# ID: svediakorp-per1538
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,560
# sentences: 1,013
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN FÖRRE GENERALTULLDIREKTOREN G.
W.
LÖNEGREN.
HOFFOTOGRAF C. ROSÉN FOTO.
EN SÄLLSYNT FAMILJEHÖGTID.
DAGEN före julafton firade förre general- tulldirektören G.
W.
Lönegren och hans maka Sofia Lönegren, född Bod- man, sitt guldbröllop härstädes, och samtidigt var det på dagen 75 år sedan ge- neraldirektör L:s ännu lefvande svärmoder, änkefru Sofia Bodman, ingick äktenskap med sin make, öfverinspektoren vid härvarande tullpackhus, advokatfiskalen C.
A.
Bodman, som afled den 31 juli 1856.
I sitt äktenskap har änkefru Bodman haft 10 afkomlingar, hvaribland nyligen aflidne tullförvaltaren i Gefle Carl Bodman, framlidne provinsialläkaren Gustaf Bodman, far till syd- polsfararen lic. Gösta Bodman, samt dottern Sofia, generaldirektör Lönegrens maka.
Gustaf Walter Leopold Lönegren föddes 1828 i Landskrona af en grosshandlarfamilj.
Efter aflagda examina inskrefs han i maj 1847 i tullverkets tjänst samt började sin tjänst- göring vid tullkammaren i Landskrona.
Samma års höst började han sin tjänst- göring som e. o. kammarskrifvare i Stock- holms packhus, och efter åtskilliga avance- ment utnämndes han den 3 juli 1863 till tull- förvaltare i Norrköping, hvilken befattning han innehade i jämnt 25 år eller till 1888.
Under denna tid verkade han äfven som mycket anlitad kommunalman.
Tidigt vald till stadsfullmäktig, var han under flere år kommunalstyrelsens vice ordförande.
Ar 1879 sänd som en af Norrköpings represen- ANKEFRU DEN SOPHIA 26 BODMAN.
DECEMRER EFTER N:r 1903 EN AMATÖR- FRU SOPHIA LÖNEGREN, FÖDD tanter i riksdagens Andra kammare, deltog han i riksdagsarbetet under inalles 13 riks- dagar.
Vid ministerombytet i februari 1888 vald till konsultativt statsråd i den nya mini- stären Bildt, kvarstod han som sådant till hösten samma år, då han utsågs till gene- raldirektör och chef för tullverket.
Den 15 maj 1897 kunde generaldirektör L. fira sitt 50-årsjubileum som tulltjänsteman, vid hvilket tillfälle medlemmarne af detta ämbetsverk på flerfaldigt sätt gåfvo uttryck åt de tacksamma känslor, de hyste för sin högt uppburne chef.
Med sin maka, med hvilken han är för- enad i ett det lyckligaste äktenskap, har ge- neraldirektör L. haft 10 barn, hvaraf 7 finnas i lifvet.
Bland dem märkas tullkontrollören Harald Lönegren härstädes, kyrkoherden Ernst Lönegren, föreståndare för Sv.
Diakonissan- stalten i Stockholm, samt ingeniör John Löne- gren i Huskvarna.
Den högt aktade åldringen njuter nu, i hägnet af en blid familjelycka, sin välför- tjänta hvila efter en lång arbetsdag, rik på offervilligt nit och sträng pliktuppfyllelse.
Det har därför varit Idun kärt att med anledning af den nyss begångna högtidsdagen, som ut- gjort en ny bekräftelse på lifsharmoniens existens och dess ädla inflytande på indivi- dens arbetsinsats, få i bild framställa guld- bröllopsparet och den årsälla » diamantbruden ».
BODMAN.
FOTOGRAF C. ROSÉN FOTOGRAFI.
VID ETT N 52 (8 8 7) UPPSALA-BRÖLLOP.
ÄR TVÅ mänskoväsen länkas själ vid själ till ett förbund, kunna önskningar ej tänkas vackra nog i sådan stund.
Lifvets knappa lyckoskatt glimmar plötsligt så förstorad, alt den ej kan gå förlorad och dess glans ej lysa matt.
Kärlek är som vårens stormar kring en vinterstelnad härd, kärlek är den makt, som formar i ett nu en annan värld.
Kärlek, det är lifvets must, det är elden från den gnista, som ur himlarna sågs brista, det är kval, men mera lust.
Spörj den fjäderlätta alla gudars HOF- FOTO.
Eros, älsklingspilt, när med piln han skjutit ner oss, om hans dåd är grymt och vildt, och han svara skall och le: » tacka mig för sårets smärta, ty då pilen nått ett hjärta, låter jag ett under ske.
IDUN — 686 — 1903 Ej till död men lif jag viger den, som jag lill offer valt.
Rundt kring honom våren stiger, löftets brisar susa svalt.
Allt som förr var mörkt och tungt, det skall nu som solsky brinna för en blick ifrån en kvinna och hans själ skall känna ungt. » Brud och brudgum, I, som funnit ha hvarann vid Fyris ' å, medan Valborgseldar brunnit mot en himmel vårligt blå, gån med lyckan hand i hand, och må alllid Valborgsglöden fagert strimma edra öden, lysa horisontens rand!
Här i ungdomsstadens sköte, ibland hvita mössors snö, ha de lyckliga stämt möte — ungersvennen och hans m ö.
Här de svärmat mången stund; stumma vittnen fingo blifva Carolina rediviva, Slottsbacken o c h Odinslund.
Snart blir tyst i bröllopshuset, tåget öfver slätten går bort från hemmet, ut i bruset, dit, där nya hemmet står.
