# ID: svediakorp-per1581
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,060
# sentences: 816
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 4 1 (9 2 8) TORSDAG-EN D E N 13 O K T O B E R 1904 17:DE ARG.
af alla vetenskaper ", afsätter i sin helgedoms allra heligaste.
" En matematiker, som icke är ett stycke af en poet, blir aldrig en fullkomlig matematiker ", säger Weierstrass, det sista halfseklets störste målsman på matematikens område.
Och professor Mittag-Leffler har själf en gång — i sin lefnadsteckning öfver den ryktbare norske matematikern Niels Henrik Abel — på tal om detta yttrande betygat, att det " icke endast innebär, att matematikern liksom skalden behöfver fantasi och intuition, det har äfven en mera vidtgående betydelse.
Abels bästa arbeten äro verkligen lyriska poem af sublim skönhet, där formens fulländning afspeglar tankens djup samt liktidigt fyller fantasien med drömbilder ur en aflägsen idévärld, mer höjd öfver lifvets alldag och mer sprungen ur själens inre än hvad någon poet i vanlig mening kunnat åstadkomma. "
Och dessa ord, om än närmast riktade mot den store norske tänkare, som redan för tre fjärdedels sekel sedan slutade sin meteor- bana i en tidig natt, kunna med fullt skäl vändas tillbaka mot profes- sor Mittag-Leffler själf.
För de fjärrstående kunna de måhända sy- nas öfverdrifna, men hör blott en gång en af professor Mittag-, Lefflers egna lärjungar — många af dem nu själfva vetenskaps- män med stadgadt europeiskt rykte — med lysande ögon tala om den oförliknelige läromästaren, om hans underbara siartalang, hans rent geniala intuition af sin vetenskaps aktuella problem, och ni skall icke kunna undgå att känna er öfvertygad!
PROFESSOR GÖSTA MITTAG-LEFFLER I SITT ARBETSRUM.
AF HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG.
FOTO FÖR IDUN Må det tillåtas oss att i några ytterlinjer skissera en lefnads- bana, som mer än de flesta samtidiga bragt vetenskaplig världs- berömmelse åt vårt land.
Professor Gösta Mittag-Leffler är född i Stockholm den 16 mars 1846 som äldste son af den kände skolrektorn och ledamoten för Stockholms stad af andra kammaren John Olof Leffler.
Hans farfar, Erik Magnus Leffler, var mångårig ledamot af borgarståndet från Göteborgs stad och gjorde sig särskildt bemärkt bland dem, som fram- gångsrikt verkade för decimalsystemets införande i vårt land.
Hans morfar, prosten Mittag, ledamot af prästeståndet och af kyrkolags- kommittén, var författare till den edition af kyrkolagen, som än i dag är gällande.
Det var således från en väl rotad kulturstam de fyra syskon grenarne i det Lefflerska hemmet sprungo fram.
Alla ha de också växt sig till kraftiga och dugande skott på det gamla familjeträdet.
Den ene brodern, Fritz Läffler, är den kände språk- forskaren, f. d. professorn i svenska språket vid Uppsala universitet.
Den andre är ingeniören Artur Leffler, som var svensk general- komissarie vid den stora världsutställningen i Chicago 1893.
Och vidt frejdad blef systern, den för tidigt bortryckta författarinnan Anne Charlotte Leffler, duchessa di Cajanello.
ETT LÄRDOMS HEM I DJURSHOLM.
P Å EN af det fagra Djursholms stoltaste ekkullar, öfver hvars lummiga kronor hösten nu som bäst sållar sina stänk af purpur och guld, reser sig en mäktig, stenmurad byggnad i fransk slotts- stil, vidt om behärskande den leende nejden.
Det är den frejdade matematikerns, professor Gösta Mittag- Lefflers hem, och till närmaste granne på sin höjd äger det en annan af Djursholms " historiska " byggnader, Viktor Rydbergs Ekeliden.
Det är således tvänne tankens stormän, som här en gång, gräns om " gräns, grundade sina boningar — tvänne skaldehem, från hvilka ljuset strålat vida ut öfver världen.
Vi sade skaldehem, och vi stå för ordet!
Det kan ju vara, att för mången begreppet skald, tillämpadt på en matematiker, på dyr- karen af den exaktaste och skenbart torraste bland vetenskaper, kan synas främmande.
Men det är endast för den oförstående ytlig- heten det ter sig så.
Det är nämligen skillnad på matematik och matematik.
En himmelsvid afgrund är befäst mellan " de fyra enkla räknesätt ", dem vi hvardagsmänniskor tumma som det dagliga lifvets skiljemynt, och de gnistrande kristaller af den subtilaste spe- kulation, som talets vetenskap, " den äldsta och den mest utvecklade PROFESSOR MITTAG-LEFFLERS VILLA I DJURSHOLM.
IDUN 1904 — HUFVUDIN GÄNGEN.
500 — NEDRE HALLEN.
VINTERTRÄDGÅRDEN OCH MATSALEN.
Ar 1865 förvärfvade Gösta Mittag-Leffler den hvita mössan med högsta mogenhetsbetyg samt aflade 1870 filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet.
Två år senare kröntes han med den akade- miska lagern samt er- höll för sin doktors- afhandling det första af de pris, som uni- versitetet för dylika utdelar, hvarjämte han kallades till docent i matematik.
Följande år blef han, på för- slag af studentkårens seniorer, byzantinsk stipendiat och i este samma höst till utlan- det, där han tillbrin- gade de närmaste åren under framgångsrika matematiska studier i Paris, Göttingen och Berlin.
Själf räknar han sig i främsta rum- met som elev af den store Weierstrass i Ber- lin.
Våren 1876 af- böjde han en hedrande kallelse till professur i matematik vid uni- versitetet i den tyska rikshufvudstaden,men §ökte ungefär samti- digt den lediga profes- sionen i samma ämne vid universitetet i Hel- singfors.
Hans ut- nämning till denna post följde på våren följande år.
Som Suomis minnesgåfva för lifvet räknar han dock den maka, Signe af Lindfors — en dotter af generalmajoren Julius af Lindfors och hans maka Emilia Borgström — med Fyra, år senare återvände han till fädernes- landet, kallad att intaga den första professors- stolen vid Stockholms då nybildade högskola.
hvilken han år 1882 ingick äktenskap, och i hvilken han fann en lika förstående del- tagare i sina vetenskapliga intressen och OFRE HALLEN.
DEN STORA BIBLIOTEKSSALEN.
PROFESSOR MITTAG-LEFFLERS ARBETSRUM.
M E L L I N S FOOD vidsträckta studieresor till främmande land som en representativ värdinna i det storstiladt gästfria hemmet.
Vid den unga stockholmska högskolan öppnade sig vid- sträckta fält för pro- fessor Mittag-Lefflers rastlösa bildnings- och forskarnit.
Undertvän- ne olika perioder har han varit dess rektor, och, alltjämt en omut- lig målsman för de ideellt vetenskapliga synpunkterna, har han i hvarje hänseende bidragit till högsko- lans vetenskapliga rangställning och dess frisinnade utveckling.
Så var det närmast honom man har att tacka, för att den rykt- bara ryska kvinnliga matematikern; Sonja Kowalevski förvärf- vades till vårt land.
Och kring sin egen lärarstol har han sett samlas en skara lär- jungar, till hvilken näp- peligen någon svensk vetenskapsman allt se- dan Berzelii dagar kun- nat uppvisa någotmot- stycke, och ur hvilken vi endast behöfva er- inra om namn sådana som öfverdirektören professor E. Phrag- mén, professorerna J. Bendixson, G. Cassel, E. Lindelöf och Hj.
Mellin, de två sistnämnda i Helsingfors, docen- terna Fredholm, von Koch och Brodén, SALONGEN.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka, — JFinnes på Apoteken samt ho * Speeerihandlama.
P B O?
jfr a l l s o c h f r a n c o från Axet Lenttstrand, GEFLJE.
—
— hvilka samtliga äro adepter af Mittag-Lefflers lysande.
skola.
Ar 1882 grundade professor Mittag-Leffler den bekanta tidskriften Ada mathsmatica, hvil- ken alltsedan dess med statsunderstöd från Sve- rige, Norge och Danmark af honom utgifvits.
Tidskriften, som till medarbetare räknar sam- tidens främsta namn inom sitt ämnesområde, lörvärfvade sig redan från början anseende som det ledande organet för vetenskaplig mate- matisk forskning, och denna ställning har den alltjämt vetat att uppehålla och befästa.
Mäktigt har den bidragit att höja de matema- tiska studierna i Sverige, och tack vare Ada mathematicäs och dess utgifvares inflytande intager nu vårt land en plats inom den mate- matiska forskningen, som måhända endast Frankrike kan göra d^t stridigt.
Själf har professor Mittag-Leftler författat en mängd vetenskapliga afhandlingar, hvilka öfver hela den bildade världen framkallat det största erkännande samt förvärfvat honom ledamotskap af så godt som alla europeiska lärda akademier.
Så är han medlem af fran- ska institutet och den ende svenske heders- ledamoten af Newtons världsberömda Royal Society i London, hvilken har sammanlagdt endast 50 utländska ledamöter för samtliga vetenskaper.
Han är vidare en af de tolf utländska ledamöterna af de 40:s berömda akademi i Italien.
Vid sidan af denna betydande vetenskap- liga gärning har han äfven funnit tid och krafter för afsevärda inlägg i det praktiska lifvet.
Tillsammans med Hans Forssell och Henrik Palme grundade han år 1882 det be- kanta försäkringsbolaget Victoria, hvars sty- relse han sedan dess oafbrutet tillhört, och förra våren gaf han upphöf åt Sveriges aktu- arieförening, som hvars ordförande han presi- derar.
Dessutom har han speciellt intresserat sig för tillgodogörandet af Norrlands vattenfall samt på denna nationalekonomiska framtids- tanke nedlagt stora penningsummor.
Konst och litteratur äro bofasta i hans hem.
Där vi nu i höstdagens spröda solljus vandra upp för parksluttningen till hans ståtliga Djurs- holmsvilla, stöta vi redan utanför portarne på ett vittnesbörd om ägarens intresse i denna väg, ett vackert bevis desslikes på broderlig pietet och hängifvenhet.
Vi syfta på den värdiga minnessten öfver den sentförglömda systern-författarinnan, som han låtit resa på krönet under ekarnas stoltaste hvälfning.
Så länge hon ännu lefde och diktade, var bro- dern-matematikern hennes varmast för- stående litteräre för- trogne och rådgifvare, och intet manuskript lämnade hennes hand, förrän hon underställt det hans pröfning och bedömande.
Och när vi väl trädt inom dör- rarna till detta sällsynt vackra hem, hur om- fläktas vi icke för hvarje steg af denna obeskrifliga skönhets- atmosfär, som endast den högsta estetiska kultur i förbund med lika materiellaresurser förmår skapa.
I min- sta bohagsting, i hvar- je konstverk röjas smak och förfining.
Hellre än på något annat håll och med den 501 — IDUN K Ö 1904 F » Svart Siden.)
BEGÄR PROFVER FRANKO AF VÅRA GARANTERADT I SOLIDA SIDENTYGER FRÅN 90 ÖRE TILL KR.
13 PR MTR.
I SPECIALITÉ: SISTA NYHETER AF BRUD- SÄLLSKAPS- I OCH PRORAENADTOILETTER, ÄFVEN I KULÖRT OCH HVITT.
i SÄNDES TULL- OCH PORTOFRITT DIREKT TILL PRIVATA.
I SCHWEIZER &amp; CO., LUZERN S. 6.
(SCHWEIZ).
| SIDENTYGS-EXPORT.
— KUNGL.
HOFLEV.
E ' * ^ &lt;IÖ ?TA SATTE STENEN-OFVE5 «x SRSREN ANM: CTIWLOITE.
SOMDOGJNAFOY.
DEN C-!
OKIOKEK IWJ ...
Å ' FLDEVKESRESNÄKVOW) MINNESSTENEN ÖFVER ANNE-CHARLOTTE LIFFLTR.
gladaste stoltheten — kan man förtänka honom det!
— för oss dock den ryktbare lärde om- kring i sitt i ötre våningen inrymda bibliotek, som sannerligen också förtjänar att ses.
Det är helt enkelt det mest omfattande och dyr- bara matematiska separatbibliotek, som exi- sterar, icke endast i vårt land, utan i hela världen.
.. Och i hvilken ram äro icke dessa ovär- derliga vetenskapliga skatter infattade!
