄLLNING PÅ " NATIONAL ".
roUN 1904 — 554 — våra allmogehems naiva målningar på skåp, kannor och kistor som forebilder till sina broderier.
Som resultat förelåg ett sängtäcke med motiv från Gagnef.
Äfven hade hon en kudde, hvars linje- och färgvackra utstyr- sel var hämtad från våra allmogesmycken.
Från samma hand förelåg en anslående fris i blått och hvitt med motiv, skepp och solnedgång i medeltidsstäder.
Af fröknarna Widebeck och Wästberg fanns bland annat en magnifik bordduk på hvitt linne, prydd med kronor och tulpaner i Delsbo- och schattérsöm.
Tulpan- motivet är hämtadt från ett arbete, som Ebba Brahe en gång säges ha sömmat.
Från fröken Skogmans hand härrörde ett präktigt standar för Medicinska föreningen, komponeradt af arkitekten Agi Lindegren, och under arbete befinna sig tvä för Johannes kyrka beställda mässhakar, hvilka, en gång färdiga, torde komma att bli af en anslående verkan.
Alice von Ehrenheims på Grönsö — helt visst vårt lands förnämsta kvinnliga fruktodlare — vackra ut- ställning, hvilken erhöll ett första pris.
G USTAF BJÖRKLUNDS GRAFVÅRD.
Öfver den för ej så länge sedan aflidne skriftställaren och freds- vännen Gustaf Björklund aftäcktes i söndags å Nya kyrkogården under en enkel högtidlighet en minnes- vård, af hvilken vi här meddela en afbildning.
Vården är af huggen granit och bär under porträttmedaljongen inskriften: " Gustaf Björklund, tänkaren och fredsvännen " samt under födelse och dödsdata: " Vänner reste vården ".
E N LÄROVERKSINVIGNING.
Tekla Åbergs högre lärove!
k för flickor i Malmö, den enda landsorts- skola för flickor, som innehar dimmissionsrätt, firade nyligen en större högtidlighet, i det den invigde sin vid Rönneholmsvägen belägna nya läroverksbyggnad.
Ett stort antal af samhällets representativa personer, medlemmar af pressen m.
fl., till ett antal af omkring 500 personer, voro af styrelsen för A.-B.
Malmö Ly- ceum för flickor och skolföreståndarinnan fröken Tekla Åberg inbjudna och närvoro.
Lektor C.
G. Lindbom lämnade en historik ölver läroverkets utveckling från en ringa början till dess nuvarande stora omfattning samt öfver den nya läroverksbyggnadens tillkomst.
Densamma, af hvilken vi här gifva en a) bildning, är uppförd af byggmästaren B. Gust.
Öländer efter rit- ningar af arkitekten Alfr.
Arwidius och har kostat något öfver 130,000 kronor.
* Fru Thyra Grafströms textilutställning frapperar genom några få, men utsökt vackra nummer, hvari- bland rumsinteriören med soffa, duk och portiére, kom- ponerade af fröken Annie Frykholm, kanske tar priset.
Färgen är dämpadt röd och mönstret består af lugna, förnäma linjer — det hela sammanställdt med några antika möbler och därigenom så mycket verkningsfullare.
Af artisten Nils Lundström märkes ett dörrdraperi i barockstil, som gör sig förträffligt; af samma hand finnas också ett par mycket tilltalande skärmar, den ena med falkar och den andra med en hvit påfågel, där linjer och färger äro gifna med raffinerad elegans.
Fröken Hilda Starck har bland annat åstadkommit en charmant portiére med liljor och en soffbeklädnad med kuddar, där det dekorativa består af smakfullt sydda påfågelsfjädrar.
Vidare är att märka hennes spetsar och hedebosöm, som hon tillämpat på portierer och gardiner.
Arkitekten Boberg, hvars fantasi och arbetsförmåga tyckas räcka till öfverallt, bidrager med ett antependium för Norbergs grafkapell.
Till själfva kapellet, som är nyuppfördt och likaledes räknar hr Boberg som upphofsman, hoppas vi kunna återkomma i ett följande nummer.
D ET CHALMERSKA INSTITUTETS nya ståtliga byggnad i Göteborg återfinna våra läsare i en här meddelad afbildning som tillägg till vår notis i ett föregående nummer om institutets 75-årsjubileum.
ORIMURARLOGEN i Hernösand har fått ett nytt • ståtligt hem, som den 17 dennes skall invigas i närvaro af kronprinsen.
Vi meddela här en exteriör af byggnaden och torde möjligen i ett följande num- mer få anledning att återkomma till själfva invig- ningen.
TEKLA ÅBERGS LÄROVERK FOR FLICKOR I MALMÖ.
GUSTAF BJÖRKLUNDS G R A F V A R D PA NYA KYRKOGÅRDEN.
R EGERINGSBYGGNADEN i Kristiania.
Den norska hufvudstaden får en betydande tillökning i sina snart räknade monumentala hus genom den under uppförande varande regeringsbyggnaden, hvars södra flygel nu är färdig.
Det hela kommer att utgöras af två sådana flyglar, förenade meddels två imponerande midtpartier, som skola bli större än flyglarna.
FRAN TEXTILKONSTENS ARBETS- N CVEII F CTDnilDEDPC UlLn ti » a 1 H U J n D L n U i J RIKS 98 99.
Drottninggatan I KRISTIANIA.
Föreningen för svensk hemslöjd, hvars sträfvan att hos den svenska allmogen återuppväcka intresset för hemslöjdens olika grenar, är värd det varmaste erkän- nande, har på sin höstutställning flere tilltalande prof på hemgjorda möbler, mattor, gardiner etc. Bland möblerna märkes en matsalsmöbel i masurbjörk, till- verkad i Småland.
Bonad i en diskret grå färgton, ger den ett vackert bevis för, hur dekorativt träet kan bli, då dess fiberarkitektur ej döljes af färg.
För öfrigt har utställningen att förete åtskilliga sörmländska och skånska lerkärl, järnkronor, lyktor, allmogesmycken, Vadstenaspetsar, knutna spetsar m. m.
FÄLT.
U ÄR vintermörkrets tid i annalkande.
De långa kvällarnas » dame noir » sveper sitt svarta släp kring våra hems murar — en maning att rulla ned gardinerna och tända lampan i hvardagsrummet eller storstugan, som våra nutida, under inflytande af en konstnärlig allmogestil danade hems största och trefli- gaste rum äfven kallas.
Och kring lampans samlande och svagt sjungande låga flocka sig väna och arbetsglada kvinnor för att med stickningen eller brodérsömmen foga nya dekora- tiva isättningar i sina hems utstyrsel.
De textila atel- jerernas utställningar stå härvid som stödjande smakråd.
Å Handarbetets vänners nyligen afhållna höstutställ- ning fanns god tillgång på täcken, dukar och bonader m. m., röjande artistiskt öga för linjer och färger och skickliga händer.
Det ståtligaste numret var otvifvel- aktigt en biblioteksinredning, tillhörig professor G. Mittag-Leffler, komponerad i enkel och tilltalande stil af arkitekten C. Westman och med möbeltyg och matta komponerade af fröken Maria Sjöström.
Fröken Maria Adelborgs talang på textilkonstens område är både fyndig och själfständig, i det hon tar REGERINGSBYGGNADEN CHALMERSKA INSTITUTETS N Y A BYGGNAD I GOTEBORG.
Aktiebolaget Svensk Konstslöjdutställning S. Giöbel håller sig nu som tillförene främst i ledet af våra täflande textila institutioner.
Artisten Alf.
