# ID: svediakorp-per1565
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,034
# sentences: 1,095
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 2 8 (9 1 5) TORSDAGEN D E N 14 JULI 1904 HUFVUDRED AKTÖR OCH ANSV.
TJTGIFVARE: FRITB20F 17:DE ÅRG.
HELLBERG ett visst mått bär, som sedan insyltas eller inkokas och användes vid matlagningen.
Vid denna få 3 å 4 af de äldsta flickorna turvis biträda, en vecka i taget, och vid middagen erhålles en sopprätt, en kötträtt samt bröd, bakadt i skolan.
Undantag är på " farmors " födelsedag, då, som sagdt, extra förplägning, en efterrätt till middagen samt kaffe och dopp, bestås.
Undervisning lämnas nu i att sy, att fålla, att sticka, att sätta upp och väfva en lättare samt en svårare väf o. s. v., hvilket allt för- säljes på hösten i sammanhang med afslut- ningen.
Och hvilken betydelse en dylik skola har, torde hvarje husmoder lätt inse.
Men ej nog härmed.
Grefvinnan Lewenhaupt är en arbetsgifver- ska i stort för alla de till Claestorp hörande, som vilja och kunna arbeta.
Ingen kvinna, som kan utföra något som hälst arbete, be- höfver sitta sysslolös i sin stuga de långa vinteraftnarna.
På Claestorp finnes stor linodling och får- afvel.
Till gården få nu komma alla godsets underhafvande, som önska arbete.
En får ull att karda och spinna, en annan lin, en tredje väfver band, en fjärde stickar, en femte väfver o. s. v., och efter slutadt arbete läm- nas det alltsammans tillbaka till Claestorp, och betalning för verkställdt arbete lämnas.
På Claestorp tillvaratages allt, som duger GREVINNAN LOUISE LEWENHAUPT.
OLGA OLSSON FOTO Slöjden på Claestorp har gamla att på ett eller annat sätt använda.
Och därför anor.
Redanår 1 8 3 2 igångsatte kunde, som nämndt, katalogen också upp- grefvinnans farmor, född Beck-Friis från " RUSTHÅLLARMOR P Å OLAESTORP ".
taga föremål som t. ex. kökshanddukar, ladu- Börringe i Skåne, en sy- och hushållsskola (GREFVINNAN LOUISE LEWENHAUPT.)
gårdshanddukar, stallförkläden, trasgarnstyg, på Claestorp.
Här kommo väfstol och spinn- trasmattor, nöt- och hästhårsmattor, strumpor, " A R B E T E befordrar hälsa och välstånd ", rock till heders, medan den där mer eller muddar, harullvantar, halmskor, kostymtyg, I V lärde förr i tiden salig biskop Lindbloms mindre rena virkningen, som mången nog katekes.
Det är en gammal god lefnadsregel, ofta sett dingla mellan röda fingrar, totalt sängtäcken, lärft m. m. utom alla sorters det som på vackraste sätt följes af " rusthållar- landsförvisades.
I stället fingo godsets barn vackraste linne o. s. v. Och allt, som på mor på Claestorp ", som grefvinnan Louise lära sig sy och fålla, spinna, väfva och laga godset af flitiga händer arbetas, användes Lewenhaupt skämtsamt benämnes af sina mat, medan snickaren fick taga hand om äfven till godsets eget behof.
— Ni kan ej tro, hur mycket som går åt vänner.
T y gäller öfver allt den satsen, att pojkame.
Från denna första början härstam- på ett så här stort ställe, sade grefvinnan.
husmodern bör vara en föresyn för sitt folk, mar nu Claestorps syskola.
Ännu i många gäller den i all synnerhet på de stora godsen år fick " farmor ", som än i dag är gängse Och dessutom är det min lilla stolthet att en med dess talrika underlydande, och detta och namnet på syskolans stiftarinna, leda sitt gång kunna lämna mina sonhustrur ett vac- det därmed följande ansvaret är en sak, som verk, hvilket tryggades genom de större eller kert och välförsedt linneförråd, tillade hon Claestorps husfru i kanske högre grad än smärre donationer, som på " farmors " födelse- med ett gladt leende.
Och som bevis på, hur grefvinnan Lewen- någon annan insett.
dag — den 2 juni, hvilken dag än i dag haupt värdigt upptagit " farmors " mantel och Vid Södermanlands läns landtbruksmötes firas med extra förplägning åt eleverna — lyckats få in medvetandet om " arbetets ära ",, utställning i Katrineholm under senaste hälf- kommo hennes stiftelse till del från barns må omnämnas, att små tösungar från sysko- och barnbarns sida och härigenom slapp att ten af juni d. å. väckte också den utställning lan, hvilka på grund af sin ålder ej skulle af olika arters slöjd, som från Claestorps gård komma i beroende af statsanslag och Nääs- fått medverka vid Katrineholmsutställningen, metod.
Och " farmors " rum, som bibehållits af grefvinnan Lewenhaupt exponerats, stort i orubbadt skick i den Ulla byggnad, som och berättigadt intresse.
Icke nog med att förteckningen på dessa utställningsalster upp- nu inrymmer syskolan, användes än i dag tog fem af katalogens sidor, hvarest uppräk- till direktionsrum.
sitt strå med till stacken för att göra godset och sin älskade hus- mor heder.
Men så upptog också utställningen för sig en hel skol- sal, och en dyrbar silfverskål blef för grefvinnan Lewenhaupt lönen och belöningen för många dagars tunga arbete.
I salongen på Claestorp synes bredvid pianot grefvinnans spinn- rock.
Den står där " ej blot til Lyst " — den är för nött för att verka blott parad — och den tyc- kes vara tillräckligt betecknande för den anda, som besjälar " rust- hållarmor på Claestorp ".
Också hår arbetet därstädes sedan många år hållits högt i helgd — — men för att gå i ordning med frågorna, vill jag berätta allt från början så, som grefvinnan berättade det under mitt besök på Claestorp, medan vi sågo och beundrade de vackra drifhusen, kasterna där otaliga vindrufsklasar hängde längtande efter sol, rosenbänkarne, där här- liga rosor slogo ut sina knoppar, och bigården, där bien flögo ut och in, sökande eller hemvändande med honung.
nades slöjdföremål af den mest olikartade beskaffenhet, från harullsvantar, hästhårsmat- tor och kusksockor till kökshanddukar, kläd- ningstyg och finaste linneservietter — hvitaste dräll, — man såg äfven af de upptagna ut- ställarnes namn, att från Claestorps gård bidragit så godt som alla af det stora godsets under- lydande, små och stora, gamla och unga, ja, till och med sängbundna sjuklingar hade dragit Syskolan på Claestorp har sitt arbetsår från den 1 maj till den 1 november med 5 arbets- dagar i veckan och besökes af mellan 6 0 å 7 0 elever i åldern från 9 till 1 4 år samt står under ledning af en lärarinna.
Matlagning förestås af särskild lärarinna.
Eleverna vid syskolan ha allting fritt, tack vare ofvan- nämnda donationer.
Som enda vilkor fordrar man, att hvarje flicka under bärtiden plockar CLAESTORP.
IDUN 1904 — CLAESTORPS SYSKOLA.
OLGA OLSSON FOTO.
halfgråtande kommit och bedt om tillåtelse härtill, ty, sade de, annars bli vi alldeles utskämda för dom andra, om inte vi också få lof att arbeta åt grefvinnan!
Och på så sätt kunde grefvinnan Lewen- haupt i sin kollektion från Claestorp medräkna en hel del utställare på 14 år och därunder, af hvilka den minsta väl var lilla Ida Carls- son från Strångbäcken, som utställt väl stic- kade strumpor.
(Hennes mor hade väft en helyllesjal.)
Ett nummer upptog: " fingervan- tar ", till hvilket inom parentes bredvid till — verkarinnans namn var fogadt upplysningen: 29 år, sjuk i 25 år.
Ligger inte ett helt lifs sorgliga historia i de få orden och hur skönt måste det ej kännas att genom arbete kunna fördrifva långa, tunga stunder för en stackars sjuk!
En nästan blind, 75-årig gum- ma hade väft riktigt vackra och bra band.
Och till på köpet hade hon den än större glädjen att slippa känna sig gammal, orkes- lös och onyttig!
Det är nog häri " arbetets välsignelse " mest framträder och det är härvidlag, som gref- vinnan Levenhaupts lifsgärning har en af sina betydelsefulla sidor.
" Exemplet verkar " och betydelsen af detta ordspråk har grefvinnan Lewenhaupt äfven insett och förstått att tillämpa.
Nu för tiden, då endast det, som " är köpt i sta ' n ", duger, och den enklaste jungfru på landet mången gång icke kan klippa till en kjol åt sig, kunde det måhända icke skada, om husmödrarna lite hvar följde grefvinnan L:s exempel.
Hvarje år, då hennes jungfrur väft en bestämd räcka, erhålla de af sin matmor bomullsgarn, hvaraf de själfva få väfva och sy sig en sommar- klädning — för att lära sig inse, att det äfven i vår tid duger att gå i hemväfd och hemsydd dräkt.
Också pläga tjänarne på Claestorp sällan flytta, om icke för att bilda sig ett eget litet hem, dit de helt säkert med tacksamhet medföra och minnas de nyttiga lärdomar, som de erhållit af " rusthållarmor " — den såsom husfru arbetsamma och prak- tiska, såsom värdinna ytterst förekommande •och älskvärda grefvinnan Lewenhaupt på Claestorp.
S.
P.
S. STOCKHOLMS D J U R S K Y D D S K O N T O R.
E N VIKTIG- S A M H Ä L L S I N R Ä T T N I N G.
D ET borde stå klart för hvarje tänkande och kännande människa att i och med detsamma hon eftersträfvar att göra det högsta möjliga af sitt eget lif, så får hon ej glömma att värna om djuren, hennes stumma, tåliga tjänare, ett af hennes viktigaste näringsmedel och hennes vederkvickelse och sällskap — det sistnämnda i många fall af lika stor betydelse för hennes trefnad som människornas umgänge.
342 — Men ofta, utan att hon därför är hårdhjär- tad, slumrar hennes in- tresse för djuren, deras lidanden, deras kraf, inom ett ganska hårdt omhölje af likgiltighet.
Åsynen af en framför lasset dignande häst, medan körsvennen lå- ter piskan hvina öfver hans selbrutna rygg, djurplågeriet på våra salutorg, de erbarm- liga kreaturstranspor- terna på våra gator o. s. v. — allt detta af- tvingar vanemänniskan på sin höjd ett: " stac- kars djur, så de pinas! "
hvarefter hon lugnt fort utan att vidare reflektera öfver plågeri till kontoret är, skall det väl ej dröja så synnerligen länge, innan hvarje djurvän begagnar sig af detta medel att beifra miss- förhållanden inom djurvården, då omständig- heterna påkalla ett ingripande.
Fru Forsberg har nedlagt och offrar fort- farande, utan ett öres pekuniär godtgörelse, tid och krafter på företagets utveckling.
Och i hennes entusiasm för idén har djurskydds- kontoret ett ypperligt stöd.
Men det kräfves jämväl penningar, utom hvad de nämnda djur- skyddsföreningarne kunna bisträeka.
Vikten af djurskyddskontorets bestånd torde här ej behöfva närmare understrykas.
.
Det är därför att önska, att några af våra sanna och för mecenatskap benägna djurskyddsvänner ville ekonomiskt stärka företaget, hvarigenom det kunde än kraftigare än hittills göra sin insats i det människokärlekens värf, som det så vackert begynnt.
sätter sin vi saken.
Att i stället handlande gripa in, att med lugna, kloka ord förehålla körsvennen det grymma i hans beteende, uppmana torgförsälj er- skorna att ej onödigtvis pina sina i burar, korgar och tinor placerade lefvande varor samt framför allt hos gatans vaktposter, poliserna, påpeka upprörande fall af djurplågeri, som kunna förekomma under samfärdseln på våra trafikleder, det göres endast af ett fåtal.
Stockholm har visserligen tre djurskydds- föreningar — Djurvännernas nya förening, Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd och Svenska allmänna djurskyddsförenin- garna — och deras verksamhet till djurskyd- dets främjande är värd allt erkännande, ty den har så att säga röjt väg i tanklöshetens och slentrianens snår för att hos vår befolk- ning skapa en opinion för djurskyddet.
Men för ett rätt tillgodogörande af denna agitatoriska verksamhet kräfves jämväl ett prak- tiskt ingripande, och till detta stadium har man nu nått genom inrättandet af Stockholms djurskyddskontor, som öppnades för några månader sedan.
Idén till detsamma togs af en af hufvud- stadens för djurskyddet mest intresserade och i handling mest nitiska kvinnor, fru Alma Forsberg, som sedan, tillsammans med pro- fessorn vid Veterinärinstitutet, Hj.
Dahlström, till de härvarande djurskyddsföreningarne ingaf en skrifvelse i ämnet.
Man ansåg nämligen önskvärdast och lämpligast, att dessa tre före- ningar i Stockholm sammanslöto sig om öpp- nandet af " djurskyddskontorer ", emedan deras ekonomiska bärkraft bäst tillät det.
De an- slöto sig jämväl till förslaget, hvarigenom det- samma ganska snart kunde realiseras.
Djurskyddskontoret, som är beläget Vallin- gatan 7, har till uppgift att utgöra en för- medlande länk mellan Sveriges djurskyddsför- eningar och allmänheten.
Dit lämnas anmäl- ningar om djurplågerier; dessa anmälningar kunna ske skriftligen, pr telefon eller telegraf, hvarefter kontoret, som har till djurskydds- inspektör notarien Engnell, son till poliskommis- sarien, och dessutom såsom medarbetande stab, förfogar öfver ej mindre än 12 polismän, som frivilligt anmält sig vilja stå i djurskyddskon- torets tjänst, så skyndsamt som möjligt vid- tager sina åtgärder med ledning af de erhållna upplysningarne Vidare lämnar kontoret råd och anvisningar till förekommande af djurplå- gerier, meddelar upplysningar om djurskydds- föreningarna, deras arbetsfält, verksamhet m. m.
En blick i djurskyddskontorets journal visar, att den nya institutionen redan hunnit uträtta åtskilligt godt, och kommer allmänheten, sär- skildt kvinnorna, endast riktigt underfund med, hur effektivt verkande en anmälan om djur- MELLINS FOOD af Läkarekåren — erkändt JULIBILDER.
I.
DÄRUTE ropar gökens tvåton djup och len.
Som silfver disar rökens flor kring död syren.
Citrongul fjärilsvärmens dans i skimmer smalt — den hvita julivärmens klarhet famnar allt.
Men Hesperisrabattens bleka blomsterstoft försmäktar efter nattens lösta lif i doft.
Och det blir tyst i hagens snår af död syren.
Den långa stumma dagens afton är så sen.
H- De bronsbrunt gyllne åsarna sig skåda i spegelsjön som ett gigantiskt smycke.
Ej ton och vind en lifvets syn förråda, och aftonen har höstens milda tycke.
