# ID: svediakorp-per1567
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,378
# sentences: 1,067
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 3 (890) TORSDAGEN DEN 21 JANUARI 1904.
17:DE ÅRG.
" IDUN 1904 - 30 - T I L L KONUNG OSCAR PÅ 7 5 - Å R S D A G E N.
lår pilten upp historiens en harneskglänsande bland Där dåna och ur pukor, blod på med blod blod Det fanor, där murades växte föll som ur dröm, och fram som och när om lycka fåglarna för för är sångarn med i drömmar och hör Eller när Du vältrande dikt drömts, gömts, står, gunga, visor hän Du går, sin Mälaresjö är sångens därför Du konung kronan storm, o c h .form nätter.
Men bugar mannen ögon, » 7 din är.
Nej, det de vi l ä s a d e t det Ditt dig därför stillade sjukbäddens räckte Du stode allting vårligt nog s m y c k a d e folket din och vifvors gyllene nakna på stå mark upp till d i n öfver kungssal med grönt och lund, frusen, gå denna stund tusen.
af violer de på din skogar och i vinternatten skönt, hängen.
sjön ligger blank och när och ängen, tron och syren bröd plågor.
doftade blomstren skref, diktareglöd, hungrande Och regn Allsmäktige lågor, och hvit — blifvit.
som tändts i och som tog gifvit.
den Du och Som hjärtan klara.
af sanningens fastän nog: konungabref, själf har nu är ej som och så älskad hjärta, lån, bara.
kärlek din makt », därför ifrån saga.
var, varma himmelen makt o c h hafvets man dina din taga?
ljus b l e f för 1 dem o, konung, så kunna v ä l s i g n e l s e r ifrån tona.
sätter, sjö ger rytm i stjärnklara den och Men strö till h a f o c h m u s i k till s t r o f e r n a åt din de tappre parker vid Jo, Du, har renats S a g a s gull strängar längtar Karlar kungakrona, står hjärtan och sjunga.
ville de som som och ditt rike vinden susande som tryggt skrider.
1 blom, o, konung, skördar och tider, öfver mull, där och starkt fick att som tillsamman, af Gustaver af nya byggt, flamman.
segrare plogen Det blott, klingor stod härjande i de musköter.
strömmar: bränder upp Den hjälterad skott, riken som Sverige som är har jordats — härskardrömmar.
men den möter och blixtra slagfälten då stormaktsvälde, dock svärd Hvar blad, han S v e r i g e s konungar falla ned, ruta de glindra, skärgåtdsled stjärnorna tindra.
.
.
DJIWIEL TJJL.LSTT {ÖM.
(Eftertryck törbjudrs.)
IDUN 1904 — 31 — ciellt utförda porträtt af konung Oscar, som pryder dagsnumrets första sida, meddela vi här invid ännu ett konungaporträtt, tillhörande riksmarskalken friherre von Essen och af ho- nom godhetsfullt ställdt till vårt förfogande.
Taget redan på 1880-talet och existerande i endast ett fåtal exemplar, anses det af konun- gens närmaste kanske bättre än något annat återge det ädelt själfulla uttrycket i hans drag.
Bildens ägare yttrade, då han lämnade kor- tet till redaktionen, att det finns två porträtt, som han alltid bär närmast sitt hjärta, näm- ligen sin monarks och sin makas.
Vi tro, att dessa den grånade ädlingens ord, hvad den förstnämnda bilden angår, just i dag äga den allmängiltighet, att de kunna gälla för allt hvad svenskar heter.
T y hvar och en, hvars rottrådar bottna i den svenska torfvan, bär förvisso i dag sin konungs bild lefvande i sitt hjärta.
Att den svenska nationen som en man kan afiägga slikt vittnesmål, det är folkets af ärligt sinne öfverräckta gåfva åt mo- narken på hans födelsedag.
DEN 21 J A N U A R I 1904.
D Å D E T K N A P P A vinterljuset i dag gryd- de öfver den svenska jorden, belyste det tusen sinom tusen flaggdukar, som ofvan stä- dernas husmassor, byarnas röda gaflar och herrgårdarnes brutna tegeltak vaja mjukt i januarivinden.
Deras sus och deras blågula färgers spel äro denna gång det samfällda uttrycket för en hälsning från hög och låg, från gammal och ung till landets blide, silf- verhårige monark, som i dag fyller 75 år.
De nationella festdagarne nu till dags kunna nog eljes mången gång liknas vid skimrande grannlåtsarkitektur på fasaden till ett oinredt hus, ty ehuruväl de, som representera landet och dess institutioner, proklamera fest och tända nöjets virak, lyckas de icke alltid få nationens hjärta att klappa af oskrymtad fest- glädje.
Dock i dag är stämningen en annan, i dag är hela vårt folk besjäladt af hängifvenhets- och vördnadskänslor för sin regent, som, följd af nationens uppriktiga välsignelse, går in i ålder- domens vindstilla däld.
Vi svenskar böra i dag teckna oss till min- nes hvad konung Oscar under sin långa regent- tid varit för vårt land.
Vi böra erinra oss den allsidiga utveckling Sverige nått under hans spira, det i stort sedt lyckliga tillstånd, som råder inom våra landamären, och huru vår konungs stora frisinthet, humanitet och kärlek städse tagit sig uttryck i hans hand- lingar.
Mild till sinnelaget, varm i känslan och med en lysande intelligens, har han offrat sin konungauppgift det bästa af sin personlighet.
Därför har han också kraf på det bästa i sitt folks kärlek.
Inom hufvudstaden kommer konungens fö- delsedag gifvetvis att firas på flerfaldigt sätt.
Från medlemmarne af vår regering erhåller hans majestät en synnerligen praktfull adress, af hofstaten en minnesmedalj i guld och af Svenska akademien likaledes en i guld präg- lad minnespenning.
Dessa trenne högtidsgåf- vor återfinnas afbildade längre fram i detta nummer.
När Idun nu i den begränsade form, som synes, lämnar sitt bidrag till kungahyllningen, vilja vi visa bän på de föregående tillfällen, vid hvilka vi ägnat en mera omfattande upp- märksamhet åt minnesdagar i den svenske mo- narkens lif, exempelvis genom silfverbröllops- numret samt den rikt illustrerade skildringen » Hemmet i konungaborgen », som förekom i ett julnummer för några år sedan.
Utom det ståtliga, för Iduns räkning spe- FÄDRENS ARFVEGODS.
H A N V A R en odalman af gamla stammen, Nils Ersson, och han höll också på, att allt skulle vara som förr.
Hans gård, Högvik, hade gått i arf inom släkten från far till son i hundratal af år.
Det var något att vara stolt öfver, menade folk; Nils Ersson kände det mera som ett ansvar.
Det fanns sågverks- bolag, som bjudit oerhörda summor, o m han ville sälja Högviks gamla präktiga skog, men Nils Ersson ville icke.
Se, den hade sin egen historia, den skogen.
Där funnos skyhöga furor och jättelika, uråldriga ekar, och de talade minnenas språk, de gamla träden.
.
.
På de knotiga grenarna hade han ridit som barn, ridit mången äfventyrlig färd ut i vida världen.
.
.
under det skuggande löfverket hade han första gången hälsat henne, som han sedan fick föra hem som brud.
.
.
De allvarliga träden hade skådat ned på hans trogna, ihärdiga arbete, och gillande hade de sträckt ut sina grenar liksom ville de välsigna hans lifsgärning.
.
.
de hade varit vittnen till all hans lefnads fröjd.
.
.
och hos dem hade han också funnit ord för sin sorg, när hon, som varit hans hjälp i lust och nöd, rycktes bort.
Och han tyckte, att när vinden susade i trädens kronor, så ljöd det som en hvisk- ning från svunnen tid: sådant hade också hans förfäders lif varit, ett lif i enkel, stilla pliktuppfyllelse.
Från far till son hade det inom Högvikssläkten gått som en öfverens- kommelse, aldrig uttalad i ord, men känd och förstådd ändå och lika bindande som löfte och ed, en öfverenskommelse att bevara Hög- viksskogen, släktens stolthet och rikedom — därför var det, som intet träd, som ännu hade kraft att lefva, fick fällas, så länge Nils Ers- son hade något att säga vid Högvik.
Så länge han hade något att säga, ja.
.
.
Snart kom dock den tid, då han började känna sig gammal och trött, han längtade efter ro, och när då sonen gifte sig, öfver- lämnade Nils Ersson Högvik och drog sig till- baka till ett mindre ställe ett stycke från hufvudbyggnaden.
Sonen Erik var j u enda barnet; han hade varit ute i världen, hade läst och rest.
Nog hade han många nymodiga idéer, som fadern icke förstod, men aldrig kunde det falla Nils Ersson in, att det nya kunde hafva trängt ut kärleken till fädernearfvet hos sonen, eller att denne skulle kunna svika de gamla tradi- tionerna.
MELLINS FOOD Mycket blef väl annorlunda, sedan Högvik fått sin nye ägare, men den gamle skötte aldrig därom — icke ville han gå som för- myndare öfver sonen.
Han hade j u sin vrå för sig där nere, där ekarna växte ända ned till insjöns strand.
Där trifdes han så godt, det var, som om han där var närmre till alla de gamle af Högvikssläkt.
Så gick han en dag och såg, hur skogen löfvades på nytt.
Då fick han plötsligt se ett märke på ett af de gamla träden.
.
.
H v e m hade vågat?
Han såg sig omkring.
.
.
De voro märkta allesamman, både ekar och furor.
Nils Ersson sjönk samman, han hade förstått, hvad det betydde.
Snart fick han dock åter sin spänstighet, och med raska steg gick han upp till gården.
Han hade j u hela Högvikssläkten på sin sida, och han talade j u till sitt eget kött och blod, talade ur hjärtedjupet — skulle det då icke gå till hjärtat?
Segerviss sökte han upp sonen — som en bruten man lämnade han honom och gick ned till den dödsdömda skogen.
Ibland kan det förefalla en, som hade na- turen mera medlidande än människorna — åt- minstone tyckte Nils Ersson, att han kunde tala till de gamla träden, som hade de varit förnuftiga varelser.
Nog kunde de förstå, att det icke var hans skuld, att de måste dö.
.
.
nog visste de, att han fört deras talan.
.
.
Han hade ställt sonen till svars för den del af Sveriges bygd, som han kallade för sin, ställt honom till svars inför alla de gamle Högvikarne.
Han hade förtäljt med skälfvan- de läppar och stigande ångest o m allt, hvad skogen var för honom själf.
.
.
han hade bedt sonen betänka, hvad han var skyldig sin moders minne.
.
.
han hade visat på den rent materiella sidan af saken, hvilken skada det var att hugga ned rubb och stubb af skogen.
.
.
han hade sagt allt, som kunde sägas, talat som man gör, när man vill värna om det, som varit en kärt sen barnaår — och sonen hade med en axelryckning svarat, att han behöfde pengar och skogen var värd en för- mögenhet, dessutom var kontraktet redan underskrifvet och kunde ej brytas.
.
.
Nils Ersson var icke den, som bad två gånger, och aldrig kom vidare ett ord öfver hans läppar o m hvad han kände och led, men när tiden kom, att kontraktet skulle fullgöras, så låg han i brinnande feber.
Där ute föllo skogens sekelgamla jättar och ungträdens smärta stammar sida vid sida på ljung, som lyste röd som af blod — där inne i sjukrummet var det, som om hvarje y x h u g g hade tagit en del af Nils Erssons lifskraft, och snart var det klart för en hvar, att den sjukes tid var ute.
I feberfantasierna lefde han sitt lif om igen, och han förväxlade ibland de gamla träden med sina förfäder och talade till dem om flydda dar.
Ibland tyckte han, att de afhuggna träden följde den gamla Hög- vikssläkten till grafven, ibland var det Hög- viks forna ägare, som i högtidlig procession drogo till skogens likbegängelse.
Ä n d a till slutet var det de gamla träden, som voro i hans tankar, och hans sista ord v o r o: » Säg Erik, att Herren har * märkt d e m!
» Det var nu icke godt att förstå meningen af dessa den gamles ord, och unge patron hade annat att göra än att sätta sig och fundera öfver deras betydelse.
Han hade växlar, som måste lösas in, och skulder, som måste kla- reras med pengarna för skogen.
Så förflöto ett par år.
.
landtbruket gick allt mer tillbaka för Högviks unge ägare.
.
.
själf lefde han mest ute på resor, och skogen fick allt oftare betäcka utgifterna.
Till sist beslöt han att sälja hela gården och slå sig ned i någon större stad.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
— Finnes på Apoteken semit hos Specerihandlame, P R O F gratis o o la Tra.ja.eo från Axel Lennstrand, GrFFXi TS, —
IDUN 1904 • IIIIMIIIIIIM1IIIIM1 — 32 — 11 N U 11II I II 11 I N L MIL 11 H I M I M I M 11 U N GRKFVE Sana-Tväl.
GARANTERAD MILD och REN, NEUTRAL, ÖFÖERFET.
Bästa Barntvål!
2S öre st. Grumme&amp;Son I Stockholm.
Han hade varit borta hela våren — nu väntades han åter tillsammans med en spe- kulant.
Med afsikt hade han dröjt, tills frukt- träden skulle stå i blom och skogen i vårlig grönska — då tog sig Högvik allra bäst ut, och det föll ej så starkt i ögonen, att stora sträckor voro ljunghedar.
Men — hur var det fatt?
.
.
.
det fanns icke en blomma, icke ett blad på fruktträden, och skogen stod kal, som om elden gått där fram.
» Nunnan ».
.
.
» frostfjärilen ».
.
.
fick han till svar på sina bestörta frågor.
Den tillämnade köparen reste sin väg, men Högviks unge ägare stod blek vid insjöstrand och stirrade på de aflöfvade träden.
» Herren har märkt dem.
Herren har märkt dem ».
.
.
ringde det i hans öron.
För första gången kände han, att Högviks- släktens blod rann i hans ådror, för första gången förstod han, hvad fadern menat med sitt tal om ansvar för fäderneärfd bygd.