Wallander, hvars till synes outtröttliga och ständigt friska fan- tasi gång på gång riktar denna utställning med nya alster, har nu att uppvisa bland annat en mycket dekorativ gobelin med flygande vildsvanor, beställd för en ungrare, en förtjusande portiére å gult siden- motiv: Klematis, utfördt i schattérsöm, och ett schäs- longtäcke å boj med kudde i lärft.
Täckets motiv är starkt stiliserade pelargonier, hållna i en lugn och för ögat välgörande ton, som inbjuder till ro och medita- tioner.
Härtill har fröken Frida Lönngren komponerat ljusa lärftsgardiner med ett friskt rosenmotiv af ypper- lig verkan.
DEN N Y A FRIMURAREBYGGNADEN I H E R N Ö S A N D.
D n C Ä T T M I M r C M X r ACIM DUaJål l l l l H U O H l A U A d l l l, ^ 6 6, S t o c k h o l m.
ALLM.
98 99.
Stort sortiment Aacminster-, Orientaliska På möbelarkitekturens område uppträder hr Wal- lander med ett synnerligen nobelt mahognyskåp, prydt af intarsiainläggning, rönnbärsmotiv, vidare med ett par kistor af rökt ek, hvilkas skulpturela utsmyck- ningar — å den ena lagerkvistar, å den andra kråkor &amp; t Tyll-, Argaman-, Mattor.
Tråd- och Yllegardiner.
Kidderminster-, Låga priser.
Smyma- JReel Kork-, och behandling.
— 555 — IDUN 1904 Köp Venersborgs B A L S K O R!
v«£ » 353 *, ^ B ^ Bästa svenska fabrikat.
L ä t t a!
Eleganta!
Hållbana!
Hvarje sula stämplad med vidstående fabriksmärke.
Tillverkas s o m specialitet ef- ter W i e n e r - m e t o d af Aktiebolaget A. F. CARLSSONS Skofabrik, Venersborg.
Försäljas i minut lande i landet.
h o s de flesta skohand- jungfruliga färger och kraftiga, men behärskade linje- teckning, och när han sedan på Capri och i Pompejis och Neapels omgifningar återfann i naturen själf dessa underbara färgtoner och enkla monumentala linier, beslöt han sig på allvar för att leta fram ur koffertens mörka djup den lilla enkla, bortglömda akvarellpenseln.
Hvad han målade!
Portföljen fylldes allt mer af den ena skissen eller akvarellen efter den andra, där naturens bilder så småningom fingo ge vika för fantasiens.
Och nu är han hemma med den rika skörden af sitt arbete — en skatt af sydländsk landskapsskönhet, hvari hans eget själslif anger grundtonen.
B. H — n.
LITTERATUR.
DE SISTA SOLSTRÅLARNA.
bland tall — skurits af fröken Svea Dahl.
För öfrigt har utställningen bjudit på smakfulla kuddar, dukar o. d. som det hårdt begränsade utrymmet nekar oss att detaljera.
Licium, atelier för kyrklig och heraldisk textil konst, är namnet på ett nytt företag, som af fröken Agnes Branting och fru Mimmi Börjeson i dessa dagar grun- dats i hufvudstaden.
Samtidigt med att intresset för konst och konst- industri under de senaste årtiondena blifvit lifligare, har äfven den textila konsten omfattats med intresse och icke minst den kyrkliga och heraldiska textil- konsten.
Vid våra kyrkor har man börjat lägga stor vikt vid att få altardukar, bokdynor, kalk- och dopfunts- kläden samt framför allt antependierna sä konstnärligt tilltalande som möjligt.
Inom den heraldiska textila konsten ha hufvudsakligen fanan och standaret lämnat rikt tillfälle till textilkonstens vidare utveckling, i det ej blott inom armén, utan ock vid universitet, kårer och föreningar önskemålet att uti ett baner symboli- sera sina idéer blifvit allmänt.
Många betydande verk hafva sålunda blifvit ut- förda, men mycket återstår.
En stor del af våra kyrkor sakna alldeles textil prydnad och för den heraldiska textilkonstens tillgodoseende uppstå nya kraf.
Ateljern åtager sig såväl nya arbeten som restaure- ring af äldre föremål, hvarjämte den tillhandagår med utförandet af andra grenar af textil verksamhet.
, F ö r personer, som själfvå vilja utföra dylika arbeten, lämnas äfven uppritade och påbörjade broderier.
Fröken Brantings erkända smak och mångåriga er- farenhet tillika med fru Börjesons pröfvade talang borga för ett gediget arbete.
Därtill kommer att den på det textila området välkända fröken Sofia Gisberg lofvat ställa sin begåfning till ateljerns förfogande, hvilket utgör en ytterligare garanti för arbetenas för- träfflighet.
Under en nyss afslutad resa ha de bästa källor uppsökts för erhållande af silke, siden och sammet, då nämligen erhållande af ett förstklassigt och håll- bart material är af den allra största vikt för arbetenas framtida bestånd.
Förfrågningar ställas till » Licium », Lilla Vattug.
24, 2 tr. upp, där föreståndarinnorna person- ligen träffas hvardagar kl. 10 — 4.
Företaget har blifvit varmt rekommenderat af flere af vår konsts och arkitekturs märkesmän.
EN G Å AKVARELLUTSTÄLLNING-.
UPP i Konstnärshuset vid Smålandsgatan, om ni vill glädja edra ögon med sol och skimrande färger i dessa töckenmättade senhöstdagar!
Det är den unge artisten Carl Johan Forsberg, som fyllt utställningssalens väggytor med sin akvarellpensels alster — stämningsstarka och individuellt sedda land- skapsbilder från Schweiz ' alptrakter, leende riviera- motiv med en luft så suggererande, att den doftar af oranger och rosor, och antika, stiliserade landskap, A K V A R E L L AF C.
J. FORSBERG.
B framsprungna ur konstnärens linjeälskande fantasi och inspirerade af de skönhetsintryck, han mottagit under sina vandringar bland den fornromerska kultu- rens ädla lämningar.
Utan någon ansträngd originalitetssträfvan synes hr Forsberg, endast genom att lyda sitt ögas upp- fattning och sitt tempera- ments röst, funnit den personliga stil, som skän- ker hans alster deras frisk- het, deras omedelbarhet.
Därför blir den arkitek-, toniska fastheten i hans teckning aldrig torr eller stillastående, den lefver och skiftar inom de upp- dragna gränserna.
c ' Jämte denna sin stil- känsla förfogar han öfver ett högt utveckladt färg- sinne, som ej skyr att låta C.
J. FORSBERG.
landskapets mest brinnande färger flamma och glöda i hans lätt nedkastade penseldrag.
Och ändå undgår han det vulgära och affekterade, ty han ledes af en fin, sund smak, en konstnärs djupa glädje att få be- rätta, hur öfverdådigt blått Medelhafvet är, hur en alpkedja reser sig i violett, vinrödt och alabasterhvitt ur dalarnas saftigt gröna djup eller alpsjöarnas pärle- mor.
Men fulltonigast klingar hans färgsymfoni i de antika landskapen med deras linjeädla tempel, deras plastiska berg under en grönskimrande himmel, vid hvars horisont den nedgående solen förblöder i ett rosigt ljus, som darrar på pelarkolonnader, bergsslutt- ningar, murar och haf.
Här har konstnärens poetiska temperament fått tala rikt och fritt i färger och linjer.
Det torde kanske kunna ha sitt intresse för våra läsare att höra litet om den unge konstnärens person, eftersom hans utställning nu fastslagit, att vi här ha att göra med en skaparindividualitet, som verkligen har något att ge.
