# ID: svediakorp-per1550
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,863
# sentences: 870
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 1 4 (901) PETER NANSEN.
PETER TORSDAGEN EFTER ETT OLJEFÄRGSPORTRÄTT AF R. WINGE.
OCH BETTY NANSEN.
PÅ SENASTE tiden har det äfven förut mycket celebra paret Nansens namn oupphörligen varit på allas läppar nere i hufvudstaden v i d Sundet.
Hvad frun beträffar, så skedde, såsom många Iduns läsarinnor och läsare veta, under förra säsongen en brytning mellan den vackra och utmärkta skådespelerskan och hr Martinius Nielsen, direk- tören för Dagmarteatern, den teater Betty Nan- sen tillhört alltsedan hon 1899 lämnade den » kungliga », statsunderstödda scenen.
A f verk- lig eller inbillad anledning missnöjd med Dag- marteaterns energiske, stundom kanhända till oresonlighet energiske ledare och den rollutdel- ning, han under de senaste tiderna företagit, bröt hon, utan att bekymra sig om det höga vitet (15,000 kr.
), med den resoluta raskhet och den säkerhet i situationen, som så ofta känne- teckna medlemmarna af det s. k. svagare könet, sitt kontrakt, ingick allians med en annan Köpenhamns teaterdirektör, hr Dorph- Petersen, drog i sitt aftåg med sig en af den gamla scenens mest lofvande unga krafter, Emil Poulsens son, hr Adam Poulsen, och har nu allt sedan detta spelårs början härskat som direktris och själfskrifven primadonna på Folkteatern.
Hr Peter Nansen, författaren till » Maria », » Julies d a g b o k », » Judiths äktenskap » och flere andra, mycket lästa böcker, har också han fått något af aktualitetens särskilda intresse öfver sig.
Det torde icke vara obekant, att hr Nansen såsom sedan flere år tillbaka litte- rär chef för det ojämförligt största bokförlaget i norden, det Gyldendalska, på den utkomman- de litteraturens karaktär och utseende, på unga författares och författarämnens väl och DEN 7 APRIL 1904. ve, utöfvat ett inflytande som säkert få med honom.
Till det väldiga och gamla förlagets lokaler vid Klareboderne i Köpenhamns åldriga centrum ha Danmarks och Norges berömdaste och största diktare sändt sina verk, och dit ha de ännu unga och okända vandrat med sina manuskript och äresjuka drömmar.
En verklig konkurrent har emellertid firman haft under de sista åren i » det Nordiske Forlag », med omdöme och kraft drifvet af direktör Ernst Bojesen.
Till öfverraskning för alla dem, hvilka bevittnat den alltmera häftigt drifna konkurrensen i enorm bokproduktion de bägge förlagen emellan, kom så underrättelsen, att man beslutat sig för en sammanslutning.
De båda förlagen k o m m a hädanefter att idka sin verksamhet under gemensam ledning och ut- göra en enda firma.
Och hr Peter Nansen blir litterär ledare för det hela, själen i en förlagsaffär, som i omfattning icke allenast blir något enastående i Norden, men som i omfång världen öfver torde ha få medtäflare.
Det är j u en ställning, som kräfver en man med egenskaper, men ingen, som kommit i beröring med Peter Nansen, kan tvifla om att han är den, som innehar dem.
Att det gamla » Gyldendalske Boghandels » förlag haft anled- ning känna sig nöjd m e d honom, visas där- af att den nybildade firman låtit honom stå kvar på sin plats, med den utstäckta myn- dighet sammanslagningen skänker honom.
Han är den rätte mannen på den rätta posten.
Han har en modern affärsmans kvicka och kloka blick, och han har en modern advokats korrekthet i underhandlingen; han förstår, och han är att lita på.
Och så är han själf författare, och har såsom sådan långt öppnare öga för ett arbetes eventuella förtjänster än de, hvilka stå själfva yrket mer eller mindre fjärran.
1 7: D E ÅRG.
ett nytt, förhöjdt och starkt lif, hur hennes unga själ flämtar i okänd oro, hur olycklig hon stundom känner sig och hur lycklig hon ofta är, hur den hon älskar går ifrån henne, men hur hon ändå, här allt är slut, tänker tillbaka på den trolöse, som öfvergifvit henne, som man i vinterns kyliga och matta sken tänker tillbaka på sommarens strålande och blåa d a g a r.
.
.
varsamt gömmer minnet om honom i sitt inres innersta och låter det bli till en eld, som värmer henne under frusna år.
De skola erinra sig » Maria » — boken om en man, som vandrat på många vägar och plockat i många trädgårdar, men som på sistone träffar en kvinna, som lyckas fånga honom helt och som han kommer att tillbe som man tillber en gudinna, framför hvars sockel man ligger på knä.
.
.
som han lofvar med hänförda ord, därför att hon skänkt hans hjärta sällheten att få brinna i en hel och samlad låga.
.
.
De skola erinra sig » Guds fred », berättel- sen o m en lifsflanör, som tröttnat på den alldagliga erotikens torra och hetsande sötma; som börjar känna sitt hjärta åldradt och tomt; som börjar längta efter det friska och obe- rörda ofvanpå allt det nattståndna o c h kval- miga, efter » kvinnan som hon utgick från naturens hand, på samma gång jungfru och m o d e r », ofvanpå alla de af kulturen omforma- de och skadade kvinnor, han sett på prome- naderna och råkat i salongerna; romanen om idyllens lugna kärlek, hvars värme icke brän- ner fingrarna och hvars eld icke förtär själen.
Och de skola erinra sig » Judiths äkten- skap », den världsvisa och vemodiga historien Ja, författaren Peter Nansen — det är nu snart länge sedan han skref något.
Under- tecknad frågade honom en gång, hvarför man nu aldrig mera såg något af hans hand.
» Ah, » svarade Peter Nansen med det leende af älsk- värd och stillsam ironi, hvarmed han brukar säga sina repliker, » det behöfs inte, här ha vi så många andra, som skrifva. » Ja, det är många, som skrifva och ge ut böcker i Danmark och på » Gyldendalske Boghandels » förlag, men nog finns det ändå de, som gärna skulle gripa efter en ny v o l y m af författaren till » Judiths äktenskap ».
Så mycket vackert och känsligt och fint, som Peter Nansen skrifvit o m kvinnor och kärlek, skola helt visst Iduns läsarinnor, när de nu se hans bild i sin tidning, med en varm och tacksam tanke tänka tillbaka på hans böcker, af hvilka de säkert läst de flesta.
De skola erinra sig » Julies d a g b o k », skild- ringen af en liten blek dam ur de stilla exi- stensernas värld, som blir kär i en skåde- spelare, och a£ hur det k o m att gå henne; skildringen af hur kärleken fyller henne med FRU BETTY NANSEN.
EFTER EN AMATÖR- FOTOGRAFI FÖR IDUN.
IDUN 1904 — om, hur två kunna älska hvarandra och ändå i ett samlif förstöra hvarandra och pina hvar- andra till döds, sagan om, hur kvinnan med det mörka vildfågelblodet och de mörka vild- fågelsinstinkterna i sig aldrig kan ge sig till tåls i en stillsam och lugn lycka, utan stän- digt måste längta bort och bort och långt bort ...
Den intagande lilla Köpenhamnsflickan, som är hjältinnan i » Julies dagbok », skrifver o m lyckan att älska dessa ord: » Det är mig, som o m j a g ur ett trångt puppskal, som dolde lifvets vidunderliga mening för mig, flugit ut i all uppenbarelsens härlighet som en lycko- berusad fjäril.
Tung var min gång förr.
Nu är det, som sväfvade jag lätt hän öfver lif- vets bekymmer, som om j a g hade vingar, som bure mig öfver alla svårigheter.
Jag står på en jord, som häfver sig under mig, och j a g famnar en himmel, som sänker sig ned öfver mig.
Det är jublande musik rundt o m mig, och j a g själf är som en sång, som stiger och stiger.
.
.
» Det är vackra ord, icke sant, och det är vackert, icke sant, att en man så fint kan uttrycka den berusning, den sälla försänkning i själf va känslan, hvarmed unga kvinnor hän- gifva sig åt sin kärlek, när deras hjärtan vaknat för första gången?
För att kunna skrifva så, måste man äga en poets vördnad för kärleken, en svärmares andakt för känslan.
Och i själfva verket är Peter Nansen fram- för allt en kärlekens trubadur och svurne dyrkare.
Kärleken är eljes något som män- nen ofta ta hårdt och klumpigt på, med sträft förakt eller oäkta patos; att Peter Nansen tagit den så fint och så varligt, borde kvin- norna hålla honom räkning för.
De varma och mjuka ord, hvarmed kärlek skildras, skänka Nansens böcker det mesta af den poesi de innehålla; och den känsla, som går igenom dem, är ej mindre äkta, därför att den däm- pas och hålles nere af en nutidsmänniskas lugna, den stora frasen och den stora åtbör- den fruktande ironi.
Och rätt till plats, icke bland de stora och betydande diktverken, men bland de goda böckerna ha också de flesta af Nansens små volymer, så visst som dylik rätt kan förskaffas genom en konstnärlig, smakfull och uttrycks- kraftig språkbehandling och genom förmåga att måla och framkalla människogestalter.
Lefvande ansikten, framför allt af kvinnor, se fram ur nästan hvar och en af Peter Nan- sens böcker.
Och om eftervärlden icke skall räkna Peter Nansen till de verkligt betydande författarnes lilla krets, har den dock en an- ledning att förlåta honom därför: att han själf så klart och så älskvärdt insett, att han icke hör dit.
Det finns i detta ögonblick många skribenter, hvilka högt bekänna större tankar o m sig själfva än Peter Nansen någon- sin ägt, men som dock skola glömmas snab- bare än han.
1 ÖFVERTRÄFFAR ALLA ANDRA.
I I i F r i s k h e t OCH Angenäm V ä l l u k t 1 •PR1SBELÖNT MED FLERE GULDMEDALJER- 168 — Skådespelerskan Betty Nansen har den lik- het med författaren Peter Nansen, att hon redan från sin debut visade en förvånande kännedom o m sitt yrkes teknik.
Jag har framför mig en teaterrecension, som klippts ur » Politiken » för dagen efter hennes debut — den 27 augusti 1 8 9 3.
Det var som Dora, den Sardouska paradrollen — på Kasino.
Den unga okända Betty Möller, om hvilken ingen den gången visste annat än att hon var ett teaterbarn m e d skådespelare till både far och mor, karaktäriseras såsom utomordentligt lof- vande och i häpnadsväckande besittning af tekniska uttrycksmedel och — framför allt — scenisk säkerhet.
Hon tycks ha rört sig på scenen med samma obekymrade nonchalans och goda humör, hvarmed Peter Nansen förde pennan i sin debut — den 1883 utgifna novellsamlingen » Unga människor ».
Och scen- säkerheten från debuten har hon framgent alltid bevarat, och tekniken, hvilken hon då väl endast skenbart var i besittning af, har hon till fullo bemäktigat sig.
Den som sett henne i ett större antal roller, vet hur be- undransvärdt hemma hon är i sitt yrke, hur mycket hon kan som skådespelerska.
Natur- ligtvis har det också gått henne som det gått med mannen-författaren: man har beskyllt henne att vara » teater » som aktris, att vara knep och fiffigheter och goda påhitt — liksöm man beskyllt honom för att som skribent endast vara faiseur och handtverkare.
Fiffigheter och knep och goda påhitt — åh ja, det finnes mycket dylikt hos skåde- spelerskan Betty Nansen.
Men hemligheten är d e n: det finnes stycken och roller, hvilka endast kunna bäras af sådant, hvilkas tom- het är sådan, att en själ aldrig kan träda fram därur; där en lycklig åtbörd, ett fyndigt leende, en genialisk blick får ersätta allt det andra — allt det, som icke finns där.
Betty Nansen har spelat många sådana roller; och den, som iakttagit noga, har kunnat se, hur hon höjt sig ur sin roll, lett åt den, kastat boll med den, för hela stunder liksom frigjort sig ur den och liksom sagt till publiken: Jag är denna roll, men denna roll är icke jag, jag är också annat och mer.
Jag fyller den, men den fyller icke mig.
Men att hon också — liksom författaren af » Judiths äktenskap » — inom sig bär en ström af känsla, som, om också behärskad, dock är nog mäktig att göra henne till verk- lig konstnär, det har hon visat i alla de upp- gifter, som låtit henne få tillfälle därtill.
Jag vet icke, hur många af dem, som läsa detta, sett henne som Agnes Jordan i Georg Hirschfelds bekanta stycke eller som Tora Parsberg i Björnsons ryktbara pjäs.
De som sett henne i dessa uppgifter veta hvad hon är, när hon är som bäst; när rollen fyller henne och hon är sig själf däri.
Konst så fulländad, att den fängslar som en poets gjutna oeh lysande vers.
Själ så hel och samlad, att den griper som lifvet själft, som män- niskoödet, som utspelas för våra ögon.
När man såg henne som Agnes Jordan, tänkte man: Det är ingen utklädd skåde- spelerska, som står där uppe, det är en lyck- lig kvinna från år, som länge sedan gått, som vaknat upp ur sin sömn och kommit tillbaka.
