# ID: svediakorp-per1583
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,487
# sentences: 1,207
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 4 3 (9 3 0) T O R S D A G E N D E N 27 O K T O B E R 1904 Inom det strängt religiösa präst- och lektorshemmet var det den unge Johannes ' moder — själf en mycket musikaliskt begåfvad kvinna — som förstod och upp- muntrade sonens anlag för musik.
Fadern, lektor Elm- blad, uppgick däremot helt och hållet i sitt pedago- giska och prästerliga kall; tonkonsten tedde sig för ho- nom som en sekundär idé- yttring, med hvilken han, i ill följd af sin naturs lägg- ning, hade få eller inga beröringspunkter — orgel- musik och kyrkosång un- dantagna.
Han var också till en början fullkomligt okunnig om sonens spirande konst- närsdrömmar, och hans obenägenhet att vilja tänka sig den artistiska tonutöf- ningen som lifskall gjorde att Johannes Elmblad i all hemlighet skref in sig vid musikkonservatoriet och gick där en längre tid, innan föräldrarna fingo kännedom om det steg sonen tagit.
Den unge lyceistens hjärta klappade nog tämli- gen hårdt af oro, då han själf började manövrera sitt öde på sidan om den fa- JOHANNES ELMBLAD.
FOTO FOR IDUN AF A. BLOMBERG.
derliga myndigheten, men — que faire?
Personlighets- krafvet, rätten ' till utveckling af de krafter, ARTISTPARET ELMBLAD.
som skulle dana hans lifsgärning, måste och ville han bryta en lans för!
Han var redo GLADLYNT yngling, högväxt, smärt till offer.
Det första blef några månaders och blondlockig som en ung viking, med jäsande blod i ådrorna och konstens skön- förlust af hans klocka, som han nödgades hetssyner hägrande mot de skarpblickande pantsätta för att få pengar till inskrifnings- ögonens näthinnor, skyndade under skolter- afgiften vid konservatoriet.
Dock, klockorna minerna på 60- och 70-talen fram genom i Klara och Jakobs torn fingo ersätta honom gamla Stockholms plankinhägnade och träd- den tillfälliga frånvaron af hans egen tid- beskuggade norrmalmskvarter till lycéet uppe mätare.
vid Regeringsgatan — det minnesrika lärdoms- Det väsentliga var vunnet: han befann sig huset, som nu är under ritning.
i musikens förgårdar, brinnande af lust att Den unge lyceisten var Johannes Elmblad, genomtränga såväl de kontrapunktistiska pro- hvars basstämma, stadgad efter målbrottsåren, blemen som den vokala ton- rullade fram som en glad åska under fri- konstens fysiska ' och andliga stundernas kamratupptåg.
För öfrigt plug- hemligheter.
gade han tappert sina pensa, följde världs- Han sjöng för Julius Giinther, historiens hjältar på deras defilering genom studerade komposition och piano- skolrummet, såg språkens arkitektur växa ur spelning för Herman Berens samt lexika och grammatiker och mätte med ögat orgel för Gustaf Mankell.
världskartans våglinjer från kontinent till konti- Under sina kompositionsstu- nent, vägar, på hvilka han sedan skulle färdas dier fick han sig vid ett tillfälle som vuxen man.
Men som en klart brin- förelagdt att skrifva musik till nande stjärna öfver de bokliga kunskapernas Björnsons vackra dikt " Det landskap strålade tonkonsten honom till mötes förste möde ".
Då han lämnade och fängslade hans håg med sin exklusiva Berns sitt opus till granskning, ljusvärlds skönhet.
såg denne en smula skeptiskt FRU 17:DE ÅRG.
på de kromatiskt behandlade tongångarne och vände sig därefter till Elmblad med orden: " Vore jag hon, skulle jag då sannerligen inte komma till ett andra möte. "
För den originelle Mankell arbetade han i sitt anletes svett med orgelns pedaler och register, och hvad gubben särskildt lade an på att inpränta hos sina elever, bland hvilka äfven Emil Sjögren då befann sig, var ut- förandet af en motgående rörelse i bas- och diskantstämmorna, som Mankell benämnde " modus contrarius ".
Det var i det fransk- tyska krigets dagar, och för att exemplifiera sin mening, uppmanade han eleverna att tänka sig vänstra och högra handen som respektive fransmännen och preussarne i anlopp mot hvarandra.
Gubben hade sin fröjd i dessa öfningar, då händerna stormade fram Öfver klaviaturens slagfält och drabbade samman på midten i kontrapunktistiska hugg och mot- hugg under stämmornas dånande trumpet- skall.
För bedömande af en elevs begåfning såg: Mankell ej blott till hufvudet, utan äfven till — fötterna.
Han svärmade för " schtore, schene fetter ", de trampade så bra på pedalerna.
En annan egenhet, åt hvilken hans elever hade synnerligen roligt, var hans vana att städse visa sig med lädergaloscher.
Strålade solen SIGRID ELMBLAD.
A. BLOMBERG FOTO.
IDUN — 1904 från molnfri himmel, då han var på väg till sin orgeltjänst, bar han dessa sina bastanta fotfodral troget i handen gata upp och gata ned, misstänksam mot de atmosfäriska lagar- nas rättrådighet.
En regnskur kunde ju få det infallet att skölja ned öfver honom, innan han hunnit under tak, och för intet pris i världen ville han beröra pedalerna med fuk- tiga skosulor.
Och under dessa sina originella lärares skickliga ledning, i 70-talets borgerliga, frynt- liga och pittoreska Stockholm, kände Elm- blad sin förmågas vingar växa, ' på samma gång som det stod allt klarare för honom att sångarkallet, isynnerhet det dramatiska, inner- ligast sammanföll med hans begåfning.
Sångstudierna, påbörjade för Giinther, fort- sattes för Fritz Arlberg, hvarefter kosan ställdes till Berlin, där han åren 1874 — 78 åtnjöt professor J. Stockhausens undervisning.
Un- der denna tid började hans stora, varmt klin- gande basstämma ljuda i tyska konsertsalar med den påföljd, att han 1876 fick prof- sjunga för Richard Wagner i Berlin.
Den moderna germanska musikens mästare stod redan då som ett ideal för Elmblads konst- uppfattning, och genom profsjungningen grund- lades den förbindelse, som sedermera knöt sångaren från norden vid den Wagnerska familjen med själsfrändskapens och det ge- mensamma konstnärliga arbetets band.
Bay- reuthscenen på den skogbeväxta kullen i mark- grefvarnes Bayern har blifvit en " heiliger Hain ", till hvilken Elmblad, som så många andra konstens pilgrimer, ofta vallfärdar för _ att i hängifven tolkning af den Wag- nerska diktens jättegestalter ära mästarens minne och löga själen stark till ny kamp för ' de högsta konstidealen.
Vida vägar färdades han efter läroåren i Berlin.
Sålunda finna vi honom 1878 i Au- stralien, där han gaf konserter i Melbourne och Sidney.
Sedan återvände han till Europa, vistades i Dresden 1879 — 80, korsade Tysk- land i olika riktningar, uppträdde äfven i Hol- land, ömsom konserterande, ömsom gäst- spelande, och besökte dessemellan Sverige, särskildt Stockholm, hvars publik kunde kon- statera, att valören i hans konstnärsskap nu verkligen var så fullödig som den europeiska musikpressen i entusiastiska ordalag fram- häfde.
Men vår musikälskande allmänhet hann ej mycket mera än att bekräfta detta faktum, förrän sångaren for söderut igen.
De flesta konstnärer äro nomader; de vilja höra andra träd susa än de, som växa ur hemlandets torfvor.
Det var under ett af dessa sina stockholms- besök Elmblad lyckades stämma sin fader till förmån för sitt val af lefnadsbana.
Han sjöng en afton kardinalens parti i Halévys opera " Judinnan ", .och för första gången i sitt lif trädde lektor Elmblad inom teater- murarne för att höra sin son.
Hans mot- vilja byttes nu i beundran, han måste er- känna för sig själf, att det jämväl fanns en Fin, hvit och fraiche blir hy o c h hud o m man alltid tvättar sig m e d F. P a u l i ' s Balsamtvål, s o m innehåller de för huden mest välgörande hygi, enska ämnen och balsamer.
Prisbelönt Paris, W i e n, C h i c a g o.
Stockholm m e d F. Pauli ' s Balsamtvål öfverträffar Vårda tänderna.
London- guldmedalj.
alla andra.
Enligt framstående läkares o c h tandläkares ojäfviga intyg är F.
P a u l i ' s Azymol d e t yppersta af alla m e d e l för munhygien, äfvensom för sårbehandling, ekzem, finnar hudrodnader, ref- ormar o.
d.
A z y m o l erhöll guldmedalj i L o n d o n 1899 s å s o m bästa antiseptiska munvatten.
524 — annan tämpeltjänst än det evangeliska ordets förkunnelse, och att hans son var en vär- dig tjänare i den helgedomen.
— Vid Prags och Breslaus operor blef Elm- blad stationär under några år, verkande vid den sistnämnda i den dubbla egenskapen af förste regissör och sångare.
Vår lyriska scen lyckades förvärfva den genialiske konstnären för samma ändamål 1896, och sedan dess till för ett par år sedan var han den artistiskt ledande kraften vid Stockholms kungliga teater, samtidigt med att hans sångdramatiska verksamhet utmynnade i bland annat sådana mönsterskapelser som Falstaff i " Muntra fru- arna ", fångvaktaren i Beethovens gripande sköna operaverk " Fidelio ", åtskiliga Wagner- partier naturligtvis ej att förglömma.
Men under allt detta har han gång efter annan kallats till Bayreuth af fru Cosima Wagner för att medverka vid festspelen där- städes.
Dessa veckor af arbete på en plats, där själfva luften bär i sitt sus en återklang af Wagners tondramatiska rytmer, där mästa- rens oändlighetstankar lyftas på Parsifals klock- toner som en rad af vajande hvita fanor, tecknande vägen mot idealets Graalstempel, räknar konstnären Elmblad som sina högsta lifsvärden.
Ty i Bayreuth har han inhämtat den sce- niska regiens tacksamma och svåra konst, fattat den som den uteslutande bör fattas, nämligen som en af den artistiska smaken och känslan danad materiell klädnad kring diktverkets själ.
Men först och sist har han därstädes under scenrepetitionernas heliga möda, med underordnande af det egna jagets fåfänglighetskraf, vuxit ut till den konstnär han är, lärt sig respektera den lagbundna friheten, utan hvilken ej ens i diktens fantasi- värld något stort kan uträttas.
I Bayreuth liksom vid hvarje annan opera- institution, den där i främsta rummet är en konstanstalt, ställas betydliga kraf på artisterna vid instuderingen af ett tondrama.
Först sker en grundläggande läsning af dramats text, på det att hvarje rollinnehafvare skall af de samtliga karaktärerna få en bestämd uppfattning af sitt parti.
Sedan följer in- lärandet af verkets musikaliska del och ej blott den, på hvilken texten hvilar, utan jäm- väl.
af orkesterns mellanspel, som hos Wag- ner är en själs- och stämningsanalys utan ord.
— Det var en af mästarens stående uppmaningar, hvilken fortfarande hörsammas vid hans scen: " Gif i första rummet akt på de små noternas värde, de stora göra sig alltid gällande ändå. "
— Slutligen kommer de olika delarnes sammanfogning till ett helt, då hvarje kantighet, allt som i minsta mån skjuter utom ramen, skoningslöst beskäres.
Herr Y:s eller fru Z:s artistknep, med hvilka de bruka " ta " publiken, få krypa i skrinet för dramats karaktärer.
" Das grosse Ich " har aldrig haft någon hemortsrätt i det Wag- nerska scentemplet.
För denna sunda konstprincips häfdande har Elmblad brutit mången lans inom vårt operahus, och att han delvis lyckats bana väg genom själfförgudningens lian-nät för ett noblare konstmedvetande, hedrar honom lika mycket som våra artister.
Helt kommer väl näppeligen någon ledande kraft att kunna omvandla vårt operafolks fåfänga till osjälf- visk sträfvan för helhet och sanning i kon- sten.
Därtill fordras stor själföfvervinnelse och mycken kultur hos artisterna.
T y artist- kallet i och för sig förlänar icke medborgar- rätt i den andliga kulturstaten.
Och så länge det kan och får inträffa, att den offentliga kritikens målsmän mötas från andra sidan rampen af den sårade egenkärlekens hand- gripligheter och ofina ord, tagna ur munnen MELLINS FOOD på gatans sämsta individer, torde knappast våra operaartister en masse kunna tillägna sig den konstnärliga kultur, utan hvilken inga beståndande värden skapas.
Äfven vårt isolerade läge har sin ej oväsent- liga skuld i de rådande förhållandena.
I en på lyriska scener så välutrustad stat som Tyskland nödgas artisterna taga skeden i vackra hand och foga sig under konstkraf- vets herravälde, emedan där en opposition i oträngdt mål lätt kan föranleda deras af- skedande.
Direktionerna behöfva ej frukta att se sin repertoar äfventyrad för en hals- starrig sångares eller sångerskas skull.
Ett telegram till närmaste residensstad kan i nio fall af tio fylla den uppståndna luckan inom tjugufyra timmar.
Och medvetandet härom är en kraftig sporre såväl på den konstnär- liga disciplinen som ej mindre på arbetsför- mågan.
— I dessa dagar lämnar Johannes Elmblad åter vårt land för att som öfverregisssör och sångare verka vid den framstående hofope- ran ' i Wiesbaden.
Att hans entusiasm och pietet för den tondramatiska konsten ånyo kommer att göra sig verksamt gällande där- ute, behöfver ju icke sägas.
Men hvad som hvarje vän af hans ge- digna och temperamentstarka artistskap lif- ligt önskar är, att han i en ej aflägsen fram- tid återbördas hit för att tillämpa sina vid större konsthärdar vunna erfarenheter på vårt tondramatiska konstlif, som ej har råd att gå miste om en kraft, så rik och högt syftande som Johannes Elmblads.
Till dessa skisserande rader, vill jag foga ett par enkla uttalanden om den själfulla och distinguerade kvinna, som sedan 1888 är Johannes Elmblads hustru och nu följer honom på hans sångartåg nedåt rhenvinets land.
Fru Sigrid Elmblad tillhör dessa sällsynta artistnaturer, hvilka ena försynthet med talang, en frisk, men på samma gång fint känslig och graciös poettalang, hvarom redan Birger Schöldström i sin biografiska skiss om fru E. i ett Idunsnummer för 1892 yttrade sig med stor förtjusning.
.
Det torde, för öfrigt vara en öfverflödsgär- ning att prononcera denna hennes förmåga för vår publik, enär Idun haft och fortfarande förunnas glädjen att då och då ge prof på hennes pennas alster såväl i bunden som obunden form.
Som poetisk öfversättarinna har fru E. särskildt sin styrka, därom vittna hennes för- tjusande och trogna tolkningar af ett antal af Swinburnes sånger och hennes textöfver- sättningar till Schuberts och Schumanns roman- ser, dem hennes make med så utsökt per- sonlig konst föredragit i konsertsalarne.
Under de senare åren har hon varit flitigt sysselsatt med försvenskningen af Wagners hela " Niebelungenring ", hvilket mycket kräf- vande arbete hon nu lyckligt fullbordat.
Den ståtliga cykeln är redan under tryckning.