Carl Johan Forsberg är stockholmsbarn, född 1868, af gotländska föräldrar.
Efter aflagd studentexamen skulle han, som lockades till måleriet, " praktisera yrket ", d. v. s. stå på en trappstege och ' dra list- profilen i taket och målarkärran på gatan.
Detta slutade med att han inträdde vid Tekniska högskolan som arkitektelev.
Efter fyra studieår därstädes och lika många vid Konstakademien hade han lärotiden bakom sig — och nu bar det söderut!
Färden gick öfver Köln till Paris, där han stannade vintern 97 — 98, hänryckt öfver att känna sig fri och obunden; resan fortsattes i mars öfver södra Frank- rike och Pyrenéerna, hvarefter följde nio månaders kringflackande i Spanien och Portugal, där samtliga städer och viktigare orter besöktes, och inträffade han slutligen själfva julaftonen 1898 — i Rom.
Hitintills hade hans tid till största delen ägnats åt torra arkitektur- studier, men nu tog färgglädjen ut sin rätt: ögat sög med begärlighet i sig de gamla mästarnes klara, rena, LAND ÅRETS manliga novellistik framstår Henning von Melsteds novell i dialog » Nöd * (Albert Bon- niers förlag) som i lapidarskrift.
En säker mästar- hand har fört klubban och mejseln och icke ett hugg har sluntit eller förfelats.
Den ensamma stackars butikfrökens enkla hvardagshistoria fördjupar sig så till en hel samhällelig vidräkning, som just genom hvarje linies omutliga förskriftstrohet utan alla utvik- ningar eller sentimentala snirklar gör sitt mäktigaste intryck.
En bok sådan som &gt;Nöd » är en social gär- ning, för hvilken författaren förtjänar ett tack från alla, som nitälska för samhällsorättvisornas afplanande.
Kunde den nu ock bära någon frukt till bättring!
Bo Bergman, » Marionetternas » skald, har — på samma förlag — i sin nyutkomna novellsamling tDröm- men och andra noveller * nu äfven som prosaist ryckt upp i ledet bland våra främste lifsskildrare.
I syn- nerhet förstår han att gifva den stockholmska milieun med några få karaktäristiska linier, minnande o m en Hjalmar Söderbergs, en Henning Bergers målsäkra konst.
Läs bara en skildring sådan som denna i den mästerliga lilla novellen i D e n blinde » af det stycke- stockholmsgränd, som är den trånga skådebanan för den afsigkomnes utförslif och ynkliga katastrof: Gatan var en grändbit, som mynnade ut i en af de nybyggda malmerna.
Den var alldeles bortglömd af försynen och stadsregleringen, sned och gropig och med bara en trottoar.
Men på denna trottoar gick en ström af folk, och därför stod den blinde här.
Bakom sig hade han det nyssnämnda planket, som var fullklistradt med annonser om realisationer, halle- lujamöten och medel mot ohyra, och bakom planket låg ett barnhem i en trädgård.
På försommaren, när häggen blommade, hängde grenarne ut på gatan, som massor af hvitt lödder.
Och innanför lekte barnen. "
Det behöfs ingen namnskylt till en sådan liten radering Hvar enda stockholmare, som känner och älskar sin stad, ser genast förebilden inför sig!
I Ernst Didring möta vi ännu en af dessa novel- lister af utprägladt stockholmskt kynne, som det senaste litterära skedet gifvit oss, och bland hvilka vi endast kunde önska att någon snart ville taga steget ut från denna skisserade » kleinkunst » till den stora stockholmska nutidsroman, vi ännu alltjämt sakna.
Om nu denne någon först blir hr Didring, torde dock vara ovisst: åtminstone verkar han ännu mera fam- lande i greppet, mindre säker i penselföringen än de ofvan nämnda.
Att goda förutsättningar finnas, därom vittnar emellertid otvetydigt hans nya berättelsesam- ling - » Trålar » (aktiebol.
Ljus ' förlag), och det konst- närliga allvar, som obestridligen kännetecknar hans dikt- ning, skall helt visst efter hand lyfta den allt när- mare mot fullkomningens höjd.
Mera ensam om sin specialitet står då den talang- fulle unge novellist, som döljer sig under märket Mari Mihi, och hvars nya samling * Dagsländor * (Alb.
Bonniers förlag) särskildt för Iduns läsekrets bör er- bjuda åtskilligt af det angenäma återseendets behag.
Som skildrare af lifvet och de ofta icke så litet origi- nella » lifskonstnärerna » på våra gamla herregods når Mari Mihi, enligt vår mening, mycket högt, och hans starkt personliga stil med dess ostyriga, ofta förbluf- fande, men alltid roande språng och volter ägnar sig ypperligt att inrama sådana allt annat än slätstrukna
IDUN 1904 — STREJK.
| G A R G A R O L | 556 — SKISS A F ATTI.
(Forts. fr. föreg.
rj:r.)
I IKA LITET brydde sig mannen om henne.
Han ~ slängde vårdslöst sina verktyg i hörnet, kastade mössan på den väggfasta bänken och såg sig sökan- tiskt munvatten.
de omkring.
" Finns det något att äta? "
i Hämmar s y r e b i l d n i n g i munnen, skyddar E Kvinnan nickade tyst mot kastrullen på spiseln, = därför t ä n d e r n a.
= utan att vidare röra på sig.
Mannen gick fram till bordet under fönstret, tog därifrån ett fat och en trä- Bruksanvisning å intyget.
E sked, öste gröt ur kitteln på fatet och satte sig tyst att äta.
= Obs.!
Stänkproppen förlagd i flaskhalsen.
Obs.!
E Kvinnan följde honom med ögonen, likasom för- vånad.
Hvad betydde detta?
Så där tyst och stilla hade hon ej sett honom på många långa år.
Vanligt- H Y L I N &amp; C: O F. A.
- B.
vis kom han hvarenda kväll hem drucken, svor och j STOCKHOLM.
I dundrade, slog henne gul och blå och körde både henne och barnen ut i den kalla vinternatten, så att de måste söka sig nattkvarter hos närboende familjer.
Hvad betydde alltså detta?
Hon blef nästan rädd för typer som gamla tant Marianne-Sophie på Joksholm hans lugn.
Det bådade helt säkert intet godt.
— eller allas morbror Jan-Baltus, den där hvarje år kom " Veden är slut ", sade hon efter en stund sakta.
som » julens förridare » till Tongsta.
Intet svar.
Slutligen hördes hans hesa röst fråga Hvad skall man så s ä g i om en bok sådan som hvarför lampan ej var tänd.
Poitl Bjerres tMoribundust — » brottstycken ur brustna " Det finnes ingen olja ", svarade hustrun.
lif » (Alb.
Bonniers förlag)?
Tröstlöst tunga och kval- " Så skulle du skaffat hem olja ", sade mannen fulla äro dessa en läkares afslöjanden af lifvets natt- buttert.
sidor, såsom de i skrämmande förtätning hopa sig på ett stort sjukhus i den moderna millionstaden, och " Jag har inga penningar ".
man kan förstå, utan att godtaga, den af yrket alstrade Tjstnad.
pessimism, som mynnar ut i en lefnadsfilosofi af » isande " Du skulle ha ' sändt barnen ut att tigga. "
hånskratt åt lifvets svindlande gyckel *.
Däremot har " Utan kläder som de äro. "
man, från ett dylikt håll, svårare att förstå den kast- ^Bättre lycka hade de haft! "
fördom, som tillåter sig sådana barocka vrångbilder Åter en stunds tystnad.
som de af Poul Bjerre vidrigt utmålade » kolossare- " I morgon är det ju lördag och du får ut din fackföreningens förtroendeman » och » tidningsmannen », veckoaflöning. "
eller att utan en dragning i mungiporna svälja hans " Än sen då? "
» krigare af guds nåde ».