I den ståtliga förhallen möter vår blick midt för själfva trappuppgången det af Edelfeit målade helfigursporträtt af professor Mittag- Leffler i Oxforduniversitetets skarlakansröda doktorskappa, som fyrahundra matema- tici från skilda länder förärade sin frejdade kollega som hedersgåfva på hans femtio års PROFESSOR OCH FRU MITTAG - LEFFLER I DEN SENARES ARBETSRUM.
A. BLOMBERG.
dag.
En annan af hallens väggar smyckas af Voigtländers kroppsstora Weierstrasspor- trätt, en ypperlig duplik till det af mästaren för Nationalgalleriet i Berlin utförda.
Vi stiga därpå in i den stora bibliotekssa- len, liksom de öfriga biblioteksrummen helt bo- aserad i konstnärligt snidad ek och från golf till tak beklädd med dyrbara bokband.
Från en af hyllorna tar husets herre ned det senast full- bordade bandet af Ada matkematica, den sista af de tre digra thomer, som, med bi- drag af matematiker från hela den civilise- rade världen, ägnats hundraårsminnet af N.
H. Abel.
Den första delen öfverlämnades af utgifvaren, professor Mittag-Leffler personli- gen vid Kristiania universitets Abelfest i sep- tember 1902.
På en annan vägg uppmärk- samma vi den utomordentliga samling af vetenskapliga bref, som bibliotekets ägare under årens lopp växlat med den andliga odlingens stormän jorden rundt, och som här, uppbevarade och registrerade, bilda en ena- stående autografskatt.
Innanför denna bibliotekssal ligger profes- sorns arbetsrum, äfven det öfverfylldt af böc- ker och utsökta konstverk.
I ett af hörnen Sonja Kowalevskis byst i marmor äf Valter Rune- berg, på ett annat håll hertiginnan Cajanellos af samma ädla material, utförd af Italiens störste möderne bildhuggare Chiaradia, Victor-Ema- nuel-monumentets på Capitolium i fjol aflidne- mästare.
En statyett i brons af Hasselriis återger systern-författarinnan i helfigur, och från väggen midt emot skrifbordet strålar en färgglad akvarell af Carl Larsson, återgifvande professor Mittag-Leff- lers moder i hennes 80-de år.
På andra sidan skrif- rummet träda vi in i ett par mindre biblio- teksrum, passera den kvinnliga sekretera- rens fridfulla arbets- kabinett och komma sist ut i det ståtliga tornrummet, som, helt bokbeklädt, med sitt uppe under takkupolen löpande galleri sträc- ker sig genom tvänne våningar.
Det är ett till hela sin arkitektur sällspordt harmoniskt rum, af hvilket mästa- ren, arkitekten Vest- man, har all heder.
Sällan ha vi sett rotundans vanskliga yt- och linieproblem så lyckligt lösta.
SAMTLIGA BILDER AF Nurnbergs " PILSNERDRICKA ".
Här, midt i det all- sidigt flödande ljuset, tronar ännu den nyss RIKSFEL.
ALLM.
7 9 4.
TEL. 3 0 4 8.
I DUN 1904 — MIIIIIUIMI Lanolin- Sana-Tvål.
OARANTERAD REN, NENTRAL, MILD OCH ÖFVERFET.
Bästa Barntyål!
2 5 ÖRE ST, GRUMME &amp; SON STOCKHOLM.
fullbordade Milles ' ska porträttstatyen af pro- fessor Mittag-Leffler, som, sedan den gjutits i brons, för all framtid är afsedd att smycka denna plats.
Grubblande sänker sig den mäktiga tänkarpannan, nervöst kraftig griper handen om stolens armstöd.
Det är ett imponerande verk, en geniets förklaring af det befryndade geniet, inför hvilket vi länge glömma oss kvar i världs förgäten njutning.
Dock ännu återstår oss en skönhetssyn — den sista, kanske den största på denna van- dring genom ett skönhetsprägladt hem.
En dörr slås upp, vi stiga ut på den lilla bal- kongen, som järnomarmad hänger ute på torn- muren, och en oförglömmelig utsikt vidgar sig för våra ögon.
I förgrunden djupt under våra fötter.
.
.
från en vänsterkuliss af det pittoreska gamla Banérslottet på sin lummiga höjd till en högerkuliss af det hvita kapellet mot djupgrön barrfond.
.
.
breder sig det leende Djursholmssamhället med röda tegeltak och glimmande spiror mellan vresiga ekkronor och böljemassor af frostbrokigt löf.
Och i fon- den där bortom, hägrande stilla i den kri- stallklara septemberluften, spegla Värtan och Askrike fjärden sina öar, sund och vikar i ändlöst perspektiv.
Betagna och stumma försjunka vi i den stora synen.
Äfven vetenskapsmannen vid vår sida låter tyst sin drömblick glida ut öfver fjärdarnes klarhet.
Och det synes oss, att i en sådan stund bör språnget icke vara honom långt mellan naturens uppenbarelse och de abstraktionens världar, där han till- kämpat sig så många ärorika segrar.
JOHAN NORDLING.
VI OCH KARLEKEN.
AF ELIN PAL- MAN.
BELÖNAD MED 3:E PRIS I UPPSATSAFDELNINGEN VIDIDUNS LITTERÄRA PRISTÄFLING.
D ET VAR en gång en ung flicka, som låg ute i en skogsbacke och sof en klar sommardag.
Då hade hon en sådan märk- värdig dröm.
Hon tyckte, att hon kom van- drande fram till en stor äng, som var betäckt med en mängd doftande blommor af olika färg och utseende.
Hon vandrade omkring bland blommorna och beundrade deras skönhet och doft — allt emellanåt böjde hon sig ned " och frågade dem efter deras namn.
" Jag är vänskapen ", svarade en; " Jag är skönheten ", en annan; så åter en: " Jag är barmhärtig- heten ", " Jag är lifsglädjen ", " Jag är med- lidandet " o. s. v. i all oändlighet.
Plötsligt såg hon framför sig en stor, djupröd blomma, som växte högre och var skönare och dof- tade härligare än någon af de andra.
Och då hon frågade efter hennes namn, svarade blomman med klingande stämma: " Jag är kärleken. "
Då böjde den unga flickan sig ned för att plocka den blomman — hon hade aldrig sett någon skönare eller någon, som P o l e r a E d r a 502 — hon hellre ville äga.
Men blomman bad henne: " Ack nej, plocka mig ej!
Du ser här rundt omkring mig på marken blommor af alla slag som jag.
De ha en gång varit lika sköna som jag, fast de nu äro små och förkrympta och fula.
Så går det med kär- lekens blomster, då människors barn plocka dem, sällan förstå människor att handskas med så ömtåliga blommor som vi, så att vi kunna behålla vår friskhet och skönhet. "
Då blef den unga flickan djupt bedröfvad, ty hon ville så gärna äga den blomman.
" Kan du icke lära mig sättet att behandla dig, så att jag kan få plocka dig? "
frågade hon.
" Ack j o ", svarade kärlekens blomster, " det är ju just det jag vill — det vill kärleken alltid, bara människorna brydde sig om hennes lär- domar. "
Det ligger mycken sanning i detta: " Män- niskorna förstå ej att handskas med kärleken. "
Hur ofta ser man ej, hur en kärlek, som från början varit stark och ren, så småningom krymper samman och förfulas för att till slut kanske alldeles försvinna.
Då man ser alla skilsmässor och olyckliga äktenskap, måste den frågan osökt komma för en: " Hvaraf kommer detta sig och hur finna bot för detta onda? "
En del människor tro sig ha funnit bote- medlet i den s. k. fria kärleken.
De säga, att kärleken är en för skön och ömtålig planta för att tåla yttre band.
Liksom nu kärleken någonsin kunde vara fri!
Då två människor älska hvarandra, finns dem emellan så många osynliga band och länkar, som binda dem tillsammans fastare än några yttre ceremonier kunna göra det — • ljufliga och älskade bojor, så länge kärleken varar — tryckande och tunga, om kärleken tager slut — ty banden finnas där dock — hvad som varit kan ej utplånas.
Nej, för att finna botemedlet, får man nog gå djupare till grunden än till några yttre reformer.
Människorna måste lära sig att handskas varligt med kärleken — de måste i likhet med den unga flickan, innan de bryta kärlekens röda blomma, lära sig, hur den skall vårdas.
Huru många äro väl de, som, innan de ingå ett äktenskap, icke många gånger brutit mot kärleken själf?
Hur skall man kunna vänta af unge män, som, långt innan kär- leken för dem blifvit allvar, dragit ner den från dess höga ståndpunkt och släpat den i smutsen — hur skall man kunna vänta, att de skola veta att vidröra kärleken med så varsamma och mjuka händer, som fordras för att ej dess sprödhet lik en såpbubbla skall brista mellan dem?
Hur skola de, för hvilka kärleken så länge varit leksak, kunna låta bli att profanera den?
Och de unga flickorna, som ingå äktenskap — hur ha icke de flesta af dem dessförinnan bit för bit plottrat bort sina känslor på flirt och öfvergående " tycken ", på ovärdigt koket- teri och lek?
Men det hamnar sig att leka med kärlekens heliga låga!
När kärleken redan en gång kommer och pockande klappar på deras hjärtas dörr, då kunna de ej, som de nu så gärna skulle vilja, slå upp dörren på vid gafvel och bjuda honom- stiga in i en helgedom, som stått smyckad och oskärad och väntat blott på honom — ack, de ha ej att bjuda honom annat än ett stackars för- krympt hjärta, som är likt ett värdshus, där många gått ut och in, och hvarifrån hvarje gäst tagit med sig något af dess friskhet!
Och då inse de med grämelse, att de sålt sin förstfödslorätt för en grynvälling!
Och när börjar detta vandaliserande af kär- leken?
Ack, i de flesta fall redan tidigt i barn- domen.
Då man ser den lille skolpojken, som m e t a l l s a k e r L a g e r - m a n s m e sirligt trippar bredvid sin " utvalda " och che- valereskt bär hennes böcker till och ifrån skolan och i allt bemödar sig att vara så kavaljermässig som möjligt, under det hon med koketta ögonkast och söta små miner åhör hans lillgamla tal, så kan man veta, att leken börjar.
Och oftast tycka deras för- äldrar, att det hela är " näpet ".
Det är nu- mera mycket mera ovanligt att se 12 å 14 års pojkar och flickor rasa och tumla om med hvarandra i munter lek eller snöbolls- krig, än att se dem virtuosmässigt sköta en s. k. ögonkurtis eller ha något maskopi med ömma handtryckningar under någon skyd- dande bordduk eller kyssas bakom dörrar och portierer.
Och döttrarnas mammor, hvad göra de?
Antingen märka de det ej — ty Herre Gud, ens tid är ju så upptagen af välgörenhets- basarer, kommittéer för barnuppfostringsfrågan och sammanträden i tjänarinne- och sedlig- hetsfrågor m. fri; — och barnen kunna dock sköta sig själfva.
Eller om de se det — så, ja, hvad skall man göra?
Allting skall ju ha sin tid, de ha själfva gjort likadant i sin barndom, och ingen vill väl påstå, att en flicka behöfver skämmas, för att hon blifvit kysst af några pojkar, innan hon gått och läst?
För öfrigt är det ju blott några små preludier till societetslifvet, som tager sin början, då den unga flickan blifvit fullvuxen och " kommer ut ".
Då låter hon visserligen inte längre kyssa sig — tycker någon det!
— hon skulle upptaga det som en dödlig för- olämpning, om någon af ynglingarne vore nog infam att komma och vilja fortsätta den lek, de påbörjat för ett par år sedan.
Nej, nu börjar något mycket mera raffineradt.
Nu börjar detta " oskyldiga koketteri ", då de unga " familjeflickorna " med tillhjälp af alla toalett- konstens hjälpkällor, dekolleterade klädningar, spetsar och grannlåter, draga till sig så många af de giftasvuxne männen som möjligt för att sedan tvärt stöta dem tillbaka och med oskuldsfull naivitet förklara, att " de visst ingen mening haft med sin vänlighet, de hade ingen- ting förstått, men ville så gärna vara en vän, en syster " — — etc. i alla brukliga varia- tioner.
Sedan denna roande lek fortgått några år, finna de tiden vara inne och utvälja då åt sig af beundrarnes krets det lämpligaste partiet (såvida inte kärleken dessförinnan in- funnit sig och gjort ett streck i räkningen) och draga sig så tillbaka från.