Den sena rodnad, som i rymden bleknar, ej färgar dimmans bård vid vattenbrädden.
Hvar dagens form i däfna slöjor veknar, och dufvans kutter dör på vildrosbädden.
Nu kommen är den döda stund, då gråten vill utan grund ur trötta ö g o n bryta ...
Så tyst kring stränderna!
Nu glider båten mot skuggorna.
På mörk och glanslös yta jag färdas fram i dvala utan drömmar, men väcks, då vassrör prasslande sig skilja, och varsnar, vaggande på dunkla strömmar, en hvit och vän och ensam vattenlilja.
ANDERS ÖSTERLING.
Glöm ej Jubileumsfondens sparbössor!
bästa näringsmedel JPinnes på Apoteken samt hos P R O F g r a t i s o c h f r a n c o från Axel för barn och Specerihandlame.
Iiennstrand, GJCKEJE.
sjuka.
—
— » SVENSKARNES DAG » I S:T LOUIS.
Bref från Iduns korrespondent.
M IDSOMMARDAG!
Ljusblå himmel, milda sommarfläktar, grönskande hagar, blånande berg.
Majstång, blommor och dans, felans toner och sång och eko!
Och — det är mid- sommardag där, långt, långt borta i midsom- marnattssolens land!
Här är det annat!
Midsommarnatten har varit tryckande het, het, som under tropikerna, ty St. Louis är känd som Nordamerikas var- maste stad.
Själfva midsommardagens morgon har redan utvecklat eller snarare afvecklat sig i ett fruktansvärdt störtregn — svenskarnes dag börjar under de allra mulnaste omstän- digheter.
Festkommittén vrider sina händer, de sven- ska damerna sucka öfver sina hvita tyllkläd- ningar, allt är mörker och förtviflan.
Men — Gudskelof — Amerika är " the land of the contrasts! "
Sedan regnet flödat ända till klockan tolf, upphör det ändtligen, solen skiner igen och skiner med fördubblad styrka.
Vi äro åter under tropikerna.
Och fast vi längtande tänka på Sveriges milda sommarvind och gröna hagar, så äro vi lyckliga ändå, ty vår festdag kan löpa af stapeln, paraden kan börja.
Vi behöfva icke, som vi fruktat, " ställa in ".
Ingen stor friluftsfest kan i Amerika äga rum utan en " parad ".
Vår parad i St. Louis i dag blir visserligen icke så ståtlig som vi hoppats, ty Chicago har svikit oss.
Men i tåget deltaga väl ett par tusen personer, och det är vackert så.
Först kommer en bataljon af " The Jefferson guards " med sin anförare till häst.
Ingenting kan göras utan att utställnings vakten, Jefferson guards äro med.
De få traska i parader dag ut och dag in.
Utställningens egen stora, för para- der afsedda musikkår spelar svenska marscher.
Så följa studenterna.
Deras hvita mössor lysa i solen och fånga publikens stora upp- märksamhet.
I spetsen för sångarne gå doktor Berg och hr Forsell.
Så följer det kvinnliga St. Louis — d. v. s. våra svenska damer i ekipage och automobiler.
Hvita dräkter, blågula skärp, här och där en national dräkt.
Så komma barnen.
Ursprungligen var det meningen att de skulle åkt på s. k.
" floats ", stora, dekorerade lastvagnar, och att en midsom- marstång skulle vara rest på någon af dessa floats.
Men det har icke kunnat åstadkommas.
Nu åka de små i automobiler och automobiler smyckade med blågula flaggor och standar.
SOMATOSE 343 IDUN — Många af barnen äro klädda i nationaldräkter och en förtjusande liten kvartett utgöres af dalmasar och dalkullor.
Stolt tågar därpå fram " Svensk-amerikanska världsutställningssällskapet " med sin egen musikkår.
Det är detta sällskap, som haft allt besväret och alla kostnaderna för dagens fest.
" Småfolk " i St. Louis, som sålunda velat hedra Sverige på denna dag.
Deras ledare och själen i allt, hvad som gjorts här på detta område är en här bosatt svensk köpman, herr C.
A. Ekströmer, en fin svensk adelsman — hufvudmannen för sin ätt.
Han har varit alla besökande svenskars outtröttlige vän, hjälpare och rådgifvare.
Vidare komma de svenska föreningarne Scandia och Nationalföreningen, en goodtemp- larorden samt föreningar från andra städer, däribland " Wennerbergkören " från Minnea- polis.
Under flygande fanor och klingande spel tågar paraden fram på de uppblötta vägarne.
Fiamför Sveriges hus stannar tåget ett ögon- blick.
Fanorna svängas till hälsning och stu- denterna stämma upp " Vårt land. "
Stora folkmassor strömma nu till och vår lilla parad ser ut som ett jättetåg.
På trappan till Administrationsbyggnaden ha " vederbörande " tagit plats för att hälsas af tåget och hälsa detsamma igen.
" Vederbörande " äro president Francis, fest- kommitténs ordförande grossh.
Ekströmer, vår kommissarie d:r Lagerstedt och sekreterare herr Ernst Lundblad, medlemmar af byggnadskom- mittén, däribland mr Ch.
W.
Kohlsaat — lika populär här ute som hemma i Stockholm — samt " meine Wenigkeit ".
Där synas också åtskilliga medlemmar af den svensk-ameri- kanska och svenska pressen.
Paraden går förbi och vi svänga våra hattar och hurra.
Alla strömma nu till den stora " Festival Hall ", som i ett nu är fylld till sista plats.
Här börjar nu en serie tal, interfoli- erade med student- sång, orgelspel och ett solonummer på svenska af en ung amerikansk dam.
Dagstidningarne ha säkerligen redan re- fererat de många och långa talen — jag skall därför förbigå dem och blott näm- na, att en mängd te- legram från svenska Erkändt ^ I Ml Brud- &amp; Bröllops-1 sidentyger, i hvitt, svart o c h kulört, sista nyheter i i ouppnådt Sändes I PARAD tull- &amp; portofritt direkt till privata.
§ = Schweizer &amp; Go, Luzern S 5, (Schweiz).
Sidentygs-Export.
— Kungl.
Hoflev.
städer, korporationer och enskilda upplästes- Främst bland dem två telegram från konungen, ett till d:r Lagerstedt och ett till herr Ek- strömer.
Under publikens oändliga jubel lästes dessa och beslöts afsändandet af ett svarstelegram.
Studenterna sjöngo kungssången och hela pu- bliken afhörde den stående.
Det var stämning öfver hela denna svenska fest, denna " Svenskarnes dag " — svensk fest- stämnings bästa märken.
Slut- och glanspunkten blef Lundastudenter- nas konsert på aftonen i Music Hall nere i staden.
Huset fylldt till sista plats.
" Hela Sverige " och dessutom " hela St. Louis " var där.
Behöfver jag säga att jublet var stort?
Herr Forsell sjöng " Du gamla, du friska " som knappast Lunkan någonsin gjort det, och den- amerikanska entusiasmen var stormande.
" Svenskarnes dag " i S:t Louis blef sålunda en glädje för oss alla, som kommit dit för att vara med, och en heder för den svenska koloni i St. Louis, som anordnat densamma.
I DET GRÖNA GRÄSET.
ETT B I S K R A - MINNE A F A N N A M. ROOS.
D ET ÄR ett förunderligt faktum detta: att man kan väl hemma i Sverige gå och längta till orangeskogar och tråna till palm- lunder, men man har inte många dagar varit därute bland palmerna och orangerna, förr- än man blir alldeles hänryckt, ifall man råkar på en plats, som en liten smula påmin- ner om svensk natur, och strax blir benägen att anse denna vrå för det allra mest förtju- sande i det främmande landet.
Vi voro alla — vi som till- hörde 1903 års lilla svenska koloni i Biskra — starkt fängslade af den underbara LOUIS.
FÖRBI SVERIGES HUS.
UTSTÄLLNINGSSÄLLSKAPET.
urval från 90 ö r e till kr.
13 pr mtr.
= Profver o m g å e n d e franko.
F R Å N S V E N S K A R N E S D A G I S:T TÅGA 1904 3. bästa krafthöjningsmedel.
^ ^ = = Ökar aptiten, 1.
2.
DE SVENSKA STUDENTERNA SVENSK-AMERIKANSKA VÄRLDS- D E SVENSKA FÖRENINGARNE SCANDIA M.
FL.
i hög — grad.
Erhålles på apotek.
I D U N 1904 — 344 — IIIIMMMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII Lanolin- Sana-Tvål.
Garanterad ren, neutral, mild och öfverfet.
Bästa BarntTål!
25 öre st. G r u m m e &amp; Son Stockholm.
• ••Ill •IIIIIIIIIIIIIIIIIIIII oasens tjuskraft; vi vore hänförda öfver de höga dadelpalmernas smäckra elegans, de stora öken viddernas ton af gulddis, i fjärran blå- nande hän till något, som förvillande liknade ett aflägset haf, de sällsamt skimrande bergs- höjderna, Atlas ' sista utlöpare, som i öster be- gränsade horisonten och mot aftnarna fingo en glans af rosa och ametist.
Och ändå — när vi en dag kommo till ett jämförelsevis aflägset område af Biskras park, funno en liten gräsbevuxen äng med några unga träd och buskar här och där, var det med förtjus- ning vi utbrusto: " Nej, men detta är ju nä- stan likt Sverige! "
Den, som kommit dit direkt från norden, skulle troligen ej funnit likheten så särdeles slående.
Den gröna gräsplanen, som på ett håll begränsades af en hög hvit fästningsmur, vette å ett annat håll till den egentliga parken med dess alléer af akacia och guldmimosa; å ett tredje håll låg, på andra sidan vägen, en stor, fästningen tillhörig trädgård, från hvilken krigsmakten fick sitt behof af köksträdgårds- växter och dadlar; där sågs en hel skog af jättehöga dadelpalmer, af hvilka de utmed vä- gen buro brädlappar med orden: Défense d ' evitrer; åt den fjärde sidan såg man hän öfver den uttorkade flodbädden, bort emot ök- nen och de opalskimrande bergen.
Men i alla fall — där fanns grönt gräs på den lilla planen, präktigt grönt gräs, sådant som man sällan ser bland palmerna, och i gräset växte prästkragar och tusenskönor och maskrosor och till och med den lilla blå blomma, hvilken likt kärt barn har många namn: ögontröst och tévero- nica och ärenpris.
Och skiljande den lilla pla- nen från vägen, gick ett hemtrefligt litet dike — just lagom att ha fötterna i, när man slog sig ned i det gröna gräset.
Inte för att jag förstår hvad ett dike behöfs till i Biskra, där man aldrig ser annat vatten än det som, röf- vadt från den tynande floden — som strax därpå dör af utmattning — ledes genom hela oasen i kanaler.
Vi gingo dit ibland om rnornarna, innan solen ännu börjat bränna alltför hett; och bar- nen plockade blommor och jagade ett slags stora, svarta, högbenta skalbaggar, som, fulla af förtviflan, sökte undfly sitt öde men i jubel infångades och hemburos och sedan på något mystiskt sätt sluppo ut ur de askar, där de instängts, och kilade vettskrämda omkring och kommo oss att rusa upp och skaka klädnin- garna och gjorde på det hela taget vårt lif mera händelserikt, än hvad det annars skulle ha varit.
En dag efter lunchen beslöt jag att gå till " det gröna gräset ", som vi kallade platsen, för att skrifva bref.
Brefskrifning är en led- sam sak, och kan man förljufva den genom att sitta ute i det gröna, så bör man göra det — det är nu min åsikt.
Terrasserna hemma vid hotellet voro alltför soliga, i den egentliga parken undgick man rori S a äa?
r b t t aldrig de ihärdiga försäljare, som hukade sig ned framför en i sanden och plockade fram sina guldbroderade läderväskor, sina uppstop- pade ökenödlor och sina ofelbart lyckobrin- gande " pakmah " = händer af silfver.
Men borta vid det gröna gräset kunde man hoppas finna både skugga och fred, helst under dessa mid- dagstimmar, då infödingarna i allmänhet ta sin siesta och turisterna ej gärna gå ut för den starka solhettans skull.
Jag slog mig ned i gräset vid diket under ett ungt, hvitblommande, honungsdoftande aka- ciaträd, hvars dallrande löf spredo en lätt skugga.
Här var verkligen fridfullt!
Jag tog fram skrifmaterialier och började skrifva med portföljen stödd mot knät.
Jag hade ej suttit där fem minuter, förrän en hvit burnus skymtade nedåt flodstranden till.
En storväxt arab kom vandrande på vägen och tvärstannade, när han hunnit fram till mig.
Hans klädsel var de fattigare arabernas: en grof, hvit bomullsburnus öfver en hvit gondora, en hvit musslinsduk virad kring hufvudet och på fötterna mjuka, citrongula lädertofflor, sirade med smala röda ränder.
En stund stod araben tigande och beskådade mig och mitt förehaf- vande.
Så tog han ett långt steg tvärs öfver diket, slog sig ned i gräset bredvid mig och fortsatte att stirra.
Han hade ett rätt obehag- ligt utseende: grof va, gulhyade drag och små djupt liggande, svarta ögon med en elak blick, tyckte jag.
Hade det varit en af mina första dagar i Biskra, så hade jag antagligen blifvit betydligt rädd; nu visste jag, att araberna i allmänhet ha en hälsosam respekt för att ofreda européer, emedan den franska rättvisan ej läg- ger fingrarna emellan, när det gäller att be- straffa sådant.
En smula nervös blef jag dock.
Det gick inte bra att skrifva bref.
Jag öfver- gick till att skrifva på vykort, såsom kräfvande ett mindre mått af samlad intelligens.
Se de bara, att man tar dem lugnt, så äro de inte farliga. "
När jag nu efter en stund började känna mig besvärad af de svarta sammetsögonens ihärdiga stirrande, beslöt jag att lyda rådet och söka imponera på ynglingen genom min kallblodighet.
Jag antog — jag minns nu inte riktigt hvarför — att han inte kunde tala franska, och jag tog till mina arabiska glosor.
— Ou esmek?
frågade jag.
(Hvad heter du?)
— Abdallah, svarade han.
Jag heter Ab- dallah.
Och han log emot mig gladt och särdeles hjärtligt.
Jag begrep till min förtret, att han tog min fråga som en uppmuntrande antydan, att jag gärna ville göra hans bekantskap.
Han dröjde ej med att i sin tur fråga mig, hvad jag hette.
Jag ansåg mig ej kunna undandraga mig att ge ett svar, men jag gaf det just inte med någon älskvärd min.
Han lät sig icke be- komma utan fortsatte: — Hvar bor du?
— På Hotel Des Zibans.
— Med din man?
— Är du där ensam?
— Nej, med vänner.
— Hvad för vänner?
Ar det män?
— Nej, sade jag med stött eftertryck.
Det är damer.
— Men hvar är då din man?
— Jag har ingen man.
— Oh, utbrast Abdallah och såg högst för- vånad ut.
— Det är svårt för araber att fatta, huru européerna kunna tillåta sina kvinnor att gå ut ensamma, men i synnerhet finna de det oerhördt, om det är en ogift kvinna.