Det syntes honom plötsligt, som om han tagit Judaslön.
.
.
Hade han icke varit en med bland de många som plundrat fädrens jord och för snöd vinnings skull sköflat sitt arfvegods, detta, som en gång skulle lämnas till barn och barnbarn?
De kala grenarna slogo mot hvarandra, det var som o m skogen fått mänsklig röst.
Den talade med åldringars stämma, darrande, men med bjudande allvar ändå.
Det var de gamles ord till det unga släktet.
» Minns du arfvet, vi lämnade dig, » ljöd det klagande, men dock mäktigt, » en b y g d så fager och rik, skyddad af högrest skog?
Vet du, hvad vi sträfvat och försakat för att kunna lämna det så? » Öfver insjön drog vinden fram.
.
.
det var som späda röster af barn i gråt.
.
.
det var hans barn, det var andras barn, det var Sve- riges framtid och hopp.
Och de snyftade: ljunghedar och svedjeland blef vår arfvedel, det är allt, som är kvar af våra fäders jord.
Vinningslystnad, njutningslystnad sköflade obarmhärtigt utan tanke för annat än stun- den.
Sveriges folk kände ej sitt ansvar, glöm- de, att deras land blott var ett pund, som skulle förvaltas till kommande tid.
Slutligen kom Herrens hemsökelse.
.
.
Herren märkte skogen, den som var kvar.
Högviks unge ägare såg u p p.
.
.
Det var något fuktigt i blicken, kanske det var därför, det syntes som ett skimmer öfver land och sjö, liksom randades en ny dag.
— Var det en Herrens hemsökelse, detta, så var det väl också någon mening däri.
På platsen, där han stod, hade kämpats förr med svärd och med plog — det kunde väl börjas en strid ännu, en strid med andens vapen mot okun- nighet och förvärfsbegär, och han kände, att i den kampen ville han vara med för att rädda, hvad räddas kunde, af fädrens arfve- gods åt kommande släkten.
FANNY MÅNSSON.
Eva Hellman &amp; C:o Drottninggatan 68.
Et.
1886,.
7 BIRGER MÖRNER den kände författaren och konsulattjänstemannen, hvilkens eleganta penna förut är välbekant för Iduns läsekrets genom de färgrika skisser, han lämnat från uppehållsåren i Italien och Spanien, vistas sedan i höstas i Konstantinopel som tillför- ordnad vice konsul vid den därvarande svensk- norska beskickningen.
Det egenartade lifvet i det Gyllene hornets stad har naturligtvis erbjudit rika ämnen för den utmärkte skildraren, och den serie ögonblicksbilder » Vid Bosporen » af grefve Mör- ners hand, som Idun i dagens nummer har nöjet påbörja, torde helt visst kunna påräkna det lif- ligaste intresse.
VID DER BOSPOREN.
ÖGONBLICKSBIL- FÖR IDUN AF BIRGER MÖBNEB.
(Eftertryck förbjudes).
D Å Nassr-ed-din, den lilla chodschan i Akschehir, hörde, att den store Tamer- lan drog förbi med allt sitt hpf, beslöt han bringa honom sin hyllning.
Han plockade fördenskull i sin trädgård en korg med svarta fikon och begaf sig till sultanens läger.
Som den lilla och fattiga och försupne chodschan var vida beryktad för sin skarpa tunga, roade det Tamerlan att se honom, hvarför han genast erhöll tillträ- rSs.
H^^^DEL V de.
Tamerlan, som satt i sitt tält, mot- tog med en nådig nick korgen och bjöd Nassr-ed-din taga plats.
Tigande upp- tog han därefter fiko- nen ett efter ett och kastade dem i gifva- rens ansikte, mot hvilket de krossades, så att den röda saf- ten rann öfver det tofviga skägget.
Då skrattade alla hofherrarne, men Nassr-ed-din lyfte si- na händer och pri- GREFVE BIRGER MORNER sade den ende guden.
Förvånad sporde honom då Tamerlan: » Nassr ed-din, hvarför prisar du Allah, då jag kastar dig dina fikon i ansiktet? » » Jag prisar Allah för hans vishet och nåd, » svarade Nassr-ed-din.
» Det var han, som förmådde mig gifva dig fikon.
Min första tanke var att skänka dig meloner. » Allah är stor, Allah är nådig.
Prisad vare Allah, som sände mig till Bosporen.
II.
Den första natten.
.
.
Ett tomt hus i en förvuxen trädgård.
Det blåser därute.
En gren af fikonträdet utanför mitt fönster slår emot rutan.
Då och då knäpper det i väggarna.
Det låter som om någon ginge i rummet ofvanför, och med ens erinrar jag mig att jag icke äger någon revolver.
Mörkret k o m så plötsligt och intensivt som alltid i södern.
Mörkret kommer så hastigt som kastades en säck öfver ens hufvud, och stjärnorna springa fram, icke en och en, men tusen.
Jag kastar mig af och an i bädden, fry- sande trots sommarhettan.
Som en aflägsen kör stiger bruset från gatan, dämpadt genom trädgårdsplatanernas draperier och akasiernas tunna flor.
Den sista glace-försäljarens utrop har redan tystnat.
Bullret af vagnar, som skaka mot den knaggliga stenläggningen, höres allt mera sällan, endast hofslagen af någon ensam ryttares häst, då och då öfverröstadt af nattvaktens stötar med sin staf.
Då höres plötsligt skallet af en hund med djup bas.
Genast falla hundra andra stämmor in; alla Péras hundar börja skälla, och svagt stiger nedifrån Galata andra hundars skall, smältande tillsammans i en enda symfoni.
Och öfver bruset höjer sig gång på gång en klagande, hjärtslitande sopran; det är någon i frambenet biten hyndas jämmer, utdragen, oändligt smärtfylld, stigande och därpå sakta bortdöende.
Djupt under mitt fönster ligger Bosporen mörk.
Ingen blek halfmåne speglar sig i natt i dess vatten, ty jättestor och röd som nysku- rad koppar stiger den upp bakom Asiens berg och betraktar sultanens tvänne riken, det europeiska och det asiatiska, som båda slumra, utsträckta bredvid hvarandra som tvänne älskande med Bosporen emellan sig som ett draget svärd.
Nu är den heliga stunden, då alla rosor i padischans trädgård öppna sig.
Nu slumrar den yngste paschan in med hufvudet mot en tscherkessisk flickas knä.
När j a g om morgonen efter den tunga sömn, som sex dygns oafbruten resa kan bringa, åter vaknar, ser jag mig förvånad om- kring.
Solen lyser in i det nakna rummet; jag vet ej hvar j a g befinner mig.
Men i mitt omorgnade medvetande vaknar en glad för- nimmelse; det föresväfvar mig att j a g åter efter så många år befinner mig hemma, och att jag nu efter den långa vandringstiden vaknat på någon landtlig gästgifvaregård.
Då öppnas dörren sakta, och in träder en högrest montenegrin i guldstickad röd dräkt och med en turkisk orden på bröstet.
På en bricka bjuder han mig sitt morgonkaffe, och med ens förstår jag, att jag just nu är längre borta än någonsin.
III.
I dag har j a g återsett min vän Rachid Bey.
Någon gång för länge sedan har jag läst i en bok, att om man förlorar spåren af en vän och också jagar honom hela jorden rundt, finnes det endast två punkter, där man kan hoppas återfinna honom, nämligen vid Londons dockor eller på Galata-bron.
Det måste ha varit en mycket dålig bok, ty jag återfann min vän Rachid icke på Galata-bron utan på Péragatan.
Herre Gud, hvad åren gå.
Det är nu fem år sedan vi först sågo hvarandra.
Det var i en stor stad vid hafvet.
Jag satt och skref, då han steg in i rummet, korrekt, fleg- matisk med fez på hufvudet o c h hederslegio- nens band i knapphålet.
Han förde högra handen mot marken, därpå mot sitt hufvud och så mot pannan.
Rachid Bey är mörk som en arab, han har stora sorgsna ögon och högt bågade ögon- bryn.
Hans leende är blidt, j a g har aldrig hört honom skratta.
Huru ofta gingo vi icke om aftnarne längs kajen under palmallén i den stora staden; båda främlingar i metropolen slöto vi oss till- sammans.
Rachids hus ligger vid Bosporen och så nära vattnet att öfvervåningen skjuter ut öfver HUSHÅLLSSKOLA, känd f ö r o m s o r g s f u l l u n d e r v i s n i n g i m a t l a g n i n g, finbaknlng, d e s s e r t r ä t t e r, l l n n e c ö m n a d m. m.
3 m å n k u r s.
P r o s p.
f r i t t m o t p o r t o.
MATSALAR, med d a m r u m, h v i l k a s o m f ö l j d a f c e n t r a l t l ä g e, godt ooh v a r i e r a n d e b o r d, låga p r i s e r o c h r a b a t t k u p o n g e r, ä r o bland s t a d e n s m e r a b e s ö k t a.
CAFE &amp; BUFFÉ, öppet till I I e.
m.
God f r u k o s t -, l u n c h -, s u p é - o c h k a f f e s e r v e r i n g.
B a k e l s e r, t å r t o r, kaffebröd a f egen t i l l v e r k n i n g s e r v e r a s ä f v e n h ä r.
KONDITORI &amp; FINBAGERI, s p e c i a l i t é: f i n a r e b a k e l s e r, t å r t o r o.
k o n f e k t, kaffe- o.
t h é b r ö d.
B e s t ä l l n.
m o t t a g a s t a c k s a m t O B S.
: Endast k v l n n l.
betjäning.
— 33 — IDUN 1904 detsamma.
Utanför går strömmen så strid, att stora ångare stundom förlora kursen och torna mot land.
Båda husen på ömse sidor om hans ha blifvit ramponerade af ångare, men ehuru Racbid dag och natt löper risken, att stäfven af en jätteångare objuden stiger in i hans matsal, lefver han utan oro, ty han vet, att intet sker, som icke på förhand varit oåterkalleligen bestämdt.
På golfvet ligga gula mattor af strå, och i hörnet m o t sjön står en låg divan.
Rachid har krupit upp och dragit benen under sig och leker nu med ett radband med stora kulor af bernsten.
Så öppnas dörren och in komma trenne tjänare i gåsmarsch; alla bära de kastade öfver axeln guldbroderade blåa sammetsdok, som nästan släpa mot marken.
Den första bär en bricka med en kristallskål, fylld med något sylttyg.
På hvardera sidan af skålen står en konstrik silfverbägare, den ena är fylld med ske- dar, den andra tom.
Man doppar en sked i syl- ten, och då man tömt den, sticker man den i den tomma bägaren.
Den andre bär kaffe i en silfverkanna, som hängande i trenne kedjor liknar de katolske korgossarnes rökelsekar, och den tredje kaffekoppar, stora som val- nötter och uppburna af äggkoppsliknande fot- ställ af silfverfiligran.
Utanför fönstret glittrar det och skvalpar.
Helt nära fönstret tumla några delfiner i hvarandras kölvatten.
En grönmålad farkost lägger upp i vinden några båtlängder från oss och går öfver stag.
Matroserna ha röda gördlar och blåa, broderade benkläder af under- lig form.
En pråm, fylld med meloner, ror förbi; of van på frukterna sitter en man och ropar ut priserna upp m o t fönstren.
Då rasslar det med ens i ett hörn af rummet, och jag vänder mig om.
En af tjänarne, en äldre man med gråsprängdt skägg, som förut hela tiden stått orörlig i bakgrun- den med händerna lagda öfver bröstet, har nu på en vink af sin herre vridit upp en grafofon, och öfverröstande vattnets melodiska skvalp och rösterna utanför tonar genom rum- met ett smattrande styc- ke Wagn er.
Rachid, Ra- chid, ättling af profeten, „ tror du verkligen att alla otrogna f ränker före- draga teatermusikr I E E 5 E E E E E E E E E E E E E E W i l h.
B e e k e r, | — Kongl.
Hofleverantbr.
— jj Malmtorgsgatan 5, Stockholm.
§ Afdelningen för Sjukvdrdsartiklar: = Dinappar af bästa patentgummi, svarta och röda, = såväl vanliga som helgjutna, i 17 olika mönster och stor- = lekar — 3V2 till 8 em. langa — från 8 till 2 ' J öre pr st., = vid köp af 1 duss.
lämnas 10 proc.
rabatt.
= Äkta BabT-Diflaskor — trekantiga — pr st. 18 = öre, med 10 proc.
rabatt vid 1 duss.
Diflaskappa- E patén Baby, komplett med kokkärl, ställning, flaskor, E kautschuknroppar och 3 st. nappar kr.
6. — med 10 proc.
E Diflaskborstar till pris af 12 och 25 öre.
Dinap-: par med ringar, både af ben och gummi — s. k.
= Tröstare — frän 15 till 25 öre.
Svart Slang af l:ma E paragummi till diflaskgarnityr pr meter 50 öre.
E öröstcjlas, med eller utan napp och slang från 15 till E 75 öre.
Mjölksugare med l:ma grå eller röd boll.
sa- E väl med som utan r^servoir å glaset, från kr.
0,85 till 1,50 Z o E pr st. G-ODA VAROR, LÅYA PRISER!
E Hennes för kulturell odling betydande lifsgär- ning finnes utförligt skildrad i en af signaturen L.
S.
(Lina Sandell) skrifven biografi, införd i Idun n:r 7 för år 1895, till hvilket nummer vi hänvisa.
Ett antal vänner till den aktade författarinnan bragte henne på aftonen af födelsedagen en varm hyllning vid en å Hotel Fenix anordnad fest, hvar- vid af fru Retzius till jubilaren öfverlämnades en på pergament textad hälsning samt en silfvervas med blommor.
Flere talarinnor uppträdde dess- utom och en mängd telegrafiska lyckönskningar ingingo.
EVA FRYXELL.