" krigsskåde- platsen " för att njuta af hemlifvets lugn — såvida de ej som unga fruar fortsätta samma ädla sport.
Är det då så underligt, om männen få en dålig tanke om kvinnorna?
Sedan de unga flickorna af deras jämlikar bringat deras blod i svallning, gå de från balerna till värdshusen och spelklubbarne — och så blir af dem så småningom dessa blaserade, utlefvade " gubbar " på 30 år, för hvilka det ideela i lifvet blifvit omklädt med; en mycket materialistisk verk- lighet.
Skall någon förändring härvidlag kunna åstadkommas, så måste ungdomens uppfostran från början drifvas in i en ny fåra.
Mödrarna måste ägna mera tid åt sina barn — detta är dock deras viktigaste och ansvarsfullaste plikt i lifvet.
Det är mödrarna, som skola öppna barnens ögon för hvad som är stort och skönt — och det är också mödrarna, som skola visa dem på lifvets faror och skuggsidor, för att barnen skola kunna und- vika dem.
Det är ingen synd att lära barnen att skilja mellan godt och ondt, endast det sker på ett rätt sätt, och det är vida att före- draga, att det är föräldrarna, som meddela barnen kunskapen om det goda och det onda, d f l y t a n d e p n t s p o m a d a " B O N - A M 1 "!
— emot när de erfara det af kamrater, oftast på ett förvrängdt sätt.
Om människorna kunde låta bli att för- vränga så mycket af naturens företeelser, så funnes det heller ej så mycket ondt.
Om ett föråldradt samhälle uppkonstruerat en del snedvridna synpunkter på naturens företeelser - - vore det då icke skäl i att söka frigöra sig därifrån?
En ung flicka kan mycket väl säga till en ung herre, att " fru A. har fyra barn ", men en väluppfostrad ung flicka säger icke, att " frun har fått ett barn i dag " — en fin och anständig flicka uppträder utan blygsel på en bal till allmänt beskådande af huru många och hurudana herrar som helst med nakna armar och hals — men en blyg- sam ung flicka måste gallskrika, om en herre, hon må känna honom hur väl som helst, skulle komma in i det rum, där hon låge till sängs sjuk, så väl insvept i täcken * så att blott nässpetsen vore synlig.
Ett sällskap på ett trettiotal ungdomar af båda könen böra icke ensamma göra en utfärd — men ha de blott en fru med, hon må vara hur ung som helst och hur glad som helst, så ha de i alla fall förkläde — det är nu en gång så — konvenansen måste finnas för att skydda människornas dygd!
Nej, om samhället kunde rensas ifrån alla sådana gamla dumma och föråldrade konven- tionella hänsyn och sedvänjor, som göra mera skada än gagn, och ett nytt umgängessätt den manliga och kvinnliga ungdomen emellan kunde införas!
Om de unga flickorna och de unga männen i stället kunde vara tillsam- mans som goda vänner och kamrater och ogeneradt och öppet kunde diskutera och resonnera med hvarandra om lifvets förete- elser, i stället för den jollrande balkonversa- tionen, som är en förnedring för hvarje tän- kande kvinna!
Hvarför skulle icke en man kunna tala vid en kvinna precis som vid en kamrat — hvarför skall det behöfva konstrueras upp ett särskildt sätt med krumbukter och artigheter och en speciell konversation med plattheter och smicker att användas för kvin- nornas räkning?
Nutidens kvinnor, af hvilka ju en hel del äro intellektuellt vakna och ' intresserade, skulle mycket väl kunna följa med i ett resonnemang — och det skulle bli till nytta och nöje för både dem och de manliga kontrahenterna.
Genom ett sådant umgängessätt skulle också ett annat mål vinnas; mannen och kvinnan skulle verkligen lära känna hvarandra, innan de binda sig vid hvarandra.
Hur ofta händer det icke, att ett par unga människor gå åstad och gifta sig efter blott en ytlig bekantskap på baler och bjudningar — för att sedan, då det är för sent, vakna upp och med grämelse finna, att de tagit miste — att " han " eller " hon " ej var " den rätta ".
Och hur skulle det väl vara möjligt för dem att afgöra, om deras naturer passa tillsammans, så som umgängeslifvet nu är ställdt?
Icke gifver en banal balkonversation någon inblick i männi- skans innersta natur!
Här kan en invändning göras — förlo f- ningstiden finns ju, och J under den tiden kunna de båda kontrahenterna lära känna hvarandra.
Det är sant, att de kunna, men göra de det verkligen?
Förlofningstiden — äktenskapets förgård, som jag skulle vilja kalla den — hur ofta användes den som den borde?
I en hel del fall inskränkes den till minsta möjliga tidrymd, under hvilken de ungas tid är fullt upptagen af ordnandet af boet och utstyrseln.
I en del andra fall däremot göra orhstän- digheterna det nödvändigt, att den utsträckes — då den unge mannens ställning icke är sådan, att han strax kan gifta sig.
Men 503 IDUN — oftast (åtminstone om förlofningstiden räcker i flere år) anse både de förlofvade själfva och deras anförvanter den långa förlofningstiden som en olycka — i stället för motsatsen.
Det är sant, att det ibland händer, som man säger, att " långa förlofningar döda kärleken ", men i så fall måste det väl afises bättre, att kärleken dör före äktenskapets ingående (ty obehaget af en bruten förlofning är väl mini- malt mot en skilsmässa) — en kärlek, som ej räcker förlofningstiden ut, hur skulle den ha kunnat vara genom hela lifvet?
Om de unga betänkte vikten af förberedelse- tiden, så skulle de använda förlofningstiden på ett helt annat sätt.
Då skulle de, medan de ännu befinna sig i äktenskapets förgår- dar, arbeta på att lära känna hvarandra så noggrant som möjligt genom tankeutbyten muntligen och skriftligen och försöka att på allt sätt afslipa hvarandras kantigheter och bortarbeta hvarandras bristfälligheter genom den ömsesidiga uppfostran, som bör taga sin början under förlofningstiden och sedan fort- sätta in i äktenskapet.
Och skulle då så vara, att två förlofvade människor upptäcka, att deras naturer i några väsentliga punkter äro så oförenliga, att icke ens kärleken kan om- dana dem, så att de passa för hvarandra — ja, huru mycket bättre är det då ej att bryta i tid, mot att ingå ett äktenskap, som förr eller- senare leder till skilsmässa, den må bli en yttre eller inre sådan?
Hvad de unga framför allt borde taga sig till vara för är att utfylla förlofningstiden blott med kärleks- pjoller och smekningar i tid och otid — sådan öfverdrift kan ingen stå ut med utan att för- tröttas, och på detta sätt omskapa de kär-, leken till blott och bart en karrikatyrbild af sig själf.
Ja, säkert gjorde den unga flickan rätt i att helst af alla blommor vilja plocka kär- lekens blomster, ty för visso finns där intet, som kan skänka större lycka åt människorna.
Men må man blott, innan man plockar den blomman, se till att de händer, som utsträckas efter den, äro rena och varsamma tillräckligt för en så skör och ömtålig växt!
Må vi akta oss att draga ned kärleken, det är det farligaste af allt — kärleksidealet måste stå så högt, att det lyfter dem, som sträfva där- efter, upp öfver allt, som är smått och lågt på jorden — kärleken skall draga oss uppåt, men aldrig nedåt!
N Y STOR LITTERÄR PRISTÄFLING för I D U N S ETT ROMANBIBLIOTEK.
E N A S T Å E N D E P R I S E N U T M Ä R K T F Ö R S V E N S K, O R I G I N A L R O M A N.
I DUN har, som kändt torde vara, gjort till en af sina uppgifter att bland sin stora publik inom de skandinaviska ländernas bildade klasser väcka intresse för och sprida värdefull originallitteratur.
För detta ändamål har tidningen alkid låtit sig angeläget vara att inleda förbindelser med framstående man- liga och kvinnliga författare, och våra gångna årgångar prydas ock af ett stort mångtal af de bä^ta litterära namn.
För att ytterligare öppna tillfällen till värdefulla förvärf i denna väg ha vi vidare tid efter annan anordnat 1904 Chloroformflaskor, Chloro form apparater, \ Compressionsapparater, Skallpeller,: Lancetter, Bistouris, Hakar, Pincetter, i; Péans arterpincetter, Underbindningspincetter, \ J Bindtyg « N JAFCHAGRINS U L L H.
FLERA * N R F I I R R I N \ Bindtyg \ D L T W R J U I L \ HELT AF J Kungl.
Hofleverantör.
^ METALL, = I STORLEKAR.
» STOCKHOLM, 5 MALMTORGSG.
% ASEPTISKA .§ i Knappsonder, Myrtenbladsonder, Hålsonder, \ | Aseptiska saxar: {\ PLÅSTER-, INCISIONS-, COOPERS OCH RICHTERS SAXAR.
= | Catgut, Sutursilke, Silkwormgut, l:a Enge ' ska \: Suturnélar m. m.
\ Ny, rikt illustr.
priskurant franco.
: skönlitterära pristäflingar, hvilka med intresse omfattats inom skriftställarkretsar, och ur hvilka som resultat framgått många gedigna verk.
Vi tillåta oss exempelvis erinra om Selma Lagerlöfs nu världsberömda bok " Gösta Berlings saga ", hvilken först framträdde som prisskrift i Idun, om Annie Quidings litterära debut, äfven den förmedlad genom en af våra pristäflingar, m. fl.
Vår senaste för endast några få veckor sedan afslutade litterära täfling har, som be- kant, omfattat kortare uppsatser och noveller, och i dess frukter föreligga nu nummer för nummer i våra spalter.
I vår sträfvan att alltjämt tillgodose vår publik med det yppersta af nutida svensk diktning ha vi emellertid beslutat att redan nu utlysa en ny täfling — denna §ång för längre romaner för Roman- bibliotekets räkning och med ett pris, som helt visst kan betecknas som enastående i någon liknande nordisk litterär pristäfling.
Vi i ~ bjuda alltså härmed skönlitterära skriftställare och skriftställärinnor att deltaga i densamma under följande bestämmelser: n För - en originalroman på svenska språket, med ett ämne och af en halt, som göra den tilltalande för en bildad och vidsträckt publik, samt till ett omfång af ungefår trehundra sidor vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar F e m t u s e n (5,000) kronor.
Härför förbehålla vi oss rätt att i första hand offentliggöra arbetet i Iduns Roman- bibliotek.
Icke prisbelönta arbeten betinga vi oss likaledes rätt att inlösa efter särskild öfivér- enskommelse med resp. författare.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara ingångna till Iduns Redaktion, Stock- holm, inom juni månads utgång nästkom- mande år, samt åtföljas af en förseglad namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto, hvilket äfven bör återfinnas å manu- skriptet.
Denna namnsedel bry tes endast för det arbete, som prisbelönats.
Skulle redaktionen anse, att ingen af de insända täflingsskrifterna besitter sådana egenskaper, att densamma bör tillerkännas det utfästa priset, förbehålla vi oss rätt att i samråd med tillkallade, litterärt kvalifice- rade prisdomare öfver detsamma förfoga.
Stockholm i oktober 1904.
För Redaktionen af Idun Frithiof Hellberg.
Glöm Jubileumsfondens ej sparbössor!
IDUN EN — 504 — 1904 FURSTLIG och de fallna skandi- naverna hvila, är till- kommen i främsta rum- met på initiativ af skandinaviska kolonien i Sydafrika.
SJÖOFFICER.
M ED ANLEDNING af prins Wilhelms i dagarna aflagda sjö- officersexamen äro vi i tillfälle att här med- dela ett alldeles ny- taget och synnerligen vackert porträtt af den unge furst.ige sjöof- ficern, iförd sin ny- förvärfvade uniform.
Prinsens examen ägde rum på kung- liga slottet i närvaro af konungen, kron- prinsen och kronprin- sessan samt prins Gustaf Adolf och prins Eugen.
Prinsen har ut- nämnts till underlöjt- nant vid Söderman- lands regemente samt vid flottan, och har därjämte i norskt stats- råd tilldelats grad som underlöjtnant i den norska marinen.
Som ett åpropos torde förtjäna nämnas, att det i nästa månad blir jämnt 25 år sedan en examen af of van angifna art ägt rum med någon af vårt furstehus ' medlem- mar.
Det var näm- ligen den 13 novem- ber 1879, som prins Oscar Bernadotte af- lade sin sjöofficers- examen härstädes, hvarvid han erhöll hufvudbetyget beröm- ligt.
HJÄLTARNE HUFVUDSTA- DENS NYA VAT- TENVERK.