— Abdallah satt och funderade en stund.
Därpå visade han alla sina hvita tänder i ett Plötsligt varseblir jag en stor senig, svart- leende, som tydligen var afsedt att vara bedå- brun hand, som sträckes ut emot mig.
— rande, och frågade med mild röst: Hjärtat flög upp i halsgropen, det nekar jag — Får jag komma och hälsa på dig på inte till.
Men i nästa ögonblick märkte jag hotellet?
hvad som var afsikten — en myra kröp på — Nej, det får du visst inte, svarade jag min klädning — en af det slags mycket stora förtörnad och dök beslutsamt ned i mina vy- myror, som finnes i Biskra, tämligen lika dem kort.
vi ha här hemma, utom att de lyfta bakdelen Abdallah teg åter en stund.
Så syntes ännu i vädret på ett något opassande sätt den en hvit burnus ned åt flodstranden till.
En svarta handen grep myran och slungade den svartskäggig, medelålders arab vek in på vägen.
långt bort; därpå lade sig mannen åter ned i Han stannade ett stycke ifrån oss, stod ett en halfliggande ställning och återtog sitt be- par ögonblick och betraktade oss skarpt och grundande stirrande.
Jag återgick till min slog sig därpå ned vid vägkanten i skuggan skrifning.
Men allt emellanåt kom den stora, af en jättecypress, som stod på post vid hörnet svartbruna handen åter sträckande sig fram af " Jardin militaire ".
Så ropade han något öfver min ljusa klädningskjol, grep en myra, till Abdallah.
Denne svarade, och de kommo • som spatserade där, - och förpassade bort den.
i ett samtal, som snart nog af tonen att döma Jag tycker just inte om myror, i synnerhet öfvergick till en tvist.
Jag uppfångade orden: inte när de krypa på mig, och jag var sålunda " Menhab rasjel " (hon har ingen man), hvilket ej egentligen missbelåten med den frivilliga tycktes antyda, att de talade om mig.
Men vakttjänst, som den långe araben åtagit sig.
hvad de för öfrigt sade uppfattade jag inte.
Men det gick verkligen icke att skrifva.
Inte Rösterna blefvo allt högljuddare och vredare.
ens vykort!
Efter en halftimme reste jag på Så tystnade de med ens.
Ett par minuter mig, sade ett kort Bixlemah (farväl) och därefter reste sig Abdallah och gick, till min gick hem.
stora belåtenhet.
Strax därpå reste sig den svartskäggige, kom Följande dag gick jag åter till det gröna gräset för att skrifva bref.
Jag hade ej hunnit fram och stannade framför mig.
skrifva en half sida, då en arab kom vandrande.
Han tilltalade mig på franska: Han stannade och stirrade på mig, så sjönk — Goddag.
Hvad gör du?
han plötsligt ned och satte sig på huk midt — Jag skrifver bref.
emot mig.
Den svartskäggige teg ett ögonblick.
Så Det är ändå en lättnad, att han håller sig sade han: — Den där araben, du talade vid nyss, är på andra sidan diket, tänkte jag.
För öfrigt såg han beskedligare ut än gårdagens myr- ingen god människa!
jägare.
Han tycktes helt ung, hade stora, — Jaså, sade jag.
Jag hade inte gjort svarta, sammetsliknande ögon och såg på det mig några öfversvinneliga föreställningar be- hela bra ut.
träffande Abdallahs dygd och bar därför med Då jag dagen förut kommit hem till mina stort jämnmod underrättelsen.
vänner och berättat om min störda brefskrif- (Forts.) ning, hade de sagt: " Du skulle ha talat till honom, så hade du se ' n känt dig mindre nervös.
C E R E B O S S A L T: S t ä r k e r födan.
IDUN 1904 — 345 — EN UTSTÄLLNING-, SOM B O R SES.
Marstrandsbref till Idun.
B LAND de lockelser, som detta års sommarsäsong erbjuda turisten inom vårt land, är alldeles säkert den nu som bäst pågående nordiska fiskeriutställningen i Marstrand en af de allra förnämsta.
Denna utställ- ning äger nämligen, trots sin karaktär af specialutställ- ning, förmåga att intressera långt utom fackmännens krets.
Härtill medverka i utomordentlig grad de rent " lokale Forhold ".
Sällan, om ens någonsin, har väl én utställning blifvit så pittoreskt förlagd som denna, åt hvilken upplåtits södra delen af Carlstens minnesrika fästning, majestätiskt tronande på toppen af den Mar- strandska klippön.
Redan entrén är imposant nog.
Sedan utanverken " tagits ", tåga vi på vindbrygga öfver en verklig, vatten- fylld vallgraf samt vidare genom den stämningsrika, af Carl XI uppförda kungsporten in på utställningsområ- det, där vi ytterligare ha att passera en tillfälligt upp- förd, verkligen ganska smakfull hufvudentré, innan vi nå den del af den rymliga borggården, som utgör själfva utställningsplatsen.
Ett mera storartadt läge för en friluftsexposttion än detta, hägnadt som det är af de vördnadsvärda gamla fästningsmurarne och svalkadt af de friska vindarne från hafvet, får man leta efter.
Inomhus-afdelningen har erhållit mycket ändamåls- enliga lokaler uti den forna kasernbyggnaden i borg- gårdens fond, dar två våningar med inalles 30 rum apterats för utställningen.
Äfven här saknar man den traditionella utställningshettan och mötes i stället af en angenäm svalka.
Är vandringen genom expositionen således långt mindre besvärlig än vanligt, så är det dock icke mer än mänskligt att ni blir trött och be- höfver rekreation.
Ni har då att välja emellan att upp- för en pittoresk gammal hvalftrappa begifva er till restaurationen på den höga fästningsvallen, där ni njuter MARSTRAND.
FISKERIUTSTÄLLNINGEN I UTSTÄLLNINGSOMRÅDET GENOM DEN GAMLA KUNGSPORTEN.
LANDSHÖFDING LAGERBRING 5.
1. enär vi på detta tillverkningsområde stått tillbaka för våra grannar.
Som väggdekoration är den förmodligen ganska enastående, men därför ej mindre lämplig just här.
Borggårdens andra långsida upptages så godt som helt och hållet af den stora motorpaviljongen, kring hvilken fackmännens hufvudintresse koncentrerat sig, ty här bjudas de flesta nyheterna.
Motorindustrien är ju stadd uti den mest rastlösa utveckling, och man märker, såväl här som bland de uti södra hamnen ut- ställda motorfiskebåtarne, att denna jämförelsevis nya kraft redan är på god väg att på allvar eröfra fiskare- nas färdvägar öfver hafven.
Bland de danska fiska- rena torde motorbåtarne redan vara ganska allmänna.
Nabolandet på hinsidan Sundet synes i detta stycke, såsom uti åtskilliga andra, vara för oss ett föregångs- land.
Rättvisligen skall dock erkännas, att den svenska motorutställningen är i högsta grad respektabel samt pekar mot en ganska lofvande framtid.
Den kanske förnämsta nyheten inom motorafdelningen, en sinnrik anordning för att slå back, hvilket man annars icke kan i vanlig mening med motorbåtar, är emellertid från Stockholmsfirma.
Men i afseende på den direkt för fiskerinäringen afsedda fotogenmotortypen af lättskött art ligga danskarne obestridligen öfver.
Det har tydli- HUFVUDENTRÉN SAMT KOMMENDANTSHUSET, ÖPPNADE UTSTÄLLNINGEN.
EN M O T O R S 3.
DEN S T O R A 4.
DIREKTÖR SILLVADEN.
C.
O.
INFÖRANDE I MOTORSPAVILJONGEN.
eder förfriskning, medan blicken genom de stora kanon- gluggarne irrar ut öfver det blå, solglittrande hafvet, eller att bestiga det stolta fästningstornet, hvarifrån erbjuder sig den härligaste, mest vidsträckta utsikt öfver hafvet och kringliggande skärgård.
För visso, en mera hänförande placerad utställning har icke funnits.
Men ni bör därför ingalunda tro att de förtjusande lokaliteterna undanskymma själfva expo- sitionen.
För ingen del, denna äger äfven i och för sig mycket stort intresse.
Och det bästa af allt: det hela är af den lyckligaste samverkan, hvartill äfven bidrager den visserligen enkla, men med obestridlig smak verkställda monteringen.
Låtom oss aflägga ett besök på den vackra utställ- ningen!
Var viss om att den förtjänar ett sådant!
Inkommen på borggården, kan ni icke undgå att genast frapperas af den väldiga bruna nätmassa, som täcker nära nog hela fästningsmuren till vänster.
Ni tror naturligtvis att det är en samling utaf många nät, men det är en enda snörpvad för sillfiske, icke mindre än 440 meter lång och 80 meter djup samt af den typ, som ganska allmänt användes på Bohuskusten.
Vaden är af svensk fabrikation, hvilket särskildt bör betonas, 6.
WilH.
Hufvudaffär: S T O C K H O L M.
M a l m torgsgatan.
Egen Förbandsfabrik.
Borsyrebomull, Charpi bomull, Järnkloridbomull, Karbolsyrebomull, Salicylsyrebomull.
Borsyregas, Karbolsyregas, Kemiskt ren gas, Salicylsyregas, Lint — Borlint o. s.
Första Förbandet.
(D:r] ahlheims) Ny illustrerad priskurant franko på begäran.
fiskredskapen.
Redan utomhus möta vi, utom den stora sill vaden, ryssjor, af betydande dimensioner.
Men vi stiga in och passera helt hastigt den undre våningen, hvilken egentligen blott äger intresse för dem, som äro direkt lierade med fiskerinäringen.
Men i den öfre ut- ställes mycket, som bör kunna intressera en och hvar.
Framför allt dröja besökarne uti den danska kollektiv- utställningen, anordnad i fyra rum, samt erbjudande det mest rikhaltiga och ypperliga åskådningsmateriel åt den, som vill bilda sig en föreställning om den höga ståndpunkt, som det danska fisket intager.
Äfven norrmännen bjuda på en kollektivutställning, visserligen blott upptagande ett enda rum, men likväl rymmande mycket af stort intresse, hvilket kanske i främsta rum- met gäller de utställda fiskebåtsmodellerna.
Det skulle naturligen föra oss alldeles för långt att uti detalj genomgå allt, hvad de 30 utställningsrummen bjuda på: TILL ADMINISTRATIONSBYGGNAD.
TILL VÄNSTER 2.
ENTRÉN TILL GILLBLADSKA FLAGGPAVILJONGEN, FRÅN HVILKEN » VIKINGEN », DANSK FISKMOTORBÅT.
gen tidigare blifvit " modärnt,, bland de danska än bland de svenska fiskarena att tillgodogöra sig motor- kraften.
De däckade fiskebåtar, som förses med motor, aflägga därför icke seglen, utan behålla dessa såsom reserv och " hjälpmaskin ", hvadan icke deras utseende, men väl oväsendet och lukten röja dem, ty dessa fiske- båtarnes fotogenmotorer äro, ännu åtminstone, rent formidabla i sistnämnda två stycken.
Motorerna spela, såsom redan framhållits, första fiolen och det är att förmoda, att utställningen på detta område skall utföra en befruktande roll, men vi få icke glömma allt annat sevärdt för dessa ultramodärna " helvetesmaskiner ", såsom en gammal konkurrensfruk- tande skärgårdskapten behagade titulera dem.
Moto- rerna vare ära, de ha framtiden för sig!
Ty det gäller i våra dagar mer än någonsin att tid är pengar.
På borggården ha vi äfven sådant som kan intres- sera husmodern: ett helt fyrtorn uppfördt af konserv- burkar samt stora tunnor saltad sill.
Finare fiskkon- server finnas äfven, men utställningen är icke anlagd på fiskets produkter, hvilka här endast utgöra en bisak.
En hufvudroll spelas däremot helt naturligt utaf 5 Bomullsbindor Borsyregasbindor Flanellbindor Gasbindor Gipsbindor Hastbindor Idealbindor Kambrikbindor Karbolsyregasbindor Linnebindor Trikåbindor SOM A P T E R A T S VERNERS M O T O R B Å T Becker, Kungl.
Hofleverantör.
OTTO SOM T O G F Ö R S T A PRISET I K I E L.
SVENSSON F O T O.
fiskredskap af alla slag och materiel till dylika, segel och tågvirke, båtmodeller och fartygsmateriel, oljekläder och sjöstöflar, lan tärnor och strålkastare för fotogen, acetylen och elektricitet, samaritlådor, fyrväsendet och navigationen rörande saker m. m., m. m.
I mångt och mycket är nog utställningen lärorik för oss, ty det måste medges, att både danskar och norrmän stå mycket högt, särskildt i afseende på båt- typernas och fiskredskapens fulländning.
Ligga vi under i åtskilligt, så gifves det dock andra områden, där vi med afgjord framgång upptaga täflingen.
Beklagas måste emellertid att vi icke förmått åstadkomma en kollektivutställning, motsvarande den danska eller åt- minstone den norska uti omfång.
Det förefaller, som om vårt fiskerimuseum här borde haft en uppgift att fylla.
I spetsen för utställningen stå praktiska män, och den skall helt säkert blifva till verklig nytta för dem, som den närmast rör.
Till de två kongresser, som hållas i samband med expositionen, väntas tusentals fiskare från de tre nordiska länderna; hvar och en af dem skall säkerligen här ha något att iakttaga och lära.
IDUN 1904 — 346 — Utom den rent fackliga uppgiften har väl denna utställning äfven en an- nan, den att utgöra ett led uti det för- brödringsarbete, som för närvarande med så god framgång pågår uti de nordiska länderna.
Denna uppgift är på ett vackert sätt symboliserad uti de talrika flaggdekorationerna, där de tre länder- nas färger lysa uti broderlig förening.
Att de nu mötas till fredlig täflan just på den mark, där de fordom samman- stötte med hat i sinnet, däri kan ju också inläggas en symbolisk betydelse.
lämnar han många vänner.
Under de senaste åren har han lefvat stilla och tillbakadraget på sin gård Gja2vran i K AMMARRÅDET EMIL JONAS, den kände tyske skriftställaren, som till sitt modersmål på ett talangfullt sätt öfverflyttat åtskilligt af den svenska litteraturens alster, däribland Oscar Fred- riks dikter, fyller i dag 80 år.
Den vördade gamle bor jämte sin maka i Berlin och är fortfarande vid god vigör.
V JONAS BRAG.
DEN NYA RIKSBANKSBYGGNADEN A HELGEANDSHOLMEN, SEDD FRAN VASABRON.
A. BLOMBERG FOTO.
UR DAGSKRONIKAN.
O LE ANTON QVAM.
f. Häromda- gen bräkte telegrafen bud från Sten- kjser i Norge att förutvarande statsmi- nistern i Stockholm Qvam aflidit därstä- des.
Ole Anton Qvam var född i Molde 1834 och har under de senaste decen- nierna spelat en mycket bemärkt roll både som ämbetsman, jurist och poli- tiker.