Och när man såg henne som Tora Parsberg, tyckte man ofrivilligt att in bland scenens flärd och utstoffering och upphettade luft, ned öfver salongens besättning af nöjeslystna och fåfänga gick som en kall pust från det lif, som man i denna stund i lycka och osällhet, nöd och njutning kände lefvas fram af män- niskornas barn där utanför teaterns konst- lade ljus och g l ä d j e.
.
.
inne i husen, som lågo mörka och tigande i natten, bakom fön- MELLINS FOOD sternas gardiner, som rullats ned och ute- stängde.
.
.
Betty Nansen har en gång skrifvit en liten skildring om sin barndom, en sorgmodig och tung barndom sådan alla barn ha den, som lefva ensamma bland gamla människor och som inga jämnåriga ha att leka m e d; en barndom, som blir dubbelt tung och sorg- modig, när föräldrarna tillhTra scenens oroliga och kringflackande människor och barnet allt från späda år får vänja sig att lefva för sig själf mellan en tillfällig bostads tigande och fientliga väggar:.
.
.
Jag var tolf år, mycket utvecklad för min ålder och med en fantasi, som ofta icke visste af några tyglar.
Den massa teater- pjäser j a g såg, den mängd romaner jag sluka- de gjorde mig nervös och — rädd för att vara ensam.
Och jag var ensam i våningen från 6 till 12 hvar enda afton!
Senare har jag ofta tänkt, att en barnahjärna måste vara otroligt stark för att kunna tåla så mycket, som min fick lof att göra.
Begynnelsen af kvällen förlöpte något så när.
Mor tände lampan, innan hon gick, j a g satte mig ned och läste mina läxor.
Men när klockan var framåt åtta, kom ångesten.
Det tassade i korridoren, det knarrade i skåpet, i sängkam- maren.
I timtal kunde j a g så sitta och stirra på dörren, utan att röra mig, med brännande kinder och fuktiga händer och hjärtat ban- kande ända upp i halsen.
En afton minns jag tydligt, som var det i går.
Far klippte ut » Politikens » romaner, dels för att själf läsa dem, dels för att j a g icke skulle få fatt på dem.
Olyckligtvis visste jag, hvar han gömde dem.
Jag hade just fått tag i en — jag minns icke titeln, ej heller författarens namn, men jag ser ännu för m i g den sida i boken, där det stod beskrifvet, att en man har hängt sig.
När dörren öppnas till det mörka rummet, faller månljuset in på hans uppsvällda, döda ansikte.
Jag kände, hur j a g blef hvit af fasa, då i detsamma — • vi bodde på nedra botten — en förbigående med sin käpp eller sin hand slår ett dundrande slag på rutan, åtföljdt af en ed och ett vämjeligt ord.
Då skrek j a g högt, skrek som ett djur och störtade med andan i halsen ut ur rum- met, ut på gatan.
Det var vinter, jag var barhufvad och utan ytterkläder, men j a g märkte det icke.
Jag bara sprang ned för den mörka Nörresögade bort till Frederiks- borggade.
Där var ljus och människor.
Först då återkom j a g till mig själf, och huttrande af köld gick j a g hem igen.
Men många gånger senare, när ångesten blef mig för stark, klädde jag på mig och begaf mig till Frede- riksborggade för att känna mig mellan män- niskor och kyla af min hjärna i det strålan- de ljuset från de stora butikerna.
Som den lilla tolfåriga flickan från de tigande rummens skrämmande hallucinationer flyktade ut i storstadsgatans flod och ljus och rörelse, så skulle också skådespelerskan bära fram sin konstnärsensamhet, sin konst- närsdröms syner, i rampens sken, för teater- salongens brokiga myller af människor.
.
.
DAVID SPRENGEL.
Alla som ännu äga några tillgodohafvanden för till Idun lämnade bidrag intill den 31 dec.
1903, behagade ofördröjligen och senast inom april månads utgång sådant anmäla, enär räkenskaperna för föregående år inom denna tid måste fullt afslutas.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka Pinnes pd Apoteken samt hos P R O F g r a t i s o e h f r a n k o frän Axel Specerihandlarne.
Lennstrand.
GEELE.
z = = =
- » DEN NYA KVINNAN. » NOEA.
Jeg har andre ligeså hellige pligter.
HELMEE.
Det har du ikke.
Hvilka plig- ter skulde det vsere?
NOEA.
Pligterne imod mig selv.
— — — Jeg tror, at j e g er först og fremst et menneske — — — eller ialfald, at jeg skal forsage på at bli ' e det.
— — (HKNKIK IBSKN.)
F ÖR DEN kvinna, som rätt insett sin plikt mot sig själf och samhället, gäller det att förr eller senare klargöra sin ställning med afseende på tidens frågor och tidens kraf.
Särskildt under brytningstider, sådana som den närvarande, då det på nästan hvarje område i lifvet utkämpas en strid mellan det nya och det gamla, kan ej den tänkande kvinnan undgå att en dag ställas inför valet mellan ett framåt eller tillbaka.
Och för den, som gjort sitt val och ställt sig i framstegspar- tiets led, blir det af den allra största vikt, att hon kan så inrätta sitt lif, att det blir till gagn för hennes sak och därmed för sam- hället.
Men kvinnans insats i det offentliga lifvet är icke blott utaf social, utan äfven af eko- nomisk betydelse.
Den vinst, som tillföres samhället genom kvinnans öfvergående från en tärande till en närande medlem, ligger i öppen dag, men så länge kvinnan, äfven den arbetande, nöjer sig med att såsom para- sit lefva på samhällsträdet — då hon kan göra full rätt för sig — måste man beteckna hennes arbete såsom illojal konkurrens i för- hållande till mannens.
Det kapital, som re- presenteras af det kvinnliga arbetet, växer i mån af arbetsmarknadens vidgning och de för kvinnan därmed ökade arbetsmöjligheterna, men i hennes egen hand ligger sedan af- görandet, huruvida detta kapital skall kunna göras räntebäiande, eller om det alltjämt måste betraktas såsom dödt.
Räntebärande i den rätta betydelsen blir det först, då in- komsten af detsamma åter slappes ut i mark- naden, omsattes i nya värden och bereder jordmånen för kommande släkten.
Intet är lättare än att stanna vid det gamla, låta bli att tänka, låta bli att handla, endast följa med strömmen, att passivt åse det, som händer inom den närmaste synkretsen, sitta hemma och intala sig själf, att man gör sin plikt.
I forna tider ansågs det som dotterns plikt att stanna i hemmet, tills hon gifte sig, och, o m hon icke » blef gift », att stanna där, tills hemmet upplöstes, och sedan såsom en del af arfvet öfvergå till någon släkting, för att införlifvas med dennes hem.
Kvinnan hade plikter såsom maka, moder, dotter, syster, men o m hennes plikter mot sig själf såsom själfständigt tänkande och med fri vilja ut- rustad människa, därom visste man intet.
Man hade icke då kommit till insikt om sam- manhanget mellan pliktuppfyllelsen mot sig själf och andra, icke insett, att den, som skall bära ansvaret för det nya släktets ut- veckling, först måste utveckla sig själf.
Och om den kvinna, som hela sitt lif satt hemma, virkade och väntade, slutligen föll fattigvår- den till last, hade man däremot intet att in- vända: det var kvinnans plikt att vänta, att resignera, hennes plikt, att tyst taga emot allt såsom nådegåfva.
f % ^} \ ^ IWI A IVI r \ T F ^ \ C l G * V » / Er IDUN 1904 169 Denna tid af väntan och virkning tyckes numera vara en öf vervunnen ståndpunkt, och det är icke längre kvinnan förmenadt att själf utstaka sin väg för sig och skaffa sig en inkomst, så länge nämligen som hon stan- nar inom vissa gränser och icke fullständigt af säger sig det nådebröd, som hindrar henne från ett verkligt oberoende.
Att den utomhus arbetande dotterns ställ- ning till föräldrahemmet icke längre kan för- bli densamma som den till själfförsörjning oförmögna och därigenom fullständigt bero- ende unga flickans från våra föräldrars och morföräldrars ungdom, detta måste dock en gång blifva uppenbart.
Den unga kvinna, som ute i lifvet deltager i kampen för till- varon såsom en själfständigt tänkande och själfständigt sträfvande individ, kan icke nöja sig m e d att i hemmet gå modern » till hända », hjälpa till med de sysslor, som i somliga hem ännu anses sammanfalla med dotterns plikt: vattna blommor, lägga upp småbröd, öfverse bordets dukning m. m. i samma stil.
Och hur skulle en mor, ännu i sin krafts dagar, vilja öfverlämna ledningen af hemmet till en dotter, och hur skulle denna, som har största delen af sin tid upptagen af arbetet utomhus, kunna åtaga sig ledningen af ett stort hus- håll, kanske med många tjänare, utan att någon blir lidande däraf?
Utom det att dot- tern, o m hon annars följt med sin tid, na- turligtvis i hemmet skulle söka att tillämpa moderna idéer, som icke öfverensstämma med de gamlas seder och bruk, icke med det gamla hemmets traditioner.
Man kommer ovillkorligen att tänka på liknelsen o m nytt vin i gamla krukor, och man tanke sig ord- ningen och trefnaden i ett hem, där många vilja styra.
Ej heller kunna de unga i göro- målen i det gamla finna samma intresse som i det egna hemmets, där en bär ansvaret, en bestämmer.
I ett väl ordnadt hem, liksom på alla andra områden, måste det vara en, som styr, en som bär ansvaret.
Arbetets för- delning och ansvar, dessa både inom och ut- om hemmet så viktiga faktorer voro, innan kvinnan i samarbete med mannen utomhus fått insikt o m dessas värde, i hemmet nästan alldeles okända.
Och hurudant skulle till- ståndet i det hem blifva, där flera på olika yttre arbetsområden sysselsatta döttrar ville inrätta sig hvar och en efter sin personliga smak, där hvar och en oinskränkt ville dis- ponera minst ett par rum, där hvar och en ville tillämpa sina idéer och se sin speciella vänkrets.
Blefve icke ett sådant hem närmast att likna vid ett hotell eller boarding-house, särskildt o m hvar och en af dess » gäster » därtill skulle vara betalande?
Under sådana omständigheter blefve det säkert mindre samhörighetskänsla, mindre ge- menskap mellan familjens olika medlemmar, än o m de unga, hvar i sin stad, ginge ut att bilda nya hem.
Från hvart och ett af dessa skulle det sedan säkert endast gå gen- vägar till det gamla hemmet, och hvarje sam- manträffande skulle under sådana förhållan- den blifva till verkliga högtidsstunder, under det att den dagliga samvaron under hvardags- lifvets id och strid knappast är ägnad att tillvarataga de ljusglimtar, som verkligen gifvas.
Blir gemenskapen med det gamla hemmet förvandlad till en ekonomisk fråga, är det dotterns såväl som sonens plikt att bidraga till hemmets bestånd och föräldrarnes bekym- mersfria ålderdom.
Den betalning, som den sista i det burgna hemmet kvarhållna dottern skulle anse sig skyldig erlägga, måste där- emot betraktas såsom en nationalekonomisk förlust, då hennes bidrag i sådant fall endast Erkändt bästa u n 1111111111 m i n n i n n u i n i t i Tvätt-Siden till | K l ä d n i n g a r &amp; Blusar I å 90 öre pr meter, tull och portofritt, [offerera.
[Schweizer &amp; Co., Luzern S 6, (Schweiz), Sidentygs-Export.
— Kungl.
Hoflev.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii komme att läggas till kapitalet, för att sedan en gång lika fördelas mellan syskonen.
De själfförvärfvade penningarne böra kunna dis- poneras så, att man af dem erhåller den största möjliga vinst, på samma gång som de öppna vägen till oberoende.
Kvinnans bestämmanderätt öfver sina ofta surt förvärf- vade penningar tyckes likväl icke ännu hafva ingått i det allmänna medvetandet.
Hennes skyldighet att betala skatt till staten utan motsvarande bestämmanderätt öfver använd- ningen af dessa medel kan tjäna som bevis för detta- påstående.
Att gamla tiders förmyndarskap icke rätt kan öfverensstämma med den o m sin män- nisko- och medborgarrätt medvetna » nya » kvinnan, som af egen fri vilja ikläder sig de plikter, hennes samvete bjuder, detta borde hvarje tänkande människa kunna inse.
Det fanns en tid, då kvinnan aldrig blef myndig — o m hon blef det till namnet, så blef hon det dock icke till gagnet.
Hon skulle vara underkastad en mans vilja, faderns, broderns, den äkta mannens, någon egen vilja, någon egen åsikt, därom var aldrig frågan.
Kvinnan skulle offra sig, ty det var just i själf upp- offringen, som hennes storhet ansågs ligga.
Att ett sådant blindt själfuppoffrande å ena sidan skulle hafva själfviskhetens fria ut- veckling och ett missbruk af denna uppoff- ring till följd å den andra, är själfklart, ty blir icke just själfuppoffringen ett verktyg i själfviskhetens tjänst?
Och hvar ligger offer- gränsen?
De motiv, som drifva till själfupp- offring, kunna för öfrigt vara själfviska nog, äfven om de icke synas så.
Den ena finner tillfredsställelse i att låta klippa sina vingar, den andra i att spänna dem till flykt.
