# ID: svediakorp-per1545
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1904
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,688
# sentences: 1,166
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 1 (888) TORSDAGEN DEN 7 JANUARI 1904.
HUFVUDREDAKTÖR OCH ANSV.
UTGIFVARE: F R I T H I O F MORCQNRODMA 17:DE ÅRG.
HELLBERG.
FVER STOCKHOLM
IDUN — 19U4 Min stad, hur skön i röda nyårsväkten 2 KVINNLIG VARNEPLIKT.
du mornar dig ifrån din korta r o!
Hur stolt du axlar den pompösa dräkten o c h träder foten uti silfversko!
Som eggande musik din heta lystnad i rytmer klingar genom vinterns tystnad.
Ditt lif är dans till sorglöshetens giga och rus och fest o c h dityrambisk sång, med hettad kind och pulsar, hvilka stiga, mot glädjens Mekka går din pilgrimsgång.
Det sjunger än från dina kyrkogårdar, där Gustafs skalder slumra under vårdar.
Men i den vind, som väckts af morgonglöden och sveper skarp omkring din vackra skrud, sig mänga nya toners breda flöden till nya ord med nya lärors bud.
Till fejd man rundt omkring dig svärden skurar, o c h härskri eka mellan dina murar.
Låt purpurskyn, som bådar årets gryning, ditt vapenmärke och din flaggduk bli och bruset där från dina strömmars dyning din nya, friska löftesmelodi!
En ton från dig, en blick ifrån ditt öga besegrar allt — allt faller dig till föga.
Ty du har kvinnans art o c h kvinnans hjärta och hennes skönhets starka frestarmakt, och vi, som danals af din lust o c h smärta, i jubel följa dina pulsars lakt.
Vi tro, när dina lockelser berusa, att du satt målet högre än att tjusa.
Där växer tyst ur dina gators dimma en här af frågor, hvilka kräfva svar, .ur husens skymning tankeeldar glimma som Valborgslågor uti vårbroltsdar.
Där kämpas det om Gud, där stegras kvalen, tills flamman födt de nya idealen.
För deras flock skall du i spetsen rida, en skön valkyria med höjdt standar, i deras midt för deras seger strida med eldigt hjärta och med panna klar.
Se, rundl omkring dig står ditt land o c h hoppas, att du skall låta nya värden knoppas.
Du Målarns port, låt dina reglar springa, att Sverige höra kan sitt hjärta slå!
När vårens blåa klockor börja ringa, då skall din fägring uti solglans stå, en glans, som växer högre efter hand och bräcker mörkret uti vinterns land!
ERNST HÖGMAN.
F Ö R I C K E länge sedan hölls i Stockholm af en kvinnlig fil.
doktor ett med intresse och sympati mottagetföredragöfverämnet: » Bör staten längre undvara k v i n n a n?
» De flesta, kvinnor åtminstone, som ej voro i tillfälle att själfva åhöra nämnda föredrag, hafva dock säkerligen läst något referat af detsamma, och för visso har flertalet nog instämt med ta- larinnan i, att staten ej längre bör undvara kvinnans hjälp.
Mer än en har n o g ställt till sig den frågan, huru och i hvad form denna kvinnliga hjälp skall lämnas staten för att bli till mesta möjliga gagn.
Ja, den frågan kan nog besvaras på mer än ett sätt.
I allmän- het tänker man sig väl, att kvinnan skall, ge- nom att få sig tillerkänd den politiska röst- rätten, ernå ett inflytande på det offentliga lifvet, som på många områden snart skulle visa sig fruktbärande.
Förmodligen är väl ej heller, af alla tecken att döma, den tidpunkt aflägsen, då denna på många håll så ifrigt efterlängtade rösträtt gifves den myndiga kvin- nan.
Mig tyckes dock, som detta vore ett nästan hastigt steg framåt, som om det vore ett ingripande i den organiska utvecklingen af samhällslifvet på bekostnad af en annan vik- tig reform, som borde föregå eller gå hand i hand med denna.
T y kan man sanningsen- ligt medgifva, att kvinnan har rätt att fordra och rätt att mottaga en sådan viktig rättighet, så som hennes skyldigheter till staten nu ställa sig?
För den röstberättigade mannen fordras, utom att vara myndig, att ha medborgerligt förtroende och ej vara satt i konkurs, att ha fullgjort sina ålagda skatteskyldigheter och sin värnplikt.
De förra villkoren kunna vi förbigå, de måste j u bli de samma äfven för en kvinna.
Hvad de senare angår så är det ju sant, att kvinnan måste fullgöra den första plikten.
Sällan torde heller vara något att anmärka mot kvinnornas villighet att erlägga sina skatter.
Så långt äro således man och kvinna likställda, men icke längre.
Kvinnan kan dock fylla äfven en värnplikt lika väl som mannen.
Det är löjligt och ga- let att vilja likställa friska, sunda, arbetsföra kvinnor med dem bland männen, som af ett eller annat kroppsligt lyte äro hindrade att göra sin tjänst för fosterlandets försvar, med de s. k. kronvraken.
Nej, kvinnorna böra äfven de ha en värnplikt att fullgöra!
Först då kunna de, kännande sig såsom verkliga samhällsmedlemmar, fullgörande sin del i foster- landets försvar efter sitt mått, först då, säger jag, kunna de med rätta fordra och med godt samvete mottaga den rösträtt, som då rent af af sig själft måste tillkomma dem.
Jag tror också, att det nu vanliga och tyvärr berätti- gade klagomålet öfver kvinnornas brist på an- svarskänsla och brist på allmänna intressen, inom kort skall upphöra.
Den politiska och sociala uppfostran, som kvinnorna nu allt för ofta brista i och som är af nöden för en mo- gen, verksam samhällsmedlen, skulle de säker- ligen snart tillägna sig.
Många s. k. moderna kvinnor rycka för- aktfullt på axlarna vid det gamla » slagor- d e t », att » kvinnan har sin egentliga upp- gift såsom maka * och moder. » Nog liar detta uttryck upprepats i tid och otid, ända till leda, ofta för att stäcka unga kvinnors bemödande att nå en själfständig ställning, men som så många andra dylika döljer nog detta uttryck mer inom sig, än man stundom vill medge.
Hela kvinnans både fysiska och psykiska person pekar på detta verksamhets- fält.
Icke att förstå så, som skulle jag vilja framhålla såsom rätt och godt, att en kvinna skulle, endast för att fylla en plikt mot sta- MELLINS FOOD ten, ingå äktenskap och skänka sitt land nya medborgare.
Det vore alltför barbariskt.
Men hvarje kvinna borde så vidt möjligt genom sin uppfostran beredas till att bli en god maka och mor.
Som sådan skulle hon i sanning göra sitt fosterland ovärderliga tjänster, ty det är j u i de flesta fall modern, som har sig anförtrodt att fostra den nya generationen, på henne närmast beror det, hurudant det nya släktet skall bli.
Genom en god skötsel och en god uppfostran skulle vårt land skän- kas dugliga, sunda, friska krafter till foster- landets försvar.
Genom det nyss sagda har j a g redan antydt, hvari j a g anser, att den kvinnliga värnplikten skulle bestå.
Jag vill nu söka något närmare utveckla detta förslag.
Jag tänker mig då, att den unga flickans värn- pliktsälder skulle infalla mellan t. ex. 16 och 21 år, men dock kunna uppskjutas vid an- sökan.
Den skulle alltså inträffa, då skolgången är slutad och flickan är uppväxt.
Liksom för de manliga värnpliktiga finnas trenne stora hufvudfraktioner, mellan hvilka de kunna välja, så skulle äfven för de kvinnliga finnas trenne hufvudgrupper: barnavård, sjukvård och hus- lig ekonomi (eller » hushållsvård » för likformig- hetens skull).
Dock borde det vara den skill- naden härvidlag, att alla tre afdelningarna skulle vara obligatoriska, men hufvudvikten läggas vid en, allt efter ansökan.
Hela kur- sen kunde genomgås exempelvis på 5 måna- der, med 1 månad för hvartdera af biämnena och 3 månader för hufvudämnet.
I dessa af staten underhållna skolor, där hvar och en utan åtskillnad finge kostnadsfritt lära dessa viktiga saker, skulle naturligtvis unga kvin- nor af alla samhällsklasser sammanföras, och detta skulle återigen verka ytterst fördelak- tigt såväl uppåt som nedåt.
Klasskillnaden skulle i mycket jämnas ut, och viktiga band knytas mellan kvinnor af högre och lägre stånd.
Det blefve sedermera nog ej så svårt som nu för bildade, intresserade kvinnor att samverka med kvinnor af folket, i det att det nu så hinderliga misstroendet från de sena- res sida skulle försvinna.
Mången torde invända, att såväl den först- som sistnämnda disciplinen kände vara all- deles onödig.
Att sköta barn ligger i kvinnans natur, utan att hon lär sig det, tror man, och hushållsskolor äro numera ofta förenade med vanliga skolor genom skolköken.
Hvad nu det senare angår, vill jag blott påpeka, att så länge skolkök ej äro införda öfverallt, kvar- står behofvet af en sådan obligatorisk kurs, och för öfrigt — det finns j u många barn, som aldrig besöka någon skola.
Hvad det förra beträffar, så vill jag inlägga min skar- paste protest mot detta så.
vanliga påstående.
Det vore j u egendomligt, att en kvinna skulle vara så kunnig » alldeles af sig själf » i den svåra konsten att sköta barn.
Det är j u en vacker illusion, men en illusion är det, F i n, h v i t oeh fraiehe hud om man alltid tvättar sig med F. PAULFS blir hy och BALSAMTVÅL, som innehåller de för huden mest välgörande hygieniska ämnen och balsamer.
Prisbelönt Lon- don, Paris, Wien, Chicago, Stockholm med guld- medalj.
F. Pauli ' s Balsamtvål öfverträffar alla andra.
Vårda t ä n d e r n a.
Enligt " framstående läkares och tandläkares ojäfviga intyg är F. PAU- LFS AZYMOL det yppersta af alla medel för munhygien, äfvensom för sårbehandling, ekzem, finnar, hudrodnader, reformar o. d. Azymol er- höll guldmedalj i London 1899 såsom bästa anti- septiska munvatten.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
= = = ^ ^ ^ = = Finnes pd Apoteken samt hos Specerihandlame, P R O F gratis oeh f r a n e o från Axel Lennstrand, GFFZF.
= z = = ^ = z
IDUN 3 d. v. s. sköta barn kanske en hvar kan, men hur, det är en annan fråga.
För öfrigt be- höfver man bara se i t. ex. Iduns frågeaf- delning för att få en aning om, hvilken massa af okunniga mödrar, som existera.
Och många gånger har j a g hört gamla fruar säga o m sig själfva, att de » rakt inte visste, " hvad de skulle ta sig till med sitt första lilla b a r n ».
Och är ej detta förskräckligt!
För alla yrken och konstarter måste man lära, men för denna den viktigaste uppgift beredes man ej alls, om man ej själf är nog energisk och har nog initiativ att gripa sig an därmed, som lyck- ligtvis rätt många nutida unga flickor göra.
Man tänker j u nu på att anordna en kurs i barnavård särskildt för flickor ur folkskolan, men det kan j n blott bli en bråkdel af sådana, som kunna få åtnjuta undervisningen.
Det är godt, att det blir något, men det är långt ifrån nog.
Barnavårdskursen kunde inrättas efter mönst- ret af den undervisning, som nu meddelas af föreningen » Barnavård » i Stockholm.
Det är en mycket god undervisning, som där medde- las i allt, som rör skötsel af små barn.
Till den praktiska undervisningen borde ock fogas en ganska omfattande teoretisk, som framhölle vikten af och gåfve ledning för den etiska fostran.
Denna senare undervisning kunde lämpligast ske föreläsningsvis.
Från denna barnavårdskurs kunde man så lämpligen öfvergå till sjukvårdsundervisningen.
Att denna är nyttig och behöflig torde ej särskildt behöfva framhållas, då det lätteligen inses af en hvar.
Den delas i tvänne afdel- ningar, dels en kurs i allmän sjukvård, dels en i militär, i och för krig.
Till sist skulle värnpliktsöfningarna afslutas med en kurs i hushållsvård, i enlighet med den undervisning, som nu följes i skolköken.
Från värnpliktens fullgörande skulle den unga kvinnan utgå, väl rustad för sitt blif- vande kall.
Skulle hon ej själf komma att bilda ett eget hem, så äro dock de tillfällen otaliga, då de inhämtade kunskaperna skulle bli till gagn för henne och andra.
Ett nytt släkte skulle fostras, som i goda, väl skötta hem, åtnjutande en sund både fysisk och moralisk vård, skulle danas till verkligt nyttiga medborgare och fosterlandsförsvarare.
Och nu, då äfven kvinnan har sig ålagdt en värneplikt att fullgöra, då finnes intet skäl att längre neka henne rösträtt och deltagande i det offentliga lifvet.
Hon hade både rätt och plikt att fordra den, och min vissa tro är, att den ej då skulle läggas i ovärdiga händer.
Då jag förslagsvis satte värnpliktsålderns utsträckning ända till 21 år, tänkte jag mig en möjligen inträffande förändring af giftermåls- åldern, i det denna skulle framflyttas, så att den för kvinnan liksom för mannen infölle vid 21 år.
Äktenskap ingångna före den tiden äro säkerligen ej att förorda, såsom också af många läkare framhållits.
Dock är j u detta ingen nödvändighet, då värnplikten väl kan hinna fullgöras före den nu lagstadgade åldern åtminstone af dem, som sluta sin skolgång, som nu vanligen sker, vid 16 å 17 år.
Införandet af en kvinnlig värnplikt skulle visserligen komma att medföra stora kostnader för staten.
Men då Sveriges försvarskraft däri- genom skulle i hög grad stärkas, och då just i vår tid detta är en så aktuell fråga, så kunde man j u hysa hopp om sakens framgång.
Men Sveriges kvinnor skola ej invänta den tid, då fordringarna från annat håll framkomma; själfva må de taga saken i sin h a n d: här gäller det att kämpa, ej för en ny rättighet, men för en skyldighet!
E.
K. Eva Hedman &amp; C:o, DROTTNINGGATAN 68.
ET.
1886.
1904 dikt från år 1887 (tryckt 27 maj d. å. i Karl- stadstidningen) med titeln » I Rom och Uppsala », hvars innehåll kan refereras så: låt de gamla gudarna falla och sök inte att med konstlade medel hålla deras dyrkan vid lif!
Aldrig blir emellertid denna Frödings fram- ställning ett torrt och kallt pliktresonemang.
Han är j u genomgående känslomänniska och värmen i hans känsla är städse lika stark och äkta.
Han har alltid haft hat till hatet.
Den predikan i människokärlek och broder- sinne, hvars gripande uttryck ljuda i » Värl- dens gång » och » En vintervisa », den sjöng han redan under läroåren i mindre fulländade, men öppendagligen lika allvarligt menade strofer.
Hans förhärligande af freden och friden blir till och med ett väl ofta återkom- mande tema — särskildt i de många juldikter, hvilka Karlstadstidningens årgångar 1 8 8 5 — 8 8 besitta.
Med en tämligen okonventionell brist på uppskattning af förgångna tider skildrar han sistnämnda år det förflutna som en hatets tidsålder: GUSTAF För jag Jag med FRÖDING.
I.
N LYRIKER som Fröding mätes i be- tydelse aldrig af det » n y a », som han åstadkommit i betraktelsesätt eller stoff.
Vis- serligen är det stort nog att vara bland de märkliga anarna.
När Tegnér i sin förtrytelse öfver Hammarskölds kritiker och sin afvoghet mot all metafysik smädade nyromantikernas orädda stridsman Hammarsköld med orden: E ' du på den tyska dumhet är vår svenska barometer, så snuddade han på sitt oförstående sätt vid en af Hammarskölds ovanskliga förtjänster, nämligen den att ha haft örat öppet för bruset af idéströmningarna ute i stora världen.
Att ha en barometers känslighet för olika luft- tryck är inte bara en granskares kanske för- nämsta egenskap (vid sidan af kornet på den skapande individualiteten), utan äfven en af de gåfvor, hvarigenom en skald sätter tids- märke i ett lands vitterhet.
Men det gäller isynnerhet om de så kallade idédiktarna, de bildpräglande tänkarna, och icke känsloskal- derna, fantasi- och stämningssångarna.
Likväl äro de sistnämnda sällan utan samband med tidens rörelse.
D e bli ofta röster för många, deras subjektivism ger uttryck åt personliga drag, som sedan klarligen skönjas som typiska för ett tidsskede.
Utan att han i något afseende kan sägas ha gifvit tidens lösen, ägde Gustaf Frödings framträdande i ganska mycket denna karaktär af att ge röst åt tidskaraktäristiska företeelser.
Jag fäster mig därvid icke vid de mera reso- nerande dikter, som han offentliggjorde under sina utbildningsår i slutet af åttiotalet.
De utgöra j u en alstring, som glöms för hans mognare års.
Men hvad som inte bör glöm- mas, det är den bakgrund af åskådningssätt och lifsuppfattning.
som de intyga.