F ÖR NÅGRA DAGAR sedan fyllde, den be- kante häfdatecknaren Anders Fryxells dotter, författarinnan Eva Fryxell, 75 är.
På såväl det litterära som rent sociala området är hon att räkna till vårt lands märkligare kvinnor.
Född den 15 januari 1829, erhöll hon af sin fader en synnerligen vårdad uppfostran, fick under en följd af år tjänstgöra som dennes handsekre- terare och litterära hjälpreda och tog, på samma gång hon sålunda tidigt började ägna sig åt lit- terär verksamhet, djupa intryck af de frisinnade tendenser, som Anders Fryxell med så stor skärpa häfdade i tal och skrift.
Dels under eget namn, dels under pseudonymerna Edmund Gammal och F. A.
Ek har hon sedan publicerat en mångfald uppsatser och böcker i sociala frågor; vi nämna som exempel Kvinnofrågan, som utgafs 1880, och Omstörtning eller utveckling, af år 1886.
Samtidigt har hon såsom aktiv medlem af flere humanitära sällskap äfven på andra vägar än för- fattarskapets tagit verksam del i det sociala re- formarbetet.
Liksom sin syster, fröken Mathilda Fryxell, är hon en varm anhängare till den mo- derna nykterhetsrörelsen, är medlem både i Sveriges blå- bandsförening och Hvita ban- ^ det [e d stor sympati omfattat den; nykterhetsverk- samhet b lan (i landets studeran- de ungdom, som framträdt på &amp; \ \ den senare tiden.
o c n n a r m UR DAGENS KRÖNIKA.
pLEMENTINE ESKILSSON f. Den 8 januari i ^ år afled i Ystad en högt aktad och vördad medlem af detta samhälle, änkefru Clementine EsJcils- •TON, i den hög-a åldern af öfver 83 år.
Fru Eskilsson, som var änka efter kronofogden Nils Eskilsson och dotter till kyrkoherden i Ystad botpredikanten Nils Christoffer Psilander och hans maka Annette Elisabeth Giese.
utöf- vade, säger Ystads- Posten i sin minnesru- na, en sällsynt stor och finkänslig hjälpsamhet.
Hon ägde visserligen ett öfverflöd af jordiska ägodelar, men använde ~1.EMENTINE ESKILSSON.
detta på det ädlaste och mest välsignelserika sätt genom att hjälpa, där hjälp behöfdes, och lindra nöden, där sådan tryckte.
Därför kommer ock hen- nes minne att städse lefva välsignadt och aktadt inom Ystads samhälle.
Hennes namn kommer därjämte, efter hvad det förspörjes, att fästas vid åtskilliga donationer till välgörande ändamål, i det den aflidna af sin efterlämnade rätt betydliga förmögenhet för sådana ändamål spart afsevärda belopp.
En syster till fru Eskilsson, fröken Anette Psi- lander, afled i samma stad den 30 sistl. dec.
vid 78 års ålder.
* TÖRÖKEN NINA von ENGESTRÖMS väfskola i Örebro häfdar alltjämt sin ställning som en af de förnämsta inom landet.
Skolan mottager så- väl betalande elever som frielever; de senares un- dervisning bekostas dels af landstinget, dels af staten.
Äfven finnes ett antal aflönade väfverskor, som under föreståndarinnans ledning utföra be- ställningar å olika slags väfnader.
I sammanhang härmed påpekas den af fröken von Engeström ut- gifna •&gt;Praktisk väfbok, tillägnad den svenska kvinnan ».
Arbetet, som är rikt illustreradt, kostar 3 kronor och kan rekvireras direkt från väfskolan mot efterkraf elier förutbetalning.
Lägg märke till det extrablad — Idun n:r 3; * / a — som med- följer detta nummer och innehåller en annons o m » Mellins F o o d », hvilket världsbekanta pre- parat numera torde kunna anses som en nöd- vändighetsartikel i snart sagdt hvarje hem, UTSIKT VID BOSPOREN CANDELLI.
H0FF0T0GRAFEN G. BERGGREN, KONSTANTINOPEL FOTO.
IDUN 1904 EN — £4 — den C.
J.
L. Almqvist, som en tid var bosatt i närheten af Jönköping, hörde henne gärna sjunga sina » songes », och man " kan ännu träffa gammalt folk, som med förtjusning ta- lar om, när hon och en äldre, för några år sedan bortgången syster, fru Laura Lothigius, moder till landshöfding L. i Venersborg, sjöngo sina duetter.
Fru Lothigius var nämligen, utrustad med en altstämma lika härlig som hofrättsrådinnan Vult von Steijerns sopran, NITTIO-ARING.
I G Å R fyllde hofrättsrådirman Karin Vult von Steijern nittio år.
Omkring förra år- hundradets midt och långt framåt känd och värderad i vida kretsar för sin kvinnliga älsk- värdhet och sin konstnärliga begåfning, för- tjänar hon väl en plats i Iduns porträttgalleri.
Vi hafva därtill nöjet att presentera hennes bild i reproduktion från ett synnerligen vällyckadt porträtt, måladt af Carl Lars- son, då hon var 80 år — ett sannskyldigt konstverk, tillhörande hennes son, direktör Fr. Vult v o n Steijern på Kaggeholm.
glada och lifliga Jönköpingshemmet och famil- jen bosatte sig på landet.
Men äfven dit förde husmodern, om ock inom trängre grän- ser, med sig allt det, som en gång lyst upp i det förra.
Änka år 1889, har fru Vult von Steijern under de sista decennierna åter bott i Jönköping, och det var i sitt hem därstädes, som hon, omgifven af barn, barnbarn och barnbarnsbarn, annan släkt och vänner, den 20 dennes firade sin 90-års-födelsedag.
L U F T S L O T T - P Å BADSTUGUHOL- MEN.
E N ENVIS barvin- ter med lindrig köld rådde från julen ända till trettondehel- gen.
Dag efter dag var himlen lika mulen och grå, och knappast någon vindfläkt rörde sig.
Vädret tycktes trött, så att det hvar- ken orkade snöa eller blåsa.
Dagarnas stän diga halfmörker och luftens stiltje började till sist kännas out- härdliga.
Det var som om oföränderligheten med sin tyngd lägrat sig öfver den förgäng- liga och växlande na- turen, och människor- na kände som en ma- ra öfver bröstet.
Luf- ten föreföll dem tryc- kande, och de läng- tade efter nederbörd och friska vindar.
Hofrättsrådinnan Ka- rin Vult von Steijern föddes i Stockholm den 20 januari 1814, dotter af dåvarande regementspastorn vid Svea Lifgarde, seder- mera kyrkoherden i Alingsås Lars Peter Afzelius (äldre broder till skalden Arvid August Afzelius) och Tullia Elisabet Brun.
Hon gifte sig 1804 med dåvarande asses- sorn i Göta hofrätt Johan Julius Vult von Steijern och erhöll i sitt äktenskap dött- rarna Tullia, nu änka efter majoren i väg- och vattenbyggnads- kåren H j.
Bergman, och Julia, gift med stationsinspektoren Rob.
Bruno, samt so- nen Fredrik, förut re- daktör och utgifvare af Dagens Nyheter, nu ägare till det vack- ra herresätet Kagge- holm vid Mälaren.
Då klarnade det med ens på tretton- dagen.
De gråa dim- morna höjde sig, him- len lyste ljusblå, först i små strimmor och fält, sedan allt mera hel och sammanhän- gande, och till sist strålade själf va solen.
Blek var den, men det var ändå sol, och all- ting blef åter nytt och friskt.
Ehuru kroppsligen klen, är fru Vult von Steijern vid en and- lig vigör, som för hen- nes höga ålder torde vara mera sällsynt, och bevarar ännu i ålderns sena dar det varma, ljusa sinne och det alltid gläd- tiga lynne, som under ett i det närmaste femtioårigt äktenskap utgjort den lifvande och sammanhållande kraften i ett sällspordt lyckligt hem.
Stora Värtan låg och badade sig i so- len.
Den gula vassen sken emot det stora, hvita rimfrostfältet närmast stranden.
Längst bort låg hafs- bandet lika bländan- de hvitt, men mellan FRU KARIN VULT VON STEIJERN.
EFTER EN AKVARELL AF CARL LARSSON.
de båda stora hvita fälten såg det ut som ett bredt band af mörkt glänsande öppet vat- Under yngre år gjorde dessa egenskaper och likasom de båda systrarna i lifvet voro ten.
Men det var ej vatten, utan is, en klar henne till en ovanligt älskvärd värdinna i oskiljaktiga, så hade äfven deras röster vuxit mörkgrön spegel.
detta hem, som äfven på en tid, då Jönkö- tillhopa till en så att säga högre enhet, hvil- ping var berömdt för sitt glada sällskapslif, ken genom materialets sällsynta skönhet och Det var lif och rörelse ute på isen.
Grup- torde få räknas bland de gladaste och gäst- känslans naturlighet åt deras sång vann en per af ungdom med kostymer i blått, rödt friaste.
Begåfvad med en sällsynt vacker röst, viss och utan tvifvel ej oberättigad beröm- och grått rörde sig under prat och skratt lång- tog hon liflig del i det för sin tid mycket melse äfven utom den lilla Vetterstadens samt hit och dit.
Somliga af de unga kaval- rika musikaliska lif, som särskildt under då- gränser.
I det Steijernska hemmet idkades jererna åkte baklänges, medan de konverse- varande presidenten, excellensen L.
H. Gyllen- för öfrigt i allmänhet mycket musik, god rade med flickorna, och många hade i hän- haals egid blomstrade i staden och tog sig kammarmusik och sång.
derna golfspelsköer, som sågo ut som käppar uttryck b!
and annat i sångföreningens konser- med flngerlikt böjd ända, men de tycktes dock På grund af hofrättsrådet Vult von Steijerns ter och i flere sceniska föreställningar.
Skal- ännu ej ha kommit sig för att begagna dem.
tilltagande sjuklighet upplöstes emellertid det:
ADRESS, TEXTAD PÅ PERGAMENT I GULD OCH FÄRGER AF FRÖKEN SOFIA GISBERG OCH AF DEN SVENSKA REGERINGENS MEDLEMMAR ÖFVERLÄMNAD TILL H.
M:T KONUNGEN PÅ 75-ÅRSDAGEN. '
SOR A. LINDBERG OCH AF SVENSKA AKA- A. LINDBERG OCH AF DEN SVENSKA HOF- DEMIEN ÖFVERLÄMNAD TILL H.
M:T PÄRM I LÄDERMOSAIK OCH LÄDERPLASTIK TILL OFVANSTÅENDE STATEN ÖFVERLÄMNAD TILL H.
MIT KONUNGEN PÅ 75-ÅRSDAGEN.
ADRESS, UTFÖRD AF HRR F. BECK &amp; SON, STOCKHOLM.
KONUNGEN PÅ 75-ÅRSDAGEN.
DE LATINSKA INSKRIPTIONERNA å Svenska akademiens medalj här ofvan lyda i öfversättning: Åtsidan: Oscar II Sveriges och Norges honung.
På en gång konung öfver människor och Apollos präst.
Frånsidan: Till konungen, skyddsherren, skalden, talaren i tacksam erinring af femton lustrer.
Svenska Akademien 1904.
1DUN 1904 Här och hvar koin en skridskoseglare ljudlöst fram i den svaga vinden, eller såg man bara som en stor hvit fågel det fyrkantiga seglet komma glidande, bakom hvilket mannens sil- huett skymtade i otydligt och " förstorande skuggspel.
Hur vackert det var därute på isen!
Dim- morna hade rullat undan och lågo som hvita vallar borta vid horisonten, där skogsåsarnes långa lugna böljelinjer stodo gråblå under det hvita, Storholmarna och alla de andra öarna lågo där tysta och obebodda med sina vass- stränder och nakna löfträd med mörkt gren- verk, som tecknade sig varmbrunt mot vin- terluften, och långt borta syntes Djursholms slotts branta gaflar och det röda vattentornet höja sig öfver trädkronorna.
Då kom där på stranden ett ungt par gå- ende.
De hette Henrik och Mimi och hade bott därute ett helt år i en liten röd stuga uppe i skogen och älskade allting i naturen, men kanske ändå mest sitt eget lilla stycke jord.
Träden syntes dem särskildt vackra på deras backe — de hade j u nu också lärt känna dem en smula under ett helt års sam- lif — och en skutlast jord hade de på våren fört dit och bredt ut på ett stycke af klip- pan, och där hade växt både rosor och reseda och de bästa morötter och rödbetor de sma- kat i alla sina dagar.
Nu lågo rosorna täckta under jord, hackadt enris (till skydd mot råt- torna), och grankvistar, och de korta grönsaks- sängarna voro uppgräfda och frusna.
Den lilla sluttningen, som de besått med gräs och där de på våren och försommaren planterat in konvaljer, sippor, gullvifvor och alla m ö j - liga vilda blommor, låg också och hvilade sig.
Ja, själfva stenhällen, som Henrik under den regniga hösten flitigt broderat med olika moss- arter, den ena grönare och vackrare än den andra, var hvit af rimfrost, och mossorna ville liksom krympa ihop.
» Nå, ändtligen får man då se solen, » sade Henrik och slog skridskorna, som han bar i handen, upp i luften, så att de klingade.
» Det skall bli skönt att få sig en tur!
Det är då en evig synd, att inte du också åker skridsko. » » Nej, du vet ju, att jag har så svaga vrister, att mina fötter inte alls duga till det. » » Äh, strunt i det, så tycker man alltid, när man börjar! » » Ja, men du minns npg, när vi voro för- lofvade, hur omöjligt det var för dig att lära mig konsten, fast du gjorde dig mycket be- svär, » invände Mimi.
» Mina fötter äro nu ty- värr en gång skapade så, att de lätt vika sig, äfven när jag går på bara marken.
Så det kan inte hjälpas. » » Nå, eftersom du är så omöjlig, så får jag väl gå ensam då, » sade Henrik och slog sig i detsamma ned på en sten vid stranden för att spänna på sig skridskorna.