En svensk omklädnad af ett så egenartadt dikt- verk har ej tillförts vår litteratur på länge, och sakkunniga granskare, som väl i sinom tid skola pröfva tolkningens halt, torde utan tvifvel få bruk för mer än ett vackert adjek- tiv vid nedskrifvandet af sitt omdöme.
Makarne Elmblad stå hvar på sitt område som ett par af den svenska odlingens ihär- diga arbetare, och när de nu draga bort, fylkas kring dem många önskningar om fort- satt arbetslycka därute och ett uppriktigt: välkomna åter!
för att här taga vid, hvad de afbrutit.
ERNST HÖGMAN.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka, JTinnea på Apoteken samt hos Specerihandlarne.
- P R O F gratis o c b f r a n e o frdn Axet Xietmatrand, GEFLK.
—
— A N N A STECKSEN.
N Å G R A MINNES- ORD.
D EN AF döden så t i d i g t bortryckta medi- cine doktorn Anna Steksén var en per- sonlighet af den mest ädla och upphöjda natur, fin och förstående, vidhjärtad, storsint och fram- för allt sann.
De, som haft tillfälle höra henne de få gån- ger hon, efter tagen doktorsgrad och innan sjuk- domen bröt henne, hann hålla föredrag offent- ligt, hur ha de ej ett oförgätligt minne af något ovanligt, icke blott af det med gedigen sakkännedom utvecklade ämnet, utan äfven af den unga kvinnan med den fina hyn, det vackra leendet, den melodiska rösten, kort sagdt af något äkta kvinnligt, nästan barnsligt, som hvarken studier eller lifvets vedervärdigheter förmådde utplåna.
Hennes rika begåfning och brinnande kärlek till forskningen läto hennes vänner hoppas, att hon skulle nå långt, så långt på sitt område, som gällande statuter någonsin modgåfve en kvinna.
Det vari april 1902 som den smygande sjukdomen började, hvilken nyligen ändat hen- nes lif.
Midt under laboratoriiarbete och utar- betande af profföreläsniDg — hon hade just då sökt laboratorsbefattning i bakteriologi vid Karo- linska institutet — brötos krafterna, men ej hennes ljusa mod, som midt under sjukdomen kom henne att u p p g ö r a vidlyftiga planer för nya studieresor.
Som bekant blef hon verkli- gen så kry, att hon kunde resa till Helsingfors, men det förrädiska onda infann sig åter, och hon måste sjuk resa hem hösten 1903 från Fin- land.
Sedan doss låg don unga läkaren oupp- hörligt sjuk, men så fort någon ljusning syntes, sysslade hon med sina kära medicinska arbeten, till dess slutligen all uppmärksamhet måste koncentreras på hälsans återvinnande.
Fördenskull flyttade hon jämte sin far och syster till Södertelje, där de varit bosatta sedan juli 1903.
Där vid ett tyst, fridfuUt hörn med utsikt åt badhusparken hade de sitt vackra hem.
Här fingo sol och luft obehindradt strömma in, här skulle nog den kära sjuka bli bra.
Under ljusa perioder af hennes l å n g a kon- valescenttid trodde man så säkert, att allt skulle bli som förr.
Med sitt glittrande solskenslynne gjorde hon sina vänners besök till riktiga hög- tidsstunder.
Allt var hon intresserad för, alla tidens stora frågor ville hon följa med.
Under konvalescenttiden vaknade hennes gamla kärlek till teckning, och sysslandet därmed äfvensom med målning skingrade mången stund under hennes pröfvotid.
Ibland hade man glädjen att få höra henne med sin vackra stämma föreläsa något, helst af det vackraste, som finns i dikt- ning.
— Men hon orkade ej mycket, hon blef så fort trött och måste snart söka hvila i sitt rum, där väggarna voro prydda med stora taf- lor öfver den medicinska vetenskapens stor- män.
— Ack, aldrig mer skulle doktor Anna Stecksén komma ut bland oss andra, hon, som älskade lifvet och allt lefvande med hela sin själ!
Det är godt för hennes vänner att veta, att hon den sista sommaren några få gånger orkade komma ut i skogen och ge sig hän i dyrkan af naturens skatter.
Att vara med henne ute i naturen var högtid.
Hur vemodigt att veta, att hon så nyss sade: • ' Det är värdt att ha varit sjuk, då det känns så skönt att börja bli frisk ".
Ingen kunde då ana, att slutet var så nära.
Stilla somnade hon in den 15 oktober nära midnatt.
" Ljufligt " var det sista ord hon framhviskade, och så var den vackra, dådrika lefnadssagan all.
525 IDUN — Af dem, som lärt känna henne, var hon out- sägligt älskad.
I outsäglig sorg efterlämnade hon fader, syster och hängifna vänner.
Välsignadt är hennes minne!
HANNA A.
K Begär MIN V I S S N A R O S.
profver TA GREGER.
ÖRSLAG TILL REFORMER HUSHÅLLSVÄSENDET.
när förr du stod med dagg på friska blad.
du ville lefva om, förr ' n lifvet vek.
Så drömmer du igen i blomningsglöden, fast skrumpna kronan falnar mer och mer.
Du drömmer dig till knopp i själfva döden, och lärkan hör du, då du sjunker ner.
.
.
O, blomsterande, när ditt bo du lämnar, min barm dig bidar att ditt hemvist bli!
Sök där en tillflykt, tills mitt hjärta rämnar, och lär min själ ditt vemods harmoni!
Ack, i mitt bröst du syskonanden finner, som sig förirrat in i mänskohamn — hos mig naturens egen lifseld brinner, och främling var jag för en mänskofamn.
Jag är ett väsen, som har hem i skogen, men som dämonen en gång drifvit vill; och helgonlagen var jag aldrig trogen, och ingen himmel gaf mig kraft därtill.
Jag våndats i min kropp, som du i vasen, och trängtat till, att fängslet blefve bräckt.
Jag kände jämt mig skild från Adamsrasen, och rosenvärlden var min rätta släkt.
O, blomsterande, du min egen like!
Dröj kvar, tills jag ur höljet lyftes hän, och för mig åter till det sälla rike, där alfer samlas ifrån blom och trän!
HARALD JACOBSON.
Glöm ej Jubileumsfondens sparbössor!
| f Sidentygs-Export.
— Kungl.
Hoflev.
så väl förstod den längtan, som mig bad — ännu en gång, där du i vasen sitter, kr.
13 pr mtr.
| S c h w e i z e r &amp; C o.
, L u z e r n S. 6.
(S c h w e i z).
[du ville minnas än, hvad ljuft dig rörde, och sommardag med sus och fjärilslek, till Sändes tull- o c h portofritt direkt till privata.
§ F Din gryningsstund vid soluppgång och kvitter, af våra garanteradt Specialité: Sista nyheter af brud- sällskaps- i din doft var kvar och bad med tysta ord.
Min pinta själ så väl din stämma hörde, franko sidentyger från 9 0 ö r e I och promenadtoiletter, äfven i kulört o c h hvitt.
| och första bladet fallit på mitt bord.
Min hand dig grep, men kunde dig ej kasta — P [Svart Siden.)
1 solida DIN STJÄLK är böjd och taggarne blott fasta, Ö 1904 INOM A F MET- H.
D ET LÖNAR sig icke att husmödrarna sitta och vänta på " bättre tider ".
Sådana komma icke af sig själfva, de måste framtvin- gas genom sammanslutning och energi längs hela linjen af hem.
För hemmen på landsbygden äro svårighe- terna ännu större än för stadshemmen, ty till städerna söker sig den lilla arbetsstyrka, som ännu är att tillgå.
För landsbygden kan hjäl- pen och lättnaden icke tänkas komma genom centralkök, ty sådana kunna ju där endast upp- sättas inom fabrikscentra och möjligen inom köpingar.
Men om man alltså ej kan tänka sig ett centralkök inom hvarje by i framtiden, kan man alltid tänka sig inom hvarje socken — utom de nordliga — en hushållsanstalt, upprättad af en husmoderförening inom hvarje trakt, där nästan allt, som behöfs för hushåll, tillredes i större skala, dit medlemmarna få aflämna sitt mjöl, sina slaktdjur och trädgårds- alster och få alltsammans tillbaka i " förädlade " former.
För sådana anstalter, som i viss mån kunde jämställas med fabriker, vore det nog icke svårt att erhålla den behöfliga kvinnliga arbets- kraften.
Arbetet vore där begränsadt till vissa timmar och bedrefs till stor del med maskiner.
En del af arbetet måste ju dessutom utföras af män.
Att erhålla lämpliga lokaler låge helt visst inom möjlighetens gräns.
I regeln är det nu- mera godt om öde byggnader inom hvarje landt- kommun, öfvergifna herrgårdsbyggnader, f. d. boställen för tjänstemän o. s. v. I bränvinsbränningens glanstider brände hvar och en i egen panna, liksom hvar och en for- dom med mycket besvär färgade sitt garn och stöpte sina ljus etc.
Hvilken dårskap skulle det ej kallas att nu bråka med dylikt i hem- men!
Men då sådant arbete med fördel kunnat tagas bort från hemmen, bör ytterligare en mängd af de mödosammaste bestyren, som kunna bedrifvas i stor skala, anförtros åt yrkes- vana händer.
Delvis har ju sammanslutning på många ställen länge ägt rum.
Redan för 25 år sedan såg man godsägare t. ex. upp- sätta rökhus och alla ortens familjer skyndade att anlita desamma, i stället att, som föräldrarna före dem, själfva äfventyra rökning i egna brygghus.
Så snart någon bekvämt löser en hushållsfråga, söka alla, som rimligtvis kunna, begagna sig af de nya förmånerna.
En mängd kvinnor blefve vid dylika anstal- ter grundligt skolade i hushållsväg.
Att detta skulle inverka på landtbefolkningens allmänna kunskapsnivå i fråga om huslig ekonomi, är tydligt, liksom att arbetet i de enskilda hem- men genom sådana anstalter blefve högst vä- sentligt underlättadt.
Nurnbergs " PILSNERDRICKA " Rikstel.
- Allm.
7 94.
Tel. 3 0 48.
IDUN 1904 - iniiiii k Lanolin- Sana-Tvål.
OARANTERAD REN, NENTRAL, MILD OCH ÖFVERFET.
Bästa Barntrål!
25 ÖRE ST. 526 — Men en reel hjälp för hushållsväsendi t på landet skulle väl äfven vinnas genom sådana anstalter som de här ofvan antydda?
Ett första försök skulle naturligtvis ha svå- righeter att öfvervinna, innan framgången kom.
All erfarenhet är köpt med uppoffringar, och banbrytares lott är vanligen icke fallen i det lustiga.
Men vi ha ju alltid sett, att hvilket praktiskt arrangemang som helst, som fyller ett behof.
förr eller senare slår igenom och därefter blir oumbärligt.
G R U M M E &amp; SON EN STOCKHOLM.
Af de löner, som stora föreningar — få husmödrar skulle vilja eller kunna af stå från den hjälp hushållsanstalten beredde — betalade åt föreståndarinnor och arbeterskor af olika rang, skulle vissa procent afsättas till pensions- fond.
Man behöfver icke vara allt för stor optimist för att förutsätta, att, sedan kassor en gång bildats, landsting och enskilda då och då skulle understödja dem med anslag och donationer.
Lika väl som en sjuksköterskornas pensionsfond kunnat komma till stånd, bör pensionering af kvinnor, som arbeta för att hålla folk kvar vid hälsa, kunna bli verklighet.
Det ena goda arbetet, som fyller ett verkligt behof, bör icke värdesättas lägre än det andra.
Det husliga arbetets stora betydelse har alltid förbisetts, framför allt det betungande däri, och dess utöfvarinnor ha sällan eller aldrig rönt den erkänsla de förtjänat.
Se här konse- kvensen af många generationers svarta otack- samhet: kvinnorna fly det husliga fältet!
Med bättre social ställning och under för- bättrade ekonomiska villkor skall större delen kanske återvända därtill.
Men för mindre be- medlade hem måste i alla händelser en helt ny princip för dagordning tillämpas: familjens manliga medlemmar måste vänjas att, såväl som dess kvinnliga, passa upp sig själfva.
En dylik fordran innebär icke den minsta orimlighet.
Hvarför skulle den större manliga styrkan, ihärdigt åberopad som den naturliga rätten till specifika förmåner, så snart det är fråga om kraftprof inom hemmets väggar alltid reduceras till noll?
Den manliga styrkan, som gör så mycket väsen af sig, riicker utan tvifvel utmärkt bra till för åtskilligt, som den nu med noncha- lans visar ifrån sig och lägger på svagare skuldror.
Få män skola vara för klena att blanka sina skodon och hämta in friskt vatten i sina rum.
Hvarenda gosse måste från tidi- gaste år vänjas vid tanken, att han af bekväm- lighet kan få precis hvad han vill bereda sig.
och att mamma eller systrarna ej komma att förnöta sitt lif med att passa upp honom.
Vanan är en utomordentlig läromästarinna.
En på sådant sätt uppfostrad gosse skall reda sig lika bra inomhus som flickan med husliga vanor, och gossen skall icke ha gått förlustig någonting vare sig i kunskapsväg, kroppslig smidighet eller karaktärsutveckling.
Tvärtom.
Men när hvarje familjmedlem sörjer för tref- nad inom sitt enskilda lilla område, bortfalla härigenom ganska många omsorger för hus- modern med för få tjänare.
Ätt framtiden icke visar oss någon annan väg till hemtrefnad än i den här riktningen, därpå tyda redan alla tecken.
Den tjäuarinnehjälp, som blir att tillgå för hemmen, måste framför allt reserveras för de små barnen, för familjens åldrande medlem- mar och för de sjuka.
Enklare lefnadsvanor — minskade fordringar på klädlyx och materiell njutning — äro oefter- gifliga villkor för en framtida lycklig samman- lefnad mellan makar utan rikedomar.
P o l e r a E d r a PYRRHUSSEGER.
SKISS A F GEOR- GINA BARTHOLIN-DAHLANDER.
ET VAR middagstid och strålande vårväder med sol och blå himmel.
Ännu visser- ligen något kallt och skarpt i skuggan, men dock vår — vederkvickande, upplifvande vår, med fågelkvitter i buskar och träd.
Allt anda- des nytt lif efter den långa, mörka vintern med omväxlande snö och slask.
Vid gathörnen stodo ballong-försälj arno med väldiga knippen af röda och blå gmumiballon- ger, som lyste i solskenet likt jättestora vin- drufsklasar.
Och tusentals blå och bruna barna- ögon stirrade med längtansfulla blickar upp mot de frestande leksakerna, som vajade lätt för vinden.
I Humlegården vid den stora sandhögen var det ett myllrande lif af barn i alla åldrar.
Det var, som om solens värmande strålar plötsligt hade utkläckt myriader af leende glada barn- ansikten, hvilka liksom fåglarne tilljublado våren sitt välkommen.
På en bänk ett litet stycke därifrån satt en ung flicka och följde med ögonen en skara barnungar, som mod stor ifver sysslade med att baka bullar i sanden, den ena bredvid den andra.
Hon kom så tydligt ihåg, när hon själf var liten och satt på samma sätt och gräfdo i det mjuka, ännu fuktiga grusot, som satte sig fast som skorpor på de små fingrarne och trängde ned i skorna och ibland ned på ryggen med, där det låg och krafsade så lustigt på den fina huden.
Ofrivilligt drog hon en suck vid - tanken på denna länge sedan hänsvunna tid med all sin glädje och sorg och mod alla sina tårar, som lika hastigt kunde förvandlas till skratt och munterhet.