Därtill har denna fond af åsikter haft alltför stor betydelse för honom som diktarpersonlighet.
Fröding har väl aldrig gjort anspråk på att betraktas som filosof eller samhällsreformator, men han har icke stått likgiltig gent emot problemerna.
Som utgångspunkt kan man säkerligen ansätta hans städse så ömtåliga rättskänsla.
En påverkan af samhälleligt in- tresserade och verksamma vänner har kanske bidragit till att under hans yngre år så ofta rikta hans uppmärksamhet på dylika frågor, att de om och om igen dyka upp i hans dikt- ning.
Därvid formulerar han gärna sin upp- fattning så, som i en för öfrigt föga märklig hatets vingar vintervind är förlig, ser dem åter flaxa, iskallt hvita.
ser det gamla bistra, hedna örlig glupska käftar i sitt byte slita.
Vid gränsen brottas folken emot folken, de mjälla drifvorna a£ blodregn stänkas.
Mot svärdet gnisslar svärd och dolk mot dolken och byar brinna, unga kvinnor kränkas.
I bygden rasar ätten emot ätten och blodshämd tassar kring på lömsKa sulor, och eldsken flammar öfver hvita slätten — de bränna ned hvarandras usla kulor.
Och i lycklig, härlig motsats häremot målar han en tafla af varm och ljus hemfrid och sällskapstrefnad, som verkligen lifligt erinrar en om att det är en värmlännings julstäm- ning, som skildras.
Det är mer än traditio- nell julkänsla i detta; de » bohemiska dikter- nas » skald har i kanske högre grad än många, som burit titeln » hemskalder », känt och inner- ligt tecknat samkänslans makt och behöflighet.
Nej, Frödings betydelse som tidsskald ligger i hans lyriska bekännelser.
För hvar gång man väljer hans ord, då man vill fästa sin stämning, emedan ingen annan gifvit en be- släktad känsla det adekvata uttrycket, visar sig den behärskning han utöfvar på oss hans samtida.
Hur ofta detta sker, det kan endast våra dagars ungdom tala om.
Det är den som bäst vittnar o m Frödings betydelse som skald.
II.
Skillnaden mellan en tänkares lifsuppfatt- ning i hans systematise- rande arbe- ten och en skalds åskådning af lifvet och människor- na är j u merendels den, att den förra vill ge en totalbild af objektiv och allmän giltighet och FHODING UNDER KARLSTADSTIDEN.
MA¥rkM r £ R f e S J J r t W " '?
8 ' " '. "
» ' * « » » ert * tt«, linnesömnad m. m.
3 mån kurs.
Prosp.
fritt mot porto.
C-A 1 % * * *?
!^ % hW " ' till II .f ™ °r Li ° 5, t ' i i " e " ord, låga priser och rabattkuponger, äro bland stadens mera besökta.
2 ^ » # T » i S r ^ § / l ^ Å V o i * J L J K.
^? "
i LT ' ÅT " 1 ff " B.
Bakelser, tårtor, kaffebröd af egen tillverkning serveras äfven här.
KONDITORI &amp; FINBAGERI, specahté: finare .bakelser, tårtor 0. konfekt, kaffe- o. thébröd.
Beställn.
mottagas tacksamt OBS.
: Endast kvinnl.
betjäning.
m S en t alt laB fla J 9 0 d t n B 0 c h var 0 C ka fi er l,aknin t| server,
IDUN 1904 — 4 — därför går tit från reflexionen, medan den senares springer ur känslan.
Filosofen söker forma ett sammanhängande helt, där det tillfälliga och oväsentliga är.
vi- sadt på dörren eller åtminstone står i farstun, medan däremot lyri- kern bestämmes af sin subjektivt momentana stämning.
Lyrikern skapar världen efter sitt beläte.
I den mån han sysslar med ytter- världen, hvilket intet alltid är fal- let med lyrici, som ha en stor värld i sig själfva, hvilken vanli- gen ger dem fullt upp att göra, i samma mån bildar han om den.
Han bör också hänsynslöst genom- föra sin personliga syn.
T y det är inte hans sak att afväga och jämna, sikta o c h sålla, skarfva ALSTERS HERRGÅRD I VARMLAND.
FRÖDINGS BARNDOMSHEM.
och klippa af och tråckla ihop; ensidigheten är som eggen på hans v a p e n: finner han intet hos sig, det han vill kalla j u skarpare, dess djupare.
för ondska.
Innerst inne hos sig finner han det, som synes honom evigt, ett utflöde från Det centrala i Frödings diktning är på intet Alltet, det Ur-Eviga.
I detta är ej förhäfvelse, sätt hans världsåskådning, hans spekulation.
snarare ödmjukhet, som har nog sannings- Men den är likväl nog egendomlig för att känsla att inte förkasta sig själf.
Det är rättvisa en undersökning, nog egendomlig för högmod att finna intet hos sig värdigt att att ha sitt eget intresse, inte bara som en lefva, ödmjukheten nekar det egna värdet i sida af en stor personlighets väsen.
Mer än jämförelse med andras värden, men slungar lyriker af hans läggning i allmänhet bruka inte väsendets kärna öfver bord som en rutten har Fröding spekulerat, och denna hans spe- sill.
Fröding nekar att han (eller någon) kan kulation har efterlämnat talrika litterära min- behandlas eller behandla sig så; och med nesmärken både i vers och prosa.
detta är hans trots segrande, hans opposition Med medmänniskan är han snart färdig — bestämd och hans morallära begynner att ut- å förståndets vägnar, inte å hjärtats.
Hans veckla sig.
känsla blir aldrig färdig med de andra, som lefva och lida som han, men hans tanke sysselsätts inte af deras inre.
De ge honom inga gåtor att gissa och grubbla på, han ser deras yttre, iakttager och uppfattar deras ge- stalter, men dröjer inte vid deras öden och själslif.
Naturligtvis därför, att han inte ser dem i motsättning till sig själf, det är inte skilda och stridande bestämningar hos honom och dem.
I andra ser han likar, hvilkas lif ha samma hufvudlinjer som hans eget.
Med den ensammes och tungsintes behof af själf- rannsakan sätter han mikroskopet blott på sig själf.
Han vill veta människan.
Först — bort med allt, som är män- niskopåfund och inte eviga sanningar.
Hans första omsorg blir en sanningskritik, en gransk- ning af de moraliska omdömena.
I sin popu- läraste form heta motsättningarna på detta område ond och god.
Utan tvekan eller bäf- van förkastar Fröding dessas vanliga placering på människor eller handlingar; det är j u lätt att inse denna tudelnings ihålighet och otill- räcklighet i psykologisk etik; det svåra kom- mer först vid tviflet på att denna skillnad öfver hufvud existerar.
Tvifvel har uppstått hos honom, inte genom begreppsanalys, utan genom känslan, som pro- testerat, protesterat mot att han skulle bli kallad för, skulle vara ond.
Innerst inne llltl II11 MIM 11 MIM 11 l l l t l l l I IMU III MIM III Lanolin- Sana-Tvål.
GARANTERAD MILD och REN, NEUTRAL, ÖFÖERFET.
Bästa Barntvål!
2 6 ö r e st. Qrumme&amp;Son Stockholm.
Ä r han inte ond af hjärtat, så hvad är då ondska?
En svaghet, en brist?
Ja, säger han ena gången, det är ofullkomligheten i vår mänskliga natur, vi äro i växt, liksom djur- kroppen, vår kropp har rudimentära partier som minnen af passerade djurstadier, likaså har det vi kalla själ återstoder af äldre sta- diers då fungerande partier, som nu sätta oss i inre tvedräkt.
En annan gång åter synes honom det onda sitta ännu mindre djupt, det ligger bara i ögat, vi se skeft, vi skönja bara delar, det helas öfverskådning är oss inte gifven; determinismens lugn hvilar honom.
Han skulle kunna säga alldeles samma ord, som Heidenstam lagt i munnen på Hathor- prästerna: Hvad människorna nämna synd och brott är synd och brott i deras ögon blott.
Det är en himlens röst, som jorden falskt förstått.
III.
Mera än annars är man hågad accentuera denna Frödings egenskap af allvarlig lifsfrestare, emedan det just är denna sida af hans för- fattarskap, som minst har dagens öra.
Ingen vill likväl för den skull knappa af på den beundran, som hans glada värmlandslåtar inge.
Glädjen är en så pass sällsynt sångmö, att den härliga humorn i Frödings dikter inte löper fara att glömmas bort för konkurrenters skull.
De leenden och de skratt, som » Guitarr och dragharmonika » med syskon framkallat, äro vittnesbörd o m segrar i framställningskonst.
Själfull och egenartad, är denna humoristiska vers i första rummet den intensiva karaktäri- stikens organ.
Den verkar så starkt genom sitt själfständigt skapade och rika figurgalleri och genom uttryckens specifikt träffande, oöfver- träffliga lustighet.
I samlingarna saknas ännu en och annan godbit, som hör till detta galleri, men redan numerären där bevisar skaparkraf- tens styrka och ögats skärpa.
Om man vill svärja på troheten mot modellerna, objektivi- teten gent emot den egna inbillningen, och likväl i ett och allt känner det subjektivt Jförhärskande i ton och tafla, så fär det i dessa bilder från land och stad.
De börja på att bli allmän egendom nu, man kan tala om dem som förr i världen om Bell- mansfigurerna och Gluntarna, vi kunna dem utantill.
Det är bara ålderns patina, som skall komma till för att analysen af deras be- ståndsdelar, deras lokala och tid- liga symtomkaraktär skall stad- fästa deras värde.
Tills definitivare upplagor af Frödings skrifter komma till stånd, är det några af Frödings roligaste ströftåg på vers, som äro bekanta endast för libhabrar.
Till dem hör den lysande parodi på en samtida lyriker, som följer här nedan, häm- tad ur Karlstadstidningen för den 29 aug.
1891: Halfdöd uggla vid taket hväser, vindögd katt ifrån spiseln ler, själssjuk skald sina dikter läser, tittar upp och på ugglan ser.
Tvinsjukt solskens morbida dager faller matt genom regngrått dask.
Genom sölet därute drager krokbent bonddräng i slask och plask.
Dödssvält kråka i duggregn kraxar, enslig hund springer bort i lunk.
Mager hönshop på sophög flaxar, svanslöst svin tar ur hon en klunk.
Tanken på.
hela vårt lifs elände går genom lifstrött skald nervöst Vaga drömmar om världens ände hösten öfver hans hjärna öst.
Skymning tätnar och yngling läser, tröstlöst kring i sin boning ser — halfdöd uggla vid taket hväser, vindögd katt ifrån spisan ler.
IV.
Det nya hos Fröding ligger inte i hans tanke, som aldrig blir kall nog, utan i det blod, hvarmed hans största och bästa dikter äro skrifna.
I hans skälfvande rop på indivi- duell sanning och individuell frihet.
Rund t omkring krossas lyckor och lif för regler, för principer, för trossatser, för åskådningar, rundt ikring krafs det offer och offer, af hälft och af helt i en personlighet.
Förtvifladt och för- tviflande ljuder hans r o p: » låt mig vara mig I Sådan j a g är, sådan vill j a g vara, sådan jag blir, sådan vill j a g bli.
Fälttecken och fanor.
äro för andra, att gå i led är för andra, att gå i spetsen för en skara likaså.
Jag vill följa den slingrande skogsstig, som mina drömmar älska.
Öfver mitt hufvud ser j a g vemodiga stjärnor tindra fram, när skymningen slöjar det blå, ikring mig susa träden sitt öm- som veka, ömsom skrämmande sus.
Jag är klufven itu af stridiga tankar och öden på godt och ondt; j a g längtar efter drömmen och slummern, drömmen om enhet i alltet, drömmen o m att smälta samman med naturen i ett tveklöst vara. » RUBEN G:SON BERG.
Till erinran.
ALLA SKRIFVELSER i redaktionella ärenden böra adresseras till Iduns Bedaktion, ej till någon en- skild medlem inom redaktionen, liksom alla rekvi- sitioner, annonser och reklamationer böra ställas till Iduns Expedition.
Honorar, som ej sändas pr post, utbetalas söc- kendagar kl. 11 — 12 f. m.
— NYÅRSNATTEN EN FANTASI AF I SANKTA MARIA.
PEN.
» A M L A TIDEN » hade glömt sig kvar i Sankta Maria kyrka.
Inne i mörkret satt hon i den mest undangömda af de konstiga träburar i olika stilarter, som under seklers lopp klängt sig fast uppe mellan hvalfven.
Där nere i den åldriga kyrkans kor och gångar hade väl utrymmet så småningom blifvit för trångt, och när alla upptänkliga vinklar och vrår voro fyllda af bänkar, hade man börjat bygga sina familjeplatser uppe i höjden, som fåglarna bygga sina bon i trädens toppar.
Dit upp kom man på underliga, knakande trätrappor, hvilka plötsligt sprungo upp ur mörkret bakom någon pelare i sido- skeppet.
Och inne i dessa » träburar » hände det, att man erfor en i kyrkan eljes sällsynt känsla af trefnad.
I T Här hade familjerna möblerat med sina egna omaka gamla länstolar, i hvilka man sjönk ned med en behaglig känsla af att vara hemma hos sig.
Här kunde man ostördt draga gardinerna för » burens » små fönster och förljufva sitt kyrkobesök med en eller annan liten tupplur.
Fönstren gingo att skjuta upp eller ned, och ifall prästens tal icke behagade en, kunde man helt enkelt fälla ned dem och föra en allt efter tids- åldern städad eller frivol konversation med sitt sällskap.
I all stillhet kunde man äfven bakom gardinen göra sina iakttagelser och öka sitt skvallerförråd.
Men man kunde också osedd i bokstaflig mening slå dörren igen till sin kammare och upplyfta sin själ till temp- lets Herre.
Ja, en så underlig gammal kyrka som Sankta Maria, så fullkomligt oberörd af mo- derna idéer, finge man leta länge efter.
Vis- serligen hade nu de gamla stolarna så små- ningom fallit sönder o c h utbytts m o t nyare af mera prosaisk konstruktion, men här och där i herremännens bänkplatser vittnade ännu en och annan maskfrätt, rakryggad renäs- sansstol med nött skinnbeklädnad eller sirlig rococotaburett, med till oigenkännlighet ur- blekt sidenöfverdrag, om längesedan svunna glansdagar.
Det var just i en af de konstnärligt sni- dade 1600-tals-stolarna » Gamla Tiden » satt inne i skumrasket och nickade åt sina gamla minnen.
Från sin plats hade hon g o d utsikt öfver midskeppet, med dess gedigna malm- kronor, ända bort mot altarrunden, öfver den rikt skulpterade, bjärt målade och förgyllda predikstolen samt öfver de ståtliga, naivt målade epitafierna på väggarna.
Hon kände dem ' väl, alla dessa i styfva halskragar och sedesamma mörka dräkter ståtande, stela män och kvinnor med den tomma blicken och de fromt sammanlagda händerna.
Hon hade sett dem och deras efterkommande i fjärde och femte led vandra andäktiga öfver kyrkgolfvets nu så slitna, i stark relief huggna grafplattor.
Häruppifrån kunde hon till och med se en skymt af den konstnärliga minnestaflan af malm öfver den en gång så myndige » Kongl.
Gevärs- och Klockgjutaren », som därmed velat till evärdliga tider hugfästa sitt namn, och därbortom skönjde hon ett hörn af den för- gyllda skriften öfver den af » velbyrdige Chi- rurgius » och hans » Mg velbyrdige husfru » byggda kyrkostolen.
Allena hon kände hem- ligheten af den roman som väl låg bakom detta » velbyrdige » framför hans och » Äöt / vel- byrdige » framför hennes namn.
nit Hon satt och log åt alla dessa med sådant i metall eller trä graverade namn, hvilkas 5 — - IDUN glans nu seklers damm fördunklat och i hvilkas trägrund maskar oaflåtligt borrat.
Namn — hvad betyda namn!
Ja, hvad betyder det förflutna för nittonhundratalets barn?
Hennes leende blef bittert.
Hade hon icke hört det midt i sitt drömmeri, huru från och med nästa år allt det gamla i hennes kyrka skulle utdömas.
En befallande stämma hade bjudit: allt skall rifvas.
Det gamla murkna trävirket brännes, hvalfven frigöras från dessa van- prydande utväxter, som blifvit tillbyggda under olika tidsperioder, och kyrkan restaureras fullt stilenligt.
Äfven de gamla skåpstolarna kring väggarna här nere måste bort, vi behöfva bättre utrymme.
Gas inledes i kyrkan, och de gamla mässingsljushållarna på stolryggarna förvisas såsom obehöfliga.
Hon skulle bort således, men hvart kunde hon väl fly?
Icke en enda plats visste hon, där hon blefve välkomnad.
Och hon skakade sitt skrumpna, dammiga hufvud och drog spindelväfsschalen tätare omkring sig.
Hon orkade icke resa sig; hade hon icke haft sin fristad här i många hundra år?