Kvinnan skulle resignera, så löd forna ti- ders dom.
Men i och med detsamma hon lösgjort sig från en föråldrad lifsåskådning och själf tagit afgörandet öfver sitt vara eller icke vara såsom aktiv samhällsmedlem o m hand, har hon också rätt att själf bestämma öfver sitt öde, och för dem, som ännu kvar- hållas i det gamla, måste den dag en gång komma, då personligheten — så vida det fin- nes någon — måste taga ut sin rätt, så vida icke individen skall gå under.
Det i våra dagar i en så oroväckande grad växande an- talet af nervsjuka måste i de allra flesta fall tillskrifvas bristen på lifsnppgift, bristen på lifsintressen.
En dådlös tillvaro i det gamla hemmet, ett mekaniskt, själsdödande arbete kunna båda vara lika ödesdigra för den and- liga hälsan, och, för att icke andligen gå under, drifves mången kvinna till förtviflans steg i den ena eller andra riktningen.
Den ena räddar sig in på religionens område, där hon i det öfversinnligas tjänst och genom ett fullständigt af skiljande från världen söker frid och näring för sin hungrande själ, den andra går kanske i elfte timman in på ett för hennes bättre j a g motbjudande äktenskap såsom en sista » räddning ».
krafthöjningsmedel. "
Ökar aptiten i hög grad.
Erhåiies på apotek.
I D U N 1904 — I 1 t I • t i l • 1 I • I I rl 1 1 I 1 1 • I II l l l l l l l M 1 I I I I I I MIMI •MIIIIIIMIM11MIIIMIIMIIIIM1III Den andra » Du måne jag önskar långt bort Lanolin- Sana-Tvål.
garanterad ren, neutral, mild oeh öfverfet.
öre Och inte fick nu den första en kjortel med guldband, och inte fick den andra gå till fagra, främmande land.
Stockholm.
Men kanske att ni vill veta, hur med den tredje gick?
Ja, kanske att ni undra just, om hon en fästman fick?
För alla upplysta, framsynta föräldrar borde det därför icke blott vara en tillfredsställelse att se sina barn verkande på de områden, där hvar och en af dem bäst kan fylla sin uppgift i lifvet, utan äfven att se dem i hem, som de själfva förmått skapa åt sig — en borgen för andligt och materielt framåtskri- dande.
Det finnes föräldrar, nog frisinnade, att icke fordra någon uppoffring från barnens sida, och det finnes fall, där en falsk och opåkallad pliktkänsla hos de senare endast skulle verka hämmande för deras egen ut- veckling, utan att vare sig föräldrar eller barn finge erfara den motsvarande vinsten.
För de kvinnor, som insett, att de måste göra sig till herre öfver omständigheterna, så- vida icke dessa skola göra sig till herre öfver dem, gäller det sålunda att handla.
Men det visar sig i denna fråga liksom i så många andra, som beröra kvinnliga intressen och kvinnligt framåtskridande, att kvinnan själf är kvinnans skarpaste motståndare.
Och » tro m i g », så länge den arbetande kvinnan anser det med sin plikt förenligt att — om också endast delvis — anlita den pri- vata » fattighjälpen » och ligga den privata väl- görenheten till last, så länge finnes endast ringa utsikt till en förbättring af hennes vill- kor från de arbetsgifvande myndigheternas sida.
S N.
Jo, det kan jag säga, att månen, som nu är åter i ny, ser henne hvar kväll spatserande med Per i Önningby.
Och därför, kära små flickor, nu lyssnen noga till, ja, hören, kära flickor små, hvad jag er säga vill: Det bästa, som ni kan önska och ni kan hoppas på, det är en liten fästeman, en fästeman att få!
ANNA VISA.
D ET VAR en gång en liten speleman, som drog genom bygderna och spelade på fiol vid gillen och lustbarheter.
Och det hände ock ibland att han sjöng visor.
När flickorna flockade sig omkring honom och ropade: &gt;Sjung för oss, Per speleman, » då log han, drog ett par stråkdrag öfver fiolen och sjöng så denna visa: Där gingo tre flickor åt vägen allt i en aftonstund, och upp steg månen, smal och ny, på fästets klara rund.
Den första sade: » Se månen I Se månen klar och grann!
Nu är det bäst att niga här, så djupt man niga kan.
Ty om man för månen niger, när n y han blänker i sky, en vacker gåfva skall man få allt före nästa n y.
» Hon neg så djupt och sade: » Du måne, klar och grann, jag önskar mig en silkekjol med gyllenröda band. » CEREBOS M. ROOS.
slingrade sig uppåt de gamla murarne.
Herre- gården var 400 år yngre än kyrkan.
I en långsträckt dal, som efter sitt vatten- drag, en biflod till Helgaån, kallas för Almaå- dalen, i Västra Göinge härad, på gränsen mel- lan skogsbygden och Kristianstadsslätten, ligger uppe i nordöstra Skåne Gumlösa kyrka.
Ur en beskrifning af C. O. Arcadius * må följande anföras: Kyrkan stod färdig år 1191, arbetet hade utförts af byggmästare från Rhentrakten, på tillskyndelse af ingen mindre än den myn- dige kyrkofursten i Lund, ärkebiskop Absalon — eljes Axel Hvide — samt på bekostnad af en rik adelsman i trakten vid namn Trugot Kettilson.
I liknande stil byggdes Sorö klo- sterkyrka.
Byggnadsmaterialet var tegel.
På en vac- ker dopfunt i kyrkan, hvarom mera sedan, har Stenhnggarmästaren efterlämnat sitt namn — Gerhard; troligen var han äfven en af de » Steinmetzer », som ledde bygget.
Kyrkan invigdes i november 1191 af Absalon i när- varo af en svensk och en norsk biskop: Ste- nar från Växiö och Erik från Nidaros.
Så- som bilden visar, bestod kyrkan af kor med rak slutvägg, af ett skepp i två afdelningar samt af en tornbyggnad i väster.
Ingångarna voro en på norra och en på södra lång- sidan, däremot fanns ingen sådan på tornets västfasad.
Fönstren äro få och små samt anbringade högt uppe på murarne, de visa rundbågstil, utom ett par å tornet, hvilkas spetsbågar röja en senare tillkomsttid.
Tor- net är försedt med spetsiga- gafvelrösten med tinnar i trappstegsanordning.
På den raka korfasaden nedom fönstren är en gammal grafsten med två figurer insatt i muren, den härstammar från 1 500-talet och af- bildar ett par medlemmar af ätterna Grip och Brahe.
GUMLÖSA SPELEMANS neg och sade: högt i sky, resa åt främmadt land, från denna b y.
» st. Grutnme&amp;Son PER — Den tredje neg och sade: » Du måne silfvergrann, jag önskar mig till nästa ny en liten fästeman! » Bästa BarntTål!
25 170 KYRKA.
ETT GRUSADT MEDELTIDSTEMPEL.
T ELEGRAFEN berättade härom dagen, att en eldsvåda den 26 sistlidne mars för- stört en del industriella och ladugårdsbygg- nader vid herregården Sinclairsholm i Skåne samt därjämte den gamla närbelägna Gumlösa kyrka.
Den förra förlusten, så sorglig den är, kan dock ersättas, den senare är oersättlig.
Gumlösa kyrka var nämligen i konsthistoriskt hänseende en bland de allra märkligaste af Skånes gamla landskyrkor.
Den hade tack vare sitt undangömda läge sluppit ifrån tidens stormar och förstörelser på ett ovanligt väl- behållet sätt; man visste när och af hvem den byggdes oeh invigdes, den representerade den skånsk-danska tegel arkitekturen från den ti- digare medeltiden på ett särskildt pregnant sätt, och den var slutligen år 1892 efter en pietetsfull restaurering försatt i ett vackert och värdigt skick.
— Men nu är den borta.
På en minnestafla i kyrkans inre fanns en i sitt slag unik latinsk redogörelse för kyrkans tillkomst, grundad på en gammal urkund, bland annat omtalas alla de reliker, som af grund- läggaren, hr Trugot Kettilson, inlagts i altaret till ett antal af ej mindre än 96 stycken, däribland den obligatoriska biten ur Kristi kors; bland reliker från nordiska heliga må nämnas sådana från Ansgar, St. Margareta samt från den blott några år före kyrkans anläggning mördade Canterburybiskopen To- mas a Becket.
Bland kyrkans tillhörigheter tog den stora dopfunten af sandsten lejon- parten af besökarens intresse.
Den var nära en meter hög och mätte 66 c m.
i diameter * Utgifven 1891 genom Skånska Landskapens historiska förening.
Jag fick tillfälle att besöka den gamla min- nesrika helgedomen sommaren 1891, året efter dess nyinvigning, och jag glömmer ej det stämningsfulla intryck den gjorde, där den låg i sin vackra omgifning som en liten kvar- glömd medeltidsidyll, mera lik ett kapell, till- hörigt slottet, än en sockenkyrka; murgröna SALT: • M K T e r " DOPFUNTEN I GUMLÖSA KYRKA.
i s t ä l l e t för vanligft salt.
f ö d 2å IXs Hos Det specerister.
— öfver skålen; fotstycket var utsiradt med symboliska bilder af lejonhufvud och lind- ormar, på skålens yttersidor voro fyra olika scener ur Marias och Jesu lif samt latinska inskriptioner: bebådelsen, heliga tre konungars tillbedjan, Simon i templet, Jesu d o p.
— Det kan j u tänkas, att denna dopfunt blif vit räddad undan elden, då allt annat förstördes.
Nu har Skåne en gammal intressant landtkyrka mindre.
Må de få, som äro kvar, kunna be- varas — eller åtminstone i tid afbildas och beskrifvas!
A. O. STENEN I DÖRABERGET.
IDUN AF E.
W A L T E R LINDFORS.
SKISS F Ö R HULPHERS.
O M STENEN i Döraberget är en sägen, stenen, som hänger öfver den höga spet- siga portalen till grottan, att om någon finner jättens där inne förvarade skatt och vill bära den med sig ut i världen och ljuset, skall den falla ner och söndermala hans ben.
Naturligtvis finns det ingen skatt i den gåtfulla lockande grottan, stenen hänger där den hänger, och endast ett jordskalf eller ett sprängskott kan rubba honom Men sägnen är en symbol, synes det mig.
Och den säger: Bland skrafvel och sten finnes en underligt lockande grottesång.
Dess toner äro fram- sprungna ur en jättes fela, ty forsen är dess bas, vinterstormen dess ters, och alt och kvint äro söndagen i skogsdjupet och stugan i backen mellan skogen och sjön.
Den fiolen kan spela.
Men akta dig för skatten, som ligger i den melodin, o m du vill taga den och bära den med dig ut i världen.
Då faller stenen i Döraberget.
* Erik Adolf i Tybränn.an hade varit borta i tio år.
En sommar däremellan hade han varit hemma på ett kort besök, och gladare och vackrare son af den bygden hade man inte sett på mången g o d dag.
Lifvet liksom sken utanpå honom.
Och skulle det inte skina?
Han var herremansson och hade aldrig behöft vara med om att träla och slita.
Hans far skämde bort honom, hans mor skämde än mera bort honom, alla skämde bort honom.
Flickorna sprungo som galna efter honom och själf hade han ett lätt lynne.
1 Den sommaren han var hemma, såg man, ätt han undergått en förändring sedan den dag, då adertonåringen lämnade skogsbygden för att begifva sig söderut att fortsätta sina studier.
Han var inte stram, men man kom honom inte så nära som förr.
Han skämtade och pratade och sken som förr, men man kände att bakom allt detta lätta gingo all- varliga tankar, som ingen blef klok på.
Att där fanns något hans eget, som han gick och bar på och smekte och vyssjade och klädde af och på alldeles som en docka.
Det var som o m allt det gamla i Tybrännan blifvit nytt för honom, ladugårdslängan och halm- stacken och björkdungarne ut mot nipan.
D e bruna och blå bärgklumparne stupade i ny luft.
En dag hade man stått och sett h o n o m plocka sten i en bäck.
Efter en bjudning, där prästen länge suttit och underhållit sig med honom, sade denne i förtroende till hans far: » D u har en präktig son, Klas.
Han är mer än han ser ut för. » Kamrern strålade af förtjusning.
» Ja, bara han ville bli allvarlig någon gång, jag är rädd för att han har för lätt lynne för att vinna fasthet. » 171 » Tror du d e t?
» svarade prästen.
» Jag skulle tro att det är någonting annat som du en vacker dag får att göra m e d.
» » O c h det skulle vara? » frågade kamrern intresserad.
» Diktarblod. » » A b, har ingen fara! » sade kamrern och ett ljust sken drog öfver hans panna. » Sådant vet du j u att vi alla lida af här uppe. » » Jaja!
Men ändå inte som han. » Kamrern fick något att tänka på.
Ett år efter blef kamrern grubblande, man såg att han gick och bar på någonting.
En dag stod han inne på prästens ämbets- rum.
» Har du brådtom, Anders? » sade han dy- stert.
» Jag skulle gärna vilja tala med dig ett par ord. » » Hjärtans gärna, » svarade prästen, och de båda herrarne gingo ned i trädgården.
