# ID: svediakorp-per1560
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,533
# sentences: 1,046
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 2 3 (9 1 0) •TORSDAG-EN D E N 9 J U N I 1904 en tid därsammastädes.
Förutom att hon inne- haft sekreteraretjänsten vid drätselkammaren, bokförare- o c h kassörs- tjänsten vid Nordiska Aktiebanken i of van- nämnda stad, erhöll hon i uppdrag på guvernö- rens • i Kuopio förord- nande att omhänder- hafva mantalsskrifnin- garna i ett flertal k o m - muner af länet.
Redan i tidiga år in- trädde h o n i postverkets tjänst, o c h det var på- detta område hon skulle bryta sig sin bana i lifvet, o c h det var o c k här hon offrat sina bästa krafter.
Sedan år 1887 har hon innehaft ordi- narie posttjänst o c h se- dan med åren fått åt- njuta allt betydelseful- lare tjänsteuppdrag in- o m postverket.
R O S A B E R N H A R D I N A FÖRSTEN.
F ÖR E N g o d del af Finlands ' kvinnor torde Rosa Bernhardina Försten vara en okänd personlighet.
O c h dock intager h o n en mär- kesplats bland de af vårt grannlands kvinnor, hvilka på ämbets- och tjänstebanor offrat sin hela lifsgärning.
För närvarande landets enda kvinnliga postförvaltare, har h o n vid sidan af en mångårig verksamhet i dess postväsens tjänst åtnjutit en för en kvinna i Finland ovanlig m ä n g d förtroendeuppdrag inom det samhälle, där hennes arbetsfält varit förlagdt.
En • öfversikt af Rosa Bernhardina Förstens lefnadsgärning m å därför, i den mån ramen för en kort biografi det medgifver, här finna plats.
Fröken Förstens på tjänstemeriter rika verksamhet o c h därvid ådagalagda m å n g - sidighet, s o m ställa t. o. m. mången manlig tjänsteman vid hennes ålder i skuggan, framgå af en förteckning öfver de förtroendeuppdrag hon redan åtnjutit.
Här i detta sammanhang kan det natur- ligtvis ej ifrågakomma att ur denna anföra allt — m å det blott nämnas, att hon bland annat under 1 8 6 4 — 6 9 bestred tolags-bok- hållare- samt våg- o c h hamnmästarebefatt- ningen i Joensuu stad o c h i samband här- med förestod krono- o c h stadskassörstjänsten Ar 1888 utnämndes fröken Försten till post- förvaltare i Salo, den h ö g s t a tjänst hon på detta ^ v e r k s a m h e t s o m - råde kan uppnå.
En så lång lifsgärning s o m den, hvilken hon redan har b a k o m sig, är ensamt ägnad att väcka den största beundran — k o m m a så därtill alla de personliga förtjänster, h o n under sina många arbetsår lagt i dagen, måste man med förvåning fråga sig, huru h o n så länge kunnat förbigås af den allmänna upp- märksamheten o c h utan att erhålla det erkän- nande, hon i så h ö g grad förtjänar.
V ä g e n till framgång o c h erkännande är n o g ej o c h har n o g ej varit n å g o n k u n g s v ä g, s o m städse stått lika öppen för kvinnan s o m för mannen.
Så m y c k e t större beundran förtjänar därför fröken Försten, s o m oaktadt sitt k ö n ej blott visat sig mäktig fylla de mångahanda värf, s o m henne anförtrotts, utan o c k kunnat nå den högsta framgång, hennes ställning inom det ämbetsverk h o n tillhör medgifver.
På sin 60-åriga födelsedag uppvaktades fröken Försten i Salo köping, där hennes tjänsteverksamhet är förlagd, med en rik blomsterhyllning, o c h är det från s a m m a till- fälle det i dag i Idun meddelade porträttet förskrifver sig.
17:DE ÅRG.
P A BALKONGEN.
S A blekt öfver böljorna blänkte en vårmånes stilla sken, kring parken sig skuggan sänkte o c h vällukt spred hvit syren.
V i sutto, vi två, på balkongen med ljusen flämtande matt o c h lyddes till näktergalssången en drömmande vårens natt.
Vi s å g o, hur ljusen de brunno i stakarne långsamt ner — ej ord åt hvarandra vi funno, ej tanke, s o m tanke ger.
Min jublande kärlek j a g g ö m d e i hjärtats djupaste vrå, j a g visste, att ensam j a g drömde hvad aldrig j a g kunde nå.
Jag såg, hur ditt hufvud du böjde.
o c h lutade tungt mot hand, o c h såg, huru barmen sig höjde bak spetsar o c h sidenband.
Jag hörde, hur suckarne s m ö g o i drömmande vårnatt tyst, och vet n o g, hvart tankarne flögo o c h h v e m du i drömmen kysst.
A c k, hade j a g vågat dig trycka helt sakta till trofast famn, hur skulle j a g kallat min lycka vid tusende vackra namn!
A c k, hade j a g endast fått drömma en stund mot din axel stödd, det varit mig n o g för att g l ö m m a min vackraste dröm förödd!
Men n e j!
O c h hvi skulle j a g bryta en s k y m m a n d e vårnatts fred?
Din lefnad skall lugnt förflyta, långt skild från min öde led.
Så teg j a g.
Allt varit en villa — — I staken brann ljuset matt o c h släcktes — du reste dig stilla och svann med ett trött " g o d natt! "
SIGURD Glöm ej Jubileumsfondens sparbössor!
P. SIGURDH.
— 282 — IDTJN 1 9 0 4 MITT HEM.
N U V I L L j a g reda m i g ett b o.
Det skall vara fullt af sol o c h glada färger, det skall verka harmoni o c h trefnad, ty j a g vill kunna s ä g a: det är mitt h e m, det är en bit af min egen själ.
Sol är lif.
Därför skola fönstren vara breda o c h gardinerna lätta o c h luftiga.
Solen trollar fram hälsans färg på bleka kinder, kryar upp humöret, k o m m e r b l o m m o r n a att frodas, föryngrar o c h förnyar.
Hvad g ö r det då, att möblernas färger blekas en smula?
— D e vara j u ändå inte en lifstid.
O c h dammet, s o m s y n s så väl i solen?
— Det torkar man naturligtvis bort.
D e glada färgerna äro solens återsken; de värma sinnet o c h fröjda ögat.
Gult kan verka sol i s k u g g i g a rum, o c h en lätt varm- gul gardin i den vanliga m ö r k a rullgardinens ställe kan förgylla upp en grå o c h mulen morgonstund.
Några urriga tallruskor i en tjockmagad, blågrön kruka, en stånka i allmogestil på en rödbetsad hörnskänk med sirliga utskärningar kunna tillsammans bilda en hel liten skönhets- symfoni, s o m gläder ögat.
Allt beror på harmonien.
Det ena skall sluta sig till det andra s o m handsken s m y g e r efter hvarje handens linje.
O c h för att vinna harmoni bör man handla efter regeln: allt på sin rätta plats.
Det finns förnäma möbler o c h det finns simpla möbler.
Men det finns o c k s å enkla möbler, s o m kunna vara förnäma, o c h m y c - ket dyrbara möbler, s o m verka simpla.
Man sätter inte ett k ö k s b o r d framför en bro- kadklädd praktsoffa, o c h inte heller bör man möblera en liten, enkel tre-rumslägenhet med h ö g f ö r n ä m a eller, rättare sagdt, imitationer af högförnäma möbler.
Det ger ett intryck af disharmoni o c h ofinhet, s o m jagar trefnaden på flykten.
L i k s o m en dyrbar sten fordrar en dyrbar infattning, så fordra förnäma m ö b - ler ovillkorligen en förnäm omgifning.
Ekmöblerna äro aristokrater.
D e äro så att s ä g a skapade att bära tunga silfverupp- satser; konstnärligt skulpterade o c h skinn- klädda, böra de paradera i högpanelade salar i h e m, där man har ett rum för hvarje behof.
D e äro matsalsmöbler, ingenting annat än matsalsmöbler, o c h de se stela o c h högtidliga ut s o m en betjänt vid en festmiddag.
I en enkel våning, där det största rummet i sig förenar mat-, arbets- o c h sällskapsrum- met, äro de absolut olämpliga; de drifva hemtrefnaden på flykten o c h äro — tyvärr!
ett allt för synligt bevis på sina ägares dåliga smak.
D e s s a klumpiga, billiga matsalsmöbler af ek, s o m i hundrade sinom hundradetal fabri- ceras o c h spridas ut öfver land o c h rike, äro j u blott tarfliga imitationer.
D e likna de där Hårets affallande.
En läkare, som sedan flere år i Stockholm behandlar speciellt hudsjukdomar, skrifver följande: » Af alla i handeln förekommande medel, afsedda för behandling af de parasitära hud- sjukdomar (seborrhé, mjäll o.
d.
), på hvilka hårets affallande i de flesta fall beror, känner jag intet, som vid anställda prof visat sig så verksamt och i så hög grad förtjänar användas som Azymolstimii- lus — —.
» Vid London-utställningen 1899 erhöll F. Pauli ' s Azymolstimulus guldmedalj såsom det bästa hårvatten.
Under läkarekontroll tillverkas F.
Paulis azy- mol-tvål, som med allt skäl kan rekommenderas till alla, såväl äldre som yngre med ömtålig hy och hud.
sockerskålarna o c h ljusstakarna af försilfradt glas, hvilka en tid voro så moderna, o c h s o m skulle föreställa silfver.
Jag gick en g å n g fyra trappor upp i ett hus i en af S t o c k h o l m s nyare stadsdelar.
I hvarje förstuga kunde man g e n o m rutorna i tamburdörren se in i de hvarandra fullkom- ligt lika tre-rumslägenheterna, o c h i hvarje våning såg j a g med förskräckelse en ek- möbel.
Jag g l ö m m e r aldrig det intryck denna s y n gjorde på mig.
Det var inga hem j a g s å g in uti.
Det var fack, det var hyllor, o c h hvarje familj hade sitt fack, — en, två, tre, fyra trappor upp — det var likgiltigt.
Alla voro lika, s o m stöpta i en form.
Och sedan har j a g sett många, m å n g a sådana fack.
Alla dessa unga par, s o m sätta b o med ett par tre tusen kronors årlig inkomst, de k ö p a sig ett par engelska järnsängar, en lavoar, en toalettbyrå, en turkisk divan för herrns rum o c h en ekmöbel till salen.
Ha de då verkligen inga andra intressen än att sofva o c h äta?
O c h ha de inte vaknat till insikt o m, att hemmet är själens spegel?
När man träder in i ett sådant h e m s o m de ofvan beskrifna, fattas man ovilkorligen af den föreställningen, att dess ägare lefver sitt lif utan h ö g r e intressen än att tillfreds- ställa sina mest materiella behof- Intet s o m smeker ögat, ingen treflig vrå, där man kan prata bort en stund eller njuta af en g o d bok — nej, våningen är möblerad endast för att äta o c h sofva i.
Till ett sådant hem vänder man inte gärna åter, ty trefnaden trifs inte där.
Den känner sig endast hemmastadd, där den kan få krypa in i s m å b e k v ä m a pratvråar, där harmoni råder mellan form o c h färg, det m å nu gälla praktvåningar eller de enkla s m å hem, s o m äro förnäma i sin enkelhet, därför att de äro fulla af själens solljus.
Ett sådant litet h e m vill j a g försöka b y g g a mig, ett hem, där hvarje sak har sin plats att fylla o c h pryda.
Mitt eget hem, s o m j a g älskar, därför att det är en del af m i g själf, därför, att j a g där skall lefva mitt lif.
MALIN ÖDMANN.
V A R - OCH HÖSTDAGJÄMNLNG.
SKISS F Ö R IDUN A F A.
B RUNO Verner hade ställt upp staffli och må- larparaply ute på den soliga trädgårdsgån- gen, och borta vid ligusterhäcken, under det lätta löfhvalfvet af ett nyutslaget bokträd, satt Lisa G i a n e modell för honom.
Verner stod med pensel och palett i handen, m e n han målade föga, hans ögon riktades med en hälft frånvarande blick än mot hans arbete, än mot Lisa.
Det kom ingen fart i arbetet.
Efter åratals vistelse i främmande länder hade han nyligen återvändt till hemlandet, en frejdad konstnär, hvilken dock vunnit ett namn först täm- ligen sent.
Brunhyllt af Algeriets sol, med skarpa energiska anletsdrag och redan gräsprängdt hår, talade redan Verners utseende om en man, som sett och upplefvat och en man, som vetat omsätta sina intryck.
Men blicken var eldig och gestal- ten hade något af en ynglings raska hållning och spänstighet.
Det var med en viss spänning han återsett Lisa Grane.
Fem år hade förflutit, sedan den dag han skilts från sin gråtande lilla skyddsling, som fann det så bittert att hlifva öfvergifven af sin vän och beskyddare.
D e hade under dessa år visserligen underhållit skriftlig förbindelse med hvarandra, och Lisas bref hade städse andats samma hängifna förtroende och samma oskulds- MELLINS FOOD af Läkarekåren erkändt fulla vänskap.
Men det var ju i alla fall en ung dam han skulle återse, icke barnet han läm- nat.
Så återfann han samma lilla Lisa och dock en annan Lisa än det fjorton års barn, hvars enda tillflykt under sorgens öfvergifvenhet han en gång varit.
Det var han, som af sin döende vän mottagit den stumt vädjande blick, som gått från honom till lilla Lisa och som inneslöt all en faders ångestfulla bäfvan för barnet.
Och denna hans vän och forne beskyddares stumma vädjan hade för Bruno Verner fått betydelsen och helgden af ett slags testamente.
Så hade han från Paris till hennes släktingar iSverige hemfört den redan förut moderlösa, nu äfven faderlös blifna lilla Lisa.
Och därmed hade hans förmyndarroll såsom numera obehöflig upphört.
Men Lisa hade med så ' bittra tårar skilts från honom, att han kände sig helt beklämd att lämna henne.
Och han sände henne tröstande och upp- muntrande bref, som snart nog af henne besvara- des med nöjda och glada.
Så började brefven visserligen att blifva mera sällsynta, men han förstod af hela tonen i hennes meddelanden, att hon alltjämt bevarat sin tillgifvenhet för honom, och att hon i honom, den ende förtrogne från hennes tidigare lif, liksom såge sambandet med det förflutna, med minnet af fadern och barndo- men.
Han hade skilts från en gänglig fjortonåring, som i sitt utseende icke ägt något påfallande, an- nat än ett par vackra, långfransade ögon.
Det var icke det förra barnet, icke heller var det den redan utvecklade unga kvinna han väntat få se, det var ett människobarn i knoppning, hvilket ännu icke tycktes hafva vaknat till medvetenhet såsom kvinna.
Hon var knappast vacker.
Bar- mens lätta rundning och en rörelsernas mjukhet förlänade en viss behagfullhet åt en hög och smärt, men ännu i sina former tämligen outveck- lad gestalt.
Men de blå ögonen voro underbara och hyns blekhet gaf dem ytterligare relief samt förlänade ett eget drömmande behag åt de mjuka anletsdragen.
Lisa var alldeles densamma emot honom som hon varit för fem år sedan, så okonstladt vän- skaplig och så varmt förtroendefull, öppen och naturlig.
Men Bruno Verner var icke fullt den- samme, men detta märkte dock icke Lisa.
Han hade en gång för henne utgjort hennes enda stöd, tröstaren i hennes unga lifs bittraste ögonblick.
Hon hade för honom blott varit den lilla öfver- gifna, hans väns barn, hvilket han efter bästa förmåga tröstat och bistått, och som alltjämt i sin egenskap af Gerald Granes dotter var ett fö- remål för hans intresse.