Så satt hon då kvar alltjämt och stirrade tungt in i mörkret, när nyårsnatten inbröt, den natt, i hvilken de underligaste händelser bruka tima * Det stora mörkret låg och sof i Sankta Maria, då det med ens skrämdes på flykten af ett starkt ljussken.
Det var icke ljusen i kronorna och på bänkraderna, som tändes, det var ett sällsamt, färglöst ljus, som utström- made ur själfva hvalfven och pelarna.
Och i detsamma blef det lifligt i den tysta kyrkan.
Golfvets grafstenar upplyftes, och gångarna genljödo af tusen fotsteg, klirrande sporrar och frasande klädningssläp.
Först kom en procession af munkar och nunnor med vaxljus i händerna och så svenner i ut- skurna kläder.
Sen var det krigsmän i kyller och kragstöflar och ärliga borgare i svarta lifrockar och knäbyxor, med dygdesamma hus- fruar och döttrar i puffärmar.
Det var pudrade herrar och damer i sidenbrokad och högklac- kade skor, hvilka k o m m o trippande öfver sten- golfvet, hviskande bakom sina solfjädrar.
Det var em pirens lätta tyger och läckra färger, långschalar och stora hattar, som skymtade fram därnere.
Det var ändtligen nittonde seklets osköna dräkter och svårmodiga anleten som » Gamla Tiden » skönjde allra nederst vid kyrkdörren.
Och alla dessa tusen och åter tusen ansikten vändes uppåt mot » Gamla Tiden », där hon satt och vaggade, och alla dessa hufvuden böjdes i vördnad, som när man hyllar en drottning.
Då förstod den gamla, att de kom- mit för att taga farväl af henne, och hon vinkade^matt åt denna underliga församling.
Hela natten satt hon så och höll cour för de döda.
Hvarje gången tidsperiod hade sin egen talman, och i tur och ordning stego de fram och talade.
De öfverbjödo hvarandra i tacksamhet för hvad hon gifvit dem.
Först var det priorn i Sankta Marias klo- ster: » Du » Gamla T i d », haf tack!
Oss gaf du mest, ty du gaf oss makt.
V i lefde fromt bakom våra murar. » » Och oss, » inföll en hedervärd borgare, » oss lärde du tänka fritt och lefva af tron.
Mot oss var du g o d, ty du löste oss från papisternas välde!
.
.
.
» Men medan han ännu talade, ekade en väldig stämma under hvalfven.
Det var dragonöfversten från sextonhundratalets bistra krigstider: » Öfvermåttan må väl jag prisa dig, du Gamla goda Tid, ty oss gaf du kri- Amerikanska Galoseher och Snow-Boots 19 (14 MIIIIIIIIIIIIMMIIIIIMIIIIIMIIIIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIMMIIMIIIMIIIMIIIII (E E E E E E E E E E E E E E E E ÅT DEN STUDERANDE Mil UNGDOMEN.
Experiment väcka intresse för kemien och förtyd- = liga dess grunder.
= W i l h e l m B e c k e r s S k o l - L a b o r a t o r i e r, 57 JJ cm.
höga, 33 cm.
breda och 16 cm.
djupa ekskåp, E prydliga och synnerligen praktiskt Inredda med såväl E kemikalier som diverse utensilier.
Innehall: Natriumkarbonat, Kalisalpeter, Klorbarium, E Kaliumbikromat, Järnvitriol, Klorsyradt kali, Blodlutssalt E gult, Blodlutssalt rödt, Svafvelsyra, Salpetersyra, Saltsyra, E allt i glasburk IR och flaskor med väl inslipade proppar.
E Spritlampa.
Profrör, Retort, Gisutvecklingsflaska, AMunst- E iringFskålar, Mensur, Glaskolfvar, Glastrattar, Glasstafvar, E Glasbägare, Blåsrör, Gummislang, Lackmuspapper, Fillrer- E papper.
E Ställningar till retort, profrör och skålar.
E Allt väl ordnadt och inpassadt på bestämda platser.
E P r i s korapl.
k r, 3 5: -.
I WILH.
BEEKER.
Kungl.
Hofleverantör.
STOCKHOLM.
E gets friska, djärfva lek, man m o t man, om byte och ära.
Oss gaf du hugstort sinne, dristiga tankar och m o d att slåss till sista blodsdroppen.
Ingalunda fingo vi tid att rosta!
Hvad mer o m vi lefde kort, vi lefde ungt. » Redan talade åter en pudrad kavaljer med en sirlig bugning: » O, Gamla Tid, ingen var som du, ty du gaf oss det bästa, gracen och finessen!
Du var charmant, min nådiga, du lärde oss att lefva comme il faut. » » O c h oss, o T i d!
» ropar afbrytande en eldig ung man och springer upp på en bänk med en stor gest, » oss gaf du friheten!
Jag frågar, hvad finnes som uppväger den gåfvan?
Goda Tid, det var i sanning den bästa.
Vi lefde fritt. » Men allt under det många röster höras ropa o m hvarandra: » Och oss gaf du ära och berömmelse — — — rikedom och anseende — — — ökade rättigheter » — — — tills allt sammanflyter i ett enda stort sorl, har en präst i kappa och krage bestigit predik- stolen.
Han står tyst en stund och öfver- blickar sin underliga församling, men så flyger ett skimmer öfver hans bleka, intelligenta drag, och hans väldiga, väl behärskade och behärskande stämma öfverdöfvar allt.
» Goda ' Gamla T i d ', » säger han, » fåfängt skola vi täfla o m att sjunga ditt lof.
Det finns icke en ibland dessa generationers ge- nerationer, som icke finner sig ha mest skäl att prisa dig.
Men vi, sena tiders barn, åt hvilka du skänkt vetenskapens gåfva bland så otaliga andra, vi känna att det är åt oss du sparat det bästa, ty du har i vårt sköte samlat produkten af dina gångna seklers alla gåfvor!
Och likväl har det sports ända ned i de dödas rike, att det just är våra efter- kommande, som djärfvas klandra dig och vilja stöta dig ut ur detta heliga rum, där du i århundraden haft din bostad.
Men låt dem blott våga det, vi alla äro här som dina bundsförvanter.
Se, tusen och åter tusen händer sträckas bekräftande upp mot dig!
Den dag skall randas, då de förmätne skola ångra.
sitt tilltag och då de själfva, lutande mot grafvens rand, högljudt skola förkunna ditt lof.
T y ingen är, för hvilken den Gamla goda Tiden icke varit den bästa af alla tider! » » Ja, ja, så är det! » steg ett dånande rop genom den åldriga kyrkan; det var som ropade hvarje sten däri, och det låg en hotfull klang i ropet.
Just då, i hanegället, reste sig Gamla Tiden långsamt och vacklande i allt sitt majestät.
Hennes skepnad växte och tycktes fylla hela den ärevördiga byggnaden.
Hon log och vinkade med handen till tack.
I samma nu instörtade hvalfven, remnade murarna, krossades allt.
Och när sol ranE upp, var Sankta Maria endast en rykande grushög!
ÄRO B Ä S T OCH E L E G A N T A S T!
IDUN 1904 UR - DAGSKRÖNIKAN.
U R A N DE POPULÄRVETENSKAPLIGA vinter- " kurserna i Stockholm, som pågått sedan början af den förflutna veckan, och räcka till den 10 ja- nuari bjuda vi i dagsnumret en bild från ett af de föredrag, som hållits i Vetenskapsakademiens hör- sal.
Den framställer professor Curt Wallis, hvilken föreläst om alkoholfrågan ur social synpunkt.
Det är vårt lands största nykterhetssällskap, goodtemplarorden, som på detta värdiga sätt in- leder det 25:te året af sin verksamhet här i landet.
Kurserna hafva ej speciell nykterhetskaraktär, fastän ämnen rörande alkoholfrågan äfven före- komma på deras program, utan omfatta de en vald serie af allmänt intressanta och instruktiva ämnen.
Sålunda har professor F. von Schéele föreläst öfver ämnet: » Hvad innebär en sann bildning? » samt föreläsningsserier hållits af professor Karl Warburg (Om Runeberg med anledning af det förestående 100-års-jubileet), professor W. Leche {Ur människans utveckling), professor Wallis (Al- koholfrågan ur social synpunktl, dr J. Bergman (en serie biografier, bl.
a. öfver Björnson), en föreläs- ning af skriftställaren Emil Svensén om de märk- liga decemberdagarna 1865, då representationsre- formen kom till o. s. v. Innevarande veckas kurser ägnas nästan ute- slutande åt nykterhetsfrågan, hvari professer Wallis inlägg torde utgöra ett af de mest uppmärksam- made.
Den framstående vetenskapsmannen har redan tillförene hållit liknande föredrag för hufvud- stadens läkare, föredrag, som ådrogo sig stor och för föredragshållaren smickrande uppmärksamhet.
Professor Curt Wallis, bakteriolog, medicinsk skriftställare, politiker m. m., är född i Stockholm 1845, d-sputerade 1873 i Lund för doktorsgraden med » Om Catanias klimat » och erhöll där ett år senare med.
doktors diplom.
Samma år förordna- des han till docent i patologisk anatomi vid Karo- 6 — Bi PA HÖGVAKTEN.
TAFLA I OLJA AF ROBERT LUNDBERG.
lin sk a institutet och blef seder- mera professor i detta ämne.
Han har i ve- tenskapligt ända- mål besökt en mängd utländska kur- och brunns- orter, studerat hälsovårdsförhål- landena i Nord- Amerika o. s. v. och därjämte ut- vecklat en omfat- tande medicinsk författareverk- samhet.
PROFESSOR CURT WALLIS FORELASER ALKOHOLFRÅ- GAN PA VETENSKAPSAKADE- MIENS HÖRSAL.
FRÅN VINTERKURSERNA I STOCKHOLM NYÅRET 1904.
TECKNING AF D. LJUNGDAHL.
I ROBERT T LUNDBERG.
För några dagar sedan afled i Mör- sil å därvarande sanatorium gen- remålaren Carl Robert Lundberg efter flere års svårt bröstlidan- de, för hvilket han förgäfves sökt bot vid olika kurorter.
Robert Lund- berg var en mycket begåfvad konstnär, som, om sjukdomen ej i förtid nedbrutit hans krafter, för- visso skulle gjort stora insatser i vår moderna konst.
Efter en utländsk studie- resa till Paris, Spanien och norra Afrika, från hvil- ken han hemförde en rik skörd af friska, soliga stu- dier, grep han sig här hemma på all- var an med arbe- tet och målade flere taflor, som lifligt uppmärk- sammades.
Då tillkom hans yp- TILLHÖR NATIONALMUSEUM.
persta, här afbildade verk » På högvakten », som förvärfvades åt Nationalmuseum.
Äfven som porträttmålare visade han afgjord begåfning.
Men så kom sjukdomen och vred småningom penseln ur hans hand och de rika löftena blefvo blott del- vis infriade.
Bland kamraterna var Robert Lundberg uppburen som få; han var af naturen en an- genäm, humoristiskt an- lagd sällskapsmänniska, hvilken egenskap också förskaffade honom en hart när otalig mängd vänner, som icke sveko när sjukdom och nöd klappade på hans dörr.
De skola alla med upp- riktig saknad minnas ROBERT LUNDBERG.
den vänsälle konstnä- ren, som så ofta kryddat deras samkväm med sitt godmodiga, originella skämt.
Den afiidne var under några år gift med skå- despelerskan Lotten Seelig-Lundberg.
p A R L EKMAN f. På julaftonen afled i Göte- ^ borg under en tillfällig vistelse därstädes f. bruksägaren Carl Edvard Ekman.
Den afiidne, som tillhörde en värmlandssläkt, kunde med fog räknas till vår industris stormän på samma gång som han var en af våra mera bemärkta politiker.
Det är vid Finspongs styckebruk som han knu- tit sitt namn, i det han genom sin energiska för- valtning af detsamma gjorde Finspong till en mönsteranläggninjr som få.
Ekman var för sin tid en föregångsman med vida vyer och modern anläggning både som in- dustriman och med- borgare.
Det var sär- skildt två saker, han som herre öfver den vidsträckta possessio- nen ägnade synnerlig omvårdnad, skogen och folkskolan.
Ledningen af Finspongsverken måste han emellertid i följd af ekonomiska vi- drigheter frånträda för närmare tio år sedan.
Som ledamot af bor- garståndet (bruksägar- nas klass) bevistade Ekman ståndsriksda- garna åren 1859 och 1862.
Efter representa- CARL EKMAN,
— STOCKHOLMS NYA ELEKTRISKA SPARVAGNAR.
tionsförändringen fick han plats i Första kam- maren för Östergötlands län.
Vid sitt frånfälle var Ekman närmare 78 år gammal.
Han efterlämnar en son, Axel Ekman, disponent för Finspongs gods och ledamot af Andra kammaren, samt en dotter, gift med biskop von Sehéele.
Från Finspongverken meddelade Idun en serie bilder i sitt n:r 44 för år 1902.
TTENRIK CEDERGEEN, direktören för Stock- - - holms allmänna telefonbolag, fyllde den 31 december 50 år.
Vårt telefonväsen storartade utveckling sam- manhänger i mycket med direktör Cedergrens namn.
Det är visserligen ett faktum att stock- holmarnes stora lust för bekvämlighet varit en - af de bidragande orsakerna till telefonens väldiga utbredning inom hufvudstaden; men om icke den amerikanska uppfinningen vid sin omplantering på svensk botten råkat i händerna på en framsynt och intelligent tekniker och på samma gång praktisk organisatör så- dan som ingenjör Ce- dergren visade sig vara, skulle det nya sam- färdsmedlet helt visst ej så snabbt nått sin nu- varande utsträckning.
Först började Stock- holms Belltelefonaktie- bolag sin verksamhet, och åtskilliga större affärsfirmor skaffade sig då telefon mot en af- gift, som i större delen af hufvudstaden be- löpte sig till 240 kr.
pr H.
T. CEDERGREN.
L J IDUN 7 - — PROFKÖRNING PÅ ROSLAGSGATAN.
TECKNING FÖR IDUN AF HJ.
ENEROTH.
år.
Ingenjör Cedergren var emellertid öfvertygad om, att i fall telefonen skulle få stor spridning, måste den tillhandahållas billigt, och så bildade han vid 30 års ålder, efter det att han ifrigt stu- derat telefonväsendet och jämte hr L.
M. Ericsson uppfunnit en automatisk växelapparat och en ge- mensam ledningstråd för två eller flera abonnen- ter, Stockholms allmänna telefonaktiebolag, hvars konstituerande stämma ägde rum den 13 april 1883.
Han har alltsedan bolagets tillkomst varit såväl dess verkställande direktör som dess öfver- ingenjör.
Det stora telefonpalatset vid Malmskillnads- gatan med sin apparatsal för 20,000 abonnenter tillhör Stockholms intressantaste sevärdheter i all synnerhet som byggnaden tillräknar sig äran af att vara världens största telefonstation.
KARLSKRONA VECKOBLADS TRYCKERI.
TETSTRYCKERIET.
1904 AMIRALI- Direktör C. kan med rätta känna sig stolt öfver hvad han uträttat under sina tillryggalagda 50 lefnadsår, och hans oförminskade arbetskraft och intresse borga för att han fortfarande kommer att uträtta mycket på det område, han redan gjort så fruktbringande.
TT ARLSKRONA VECKOBLAD är Sveriges äldsta " •landsortstidning och har i dagarna kunnat fira sin 150-åriga tillvaro.
Dess första nummer utkom nämligen den 5 januari 1754.
Enligt uppgift i d:r Bernhard Lundstedts för- tjänstfulla bibliografi » Sveriges periodiska littera- tur » började Carlseronas Wekoblad utgifvas den ofvannämnda dagen af boktryckaren Johan Vin- qvist, som 1746 öfvertagit Amiralitetstryckeriet.
N:r 1 omfattar tiden » Ifrån Lördagen den 29 Decem- ber 1753, Till Lördagen den 5 januari 1754 ».
Vin- qvist dog i mars 1754 och hans änka Brita Chri- stina Laurelia, som ärfde tryckeriet, fortsatte Vecko- bladets utgifvande till 1758, då hon gifte sig med amiralitetslöjtnanten Anders Tranefelt.
Hon kan således antagas vara Sveriges första kvinnliga journalist.
Tranefelt utgaf tidnin- gen till sin död, i juli 1766, då hans änka åter blef ägare af boktryc- keriet och Veckobla- dets utgifvare, hvarmed hon fortfor till 1769.
Hon biträddes vid tid- ningens redigering ett par år i slutet af 1760- talet af konstförvand- ten och aktören m. m. Adolph Friedrick Neu- NILS LUNDH.
IDUN 1 9 0 4 FRÅN INVIGNINGEN AF DEN SVENSKA TOMTEN PÅ UTSTÄLLNINGEN I S:T LODIS.
1.
DEN SVENSKA FLAGGAN HISSAS AF CHARLOTTE D ' AILLY.
2.
BESTYREL- SENS TRIBUN MED UTSTÄLLNINGSPRESIDENTEN MR DAVID R. FRANCIS (X) I MIDTEN.
3.
SVENSKA BYGGNADSKOMMITTÉN MED SPECIALKOMMISSARIEN FÖR SVERIGE MR CH.