Dock — ett litet löje gör " Du får gifva mig däraf till mat och ved!
Annars godt och är kanske den sundaste reaktionen mot den både svälta och frysa vi ihjäl! "
— — — myckna vånda, som i denna bok vräker sig öfver en " Hvarför går du icke till välgörenhetsföreningen med en nästan brutal våldsamhet.
och ber om hjälp? "
" Har jag kanske icke varit där.
Tror du att de På förhand mycket omtalad har Adolf Pauls berät- vilja hjälpa oss, då du orkar arbeta och har för- telse från det gamla Liibeck, ^Madonnan med rosen- tjänst. "
busken *, blifvit, tack vare den kontrovers med censu- " Skall man ligga på sängbottnen för att få hjälp, ren, hvari dess tyska upplaga till en början råkade.
hvad? "
En svensk originalupplaga har nu utkommit på Ljus ' Kvinnan svarade ej på en stund.
Slutligen tillade förlag, och enhvar litterärt intresserad kan etterforska hon lågt och tonlöst: " Och så veta de för väl, att du motiven till den preussiska restriktionsåtgärden.
Vi ej gör annat än super upp hvad du förtjänar. "
tro, att de flesta skola finna den vara en tämligen opåkallad reklam för en i och för sig föga betydande " Tig! "
skrek man len och slog knytnäfven i bordet.
bok Dess svaghet är icke ämnet själft, som visser- " Det är min sak det.
Hvarken du eller föreningen ligen är vanskligt, men af elden på en flammande har något att göra med det.
Har jag kanske icke skaldehärd helt visst skulle ha kunnat förädlas till själf ärligt förtjänat penningarna?
Säg!
— Nå, då får lödigt guld, utan den föga djupgående och konstnär- jag väl göra med dem.
hvad jag vill?
Hvad skaffar liga behandlingen.
Dess förtjänster ligga i en ganska du till hemmet, om man får fråga? "
liflig och detaljrik utsnidning af den yttre historiska " Erik! "
Hon såg bedjande upp mot honom.
" Du ramen med brokigt växlande bilder från medeltidslifvet vet ju, att barnen hålla mig fast i hemmet.
Hvad i den gamla hansastaden.
Dess eftermäle torde i alla skulle jag orka med numera, så svag och sjuk som händelser bli mindre bullrande än dess föregångsrykte, jag är. "
och den på det dramatiska området framgångsrike för- " Ja, icke har man mycket nytta af dig numera, fattaren synes oss med detta verk näppeligen ha utvid- minsann. "
— Åter såg hon undergifvet och förebrående gat gränserna för sin berömmelse.
upp på honom.
— " Hvem har gjort mig sådan?
Det borde du veta. "
.
•.
i ' -.
• ' J-N-g.
* De tego en stund båda.
Endast kvinnans sakta snyftningar ljödo i stugan.
Mannen fortfor att äta.
Den svenska kvinnans rättsliga ställning.
Kort " Skall du icke äta ", sade han slutligen liksom redogörelse för nu gällande lagstiftning af jur. kand. skamsen.
Georg Stjernstedt.
" Barnen fingo somna hungriga.
Jag är van att Kvinnorna ha i allmänhet föga reda på sin rätts- göra det. "
liga ställning, det är också mindre underligt, då " Svälta med kastrullen full af gröt, hahaha ", hån- ingen populärt framställd och fullständig redogörelse skrattade mannen.
" Du är präktig, du!
Nåja, som du för den hittills funnits.
vill!
Gärna för mig! "
Nu är denna brist afhjälpt på initiativ af Stockh:s Då sände hustrun honom en ovänlig blick.
fören.
för kvinnans politiska rösträtt, som anmodat " Kastrullen full, sade du?
Hm! "
Hon steg upp jur. kand.
Georg Stjernstedt att utarbeta en kortfattad och vände på kastrullen för att kunna se i den.
Så framställning af hvad som genom lag och praxis blifvit gaf hon till ett sakta hånskratt.
kvinnans rättsliga ställning.
" Hvarför skrockar du där borta för dig själf? "
Den för alla kvinnor säkerligen välkomna skriften sporde mannen.
utmärker sig för stor reda och klarhet, på samma gång " Kastrullen var så full, att den är tom nu.
Om den bereder ett verkligt nöje att läsa på grund af sin jag ej sparat den lilla smula gröt åt dig, hade det åter liffulla stil.
vankats hugg och slag.
Det visste jag. "
— Att lyckas göra en juridisk handbok — som den Plötsligt gick hon fram till bordet, där mannen satt, ju i själfva verket är — så behaglig och hvad man och slog sig ned på den andra stolen.
kallar lättläst som denna, är sannerligen ett stycke " Gud ske lof, att dagarna redan begynna blifva konst.
längre, så att du kan få högre dagspenning, Erik! "
Broschyren, som utkommit på G. Walfred Wilhelms- " Det är slut med att arbeta nu! "
sade mannen och sons förlag i vårdad och värdig utstyrsel, säljes för lutade sig med utsträckta ben och händerna i byx- det billiga priset af 75 öre och har genast vid sin fickorna bakut på stolen.
framkomst rönt liflig efterfrågan.
Hustrun såg frågande på honom.
Hon hade ej * förstått honom.
" Om allmänbehandlingen af lungsot ", af d:r T.
" Nå, hvad gapar du efter?
Förstår du icke mera Fischer, har utkommit i andra upplagan, sedan den ren svenska?
Det är slut med arbetet, säger jag.
Vi första på 6 tusen slutsålts på föga mer än 3 månader.
strejka från och med om måndag. "
— Boken är den första i sitt slag, enär föregående folk- " Åh, Gud bevare o s s!
— — — Gå icke med, skrifter om lungsot så godt som uteslutande afhandlat Erik, — gå icke med.
Du vet, att det blir vår död.
sätten att förekomma sjukdomens spridning, under det Allt som kunnat pantas, är pantsatt, kläder, möbler, ja denna är afsedd att utgöra svar på alla de frågor, den allt.
Jag orkar ej arbeta och barnen äro ju så små sjuke kan framställa för sig beträffande sin egen all- ännu.
Erik, Erik, om ej du arbetar, gå vi under! "
männa skötsel.
I den nya upplagan hafva några " Det finnes väl strejkkassor, vet jag.
När man en smärre fullständigande tillägg gjorts.
Bokens pris är gång hör till de organiserade arbetarna, så får man 20 öre.
lof att följa med strömmen.
För resten har jag lått = välsmakande, koncentreradt, antisep- E nog af det förbannade släpet och bråket.
Atta tim- mars arbetsdag och högre dagspenning, det är hvad vi fordra.
Arbetaren är väl också människa, han.
Arbetaren har väl rättigheter, som alla andra.
De för- dömda herrarne göda sig på vår bekostnad.
Nu skall det allt blifva annat lif af.
Du behöfver icke oroa dig, Anna.
Vi få nu penningar af kommittén.
Det har den lofvat.
Vi komma att må bättre än någonsin förut. "
Hon svarade intet, utan satt tyst och stirrade ut i stugans dunkel.
Endast glöden från spiseln kastade ännu då och då ett blekrödt sken utöfver golfvet- " I morgon hafva vi ett möte på Hagnäs torg, för att komma öfverens om allt hvad vi skola fordra ", fortfor mannen.
" Om du bara kunde sluta upp att dricka, Erik! "
suckade hustrun.