Men den vuxna unga flickans oskuldsfullt förtroliga ton kom Verner att erfara en egendomlig förvirring, som annars icke var den obesvärade och världsförfarne artist- ens sak, men ehuru mer än dubbelt så gammal som Lisa, var han ännu en ungdomlig man, som icke hade så alldeles lätt att finna sig till rätta med don egendomliga ställning, han kommit att intaga till en ung kvinna.
Lösryckt som Lisa blifvit från den omgifning och de förhållanden, som en gång varit hennes, och vid hvilka hon med sitt hjärtas alla tidigare band fasthängde, talade hon med Verner så som det fjortonåriga barnet en gång talat med honom, fråssande af att liksom känna något af barndomsdagarnas at- mosfär och att få upplifva det flyddas minnen med denne ende förtrogne från hennes tidigare lif, hennes faders bäste vän.
Och medan han tillfredsställde hennes begär att få höra berättas om fadern och barndomsdagarna, skådade han helt hänförd in i dessa ögon, som så begärligt liksom insögo orden från hans läppar och än strålade så öppna och klara, än blefvo drömmande och vemo- diga allt efter som han anslog stämningen.
Det var något i Lisas utseende såväl som i hennes hela väsen, som verkade underligt beta- bästa näringsmedel Finnes på Apoteken samt hos — P R O F g r a t i s o c h f r a n c o från Axel för barn och SpeceHhandlarne.
JOennstrand, GEJFZJS.
sjuka.
—
— 283 — gande på haDS vid förkonstling och raffinemang tröttade själ.
Och han kände ett häftigt begär att på duken återgifva Lisa just sådan hon nu var, med detta vårlikt svala och oberörda, detta obeskrifliga något af den ur bamaslummern vak- nande kvinnan.
Så började han måla henne, och hon satt för honom liksom hon så ofta s o m barn suttit för fa- dern och honom, med den öfvade modellens lätta oeh tvångfria hållning.
Han målade liksom i ett slags feber och med ingifvelsens hela energi en mindre skiss af Lisa.
Sä tog han en ny och större i afsikt att fullt utföra den.
Men inspirationen var icke längre så mäktig och bärande, det var något s o m lik- som störde och hämmade honom.
Han hade en förnimmelse som om han andats en sökande och mäktig vårluft, hvilken ömsom rusade honom Jjuf och förfriskande, ömsom betog honom med en un- derlig längtan och trånad.
Då han började att utföra sitt utkast, gled ho- nom det säkra greppet på hans uppgift liksom ur händerna.
Han satt med pensel och palett i han- den, men målningen skred icke framåt.
Långa stunder kunde hans blick, oviss och tveksam, hänga fast än vid Lisa, än vid den I ild han fäst på duken.
Han visste icke rätt själf, om det var de lofvande och lockande möjligheterna i denna skiss på duken eller det verkligen var detta bleka barn, som med sådan makt fängslade hans själ.
Men snart misstog han sig ej om de känslor, hvilka betogo honom med en lidelse, som han al- drig erfarit i liknande gestalt.
En underligt vek och bunden lidelse, med en stark tillsats af smärta och bäfvan.
Det fanns stunder, då han med djupt missmod tänkte på de många vindar, som gått fram öfver hans lif, på allt det myckna det gafs däri, hvil- ket Lisa icke ens skulle kunna fatta eller förstå, stunder, dä han betraktade det som något rent af orätt och förmätet att ens tänka på att söka få läska sin själ i denna, som likt en ogrumlad skogskälla blickade emot honom i Lisas ögon.
Det gafs åter andra stunder, då Bruno Verner styrktes i känslan a f att vara snarare bättre än sämre än andra samt af medvetandet, att han med sina brister dock vore en man, i hvars ar- mar Gerald förtroendefullt skulle anförtrott sitt barn.
Och aldrig skulle någon kunna bjuda Lisa ett hängifnare bjärta eller ett ömmare hägn än det han ville bjuda henne.
Men fastän an- nars icke öfverdrifvet anspråkslös, utan en man, hvilken både såsom berömd konstnär och uppbu- ren personlighet ingalunda undgått att lära känna sitt värde, och ehuru kvinnorna annars vant ho- nom af från någon naivitet i fråga om att vara eftersträfvansvärd och tilldragande, så fanns det dock intet ögonblick, då han besinnade, hvilket förmånligt oeh godt parti han borde vara för Lisa.
Det skulle icke bli något så märkningsvärdt eller godt arbete Lisa, men han fortsatte ändå att icke afstå från de stunder af ostörd samvaro med Lisa, som skaffades honom.
synnerligen an- af hans bild af måla; han ville förtrolighet och därigenom för- Och medan han målade, skildrade han för henne söderns lif och härligheter.
Så väcktes hennes hågkomster af .Frankrikes vår, och när han då började beskrifva den, tyckte hon sig nästan ånyo erfara dess ljuflighet.
Men i dag voro de tysta.
Hon märkte icke, att han knappast målade eller huru hans ögon tankfullt hvilade på henne.
Och fastän det blott var en seance kvar, slutade han tidigare än van- ligt och gick bort och satte sig h o s Lisa.
Så tog han plötsligt hennes smala, lena hand och frå- gade henne mycket allvarsamt, om hon icke skulle vilja blifva hans hustru och med honom dela detta lif i den soliga södern.
Lisa såg mycket förvånad ut.
Hon hade en otydlig känsla af, att han skulle önskat se henne I D U N 1904 en liten smula förvirrad, då hon medgaf att hon tyckte mera om honom än om någon annan och nog trodde, att hon ville bli hans hustru.
Han drog henne sakta in till sig och kysste henne lätt.
Det låg i hennes svala väsen något, som manade till varsamhet, och han nändes icke med något utbrott af lideiso drifva på detta unga väsen i knoppning.
Så reste han bort för att utföra porträttet af en berömd man.
Om några veckor skulle han åter- vända, innan han ånyo begaf sig i väg till sö- dern.
Till dess hoppades han nästan att Lisas hjärta skulle hafva vaknat.
Lisa var icke heller fullt densamma, när han återsåg henne.
Den ljufva barnaron tycktes störd, det hade kommit en obestämd oro i hennes väsen, och färgen gick och kom på hennes kinder.
Han träffade henne numera icke så mycket en- sam, ty han var icke längre husets ende gäst.
Tvänne kusiner till Lisa, en flicka af hennes egen ålder samt dennes äldre bror, en blåögd och käck ung student, voro där också.
Till en början ägnade Bruno Verner föga upp- märksamhet åt den unge mannen.
Mere dagar gingo, innan det hos målaren plötsligt uppsteg ett slags föraktfull misstanke om att han i denne unge man, som ständigt kretsade kring Lisa, möjligen ägde en rival.
Han trängde dock strax tillbaka denna misstanke, men han greps af en smärtsam trånad oeh törst efter genkärlek.
Vid första tillfälle, som erbjöd sig att få vara ensam med Lisa, bringade han ånyo å bane ämnet för sina förhoppningar.
Lisa lyssnade villigt och han såg spanande in i hennes troskyldiga ögon.
Hans bundna lidelse bröt för en gång fram.
Han drog henne intill sig och kysste henne häftigt.
Men hon ryggade tillbaka inför den lidelse, som brann i hans kyss.
Hans eld fick intet gensvar, icke ens det, som kunde legat i hennes vanliga passivitet.
T y hen- nes blick fick något skrämdt och undrande, och hon drog sig skyggt bort ur hans armar.
Han erfor en underlig brännande smärta.
anade han, att något kommit emellan dem.
Så Han började gifva akt på den unge studenten.
Klarögd och frimodig hade denne i hela sitt sätt och väsen något vinuande och förtroendeingifvande.
Världsmannen i Bruno Verner ryckte på axeln för att träda tillbaka för den på det hela ta- get obetydlige unge mannen, men den själslige iakttagaren i honom bar vördnad för den naturens egna röst, som uppenbaras i den första kärleken, och han ryggade tillbaka för att öfva någon van- dalism.
T y han började förstå, hvad han redan förut anat, att det icke var han, som var äm- nad att väcka till lif sommaren i Lisas hjärta.
Men han insåg tillika, att han, om han så ville, sannolikt skulle äga makt att kväfva den vår- brodd, som börjat spira i hennes hjärta, och att det kanske nog skulle kunna lyckas honom att drifva fram ett slags ny sommar.
Men han hade icke hjärta att röfva denna unga vår, att låta den härjas af frost i stället för att utvecklas till blomning och sommar.
Lisa såg ibland nära nog olycklig ut.
Hon tycktes liksom rädd att vara ensam med honom, men tillsammans med kusinen kunde Bruno Ver- ner se hennes blå ögon få ett plötsligt skimmer af lif och ljus, som han aldrig förut varsnat däri.
Och den unge studenten avancerade mot sitt mål med en käckhet och tillförsikt, som var helt olik hans egen skygga varsamma kärlek.
Och det var till denne Lisa omedvetet drogs.
Det var han, som förvarade den rätta nyckeln till Lisas hjärta, han, som en gång med ungdomens och kärlekens rätt skulle få älska, storma, fordra — Och Bruno Verner vände bort blicken i dof smärta.
" Jag reser i morgon ", sade Verner en kväll till Lisa med en röst, som lät helt beklämd och sväf vande.
A.
B. Gustaf Holmbloms Kappaffär.
Saisonens / billiga Broderade Blusar och K l ä d n i n g s t y g e r Schweizer-broderi.
&amp; Shantungsiden till — Sista n y h e t kronor m e t e r, tull- &amp; p o r t o f r i t t, 3,05 på &amp; Japan- 3,15 pr offerera S c h w e i z e r &amp; Co., Luzern S. 5.
(Schweiz).
S i d e n t y g s - E x p o r t.
— K u n g l.
H o f lev.
Lisa sade intet.
Hon såg blott häpen och nedstämd ut.
" Du minns hvad jag bad dig om, lilla Lisa ", och han betraktade henne för ett ögonblick for- skande och skarpt, men återtog därpå: " Men du kände kanske inte ditt eget hjärta, Lisa?
Du tycker nog om mig, men på ett annat sätt än hvad du nu tycker om en annan.
Har jag inte rätt, kära barn? "
Lisa slog med ansträngning upp sina blå ögon och skådade in i ett anlete, som uttryckte ett så- dant öfvermått af ömhet och smärta, att hon ovill- korligen skyggade till.
därför.
" Se ej så förskräckt ut, mitt kära barn.
Jag förebrår dig inte ", sade han med litet grumlig röst.
" Jag, jag — ni menar Bjnar! "
sade Lisa utan minsta försök att dölja eller undskylla, hvad som kanske först nu blef henne själf fullt klart.
" Jag, jag vet inte. "
" Ajo, du vet nog, om det är till honom, som du känner ditt hjärta dragas? "
" Men han bryr sig nog inte om mig ", sade Lisa.
" Och jag har aldrig ens tänkt på, att jag skulle vilja gifta mig med någon annan än er, om ni ville " ', bedyrade Lisa, som kände sig bun- den vid Bruno Verner genom hjärtats och tack- samhetens band såväl som genom löftets helgd. "
Å nej, det tror jag nog inte, att du har.
Men jag vill ej, att du skall känna dig bunden af något löfte.
Jag vill att du fritt skall följa ditt hjärtas röst, och det är nog inte för mig den ta- lar. "
Han skådade henne in i ögonen med en blick, som ville den tränga ända in i hennes själ.
Lisa hängde hufvudet som en vissen anemon, men hon sade intet.
Verner förstod dock livad hon själf icke till fullo förstod.
För honom ta- lade blott hennes känsla af tillgifvenhet och tro- het och han hade icke ungdomens förlitande att kärlek måste väcka genkärlek.
Hade hon varit äldre, hade hon troligen sökt rättfärdiga sig genom undflykter eller ursäkter, nu stod hon där blott i stumt betryck, endast hennes oskuldsfulla hjälplöshet fick föra hennes talan.
Och hade han varit yngre, hade han knappast haft sinne för denna talan, utan i bru- talt begär efter lycka blundat för allt utom hvad hans eget hjärta pockat på.
Men där Lisa nu stod framför honom som ett vilset och famlande ungt människobarn, var hon honom i sin oskuld och hjälplöshet okränk- bar.
Och hon var Gerald Granes dotter.
Men han uttänjde ögonblicken, innan han skulle döma sig själf till försakelsens lidande.
Och med ett slags smärtans vällust gjorde han sig full reda för att han, om han så velat, ägde makten att betvinga Lisas hjärta.
Slutligen sade han dock med en röst så an- strängd och dof, som nådde den Lisa från ett af- lägset fjärran: " D u är fri, lilla Lisa, fri och oförhindrad att älska, den ditt hjärta bjuder dig att hålla kär.
— Jag har varit gripen liksom af en vårens yrsel och förtrollning och den tog mig fången i en dröm, som kom mig att glömma, nyheter i elegantaste urval.
prislägen, utmärkta modeller.
— 38 Ifesterlånggatan 38.
IDTJN 1 9 0 4 — 284 — DIN GOSSE.
N Å G R A R E F L E K T I O N E R A F E Y V O R STEEN.
Lanolin- Sana-Tvål.
D IN GOSSE är liten ännu — så liten att han ligger i ditt knä och med stora un- drande ögon blickar ut i världen, d. v. s. den lilla värld som ännu så länge är hans: barn- kammaren med sina glada blommiga tapeter, den lilla sängen med sitt ljusa omhölje, de näpna livitmålade möblerna och — hvad som kommit honom att ge till sitt första kvittrande lilla jubelrop — badkaret, där han hvar afton ger en högeligen gouterad föreställning för sin beundrande " uppvaktning, bestående af pappa mamma och jungfru, ofta förstärkt med staben af icke mindre beundrande fastrar, mostrar och tanter.
Garanterad ren, neutral, mild och öfverfet.
Bästa Barntyål!
2 5 öre st. Grumme &amp; Son Stockholm.
att när du hinner till lifvets högsommar, så skall jag vara i dess sena höst. "
Han hade fattat Lisas händer och såg på henne med en hlick, som ville han i sin själ inrista hennes bild just sådan som hon nu var, och så- dan han icke mera skulle få återse henne.
Så lade sig ett töcken öfver hans blick och den gled förbi henne och föilorade sig liksom i ett fjärran af öde tomhet.
Lisa såg den sorg, som afspeglade sig i Bruno Verners anlete, och hennes ögon fylldes af de bitt- raste tårar.
Så såg hon det uttryck liksom af något trött och åldrigt, som visade sig i hans drag, ett uttryck, som de för första gången i hans lif antogo, och som bådade brytningen till en annalkande höst.
Men Lisa förstod inte riktigt hvad detta ut- tryck var eller hvad det betydde, hon förstod blott, att hon vållat hans hjärta ett ondt och hon mumlade ett bedjande: " Förlåt mig ".
Bruno Verners blick blef åter närvarande och fast.
" Jag har intet att förlåta ", sade han med sin vanliga röst, ehuru med ett vekare tonfall.
" Farväl, lilla Lisa — och blif lycklig ", tillade han med ett hälft leende och drog henne mildt intill sig samt kysste därpå lätt de vårliga läp- parna på Gerald Granes dotter.
EN SVENSK-AMERIKANSK SKULPTÖR.
I den nu afsomnade " Ny Illustrerad Tid- ning " för 1888 (n:r 7) läses bland annat: " En svensk skulptör i Ame- rika hafva vi lärt känna genom en fotografi, som sändts oss från Charles- town.
Skulptörens namn är Axel Olsson och det fotograferade arbetet är en vacker relief, fram- ställande Bacchi triumf- tåg och beställd af den A X E L OLSSON.
bekante mångmillionären Cornelius Vanderbilt för hans eleganta villa i Newport Rhode Island.
Vi skulle afbilda det vackra konstverket, om vi ej genom dyrköpt erfarenhet kände, huru litet intresse här i landet finnes för konst. "
Den svenska konstälskande allmänheten blef alltså då icke i tillfälle att lära känna den unge svensk-ameri- kanske skulptören, som sedan dess tämligen obemärkt — anspråkslös och tillbakadragen som han är af natu- ren — utöfvat sin konst.