W. KOHLSAAT (X) I MIDTEN.
man.
Genom hennes dotters, Maria Christina Winqvists, giftermål med öfverstyrmannen, se- dermera löjtnanten Paul Strandell öfvergick 1769 tryckeriet jämte tidningen till denne samt efter hans död till änkan som den 29 augusti 1785 erhöll sökt privilegium på utgifvandet af » Carlskrona Veckoblad ».
Hon gifte 1790 om sig med majoren Carl Fromhold Swinhufvud, hvilken öfvertog såväl tryckeriet som tidningen.
Sedan boktryckeriet genom den stora branden i Karls- krona 1790 blifvit förstördt, upprättade han ett nytt tryckeri genom inköp från boktryckaren A.
J. Nordström af f. d. Brodinska tryckeriet i Stock- holm.
En bild meddelas här af denna gård, hvarest tryckeriet under så många år och allt fortfarande är inrym dt, äfvensomaf tidningens nuvarande redaktör och ansvarige utgifvaie hr Nils Lundh.
SPAR VAGARNE ha kommit D E till ELEKTRISKA Stockholm med det nya året och medels sina stolpar och luftledningar omskapat karaktä- ren på åtskilliga af våra gator, så att de nu förete ett mera kontinentalt utseende än förr.
Profkörningar med de nya spårvagnarna äga dagligen rum utåt Roslagstullsgatan samt på linjen Norra Bantorget — Haga, och om ett par veckor torde den ordinarie trafiken på dessa sträckor vara i fall gång.
En af våra tecknare återger i dagsnumret en liflig bild från en dylik proftur i Vasastaden; en intresserad gatupublik af olika åldrar och sam- hällsställning åskådar den ovanliga » premiären », hvilken man med lugn kan förutspå skall bebåda en oräknelia- rad af utsålda — vagnar.
Högstämda tal höllos DET KVINNLIGA VENEDIGS GODA- mr Francis, mr Kohlsaat, genom hvilkens ener- giska arbete Sveriges deltagande i expositionen Ä N G E L.
blifvit verklighet, d:r Carl Svensson m. fl.
Mr Kohlsaat bad dock få betona, att äran för hvad som i Sverige åtgjorts ej tillkomme honom ensam, ID CANAL Grande ligger ett palats af svart- utan lika mycket Svenska Exportföreningens ener- nad marmor, kalladt Moro Lin.
Det äges giske direktör, hr John Hammar, hvilken outtrött- af exminister Pascolato, en bland Italiens- ligt verkat för att Sverige skulle blifva i St. Louis förnämsta advokater och deputerade, och har hans- representeradt.
dotter, signora Pezzé-Pascolato, föremålet för En liten fröken Charlotte dAilly, dotter till vår denna lilla skildring, äfvenledes där sin bostad.
landsman ingenjören m. m.
H.
A.
H. dAilly, var Signora Pascolato är den som af kommittén utsetts att vid detta minnes- en bland sin tids mest värda tillfälle hissa Sveriges ärorika flagga.
Denna bildade och upplysta unga dotter af Svensk-Amerika — modern är in- kvinnor, har tagit dok- född amerikanska — bar ett skärp i de svenska torsexamen i filosofi färgerna och utgjorde, där hon stod vid flagg- och estetik och har på stången med sina stora, klara ögon blickande upp det förträffligaste öfver- mot den fladdrande blågula duken, en den vack- satt många lärda ar- raste symbol för vår nationalitet.
beten från engelska och Enligt amerikansk sed blef flaggan därpå » nailed latin.
Nu senast har to the mast » d. v. s. fastspikad vid flaggstången.
hon med fullkomligt För detta ändamål hade beställts en försilfrad mästerskap öfverflyttat hammare med skaft måladt i de svenska färgerna.
H. C. Andersens sagor Denna hammare kommer att som minne af till- till italienskan.
dragelsen öfversändas till konung Oscar.
Men hvad som mer Personerna å den i dagsnumret meddelade än allt annat ligger hen- gruppbilden af den svenska byggnadskommittén ne om hjärtat, är vår- äro, räknade från vänster till.
höger, sekreteraren ' den af Venedigs obe- mr Russel Stanhope, öfversten mr John A. Ocker- medlade kvinnliga ung- SIGNORA PEZZE-PASCOLATO.
son, d:r Carl Swensson, mr Charles W. Kohlsaat, dom.
fil.
d:r Gustaf Andréen, mr G.
A. Smith och mr Under ett mitt besök i hennes hem i fjol Dan C. Nugent.
föreslog hon mig en dag att följa med henne till stadens kvinnliga yrkesskola, för att taga den- samma i betraktande.
Det var en bister vinterdag med blåst och snö- blandadt regn.
För att inte sitta och frysa i en gondol, togo vi vägen genom en labyrint af smala, slingrande gator, dem ingen främling skulle veta att på egen hand komma tillrätta med, och befunno erhålla gratis de redan utkomna arken af Selma oss snart nog på Campo St. Provolo.
Vid ena Lagerlöfs i Iduns romanbilaga pågående berättelse sidan af detta torg ligger det gamla klostret St. iHerr Arnes penningar », om adress och 10 öre i Zaccharia med den ståtliga portalen, som för till porto insändas till Iduns Expedition.
klosterkyrkan, uppförd i vacker, lombardisk stik och som gömmer Giovanni Bellinis mästerverk-.
V Alla nytillträdande prenumeranter för 1904 " TiEN SVENSKA TOMTEN i St. Louis, d. v. s. den plats, där Sveriges byggnad inom kort skall resas, invig ' des högtidligen pä själfva Oscars- dagen för sitt ändamål i närvaro af bland andra utställningens president mr David R. Francis, med- lemmarne af utställningsbestyrelsen, den svenska
— » Tronande madonna » omgifven af helgon och änglar.
På torgets andra sida ligger den omnämnda yrkesskolan, inrymd i ett vidlyftigt gammalt palats.
En dragning på klocksträngen och porten slogs upp, och vi stego uppför den breda, ljusa trappan.
Föreståndarinnan, signorina Clotilde Tiboni, kom oss till mötes oeh började genast en förevi- sande vandring genom skolans många salar.
Skolan räknar 360 elever och delas dessa i tvänne] af delningar: en, där de få lära klädsöm- nad, linnesömnad, hattmontering, strykning, bro- dering, lagning och matlagning, en annan, där de lära dubbel italiensk bokföring, att sköta skrif- maskin, speciella brancher inom affärer etc.
Denna yrkesskola räknar sin tillvaro sedan åtta år och kostar staden årligen omkring 40,000 frcs.
De elever, som icke hafva att framvisa cer- tifikat om ytterlig fattigdom, betala en afgift af högst 30 frcs.
om året, men det är de flesta som icke betala en centesimo.
Undervisningstiden är från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen.
Den börjar så jäm- förelsevis sent, för att flickorna skola få tillfälle att hjälpa till i sina hem med husliga sysslor innan de gå till arbetet.
» Det händer allt emellanåt, att jag möter någon af dem tidigt på morgonen, » berättade signora Pascolato.
» De rodna så vackert öfver att jag får se dem med en enkel sjalett på det ofta så täcka hufvudet och på armen en korg, full med färska aptitliga grönsaker.
Så skynda de hem med dagens inköp och utbyta sjaletten mot en hatt, som, tack vare deras konstfärdiga små fingrar, kan vara riktigt ehie och endast kostar dem några få centesimi. » Det är obligatoriskt att skolans elever skola bära stora, hvita, löst fallande förkläden; dels för att skydda klädningarna, dels för att de, som äro sämre klädda än de andra, icke skola känna detta, och dels för att de icke, under det de arbeta, skola blifva frestade att ha hårdt åtdraget om lifvet.
Hvarje kurs varar tre år, men kunna eleverna redan börja förtjäna under lärotiden, då beställ- ningar af hattmontering, kläd- och linnesömnad, brodering etc. mottagas från alla håll.
Mer än en venetianska har låtit förfärdiga både linneut- styrsel och brudklädning vid denna yrkesskola.
En bland Italiens förnämsta målare, prof.
Se- zanne, undervisar de äldre eleverna i teckning och leder äfven elevernas kompositioner för bro- derier, klädningar, finare hattmonteringar etc. Och öfriga lärare och lärarinnor äro alla förträff- liga och väl skickade för sina uppgifter.
Undervisning i matlagning meddelas af en tyska, en fru Streicher, som vistats många, niång-a år i Italien och därför väl känner alla landets egendomliga rätter samt är godt i stånd till att ut- bilda duktiga kokerskor.
Undervisning i matlagning, d. v. s. i skolor, är ännu något nytt i Italien, hvarför det var förenadt med stora svårigheter att få en allmänt bildad person till denna plats.
Den mat, som tillagas i skolköket, går i tur och ordning till dess elever, mot en afgift af 15 cent.
pr mål.
Det behöfver väl knappast sägas, att ett dylikt pris icke kan låta räkenskaperna g å ihop.
Så många som 170 af skolans elevantal lära sig att sy kläder, hvilket bevisar hvilket kvinnligt hufvudyrke sömmerskeyrket är.
Hvilka ljusa, luftiga, rymliga salar!
Hvilka vänliga lärarinnor och intresserade elever!
Och när vi slutligen kommo ut i skolköket, stodo ny- bakade tårtor på bordet och små kokerskor med röda, blossande kinder, voro i färd med att skära SYLEKTION I YRKESSKOLAN.
IDUN 1904 9 — YRKESSKOLANS DIREKTRIS SIGNORINA TIBONI.
för af läckerheterna, som blifvit tillagade oss till ära.
För en del år tillbaka, skötte signora Pascolato ledningen af skolan under sex månaders tid, då dess föreståndarinna afgått och ny ej genast kunde anskaffas.
Detta gaf henne tillfälle att organisera det hela på ett sätt, som gifvit de allra bästa resultat.
Under sex månaders tid, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen, var hon dagligen på sin post, och var hon samtliga elevers afgud.
T E 1 111 i 0 I.
j 1 D l T •„• — „-. — .. - j:.
, — &lt;-&gt; ' ' 1 1 bord på en af de små ångbåtar, som färdas utmed Canal Grande.
Hon skulle till skolan och var iklädd en den enklaste kjol och dito blus.
Midt emot henne hade ett par tyskar sin plats.
Dessa började snart att högt uttala sina iakttagelser öfver sin granne midt emot, öfvertygade om att hon icke skulle vara i stånd att förstå ett ord tyska.
» Hon är bestämdt en liten skollärarinna eller modist, » utläto de sig.
» Besynnerligt är det dock, att hon har en ring på fingret, som gnistrar och blixtrar, som vore den besatt med verkliga dia- manter och briljanter.
Men det är förstås oäkta stenar ... » Så lades landg-ången ut, och de oförsiktiga tyskarne, tillsammans med signora Pascolato, reste sig for att lämna ångbåten.
Passerande förbi dem, pekade hon på sin ring: » Stenarne äro äkta, » sade hon på tyska.
En annan gång kom hon gående öfver piazzan St. Stefano, iklädd en mörk- blå bomullsklädning af enklaste slag, men gar- nerad med äkta, antika, venetianska spetsar.
En gammal jude fick se henne komma emot sig, och han såg genast spetsarnes värde.
» Den där lilla kammarjungfrun, » tänkte han, » har nog inte reda på att hon har något dyrbart i de där spetsarne. » Och stannande framför signora P., frågade han, om hon ville sälja de spetsar, hon hade på kläd- ningen.
» Vill ni inte köpa mitt hår med? » gaf hon skrattande till svar.
Då förstod den gamle, att han begått ett miss- tag, och lagade sig i väg så fort som möjligt.
Det ligger signora Pascolato särskildt om hjär- tat att få så många afgående folkskolebarn som möjligt in i yrkesskolan och inte låta dem gå smäskollärarinnevägen, då denna är den sämst aflönade af alla.
Hvarje söndag kommer ett hundratal af yrkes- skolans elever till den filologiska föreningen, stif- tad af just signora Pascolato, och där underhåller hon dem själf med ett par timmars läsning af goda skalder och författare.
Flickorna få äfven själfva öfva sig i att läsa högt väl och att i berättande form återge en uppläst skildring.
De få äfven taga boklån med sig hem, så mycket de vilja och önska.
» Sänd mig till söndagsläsning de snällaste, icke de duktigaste flickorna, brukar signora Pascolato skrifva till skolföreståndarinnan.
På så sätt kunna de få komma i tur och ordning allesammans! » Och när så hundratal efter hundratal flickor hafva slutat sina respektive kurser, har signora Pascolato en verklig Herkulesuppgift i att skaffa dem alla platser och arbete.
Det skulle vara lyckligt för både världen och människorna, om många ägde Maria Pezzé Pasco- latos varma, rymliga hjärta och klara, skarpa för- stånd.
- ASTRID AIINFELT.
PALAZZO MORO LIN I VENEDIG.
Detta lade de nogsamt i dagen, då signora Pascolato trädde tillbaka, lämnande plats åt nu- varande föreståndarinnan.
Hvarje klass öfverlämnade ett minne i brodyr eller målning, och samtliga elever hade bedt den venetianska skaldinnan, Vittoria Agenoor, att för- fatta ett poem i deras namn.
Ingen kan vara enklare i sitt uppträdande än signora Pascolato, och är detta bevis nog för hvilken verkligt fin dam hon är.
Se här ett par små anekdoter!
En morgon befann sig signora Pascolato om- Glöm ej att för det nya året prenumerera på Idun, vårt lands förnämsta illu- strerade familjetidning.
Iduns Modetidning och Barngarderoben.
Se vidare anmälan i slutet af detta nummer och annonsafdelningen.
YRKESSKOLANS SKOLKÖK.
IDUN 1904 ETT PAR RÄTTELSE — 10 — BRUNA AF KÄNGOR.
ESAIAS BE- COLLIN.
D ET V A R en dag i september, då björkar- na stodo gyllengula kring torpet.
Ute på trappstenen satt mor Johanna och gaf lille Sten di.
Han var stora pojken, hela sju månader, så lian skötte sig mest på egen hand, slet och kramade i bröstet och fingrade och lekte under tiden som en kattunge m e d knapparne i moderns lifstycke.
Hon satt o c h stickade på ett par grå yllesockor.
D å och då lade hon pysen till rätta för att genast låta stickor- na k o m m a i farten igen.
Nere vid sjöstran- den lekte de andra barnen.
På ängsbiten till höger gick kon och betade den sista snagg- håriga grässtubben.
Johanna hörde någon k o m m a på gången framom husknuten och vred litet på hufvudet för att fortare se, hvem det kunde vara.
» Unga herrn är ute och promenerar i det vackra vädret, » sade hon.
» Hur kan det stå till? » Barnjungfrun stannade framför trappan i hvilande ställning med underlifvet långt fram- skjutet och fötterna i sär.
Pannluggen låg klibbig af svett under hattbrättet, och högra armen jämkade och jämkade på sin tunga börda, en sömnig gosse på så där två år i blå sammetsdräkt, bruna strumpor och små kängor i samma kulör.
Sedan hon hälsat med en nickning, som hon gjorde så pass nedlåtande vänlig, som situationen kunde kräfva, började hon lång- samt utlägga den märkliga orsaken till att de förirrat sig ända ut till Björkudden.
De hade åkt ut med hennes nåd, men då lille Set visat sig otålig i vagnen, hade hennes nåd låtit dem stiga af vid vägskälet.
Set skulle roas på bästa sätt, plocka blommor eller hvad eljes, som kunde falla honom in.
Om en half tim- me så där skulle hennes nåd vara tillbaka och taga upp dem igen.
De hade lekt ta fatt en stund, men " så blef Set trött och ville dricka.
På så sätt k o m bon att gå fram till Björkudden.
Kanske hon kunde få litet vatten åt lille herrn.
» Men riktigt rent och friskt, mor Johanna, och helst o m glaset kunde bli tvätta dt först! » » Tänker någon annat!
Jungfrun kan vara så l u g n!
» Johanna reste sig och gick in i köket med Sten på armen.
Han började gall- skrika, då han så där vårdslöst blef afbruten i middagsmålet o c h lämnad åt sig själf.
D å Johanna kom ut igen, bar hon helt försiktigt två omaka glas på en tennbricka, fyllda med friskt vatten, som immade sig i små tindrande pärlor.
» Var så g o d, » sade hon och neg omedvetet för den lille i sammetskläderna.
Jungfrun tog ett glas och höll det framför Set, sedan hon först strukit af bottnen mot sitt klädningslif, för att det inte skulle droppa något vatten på sammetsdräkten.
Gossen drack ett par klunkar m e d halfslutna ögon, men då glaset sedan ej fort nog k o m undan, slog han till det, så att det dunsade i sten- trappan och gick i småbitar.
V i d skrällen tycktes Set vakna till intresse.
» Set vill se, » sade han och rätade på sig och sträckte sig framåt.
Johanna kunde inte annat än le åt hans förnumstigt belåtna min och den tvärsäkra tonen.
» Min sann blir inte han en herre med tiden, som det ej duger att leka med.