Hvad kamrern där anförtrodde sin vän, det kom aldrig riktigt ut, men det var någon- ting om Erik Adolf, och snart berättades det, att han bytt om bana.
Från början hade det varit bestämdt att han skulle bli jurist, nu skulle han bli teolog.
Han hade blifvit gripen af Guds röst, sades det, och han hade blifvit Guds barn, sades det, och han hade blifvit allvarlig och läste bibeln natt och dag, sades det.
Aret därpå sades det annorlunda.
Och åter stod kamrern inne hos sin vän prästen.
» Nu hädar han! » sade han.
» Det ger sig, » tröstade prästen.
» Men det skall ha sin tid. » » Du är en kamrern upp.
underlig präst, du, » brusade » Vämjs du inte åt d e t?
» » Då Herren frestade Job, förbannade denne sin födelsedag. ».
» Men jag vill inte ha någon hädare till son, jag.
Jag tar min hand ifrån h o n o m.
» » Det skall du inte.
Han måste löpa linan ut. » Erik Adolf hade slutat sina studier och slagit in på en praktisk bana.
Han satt på kontor i bufvudstaden hos en af faderns vän- ner.
Han satt där i två år.
Nu hvad denne vän skref till kamrern: » På din begäran får j a g upplysa dig om att jag inte har någon anmärkning mot hans uppförande och hans goda vilja.
Men enligt mitt förmenande är det ett klokt steg, som han nu har tagit, ty någon kontorsmänniska kan han aldrig blifva.
Det.
är en begåfvad son du har, men för det här yrket fordras det, som du vet, någon- ting annat: en punktlighet och nästan pe- dantisk noggrannhet, som måste nötas in från början.
Erik Adolf kom för sent i lära, och hans begåfning ligger åt annat håll.
Jag har noga iakttagit honom under dessa år, förstår du.
Jag har sett att han gått och ledts.
Mellan sifferkolumnerna var det någon- ting annat han såg.
Han var distraherad, begick misstag och tog sig sedan mycket djupt öfver desamma.
Jag talade ett par gånger med h o n o m och fick alltid det intrycket att det var någonting sönder inom honom.
Det fanns intet kurage i honom.
Men sitt bästa gjorde han alltid.
Så var det någonting, som kom oss emellan här på slutet.
Han gick och bar på något emot mig, j a g vet inte hvad.
Jag fick det intrycket att han gick och lurade på mig, vän- tade att jag skulle förgå mig.
Det där irri- terade mig, så att j a g en dag tog honom en- skildt och frågade, hur han hade det.
Då brast det lös, och du milde, så det då gick undan!
Jag stod där och var arg, men njöt på samma gång.
Hade jag inbillat mig att IDUN 1904 I N y h e t I | z E • E E E: s E E N y h e t!
i L O N G L I F E I (Luftreningsapparat) \ består af prydlig, på en svart polerad skifva fästad större = benglaseylinder, som genom ett inpassadt, vridbart öfver- E stycke kan öppnas och stängas.
Apparatens skötsel är ytterst E enkel, och dess enastående förmåga att genom framställande E af det välluktande och renande ämnet ozon, rensa luften och E och därur borttaga all skämd lukt, gör densamma oumbärlig = i boningsrum, samlings- och arbetslokaler, klosetter o. s. v. = Priset för apparaten, komplett med tillbehör, Kr.
8: —.
E Bruksanvisning medföljer hvarje apparat.
Ensamförsäljare: W1LH.
BECKER.
: Kongl.
Hofleverantör.
[STOCKHOLM.
f pojken saknade kurage, fick jag allt se på annat nu.
Jag fick i mig alltsammans på en gåog.
En del kunde väl vara sanning, en del var väl sannolikt, men en del var rent rosenrasande inbillning och dikter.
Jag hade hållit honom nere, menade han, och därför föraktade han mig och hatade mig.
Nog har jag en särskild min, men det skall då Gud veta, att inte har jag med flit anlagt den för att såra ömkänsliga människor.
P o j - ken var - alldeles oresonlig.
Sannerligen är jag inte öfvertygad o m, att han i ensamheten gått och grubblat ut, att jag var orsaken till att han gick och leddes!
Må vara, men då var det också i egenskap af representant för det yrke, som han själf valt, för du bör själf veta, att jag inte bad honom komma.
Jag lät honom gå på, tills han blef trött, då gaf j a g honom min dufning.
Då j a g blef trött, tog han vid igen, och så växelvis, tills vi både blefvo lugna och började resonnera mera förståndigt.
Hvad han då lade fram för mig, gjorde mig alldeles häpen, och det slog mig, att han måste ha rätt.
Då du anar diktarynglingar till världen, Klas, så kasta dem då för allt i världen inte in på trävaru- rörelsen, båda få inte godt af det.
Naturligtvis afrådde jag Erik Adolf, och han lofvade att tänka på saken, innan han kastade sig in på några äfventyrligheter.
Nu är det att märka, att pojken allt mera började visa sig i tidningarna.
Han skref.
Till större fördel för kontorsgöromålen kunde det naturligtvis inte vara, ty tankarne togo annan väg.
Alla märkte vi, hur han gled allt längre ut ifrån oss, och att han nu mer blott arbetade på att k o m m a loss.
Hans distrak- tioner började genera.
Jag sa h o n o m det.
Han tog emot det och teg.
Man så vardt han mogen.
Han kom in på mitt rum en dag helt åpro- pos och bad att få tala med mig.
Vi stängde dörren och så kom det.
Sannerligen för Gud tog jag inte pojken i famn sedan, fast han just inte sparade på gliringarna åt mig också!
Han bad mig sätta mig i sitt ställe, bad mig sanningsenligt säga honom hvad jag trodde.
O m han verkligen kunde ha några utsikter att komma fram, där han satt.
Jag sa honom som jag tänkte fullt ut.
» Ja, så är det som j a g själf har tänkt, sa han.
Jag duger inte.
Nåja, desto mera m o d får j a g att gå dit hela min själ längtar.
Jag har varit mycket feg, farbror. » » Och är du nu också säker på, att du verkligen har någonting inombords, som be- rättigar dig att segla dina egna v ä g a r?
» frå- gade jag.
» Sen man hoppat ut, frågar man inte huru djupt det är. » (Forts.)
IDUN 1904 I — 172 — GEVÄR!
under hvilka han, då det gäller allvar, har att begagna sin för- värfvade träffsäkerhet.
Man lämnar den väl kända banan, med dess noga uppmätta afstånd och dess taflor, och gifver sig ut i terrän- gen, där figurer pla- cerats.
Skytten har nu att själf upptäcka må- let, bestämma siktet och gifva eld.
Ju mer dessa öfningar kommit till bruk, desto mer har man insett deras bety- delse.
Här har det gällt att i en starkt kuperad ter- räng på gifvet kom- mando marschera fram och skjuta mot ryttare- figurer, hel-, half- och tredjedels figurer, samt att skjuta mot försvin- nande mål: en rad af ur terrängen plötsligt uppdykande helfigurer, mot hvilka de i skytte- linjen frammarscheran- de skyttarne hade att kasta sig ned på mar- ken och aflossa skott De intressanta skjut- ningarna, från hvilka vi här meddela några bilder, ha stått under ledning af den nitiske och på detta område synnerligen väl för- farne kaptenen, friherre A. Falkenberg, som med outtröttlig ifver från morgon till kväll varit i verksamhet.
Pris- utdelningen förrätta- des af landshöf ding Boström.
T RAKTEN kring Flen företedde ny- ligen ett ovanligt rörligt lif, i det Söder- manlands frivilliga skyt- tar af fältskytteförenin- gen inbjudits till täf- ling i fältskjutning.
Själfva förberedelserna för dessa täflingar vitt- nade om stort intresse för desamma, ett in- tresse, som ej blott tog sig uttryck hos respek- tive ledare och arran- görer, utan jämväl hos skyttarne själfva i de olika gillena i länet och likaså hos många utom- stående.
Tack vare offervillig- heten hade också åstad- kommits en vacker pris- samling, representeran- de ett värde af 1,500 kr., och antalet pris upp- gick till öfver 230.
Till de nu hållna fältskytte- täflingarna hade sam- mankommit ej mindre än 616 man.
Dessa skjuttäflingar visa en alldeles ny face i fråga om skjutskick- lighetens förkofran hos våra frivilliga skyttar och förtjäna därför att än mer uppmärksam- mas.
Inom den moderna skjutbildningen sträf- var man som bekant ej allenast efter att upp- öfva.
färdigheten att å skjutbanan träffa prick, utan man söker alltmer göra skytten förtrogen med de omständigheter, FRAN DE STORA FÄLTS KYTTETÄ FLIN GA RNA I SÖRMLAND STATIONEN.
4.
BEFÄLHAFVÅREN KAPTENEN FRIH.
FOTO FÖR IDUN AF HOFFOTOGRAF A.
FALKENBERG TILL HÄST.
2.
SKJUTNING MOT RÖRLIGA MÅL, MED FIGURER FÖRSEDDA BÅTAR.
5.
FÖRRÄTTAR PRISUTDELNINGEN UTANFÖR SKYTTAR STRID DAVID HÖGBERG, NYKÖPING.
1.
UTRYCKNING FRÅN HUFVUD- FRÅN NYKÖPINGS HÖGRE ALLM.
LÄROVERK.
MOT RYTTARFIGURER.
EXPEDITIONEN I FLENS GAMLA 6.
3.
PRISSKJUTNING.
LANDSHÖFDING F. A. BOSTRÖM HOTELL.
— FRÅN 3.
KONSTNÄRSFÖRBUNDETS VÅRUTSTÄLLNINGAR.
CARL WILHELMSSON: I KYRKOGÅRDSPORTEN.
ASYLEN.
GIPS.
6.
ARON 1.
KARI.
NORDSTRÖM: OIJEMÅLNING.
GERLE: HÖSTAFTON 4.
I STOCKHOLM.
IDUN 1904 173 — EN GUSTAF GALEAS.
OLJEMÅLNING.
FJ^ESTAD: OLJEMÅLNING.
DET 7.
BLIR 2.
AXEL TÖVÄDER.
GÖSTA VON HENNIGS: SJÖBERG: OLJEMÅLNING.
EN HAFSFÅGLAR.
5.
VINTERAFTON.
C.
J.
OLJEMÅLNING.
ELDH: VID OLJEMÅLNING.
NATT-
IDUN — 1904 174 — Det var den 1 april 1894 som Lindholmens verkstads aktiebolag konstituerade sig och öfver- tog det gamla ansedda varfvet samt ryckte upp det ur de svårigheter, det i början af nittiotalet råkat i. Lindholmen har varit af stor betydelse för vår industri och sjöfart och minst ett par hundra ång- are ha utgått från verkstaden, hvilken tidtals sys- selsatt ända till 1,100 arbetare.
För närvarande har verkstaden under utföran- de passagerareångaren » Marstrand., två lastång- are för Göteborgsrederier af den för Lindholmen speciella låstdryga » Svenske » - typen samt för svenska statens räkning pansarbåten » Oscar II » och torpedbåten » Rapellä ».
KONSTNÄRSFÖRBUNDETS UTSTÄLL- NINGAR.
T ILL EN vernissagedag hör sol, och den brukar oftast infinna sig, då konstnä- rerna o m vårarna öppna dörrarna till sina expositioner för att låta de inbjudna ta del af deras arbetsresultat.
Denna vårs vernis- sagedag visade sin mest strålande uppsyn, en uppsyn, som passade väl samman med den å ena sidan mogna, å andra sidan friska och löftesgifvande konst, hvilken i år är delad på lokalerna vid Kungsträdgården och Smålands- gatan.
De båda konstnärerna Christian Eriksson och Karl Nordström residera för sig själfva på det förra stället och ådagalägga en sådan artistisk maktutveckling, att man fylls af lika mycken andakt som glädje inför deras produktion.
Som Idun i sitt förra nummer meddelade en af Georg Nordensvan skrifven intressant ka- raktäristik öfver de båda artisterna jämte afbildningar af ett par af skulpturverken, ha vi för dagen endast att påpeka tillvaron af deras utställning, i det vi samtidigt meddela en reproduktion af Karl Nordströms duk » En galeas ».
Utställningen i Konstnärshuset omfattar 96 konstverk af tillsammans 16 artister.
Flere af förbundets bärande namn saknas tyvärr denna gång, men de som kommit med, äro i allmänhet godt företrädda.
Gustaf Fjcestads högvinterbilder med läckert målad snö i de subtilaste förtoningar, Axel Sjöbergs stämningsstarka skärgårdsskildringar, duktiga i kompositionen, intensiva i känslan, Carl Wilhelmssons utomordentligt vackra genre » I kyrkogårdsporten » och Aron Gerles stock- holmsbilder med sitt ypperligt gifna ljusdun- kel äro bland de dukar, som mest tilldraga sig intresset.
Herman Norrmans målning » När dimman stiger upp » är kanhända ett fram- stående konstverk, i fall det faktum att taflan fick köpare omedelbart efter utställningens öppnande får gälla som intyg.
Naturen har j u tusen ansikten, och i fall man tror sig känna igen dem alla, sätter det strax upp det tusende och första, hvars fysionomi det blir målaren allena förbehållet att utforska, innan det försvinner igen.