D EN STORAR- TADE ANLÄGG- NING-, från hvilken Stockholms 310,000in- vånare hädanefter skola få sitt vattenbehof fylldt, är nu färdig och invigdes högtid- ligen häromdagen af konungen samt i när- varo af mellan 6 och 700 personer, repre- sentanter för hufvud- stadens kommunala in- tressen.
Vattenledningsver- ket vid Norsborg var redan i somras före- mål för en illustrerad uppsats i Idun n:r 29, hvarför vi i dagsnum- ret endast meddela ett par bilder från in- vigningen.
Att vyerna te sig något dunkla beror af att ett ihållande regn från en mörkgrå him- mel i själfva invig- ningsstunden trotsade vår fotografs ansträng- ningar med kameran.
Men då de utgöra en erinran om en för Stockholms kommunala utveckling betydelse- full akt, ha vi ej tve- kat att meddela dem.
VID MAGERSFONTEIN E TT ÄREMINNE kommer att resas i boernas land öfver de skandinaver, som tillhörande " den fri- villiga kåren " å boer- nas, sida i striden mot engelsmännen ljöto hjältedöden vid Ma- gersfontein den 11 de- cember 1899.
Minnesmärket, .af hvilket vi här återge en afbildning, mäter en höjd af 6,3 m. och är 1,3 m. bredt, samt är i ett enda stycke utsprängdt ur Åsberget i Ornsköldsvikstrakten.
Det kolossalablockot prydes endast af en drakslinga, hvarå i run- imitation läses: Magers- fontein MDCCCXCIX.
Stenen, som en af de närmaste dagarna kommer att afsändas för att resas å den plats, där striden stått På föreKommen anledning PRINS WILHELM I FLOTTANS LÖJTNANTSUNIFORM TAGE T OMEDELBART EFTER PRINSENS PORTRÄTT AF HOFFOTOGRAF A.
SJÖOFFICERSEXAMEN DEN 8 BLOMBERG, DENNES.
MINNESSTEN, AFSEDD A T T RESAS OF VER DE VID MAGERSFONTEIN I SYDAFRIKA STUPADE SKANDINAVERNA.
FOTO FÖR IDUN AF W E R N E R W Å N G S T R Ö M, ÖRliSKÖLDSVIK.
meddela vi ännu en gång våra ärade lä- sare, att publiceran- det af Iduns följetong " Sagan om drottning Filippa " måst afbrytas under några veckor,, på grund af försenad manuskriptleverans från författaren.
I numret för den 10 november vidtager emellertid åter hr Lun- degårds roman och kommer att helt af- slutas i den pågående årgången.
Vårt förra tillkän- nagifvande härom,, som besynnerligt nog tyckes ha förbis etts af en del af vår läse- krets, återfinnes i Idun; n:r 37.
— EN ISLÄNDSK IDUN D Redan vid unga år nödga- des Briet, på grund af moderns sjukdom, öfverta vården och styrelsen af hemmet.
Fru Briets mödernesläkt tarfvar särskildt omnämnande på grund af de många mär- kesmän den rymmer, bland dem den nyligen aflidne rykt- bare välgöraren Niels Finsen.
Familjens släkttafla sträcker sig ända upp till " Landnama- männen ", d. v. s. de nordmän FRU BRIET B J ARNHJEDINSDOTTIR ASMUNDSSON I ISLÄNDSK HÖGTIDSDRÄKT, FOTO FÖR IDUN AF A. BLOMBERG.
SOm först och I hennes barndoms- hem blomstrade icke blott handaslöjden, men äfven ett vaket, målmedvetet intellek- tuellt arbete.
Om kvällen lästes all- tid högt.
Fadern var mån om att skaffa den bästa läsning.
Det var historia, sagor, tidnin- gar och böcker i tidens frågor, omväxlande med skönlitteratur.
Efter läsningen fingo barnen redogöra för * En ofta använd poetisk benämning på Island.
1904 det lästa.
Under tiden arbetade män och kvinnor samman.
Kvinnorna spunno ull och stickade, männen kardade ullen och stickade äfven vantar, amier m. m.
Då som ännu var det vanligt att männen väfde dels duktyg dels vadmal till kvinnornas såväl som till sina egna kläder, hvilka alla förfärdigades hemma.
H varje isländsk kvinna syr själf sin dräkt, både den guld- eller silfverbroderade festdräk- ten och den enklare svarta hvardagsdräkten, äfvensom de sedvanliga ytterplaggen — en stickad mössa, försedd med lång, hängande silkestofs, fästad i en hålk af silfver eller guld, och den gammalnordiska skinnkantade släng- kappan.
Det var god tid att tänka, medan allt husets handarbete förrättades.
Briet försummade det heller inte.
Hon tänkte mest öfver kvinnans förhållanden och insåg snart bristerna i hennes uppfostran och i hennes särställning i sam- hället- Vid tjugufyra års ålder skref hon så don första isländska tidningsartikeln i kvinnofrågan.
Denna efterföljdes snart af flere, författade af hennes blifvande man, som vardt en ifrig för- kämpe för kvinnan.
MARKESKVLNNA.
E T AR, icke alla dagar svenska kvinnor kunna glada sig åt besök af en isländsk syster, allraminst en så framstående kvinna som Briet BjarnhjedinsdoUir, som nu gästar Stock- holm.
Enligt isländsk sed — och i gamla tider äfven lag — bär en gift kvinna icke sin mans, men sin faders namn som officielt tillnamn.
I regeln kallas hon blott vid sitt dopnamn med frutiteln framför.
" Fru Briet " upptar emeller- tid under sin resa den utanför hennes fäderneö gängse seden att hustrun bär sin mans namn.
Hon kallar sig därför här fru Asmundsson.
Hon är änka efter redaktören af en af Islands främsta tidningar " Fjallkonan " = Fjällkvinnan.
* Själf redigerar hon " Kvennabladid ", Kvin- nobladet, som hon startade 1895 och som har icke mindre än två tusen prenumeranter — ett i sanning häpnadsväckande stort antal, när man besinnar, att Island icke har mer än 79,000 invånare.
Ur programmet för sitt blad uteslöt hon en- dast tre områden: religion, politik och nykter- hetssaken.
Dithörande frågor ansåg hon näm- ligen behandlade tillfyllestgörande i egna organ.
Hon ville därför begränsa sig till hemmet, till sociala frågor och till allt som angick kvin- nans höjande på alla områden och arbetsfält samt till undervisnings- och uppfostringsfrågor.
Fru Briet var den första på Island, som öfverhufvud upptog kvinnofrågan i skrift, lika som hon var den första kvinna, som där höll ett föredrag.
Ämnet för hennes föredrag gällde, som man kan tänka, " Kvinnans ställning och rättigheter ".
Nu har hon för första gången i sitt lif för en tid lämnat sitt hem och sina barn för att studera kvinnoverksamheten m. m. i de skan- dinaviska länderna.
Hon säger sig öfverallt på färden hafva mötts af välvillig hjälp och väg- ledning i de för henne ovana förhållandena.
Fru Briet är upp- född på landet i norra delen af Island.
Fa- derns gård var, som alla gamla isländska landtgårdar, byggd af torf och sten och försedd med torftak samt invändigt beklädd med trä.
Enligt fru Briet s mening äro så- dana hus de varmaste och behagligaste landt- bostäder som finnas.
Hon säger sig aldrig kunna riktigt trifvas i timrade hus, — numera de enda som förekomma i Reykiavik, där hon bor.
— 505 INVIGNINGEN AF STOCKHOLMS STADS NYA VATTENVERK VID NORSBORG.
A. BLOMBERG FOTO.
1.
ANKOMST TILL NORSBORGS BRYGGA.
2.
KONUNGEN, KRONPRINSPARET, PRINS GUSTAF ADOLF, PRINS CARL MED GEMÅL M.
FL.
BESE BASSÄNGEN.
3.
VATTNET PÅSLÄPPES I FILTRERNA.
bebyggde genom dem Island.
till och m e d än längre.
Bland sina stamfä- der räknar fru Briet flere biskopar.
Sär- skildt stolt är hon öfver boktryckerikon- stens införare pålsland, den siste katolske bi- skopen, den värme fosterlandsvännen Jon Arason, känd för sitt hjältemodiga och blo- diga försvar af kato- licismen på Island.
Vid reformationens införande blef han hals- huggen 1550 jämte sina två söner.
Det väckte min för- våning, när jag erfor, att en katolsk biskop efterlämnat legitima arfvingar — men jag påmindes om, att det är en känd sak, att de katolska prästerna på Island på den tiden icke lefde i celibat.
Endast munkar och nunnor ansågos plik- tiga att efterlefva e n - samhetens bud.
Präs- terna däremot hade fortfarande familj och hem som andra män- niskor, alldeles som före celibatlagens infö- rande i den romerska kyrkan.
IDUN 1904 — Förfädernas arbete i upplysningens tjänst verkade sporrande på Briet alltifrån hennes barndom.
Hon ville också bli nyttig lör sitt land och blef det äfven.
När den isländska kvinnoföreningen bildades 1895, var hon med bland de startande och älven med bland dem, som genomdrefvo att en paragraf infördes i stadgarna med förbud mot kortspel och schackspel vid sammankom- sterna.
De isländska kvinnorna äro nämligen be- gifna på dessa spel.
I många familjer, sär- skildt bland de högst ställda, har frun lika- som herrn en bestämd kortspelsafton i veckan och kvinnorna försumma intet tillfälle att " dra sin lilla spader ".
Det var därför nödvändigt att från början få en högre nivå för samvaron inom föreningen, hvilket också lyckats.
För förbättrande af kvinnans skolstudier har fru Asmundsson äfven verkat genom att söka och erhålla ministeriell tillåtelse för sin dotter att gå i latinskolan, hvilken eljes är förbehållen den manliga ungdomen.
Vilja de unga kvinnorna aflägga .maturitets- •oxamen, så är det dem visserligen medgifvet, men då måste de idka sina studier därtill pri- vat.
Hittills har blott en kvinna kunnat detta.
Kanske kommer nu vägen till gymnasiet att öppnas för de unga flickorna, sedan isen är bruten af fru Briets fjortonåriga, studietörstande dotter Laufey.
Ett sträfsamt, kropps- och själsansträngande lif har Briet Bjarnhjedinsdottir lefvat — det kan man se på henne.
Och man kan ej nog beundra den uthållighet, med hvilken hon arbetar för ideella mål utan hänsyn till materiella förmåner.
Med tacksamhet har hon mottagit anbud från Skansen och Kvinnoklubben att tala om sitt hemland.
I föredrag — på en blandning af de skandinaviska språken — har hon redo- gjort dels för den isländska kvinnodräkten från äldsta tider, dels för isländska förhållanden i allmänhet, särskildt kvinnans ställning.
Fru Briet har varit mycket nöjd med sitt uppehåll i Stockholm och styr nu kosan till Uppsala att taga kännedom om fackskolan för huslig ekonomi, samskolan och kvinnornas studie- förhållanden vid universitetet.
Vi önska, att hon måtte föra hem med sig månget godt korn från vårt land att utså i Islands jord.
Och vi be henne framföra sven- ska kvinnors hjärtliga hälsning till kvinnorna på den underfulla sagoön, en hälsning som innefattar vår glädje öfver deras i fjol vunna kommunala valbarhet och vårt hopp att de snart måtte få den politiska rösträtt, hvarefter i våra dagar tänkande kvinnor i alla länder sträfva.
ANN MARGRET HOLMGREN-, f. Tersmeden.
Med detta nummer följer — till prenumeranter, icke till lös- nummerköpare — den välkända firman Percy F. Luck &amp; C:o H.
A.
B:s stora höst- annons, firmans utförliga priskurant, sedan gammalt ett kärt studium för alla praktiska husmödrar landet rundt.
Lösnummerköpare kunna äfven erhålla priskuranten, om de uppgifva namn och adress direkt till firman, som då sänder densamma portofritt.
506 — Glad och flärdfri till sitt väsen, har fröken W.
för- stått att vinna kamratkretsens tillgifvenhet, som tog sig uttryck i en hjärtlig hyllning på 25-årsdagen den 1 dennes.
J W. SMITT f. En öfver hela vårt land känd per- • sonlighet, f. d. generalkonsuln Johan Wilhelm Smitt afled för några dagar sedan i hufvudstaden i en ålder af öfver 83 år.
Hans lif har varit rikt på öden och äfventyr samt på energifylldt arbete i olika delar af världen.