Herre Gud, Svante, äldsta pojken hennes, som skulle taga torpet efter Larsson, finge nog känna af det! » Jungfrun hade med välbehag tömt det andra glaset och satte det ifrån sig.
» Det var ett utmärkt vatten, » sade hon nu i helt vänlig ton.
» Tack ska mor Johanna ha. » Så gjorde hon sig i ordning att gå igen.
» Ska Set tacka nu, » sade hon.
» Vackra han- den, så där j a.
» Johanna tog helt förtjust den lilla skära, fylliga barnahanden i sin magra näfve och neg ännu djupare än förut.
Med ens slog det henne, hur förtjusande den lille var i den mjuka varmblåa dräkten.
Och strum- porna sedan, som utan veck smögo åt de små randa vådorna, och knäppkängorna, gulbruna och blanka som skyddsvingarna på jungfru Maria nyckelpiga!
Herre gud, så näpna de voro med sina pärlliknande knappar!
Johanna satt och tänkte på all grannlåten en lång stund, sedan de gått sin väg.
I syn- nerhet var det kängorna, som inte ville lämna hennes tankar.
Hon hade hämtat ut Sten och placerat h o n o m bredvid sig i en upp- och nedvänd träpall.
Strumpstickorna rörde sig flinkare än förut med ett klirrande ljud i stålet.
Det skulle bli sockor till Sten.
Tänk ändå om Sten hade ett par sådana där bruna kängor!
H v a d hans små fötter skulle trifvas i dem, och huru söta de skulle ta sig ut sedan!
Men herre gud, sådant var inte för fattigman att tänka på!
Och Johanna suckade, men tänkte icke dess mindre just på det.
— Björkarna fällde sina gulnade löf, dagarna blefvo allt kortare och ruskigare, och om natten vräkte sjön oroligt rundt Björkuddens smala landtunga.
Kölden ville inte komma denna senhöst.
En dag framme i november var Johanna i något ärende öfver till staden.
Af en hän- delse kom hon att stanna utanför ett skylt- fönster till ett skomagasin.
Ordnade i vackra rader, stodo skodon af alla slag därinne bak den breda, höga rutan.
Det elektriska ljuset spelade i blanka reflexer på skornas olika skinnsorter.
I midten fanns| en den pryd- ligaste grupp barnskodon i flere färger och modeller.
Johanna blef stående en lång stund och bara såg och såg.
Om hon hade ett par till Sten — Sten, som just när som helst kunde börja att gå.
.
om.
.
.
Det slog ner i hennes tankar som en blixt, att det var detta hon gått och burit på hela hösten, detta att Sten skulle få ett par bruna kängor.
Hon klef in i butiken och frågade blygt efter priset.
» T v å och femtio.
.
.
» » T v å och femtio, » upprepade hon för sig själf, när hon kom ut på gatan igen.
» Två och femtio ».
Det var mycket pengar det för dem, som knappt hade brödet för dagen!
Hennes hjärna arbetade oafbrutet.
Någon utväg måste det väl ändå finnas.
.
.
När Johanna steg in i stugan på Björk- udden sent på kvällen, hade hon en försvar- lig packe under armen.
Då Larsson hörde, hvad hustrun hade i sikte, sade han säfligt: » Bara du står ut med extra arbete på kvällarna, du vet, att dina ögon äro klena. » Det är j u mycket möjligt, att han tänkte på den extra fotogen, som skulle gå åt på det viset.
Kanske föreföll det honom också galet, att hustrun skulle ytterligare anstränga sig för en sådan sak som att skaffa barn- ungen en lyxartikel.
Hade inte de andra redt sig bra i de hemgjorda flitsockorna o c h trä- tofflorna?
Han nändes i alla fall icke att säga emot.
Hvarken han eller barnen eller någonting i huset skulle lida på det — så fick hon väl hållas.
Fruntimmer mådde bäst, när de fingo sin vilja fram.
Om någon så sent på hösten öfver hufvud varit ute på sjön om kvällarne, skulle han ha förvånats öfver att jämt se ett litet en- samt ljus borta på Björkudden.
Ä n d a fiam till 1 1 och 1 2 på natten lyste det gulmatt ut mellan björkarna.
Där inne satt Johanna böjd öfver linnesöm- naden.
Handen var ej så säker nu som förr, och fingrarna hade stelnat ej så litet, men gick gjorde det i hvarje fall.
Styng efter styng i den rasslande präktiga väfven, tills omsider ett plagg blef färdigt och kunde läggas undan.
Värst var det, när Sten inte ville sofva ordentligt.
H o n hade ändå placerat en stor pappask framför lampan, så att inte skenet skulle falla pojken i ögonen, och småningom lärde hon sig att handskas ytterst försiktigt med arbetet, för att inte något främmande ljud skulle väcka honom.
Men ibland ville ingenting hjälpa.
Han g n y d d e och g n y d d e och ref sig i ansiktet och kastade sig otåligt, .tills han blef upptagen.
Men när han fått bröstet, så länge han ville, och ändå inte ville somna, då kunde hon bli smått otålig och huta åt h o n o m: — » A t t du inte skäms, Sten!
På detta sättet får du j u aldrig dina fina skor. » Så kunde hon fånga en af de små skära, sprattlande fötterna i sin hand och trycka en kyss på det fina skinnet och glömma förtreten för bytingens hickande små skratt och för tanken, att hon nog ändå skulle bli färdig med skjortorna till sist, o m också inte precis till jul, som hon först tänkt sig.
Om dagarna gick hon i sina sysslor som vanligt, af och an från morgon till kväll, utan annan hvila än de stunder, då hon satt stilla med Sten.
Sina egna måltider intog hon mest på stående fot, kastade i sig en bit då och då, tuggade och sväljde, allt under det händerna sysslade med något.
Per gick och inbillade sig, att hustrun blef blekare för hvarje vecka, och ibland satte han sig före, att i morgon måste han då säga ifrån till henne, att detta kunde inte få fortgå.
Hon tog j u rent lifvet af sig med arbete och nattvak.
Liksom hon inte hade nog af sådant förut och haft det i flere år.
Men när det kom till kritan, kunde han rakt ingenting säga.
Blef bara vid att sitta och stirra på hustrun, i hvars blick under de tunga ögon- locken det kunde glimta till, då hon såg öfver till lille Sten, som med äldsta systerns hjälp var uppe på golfvet i fart med att öfva de ostyriga små benen.
Per gissade sig till hustruns tankar och höll inne med, hvad han tänkt säga.
Lätt o m hjärtat kände han sig i alla fall, då hustrun en morgon fram på nyåret sade, att nu hade hon arbetet färdigt, och att hon redan samma dag ville gå in till staden med det.
» Jag går öfver sjön, » tillade hon, » och är hemma före kvällningen. » » Kunde du inte vänta tills i m o r g o n?
» menade Per.
» Det ser ut att bli yrväder i dag, och du vet, att man måste hålla rätt kurs för att inte komma ut öfver strömdraget. » Då hustrun vidhöll sin mening, föreslog Per, att han skulle gå själf.
Men det ville Johanna inte höra talas o m.
» D e t här vill jag sköta o m själf, kan du förstå, » sade hon.
» Svante ska få gå med.
Det har jag lofvat honom. » V i d middagstiden gåfvo de sig af.
Det snöade obetydligt nu, men en bvass vind piskade snökornen i ansiktet som ispiggar.
Isen låg bar på långa sträckor med fantastiska snökammar här och där.
Solens plats på himlen antyddes af en smutsgul skiftning bland molnen i söder.
IDUN 1904 — 11 — Svante hade skjortpacken på en kälke, som han sköt framför sig.
Stående på ena meden, gaf han fart med högra foten, så att kälken slängde i väg långa tag öfver den hala svart- blå isen och hoppade i hastiga språng öfver snöryggarne.
Modern k o m efter, lättare till sinnes än hon känt sig på år och dag.
Men detta var blott för henne själf till att veta.
Den, som såg henne försiktigt trefva sig fram öfver glanskisen, hälft hopkrupen i en stor ullschal och med denna knäande gång, som gärna blir en följd af ständigt trampande af och an i hvardaglig möda, skulle ingalunda kunnat gissa sig till arten af hennes sinnes- stämning.
Johanna fick vänta öfver en timme i affären, innan hon fick lämna skjortorna ifrån sig.
När hon stod på gatan igen, måste hon ge- nast ta upp näsduken ur klädningsfickan för att gång på gång räkna igenom de bekomna slantarna, 4 kronor och 50 öre.
.
.
Det var länge sedan hon själf direkt tjänat in några pengar, och detta gjorde dem mångdubbelt värdefulla.
För tjugonde gången minst räknade hon ut, hvartill de skulle användas.
2, 5 0 till skorna, 50 öre till / a kilo kaffe, socker för 33 öre; 17 öre skulle hon köpa karameller för åt barnen.
Sen var det 1 kr.
öfver.
Det skulle Per ha.
för fotogenen, som hon gjort ände på extra.
Inte visste hon precis, hur mycket det kunde vara, m e n något så när borde det väl gå ihop.
så viss och säker på sin sak, ehuru han teg ännu.
Hans ögon sökte genom dimman fram- för, om de ej skulle skymta konturerna af * Björkudden eller åtminstone ljuset ur daglig- stugan.
Plötsligt gaf han till ett gällt skrik.
» Herre Jesus, mor I » Han ville taga spjärn med foten, men käl- ken gled just utför en frusen snökam och i nästa ögonblick lågo de i den öppna ström- fåran.
Svante var blott 11 år, och hans hela m o d svek honom med ens.
Johanna kände sonens ångestfulla grepp i sina kläder och hörde hans förtviflade röst: » Hjälp mig, mor, hjälp mig! » Själf bibehöll hon fattningen och tänkte klart och lugnt, mätande farans vidd och utsikten till räddning med förtviflans besinning.
Hon och Svante hade kämpat en kamp till- sammans förr en gång, en kamp på lif och död, fast det var hela elfva år sedan.
Men tidsbegreppet föll rent undan för henne nu.
Det blef henne, som hade det varit just nu 1 Paketet fanns kvar.
Hon tryckte det häftigt ' mot de blåfrusna läpparne, så slungade horn paketet långt ut på isen.
» Per skall finna det, när han går ut att leta efter oss, » tänkte hon matt.
Så förlora- de hon sansen.
Famn i famn sjönko de i det kalla, rinnande d j u p e t.
.
.
MARTA V Ä R A SVENSKA näktergalar äro ömsom flyttfåglar, ömsom stationära.
Till de förra hör fröken Märta Petrini, som nu gästar hufvudstaden, efter att i öfver tre år varit borta från Sverige och de svenska sånggudin- nornas hem.
Man skulle kunna förmoda, att vi ha öfver- flöd på verkligt talangfulla sångartister vidl vår opera, eftersom en så ypperlig koloratur- sångerska som fröken Petrini lämnas utan.
af seende.
Och hvar skulle hon egentligen, vara öfverflödig, o m ej just här i; öfverflödets hufvudsäte, där man på snart sagdt alla områden ratar och skjuter ifrån sig m e d en likgiltig- het, som nästan är sublim.
Fröken Petrini har numera ska- pat sig en ställning i Tyskland, hvarest hon förvärfvat sig stora sympatier.
Efter att ha instuderat ett afsevärdt antal roller på tyska språket fick hon debut på Leipzigs opera.
Det var som Rosina i » Bar- beraren » hon framträdde infÖJ tysk.
arne.
Det gick bra och ledde till omedelbart engagemang.
Hon kunde med skäl skatta sig lycklig att ge- nombrottet skedde i Leipzig, som är en af det rika tyska musiklif- vets hufvudhärdar.
Det var nästan mörkt, när d e gåfvo sig af på hemvägen.
En v å t dimma hängde i luften och gjorde det bleka snöljuset ännu ovissare.
Så länge de hade banad väg att följa, var det ingen nöd.
V ä r r e blef det ute på sjön.
» Sätt dig på kälken, mor, » före- slog Svante, » så går det fortare.
Du ser så trött ut. » Roller, stora roller, kommo henne till del i mängd, och såväl kritik som publik voro henne bevågna.
För närvarande har fröken Petrini engagemang ^id Diisseldorfs opera.
» Ä r du säker på att hitta rätt d å?
» Det låg ingen ängslan i mo- derns röst.
H o n kände bara en in- nerlig tacksamhet att slippa gå på den hala isen.
» Om j a g hittar?
Det var en sak det, » kom svaret käckt och tvär- säkert.
Johanna tyckte sig nästan känna igen Per, sådan han var i unga dagar, och medvetet rätade hon på sig för att inte se så gammal och utpinad ut för den, som stod bak- om och sparkade i väg kälken med jämna, säkra tag.
Dimman hade börjat sjunka undan från zenit, så att en och annan stjärna tittade fram, men rundt horisonten lågo töcknen täta.
Tystnaden på sjön bredde sig hemlighetsfull, endast afbruten af medarnas svaga rassel och klackjärnets jämna dunkande i isen, som åter- gaf ljudet med ett ihåligt, rullande läte.
Johanna föll i en drömlik dvala.
Per stod bakom henne, ung och lefnadslustig, modig och stark.
Då och då kände hon en svag tryckning af hans breda bröst mot rygg och skuldror, och hans andedräkt flåsade varm omkring hennes hufvud.
Där framför låg hemmet, och där väntade deras förstfödda dem.
Nu låg han och sof, men när han vak- nade, skulle mor lyfta upp honom, och då skulle de bruna kängorna profvas för första gången, och den lille skulle se mot henne och stampa och sprätta med fötterna och sträcka händerna efter de vackra skorna för att bita i dem.
.
.
Men bakpå kälken stod Svante, ej längre PETRINI.
Hennes visit härstädes blir helt kort, men de härvarande talrika vännerna af hennes distinguerade konst få dock tillfälle att höra henne på den konsert, som äger rum den 7 januari i Musikaliska akademien.
Vore ej ett gästspel på k. teatern också på sin plats?
MARTA PETRINI.
DAHLLOF FOTO.
— nu för första gången som hon stred med döden o m sitt och sin förstföddes lif.
Hon höll Svante hårdt intill sig med vänstra armen och sökte med den högra efter stöd, men hvarhelst hon tryckte ner armbågen, gaf den tunna isskorpan efter.
Undan för undan flyttade hon sig efter — ständigt med samma resultat.
Svante hängde redan som död öfver hennes arm, icke ett ljud gaf han från sig.
Då hon förstod att det hela var förgäfves, gaf hon till ett gällt ångestrop.
När hon icke längre hade barnet att kämpa för, var hennes kraft alldeles borta.
Hon skrek igen.
— » Hj-älp — Hjä-lp! » Hvarför hon skrek vore icke godt att säga, ty hon visste redan, att all hjälp var ute.
Döden hade redan bitit sig fast vid henne.
Svante tyngde som bly, och hon kände, huru hon sjönk och sjönk med den förstfödde hårdt sluten intill sig.
Men än en gång klarnade hon upp till full besinning.
.
.
Lille Sten skulle väl ändå ha sina bruna kängor.
.
.
Med en famlande rörelse trefvade hon i barmen.
.
.
Gud vare lof!
Ur det mondäna Stockholmslifvet kommer den framstående artisten hr Victor Andrén att under året i Idun meddela en serie intressanta teckningar från våra salonger, restau- ranter, gator och torg.
Han är ovillkorligen bland våra tecknare den, som har det skarpaste ögat för det modärna stockholmslifvet med dess pikanta lynnesskiftningar, hvadan Iduns läsare helt dessa alster säkert säkra tecknarpenna med nöje skola mottaga af en artist, hvars eleganta och sedan åratal befäst hans popularitet hos den svenska publiken.
IDUN 1904 EN — 12 — TRERUMSLÄGENHET.
S A HAR ungefär lämpade sig konversationen emellan den, som ämnade reda sig ett bo, och möbelarkitekten.
» Jag vill ha tre rum och kök, jungfrukammare och badrum, om det finnes.
I korridoren.
.
.
» » En korkmatta på golfvet i parkettmönster, blå- gröna väggar, en toalettspegel för helfigur, på ömse sidor skåp för hattar, toalettlådor och para- plyställ.
Alltsammans så praktiskt som möjligt. » » Det där kunde jag också.
Men nu kommer det viktigare.
T. ex. förmaket eller salongen. » » Förmak i en trerumslägenhet är ett miss- tag.
En nyare tid ersätter detta med ett hvar- dagsrum, där familjen trifs och kan arbeta.
Sals- lampan har delvis mistat sin uppgift.
I stället för att med det begränsade utrymme, tre rum erbjuda, hålla ett paradrum, som står för gästernas mera än familjens räkning, tänka vi oss en trefligt inredd, bekvämt och vackert arrangerad ' dagligstuga '.
Väggens färg t. ex. i en varmt mörkröd ton, som bildar en lugn ram för rummets innehåll.
Mattan enfärgad eller ton i ton.
Gardinerna af bov, enfärgade i samma ton som väggen; på af- tonen dragas dessa för fönstren i st. f. rullgar- diner, så att en känsla af värme meddelar sig till rumsinvånarne.