» Tag nu väl vara på dig och akta dig för vakar, » ropade den lilla frun, när hennes man skulle ge sig ut.
— 36 — Väl öfver rimfrostfältet, k o m Henrik ut på den blanka isspegeln.
Det dundrade ibland till i isen med ett doft, klunkande ljud, som fortplantade sig långt bort, och Tegnérs ord om » Ran, som stöter ett hål i sitt silfvertak, » ringde ideligen i Henriks öron.
Han var icke någon styf skridskogängare, men han gladde sig åt lättheten att susa i väg öfver den klar- gröna isen, och då och då växlade han o m med några ytterskärs sirliga bågar eller gjorde cirklar med öfverslag, helst åt höger, ty åt det andra hållet gick det knaggligare.
Solen kändes riktigt värmande, och alla människor sågo så glada ut, de små gossarna i sina röda topplufvor, som skalade i väg, så fort deras ben förmådde bära, den unga flickan i viol- blå dräkt med röda ränder, som kom gående öfver isen, bärande ett skridskosegel öfver axeln och uppvaktad af en ung kavaljer i grå kostym, grupperna af ungdomar med golfspels- käppar.
Ett ungt par var ute med sitt lilla barn på en sparkstötting.
Fadern hade en ljusröd fiskaretröja på sig och gjorde på sina skridskor många konster och volter kring mo- dern, som körde sparkstöttingen med barnet.
Så tog fadern tag i sparkstöttingen, och åstad bar det öfver isen i hvinande fart, medan den unga kvinnan fick tid att roa sig litet på egen hand och slå några slag på sina skridskor.
Henrik fann det unga herrskapet mycket sympatiskt.
Förbi Svalnäs ' hvita hemtrefliga corps de logis, förbi Näsby utskjutande skogsudde och bort emot ägorna af det gamla Brahegodset Rydboholm längst inne i viken, allt längre gled Henrik på sina skridskor.
Han tänkte på, hur den unge Gustaf Vasa, som bodde på Rydboholm i det solida tornlika gamla slottet, också njutit af vinterns fröjder på dessa samma ställen, han tänkte på Djurs- holmaren Johan, Baners säkerligen oförvägna skridskofärder.
Om också tiderna förändrat sig, så var nog panoramat med holmarna i hafvet och de blånande skogshöjderna rundt omkring detsamma nu som för 400 år sen.
Men det blef tid att vända om.
Redan när han på utgåendet dubblerade Näsby udde, hade han lagt märke till en holme, som ligger just utanför denna udde, så att ett smalt sund uppstår dem emellan.
Han tog upp sin skär- gårdskarta och såg, att det måste vara Bad- stuguholmen.
Ett sådant lustigt namn!
Hvar- för hette den så?
Hade där kanske i forna tider verkligen funnits en badstuga?
Lika- godt, han kunde inte låta bli att gå i land på holmen och se, hur den såg ut.
Ä n d a se- dan sin barndom hade han haft en obetving- lig lust för öar och med förtjusning besökt både Gotland, Öland och Bornholm.
Och Bad- stuguholmen såg riktigt ståtlig ut, där den höjde sig brant och skogklädd ur vattnet.
Skridskorna af, och så gick det lätt att komma upp för holmens branta, mot Näsby vettande sida.
Uppkommen stannade Henrik slagen af sy » Var lugn, du, jag reder mig nog, » sva- " nens skönhet.
Klippan bildade en platå, kring rade Henrik och svingade sig ut på det hvita hvilken vresiga furor och granar slogo ring.
rimfrostfältet.
Ät alla håll öppnade sig mellan träden en underbar utsikt öfver fjärden.
Långa utlö- Ack, så härligt det var!
Henrik hade just pare af lågt land med löfskog och vass sträckte känt sig kuslig och trist under denna mörka holmen i flere riktningar ut som armar i vattnet.
tråkiga barvinter.
Han hade ett nervsystem, känsligt som en barometer, och tog alltid starkt intryck af vädret.
Och så inbillade han sig gärna själf, att han egentligen hörde hemma i södern.
Men bara han kom ut en klar vinterdag, då solen sken, mådde han som en fisk i vattnet och kände med en viss öfverraskning, att han i alla fall var nordbo.
Den friska kylans egendomliga, starka lifslust strömmade då berusande genom hela hans varelse.
Här uppe skulle jag vilja bygga mig ett hus, tänkte Henrik.
Se en sådan utsikt!
Och träden " skydda rundt omkring mot vin- den.
Det blef kanske ändå bra kallt o m vint- rarne här högt uppe, och han gick vidare ned mot öns lägre del.
Där gick från strand till strand en plan, som höjde sig sakta mot öns midt.
Här skulle huset kanske hellre ligga, lugnt och skyddadt; när man kom upp i väd- ret, fick man ändå en härlig utsikt.
Träd- gården kunde bli så fin på den släta marken.
Men tänk hvad träden voro mossiga!
På som- liga ställen voro de j u alldeles utgångna.
Och hela enar stodo rent svarta.
Här behöfdes ett arbete för att göra dem rena och hugga ner alla de vissna, som mossan kväft.
Men sen skulle här kunna bli vackert!
Små båt- hamnar skulle man kunna bygga ute på ud- darne.
Och Henrik gick omkring öfverallt och kom ända ut till allundarne närmast vas- sen.
Och han vandrade tillbaka, grubblande öfver sin plan.
De klaraste röda nypon sutto på de nakna törnrosbuskarne, gröna örtblad funnos ännu på marken, där de skyddades af de täta, nedfallna löfven, berberisbuskarnes bärklasar lyste mörkröda, och stora enbuskar prunkade just nu på vintern med både gröna och blåa bär och nyutsprungna blommor med långsmala, flikiga gröna kalkar, som hängde nedåt som klockor.
I synnerhet var där en enbuske, som frapperade Henrik genom ovan- ligt långa nya skott, som växte så, att de bildade hela små kaskader af grönt.
Han bröt några grenar af enen och lade dem till den bukett af nypon, berberis och gröna blad, som han redan plockat för att ha med till sin kära lilla hustru.
Men hur skulle man bekvämt komma öfver till fasta landet?
tänkte Henrik, då han be- fann sig på hemvägen.
Nu vet jag, en häng- bro öfver till Näsby udde, det är inte så långt, sundet är ganska smalt.
» Men kanske fartyg inte kunde gå in- under? » invände lilla Mimi, då hennes man kommit hem och under ett ifrigt promene- rande med henne af och an öfver golfven i blåa och gröna kamrarne utvecklade sina pla- ner, hvilka hon strax tycktes vara med o m.
» Nå, då fick man ha en flottbro under sommaren, » svarade Henrik.
För resten kunde man j u reda sig med en roddbåt eller en ko- libribåt, som kvickt kunde kila öfver.
» Ja visst ja, » kvittrade Mimi med ett li- tet muntert leende i ögonen.
» Men hör du, när isen hvarken bar eller brast och flottbron redan var indragen för vintern, hur skulle man då göra för att komma öfver? » » Jo, » kom det raskt, » då fick man ha en liten isbrytare. » » Ja visst! » Mimi skrattade högt och friskt.
» Men vet du, Henrik, jag är rädd för att det allt skulle bli bra dyrt med både bron och kolibribåten och isbrytaren, ja, bara med en af de där sakerna.
Inte ha vi råd till d e t?
» » Inte?
Nej, du har rätt, naturligtvis inte, vi få vänta tills vi bli rika. » » Då få vi allt vänta länge!
Men vi ha j u vår lilla Rödstuga, är den inte tillräcklig för oss? » » Jo visst, min rara lilla unge, visst är den det. » Henrik kysste sin hustru, och de gingo till fönstret och stodo och sågo ut på rabatten med de vackra Ramlösa-rosorna, som de själfva planterat och som nu sofvo tryggt under det gröna granriset.
» Men ser du, det gör godt att låta fantasien lufta på sig ibland. » » Ja, det tycker jag med, » svarade den lilla frun, och hennes bruna ögon glänste.
» Det är mycket roligt att hjälpa dig med att bygga luftslott! » JOHN KRUSE.
GLÖM JUBILEUMFONDENS EJ SPARBÖSSOR.
— 37 ETT hvilka bättre än ord!
kunna tälja om dess trefnad, samt hur väl gossarne känna sig där.
Hvart rum, — de för gossarne afsedda äro fem, — har sitt ända- mål.
Så är t. ex. bib- lioteket afsedt för bok- läsning, och må det anmärkas, att, fastän bokförrådet ännu icke är så synnerligen stort, är rummet på gossar- nes fritid oftast till si- sta plats upptaget af en vetgirig skara ung- dom.
I skrifrummet näst intill raspas det på vär- re med bref till mor och far eller till syskon och vänner; det är ju så godt att få sitta lite ordentligt, när man skall skrifva.
I de öfriga rummen förekommer mindre allvarlig syssel- sättning.
Där läsas da- gens tidningar eller spelas sällskapsspel af skilda slag, där finnes piano för den, som kan behandla det, och där gifves tillfälle att få en kopp kaffe, te eller choklad, läskdrycker m. m.; sprithaltiga drycker få naturligtvis icke fö- rekomma.
SKEPPS- GOSSEHEM.
H EMMET FÖR KUSTARTIL- LERISTER OCH SKEPPSGOSSAR är namnet på den senast färdiga bland de rela- tivt många filantropiska inrättningar, som på ett par års tid tillkom- mit i Karlskrona.
På mindre än ett hälft års tid har detta nya hem åstadkommits.
Med bi- stånd af några för sa- ken intresserade perso- ner har hemmet startats af en med öppen blick för ungdomens frestel- ser och med varm håg att kunna bestå i kam- pen däremot besjälad kvinna.
- Det nya hemmet, som, hvad namnet an- gifver, är afsedt för till Karlskrona kustartilleri hörande manskap samt icke minst för de till ett 500-tal uppgående gossar mellan 15 och 18 år, som bära namn af skeppsgossar, och som utbildas till matro- ser vid flottan, invigdes och började sin verk- samhet i början af sist- lidne november.
På den korta tid, under hvilken hemmet tillkom- FRÅN SKEPPSGOSSEHEMMET mit, har man af lätt in- sedda skäl inte kunnat åstadkomma någon egen lokal, — detta är ett framtidsmål, som vi hop- pas, att hvarje för försvarsungdomen intresserad FRÅN IDUN 1904 I KARLSKRONA.
1. skall bidraga till att första våningen af get.
Vi lämna här Hvilken betydelse ett så inrättadt hem kan fchafva för gossar, som ofta äro långt skilda BIBLIOTEKSRUMMET.
2.
SKRIFRUMMET.
3.
SCHACKRUMMET från sina hem, ja, som, en del bland dem, knap- past veta, hvad ett hem är, och som förut, då de va- nå —, utan sådan har förhyrts i rit fria att gå ut i staden, i de flesta fall varit ett nytt, större hus vid Stortor- ett par interiörer från hemmet, hänvisade till gatan och sämre kafélokaler, bör ej DEN STORA TEATERBRANDEN I CHICAGO.
1.
DEN AF PANIK GRIPNA PUBLIKEN KASTAR SIG FRÅN GALLERIER OCH LOGER NED PÅ PARKETTEN.
2.
EN DEL AF PUBLIKEN BERGÅS UNDAN LÅGORNA PÅ EN RÄDDNINGSBRYGGA SLAGEN MELLAN IROQUOIS-TEATERNS BAKVÄGG OCH GRANNHUSET.
— 3 8 - IDUN 1904 vara svårt att förstå.
Men detta hem är börjadt med ringa medel och befinnes ännu i sin linda.
För att fylla sitt ändamål måste det utvidgas och därtill behöfvas ytterligare medel.
Det är ju ett godt företag, en inrättning, hvarifrån ljus skall spridas in i månget mörkt sinne.
Det är därför ett hopp så väl bos dem, som stå bakom företaget, som hos föreståndarinnan, att Guds välsignelse skall följa det, så att det må växa starkt och utvidgas till nytta och glädje för den krigarung- dom, som älskar att dväljas där.
A.
W — N.
medan han ännu är i lifvet, det är det sorg- ligaste, som finns.
Han var den fattiges enda lamm, min glädje, mitt solsken.
Allt var han för mig, mitt hjärtas vän och min fantasis lekkamrat.
I fem år ha vi båda varit som en, i fem år har jag haft till daglig fröjd en människa, som var stämd i samma tonart som jag, som för- stod allt och aldrig missförstod något, som hade händer att ta emot, hvad jag hade att ge, och som med fulla händer gaf mig af sitt eget, just det, som jag kunde ta emot.
EN När jag satt vid min ' pulpet i banken och såg upp, var jag van att möta hans muntra ögon och hans kloka leende.
När jag trött och led vid folk och pengar gick från mitt arbete, var han i tamburen före mig och hjälpte mig på med rocken, och vår middag på tu man hand vid vårt eget bord i vårt eget hem var en daglig fest.
Så k o m m o eftermiddagens ändlösa vandringar på vägar och stigar, genom skogen eller utmed sjön, eller hit och dit på gatorna, vandringar på måfå, utan mål och ärende, men fulla af ögonblickets lif, af skämt och historier och skratt och filosofi och komik.
Och vårt semesterlif på landet i små låga, obekväma rum, men med bad i öppna sjön, med härlig sommarmat och sommardryck och hängmattesiesta under gamla, stora granar och dagen lång den sköna, sorglösa lättja, som ingen kunde njuta som vi båda.
NATT.
AF FRIDA LANDSORT.
S AM V A L L I U S, » poeten », sof och drömde.
Han tyckte sig vandra på en enslig och mörk stig, som han knappast kunde skönja, och med händerna utsträckta trefvade han sig fram mellan täta snår, under det han snafva- de öfver hala trädrötter och stötte fötterna mot skarpa stenar.
Vägen slingrade sig hit och dit, men hvart den ledde, visste icke den drömmande.
Då och då syntes en liten tunn, grå skepnad bredvid honom på stigen, för- svann i dunklet och skymtade fram igen.