Hon lyfte en bukett friska pingstliljor, som låg på bänken bredvid henne, upp mot sitt ansikte och inandades deras starkt kryddade doft.
Med sin ena obehandskade hand strök hon sig lätt öfver pannan, liksom för att jaga bort en pinande tanke.
Om hon blott kunde komma till klarhet med sig själf.
.
.
Men det var som om två lika starka makter stredo om herraväldet i hennes själ.
Så länge hon hade lyssnat till alla de varma, hänförda orden och sett in i de djupa, mörka ögonen, hade hon nästan tyckt han hade rätt.
Men nu, sedan han var gången, och hon icke längre hörde hans röst, nu tyckte hon det var så mycket, som hon icke var fullt säker på själf.
Han hade talat så djupt allvarligt och sett så bedjande på henne, då han sagt henne, att för honom var det en lifssak, och att han skulle anse henne för den modigaste, stoltaste kvinna, om hon utan alla dumma ceremonier ville binda sig vid honom och följa honom åt.
De skullo visa världen, hurusom två människor utan alla yttre band och utan att foga sig i vidriga, lögnaktiga, former vågade lefva lifvet tillsam- mans i frihet, endast knutna till hvarandra mod kärlekens starka, djupa, rena känslor.
" Ack, Marta ", hade han sagt, " jag skall bli så stolt öfver dig, då du på en gång är min D m e t a l l s a k e r L a g e r m a n s älskade, min hustru, min madonna, för hvilken jag vill offra mitt hjärtblod.
Säg det, älskade, säg det stora gudomliga ordet, att du vill följa mig och förstå mig helt! "
Hon hade suttit som i en dröm, mödan han talat.
Hans ord hade nästan velat kväfva henne.
Solon hade förmörkats af en tung förbi- glidande skugga, hon frös invärtes.
Allt det som så länge varit hennes käraste dröm, att få lefva för och med den hon älskade, blef nu någonting, som uppfyllde henne med sorg, rädsla och ångest.
Till sist hade han väl själf lagt märke till, hur olycklig hon måtte sett ut, ty han stan- nade midt i sin ordström och slöt hennes små kalla händer i sina.
" Nej, nej, Marta, barnet mitt, so icke så för- skrämd ut.
Jag fordrar ju inte att du skall be- stämma dig med detsamma.
Tänk på hvad jag har sagt och sök att förstå mig riktigt, så skall du se, att du snart blir lika klar och säker på saken som jag själf. "
Och därpå hade han sett på henne med det glada, frimodiga leendet, som hon aldrig kunde motstå.
Men för första gången hade hon icke kunnat besvara det, utan böjt sitt hufvud och sökt att dölja de frambrytande tårarne.
Strax därefter hade han gått sin väg.
Han måste på bestämd tid tillbaka till sjukhuset, där han var anställd som underläkare.
Och hon skulle hem till middagen i pensionatet.
Men hon kunde icke besluta sig för att gå hem, utan blef i stället kvarsittande på bänken, efter att han sagt henne farväl.
Hon tänkte med motvilja på den kvalmiga matsalen och på de främmande gästerna med sina, liknöjda miner och sitt eviga pladder.
" O, don som nu hade haft ett horn — en mor En känsla af ensamhet smög sig öfver henne en förut okänd makt.
Hvarför hade hon så tidigt blifvit hemlös och utkastats i världen bland människor, som alla voro henne mer eller mindre likgiltiga?
Om hon nu hade haft ett hem, en far eller mor, månne Axel då också skulle gjort henno detta förslag, eller var det för att hon stod ensam och utan stöd, som han tänkt sig kunna, lättare öfvervinna hennes betänkligheter?
Nej, fy, det var en stygg tanke — för honom var det nog verkligt allvar.
Hvarför då icke följa honom och göra honom glad och lycklig?
Hon hade ju ingen att råd- spörja, ingon som komme att sörja öfver hvad hon gjorde.
Och själf hade hon också svaga, oklara begrepp i frågan.
Hvarför då icke hellre låta sig ledas af hans starka vilja och kasta sig i de armar, som i oändlig kärlek utsträck- tes emot henno?
I detsamma slog klockan 5 i Johanneskyrkan.
Hvad i all världen tänkte hon på?
Hur länge skulle hon bli sittande där?
Hon såg så tydligt fru Stråles sötsura min, när hon nu kommo hem, hon hörde hennes ironiska svar på de ursäkter hon komme att anföra.
" Gu- bevars, hon hade ju sin frihet, icke kunde hon begära, att Marta skulle tänka på sådana små- saker, som att hon gjorde andra onödigt be- svär.
.
. "
Och så alla de andra damernas ny- fikna frågor, hvar hon hade varit, om hon hade träffat sin fästman, om de kanske hade dinerat ute o. s. v. Hvad hon var utledsen på det lif hon nu förde!
De skullo bara veta det, alla de som nu miss- unnade henne lör att hon hade sina egna pen- gar och kunde göra och låta hvad hon själf hade lust till, hur föga verkligt fri hon i grund och botten kände sig.
.
.
Långsamt, och motvilligt reste hon sig för att P-å hemåt.
med m e d f l y t a n d e p u t s p o m a d a " B O I N - A.
I V H "!
— 527 — IDTJN 1 9 0 4 Det var afton.
Marta satt i sitt eget rum, STOCKHOLMS H Ö G S K O L A OCH DESS efter att ha hållit till godo med pensionatfruns 25-ÅRSJLTBILEUM.
hånfulla anmärkningar, medan hon förgäfvos sökt att få ned några munsbitar af (lon föga LAND de vaknande sträfvandena att på tilltalande uppvärmda maten.
alla områden höja svenskarnes andliga Hon satt på en låg stol framför den utbrända, kraft och materiella välstånd framstår främjan- brasan och lutade sitt hufvud mot stolryggen.
det af vetenskaplig forskning och undervisning Hon frös och kände sig illa till pass med en såsom den icke minst viktiga uppgiften.
Och .svidande obehaglig känsla af hunger och trötthet.
ur denna spontana känsla hos en flock ljus- Så hörde hon en ringning på tamburklockan, älskande människor var det som tanken på och strax efteråt knackade det på hennes dörr.
upprättandet af en högskola i Sveriges hufvud- Och innan hon fick tid att svara, var dörren stad framträdde för åtskilliga årtionden sedan.
öppnad, och hon hörde Axels välkända stämma Redan på Johan IILs tid upprättades 1576 i säga " god afton ".
Stockholm under det då brukliga namnet Colle- " Jag kom egentligen för att locka dig med gium ett slags högskola, med lokal i gråmunke- ut i det härliga månskenet.
Det var mig omöj- klostret på Riddarholmon.
Denna lärdomsanstalt, ligt att sitta hemma i afton.
.
.
Men hur hvilken är började i katolicismens tecken för att det fatt med dig?
Du är ju iskall på händerna.
sedan antaga en protestantisk hållning, förena- Kom, får jag se på dig.
Jag tror sannerligen des med Uppsala universitet, då detsamma åter- du har gråtit också!
.
.
.
Kan du då alldeles upprättades 1593. inte förstå mig?
Har jag så helt och hållet År 1626 gjordes i Stockholm ett nytt försök misstagit mig på dig?
Jag har ju alltid trott, till upprättande af ett slags högskola, men äfven att du delade mina åsikter.
Och nu, då det denna bildningshärd splittrades snart.
gäller att visa i handling, hvad jag tog för en Den nuvarande högskolan har för sin till- själfklar sak, nu är det som jag plötsligt talade komst att tacka det hösten 1869 bildade säll- med en främling, en utomstående.
.
.
Är du skapet " Högskoleföreningen i Stockholm ", hvars så alldeles emot mina önskningar, så låt oss mål var att arbeta för upprättandet af ett uni- icke tala mera därom.
Men det måste jag säga versitet i hufvudstaden, " Stockholms högskola ".
dig, Marta, i och med detsamma försvinner Denna förening, bestående af 75 ledamöter, också något af det bästa, det renaste i vårt uppgjorde för sig stadgar, i hvilka bestämdes, förhållande, om du tvingar mig in i den gamla att densamma skulle arbeta för högskolans eko- slentrianen, som jag af allt mitt hjärta föraktar.
nomiska förkofran, och att den ej skulle upp- Och hur tror du jag skall kunna arbeta för lösa sig, förrän högskolan hunnit den utveck- mina idéer, när jag icke själf får utföra dem i ling att dess framtid kunde anses betryggad.
handling?
Du tar sannerligen ett stort ansvar Sedan insamling af medel fortgått under mellan- på dig, Marta.
Svara mig nu, hvad vill du vi tiden, fastställde föreningen 1877 " grundstad- skola göra? "
gar " och 1878 " ordningsstadga för Stockholms Han hade dragit henne ned i soffan och för- högskola ".
sökte i halfdunklet ifrigt att läsa ett svar i Höstterminen 1878 öppnades preliminärt före- hennes ansikte.
Men han kunde icke tyda de läsningar i fyra ämnen, tillhörande den natur- sänkta ögonens språk, och de röda läpparne vetenskapliga fakulteten.
1881 tillsattes de voro fast tillslutna.
två första ordinarie professurerna (i matematik " Nåväl, då du icke tycker jag förtjänar ett och mineralogi-geologi).
Sedermora hafva små- svar, så är det bäst jag går igen.
Jag har ningom nya läroämnen tillkommit, och för när- sannerligen mtr än nog att göra där hemma, varande räknar högskolan, förutom öfriga lärare, och har jag kommit olägligt så.
.
. "
10 professorer, nämligen: professor Gösta Mit- Han hade sprungit upp och giek häftigt några tag-Leffler (ren matematik), professor Wilhelm slag fram och tillbaka på golfvet.
Leche (zoologi), professor Otto Pettersson (kemi), " Axel, du måste ha tålamod med mig.
Jag professor L.
E. Phragmén (högre matematisk kan icke som du se på denna sak blott från analys), professor Svante Arrhenius (fysik), pro- en sida.
Jag tycker det är så mycket, som fessor Wilhelm Bjerknes (mekanik och matema- kan sägas både för och emot.
Jag vill så gärna tro tisk fysik), professor N.
G. Lagerheim (bota- du har rätt, men säker på det är jag ännu icke. "
nik), professorn friherre Gerhard do Gcer (geo- " Säg mig då, hvad du är rädd för?
Tviflar logi), professor Oscar Levertin (litteraturhistoria), och professor Gustav Cassel (nationalekonomi du på mig? "
" Nej, men hvacl tror du folk skall säga, Axel?
ined finansvetenskap).
Som högskolans rektor Tänk på världens dom.
Det är icke många, fungerar friherre de Goer.
.som skola betrakta vårt förhållande på samma Till en början höllos föreläsningarna i Stock- sätt som du.
Tror du inte, man skall smuts- holms slöjdskolas lokal och därefter, intill slutet kasta oss? "
af vårterminen 1880, i Vetenskapsakademiens " Jaså, folks prat har mer att betyda för dig hörsal.
Sedermera, då flero institutioner upp- än min önskan.
Låt oss.
då icke tala mera om rättats, hyrdes egen lokal dels i latinlärover- saken.
Men så är du inte den jag hade trott.
.
.
kets nya hus på Norrmalm, dels uti en staden Förlåt mig.
om du nu finner mig hård och tillhörig byggnad.
Från och med höstterminen orättvis.
Men kan du förstå, hvad det vill 1885 äro Stockholms högskolas alla institutio- säga, om man tycker sig ha stått och skådat ner (med undantag af allmänna biblioteket) före- ut öfver all världens härlighet, och man så läsningssalar etc. inrymda i en särskild, för plötsligen sjunker ned igen i mörker och dy?
.
.
.
ändamålet inrättad lokal i huset n:r 30 vid Du vet, att när jag först lärde känna dig, stod Kungsgatan.
Hittills äro vid högskolan en jag- ensam i värklen.
Jag var en fattig pojke fysisk, kemisk, mineralogisk-geologisk, botanisk utan släkt, som aldrig hade känt vare sig far och zootomisk instutition med delvis synnerli- eller mor.
Min uppfostran fick jag på andras gen värdefulla och rikhaltiga samlingar upprät- bekostnad.
Och hela mitt lif har jag lidit af tade.
Högskolan förfogar desslikes öfver ett att vara andra tack skyldig för hvarje bröd- allmänt bibliotek, omfattande omkring 23,000 stycke och hvarje klädesplagg jag fick.
.
.
Hela band, hvarförutom de särskilda institutionerna min skoltid hade jag matdagar hos mina skol- äro försedda med specialbibliotek, som tillsam- kamraters mer lyckligt lottade familjer O, mans utgöra flore tusen band.
hvad det kunde pina mig att se dessa hem Den ekonomiska offervilligheten af korporati- med allt lifvets goda, från det minsta till det nor och enskilda till högskolans utveckling visar största, där jag kände mig så främmande.
vackra resultat.
B (Forts.) H a r Ni p r o f v a t EXTRA I Hygieniskt!
l \ Praktiskt!
i I Ekonomiskt!
\ V e s t a - B i n d o r T v ä t t b a r a DAMBINDOR.
\ I 4-DUBBLA.
STICKADE.
I I MJUKA.
I I Pris pr kartong om 6 bindor med sfark gördel Kr.
4: -.
{j W i l H.
B e c k e r, — Kung).
HOFleverantör.
— 5 Malmtorgsgatan, STOCKHOLM.
!
: Större till högskolan- skänkta fonder äro: J. Michaélsons fond till professur i allmän biologi, fonden till minne af Wagener Smitt, donerad af J. W. Smitt, till professur i kemi, L.
J. Hiortas fond till professur i nationalekonomi, L. Monténs, C.
D. Ströms och F. G. Törners fond till professur i mate- mat, naturvetenskapliga fakulteten, O. I. ochE.
F. Hagelstams fond till fri professur och I.
A. Bergs fond till professur i konsthistoria, hvilkas sammanlagda belopp komma millionen nära.
År 1893 öfvorlämnades till högskolan genom testa- mente af fabriksidkaren John Söderberg den största donation, som dittills af enskild man gifvits till något kulturändamål i Sverige, näm- ligen 2,036,828 kronor.
Fyra år senare öfver- lämnades af generalkonsul J.
W.
Smitt ett be- lopp af 100,000 kronor till en stipendiefond, och samme man har vid sitt nyligen timado frånfälle donerat ytterligare 400,000 kronor, hvaraf hälften skall användas för den tillämnade juridiska fakulteten.
Äfven har högskolan fått mottaga 10,000 kronor från den nyligen aflidne kamrer C.
H. Brandel.
Stockholms högskola kan nu blicka till- baka på en 25-årig verksamhet idet vetenskapliga forsknings- och undervisningsarbetets tjänst, och hon kan göra det med berättigad stolthet i förvissningen att ha gjort en afsevärd insats i det gemensamma kulturarbetet.
Men med hen- nes växande undervisningsverksamhet följa ökade kraf på hennes förmåga att allsidigt tillgodose sina lärares och lärjungeskarors behof af be- kvämlighet och studiero.
Bland de uppgifter, som inom den närmaste framtiden föreligga högskolan, är hennes byggnadsfråga därför en af do angelägnaste.
Först när högskolan er- hållit sitt eget hus, vinner hon önskvärd trygg- het och heintrcfnad i sina arbeten samt mera själf ständighet i sitt yttre framträdande.