Möblerna i någon slags modern ' svensk stil ' tillverkade af ek i en gråbrun betsning.
Skrif- bordet svängdt, som Henry Van der Veide lärt oss, efter armens längd så, att kroppen blifver centrum för räckviddens periferi.
En bekväm skrifstol, bakåtvickbar som de amerikanska, en besöksfåtölj därbredvid, en af det bekväma slaget med breda armbrickor och låg sits.
På hufvudväggen en soffa, inramad af t. ex. på den ena sidan en bokhylla och på den mot- satta af en liten smakfull kombination af förva- ringsrum för husfruns saker, fars cigarrlådor och småherrskapets skatter.
Framför densamma ett bord .med lösa utdragsskifvor för praktiskt bruk och svärmors tvåmeters patiencer.
Två länstolar stå, utom stolar, omkring denna grupp och auto- risera fars och mors platser i familjen.
Alltsammans detta i en konstruktiv form med sparsam dekorering och, där den förekommer, fyndig.
Här konkurrera ej motivens mångfald å möblerna med de verkliga prydnader, som finnas på väggarna och i fristående pjäser.
Möbeltyget t. ex. med asplöfsmotiv i orange och grönt på röd botten.
I rummet finnes en mängd af kuddar i olika dimensioner, som ungarne ibland bygga ett litet Sulitelma af framför brasan. » » An belysningen då? » » En rund stor sidenskärm i orange öfver bor- det, hissbar. » » Nu komma vi till matsalen.
En matsal är af ek, alla matsalar äro af ek, men det fanns ju i rummet bredvid? » » Då försöka vi med naturpolerad björk för en gång, med handhamrade kopparbeslag.
På väg- garna en mörkblå enfärgad ton och uppe i taket en rätt bred fris, en treflig en, med grankottar och ris eller festoner eller banderoler.
I stället för buffet försöka vi denna gång med ett skåp I några fyllningar tittar masuren fram, inläggningar pryda de öfre kasetterna, och öpp- nar man dörrarna, återfinnas genast silfverlådor och tallrikshyllor.
Ett sideboard bredvid köksdörren har sin praktiska uppgift.
Ett par karmstolar vid bordet skaffa fram intressanta silhouetter mot da- gern.
En bred ring på kedjor med runda opal- klockor gifver belysningen öfver taffeln en festlig glad prägel.
Lika litet som jag i detta moderna hem går ifrån det ena rummet med en utpräglad stil t. ex. gotiken in i ett annat med en helt annan upp- fattning, t. ex. i roccoco, lika litet kan jag oaf- sedt det olika materialet blanda ihop dem.
Hvarje olika rumsmöbel har så att säga sina ' ledmotiv med variationer '.
Så skulle man måhända i matsalen öfverallt på konstsmidet återfinna en viss kontur eller stans- ning och i träverkets dekorering t. ex. ekorren, lindlöfvet eller sädesaxet.
Med ett ord, en rent ornamentalt sammanhållande verkan utan preten- tion på stor naturalistisk variation.
Taflor, blommor, byster, fotografier, handarbe- ten etc. i oändlighet ha att fylla den senare missionen. » » Nå, det kanske jag är af en annan mening om.
.
.
» » Då ha vi någonting att resonnera om sedan.
Nu ta vi sängkammaren. » » Hvitlackeradt ... » » Det är så kallt! » » Men verkar ytterligt renligt och manar till Verksammaste och mest styrkande näringsmedel för vuxna och barn.
Med glänsande resultat för- ordadt af läkare-auktorlteter.
Stärker nerverna och förhöjer kroppsbyggnadens alla delar.
skötsel.
Inte den krithvita färgen, jag menar den älfenbensliknande.
Järnsäng eller träsäng efter behag; de förra luftigare, de senare prydligare.
Framför fönstren bländhvita, prickiga, rakt hängande lenongardiner med en pikerad kappa.
Väggen helst ljusgrön randig utan fris.
På lavoarens och nattduksskåpens baksida an- bringas ej hel rygg, utan, efter amerikanskt mönster, ribbor, som tillåta ventilation.
Chaiselongue med fällbar hufvudgärd, hand- dukshängare samt det mycket viktiga skåpet.
Det måste vara genompraktiskt.
Vi antaga det är tredeladt.
I midten en spegel, till höger och vänster hvar sin afdelning med lådor, nischer och skåp för herms och fruns linnesaker.
På den stora dörrens innersida finnas byxsträckare an- bringade; i stället för de sedvanliga krokarna under hatthyllan användes en bygel, som kan svängas ut ur skåpet och gör det upphängda öfver- skådligare.
Hygien och ändamålsenlighet lyder sängkammarens lösen! » » Och hvad skulle en sådan inredning komma på, ungefär? » » Billigare än de gamla krumelurerna och spets- kvadrarne och berlinerpilastrarne och svarfvade knapparne.
Dubbel trefnad för mindre pris. » » Det är så svårt att komma ifrån fars och far- fars blommiga tapeter och accantusbladet och den svarta polerade förmaksmöbeln.
Men, kanske ändå ... » D.
BLOMBERG.
I N T E R I Ö R.
SKISS AF HELLEN LINDGREN.
D ET V A R alldeles tyst i salongen, där de bägge damerna sutto ifrigt upptagna med sina handarbeten.
Det var de två systrarna, fru Arenkrantz och fröken Lisa von Reimer, hvilkas vänskap bland deras bekanta öfver- gått till ett ordspråk, som nu voro så flitigt och, m o t vanan, så tyst sysselsatta.
Salongen, där de befunno sig, kunde tjänat som ett be- vis på fru Arenkrantz ' fina smak, men det var för öfrigt också något af hennes egen natur i den, någonting i dess anordning, som om en glad och vänlig fehand hade styrt och ställt med det hela.
Ingen påträngande ele- gans fanns där, som pretenderade att tilldraga sig uppmärksamhet, blott i vissa hem visar sig på detta sätt husmoderns anda i harmo- nin i hvarje detalj, och man känner ett sådant hemmets lugn, att det ger äfven den tillfällige besökaren nästan en vaggande fridskänsla af hamn.
Lika litet som här fanns denna för- näma, något öfverlastade elegans, som verkar högmodig och frånstötande, lika litet fanns här denna stela korrekthet som kyler med sin opersonlighet — hemmet var som fru Aren- krantz själf moderligt och blidt vänligt.
Familjen Arenkrantz åtnjöt ett obestridt socialt anseende.
Häradshöfdingen, den mycket omtalade riksdagsmannen, hörde till de offent- lighetens män, om hvilka man sade: det är j u obestridligt, att regeringen behöfver honom, hur länge skall det dröja, innan han blir minister, han är j u ett snille, med sin under- bara förening af både ljungande kraft och besinning tillika, en oräddhet, som är absolut manlig, aldrig en bugning för makten, när den missbrukas, aldrig någon småsinnad de- magogisk afundsjuka, aldrig en tvekan att ge den sitt erkännande och loford, när den brukas rätt.
Och omkvädet på visan blef nästan all- tid att man sade: regeringen är rädd att släppa in denne omutlige sanningsapostel i sina hem- liga arkiv, sina hemliga rådslag.
Han ägde en statsmannakaraktärs ovärderligaste öfver- klassmärke, debattörens djärfhet att icke sätta sitt ljus under en skäppa i förening med den kloke mannens moderation att kunna hålla inne midt i hugget, en förening, som för- skaffat honom tillnamnet olympiern.
I trots af hans älskvärdhet och tillgänglighet ägde han dock något visst outforskligt, och ingen SANATOGEN kunde egentligen berömma sig af att äga hans förtroende.
Det fanns därför också några få, som tyckte sig känna att det fanns en defekt hos denne ofelbare, och dessa fås omdöme skulle kunna uttryckas ungefär så här: märker ni inte, att han är opersonlig, hans vänlighet är aldrig hjärtlighet, hans fiendskap aldrig barnslig, oöfverlagd antipati, allt hos honom kommer från hjärnan, han skrattar aldrig muntert, märker ni inte det isande främlingskap man känner inför h o n o m?
» Han är en olycklig, » sade en gång i ett herrsällskap novellförfattaren baron Gerling på sitt vanliga ogenerade fribytarmanér, för hvilket ingen auktoritet var helig.
» Hvarpå det beror, » tillade han, » det vet jag icke, men j a g misstänker, att det är en omätlig ärelyst- nad, som glöder innerst hos honom, en äre- lystnad, som aldrig tyckt sig belönad efter förtjänst och därför under sin lugna yta göm- mer på en djup bitterhetskänsla.
Jag tror, » sade Gerling med denna blixt i ögat, som plötsligt slog fram, när hans fantasi började arbeta, » att han djupast, denne människovän och arbetarvän, är en människohatare, som icke skulle ha något emot att utrota män- niskosläktet från jorden som en ras af ut- skottsvarelser.
J a slå ihjäl oss allesamman, mina herrar, i enlighet med den romerska kejsarens sköna o r d: o att människosläktet blott hade en enda hals, så att jag finge hugga hufvudet af det.
Naturligtvis aktar han sig för att säga det.
Han är en martyr för sin egenkärlek, för öfrigt en mycket berättigad egenkärlek, eftersom han är en storartad in- tellektuell kraft. » Gerling möttes af en storm af protester till och med indignerade utrop.
» Du tror således, » sade en af sällskapet, » att han är illvillig och bär på en lumpen, personlig hämndeinstinkt, men hör på, min kära Georg, det är nästan ovärdigt att komma fram med något dylikt.
Hvar, när eller hur har han visat ett spår af lumpenhet?
Tvärt- om, han är ett mönster af opartiskhet, ädel- mod och rättvisa.
Men du, du är en diktare som ser spöken midt på ljusa dagen, fula spöken till och med. » Gerling flammade upp och blef passioneradt ifrig.
» Det gör jag ej, » sade han stolt, » och en diktare är jag, om det är ett fel, och det är, för att ni icke kunna uppfatta en sådan, som ni misstyder mig.
Saken är den, att en diktare kan beundra en karaktär, utan att därför behöfva älska honom, och se alla hans fel, utan att därför behöfva upphöra att beundra honom, se alla hans förtjänster, utan att därför stäm- mas mildare på det hela taget.
Jag vet, att Arenkrantz är en ädel personlighet, som icke vill göra en mask för när.
Hans hemlif är idealiskt och hans hjälpsamhet storartad.
H v a d jag säger betyder blott, att hans öfverlägsen- het är hans olycka, att hans kyla är hans öde, och hans pansar af osårbarhet beror på, att han aldrig kan känna annat än artighe- tens medkänsla mot oss stackars medmänni- skor, som ha personliga känslor och därför ha det barnsliga behofvet att skrika, när vi få stryk af lifvet, o c h bete oss som vansinniga, när vi älska.
Ni säger, att regeringen är dum och orättvis, som icke ger honom en chefs- post.
Och det kan ni ha rätt i, men, o m jag vore i regeringen, skulle jag göra precis likadant, ty jag vill inte ha till kollega en slags mänsklig nedlåtande gudfader. » Detta sista infall löste stämningens något ovädersmättade atmosfär i ett svalkande skratt.
Naturligtvis relaterades detta intressanta me- ningsutbyte, som förts inom en trängre krets af intima bekanta och vänner på en herrbjud- Prospekt sändas gratis och franco genom Gene- ralagenturen Josephson Si Reteike, Göteborg Erhålles å alla apotek och kemikalieaffärer.
Tillverkare: BAUER &amp; C:o., Berlin S.
- ning, där man trodde sig säker för alla rappor- törer och lyssnare, naturligtvis relaterades det och k o m ut i världen, på samma sätt som det alltid sker, af gästerna, när-de kommit hem, till deras respektive fruar, och som det alltid finns någon god vän, villig att öfverföra obehagligheter till dem saken gäller, så fick fru Ärenkrantz också i sinom tid under många ursäkter och omsvep del af denna mannens själsanalys, och just nyss hade fru Ärenkrantz i sin ordning meddelat sin syster denna karak- täristik af sin man, och det var efter detta meddelande, som nålarna nu flögo så tyst och stilla i salongen, där de båda systrarna sutto, ty fröken Lisa grubblade på hvad hon skulle svara.
» Men käraste Anna, » sade hon slutligen, » äfven du har j u själf ibland sagt.
.
.
ja, jag menar a n t y d t.
.
.
ja, nog har du j u också märkt.
.
.
det där opersonliga.
.
.
» Fru Anna såg upp med en blick, mycket olik den vanliga i hennes milda ögon och med en nästan hård röst, som systern knappt kunde minnas att ha hört förr, sade hon: » Det är sanningen, det som baron Gerling sagt.
Det är ohyggligt, att Gud skall tillåta, att det finns sådana där tankeläsare, sådana där blottare af en människas djupaste lifs- hemligheter.
.
.
och kanske största lifssorger.
.
Erhard har aldrig varit min, lika litet som någon annans, hvarken i kärlek eller vänskap, hvarken af man eller kvinna har han ägts.
Han är ensam, och han skall förbli ensam, och Gud vet, om han icke måste vara det.
Herre Gud, hvilket öde.
En diamant af den här- ligaste glans som blixtrar och skiftar och som aldrig kan ingå en förening, som bara duger att rista och rita med, ett lyxsmycke för hela världen, men ingenting för någon viss och ingenting för sig själf, hvars namn kanhända skall bli odödligt, men ingenting annat än ett namn, ett rykte, en glans utan värme.
.
.
för- står du, hur gryrnt det är att berätta detta.
.
.
denna oerhörda lifstragedi, så att hvar man skall förstå hela gåtan i all sin dysterhet, all sin olöslighet.
Och de tro bara därför, att man af en otäck, gemen ödets slump har fått denna skarpblick, som jag skulle vilja för- banna och som kallas, gubevars, snillets guda- gåfva — snillets djäfvulsgåfva skulle jag vilja kalla den.
.
.
» Fru Anna reste sig, och gick omkring i kamp med sig själf.
Slutligen sade hon: » Och jag, jag, som har sett det med kärlekens snille sedan åratal, har aldrig sagt någonting och det vet jag d o c k: jag skulle bra väl ha behöft att tala med någon mänsklig varelse, men ej ens för dig har jag lättat mitt hjärta .. » » Äh, hvad det har smärtat mig att du aldrig i det fallet brutit din tystnad, » sade systern med låg röst.
» Ja, det var kanske orätt, » sade fru Anna.
Och medan hon gick fram till fröken Lisa och smekte henne sakta öfver det ännu rika håret och den starka rena pannan, sade hon tröstande: » Men eljes vet du allt, allt.
.
.
» Fröken Lisa såg på henne skarpt.
» A l l t?
» frågade hon.
Fru Anna ryckte till.
» Ja det vill säga.
.
.
» började hon med en viss förlägenhet.
Hon afbröt sig.
» Nej, » sade fröken Lisa, » icke allt.
Förrän, detta kom, har jag sedan några veckor märkt en hemlig sorg hos dig, som gör mig förtviflad.
Jag försäkrar dig, mamma däruppe, hon i sin sjuksäng, som vi bara komma till med våra gladaste leenden, hon har också märkt det.
Jag tror hon kommer att dö, om du ingenting säger.
Det är ett grubbel, som sysselsätter dig jämt, en tanke som förföljer dig. » » Ja, » sade fru Ärenkrantz med en skymt 13 - af otålighet, » jag märker nog att jag är öfver- vakad.
.
.
» » Ja, det kan nu inte kärleken hjälpa, att deu är detektiv. » » Förlåt mig, förlåt mig Lisa » » Ja, på ett villkor.
Hvad är gåtan ?v Men just som fru A n n a öppnade munnen för att svara, ringde det på tamburdörren.
Det var en förtjusande vacker flicka, husets dotter Ingrid, som visade sig därute, en ung dam, ytterst modernt klädd och med böcker på armen.
Hon pälsade hastigt af sig, dock icke så hastigt, att icke fru Anna hann att hastigt hviska till sin syster: » Nåja, du skall få veta.
Där är gåtan. » Emellertid hade den unga damen kommit in och ordnade sitt hår framför spegeln, sedan hon nickat åt modern och mostern.
» Goddag, mina värderade damer, hur mås d e t?
» sade hon med själfsväldig gaminton, hvilken dock icke verkade obehaglig, emedan allting klär en skönhet, helst när denna skönhet ser ut som en nyutsprucken ros och för sig som en liten drottning.
» Jag är verkligen rätt hungrig, jag hann inte slunga i mig någon mat i morse.
Men jag bryr mig inte om det, o m det är den välsignad e fal ukorfven. » » Som du förklarade för det bästa du visste för ungefär en vecka sedan, » sade modern, som inte kunde hindra sig från att le, när hon såg all denna strålande kraft och lustigt medvetna säkerhet.
» Ja det var då det, » skyndade sig fröken Ingrid att replikera.
» Har du inte hört, mamma, att när Alfred Musset var liten och han fått ett par nya kängor och modern kammade honom, så skrek han åt hetme: skynda dig, mamma, mina nya kängor hinna bli gamla, hvilket beryder detsamma i det här fallet, som att falukorfven hunnit bli gammal. » » Nå hur gick skrifningen? » frågade fru Anna, ett litet uttryck af sorgsenhet drog som en lätt sky öfver hennes ansikte.