Helt nyligen förmälde emel- lertid en tidningsnotis, hämtad ur den sv.
amerikanska tid- ningen " Hemlandet, " att Axel Olsson fullbordat ett konst- verk, föreställande " Psyche, uppburen af tre zefyrer " och som tillvunnit sig de amplaste loford af den ame- rikanska publiken och pressen.
Af Iduns redaktion blef jag då ombedd att sätta mig i förbindelse med konstnären, och detta gjorde jag med så mycket större nöje, som jag personligen kände den sympatiske " Olle " från min Boston-tid.
PSYKE.
S:T SKULPTUR A F A.
OLSSON P A LOUISUTSTÄLLNINGEN.
Tillsammans med sin " Psyche " hade han i april utställt en liten statyett " The Whisper " i Chicagos stora Art Institut, där båda konstverken väckte icke liten uppmärksamhet.
Nu har " Psyche " genom konst- juryns utslag hamnat på St. Louis-utställningens konst- afdelning och hans " Hviskning " i den Svenska herr- gården därsammastädes, en i sanning ganska vacker utmärkelse för den svenske skulptören.
Axel Elias Olsson är bördig från det fagra Blekinge men kom som ung pojke till Stockholm, där han lärde ornamentsbildhuggeri.
Han studerade äfven en tid vid Fria konsternas akademi, men reste 1881 till Amerika och uppehöll sig en längre tid i det gamla konstälskande Boston, hvarefter han återvände till Europa.
Efter ytter- ligare studier i Sverige, Tyskland och Frankrike kom han 1892 till Chi- cago, där han alltsedan varit bosatt, med undan- tag för ett kortare besök i Sverige 1897, då under- tecknad en vacker dag stötte på honom på Väster- långgatan, där han för- djupat sig i studiet af 68:ans utomordentligt vackra portal.
j Bland andra dekora- tiva skulpturarbeten, som han den senaste tiden utfört, berömmas sär- skildt de för stadshuset i Fort Wayne i staten Indiana och för atletklub- ben i Chicago.
Men, som det synes, är hans konst- närslynne af mera lyrisk natur och säkerligen leka nog ännu många glada zefyrer och genier i hans håg ifrån konstens evigt unga helgedom.
HELGE SANDBERG.
HVISKNING.
SKULPTUR AF _ A ^ L O 0 U I L S S U S T O S N T Ä L P A L N I N G E N.
M e d dagens n u m m e r af Idun följa två extra sidor med » Frågor och Svar » samt » Tidsfördrif », afsedda att vara ett vederlag för det något för starka intrång på dessa afdelningar, som de rikligt tillströmmande annonserna i en del af de senaste numren orsakat.
Och när så de allvarliga barnaögonen vända sig från de yttre ting, som ådragit sig deras uppmärksamhet, och blicka in i dina egna, med ett uttryck så rent, djupt och outgrundligt som endast ett par barnaögon kunna ha, sluter du med en känsla af glädje och stolthet på samma gång som af bäfvan din son intill dig.
D u vill så gärna drömma om en framtid för honom så stolt, så ljus, så hoppfull — vill så gärna tänka, att har du måhända hittills blifvit be- sviken i din tro på ett manligt ideal, skall han en gång återge dig den — stark och dock öm, sträng mot sig själf, men mild mot andra, färdig till strid för allt ädelt och godt, till försvar för den värnlöse, den förtryckte i världen.
Du ser dig själf gammal och böjd och hvit i huf- vudet som en dufva, stödd af hans unga kraft- fulla arm, och medan du drömmer, sluta sig de klara ögonen och din gosse slumrar sakta in.
Se hur vackert han ler!
Det leendet man aldrig ser annat än på ett helt litet barns ansikte under sömnen och som en gammal vacker sägen tyder så att de ha " änglabesök. "
Ett par år ha gått och en liten parfvel i 2 — 3 års ålder tultar omkring dig, en aldrig sinande källa till glädje och beundran.
Hur roliga äro icke de små vrängningarna af ord och talesätt!
Hur lustiga uttrycken af man- haftighet: " ja ' ha ' j u sagt d e '! "
eller: " mamma höj j u att ja ' vill d e '!
" Hur oemotståndliga de små härskarefasonerna, med den lilla foten blixtsnabbt i golfvet vid minsta motgång, eller leksakspiskan i högsta hugg, om man icke ögonblickligen åtlyder hans höghets befallnin- gar!
Men var, ack, var aktsam!
Tänk på, hvilket litet frö här börjat gro, som, om det icke i tid ansas och tuktas, kan växa upp till ett helt träd skuggande öfver och förkväfvande mer godt än du anar.
Hur mycket sorg, hur mycket förspilld lef- nadslycka, glädje och frid, hur många förtryckta, snedvridna existenser ha icke haft sitt ursprung i att öfverhufvudet för en familj regerat med despotismens järnspira!
Och hur ondt kan han icke själf få, din gosse, af att aldrig från början ha fått lära sig att taga hänsyn — att böja sig för någon annans vilja än sin egen!
" Det syns att han är karl! "
hör man ofta den unga modern helt stolt säga, då hennes älskling ger otvetydiga bevis på misshag, om hans önskningar icke genast hörsammas, och med lättare ödmjukhet och ett undertryckt löje skyndar hon att lyda hans minsta vink.
Kunde hon se några årtionden in i fram- tiden, kanske hon med sorg skulle få bevittna, hur hennes svaghet burit frukt — hur af den bortskämde lille gossen blifvit en äkta man — en far, som blind för allt utom egen smak, bekvämlighet och fördel, hänsynslöst fordrar och befaller, och som medvetet eller omedvetet, tack vare de begrepp hans moder bibringat honom,
— ser ned på kvinnan som på en underordnad varelse, hvilken egentligen är till för hans tref- nad och behag.
Kanske kunde hon också få se honom full- komligt krossad af de pröfningar lifvet hade i beredskap åt honom, därför att han så alldeles oförberedd på annat än seger sändes ut i striden.
Tag vara på individualiteten — på det man- lighetens särmärke, som onekligen tidigt nog brukar ge sig tillkänna hos en gosse, men gör det med vishet!
En af de vackraste egenskaper vi beundra hos en man är j u energien, kraften och viljan att drifva igenom hvad han sätter sig före, men utan hänsynsfullhetens tygel urartar den till despotism med alla sina afarter: högmod, själfviskhet, kärlekslöshet, trångsinne, så små- ningom torkande ut — ja, förstenande en jord- mån, där en gång de ädlaste frön kanske spirade.
Din gosse är 12 år — i " slyngelåren " — lång och gänglig och i fasonerna mest att likna vid en hundvalp.
Han stöter emot öfverallt, slår ned saker, rifver sönder sig, fläckar ner sig, kommer med smutsiga kängor och mössan på nacken indängande i förmaket, just då.
du kanske har visit af någon, inför hvilken du ville att han skulle presentera sig särskildt till sin fördel, eller passar han på den stund, då du tänkt dig att i ro få slå dig ned med en in- tressant bok — och full af ifver öfver någon tillämnad utfärd eller någon märklig tilldragelse i skolan och med ett språk, där uttrycken " bussigt, stiligt, kymigt, jobbigt, snobbigt, sjutton " o. s. v. utgöra halfparten, vill han nu för sitt viktiga meddelande odeladt äga ditt intresse.
Och akta dig att visa bort honom!
Ar det också för hundrade, ja, tusende gången han sätter märke ' på mattan, så gräla på ho- nom, men inte så, att han modstulen och af- snoppad ger sig af ut igen, för att nästa gång han har något på hjärtat gå till jungfrun i köket eller hvem som helst utom mamma, där- för att hon alltid käxar eller hellre vill i ro läsa än att höra på honom.
Inte heller går det an att göra detta med hälft eller låtsadt intresse.
Kan du inte helt vara med först, måste du i alla fall bjuda till att sätta dig in i hans tankar och planer, riktigt ärligt, äfven om det kostar på.
Han märker så väl på de tankspridda brådskande svaren, som bara äro en omskrifning: " ack, om du ville gå ändå och lämna mig i fred! "
att mamma icke är med honom, och upprepas det ofta, har hon snart försuttit rätten till det dyrbaraste en mor äger: sitt barns förtroende.
Detta att käxa är också en sak, man så oändligt lätt frestas till.
Det är så mycket som eh sådan där liten pojkvask behöfver på- minnas om, från och med tandborstningen om rnornarna t. o. m. iordningläggandet af klä- derna om aftnarna.
Det är tusen små brott mot hemmets lag och förordningar han i sin liflighet, tanklöshet, glömska eller odygdighet gör sig skyldig till under dagens lopp, och trött och uttråkad kan man många gånger bli vid alla dessa öfverträdelser, men straffa hellre strängt emellanåt eller visa honom hur ledsen han gör dig — och — se lite genom fingrarne dessemellan!
— i stället för att möta honom med dessa ständiga påminnelser, hvilka till slut icke hafva någon annan verkan än den, att de irri- tera både honom och dig själf — ja, kanske bringa det därhän att han till slut så mycket som möjligt drar sig för mammas sällskap, ty han vet att han icke kan visa sig, utan att hon genast har en rättelse i ett eller annat afseende tillhands.
285 IDTJN 1904 — Och så de ständiga frågorna!
Hur kunna de icke rent af göra en yr i hufvudet emel- lanåt!
Men du har icke lof att afvisa dem, såvida de icke, som understundom j u händer, göras af ren frågvishet eller tanklös ovana.
Betänk bara hur mycket det är som rör sig inom detta lilla människoämne!
Hur lifvet leker och lockar, så underbart och fullt af gåtor; hur tankar och fantasi skena i väg, och hur tusen frågor dagligen och stundligen ställas fram för honom, frågor, som han tycker att han •måste ha svar på.
Ofta kunna dessa vara kinkiga nog att ge, men gör det så öppet, så sant, så naturligt du kan, om de ju också i vissa fall måste lämpas efter den frågandes ålder, eller ibland ersättas af ett löfte om svar längre fram, då år och uppfattning hunnit växa fatt vettgirigheten.
Lyckligt är det för en mor att vara i den ställningen — så ung och oberoende — att hon kan följa sin gosse, inte bara när det gäller tankar, intressen och skolgång — att hon har tid och krafter att deltaga litet äfven i hans företag, vare sig det nu gäller sport, experi- menter af alla slag eller arkitektoniska funde- ringar, indianhyddor, kvarnar, dammar o. s. v. Hur stolt är icke en gosse, då han kan skryta med en mamma, som är lika styf som han själf — eller än styfvare!
— i skidlöpning, skrid- skoåkning, simning eller dylikt, eller som med kloka praktiska förslag underlättar hans bygg- nadsföretag eller ingeniörsfunderingar, och hur roligt har icke mamma själf af att vara sin gosses förtrognaste vän och kamrat.
Det för- hållandet uppfriskar och håller henne ung och ger redan från barndomen gossen en känsla af hälsosam aktning för kvinnans förmåga, på samma gång han genom ett sådant ständigt umgänge lär sig att med hänsyn och vördnad betrakta henne.
Jag tror knappt att en gosse, som på det viset i sin mor har sin käraste kamrat, kastar det vanliga, så innerligen för- smädliga " bara en jänta! "
i ansiktet på systrar och kvinnliga bekanta.
Naturligtvis bör um- gänget med en son aldrig drifvas därhän, att modern icke lämnar honom full frihet till um- gänge med kamrater hennes sällskap förutan, ty i och med detsamma han känner hennes deltagande i livad han företar som någon sorts tvång eller öfvervakande, är hvad som åsyftats därmed förfeladt, Hvad som också tjänar till att befästa vän- skapen mellan mor och son, är att den förra så tidigt som möjligt behandlar sin gosse som en liten man, hvars omdöme hon tar hänsyn till i de frågor, hvari han kan ha något, och hvars mening har en viss liten vikt.
Det är otroligt hvad detta att känna, att han i mors ögon verkligen är ett litet stöd, utvecklar om- dömesförmågan och ansvarskänslan och binder honom vid modern med den första lilla tråden af det starkaste, ädlaste band, som förenar man och kvinna, sammanväfdt som det är af det fulla, hela, odelade förtroendet dem emellan och det ömma hänsynsfulla sträfvandet att lätta hvarandras bördor, något hvarförutom förhål- _ landet mellan dem — de må nu vara makar eller hvarandra f. ö. så närstående, att de lefva samman i ett hem — aldrig blir hvad det kunde bli!
— Naturligtvis måste detta att (så tidigt som möjligt) göra gossen till sin förtrogne, ske med urskilning, ty någonting obehagligare än en liten vis, själfsäker herre på 12 — 13 år, som tror sig om att kunna bedöma allt och där- för också omedvetet lägger sin lilla viktiga näsa i allt, kan man knappast få se.
(Forts.) I Wilh.
Beeker, | — Kungl.
Hofleverantör.
— | 5 E E E E E i E E E E E E z E z M a l m torgsgatan, Ur sjukvårdsal ' delningen: M ö l n l y c k e M f t h l ^ r s ä v ä I e l e g a n t M ö b e l f a b r i k s a Utställning, som enkla; allt i solidt och förstklassigt utförande.
S ä n g a r, S ä n g k l ä d e r, M a t t o r och G a r d i n e r.
II i s I = Bråckband, af grått mollsk.
o. ljust fårsk.
pr st. kr.
1: 85 E Bråckband, m e d pelott m e d blå infattning „ „ 2: 25 E Bråckband, helt af ljust fårskinn e:a starka „ „ 2: 75 E Bråckband, anatomiska, ljust fårskinn.
.
.
„,, 3: 65 E Bråckband, af glaoéskinn, s m i d i g a „,, 3: 75 E Bråckband, utan fjäder, anatomisk rand- E pelott, m e d 45 m m.
bred elastisk lif- g ö r d e l o c h 25 m m.
bred elastisk lårrem „ 3: 85 E Bråckband, för halfvuxna „ „ 1: 85 E Bråckband, för barn _ „ „ 1: 40 E H ö g e r eller venster t o r d e uppgifvas.
z Dubbla bråckband af dessa kvalitéer betinga d u b b l a E priser.
E Priskurant franko på begäran.
E n RISBERGSKA DET SKOLAN I ÖREBRO.
G A M L A SKOLHUSET.
D Å RINGNINGEN manar till uppbrott efter vårtermi- nens sista lektion vid Örebro elementarskola för flickor eller Risbergska skolan, som den också kallas efter sin stiftarinna, den å området för den kvinnliga ungdomens undervisning högt förtjänta, nästan banbry- tande fröken E. Risberg, är det på samma gång en af- skedshälsning, som förklingar till den byggnad, hvar- inom skolan varit inrymd under ett stort antal år eller sedan 1868, men, som sedan lärjungeantalet varit under nästan oafbrutet stigande, blifvit för trång och måste öfvergifvas för en rymligare bostad.
Den gamla skolhusbyggnaden, hvilka minnen väcker den icke hos alla dc tusen och åter tusen, hvilka inom dess murar lagt grunden till sitt vetande, emottagit outplånliga intryck, knutit vänskapsband, som kanske bestått eller bestå för lifvet!
Flickan, som blyg och rädd trädde inom dess portar, kände snart modet växa, snart ljöd hennes stämma ljudlig och klar i dc höga salarna, och kom hon att tillhöra det samhälle, som fostrat henne och själf blef maka och mor, lät hon sig angeläget vara att föra sina små till samma hem för vetande och odling, där hon själf mottagit dem.
Ty goda traditioner följde byggnaden och namnet, Risbergska pensionen åt, och utmärkta krafter för ungdomens upp- fostran — jag inskränker mig till att nämna endast ett namn utom stiftarinnans, fröken M. Forsell, — ha verkat därinom.