Autoriserad höjesteretsadvokat 1867, utnämndes han 1885 till soren- skriver i Guldalen och 1889 till lagman i Frostathings lagdöme.
Sedan 1874 har han varit ledamot af stortinget, med undantag af de år, då han tillhört rege- ringen och under tiden haft plats i vik- tiga utskott samt varit president än i lag- STATSRÅDET O. A. QVAM.
tinget, än i odelstinget.
I regeringen inträdde Qvam första gången 1891, då den Steenskä ministä- ren bildades.
Under de två år denna ministär satt vid makten, var han dess justitieminister.
Samma plats fick han i den nya Steenska ministären af 1898 och då denna på våren 1902 rekonstruerades till ministären Blehr, förflyt- tades han som statsmi- nister i Stockholm, där han kvarstannade till mi- nistärens fall hösten 1903.
Som politiker var Qvam utpräglad radikal vänster- man, som under kamp- åren på 1880-och 90-talen tog liflig del i vänsterns aggressiva dagordningspo- litik.
Själf en af stiftarna af Norges vänsterförening, hvars ordförande han flere år var, hörde han allt- igenom till de ledände per- sonligheterna inom den norska vänstern, af hvars nationalistiska åskådning han vardjuptgenomträngd.
Personligen en älskvärd och vinnande man, efter- ÄSTERBOTTENS nye landshöfding.
Till landshöfding i Västerbottens- län har i dessa dagar utnämts öfverdirek- tören i patent- och registreringsverket H.
T. Biörklund.
Landshöfding Biörklund är född i Stockholm och 55 år gammal.
Efter af- slutade studier blef han vice häradshöf- ding år 1876, kanslist i arméförvalt- ningen året därpå, amanuens därstädes 1879, notarie i riksdagens första kam- mare 1881 — 1886, kamrerare och sekre- terare i generalpoststyrelsen, byråchef därstädes 1889 samt öfverdirektör och chef för patent- och registreringsverket.
S EMIL JONAS T. BIORKLUND VERIGES RIKSBANK.
Det yttre af den nya riksbanksbyggnaden å Hel- geandsholmen närmar sig nu sin full- bordan.
Den vy af det massiva penning- palatset, vi meddela i dagsnumret, är tagen från Vasabron och åskådliggör, hur tungt de båda riksbyggnadskolos- serna resa sig från den lilla holmen, bortskymmande det mesta af den vackra slottsfasaden.
1ZRIGET.
Port Arthur håller ännu stånd mot japanernas anfall, men den starka fästningen omslutes.
mer och mer af de gula truppstyrkorna.
Under tiden drabba de fientliga härarne samman här och hvar med växlan- de krigslycka.
Namnen Nantshang och Vafango ha i krigstele- grammen nämnts i sam- band med våldsamma drabbningar, och nu se- nast bringar den elek- triska gnistan budskapet att general Oku efter en hård strid besatt Kaiping.
De bilder vi i återge framställa bland annat en scen från Jalu- flodens öfvergång, hvar- vid japanerna sökte skyd- da sina trupper med ma- skerade haubitzerkanoner.
En annan bild återger ryssarne vid Nantschang, då de, efter japanernas tredje anfall, från krönet af sina jordskansar betrak- ta, hur deras eld totalt ned- mejat de anfallande.
Äf- KRIGET.
1.
AMIRAL KAMIMURA.
2.
JAPANERNAS MASKERADE HAUBITZER UNDER ÖFVERGÅNGEN AF JALUFLODEN.
3.
RYSSARNE VID NANTSCHANG BESKÅDA VERKNINGARNA AF SIN ELD MOT JAPANERNA.
4.
RYSK BIVACK.
POPEN JÄMTE RYSKA SOLDATER SJUNGA BÖNER AFTONEN EFTER SLAGET VID VAFANGO.
347 PRINS EUGENS N Y A T A F L A ven meddeias ett porträtt af amiral Kamimura, som söker uppspåra, ehuru ännu utan framgång, den mys- tiska Vladivostokeskadern.
C R Ä N LANDTBRUKS- och industriutställningen i Vis- ' by, som öppnades sistlidne fredag och genom sin ganska stora omväxling af alster på agrikulturens och industriens områden vittnar om, att den minnesrika öns nuvarande befolkning följer med sin tid, meddela vi några bilder, tagna på utställningens första dag.
I NORRA LATINLAROVERKETS IDUN 1904 HÖGTIDSSAL.
HOFFOTOGRAF Vi meddela i dagsnumret ett par bilder från den hemska katastrofen, utvisande dels " Norges " sista kamp med vågorna i stormen, under det en af rädd- ningsbåtarne sättes ut, dels den engelska travlaren " Salvia ", som kom en del af de förolyckade till undsättning.
F RÅN PRÄSTMÖTET i Hernösand, hvari del- togo cirka 200 af Hernösands och Luleå stifts präster, meddela vi i dagsnumret en gruppbild, tagen framför biskopshuset i nämn- da stad.
I midten af den andliga skaran sitta biskoparne Johansson och Bergqvist.
D EN FRUKTANSVÄRDA sjöolyckan i Atlanten, då danske emigrantångaren " Norge " med 800 emigranter ombord grund- stötte på Rockallklippan norr om Skottland och efter tio minuter sjönk till botten, hvar- vid flere hundra människolif spilldes, har gifvetvis smärtsamt berört såväl Europa som Amerika, men företrädesvis de nordiska ländernas befolkning.
LANDTBRUKS- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I VISBY.
TJUJRARNE OCH HÄSTARNE UPPVISAS.
1.
4.
LANDSHÖFDING VALL UTSTÄLLNMGSFÄLTET.
FÖRKLARAR 5.
A.
BLOMBERG FOTO.
P R I N S EUGENS N Y A S K O L T A F L A.
S TOCKHOLMS NORRA latinläroverk har ånyo hugnats med en dyrbar konstnärlig gåfva från prins Eugens fina, mjuka pensel.
Det är denna gång läroverkets högtidssal, som i sitt nyktra rum fått mottaga den välkommen inva- sionen af en konstnärs skönhetsmättade tankar, omsatta i subtila färgtoner.
Taflan, som har sin plats i salens fondabsid, återger ett äktsvenskt land- skap, ett stycke af vår i all sin enkel- het oförlikneligt vackra skärgård en solig sommardag med lätt disig luft, som gör alla konturer mjuka och samman- smältande.
Genom benäget tillmötesgående af den furstlige konstnären har Idun satts i tillfälle att taga den bild af taflan, som här återgifves.
UTSTÄLLNINGEN KREATURSSTALLARNE.
ÖPPNAD.
2 O.
3.
K.
A.
G Ä R D S TEN DE FOTO.
PRISBELÖNTA
IDUN 1904 — 348 — P A S K U G G S I D A N.
SKISS F Ö R I D U N AF N E L L A K O E E - VALL.
vår litteratur med långa skildringar om sina erfarenheter.
Nu var hon ingen- ting alls, bara sin mosters s. k. foster- dotter, men i själfva verket — hennes sista piga.
1V / IED TUNGA steg, nedböjd, liksom bruten, vandrade hon fram öfver åsen, där man sommartiden hade den mest hänförande utsikt öfver den nedan- för liggande ådalen.
Tjänstfolket har pretentioner i våra dagar.
Med Tina var det något helt annat.
Hon, som var upptagen af nåd och barmhärtighet, henne behöfde man då inte taga någon hänsyn till.
Man gjorde det inte heller, och där- för gick den af naturen gladlynta flickan alltid tyst och sluten.
Men ärlig och trofast var hon då, och alla visste, att hon förr skulle tåla både hugg och slag, än hon skulle förråda en hemlighet.
Och just dessa små förtroenden, detta att Tina, obetydlig som hon visste sig vara, i alla fall fick deltaga i andras sorger och fröjder, fick de- la med sig af allt det var- ma, som låg och glödde inom henne, fick trösta de sorgsna, jubla med de glada, just detta gaf hen- nes vakna tankevärld en smula näring.
Denna skulle förmodligen annars stelnat och dött under den känslo- lösa mosterns järnhårda spira — — — Det var en dag i början af maj.
Vå- ren hade kommit tidigt, men en veckas häftigt snöfall och skarpa frostnätter hade förstört den späda brodden och de svällande knopparna.
Nu hade vä- dret slagit om igen.
Snön var försvun- nen, luften mild och ren, och det solglitter öfver de gråhvita vångarna där borta i fjärran.
Stigen, där flickan gick, var brant, lerig och hal, och hon stannade emellan- åt för att draga djupt ef- ter andan.
Då och då skakades den magra ge- stalten af häftiga hostan- fall.
Då hon hunnit åsens högsta topp, stannade hon just där den stupade brant mot ån, slog armarna kring en knotig pil och grät bittert — Torpet hade ett ovan- ligt täckt läge.
På slutt- ningen af själfva åsen låg Tina från Torpet var den stora kringbyggda går- ful — så ful, att man den med sina röda knutar gärna tog henne som ex- och hvita fönsterbågar.
empel, när det gällde att framställa något riktigt af- Framför boningshuset EMIGRANTANGAREN » N O R G E S » FÖROLYCKANDE.
1.
DEN A N D R A R Ä D D N I N G S B Å T E N U T S A T T E S F R A N skräckande i den vägen.
låg den vidlyftiga, vackert DEN SJUNKANDE Å N G A R E N.
2.
T R A V L A R E N » S A L V I A » R Ä D D A R S K E P P S B R U T N A.
3.
P Å SALVIAS D Ä C K.
Kroppen var liten och anlagda trädgården, som i satt, klumpig och tung- flere terrasser sluttade ned rodd.
Det gråa, färglösa ansiktet hade ingenting, som mot ån, just där denna forsade strid och bred och dagsfirande, men i handel och vandel var det inte så kunde fängsla betraktaren, om man undantager ett par hade ett af sina vackraste vattenfall, Längre ned, då värst noga, om rättvisan blef en smula snedvriden, sömniga, nötbruna ögon, hvilka ibland kunde lysa upp den störtat utför ett par väldiga klippblock, flöt den eller om man gick vid sidan af sanningen.
Men nitisk och bli riktigt varma och trofasta.
Men som detta hände lugn och stilla genom blommande ängar och frodiga var hon i sin gudsfruktan, så nitisk, att hon ansåg ytterst sällan, var det inte många, som visste om sädesfält.
allt, som ej stod skrifvet i bibeln, psalmboken eller det, och därför var Tina med sitt röda, tofviga hår Luthers postilla för djäfvulens snaror, med hvilka han Mor på Torpet var ingen beundrare af naturscene- visst inte hållen för någon ögonfägnad.
ville fånga människors barn.
rier, men hon var ett utmärkt födgeni.
Hon visste, att Flickan, som nu stod ensam på åsen, var född och det fanns en hel del stolligt folk, som med större för- Det lilla bibliotek, som Tina förde med sig till fostrad i ett förmöget allmogehem.
Fadern spelade tjusning betraktade ett sumpigt ängskärr, när det, som Torpet, blef ögonblickligen offradt åt lågorna.
Det och drack, och när han dog, fanns ej en fotsbredd här, låg omgärdadt af skogar och höjder, än det betrak- dröjde heller inte länge, innan den sträfva mostern med kvar af den ärfda gården.
Modern, hvars hälsa var tade hennes frodiga betland.
Här var ju allt hvad en sin trälkristendom gjort den stackars känsliga flickan bruten, följde snart maken, och dottern, som då var dylik människa kunde önska i den vägen.
Ofvanför — - rädd för Gud.
tretton år, stod jämte en femårig bror ensam i världen.
Torpet högt uppe pä åsen stod furuskogen mörk och Sedan Tina blifvit äldre, hade det ju småningom tät, under det ådalen, hvilken man kunde följa med Tina hade flinka fingrar.
Hon kunde, trots sin ung- klarnat inom henne.
Men den underliga skräcken låg ögat långt söderut, där den milsvida skogen tog vid, dom, väfva den präktigaste rödlakan och sy hålsöm i alla fall kvar, pinade henne så, att hon midt under var kantad med täcka björkdungai och lummiga bok- och broderier lika bra som själfvaste länsmansfrun.
sina oskyldigaste drömmar kunde känna sig slagen af skogar.
Flickan skulle därför haft lätt nog att få något slags samvetet, tro sig gå onda vägar, därför att hon tog anställning ute i bygden, där man kände henne.
tankarna från arbetet och från — nämnaren därofvan.
Allt detta uppfattade mor på Torpet med sitt prak- tiska sinne, så fort hon blifvit bofast i gården.
Hon Tina var på grund af sitt stillsamma väsen afhållen Men — i den andra delen af den stora socknen hade också snart räknat ut förmånerna i kronor och af de flesta.
Hon var äfven allas förtrogna.
Redan bodde Tinas moster.
Hon var hustru till en af för- ören.
Halfva boningshuset inreddes fint och solidt och då hon var femton år, kom den nittonåriga kusinen samlingens stöttepinnar och följaktligen själf den högst genom annonsering skaffades inackordenter under som- och lutade sin mjuka kind mot Tinas sträfva hår.
Och uppsatta morän i byn.
Inte ginge det an att en af marmånaderna i den fridfullt och idylliskt belägna så talade hon om, hur han såg ut, hvad han hade sagt, hennes syskonbarn komme ut på bygden som tjänste- bondgården.
när hon trodde hon skulle få råka honom härnäst o. s. v. hjon.
Nej, den skammen skulle hon aldrig kunna bära.
Tina hörde tåligt på, hörde med en förstående glimt i Så kom Tina till Torpet — ett egendomligt namn Det var gärna en eller annan förläst herre, som de matta ögonen.
Så kommo de, den ena efter den för byns största och rikaste gård — lille Erik, bror jäktade sig trött därute på lifvets allfarväg, och som andra, från mosterns trettiofemåriga trotjänarinna ända hennes, hade kommit dit redan under moderns sjuk- icke tålde bullret vid de stora badorterna, utan här i till pastorns lilla Lisen, som bara var sjutton år, men dom.
Tungt var det för Tina och tungt hade det varit den tysta, fria naturen sökte stillhet och ro.
som i alla fall hade träffat " den rätte " på sista karne- alla dessa år, som nu rullat förbi.
Värst var det likväl, Så kom han i huset.
Han titulerades doktor, var valen i Lund.
när Erik, trotsande mostern, stötte oket från skuldran högväxt, en smula gänglig och såg för öfrigt nervös och reste till Amerika.
Det tog Tina hårdt, ty Erik och lidande ut.
Han var inte ung längre.
Håret hade Tinas lifliga fantasi tvinnade af alla dessa brokiga var ju den ende i världen, som någonsin älskat och börjat gråna vid tinningarna Han hade ett par stora trådar en underlig, förvirrad härfva.
Af alla dessa förstått henne.
barnafromma ögon, lugna och lidelsefria, nästan kalla.
känslostämningar och drömmar, sorger och fröjder, Munnen under den yfviga mustaschen var däremot vek verkliga eller inbillade, gjorde Tina en värld för sig.