" Det hör icke hit! "
snäste henne mannen, steg upp och kastade af sig rocken.
Det stundade till natt i stugan.
— Hagnäs torg låg utom broarna.
Beläget i närheten af arbetarstadsdelarna, begagnades denna öppna plats med förkärlek af arbetarne såsom samlingsplats, då det gällde öfverläggningår i kommunala och sociala frågor.
Ett i hast ditfördt bord blef den improviserade talaretribunen, från hvilken folktalarne under uttrycks- fulla gester utslungade sina häftiga tillmälen mot för- tryckarena — den s. k. herremannaklassen.
Likt tin- drande gnistor sprakade de in bland mängden och satte sinnena i eld och lågor.
Så också i dag.
— — Hela torget vimlade af strejkande arbetare.
Rundt omkring dem hade hustrurna slagit en ring, några bekymmersamma och allvarliga, andra sangviniska och påverkade af sina mäns entusiasm för saken.
Öfver- allt bildades ifrigt språkande och debatterande grupper.
Råa uttryck och mustiga tillmälen hördes.
Poliskon- staplarne gingo omkring bland mängden, förgäfves manande till stillhet och lugn.
— Nu begärde en af ledarne ordet.
Det blef ett all- mänt förväntningsfullt mummel.
Nu skulle det komma.
Man trängdes kring den lille mannen med det röd- blonda håret, den oroligt irrande blicken och det fanatiska uttrycket i sitt slätrakade ansikte.
— — — Den traditionella visan om förtryck och öfverklass- välde kom åter fram.
Man talade om arbetarnes rät- tigheter, som af principalerna förbisågos, men ej med ett ord berördes deras skyldigheter.
Man ordade om förhöjda löner och förkortad arbetstid, om att den gamla tiden vore slut och att en ny gyllene tid ran- dades, då kapitalerna skulle jämnare fördelas, likasom arbetet.
Nu skulle arbetarne själfva taga sin sak om händer.
Hvad man ej ville gifva den frivilligt det skulle de nu gripa med våld.
Man öfvergick till vilda hotelser och skrädde icke ord.
" Ned med kapitalisterna, ned med herrarne ", var parolen för dagen.
Man skildes åt, uppretade och med en falsk själfkänsla.
Arbetet skulle inställas, tills arbetarnes fordringar blifvit god- kända af principalerna.
Några af hustrurna skreko med, lika öfverspända och hätska.
Andra gingo tysta och med sorg i hjärtat hemåt, anande att allt detta blott skulle medföra ny ofärd i deras äfven förut tarf- liga tillvaro.
Karlarna ströko i grupper omkring i staden.
Den sista veckans aflöning dracks upp på krogar och i portgångar.
Under skryt, svordomar och sladder glömde man de hungrande i hemmet.
På kvällen vimlade vägarna till arbetarstadsdelarna af återvändande druckna arbetare.
Än etablerades slagsmål och knifvarna kom- mo fram.
Än sjöng man oanständiga visor med gäll och sladdrig röst, ofredade förbipasserande personer, hälsade och kysste hvarandra.
Det uppkonstruerade själfmedvetna framtidsjaget hade återgått till sitt natur- liga alla högre betingelser saknande djuriska sig själf.
Anna hade ej lämnat hemmet.
Hon hade vant sig att ej vänta något godt af strejker.
Det var redan tredje gången mannen varit med om dylikt.
För hvarje gång hade de efteråt fått det ännu sämre och bekymmersammare än förut.
Numera kunde de väl ej få det mycket värre än de hade det.
Af en grann- kvinna hade hon fått ett hålbröd och litet mjölk åt barnen.
Själf hade hon blött sitt hårda bröd i vatten.
Det var allt hvad hon förtärt den dagen.
Kvällen var kommen.
Mannen kunde återvända hvilken minut som helst.
Hon hade lagt barnen för natten till ro på den väggfasta bänken i vaggan.
" Gud låte nu ej gubben vara alltför vildsint, som det oftast händer ", suckade hon tyst för sig själf.
Hon visste hvad hon i så fall hade att vänta sig — stryk och hårda ord.
Hon lyssnade!
Hade hon ej hört hans röst i nedre förstugan.
Hon sköt upp dörren på glänt.
Ja, det var han; men med hvem talade han?
— En dödlig blekhet öfverfor på en gång hennes an- sikte.
Hon drog häftigt igen dörren och slog hän- derna för ögonen.
Hvilken stackare till man hade hon icke!
Där nere var han i stånd att skänka en ny hufvudduk åt den lättfärdiga slinkan, Tilda, med hvilken han sades hålla till, medan hans egen hustru och barnen svulto
— 557 IDUN — 1904 Hustrun sjönk ned på pallen vid spiseln.
Gud i himlen, Gud i himlen!
Hvilket elände.
Nej!
Nej!
Hon ville ej se flickan där nere tränga ut henne och barnen.
Den triumfen skulle han ej få.
De skulle gå själfmant.
Ja, det skulle de!
— FRU CHARLOTTE WIEHE-BERÉNY.
häruppe.
Hon kände för honom en afsky utan like.
I detta ögonblick hade hon kunnat gripa tag i yxan och döda honom.
Väl var det att han dröjde en stund där nere.
Hennes känsla förbyttes småningom i en gränslös liknöjdhet för honom, för allt och alla Icke honom, nej, icke honom ville hon bringa om ' lifvet!
Hvartill skulle det också gagna?
Nej!
En annan tanke, som länge grott och vuxit fast i hennes hjärna, grep åter » därom med sina naggande klor och kom hennes tinningar att bulta.
Ack, att slippa bort från allt detta elände, denna dagliga kamp för lifvet, huru godt skulle det icke kännas!
Hon skulle icke mera behöfva vända bort sitt ansikte, då barnen bådo om bröd, som hon ej hade att räcka dem.
Äfven själf skulle hon ej mera känna hungerns slitande kval i sina tomma inälfvor, ej behöfva med fruktan vänta mannens hemkomst och rysa af rädsla och afsky för sina barns far.
.
.
Hon ville slå bort dessa tankar.
De voro nog ej af Gud; men det ville ej gå för sig.
De kommo åter och åter, mognade och hotade att taga herraväldet öfver hennes förnuft, om det nu sedan var förnuft, detta andra, som afhöll henne från den förtviflade hand- lingen.
Hon visste ej mera hvad som i detta fall var rätt och orätt, skulle hon ej därigenom rädda de små och sig själf.
Åh!
Hon sjönk utmattad ned på stolen vid fönstret och brast ut i stilla gråt.
Sedan reste hon sig och tycktes fatta ett beslut.
Ännu en gång skulle hon försöka å välgörenhetsföreningen; men sedan, se- dan.
— — — Dörren öppnades häftigt.
Mannen ropade nedåt trappan: " God natt, Tilda! "
Anna stod som förstenad vid spiseln med ögonen oafvändt fastade på mannen.
Han vände sig om och fick sikte på henne.
" Nå, hvad står du där och gapar efter? "
skrek han rått.
Hon pekade på barnen på bänken.
— " Att du ville se på dem där borta, Erik.
— Mig bryr du dig ju i alla fall ej o m; men dina barn!
— Åh, Erik, Erik!
Så långt är det då gånget med dig.
Du låter oss svälta och öder dina slantar på öl och lättfärdiga slinkor. "
" Håll munnen på dig! "
röt Erik.
" Tacka du Gud att jag ej långt för detta kört ut dig med allt ditt krälande yngel.
Hör du det?
Jag är trött på dig och ditt eviga gnat; så mycket du vet! "
— " Huru många gånger har du ej kastat ut oss midt i vinternatten? "
— sade hustrun gråtande.