Och utom af den bokliga undervisningen, hur tog ej barnet intryck af naturen själf, som det för hvarje vår såg födas på nytt i sin omedelbara närhet.
Svartån bröt sin boja, längs trädgårdens gångar öpp- nade primulan och violen sina ögon, — det var på den tiden lärjungarna ännu hade fri åtgång till en om- sorgsfullt skött plantering, som tillhörde skoltomten, och surret af läxläsningen blandades med bruset af fram- ilande vatten, då man på en lofstund tagit sin tillflykt till bersån vid stranden för att i ro få " läsa öfver " till den kommande timmen.
En ny skolhusbyggnad står snart redo att mottaga det unga släkte, som nu begagnar sig af skolans under- visning, en byggnad väl belägen i stadens midt och säkerligen på allt sätt lämpligt utrustad för det ända- mål, till hvilken den skall tjäna.
Dit kommer Risbergska skolans verksamhet att förläggas från det nästa skol- årets början, och inga stora eller små " risgryn ", som det vedertagna och för öfrigt icke utan en viss till- fredsställelse burna namnet på skolans elever lyder, skola leta sig väg, som kunskapssökande lärjungar åt- minstone, till den gamla skollokalen, hvars nötta trapp- steg trampats upp och ned af ett par generationer kvinn- lig ungdom, som spridd efterhand åt växlande håll inom vårt vidsträckta land, ja, äfven utom dess gränser, helt visst med glädje ser i bild den trefna byggnad, vid hvilken många af dess bästa och ljusaste minnen är förknippad.
HANNA STIL!
SKÖNHET!
S T Y R K A!
i S T O C K H O L M.
WIJNBLADH.
Rikstelefon 76 14.
18.
Allm.
Telef.
76 14. upprättas beredvilligt på begäran.
Birger Jarlsgatan Ritningar och kostnadsberäkningar Egna Arkitekter och Dekoratörer.
Filialer: Göteborg, Malmö.
IDUN 1904 — 1.
FRÅN FÖRENINGENS » BRÖDRAFOLKENS V Ä L » 2.
» STUDENTER OCH ARBETARES » ÅRSMÖTE.
SOCIALA K O N G R E S S.
286 — DIREKTÖR ERNST B E C K M A N TALAR G R U P P AF D E L T A G A R N E F R A M F Ö R J OSEPH SELIGMANN f- — Den inom hufvudstadens bokförläggar- och publicistiska värld kände filosofie doktorn Joseph Seligmann afled för några dagar sedan i Stockholm i en ålder af 63 år.
F.
HR • • j f r * - ' C.
O.
WIJKS N Y A V I L L A V I D M A R S T R A N D, H V I L K E N K O N U N G E N S K A L L BEBO VED SITT STUNDANDE VÄSTKUSTBESÖK.
\ J SKANSEN.
A.
BLOMBERG FOTO. "
C T U D E N T E R OCH ARBETARES " kongress har lika- ledes nyss afhållits i Stockholm, och i densamma har deltagit representanter ej blott från Sverige, utan jämväl från Norge, Danmark och Finland.
Den egent- lige upphofsmannen till detta möte har varit d:r Edv.
Laurent, och vi kunna ej ge en bättre karaktäristik af föreningens syfte än med citerandet af de ord, som d:r L. vid sitt hälsningstal till mötesdeltagarne yttrade.
D:r S., som idkat studier vid tyska högskolor och universitet och som år 1863 här i Sverige promo- verades till filosofie doktor, etablerade sig 1864 som bokhandlare i Stockholm; tretton år senare blef han tillsammans med hr Hugo Geber bokförläggare under firma Jos.
Seligmann &amp; C:o, från hvilket förlag bland annat utgingo skalderna Snoilskys och Wirséns dikter.
RIHERRE LUDVIG VON PLÅTEN f. Förre aktuarien och registratorn i telegrafverket, friherre Carl Lud- vig von Plåten, har i dessa dagar helt hastigt aflidit i en ålder af nära 80 år.
Han var en af vår hufvud- stads mera bemärkta personligheter, som särskildt i humanitära frågor gjorde viktiga personliga insatser.
RENBERGET PA Vi meddela i dagsnumret en bild från mötesdel- tagarnes samkväm å Skansen, tagen då direktör Beck- man talade från Renberget.
UR DAGSKRÖNIKAN.
Ar 1887 etablerade sig Seligmann som själfständig bokförläggare, och i detta sammanhang kan nämnas att med hans firmanamn Publicistklubbens jultidning Julkvällen utkommit till och med 1898.
Det Selig- mannska förlaget gjorde sig snart kändt och välkändt, tack vare ledarens samvetsgrannhet och omsorg i allt hvad som på honom berodde.
Inom de kretsar Seligmann genom sin verksamhet närmast tillhörde var han alltid skattad som en myc- ket dugande kraft, hvilken också togs i anspråk för åtskilliga fackliga värf.
Han innehade vid sitt frånfälle och sedan 14 år tillbaka posten som Svenska bokför- läggareföreningens ordförande, och inom Publicistklub- ben, hvilken han tillhörde ej blott i egenskap af bok- förläggare, utan äfven som en ganska flitig medarbetare i flere tidningar, fungerade han äfven under en period som ordförande.
Inom klubbens understödsförening har han varit skattmästare från dess början till 1901, d. v. s. i det närmaste 20 år.
Den bortgångne har, som sagdt, på sitt fält varit en framstående och värderad förmåga, hvars bortgång kommer att beklagas i vida kretsar.
Närmast sörjes han af maka, f. Littmanson, samt två söner och två döttrar.
FRAN SA G A L I D E N.
D:R J. SELIGMANN.
FRIH.
L.
VON PLÅTEN.
Som ordförande i Svenska allmänna djurskyddsförenin- gen har han med sin öfvertygelsestarka och varmhjär- tade natur uträttat mycket i kampen mot djurplågeriet- och som ämbetsman torde han främst böra ihågkommas som en af grundläggarne af telegrafverkets pensions- kassa.
Frih.
von Plåten var gift två gånger: i första äkten- skapet förenad med Lars Johan Hiertas dotter Klara Virginia, och i det andra med Helena Erskine, dotter af grosshandlare David Erskine.
Han sörjes närmast af en son i första giftet samt två döttrar och en son i det andra jämte barnbarn.
Sedan 15 år tillbaka lefde friherre von Plåten som privatman, boende i Platenska egendomen Sturegatan 32 härstädes.
Inom den von Platenska familjen, därvid äfven den tyska grenen inberäknad, var han ända till sin död den själfskrifne förtroendemannen.
Och inom alla kretsar, där han var känd, skall han alltid ihågkommas först och främst som en på hjärtats vägnar rikt be- gåfvad man.
B RÖDRAFOLKENS VÄL, denna för ej längesedan af ett antal svenskar och norrmän stiftade förening för främjande af de båda folkens samhörighetskänsla, har för några dagar sedan haft ett talrikt besökt års- möte i Stockholm.
Hvarje folkbildningsarbete, sade talaren, måste gå ut på att frigöra den individuella personliga utvecklings- kraften, men därmed växa också anspråken på sam- hället.
Vi måste fordra, att allt af värde, som samhället äger, skall komma samtliga dess medlemmar till godo och att de artificella skrankor affägsnas, som skilja samhällsklasserna åt.
Vi ha att sträfva efter att bereda samhälleligt skydd mot arbetslöshetens och orkeslöshetens risker, att skaffa hvar och en ett eget hem helst i eget hus, ty det är hälsosammast och därtill billigast och utvecklar sociala dygder som flit, omtanke och spar- samhet.
Konstens, litteraturens och vetenskapens skat- ter böra genom fri undervisning, fria bibliotek och museer göras tillgängliga för alla.
I samma mån som samhällets alla medlemmar tillerkännas medbestämman- derätt på samhällets angelägenheter och dessa syften uppnås, skola också de artificiella skrankorna försvinna, den falska värdesättning omöjliggöras, som åsidosätter personligheten för samhällsställningen och börden.
Men skall folkbildningsarbetet få ett verkligt gediget värde måste det resultera i socialt arbete.
En å Skansen tagen bild af mötesdeltagare, med d:r Laurent till vänster i gruppen, meddelas i dagsnumret.
K RIGETS blodiga händelser aflösa nu hvarandra raskare än förut, och fortfarande synas japanerna hålla ryssarne i strupen med sina små gula seniga hän- der.
Hela världen har, till följd af deras enastående tapperhet, fått bevittna den sagolika hjältebragden af staden Kintschaus stormning, hvarvid ryssarne efter Det är ett glädjande tidens tecken, att denna före- ning kommit till stånd just i våra dagar, då de nor- diska folkens sympatier för hvarandra på allt sätt äro i behof af att främjas såväl uppåt som nedåt.
De politiska meningsskiljaktigheterna på den skandinaviska halfön torde ännu ha åtskilliga stadier att genomlöpa, innan ro och belåtenhet å ömse sidor kunna nås; men därför har det sin stora betydelse att de båda folken dessförinnan mötas på mera neutrala områden, i gemen- samt kulturarbete, för att komma hvarandras hjärtelag närmare och till följd däraf bli besjälade af en upp- riktig önskan att undvika split och söndring.
" Brödrafolkens väl " har satt detta beaktansvärda mål på sitt program, och man kan endast lifligt önska att det må kunna genomföras.
Bland norrmän, som deltogo i det nu afhållna års- mötet, märktes prof. Jajger, stortingsmännen Brandt och Thallaug, prosten Kielland, redaktörerna Oppedal, Hilsen och B. Christensen, fru advokat Kicer, fröken Jörstad m. fl.
Som mötets ^ordförande fungerade direktör Ernst Beckman.
-.
U G G L E VIKS K Ä L L A N NYA I N V I D S T O C K H O L M U N D E R SIN ÖFVERBYGGNAD.
— BILDER 3.
DEN FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN.
BARON RYSKA KUROKI, 1.
DEN JAPANSKE TRANSSIBIRISKA VÅRDAD BANAN, AF GENERAL KUROPATKIN, ÖFVERBEFÄLHAFVAREN I HVILKEN JAPANERNA PÅ DE TILL DEN 287 R Y S K E Ö F V E R B E F Ä L H A F V Å R E N I ÖSTASIEN.
I MANDSCHURIET.
KRIGET HOSPITALET IDTJN 1904 — RESANDE I MATSUYAMA.
4.
V Y AF GENERALERNA 7.
DET AF J A P A N E R N A M.
FL.
DE JAPANSKA 2.
S E G R A R E N V I D KINTSCHAU GENERAL OKU.
INTAGNA KINTSCHAU.
MOTTAGA SAKRAMENTEN.
SEGRARNE FIRAS AF BARNEN 6.
EN 5.
KAPELLVAGN PÅ SÅRAD RYSK SOLDAT, I TOKIO.
IDTJN 1904 — ursinnigt försvar från sina väl armerade positioner, måste uppgifva ställningen och lämna staden i fiendens våld.
Själfva striden pågick i 16 timmar och betecknas af strategerna som en världshistorisk eröfringsbragd hart nära utan motstycke.
Vi meddela i dagsnumret en bild af den murom- gifna staden Kintschau äfvensom af dess besegrare general Oku.
Äfven återfinna våra läsare i denna serie illustrationer till krigskrönikan bland annat por- trätten af general Kuropatkin, den ryske öfverbefälhaf- varen i Ost-Asien, samt af baron Kuroki, japanernas öfverbefälhafvare i Mandschuriet.
PAVILJONGEN vid Ugglevikskällan.
Den välbekanta * Ugglevikskällan strax utanför hufvudstaden, dit stora folkskaror vallfärda om sommaren, särskildt tre- faldighetskvällen, har fått en öfverbyggnad i form af cn paviljong, hvarigenom hela platsen vunnit i utse- ende.
Vi meddela här en liten afbildning af den rykt- bara källans utsmyckning.
att hon var en banbryterska för den finska kvin- nan på den periodiska pressens fält, samt att hon med ifver och utan att dagtinga med sin öfver- tygelse kämpade för frisinthetens insteg såväl på det religiösa som andra områden.
Äfven i människokärlekens och andra ädla syftens tjänst var hon städse redo att lämna sin handräckning.
Hennes kallnade stoft hvilar nu i frid i foster- jordens famn under blomstergärderna från begraf- ningsdagen; men hos sina landsmän och främst landsmaninnor lefver hon i tacksam och kär hågkomst.
Helsingfors den 2 Juni 1904 V. E N KUNGAVILLA.
Å Marstrand har grosshandlaren C. O. Wijk låtit uppföra en ny villa, afsedd att bebos af konungen, då han i sommar gör sitt sedvan- liga västkustbesök.
Villan är i norsk stil, målad i grågrön färg med hvita fönsterbågar och inbäddad i grönska med vacker utsikt öfver hamnen.
C N DONATOR.
Göte- " borgs högskola, har i dessa dagar fått mottaga en storartad donation, i det den amerikanske mångmillionären och me- cenaten Andrew Carnegie donerat till högskolan 180,000 kronor.
Gåfvan är i främsta rummet af- sedd till upprättandet af en professur i engelska språket vid nämda hög- skola.
CARNEGIE.
t ANNA E D E L H E I M.
D EN25sistlidne maj bortgick genom döden den finska kvin- na, hvars namn läses här ofvan och som ge- nom sin gedigna bild- ning, sin litterära be- gåfning och frisinnade syn på tingen gjort sig ett namn, som länge skall ihågkommas.
Fröken E. hade vid sitt frånfälle uppnått en ålder af 59 år, men trots att åren strött snö i lockarna och nedsatt hennes kroppskrafter, var hennes andliga kraft orubbad ända till det sista, Ja, ännu under de allra senaste åren, denna för vårt fosterland tunga, sorguppfyllda tid, strängade hon sin lyra till den innerligt vackra " Bön för Fin- land ", som tonsatts af R.
Faltin, och däri det bland annat heter: hand, Rättfärdige, se neder till finska folkets böner för sitt land.
Gif kraft åt våra söner att oförskräckta följa pliktens bud!
Låt våra döttrars böner för Finlands väl nå fram till Dig, o Gud!
Det skulle föra oss för långt att i detalj skildra fröken E:s lifsgärning och loppet af hennes utveckling.
V i nämna blott, att hon lade grunden till sin gedigna bildning genom studier både här hemma och i Stockholm, att hennes litte- rära begåfning, som hon genom en mängd publikationer lagt i dagen, var medfödd — hon härstammade nämligen på mödernet från den Franzénska släkten —, att hon med var- maste intresse ägnade sig åt kvinnosaksrörelsen, 288 LINDMAN.
OM D E NIO OCH NITTIO.
EN LITEN A L L V A R L I G DET SKULLE V A R A, SAMT ÖFVER BETRAKTELSE OM D E T V O R E ÖFVER HUR ANNORLUNDA, HURU DET VERKLIGEN Ä R.
O M det förhölle sig så, att det på hvarje hundratal människor i kristenheten ginge nio och nittio af de rättfärdige, de där ingen bättring behöfva, och endast en enda fattig procent vore syndare, hvad skulle då inträffa?
Åra dem, som äras bör.
Låtom oss alltså först tänka på, hur förhållandena skulle gestalta sig för de nio och nittio.
Det är lätt att se, Om de rättfärdige växte lika tätt som maskrosor vid en landsvägs- kant, så skulle det gå med dem som med maskrosorna.
Fastän hvar enda en af dessa lyser som en liten sol, är det ändå ingen, som gör någon affär af dem: de äro för många.
Och blefve de rättfärdige en alldaglig före- teelse, så att ingen lade märke till dem, så skulle de inte längre trifvas så väl som de nu göra i denna världen.
D e skulle mista sin rätta miljö, så att de icke längre toge sig något ut, i allt det myckna ljusa skulle hvars och ens ljus icke sticka af, det skulle icke ens märkas, att de lyste, och då skulle de icke längre ha någon, glädje af det.