Bokstafligen taladt hade de båda syskonen aldrig och känslig, så känslig, att läpparna darrade vid den Hade hon varit ett snille, skulle hon förmodligen riktat lidit någon nöd i det förmögna hemmet.
Men Tina minsta lilla sinnesrörelse.
hade en brinnande läs- Något som bildade en un- lust, ett inneboende begär derlig motsats till den efter vetande, som ibland lugna, kyliga blicken.
höll på att göra henne Tina, till hvars ålig- kroppsligt sjuk.
Här var ganden det hörde att pas- hon likväl klafbunden och sa upp och ordna för som- fick aldrig med mosterns margästerna, fäste till en medgifvande läsa en tid- början ingen uppmärk- skrift, ännu mindre en samhet vid den tystlåtne bok, vore den än förordad doktorn.
Allt hvad hon af själfvaste kyrkoherden.
hört angående honom själf, Af naturen och äfven var det, att han skulle af öfvertygelse varmt re- vara vådligt lärd, hemligt ligiös, hade Tina redan förlofvad och mycket rik, från barndomen af en saker, som hon inte alls begåfvad, gudfruktig mor fäste sig vid.
Han före- lärt sig skilja agnarna från föll henne i öfrigt lika in- hvetet.
Mostern däremot tresselös som alla de an- var trångsynt och in- dra, hvilka kommit och skränkt och hennes vyer gått under alla de år, hon sträckte sig knappast öf- vistats i mosterns hus.
ver ladugårdstaket.
Gud- fruktig i ordets bokstafliga Så gingo dagar och mening, höll hon strängt veckor, och det började re- PRÄSTMÖTET I HERNÖSAND.
I MIDTEN B I S K O P A R N E JOHANSSON O C H B E R G Q V I S T.
K.
W A LLIN F O T O.
på husandakt och sön- dan lida bortåt höstsidan, Använd J A N S S O N &amp; C:os KORSETTER modell INGEBORG sista pariserfacon, finnes i alla finare manufakturaffärer i Sverige.
Filialer: Stockholm, Götetorg, Malmö, Helsingborg
— 349 — när församlingens kyrkoherde en dag gjorde besök i Torpet.
Han och den lärde främlingen kommo efter en stund och satte sig hos Tina, där hon satt och knypp- lade i lusthuset.
Efter några alldagliga fraser kom herrarnes samtal in på de religiösa spörsmålen för dagen.
Tina hörde på, hörde med alla sinnen.
Sär- skildt doktorns uppfattning af religionens sanningar gjorde ett underligt intryck på henne.
Det var ju samme kärleksfulle fader, han talade om, densamme allt förlåtande medlare, som modern lärt henne älska, älska af egen fri vilja och inte af träl- bunden skräck eller af fasa för hämnden, som väntade.
Efter den dagen ertappade sig Tina ofta med den tanken: se där en människa, som skulle förstå mig.
Hon hade gärna velat framlägga sina tvifvel för hans granskande blick, men hon vågade ej.
Hon var allt för blyg och sluten, och dessutom tyckte hon, att klyftan dem emellan var alltför stor.
Men, tänkte Tina, är det Guds vilja, att jag skall få klarhet, så får jag den nog antingen genom denne främling eller genom någon annan.
Så var det blott ett par veckor kvar af doktorns vistelse i huset.
Tina satt en eftermiddag på gung- brädet i trädgården och sydde, när doktorn kom fram till henne.
" Säg, fröken Tina, hvem har gjort den här?
Han höll framför henne en blyertsteckning, ett litet utkast, föreställande en bräcklig bondgård med ett par knotiga pilträd, i hvilka några rufsiga kråkor tagit plats.
De senare hade ögon så talande, så hemskt mänskliga, att det nästan gjorde betraktaren rädd.
Öfver det hela hvälfde sig en molntyngd himmel, och långt i fjärran remnade de mörka skyarna af hvassa blixtar.
i 2 Tinas gråbleka kind fick en lätt skiftning i rödt, och rösten darrade, när hon svarade: " Den har jag gjort ".
" Ni, fröken Tina — — — " Han såg på henne med en gränslös öfverraskning, som han alls icke sökte dölja.
" Ja ", svarade Tina, och färgen i det sorgsna ansiktet blef inörkare, " jag sydde det där som midtelparti på en väggbonad till fru Grei på Hjärsta ".
" Och ni har gjort utkastet efter egen fantasi, full- komligt på egen hand? "
Doktorns kyliga ögon, hvilka nu fått en smula värme, sågo med spänd väntan in i det fula flickansik- tet, som nu vändes mot honom.
" Nej, inte efter fantasien ", svarade hon leende, i det hon steg upp och gick bortåt trädgårdsgången.
" Se, där ligger det alltihop.
Det är bara kråkorna och den svarta molnväggen, som fattas.
Men den gången var det där alltihop, precis som på teckningen ".
Han hade gått fram till hennes sida och stod och såg utåt bygden.
Ja, riktigt nog, där låg det gamla rucklet med sina gråa lerväggar och röda tvärbjälkar alldeles som på teckningen, hvilken äfven var färglagd.
" Ah, hvad det är synd om er, " det hade kommit en varm glimt i doktorns kyliga ögon — — " Så synd det är, fröken Tina, att ni skall tyna bort här i en liten enslig landtby utan det minsta lilla hopp om utveckling '.
Nu var isen bruten och doktorn kom ofta och gaf sig i samtal med Tina, och han lärde sig snart förstå, att bakom det fula skalet dolde sig ett vekt, varmt hjärta och en öppen blick för det sköna i lifvet.
Ändtligen en dag tog Tina mod till sig, och i det hon pekade på en novellsamling, som doktorn höll i handen, frågade hon: " Men säg, doktor, är det inte synd att läsa dylika saker, .eller ännu mera att skrifva dem?
Det är ju inte sant ".
Doktorn såg på henne förvånad, nästan häpen.
" Har ni läst boken, fröken? "
frågade han.
" Nej, inte den, men ett par andra af samme för- fattare.
Och jag vet, att han med sina böcker vill verka det goda och motarbeta det onda ".
" Nåå — är inte det sanning, hvasa? "
" Jo, men boken är det inte, — Bokstafligt förstås ".
" Bokstafligt — — Är det bokstafven man skall fästa sig vid, fröken?
Är det inte snarare uttrycket, själen — meningen i det skrifna ".
" Jo, det är alldeles riktigt, men doktorn förstår nog hvad jag menar ".
" Jag tror mig åtminstone göra det, fröken Tina!
Har ni aldrig läst dikten i de grekiska myterna om ynglingen, som ovillkorligen ville se sanningen ohöljd ".
" Nej, tyvärr, det är ytterst litet jag läst både af ett och annat.
Och det lilla jag läst — har jag stulit mig till ".
Doktorn log förstående.
Sedan läste han upp den lilla dikten med varmt vibrerande stämma.
" Ser ni där, fröken Tina.
Människan med all sin synd och skröplighet förmår ej se, ej fat-ta sanningen full och hel.
Den grekiske ynglingen såg den — och d o g ".
Ett par dagar senare mötte Tina doktorn utanför gården.
Han bad henne följa med nedåt stigen vid ån, ty han hade något han ville tala med henne om.
" Hör, fröken Tina ", började han, när de hunnit nedom sluttningen, " är det alldeles nödvändigt att ni skall stå kvar på samma stätta hela lifvet igenom? "
STIL!
SKÖNHET!
STYRKAI IDUN 1904 " Se på henne där och fråga sedan ", svarade Tina med ett vemodigt leende, i det hon pekade på en ung kviga, hvilken stod tjudrad på andra sidan ån, och som förgäfves slet och drog i den skramlande länken för att hinna några saftiga grässtrån, hvilka viftade och vinkade på afstånd.
" Men om hon lyckas draga sig loss eller slita den tunga kedjan ", log doktorn, som genast föll in i Tinas tankegång.
" Ja, kunde hon det, kan ni vara lugn för, att hon inte stode, där hon står ", svarade Tina skrattande.
" Nåja, det var just det, jag tänkte mig.
Och edra egna länkar, äro de verkligen så starka, att de äro omöjliga att slita i sär? "
" Ja, jag tror det nästan ", svarade Tina, och nu låg det gråt i rösten — — — " Först och främst ", tillade hon efter en stund, " är jag ju med tacksamhetens band bunden vid moster och det vackra Torpet, och det skulle därför falla sig svårt att lämna både det ena och det andra.
För det andra är det ju ingen fara för, att något sådant skall sättas i fråga ".
" Och hvarför inte? "
frågade han leende.
" Jag är fattig " — hennes ärliga ögon sågo nu öppet och frimodigt in i hans — " jag har således ingenting att kosta på mig.
Och för öfrigt har jag ju inga talanger att odla, inte ens någon särskild begåf- ning, efter hvad jag själf förstår.
Och för öfrigt är jag ju — ja, det gör detsamma, hvad jag är.
Jag är i alla fall omöjlig.
Sparfven passar inte i tranedans ".
" Nej, fröken ", nu ljöd hans stämma allvarlig och öfvertygande, " ni är inte omöjlig alls, tvärtom.
Med er fina smak och nästan konstnärliga händighet tror jag, det skall bli lätt nog för er att få något slags anställning.
Hemma i hufvudstaden skulle det kanske falla sig svårare, men jag har många bekantskaper i en af våra större städer.
Särskildt en dam med stort inflytande.
På mitt förord skall hon göra allt för er.
Och ni vill ju fara dit, säg, när jag ber er därom ".
Han såg på henne, som om begge deras välfärd berodde på det svar hon skulle gifva.
Den häpna Tina stammade slutligen ett varmt tack, men ängslades äfven för sin oförmåga att kunna till- fredsställa några fordringar i lifsförhållanden så helt olika dem, i hvilka hon växt upp.
Men han lugnade henne leende.
" Var nu bara inte orolig ", tyckte han, " vi ska nog styra allt till det bästa.
Är det något särskildt fröken önskar fråga om, så skrif till mig, så skall jag ordna det.
Det är inte farligt alls.
Ni måste i alla fall ut i lifvet.
I en större stad gifvas rika tillfällen till utveck- ling.
Föreläsningar, föreningar, aftonskolor, bibliotek m. m., m. m.
Er friska instinkt och ert vakna samvete skola be- stämdt leda er till det rätta ".
Några dagar senare reste doktorn.
Innan han for, sökte han träffa Tina ensam och sade henne vänligt och bestämdt: " Var nu inte ängslig eller orolig, fröken!
Det skall bli så bra, så bra allting ".
— — — Ärlig och trofast, som Tina var, trodde hon på doktorns ord lika fast, som om Gud själf hade sagt dem.
Hennes litliga fantasi utmålade också framtiden i lika lysande färger som de, hvilka nu lyste i sko- garna omkring Torpet.
Det var nämligen i september månad, och de fallande löfven lyste gula och röda i solskimret.
Han, som ju i hennes ögon var idealet af en man, han hade ju sagt, att hon inte var omöjlig alls.
Ja, då var det väl också sant.
Tänk, om hon skulle få deltaga i det stora, pulserande lifvet och i sin ringa mån få verka för det goda!
Tina, som tänkte och tänkte, byggde de allra fagra- ste luftslott, och för hvar dag, som gick, blefvo tin- narna högre, och hon trodde sig bara behöfva uttala ett: " Sesam, öppna dig! "
och all världens härlighet skulle ligga framför hennes fötter.
Och bror Erik, det gick honom ju så väl i det främmande landet.
Tänk, om äfven hon, den stackars fula Tina, gick och drog lyckan i släptåg, fastän hon aldrig förr blifvit klok på det.
Tänk, om hon skulle lyckas därute i lifvet — — — — Och om tio eller tjugo år komme kanske Erik till- baka.
Tänk, om de då kunde återköpa det gamla hemmet.
Ja, tänk, om — — — — Så kom brefvet från " den inflytelserika damen ".
Det vai vänligt.
— Hjärtligt?
Ja, kanhända.
Men på Tinas uppjagade fantasi verkade det som en af mosters torra, tröstlösa moralpredikningar.
Ett blef Tina säker om genom detta bref, som visserligen inte beröfvade henne allt hopp, men som i alla fall var något helt annat, än hon väntat sig — antingen hade hon själf misstagit sig på doktorn, eller denne på den af honom påpekade damen .. För att få visshet skref hon, som öfverenskommet var, till doktorn själf.
Så väntade hon — — — — - — Dagar blefvo veckor, veckor blefvo månader, men ingenting hördes af.
Så skref hon till en väninna, som var gift och bosatt i den ofvannämnda staden och frågade, hvad hon trodde om saken.
Det kom svar med omgående.
Bland annat stod det äfven: " Den glädje Tina får af det förordet blir nog inte stor.
Jag var uppe hos damen i fråga, och från det hållet har Tina ingenting att vänta alls — — — " Mölnlycke Möbelfabriks Utställning, såväl eleganta som enkla; allt solidt och förstklassigt utförande.
M " L i__ I lUUier Sängar, S ä n g k l ä d e r, i M a t t o r och II Gardiner.
18 Då var det som om någonting brast i det förut svaga bröstet, och Tina kände en häftig fysisk smärta.
Så kom eftertanken.
Först kände hon häftig vrede mot honom, som, hjärtlöst nog, väckt förhoppningar om en ljusare tillvaro, hvilka aldrig kunde förverkligas.
Tungt hade det nog varit förut, men hon hade lärt sig att resignera och aldrig hade hon ägnat en tanke åt att lämna Torpet, förr än Erik återkomme från Amerika.
Hon hade lidit allt, funnit sig i allt, därför att — det måste så vara.
Och nu — hon kunde inte finna sig, det kände hon.
Så föll hon äfven i förtviflan, grät och klagade, och många knotande " hvarför " gingo i dessa smärtans dagar öfver hennes läppar. '
Så reste sig stoltheten inom henne.
Om doktorn handlat på god tro eller med afsikt skämtat öfver hennes godtrogenhet, hon skulle i hvarje fall tvinga honom att ursäkta sig, tvinga honom att erkänna, det han lofvat mera, än han förmådde hålla.
Som bildad man måste han ju göra det gent emot henne som kvinna.
Så skref hon igen, men ingenting hördes af.
Så led det mot julen, och alltjämt gick Tina i undran och väntan.
Hela tiden, sedan hon fått väninnans bref, hade hon känt sig sjuk, och smärtan, som hon då kände i bröstet, ökades för hvarje dag.
Söndagen före jul, just när moster för det församlade husfolket läste dagens predikan, föll Tina till golfvet, under det en häftig blodvåg kvällde fram öfver hennes läppar.
Hon blef förd till sängs, och man sände bud efter läkaren.
Denne skakade betänksamt på hufvudet.
I sitt hälft dvallika tillstånd hörde Tina honom tala om en häftig sinnesrörelse — öfverdrifven känslighet, som ingenting tålde vid o. s. v. Tina hörde äfven mosterns torra, känslolösa skratt, hvilket nu skar henne in i själen.
" Undrar, hvad hon fått tåla vid här, he, he, he.