Efter att i helt unga år ha deltagit i briggen Os- cars expedition till La Plata- staterna, en expedition, som fick en mycket snöp- lig utgång, i det att brig- gen försåldes till presiden- ten Rosas och de unga män, som medföljt för att utbilda sig i sjömansyrket, fingo afmönstra och reda sig bäst de kunde, blef S. till en början vinhandlare GENERALKONSUL i Buenos Äires och utveck- J. W. SMITT.
lade denna affär till en af GENERALDIREKTOR ARVID LINDMAN.
G. FLORMAN FOTO.
TELEGRAFVERKETS NYE CHEF.
H ÄROMDAGEN utnämndes i regeringens konselj till generaldirektör och chef för telegrafverket kap- tenen i flottans reserv Arvid Lindman.
Den nye generaldirektören är född 1862 och blef 1882 underlöjtnant vid flottan.
Såsom sådan deltog han i världsomseglingen med Vanadis.
År 1892 blef han chef för de stora Iggesundsverken och är, sedan dessa i fjol såldes till Hudiksvalls trävaruaktiebolag, chef för Strömbackaverken.
Från februari 1900 till maj 1901 var han, såsom bekant, chef för Luossa- vaarabolaget, hvilken plats han på eget initiativ läm- nade.
Flerårig landstingsman i Gäfleborgs län, har han bl.
a. varit mycket verksam för ostkustbanans till- komst och i länets hushållningssällskap.
1901 var han mediem af Norrlandskommittéen.
Det svenska telegrafverket har i sin nye general- direktör erhållit en chef, som äger alla förutsättningar att bli en insiktsfull och initiativrik ledare, ty han har redan gjort sig känd som en af den svenska industri- ens mest uppskattade administrativa förmågor.
Stora uppgifter vänta honom på hans nya post, där hans omfattande erfarenhet såväl i finansiellt som tekniskt hänseende förvisso torde komma att afgifva betvdande resultat.
UR DAGSKRONIKAN.
" " TJUGUFEM ÅR IJÄRNVÄGENS TJÄNST har den kvin- * na varit, hvars bild vi här återgifva.
Dotter till fram- lidne trafikdirektören vid Sveriges statsbanor Per Elias Leopold Wallin och hans likaledes aflidna maka, född Broling, föddes fröken Anna Wallin år 1859 i Malmö, där fadern då var stationsinspektor, och kom vid tre års ålder till Stockholm.
Efter slutad skolgång blef frö- ken W.
1879 anställd som extra biträde vid 5:te distriktets maskin- afdelning, där hon tjänst- gjorde i 9 år, och för- flyttades sedan till gods- expeditionen vid Skepps- bron.
Utnämnd till ordi- narie kontorsskrifvare i juni 1889, utsågs frö- FRÖKEN ANNA WALLIN.
ken W. att tjänstgöra vid den då under bild- ning varande s. k. Rundresebyrån vid Central- stationen, där hon ännu kvarstår.
Här öppnades för fröken W.
ett verksamhetsfält, som hon omfattade med det lifligaste intresse.
Det kombinerade biljett- systemet hade hit tills ej kommit till användning i Sverige, och fröken W. fick således medverka vid kre- erandet af denna gren af de svenska statsbanoinas trafik, hvilken sedermera nått en så hög utveckling, och hennes praktiska blick och ordnande förmåga visade sig härvid ef stort värde.
Äfven under de följande åren har den alltjämt stegrade frekvensen på denna afdelning ställt höga fordringar på fröken W.:s nit och arbetsdugl ghet.
de största af detta slag i Argentina.
Omkring femton år tillbragte Smitt i Sydamerika; hvarefter han återvände till hemlandet med en betydlig förmögenhet.
Här ingick han som stor lottägare i den dä under bildande varande Stockholms enskilda bank, men afyttrade efter någon tid dessa sina andelar och uppköpte stora tomtarealer på Kungsholmen, som han sedan styckade och sålde med stor vinst.
Tillsam- mans med L. O. Smith anlade han vid denna tid en hvitbetssockerfabrik i eu utkant på Kungsholmen.
Fabri- ken måste dock snart nedläggas, dels förvandlas till sockerraffinaderi.
I stället grep sig Smitt an med bil- dandet af Nitroglycerinaktiebolaget, hvars storartade tillverkning af sprängämnen varit i många afseenden epokgörande.
Bland företag, i hvilka han varit särskildt intresserad, märkas S:t Eriks bryggeri, de stora Graninge- verken i Norrland, Aftonbladets aktiebolag m. fl.
Af sin stora förmögenhet har Smitt låtit en del komma allmännyttiga ändamål till godo.
Sålunda donerade han till minne af sin fader, Wagner Smitt, 100,000 kr.
till Stockholms högskola samt senare till samma institution 100,000 kr.
till minne af en afliden son, vidare 100,000 kr.
till Kungsholms skolkök, och det väntas att han i sitt testamente gjort flere dona- tioner i denna riktning.
För Kungsholms utveckling var han varmt intresserad och nedlade därpå i kyrko- och skolråd ett nitiskt arbete.
Som enskild man förde han ett tillbakadraget, enkelt lif och iakttog i sitt per- sonliga uppträdande en anspråkslöshet som föga lät ana att han var en af landets rikaste män.
Han efterlämnar maka, född Lundmark, en son och en dotter, den senare första gången gift med Gustaf Nordenskiöld, den senare med med.
d:r Albert Pauli.
J ÄRNVÄGSJUBILEUM.
Järnvägsbolagen, som trafi- kera linjen Norsholm — Västervik — Hultsfred, kunna i år fira sitt 25-års-jubileum.
I anledning däraf ha resp. bolag till den personal, som alltsedan järnvägar- nas öppnande tjänstgjort vid banorna, låtit utdela kungl.
Patriotiska sällskapets medalj för långvarig och trogen tjänst.
I söndags fingo sålunda 26 stycken personer, tjänstgörande vid linjen Norsholm — Storsjö, i Åtvids kyrka mottaga dem tillerkända medaljer och i måndags återstoden i Västervik.
Belöningarna utdelades vid förra tillfället af landshöfdingen grefve Douglas och vid senare af landshöfding Cedercrantz.
Vi meddela i dag en gruppbild af de vid förra till- fället medaljerade.
E TT BANKHUS.
Af Sveriges riksbanks nybyggnad i Karlskrona meddela vi här nedan en afbild- ning.
Byggnaden är uppförd af granit efter rit- ning af arkitekten F. O. Lindström i Stockholm och inrymmer, förutom riksbanken, äfven lokaler för post, telefon och telegraf.
; DET NYA RIKSBANKSHUSET I KARLSKRONA.
— EFTER LIAOJANG.
507 — IDUN RYSKT ARTILLERI PA RETRÄTT TILL MUKDEN PASSERAR 1904 TAI-TSE-HO.
A UTOMOBILFESTEN I IDROTTSPARKEN.
Automo- af hr Ulrich Salchow.
I precisionsåkningen togs första den långa döda tiden, då bara människor och djur bilklubben hade i söndags sin höstfest i Idrotts- priset af fröken Gjestvang för 71,9 poäng.
Vi meddela hålla sig vid lif.
Nej, det där var kanske illa sagdt — parken, hvilken fest inleddes med en mycket ståtlig en bild af pristagarinnan i sin eleganta automobil.
inte vill jag förklena vintern, den är nog så bra på automobilutställning, i det ej mindre än sitt sätt, men faktiskt är att inte sticka 26 automobiler funnos samlade inom den ormbunkar, stora och gröna och saftiga, vackra sporlparkens hank och stör.
upp genom snön, och rakt inte luktar det vår förrän tidigast i februari.
Efter utställningen vidtogo diverse täf- lingsåkningar, däribland precisionsåkning, Men se våren har jag inne hos mig, i hvilken särskildt frkn Gjestvang, Stock- det är säkert det, fast de just i dag holms enda eller i alla händelser främsta tänka sätta in innanfönstren och symaski- kvinnliga automobilist, utmärkte sig.
nen går för brinnande lifvet i rummet bred- vid, där sömmerskan syr de nya vinterklä- Sedan automobilklubbens medlemmar derna åt mig.
intagit gemensam middag i Grand Hotells vapensal, kom automobilfesten med illu- Tjohej, det där är ju rent barockt all- mination, ej blott af Idrottsparken, utan deles, och just därför så förtjusande.
äfven af automobilerna, som i lysande Nu skall du inte i din Stockholms- eldskrud och med snabb fart korsade oskuld gå och tro, att de här ormbunk- hvarandra på den stora banan.
arna äro några sådana där små lifssvaga stackare, som jag fått i första bästa blom- Den i allo lyckade festen afslöts vid sterbutik • — eller kanske du t. o. m. i niotiden på aftonen, då automobilerna din enfald (förlåt, men det ordet fick jag under musikens toner lämnade parken.
lof att sätta dit) inbillar dej, att det är Prisutdelningen ägde rum å Grand någon slags originell löjtnantspresent från Hotel, där vid 1 O-tiden ett femtiotal her- Billströms, i en " liten töt " kruka med ljus- J MEDALJÖRER VID NORSHOLM VESTERVIK JÄRNVÄGS 25-ÅRS-JUBILEUM rar och damer samlades.
Den förrättades grönt krusigt papper om.
O, stockholmare.
J.
E.
THORIN FOTO.
E MILIE HÖGQVISTS GRAR I TURIN.
En meddelare skrifver till o s s: ' Nyligen återkommen från en resa till Italien, hvaribland äfven Turin besöktes, till- låter jag mig härmed sända eder en af mig tagen foto- grafi af Emilie Högqvists graf på evangeliska kyrko- gården i Turin.
Kanske kunde det intressera Iduns läsarinnor att få se densamma införd i eder ärade tidning.
Antagligt är väl att densamma hittills ej varit offentliggjord.
Jag åtminstone hade stora svårigheter att erhålla tillåtelse att taga en bild, då all fotografering var förbjuden inom kyrkogården.
Stenens inskrift, som är affattad på svenska, lyder: Här hvilar Emilie Högqvist, född i Stockholm den 1 maj 1819, död i Turin den 18 december 1846.
MINA O E M B U N K A E.
FRAN AUTOMOBILKLUBBENS PRISTAGARINNAN HÖSTFEST.
FRÖKEN GJESTVANG I SIN AUTOMOBIL.
(X) JV / L ASTE skrifva litet om mina ormbunkar.
f~ » Ack, hvad mina ormbunkar äro vackra, och hvad jag tycker om mina ormbunkar se ' n.
Jag har just vattnat dem nu, och om du lägger ditt ansikte alldeles intill jorden, så skall du känna, att det luktar vår.
Tänk — vår !.
Midt i de svårmodiga oktober- och novemberdagarna, EMELIE HÖGQVISTS GRAF PA EVANGELISKA KYRKOGÅRDEN I TURIN.
G. WIBERG FOTO.
IDUN 1904 B — A R B O L.
I N T Y G.
Undertecknad har på be- efter rakning, knifvar, bor- gäran bakteriologiskt un- star, kammar etc. i enlig- dersökt en deslnfekterande het med Hälsovårdsnämn- dens i Stockholm lagstad- lösning benämnd ' •Barbol '.
ganden för Rak- och Friser- Barbol dödar på m ndre salonger och torde i dessa än en minut tyfoidfeberns, hänseenden till fallo er- koleraus, varets bakterier sätta sublimat samt andra m. m. samt svamparter, mer eller mindre giftiga som förorsaka hår- och och hudretande desinfek- hudsjukdomar, såsom t. tionsmedel.
ex. skäggsvampen.
Stockholm d. i / 1900.
Barbol är valluktande, rf tar ej huden och angriper ej metaller.
Ernst Levin, På grund af dessa egen- Laborator oc ' i Docent i skaper är Barbol särdeles Baiteriologi vid Karolin- lämpligt vid desinfektion ska institutet.
af hår, skägg, skäggbotten Tillverkas underko^trollaf Medicine Doktor Ernst Levin.
1; 508 — För egen del hafva vi, såsom vi redan förut tillkännagifvit, afslutat vårt menings- byte angående denna sak, lugnt öfverlämnande domslutet i densamma åt både allmänheten och pressen.
Red.
af Idun.
I SENHÖSTKVÄLLEN.
3 5 HYMN &amp; C: o F, B L E K G U L höstkvällens mäne skiner, d r ö m ö g d a stjärnor svårmodigt le öfver en rosengårds ruiner, där allt bär spår af förgängelsens ve.
A.-B., Stockholm.