T y det är så med de nio och nittio rättfärdige, att deras glädje i denna världen är att låta sitt ljus lysa för människorna och bli bemärkta.
När nu förhållandena blefve så ogynnsamma för de nio och nittio, så blefve de naturligtvis missnöjda öfver att vara så många.
Och där- med vore de ute på ett sluttande plan: hvar och en af dem skulle önska, att de öfriga rätt- färdige vore färre.
När denna önskan icke af sig själf ginge i uppfyllelse, kunde det lätt hända, att de nio och nittio började att svärta ner hvarandra, och hvilka gränser de därvid kunde komma att öfverskrida, det kan icke be- räknas.
En och annan af dem skulle måhända börja ifrigt söka den syndiga procentens intima sällskap för att skaffa lämplig bakgrund åt sin glans, och för de nio och nittios redan af miss- nöjet angripna moral kunde ett sådant umgänge medföra så ödesdigra följder, att man icke vågar ens antyda dem.
Ju grundligare man tänker sig in i saken, dess tydligare inser man, att det för de nio och nittio rättfärdige skulle vara absolut oför- delaktigt att vara nittionio procent af kristen- heten.
Ingenting skulle de vinna, och om de också icke förlorade sin moral eller finge den betydligt anstucken, skulle de dock alldeles säkert förlora det käraste, de äga i denna värl- den: sin prestige.
Låtom oss nu tänka på, hur det skulle gå med syndaren.
Äfven det är lätt att beräkna, I och med detsamma han blefve nästan en sällsynthet, en raritet, skulle han börja väcka uppseende.
Följden däraf blefve naturligtvis, att han komme att anse sig märkvärdig och intressant och börja hos sig själf med all ifver odla just de fallenheter, som göra honom till den han är.
Och till på köpet skulle han bli anspråksfull och viktig, han skulle blåsa upp sig, tills han nästan vore färdig att gå till väders som en ballong, och bli odräglig att vara till- sammans med.
Själf skulle han naturligtvis finna sin belägenhet i högsta grad behaglig och afundsvärd, men hans moral, som aldrig varit annat än skröplig, skulle bli platt fördärfvad af högmodets kardinalsynd.
En vacker dag skulle han ställa sig allra längst framme i templet, med förakt blicka ned på de täta ska- rorna af rättfärdige och med välbehag tacka sin Gud, att han icke är såsom en af desse.
Låtom oss hastigt kasta en slöja öfver honom!
Alltså: hvarken för de rättfärdiges eller för syndarens skull vore det önskvärdt, att de nio och nittio rättfärdige vore nittionio procent och syndaren bara en.
Och till lycka för båda parterna är förhållandet ett helt annat.
Det är nämligen ofantligt ondt om de nio och nittio rättfärdige.
Kanske är det rent af så, att alla rättfärdige i hela kristenheten icke äro fler än just nittionio.
Om den saken vet ingen något absolut bestämdt, enär det mate- matiska förhållandet mellan rättfärdige och syn- dare ännu icke blifvit utredt af statistiken och frågan torde vara snart sagdt omöjlig att bringa till full klarhet.
Visst är, att det är ytterst sällan man träffar på någon af de nio och nittio, och att deras ställning är ovanligt fördelaktig.
Har en af dem intet annat behag, kan han dock vara viss om att äga sällsynthetens utsökta och fängs- lande charme och aldrig behöfva sakna den rätta bakgrunden.
Syndare är det nämligen, såsom hvar och en vet, särdeles godt om.
Honom behöfver man icke leta efter med ljus och lykta.
Han sköter alla statens ämbeten och tjänster, han utöfvar alla lofliga och olofliga yrken, han vimlar i alla affärslokaler, han fyller kyrkor och teatrar, bönhus och varitéer, han myllrar på alla torg och gator.
Man kan icke undgå ho- nom, om man ville aldrig så gärna, ty han förekommer af alla kön, åldrar, grader och arter och finnes öfverallt i en mängd, som man väl skulle kunna kalla ett synnerligt öfverflöd.
Och att känna igen honom är ingen konst.
Hvem känner icke igen sin bäste vän och sin värste fiende?
Och hvem har aldrig kastat en blick i en spegel?
Den rättfärdige.
däremot är icke lätt att upp- täcka.
Man kan dagligen gå förbi honom på gatan, utan att märka något märkvärdigt alls.
Så förvillande lik en syndare kan han vara, Man måste träda i närmare beröring med honom för att komma underfund med, att han är en af de nio och nittio.
Har man emellertid haft den förmånen att bli bekant med en af dessa, erbjuder han ett rikt fält för uppbyggliga iakt- tagelser.
Det första intryck, man får af honom, är icke fördelaktigt: man tycker sig finna, att han är ända till brädden fylld med själfbelåten hög- färd.
Men snart nog lär man sig inse, att det, som man i sin andliga närsynthet tog för högfärd, icke är annat än rättfärdighet.
Egentligen behöfver man icke vara synner- ligen skarpsinnig för att komma på det klara med den saken: han talar själf om, hvem han är.
Naturligtvis säger han icke rent ut som så: „Jag är en af de nio och nittio rättfär- dige, de där ingen bättring behöfva. "
Det skulle låta illa och kunna misstagas för skryt.
En af de nio och nittio skulle aldrig tillåta sig att säga något sådant med sina läppar.
Men hans min säger, att så är, hans åtbörder försäkra det med en mun, och under alla hans ord klingar för den, som öron hafver till att höra, ett tyst, men kraftigt: " Jag är en af de nio och nittio. "
Det är på det sättet, man kommer underfund med saken.
Skulle det se-
IDUN 1904 — 289 — dan hända och det händer nog — att han gör eller säger något, som förvånar en, så be- höfver man endast erinra sig, hvem han är.
Då förstår man fullkomligt.
• Och man ser, att han är den lyckligaste af alla slags människor.
Hans rättfärdighet er- bjuder honom i hvar stund de härligaste and- liga förmåner.
Han vet, att han är en af dem, som ingen bättring behöfva.
Tänk bara, hvad den vissheten skall göra honom stolt och lycksalig!
Om någon i sin kortsynthet skulle klandra något i hans karak- tär eller i hans sätt att uppfylla en kristens plikter mot sina medmänniskor — den klan- drande besinnar då naturligtvis icke, att en af de nio och nittio räknar endast de öfriga nit- tioåtta rättfärdiga som sina medmänniskor, och att han således snart sagdt inga medmänniskor har — och om någon skulle önska honom i något afseende annorlunda, så behöfver han, den rättfärdige, icke taga sig det när: han vet j u själf, att han ingen bättring behöfver, och att han, om han vore annorlunda, icke skulle vara den han är utan, höra till den andra sorten.
Och då är det klart, att han icke bör sträfva efter något annat än just det att bibehålla sig oförändrad.
Bättra sig kan naturligtvis icke den, som redan är precis sådan, som han bör vara.
Hvarje förändring vore alltså en försäm- ring.
Just denna hans orubbliga säkerhet på sig själf är det, som gör honom så uppbygglig att iakttaga.
Högeligen upplyftande är det äfvenledes att se, hvilken hart när otroligt mångfaldig nytta han i det dagliga lifvet och under vanskliga förhållanden förstår att draga af sin rättfärdig- hot.
Han breder den som matta på sitt golf, som öfverdrag på sina soffor och stolar och som duk på sitt bord, han hänger den som gardiner för sina fönster och som taflor på sina väggar.
Han lägger den som bränsle i sin kakelugn och häller den som olja på sin lampa.
När han om morgonen rest sig från sitt läger, tvår han sig i sin rättfärdighet, och ingen kan täfla med honom i renhet.
Med sin rättfärdig- het parfymerar han sig.
Däraf kommer det, att han alltid är omgifven af en egen atmosfär.
I sin rättfärdighet speglar han sig, ser att allt hos honom är, som sig bör, och kommer sålunda i den behagligaste stämning.
Sitt arbete kan han, om så behagar honom, lämna halfgjordt, ty hans rättfärdighet gör resten, och hvem skulle då våga påstå, att det icke är väl gjordt?
Med sin rättfärdighet kryddar han sin föda; då smakar den honom förträffligt och ger honom aldrig indigestion.
När han läser, begagnar han sin rättfärdighet som glasögon, och då kan han som ingen annan fatta och tolka meningen och skilja agnarna från hvetet.
Går han ut i vinterkyla, sveper han sin rättfärdighet om sig som päls och fryser icke.
Ger han sig ut i regn, tar han sin rättfärdighet på sig som galoscher och spänner den öfver sig som para- ply, och ingen människa är så torr som han.
Drabbas han af någon motgång, tar han denna som en bekräftelse på den säregna ställning, han intar såsom rättfärdig, och tröstar sig lätt.
Och skulle någon gång hans samvete ha ett obehagligt ord att säga honom, vänder han döförat åt det hållet och lyssnar med det andra örat till sin rättfärdighet, som säger: " D u är i alla fall en af de nio och nittio och behöfver ingen bättiing ".
Aldrig stores den rättfärdiges lugn af tvifvel och grubbel.
Till och med det ställe i skriften, där det säges, att det blir större glädje i him- melen öfver en enda syndare, som bättrar och omvänder sig, än öfver de nio och nittio, de där ingen bättring behöfva, vållar honom icke ringaste hufvudbry eller ängslan.
Han, som med sin rättfärdighets glasögon ser allting kla- rare än alla andra, tolkar detta dunkla ställe så, som det bör tolkas, d. v. s. efter den rättal andan och icke efter den besynnerliga bokstaf-l ven.
Han förstår, att uttrycket större glädje här är en afsiktlig öfverdrift, afsedd att locka; syndare till omvändelse.
Och han är icke rädd att för en eller annan syndares skull bli till- bakasatt.
Där är ingen fara.
Om en syndare omvänder sig aldrig så, så kan han ändå aldrig &lt; bli den rättfärdiges like, han kan aldrig hinna ifatt de nio och nittio, ty dessa ha för långt försprång.
Därför är den rättfärdiges själ lugn och trygg.
När han efter en rättfärdig dag går till hvila, lägger han sig ned på sin rättfärdighet som på mjukaste dunbolster, sveper sin rättfärdighet om sig som de finaste lakan, breder den öfver sig som det behagligaste täcke, sofver den rätt- färdiges sömn och drömmer idel rättfärdiga drömmar.
Och när han slutat sin rättfärdighets jorde- vandring och infinner sig vid himmelens port, komma alla himmelens änglar honom till mötes med jubel och fanfarer och föra honom fram till en af de allra främsta platserna.
Så är det.
FRIDA LANDSORT.
» T I L F J B L D S U N D E R GRANELIEN. » EN F UPPSALAHISTORIA.
IL.
KAND.
ÅKE LUND, stockholmare, vaknade en varm julimiddag med att solen brände hett i ansiktet och någonting sakta och infernaliskt sjöng tätt intill hans öron.
Han sköt studentmössan från ögonen och stirrade sömndrucket upp.
Några hvita skyar seglade öfver en djupblå himmel, och en stor fågel kretsade rakt öfver honom med ett skrik, som skar gällt genom stillheten.
Han låg orörlig och följde fjällvråkens gråbruna vingar med ögonen, och under tiden erinrade han sig, att han vandrat flere timmar i oländig mark, vadat öfver bäckar och åar, kommit vilse och stekts koppar- röd af solen på myrar och lafhedar.
Till slut hade han kastat sig ned vid en bäck i den branta fjällslutt- ningen och somnat.
Bäcken brusade söfvande i gråvidet, och det steg en stark och egendomlig doft från den soldruckna vildmarksgrunden omkring honom.
Han tänkte, att det skulle ha varit paradisiskt att ligga där och dåsa i timtal, berusad af ett öfvermått af sol och luft och ödemarksstillhet, om han blott inte haft den sataniska musiken i öronen och känt en mängd små blodtörstiga sting på halsen.
Han tryckte mössan fastare ned öfver det vågiga håret och satte sig upp för att tända en cigarrett, och med detsamma föll någonting hvitt och lätt som en snöflinga ned från bröstet.
Han tog upp det och stirrade häpen på det.
Det var ett visitkort.
Där stod: Karin Rehn, med små prydliga bokstäfver och med blyerts i kanten: au revoir.
Han höll nästan på att mumla någonting mellan tänderna.
Nog mindes han, att det stod i en af Kjer- ulfs visor: Der er paa vejen en dunkel lund, hvor alferne holder til huse, — men att de lagt sig till med visitkort, det hade han inte kunnat drömma om.
Han stoppade det i plånboken.
Det skulle få följa honom som ett souvenir från denna idylliska plats.
Och hvem vet — tänkte han — hvad det kan vara början till för ett äfventyr!
Han tog fram sin karta ur fickan och började stu- dera den.
Bäcken kom störtande som ett silfverband utför fjället ofvanför honom, och den skymtade fram ur den mörka granliden under honom, tills den föll ut i en sjö nere i dalen.
Han såg rök stiga upp från ett par grå säterstugor på stranden.
Han var alltså på rätt stråt.
Därnere skulle han få mat, — en fröjdefull utsikt — och där skulle han kanske också få se en skymt af visitkortets ägarinna.
Den där Karin Rehn, antingen hon nu var guldhårig och ung eller en äldre turistfröken med glasögon och stadiga skobottnar, hade antagligen gått samma trade som han.
Hon hade gått förbi och sett honom ligga som en Endymion i ljusgrå vadmalskläder och band- skor!
Han slängde ränseln öfver axlarna och blef stående några ögonblick med cigarretten mellan tänderna.
— Månne hon hade funnit honom skön?
— Något intryck måtte hon i alla fall ha fått af hans tillvaro, efter som hon bevärdigat honom med ett: au revoir.
Efter en half timmes vandring kom han ned till sätrarna.
Det första han frågade om, var om där fanns någon främmande före honom.
Jäntan skakade på hufvudet.
Nej, men det hade gått ett par fröknar öfver vallen där för ungefär en timme sedan.
De hade varit in som hastigast och druckit mjölk och sedan gått vidare.
Kandidat Lund kände sig en smula besviken.
Men han var hungrig och kunde inte ge sig till att springa efter en vildt främmande människa.
Var hon möjligen hans öde, träffades de nog ändå innan kvällen.
Men hvarken denna dag eller någon af de följande såg han en skymt af henne.
— Kandidat Lund — fröken Rehn.
— Det var på en nationsbal några månader senare, och med det blågula marskalkskärpet öfver fracken stod han bugande framför en ung hvitklädd flicka medan sorlet och fest- stämningen böljade rundt omkring dem.
Genast vid terminens början hade han sett, att en af de nykomna studentskorna hette Karin Rehn och var norrländska.
Han tog reda på hvar hon bodde, och en dag såg han en ung flicka i studentmössa komma ut ur det huset, — som han tänkte inte kunde vara någon annan än hon.
Hon såg helt ung och spenslig ut, fast hon kanske kunde vara en aderton, nitton år.
Hon hade klar, blek hy och ett par ljusbruna, intelligenta ögon.
Och så hade hon verkligen guldrödt hår!
Hans fantasi om alferna hade ändå inte varit så tokig.
— Han var nära att hälsa, när han gick förbi henne, men när deras ögon möttes helt flyktigt, såg han ingen glimt af igenkännande i hennes.
Men det var ju inte heller underligt.
Han hade ju sofvit med studentmössan för ansiktet den där dagen, när ödet ville, att deras vägar skulle korsas under en strålande fjällsol.
I - Om ett par dagar, när han gick tillsammans med en kamrat, mötte han henne igen, när hon kom från en föreläsning.
— Känner du henne?
— frågade han.
— Ett ganska ovanligt utseende.
— Kamraten hade reda på, att hon hette Rehn, läste på filosofie kandidaten, och att hennes far var konsul i en kuststad i Norrland.