Hög- skolan förfogar redan öfver en egen tomt i kvarteret Kungsten, som af henne förvärfvats från Lars Johan Hiertas arfvingar, dels genom gåfvobref, dels genom köp.
Vidare ha utsedda kommitterade uppgjort ett byggnadsförslag med hänsyn till denna tomts begagnande, af hvil- ket förslag, utfördt af arkitekten V. Bodin, vi äfveii meddela en afbildning.
Det är önskvärdt, att denna högskolans trän- gande byggnadsfråga finner en snar och till- fredsställande lösning.
Man får väl ock hoppas, att villiga och framsynta mecenater oj heller nu skola saknas, som för detta ändamål äro be- nägna att räcka en hjälpande hand.
— Stockholms högskolas 25-årsjubileum högtid- lighålles i morgon fredag mod en fest i Veten- skapsakademiens hörsal, hvarvid representanter för samtliga nordiska universitet äro inbjudna att närvara.
Vid den tankens tornoring, som då skall göra minnesstunden strålande, kommer gifvetvis ej att fattas förhoppningsfulla ord om det unga lärdomssätets framtida förkofran.
Och i dessa ord INSTÄMMER hjärtligt hvarje uppriktig vän af svensk odling.
Stockholms stadsfullmäktige ha under en följd af år beviljat ett årsbidrag af 40,000 kr.
A r g u e l l o b l a n d n i n g?
KAFFEBLANDNING Å 1.
5 0 PR KG.
# G U N N A R S T E N B E R G, T h é - O C H Kaffehandel, ^ ^ t o r t o r g e t ^ 7 RTKSTEL.
83 3 ».
AHU.
TEL. 12 » O
IDUN 1904 PORTRÄTT AF — SAMTLIGA PROFESSORER VID STOCKHOLMS H Ö G S K O L A.
HÖGSKOLEBYGGNADEN I HÖRNET 528 — HÖGSKOLANS NUVARANDE AF DROTTNING- OCH LOKAL, KUNGSGATAN KUNGSTENSGATORNA.
30, SAMT DEN PROJEKTERADE
ETT ÖSTASIATISKT SLAGFÄLT.
SOU-SHAN, EN AF KULLARNE K R I N G LIAOJANG, EFTER DRABBNINGEN.
IDUN 1904 — 530 — vänner i landet ett synnerligen värdefullt material af fakta, en vapensamling, som långt fram i tiden skall bli af oskattbart gagn i kampen för världsfreden.
Under de senaste åren har han pröfvats af sjukdom och motgångar, men ännu alltjämt omfatta hans out- tröttliga intelligens och varma hjärta med samma nit den ideella sträfvan, han så helt gjort till sitt lifsmål.
UR DAGSKRÖNIKAN.
E NKÖPINGSDOKTORNS 65-årsdag.
D:r Ernst Wester- lund i Enköping fyllde sistlidne lördag 65 år, hvar- vid den populäre läkaren mottog talrika bevis på vän- skap och tillgifvenhet från när och fjärran.
En mängd vänner och bekanta uppvaktade honom i hans hem och 100-tals telegram från skilda örter i Sverige, Norge och Finland tolkade fjärrboende f. d. patienters sympatier för den frejdade läkaren.
Med anledning af den festliga händelsen meddelas i dagsnumret en gruppbild af doktor W.
och hans maka i ramen af den rika blomstergärd, hvarmed till- gifvenheten fyllt det vackra doktorshemmet.
G K.
P.
A R N O L D S O N.
S EXTIO ÅR fyller i dag, den 27 oktober, den nitiske fredsifraren och skriftställaren K.
P. Arnoldson — som bekant en bland de kandidater, som allt sedan Nobelstiftelsens grundande af en utbredd opinion fram- hållits till erhållande af fredspriset.
Med anledning af märkesdagen har Arnoldsons förläggare, hr G. Walfrid Wilhelmsson, utgifvit en ståtlig festskrift, hvilken, utom en utförligare skildring af den svenske fredskäm- pens lifsverk af redaktör Axel Svenson, meddelar varma hyllningsord från Björnstjerne Björnson, Fredrik Bajer och Edvard Wavrinsky, K.
P. Arnoldson är född den 27 oktober 1844 i Göte- borg, hvarest han genomgick några klasser i högre elementarläroverket.
På grund af medellöshet måste han ganska tidigt afbryta sina studier och tog anställ- I|j.ng vid statens järnvägar, där han slutligen efter skilda befattningar blef stationsinspektor.
Från tidiga- ste ynglingaår idkade han dock samtidigt en rastlös litterär verksamhet, och redan vid 21 års ålder utgaf han ett par religionsfilosofiska publikationer.
Fredsidén har dock alltjämt varit den ledande tan- ken i Arnoldsons skriftställen, äfven i alla de som fredsskrifter ej direkt betecknade arbeten i historiska, politiska, religiösa och sociala ämnen, som han publi- cerat i de af honom utgifna periodiska skrifterna San- ningsökaren, 1877 — 81, och Folkets bok, 1882 — 84, samt i mångfaldiga artiklar i tidningar och tidskrifter.
Jämsides härmed har han som föreläsare, talare och organisatör verkat för denna idé såväl i allmänhet som ock i synnerhet för ett godt förhållande mellan broder- folken på den skandinaviska halfön.
Efter sitt inträde i riksdagen år 1881 och sin för fredsrörelsen betydelsefulla neutralitetsmotion år 1883 utgaf han en broschyr i neutralitetsfrågan, hvilken strax efterföljdes af " Fredsarbetet och dess motstån- dare " (i norsk öfversättning 1890).
Under sin riks- dagsmannatid — två perioder — lade han såsom redak- tör för " Tiden ", 1883 — 85, " Stockholm ", och " Freds- vännen ", 1885 — 88, ofta sitt ord i vågskålen för ett broderligt förhållande mellan Nordens folk och för er- kännande af Norges berättigade ställning inom unionen.
Särskildt märklig i detta afseende är den 1895 ut- gifna publikationen: " Fred med Norge, unionen må bära eller brista ".
Flere af hans fredsskrifter ha öfver- satts till norska, engelska och tyska samt försetts med förord af Björnstjerne Björnson, Bertha von Suttner m. fl.
Resultatet af sitt tänkande och sitt mångåriga forskare- arbete i fredssakens tjänst framlade Arnoldson åren 1900 och 1901 i det omfattande verket Seklernas hopp, en bok om världsfreden, hvilket af kritiken samstäm- migt blifvit betecknadt som ett sekularverk af bestå- ende värde, en epokgörande källskrift för alla vänner af fred och skiljedom, en på rena historiska fakta grun- dad historiens filosofi, " en lärd historikers och filosofs väldiga anklagelseakt mot mänsklighetens förbannelse ".
Arnoldson har äfven utvecklat en betydelsefull mis- sion i senaste årtiondens upplysningsarbete, dels som en af stiftarne och organisatör af Svenska Fredsför- eningen, dels som föreläsare och föredragshållare.
Hans framställningssätt är fängslande, klart och rakt på sak gående.
Då man ser tillbaka på hvad Arnoldson utfört, måste man säga, att hans verksamhet varit högst bety- dande och hans produktivitet som bokförfattare, tidnings- man, tidskriftsredaktör, riksdagsman och föredragshål- lare — storartad.
Resultatet är också, att han.i högre grad än någon annan i vårt land påverkat opinionen till fromma för fredssaken och skaffat samtliga freds- ROSSHANDLAREN AUGUST RÖHSS, den vidt kände göteborgsköpmannen och mecenaten, har i dessa dagar aflidit i sin hemstad efter en längre tids lidande.
Grosshandlar Röhss och hans makas porträtt och biografier återfinnas i Idun n:r 46 för år 1902, hvar- för vi nu inskränka oss till detta korta omnämnande om dödsfallet, i det vi samtidigt hänvisa till det nämnda Idunsnumret.
DROTTNINGGATAN 6 6, BERNHARD LANG.
R \ E EJ FÅ skandinaver, som de första dagarna af sistlidne april månad bevistade den första interna- tionella skolhygienska kongressen i Nurnberg, hade då tillfälle att lära känna och högakta den man, hvars bild vi meddela här ofvan.
Det var nämligen ett säll- spordt gästvänligt och i alla andra afseenden ange- nämt mottagande, som svensk-norske konsuln och dan ske vice konsuln i Nurnberg Bernhard Lang då be- redde den skara svenska, norska och danska, för skolhygienska frågor intresserade lärare och läkare, hvilka vid den nämnda tidpunkten deltogo i den af öfver 1,500 personer från de mest skilda länder be- sökta kongressen.
Men det var icke första ej heller enda gången, som konsul Lang gjort sig förtjänt af minnesgod hågkomst från skandinavisk sida.
Den 25 sistlidne september kunde konsul Lang, trots sin jäm- förelsevis höga ålder obruten till själ och kropp, fira sitt 30-års jubileum såsom svensk-norsk konsul i Nurnberg, och redan lång tid, innan de trettio åren begynte, hade han stått i intim affärsförbindelse med de skandinaviska länderna.
Många, många äro ock de skandinaver, som på konsulatkontoret i Nurnberg mötts af konsul Langs vänliga och fryntliga blick och fått röna hjälp och bistånd af hans rika erfarenhet, för att nu icke tala om hans gifmilda hand.
Huruvida den, som klappade på porten, var hög eller låg, har intet betydt: den infödde tyske mannens välklingande sven- ska språk gaf dem båda samma vänliga svar.
I sam- manhang med sitt jubileum har konsul Lang ihågkom- mit Sofiahemmet med en vacker donation och därmed gifvit ett nytt uttryck åt sina sympatier och sin till- gifvenhet för vårt folk och vårt land.
K UNGSBACKAGUMMAN var det populära namnet på en kvinnlig, i dagarna afliden naturläkare, hos hvilken lidande medmänniskor från alla delar af vårt land sökt och funnit hjälp för särskildt benskador och andra yttre åkommor.
Hennes borgerliga namn var Brita Anna Anderson, och hon bodde på Hambrö gård i staden Kungsbackas omedelbara grannskap.
Hon hade städse stor praktik, af hvilken en väsent- lig del sköttes pr post — fattigt och burget folk om hvartannat skref nämligen till henne och redogjorde för sina åkommor, hvarpå hon sände sina ordinationer.
Den bild af den nu bortgångna » doktorinnan », som här meddelas, togs för tre veckor sedan och framställer henne sittande utanför sin stuga och i färd med att mottaga bref och tidningar af postbudet.
Den aflidna besörjde sin praktik in i det sista, ty döden drabbade henne efter endast ett par dagars sjukdom.
Konsul Lang är född den 16 april 1839 i Treucht- lingen i Bayern.
Efter att ha förvärfvat sig en grund- lig utbildning i köpmansyrket, ägnade han sin manna- ålders kraft åt en mycket omfattande affärsverksamhe- i Nurnberg, i hvilken stads kommunala lif och stor- artade utveckling han ingripande deltagit.
Konsul L. är riddare af Vasa- och S:t Olofsordnarna.
B.
NÅGOT E » KUNGSBACKAGUMMANS POST.
MOTTAGER DAGENS FOTO FÖR IDUN AF A N N A BACKLUND.
T ILL FÖRMÅN FÖR HEMMEN FÖR ARBETERSKOR, hvilkas uppgift att motverka inneboendesystemet genom att bereda unga, ensamstående arbeterskor billig och hemtreflig bostad är erkänd såsom samhällsnyttig och behjättansvärd, kommer en försäljning a * t anord- nas å Restaurant Runan, Brunkebergstorg n:r 15, ons- dagen den 2 och torsdagen den 3 november kl. 11 f. m. till 9 e. m. Gåfvor mottagas tacksamt å Runans festsal d.
1 nov.
kl. 10 f. m. — 4 e. m. SVEN E. STRÖMBERGS BOSÄTTNINGSMAGASIN, RIKS 9899.
KONSUL STOCKHOLM, ALLM.
9899.
N YNGLING frågade en gång en vis gammal man, hvad han ansåg vara det dyrbarasto på jorden.
" Barnet ", svarade den vise.
Och visst måste vi alla instämma i detta svar.
Hvad skulle väl kunna vara dyrbarare än don ännu ofördärfvade människan!
Hon är ju det högsta vi känna till af alla Guds ska- pelser.
Och fastän vi oj veta, ' - hvad vi skola varda ", ana vi dock, att människans utvecklings- möjligheter äro oändliga, och vi veta, att det mål.
hon on gång kan uppnå, är högre än hvad vi här ens kunna fatta.
Hvilken stor och helig uppgift är det ej då att från begynnelsen hafva hand om donna dyr- bara evighotsvarolse, hvilkons både lekamliga och andliga utveckling i så ' hög grad är bero- ende af den vård han erhåller och den omgif- ning han har äfven under do allra första åren af sitt lif!
Kork-, Tyll-, Tråd- och Ylle gardiner.
Sniyrna- och Argatnan-, Kidderminster-, JLåga priser.
Reel behandling.
Mattor.
Stort sortiment af Aocminster-, Orientaliska OM BARNAVÅRD.
— Men hvilka ÄR det väl nu, som åtaga sig att, antingen som mödrar eller barnsköterskor, upp- draga dessa små ömtåliga plantor i Guds vin- gård på jorden?
Jo, ofta ännu outvecklade unga kvinnor, några till och med ej fullvuxna, som ej ha be- grepp om hvilket heligt ansvar de iklädt sig, eller någon insikt i den barnavård, som kan vara ett me- del i Guds hand till det lilla barnets, i både mora- liskt och lekamligt afseende, sunda utveckling.
Det ÄR ju ett faktum, att ett friskt barn nästan alltid ÄR ett snällt barn.
Och då nu en förståndig och omsorgsfull skötsel verkligen så väsentligt bidrager till att hålla barnot friskt, så bidrager don sålunda på samma gång till att det blir snällt, helst om det har endast lugna, blida och vänliga människor omkring sig.
Barnet får härigenom den vanan att vara snällt.
Om barnet däremot, i följd af en i ett eller annat afseende oförståndig skötsel, från första början blir pjunkigt eller häftigt och otåligt, så kan det för hela lifvet få behålla dessa lyn- nets svåra lyten.
Hur mången ung mor skullo ej gärna offra, om det så vore sitt eget lif för sitt barns väl!
Men ändå händer det ej sällan att hon rent af skadar det, blott emedan hon ej vet, hur hon rätt skall sköta det.
Våra unga flickor ha i dessa tider tillfälle ätt inhämta insikt i alla möjliga yrken och kall — utom i det för hvarje kvinna naturligaste och viktigasta, nämligen barnavård.
Och dock ha väl de flesta kvinnor under någon tid af sitt lif den uppgiften att vårda egna eller andras barn.
Det är förunderligt, att denna betänk- liga brist i kvinnans uppfostran så länge blifvit ignorerad.
Men lyckligtvis ha kvinnorna själfva på senare tiden börjat inse nödvändigheten af att något blir gjordt för att afhjälpa densamma.
En före- ning har bildats, som kallar sig Sällskapet Barna- vård.
Och detta sällskap har redan åstadkom- mit ganska mycket för den goda sakens be- främjande.
Det har redan för ett par år sedan upprättat en anstalt, där unga kvinnor mot en viss afgift få både teoretisk och praktisk un- dervisning i barnavård.
Anstaltens lokal är Brännkyrkogatan 8 8 på söder.
Den står under h. k. h. prinsessan Ingeborgs beskydd, och dess verksamhet har hittills varit välsignelse- RIK.