Därför är det kanske möjligt att dimmans stigning ibland kan te sig som på hr N:s tafla.
En smula bizarr verkar kompositionen i alla händelser med de massiva dimklumparne.
Bland öfriga namn, som förtjäna uppmärk- sammas, är Gösta v. Hennigs, hvars » En vin- terafton » och » Spansk dans », utförda med saft och brio, skänka ett odeladt godt in- tryck af friskhet och färgglädje.
Bra dukar förekomma äfven af Elias Erdtman, Hjalmar Linde och Gusten Widerbäck.
Intressanta skulpturer ha lämnats af Eldh, Jerndahl och Sörensen-Ringi.
Äfven Fja3stad öfverraskar som skulptör med några massiva stolar, s. k. stabbestolar.
EN E HYLLNING.
N HJÄRTLIG HYLLNING frambärs vid Stock- holms stadsfullmäktiges senaste samman- träde till dess mångårige, högt förtjänte vice ordförande kamrer Carl Erik Ekgren, hvilken då för sista gången fungerade på denna sin post.
Då dagens föredragslista genomgåtts, reste sig nämligen ordföranden, öfverståthållaren Dickson, och framförde i ett varmt anförande stadsfullmäk- tiges tack till kamrer Ekgren, som allt sedan år 1878 tillhört hufvudstadens styrande fäder och sedan 1887 varit deras vice ordförande.
&gt;Under loppet af denna långa tid, » yttrade bland annat öfverståthållaren, » har han ställt till förfogande alla sina stora insikter och all sin stora kärlek \ KAMRER C.
E. EKGREN.
FLODIN FOTO.
till vårt samhälle.
Hans ord har alltid vägt tungt och afhörts med spänd uppmärksamhet, hans verk- samhet har varit af betydelse och gagn för sam- häilet.
Stadsfullmäktige ha med städse ökadt för- troende och aktning omfattat sin vice ordföran- de, och de känna djupt den stora förbindelse, i hvilken de stå till honom. » Kamrer Ekgren är för öfrigt, som bekant, en på mångahanda områden rikt förfaren och be- trodd man, hvilkens lifsgärning, äfven utom stads- fullmäktiges krets, satt sina hedrande märken.
Född i Stockholm den 27 febr.
1828 — han har således nyligen fyllt sitt 76:e år, men är trots denna ålder alltjämt lika ungdomlig och arbetskry — kom han redan som yngling i lära hos Sveriges förste daguerreotypist och tjänstgjorde därefter på notarii-publici kontor, tills han vid myndighets- åldern började sin publicistiska bana i Bore.
Ar 1851 anställdes han i Aftonbladets redaktion, hvilken han oafbrutet tillhörde till 1878, under en kortare tid efter Aug.
Sohlmans död såsom hufvudredak- tör.
Vid sidan af sin trägna tidningsverksamhet fick emellertid den be.gåfvade och energiske man- nen tillfälle att äfven på andra områden göra sig gällande och, sedan han som sekreterare med- verkat i den kommission, som förberedde orga- nisationen af Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, blef han 1867 samma kassas kamrerare, en post som han ännu i dag med oförminskadt nit bestrider.
UR DAGSKRÖNIKAN.
T LNDHOLMENS VARF.
Ett skeppsbyggen, där •M fartygen, de stora hafvens sinnrika plogar, skapas, växa ut från köl och spanter, tills de stå färdigriggade och färdiginredda att gå ut i världen och transpor- tera handelns och indu- striens produkter från jordens ena ända till den andra, en sådan arbetshärd är bland storindustriens intres- santaste och tillhör ett lands viktigaste nä- ringsgrenar.
Ett af Sveriges mest betydande verk på skeppsbyggnadskon- stens område, Lindhol- mens mekaniska verk- stad och ångbåtsvarf i Göteborg, har i dagarna firat tioårsminnet af sin omorganisation till ett fullt själf ständigt eta- blissement, af hvilken anledning vi gifva en afbildning af varfvet.
VTlLS GABRIEL DJURKLÖU t- För några da- gar sedan afled i Örebro kammarherren, fri- herre N.
G. Djurklon, nära 75 ar gammal.
Den nu bortgångne ädlingen var både en det praktiska lifvets man och en framstå- ende vetenskapsidkare.
Sålunda har han gjort betydande insatser på landthushållningens område, hvarjämte den svenska arkeologien, et- nografien och filologien i honom hade en nit älskande representant.
Äfven såsom skrift- ställare var frih.
Djur- klou synnerligen verk- sam.
Utom recensioner N.
G. DJURKLOU.
och uppsatser i åtskil- liga periodiska skrifter utgaf han » Några ord om svenska landskapsmå- len », » Ur Närkes folkspråk och folklif », » Om svensk fornforskning », de förträffliga kulturskildringarna » Unnarsboarnes seder och lif » och » Lifvet i Kinds härad i Västergötland i början af 17 e århundra- det » samt » Sagor och äfventyr, berättade på sven- ska landsmål » (illustr.
af Carl Larsson) m. fl.
ar- beten.
Djurklou var sedan 1863 gift med Hedvig Na talia von Hennings, som jämte fyra söner och två döttrar öfverlefver honom.
MÖDRAR.
S TATKARLEN Larssons stuga låg alldeles på sluttningen mellan landsvägen och hagen med fri utsikt åt den sida, där järnvägssta- tionen var belägen.
Ehuru det var midt i veckan, låg det friska grankvistar framför farstubron och golf ven voro nyskurade och beströdda med enris.
I köket satt hustrun vid väfstolen.
Oro stod att läsa i hennes drag, och mellan hvar tråd, hon slog in i väfven, kastade hon en forskande blick genom fönstret ut på lands- vägen.
Emellanåt såg hon ock en sekund på det lilla barnet, som satt på golfvet, stillsamt lekande med några kantiga träbitar.
Närmare spisen skötte den fjortonårige Mina spolrocken LINDHOLMENS SKEPPSVARF OCH MEKANISKA VERKSTAD.
A. BACKLUND FOTO,
IDUN 1 9 0 4 1 / 5 och sände blott då och då ett frågande ögon- kast bort till modern.
Efter att länge ha suttit tyst sade modern med en ton af lättnad: » Hon kom nog inte med det här tåget, » men ögonblicket därefter skrek hon till: » Herre Gud, där är hon j u!
» Hastigt reste hon sig, tog upp den lilla flickan från golfvet och tryckte henne konvul- siviskt intill sig, rådvill om, hvad hon skulle företaga sig, under det Mina med vidgade ögon och läpparne åtskilda satt i spänd för- väntan, färdig att i hvarje ögonblick skrida till handling.
» Tag flickan, Mina!
Du får springa öfver till moster Lenander med henne och gå inte därifrån, förr än jag kommer och hämtar er I » Ännu medan hon talade gick hon fram och öppnade det fönster, som vette åt hagen, och Mina, som genast förstod hennes mening, hoppade skyndsamt ut och sträckte sedan fram armarna för att taga emot den lilla.
» Du kära Guds ängel, » hviskade hustrun och slöt än en gång barnet ömt till sitt bröst, innan hon lyfte det öfver i Minas famn.
Därpå stängde hon varsamt igen fönstret, rättade på blomkrukorna och satte sig sedan åter att väfva som om ingenting förefallit.
Efter några få ögonblick hördes tveksamma steg i farstun.
En svag knackning och ett hastigt » stig in » växlades, hvarpå en närmare trettio års blek kvinna inträdde och utan att hälsa stannade vid dörren.
Hustru Larsson fortfor att väfva, sedan hon med ett ögonkast mönstrat sin gäst, som tyst och litet skyggt såg sig omkring i rummet.
Slutligen bröts tystnaden af den främmande, som frågade: » Hvar är flickan? » » Jaså, fröken är här n u!
Jo, hon är ute m e d Mina — och kommer nog inte hem så snärt.
Stig fram och sitt en stund. » Kvinnan satte sig på stolen närmast dörren.
» Ha de gått långt b o r t?
Jag tänkte hämta henne nu med detsamma, » sade hon.
Hustrun svarade ej genast.
En stund löpte skytteln snabbare fram och åter och smällarna vid tillslagningen ljödo skarpare än förut.
Så med ens höll hon upp att väfva, och svaret kom liksom på försök: » V i tänkte behålla henne som eget, för vi ha fäst oss vid flickan och vill inte skiljas från henne.
— Fröken behöfver inte betala oss något — • ingenting alls, » tillade hon, då hon såg, att den andra liksom stelnade till.
» Jag vill ha henne_själf, » svarade kvinnan med bestämdhet, » jag har hyrt mig ett rum i staden och skall ta hem arbete nu. » » Hur skall ' ni kunna få något arbete att försörja er och flickan p å?
Det blir nog inte lätt minsann, och det är i alla fall bäst, att Signe stannar här, tills fröken får komma sig i ordning, så man kan vara säker på, att hon slipper fara illa. » » Mor Larsson behöfver inte ha så många bekymmer för flickans del, för hon är väl min ändå, om också ni ha födt och klädt henne de här två åren.
Förresten kan jag tala om, att jag fått löfte o m så mycket sömnad, som jag kan hinna med, af min förra fru — jag var dit i går kväll — och det skall gå, » tillade hon lägre, men med fast stämma.
» Har fröken rättighet att fostra flickan själf då?
Jag tror j a g skall böra med pastorn först, » sade hustrun, försökande ännu en förevänd- ning.
» Har j a g inte rättighet till mitt eget barn!
Jo, det kan jag visa papper på — se här! » utbrast den främmande och sträckte häftigt fram ett hopviket pappersark, som hon burit innanför koftan.
» Jag var hos pastorn på hitvägen, för jag tänkte j u s t.
.
.
och jag kom- mer inte att gå härifrån, förr än j a g får flickan med mig, så mycket ni vet det. » Hela hennes varelse var i uppror; ögonen fingo glans, på kinderna skymtade aningen o m en rodnad och hela hennes hållning uttryckte en beslutsamhet, som ej väjde för något hinder.
» Jaså, » sade hustru Lasrson och reste sig från sin plats i väfstolen, » fröken skall väl ta lifvet af Signe med, kan jag tro, som.
.
.
» Hon tystnade, litet skamsen, då hon såg, hvilken verkan hennes g r y m m a ord hade.
Den främmande kvinnan ryckte till som för ett slag och sjönk ned på stolen, och det dröjde en stund, innan hon hämtat sig så mycket, att hon fick mod att svara.
När hon sedan började tala, var stämman lågmäld och entonig, och det lät, som o m hon talat för sig själf, men så småningom tilltog rösten i styrka, och orden strömmade fram som bäcken vid islossningstid.
» Har ni rätt att säga detta till m i g?
» sade hon.
» Ja, j a g har burit hand på mitt eget barn; j a g har tagit ett lif, som ännu ej var något lif.
— Men vet ni också hvarför j a g gjorde det?
— Här sitter ni och skäller mig för » fröken » och » fröken », som om jag vore så usel, att ni inte ens kan kalla mig vid namn, som ni gjort förr.
Ni som har det bra på alla v i s: en varm staga, er goda mat och en karl, som hvarken super eller slår er.
Kan ni känna hur en stackare har det, som är öfvergifven?
Öfvergifven, när man som bäst behöfde hjälp.
A h, den uslingen!
Jag var inte så förtviflad, då Signes far dog ifrån mig, fast Gud skall veta, att jag höll af honom, som j a g blef, då den där fega spelevinken gaf sig i väg.
Sjuk och eländig var jag också, och när så pojken vardt född, tänkte j a g bara på hur omöjligt det skulle bli att skaffa mat åt mig och två till, då det varit svårt nog förut att få ihop de tolf kronorna i månaden för Signe.
Och så kom det för mig att det bästa vore o m.
.
.
o m pojken inte funnes.
Och när jag en gång fått den tanken, så släppte den mig inte.
Det kändes, som om jag inte var riktig i hufvu- det, och det var j a g väl inte heller, efter jag kunde med att göra, så som jag gjorde.
Hvar stund stod det för mig, hur han skulle få frysa och svälta och hur j a g skulle arbeta mig sjuk och så få gå från dörr till dörr och tigga mitt bröd.
— Och slutligen en kväll, då j a g inte hade kvar mer än några öre af det, som jag spart ihop att lefva på, tills jag blef arbetsför igen, gick jag ut med honom — och kom hem ensam.
Inför människor har jag j u sonat min synd, då jag utstått straffet.
Må Gud förlåta mig, att jag inte kan önska honom tillbaka till lifvet.
— Men flickan måste jag nu ha hos mig, så j a g vet, att j a g har något att lefva för.
Ni skall ha tack för att ni varit så snälla mot henne och för allt som ni kostat på henne.
Hon skall hjälpa mig öfver den första tiden — och jag skall arbeta och knoga, medan hon leker bredvid mig.
— Hon är väl stor n u?
Och kan väl tala rent?
.
.
.
Herre Gud! » H o n slog händerna för ansiktet och brast i gråt.
Mor Larsson, som åhört henne med känslor växlande mellan harm, förlägenhet och med- lidande, knöt hastigt en sjalett o m hufvudet, gick fram till den gråtande kvinnan, klappa- de henne litet tafatt på skuldran och sade: » O m Anna väntar här en liten stund, skall jag hämta flickan.