Han hade länge funderat på, hur han lämpligast skulle kunna stifta bekantskap med henne, när han upptäckte, att hon var bland de in- bjudna damerna på hans egen nationsbal.
Hon såg ännu luftigare och älskligare ut i sin hvita dräkt än på gatan.
Hon var mycket upptagen, men till slut lyckades han bli presenterad för henne och få en dans.
När de hvilade under dansen, tog han fram visit- kortet, som han bar i plånboken.
— Jag får tacka er för er vänlighet att vilja återse mig — sade han.
Hon såg förvånad på honom med ett par skälmska ögon.
Sommarens indianfärg var borta, och han hade vågigt, uppstruket hår öfver en hög och vacker panna.
Det var omöjligt för henne att igenkänna den turist- klädde herre, som sofvit så tungt vid bäcken med sin ränsel under hufvudet.
— Åh, var det ni, det!
— sade hon.
— Då har jag visst mött er många gånger utan att veta det.
— — Men j a g visste redan från första dagen j a g mötte er, att ni var identisk med det huldreväsen, som var inväfdt i mina friluftsminnen.
— Han betraktade henne med oförställd beundran, och färgen steg en smula hetare i hennes kinder.
— Ni sof som ett godt barn utan att ana, att jag och min kamrat stodo två steg ifrån och betraktade ä ' —:. '
' " ' ' &gt; ' — Och skrattade åt mig förstås!
Men det finns ju ett ordspråk, som säger, att lyckan kommer under sömnen.
- ' Han bugade sig för henne, och de dansade ut igen, och sedan under kvällen var han en af de kavaljerer, som ifrigast uppvaktade henne.
När balen var slut, och Karin Rehn kommit hem på sin kammare, satt hon länge med det guldröda håret upplöst öfver peignoiren och stirrade orörlig framför sig med ett par inåtvända guldbruna ögon.
Hon var både begåfvad och ärelysten, och hon hade kommit till universitetet med den föresats, att examens- läsningen skulle bli ett allt uppslukande intresse för henne.
Och möjligheten af att i framtiden kunna vinna lagerkransen hade synts henne som hennes djärfvaste drömmars uppfyllelse.
Men som hon satt där med pulsarna ännu bultande efter dansen, och musiken och festsorlet i öronen, var hon inte säker på, att hon inte svikit sig själf.
Hon hade alltid känt sig en smula öfverlägsen där hemma, när hennes kamrater varit hänförda öfver en bal.
Men så hade hon heller aldrig träffat en herre, som det varit så intressant och gått så lätt att tala med som kandidat Lund.
Det var ingen dum idé, som hon fick — tänkte hon, när hon lät sitt visitkort halka ned på hans bröst, medan han sof.
J När bekantskapen en gång var gjord, träffades de ofta.
Hon var en skicklig skidlöperska, och många gånger när nordan bet hvass i öronen, gledo^de bred- vid hvarandra öfver den hårdfrusna skaren på slätten.
Hon talade med honom om sitt arbete och sina fram-
IDUN 1904 tidsplaner, och hon kastade sig med ungdomlig käck het och hänförelse in i tankeutbyten om både lif och död.
Vintern gick, och drifvorna smälte, och så kom Karin Rehns första Valborgsmäss-afton i universitets- staden med vårstämning och sol öfver gator och gränder.
Denna vårens och ljusets traditionella fest kan kanske aldrig firas både gladare och vemodigare än i den gamla staden vid Fyrisån.
Men för Karm Rehn var den oblandadt glad.
Hon hade ännu ingenting att sörja öfver, men så mycket att fröjdas åt och hop- pas på.
Hon kom sent i säng på kvällen, och hon hade inte sofvit länge, förrän hon väcktes af sång utanför fönstret.
Hon var i en hast klarvaken.
En serenad!
Det var en hemligt närd önskan, som gick i uppfyllelse.
Hon satt upprätt i sängen och lyssnade, medan hennes ögon blefvo stora och glänsande.
Det var sär- skildt en röst, en djup och vacker baryton, som hon lade märke till och kände igen.
Efter ett par minuters andrum kom slutnumret: " Til fjelds under granelien er der et aabent bakke- held " o. s. v. De sista tonerna dogo bort, och hon hörde fotstegen aflägsna sig efter gatan.
Hon låg mot kudden med slutna ögon och heta kinder, och hon tyckte, att melodien ännu sjöng och böljade rundt omkring henne.
— " Luften er skinnende blaalig hvid — det er midsommersol og middagstid. "
— Det var sommar — det var sol och " alt, hvad der er deiligt " — i de tonerna.
Och så somnade hon till slut i sitt paradis, föga anande, att det stod en ängel med ett bart huggande svärd på dess tröskel.
När kandidat Lund vaknade frampå förmiddagen dagen därpå, fick han en liten biljett, som han bråd- skande slet upp.
" Jag har fått telegram, att jag måste resa hem.
Reser med snälltåget i afton.
Tack för allt — (två gånger understruket) — och farväl!
Karin. "
Så stod det endast, och hans ansikte fördystrades.
Han hade tänkt, att han skulle öfverösa henne med minst ett par påsar konfetti under eftermiddagens karneval och sedan var det beställdt supé på Grindstugan för ett litet kotteri, i hvilket han och Karin Rehn skulle vara med.
Och nu var hon hemkallad från alltsammans, tro- ligen på grund af sjukdom eller död.
Att hon nämnde med hvilken lägenhet hon skulle fara, var kanske en vink om att han skulle få komma och säga henne farväl, men det var inte nog.
Han kunde inte skiljas ifrån henne med endast en flyktig handtryckning och några ord, växlade på en folkuppfylld perrong.
Det var alldeles omöjligt.
Han begaf sig ut i staden och dref omkring på gatorna i tanke att få se en skymt af henne.
Det var strålande vårväder som dagen förut, och vimlade af hvita mössor, men under ingen såg.
han Karin Rehns guldröda hårknut.
På eftermiddagen hade han fattat sitt beslut.
Han måste träffa henne, och han banade sig väg genom folkmassorna, som samlats till konfettikastningen.
Till slut kom han fram till hennes port och gick uppför trappan och ringde på.
En af pensionärerna kom och öppnade.
Hon var klädd för att gå ut.
— Är fröken Rhen hemma?
— frågade han.
— Ja — sade hon allvarsamt — men hon har visst fått led- samma underrättelser hemifrån.
— Vill ni fråga henne, om jag får komma in?
Jag ville säga farväl till henne.
— Hon gick, och om några minuter kom hon tillbaka.
Hon hade tårar i ögonen.
— Ni får gå in till Karin — sade hon.
När han kom in, såg han hennes reseffekter stå färdiga på golfvet.
Själf satt hon vid skrifbordet med hufvudet öfver armarna.
Hon lyfte upp det, när han kom fram till henne, men hennes ansikte såg så för- stördt och förtvifladt ut, att han studsade.
— Kära fröken Karin — sade han — hvad är det som har händt?
— Hennes läppar darrade och i stället för att svara började hon gråta.
Han hade sett sina systrar gråta, men ingen hade han sett gråta så förtvifladt som hon.
Han stod alldeles rådlös och visste inte, hvad han skulle ta sig till.
Men han tänkte, att det var kanske bäst, att han lämnade henne fred att gråta ut.
Slutligen lyfte hon upp hufvudet igen.
— Ge mig litet vatten — bad hon.
Han slog i ett glas ur karaf- finen åt henne, och när hon druckit, återfick hon så pass mycket herravälde öfver sig, att hon kunde tala.
— Har ni inte läst tidningarna idag?
frågade hon.
Han skakade på hufvudet.
— Jag har tänkt så mycket på er, att jag inte haft tid öfrig till någonting annat — sade han.
— I morse — fortsatte hon — fick jag ett telegram undertecknadt med min äldste brors namn.
Där stod, att jag skulle resa hem med första lägenhet, och att han skulle möta mig vid X.
, ett par stationer hemifrån.
Jag förstod, att det var någonting, som var illa ställdt - 290 — där hemma, men jag anade inte det värsta.
På förmid- dagen märkte jag, att de smusslade undan en tidning för mig, och jag gaf mig ingen ro, förrän jag fick tag i den.
— Hon pekade på Stockholmstidningen, som låg på bor- det.
— Där — mumlade hon — jag kan inte säga det.
— Hon begrafde ansiktet i händerna igen, och han tog tidningen för att ögna igenom den.
Hans ögon föllo nästan genast på telegrammen.
Där stod, att konsul Rehn i Y. hade skjutit sig.
Det hade upptäckts, att han begått en större växelförfalskning.
Han släppte tidningen och stod några ögonblick och stirrade på hennes ljusa hufvud.
Solskenet föll in genom fönsterna och förvandlade några lossnade hårslingor till renaste guld.
En blåsippsbukett stod på bordet som en erinring om gladare tider. '
Utanför voro första maj upptågen i full gång, och bullret från gatan trängde upp till dem.
— Fröken Karin — sade han lågt och upprördt — det var väl det sorgligaste, som kunde hända er, men ni måste försöka att bära det.
Vill ni lofva mig det?
— Han tog hennes händer i sina, och han kände, hur de darrade.
— Stackars mamma — sade hon.
— hon, som satte pappa så högt.
Och det gjorde vi allesam- mans.
Han var glädjen i hemmet.
Och hvad han än har felat, så förstår jag också, hvad han måtte ha lidit.
Om jag hade varit hemma och kunnat ana, hvad som skulle ske, skulle jag ha tiggt honom på mina knän, att han sparat sitt lif.
Vi kunde väl ha left igenom det svåra, och sedan kunde han blifvit upprättad och en hederlig man igen.
Men nu är det så hjärtslitande, att jag tror, att jag aldrig mera i lifvet kan bli glad.
— Hon satt tyst några ögonblick, och ögonfransarna skälfde som af trötthet.
Men sedan for hon upp.
— Hvad är klockan?
— Han tog fram sitt ur.
— Det dröjer ännu ett par timmar, innan tåget går.
Men tror ni, att jag kan skiljas ifrån er, utan att säga, hur mycket ni betyder för mig.
Det är visst intet lämpligt tillfälle att komma med ett frieri nu, men jag måste säga er, att ni är mig ännu dyrbarare nu i er sorg än förut, när allting var ljust och gladt.
— Hon stod med nedböjdt hufvud, och hon lät det ske, att han drog henne till sig.
Men plötsligt drog hon sig undan hans smekningar.
— Nej, inte nu — mumlade hon.
Hon såg på honom med sina bruna förgråtna ögon.
— Vet ni, hvad jag kom att tänka på?
— Jag kom att tänka på, att en gång sade pappa det- samma till mamma, som ni nu har sagt till mig.
Om hon då hade kunnat se in i framtiden, hvad tror ni, att hon hade svarat?
— Hvarför är lifvet så bittert?
— — Er fars största svaghet var kanske den, att han var för svag för dem han älskade och ville omge dem med mera af detta lifvets goda, än han hade medel till.
— Han tog hennes ena smala darrande hand mellan sina båda.
— Förlåt mig — sade han nästan ödmjukt.
— Det var inte min mening att binda er genom något löfte för lifvet nu.
Men får jag komma tillbaka, om det en gång blir ljusare för er — och det blir det säkert.
Hon kände, hur hans blick omslöt henne, och blodet steg som en sky öfver hennes bleka ansikte.
— Kära — sade han — skulle du då vilja pröfva ditt hjärta, om du ändå inte kanske skulle ha mod att lefva lifvet tillsammans med mig.
— — Ja — då — sade hon.
Snälltåget brusade fram genom den halfmörka vår- natten.
Karin Rhen satt i ett hörn af kupén med slutna ögon, men hon sof inte.
Hennes barndom drog förbi henne i brokiga bilder, och en mängd smådrag från ett lyckligt hemlif trädde fram i smärtsam klarhet.
Om hon hade kunnat ana för ett dygn sedan, när hon fick den härliga serenaden, att hennes far låg liflös — för egen hand!
Hon genomlefde det alltsammans igen, och hon tyckte sig omsluten af en melodi genom hjulens buller i den tysta natten.
— Luften er skinnende blaa- lig hvid — det er midsommersol og middagstid.
— Den kom lindrande och smekande och den förde henne med sig till en viss strålande sommardag i fjällen, och hon tyckte igen, att den ville omsluta henne med läng- tan och lycka och " allt, hvad der er deiligt. "
Men så sköt hon den undan nästan i förskräckelse.
— Nej, inte nu — sade hon till sig själf — men kanske en gång sedan.
— När Ake Lund om ett par år promoverades, var Karin Rehn hans trolofvade.
Hon hade då själf aflagt en vacker kandidatexamen, och molnen hade skingrats från hennes himmel, så att hon vågade tänka på lyckan.
STI HÖG.
TJT.
NOVELL F Ö R IDUN A F B R I T T A MÖRK.
Ud vil jeg!
U d!
— Aa, saa långt, långt, långt, over de höje fja^lde!
Her er saa knugende, taerende trängt, og mit mod er saa ungt og rankt.
Lad det faa stigningen friste — ikke mod murkanten briste!
B. Björnson.
I.
\ J E J, det fanns ej spår till originalitet hos henne.
1 ' Inte det ringaste.
Hon borde för alltid uppgifva alla blåstrumpsfantasier.
För skrifbordslådan kunde • de passa, men utanför den — nej!
Så hade hennes bror talat, och hon litade alltid på hans omdöme.
Han hade en så klar och skarp blick i allt, lyckades alltid träffa hufvudet på spiken; natur- ligtvis var det sant, det han sagt om hennes författar- skap.
Hon hörde ej till de lyckliga få utvalda, kanske ej ens till de kallade.
Och nu satt hon här och gräfde i sina gömmor, drog .fram gamla kladdar och pappersark, fullklottrade med en liten, petig stil, skrifven med blyerts och nästan utplånad.
Så de sågo ut!
Hon kunde ju knappast läsa dem själf.
Men så var det ju också bara kladd, alltsammans.
Det renskrifna återigen!
Hon bläddrade igenom några böcker med rutade vaxdukspärmar, alla fullskrifna med vers och prosa, ordentligt, omsorgsfullt, med en kraftig, fast och dock ledig handstil.
Och nu skulle det brännas å båle alltsammans!
Var ej värdt bättre.
Ah, det skulle bli en munter brasa!
En sista gång ögnade hon igenom de tätskrifna bladen.
Blicken gled nästan smekande öfver raderna — hon tog farväl.
Hon skulle aldrig återse dem, dessa hennes barn, — halta, lytta, krymplingar kunde de väl vara, men de voro dock hennes.
Hon hade födt dem i smärta och jubel, i en sorg och en glädje, som ingen annan förstod.
Halfhögt läste hon igenom, hvad hon sist skrifvit — » Det hvita templet »: Det hvita templet och speglar sig i och mandelträden i ymnighet öfver står tyst och stilla mitt drömlifs sjö, sin ljusa vårblom marken strö.
Ej tränger dagens småsinta äflan in i den helgade, dunkla lund och icke sorlet af kamp och ord och sorg, som täcker all jordens rund.
Det hvita templet står tyst och stilla och hör ej tidernas böljebrus — I marmorsalarnas pelargångar, som spegla kvällsolens röda ljus, där vandra tvänne gestalter samman i samspråk, dämpadt som mild musik, alltmedan skuggors violblå skymning sin slöja slår öfver gyllne vik.
Och hvadan komma de, dessa båda?
De äro flyktingar från en värld, hvars Gud är Mammom, hvars hela sträfvan i vinningslystnaden blifvit snärd.
Så Dröm och Tanke i offerlunden det hvita templet ha rest mot skyn och njuta hvila i helig tystnad, som gömmer framtidens stora syn — — Men nu var det slut med drömmar och syner Oåterkalleligen slut!