Långt i fjärran hördes åskan gå med ett jämnt mullrande dån, som ständigt ljöd lika aflägset, aldrig tog till, aldrig saktade af och aldrig höll upp.
Men ingen blixt lyste i mörkret.
Plötsligt tystnade dånet, och Sam Vallius balfvaknade.
Han slog upp ögonen, men i det djupa mörker, som mötte hans blick, kunde han icke urskilja det ringaste, och han kände sig orolig, yr i hufvudet och bort- kommen.
» Hvad det är underligt, » tänkte han, » att man kan känna sig så här vilsen, när man vaknar i sitt eget rum och i sin egen säng.
Hvar är fönstret?
Och hvar är dörren?
Å t hvilket håll har jag hufvudet?
Fötterna har jag bestäm dt, där hufvudgärden borde vara.
Kristin måtte ha bäddat på något besynner- ligt sätt: sängen känns underligt smal och trång.
Och jag hör någon andas här inne.
Här är någonting ' på tok.
Jag måste ha tag i tändstickorna och bringa reda i saken ».
Han sträckte ut handen och stötte den mot en mjuk vägg.
I detsamma började rummet skaka och vagga, och det mullrande dånet, som han hört i drömmen, hördes ånyo, sönderhac kadt af rasande stötar.
Sam Vallius vände sig om, fick ögonen på den elektriska taklampan, som knappt kunde urskiljas som en svag ljusning under sin mörka natthufva, och upptäckte en svart nacke på den hvita hufvudgärden i en bädd midt emot hans egen.
I ett nu var Sam Vallins fullt vaken, och situationen var klar: han befann sig på ned- gående nattsnälltåget från Stockholm, låg i en sofkupé och kom från sin väns bröllop.
V i d tanken på vännen gick det som en plåg- sam stöt genom alla hans nerver, hans hjärta fylldes af tomhet och saknad och en pinande känsla af lifvets osäkerhet och alltings förän- derlighet, och han såg framför sig de senaste fem åren och den stund, som var.
» I hela, vida världen finnes ingenting att lita på, » tänkte han bittert.
» Min vän och j a g voro två hälfter af ett helt.
Och ändå öfvergaf han mig, så snart han kunde.
Det vore bättre att han vore död.
För mig vore det bättre.
Kanske för honom också.
Inte nu, men när han nyktrat till från ruset.
Och det kan j u inte dröja många år.
För mig skulle det kännas mindre tungt, om jag nu komme från hans begrafning.
Att döden tar ens käraste ifrån en, det är det naturligaste slutet på sagan.
Döden är aldrig så obarmhärtig som lifvet, den bara gör sin plikt.
Men att se sin bästa vän gå bort, Verksammaste och mest styrkande näringsmedel för vuxna och barn.
Med glänsande resultat för- ordad!
af läkare-auktoriteter.
Stärker nerverna och förböjer kroppsbyggnadens alla delar.
Allt det där är slut nu. » Sam Vallius stirrade med trötta ögon på lampans dämpade ljus.
Så rörde sig den svarta nacken på bädden midt emot.
Sam Vallius vände sig åter mot väggen.
» Jag visste j u redan från början, att det skulle ta slut en dag, och att det kunde hända när som helst.
Jag visste ju, att han hade relationer inom bankvärlden, och att han bara väntade på en högre aflönad plats för att kunna gifta sig.
Men jag tänkte aldrig så långt som in i framtiden.
Hans förlofning an- gick inte mig, så länge fästmön inte stod för dörren, utan höll till i Ume eller Pite eller hvar det nu var.
I min tillvaro spelade hon ingen roll, knappt nog i hans, tycktes det mig.
Bref fick han j u emellanåt, och själf skref han för- stås till sin Klara.
Men de hade kommit öf- verens att inte träffas, förrän bröllopet skulle stå.
För resten trodde jag honom, när han påstod, att hon var den härligaste flicka under solen, fastän det var märkvärdigt, hur sällan han talade om henne.
Han väntade med tå- ligt lugn, och j a g hade ingenting emot henne mer än hennes namn.
Det passade inte till hans beskrifning och lät för mina öron som en falsk ton i en vacker melodi.
Klara!
Hon kunde lika gärna ha hetat Kunigunda eller Serafia eller Amanda.
Jag gick och skämdes öfver min motvilja mot hennes namn och tordes aldrig ens på skämt ta det i min syn- diga mun, för att inte min ironiska ton skulle förråda mig och såra Göran.
— Jag undrar, hur det nu skulle låta, om jag sade » Klara » högt.
Det skulle roa mig att göra det, men den där svarta nacken skulle förstås vakna och tro, att j a g vore galen.
Nå ja, så gingo åren, och så kom det där anbudet från Stockholm.
Han frågade mig till råds.
Visst borde han ta emot platsen och gifta sig.
Kanske betydde det ingenting, att hon hette Klara, tänkte jag.
Så sorglöst ädelmodig var j a g då.
Ä n n u var det, som o m saken inte angått mig.
Och när han flyttade från sin gamla plats och från mig och jag hjälpte honom att packa och följde honom till tåget, var jag glad som en lärka om våren.
Då tänkte jag bara på honom, inte på mig själf.
Ännu begrep jag inte, att jag förlorat honom.
Inte ens under SANATOGEN de här sista månaderna, då j a g gått ensam bland kamraterna och ensam hemma hos mig, har j a g haft det klart för mig.
Aldrig förr har j a g behöft så lång tid ter att fatta något.
Men nu vet jag, att han är förlorad för mig.
I samma ögonblick jag såg hans Klara och hörde henne tala, för några timmar sedan, gick det ändtligen upp för mig, på bröllopet, där hon lyste i all sin glans.
Så såg hon allt- så ut, hon, som tagit min vän ifrån mig!
Bevars, hon hade j u äldre rättigheter, som det kallas, och för mig skall hon få ha honom i fred.
Med henne kan jag inte dela.
För ställning och makt och pengar skulle han aldrig ha kastat bort mig.
Men för henne har han gjort det.
För att vara trogen mot henne har han svikit mig.
För hennes skull har han krossat vår vänskap, som om den varit af torrt ler.
Och nu ryker stoftet för alla himmelens vindar.
Att det är hon, som tagit min vän ifrån mig, den tanken värker i mig.
Det känns, som hade jag fått en sticka i hjärtat.
Rycka ut den kan jag inte.
Den kommer att pina mig, tills den värkt ut.
Vi kunde vara lika goda vänner som förut, fastän han gifte sig och vi inte kunde råkas så ofta, påstod han, när vi skildes.
Det lät rimligt nog, innan jag sett henne.
Men nu är det mig det barockaste nonsens, j a g någon- sin hört.
Hvad j a g var för en ärkenarr, som lät locka mig med på bröllopet!
En så öfverväldigan- de rik samling af alla sorters släktingar skulle nog ha varit intressant att skåda, om bara intet bruden varit.
Hon fördärfvade alltsam- mans.
Henne önskar jag, att jag aldrig sett.
Då skulle jag ha haft en illusion, som gjort mig nöjd och glad för min väns skull.
På porträtt såg hon riktigt bra ut.
Att minen var uttryckslös som på en docka, det antog jag var fotografens fel.
Nu vet jag, att han var oskyldig.
Hur kunde Göran nå- gonsin gå och bli kär i en sådan såpbubbla!
T o m är hon.
Det såg j a g på blicken, och det hörde jag på rösten.
Men Göran hvarken såg eller hörde.
Han var som en annan männi- ska, salig och enfaldig, och hade tappat bort sin gamla goda galghumor.
Den skulle annars ha varit på sin plats i går som aldrig förr.
Den oräkneliga skaran af släktingar vim- lade omkring honom och henne och grät och var högtidlig och sentimental, åt och log, skå- lade och skrattade och var rörd och höll tal.
Hur tusan skulle jag passa i den ensemblen!
Aldrig i mitt lif har j a g känt mig så malpla- cerad som vid den bröllopsmiddagen.
Det kändes som att stiga upp från en pinobänk, när den ändtligen tog slut och jag kunde smyga mig bort, rusa ner till tåget och rymma från hela eländet.
Om jag ville komma igen och fira julen hos honom och henne i deras nya h e m!
Nå- diga gudar, ett sådant förslag!
För första gången var jag inte uppriktig m o t h o n o m.
Om några år kanhända, tror jag visst att jag lofvade ut i luften.
Aldrig, borde j a g ha sagt, ty det var det, j a g menade.
Men jag kunde j u inte förklara, inte tala med honom som förr: han skulle inte ha förstått mig — för första gången skulle han inte ha förstått mig.
Jag vill inte se hans så kallade lycka på nära håll.
Om han en gång blir olycklig och behöfver mig, då skall jag komma till honom, om han vill.
Men blir han lycklig m e d sin Klara, då behöfver han inte mig.
Nej, j a g skall fira julen, som det heter, i mitt eget hem hos min gamla hederliga Kristin, som i alla sina dagar varit så ful och så klok, att ingen karl kunnat bli kär i henne.
Och mitt lif skall gå i sina gamla gängor som före Gö- rans tid. » Prospekt sändas gratis och franco genom Gene- ralagenturen Josephson &amp; Reteike, Göteborg Erhålles å alla apotek och kemikalieaffärer.
Tillverkare: B AU ER &amp; q; o., Berlin.
§
39 Vagnens mjuka gungning och tågets enfor- migt mullrande dån verkade söfvande, och tröttheten fällde ner.
sin mörka ridå framför minnenas brokiga bilder.
Mannen midt emot sof djupt och ostördt med långa, jämna ande- drag, och Sam Vallius vände sig åter mot det matt skimrande ljuset.
» Poeten kallar man mig, fastän jag aldrig vefvat på ett rimpositiv, » tänkte han half- sofvande.
» Det var Göran, som gaf mig det namnet, därför att jag drömde om lifvet i stället för att lefva det, såsom han sade.
I hans mun var det ett vackert smeknamn.
Men när kamraterna kalla mig poeten, är det på spe, därför att jag inte fikar efter befordran och löneförhöjning och inte delar deras nöjen.
Nu vill jag göra skäl för namnet.
Nu leker jag, att jag sofvit i alla dessa fem år och drömt hela den här historien om Göran och Klara och bröllopet.
Och nu vaknar jag och har glömt, hvad jag drömt. » * Hvem kan säga, om han sof, eller om han var vaken?
Han låg med ögonen slutna, men han såg igenom ögonlocken, som om de varit af glas.
På kanten af hans bädd satt den lilla gråa skepnad, som han sett på den mörka stigen i drömmen.
Hela gestalten var insvept i en dimgrå slöja, som föll ned öfver pannan och skymde undan ansiktet; det såg ut, som om en liten tunn, grå sky satt sig till hvila på hans bädd.
» Hvem är d u?
» frågade han.
» Känner du inte igen m i g?
» Eösten var utan ton och klang, som en fläkt, som en tanke.
» Jag har sett dig förr, men jag minns inte när och hvar.
Hvem är d u?
» » Jag är din lycka. » » Så ser du ut. » » Sam Vallius,.
jag har följt dig under hela din lefnad, dag och natt, i vaka och sömn, men nu känner jag icke heller igen dig.
Där- för att din vän gift sig, anklagar du honom för att ha svikit dig.
Det är inte sant.
Det är du, som nu sviker honom.
Och du kallar hans älskade en säpbubbla.
Än sen?
Hon är den, hon är ämnad att vara: din väns lycka, liksom jag är din.
Och mig hånar du, därför att jag är liten och tunn och färglös.
Men se på mig riktigt! » Sam Vallius lydde.
Den gråa dräkten bör- jade småningom skifta i fina, brokiga färger, som om den varit väfd af alla ängens blom- mor och alla skogens blad.
Och när skepna- den lät slöjan falla ner från hufvudet, såg han ett ansikte, hvars skönhet berusade ho- nom, och ett par ögon, klara och djupa och lugna som källor inne i skogens gömma.
» Hvem är du? » frågade han åter ifrigt.
» Jag har j u sagt dig, aft jag är din lycka. » Äfven rösten var förvandlad; den hade samma klang som en insjös små vågor, när de skvalpa mot stenarna på stranden, och rika skiftande toner som en kör af trastar i skogen.
» Jag har följt dig sedan din födelse, och jag skall följa dig till din död.
Du har knappt haft mor och far, du har inte syskon och vän- ner, du har ingen käresta, och det kan hända, att du aldrig får någon.
När du som nu föl- jer allfarvägen, färdas du bland främlingar, så likgiltiga mot dig och ditt öde som den sofvande här midt emot.
När du går dina egna stigar, trefvar du dig fram i dunkel, så- som du gjorde i drömmen i natt, och vet inte, hvart leden bär.
Som en sömngångare går du genom det lif, som kallas det verkliga.
Och ingenting skadar dig, du går trygg och sorglös, du är aldrig ensam och öfvergifven.
Mig har du alltid » IDUN » Du är det vackraste i världen.
Hvarför har du aldrig visat dig för mig förrän nu i natt? » » Därför att du aldrig förr känt dig så olycklig.
Men nu skall jag föra dig genom sorgen och natten.
Jag skall tömma sakna- den och bitterheten ur ditt hjärta och fylla det med lust och glädje på nytt.
Ty det är jag, som är din bästa vän. » » Då är jag lycklig. » » Ja, Sam Vallius, du är lycklig.
För dig har världen sin egen tjusning.
För dig kläda sig träd och örter i sina vackraste kläder och bjuda dig sin finaste vällukt.
För dig kvittra fåglarna sina ömmaste visor.
För dig lysa solen och stjärnorna med mera gyllene glans, för dig är himlen blåare, skogen friskare och hafvet rikare än för andra.
För dig spela alla dagens ljud som en stor orkester, och för dig sjunger tystnaden sina underbara me- lodier.
För dig uppenbarar konsten sin inner- sta skönhet, för dig dikta poeterna sina vack- raste sånger, och för dig yppa böckerna sina hemligaste tankar.