» Äsch, det gamla vanliga, högsta betyget förstås, deras problem äro komiskt barnsliga, fullkomliga fånerier.
Jag blir sjuk af sådana skräpproblem.
Det är banalt, och för att åstadkomma litet omväxling i denna odrägliga värld företog jag mig att fuska.
Det har verkligen piggat upp mig litet. » » Fuska? » utbrast modern förfärad.
» Ja, just precis fuska, du den dygdigaste af mödrar, » svarade den unga skönheten skrattan- de.
» Det är någonting löjligt, men på samma gång ynkligt att se den där arma Lina Hessen sitta med ångest i sina förvridna drag o c h ögonen alldeles klotrunda och pina sin får- skalle och klottra ned papper och veta, att hon inte skall kunna klottra fram de tre problem, som fordras för att bli godkänd i skrifningen.
Och fattig är det kräket också 1 Hon måste ha det där betyget för att komma in på kontoret eller verket, och i dag fick jag på vägen till kursen en idé.
Jag köpte ett sådant där tjockt plumppapper, som man kan skära eller rättare sagdt spjälka midt i tu och stoppa in vänskapsbiljetter i och under timmarna skicka till sina bästa vänner, när man hör till de svärmiska.
Och jag skref lösningen på fyra de lättaste problemen och skref dem tillräckligt dumt och klumpigt för att möjligen kunna vara af henne, och när Linas ögon blifvit tillräckligt klotrunda och hennes ansikte en fullkomlig profkarta på den hopplösaste förtviflans skiftande sinnesrörelser och vår vakt, lärarinnan i högre moral, vändt ryggen till, stack jag till henne plumppapperet och kysste på fingrarna.
Hon höll på att gråta, den tossan, och när vi kommo ut, föll hon mig o m halsen och grät stora tårar.
Lina IDUN 1904 är inte skön eljes, men när hon gråter — åh fy. » Modern hade blifvit alldes blek.
» Men vet du inte, att det där är orätt? » stammade hon alldeles handfallen.
» Orätt, ja det beror på hur man tar det, » genmälde fröken Ingrid med det fullkomligaste själslugn.
» Det orätta är att ha en så för- skräckligt dum bestämmelse som att fordra godkännande i högre matematiska operationer för yrken, som kräfva skicklighet i hela tal och bråk.
Då blir det rätta att kringgå lagen, om man kan, ty lagen är en tvångshandling och ett tyranni, och lagen skall då kringgås, mot tyranni får man vara anarkist, nej, ned med tyranni, död åt f ö r t r y c k e t.
.
.
» Moderns ansikte hade ljusnat vid dessa sista ord.
Vid det hon stod där, medan rodnaden långsamt steg på hennes kinder, och dock själfbehärskad, var hon en verkligt ståtlig syn.
» Nåja, » sade modern, » vi skola icke tvista om detta nu.
Till en viss grad kan du j u ha rätt, men ändamålet helgar aldrig medlen. » (Forts.) BOLAGET JOHN BERGVALL eller HUR MAN GÖR EN NYÅRSREVY.
Käre broder redaktör!
D U BER att jag skulle tala om, hur man gör en nj^årspjäs.
Tja — hvad vet jag?
Jag har bara varit med om4 / - dels revyer, så du borde i stället ha frågat herr Emil Norlander.
Han lär ha författat icke mindre än 22 slika tillfällighets- alster.
Emellertid har jag dock en rätt lång er- farenhet i ämnet, eftersom jag just i år kan fira mitt tjugofemårsjubileum som rev3 ' författare.
Herre gud, man var bara aderton år den gången!
Kanske borde man i stället fråga: hvarför gör man nyårsrevyer?
Det finns ju en del grättna och förnäma kritici och kåsörer som gjort till sin specialitet att ständigt klaga på genren, finna den dum, tråkig och onödig.
Men publiken håller på revyerna.
Revyen är » Rosmen i Pölsen » på det gångna årets mera värdefulla dramatiska menu.
Revyen är som det lätta kåseriet eller krönikan i en tidning och försvarar sin plats.
Också känner jag intet land, där icke revyerna äro gouterade och flitigt idkade.
Ja.
i Danmark har genren växt ut till nästan ett lifsbehof för det glada Köpen- hamn.
Genren har också där framkallat en all- deles särskildt art af artister — revyartisterna — som äro mästare på sitt område.
En sådan uuderbart skicklig, kvick och outtröttlig revy-artist och ku- plettsångare som Fredrik Jensen söker sin make i hela Europa.
Och så publiken!
Det måste också finnas en publik, » som är med på noterna », och därtill fordras vissa förutsättningar.
Om revyernas alla blixt- snabbt och lätt framkastade antydningar skola göra sin verkan, måste publiken känna till det hvarpå antydningarna syfta.
Den allra minsta lilla anspelning skall ha sin rcsonnans i publikens kunskap om allt som .händt och allt som man talat om under året.
Är publiken sådan, då kan författaren med ett ord, ett rim, en enda liten vitz framkalla en verkan, som — där publiken ej är fullt med — endast kan uppnås genom starka färger och understrykningar, som lätt fördärfva effekten.
Det beror på tycke och smak, hvilken metod författaren väljer — men det är klart att metoden icke kan vara densamma på Kristallsalongen eller Alhambra — som på Södra- eller Vasateatrarna.
Hufvudsaken är i detta fall att författaren känner den publik, för hvilken han skrifver — och det är just det som är så kinkigt.
Ty publiken är ju ett månghöfdadt odjur med olika känselnerver i de delar, som sitta på parkett, och i de, som sitta på » hyllan ».
Revyförfattaren är sällan en ensam man — fast här i Stockholm är ju den ensamme Norlander också » den starkaste ».
Oftast författas revyerna i » bolag ».
Melbye och Henriques i Köpenhamn ha tillsammans skrifvit mer än ett tjog revyer.
Äfven i Paris och London » göras » revyerna mest i bolag.
Det har sina fördelar och sina nackdelar, 3 3
IDUN 14 - 1904 - ^ ^ ^ ^ ^ | Förnämsta tvättmedel I E ä r o och förblifva dock v i d finare tvätt 1 j JM HYLINS Ekonomi-Tvål E och vid gröfre tvätt (byk) Hl 1 É 4 HYLINS I Prima Tvätt-Tvål I m fp * m PH fm •i * - L JHr ett sådant samarbete af flere.
Men då som hos oss revyförfattarne oftast äro journalister som för ändamålet blott ha en och annan ledig stund att ägna åt revyen, är det nästan nödvändigt att de äro flere.
Ty — och nu kommer jag ändtligen till själfva saken — det går verkligen hvarken så lätt eller så fort att göra en revy, som man i all- mänhet föreställer sig.
Man träffar en afton på Rydberg teaterdirektö- ren, som är vid godt humör efter en lyckad pre- mier i säsongens början.
Någon gång i septem- ber.
» Nå gossar, » säger han och smuttar på sitt glas, » hva ' ska ' vi ha för en revy i år? » » Ja, hvad säger du själf?
Har du någon idé? » » Det ska ni själfva ha, » säger direktören.
» Men två akter ska ' den ha och rolig ska den va ' !&gt; » Nå, topp!
Vi ska försöka! » » Men jag vill ha den den l:a december!
Klappad och klar! » » Naturligtvis undantagande kupletterna förstås. » » Nå, de få komma » pö ang pö »! » Så börjar arbetet.
Bolaget John Bergvall bildades, styrelsen kon- stituerade sig och valde ett par små krypin på Fenix för sammanträdena, som höllos lördagsaft- narne.
Där föddes » Kejsaren af Sahara ».
Vid ett godt glas efter en god middag och vid godt humör framkastas den första planen, disku- teras och kalfatras — pröfvas och vändes och ven- tileras i oändlighet.
En gång fastslagen, nedskrif- ves den i sina i hufvuddrag och stämman ajour- neras.
Tiden intill nästa sammanträde användes att samla detaljer — d. v. s. vi slå i vår urkälla, en årgång af » Puck », och snart ha vi en lista på intressanta saker, som händt under åren.
Andra sammanträdet ägnas åt » figurerna » och valet af deras framställare.
Det senare är kinkigt — ty man har att röra sig inom ett begränsadt område.
En kan spela, men inte sjunga, en kan sjunga, men inte spela.
En är för » hög » att vilja vara med i revyen, en för stor och en för liten.
Men till slut får man saken klar.
Vid tredje sammanträdet skrifves pjäsen.
Vi alternera — skrifva ett stycke hvar, när den ena tröttnar, kvickna de två andra till.
Och på mor- gonkvisten är stycket — utom kupletterna — färdigt.
För att gifva » enhet » åt det hela tar en af oss alla manuskripten med sig hem och skrifver ut hela stycket.
Så filas det och poleras det.
Men nu kommer det svåraste af allt.
Valet af melodier.
Det gäller ett tjugutal melodier, och på dem hänger det hela.
Till det viktiga sammanträde, där dessa skola bestämmas, i nbjudas kapellmästaren och själfva di- rektören.
Vi spela och sjunga hela natten, tills det går rundt i hufvudet.
Men melodierna äro valda och vi fördela kuplettförfattandet pro rata parte.
Bara nu melodierna äro bra!
Det gäller att få pigga och sångbara saker — nytt och gammalt om hvartaunat.
Framförallt får man ej vara rädd för de gamla slagdängorna.
De göra ibland susen.
Tänk på den belöning Emil Norlander vanu för sitt dödsföraktande mod att ta upp den urgamla melodien till » Kofvan kommer ».
Rollskrifning, rollfördelning, repetitioner — ett nytt ofantligt svårt och bråkigt arbete.
Repetitio- nerna börja först den 17 december — på fjorton dar skall allt göras färdigt och af dessa fjorton dagar gå tre helgdagar bort.
Egentligen skulle författarne inte ha något med allt detta att göra — men sådant kan dock ej undvikas.
Deras biträde och upplysningar behöf- vas allt som oftast.
Arbetet bedrifves med våld- sam fart.
Och ändå — hur i all världens namn skall detta kunna bli färdigt till nyårsdagen?
Men - det går!
» Kejsaren af Sahara&gt; presenteras för publiken — d. v. s. icke Lan själf, ty han finns inte.
Han är en mystifikation.
I stället får publiken se hans - ^3.7; I 1 L 1 fp ML * • K 3 i | ggr H SllllBi ^STR * ~P&lt; HUR MAN GÖR EN NYÅRSREVY.
FÖRFATTARNE TILL » KEJSAREN AF SAHARA » (HRR J. WIGFORSS, H. VALLENTIN OCH G. GULLBERG) I DIKTAREVERKSAMHET.
FOTO FÖR IDON AF A. BLOMBERG.
sekreterare, herr Viktor Lundberg, en internatio- nell impressario, som » talar annonser och affischer ».
Han och herr von Schick (herr Barcklind) — som symboliserar stockholmaren — kämpa om en Cléo, som är den verkliga Cléos af bild.
Striden för dem ända till Sahara, där de hålla på att få stanna i evighet, men räddas af den k. kommitté, som af riksheraldikern utrustats för studier af lejonens verkliga svansställning.
Det är ramen.
Hvad mera däruti är har ni förresten nog " redan själf tagit del af, när detta läses.
Bolaget har lagt fram sitt arbetsresultat.
Det händer ibland att revisorerna — herrar kritiker — bråka och afstyrka décharge, men att auktionä- rerna — publiken — likväl bevilja den.
Det kan också gå tvärtom.
Ljufligast är, när revisorerna » tillstyrka full och tacksam ansvarsfrihet », stäm- man enhälligt beviljar sådan och bolagsdirektö- rerna i fred få lyfta — utdelningen.
Men ack, sådana ljufliga fridsens tider äro säll- synta i alla bolag och i synnerhet, när det gäller författarebolag.
Ty där äro revisorerna så för- bistradt många, så!
* * * Ja, broder redaktör, nu vet du, hvilka bekym- mer det medför att göra nyårsrevyer.
Skicka du åtminstone en hygglig- revisor!
För Bolaget John Bergvall Berg.
NYÅRSREVYERNA.
Vasateatern hade naturligtvis fullt hus vid första - uppförandet af sitt nyårsprogram och att döma af det stundom frenetiska bifallet torde af de fulla husen blifva en lång rad.
Till förpjäs gafs en liten ganska ' kvick fransk enaktskomedi, i hvilken rollerna på ett förtjänstfullt sätt sköttes af fröken Leufstedt som den mondäna parisiskan samt hr Bror Olsson som den något blaserade räsonören och hr Eliason som den tafatte friaren.
Särskildt förtjänar den sistnämndas framställning att med beröm nämnas.
Kom så aftonens clou, den numera obligatoriska nyårsrevyn.
Dess namn är » Kejsaren af Sahara » och dess skapare den nya författarefirman John Bergvall, till hvilkens beteckning en hvar af de tre delägarne, redaktörerna John Wigforss, Gustaf Gullberg och Hugo Vallentin, fått släppa till en bit af sina namn.
Som vanligt i de flesta nyårs- revyer finnes äfven i denna föga af handling.
Det hela utgör en rad kaleidoskopiska bilder med NYÅRSREVYN Å VASATEATERN: SLUTSCENEN I » KEJSAREN AF SAHARA ».
LÄNGST TILL VÄNSTER: MORALIA KAHLSON OCH MR FLACKSON; I MIDTEN: CLEO O. VON SCHICK SAMT MALIN KVAST O. SCHE1KEN.
A. BLOMBERG FOTO.
IDUN 1904 — 15 talrika kupletter, och är det hufvudsakligen dessa senare, som uppbära stycket.
Särskildt väcka hr Bareklind (stockholmaren von Schick) och fru Hag- man (Malin Kvast) jubel med sina operaparodiska kupletter.
Dessa båda förtjäna ock att i främsta rummet nämnas bland de uppträdande.
Kejsaren af Sahara får man ej se i stycket, men så mycket oftare hans handsekreterare mr Flackson, af hvil- ken roll hr Viktor Lundberg nog kan göra åtskil ligt mera än hvad som var fallet första aftonen.
Framhållas böra äfven hr Bror Olsson (scheiken), fröken Dörum (Moralia Kahlson) oeh frkn G. Karl- son (Cleo).
Bland den mängd händelser från året, som spelade in.
må nämnas Cleo och Sten Sten- son Steen, kvinnofridstörandet och » familjeslaf- vinnorna », handkyssningshistorien från k. teatern, automobiler och elektriska spårvagnar, anarkister, och lejonsvansar m. m. m. m. Onskligt hade varit, om en del kupletter gått på mera kända eller tilltalande melodier.
Publiken var emellertid hör- barligen mycket road och bifallet synnerligen lifligt.
Södra teatern bjöd på ett — kvantitativt åtmin- stone — synnerligen solidt nyårsprogram i hela fem » öppningar ».
Som inledning gafs en fars i 3 akter, benämnd » En onaturlig far », af ett par hrr Fischer och Jarno, de där såsom andliga fäder verkligen bragt till världen något ganska onatur- ligt klumpigt och smaklöst till och med i tysk posse väg.
Fattom oss alltså kort om den drama- tiska bortbytingen, som för öfrigt väl icke är af- sedd att spela någ-on annan roll än att vederbör- ligen tråka ut publiken till att dess kraftigare reagera för de efterföljande Norlanderska snille- blixtarne.
Förnekas kan ej heller, att uträkningen visade sig förträfflig.
Ofvanpå den onaturliga fadern tedde sig den populäre revyförfattarens senaste mästerverk i genren — beprydt med den lockande etiketten » Gubben i Renberget eller Odengatan- Skansen » — som ett rent litet underbarn af kvick- het och esprit.
Den första tablån spelar i en af våra splitter nyprofkörda elektriska spårvagnar, och en aktuellare scen för litet äkta stockholmskt » skämt och glam » kunde svårligen ha inventerats.
Målron i denna akt hålles egentligen uppe af den oförbrännelige Sten Stenson Steen, alias hr Elis Olson, alias poeten Julie Ramp, beväpnad med otryckta manuskript i alla fickor och en jättelik falukorf som tilltugg och tillhygge.
Den andra tablån, som spelar på Skansen nyårsnatten, knep sig redan för den vackra dekorationen med Ren- berget, Håsjöstapeln och utsikten öfver det af tusen kvällsljus tindrande Östermalm en dund- rande applåd och höll sedan intresset och munter- heten uppe allt intill slutet med sina i sedvanlig ordning framtågande revyfigurer med kupletter öfver årets händelser, af hvilka de som slogo mest an nog voro hr Elis Olsons lustiga / dmanns-imi- tation och hr Norées valskuplett öfver » das ewig weibliche ».
Folkteaterns nyårsprogram bestod väsentligast af en af hr Harald Leipziger författad revy, be- nämnd » Gamla Heidelberg », som äger ett godt uppslag, hvilket författaren dock endast delvis tillvaratagit.
Produktens styrka ligger i fram- ställningen af ett par mycket kända hufvudstads- figurer samt i ett par kupletter i första akten.