Under kronor, där ljuset silar ned i skimrande silfverstänk, ensam, tyngd utaf drömmar, hvilar det är det inte!
Då skulle det inte vara möjligt att tycka så mycket om dem, och ingen rimlighet ens att det luktade vår — och vattna dem hade jungfrun fått göra, och alldeles inte hade jag på papperet behöft uttrycka mina känslor för dem.
Nej, de äro ute från hafvet, du, ute från en af de duktiga öar, som utsatta för alla vindar och all Öster- sjöns vrede ändå hålla sig med rik växtlighet och med fuktiga, djupa dälder med kraftiga, höga ormbunkar uti.
Där ute har jag röfvat dem i min själfviskhet, ty naturligtvis är det själfviskt att taga dem från foster- jorden där ute på ön, där de salta hafsångorna komma svepande genom luften — det är själfviskt.
men — jag har här inne i mitt stadsrum, med dubbelfönster, med symaskinstramp, med spårvagnsbuller i stället för rullande dyningar, jag har så mycket kärlek till er, små ormbunkar, att ni, trots alla obekvämligheter, måste känna, att här är godt att vara, här måste ni rent af trifvas.
Och nu vet jag, att ni göra det, ty i dag tittar det upp ur den barriga, lafviga jorden två de allra sötaste ormbunksbarn, små trinda hoprullade ena, sannskyldiga lindebarn.
Och här och hvar komma små grässtrån upp, små käcka själfsäkra baddare, raka i ryggen och alldeles ljusljusgröna, och ett litet hjärtformigt blad, som jag inte vet hvad det är för ett ens, står också och väntar, att jag skall bli öfverraskad af ankomsten.
Ja, allt kan jag vänta af mina ormbunkar, allt kan man vänta af den jord, som kommer från de duktiga, härdiga öarna där ute i Österhafvet.
Spårvagnarna susa förbi, jungfrun klistrar pappers- remsor för mina stängsel, sömmerskan vill profva vinter- kappan — och en ånga af vår och sol och fuktig mylla stiger upp ur den underbara jord, ur hvilken allt kan väntas.
i kvällen en m ö på en enslig bänk.
V e m o d i g t ser hon öfver de brutna b l o m m o r, s o m blifvit till stoft så snart.
D o c k öfver läpparna, stilla slutna, ligger ett löje så underbart.
Lyckligt ler hon, liksom det låge skimmer o c h sol öfver blomrabatt, s o m hennes ö g o n icke såge den tynande dagern af senhöstens natt.
Ler, s o m o m ännu bjärt brunne kransen af sommarens rodnande rosenhäck, s o m än e m o t henne g l ö d d e glansen af blick, s o m var varm o c h strålande käck.
Hur kan du le, när lifvet dig gaf ett brottstycke blott utaf lyckans skatt, s o m liksom blomprakten blef begrafvet slutligt i saknadens senhöstnatt?
M e n uti ö g o n e n läser jag svaret: sorgen härjar o c h frost förstör, vet dock, det sköflade i n o m sig bar ett frö till det lif, s o m aldrig dör.
EM. ESS.
MARJA.
FRÅN VILDMARKS- BYGGARELIF.
ETT F U L T STRECK.
U NDER DENNA betecknande rubrik har Göteborgs Handelstidning, en af landets största och mest aktade tidningar, i sitt num- mer för den 7 dennes gjort ett uttalande angående tvisten mellan " Hvar 8 Dag " och Idun, hvilket vi ansett oss här nedan böra meddela, Sedan G.
H.
T. i korthet redogjort för tvistens innebörd och omtalat, hurusom " Hvar 8 Dags " utgifvare hr Hj.
Bratt som bevismateriel användt en ofullständig tryck- lista, tillhörande Idun, säger tidningen: Men hur har » Iduns » trycklista kommit i » Hvar 8 dags » ägo?
Därom uppgifver » Idun » i sitt senaste nummer, att » Hvar 8 dags » redaktör lockat en af » Iduns » tryckare att flytta till honom och taga tryck- listan med sig.
Det var telefonen som den gången skvallrat ur skolan och låtit » Idun » spåra tillväga- gåendet.
Härpå har » Hvar 8 dags » utgifvare hr Hj.
Bratt i sitt nu utkomna nummer intet annat att svara än att trycklistan blifvit honom » erbjuden ».
Hans » heder sitter orubbligt i sadeln ».
Detta äro vi icke så säkra på, tillägger Han- delstidningen och fortsätter: Hvart skall det taga vägen, om den ene konkurrenten i en branche på bakvägar smyger sig till papper, hvilka äro att be- trakta som den andre konkurrentens enskilda egendom, och sedan begagnar dem till sin fördel, till och med gör offentlig sak af dem!
Lojal affärskutym är det icke, och vi hoppas, att » Hvar 8 dags » tilltag skall förblifva tämligen enastående inom pressen.
I detta uttalande hafva många andra aktade tidningar instämt.
STARES LADE AF OCH JARNVAGS- BLAD UR FRU SARA ANTECKNINGAR, HOPSAM- MARIA RIECK-MULLER.
II.
20:de augusti 16 N ÄR JAG i går packade upp boklåren, hittade jag en liten tjock anteckningsbok.
Den hade de flesta bladen oskrifna, och på pärmen stod det: Sara Stares an- teckningar.
.
.
Jag kände, att jag rodnade, och med den lilla boken i hand satte jag mig på det, som var närmast till — en hög af Pierers konversationslexikon — och försjönk i begrundande.
Jag medger, att tiden ej var lämpligt vald, omgifven som jag var af en lång- flyttnings alla fasor — inte sittplatsen heller, ty när man sätter sig ned full af blygsel öfver sig själf, bör man välja en anspråkslösare plats än den på ett praktverk.
Men detta tänkte jag naturligtvis ej på i går.
Jag hade slagit upp den sist skrifna sidan i min bok.
Den var daterad den 29:de maj 1886.
Och nu äro vi i slutet af augusti 1887.
Det är således nära ett hälft år se ' n jag senast skref något i denna anteck- ningsbok, som ämnad till en förströelse på gamla dagar, var påbörjad under den fasta föresatsen att den sida efter sida regelbundet skulle fyllas, så länge vårt kringirrande järnvägsbyggarelif varade — och kanske längre, om någonting hände sedan.
Skamkänslan öfver min ringa uthållighet kom mig visst att utropa, där jag satt på lexikonhögen: — fruntimmersaktigt!
Och det var inte alls för att säga något mildt eller kelande om mig ' själf.
Det kan ju hända, att det är fult, när en kvinna säger det som är nedsättande för hennes eget kön.
Men när jag använder det där adjektivet, så menar jag alltid att man bär sig åt synnerligen meningslöst, eller föresätter sig saker som aldrig utföras eller dylikt.
— — — Därför sitter jag nu här och skrifver igen i min försummade bok, fastän fulla lårar och tomma skåp- hyllor mana till annan verksamhet.
Naturligtvis försummar jag på det sättet en annan plikt.
Men jag är verkligen så trött efter dessa brå- kiga flyttningsdagar, att denna stund endast blir en nödig hvila.
— — — När jag nu tänker på den här gångna tiden, som ej blifvit omskrifven — tror jag nästan, att det ej är så mycket att förarga sig på sig själf för.
Ty alla dessa månader hafva så uteslutande fyllts af ett och det samma, att inga andra händelser hafva fått rum.
Visserligen är detta enahanda i och för sig själf så vidunderligt och förtjusande, att det skulle kunna fylla en alldeles särskild bok.
Men då det också är histo- rien om huru det blef, när lilla Maj kom och när sedan — för ett par månader tillbaka — familjen ökades med Lill-Greta — så blefve det alltsammans endast om småbarn och åter om småbarn, och det får jag behålla för mig själf tills vidare.
Jag måste bara säga, att det är orimligt lustigt och spännande — och orimligt bråkigt att flytta med två småbarn.
— — — Det är verkligen märkvärdigt — tycker jag nu — att vi äro framme allesamman, utan att ha förlorat så mycket som ett lillfinger.
Men det är väl tur.
— När jag nu försöker sätta mig in i den tanken, att vi på allvar — för alltid — lämnat det lilla huset där borta mellan de två sjöarna, och att det första hemmet hädanefter hör till minnena, kännes det så underligt och vemodigt — som om det aldrig mer skulle kunna bli så som där.
Olle säger på sitt öfvertygande sätt — som likväl ej alltid öfvertygar mig — att det skall bli lika bra och trefligt här.
Ja, vi få väl se.
.
.
Men det är rätt svårt att tänka sig någonting alls i den vägen, när allt är huller om buller och det inte endast utom en — utan äfven invändigt, i ens uppskakade, trötta hjärna.
Och det är bestämdt inte pjosk, om man kän- ner sig uppskakad och konstig efter en färd, som den vi nu gjort.
Först en dags järnvägsresa.
— Det var till Sollefteå och skulle ha varit en nöjesfärd, om.det ej varit under flyttning, och om det bara varit Olle och jag.
— T y där var vackert och trefligt.
Det vill säga jag har an- ledning att tro det.
Ty sådant uppfattar man bara aningsvis, när tankarne hänga vid packlårar, som kastas omkring af järnvägsbetjäningen, lika nonchalant som järnkulor af cirkuskonstnärer, och när man dessutom går i ängslan för att barn, jungfru och hundar skola komma bort.
Det är ju endast Olle, som af oss alla är van att resa, och med mäns vidt berömda logik antar han på grund däraf, att det måste gå utan miss- öde för hela familjen.
Men jag säger, att har det hit- tills gått väl under denna färd, så är det trots detta.
— I alla fall kändes det obeskrifligt lugnt, när vi föl- jande dag packade in oss i den väldiga, nästan antika droskan med uppspänd suflett — för att fortsätta det sista vägstycket till nya hemmet.
När den satte sig i rörelse på sina nötta fjädrar och skramlande hjul, måste jag skratta.
Det var som ett riktigt tattarelass.
Hela sufletten var full af Olle och mig med hvar sitt barn i knä och omgärdade på alla sidor af korgar, plädremmar och andra packor.
På kuskbocken hade jungfrun och skjutsbonden det nästan lika fullt.
.
.
Men de storväxta hästarne voro vana att draga lass och det gick i jämn, oförskräckt lunk backe upp och backe ned efter den gropiga vägen, som var uppblött och sönderskuren af en veckas regn.
Och det var en härlig trakt vi färdades genom, nästan ständigt följande Ångermanälfven uppefter, ibland så nära, att man hörde, huru forsarne kokade och bru- sade.
Men det blef tröttsamt att sitta instufvad på detta sätt, och det vackra jag såg försvann alltför fort bakom den otäcka, illaluktande sufletten, som måste förblifva uppspänd för regnets skull.
Jag började tro.
att vi aldrig skulle komma fram.
Lillan, som somnat, var tung som en mjölsäck, då skjutsbonden uppmuntrande ropade ut i luften, utan att röra på sig: Nu ä ' vi vid kyrkan — och då ä ' det inf värst lång bit kvar.
— Det var en liten hvit gammal kyrka utan torn och olik alla andra kyrkor jag sett.
Och jag hann se, att den låg på en plats, som var.
så underbart vacker, att jag fick lust att stanna och ej åka längre den da- gen.
— Men det var som om Olle anat denna lilla tysta tanke, som ej alls hörde ihop med en ordentlig flytt- ningsresas gåpåsystem.
Ty i detsamma sade han med oblandad glädje i rösten: Om du böjer dig fram en smula, Sara lilla, och tittar mellan skjutsbonden och brödsäcken, så ser du någonting skummande hvitt.
Det är forsen vid vårt stora brobygge.
Och högt of van för, där skogen stiger upp mot berget, där skola vi bo.
Nu är det ej långt kvar.
— Och så tillade han någonting så där ömt och smekande, som jag alltid tycker om att höra.
— Och det kunde sannerligen be- höfvas nu.
— — — Vagnen begynnte kränga som en båt i storm och gjorde en tvär vändning, som kunde ha tömt ur hela lasset i diket.
.
.
Jag kände mig ej bättre till mods, än när Olle tar mig med in i lokomotivet.
Men det var väl någon tillfällig afvikelse från tyngdlagarna — som gjorde att det gick lyckligt.
—
— Och nu började en färd, som jag ej vill göra om i år.
En väg skulle det väl vara.
Men jag kallar den likväl bara en fästig, ty den bestod endast af djupa spår och gropar och små stenrösen.
Här och där rann ett litet vattendrag tvärs öfver vägen, och ibland, där det såg jämnt och bra ut, sjönk ett af hjulen ned i bottenlös lera, och vi sutto fast för en stund.