Mot dig är lifvet mildare än mot andra, och till dig skall döden komma, såsom jag nu kommit till dig: som din lycka. » » Jag älskar dig.
Men jag vet ännu inte, hvem du är.
Säg mig detl » » Jag är din dröm om lifvet. » * Sam Vallius hjärta var lugnt och stilla.
Han sof som ett barn, medan tåget ilade framåt och natten förgick.
VI OCH D E SÖRJANDE.
S ÖRJANDE, det ordet för väl närmast tan- ken på dem, som genom döden lidit en eller annan smärtsam, kanske oersättlig för- lust.
Men det är icke om dessa och vårt förhållande till dem jag i dag vill tala, lika så litet som om dem, hvilka hemsökts af fattigdom eller kroppsligt lidande.
Jag tror.
nämligen, att i de flesta fall mötas alla dessa af djup och sann medkänsla.
Huru mycket godt sådan medkänsla verkar, och huru den i många fall kan göra sorgen lättare att bära, det har man många bevis på.
Ofta hör man den, som gått igenom en lång och plågsam sjukdom, utbrista: » Jag har så många ljusa minnen från min sjukdom.
Jag hade aldrig anat hur många vänner jag hade förr än just då.
Alla voro så kärleksfulla och deltagande. » Mer än en, som mistat en kär anhörig, er- känner också rörd, att släkt och vänner gjort allt för att mildra sorgen, och att just genom deras visade kärlek den blef lättare att bära.
Men när vi i så många fall kunna både känna och visa sympati och kärlek, hvarför stänga vi då så ofta obarmhärtigt våra hjär- tan, när sorgen icke är klädd i krusflor eller åtföljd af läkare och sjuksköterska?
Låt mig taga några exempel: Två ynglingar, båda två med varmt intresse för den bana de tänkt att en gång få beträda.
Den ene blir, trots sin flit, » kuggad » i examen.
Han har hvad nian plägar kalla dåligt hufvud.
Den andre, en blifvande officer, blir på grund af sitt klena hjärta kasserad.
Den sistnämnde får nog många bevis på deltagande, men för den förstnämnde har man en axelryckning eller möjligen ett: » Det är j u tråkigt, att han skall vara så dum, stackars pojke, så att han ej ens begrep, att han ej dög för studier. » Hvilket är månne svårast, att vara klen till hälsan eller till förståndet?
En mor, som blef tidigt änka, hade en enda son, sin ögonsten.
Gossen växte upp, kom 1904 ut i världen, men blef ett olycksbarn, » en förlorad son ».
Huru lider icke modershjärtat under allt detta, kanske långt bittrare än om döden tagit hennes älskling.
Hur söker hon ej dölja sin sorg för alla.
Men så en gång mäktar hon det ej längre, utan förtror sig åt en bror, en svägerska eller en vän.
Kanske får hon medlidande, men huru ofta är det ej bemängdt med klander.
Hon får höra, att hon varit för svag för pojken, att släkten alltid hade förutsagt, att med den uppfostran, gossen fick, slutet skulle blifva sådant det blef.
Och släkten har kanske rätten på sin sida.
Hon hade varit en svag och oförståndig mor.
Men säkert hade sådana ord aldrig yttrats till en mor, hvilkens gosse dött t. ex. i lunginflammation, om än denna sjukdom med lika så mycken rätt kunde hafva ansetts bero på moderns oförstånd.
Men så grym vill väl ändå ingen vara, att han förebrår en mor hennes barns sjukdom och död.
Ännu ett exempel.
En ung mor, lycklig i ägandet af en skara raska småttingar, sitter helt tanklöst och underhåller en gift väninna, som själf ej fått förmånen att äga ett barn, med utförliga beskrifningar öfver huru hennes småttingar fylla ut hennes lif och tillägger, att hon ej skulle kunna tänka sig ett lyckligt äktenskap utan barn.
Samma kvinna skulle dock helt säkert visa den största hänsyn mot en mor, som mistat en af sina små.
Jag un- drar dock, om ej en barnlös hustru, en som aldrig fått höra modersnamnet från små barna- läppar eller fått sluta en liten varelse i sin famn, kan sörja lika djupt som en moder, hvars barn hvilar där borta på griftegården.
Så kommer ännu en grupp sörjande: de, som ej få visa att de sörja, och hvilkas sorg man allra helst ville resonnera bort.
Det är hela denna skara som, såsom det litet hån- fullt heter, lider af ett brustet hjärta.
Ja, det är nu en gång så, att de flesta människor, t. o. m.
de, som själfva bära detta lidande, nästan tycka, att det är något att blygas öfver.
Naturligtvis ej om döden ryckt bort den älskade, men i nästan alla andra fall.
Den kärleksfullaste fader är färdig att med en klapp på axeln säga sin son, sedan denne fått veta, att den kvinna, för hvilkens lycka han kanske under år sträfvat och arbetat, svikit h o n o m: » Nu, min käre gosse, hoppas jag, att du är - så mycket karl för din hatt, att du ej sörjer en trolös flicka.
Det är hon sannerligen icke värd.
Mister du en, stå dig tusende åter. » Och man fordrar såväl en käck min som ett konstladt intresse för allt och alla af dessa, de kanske grymmast besvikna, och man anar ej hvad det kostar dem att uppfylla denna fordran.
Ja, men, invänder nu de flesta, helt säkert skulle i alla de fall, som här nämnts, män- niskors beklagande ingenting kunna uträtta.
Kanske skulle det t. o. m. göra det onda värre?
Detta är sant.
De, som bära på detta slag af sorger, vilja nog helst, att man ej talar om dem.
Såren blöda ofta så, att det minsta vidrörande " är smärtsamt.
Sully Prud- hommes kända ord i dikten Den spräckta vasen: » Il est brisé, n ' y touchez pas, » innehålla en djup och oomtvistlig sanning.
Men det finnes något annat att göra än att beklaga.
Den som mistat det, som fyllde ut hans lif och gjorde det ljust och rikt, känner en tröst- lös tomhet.
Sök att fylla ut den tomheten.
Visa honom att lifvet dock är värdt att lefva, att också han har en plats att fylla, ett värf att fullborda.
Och om du ej mäktar detta, så var åtminstone barmhärtig nog att ej för- mena honom hans rätt att sörja, och barm- härtig nog att ej genom tanklöshet lägga sten på börda.
M.
P.
Amerikanska Galoseher och Snow-Boots äro b ä s t och e l e g a n t a s t!
4!)
IDUN 1904 • tniiiiiMiimiiiiii iiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiititiiiniii ••••••ill | Förnämsta tvättmedel | E ftro och lörbllfvo dock vid finare tvfttt | HYLINS Ekonomi-Tvål = och vid gröfre tvätt (byk) | HYLINS Prima Tvätt-Tvål K Ä R L E K AF RERÄTTELSE FÖR E E | IDUN A.
(SLUT.
FRÅN FÖRKG.
N:K.)
O M DU FUNNIT mig bäsk, så betänk, att du själf inledde ämnet, » svarade jag-.
» Och efter vi börjat tala om saken, så låt mig tillägga, att det klandervärda hos dig väl så myc- ket låg i sättet, hvarpå brytningen skedde, som i själfva brytningen.
Man borde inte som råga på en smärta man vållar foga förödmjukelse. » » Sättet, » inföll Ejnar liksom ringaktande for- merna.
» En ömklig sak fullgöres på ett ömkligt sätt, » tillade han, som något, som föll af sig själft.
» Det är en betydande skillnad, om man, med något tecken till bedröfvelse öfver att hafva miss- tagit sig på sig själf, återtar ett trohetslöfte, eller om man med frivol lättvindighet skakar det af sig, som vore det bindande endast så länge det konvenerar och icke bjödes en något angenämare — tidsf ördrif. » Han syntes träffad liksom af en oväntad san- ning.
» Jag var alltid en svag man, » mumlade han. '
» Det visste jag.
I det fallet var jag aldrig blind, » svarade jag.
» Men jag föreställde mig, att du var en hederlig. » Han ryckte till.
» Ja, hederlig, » återtog jag, » ehuru detta ju är ett ord, som ofta suspenderas i fråga om mäns uppförande mot kvinnor. » » Nåja, hederlig, » upprepade han, » men om du visste — » » Jag vill ingenting veta - » Mera blef heller icke sagdt.
I sin ängsliga omsorg för min hälsa, hade moster Eva skickat ut Maja att möta mig med paraply och ytterplagg i sådan frikostighet, att de skulle kommit mig att digna, om jag verkligen begagnat mig af dem alla.
Och nu sitter jag här i mitt rum, omklädd från topp till tå, och låter pyssla om mig och skrattar åt moster Eva, som oupphörligt tittar in för att se, hur jag mår, samt förklarar henne, att tills det blir middagsdags, har jag inte det minsta emot att behandlas som sjukling och moja mig i natt- rock och tofflor, men att jag anhåller, att seder- mera under dagens lopp blifva betraktad som en person med återvunnen hälsa.
På kvällen: Ejnar har hela eftermiddagen kretsat omkring mig liksom han sökte ett tillfälle att närma sig mig.
Han har tydligen inte talat ut.
Men jag har det.
Och jag vill icke gifva honom tillfälle till någon ytterligare konfrontation.
Det beredde mig fägnad att få såra honom i hans fåfänga, i öfrigt är detta upprifvande af det passerade menings- löst och — orätt.
Underligt var det dock att i kväll se Ejnar, ödmjuk, beröfvad sitt käcka öfvermod och själf- förtroende.
Inte tror jag mycket på varaktigheten af någon hans stämning.
Ser han, att någon har lidit eller lider, besvärar det honom, i annat fall kommer det honom föga vid.
Men det är verk- ligen förtretligt, att min person måtte lämna så synbara spår efter hans » ovarsamma » behandling.
Det gjorde mig ondt om Ejnar, då jag såg, hur han med en hvass, trött blick betraktade Hil- degard, medan hon utförde sina &gt;konster » och allt emellanåt gjorde anspråk på hans uppmärk- samhet och hans kavaljerstjänster.
Ejnar!
Jag undrar dock ibland, om icke jag — nej, min stora kärlek till dig kunde gjort mera man af dig!
— Jag är trött och irriterad och känner mig ej riktigt bra.
Hu, hvad jag ryser och fryser!
Ack, om jag finge sofva i natt!
20 oktober 1902.
Sex hela veckor sedan jag sist öppnade min dagbok!
Jag har legat sjuk.
En lindrig lunginflamma- tion, förorsakad af min förut omtalade lilla regn- promenad.
Icke hade jag trott mig vara ett så bräckligt ting!
Och nu säger doktorn — vår gamle läkare där hemma talade blott om blodbrist — mitt bröst vara lindrigt angripet samt tillråder en kur vid sanatorium, lungsotssanatorium!, såsom en nära nog säker kur för en lungsjukdom, så i sin begynnelse som min.
Alltså tuberkler!
Hur värdelöst lifvet än syn- tes mig vara, så känner man dock, att man hänger fast vid det, när man stäl ' s inför döden.
Ty jag tror inte mycket på något återställande till hälsan.
Fast jag har litet svårt att vänja mig vid tanken på döden, så vill jag dock inte tillräckligt gärna lefva, för att mitt lifsbegär skulle kunna öfver- vinna en begynnande lungsot.
Doktorn har visser- ligen inte gifvit min bröståkomma detta namn, men jag märker redan, huru det desinficieras och vidtages allehanda försiktighetsmått.
Jag kommer att afresa direkt till sanatoriet — jag har nämligen haft den turen, att det redan om en vecka upplåtes plats för mig, och jag bör inte förlora en dag, påyrkar doktorn.
Ejnar lär flere gånger ha skrifvit till morfar och efterfrågat mitt hälsotillstånd.
Kanske tyckte han regnskuren en väl kraftig verkan åstadkomma och befarar sig hafva något slags medansvarighet.
26 oktober 1902.
I morgon skall jag resa.
Jag försonar mig allt mer med tanken på döden.
Helst skulle jag vilja slippa ifrån detta lönlösa besvär att mota sjukdomen och blott få sitta i ro och invänta slutet.
Det kommer ett åkdon i allén.
Det är antag- ligen någon af grannarne, som vill säga farväl och visa mig » en sista vänlighet ».
Jag känner mig så trött och likgiltig för dessa besök, det är ovänligt, men jag kan inte hjälpa det.
Min Gud!
Det är ju Ejnar, som kommer.
Senare: Ja, det var Ejnar.
Han hade blifvit skakad af morfars meddelande om min hastigt beslutade resa till sanatoriet.
Han var mycket upprörd och deltagande, myc- ket vek och barnslig — alldeles som den gamle Ejnar.
Men hvad gjorde han mig väl för ett förslag!
Inbilsk, oefterrättlig, ömklig som han är.
— Att skilja sig vid Hildegard och få antingen » lefva lifvet » med mig eller få ägna mig sin kärlek och omvårdnad den lilla tid, som återstår mig.
(Jag undrar, om han icke skulle varit bra rädd för smitta, om denna » omvårdnad » tagits i anspråk!)
Jag blef, lindrigast sagdt, häpen.
Jag hade inte väntat mig några fler giftermålsanbud i denna värld — allra minst hade jag väntat mig det af en gift man.
» Du har aldrig haft mycken känsla för plikten, » började jag.
» Plikten! » utbrast han.
» Jag känner det, som om jag endast har plikter mot dig. » » Det fanns en tid, då du hade plikter mot mig, men då kände du det inte så, » begynte jag.
» Men nu g-äller din plikt ju Hildegard. » » Hildegard, » han ryckte otåligt på axlarna.
» Hon respekterade ingalunda de plikter jag en gång hade mot dig. » Han såg kanske något vredgadt glimta i mina ögon, ty han tillade öd- mjukt: » Lika litet som jag.
Enligt de åsikter hon alltid förfäktat, bör hon dock inte kunna vänta större trohet af mig, än den hon en gång ansåg mig vara skyldig dig och — » » Det torde emellertid vara öfverflödigt att dryfta Hildegards åsikter om trohet, då det väl är på mina det kommer an.