Som förpjäs gafs en af signaturen » Nalle » gjord efterbildning af » Lilla helgonet », som hade flere lyckade poänger och slog ganska mycket an.
medvetne konstnären, hvilken aldrig misslyckas i en roll, äfven om uppgiften inte precis ligger för hans kynne.
Herr Personnes fregattkapten v r alltså rolig nog, och han imiterade ingen af sina bägge före- gångare.
Men det låg en sordin öfver hans komik, som gjorde bilden blek och på sina ställen in- tresselös.
Sin bästa relief erhöll onekligen figuren i andra akten, där den hederlige fromont axlar sin uniform och går att öfvertaga sina gåtfulla maritima plikter.
Emellertid borde teatern med litet god vilja och af omtanke för den publik, på hvars gunst den lefver, kunnat börja det nya året med ett något modernare » premiére » - program än » Fregatt- kaptenen ».
Af revyer och lustspel finnes mer än nog på sekundteatrarna, men ej en enda ny komedi eller ett nytt skådespel af värde gitta våra båda stora talscener framföra under helgen, då människor mer än eljes äro benägna för teater- besök.
Är ett sådant tillvägagångssätt klokt?
Eller inbillar man sig verkligen, att inom Stock- holm med sina 310,000 invånare plus en betydlig kontingent af resande ej under helgen finnes publik äfven för gedignare teaterprogram?
I sådant fall tillråda vi våra scenchefer att företaga en liten studieresa, ej till kontinenten för att in- köpa pjäser, som aldrig komma upp, utan bland den publik, hvars förhoppningar de så ofta komma på skam.
t \ STERMALMSTEATERN invigde nyåret med ett ^ från tyskan bearbetadt lustspel » Venus från saluhallen », som med sina galna förvecklingar gjorde succés hos publiken.l Någon kritik öfver virrvarret kan ej komma i fråga, " hvarför vi in- skränka oss till detta omnämnande.
p I R Q U E MÖDERNE, Stockholms vintercirkus, ^ som under Hofmann-Uddgrens direktion öpp- nats i Djurgårdshippodromen, är ett nöjesetablis- semang, det där har goda förutsättningar att bli populärt hos hufvudstadspubliken.
Den energiska direktrisen har icke skytt mödor för att få till stånd ett godt program, hvarur särskildt kan fram- hållas » den urkomiske jonglören » O. K. Sato, som med sin bondlugna komik är något i sitt slag unikt, hvaråt själfva surmulenheten måste le.
I D U N D Ä IDUN nu går att anmäla sin nya årgång — den sjuttonde i ordningen från tidningens uppkomst — torde all större omständlighet vara öfver- flödig.
Genom de gångna årens sträfvanden hafva vi nämligen nu kommit därhän, att IDUN öfver hela norden är känd och erkänd som dess TEATERN har under helgen som van- K UNGL.
ligt gifvit » Värmländingarne », där särskildt hr Malm och fröken Svärdström som Erik och Anna vunnit publikens sympatier.
— orges samt söket Hr Navål har ytterligare uppträdt som Ge- i » Hvita frun » och Romeo i Gounods opera skördat lika lifligt bifall som vid förra be- härstädes.
— Samma scen hade härom kvällen en in- tresseväckande debutant i den norske operasång- aren hr Carl Hagman, som utförde don Josés parti i » Carmen ».
Den unge sångaren äger en vacker tenorröst, som han använder med förstånd och känsla, hvarjämte den dramatiska framställningen är varm och naturlig.
För öfrigt gick operan jämnt som alltid och fru Jungstedt vax sig lik, d. v. s. den bästa Carmentolkarinna vi kunna be- " TjRAMATISKA TEATERN inledde det nya året med.
en repris af det gamla franska lustspelet » Fregattkaptenen », hvars upptagande uteslutande torde ha motiverats af hr Personnes önskan att få spela snushandlaren-navigatörens drastiska dubbel- roll.
Och så till vida kan ju allt vara godt och väl, eftersom teaterns intendent är den säkre, mål- 1904. obestridligen illustrerade förnämsta veckotidning och alla våra bemödanden för det nya året skola gå ut på att häfda och ytterligare be- fästa denna vår rangställning.
Som hittills komma vi att i ord och bild följa dagshändel- serna, liksom vi ock skola meddela porträtt af de märkligare män och kvinnor, som på något sätt stå i samband med dagskrönikan.
Jämte det rikhaltiga illustrationsmaterielet skola vi ägna en alldeles särskild omsorg åt textaf- delningen, hvars omfattning och värde stå vida öfver hvad andra ill. veckotidningar ha att erbjuda.
.
Sakliga inlägg och intressanta diskussioner i för hemmen viktiga frågor skola omväxla med kortfattade biografier, underhållande noveller och berättelser samt goda dikter.
För Iduns Bomanbibliotek låta vi oss alltjämt angeläget vara att förvärfva det yppersta, som öfverhuf- vud vår moderna svenska diktning har att bjuda.
Ett bevis bland andra härpå är den berät- telse af Selma Herr Lagerlöf: Arnes penningar som för närvarande pågår i romanbilagan.
Af detta den stora författarinnans senaste arbete, som motsetts som ett litterärt événement öfver hela den bildade världen, erhåller hvarje ny- tillträdande prenumerant för år 1904 gratis de redan i år utkomna arken mot insändande af adress och 10 öre i porto till Iduns Expedi- tion.
Bland öfriga svenska originalberättelser af framstående författare, som ligga färdiga på redaktionens bord att efterhand inflyta i romanbilagan, vilja vi nämna: Drottning Filippa, historisk roman af Axel Lundegård.
Lifvets röster, roman af Elisabeth Kuylenstierna.
Två slags folk, skildring ur S t o c k h o l m s - l i v e t af Anna Wahlenberg.
Dessutom är det vår afsikt — för att än ytterligare bereda omväxling och intresse åt tidningens litterära innehåll — att på nyåret anordna en större kortare litterär noveller pristäfling och för uppsatser hvars program kommer att närmare utvecklas i något af tidningens januarinummer.
I öfrigt skola vi naturligtvis bibehålla och förkofra de afdelningar för underhållning och nytta, som kanske icke minst gjort Idun så omtyckt i hemmen, såsom: Iduns hjälpreda för hemmet, Köksalmanack för hvarje dag året om, Tids för drif, Lakar råd, Frågor och Svar m. m.
En förmån, som många af våra läsarinnor helt visst skola veta att värdera, ha vi sökt bereda dem i den atelier för tillklippning af pappersmönster, som vi upprättat, och från hvilken de för billigt pris (med ytterligare ned- sättning för dem, som samtidigt äro prenume- ranter på Iduns Modetidning) kunna rekvirera hvilket som helst önskadt mönster till den moderna toaletten.
Som en extra premie erhålla slutligen alla våra prenumeranter Iduns rikt illustrerade och innehållsrika julnummer, som i bokhandeln en- samt betingar ett pris af 1 kr.
Med allt detta blir dock Iduns pris för det kommande året oförändradt eller 6 kronor för den vanliga upplagan samt 8 kronor för prakt- upplagan, som skiljer sig från den förra endast genom sitt tjockare och finare papper, hvarpå illustrationerna bättre framträda.
Härtill kom- mer för år 1904 den s. k.
Fänrik Stål-upplagan, med ett pris af 10 kronor, omfattande Iduns vanliga upplaga med Romanbibliotek och Hjälp- reda samt andra delen af J.
L. Runebergs Fän- rik Ståls Sägner med Albert Edelfelts illustrationer.
Nytillträdande prenumeranter, som önska den under år 1903 redan utkomna första delen af detta nationella praktverk (hvilket förut i bokhandeln betingat ett pris af 27 kr.
50 öre pr häftadt ex.), kunna erhålla denna mot insändande af 4 kr.
samt 40 öre som porto till Iduns expedition, Stockholm.
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika upplagor under år 1904 ställa sig sålunda: s / i år Va år / ± år IDUN, vanliga upp- 1: 75 lagan kr.
6: — 4: 50 3: - 4:- » praktupplagan » 8: — - » Fänrik Stål- 7: 50 5: — 2: 7 5 upplagan » 10: Vi år x
IDUN 1904 — 16 — gr. osaltadt smör, 200 gr. hvetemjöl, 7 och anrättningen garneras med grön- Fredag: Korfkaka med skiradt smör; brynes i en stekgryta, tungan ilägges, msk.
vatten.
salad.
blåbärs soppa.
och brynes väl på alla sidor, hvarefter Till fyllning: 2 kkp.
äppelmos.
Vegetariansk juliennesop- Lördag: Bräckt skinka med potatis- den saltas och spädes med buljongen, li- Beredning: Smöret klappas till pa (f. 6 pers.).
2 liter växtbuljong, kokt pudding; äggmjök med skorpor.
tet i sänder.
Tomatpurén och champig- Eedigerad af tunna kakor, som sättas på is att stel- på 1 blomkålshufvud, V2 lit.
jordar t- nonerna tillsättas, då tungan stekt 1 ELISABETH Östman, RECEPT: na, mjölet utröres med vattnet och ar- skockor, 1 morot, 1 palsternacka, en tim.
Den får därefter steka färdig, hvar- Inneh.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- betas till en smidig deg.
Degen utkaf- stor purjolök, 1 / 4 selleri, % burk kon- Fiskfärs (f. 6 pers.).
9V2 hg.
gäd- till åtgår omkring Va tim. kurs i Stockholm.
las till en rund kaka något tjockare serverade ärter, 1 liten knippa persilja, da, (= 400 gr. skrapadt fiskkött), 2 Tungan skares * och garneras med en del FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR på midten, smöret lägges midt på de- 4 |it.
vfeutbein, 1 msk.
salt, 1 msk.
smör hg.
smör, 30 gr. hvetemjöl, 4 del.
grädde, af champignonerna, samt med inlagda VECKAN 3-9 JAN.
1904. gen och kanterna vikas öfver smöret, (20 gr.), 1 litet saladhufVujd, 2 små mo- 3 läfrgj, 1 msk.
salt, V * tsk.
hvitpeppar, tomater.
Köttjusen silas och skummas.
Smör Söndag: Soupe cremant; rökt lax så att detta fullkomligt täckes.
Smör- rötten?, 1 palsternacka, 1 liten purjolök, Vä; msk.
socker.
med förlorade ägg; stekt tjäder med degen utklappas till en af lång fyikant Vi sjelleiril, 2 msk.
smör (40 gr), 1 tsk.
Till formen: 1 msk.
smör, (20 och mjöl sammanfräsas, köttjusen till- salader; smörbakelser.
af ungefär J / g cm.
tjocklek.
Denna fyr- socker, salt, hvitpeppar.
sättes litet i sänder under flitig rörning gr.), 2 msk.
stötta skorpor.
Måndag:: Köttfärs med ärter och kant vikes därefter ihop så att kanter- Beredning: Grönsakerna och rot- Beredning: Gäddan urtages (fjäl- och såsen får koka 10 min.
Champig- na af degen mötas midt på fyrkanten.
sakerna ansas på vanligt sätt, skäras, las ej) sköljes väl och torkas med en nonerna iläggas och såsen afsmakas.
potatis; lingonpäron med grädde.
Tisdag: Lutfisk med potatis och se- Därefter vikes den ena halfvan af degen i små bitar och påsättas jämte saltet fiskhandduk.
Den fläkes och fiskköttet Tungan serveras med ärter och brynt po- öfver den andra.
na.pssås; smörgröt med mjölk.
och smöret i kallt vatten, att koka med skrapas fint; intet ben eller fjäll får tatis.
Onsdag (Trettondagen): Afredd bul- Degen utkaflas åter tiil en aflång fyr- tätt slutet lock, omkring 6 tim. Bul- medfölja.
Fiskköttet blandas med smö- Pistacieglace (f. 6 pers.).
5 äg- jong med jordärtskockor; hummersalad kant.
Detta upprepas 4 gånger efter jongen silas därefter genom en i hett ret och drifves 3 gånger genom kött- gulor, 75 gr. strösocker, 7 del.
tunn med reinouladesus; champignonspäckad hvarandra, hvarefter degen utkaflas till vatten urvriden servett eller ylleduk och kvarn.
Massan stötes därefter i sten- grädde, grön karamellfärg, Va del.
arrak, oxfilet med brynt potatis; äppclkompott ungefär % cm.
tjocklek och utskäres färgas med litet brynt socker, om så mortel tills den är fin och sammanhän- 50 gr. pistaciemandfeiL, 3 del.
tjock gräde- med grädde och bakelser.
till runda kakor.
önskas.
Saladhufvudet och rotsakerna gtajndei I tett fat blandas mjölet, grädden, de.
Torsdag: Griljeradt buljongskött På ena halfvan af kakan lägges en sköljas och ansas samt skäras i fina äggulorna och kryddorna.
Denna bland- Berednin g: Äggulorna röras med med s tufvade m o röt te r; saf t soppa med tsk.
äppelmos och den andra hälften strimlor.
De brynas därefter väl i smö- ning inarbetas matskedsvis i färsen, som sockret % timme, grädden kokas upp skorpor.
vikes öfver, hvarvid kanterna tryckas ret och sockras, den kokande växtbul- bör jarbetas omkring 1 timme.
Sist ned- och tillsättes de rörda äggulorna under Fredag: Fläskkorf med potatismos; väl tillsammans.
Kanten utskäres med jongen tillsättes och soppan får koka skäras de till hårdt skum slagna ägg- stark vispning, krämen hålles åter i slätvälling med ägg.
en sporre till runda uddar.
omkring V2 tim., hvarefter den afsmakas hvitorna och färsen afsmakas noga.
Den kastrullen och får under fortsatt visp- Lördag: Vegetariansk juliennesoppa; Bakelserna gräddas i god ugnsvärme.
och serveras med rostadt bröd.
fylles i en väl smord och brödbeströdd ning sjuda, hvarefter den upphälles och kokt torsk med senapssäs och potatis.
Hummersallad med rémoula- form, som bör vara försedd med lock.
vispningen fortsattes tills krämen kall- Formen får ej fyllas mer än till ' ^ / i-déiax.
nat.
de-sås (1 G pers.V 1 burk hummer RECEPT: å 2,50, Va msk.
kapris, 2 anjovisar, 1 FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR Färsen kokas i vattenbad ofvanpå spi- Då tillsättes karamellfärgen och arra- ken och krämen hålles i glacemaskin sen onxkri; nig 1 timme.
8oupe cremant (f. 6 petrs *.).
2 lit knifsudd portug.
lök, 2 äggulor, 10 tsk.
VECKAN 10-16 JAN.
1904. s tark buljong, 2 morötter, 1 palster- matolja, 2 tsk.
ättika.
Den serveras med kraft- eller hummer- att frysa.
När glacen är halffrusen, ned- blandas den skållade och fint hackade nacka, peppar, salt, frikadeller af kalf- Beredning: Hummern lägges på Söndag: Buljong med pastejer; fisk- sås.
färs, 3 msk.
konserverade champignoner.
sikt att väl af rinna.
Kaprisen hackas färs med kräftsås; stekt färsk oxtunga Stekt färsk oxtunga (för 6 pistaciemandeln och den till hårdt skum Beredning: Buljongen klaras på fint, och.
anjovisen rensas och skares med champignoner; pistacieglace med pers.).
En färsk oxtunga, 3 lit.
vatten, slagna igrädden, hvarefter frysningen fort- vanligt sätt.
Rötterna skrapas, kokas i i fina tärningar.
Äggulorna vispas väl mandeless.
1 msk.
: sial !^ 5 msk, smör (60 gr.-X 2 tsk.
sättes.
lätt saltadt vatten och skäras i nätta och tillsättas med matoljan, 1 tsk.
i Måndag: Kalfkotletter med ärter; salt, V2 lit.
efterbuljoag, 3 msk.
tomat- När den är färdig, nedpackas den i skifvor med legymknif, de nedläggas sänder.
Då 5 tsk.
matolja är o iblan- vinsoppa.
puré, 1 burk champignoner å 50 öre.
glacedosa och fryses ytterligare om- därefter i den kokande buljongen till- dade, tillsättes hälften af ättikan, där- Tisdag: Lutfisk med potatis och Slås: 1 msk.
smör (20 gr.), IV2 msk.
kring 2 timmar.
Glacen garneras med hackad pistacie- lika med frikadellerna och champigno- efter resten af matoljan och sist åter- skiradt smör; risgrynsgröt med mjölk.
mjöl, kÖttjus.
nerna- stoden af ättikan, under det att såsen Onsdag: Brynt hvitkålssoppa med Beredning: Tungan sköljes väl; mandel och mandeless.
Soppan af smakas med peppar och salt röres Vs timme, hvarefter de öfriga fläskkorf; gräddmunkar med sylt.
lägges i det kokande vattnet tillsatt och serveras mycket varm.
kryddorna sakta, nedröras.
Hummern Torsdag: Dillkött på får med po- med saltet och får koka V2 timme eller tills skummet lätt kan af dragas.
Smöret Smörbakelser (f. 6 pers.).
200 upplägges på ett fat, såsen hålles öfver tatis; äppelsoppa.
K Ö K S Ä L M Ä N Ä C K