" Men en gång kan jag göra det på allvar och det kan ske förr än du tror.
Sådana käringar som du stå att få litet hvarstans och bättre till och med. "
" Du skulle kanske slå dig tillsammans med Tilda där nere? "
" Just hvad jag tänker!
Nå, är du nöjd nu?
Hvar har du maten? "
" Mat?
Hvad skulle jag hafva för mat?
Har du gifvit mig ett öre på hela veckan? "
Ett dundrande slag i bordet och en ljungande svor- dom var svaret.
Mörk i blicken tryckte Erik mössan på hufvudet och raglade mot dörren.
" Skall du gå ut ännu i kväll? "
sporde hustrun bäf- vande.
Utan ett svar gick mannen och slog dörren hårdt igen efter sig.
Följande dag stod Anna nigande och ödmjuk inför föreståndarinnan å byrån för välgörenhetens ordnande.
" Jaså, Grenmanskan är här igen.
Men jag har ju sagt redan förut, att ni ej kan påräkna någon hjälp från föreningen!
Er man är arbetsför och förtjänar tillräckligt för att kunna underhålla familjen. "
" Om förlåtelse, snälla frun, men han är utan ar- bete nu. "
" Hvasa?
Huru kommer det sig till, är han sjuk? "
" Nej, då! "
" Han har väl aldrig gifvit sig att strejka? "
Anna suckade tyst.
" I så fall kan det så mycket mindre komma i fråga att föreningen ger er något understöd.
Nej, nej!
Och så dricker han ju till på köpet? "
Anna tog mod till sig.
Det var ju också sista försöket hon gjorde.
Det gällde den sista kampen för lifvet.
" Kära, snälla frun ", och hon snyftade så, att hon knappast kunde få fram orden.
" Vi svälta, jag och barnen.
Ej en enda slant lämnar han oss till mat.
Allt är pantsatt. "
Om frun kunde veta, huru svårt hon hade det, när barnen bådo om mat och hon ingenting kunde gifva dem.
Hon rådde ju ej för eländet.
Hon hade arbetat, så länge hon orkade; men nu var hon ju så svag och sjuklig och till på köpet hade hon ju de små barnen.
Skulle barnen och hon få umgälla faderns synder?
Var det rättvist, tyckte frun.
Kunde Gud vilja att de skulle få lida oskyldigt utan hjälp.
Om frun hade ett hjärta?
Ja, frun hade ett hjärta.
Hon satt med tårarna i ögonen och såg allt så tydligt framför sig.
Hon hade hört samma historia tusen gånger förut.
Hon hade otaliga gånger gått att ansikte mot ansikte skåda nöden i de fattigas boningar och sökt hjälpa, där hon kunnat.
(Forts.) TEATER OCH MUSDX KONSERTER.
Fru Cally Monrad, den utmärkta norska romans- sångerskan, afslutade denna gång sitt glänsande Stock- holmsbesök på ett glänsande sätt — med två kon- serter för öfverfyllda hus, hvilkas hela behållning af konstnärinnan frikostigt anslagits till filantropiska ända- mål.
Konserten i Musikaliska akademien den 3 dennes kom således Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening till godo, och två dagar senare lät den celebra artisten sina hjärtegripande toner klinga under Östermalms kyrkas mäktiga hvalf för Stockholms fattiga.
Att hyllningen från den betagna publiken v:d båda tillfällena var den allra hjärtligaste säger sig själf t.
Fröken Alma Hulting, hvars redbara talang som operasångerska publiken väl känner, gaf förra vec- kan en fulltaligt besökt konsert i Vetenskapsakademiens hörsal, med biträde af hr och fru Forsell, fru Wiklund och fröken Martha Ohlson.
Konsertgifvarinnan sjöng den praktfulla oceanarian ur Webers opera " Oberon " med mycken bravur, ehuru ej alltid så tonskönt som man skulle önskat; afgjordt mera till sin fördel var hon i återgifvandet af elt par romanser af Grieg och Peter- son-Berger, som ock passade bättre i den lilla lokalen.
Fru Gurli Forsells vackra och väl egaliserade stämma tolkade med fin uppfattning en pastoral af Bizet samt E. Sjögrens " Hab ein Röslein dir gebrochen " och Söder- mans friska och lidelsefulla " Tag emod kransen ' ', hvar- jämte hon upplifvade minnena från sin operatid med att tillsammans med fröken Hulting utföra en duett ur " Lakmé ".
Hufvudintresset för aftonen knöt sig själffallet kring hr Forsells person, så mycket naturligare som publiken till nio tiondedelar var sammansatt af sångaren dyrkande damer.
Med imponerande kraft sjöng han sig rakt in i kvinnornas hjärtan — och hur var det väi möjligt annat!
Hvilken kvinna kan motstå sådana tonkaskader som de i balladen ur Gustaf Vasas saga eller i Sjögrens Dryckesvisa, när denna mäktiga baryton låter dem flöda.
De gamla akademimurarne föreföllo nästan vilja remna, och få våra försiktiga vederbörande ännu en gång skräcken i sig, är det ej uteslutet, att de på- bjuda ständig mezza voce-sång vid konserterna i Veten- skapsakademien af öm omtanke för publiken.
Ty en ytterligare reducering af stolarne kan väl knappast tänkas!
E. H — n.
FRÖKEN A G G A FRITSCHE.
Hrr Aulin och Stenhammars andra sonatafton ägde rum sistl. torsdag inför samma fulltaliga och intres- serade abonnementspublik som den lörsta.
Program- met upptog denna gång Beethovens med det gemen- samma opustalet 30- betecknade violinsonater i a-dur, c-moll och g-dur.
Mästaren lösgör sig här alltmer från berömda förebilder, och i de båda sista står han helt på egen grund.
Den intressantaste, djupaste och i allo förnämsta af de tre är dock den mellersta, c-moll-sonaten, med sitt härliga adagio, sitt liffulla och rytmiska scherzo samt sin brusande final.
Denna sonat skulle man gärna omedelbart velat höra om från början till slut.
Lifligaste bifallet väckte emellertid egen- domligt nog g-dursonatens menuettsats, som dock för- gäfves begärdes bisserad.
De båda uppburna och framstående exekutörerna hade denna gång en syn- nerligen god afton och blefvo vid soaréns slut före- mål för den lifligaste hyllning.
Sonataftonen upp- repas om lördag.
Agga Fritsche heter en ung dansk violoncellist, som i fredags gaf en nästan fulltaligt besökt kon- sert i Musikaliska akademien.
Efter fleråriga studier vid konservatoriet i Leipzig och för den berömde violon- cellvirtuosen prof. Klengel därstädes har fröken F. med framgång konserterat i Leipzig, Berlin, Köpenhamn och Helsingfors samt nu som sagdt också härstädes.
Hen- nes sångbara ton och ganska aktningsvärda teknik gjorde sig bäst gällande vid pianoackompanjemang, här i de båda mindre betydande småsakerna af Sinding och i Poppers lilla eleganta stycke.
Däremot saknas ännu nödig bredd och tillräcklig klarhet i större kom- positioner med orkesterackompanjemang, såsom här i Saint-Saens ' bekanta konsert op. 33 i a-moll och Börre- sens Roman ce, ehuru äfven här beaktansvärda egen- skaper trädde i dagen.
Hr Aulin och hans orkester inledde konserten med uvertyren till op. » Castor och Pollux » af Rameau, som erhöll ett synnerligen godt utförande.