Men tydligt är, att ej blott en sådan skola kan fylla det ifrågavarande behofvet.
Några för saken intresserade personer ha därför sam- manslutit sig till en förening, som bär namnet Klara Barnavård, och den har beslutat att äfven på norr, nämligen i Klara församling, i anslut- ning till en s.
K. barnkrubba, upprätta en an- stalt, där undervisning (alldeles som i Säll- skapet Barnavårds ofvannämnda anstalt) skall lämnas i särskildt späda barns vård åt ffickor, som genomgå eller nyss hafva genomgått folk- skolans högsta klass.
H.
K. h. prinsessan Ingeborg har värdigats iofvu sitt nådiga beskydd äfven åt denna an- stalt.
Då meningen är, att de omnämnda flickorna skola erhålla afgiftsfri undervisning, ser sig föreningen Klara Barnavård nödsakad att genom en försäljning (se vidare härom i dagspressen) vädja till allmänhetens vänliga offervillighet.
Och den ÄR viss i sitt hopp, att åtminstone hvaije tänkande kvinna gärna offrar sin skärf för en i så hög grad behjärtansvärd sak som den här ifrågavarande.
HEDDA ANDERSSON.
F RÄN 531 IDUN BLAD UR FRU S T A R E S A N T E C K N I N G A R, HOP- Köp Venersborgs B A L S K O R!
Bästa svenska fabrikat.
SAMLADE AF MARIA RIECK-MULLER.
aSSjlgSgäfe IN.
26:te Okt.
DET ÄR verkligen odrägligt, att tjänstfolk skall hafva förmåga att kunna förbittra ens lif.
T y det är just, hvad de kunna bäst af allt.
Den sista månaden har helt enkelt varit ryslig, tack vare Margret — en finska i tjänarinneskepnad — som jag nu uthärdat med i snart ett år, sedan min snälla, tungsinta Sofi byggt eget bo med sin Erik Mattson.
Finskan var inte tungsint, hon — men argsint var hon desto mer.
Hon hade temperament.
.
.
Eller har man ej skäl att säga det, då hennes blod var till den grad hetsigt, att hon blef rödflammig som en skarlakansfeberpatient, så snart någon vågade an- tyda, att det hon gjort ej var fullt tillfredsställande.
Och så tillbad hon det andra könet.
.
Det kunde hon ju gärna göra också.
Det var hennes egen sak.
Men då hon nu, trots förbud, ovill- korligen skulle hålla sin andakt — nattetid — i köket och de till hennes kult hörande gudomligheterna voro iförda smutsiga rallarestöflar, förde med sig sprit och höllo oljud, så blef det i längden litet för lifligt för oss — och hon fick afsked.
Men jag kan dock ej säga annat än att hon hade karaktär.
— Hon hade gjort en näsdukstvätt åt Olle samma dag som hon fick sin uppsägning, och jag blef utomordentligt öfverraskad vid att se henne stå och stryka näsdukarna följande dag, medan hon väntade på skjutsen.
Ty hon var i sitt skarlakansflammiga sinnestillstånd, och då brukade hon minsann ej göra något alls.
Jag ville säga några erkännande ord och sade med riktigt vänlig röst: — Det var verkligen bra hyggligt af Margret.
— Hvilket jag också tyckte, helst som det var Olle, som hade uttalat de sista af- görande orden angående — rallare nattetid.
— Men du Gud, hvilket svar jag fick — — — — Inbilla sig aldrig, frun, att jag strukit några näsdukar nu — om det inte varit åt en karl!
— Det är väl ändå att vara konsekvent till det ytter- sta.
Jag tycker nästan, att detta hennes sista ord till mig stämmer mig mildt, ty jag kan ej tänka på denna f. d. medlem af vårt hushåll, utan att dra på munnen.
Och jag kan ej vara ond på en människa, som narrat mig till skratt.
— Dessutom måste jag som kvinna hysa en viss grad af sympati för detta exemplar af mitt kön.
Ty aldrig kan jag tänka mig, att någon på allvar skulle kunna besvara hennes ömma låga.
Hon var ej så, att man blef glad af att se på henne — Finn-Margret — med små gnistrande bruna ögon och en näsa, som mest liknade en uttrampad herrgalosch, numro 12.
Emellertid blef det en mycket arbetsam vecka, innan nya tjänarinnan kom.
Då ingen extra hjälp står till att få här i en hast, har det varit att reda sig ensam med Olles handt- langare som hushållsbiträde.
Han är för resten inte alls dum, och jag har sagt åt Olle, att, om han ej be- höfde honom ute på linjen, skulle jag vilja lära upp honom till köksa.
Men han är en lustig liten man — vår handtlangare- August — och jag tror nästan, att han ifrån början varit ämnad till fruntimmer.
Han är sjutton år och ej större än en vanlig elfvaåring med små, små händer och fötter och en späd liten röst.
Det lilla runda ansiktet, omgifvet af lingult hår, är likt ett måladt påskägg — och ser särskildt lustigt ut nu, sedan Olle skaffat honom en galonerad betjänt- mössa af militärmodell, som går ned till öronen.
Det fanns ju ingen tillräckligt liten nummer.
.
.
Han har dock varit mig till god hjälp — diskat, sopat, burit vatten och ved och vyssjat Ullan, när jag var upptagen på annat håll.
Visserligen var hans första prof som kock ej sålyckadt.
— Jag hade drifvit upp rädisor i en låda, och dem bad jag August skölja och ställa i ordning härom- dagen, medan jag dukade middagsbordet, hvilket han också gjorde på sådant sätt, att jag sedan fann dem lifligt kokande i potatispannan.
Jag bjöd Olle.
på profvet, och vi åto upp den ovanliga rätten.
Och vi kommo öfverens om att ej vidare använda kokade rädisor.
Men jag tror likväl, att jag hellre skulle vilja hafva August i köket än en ny Finn Margret.
T y han är snygg och villig och har ingen utpräglad smak för någon särskild.
— I alla fall är jag nu glad åt att hafva min nya här, helst som hon tycks vara af lugnare slag än finskan.
Hilma heter hon och är från Jämtland.
Hon hör således till ett för sin intelligens och knipslughet kändt folkslag.
Måtte hon nu ej bara vara slugare än jag själf!
den - 28:de Okt.
En alldeles härlig friluftsdag fick jag upplefva i går, och det kunde jag verkligen behöfva efter den MATTOR.
1904 V I L D M A R K S - OCH J Ä R N V Ä G S - BYGGARELIF.
SARA — STORT, NYTT S O R T I M E N T, I ALLA P R I S L Ä G E N, K V A L I - TETER O C H STORLEKAR.
Lätta!
Eleganta!
Hållbara!
Hvarje sula stämplad med vidstående fabriksmärke.
.
Tillverkas s o m specialitet ef- ter W i e n e r - m e t o d af Aktiebolaget A. F. CARLSSONS Skofabrik, Veoersborg.
Försäljas i minut h o s de flesta skohand- lande i landet.
sista veckans tjänstgöring som kokerska, barnsköterska och representabei fru i alla fall.
När jag såg ut genom sängkammarfönstret på morgonen, trodde jag, att jag ännu drömde, ty allt var sig olikt där utanför — och o, hur vackert!
Den första snön hade fallit under natten.
I ett mjukt fint lager låg den skylande och utjämnande öfver den frusna jordens alla grå kantigheter.
Löf- trädens kala grenar hade ulliga hvita hängen och hela ådalen uppefter lyste i morgonsolljuset med alldeles nya färger, där till och med skuggorna mellan bergen stodo i klara, ljusmättade förtoningar.
— Olle, vakna då — och se ut!
— ropade jag.
Och tack vare allt detta lysande hvita, som trängde sig in genom både fönster och sömntyngda ögonlock — så blef han klarvaken på en gång.
— I dag ska vi jaga hare på spårsnö — sade han, i det samma han fick upp ögonen.
— Du också, Sara, bara du kan få lämplig skogskostym åt dig i en hast ..
Det var ju någonting vidunderligt att komma ut i skogen en sådan dag — och på harjakt.
Och det gick fortare än vanligt den morgonen att komma i ordning både med mig själf och barnen.
Stackars lilla Majungen trutade och satte ett par förebrående ögon i mig, ty jag ref visst lite ovarsamt i hennes orediga ljusa hår.
Men så hade jag också hufvudet fullt af springande harar och alla möjliga förslag till den där lämpliga skogskostymen, som hela roligheten berodde på.
— I hast åts en ovanligt tidig frukost, hvarpa fru Sara försvann i ett vindskontor, där en del lådor och koffertar voro inställda.
När sedan Olles röst dånade upp genom trappupp- gången — var jag färdig till hur många harjakter söm helst.
Men, som jag ej var fullt säker på att blifva igenkänd, ropade jag försiktigtvis ned mot honom: — Nu kommer jag, Olle — men håll dig fast i någon- ting!
— När han — tydligen öfverraskad — hade beskådat mig en stund, sade han endast: — Tänker du skrämma dem?
— Hvilka?
— Hararna förstås — — Nog ä ' det nedrigt, när jag haft sådant besvär — och förresten ej alls tog mig illa ut i mina gamla rid- stöfletter, en blå gymnastikkjol, som räckte ett stycke ned på smalbenet, och en mjuk filthatt, som äfven den en gång hört till min riddräkt.
Jag blef också nära på förnärmad och svarade kort: — Duger ej jaktkamraten, — så kan hon bli hemma.
— Men nu är det ingenting i världen, som Olle är så rädd för som att såra eller göra mig ledsen.
Därför skyndade han sig också att hjälpa upp det han nyss sagt med ett förklarande: — Du kan väl begripa att jag menade, att du ser så väldigt stilig och — och ovanlig ut, att de bli förbluffade.
Och det ä ' för resten fördelaktigt, när vi inte ha någon riktig har- hund — ty nu bli de kanske så häpna, att de bli sittande — hararne.
Och så skrattade Olle och gaf mig en kyss, och tyckte, att han hade sagt något utmärkt.
— Men jag tyckte likväl, trots det där om hunden — att vi skulle taga Caesar — vår ovanligt kloka och trefliga fågelhund — med.
Ty det hör ju till att ha ' hund med.
Det är väl ej så kinkigt af hvad slag den är.
Och som Caesar tyckte detsamma som jag och uppgaf glädjetjut vid åsynen af vår utrustning — så blef det som vi ville — och vi voro tre som i den friska morgonstunden gingo till skogs.
Jag föreslog att taga revolvern med, då jag ingen bössa hade — Olle har själf lärt mig skjuta till måls med revolver — men det ansågs ej vara lämpligt nu.
Hvarför — är väl en jägarehemlighet.
.
.
Jag tyckte för resten själf också sedan att jag lika gärna kunde följa med vapenlös, enär jag på det stora hela taget ej brydde mig stort om själfva skju- tandet — — Nej, det var det andra — att gå i skogen, den underbara, tysta skogen med sina tusen oanade här- ligheter — som för mig blef hufvudsak, och som gjorde, att jag vill ut dit igen.
F. Birger Uhnér Jarlsgatan &amp; C:o, 5.
Etabl.
1 8 6 9.
IDUN 1904 — I G A R G A R O L: välsmakande] koncentrerad!, tiskt | antisep- [munvatten.
: Hämmar s y r e b i l d n i n g i munnen, skyddar \ = därför t ä n d e r n a.
\ \ Bruksanvisning å intyget.
: = Obs.!
Stänkproppen förlagd i flaskhalsen.
H Y L I N j &amp; C: o F. STOCKHOLM.
Obs.!
= A.-B.
É Vi gingo förbi ladugården, där Johanna och pigan stodo vid vattenrännan, så intresserade af att åskåda, att de ställde ifrån sig ämbar och stäfvor för att bara se på oss.
— Olle och Caesar gingo först — sedan jag — föl- jande efter i jämn takt.
Och, huru lätt och bra går det ej att taga sig fram, bara man slipper dessa be- svärliga, långa kjolar, som bestämdt äro enkom på- hittade för att vi fruntimmer inte alls skola kunna komma fram dit vi vilja.
Nu var det minsann ej fråga om att följa vägar och stigar, utan in mellan granarne bar det.
— genom snår och öfver vindfällen och stubbar.
— Är du med, Sara!
— hördes det emellanåt från Olle, i det han vände på hufvudet.
Joo — jag var med.
.
.
Men ibland blef jag litet efter, ty jag måste ju stanna och se mig omkring — se, hvarifrån alla dessa underliga ljud kommo, som ej störde tystnaden i skogen — endast fyllde den med någonting hemlighetsfullt lockande, som jag aldrig någon- städes förut förnummit.
Snön låg endast tumstjock öfver mossan, och där vi gingo fram, föll den från kvistar och grenar som ett glänsande, lätt stoft, liksom när ekorrarna, skrämda, hoppade från träd till träd.
Som ett aflägset sus hördes forsarna i älfven — och vi hade nu kommit på andra sidan åsen.
Då stan- nade Olle och vinkade åt mig.
Han stod och såg ned på snön.
— Ser du, det här är harspår — färska du — jössen har kilat här all- deles nyss.
— Och Olle såg så till den grad intresse- rad och lysten ut, att jag måste se mer på honom än på de märkvärdiga spåren.
— Nu ska ' vi för ro skull se efter, om Caesar kan drifva.
hare — sade han — let, Caesar!
— Och Caesar kom — och nosade — och sprang, sprang under skall efter det färska harsprånget, med ett lika lystet uttryck i sina ögon, som det jag nyss sett i hans husbondes.
Och jag kände på en gång att det som minst roade mig på harjakt var jakten.
— Ser du så vackert här är, Olle!
— sade jag på försök.
— Jaa, utmärkt — fick jag till svar — men hör du då inte, att vår hund drifver riktigt ordentligt.
.
.
Det går i korta bukter och kommer hitöfver.
.
.
har- palten har brådt i dag.
.
.
Stå alldeles stilla nu!
.
.
.
Rör dig inte ur fläcken!
— Olle var så upprörd, att han nästan var blek, och siktade med bössan emot någon- ting, som jag ej kunde se — ett litet flyende lif.
.
.
— Du tänker väl inte skjuta den!
— skrek jag i det- samma och drog honom i armen.
Pang!
smällde det ur en pipmynning, som pekade rätt upp mot talltopparna.
Och en liten gråhvit, glad hare kilade alldeles tätt förbi.
Det lät nästan som om den skrattade.
— — — Men den som inte alls skrattade — var Olle.
Jag trodde knappast, att han skulle kunna se så ond ut som han gjorde det, när han nu vände sig emot mig.
— Är du alldeles rasande, Sara?
— frågade han först.
Och som han förmodligen ej tänkte, att jag skulle be- svara den frågan — fortsatte han med en mycket afgö- rande ton: — Det är verkligen första och sista gången som jag tar dig med ut på harjakt.
— — — Fastän jag egentligen var mycket glad för harens skull, kände jag mig likväl mycket olycklig nu, och jag kunde endast helt tyst säga: - — Var inte ond på mig, Olle!
Jag skall aldrig göra så mera.
— Men jag såg, att han var långt ifrån god på mig, när han på det endast svarade: — Kom ihåg, Sara, att du aldrig skall röra den, som håller i ett laddadt skjut- vapen.
Det kan gå galet.
.
.
— Åh, nu förstod jag ju, hvarför Olle var så fruk- tansvärdt allvarlig — och jag blef själf häpen och led- sen med.
.
.