I öfrigt torde Hilde- gards åsikter troligen vara mindre liberala, då det är fråga om att själf gälda omkostnaderna. » Då bytte han taktik.
» Märta, jag älskar dig, och jag älskade dig alltid, fast jag under några förblindade ' ögonblick trodde annorlunda. » Det följde en ström af ord och böner, hvilken gjorde mig mållös och matt.
Det är förfärligt, men jag kände, att om Ejnar varit fri, så skulle jag trott honom, emedan jag ville tro honom!
Slutligen fick jag så mycket herravälde öfver mig själf, att jag kunde afbryta honom.
Min röst lät så kall och hånfull jag ville den skulle låta.
» Jag känner från ett föregående tillfälle till dessa dina åsikter om känslans absoluta rätt.
Då fram- ställde du som någonting brottsligt att ingå ett äktenskap utan kärlek, nu vill du antagligen fram- ställa ' såsom brottsligt att fortsätta ett äktenskap utan kärlek.
Men jag vill ogärna höra dig jong- lera med dessa argument.
Jag vet ändå, huru bra du förstår att handskas med dem och huru för- träffligt de låta sig anpassas efter din bekväm- lighet.
» » Du är grym,&gt; mumlade Ejnar.
» Tycker du? » sade jag.
» Sist pekade din känsla på Hildegard, nu tycks den åter peka på mig.
Alltså är det i sin ordning att erbjuda mig den hedervärda ställningen som maka till en frånskild man.
Försiktigheten af att framföra ditt frieri — eller hur det skall kallas — innan du skilde dig från din fru, bör dock prisas, ty jag tackar visser- ligen för den heder du visar mig, men måste af stå. » Han åhörde mig med hopbitna tänder, så skrat- tade han torrt.
» Jag reste väl knappast hit för att ' fria ', jag reste väl knappast i någon afsikt alls.
Jag var förtviflad, och jag ville se dig och tala med dig.
Och då grep mig den vansinniga tanken, att du ännu kunde bli min. » » Jag har endast att svälja ditt hån, » fortfor han efter ett par ögonblicks tystnad.
» Men om än passionen öfverväldigade en, så att man glömde och förrådde den ens hjärta älskade, tror du dock inte, att kärleken ändå kan lefva kvar i ens hjärta? » » Ajo, » svarade jag.
» Jag trodde aldrig, att kärleken hos ofullkomliga och jordbundna varel- ser är så säker och skyddad för frestelse, att den icke behöfde troheten till sitt garde.
Och drifves man af en känslans och fantasiens stämningar bort från den vandringskamrat, som ens hjärta en gång valde, så ålägger en troheten att vända sitt roder.
Och vill man vända, innan man drifvits för långt — ut på lidelsens haf — så kan man det nog i de flesta fall.
Och jag tror, att de, som vände, sanno- likare funno lycka, än, de som drefvo för lidelsen, glömske af tro och heder. » Jag talade blott, eme- dan jag något ville mildra intrycket af mina före- gående ord, men jag hade en känsla af att han gaf mitt yttrande en för stor vikt.
» Du har så rätt, » utbrast Ejnar.
» Det var för känslans och fantasiens stämningar jag dref.
Hjär- tat var för en tid förstummadt.
Och när det åter började tala, var det för sent att vända — Märta! » » Det var blott min teori om kärleken jag fram- ställde, » afbröt jag.
» Däraf följer icke att jag skulle varit böjd för att den praktiseras gentemot mig.
Det är nog en mycket tvifvelaktig lycka att åter bereda hamn för en, som drifvit ifrån oss.
Fördelen är nog störst för den, som — om än med refvade segel — åter funnit hamnen. » Ejnar såg på mig på ett sätt, som ville han utrannsaka, huruvida mitt hjärta taladejsammaspråk som min mun.
Hans själftillit låter sig ej på all- var nedtryckas, den reser sig snart, spänstigare än kautschuk.
Och han kände alltför väl den makt han en gång ägt öfver mitt hjärta.
Jag blef illa till mods.
» Nu, Ejnar, ha vi talat ut i denna sak, » sade jag och gjorde ett försök att lämna rummet.
Då blef han plötsligt utom sig.
Han stormade och bad och upprepade sitt föregående förslag.
Orden gingo mig förbi såsom något, hvilket icke vidkom mig, men den välkända stämman, de ömma bevekande tonfallen uppväckte i mitt hjärta tusen smärtsamma ekon från det flydda.
Jag betraktade honom dock stadigt, denne oefterrättlige, hållnings- löse man.
» Det kommer icke endast an på att kullkasta min öfvertygelse, Ejnar, » sade jag, ånyo gripande till hånets och föraktets vapen.
» Jag skulle näp- peligen velat bli efterträderska åt Hildegard, äfven om det bjudits på så hederligt sätt att du t. ex. varit hennes änkling. » Han ryggade till.
T Jag skulle icke i dina ögon varit densamma, om jag under denna mellantid hängifvit mig åt en annan — icke heller är du det i mina. » Han ryggade till, som om han känt sig på något sätt fläckad.
» Jag älska * de henne aldrig, » sade han.
» Så mycket mindre tilldragande gör detta dig i mina ögon, » sade jag.
Han hindrade mig ej att gå, utan drog sig stelt tillbaka, sårad på det ömmaste — i sin egen- kärlek och själfbelåtenhet.
Och det var dessa jag ville träffa.
— Det var dessutom sant hvad jag sade.
Ä, hvad jag känner mig medtagen!
Detta upp- träde med Ejnar kommer säkert att förkorta mitt lif med flere veckor.
Men nu vill jag försöka att vända bort tankarna från detta kapitel af mitt lif.
Det har fått fylla ett allt för stort rum däri.
18 december 1902.
I långa veckor har jag nu skötts efter alla konstens och vetenskapens regler och till intet resultat.
Jag är mycket sämre.
Till en tid trodde man tydligen på möjligheten af ett tillfrisknande, nu talas ej därom, utan man synes angelägen, att jag skall resa.
» Man bör ej spilla något krut » etc. Och om två dagar reser jag.
Från första stund jag erfor, att det var tuberk- ler, visste jag, att det var döden.
— LO JANUARI 1903.
Nu är jag hemma.
Sjukdomen skrider raskt framåt.
Jag är nöjd, att det går fort och tack- sam att ha så föga plågor.
Folk skyr huset, ehuru man bränner och desin- ficierar och vidtager allehanda försiktighetsåtgär- der för att oskadliggöra alla smittofrön.
Var skräc- ken någonsin större för några sjuka, än den är ifråga om oss moderna spetälska?
Jag skulle just velat se Ejnars lejonmod satt på prof!
— Men jag vill inte vara stygg, och jag vill inte tänka pä det kapitlet mera.
Jag vill vända min blick på det, som framför är, och inte på det som är till; rygga.]
5 MARS 1903.
Jag tyckte mig nästan hafva lagt ut ifrån lif- vets kust, men åter känner jag mig förd tillbaka midt uppe i dess oro och plåga.
Ejnar har varit här.
Ejnar blek, olycklig, för- krossad öfver min obotlighet!
Stackars Ejnar!
Jag var inte grym denna gång, jag trodde på hans uppriktighet.
Jag lade litet balsam i hans samvetssår (ehuru de väl knappast kommit att svida, om han själf blifvit lycklig), och de helas nog snart, ty han har säkerligen godt läkhull.
Men Ejnar kommer otvifvelaktigt att ägna mig några sorgens tårar.
Stackars Ejnar!
Det var nog ovanlig otur för en flyktig karl att råka på just ett så bräckligt och ömtåligt material som jag.
Det är onekligen litet nedslående för en stolt natur att dö af olycklig kärlek för — en Ejnar.
Skall väl mitt hjärta ända in i döden sålunda kväljas mellan kärlek och förakt?
— När döden kommer, skulle jag önskat att lägga min hand i Ejnars och kunna bortse från hvad som skilde oss samt tro, att den känsla, som drog oss till hvarandra, hade någon annan bestämmelse än att löpa ut i karrikatyr blott — att den finge en innebörd bortom grafven.
Ty ack!
den är mig så otillfredsställande, tan- ken, alt det flätades mig till ett tuktans och för- ödmjukelsens ris blott, det fagraste blomstret, som växte på min lefnadsstig.
25 MARS 1903.
Jag har sökt och tyckt mig finna den ena tyd- ningen efter den andra till mitt lifs skickelser, men till en mera harmonisk slutföljd på min kär- leks genomlefvanden kom jag icke.
Den bleknar blott för mig, liksom lifvet, och viker alltmera bort ifrån mig, liksom det.
1 APRIL 1903.
Jag grubblar och grubblar öfver lifvets under- liga gåta, men jag kommer icke långt, jag är för skumögd och trött.
Några veckor blott ännu, och jag skall erhålla lösningen!
12 APRIL 1903.
Nu är allt stilla och lugnt inom mig.
Det är vår i luften.
Marken börjar grönska och knopparna svälla på buskar och träd.
Men de lungsjukas kraft försinar.
I löfsprickningen kommer vår tid.
FRÅN 1DUNS LÄSEKRETS.
BORT MED KREDITSYSTEMET!
E TT HJÄRTLIGT TACK till Snorre, som vågat med sina allvarsord beröra en så ömtålig och kinkig fråga som krediten.
Det torde hända, att den just för sömmerskorna är mest brännande, men skulle inte Snorre eller någon annan för saken behjärtad person äfven vilja slå ett slag för kreditens afskaffande eller åtminstone inskränkning inom särskildt minut- handelsbranschen?
Skulle inte alla husmödrar i stad som på land vilja enas om att i största möjliga mån betala allt kontant?
Man kan med skäl fråga, hvar folk nu för tiden lägger sina pengar, då åtminstone många familjer ta allting på kredit, ifrån skodo- nen och kläderna till sockerbagarens tårtor och vinerna därtill.
Så undras det mången gång öfver, att inte köpmännen kunna reda sig, men ofta nog är det just krediten, som är skulden därtill.
Själfva få de betala ränta, då förfallotiden, som i de flesta fall är tre månader, är inne; ofta komma därtill, om det är nybörjare, äfven lån att förränta.
Men i sin tur få de hålla årskredit åt ofta nog rikt folk, för hvilka det vore en småsak att betala kontant.
Hurudana barnen bli i sådana kredit- missbrukande hem, är lätt att förstå.
Bli de i hemmen vana att allt skall tagas på kredit, blir det heller aldrig någon gräns för behofven.
Man behöfver så mycket, och betala, — ja, det blir en annan gång!
Och det får vi affärsfolk nog lära oss, att aldrig går det så lätt att sälja som just åt sådant folk, som tar varorna på kredit.
Där 41 IDUN 1904 — är det ofta köpmannen, som omärkligt får hålla tillbaka köplusten.
Så får han betaldt, i många fall om ettTår, då räkningar utskrifvits fyra gånger.
Hvilket besvär och arbete endast det är, har nog ingen annan än köpmannen själf en aning om.
Och dock härleder sig detta störa fel och denna stora skada för affärslifvet, ofta nog af endast tank- löshet.
» Det gör ju detsamma, om jag betalar det en annan dag, » så resonnerar man.
Men det gör inte det samma, ty kanske just den dagen har köp- mannen t. ex. en stor utbetalning; får han in sina pengar, går det bra, skall han lämna varorna på kredit, har han att välja på, antingen att dröja öfver tiden och betala ränta eller taga lån och äfven då betala ränta.
Någon yttrade en gång, att » köpmän ha alltid pengar. » Ja, men det är ofta nog inte deras, och de flesta människor tro ju, att köpmän förtjäna så mycket, att de godt kunna ligga ute med hur stora summor som helst.
Men det borde hvarje tänkande människa förstå, att i dessa konkurren- sens dagar kan inte förtjänsten bli så stor, och hela detta kreditsystem är en stor orätt, då den, som betalar kontant, får betala lika mycket som den, som tar årslång kredit.
EN AFFÄRSKVINNA.
T E A T E R OCH MUSIK.
TTUNGL.
TEATERN återupptog i torsdags Flo- tows opera » Alessandro Stradella », antagligen uteslutande för att tillmötesgå hr NAVÅLS önskan att få uppträda i titelpartiet.
Ty operan verkar åtskilligt föråldrad och borde ej få taga bort ar- bete och plats för bättre och viktigare uppgifter.
Det melodiösa i hufvudpartiet kom ganska väl till sin rätt, ehuru hr Navåls indisposition ännu ej gifvit med sig.
Af de öfriga rollinnehafvarne voro alla nya utom fru LINDBERG, hvars Leonora hörde till en af hennes första uppgifter vid k. teatern.
Hon fick jämte hr Navål mottaga sin andel af bifallet.
Hr SELLERGREN fyllde sin plats som vene- tianaren Bassi, och de båda banditerna g-åfvos i traditionell stil af hrr SÖDERMAN och MALM.
Sa- longen var i det närmaste fullsatt.
Bland de när- varande märktes kronprinsen.
TÖRÖKEN ELLEN BECK, den danska sångerskan, med hvilken vår publik redan vid ett föregåen- de tillfälle fått stifta angenäm bekantskap, gaf i förra veckan en rbmansafton å Musikaliska akade- mien, hvarvid hon ådagalade betydande sång- artistiska egenskaper.
Särskildt i föredraget af » Dyvekes Sange » samt i en del andra tempera- mentsfulla danska och svenska romanskompositioner tedde sig såväl hennes röstklang som den poetiska innebörden i hennes tolkning alltigenom bärande och individuell.
Fröken Beck äger en rik känsloskala till sitt för- fogande; hon har uttryck för det storslagna och brusande såväl som för det svärmiskt veka och det skälmskt lekande.
Därför fingo äfven ett par franska visor sin rätta humoristiska färgläggning.
Herr STENHAMMAR skötte på ett mästerligt sätt ackompanjemanget.