Mat i öfverflöd, har fått allting på gaffeln, utan att lägga två strå i kors nästan.
Undrar, hvad hon mer vill begära.
Skulle varit ute som piga he, he, he ".
Fram på nyåret kunde Tina lämna sängen, men smärtan i bröstet satt kvar, och vid den minsta lilla ansträngning hostade hon blod.
Så hade en af grannkvinnorna en dag framkastat den förmodan, att om Tina haft råd, skulle nog vistel- sen vid ett sanatorium återställa henne — men nu — Moster, som stod bredvid och hörde det, blef röd öfver hela ansiktet.
Tänk, om man på Tinas döda mull skulle säga, att mostern inte gjort, hvad hon bort.
Hellre då hvad som helst än det.
Och förresten, om Tina blef frisk så — D o g hon i alla fall, så skulle nog Erik få reda på hvad systern kostat.
För sig själf hade han betalt till sista öret — storkaxen — han skulle nog vara för styf att låta Tina tynga någon.
Men hur som helst — skenet måste räddas.
Ett par dagar senare blef, trots läkarens afrådan, ansökan sänd till sanatoriet, men svaret lydde, att först fram i maj kunde plats beredas för den sjuka.
Tina, som blef klenare och hostade allt häftigare, tiggde och bad att få stanna och dö i hembygden.
Men tycker någon det, dra skam öfver släkten fick ingen göra, allraminst Tina, som man offrat så mycket på, att man väl fick stå ut med detta också.
Folk skulle slippa ha någonting att säga på Tinas döda mull — och därvid blef det.
Nu skref Tina till den af doktorn nämnda damen två bref kort efter hvarandra, och talade om, att hon var hopplöst sjuk och därför ej blefve i stånd att an- taga någon plats, om än någonting i den vägen skulle yppa sig.
Kanske, tänkte Tina, skall hon nu af med- lidande sända mig några vänliga rader.
Jag skall i så fall vara nöjd, ty då vet jag ju i alla fall, att det finnes någon sanning i hvad doktorn sagt, och att inte det hela var ett narrspel — — — — — — — — Och nu är det maj, och nu står Tina på åsen och ser ut öfver nejden — för sista gången.
Hon vet det allt för väl, och hon hade de sista dagarna nästan önskat, att en ny lungblödning skulle inställa sig och tvinga mostern till eftergift.
D. v. s. tvinga henne att gifva Tina lof att stanna på Torpet den korta tid, hon ännu har kvar att lefva.
Från den tillskrifna damen har hon ingenting hört, och i morgon skall hon resa till sanatoriet ' — för att dö.
Hon ser med en lång, förtviflad blick ut öfver dalen.
Ån har efter det häftiga snöfallet och därpå följande töväder svällt öfver sina bräddar och bildat små ' nätta insjöar här och där.
Öfver dessa kretsa viporna med ängsliga skrän.
Kanske, tänker Tina, har den forsande strömmen förstört det nybyggda boet — Hemlösa, fredlösa — — — Jå, det sista är nästan det värsta, tycker Tina, det vet hon ju af egen erfarenhet.
Ack, om hon ändå fått stryka detta sista år ur sitt lif.
Visserligen hade det varit svårt förut, men det var i alla fall lättare att kämpa med Gud än med sig själf och sitt eget onda hjärta.
Huru många trotsande, ängslande " hvarför " hade ej stigit upp inom henne den sista vintern och ibland kommit henne att tvifla på Guds barmhärtighet.
Måhända var detta hopp om befrielse från det pinande tvång, hvari hon lefde, blott en pröfning, som Gud lagt i hennes väg.
Om så vore, hur lätt hade hon inte fallit i snaran.
Hade hon inte Birger Jarlsgatan is.
Rikstelefon 7614.
Allm.
Telef.
76 14.
Ritningar och kostnadsberäkningar upprättas beredvilligt på begäran.
Egna Arkitekter ocb Dekoratörer.
Filialer: Göteborg, Malmö.
IDUN 1904 — 350 genast med trånsjuk längtan sträckt armarna mot " alla riken i världen och deras härlighet ".
Men var det inte i alla fall underligt, hon hade ju nu som alltid med den mest barnsliga tillit lämnat sig i den himmelske faderns hand.
Hvarför då en sådan bönhörelse?
Ja, hvarför, hvarför?
Och nu skall hon dö, fredlös och hemlös — Långt, långt bort ser hon det blanka zinktaket på en kyrka, hvilken höjer sitt hvita torn högt öfver den omgifvande bokskogen.
Där borta hvila far och mor blott några stenkast från den gamla fädernegården, hvilken ligger strax utanför kyrkomuren.
Rundt om- kring står bokskogen leende och täck, och där den slutar, börja de vackra, skånska vidderna med sina yppiga sädesfält och ljusröda klöfvervångar.
Men Tina själf, hon skall blifva lika hemlös efter döden, som hon varit det före den.
Ack, om hon ändå fått en kulle därborta i den fagra skogen, där göken gol och näktergalen slår sina drillar.
Nej, inte ens detta är henne förunnadt.
Hennes graf skall måhända redas i den dystra, mörka furuskogen, som hon aldrig lärt sig älska, eller bland kala klippor och ödsliga ljunghedar långt norrut.
För Tina gifves således ingen enda ljusglimt mera.
Intet hopp, ingenting alls, bara en graf i en främmande bygd.
Och hvad sedan?
Ah, detta förskräckliga tvifvel, som jäktar och jagar henne jämt.
Men hvart skall hon vända sig för att få klarhet.
Då han, som hon ansåg vara den bäste, den ädlaste af alla, kunde ljuga, hyckla och glömma.
Hvad skall man då tro på?
HEMMA.
JAG kommer till hemmet i försommartider.
Kastanjerna prunka med blompyramider, ur skorstenen röken går lekande blå, och finkar i doftande parkerna slå.
Jag står på den gamla, den älskade grunden, men känner ej folket och känner ej hunden, som rusar emot mig på solig terrass med ekande skall och med rifvande tass.
Mitt hem är ej mitt, jag är främling på stället.
De nya, söm b o här i gården på fjället, nog skänka den komne en hälsning så varm, men hjärtat vill sprängas i främlingens barm.
Jag träder på vildvinsbehängda verandan.
Min värkande längtan förtager mig andan, när dörren jag öppnar vid lindarnas sus till hemmet, till barndomens snöhvita hus.
Föräldrarnas röster jag icke hör klinga, jag lyssnar till stegen, förnimmer dock inga, jag går genom kända, men tigande rum, af minnena jagad, behärskad och stum.
Jag saknar så mycket, som tog till reträtten, pianot i hörnet, de kära porträtten.
Och möblerna, förr af gedigen profil, fått vika för nya i lättare stil.
Allt ersatts af annat, allt äges af andra!
Det blir mig för tungt genom rummen att vandra, tillbaka jag går genom halfskum tambur, och snart står jag åter i fager natur.
Jag går utför backen, jag träffar vid grinden den åldrige Hans med en droppe på kinden.
Jag trycker hans hand med en allvarlig • nick och möter hans djupa och menande blick.
- Därborta i liden, bak hägnande muren, dit själf jag en gång skall till hvila bli buren, där ekarne vagga för brisen, där b o min fader och moder i grönskande ro.
Dit går jag och namnen på stenarne staf var.
Allena jag sitter och lyssnar vid grafvar.
Först nu är jag hemma, först nu har jag frid.
Välsignad, du soliga kyrkogårdslid!
FREDRIK NYCANDER.
R E S P E K T OCH N A T U R L I G H E T.
IDUN A F J. G — N.
M FÖR INNS du de där gamla fäderna, husbön- derna af alla stånd, från forna dar?
Hvar och en klädde sig efter sitt stånd eller i land- skapets dräkt.
De ' inträdde i sitt hem och satte sig till bords med gravitetisk värdighet och rörde sig med samma värdighet i sällskaps- lifvet borta och hemma.
Barn och underly- dande sågo under tystnad upp till dem liksom till högre väsen.
Vid minsta förseelse blef straffet strängt i ord och handling, En 35- årig prästfru, själf prästdotter, kunde sannings- enligt säga: " Jag har aldrig som barn suttit i min fars knä, men väl har jag under ljumma sommarkvällar mer än en gång måst aftaga skorna för att smyga mig upp på mitt rum kl.
9. "
Minns du de där strama magistrarna i de höga fadermördarne och den något solkiga, men som det tycktes outslitliga dräkten?
De sutto som gjutna bildstoder i katedern och gingo på rasterna omkring som högre väsen, som syntes vara oberörda af lifvet rundt omkring dem, oberörda af mänskliga känslor och behof.
Och dock fanns i verkligheten äfven hos dessa sträfva män och gubbar under den hårda ytan ett hjärta, så innerligen vekt och varmt för egen familj och för ungdomens väl.
Men hvem kunde tänka detta, då man såg deras höga låter och hörde de kärfva, hårda orden å ämbetets vägnar?
Hvarför då all denna stramhet, denna hög- tidlighet, denna skenbara köld?
Man vore nästan frestad att säga " onaturlighet? "
— " För respektens skull, må veta! "
Men ungdomen har skarpa ögon, särskildt på öfverordnade.
De pigga, lifliga pojkögonen tränga så lätt bakom kulisserna och ta reda på det verkliga.
Finna de där den fasta, lugna, manliga karaktären, respektera de den.
Finna de endast svaghet, ytlighet och tomhet, hjälper ingen yttre förställning.
Legio äro de skolhistorier, som berättas af ungdom och af fullvuxna om sådana upptäck- ter, hvilka de som skolpojkar gjort hos sina lärare.
Då det gäller att yppa besynnerlig- ligheter och svagheter hos fäder, pläga barn vara en smula mera försynta.
Ty det är, som om en naturinstinkt lärde dem tillämpa den store mästarens tanke: " Helgadt varde ditt namn, o fader! "
Icke utan skäl kan man undra, om dessa strama män alltid ha klart för sig, hvad de gjorde eller hvad de egentligen mente med sitt beteende.
Man frestas nästan tro, att de handlade på grund af en oklar instinkt eller af gammal tradition, i hopp om att det kunde vara till gagn.
Och ingen vågar väl påstå, att de däri misstogo sig.
Respektens ändamål är att väcka fruktan hos underlydande.
Därmed åstadkommes också ett stort godt; ty olycklig för tid och evighet är den, som förlorat all fruktan för Gud och hans heliga lag, all fruktan för föräldrar och herrar!
Genom fruktan, förskräckelse och rädd- håga kan nämligen mycket ondt brytas och förhindras.
Men härigenom göres endast vägen i ordning för det goda och nyttiga.
Våra egna och andras barn kunna vi få att under fruktan sitta bäfvande, darrande och gråtande i en vrå med den innerliga önskan att få springa bort, så långt vägen räcker.
Och detta är godt; ty det onda hos dem bry tes och hindras i sin växt.
Hos barn och ungdom kan härigenom verkas en yttre " dressyr ", på- minnande närmast om det gamla " drillandet af soldater ".
Men det högsta goda är icke därmed vunnet, Det berättas, att man på högsta ort uttryckt sin förvåning öfver att ärkebiskop S. var så omtyckt af alla.
Och en gång lar han ha blif- vit tillspord, hur han bar sig åt för att bli så populär.
" Det beror på ", svarade S.
" att jag inte bär mig åt alls ".
Däruti består den sanna naturligheten, att vi äro, hvad vi äro och låta andra, äfven våra barn och lärjungar, få vara, hvad de äro.
Och därom kunna vi vara förvissade, att de lika väl veta, hvad vi äro, som att vi veta, hvad de äro.
Det syns och märks nog, när de komma i penning- eller annan förlägenhet eller då de komma för att få vår undervisning och hjälp.
De veta ock, hvilka vi äro, när vi komma öfver dem med det tuktande ordet eller det tuktande riset, när så skall vara.
I vanliga fall vilja de gärna vara naturliga i sitt förhållande till oss, hvarför skulle då vi vara onaturliga i vårt förhållande till dem?
— Hvarför skulle vi med en min hindra dem där- ifrån?
— Ja, hvarför ej uppmuntra dem därtill?
— De ha " kvicksilfver " i kroppen, hvarför skulle de ej ha frihet att visa detta inför våra ögon, om de blott lära sig noga skilja mellan lek och arbete, rätt och orätt?
— En mor är väl mor, fastän hon från morgon till kväll får vistas med och bland sina barn och inför dem lägga alla sina egenskaper i dagen.
En far är väl far, fastän barnen på mångfaldigt sätt umgås med honom ute och inne, hemma och borta, emellanåt kanske på det mest enkla och kamratlika sätt.
Den sanna naturligheten skingrar fruktan, väcker sympati, lifvar och muntrar till det goda.
Och otroligt mycket godt och nyttigt kunna dessa små händer uträtta, om de med okonst- lad naturlighet af far eller mor, lärare eller lärarinna ledas därtill.
Otroligt mycket ondt: förställning, smygeri, lögn, list och falskhet — kan förhindras och liksom dunsta bort af sig själf.
Det kan till och med gå så långt, att det väcker förvåning, om man skulle misstänka dem för att missbruka en sann naturlighet, när de verkligen lärt sig uppfatta och vär- dera den.
För att belysa detta vill jag berätta följande om en lärare vid högre allmänt läroverk.
Lära- ren i fråga undervisade hurtigt och naturligt under lärotimmarne.
Men på fristunderna del- tog han oförtrutet i lekarne.
Han följde gos- sarne på skidfärder, bar vatten i ämbar och drog vattentunnor tillsammans med dem för att göra isbana på skolgården.
" Ni skojar väl mycket för honom då ", frågade jag, när jag hörde detta.
— " Kommer aldrig i fråga ", blef det frimodiga svaret.
" Hvem skulle vilja skoja för eller med honom? "
Den gamla " stryktiden " är förbi, men stram- heten är ännu delvis kvar, men denna behöf- ver aflösas af den sanna naturligheten, som grundlägger ett mera okonstladt och förtroget förhållande mellan föräldrar och barn, lärare och lärjungar och mellan alla inbördes.
Därigenom vinnes äfven det goda, att den mången gång skygga, blyga ungdomen känner-
— 351 — sig dristig nog att meddela sina sorger och bekymmer åt de äldre, vare sig det gäller jordiska eller himmelska ting.
Först då kunna de äldre med sina råd och sin erfarenhet bli dem till oberäknelig nytta.
Ty vi skola aldrig glömma, huru underligt det än kan låta, att det är lättare att skrämma bort ungdomen än att vinna dess förtroende .. I en sådan naturlighet kan väl vrede, dom och straff omväxla med vänlighet, uppmuntran och belöning.
Men samvetet skall då säga vederbörande, att det ena som det andra är fullt berättigadt.
Och kanske skall rättfärdig- hetens idé, som kan sägas vara medfödd hos hvarje människa, yttra sig däri, att äfven den mindre goda kamraten säger om den vanartige, som fått sitt straff: " Han fick ej mer än han förtjänt och knappt det ".
Ty den känslan är medfödd, att hvar och en skall ha efter sina gärningar, vare sig han är " store bror " eller " lille bror ", vän eller kamrat.