Men, när man står inne i den djupa skogen en sådan underbart härlig morgon — med solstrålar, som lista sig ned till en mellan alla de vajande grenarne — inte kan man länge vara ledsen eller ond då.
Vi stodo visserligen och sågo på hvarann ' en stund — Olle och jag.
Men så kommo vi att dra ' på mun- nen litet på samma gång — och så sade Olle det för- lösande ordet: — Tossa!
— sade han.
532 — Sedan kom det allra roligaste på den harjakten.
Vi jagade inte alls.
— — Men vi drefvo omkring där i skogen åt alla väderstreck, fingo syn på en räflya, där visst ingen af familjen var hemma, hörde dånande ving- slag af en tjäder, som gjorde sig osynlig för o s s, och upptäckte en brant, ändlös timmerväg, som skulle kunna bli den ypperligaste skidbacke till vintern.
Vi voro ett godt stycke på hemvägen, när vi midt i skogen träffade på en liten svart koja med snedt tak, invid en öppen plats, där marken tycktes ligga jämn och tilltrampad under det tunna snötäcket.
Det var en kolbotten med kolarekoja.
Dörren var ej låst, och vi gingo in.
Det var knappt utrymme för två där inne, och det enda, som tydde på människoboning, var en eldstad af stenar och en brits efter långväggen.
Svart och sotigt var det alltsammans.
Och här inne håller kolaren till natt efter natt och under oväder — så länge milan brinner.
— Ibland roa de sig med att locka fågel, som de skjuta eller snara — sade Olle — tilläggande med en bety- delsefull blick på mig: — Och de hafva inte någon, som slår bössan ur handen på sig.
— Jag låtsades ej höra det onödiga tillägget — utan snokade oberörd i hvar vrå för att möjligen upptäcka någonting.
Men där fanns hvarken husgeråd eller möbler.
Det enda jag hittade var ett flottigt, nedsvär- tadt blad ur en visbok — hälften af en lång dikt om » Den bedragne Herman » eller » Hjärtats villovägar ».
— Jag kan så tydligt se för mig, hur den sotige, en- samme mannen sitter där inne på sin hårda brits, medan kvällen skymmer, och skogen där ute drar en mörk ringmur omkring den lilla kojan.
Röken från milan går ringlande och formlös som trollväf mellan träden, och från eldstaden fladdra lågorna som röda, slickande tungor, skickande skuggorna ut kring väggar och vrår, där de vrida och slingra sig allt efter som elden flammar.
Då blir mannen underlig till sinnes, och när ögonen blifva fulla af skräck och tankarne ej vilja hålla sig, där de äro hemma, — då minnes han visboken, som ligger bredvid tobaksdosan i den upp- hängda rocken.
Och ut ifrån kolarkojan höras lustiga melodier och sorgsna — med många många verser till hvar låt — ända tills elden slocknar och sångarens ögonlock falla ihop i sömn.
— — Det vore roligt komma upp hit en gång, när någon är här och kölar — sade jag till Olle, när vi gingo därifrån.
— Ja, det blir till sommarn det.
— Och nu hade vi endast vägen utför åsen kvar.
Caesar, som varit ointresserad ända sedan sitt otack- samma arbete med haren, hade vädrat upp en gångstig, som gick direkt ned till gården.
Han kände visst det- samma som vi — en tärande längtan efter ett extra mål.
Ja, det var riktigt skönt att vara hemma igen.
Först, när jag satte mig ned i Olles eftermiddagsstol — kände jag att jag var trött.
Men det var också min första harjakt.
— Och det skall inte bli min sista — sade jag rätt obesväradt till Olle — ty det är rysligt roligt att se, huru bra de springa.
Men bäst är det ändå att själf springa omkring i skogen!
— Jag vet ej huru det är, men med den här morgonen är det som om någonting inom mig vaknat till lif, som jag aldrig förr känt.
Det är som om ett förut alltid tillstängdt rum öppnats — det allra heligaste, till hvilket ej ens jag själf fått nyckeln i min hand.
Men nu — denna stund inne i den gröna och hvita skogen — blef den mig gifven.
Och jag ser och hör, det jag förut endast anat.
Jag tror, att det lefvande lifvet har kommit mig närmare — där inte endast jag själf och mitt finnes till.
Folke.
Det tror jag egentligen ej att du skulle tycka, men det är rikt och ansedt folk, som är med öfverallt.
Frun är af mycket fin familj och mycket elegant — du kunde ha mycken nytta af henne.
Anna.
Folke, minns du, då du råkade konsul Malte och skulle kurtisera honom?
Folke (skrattande).
i stället — du tyckte så ung då, när man nyttan af förbindelser.
råkat sedan.
Han är och har bjudit mig på Anna.
Och du narrade mig ut i skogen icke om kurtisen.
Ja, man var blir äldre, lär man sig att inse Konsul Malte har jag förresten alltid mycket vänlig och gentil fest på hotellet flere gånger.
Kan det vara roligt — hvad göra ni då?
Folke.
Göra — åh, vi äta godt och dricka godt, så berättas det historier — några af konsulns historier äro kanske ej alltid för damer.
Anna.
Kan du verkligen ha något att säga den tråkige karlen?
Folke.
Å, man behöfver icke säga så mycket — man hör musik — dricker punsch.
— Nu är han för- resten gift, stackars karl.
Hans fru är en af dem, som ha skinn på näsan.
Hon är visst grufligt emanci- perad — med rösträttsföreningar och sådant.
Anna.
Det är jag med.
Folke.
Du — ännu!
Jag trodde, att ditt vilda frisinne gått öfver med åren.
Men du är dig lik, Anna, det ser jag, lika ifrig, lika förtjusande — men du ser så tankfull ut — hvad tänker du på?
Anna.
Jag tänker på att Folke.
Det syns icke på dig.
än då du var 19 år.
TELL AF DRAMATISK SIGRID Anna.
Å, jag målar och läser och musicerar — målar mest och så undervisar jag också litet i mål- ning — det intresserar mig mycket.
Umgås gör jag endast med några få.
Jag har så ondt om tid och ej lust att slösa bort den på kalaser.
Folke.
Men jag tycker du skulle känna dig för- skräckligt ensam — gör du ej det?
Anna.
Jo, ibland — men oftast, då jag är tillsam- man med människor.
Men här kommer Ellen.
Filen kommer.
Ellen.
Nå sitta ni här ännu?
Ja, det har varit varmt men nu är det svalare — nu går solen ned.
Låt oss gå upp på höjden och se ut öfver sundet och öfver till det danska landet och beundra Kronoborg.
Du brukar ju älska de vackra färgskiftningarna vid solnedgången, Anna.
Anna (reser solen sjunka.
sig).
Ja, låt oss gå dit upp och se faller.
ANDRA AKTEN.
Anna.
Jag vet knappast mera hvad jag tänker — hvad jag tycker eller vill.
— Jag har blifvit helt för- virrad af de gamla minnena.
Folke.
Förvirrad, nej betagen.
Då jag hör dig igen, då märker jag, huru du har hela din gamla makt öfver mig.
Nu skola vi ej mera skiljas.
Nu har jag ett hem att bjuda dig.
— Min ungkarlsvåning är nog bra och bekväm för en, men nu skall jag skaffa en ny våning, riktigt treflig, vid en af hufvudgatorna.
Skall det vara en förtjänst?
— Folke.
Naturligtvis, så att man kan se litet folk.
Jag har nu också en del förbindelser.
Jag umgås med grosshandlare Enrot — det är ett stort hus — en solid affär.
Är det trefliga människor?
Du är vackrare nu BAGA- (Forts. o.
slut.)
Anna.
är en lång Folke.
Tidningarna läser jag mest, där jag äter, och annat bryr jag mig just ej om.
Har jag ingen annan resurs, så går jag vanligen på teatern — skada bara att där nu spelas så mycket smörja.
Anna.
Ja, det medges.
— Folke.
De begära att man skall sitta och grubbla och fundera, så att man kan spränga hufvudet, och så föra de fram de bedröfligaste historier på scenen — liksom man ej hade nog af elände i verkligheten.
Nej, tacka vill jag en treflig, glad operett med någon lätt- fattlig musik — det tycker jag bäst om.
— Men du ser så allvarsam ut, Anna, och låter mig ensam tala.
Hvad tar du dig för, du är ju också ensam?
KRUSE.
Folke.
Anna.
(Tar hennes hand.)
Älskade Anna, så får jag då säga det — älskade — huru ofta mum- lade jag det ej för mig själf då — (böjer sig ned och kysser henne).
Anna.
år Anna.
Du är ju en riktig smickrare, Folke.
— Men säg, hvad tar du dig för om kvällarna, då du ej är bortbjuden — läser du?
Ridån ÅTERSEENDE.
fjorton tid.
Tidig morgon — daggfrisk park gäster.
Anna ensam — hon går fram parkgången.
— Folke kommer gående mot Anna.
— inga bad- och tillbaka i Folke.
Nej se, god morgon, Anna — är du redan uppe?
Jag har knappt kunnat sofva i natt, utan har mest legat vaken och gjort upp planer — tänkt på våningar och möbler.
— Anna (räcker honom handen).
God morgon, Folke.
— Jag har ej heller kunnat sofva i natt — det syns på mig.
Jag ser visst glåmig ut — nu syns det nog att jag är 33 år — nu, då ej aftonsolen förskönar.
— Folke.
Visst icke.
— Anna.
Nåja — det kan också vara detsamma.
— Kom låt oss sätta oss här på bänken, jag har så mycket att säga dig, Folke.
Folke.
ut.
— Du ser så allvarsam ut — du ser ledsen Anna.
Ja, jag är allvarsam.
Jag Äar tänkt så mycket på det vi talade om i går.
Då jag kom upp
— till mig i går afton, så försökte jag vara glad och lycklig — att känna så, som jag gjort för länge, länge sedan.
Jag tänkte på våra ungdomsdagar och för- sökte påminna mig allt, hvad vi då talade om och huru våra tankar möttes så lätt — huru kärleken öfver- skylde hvarje meningsskiljaktighet — då.
Folke.
Men, Maria — — Anna.
Ja, då, men när du i går (ålade om dig, ditt ungkarlslif, dina vanor och ditt umgänge, då kände j a g att det ej mera var så lätt att slå bro öfver klyf- torna.
Folke.
Jag försäkrar dig.
— Anna.
Du behöfver ej försäkra mig att du lefver exemplariskt, det tror jag visst.
Men, ser du, vi äro ej de samma som vi voro för 14 år sedan.
Under dessa år ha vi utvecklats hvar för sig.
Vi ha gått alldeles olika vägar, och hvar dag har vidgat klyftan mellan oss.
Vi ha ej samma smak, ej samma tycken — ej samma syn på lifvet.
— Det, som roar dig, bryr ag mig icke om, det jag beundrar och arbetar för, har intet intresse för dig.
— Folke.
Å, allt det är småsaker — — Anna.
Ja, då vi voro tjugu år.
Då voro vi ännu så outvecklade, i ett samlif hade vi lärt af hvarandra och olikheterna hade utjämnats.
Men vi äro icke unga längre.
De 14 år vi icke råkats, ha varit viktiga år — under den tiden ha vi blifvit utvecklade människor.
Vi hade kunnat smälta samman en gång — nu kunna vi det icke.
Folke.
Du skall ej taga dig när det jag sade om emanciperade damer och rösträttsföreningar — jag vet nog, huru ifrig du blir.
— Jag skall visst icke lägga mig i det, utan gärna öfverse.
Anna.
Ah — nej.
— Du förstår mig icke.
— Det är förstående — icke öfverseende jag vill ha i ett sam- lif.
Jag blef icke stött.
Men märkte du icke, huru, då vi talade om våra ungdomsdagar, vi då kände oss höra samman; men när vi sedan talade om annat, så fann den enes ord ingen genklang hos den andre.
— Och vi kunna ej hela lifvet tala om sommardagar vid Ring- sjön.
— Nej, de äro förbi, Folke.
Nu först ser jag det riktigt klart.
Då jag talade om konst, om mitt arbete, om sociala eller politiska frågor, så skulle du aldrig tycka som jag.
Naturligtvis kunde vi lefva fredligt vid hvarandras sida, men aldrig ett intimt andligt sam- lif — vi komme alltid att gå hvar för sig — blefve ett omaka par.
Jag har sett allt för många sådana för att själf — — — Folke.
Du är öfverspänd, du förifrar dig — om man älskar hvarandra så — Anna.
Men älska vi då verkligen hvarandra denna dag, så som vi älskade hvarandra för 14 år sedan?
Folke.
Du sade mig själf i går, att du älskat mig så högt, att du afslagit ett lysande anbud från en man, som du eljes sympatiserade med — och jag vet väl, huru oförgänglig din bild varit i mitt hjärta — huru den aldrig kunnat utträngas.
— Då jag tänkte på dig, då var det som kände jag fläkten af en ljum sommarvind öfver skog och sjö — Anna.
Vi ha älskat hvarandra.
Nu är det min- nena du tror dig älska.
Du älskade en nittonårig flicka, som var mycket olik mig — hur skulle du så kunna älska mig.
— Du vet ju så litet om mig, du vet ju ej, huru jag blifvit sådan jag nu är — och du är ej mera den yngling, som vid Ringsjöns strand diskuterade all världens frågor — du har slagit dig till ro — du har blifvit en annan — och jag känner dig ej.
Folke.
Anna — du talar så hårdt.
Vi kunna doc^ aldrig älska någon annan, så som vi älskat hvar- andra — Anna.
Nej — aldrig jag åtminstone.
Men lifvet har skilt oss åt.
Det såg ut som hade det varit meningen, att vi skulle växa tillhopa, men nu ha vi vuxit på hvar sitt håll — sökte vi nu böja kvistaina samman, så skulle det antingen ske våld på naturen eller skulle de åter gå i sär.
— Förstår du mig icke, Folke.
Folke.
Nej — jag kan icke förstå dig — Anna.
Och du skall kanske heller aldrig göra det — det är därför vi ej mera passa samman.
Det är därför jag säger dig farväl — säger min ungdom och dess drömmar farväl.
Ridån TEATER D faller.
OCH MUSIK.
RAMATISKA TEATERN.
Att Björnstjerne Björn- sons ungdomliga tvåaktskomedi " De nygifta " en gång i tiden kunnat vara ett debatt-drama, förefaller nu nästan som en saga, så själfklart synes svaret på det lilla " problem ", det vill ställa under diskussion.
Skall en hustru vara skyldig att följa sin man i hans kamp för en själfständig ställning, eller skall hänsynen 533 — IDUN till föräldrarne, som i egoistisk kärlek pocka på att behålla det enda barnet i sin omedelbara närhet, gå i främsta rummet?
Det är icke utan, att ämnet nu rent af verkar en smula puerilt.
Men hvad som fortfarande bär upp stycket och gör det njutbart är den vackra skildringen af hustrubarnets så småningom mognande kärlek för den unge maken och dennes ömt finkäns- liga uthållighet i kampen för att vinna den.
Hr Hans- son gaf ganska mycken innerlighet åt detta sistnämnda moment, och fröken Sternvalls elevstelhet passade denna gång ej illa ihop med den ännu oupptinade lilla fru Laura.
Men, bäste regissör, hvilken iscensättning af ett rikt och förnämt norskt godsägarhem på " vår främsta scen "!
Stolar och bord från något enklare klädstånd och det snart skandalöst ryktbara " dramatiska pia- ninot " — alias en packlår, svartlackerad med billigaste stenkolstjära!