OKALDEN DANIEL FALLSTRÖM kommer att • ^ tisdagen den 26 januari kl. 8 e. m. i Veten- skapsakademiens hörsal hålla en uppläsning af ett urval af sina dikter.
Detta ovanliga faktum torde endast behöfva påpekas för att de tusentals vän- nerna och väninnorna af den populäre diktarens sångmö med glädje skola infinna sig, alldenstund de kunna vara förvissade om en njutningsrik af- ton.
Hr F. är nämligen äfven en ypperlig reci- tator, det har han bekräftat vid de få enskilda tillfällen han låtit höra sig i hufvudstaden.
Vi träffas alltså i nästa vecka på vännen Daniels de- klamationsafton, ärade publik, för så vidt vi i tid försäkra oss om biljetter!
1M-USIKHISTORISKA MUSEET, som alltjämt är stadt i glädjande utveckling, riktar ånyo ge- nom sin styrelse en vädjan till innehafvare af gamla, ur bruket komna tonverktyg, som för den enskilda sakna allt värde, men som, införlifvade med museets samlingar, kunna blifva till stort kultur- och musikhistoriskt gagn, att skänka de- samma till museet.
Gåfvor mottagas med tacksamhet af museets föreståndare, operasekreteraren hr JOHANNES SVAN- BERG, hvars adress är Kungl.
teaterns kansli, Stock- holm, och redovisas för desamma i de allmänna tidningarna.
1 AF DAMERNAS MUSIKBLAD för i år, ™ utgifvet af fru ELLEN SANDELS, har i dagarna utkommit — åtskilligt försenadt, beroende på di- verse förändringar i utstyrsel och uppställning, enligt hvad Red.
meddelar.
Af detta det nya årets första nummer framgår, att den goda plan, efter hvilken Musikbladet hittills redigerats, allt fortfarande kommer att fullföljas.
Musikafdelnin- gen upptager fyra kompositioner, nämligen » An- dante » af FELIX MENDELSSOHN-BARTHOLDY, » Album- blad », salongsstycke (orig.
f. » D.
M. ») af ELFRIDA ANDRÉE, » Humoresk », för piano af MAX BEGER, en af Tysklands f. n. mest uppmärksammade moderna tonsättare, samt &gt;I Hvita hafvet », vals (orig.
f. » D.
M. ») af ELLEN SANDELS.
Med denna vals öpp- nas dagens Oscarsbal å slottet.
— Textafdelningen har genom de vidtagna praktiska förändringarna i uppställningen vunnit i omfång och innehåller en hel del intressanta saker, bl.
annat biografier öfver Tor Aulin och Max Reger, båda med por- trätt; vidare porträtt af den uppburna sångerskan Ellen Beck, äfvensom underhållande noveller m. m.
- SX-.R — Till festföreställningen å k. teatern på ons- dagen med anledning af konungens 75-årsdag få vi återkomma i nästa nummer.
På programmet stod » Simson och Delila ».
PN ^ SONAT-AFTON gafs i förra veckan af hrr TOR AULIN och VILHELM STENHAMMAR, och kan denna räknas till en af de intressantaste kammar- musiksoaréer under senaste tiden.
Programmet inleddes med Brahms ' delvis något grubblande, men vackra G-dur-sonat n:r 1 op. 78 samt afslöts med en af Beethovens tidigare sonater, den i A- dur n:r 1 op. 30, hvars sköna och välljudsmättade adagio var särskildt anslående.
Mellan dessa båda stod aftonens nyhet, en duo i fiss-moll op. 21 af en här ända till namnet för de flesta hittills full- ständigt obekant fransk tonsättare Alkan.
Denna duo i sonatform för violin och piatio är ett högst märkligt arbete, för hvars olika stämningar kom- positören funnit de mest geniala uttryck.
Detta gäller alla tre satserna, men alldeles särskildt den andra, betecknad med » 1 ' enfer » (helvetet).
Den verkar rent af skakande i sin första del med dess serier af hårda, trotsiga, disharmoniska ackord på pianot, uttryckande alla nyanser af vild förtviflan, hån och trots.
Så komma försonande tonklanger, ljusa, hoppbringande och värmande, men öfver- röstas ännu en gång i slutet af satsen af afgrunds- svallets böljegång.
Sista satsen (» i möjligast snabba tempo ») strålar däremot af sol, ljus och lif.
Om i andra satsen pianostämman är särskildt dominerande, så är i slutsatsen äfven violinen väl tillgodosedd.
Utförandet af denna komposition måste betecknas som mycket svårt, men var tyd- ligen ej alls för svårt för de båda framstående och nu så ypperligt samspelta soarégifvarne.
De förtjänade ock i rikligaste mått det entusiastiska bifall, som kom dem till del från den tyvärr ej fulltaliga publiken, hvilken tydligen ej skulle haft något emot att få höra Alkans duo om igen.
Alkan, hvars fullständiga namn var Charles Henri Valentin Morhange med det senare tillagda tonsättarnamnet Alkan, föddes år 1813 och dog 1888.
Han var framstående pianist och har skrif- vit en hel del musik.
Bland hans lärjungar mär- kes den bekante César Franck.
" V^ASATEATERN ger fru Emma Gads från Djur- ' gårdsteatern bekanta lustspel » Ett silfverbröl- lop », som ännu visar förmågan att kunna roa, ehuru ämnet, kvinnoemancipationen, sådant det af författarinnan belyses, nu förlorat sin aktualitet.
Utförandet är jämnt nog, men kunde, hvad ett par af rollerna vidkommer, vara bättre.
Vi begagna tillfället att på det varmaste re- kommendera Damernas Musikblad, som allt mer växer sig in i de musikaliska hemmens ynnest.
Det gör sig ock förtjänt häraf både på grund af sitt goda och väl valda innehåll och sitt excep- tionell billiga pris.
Iduns följetong.
I DET föregående numrets romanbilaga afslöts Selma Lagerlöfs mästerliga berättelse » Herr Arnes penningar », och var det redak- tionens mening att i dag börja meddela Axel Lundegårds bebådade historiska roman » Drott- ning Filippa ».
Som författaren dock blifvit något försenad med manuskriptets aflämnande, begynna vi i stället införandet af en annan af de utlofvade romanerna under detta år, nämligen Lifvets röster af Elisabeth Kuylenstierna, en i hög grad fängslande nutidsskildring, som tvifvelsutan skall vinna vår publiks varma sympatier.
IDUN 1904 K Ö K S Ä L M Ä N Ä C K Redigerad af Elisabeth Östman, Inneh.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 24-30 JAN.
1904.
Söndag: Oxsvanssoppa; fiskstufning 1 snäckor; stekt hare med brynt po- tatis och salader; Sigridtårta med vis- pad grädde.
Måndag: Bräckt skinka med potatis- kroketter; mannagryns välling.
T i sd a g: Selleripuré med rostadt bröd; kokt kolja med smör och ägg samt potatis.
Onsdag: Biff af kalflefver med po- tatis; sviskonsoppa med grädde och skorpor.
T o r s d a g: Brynt h vit kals soppa med fläskkorf; våfflor med sylt.
F r e d a g: Biffstek med potatis; en- kel brulépudding.
Lördag: Sillbullar med korintsäs; maizenakräm med mjölk.
RECEPT: O x s v a n s s o p p a (f. 6 pers.).
2 små oxsvansar, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 små chalottenlökar, 2 morötter, 1 li- ten knippa persilja, 3 lit.
efterbuljong, 1 msk.
potatismjöl, salt, hvitpeppar, 3 msk.
sherry, 1 msk.
tomatpuro.
B e r e d n i n g: Oxsvansarna tvättas med hett vatten och huggas i styrkon — 42 — efter lederna.
Smöret brynes i en ka- strull jämte de skalade lökarna, de ansade morötterna och persiljan.
Svans- biltarna iläggas ' och.
få bryna tillsammans med morötterna omkr. 2 tim. Buljon- gen tillsättes och köttet får koka 3 tim. eller tills det med lätthet lossnar från benen.
Det upptages, soppan silas, skummas väl och afredes med potatis- mjölet, hvarefter den får ett godt upp- kok.
Den afsmakas med kryddorna, sherry och om så önskas med litet tomatpuré.
Svansbitarna iläggas för att blifva varma och serveras i soppan.
F i s k s t u f n i n g i s n ä c k o r (f. 6 pers.).
Vi kg.
gädda, 1 msk, salt, 1 tsk.
ättika, 1 lit.
vatten, 2 msk.
smör, 3 msk.
mjöl, 2 del.
tunn grädde, 2 dcL fiskspad, salt, hvitpeppar, saften af 1 / 3 citron, 2 äggulor, 1 msk.
rifven OSÖ, 2 msk.
stötta skorpor.
T i l l s n ä c k o r n a: En msk.
smör (20 gr.).
B e r e d n i n g: Gäddan rensas, fjällas ej, sköljes val och torkas med fiskhand- duk.
Den ingnides med saltet ocb ättikan och kokas sakta i l lit.
vatten omkr. 15 .min.
När den är kokt upp- tages den genast ur spadet, som till- varatages.
Skinnet afdrages, alla ben borttagas och fiskköttet skares i fina tärningar.
Smör och mjöl samman- fräsas och påspädes med grädden samt fiskspadet, och såsen får koka 10 min.
Den afsmakas - med kryddorna och citron- saften samt afrede?
med äggulorna.
Fiskköttet nedröres försiktigt i såsen och massan lägges i smorda snäckor samt öfverströs med den rifna osten och de stötta skorporna.
Snäckorna sättas in i ugn, i god ugns- värme, och tagas ut, när stufningen fått en vacker gulbrun färg.
De serveras genast.
(3 hg.
), 80 gr. sötmandel, 12 bitter- mandlar, 215 gr. strösocker, 2 ägg, 5 stötta kardemummor, 1 / 4 tsk.
stött kanel, V2 dricksglas konjak, 5 del.
hvetemjöl.
T i l l p a n n a n: 1 msk.
smör (20 gr).
T i l l f y l l n i n g: 2 kkp.
äppelmos eller god sylt.
S t e k t harö (f. 6 pers.).
1 ung B e r e d n i n g: Det skirade smöret rö- hare, en citron, lVs hg.
späck, 3 msk.
res, tills det blir hvitt och pösigt, smör (60 gr.), 1 / 2 msk.
salt, / 4 lit.
bul- då tillsättas den skållade och rifna jong eUer vatten.
mandeln, sockret, de uppvispade äggen, Sås: IV2 msk.
smör (30 gr.), 3 msk.
de fint stötta kryddorna, konjaken samt hvetemjölet, och degen arbetas, tills mjöl.
köttjus, 2 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Haren bör hänga 3 — 6 den blir smidig.
En tackjärns panna dagar allt efter årstiden.
Den flås, och smörjes väl med tvättadt smör och alla hinnor borttagas ytterst noga.
Huf- beklädes på botten och kanterna med vudet afskäres och äfvenså slaksidorna.
två tredjedelar af degen.
Pannan fylles Ryggen och lårbenen knäckas.
Haren därefter med äppelmos eller sylt, resten sköljes väl, torkas med en kötthandduk af degen lägges öfver som lock och och ingnides med citronen.
Späcket kanterna penslas med ägghvita samt skares i fina strimlor, som vändas i hoptryckas väl, så att smeten ej trän- saltet.
Härmed späckas haren på ryg- ger ut.
Tårtan gräddas i ordinär ugns- gen och på de köttigaste delarne af värme och uppstjälpes, när den ar- låren.
Smöret ' brynes i en stekgryta svalnat.
3 Haren i lägges och brynes vackert på Den serveras ljum med vaniljsås eller alla sidor samt saltas och spädes med vispad grädde.
buljongen litet i sänder.
Den får där- Biff af k a l f l e f v e r (f. G pers.).
efter steka med tätt slutet lock 1 — lVs I kg.
kalflefver, V2 msk.
salt, V2 tsk.
timme.
hvitpeppar, 4 msk.
hvetemjöl.
T i l l s t e k n i n g: 3 msk.
smör.
Smör och mjöl sammanfräsas, kött- Sås: 1 rödlök, 1 msk.
smör, rask.
jusen silas och skummas samt till- sattes litet i sänder under flitig rör- mjöl, 4 del.
buljong eller vatten, 1 tsk.
ning, och såsen får koka 10 min., soja, 1 del.
.tjock grädde.
hvarefter grädden tillsättes och såsen B e r e d n i n g: Lefvern lägges i kallt får ett uppkok samt afsmakas.
vatten omkring 1 tim., torkas med en S i g r i d t å r t a.
3 del.
skiradt smör kötthandduk och hinnan aftages.
Den skares därefter i 1 cm.
tjocka skifvor, som beströs med salt och peppar och vändas i hvetemjöl.
Smöret brynes, bif- farna iläggas och få steka vackert bruna på båda sidor, hvarefter de uppläggas.
Löken skalas, skares i fina tärningar brynes i smöret och sammanfräses med mjölet.
Buljongen tillsättes litet i sän- der under flitig rörning, och såsen får koka 10 min., grädden tillsättes och såsen får ett uppkok.
Den afsmakas med soja, hälles öfver biffarna, som kunna garnsras med stekta, rimsaltade fläsk- skifvor.
E n k e l b r u l é p u d d i n g (f. 6 pers.).
2 kkp.
strösocker, 3 msk.
kokande vat- ten, 5 stora ägg, 6 del.
gräddmjölk, skalet af 1 / 4 citron eller 3 rifna bitter- mandlar.
B e r e d n i n g: Sockret brynes i en tackjärnspanna, spädes med det kokande vattnet och öVArmed beklädes en vacker bleckform.
Gräddmjölkeii kokas upp och får kallna.
Äggen och mjölken vispas tillsammans och smaksättes med citron- skalet eller den skållade och rifna mandeln.
Blandningen hälles i den be- klädda formen och sättes i vattenbad i ugn att stanna och få en ljusbrun färg.
Puddingen får afsvalna, uppstjäl- pes därefter och kan, om så önskas, garneras med sötmandel, skuren i strim- lor.