Programmet utfylldes med några romanser, hvilka föredrogos af hr Forsell och alldeles säkert skulle väckt lika ljudligt, men mera välförtjänt bifall, om sångaren mindre stödt sig på sin rika stämmbe- gåfning eller på en falsk sentimentalitet än på ett ini- från verkande äkta konstnärligt utförande, där kompo- sitionen kommer i första rummet, exekutören i det andra.
Fröken Emmy Mogensen framträdde i måndags afton för vår hufvudstadspublik — tyvärr i sitt före- drag alltför omogen.
Sångerskan, som ej uppträdde utan en viss pretention. — sålunda hade hon försett programmet med sitt porträtt — förfogar öfver en hög sopranstämma, men med en väl gäll hufvudklang.
Dock saknar hon tydligen den konstnärliga förståelse, det sinne för tonsättningarnas rätta valör, som göra en sångerskas offentliga framträdande berättigadt.
Det hela blef alltför jämnstruket, saknade all individualitet.
Därpå kunde många exempel anföras; vi nämna emeller- tid endast Brahms ' " Vergebliches Ständchen ", som dock välvilligt applåderande händer tyungo sångerskan att taga o m!
Publiken var ej vidare talrik, men som all- tid välvillig och — öfverseende.
— Fröken Martha Olsson presterade som vanligt ett utsökt ackom- panjemang.
F. Hbg.
IDUN 1904 — 558 — Artnro Detta Spina gaf en af förra veckans aft- nar en ganska talrikt besökt konsert i Musikaliska akademiens orgelsal.
Hr Spinas instrument är violon- cellen, som han behandlar med öfvad teknik och g o d musikalisk känsla.
Han spelade Haydns sonat i c-dur samt en trio af A. Arensky, i hvilken senare violin- stämman sköttes på ett förträffligt sätt af hr A. Runn- qvist.
Som slutnummer kommo två smärre stycken af Ch.
Davicoff.
Fröken Martha Ohlsson ackompagnerade fint och påpassligt som alltid.
teaterns elevskola och kom sedan under August Lind- bergs ledning, hvars sällskap han tillhörde åren 1882 — 84.
Därefter öfvergick han till Albert Ranft, då ny- vorden teaterdirektör i landsorten, och nu fick han ligga i repertoaren af alla krafter.
1886 kom han tillbaka till Svenska teatern i Stock- holm, men hade dessförinnan skärpt sin konstnärliga förmåga genom en studieresa till åtskilliga europeiska scener.
Emellertid befann sig Svenska teatern då i motgångens tecken — det gjorde den ofta den tiden — och en vacker dag brast hela företaget, så att sujet- terna stodo utan sysselsättning.
Charlotte IT-iehe-Bcrény, den bekanta fransyska skåde- spelerskan och chansonetten af dansk härkomst, befinner sig åter i Stockholm.
I tisdags gaf hon en liten introduktionsafton i Vetenskapsakademien — tänk den allvarliga Vetenskapsakademien med Berzelius, Linné och Wargentin i väggnischerna!
— och i dag torsdag sjunger hon i Musikaliska akademien.
Om dessa hennes uppträdanden skall Idun uttala sig i nästa nummer.
För dagen inskränka vi oss till att meddela hennes porträtt — hon är förtjusande, inte sant?
— och att tala om, att hon gjort stor lycka i Köpen- hamn och Kristiania och härifrån beger sig ut på en europeisk turné, som skall sträcka sig ända ned till de slaviska länderna i sydöstra Europa.
Men sjunger hon nu intet annat än små visstumpar, frågar ni.
Jo, utom Sveriges gränser uppträder hon i en fars » Den lille dronning », på franska kallad » Pour étre aimée ».
Ni förstår ju franska, så att ni vet hvad det betyder!
Den lär inte kunna ges här för sin frivola tons skull.
Stockholm säges nämligen vara mer moraliskt än både Köpenhamn och Kristiania.
— Hm!
När har den sven- ska metropolen blifvit det?
Konsert för hvarje dag så när gifves denna vecka, på måndag frkn Emmy Mogensen, tisdag och torsdag fru Wiehe-Berény, onsdag hr Emil Sjögren och lördag hr Aulin-Stenhammars sonatafton.
K UNGL.
TEATERN inöfvar f. n.
R. Wagners opera » Rienzi », hvilken ej på mycket länge gifvits här- städes.
Reprisen lär komma att gå af stapeln inom loppet af innevarande månad.
Som första nyhet för spelåret inöfvas därjämte W.
Kienzls opera » Evangeli- mann », hvars premiär torde äga rum i början af december.
K Ö K S A L M A N A C K Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN.
inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING F Ö R VICTOR 25 LUNDBERG-.
Å R VID SCENEN.
I MORGON, den 11 november, blir det 25 år sedan ' en af stockholmsscenens favoriter, hr Victor Lund- berg, trädde inför teaterpubliken för första gången.
Det skedde vid samma scen, som han nu tillhör, men den hette då Nya teatern och leddes af Ludvig Josephson.
Hans första manipulationer i rampskenet gingohelt naturligt tämligen opåaktade förbi.
Lust för teatern har flertalet pojkar både med och utan anlag.
Men hos Lundberg funnos anlagen, fast skolan ännu sak- nades.
Därför gick han ett par år vid Dramatiska Beredning: Buljongen bör kokas dagen innan den skall användas.
Köttet, som halst bör vara nyslaktadt, tvättas med en duk doppad i kallt vatten skares i bitar ocb benen sönderhuggas.
Köttet och benen nedläggas i en hög buljongskittel, med tätt slutande lock, hvarefter det kalla vattnet och saltet tillsättas.
Kitteln får därefter stå vid sidan af elden omkr. / tim.
Kitteln sättes sedan öfver elden, när buljongen kokar upp, skummas den väl och hvit- pepparkornen samt rotsakerna, om sådana önskas, iläggas.
Buljongen får därefter s a k t a koka omkr. 6 timmar Köttet tages upp med en hålslef och buljongen silas genom hårsikt.
Följande dag aftages allt fett noga.
Det råa köttet skrapas fint och blandas med det lätt uppslagna ägget.
Buljongen hälles i en kastrull och, när den är he ' ivispas köttet, och buljongen får undej.
vispning ett godt uppkok.
Den silas därefter genom en i hett vatten urvriden servett eller ylleduk, upphettas och af- smakas med salt och peppar samt ser- veras med klimp, vindböjtlar, ostbeignet, pastejer eller grönsaker.
R e m o u l a d s å s (f. 6 pers).
3 msk.
smör (60 g r), 5 msk.
mjöl (50 gr,), 6 del.
vatten, 4 äggulor, 3 rensade och urbe- nade anjovisar, 1 tsk.
salt, 1 knifsudd cayennepeppar, 1 tsk.
fransk senap, 1 msk.
dragonättika, 3 msk.
fin matolja, 1 tsk.
socker, 1 msk.
fint hackad per- silja, 1 msk.
fint hackad kapris.
Va del.
stark köttjus, 2 del.
tjock grädde.
2 V E C K A N D E N 13 — 19 NOV.
1904.
S ö n d a g: Klar ehoux; stekt filet ladesås; späd gris och saladslingon; buljong med petits- af slätvar med remou- med syltade tomater glacemaräng.
Måndag: Pudding af kokt kött med skiradt smör; soppa på blandad frukt.
T i s d a g: Yegetariansk morotspuré; Htufvad lake med potatis.
O n s d a g: Irländsk köttstufning, saft- soppa med mannagrynsflammeri.
T o r s d a g: Ärter med fläsk; grädd- kaka med sylt.
F r e d a g: Kåldolmar; vinsoppa.
L ö r d a g: Bräckt skinka med bruna bönor; hafresoppa.