Hos den åter, som i något afseende har att handhafva den makten, måste ej blott finnas rum för dom och straff, utan ock för öfverseende och förlåtelse, det är sann naturlighet både hos människor och hos Gud också.
UT.
NOVELL FÖR IDUN AF BRITTA MÖRK.
(JForts.
från n:r 27.)
O CH nu sitter hon här framme vid brasan, som sprakar så lifslustigt, och tänker på sin underliga dröm och det mystiska klockslaget.
Mekaniskt tager hon en af tidningarna, ögnar tank- spridd igenom spalterna.
Då skymtar det plötsligt något svart för hennes blick: Själf mord.
Redak- tören lör X-tidning, Harald Esk — — orden dansa rundt — — åttatiden på kvällen.
.
.
Tidningen sjönk ur hennes hand och hon blef borta från alltsammans — gled liksom in i ett blekt töcken, dit lifvets röster ej förmådde tränga.
.
.
* Under de dagar, som följde, var Ingrid uppriktigt tacksam för den förkylning, hon ådragit sig.
Ingen undrade på hennes bleka, förstörda utseende eller orubb- liga tystnad.
Ingen visste om något, och ingen skulle heller få ana något.
Hon låg nu blott och längtade efter en sjukdom, en våldsam feber, som helt kunde rycka henne utom tillvarons gräns.
Men hennes fysik var stark, och febern kom icke.
Hon måste återvända till lifvets verklighet — om också denna verklighet aldrig skulle få helt makt öfver henne.
— — &gt;Barn, hvad du har blifvit blek och mager.
Men nu är d«t vår och sol ute och ingen fara finns för dig att hämta litet frisk luft.&gt; Och morbror Edvard befallde fram det eleganta ekipaget, och så bar det af ut — ut i våren och solen och den nyvaknande naturen.
Men alla dessa glada, smekande färger plågade och oroade henne, det sor- lande glammet, den berusande våryran, som slog emot henne — allt detta pinade blott och ökade hennes sorg.
Den strålande, glittrande, bedårande Mälardrott- ningen behagade henne ej mer.
Hon ville hem!
Och en blid och stilla vårafton, då vemodets skira slöja dämpadt lifsjublets alla starka färger, vandrade hon åter genom alla dessa gamla trista gator, dem hon trampat sedan hon var barn.
Men de föreföllo henne med ens så sällsamt främmande.
Det var, som om hon varit borta i sekler, som om hon gästat andra världar, lefvat tusen lif och därför måste se allt med andra ögon än förut.
.
.
Modern, som varit och mött henne vid stationen, var finkänslig nog att intet fråga, intet låtsas om.
Hon såg blott med smärta det uttrycksfulla ansiktet, förr så friskt och rosigt, nu blekt med dragen, skarpt skurna, den blåa skuggan under de milda, drömmande ögonen, som åt dem gaf ett än mörkare allvarsdjup, det vemodiga, resignerade i munnens mjuka linier.
.
.
Hemmets dörr öppnades åter för Ingrid, och hon sjönk ned i allt detta gamla trygga, lugna, som genom vanan blifvit till något kärt med samma känsla som den skeppsbrutne känner sig glida in i hamn.- IDUN " 1904 XI.
Sommaren kom med intensiv hetta, och gator och torg lågo öde och tomma i det gassande solskenet.
Lifvet tycktes domnadt och dödt.
Och i stilla enfor- mighet skredo dagarna fram, den ena tröstlöst lik den andra.
Hvar taga färg och doft i detta ändlösa Sa- hara?
Men var det för henne, Ingrid, att tänka på det som är smekande för ögat och ljuft för alla sinnen — var det icke för henne att tänka på bot och godtgö- relse, hon, som tyngdes af denna förfärande skuld?
Måste hon icke gifva ut sig själf som offer, döfva smärtan och de själfförebrående, pinande tankarna i ett rastlöst arbete, i en oafbruten sträfvan från morgon till kväll.
Försoning!
Renhet!
Var det sant, som de kristna lärde, att man för att få frid måste kasta hvarje börda, hvarje känsla af synd, som tryckte, på en annans skuldra — hans, som lidit döden för sanningen?
Nej, detta parasitlif på en annans förtjänst hade aldrig till- talat henne.
Vore det icke mera öfverensstämmande med naturens lagar att själf söka godtgöra, hvad man brutit, att genom egen kamp och sträfvan söka åter- ställa den svunna friden?
Och nu vill hon lefva en botgörares lif.
Kunde icke Lotten, som var ganska klen, få seme- ster öfver sommaren?
Ingrid ville arbeta, hon ville göra allt själf — golfven skulle skuras af hennes hän- der, spiseln skulle alltid vara skinande blank, och kopparkastrullerna skulle ej få bli ärgiga och fula.
Hvar sak skulle stå på sin plats, fint och pyntadt skulle det vara i hela våningen — inga damkorn skulle få synas på de blankpolerade ytorna.
Och blommorna skulle alltid dofta friska i glasen, och maten skulle stå varm och välsmakande på bordet vid den utsatta tiden.
A, mor, nog låter du henne resa!
Och den unga tjänstflickan reser med glädjestrå- lande ögon och tacksamhet i sinnet mot sitt goda husbondefolk.
Och Ingrids dag blir en sträfvan från morgon till kväll.
Men hon klagar icke, och på böcker och litterära sysselsättningar tänker hon alls icke.
Det är väl också ett lif, detta!
Det är något af vällust i den trötthet hon känner, då hon kommer in till sig om aftnarna, då det värker i lemmarna och fötterna äro ömma och svullna.
Ty de gå många flere steg än de behöfva och nöta trapporna med öfverdrifven ifver.
Och det är en njutning att se, hur kinden blir blekare och mera genomskinlig allt som tiden lider, kroppen så tunn och slank af det myckna grofarbetet och den magra kosten, ty hon äter nu också så litet som möjligt — den min- sta ranson hon kan tänka ut till frukost, något litet mera till middag och intet alls till aftonvard.
Den grofvaste brödbiten skall hon ha, men smör och sofvel kommer aldrig i fråga, den senigaste köttbiten lägges alltid på hennes tallrik; kaffet är svart i hennes kopp och smakar ej af socker, och efterrätten om söndagarna skall tiggarflickan ha.
Men det är en njutning för henne, allt detta.
Icke så för mor.
Mor tycker det är rysligt allt detta släpande från arla morgon till särla kväll och dessa svältkurer.
» Hvad menar du egentligen, barn lilla?
Är icke hälsan det enda kapital vi äga.
Behöfver du icke färg på dina kinder och hull på kroppen? » Hon var ju bara ben snart!
Och behöfde hon inte komma ut och andas litet annan luft — hvarför reste hon inte, hon var ju bjuden bort på flere håll.
Hon måste resa.
Mor stod inte ut med att se henne gå här spm en skugga.
» Å, mor, låt mig vara.
Jag måste ha det som jag har det — det är bra så.
Ser jag inte glad ut, kanske? » Och blicken lyser af en stilla glans, mild och djup som aftonstjärnans, och det är ett skimmer af lycka öfver de bleka dragen.
Och hon är ju alltid blid och vänlig, äfven om göromålen hopa sig omkring henne, och inga häftiga ord komma, såsom ibland förr, dofva eller skarpa, öfver läpparna.
Och mor suckar och låter henne fortsätta sitt bot- görarlif.
Men en eftermiddag, då hon slutat sina sysslor i köket, kan hon rakt inte hitta på något mera arbete.
Det finns verkligen intet mera att göra.
Och hon kän- ner sig så matt och trött, benen vilja nästan ej bära henne.
Man är ju inte mer än människa.
Och hon går in i sitt rum, lägger sig på soffan med en sval kudde under hufvudet.
Det är så tyst omkring henne, blott en geting stirrar envist i taket och från gatan höres ljudet af snabba fötter i träskor, klapprande mot stenläggningen.
Ögonen sluta sig, men icke till sömn.
Tanken är klar och vaken midt i denna söfvande stillhet — dock icke i det närvarande.
Hon är med ens förflyttad till något aflägset land i södern med alper, öfver hvilkas majestätiska hjässa aftonsolen just nu breder sitt djupröda, varma skimmer, medan de mera aflägsna topparna skymta i violett töcken.
Och hon ser dalen, den stilla, fridfullt grön- skande dalen, med gårdar och byar och där, vid foten | Förnämsta tvättmedel | | äro o c h förblifva dock vid finare tvätt = [HYLINS Ekonom i-Tvål = o c h vid gröfre tvätt (byk) = I HYLINS Prima Tvätt-Tvål | | af berget, det lika fridfulla klostret.
Det ligger där som en himmelens hvita tanke, hvars mystik sväfvar ut öfver all nejden, meddelande åt allt, som andas en fläkt af det evigas lif.
Härligt sköna rosor öfver klostermuren klänga, och bland vinets gyllenröda blad drufvors rika klasar hänga.
Sval och lugn är sommarns kväll, stilla, tyst är nunnans cell, nunnan vid fönstret njuter, drömmer och ögonen sluter.
Sol går ned.
Bed, o bed!
» O, sanctissima, o, piissima, dulcis virgo Maria!
Mäter amata, intemerata ora, ora pro nobis! » Vesperklockan sakta ljuder, frid åt trötta sinnen bjuder.
Kvällens purpurrodnad skänker döende glans åt klostrets ro, fromma hjärtans tro stiger dit, där aftonstjärnan blänker, nunnornas sång i välljud sig höjer och sänker: » Pro nobis ora, in mortis bora, ora, ora pro nobis — — » Nunnan bär hennes drag, det hvita doket sluter sig om hennes mörka hufvud, det grofva klädet om hennes lemmar och det är hennes hand, genomskinlig och för- andligad af vaka och fasta, som låter radbandet af den korsfästes bild glida mellan de smala, hvita fingrarna.
» Ave Maria, Ave Maria — var det icke något af hel- gens ro i de orden.
Bara det att sakta framhviska dem skänkte hvila — Ave Maria — dulcis virgo Maria.
.
.
Hon är öfvertygad om, att hon verkligen har lefvat i detta kloster — hon ser allt i de klara, genomskinliga färger visionen äger, och så stark är hennes förnim- melse af denna klosterro, att hon själf i verkligheten måste ha känt den.
» Ja, så är det,&gt; säger hon till sig själf.
» Och min dragning åt det religiösa och mystiken är en remini- scens från denna föruttillvaro. » XII.
Erik står lutad öfver en koffert och låter sina klä- despersedlar och toalettsaker dansa ned huller om buller — det gjorde väl detsamma; hufvudsaken var ju att de kommo med.
Men hur han nu vrider och vänder på dem, får han icke på villkor rum med allt, som skall med.
Förtretad kastar han ett fång kragar och man- schetter på närmaste stol.
» Det ska ' fan stå här och flåsa som en ångpanna.
Jag ger en goddag i alltsammans.
Ingrid! » Han öppnar dörren och ropar med ljungande stäm- ma inåt våningen till.
Men ingen Ingrid svarar.
&gt;Djäklar anamma!
När kvinnfolk behöfs, finns de då aldrig till hands!
&gt; Junker Erik är vid ett synnerligen älskvärdt humör.
Han ser på sitt ur och sätter sig något lugnare ned vid skrifbordet.
Om en stund hör han lätta steg närma sig dörren, och Ingrid kommer in, iklädd köksförkläde och med en hvit halsdukssnibb på hufvudet.
» Jag tyckte du ropade? » » Jaså, du tyckte.
Hvar t — — hvar håller hennes nåd egentligen till hela guds långa dagen?
Man ser ditt hvita huckle vifta här och vifta där i vinklar och vrår, men på dig själf får man aldrig fatt. »
IDUN 1904 — » Hvad vill du då? » » Se på kofferten, får du veta ' t. » » Men du skulle ju inte resa förrän i morgon. » » Jo, jag måste resa i kväll med åttatåget.
Affärer hit och affärer dit — jag rymmer från alltsammans. » » Är det något ledsamt, Erik? » Hon sitter på sängkanten och slätar ut hans till- skrynklade skjortor.
Erik svarar ej först; fortsätter blott helt lugnt att blossa på sin cigarrett.
» Ledsamt, » upprepar han långsamt.
» Åhja — vore det bara det!
Men det bryter väl en storm lös inom närmaste tiden.
.
.
» » Är det därför far gått och sett ut som ett åsk- moln? » Hennes stämma är lugn, förråder ej en skymt af oro.
» Erik, jag kan bära det — men mor! » » Ja, stackars lilla mor!
Och stackars min lilla syster. » Han går fram till henne och lägger armen om hen- nes lif.
» Vi ha hållit tillhopa, vi två — vi bära på samma längtan, och samma drömmar flyta i vårt blod.
Men drömmar fara som strömmar, och lifvet är blott en uppslitande kamp för ett stycke bröd.
Det är bittert. » » Men icke det bittraste. » » Hvad är värre då? » » Att förlora sig själf. » » Och du tror inte jag tappat bort mig » själf » i denna ohyggliga trampkvarn?
Det är bara smulor kvar. » » Så gäller det att taga vara på smulorna och foga dem samman till något helt. » Hvad som en gång gått sönder, kan aldrig mera bli helt, och ett sprucket krus är inte mycket värd t. » » Men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor, står det i visan.
Du är god, Erik, det är det allra bästa — du vet inte ens, hur god du är — — » » Nej, det vet jag sannerligen inte. » Och med en smäll låser han igen locket på kof- ferten.
» Så där j a!
Tack för hjälpen!
Nu kommer stads- budet snart, och så är allt klappadt och klart. » Han hvisslar nu muntert och molnet på hans panna är borta.
XIII.
Tant Louise hade dött under Ingrids vistelse i Stockholm, och ett annat lif lefdes nu på Sätra.
Andra fötter trampade trädgårdsgångarna, andra händer vår- dade blommorna och andra ögon fröjdades öfver solen och glädjen i det gamla huset.
Man kunde aldrig gå förbi där utan att tänka på förgängelsen och föränder- ligheten i allt det mänskliga, men det var dock som om tant Louise ' s ande ännu .dröjde kvar där och gaf åt allt samman en prägel af frid som under hennes egen lifstid.
Men hennes stoft hvilar ute på kyrkogården.
KÖKSALMAN ACK R e d i g e r a d af ELISABETH ÖSTMAN.
Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kurs i S t o c k h o l m.
FORSLAG TILL MATORDNING FÖR V E C K A N 17 — 23 J U L I 1904.
S ö n d a g: Soppa ä la B i s m a r k; k o k t g ö s m e d smör o c h ä g g; stekt and m e d talader o c h b r y n t p o t a t i s; g l a c e b o m b Måndag: Oxrulader m e d potatis; * rabarbersoppa m e d g r ä d d e o c h skorpor.
Tisdag: B r ä c k t skinka m e d spenat; filmjölk.
O n s d a g: Afredd buljong med rostadt b r ö d; fricandeau p å g ä d d a m e d p o t a t i s.
T o r s d a g: Frikassé p å k a l i m e d r i s; fruktsoppa.