Jag förstår nu, att Anna måste ha henne. » Ögonblicket därefter på väg efter barnet.
var hon utom dörren L.
B. SELMA TIL LAGERLÖF » IDUN » FRA I NORGE.
HELENE BREV LASSEN.
D ET F A L D T mig ind, at det kunde in- teressere » Iduns » lsesere at höre, at jeg i vinter to gange har vaeret ude på foredrags- tourné med » Selma Lagerlöf og fiendes digtning » og, som jeg baaber, vundet mange venner her i Norge for denne eders store forfatterinde.
Ialfald har mit foredrag gjort lykke överalt, ° g j § föler mig overbevist om, at jeg skyl- der Selma Lagerlöf denne min succés.
Et sligt emne måtte j o inspirere selv en uövet fore- dragsholder.
e Efter at jeg et års tid stadig havde vaeret beskjseftiget med at Jsese Selma Lagerlöfs böger, begyndte jeg i höst at skrive på en artikel om dem, idet jeg samtidig forsögte at skrive en slags biografi af forfatterinden, stöttet til nogle få oplysninger, hun selv var så elskver- dig at gi mig, og til hendes » Fortselling o m en fortselling ».
Denne er som bekjendt skre- vet for den svenske forfatterforenings b o g » När vi började » og med forfatterindens tilla- delse oversat til norsk for » Verdens Gang » sidste sommer.
Jeg havde naerniest tsenkt at anbringe min artikel i et eller andet tidsskrift.
Men efter- som jeg skrev — j e g begyndte med » Gösta Berlings saga » og gjennemgik alle hendes böger i den orden hvori de var udkommet — skjönte jeg at dette vilde bli alltför långt for en tidsskriftsartikel, og fik så den idé at for- söge at holde det som et foredrag.
A t dette var en heldig idé, viser resultatet i det j e g nu har holdt foredraget på syve for- skjellige steder og altid fät flere og flere til- hörere.
Emnet trak dog ikke fra först af.
Överalt sa m a n: Det emne er for fjernliggen- de for et almindelig populsert foredrag.
Det vil bare passé for de specielt literärt interes- serde.
» Nej, » svarte jeg, » det er ikke for d e m.
De vil selv kjende og förstå Selma Lagerlöf.
Min hensigt er netop at gi en populaer frem- stilling af hende for dem, som enten slet ikke eller bare ganske flygtig kjender hende. » » Vel, forsög! » Og j e g forsögde.
Og fik altid publikum med mig.
Vi har her i Norge noget vi kalder arbei- derakademier.
Rimeligves har man i Sverige en lignende institut med statsunderstöttede, populaere foredrag, egentlig bestemde for ar- beidere, som j o også navnet antyder.
Men de er godt besögte af alle klasser og er nu överalt oprettede her i landet, både i byerne og i de större landsbygder.
I disse har j e g så, på et par undtagelser naer, holdt mit fore- drag om Selma Lagerlöf og har der fundet et interesseret og intelligent publikum.
På min sidste tourné var j e g også i Trondhjem og havde den glaede att ha fuldt hus og megen tilslutning til mit foredrag der.
Som rimeligt kunde vsere, faldt talen över- alt hvor j e g kom på Selma Lagerlöf, og in- teressant var det for mig att höre alle de forskjellige udtalelser o m hende.
Kjendt var hun naturligvis överalt, også på landsbygderne, da man nu har begyndt at indkjöbe hendes böger till folkebibliothekerne.
Der står respekt af hendes navn.
Men det er endnu långt frem til at hun er egentlig traengt gjennem og blit hvad man kalder populaer.
Hun har så at sige sin menighed her i Norge, en me- nighed, som slutter sig varmt til hende og er fuld af beundring over hendes eiendommelige talent, over hendes överströmmende rigdom på fantasi.
Men medens det netop er hendes vidunderlige fantasi, som traekker denne hen- des menighed stedse mere beundrende sammen
I D U N 1904 176 I Förnämsta tvättmedel (\ aro och lörblifva dock vid finare tvfttt j HYLINS Ekonomi-Tvål | och vid gröfre tvfttt (byk) E HYLINS!
Prima Tvätt-Tvål i om hende, er det just den, som stöder den store masngde fra hende.
De fleste mennesker i vor nökterne, forjagede tid vil vaerge sig mod en slig överdådig fantasiudfoldelse.
De har ligesom ikke tid eller ro til at stanse og lytte til disse fantasifulde eventyr fra Selma Lagerlöfs malende pen.
Sa mange siger: » Ja — jeg har nok lsest lidt af hende, har forsögt mig på hende.
Men jeg skjönnér mig slet ikke på hende.
Det er for rart.
Så helt udenfor virkelegheden.
Når jeg så spor disse hvad di har laest af hende, svarer de naesten uden undtagelse: » Gösta Berlings saga ».
De faa af disse samme, som også har lsest » Jerusalem », er stråks mere villige til at beundre hende.
Det er disse to böger, som er mest kjendte her.
Men saa siger jeg altid, at der må en vis tålmodighed til for at laese Selma Lagerlöf fra först af, för man har fåt tag på hendes eien- dommelige stil og fortaelleniåde.
Jeg selv sat laenge meget reserveret, da jeg förste gang laeste » Gösta Berling », indtil der pludseligt gik ligsom et lys op for mig: Nå sådan!
Den går i den dnr, i romantikens gamle, kjaere valsetakt!
Og så blev j e g med en gang så forunderlig ung tilsinds og gav mig hen under Gösta Ber- ling, den uimodståelige!
Og således er jeg vis på at det vilde gå mange, der efter et flygtigt gjennemsyn l i g g e r » Gösta Berling » bort, om de bare gav sig lidt mere tid med den.
De fleste af Selma Lagerlöfs böger krsever nemlig et arbeide også fra lasserens side.
Som nu f. eks.
» Antikrists mirakler ».
Hvor chaotisk förekommer den os ikke ved förste gängs flygtige gjennemlsesning.
Man begynder med at finde, att den er et eneste virvar af alt muligt mellem himmel og jord.
Og man ender med att finde, at den er en velordnet raskke af storslagne tankar, indhyllet i pragtfuld lyrik.
Jeg har i mit foredrag sagt, att man fristes til at kalde hver enkelt af Selma Lagerlöfs böger for den mserkeligste; men » Antikrists mirakler » er kanske virkelig den maerkeligste.
Når jeg så försöger at klassificere disse mennesker, hvis udtalelser om Selma Lagerlöf jeg har hört, så kommer jeg til det resultat, at de som beundrer hende, det er nu for det förste de kunst for ständige.
Ingen, som forstår sig på kunst og elsker den, kan undgå at böje knae for Selma Lagerlöfs blsendende og tiendommclige kunst.
Dernsest tror jeg, at man for at tiltales af hende må eie en vis sjselens naivitet, eller ial- fald sympathisere med denne egenskab.
Der gives i vor tid, som endnu ligger så nser 1880-årenes strenge realisme og tvilesyge, for- holdsvis få, som kan gi sig hen i en Selma Lagerlöfs idealism og skjönhedsfyldte roman- tik.
Man finder den vakker, og man vilde gjerne la sig rive med af den, men der sidder en splint i öiet på så mange endnu — de kan ikke.
Interessant er det også at lsegge maerke til, at somoftest beundrer man hende kraftigt, eller også slet ikke.
Det viser det ussedvan- lige ved hendes begavelse, det egenartede.
Hvad der har glsedit mig mest i min propa- ganda for Selma Lagerlöf er, at alle de unge, jeg har git hendes böger at laese, de har stråks vseret med.
Dette anser jeg for et meget godt tegen.
Ufordaervet ungdom har somoftest et aldeles rigtigt instinkt ligeoverfor böger.
Det samme har jeg lagt maerke til med Charles Dickens, også en af mine yndlings- forfattere.
Opvekser man så at sige med ham, må man elske ham, men det er meget almin- deligt, at de, som i en modnere ålder begyn- der att laese ham, ikke finder sig tiltalde af ham eller forstår sig på hans uforlignelige humor.
Også lige överfor Dickens gjselder nemlig dette o m sjaslens naivitet, og den fin- der man j o lettest hos de unge.
Mon ikke alle de virkelige digtere har eiet dette naivt umiddelbare, som er i slaegt med ungdommen?
Jeg taenker på Selma Lagerlöf, på Björnson, Vergeland og Dickens.
Men så tasnker j e g igjen på Goethe, Shakespeare, lbsen • — og blir nok nödt til at indrette flere klasser for de » virkelige » digtere!
Tilslut kunde j e g ha lyst til at fortaelle, at uagtet jeg saetter » Jerusalem » höiest af Selma Lagerlöfs böger, fordi den gir det kraf- tigste og alsidigste udtryk for hendes talent, så elsker jeg personlig mest flere af hendes nydelige småting i » Osynliga länkar » og i » Drottningar i Kungahälla ».
Noget så klassisk skjönt som » Astrid » kan j e g ikke taenke mig.
Ligeledes alt hvad hun kalder » Legender ».
Hvor ligger ikke disse glimrende tilrette for hendes pen!
Dette lidt fjerne, uvirkelige, med de malende stemninger over sig.
Hvad gir man mig vel for legenden o m » Catarina af Siena »!
A t laese den er som at sidde i en gammel deilig domkirke og la fjerne tiders naive mystik sine ind til os gjennem de hvael- vede vinduers farvede glas.
Storslagen er også » Legenden om fågelboet » og » Gamle Agneta », mens det er yderlig for- nöeligt i » Morbror Ruben » at få en pröve — den eneste — på hendes humor, så sprud- lende i al sin ro og enkelhed.
I mit foredrag har jeg fortalt om » Morbror B u b e n », og han undlader aldrig at gjöre lykke.
Underligt at hun ikke oftere spiller på den streng, siden hun altså også eier humörets kostelige gave.
Ingen streng er taknemligere at spille på end den humoristiske.
Den har altid sit publikum.
Ja, lykkeligt det land, som eier en digter som Selma Lagerlöf l- Og lykkeligt for os kvinder, att denne dig- ter er en kvinde!
For länge tider vil hun nemlig ha slåt en pael gjennem den sats, at ingen kvinde nogensinde når det höieste i digt- ningens verden.
FRÅN V EN HUSMOR PÅ LANDET.
ID GENOMLÄSANDET af » fru Evas hus- hållspengar) i sista Idun kände jag mig solidarisk med » mor Karlsson&gt;.
Skillnaden är blott den att jag bor på landet, har en bok- hållare till man, samt att jag före mitt äktenskap varit lärarinna.
Min man har 1,000 kr.
i lön, hus- rum och ved.
100 kr.
afgå till skatter, vi ha ' så- ledes 900 kr.
att lefva af.
» Det kan man väl lefva af på landet, » hör jag tusen af Iduns läsa- rinnor utropa.
Stadsbon och synnerligast stock- holmaren har den fasta öfvertygelsen att på lan- det kan man nästan lefva af den friska luften!
Ja, frisk luft är en skön sak, men bra lättsmält.
Nästan all mat är dyrare på landet än i staden och så får man aldrig det man vill ha, utan får taga det som finns att tillgå.
Aldrig kan jag här köpa kött, ägg, smör billigare än i staden, ty bönderna här äro så förståndiga, att de alltid taga reda på priserna i staden.
Mjölken här är billigare.
Fisk få vi aldrig se, så den har ' intet konto i min hushållsbok.
Fläsk, gammalt kokött (heter, då det blifvit slaktadt, oxkött) samt sill, det är » soflet » för s. k. bättre folk på landet.
Specerier äro mycket dyrare här än i Stockholm.
Jag säger som » mor Karlsson ».
» Jag vet ej, hur jag hushållar, » men går ihop gör det, då man knogar från arla och till serla.
Hvad en mamma kan arbeta otroligt för de sina.
Jag har nu i 5 år haft hushåll (aldrig haft någon jungfru) och hinner nu utföra dubbelt så mycket arbete som första året, nu se ' n jag blifvit så väl tränad.
Detta arbete drar aldrig ner mig till en själlös arbets- maskin, utan är mitt lif nu mycket rikare än förr, då jag blott hade mig själf att tänka på.
Jag liksom » mor Karlsson » går upp vid 5-tiden, ofta tidigare.
Tre rum skola städas och eldas, grisar och höns ha mat, barnens kläder omses, tvättas litet åt den lilla minsta, spolas litet till väfven — det är mina morgonsysslor.
Vid sjutiden vakna min man och våra 3 småt- tingar, kaffe och välling bjudas; toilett, sängkam- marns städning och lagad varm frukost kl. 9.
Två timmar dagligen läser jag med min största flicka och stickar då strumpor med detsamma, likaså läser jag alltid dagens tidningar på samma gång jag stickar.
Ett ord till alla arbetande mam- mor landet rundt: » Låtom oss ej förtröttas att arbeta för våra barn! » Jag tror att vi då vi pyntat våra hem, skött våra barn och väl fyllt vår plikt, vi gjort lika mycket för vårt land och för samhället som den kvinna, hvil- ken talat sig trött i kampen för » Kvinnans politiska rösträtt », » Tjänsteflickornas fackförening » och hvad de nu alla heta.
Välsignelse öfver alla goda hem, alla goda och plikttrogna mödrar!