RECEPT: 2 B e r e d n i n g: Smör och mjöl samman- fräsas, det kalla vattnet tillsättes litet i sä-ider, under flitig rörning och såsen fåi koka 20 min.
hvarefter äggulorna er i sänder tillsättas jämte de fint Y ekade anjovisarna.
Såson passeras saltet, cayennepepparn och senapen iröras och såsen arbetas omkr. V2 tim. under det att dragoaättikan ocb mat- oljan tillsättas droppvis.
Sist tiedröras persiljan, kaprisen, köttjusen och den till hårdt skum slagna grädden.
Klarmedel: 1 hg.
af köttet, ben- fritt, 1 ägg.
D E T ÄR S Ä K E R T a » " MUM '; förordacU af le£ir ' m L ä k a r e, ger Uraft helsa ål B a r n Åldringar ocn klena personen.
Svenskt fabrikat, tillverkadt under kontroll, säljes hos Hrr Apotekare och Handlande.
I parti hos Instruktionsapoteket Nord- stjernan o. Apoteket Gripen i Stockholm, Apoteket Enhörningen i Göteborg, Lejo- net i Malmö.
A. W. FRIESTEDTS FABRIKSAKTIEBOLAG, Stockholm.
msk.
af smöret brynes i en långpanna, grisen ilägges och brynes vackert på båda sidor.
Den får därefter steka med svålsidan upp omkr. 2 tim.
Under stek- ningen gnides svalen ofta med resten af smöret inlagt i en linnelapp.
Den blir därigenom mör och vacker i färgen.
Mot slutet af stekningen tillsättes bul- jongen.
Grisen skares, upplägges på varmt serveringsfat och garneras med äppelmos och katrinplommon eller syltade tomater och persilja.
Såsen silas, skummas och serveras som jus, den kan ock afredas med litet mjöl samt afsmakas med citronsaft.
S t u f v a d l a k e (1 6 pers.).
2 kg.
lake, 2 msk.
salt, 2 tsk.
ättika, 4 msk.
smör (SO gr.), 1 kkp.
fint stötta skorpor, lit.
vatten, 3 tsk.
citronsaft, 1 msk.
franskt vin, 1 äggula.
1 2 Såsen afsmakas noga och serveras till kött eller fisk.
20 min.
Den upplägges på karott ooli såsen afsmakas med citronsaften ocb viuet samt afredes med äggulan och hälles öfver fisken, Den garneras med den i skifvor skurna rommen och lefvern.
I r l ä n d s k k ö t t s t u f n i n g (f.6pers.
) - 1 Va kg.
fårbringa, 3 små rödlökar, V?
msk.
salt, % tsk.
hvitpeppar, 1 liter kokande vatteu, 1 ty råskalad po- tatis- a Till kastrullen: 1 msk.
smör.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en duk doppad i hett vatten och skares i för servering lagom stora bitar.
En järnkastrull smörjes med smör, kötteT nedlägges däri hvarftals med hälften af potatisen skuren i skifvor samt den i skifvor skurna löken och kryddorna Det kokande vattnet tillsättes ocli köttet far sakta koka % tim.
Då ilägger resten af potatisen skuren i skifvor och stufningen får ytterligare koka omkr i / tim. i B e r e d n i n g: Laken flås, skares upp och urtages, sköljes väl och torkas.
Fenorna klippas bort och fisken in- S p ä d g r i s (f. 6 pers.).
% spädgris gnides med saltet och ättikan samt (omkr. 2 kg.)
1 Va k.
salt, J / a ' skares i bitar.
Rom och lefver tillvara- Köttet serveras midt på fatet, potatisei hvitpeppar, 3 msk.
smör (60 gr.), Va lit tages, sköljas och kokas i saltadt vatten i särskild panna.
En kastrull smörjes rundt omkring och såsen hälles öfver S t e k t f i l e t af s l ä t v a r (f. 6 pers.).
buljong eller vatten.
med 3 msk.
af smöret, fisken vändes i 2 kg.
slätvar, 1 Va msk.
salt, 2 tsk.
ättika, de stötta skorporna och nedlägges, 1 ägg, 1 kkp.
stötta skorpor, 3 msk.
smör öfverst lägges resten af smöret, för- B e r e d n i n g: Grisen tvättas med en (60 gr.), 2 kkp.
fiskbuljong.
deladt i små flockar, sist tillsättes duk doppad i hett vatten och gnides vattnet och fisken får sakta koka omkr. n och utvändigt med kryddorna.
Två m 9 K l a r b u l j o n g (f. 6 pers.).
2 Va kg.
märgpipa eller oxref, 3 Va lit.
vatten, 1 msk.
salt, 5 hvitpeppar korn, (1 liten morot, 1 liten bit selleri).
Victor Lundberg tog då hvad han benämner ett " nödårsengagemang " hos Lindmarkska sällskapet, gick därefter till mötes konstnärligt ljusare tider i Göte- borg och kom så 1895 tillbaka till hufvudstaden och Albert Ranft, hos hvilken han alltsedan varit en träget arbetande och omtyckt konstnär.
Som komisk karaktärsskådespelare torde han kunna räknas till våra allra bästa i närvarande tid.
Hans temperament är visserligen ej så rikt i artistisk mening taget och hans fantasi kunde j u tänkas mera flödande, men till gengäld äger han en torrolig humor, som oemotståndligt rycker med, och förmågan att med säkra, om än en smula karga linjer individualisera sina typer.
En annan af hans berömvärda egenskaper som skådespelare är hans tydliga och lefvande diktion.
Ty i regeln talas det erbarmligt eländigt vid våra dramatiska scener.
Hr Lundberg har under de förflutna 25 åren ut- fört bortåt 300 roller — hämtade ur komedien, lust- spelet, farsen och operetten.
Vårt hårdt anlitade ut- rymme tillåter oss ej att uppräkna ens de förnämsta ur detta komiska figurgalleri, och det torde ej heller behöfvas, ty en minnesgod publik erinrar sig dem nog denna rekapitulation förutan.
Samma minnesgoda all- mänhet skall helt säkert i talrika skaror bevista jubi- larens recettföreställning i morgon afton å Svenska teatern och där vid hans uppträdande i Geijerstams präktiga folkstycke " Lars Anders och Jan Anders ", hvari han har en af sina bästa roller, bringa honom sitt uppriktiga tack för de värdefulla insatser han hittills gjort i vårt sceniska konstlif.
B. H — n.
Beredning: Fisken flås, urtages, skoljes väl och torka-, med en fisk handduk.
Den skares därefter i fileter.
ryggbenet borttages nätt (på detta ocb skinnet kokas buljong att späda fisken med) och fenorna klippas af.
Fileterna gnidas in med en blandning af salt ocb ättika och få ligga 1 tim.
De penslas med det uppvispade ägget och beströs med stötta skorpor.
Smöret brynes i en långpanna, filet ernailäggasochbrynas vackert i varm ugn, hvarefter fisk- buljongen påspädes och fisken får steka färdig Vi tim.
Den upplägges p &amp; varmt serveringsfat, och garneras med små kokta potatisar samt persilja.
Serveras med remouladsås.
t s a k LETTE (läses: baka lätt) Lagermans Kak- och Tårtpulver " Tomten ".
Med tillhjälp af detta utmärkta fabrikat kan hvar och en baka den läckrast kaffetårta lika lätt som den enklaste maträtt tillagas.
" Bakalette " finnes ' i följande tre sorter: mjuk pepparkaka, prinsess-kaka j mandel-tårta.
• 1 — —: il ' .., ' ' • — i — ' _ oel