Fredag: Köttsoppa med klimp " falsk fiskfärs med hummersås.
L ö r d a g: Fläskkotletter m e d potatis smultron m e d m j ö l k.
RECEPT: Det var i augusti.
Dagen hade varit het af sol och het af arbete, och aftonsvalkan kändes dubbelt skön.
Ville icke mor gå med ut till kyrkogården — där är stillhet och skugga, och solnedgången står härligt röd i väster.
Nej, mor var trött.
Men det sade hon blott, därför att hon trodde Ingrid helst ville vara ensam med sina tankar.
.
.
2 så, hvad är det som gör att vi ej ha mod att vaka i mörker och enslighet, ansikte mot ansikte med - lifvets och dödens herre?
När det mystiska midnattsslaget klämtar från kyrktornet, våga vi icke dväljas därinne under de höga, skumma hvalfven, där ekon af för- klingade psalmer och heliga ord ännu skälfva och vibrera — icke ensamma.
Är det våra gärningar, som skrämma oss så, är det vårt eget lif, som stiger fram, en blek vålnad, och jagar blodet från vår kind och friden ur hjärtat — — De döda göra oss ju intet ondt!
— Sakta lämnar hon kyrkogården med, ett hälft ve- modigt, hälft ironiskt leende öfver sin rädsla.
Den höga järngrinden slås gnisslande igen efter henne, och nattvinden susar: » Homo, memento mori — memento mori.
.
.
» Ingrid tog sin bredskyggiga schäferhatt, band sam- man några blekskära rosor och begaf sig åstad.
Kyrkogården ligger utanför staden, på en höjd, med fri utsikt öfver blånande berg i fjärran och byar och åkrar och ängar vida omkring.
Väldiga, hundraåra lindar breda skuggans svalka öfver grafvarnas ro, och solstrålarna sila sig igenom det täta löfverket och kasta sitt guld bland prunkande marmorvårdar och fallfärdiga kors.
— Ett fält gränsar alldeles intill muren, och skördemännen äro just i färd med att afmeja säden; liarna blixtra, och deras röster förnimmas klart och tydligt genom stillheten.
Några gummor i svarta scha- letter och äkta schalar vandra stora gången fram, med kratta och vattenkanna och kransar af grönt och granna pappersblommor, och några småttingar stoja och väs- nas innanför den höga järngrinden.
Har du märkt att barnens munterhet är aldrig mera yrande glad än just på kyrkogården.
Det är som ville de därmed säga: » Se, se, lifvet är intet annat än lek i dödens skugga. » XIV.
Med hösten inträdde en förändring i Ingrids sfäls- lif.
Det exalterade, öfverspända tillstånd, hon alltsedan katastrofen lefvat i, kunde ej vara länge.
Naturen tar alltid ut sin rätt, och när strängen är för högt spänd, brister den.
Hennes arbetslust och rastlösa verksam- hetsbegär öfvergick till motsatsen: ett slags dåsig lättja, en trött liknöjdhet för allt och alla.
Intet intresserade henne, det var, som hade hon icke en enda berörings- punkt med den yttre världen.
Hon var trött — orkade inte med sig själf ens.
Hela dagen kunde hon ligga på soffan inne i sitt rum med en bok i handen, men ofta utan att läsa ett ord.
Och hon tycktes ej heller fästa sig vid, att mor och Erik gjorde allt för att skämma bort henne.
Hon blef en riktig liten gurmand efter den långa fastetiden, och hennes smak för söt- saker tillfredsställdes rikligen.
Tant Louise ' s graf bär ingen dyrbar minnessten, intet kors — den är endast en grön kulle.
Men gräset är mjukt och glänsande som sammet, och friska blom- mor saknas där aldrig.
Goda små tomtar draga för- sorg därom.
En hängask böjer sina grenar öfver den lilla platsen, och en grönmålad bänk därinunder inbju- der till hvila.
Härifrån ser man solen slockna.
Ingrid sittter där länge — länge, utan att egent- ligen tänka, men försjunken i denna själens musik, som är förmer än alla tankar.
Hon känner blott, hur dödens sublima .allvar dallrar inom henne, hur suset och glansen från evighetens vidder komma alla andra röster att domna, alla jordiska färger att förblekna.
Hon känner sig ett med döden, ett med den mull hon trampar, ett med den dalande solen — döden är allt, det enda vissa, döden är den enda trofasta vännen, som aldrig sviker.
Hvita äro rosorna i dödens gårdar, men deras doft är helande balsam — — Hon reflekterar icke öfver allt detta — det är ju allt helt naturligt.
Men i själfva verket lider hon däraf och sörjer öfver att viljan icke räcker till.
Vänner och bekanta begynna dyka och promenadplatser, och det är åter staden, och gaslyktorna äro tända om det är ljus i alla butikfönster.
Däraf hösten är kommen.
Solen har gått bort och skymningens grå tagit allt af färg, som nyss log och glittrade bland allvaret.
Kyrkogården ligger öde, stilla, med doft och dämpadt sus i trädens kronor.
Hon reser sig upp, ser sig om- kring som vaknad ur en lång dröm.
Var hon ensam här ute — skördemännens röster hördes ej mera, bar- nens glammande lek ej heller.
Ja, hon var allena — allena med de döda.
Var det deras röster, som hviskade och susade så hemlighetsfullt omkring henne, var det deras händer, som vinkade ur det grå töcknet.
.
.
Tänk — om hon skulle bli här ute öfver natten — en vaknatt i-de dödas gårdar — — Månen hade gått upp, stor och lysande rödgul, och en lätt dimma steg från fälten, böljande hän emot kyrkogårdsmuren.
Ofri- villigt lade hon handen på hjärtat — det klappade häftigt.
.
.
O, Gud, hvad är det som skrämmer oss S m ö r e t b r y n e s i en tackjärnspanna, k ö t t e t o c h b e n e n b r y n a s v ä l däri o c h nedläggas i buljongkitteln, hvarefter det kalla v a t t n e t o c h saltet tillsättas.
Då b u l j o n g e n k o k a r, uppskurarnas den v ä l o c h d e ansade rotsakerna samt persiljan iläggas o c h b u l j o n g e n får, p å sakta eld, m e d tätt slutet l o c k k o k a o m k r.
6 tim.
Den silas g e n o m en y l l e d u k eller servett, förut urvriden i h e t t vatten o c h får stå till följande dag, då allt fett n o g a b o r t - tages o c h buljongen klaras m e d ä g g - hvita, o m så behöfves.
Buljongen får k o k a u p p o c h afredes m e d potatismjölet, förut u t r ö r d t i litet kallt vatten.
S o p p a n får ett g o d t u p p - k o k, hvarefter d e n afsmakas m e d c a y - enne o c h vin.
I soppskålen l ä g g e s den sönderskurna sparrisen samt frikadeller- na o c h s o p p a n tillslås.
D e n serveras v a r m.
S t e k t a n d (f. 6 pers.).
2 änder, 4 msk.
smör (80 gr.), 2 tsk.
salt, 6 del.
b u l - j o n g eller vatten.
S å s: IVa m s k.
s m ö r (30 gr.), 2 m s k.
mjöl, köttjus, 2 tsk.
citronsaft, 1 tsk.
S o p p a ä l a B i s m a r k (f.6 pers.).
2 lit.
soja, 1 del.
t j o c k grädde.
stark, b r u n b u l j o n g (3 k g.
märgpipa, 3 msk.
smör, 4 lit.
vatten, 1 m s k.
salt, 1 morot, 1 bit selleri, 1 purjolök, 5 persilje- B e r e d n i n g: Anderna, s o m b ö r a an- stjälkar).
vändas genast de äro skjutna, emedan l / msk., potatismjöl.
cayennej ?eppar, de m y c k e t fort öfvergå i förskämning, sherry eller madeira efter smak (2 — 3 plockas, svepas, tagas ur, sköljas m y c k e t msk.)
250 gr. konserverad sparris, frika- v ä l o c h torkas m e d en k ö t t h a n d u k samt sättas u p p.
D e gnidas m e d lefvern deller a£ kalifärs.
för att att få en v a c k e r r ö d b r u n färg.
Beredning: B u l j o n g e n b ö r kokas Smöret brynes i en stekgryta, änderna d a g e n innan den skall användas.
K ö t t e t nedläggas däri o c h b r y n a s väl p å alla tvättas m e d en d u k d o p p a d i kallt vatten, sidor, hvarefter d e saltas.
D e n k o k a n d e skares i bitar, o c h b e n e n h u g g a s sönder.
buljongen påspädes litet i sänder o c h l 352 — fåglarna få färdigsteka, o m k r.
1 tim., under d e t d e ofta ösas öfver.
D e skäras hopsättas åter o c h serveras m y c k e t varma, garnerade m e d grönsallad o c h oliver.
(Forts.) RÄTTELSE.
I NOTISEN till gruppbilden från Norrlands sängar- ' förbunds andra sångarfest i Sundsvall — Idun n:r 26 — råkade till följd af ett ombrytningsfel i ett tidnings- referat en oriktig uppgift insmyga sig.
Sångarstandaret var nämligen ej, såsom angafs, någon skänk af Gäfle stad, utan en gåfva till förbundet af Norriands sångar- förbunds skapare och förste förbundsdirigent, stads- ingeniören i Söderhamn, hr Gustaf Hultqvist, hvilket härmed till rättelse meddelas.
B e r e d n i n g: A n v ä n d e s färsk rabarber, sköljes d e n o c h skares i bitar.
V a t t n e t k o k a s u p p, rabarbern ilägges jämte kross- sockret, o c h soppan får k o k a, tills ra- barbern faller sönder.
S o p p a n silas o c h sättes åter öfver elden, afredes, d å den kokar, m e d potatismjölet u t r ö r d t i 2 msk.
kallt vatten, hvarefter d e n får ett godt uppkok.
S m ö r o c h m j ö l sammanfräsas, den silade o c h s k u m m a d e köttjusen till- sättes, litet i sänder, u n d e r flitig rörning, o c h såsen får k o k a 10 min.
D e n af- smakas m e d citronsaften, sojan o c h Ä g g u l o r n a o c h s t r ö s o c k r e t röras, i grädden, hvarefter den får ett u p p k o k soppskålen, till skum, o c h soppan till- o c h serveras.
slås u n d e r stark v i s p n i n g.
D e n serveras med s k o r p o r eller r o s t a d t bröd.
G l a c e b o m b (f. 6 pers.).
2 hg.
t o p p - socker, 2 del.
vatten, Vs tsk.
c i t r o n p u l v e r, F r i k a s s é p å k a l f (f. 6 pers.).
l / 6 ä g g u l o r, 6 del.
t j o c k g r ä d d e.
k g.
kalfbringa, 2 lit.
vatten, i y m s k.
salt.
s 4 2 B e r e d n i n g: S o c k r e t h u g g e s i stycken, l ä g g e s i en kastrull o c h v a t t n e t på- hälles.
När s o c k r e t är f u l l k o m l i g t smält, kokas det, till en klar, s i m m i g lag, s o m smaksättes m e d citronpulver.
Agg- g u l o r n a vispas väl, den heta s o c k e r - l a g e n tillsättes under kraftig vispning, hvarefter krämen under fortsatt vispning får sjuda öfver elden.
V i s p n i n g n n fort- sättes tills krämen är kall.
D å tillsättes den till h å r d t s k u m slagna g r ä d d e n o c h g l a c e n hälles i en g l a c e f o r m.
F o r m e n nedsättes i is o c h salt o c h b o m b e n får frysa 2 — 3 tim.
När den skall stjälpas u p p, omviras d o s a n m e d en h a n d d u k d o p p a d i h e t t vatten.
R a b a r b e r s o p p a (f. 6 pers.).
lty lit.
skuren, färsk eller Va lit.
konserverad rabarber, 2 % lit.
vatten, 1 k k p.
kross- socker, 1 msk.
potatismjöl, 2 ä g g u l o r, 1 k k p.
strösocker.
a upp på gator sorl och lif i kvällarna och vet man att F a l s k f i s k f ä r s (f. 6 pers.).
120 gr smör, 8 del.
g r ä d d m j ö l k, 120 gr. h v e t e - mjöl, 8 ägg, 1 t s k salt, / tsk.
h v i t - peppar, 1 tsk.
s o c k e r.
J 4 T i l l f o r m e n: Va msk.
smör, (10 gr.), 2 msk.
stötta skorpor.
B e r e d n i n g: S m ö r o c h m j ö l k få k o k a upp, mjölet ivispas varsamt u n d e r full k o k n i n g o c h smeten får k o k a, tills den släpper pannan, hvarefter den slås upx&gt; i ett fat att kallna.
D å iröras 4 hela hela ä g g o c h 4 gulor, ett i sänder o c h färsen afsmakas n o g a m e d k r y d d o r n a.
Sist nedskäras deåterstående ä g g h v i t o r - na, slagna till h å r d t skum, o c h massan hälles i en s m o r d o c h b r ö d b e s t r ö d d f o r m med l o c k o c h g r ä d d a s i vattenbad i u g n eller ofvanpå spisen o m k r.
l / tim. l 9 S å s: IV2 msk.
s m ö r (30 gr.), 3 msk.
Färsen stjälpes u p p o c h serveras med mjöl, 8 del.
köttspad, saften af y citron, hummersås.
1 msk.
socker, l — 2 ä g g u l o r.
fl H u m m e r s å s (f. 6 pers.), l m s k.
s m ö r (20 gr.), 1 kula kräftsmör ä 25 öre, 3 msk.
mjöl, y lit.
fiskbuljong ell.
vatten, 1 b u r k h u m m e r p å % lit-, 4 d e l.
g r ä d d e, 1 ä g g u l a, salt, hvitpeppar, s o c k e r.
B e r e d n i n g: Smör o c h m j ö l s a m m a n - fräsas, fiskbaljougen eller v a t t n e t till- sattes, litet i sänder, o c h såsen får k o k a 10 min.
H u m m e r n skares i bitar och nedlägges i såsen.
Ä g g u l a n o c h grädden Smör o c h mjöl sammanfräsas, spadet uppvispas o c h nedröres, hvarefter såsen sjuda o c h afsmakas n o g a med tillsättes, litet i sänder u n d e r flitig r ö r - får n i n g o c h såsen får k o k a 10 min., hvar- k r y d d o r n a.
efter d e n afsmakas m e d citronsaft o c h socker.
Sist tillsättas d e u p p v i s p a d e ä g g u l o r n a o c h såsen får sedan endast sjuda.
D e n hälles öfver köttet, s o m serveras med ris.
Beredning: Bringan knäckes på ena sidan o c h tvättas m e d en d u k d o p p a d i h e t t vatten.
V a t t n e t k o k a s upp, b r i n g a n ilägges, s k u m m a s o c h saltas.
K ö t t e t får därefter sakta koka, m e d tätt slutet l o c k, tills det är m ö r t eller o m k r.
l ' / tim. d å d e t tages u p p o c h skares i för servering l a g o m stora bitar samt u p p l ä g g e s på karott.
2 s