Skänk för all del mobilierna åt Grön- köpings amatörklubb — papptrymån och dito vägg- taflorna kunna för öfrigt gärna få följa med!
Den spanska fars, som följer på denna något ur- blekta förpjäs, ger emellertid full ersättning af både färg och lif.
Burleskt uppsluppen som ett veritabalt stu- dentspex, galliskt kvicktungad i repliken och af en nästan våldsamt stormande situationskomik skänker " Socorros inackorderingar " en hel liten högtid af munterhet.
Men en sådan inackorderingsmamma som fröken Ah- landers tro vi ej heller kunna uppletas i hela Madrid, svårligen en mer " äkta " spanska än fröken Borgströms Frasquita, en dråpligare gammal matfriare är hr Ham- rins Patricio.
Ett godt skratt försonar med mycket, och vi skulle nästan kunna tillgifva.
.
.
dock nej, inte pianinot, det är verkligen för mycket begärdt!
J- N-g.
S ÖDRA TEATERN var i söndags åter färdig med ett nytt stycke, denna gång ett svenskt folklust- spel af Ernst Fastbom med den rätt lockande titeln " Elaka tungor ".
Hr F. har ju förut skurit vackra lagrar som författare af folkpjäser, men det är knappt troligt, att han denna gång lägger någon tum till sin författaräras växt.
Hans nya stycke är nämligen lagadt efter gammalt recept, hv-ilket i och för sig nog kunde vara en förtjänst, om han därjämte sträfvat efter att åstadkomma ett stycke verkligt lif inom den uppdragna ramen.
Men såväl typerna som situationerna verka schablon.
Författarens egen roll, fiskaren Wickholm, är den bästa och spelas äfven ypperligt.
Fru Harring återger lugnt och enkelt en inackorde- ringsfru, hr Wagner gör det bästa möjliga af en kär- lekskrank doktor, fru Deurell spelar sympatiskt en ung änka, föremålet för de elaka tungornas sladder, och fröken Magnussons fiskarhustru är illusorisk i sin kraft.
Men de öfriga uppträdande göra ingen något så när konstförståndig åskådare glad.
Fröknarna Törnberg och Rydqvist, som framställa ett par odräg- liga giftaslystna fröknar, äro lika odrägliga som sina roller, och hr Normans kandidat likaså.
Det är för öfrigt ett underligt species till kandidat, som ej vet, hur en kålplanta ser ut.
Fru Lambert spelar skär- gårdsjänta på gammalt teatermanér, d. v. s. ganska onaturligt.
Och det är synd, ty hon har talang och stora förutsättningar att lyckas just i sådana roller.
Men allt detta utesluter ingalunda styckets framgång hos publiken.
Det innehåller många lustigheter i dialogen, det saknar ej en viss trohjärtad ton och det bäres af sin författares folkliga, glada temperament, som med rätta åtnjuter stor popularitet här i Stockholm.
O " STERMALMSTEATERN ger Suppés fortfarande lef- nadsfriska operett " Boccaccio " med stor favör.
Den muntra historien får också ett förträffligt utförande så godt som öfver hela linjen.
Hr Allums Boccaccio och fröken Vallenis ' Fiametta taga kanske priset, men för öfrigt minnes man med nöje hr Ringvalls god- modige Lambertuccio, hr Ullmans prins och många, många andra, ty personlistan är ju så öfverväldigande.
B. H-n.
Konsert föreningen gaf på tisdagenföregåendevecka sin första abonnemangskonsert för nu inträdda säsong och bjöd därvid på ett program af idel klassici, näm- ligen Haydn, Mozart och Beethoven.
För den rena instrumentalmusikens vänner blef aftonen en högtid af oskärad njutning, ty sammansättningen af Haydns fromma och barnaklara tankar med Mozarts lysande rokoko och Beethovens eldiga lifsjubel, sådant det svallar ut i hans sjunde symfoni, måste rycka sinnet bort från dagens spekulativa gärningar och in i den solflammande värld, där inga stoftgrand sväfva och inga smärtor svida.
Haydns symfoni n:r 8, utan att tillhöra mästarens förnämsta instrumentala verk, bildade med sin naiva, ogrumlade lynnesart och sina lättflytande melodier en välfunnen inledning till Mozarts klaverkonsert n:r 24 i c-moll, som utgjorde programmets andra nummer.
Denna utsökta komposition, sprungen ur ett det rikaste diktarhjärta och där pianostämman med sina klangfärgers innerlighet talar det subtilaste språk, blef till ett glansnummer.
Hr Stenhammar utförde klaverpartiet och öfverträffade om möjligt sig själf i förstående och tekniskt fulländad tolkning. '
.
Beethovens symfoni n:r 7, som afslöt den intres- santa konserten, tillhör de tonskapelser, hvilka bli 1904 större och skönare för hvarje nytt framförande.
Här rycktes orkestern fullständigt med af de eldiga ryt- merna, af instrumenteringens humor och harmoniernas svällande prakt.
Hr Tor Aulin dirigerade nu som alltid på sitt per- sonlighetsstarka sätt och mottog vid konsertens slut den fulltaliga publikens tack och hyllning i form af intensiva applåder.
Fru Anna Norrie är åter här och förgyller den dimgrå stockholmshösten med nya visaftnar.
Vid sitt uppträdande sistlidne torsdag bjöd hon pä nyin- studerade franska, danska och norska visor, af hvilka den om den " Skönne fru Beatriz ", " Hvad sjögutterne synger ", Yvette Guilbert-visan " La soularde ", " Naar gamle Futen er vond i sig " och ännu ett par andra gåfvo den utmärkta artisten tillfälle att visa publiken, att hennes talang är lika nyansrik och lefvande som förr.
Dessutom reciterade fru Norrie ett par dikter, en om Lell-Svänn af F. A. Dahlgren, och en drastisk tupp- karaktäristik af Ernst Josephson, hvilka båda framsades uttrycksfullt och roligt, som endast hon kan det.
Där- emot affärdade hon i undertecknads mening Runebergs " Lotta Svärd " på ett något lättvindigt sätt.
Vissa delar gjordes rätt bra, men andra återigen kastades fram liksom i brådska, utan träffad karaktäristik och med en ställvis bristfällig memorering, som försvagade recitationens verkan.
Men publiken var lika tacksam ändå, och ännu tack- sammare blef den efter Engströms-bitarne, som före- drogos con amore, och de därpå följande extranumren.
Fru Norrie har, tack vare sin stora popularitet, råkat i samma predikament som bagarne: hon måste alltid ge påbröd.
Hennes trogna kundkrets anser sig inte honnett behandlad annars.
E. H — k.
Operasångaren C. F. Lundqvist, hvilken under de senaste veckorna firat triumfer flerstädes i landsorten, senast i Upsala, där de unga studenterna spände hästarne från sin åldrige sångarbroders vagn, gaf i söndags konsert i Östermalms kyrka,.
hvilken i det närmaste var fylld af en beundrande och tacksam publik.
Hr L. har för så längesedan sjungit sig in i sina åhörares hjärtan — den förmågan har han haft mer än de flesta — att han ständigt kan räkna på beundrare och beundrarinnor inom alla åldrar likaväl som inom alla klassrr.
Och då han nu tyvärr, som det säges, för alltid lämnat k. teaterns scen, är det ju gifvet, att flertalet af hans vänner velat begagna det tillfälle, som nu bjöds, att hylla den vänsälle sångar- veteranen, hvars stämma dock ännu ljuder med svensk- mannakraftig storhet och glans.
Att ingå på ett detaljeradt omnämnande af programmet behöfves ej; det var alltigenom väl valdt, och stämningen hos publiken steg för hvarje nummer, till dess slutligen templets helgd ej längre förmådde lägga band på publikens känslor, utan den ena bifallsstormen aflöste den andra.
Värdefullt biträde lämnades af violon- cellisten Lindhé och hr G.
Lind, hvilken senare skötte pianoackompanjemanget.
Theodor Bertrams länge bebådade konsert gick i måndags af stapeln i Musikaliska akademiens stora sal, som dock, trots den framgång hr B. onekligen rönte vid sitt gästuppträdande på k. teatern i fjor, denna gång var mycket glest besatt.
Som bekant är hr B. bsgåfvad med en ovanligt omfångsrik, saftig och klang- fager basbaryton, som här i konsertsalen verkade nästan ännu mera imponerande än på scenen.
Fortfarande kvarstå dock de fel, som vid hans gästspel gjorde sig märkbara, nämligen en bristfällig andningsmetod och ett otydligt textuttal.
Detta senare verkade så mycket fatalare, som intet textprogram bestods, hvilket särskildt varit af behofvet vid de mindre kända romanserna och balladerna i konsertens första afdelning.
Här anslogo särskildt den gripande romansen " Schmied Schmerz " af Edmund von Strauss samt den liffulla balladen " Prinz Eugen " af Carl Loewe.
Konsertens andra afdelning upptog uteslutande kända Wagnernummer.
Bland dessa togs priset ovillkorligen af den stora arian ur " Flygande Holländaren ", som utfördes på ett alltigenom gripande mäktigt och stor- slaget sätt.
Den framkallade ock stormande bifall.
Förträffligt föredrogos ock Wolframs täflingssång och sången till aftonstjärnan ur " Tannhäuser " äfvensom scenen från gudarnes intåg i Valhall ur " Rhenguldet. "
Den biträdande pianisten William Starck skötte samvetsgrant, ackompanjemanget, som hade till solo- nummer valt brottstycken ur Wagners dramer, hvilka ju gifvetvis kräfva orkester.
Dylika arrangemang och utbroderingar höra mera hemma i privatkretsen än till det offentliga konsertlifvet.
Förestående konserter.
Vi vilja härmed i största korthet påpeka fru Cally Monrads konsert i morgon fredag, fröken Alma Hultings den 1, violoncelhsten Arturo della Spinas konsert den 2, den danske violon- celhsten Agga Fräsches konsert med orkester den 4 samt Emil Sjögrens " En timme musik " den 9 no- vember.
F. Hbg.
IDUN 1904 — Öfverblifna n u m m e r at Iduns Handarbetstidning, Aggstanning: 5 äggulor, 2 ägg- bvitor, y del.
gräddmjölk, 1 knifsudd salt, 1 tsk.
fint hackad persilja, 1 tsk.
smör till formen.
534 — des ett par gånger under stekningen DET 2 HR S Ä K E R T samt öfveröses hvar tionde minut.
Till ARR " MUM7förordacU Lektyr.
stekningen åtgår omkr. 1 tim.
Haren skares i tunna skifvor, upplägges på Några äldre årgångar realiseras till be- GER URAFR HELSA k \ varmt serveringsfat, och garneras med tydligt nedsatta priser och erbjuda för Beredning: Rotsakerna ansas på brynt potatis och persilja Så * en vispas dem, BARN ÅLDRINGAR som förut ej äga desamma, en billig, från år 1933, 15 n:r, innehållande ett stort vanligt sätt och skares i mycket fina silas och skummas samt serveras omväxlande och lärorik lektyr.
Mot OCRT MENA PERSONER.
upp, insändande af nedannämnda belopp till zntal stilfulla och moderna originalmönster strimlor.
Smöret smältes i en kastrull; Svenskt fabrikat, tillverkadt under i särskild såsskål.
Expeditionen af Idun, Stockholm, realiseras till 1 krona om beloppet insän- häri nedläggas rotsakerna tillika med kontroll, säljes hos Hrr Apotekare och erhålles inom Sverige portofritt: sockret och brynes öfver jämn eld under Handlande.
des i postanvisning till.
- 2: — S a f t p u d d i n g m e d m o n d a m i n (f. Idun 1892 I parti hos Instruktionsapoteket Nord- ständig omskakning Den kokande bul- Iduns exp., Stockholm.
2: - stjernan o. Apoteket Gripen i Stockholm, 6 pers.).
75 gr. mondamin,4 kkp.
vatten, Idun 1893 (n:r 1 felas) Idun IS95 (utan julnummer) 2: — jongen tillsättes och rotsakerna få koka, Apoteket Enhörningen i Göteborg, Lejo- 3 kkp.
söt saft, skal och saft a£ VA citron Idun 1896 (d:o d:o) — 2: — tills de äro fullständigt mjuka då soppan net i Malmö.
Idun 1901 (med julnumret) 3 50 skummas väl och afsmakas.
Idun 1902 (med julnumret) 4: — 4:50 Beredning: Mondaminet utröres (dun 1903 (med julnumret) Till aggstanningen vispas äggulor och Redigerad af Iduns julnummer 1894 0:20 med 1 kkp.
af vattnet.
Resten af vattnet hvitor väl tillsammans med mjölken Stockholm.
Iduns julnummer 1898 0:40 E l i s a b e t h Östman.
kokas upp med saften och citronen.
Barn garderoben 1903 (10 nummer) 1:50 och blandningen hälles i smord form Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- Mondaminet tillsättes och krämen får med lock.
Formen nedsättesi en kastrull kurs i Stockholm.
med så mycket kokande vatten, att det hettas långsamt och smöret brynes däri, koka, under rörning.
i 10 min.
Den upp- fisken ilägges och stekes öfver svag hälles i geléskål, får kallna och ser- T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
flotttyr, 1 FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR står jämt m e l äggmassan.
Vattnet får fläsks väl, 1 lit.
buljong.
därefter ej koka, utan endast hållas eld samt vändes så att den ej brännes.
veras med vispad grädde eller mjölk.
V E C K A N DEN SO O K T.
- 5 NOV.
1904.
Till såsen skiras smöret i en kastrull, hett, t y annars blir aggstanningen S ö n d a g: Julienne-Royale; stekt filet vasslig.
När den har stannat, skares de uppvispade äggulorna och den tjocka Beredning: Kålhtifvudet påsättas S p r i t s a d p o t a t i s (f. 6 pers.).
1 VA af aborre med citronsås, oxhare som den i tärningar, och serveras i soppan.
grädden tillsättas, hvarefter såsen får 1 kokande, saltadt vatten och får koka liter potatis, vatten, salt, 2 ägg, 4 msk.
vildt med brynt potatis, gurka och vin- sjuda öfver elden men ej koka.
Såsen tills det är mjukt.
Det upptages genast, smör (80 gr.), 4 msk.
grädde, socker, bärsgelé; ananaspudding med biscuit- får afrinna och urbålkas uppifrån.
Köttet S t e k t f i l e t af a b o r r e m e d c i - afsmakas med citrouskalet, citronsaften, salt, 2 msk.
fint stötta skorpor.
M ån d a g: Brynt oxbringa med stuf- tvättas med en duk do " » pad i hett vatten, t r o n s å s (f. 6 pers.).
1 kg.
aborrar, 1 sockret och persiljan.
vad blomkål; saftpudding med mon- skares i tärningar och drifves 3 gånger msk.
salt, 1 tsk.
ättika.
B e r e d n i n g: Potatisen råskalas, ko- genom köttkvarn jämte späcket.
Det damin och vispad grädde.
Fisken upplägges på varmt serverings- kas och drifves genom purépress.
Ägg- arbetas därefter tillsammans med mjöl- T i s d a g: Rotpuré med rostadtbröd; T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör (60gr.).
fat, såsen hälles öfver, och anrättningen gulorna och grädden nedröras i moset ken, de stötta skorporna, potatismjölet kokt kungsflundra med smör, pepparrot garneras med persilja och citronskifvor.
med en gaffel, tillika med kryddorna och kryddorna, tills färsen är samman- och potatis.