Med ett drag af bestämdhet kring de fast slutna läpparna, gick hon fram till kakelugnen, öppnade luc- korna, drog upp spjället och drog eld på en tänd- sticka.
Ritsch!
Den lilla blå lågan fördes intill pap- peret, svedde det brunt och så — Det hvita templet stod i ljusan låga.
In med det i kakelugnen!
Och så följdes de åt i en lång rad — högar af manuskript, digra dagböcker, gammalt och nytt.
Ah, så det flam- made — så girigt de gula tungorna slickade de hvita pappersmassorna — det var som ropade de ständigt efter mer, mer — — Ja, det kommer — se här, se här — hon gifver ju allt — är det ej nog nu?
Hvar- enda skrifbordslåda är tom — tom — Den unga flickan står och stirrar in i den kolnade, rykande högen, med ett och annat glimmande rödt stänk i allt det svarta.
Där ligga nu hennes drömda världar, hennes ljusa, skimrande luftslott — en rykande grushög.
Ja, nu var det gjordt!
Hon stängde åter till luckorna, sköt igen spjället, gick fram till skrifbordet, drog ut lådorna och befriade dem från allt dam, alla gamla förslitna stålpennor och
— 291 — blyertsstumpar, lackbitar och annat smått och godt, som på ett outrannsakligt sätt smugit sig dit, ställde till rätta fotografierna, som råkat i oordning under den förödelsens styggelse hon själfmant framkallat - - slog sig så ändtligen ner i skrifstolen, lutade pannan mot handen och drog en djup suck.
Var det af lättnad?
Om!
Naturligtvis — och dock kände hon det, som om hon burit hand på något inom sig själf, hon visste ej rätt hvad.
Men nej!
hon sörjde ej.
Det var visst något att sörja, detta gamla skräp!
Nej, nu skulle hon bli nykter, förståndig, vaken, nu skulle hon taga vara på sig själf och på sina plikter — om hon hade några.
Jo, hon hade.
Där låg en hög strumpor, tillhörande familjens samtliga medlemmar.
Några bedröfliga hål gapade emot henne och tycktes anropa hennes förbar- mande.
Och så hade hon ju pappas skjortor att laga, och hennes egen promenadkjol behöfde ny skoning, och mamma kände sig trött och klen, och det var så myc- ket med damning och städning, ty Klara var en slarfva, som ingenting kunde och ingenting hann med.
Så inte behöfde hon vara sysslolös precis.
Och far och mor skulle aldrig mer få se henne hänga näsan öfver en bok.
Ahnej, bokmalens tid var förbi.
en drömmerska, städse försjunken i sina » penséer » och död för den värld, som rörde sig omkring henne.
Ja, hon skulle!
Men kanske var det dumt ändå, det hon gjort?
Att bränna allt det där!
Åhnej, skräp var det — lek- saker, som hon haft till förströelse och som ej voro värda bättre öde.
Men det hade nog varit roligt, när hon blef äldre, att bläddra igenom de gulnade luntorna.
Med hvilka helt olika ögon skulle hon då ej läsa dem.
Kanske de ändå skulle fördrifvit en och annan ensam stund!
— Hvad hon var dum!
Liksom det ej funnes annat att fördrifva tiden med — fans det kanske ej skalder och tänkare, som vunnit odödlighet?
Deras verk var själaspis.
Dem skulle hon mätta sig med, dem skulle hon fördrifva tiden med.
Nej, gjordt är gjordt.
Den, som satt sin hand till plogen, borde ej heller se tillbaka.
Hade hon icke drömt nog kanhända, icke lefvat länge nog i sina fantasier och själfskapade världar?
Visste hon då icke, hur gammal hon var?
Tjugutvå år!
Stora flickan!
Var det för henne att gå och drömma och låta lifvet glida hän, rinna bort mellan fingrarna i idel dådlöshet.
Tjugutvå år!
Min Gud, det kunde icke vara sant!
Hennes blick föll på bokhyllan, som stod i hörnet bredvid skrifbordet.
» Böcker, böcker — om icke böckerna funnes, hvad vore då lifvet värdt?
Jo, om det funnes flere männi- skor kanske, men som det nu är — Och hvad är dock böcker annat än surrogat.
De kunna aldrig blifva det rika, pulserande lifvet själft.
Och det är detta lif jag begär ».
Hon stannade.
Hon hade gått så fort, att hon kände sig helt varm och andfådd.
I långa, djupa drag drog hon efter andan, insöp den kyligt rena höstluften så, sont man dricker hälsans dryck.
Hon kände, som om något vidgades inom henne, som om alla bundna krafter frigjordes.
Det var viljan, som vaknade, viljan, som spändes.
Och som hon nu stod där, lutad mot en grindstolpe, kom hon att kasta en blick in i stugan, som låg all- deles intill, där elden brann på härden och där en kvinna gick omkring och sysslade.
Lifvet därinne i kojan vore helt visst arbete och sträfvan — naturen, som nu tycktes försjunken i dödens dvala, arbetade, det arbetade med jättekraft i dess innersta, dolda djup.
Och alla människor arbetade, stretade och sträfvade hvar på sitt håll.
Blott hon hade ännu ingenting ut- rättat, ingenting blifvit.
Hon hade drömt bort hela lifvet Hon vände om hemåt, och under hela vägen ljöd inom henne en fast och stark melodi: » lifvet är arbete och sträfvan.
Arbete och sträfvan är hela det långa lifvet.
&gt; Hon reste sig upp, gick fram till toalettbordet och fuktade pannan med eau-de-cologne.
Den var brän- nande het.
Hon mötte sin bild i spegeln.
Öfver den breda, fria pannan delade sig det kanstanjebruna håret i mjuka vågor och samlades i en tjock knut i nacken.
De djupt liggande ögonen voro flammande mörka; kin- den brann i en högre färg än vanligt.
Hon bar en enkel blus i varmt rödbrunt med ett brokigt skärp kring den smärta midjan.
Läpparna krusades lätt af ett vemodigt leende.
» Farväl — Dyveke! » Du har som en medeltidens häxa blifvit bränd å båle, men Ingrid Stråhle lefver — skall lefva — — » Sakta öppnade hon dörren och gick ut i tamburen, kastade på sig hatt och kavaj för att taga sin vanliga eftermiddagspromenad.
II.
Ingrid älskade dessa ensliga vandringar i skymnin- gen.
Det hus de själfva bebodde var beläget vid ett torg; det var ju något bättre förstås än vid en trång gata, men det var icke det bästa.
Det bästa var slätten, vidderna, smältande i mjukaste blått vid synranden — inga hinder, inga skyhöga kaserner med hundratals bleka fångar.
Och slätten hade hon här framför sig, då hon vandrade utåt Aspövägen.
Hon kände så väl till hvar buske, hvart träd, hvar sten.
Hvarje liten stuga vid vägkanten, alla gårdarna, som lågo kring- strödda på slätten liksom på lek, med glimmande fön- sterrutor i solnedgången — • de voro henne som gamla kära bekanta.
Hon gick alltid samma väg samma tid på dagen — hon, som annars hatade allt, som kunde räknas till det precisa.
Hon hade lärt sig älska just den vägen med de skiftande dagrarna öfver fälten.
Det var med den som med en gammal enkel folkvisa, sjun- gen så, som den bör sjungas — ju oftare man hör den, desto mera får man den kär.
Och om hon af en eller annan anledning blef förhindrad att gå sin » tanke- väg », som hon kallade det, kände hon alltid ett tomrum, en saknad, som intet annat kunde ersätta.
Ja, det gick så bra att.tänka och fundera här ute, där man var fri från människoögon och fjärran från fabrikernas döfvande larm och rassel.
Det var något så lugnt och tryggt med den vägen — den var ej alls farlig för en ung flicka att vandra ensam.
De få hon mötte hade vanligtvis sina hem i de små stugorna eller i gårdarna i grannskapet, och de voro så vana att se den unga flickan, som än gick med rask och spänstig gång, än långsamt, dröjande, allt som stämningen var, att det uppstått något liknande förtrolighet dem emellan, och den vänliga hälsningen uteblef aldrig.
Så gick hon där äfven denna eftermiddag.
Solen hade just gått ned, men ett blekgult skimmer dröjde ännu i väster, ett mildt förtonande afsked till dagen.
Marken var hård och frusen i hjulspår och vatten- pussar med skör och glasklar is, som klirrade under hennes fötter.
Trädens grenar aftecknade sig bjärt mot den kallt genomskinliga hösthimlen.
Sorlet från staden hördes blott dämpadt, aflägset; från en landt- gård ute på slätten ljöd gladt hundskall.
Ingrids gång var lätt och spänstig — hon ville känna sig fri och lycklig just nu, och därför bar hon hufvudet högt och blickade käckt framför sig.
Hon hade strukit ett streck öfver det förflutna, det skulle ej ens få finnas till för henne.
Hon gick mot något nytt — det var en ny sång inom henne.
Ah, hon skulle visa dem därhemma, att hon dugde för det verk- liga lifvet, äfven hon, att hon icke var blott och bart 1 tamburen mötte hon Erik, i käpp och storm.
Han hvisslade muntert och kisade genom pince-nez ' en hälft skälmaktigt på systern, som stod och slätade till håret framme vid spegeln.
» Hvad har ma chére ställt till med förslags brasa?
Det osar ju brändt papper i ditt rum, så man kan bli galen ».
Han gick fram till henne, tog henne lekfullt under hakan och tvang henne att möta sin blick.
» Se så, bekänn! » &gt;Ja — jag bekänner att jag gjort min första för- nuftiga gärning i dag — och du behöfver aldrig mer komma med några blåstrumpeslängar — aldrig mer, hör du! » » Såå — för tusan!
Inte menade jag, att du skulle gå åstad och bränna alla dina opus.
Jag tyckte blott du skulle studera lifvet först, innan du tog dig till med att skrifva.
Men sådana där små brasor kanske inte skada just ».
» Studera, lefva?
Hvar skall jag studera det, hvar lefva det — i denna klosterliknande tillvaro? » » Slit bojorna!
Vill man, så kan man. » » Du talar som ett stort barn. » (Forts.) LITTERATUR.
DANMARKS POPULÄRASTE FÖRFAT- TARE.
TÄR FÖR omkring två år sedan en ansedd dansk tidskrift inbjöd sina läsare att genom röstning utpeka Danmarks mest po- puläre nu lefvande förfat- tare, erhöll den frejdade skalden och författaren Zacharias Nielsen de allra flesta rösterna.
Och man kan icke för- vånas däröfver, när man ta- ger hänsyn till den oerhörda spridning hans arbeten haf- va och känner den hän- gifvenhet och vördnad, med ZAKAE.IAS NIELSEN.
hvilken den man, hvilkens lefnadssaga vi här i korta drag ämna skildra, omfattas i de kretsar, där kärleken till det bästa i den danska folkkaraktären lefver och vårdas.
IDUN 1904 IISILELLLLIIIILLLLMIIIIMIIL III1IIIM MLLLL Förnämsta tvättmedel äro och förblifva dock vid finare tvätt H Y L I N S E k o n o m i-Tvål och vid gröfre tvätt (byk) H Y L I N S P r i m a Tvätt-Tvål ILLLL ID LLLTLLL ILL Zacharias Nielsen är född d.
5 juni 1844 på väst- kusten af Seland, där hans fader förestod en smedja.
Hans moder var en bildad skolläraredotter, som från sitt hem medförde en smak för poesi och läsning, som nedärfdes på sonen.
Under hans barndom och första ungdom, som han framlefde i den lilla seländska byn, utvecklades allt mer och mer hos honom det öppna sinne för naturen, hvilket gifvit sig uttryck i de många sköna naturbe- skrifningarna, som utmärka alla hans berättelser.
Vid 19 ålder tog han folkskolläreexamen med högsta betyg och vistades ett år som informator å ett större gods på Seland.
Han blef därefter folkskollärare och orgelnist på norra Seland och rönte en kraftig påverkan af den pietistiska rörelse, som då gick fram öfver trakten.
Hans ljust anlagda natur måste dock i längden känna sig mera tilltalad af den grundtvigianska rikt- ningens mildare lifsåskådning och hans poetiska sinne kände sig äfven starkt draget till en af denna riktnings främste representanter, skalden och prästen Hostrup i Fredriksborg.
Han blef dock aldrig någon blind an- hängare af grundtvigianismen, utan kritiserar ofta skarpt dess många skefheter.
Från denna tid förskrifver sig " Kulsviere ", en kär- leksroman, hvartill han skaffat sig stoff genom umgänge med kolare och skogshuggare i norra Seland.
Ar 1864 flyttade Zacharis Nielsen till en församling sydväst från Köpenhamn.
Här gjorde han bekantskap med tvänne andra danska skalder, Hans Kaalund och Christian Richard, af hvilka den senare var föreståndare för en folkhögskola.
Under sin vistelse i denna församling deltog Zacha- rias Nielsen med lif och själ i den rörelse, som sedan år 1848 blifvit allt starkare och starkare, och som hade till ändamål att genom vidgad upplysning göra danska folket moget för den ovanligt stora politiska frihet, som det genom " Grundloven af 5 Juni 1849 " hade fått.
Han ledde nu en aftonskola för den vuxna ungdomen och en sångförening, höll föredrag, deltog i skarpskytterörelsen, upprättade ett läsesällskap o. s. v. Därjämte idkade han författareverksamhet, hvartill han dock måste mestadels använda nätterna.
Öfveransträngning, nattvak och sorgen öfver hans första hustrus svåra sjukdom och bortgång samt öfver flere små barns död — allt detta angrep så hans hör- selnerver, att han numera lider af en mycket svårartad lomhördhet.
Emedan han således i ett afseende nästan afstängdes från yttervärlden, blef han tvungen att taga.
afsked från sin befattning och uppgifva sin mångsidiga verksamhet.
Bosatt på sin villa vid Charlottenlund, där hans andra hustru varit honom behjälplig att skapa ett det mest förtjusande och idylliska hem, har han under en följd af år uteslutande ägnat sig åt författareverksamhet och vården af sin lilla trädgård med drifhus för blommor och drufvor.
Detta inåtvända, af hemfrid och hemtrefnad präglade lif har gjort hans personlighet så mycket djupare och rikare och utvecklat hans naturliga originalitet.
Det är med slitningarna inom samhällslifvet — fram- kallade genom skiljaktiga politiska, religiösa eller etiska åsikter — som han med förkärlek sysselsatt sig, t. ex. i berättelserna " Nye Tider " och " Maagen ".
Den senare måste, innan " Kilderne " framkommo, anses för författa- rens hufvudverk, och den har gjort hans namn i hög grad ryktbart både inom och utom Danmark.
Men äfven i bunden stil har han förstått att tränga till folkets hjärta.
Det finns väl knappast någon dansk, som icke känner hans poem " Ett Möde ", som tryckts i 16,000 exemplar, en på den danska bokmarknaden ytterst sällsynt företeelse.
Zacharias Nielsens skildringar präglas alltid af värme och innerlighet och framställa alltid liffullt och kraftigt människor med kött och blod, människor, som kämpa för att nå fram till målet, hvilket alltid för Zacharias Niel- sen är det samma: en sann kristen tro och försakelse.
I Norge är Zacharias Nielsen en flitigt läst författare, och hans arbeten hafva där i flere tidningar och tid- skrifter erhållit det vänligaste omnämnande.
Äfven i Tyskland är han mycket läst, och hans
— 292 — IDUN 1904 Hofman), hvilken baron Nilus (hr Mantzius), hvilken " ridefogdens kone " (fru Neiiendam) \ Icke ett tonfall, icke en gest, långt mindre en roll, som bröt sig ut ur den fast slutna ramen.
D|et hela var helt enkelt en fulländad prestation — en Holbergföreställning, sådan endast " Holbergs egen teater " kan ge den, och en den lyckosammaste introduktion till raden af de föl- jande föreställningarna.
arbeten öfversättas genast till tyska.