N.
J.
» I NATION ALDRÄKTSFRÅGAN. » TZÄRE KULLA!
Jag håller så innerligt med er i alltsamman.
Oafsedt det vackra i saken att vilja återupplifva det nationellt egendomliga, huru oändligt bekvämt vore det ej att ha ett par tre dräkter, som ej vore underkastade modets obe- ständighet, och så billigt sedan, inga förlegade, omodärna klädningar, som förarga en hvar gång man öppnar sitt klädskåp.
Och så en god sak till: fullständigare nivellering i fråga om social åtskilnad, fastän icke är det numera så mycket kläderna, som göra den, med dem har människor ju lättast att likna hvarandra, utan fastmer bild- ning och uppfostran, hvilka göra rangskillnaden.
Ack, skall någonsin den tid komma, då däruti alla bli jämnbördiga, nog har det ljusnat mycket i vårt kära land, men ännu återstår så mycket.
Men nu filosoferar jag mig bort från frågan, låt oss tänka på de förnäma, rika och, det måste fram, tongifoande damerna, icke tror jag de på allvar afsäga sig rätten att variera sina dräkter och utveckla all den lyx och det raffiniment de behaga.
Det är ju bedröfligt, men ej dess mindre sant, att detta med modet och kläderna för en del bildar hufvudintresset i deras tillvaro.
Hvad de stackarne blefve ledsna, om klädesfrågan så förenklades!
— Och så, när man komme utom sina egna landamären, att betraktas som ett slags besynnerlig inföding, nej, det hade åtminstone ej jag mod till, och konsekvent skulle man ju vara.
Nu kommer jag till frågan om det andra könet: tror ni de vore beredvilliga att med högviktig min gå på sina kontor, banker e t c, i gula knä- byxor, korta jackor m. m., äldre, korpulenta herrar kanske, o nej, nej, jag vill inte se dem!
Tror ni ej att nationaldräkten bäst passar en kroppsarbe- tande befolkning, hvars figurer ej så deformeras med åren af för hög diet och för litet motion, som nu så ofta är fallet inom de högre klasserna.
Och om nu herrarne ej ginge in på reformen, hvilket jag tror blefve förhållandet, då de, enligt min uppfattning, äro betydligt mera konservativt anlagda än vi fruntimmer, så ser jag en mycket, disharmonisk blandning af herrar i frack och chapeau (bas), dansande med och konverserande små kullor, vingåkersflickor m. fl.
Kanske tedde det sig rätt pikant, men något maskeradaktigt är jag rädd.
177 Och sedan våra bostäder, vår möblering, vårt lefnadssätt — intet af allt detta komme att har- moniera med dräkterna, jag är rädd vi finge svårt att finna oss till rätta i dem, kände oss » utklädda ».
Nej, med all aktning och pietet för en gången tids kultur, jag tror ej den kan få verkligt och •varaktigt lif igen, låt den i frid hvila på museerna, det som har gått kommer ej åter.
Moderna äro böljor också de, af tidernas väldiga strömningar, och vårt lilla folk kan nog ej hålla dem tillbaka.
» LAXDTFLICKA I SKÅNE. » G.
S. '
inlägg i nationaldräksfrågan röjer en D Å något oriktig föreställning om Sv.
Kv.
National- dräktsföreningens arbete, ville jag härmed bedja upplysningsvis få nämna, att denna förening som önskemål uppställer, att » medlem helst väljer sin födelsebygds nationaldräkt eller en, som pä sin ort blifvit bortlagd eller den af föreningen kom- ponerade s.k. » Allmännasvenska nationaldräkten ».
Af detta framgår, att föreningens syftemål just är, att så många som möjligt af våra vackra folkdräkter åter måtte komma till heders » och ej att gynna ett fåtal af dem.
I mitt i n:r 4 af » Idun » införda inlägg omnämner jag visserligen Oster- åkersdräkten och den allmänna dräkten såsom de enda, som mig veterligen af föreningsmedlem- mar anlagts, d. v. s. upptagits till ständigt bruk, men det utesluter ju ej, att många medlemmar, som ej anlagt men väl för någon gång använda na- tionaldräkt, valt andra.
M. J — N.
TZUNGL.
TEATERN.
Säsongens fjärde symfoni- konsert, som gafs till förmån för k. hofkapellets pensionsinrättning, hade fyllt operans salong så godt som till sista plats.
Haydns graciösa och alltid gärna hörda b-dursymfoni fick ett fint af- mejsladt utförande och försatte genast publiken i stämning.
Mindre anslående blef nästa stora orkesternummer, den symfoniska dikten » Penthe- silea » af österrikaren Hugo Wolff.
Penthesileas olycksbringande kärlek till Achilles, som utgör tonmålningens kärna, hade föranledt tonsättaren att tillgripa orkesterns både möjliga och omöjliga klangeffekter för att tolka lidelser, vansinne och förintelse, och om man än måste skänka sitt er- kännande åt komponistens förmåga att skickligt begagna sig af den moderna orkesterteknikens resurser, blef helhetsintrycket i alla händelser be- svikande.
Bäst voro andra satsen och begynnel- sen af den första.
Slutnumret, Beethovens » femte », denna strå- lande tondikt från en af gudomliga ingifvelser fylld sångarsjäl, ersatte emellertid helt den njut- ning, som gått till spillo under åhörandet af det föregående numret.
Programmets vokala del upptog en aria ur Händels » Messias ».
T.
T:s matiné påskdagen S ÅNGSÄLLSKAPET i Musikaliska akademien slog särdeles lyckligt ut och visade ånyo, att denna elitkör af sångare från våra teatrar äger goda förutsättningar att främja vår manskörsång.
En smula moderation i körstämmornas anlopp vid forteställena skulle emellertid vara gagneligt då och då och ge ännu mera adel åt utförandet.
Programmet var om- växlande och förträffligt valdt.
Hrr Svedelius, Schiicker, Mandahl och Adami sjöngo ypperligt en del solonummer, hvarjämte hrr Wallgren, Berg- ström och Lund utförde soli i några af körerna Hr Wallgren gjorde furore med sitt öfverväldi- gande ståtliga utförande af barytonsolot i » En sangers bön », som bland andra nummer bisse- rades.
Slutligen gåfvos ett par extranummer, innan den förtjusta publiken kunde förmås att utrymma salen.
gafs nyligen i Klara kyrka af O RGELKONSERT dess organist hr Gustaf Hägg, hvars numera årligen återkommande konserter härstädes alltid kunna påräkna en intresserad och tacksam publik.
Programmet, som äfven denna gång var väl sam- mansatt, inleddes med en konsert af Handel för orgel, stråkorkester och oboe, hvaraf särskildt adagiosatsen var synnerligt anslående.
I slut- numret, en praktfull orgelkonsert af den fram- stående och moderna orgelkomponisten Enrico Bossi, deltog äfven den med horn och pukor för- stärkta stråkorkestern.
Den senare stod under 1DUN 1904 ledning af hr Aulin, hvilken därjämte förträffligt utförde ett largo och en menuett af Mozart.
Ut- märkt biträde lämnades ock af fru Afzelius-Bohlin, hvars ståtliga stämma gjorde sig väl gällande i ett » Ave Maria » af Rheinberger och Foronis väl- bekanta och melodiösa » Offertorium ».
Hr Hägg spelade vidare en orgelsonat af Leipziger-orga- nisten Piutti och en egen komposition » Aftonfrid ».
Genom denna konsert ger hr H. nya vittnesbörd om sina solida egenskaper i behandlingen af sitt tacksamma instrument.
Haydns S KAPELSEN, fördes som vanligt välkända oratorium, upp- härstädes långfredagen i Östermalms kyrka med biträde af några af våra främsta lyriska artister, fru Hellström, hrr Wallgren och Malm m.
fl., i solopartierna.
Det populära tonverkets skönhet gjorde nu som alltid djupt intryck på publiken, som till trängsel fyllde templet.
ASTERMALMSTEATERN hade annandag påsk " premiär.
Det var pariserdetektiven och brott- målsromanskribenten Paul Févals skickligt hop- fogade skådespel » Den puckelryggige », en gam- mal bekant för stockholmarne för öfrigt, som upp- fördes med en framgång, hvilken utan öfverdrift kan kallas stormande.
Det är ju äfven helt na- turligt att den stora publiken måste trifvas till- sammans med dessa underbara gascognare, tappra, humoristiska och ädelmodiga som ingen annan, och hvilkas uppgift det är att beskydda de värn- lösa, öfverlista och aflifva skurkarne.
Det stora äfventyrsstycket med sina rörliga scener, sina i natt och månsken blixtrande klingor och sin ofta bravurmässiga dialog fick ett godt utförande.
Särskildt utmärkte sig hrr Hagman, Deurell och Wahlbom samt fröken Kumlin.
De blefvo publi- kens, favoriter, och deras sällsamma öden därborta på Östermalmsteaterns tiljor komma helt säkert att länge förskaffa dem varmt deltagande åskådare.
TjiN NY VIS- OCH SAGOAFTON gafs nästlidna onsdag af fru Ebba Sjögren, som denna gång bjöd på ett alltigenom helgjutet program.
Detta upptog nämligen visor och sagor uteslutande af fröken Anna M. Boos, hvilken här ock visade sig vara en lycklig tonsättarinna, i det hon kompo- nerat musiken till sina sånger med undantag af två, till hvilka ingen mindre än Emil Sjögren satt musiken.
Till sagorna förevisades skioptikonbil- der efter laveringar af Stina Beck-Friis.
Det full- taliga auditoriet, till hufvudsakligaste del bestå- ende af uiigdom med mammor och tanter, visade genom lifligaste bifall och stor munterhet sin syn- nerliga belåtenhet med det hela.
UR LIFVETS IDUN H AF KOMEDI.
INEZ SKISS FÖR STRÖM.
ÄRADSHÖFDING BRATT hade börjat känna vissa ansatser till mjältsjuka.
Ungkarlslif- vet började förefalla trist och enahanda och erbjöd icke längre några lockande eller nya re- surser, ty ehuru han fört ett gladt och luxuöst ungkarslif, hade han dock midt i dess frihet och ombytlighet bevarat smaken för ett visst dekorum och en viss vanornas regelbundenhet.
Lederna af glada ungkarlar glesnade och fyll- des undan för undan, men häradshöfding Bratt införlifvade sig med lätthet i alla växlingar.
Med de stabila eller nya stallbröderna lefde han friskt undan, hos de deserterande stod han fadder vid barndopen och prydde sin plats vid middagsbor- den.
Han var glad och eftersökt af alla.
Allt efter som tiden led och det ena ungkarls- kotteriet upplöstes efter det andra, blef han små- ningom en af de äldste i lagen.
Så fick han en vinter en svår lungkatarr, som tvingade honom att afhålla sig från allt sällskapslif och beröfvade honom hans friska humör.
Han trådde med otålig- het golfven i sin eleganta våning och betraktade med hälft fientliga blickar sina kära pretiosa och kuriosa, det var, som om han erfarit något slags känsla af identitet med dessa underliga figurer, herdar och mandariner i porslin och brons, som stått där så prudentliga och oföränderliga dag efter dag, år efter år, och blott låtit lifvets ström brusa förbi sig.
Fastän Bratt snart nog var återställd och kunde återtaga sina förra vanor, var han dock inte fullt densamme som förut, ty han hade er- farit en stark känning af ensligheten af det lif han förde, samt en förkänsla af kommande da- gars krämpor och dysterhet.
Så småningom upptäckte han, att han egent- ligen inte trifdes i de yngre årgångarnas ung- karlslag.
I sina jämnåriga gifta sällskapsbröders familjekretsar var han alltjämt eftersökt och upp- buren, men i äldre familjer med giftasvuxna dött- rar var han däremot icke längre så eftersökt.
Man hade upphört att räkna med honom, så tyd- ligt hade hans ungkarlstendenser — trots att han var föga mer än fyrtio år — gifvit sig tillkänna.
Och bland yngre öfverlöpare från ungkarlsleden värf- vade man honom i allmänhet ej för sitt familje- umgänge.
Hans sociala betydelse visade onek- ligen fallande tendenser, och han hade, som sagdt, fått ett varsel om att ungkarlslifvet hade sina frånsidor och för gamla dagar endast hade att bjuda på ödslighet och olust.
Hans tankar och funderingar började riktas på det heliga äkta ståndet.
Med en försiktig spekulants väl bemantlade intresse började han se sig om bland stadens unga damer, af hvilkas yngre uppsättningar häradshöfding Bratt lämnats helt och hållet utom beräkningen för alla äkten- skapliga funderingar.
Bratt var emellertid besluten att utvälja en ledsagarinna bland de yngres skara, ty han ville i sin blifvande hustru finna en mjuk och bildbar lera, som läte sig formas och affilas af hans egen hand.
Så föllo hans blickar på Amy Billberg, och ju mer han iakttog henne, ju mera kände sig hans beräknande klokhet såväl som hans fåfänga till- talade af att i henne tänka sig den blifvande fru Bratt.
Fraiche och söt, förenande glädtighet med ett mjukt och behagligt väsen, föreföll hon honom liksom enkom lämpad för honom.