— — Uppför och ständigt uppför gick det, och när jag någon gång vågade kasta en blick utanför sufletten, såg jag älfven som ett ringlande band djupt nere.
Ändtligen tycktes vi komma på jämnare mark.
Åkrar •och ängar lågo framför oss, och jag såg skymten af •en nymålad grå gård, när vagnen gjorde ytterligare en svängning.
— — Nu äro vi hemma, små barn — ropade Olle.
Jag var för uppskakad för att kunna säga något annat •än: Gudskelof!
— Och, när vi så lassats utaf — föräldrar, barn, jung- fru och packning, och jag riktigt förstod, att vi voro: hela allesamman, sade jag det visst en gång till.
Så där ja, nu ropas det: Sara lilla!
från ett håll - och: Frun!
från ett annat.
— — — 30:de sept.
Om nu någon skulle fråga mig — om jag finner mig lika väl här uppe i ådalen som där nere i huset mellan sjöarne — vet jag ej, hvad jag skall svara.
Där borta var hemkänslan så utpräglad och natur- lig — därför att det var alldeles hemma, nära barn- domshemmet och allt gammalt och vant.
Här är det ett främmande land för mig ännu — men ådalen, som de kalla landet här uppefter älfven, har någonting hos sig, som liksom säger till mig: Vi skola blifva goda - vänner, vi två.
Och fastän den lilla gården, där vi bo, är rätt trång och obekväm, tror jag, att jag kom- mer att ge Olle rätt, när han sade, att det skulle bli lika bra och trefligt här.
Sedan jag kom hit, har jag blifvit olik mig själf på något sätt.
.
.
Det är som om någonting speciellt för mig — Sara Stare — olämpligt kommit bort, plånats ut här uppe.
Jag tror att det är den sista trasan af stadsfruntimrets dräkt, som blåst af mig.
Och här går jag nu som den jag är.
— Och tycker i grund, att — dit vi för tillfället blifvit kastade af ödet och chefen — där finner jag mig bäst.
Vårt lilla hus ligger högt — nästan under berget, där marken i terrasslika afsatser sänker sig ned mot älfstranden.
Olle säger, att för århundraden tillbaka måtte vattnet gått ända hit upp.
Det synes på de många utskärningarne, som bildat riktiga strandnipor.
Från fönstren se vi älfven i hela dess lopp of van och nedanför forsarna, tills den långt borta tycks sjunka in i underbara blå skogar och berg.
.
.
Jag hade aldrig anat, att mitt land var så fagert och högtidligt vackert, förrän jag kom hit.
Af befolkningen har jag ännu ej sett annat än dem, som bo här omkring; och de tyckas tillhöra en mer mörklagd typ än den allmoge jag känner till från Medel- padsbygden.
Vårt värdfolk är unga, nygifta människor.
Hustrun — Johanna — är nästan vacker, med regelbundet skurna drag och mörka, litet tungsinta ögon.
De bo själfva i bryggstugubyggningen, en liten stuga med kök och en liten, liten kammare.
I hufvudbyggningen, där vi bo, hade de aldrig hunnit flytta in riktigt.
Men de tycka visst, att den är mycket herrskapslik och fin — särskildt nu, när det bor herrskap där.
De äro nog välbärgade, och Johanna är bestämdt litet fåfäng.
Ty, när hon kom in till mig en dag, strax sedan vi kommit i ordning, satte hon sig med stor belåtenhet i soffan och pröfvade resårerna.
— En töcken här gungsoffa ska jag säga åt Israel, att han köper, när ni har flyttat härifrån — för si, då ska ' vi möblera alla rummen.
— — Hon var för resten så söt, där hon satt i " gung- soffan " och gladde sig åt deras blifvande herrskaps- möblering.
Men jag tycker ändå, att det klär henne ännu mer att bära mjölkstäfvan från ladugården.
Och när hon hjälper mannen med kornskylarne ute på åkern och ibland försöker få honom att rasa med sig, förundrar det mig, att han ej släpper allt hvad han har för händer för att bara kyssa och kyssa henne igen.
Men Israel hör visst till de där lugna karlarne, som känna sig så trygga, när de tagit sin egendom i besittning, att de låta allt hafva sin bestämda tid — arbetet — kärleken och — måltiden.
Det är nog ett mycket praktiskt sätt.
Men jag undrar, om inte de flesta kvinnor tycka bättre om, att det inte går så där efter klocka allting — åtminstone inte kärleken.
På andra sidan om en djup, trång däld ligger Jo- hannas flickhem.
Det är nämndemansgården, och där bor en af Olles kamrater med sin familj.
Jag tror, att vi skola trifvas bra tillsammans och få det trefligt i vinter.
— De äro fina, rara människor dessa ingeniör Lyckes — med den där friska oförskräckt- heten, som jag märkt är ett nästan gemensamt drag hos allt järnvägsbyggarefolk.
Jag är glad åt att få någon familj att vara tillsammans med här uppe i 509 IDUN — okändt land — och att dessa äro äldre och erfarnare än vi själfva.
Elise Lycke är ganska svag och sjuklig, men jag har aldrig sett så muntert spelande ögon i ett litet blekt kvinnoansikte som hos hennes.
Och hvad hon kan skratta — och hvad jag tycker om henne för att hon inte har fått den där så vanliga fruprägeln öfver sig, som luktar hvardaglighet och skafferi — fastän hon varit gift visst i fjorton år — — — Hon beundrar sin man — och det må hon gärna göra, ty jag tror, att han är god och begåfvad.
Alla sätta honom också mycket högt — — — Men du min skapare, hvad dessa båda äkta män nära på hade skrämt oss från förståndet en kväll.
Det är ändå märkvärdigt, huru föga män kunna förstå kvinnors sätt att känna.
— Och när skola de lära sig fatta att vi om de säga: Lilla Sara, jag kom- mer hem igen, innan det blir mörkt — då ej i lugn och ro kunna äta vår kväll och gå i säng, när timme efter timme går, utan att någon kommer.
Det var en dag i förra veckan — en riktig höst- dag — regnig och blåsig.
Och tidigt på förmiddagen hade Lycke och Olle ridit upp efter linjen, tre — fyra mil efter transportvägen, som nästan inte alls är någon väg ännu.
När det började skymma och lillan somnat, gick jag öfver till Elise, ty de skulle först komma dit.
— Är du orolig?
— sade Elise — och drog på munnen.
Hon har ju minst tolf års längre vana än jag att sitta och vänta.
— — Njaa!
kanske lite — kom mitt svar med försök att höras obesväradt.
— Ja, nog dröjer det än en timme, innan det är lönt att börja vänta.
Kafvelvägen är besvärlig att färdas, och du kan väl förstå att de ej vilja bryta benen af hästarne — de äro statens.
— Elise såg retsamt lugn ut, när hon sade detta.
Jag försökte kväfva en suck och stirrade ut genom fönstret tills jag blef tårögd.
Berg, skogar och vatten voro nu endast konturlösa skuggor i den allt djupare skymningen, som här och där afbröts af svaga ljus- glimtar, när det tändes för aftonvard i bondgårdar och arbetarebaracker.
Så långt hade det lidit mot kvällen.
Klockan måtte vara öfver sex.
Stormen hade tilltagit, och jag tyckte, att det pep och knäppte i alla vrår.
Elise hade tagit in äpplen och nötter, och vi för- sökte få tiden att gå med prat.
Ja, det var egentligen Elise, som pratade.
Hon har en massa historier från deras järnvägslif.
Jag afbröt henne oupphörligt med: Hör du inte?
— hör — hör!
— - Men hon tycktes vara van vid alla möjliga oknytt i huset och undrade, om jag tyckte, att det lät som om det fanns harar uppe på vinden.
— Ty det trodde jag, att det var där en gång — förklarade hon — när jag vaknade midt i natten vid ett underligt ljud.
Men det var bara en af Johns kamrater, som bodde på vindsrummet en natt, och som snarkade så där ville- brådslikt — — Efter den historien tyckte jag att Elise också började se afvaktande ut.
Klockan ute i salen slog åtta och det var beckmörkt ute.
Som på öfverenskommelse reste vi oss båda två och gingo ut på bron.
Det är rysligt att stå ute i mörkret och lyssna efter någon, som ej kommer.
Alla ljud träffa ens öra förstärkta och förvillade och smälta slutligen samman med ens egna hjärtslag till ett enda oredigt surrande, som nästan blir till yrsel.
— Nu tycker jag ändå, att de kunde komma — hörde jag slutligen Elises röst.
Och jag var glad, att hon sade någonting.
Ty jag var själf så uppfylld af ångest, att jag ingenting kunde säga Jag var alldeles säker på att både Olle och Lycke lågo någonstans på den förfärliga, mörka kafvelvägen med afbrutna armar och ben.
Och nu var jag nästan rädd för att få höra hästtraf från något håll, ty då vore det säkert endast hästarne, som kommo tillbaka med tomma sadlar.
Blåsten trängde igenom våra kläder och vi gingo in tysta och bleka.
När Elise nu tände lampan, såg jag, att hon var lika orolig som jag.
Tysta satte vi oss på hvar sin stol vid fönstret.
Nu hördes röster från vägen.
Vi sprungo ut på bron igen.
Men det var endast några rallare, som gingo förbi — — — Klockan slog nio.
Jungfrun, som gick ut och in, medan hon dukade kvällsbordet, frågade, om vi skulle vänta på henne.
Och jag hörde, att hon sade någon- ting till handtlangarepojken ute i köket om, att det vore väl, om ingenting farligt hände ingeniören en sådan mörk kväll.
— Elise och jag sågo ej längre på hvarandra, och det började komma öfver mig en känsla af slöhet, som nästan var värre än ångesten förut.
Ty nu var jag säker om, att någonting händt — — — Då — bäst vi sutto där — hördes plötsligen steg i förstugan.
Dörren öppnades och våra män trädde in.
Jag tror, att vi varit så domnade af denna för- färliga väntan, att vi ej kunnat höra hvarken häst- trampet där ute eller ljudet af röster.
Emellertid var det nu som om vi med ens löstes ur en förtrollning, och i glädjen öfver att de verkligen voro hemma igen lifslefvande, glömdes de gångna tim- marnes alla kval.
Men nu efteråt är jag nästan upp- 1904 rörd öfver, huru obegripligt de funno det, att vi suttit där och varit oroliga.
Oroliga för två friska, starka karlar, som äro vana att vara ute på alla tider och i alls slags terräng!
Barnslighet!
Jag undrar just, om de hade varit i vårt ställe.
Nåja!
de kunna väl ej begripa det.
Men tänk, de blefvo nästan förnärmade öfver, att vi ej tyckte, att de kommo hem i god tid.
Emellertid har det krupit ur Olle i dag, att den där kvällsridten inte varit så alldeles utan äfventyr.
Det gläder mig nästan nu, när det är öfver.
Just när det började mörkna, hade Lycke, som red först på den smala vägen, tyckt, att han ej längre hörde den andra hästen bakom sig.
Han vände sig om och ropade hallå ut i mörkret.
Intet svar.
Då vände han om.
Och ett godt stycke tillbaka stötte han på Olle stående bredvid sin springare.
Den hade snafvat, och Olle, som kastats utaf eller som han själf sade — hade hoppat öfver hästens hufvud, höll i all stillhet på att spänna till sadelgjorden.
Det var ju ett underverk ändå, att han kom hem lefvande den kvällen.
Hu — hvilken kväll!
— Jagar mycket glad öfver att Olles afdelning ej skall sträcka sig så långt uppåt — in i själfva obygden, utan ned- ifrån brobygget och en half mil uppöfver.
Det är också den vackraste biten på hela den här linjen.
Men när jag ser det ena arbetarelaget efter det andra hålla på med sina schacktningar och stenläggningar, medan jordkärror och stenlass i ändlösa rader rulla fram öfver denna mark, där hvarje linje är skönhet, då är det som om en skugga af vemod lade sig öfver ådalen och gjorde dess uppsyn mörk och tungsint.
TEATER OCH MUSIK.
K UNGL.
TEATERN återupptog i förra veckan Aubers operacomique " Kronjuvelerna ", hvilken gafs här- städes senast år 1896.
Rollbesättningen var nu på ett undantag när alldeles ny.
Undantaget utgöres af hr Sellergren, hvilken som röfvaranföraren-polischefen väl fyller sin plats.