Till ryska har hans ryktbara bok " Maagen " öfversatts, och hans se- naste verk " Kilderne ", af hvilken originella berättelse trenne stora upplagor utkommo i Köpenhamn under loppet af några månader, har äfven under titeln " Käl- lorna " utgifvits i svensk öfversättning.
Af " Maagen " är en svensk öfversättning under arbete och utkommer under titeln " Majken Silfvervinge. "
CARLA TRÄDGARDEN GLAS INOMHUS, OCH VATTEN.
I KRUKOR THELIN.
I P.
A. Rosenbergs skådespel " Hjailpen " gåfvo dan- skarna oss sitt första prof ipå, huru de spela moderna saker.
Pjäsen är delvis underhållande och skickligt skrifven och har en alldeles syperb figur: gehejmeetats- rådet Bagge, som genom hr Mantzius af förstklassig konst präglade framställning etsades in i minnet för lång tid.
I några få, men fasta och mästerligt upp- dragna linjer gaf konstnären det lefvande lifvets puls- slag åt den gamle affärsmannen, som blott har ett rättesnöre: pliktuppfyllelsen, och hvars högsta lifsmål är Danmarks kommersiella förkofran.
Det var något af mr Dombeys torra lynne och järnhårda viljekraft i hr Mantzius ' repliker och minspel, och man kunde såväl fatta att just emedan han var sådan, måste han sakna öra och öga för ett yngre släktes individualitets- kraf.
OCH J O R D, AF R U D O L F AB ELIN.
ÄLLAN har väl den onekligen något uppslitna rubriken " för kvinnan och hemmet " varit lämpligare anbringad än som undertitel på direktör Abelins nya bok.
Ty hur stora förskjutningar än gränserna för mannens och kvinnans olika verksamhetsområden alltjämt komma att underkastas, så torde nog ännu i långliga tider vården af hemmets växter och blomster att vara utesluten från intrånget af manlig konkurrens och helt anförtros åt den kvinnliga handen.
För att emellertid detta kvinnans arbete skall bli lyckobringande behöfvas två ting; kär- lek till uppgiften och kunskap.
Abelins bok bibringar själfklart den senare i rikt mått, men han väcker ock, där den finnes förut, fördjupar den senare.
Det är med denna som med samma författares öfriga böcker: läsarens synkrets vidgas, man lär sig observera hvad man förut likgiltigt gått förbi och bibringas ett lefvande intresse som visar sig angeläget att omsättas i handling.
S Att han sedermera så plötsligt modifierar sina åsik- ter gent emot sin sonson och till och med ser ett visst berättigande i dennes fria förbindelse till hans bokhållares dotter, är en misslyckad vändning, hvartill författaren,gjort sig skyldig och som det fordras skåde- spelarens intelligenta konst] för att öfverskyla.
Och hr Mantzius ' lyckades däri.
Man glömde diktarens felgrepp för den fulländade människoframställningen i ramp- skenet.
" Trädgården inomhus " är en " fråga mig om allting " på sitt område; den berättar om lifsvillkoren och sköt- seln af alla lämpliga hemväxter, ger förträffliga syn- punkter i fråga om den tillfälliga dekoreringen och gisslar på ett fullt öfverbevisande sätt åtskilliga gängse föreställningar föreställninga: om hvad som är " nätt, sött, och vackert " i hemträdgården.
Äfven flere af de öfriga uppträdande skapade hvar och en för sig små konstverk af god naturiakttagelse och träffsäker dialogbehandling.
Där var hr Hofmans dråplige vivör, fru Neiiendams roliga kusin från Aal- hr Jerndorffs rörande bokhållartyp o:h fröken Rasmussens fina, varma ingenue m. fl.
Fru Hennings roll låge ej rätt väl för henne, men hennes teknik var naturligtvis med och räddade henne från at: misslyc- kas.
Hr Neiiendam spelade varmt och sympatiskt den unge sonsonen, representanten för den unga.genera- tionen.
Aftonen därpå blef en glansafton för de danska gästerna.
Man gaf Hostrups studentvådevill " Gjen- boerne ", med hr Olaf Poulsen som den gamle afsig- komne, lögnaktige och skrällande löjtnant Buddinge, hvars alla skefheter och remnor ställdes i en belysning så saftigt och genialt humoristisk, att man formligen bländades af skådespelarens öfverdådiga lynne och fysiska uthållighet.
Den föråldrade studentkomedien fick nytt lif, det kom poesi öfver de naiva replikerna, och de enkla små sångerna fladdrade som ett regn af torra rosenblad ut öfver den fulltaliga publiken, hvilken var helt med i stämningen, sådan den, trohjärtad, skälmsk och hvar- dagstreflig, hade sitt hemvist i smågatorna kring Re- gensen i 1840-talets Köpenhamn.
Ej mindre förträffliga voro de sekunderande artisterna, stilriktiga, karaktäristiska och besjälade af detta af- undsvärda lynne, som skrattat i den danska drama- tiken alltsedan Holberg.
Gustav Esmanns komedi " Den kja; re Familie ", väl- känd för stockholmarne från Dramatiska teatern, gaf fru Hennings tillfälle att utveckla det bästa af sin fina, eleganta konst, hvartill kom hr Mantzius ' ypperliga framställning af den svenske baronens och hr Poul- sens oljeskinande " grosserer " — alltsammans speladt med den enhet i ton och regi, som .är en af de danska artisternas största förtjänster.
Till denna veckas föreställningar återkomma vi i nästa nummer.
D T E A T E R OCH MUSIK.
S UR &amp; SOMMARREVYN KOMP ».
ULRIKA, HR FRÅN P A KRLSTALI.SAIiONGEN: VÄNSTER LIANDER A C K » KOFVÄNDER, TILL HÖGER FRU WAHLBOM BOFVANDER, FRÖKEN FALK B e r e d n i n g: Tre fjärdedelar af s m ö - ret röres i en n å g o t ljum kastrull, tills det är h v i t t o c h pösigt, därefter n e d - röres mjölet, ä g g u l o r n a en i sänder och R e d i g e r a d af — sockret.
Kastrullen sättes öfver svag Elisabeth Östman.
eld, det kalla vattnet tillsättes litet i Inneb.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- sänder under ständig vispning, o c h såsen kurs i S t o c k h o l m.
får sjuda .omkr.
Va tim. 30å den är t j o c k FÖRSLAG- T I L L M A T O R D N I N G F Ö R och glansig lyftes den af och resten af V E C K A N 1 2 - 1 3 Juni 1901. smöret jämte citronsaften iröres.
Såsen afsmakas m y c k e t noga o c h serveras S ö n d a g: C o n s o m m é med sparris; kokt varm.
l a x ö r i n g med holländsk sås: fricandeau på kali m e d l e g y m e r; rabarber med vis- F r i c a a d e au p å k a 1 f (f 6 p e r s.)
pad g r ä d d e.
1.2 ' kg.
benfritt innanlår af kall, i y hg.
M å n d a g: P u d d i n g af k ö t t med o s t: spack, 2 msk.
smör (40 gr.), 2 msk.
h a c k a d sviskonsoppa med gräddskorpor.
portug.
lok, 2 morötter, 2 tsk.
salt, Vj T i s d a g: Sillsallad med skarpsås; ca- tsk.
hvitpeppar.
1 lit.
efterbuljong.
oaoris m e d mjölk.
O n s d a g: B r ä c k t skinka med spenat; S å s: IVs s k.
smör (30 gr.), 2 msk.
filmjölk.
mjöl.
köttjus, 1 del.
t j o c k grädde, salt T o r s d a g: A f r e d d buljong med ost- hvitpeppar, 1 tsk.
citronsaft.
smörgåsar; ugnspannkaka.
F r e d a g: Biffstek med potatis; b r ö d - B e r e d n i n g: K ö t t e t tvättas m e d en pudding.
duk, d o p p a d i h e t t vatten, bultas lätt L ö r d a g; Salt lax med stufvad p o - med fuktig k l u b b a o c h späckas i täta tatis; bafresoppa med ägg.
jämna rader med en del af späcket, sku- K Ö K S A L M A N TEATERNS elevskolas bjuda på prestationer af ingalunda oäfven art.
De unga eleverna fingo pröfva sina krafter på ett rätt omfattande program och röjde flerstädes en god skolas in- flytande.
Dock tycktes det som om läro- metoden kräfde någon reformering i rikt- ning mot friare teknik, ett mera skärpt aktgifvande på naturen, så att talangerna redan i sin första utveckling finge klart för sig, att människoframställning på scenen ej får växa fast i schablon, ned- ärfd från flydda tiders utdömda spelsätt.
Emellertid var uppvisningen, som nämndt, intressant nog och där fanns löftesgifvande glimtar såväl bland de man- liga som kvinnliga adepterna.
D EN KUNGLIGA DANSKA TEATERNS med sällspordt intresse motsedda gästspel å vår operascen inleddes, som sig ju borde, med en af fader Holbergs oförgängligaste komedier, den klassisk vordna " Jeppe på Berget ", vid hvars framställning allt det bästa, som den illustra danska ensemblen har att bjuda af sekelrotad tradition vid sidan af mo- dernt förfinad individualism, fick det allra vidaste spelrum.
" Jeppe på Berget " var en af de fem komedier, som Holberg genast vid den danska statsscenens upp- rättande öfverlämnade till teatern, och den har sedan i nära två hundra år så godt som oafbrutet stått på " det konge- liges " reportoar.
I den långa raden af berömda Jeppeframställare lyser nu Olaf Poulsen med en glans, som ej fördunklas af ens de mest strålande minnen.
Hans Jeppe blef också en oförglömmelig hög- tidsstund för den fulltaliga publik, som jublande och hyllande hade mött till pre- miären.
En bredare och saftigare, men på samma gång in i de finaste detaljer mera mästerligt utmejslad människofram- ställning kan svårligen tänkas från scenen.
Och vid hans sida — hvilken Nille (fru Walleen), hvilken Jacob Skomager (hr RAMATISKA HR - - TEXTORIUS BOFVÄNDER AUGUSTA KOFVANDER, OMMARREVYEN 1904 har nu uppen- barat sig på hufvudstadens teaterhori- sont, eller närmare angifvet å Kristallsa- longen, och bär det talande namnet " Kofvan- der, Bofvander &amp; C:o ".
Redan titeln förråder de vitzens och kuplettens njutningar, som där vänta åskådarne, hvilka, att döma af premierens höga stämning, torde bli tal- rika som flugorna i augusti.
Författaren kommer antagligen att kunna bli fastighetsägare frampå hösten.
Vi gratulera!
ANGLA.
med löken, de skrapade o c h i t j o c k a skifvor skurna m o r ö t t e r n a samt k r y d - dorna.
Hälften af jbuljongen påspädes och får k o k a i n under n o g g r a n n tillsyn.
När spadet på botten blir tjockt, tillsättes den öfriga b u l j o n g e n o c h köttet får sakta steka med täjtt slutet l o c k o m k r.
IV2 tim. Steken vändes ett par gånger under stekningen.
tet.
P u d d i n g e n Öfverströs med fint stötta B e r e d n i n g: G r y n e n skållas o c h på- skorpor o c h insattes i u g n e n att få en sättas i k o k a n d e vatten, hvarefter den vacker, g u l b r u n färg.
k o k a n d e m j ö l k e n tillsättes, litet i sänder.
Chokladen upplöses i 1 msk.
ljumt vat- S i l l s a l l a d (f. 6 p e r s.)
.
2 sillar, Va ten o c h nedröres i g r ö t e n tillika m e d lit.
k o k t eller stekt kött, skuret i fina sockret.
D å g r y n e n äro väl kokta, slås tärningar, Vs lit.
rödbetor, skurna i fina gröten u p p i en geléskål.
Cacao-ris serveras v a r m t eller kallt tärningar, potatis, skuren i fina tärnin- gar, 1 liten saltgurka, 1 msk.
ättika, m e d gräddmjölk.
Köttjusen silas ofch skummas, smör hvitpeppar, socker.
o c h mjöl sammanfräsas, köttjusen till- sättes litet i sänder, o c h såsen får k o k a T Til g a r n^erin g: 2 Iiårdkokta ägg, under r o r n i n g 10 min.
G r ä d d e n tillsättes persilja.
o c h såsen får ett u p p k o k samt afsmakas med k r y d d o r n a o c h citronsaften.
Beredning: Sillarna vattenläggas P u d d i n g a f k ö tt m e d o s t (f. 6 p e r s.)
d a g e n förut, rensas, befrias från skinn 1 k g.
k o k t eller stekt kött, 1 msk.
smör o c h ben samt inklappas i en d u k.
D e (20 gr.), 2 msk.
mjöl, 4 del.
b u l j o n g eller skäras i fina tärningar och blandas väl steksås, salt, 3 msk.
ost (helst parmesan-), tillsammans m e d köttet, potatisen, r ö d - betorna o c h salfcgurkan, skurna i fina 2 msk.
stötta skorpor.
tä rni ngar.
Ättika, peppar o c h so eker tillsättas.
Salladen packas h å r d t i en T i l l f o r m e n: Va rnsk.
smör (10 gr.) med kallt vatten sköljd form, uppstjälpes 2 msk.
stötta skorpor.
o c h garneras m e d de h å r d k o k t a o c h B e r e d n i n g: K ö t t e t skares i v a c k r a finhackade ä g g e n samt den finhackade skifvor.
E n pajform smörjes m e d s m ö - persiljan.
Sillsallad serveras med g r ä d d e ret i fina strimlor.
E n stekgryta u p p - ret o c h beströs m e d stötta skorpor, k ö t - eller skarpsäs.
RECEPT: hettas långsamt, smöret hrynes däri o c h tet nedlägges däri,: hvarftals med den H o l l ä n d s k s å s (f. 6 p e r s.)
100 gr. köttet ilägges samt b r y n e s väl p å alla rifna osten.
Smör o,ch mjöl sammanfrä- C a c a o - r i s (f. 6 p e r s.).
2 del.
carolina- smör, Ityg msk.
mjöl, 4 äggulor, 1 tsk.
sidor.
K ö t t e t upptages o c h resten af sas, b u l j o n g e n eller!
steksåsen tillsättes risgryn, Vs lit.
vatten, V » lit- nijölk, en 25- socker, 4 del.
kallt vatten, saften af Vi späcket, skuret i skifvor, lägges p å b o t - litet i sänder, o c h Imassan får ett g o d t öres s o c k r a d c h o k l a d k a k a, vatten, 1 msk.
ten af grytan, köttet nedlägges tillika u p p k o k, h varefter den hälles öfver k ö t -, socker.
citron, 1 n y p a ealt.
B r ö d p u d d i n g (f. 6 p e r s.)
.
5 två- Öres franska bröd, 4 kkpr.
g r ä d d m j ö l k.
1 lig.
smör, 6 ägg, y tsk.
salt, 1 msk.
socker, 10 sötmandlar, • " &gt; bittermandlar.
Vs k k p.
sultanarussin 2 g m T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör, (20 gr.) 2 msk.
stötta skorpor.
B e r e d n i n g: K a n t e r n a på b r ö d e n af- skäras o c h b r ö d e t skares i t j o c k a skif- vor, s o m läggas i mjölken o c h få stå öfvertäckta o m k r.
2 tim.
Smöret skiras o c h inarbetas i b r ö d e t m e d slef, tills det blir smidigt o c h sammanhängande.
D å tillsättas äggulorna en i sänder och mas- san afsmakas m e d k r y d d o r n a o c h den skållade o c h rifna m a n d e l n samt de väl sköljda russinen.
Sist nedskäras de till h å r d t s k u m slagna hvitorna.
Massan hälles i s m o r d o c h b r o d h e s t r ö d d form o c h gräddas i ordinär u g n s v ä r m e omkr. Va tim. P u d d i n g e n serveras m e d sylt eller vinsås.