Amys mor var änka, och de lefde på en tämligen blygsam pen- sion, men Bratt behöfde icke se på någon hem- gift; det snarare tilltalade honom, att hans blif- vande hustru skulle få honom att tacka för allt, ett utsökt hem, ett komfortabelt lif och en ganska framstående social ställning.
Och som Amy var af god familj, fanns intet att invända mot hans val, utan han beslöt att skrida till handling.
Som Bratt under husfaderns lifstid umgåtts i det.
Billbergska huset, blef det honom lätt att närma sig änkan.
Denna upptog mycket nådigt hans närmanden.
Icke heller Amy hade det ringaste att invända emot att en gammal bekant till hennes pappa visade henne uppmärksamhet och beredde henne små nöjen och lustbarheter.
Hon tog med förtjusning emot hans konfekts- påsar och teaterbiljetter och hade heller intet att invända mot hans sällskap och beskydd på ett par subskriberade baler, som han förmått hen- nes mamma att med henne bevista.
Och då Bratt gjorde sina uppvaktningar hemma hos modern, återgäldade Amy hans uppmärksamheter med tusen små älskvärdheter.
Hon bjöd honom hans tekopp, och hon såg honom till godo med ett så näpet och behändigt behag, att det beredde ho- nom ett verkligt nöje att tänka sig henne gå omkring och styra och ställa i hans våning samt omhulda honom med sin ömhet och sina omsorger.
Förut hade han aldrig tilltalats af tanken att för en kvinna upplåta sin ostörda frid och frihet samt halfva äganderätten till sitt hem och sina kuriosa.
Allt artade sig således på bästa sätt för full- följande af häradshöfding Bratts äktenskapliga planer.
Men när julen nalkades, lade sig ett ovän- tadt hinder i vägen för desamma.
Otto Hjelm, en ung iäkarekandidat, som kommit hem till sta- den för att jula, uppenbarade sig, på ett för hä- radshöfding Bratts i hög grad störande sätt, i tid och otid vid fröken Amys sida.
Det blef en ypper- lig glanskis och Amy ådagalade en så passionerad ifver för skridskosporten, att hon aldrig anträffa- des hemma, om Bratt vid ljusan dag gjorde hen- nes mamma sin uppvaktning.
Och förlade han sina besök till kvällen, hände det som oftast, att kandidat Hjelm med den obesvärade och privile- gierade minen af gammal bekant i huset sam- tidigt hälsade på.
Ehuru Bratt icke på mången god dag kännt något intresse för issporten, visade han sig dock emellanåt på skridskobanan, men endast för att få bevittna huru Hjelm flög i väg öfver isen, förande Amy framför sig, justerade remmarne på hennes skridskor, eller på eller ut- om » ytterkant » slog sina eleganta kretsar kring den tilltänkta fru Bratt.
Lilla Amy tillkastade häradshöfdingen ett och annat ord eller leende, så flög hon öfver till andra sidan af skridskoba- nan, och begaf sig Bratt dit, fick han sig på nytt ett älskvärdt ord eller leende och vips var hon öfver vid den andra sidan igen.
Snart fann sig Bratt icke stort bättre behand- lad af den utvalda, då de sammanträffade under tak.
Hon började att smått retas med honom och säga honom små impertinenser, hon ömsom flydde honom och ömsom lockade honom till sig i ystert koketteri, allt efter som hon hade lust att väcka eller lisa den unge kandidatens svartsjuka.
(Forts.)
IDUN 1904 — KÖKSÄLMÄNÄCK Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kurs i Stockholm.
tim., hvarefter den ^passeras.
Smör gr. citronsyra^ 4 Idel.
tjock grädde, 6 va hängt omkr 2 dagar, bultas väl och sammanträ sas, den passerade blad gelatin, 2 msk.
hett vatten.
tvättas med en duk doppad i hett purén tillsättes litet i sänder o c h sop- Beredning: Stora, vackra apelsi- vatten.
Späcket skares i strimlor, hvil- pan får under rörnihg, koka 1 0 min.
ner tvättas väl och torkas.
På två ka doppas i en blandning af hvitpeppar Den afsmakas Äggu- tredjedelar af apelsinen tages skalet bort och salt, och härmed späckas steken med i sopp- med undanta / g af 1 cm.
bred remsa, som en spetsig knif i täta, jämna rader.
skålen och purén tillslås under kraftig får bilda grepe.
Fruktköttet tages ur Köttet gnides i n med resten af kryd- vispning.
Sparrisknoj&gt;parna iläggas och väl med en silfversked, och korgens dorna.
Smöret brynes i en stekgryta, lorna med ' kryddorna.
och grädden mppvispas 8 Måndag: i korgar.
Boeia-i?
ä la mode med po- Tisdag: Brynt salt färbringa brynta kålrötter; Onsdag: med hafresoppa.
Vegelariansk jordärtskocks- puré med rostadt b r ö d; stekt sik med stufvadc turska Torsdag: bönor.
Ärter med fläsk; grädd- munkar med sylt.
Fredag: Köttfärs med potatis och brynta morötter; rabarberpaj med vanilj- sås.
L ö r d a g: K k.
fläskkorf med p .t:it ' s mos; nyponsoppa) med vispad grädde.
RECEPT: Sparrispuré färsk vatten, smör, eller V s salt, (f. 6 pers.).
425 gr, lifc.
konserverad 2 Ht.
2 mski, mjöl, buljong, salt, Till stötta sparris, 1 msk.
hvitpeppar, panering: 2 ägg, skorpor.
Till kokning: V * Beredning: samt grepen Äggen och mjölken uppvispas, de stötta skorporna iläggas och få stå V2 svälla tim.
Löken fräses s korpbiand ningen tillsättes att i smöret, matskedsvis i färsen, under det den arbetas 1 tim. Sist tillsättas kryddorna och löken, o c h klippes rensas, Apelsinerna tvättas, torkas fjäl- las ej, sköljes väl o c h torkas, samt in- silade mot sockre ' t .. apelsinsaften.
len aflyftes 3 Blandningen sjuda under kraftig vispning.
och vispmingen fiär Köttjusen silas och skuramas, smör stekningen åtgår / 4 tim.
Färsen upp- Kastrul- och mjöl sammanfrasas, köttjusen på- lägges på serveringsfatet och skares i fortsattes spädes litet i sänder under flitig rör- tunna skifvor.
tills krämen afsvalnat, då sherryn, den ning och såsen får koka 10 min., hvar- gnides med saltet och ättikan.
Den läg- fint stötta citronsyran och den till hårdt efter den afsmakas med sojan.
ges i varmt, saltadt vatten och får skum slagna grädden tillsättas.
Sist Steken skåres i fcmna •skifvor, be- koka tills fenorna lossna, då den ge- nedröres försiktigt det sköljda och i 2 gjutes med litet af såsen och garne- nast upptages ur spadet och skinnet msk.
hett vatten upplösta gelatinet.
ras med de sönderskurna morötterna och afdrages.
När fisken är kall, skares den Korgarna fyllas med krämen och stäl- de glacerade lökarna samt serveras med i tärningar och alla ben borttagas noga.
las på svalt ställe, sä att krämen stel- pickels eller pressgurka.
Smör, o ' ch mjöl samma nfrasas, fiskspa- nar.
K ö t t f ä r s (f. 6 fpers.).
G hg.
ben- det och grädden tillsättas, litet i sän- De garneras sedan med vispad grädde fritt oxkött 1 hg.
späckfläsk, 2 ägg, der och såsen får koka 10 min., un- och serveras med mandelberg eller bis- 3 kkpr.
gräddmjölk eller vatten, V s kkp.
der flitig rörning, hvarefter fisken, den ojuits.
stötta skorpon 1 .msk.
salt, V s tsk.
hvit- uppvispade äggulan o c h kryddorna till- Resten af krämen upphälles i gelé- peppar, 1 msk.
fint hackad portug.
sättas.
Massan utbredes på ett fat skål.
lök, V 2 msk.
smör (1 0 gr.).
att kallna.
Af den stelnade massan for- B o e u f å l a m o d e (f. 6 pers.).
3 mas a flängt runda kroketter som rullas Till pensling: 1 ugghvita, 2 skorpor, doppas i vispadt ägg kg.
innanlår eller fransyska, 2 hg.
och rullas åter i stötta skorpor.
Kro- späck, 1 V 2 msk.
salt, V s tsk.
stött B e r e d n i n g: Användes färsk sparris hvitpeppar, 3 insk.
smör (60 gr.), I V 2 af skäras sparrisknopparna och förvällas ketterna böra därefter ligga ett par lit.
svag buljong eller vatten, 6 krydd- i saltadt vatten samt serveras i soppan.
timmar a t t hårdna och kokas sedan gul- pepparkorn, 2 nejlikor, 1 portugisisk Den öfriga sparrisen skares i bitar, bruna i flottyr.
De uppläggas på grå- lök, 3 (morötter, V?
del.
franskt vin, förvälles i saltadt vatten och får al- papper att af rinna och serveras med V s del.
konjak.
ch ampi gnonsås.
rinna.
Är sparrisen konserverad, afskäres S j å s: 2 mskj.
smör (40 gr.), 4 msk.
knopparna och läggas direkt i sopp- A p e l s i n k r ä m i k o r g a r (f. 6 socker, 2 ä g g u l o r, 1 del.
tjock grädde.
dig.
och skalen och morötterna, vinet och konjaken, och sattes i ugnen.
När färsen är brynt, Äggulorna och köttet far sakta steka med tätt slutet spädes den med den kokande buljon- 2 kkpr.
gräddmjölken vispas tillsammans i en lock, omkr ', 3 tim.
Det vändes ett par gen eller vatten, litet i sänder, och kastrull tillika med sockret och den väl gånger under stekningen.
öfveröses omkr. hvar tionde minut.
Till kg.
flottyr.
Gäddan i stenmortel tills den blir fin och smi- färsen afsmakas noga.
En långpanna i vackra steken nedlägges däri och brynes vackert smörjes med det kalla smöret, farsen uddar.
Korgarna läggas i kallt vatten på alla sidor, hvarefter den kokande ilägges och formas till en aflång bulle, V?
tim., få afrinna och fyllas med apel- vätskan spädes på.
De hela kryddor- Den penslas med ägghvitan och beströs sinkräm, som beredes på följande sätt.
na tillsättas jämte den ansade löken med de stötta skorporna.
Pannan in- kanter afrifvas grädde, salt, hvitpeppar;, 1 äggula.
tatis; blåbarskömpott med grädde.
— och mjöl FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR soppan serveras.
VECKAN 1 0 - 1 6 APRIL 1904 F i s k k r o k e 1 1 e r (f. 6 - pers.), / « kg.
S ö n d a g: Sparrispuré; fiskkrokett et gädda.
1 msk.
salt, Vs tsk.
ättika, 1 med ohampignonsås; plommonspäckad lit.
vatten, 3 imsk.
smör (60 gr.), 4 svinoarré med äppelmos o j h brynt po- msk.
mjöl, 2 dol.
fiskspad, 2 del.
tatis; apelsinkräm 178 i stötta mjöl, kjöttjrasv 1 tsk.
soja.
skålen, när soppan af färdig.
Resten af pers.).
9 apelsiner.
sparrisen skares i bitar.
Den förvällda K r ä m: Skalet och saften af 2 apel- Till garnering: 5 stora glace- eller sönderskurna sparrisen påsättes i siner, 150 gr. krossocker, 4 äggulor, rade portugisiska lökar.
den kokande buljongen och får koka 2 1 del.
gräddmjölkf, 1 msk.
sherry, 3 B e r e d n i n g: Köttet, som bör haf- Smör och mjöl jusen tillsättes flitig rörning kött- i sänder, och såsen min., hvarefter lar under koka 10 grädden tillsättes, och såsen får ett uppkok samt afsmakas.
Rabarber paj Mördeg: gr. (f. 6 (pers.).
3 hg.
m j ö l, B hg.
smör, 40 socker, 1 - stort rabarber, agg, 6 del.
färsk 3 del.
strösocker.
Beredning: Mjölet siktas på bak- bordet, smöret fördelas fint sockret och agget i mjölet, tillsättas och de- gen arbetas tillsammans med fingerspet- sarna, samt ställes ut att bleckform msk.
stötta skorpor.
sammanfrasas, litet eller bli kall.
En tackjärnspanna ' beklä- 2 rask, smör (40 des med hälften af degen. '
Rabarbern gr.), V a lit.
kokande buljong eller vatten.
sköljes väl, skalas tunt, skares i bitar S å s: V s nisk.
smör (10 gr.), 1 msk.
och lägges i den beklädda formen.
Be- sten af degen kaflas ut till ett lock och mjöl, köttjns, 1 / 2 del.
tjock grädde.
Till stek ning: Beredning: Köttet tvättas med en duk doppad i hett vatten och skares i härmed hopfästas betäckes pajen.
med ägghvita.
Degkanterna.
Pajen gräd- 3 tärningar, nor hvarvid alla senor och hin- borttagas.
Späcket skrapas skares likaledes i tärningar samt och drif- ves tillika med köttet 3 — 4 gånger ge- nom köttkvarn.
Därefter stötes färsen das i g o d ugnsvänne omkr. / 4 tim.
Den uppstjälpes, när den afsvalnat o c h ser- veras med vispad grädde eller vaniljsås.