Catharinas roll ligger i dramatiskt hänseende väl för fru Lindberg; däremot räckte hon, åtminstone vid reprispremiären, ej till för det vokala partiet, ehuru detsamma var förenkladt och förkortadt.
" Kronjuvelerna " med sin spännande, om ock högst osannolika libretto är emellertid en spelopera och gaf därför fru L. nytt tillfälle att lägga i dagen sin dramatiska begåfning.
I detta tall stod hr Nyblom som Sandoval värdigt vid hennes sida; han hemförde ock såväl i vokalt som dramatiskt hänseende aftonens pris.
Fröken Lager- gren var en nätt och ungdomlig Diana, hvars lilla röst gick rätt väl i land med partiet.
I öfrigt förtjäna att nämnas hrr Malm och Gra / ström som don Sebastian och polisministern.
Operan gick i sin helhet bra under förste hofkapell- mästaren Nordqvists ledning.
Något långt lif torde denna repris dock ej få, då ju " Kronjuvelerna " nog hör till de svagare alstren bland de operor af den produktive kompositören, som ännu förmå hålla sig kvar å scenen.
Esprit och elegans finnas äfven här, men ock mycket af tomhet och tråkighet.
F. Hbg.
C R U BOKKEN LASSONS andra visafton med biträde * af hr Harald Stormoen aflöpte precis som den första: utsåldt hus, liknande och delvis samma pro- gram, lifligt och välförtjänt bifall samt extranummer.
J-IRR TOR AULIN OCH VILH.
STENHAMMAR gifva \ * sin första sonatafton i dag, torsdag, hvarom vi ännu en gång velat erinra.
Vi hoppas, att ingen enda plats under dessa aftnar skall stå ledig.
Som bekant komma å dem Beethovens samtliga violinsonater till utförande.
C R U CALLY MONRAD gifver konsert i Musikaliska * akademien den ' 2H dennes — naturligtvis för långt i förväg utsåldt hus.
OVEATEATERN bjuder f. n. på ett mycket sevärdt * ^ höstprogram, muntert, utan att skatta åt de bull- rande varietéupptågen, och pikant utan frivolitet.
Ett litet glansnummer är den slaviska danstrion Warnia, som med eld och lif utför några sydslaviska och mycket karaktäristiska danser, och Harry Lamores komiska ståltrådsakt tillhör likaledes de prestationer, som förtjäna mention.
Heinz Budas popularitet hos det nöjeslystna Stock- holm daterar sig sedan hans förra besök hos oss.
Det konstnärsskap han utvecklar på tribunen står fortfa- rande högt öfver varieténs nivå, ty han är en i ord och plastik diktande poet, som i vissa ögonblick hämtar upp små gnistrande guldkorn ur gatans modd.
Den svenska chansonetten fröken Thérése Hertzbergs artistiska resurser kunde vara större, men hennes kroppsliga fägring ' lämnar just ingenting öfrigt att önska.
Däremot synes det oss, att den af 6 damer bestående svensk-norska folkdansensemblen borde ha ägnat sig åt en mera praktisk sysselsättning än Terp- sichores konst, som ej tyckes vara deras rätta lifskall.
I DUN 1904 — spädes omkring hvar tionde minut med den kokande buljongen eller vattnet.
Till stekningen åtgår omkring 1 j tim Redigerad af Till såsen fräsas snör och mjöl, kött * ELISABETH ÖSTMAN.
jusen silas och skummas val samt till- inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- sättes litet i sänder under flitig rör- kurs i Stockholm.
ning och såsen får koka 10 min., hvar- efter den afsmakas.
FÖRSLAG TILL MATORDNING- FÖR 510 — D E T HR S Ä K E R T serveringsfat och sockerlagen hopkokas K O K S A L M A N A C K aU " MUM '; förordacif aF le^iKm L ä k a r e, g e r kra.f&gt; h e l s a k \ 1 2 B a r n Åldringar ocrt klena personer.
Svenskt fabrikat, tillverkadt under kontroll, säljes hos Hrr Apotekare och Handlande.
M a n d e l m u s s l o r (i 6 pers.).
212 gr. I parti hos Instruktionsapoteket Nord- S ö n d a g: Kejsarsoppa; kokt pigg var smör, 212 gr. fint strösocker, 1 äsgula, stjernan o. Apoteket Gripen i Stockholm, med holländsk sås och potatis; persilje- 212 gr. sötirandel, 20 gr. bittermandel, Apoteket Enhörningen i Göteborg, Lejo- net i Malmö.
späckad fårstek med legymer; citron- 212 gr. hvetemjöl.
kräm med mandelmusslor.
A. W. FRIESTEDTS FABRIKSAKTIEBOLAG, Måndag: Köttbullar med potatis; T i l l f o r m a r n a: 1 msk.
smör (20 gr.) saftsoppa med klimp.
Stockholm.
T i s d a g: Hachis på får med konser- B e r e d n i n g: Mandeln skållas, torkas verade ärter; äpplen med ris, 1 ugnen, och drifves genom mandel- med kryddorna och de stötta skorporna O n s d a g: Spenatsoppa; stekt helge- kvarn.
Smöret skiras och saltet från- omkring Va tim. eller tills färsen blir flundra med potatismos.
skiljes noga, hvarefter smöret röres, sammanhängande som en deg.
Om så T o r s d a g: Brynt hvitkålssoppa med tills det blir hvitt och pösigt.
Då till- önska?, tillsättes sist den fint hackade frikadeller; gräddvåffior.
sättes sockret, äggulan och mandeln löken, fräst i '.
msk.
smör.
En tack- F r e d a g: Sjömans biff; katrinplommon och degen arbetas väl.
Små krusiga järnspanna upphettas långsamt, smöret med grädde.
bakelseformar penslas med skiradt smör brynes däri.
Köttbullarne formas med L ö r d a g: Sillpudding med äggstan- och degen utklämmes tunnt i dem.
2 träskedar, doppad e i varmt vatten ning; slätvälling.
Bakelserna gräddas i medelmåttig ugns- och nedläggas i det heta smöret att värme och uppstjälpas först, när mesta brynas på båda sidor.
De läggas där- hettan af gått.
RECEPT: efter i en järnkastrull, det kokande V E C K A N DEN 1 6 - 2 2 OKT.
1904.
1 2 Persiljespäckad f å r s t e k (f. 12 pers.).
3 kg.
fårstek, 3 msk.
smör (60 gr.) 1 knippa persilja, Va msk.
salt, Vi tsk.
hvitpeppar, 1 lit.
kokande buljong eller vatten.
S å s: 1 msk.
smör (20 gr.) 2 msk.
mjöl, köttjus, salt, hvitpeppar, (socker).
B e r e d n i n g: Läggen hugges af och köttet tvättas med en duk doppad i hett vatten.
Persiljan sköljes, rensas och hackas fint samt blandas med en matsked af smöret.
Fårsteken späckas i jämna, täta rader med persiljesmöret.
Resten af smöret upphettas i en lång- panna, steken lägges i och brynes väl på alla sidor i ugn, hvarefter den saltas och peppras.
Steken öfveröses och K ö t t b u l l a r (f. 6 pers.).
6 hg.
ben- fritt oxkött, 1 hg.
späck, 1 — 2 ägg, 2 — 3 kkpr vatten, / kkp.
stötta skorpor.
Vi tsk.
hvitpeppar, 1 msk.
salt, (1 msk.
fint hackad portug.
lök, Va msk.
smör till löken) vattnet påhälles, locket pålägges och köttbullarna få genomsteka under / timme.
1 i 1 3 T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 gr.), 2 kkpr kokande buljong eller vatten.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en duk doppad i hett vatten, späcket skrapas och skares i tärningar tillika med köttet samt drifves 3 ggr genom köttkvarn.
Agget och vattnet vispas upp, de stötta skorporna iläggas och få stå och svälla 1 tim.
Köttet, arbetas Ä p p l e n m e d r i s (f. 6 pers.).
2 Va lit.
stora, goda äpplen, 2 kkp.
krossocker, 2 kkp.
vatten, 1 kkp.
karolina-risgryn, 2 lit.
kokande vatten, 1 tsk.
salt Marängmassa: strösocker.
2 ägghvitor, 3 msk.
B e r e d n i n g: Af sockret och vattnet kokas en klar lag.
Äpplena skalas, skäras i fyra delar och kärnhusen borttagas.
De läggas direkt i sockerlagen och få koka, tills de äro mjuka, men få ej falla sönder.
Då äpplena äro kalla, upp- läggas de högt på midten af ett rundt [fl!
3 och hälles öfver.
Risgrynen skållas i hett vatten och påsättas i det kokand- vattnet tillsatt med saltet.
Grynen få koka hastigt, tills de äro mjuka, hvar- efter de genast slås upp i durkslag och öfverspolas med kallt vatten.
De in- sättas genast i varm ugn och omröras SPECIALAFFÄR FÖR OAINARILKLAR ofta med gaffel, tills de äro skilda och allt vatten afdanstat.
De kokta ris- STOCKHOLM grynen läggas i en ring kring äpplena.
Ägghvitorna slås till bårdt skum och .13.
H U M LEGARDSG ATAN.
18 sockret nedröres försiktigt.
Maräng- 2 9 DROTTNINGGATAN 2 9 " massan spritsas därefter genom garne- ringstratt öfver frukten och fatet in- sattes i svag ugnsvärme och får stå, tills marängen blifvit torr och fått en ljus- gul färg.
omkr. 2 tim. Sjömansbiffen serveras i Anrättningen serveras kall med vispad det kärl, hvaruti den anrättats.
grädde.
S i l l p u d d i n g med ä g g s t a n n i n g Sjömansbiff (f. 6 pers.).
3, kg.
(f. 6 pers.).
2 salta sillar, 1 lit.
potatis, benfritt innanlår eller fransyska, 1 msk.
* ägg; 2 tsk.
hvetemjöl, 4 kkpr.
mjölk.
salt, Va ^ ^ * hvitpeppar, 3 msk.
smör V4 tsk.
hvitpeppar, 1 msk.
fint hackad (60 gr.), 1 liten portug.
lök, 1 / a Ht.
po- persilja.
tatis, Va äcL franskt vin.
T i l l f o r m e n: Va msk;, smör (10 gr.) B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en 1 msk.
stötta skorpor.
duk doppad i hett vatten (befrias från senor och hinnor, på hvilka kokas bul- B e r e d n i n g: Sillarna tagas ur, fläkas jong) skares på tvären i 1 (cm.
tjocka och vattenläggas kvällen innan de skola skifvor, hvilka bultas på båda sidor, användas.
Skinnet af dragés; ryggben saltas och peppras.
En stekpanna upp- och alla småben borttagas, hvarefter hettas, smöret brynes och biffarna iläggas sillen sköljes väl och inklappas i rent, och få steka 1 min.
på hvarje sida, hvar- hvitt papper samt skares i bitar.
Po- efter de upptagas och pannan urvispas tatisen kokas, får kallna, skalas och med något af buljongen och såsen till- skares i skifvor.
varatages.
Löken skalas, skares i skifvor En eldfast form smörjes med smör och brynes.
Potatisen skalas och skares och beströs med stötta skorpor.
Pota- i skifvor.
En kopparpanna eller eld- tisen och sillen nedläggas hvarfvis, första fast panna med tätt slutet lock smörjes och sista hvarfven böra vara potatis.
med smör, hvarefter biffarna och pota- Äggen vispas med mjölet, mjölken och tisen nedläggas hvarfvis.
Första hvarf- pepparn, och äggstanningen hälles Öfver vet bör vara biffar och det öfversta po- puddingen.
Öfverst strös den fint tatis.
Något lök lägges på biffarna.
hackade persiljan.
Såsen, buljongen och vinet påhällas, Puddingen gräddas i ugnen omkring locket lägges på och biffen får steka V tim. och serveras med skiradt smör FREJA-MAGASINET 3 s l 1 2 2 » S ä s o n g e n s alla Nyheter BARNKLÄDER N U I N K O M N A!
1 6 ^ R E G E R I N G S G A T A N.
M. BENDIX, 5 S T O C K H O L M.
9 0 S T U R E G A T A N.
D R O T T N I N G G A T A N.
SÄNDNINGAR FÖR BENÄGET URVAL EXPEDIERAS TILL ÄRADE KUNDER SAMT TILL I LANDSORTEN KÄNDA PERSONER, PRISUPPGIFTER OCH TYGPROFVER SÄNDAS PÅ BEGÄRAN FRANCO.
VID REKVISITION BEHÖFVES ENDAST UPPGIFVAS BARNETS ÅLDER.
U) G!