Sås: * ' hg.
smör, 2 äggulor, 2 del.
och det kalla smöret.
Purén pressas hängande.
Kålhnfvudet fyiles med O n s d a g: Kotletter af kalffärs med O x h a r e s o m v i l d t (f. 6 pers.).
1 sedan genom sprits med giof stjärna tjock grädde, skal och saft af / liten färsen, öf vertäckes med nå gra stora spritsad potatis; äppelsoppa.
citron, 1 tsk strösocker, 2 msk.
förvälld, kg.
oxhare eller entre-cötf s, 1 hg.
späck, på en väl smord plåt i form af blommor.
kålblad samt ombindes med snöre och T o r s d a g: Ärter med fläsk; grädd- 3 msk.
smör (60 gr.), 2 tsk.
salt, 3 del.
Dessa beströs med de fint stötta skor- finhackad persilja.
brynes väl i rykande flottyr.
När det munkar med sylt.
buljong.
4 del.
tunn grädde.
porna, insättas sedan i ugnen att få en är brynt, tages det upp; fiottyren hälles F r e d a g: Färsfylldt kålhufvud; krns- T i l l g a r n e r i n g: tya citron, i skifvor, vacker rostgul färg.
bort, en fläsksvål lagges på botten af bärssoppa med skorpor.
B e r e d n i n g: Köttet börhafva hängt persilja.
De serveras till stekt kött i allmän- grytan och på denna lägges kålhufvu- L ö r d a g: Afredd buljong med jord- 3 — 6 dagar allt efter årstiden.
Det het.
det.
Den kokande buljongen påspädes ärtskockor; blodplättar med sylt.
B e r e d n i n g: Abborrarna fjällas, ur- tvättas med en duk doppad i hett och anrättningen får sakta koka omkr vatten samt bultas lätt.
Haren späckas tagas, skölja * mycket väl och torkas RECEPT: 2 tim. Kålhufvudet serveras på n m d t F ä r s f y l l d t k å l h u f v u d (f. 6 pers.) med en fiskhandduk.
Hufvudet af- sedan i tre rader med späcket skuret i fina fab och såsen i särskild såsskål.
J u l i e n n e - r o y a l e (f. 6 pers.).
2 lit.
skäres och fisken skares i fileter med strimlor.
Smöret brynes i en järngryta, i stort kålhufvud, vatten, salt, 3 hg.
stark, klar buljong, 2 små morötter, 1 en spetsig knif.
Ryggbenet borttages haren ilägges och brynes väl på alla benfritt oxkött, 1 hg.
späck, 4 kkp.
god sidor, hvarefter den saltas och spädes mjölk, 3 msk.
stötta skorpor, 1 msk.
palsternacka, 1 purjolök, 1 selleri,2 msk.
jämte fenorna och alla småben.
Fileterna med den kokande buljongen.
Grädden potatismjöl, 1 liten msk.
salt, VA tsk.
smör (40gr.
), 1 tsk.
socker, salt, cayenne- ingnida * med saltet och ättikan och få ligga 1 tim. En tackjärnspanna upp- tillsättes litet i sänder och steken vän- hvitpeppar.
peppar.
KÖKSALMANACK AF LE£irrm LÄKARE, A. W. Frisstedts Fabriksaktiebolag, 2 l) 3 2 LEDIGA PLATSER för hushållsbitr.,lärarin-, o r, barnfr., värdinnor att genast söka genom Inack.
Byrån, Hamn- gatan 2 III, Norrköping.
Rikst.
916.
Öppet mellan 12 — 2 och 4 — 6.
Boda platser n Trenne elevplatser Cn bättre flicka kunnig i matlagning ' och något spelning får plats i präst- hus nära Stockholm.
Adr.
" S. "
Stallar- holmen.
MEDDELANDE FRÄN Remington PLATSSÖKANDE INSTITUT FÖR UNDERVISNING I MASKINSKRIFNING OCH STENOGRAFI, lärarinna önskar U ndervisningsvan under sina 3 mån.
vinterferier läsa I K a r d u a n s m a k a r e g a t a n I, U.
STOCKHOLM.
vid Föreningen Barnavärns i Göteborg med mindre barn i god familj, helst i hem för späda barn blifva lediga den eller närbeten af Stockholm.
A r äfven Bikstel.
98 Allm.
Tel. 20 nästkommande November.
Närmare kunnig i husliga göromål.
Svar afvak- På förekommen anledning få vi vördsamt meddela, att i undervisningen tas tacksamt af " Glad värmländska ", meddelar t. f. Föreståndarinnan fröken i maskinskrifning eleverna » ro fullständigt oberoende af hvarandra.
d. v. s. Iduns exp.
E. Borgenstierna, adr.
Lerum.
några gemensamma kurser finnas ej, utan undervisningen är helt och hållet ättre anspråkslös flicka erhåller ge- personlig, så att hvarje elev undervisas för sig.
n medelålders duglig Enkefru önskar nast plats i familj å landet för att Detta möjliggör att hvarje elev kan börja när som hälst deltaga i under- i höst plats i ett godt hem, där hon vara behjälplig med alla inom ett hus visningen, och själf äger bestamma tid för samma, tills vidare emellan kl. 12 — 2 kan vara till verklig nytta.
Eger fär- förefallande göromål.
Lön gifves.
Svar och 4 — 9 e. m., samt äfvenså antal timmar pr dag.
dighet i såväl matlagning som all slags till " Bleking ", Iduns exped.
Prospekt och upplysningar lämnas tacksamt på begäran.
sömnad och har alltid varit en stor STYRELSEN.
barnvän.
G-oda referenser kunna före&gt; tes.
Svar till " Nytta i hemmet " under S. Gumselii Annonsbyrå, Sthlm.
ärare eller lärarinna, allvarlig, skick ' adr.
Skicklig sjukgymnast med små pre- lig, undervisningsvan, önskas åt ng flicka önskar plats på kontor eller tentioner, som är villig meddela massage gossar i klass 2 och 1.
Svar märkt att " gå frun tillhanda ".
Svar till och gymnastik åt en liten flicka samt eller Husföreståndarinna, gudfmkti°: — på " Landtprästgård " under adr.
S. Gnmfelii " 20 år " p. r. Visby.
vid behof deltaga i vid ett litet hushåll Herren sant troende — fullt duglig, att Annonsbyrå, Stockholm f. v. b.
Referens, jämte till hjälp af j ungfru sköta ett hem, ärarinna önskar under ferien 15 dec.
förekommande göromål, erhåller anställ- fotografi önskas.
— 15 febr.
plats i familj att läsa med ning på landet i Finland.
Vänligt be- erhåller bra plats v M större bruk nästa Januari.
Sökande torde nppgifva om nspråkslös, bild.
flicka, kunnig i musik, barn.
Ä r villig deltaga i hushållet.
Svar mötande som familjemedlem uti of vas Svar med uppgift å löneanspråk etc. och platsen sökes som hush.
ell.
Lusförest matl., sömn., får plats bos enkefru i " 24 år 04 — 05 ", Iduns exp.
om möjligt fotografi, emotses skynd- I senare fallet fordras musikalisk be- Stockholm.
Älder, ref., löneanspr, foto.
lats såsom hushällsbitråde, sökes af sammast under adr.
" Massage, Finland ", gåfning.
Svar genast till: (som återsänd.).
Svar sändes till " Godt enkel oca anspråkslös flicka.
Något " Köpman &amp; Vermländing ", Idnns Exp.
lynne ", Stockholm p. r, Postkontoret, kunnig i matlagning, bakning samt ör lärarinnor, bildade hushållsbiträ- Örebro p. r. sömnad.
Små löneanspråk.
Svar till Linnégatan, österm.
den, hushållerskor, barnfröknar finnas " i ?0 år- ', Rotebro p. r. platser söka.
Nya Inack.-Byrån, Brunke^ D i l d i d e flickor, hälst från landsorten, bergsgatan 3 B, Sthlm.
Etabl.
188 *.
usbållsvan, bildad flicka, Kunnig i med håg för sjukvård, och allvarlig matlagn., bakning, sömnad söker önskan att göra verklig nytta kan er- n anspråkslös, treflig flicka, barnkär.
plats.
Sparsam, glad plikttrogen.
Svar hålla platser å tub.
sjukhus i Stockholm.
kunnig i musik och språk, samt söm- " Fort färdig " under adr.
S. Gum * lii nad fina handarbeten och öfriga i ett Svar till " Syster ", Iduns exp.
Annonsbyrå.
Sthlm.
hushåll förekommande göromål, erhåller ng prästdotter önskar plats i finare nu genast plats i en liten fin familj, mot Sjuksköterskeplatsen skyldighet att vårda en 2 / s års gosse.
hem som sällskap och hjälp Genom- i Bjerke härads distrikt af Elfsborgs län, Blir medräknat till familjen.
Svar med hvilken tillsättes 1 Januari 1905, för- gått hushållsskola.
Svar till " Gudrun ", fotografi under märke " Barnfrö ken ", Iduns exp.
antages från den 1 nästkommande D e c klaras härmed ledig till ansökan.
A n - Viktoriagatan 2 a lif, Göteborg.
sökningstiden utgår I December.
A n - en manlig vårdare med en lön af 500 kr.
kt sökan skall åtföljas af 1) prestbetyg, pr år, jämte kost och husrum samt en ' åldern minst 20 högst 31 år); 2) af legi- ra kvinnlig med en lön af 350 kr.
jämte kost timerad läkare utfärdadt intyg att sö- barn, Önskar musikal., bildad kvinna kanden är frisk, har stadig hälsa, ocli plats.
Svar utbedes märkt " Ordning önskas för Hessleholms Samskola till och husrum.
är fri från kroppslyte; samt 3) bestyrkta ger trefnad ", Iduns exp.
stundande vårtermin.
Undervisnings- edelålders fruntimmer, som i många Intyg om föregående verksamhet i afskrifter af skol- och sköterskebetyg.
skyldighet hufvudsakligast i: Matema- år förestått läkarehem och genom tik, Naturkunnighet och Svenska spåkec.
sinnessjukvårdens tjänst erfordras.
A n - Tjänstgöring på epedemi&amp;jukhus under Ansökningar jämte lönepretention lem- sökningar åtföljda af prästbetyg in- minst 1 månad utgör särskild merit.
dödsfall nu är ledig, önskar plats.
Ut- märkta ref. Små pretentioner.
Närmare Lön: 600 kronor kontant samt fri kost nas till Bokh.
A.
Hånell, Hessleholm, sändas före den 10 November till Sysslo- under tjänsgöring; vid vård af icke underr.
genom Fru N. Hoffman, Läst- innan den 15 Nov.
mak ar e gataniaA ^T ^lTOS ^^ieeL epidemiskt sjuka tillkommer dessutom I ärarinna Önskas 15 jan.
1905 för två mannen vid Länssjukhuset i Hudiksvall.
50 öre pr dag.
Antagen sköterska har flickor, 10 och 11 år.
1 timme från om sällskap och hjälp till äldre dam att ställa sig till efterrättelse af Lands- Sthlm.
Vidare Norra Inack.-Byrån, eller herre söker ett medelålders tinget antagen instruktion.
Ansökan Malmskilnadsgat.
27, Sthlm.
fruntimmer plats.
Sökanden har godt insändes till Sköterskenämnden, adress Sollebrunn, hvilken ock lämnar vidare och jämt lynne samt förmåga att sköta ett hem.
Goda ref. Svar till " Ömse- upplysning.
sidig trefnad ", Allm.
Tidningskontoret, (2 barn) erhål er enkel, barnkär hicka, med god bildning kan få vistas några må- Gefle.
van vid arbete, plats att bitr.
vid tillsyn nader i bättre familj (tysk) i Stockholm, JJusIig, bättre flicka, med godt sätt och ildad flicka väl kunnig i matlagning, * * yttre, erhåller förmånlig, bekväm af barnen och delt.
i föref.
görom.
i hush.
hvars barnfröken f. n. är sjuk.
plats att sköta bättre ungkarlshem.
Svar bakning, sömnad, handarb.
m. m.
Något kunnig i matl.
har företräde.
Lön Svar märkt " Bättre barn fröken " under med fotografi under märke: " Bästa Re- önskar plats.
Ordentlig, sparsam.
Svar efter dugl.
Svar med ref. samt fotogr.
(som återst.)
inom 8 dag.
till " Pålitlig ' ' adr.
S, Gumselii Annonsbyrå, Sthlm f. v. b. ferenser ", adresseras till Iduns Exp.
f. v. b.
" Gladlynt ", Iduns exj).
1 v. b. Söderhamn, p. r.
B E Kvinnlig Sjukgymnast!
Hushållerska L U L A P F E l Å den n y u p p f ö r d a afdelningen för sinnessjuka i Hudiksvall H U S o m h u s f r u r hlf " * 5 En l ä r a r i n n a M Plats i familj.
En ung flicka Önskar plats i en god, intelligent familj, snarast möjligt.
Svar med prisuppgift torde sändas under adress * HiIda ", Hietaniemi.
Cn ung troende flicka önskar plats hos ~ någon äldre dam såsom sällskap och hjälp.
Kunnig i sömnad.
Svar till " Ung, villig ", Iduns exp., Stockholm.
p n troende, stadgad flicka, önskar * * * plats i stilla hem, eller ock att före- stå hushåll.
Svar till " Tacksam 2 5, Iduns exp.
L Oarnkär, 14 års bättre flicka önskar * • * plats i finare fam. för att gå frun tillhanda och tillse barnen.
Ä r villig delt.
i förekom, görom.
Svar emotses till " Gertrud ", Iduns exp.
f. v. b. Hvilohem och Pensionat!
I Villa Hult, Kneippbaden, nytt, tidsen- ligt, beläget i Kuranstaltens omedelbara närhet med vacker utsigt öfver Motala Ström, har af undertecknad öppnats ett hvilohem för dem som behöfva ro och ombyte af luft tillika med pensionat för kurgä&amp;ter.
Hemmet är inredt med mo- dern och elegant komfort.
Gästrummen 17 till antalet, de flesta belägna åt sol- sida äro väl isolerade, varma och gediget möblerade samt äger villan dessutom hall, matsal, salong, rymliga korridorer, bad- och telefonrum jämte balkonger och terasser.
Erkändt godt bord, moderata priser.
För rum med hel inackordering från 3:50 till 5 kr.
pr dag, endast mat 3 kr., vid längre tids vistelse som 2 — 3 måna- der lämnas 10 procent.
Inga drickspengar få förekomma.
En krona i veckan för servis.
Lättheten att erhålla eventuell läkarvård dels af hemmets egen läkare, öfverläkaren vid Kneippbaden, dels af specialister i den närbelägna staden.
Hemmet har egen examinerad sjukskö- terska.
Efter anmälan hos öfverläkaren kunna hvilohemmets gäster erhålla me- dicinska bad å anstalten utan att vara inskrifna.
Referenser: D:r J. Bergkvist, Kneipp- baden, Doktor von Unge, Norrköping, Kapten G.
Bagge, Kneippbaden.
HÖ gaktningsf ullt ELLA S I mindre familj Barnfröken B 1 HULT.
Postadress: KNEIPPBADEN.
Rikstelefon 758.
Begär prospekt.
p l i c k o r som vilja lära hushåll eller * deltaga i konfirmationsundervisning erhålla inackordering i större vacker prästgård vid sjö och skog samt nära jernväg och stad.
Svar till " Norra Små- land-, Iduns exp.
1