Det blir tomt i gamla bo ' t, och i gamla bröst det rister, härmed, hade vi återvändt, och nu voro alla ljuskronor och dörröfverstycken prydda med mistel, på det vi i skydd däraf skulle kunna öfverrumpla våra mest omtyckta lärarinnor med en julkyss.
Stackars oskyldiga lilla buskväxt, som i svekets hand en gång dödade godheten — efter hvad nordiska gudasagan har att för- mäla — dess öde har ju blifvit att i tiders tider alltjämt tjäna sveket till godhetens — i kvinnans skepnad — förfång!
Vi hade på » germanskt vis » fått fira jul- aftonen med en präktigt strålande julgran och gåfvors utdelande, och glädjen — borde j u stått högt i tak.
Men hela dagen hade ve- modet följt våra spår.
Vi hade dolt våra känslor för hvarandra, vi hade icke velat tänka, och dock läste vi i hvarandras ögon den obeskrifliga känsla af kramp, som liksom hopsnörde våra hjärtan.
T y hur var det väl möjligt att icke tänka och längta en sådan dag!
En klingande slädbjallra på vägen k o m oss att i tanken se Brunte där hemma, rykande efter sista färden till staden, med hela » kanan » full kf alla julens tillbehör.
Den snöiga väg, på hvilken vi vandrade, med granskogen i fonden och den rodnande aftonhimlen — hvad liknade den?
Och själfva luften, denna milda snöluft, som vi med välbehag insöpo — hvad påminde den o m?
Och dessa småbarn, som skrattande och hviskande ströko förbi oss, det var j u småsyskonen, som.
.
.
Och så där- inne doften af gran och lack.
.
.
Det fanns ju i allt och öfverallt — det kunde icke döljas eller glömmas, att det var jul — jul där hemma — med hvilken ömhet vi dröjde vid det ordet — och vi voro ej där!
ty det känns i trädets rot för hvar gren, som stammen mister.
Men den smärtan ligger nära intill glädjens ljusa gräns, liksom morgonrodna ' n skära bakom nattens rike spanns.
Stora offer ha ett mål, det förljufvar offersmärtan.
Drickom då med varma hjärtan brud och brudgums välgångsskål!
ERNST » HELIGA ETT NATT — HÖGMAN.
STILLA NATT! » MINNE AF PEN.
D ET V A R N A T T — julnatt i den rym- liga » dortoiren » för fyra i Pension Pri- mevéres, i det soliga Schweiz.
Vi voro » germaner » alla, fast m e d olika tungomål.
Och det släktdraget hade vi ge- mensamt, att vi aftonen förut alla gått till sängs med tunga hjärtan, vid tanken på våra kära hem, från hvilka vi för första gången voro skilda vid denna familjernas högtid fram- för alla.
Hela dagen hade vi arbetat träget för att hålla tankarna fjärran från hemlandet.
Vi hade hjälpts åt att pryda en präktig gran, vi hade funderat ut och verkställt allehanda små öfverraskningar för våra » speciella », och vi hade vandrat en lång väg för att plocka järnek och mistel — le gui — sagobusken, som i evigt ljusgröna knippen bekransar de grå fruktträden vid vägkanten.
Rikt belastade Eva Hellman &amp; C:o Drottninggatan 68.
Et.
1886.
HUSHÅ1 — 1 — SSKOI — A yyyyj y Q £ s ä r s k.
É &amp; BUFFÉ midt för mitt fönster vid juletid — där h e m m a.
.
.
Se, där är h o n!
Jag kallar henne för julstjärnan.
.
.
Skola vi låta luckorna stå, så kunna vi ligga och se på stjärnhimlen.
.
.
En kort tystnad.
Så börjar en klar stämma sjunga dämpadt genom mörkret, darrande först, men säkrare, efterhand som andra stäm- mor förena sig med den.
Det är en ung tyska, som tagit upp den gamla julsången, och hon sjunger den stilla och högtidligt genom mörkret: » Hei-li-ge Nacht!
Sti-ille Nacht! ».
.
.
Och alla dessa unga hjärtans kval och ve- mod upplösas omärkligt därvid.
Stilla faller friden, julfriden öfver sorgsna sinnen.
Och när sången tystnar härinne, tages den upp af vännerna i rummet näst intill.
De lyssna med glädje.
.
.
Så den vaggar till ro, så ljuft det kännes nu kring hjärtat.
» He-li-ga natt!
Sti-lla natt! » Ja, nu skall det bli godt att få sofva.
God jul!
god j u l!
ljuder det i korus.
Sedan blir det t y s t.
.
.
Minsta lilla oförmodade vänlighet under dagens lopp hade nära nog bragt oss ur vår mödosamt tillkämpade fattning, och nu var ändtligen pinodagen öfver.
Vi hade tappert svalt tårar hela dagen, nu fingo vi krypa till kojs och somna från eländet!
.
.
.
Men sömn, sömn, de plågades och sörjan- des bästa vän, hvar blef du af?
Ingen talade och ingen rörde sig af de fyra, men ingen somnade likväl.
Rastlöst vandrade tankarna till de fjärran hemmen, de tarfliga eller de rika, sak samma — i denna stund voro de furstliga allesammans.
Fanns det väl sådana föräldrar, sådana syskon, ett sådant hem på hela jordens krets?
Nej, intet likt mitt, tänkte fyra hjärnor med värkande eftertryck.
Fanns det ett enda land i världen likt hemlandet?
Intet, nej intet!
I öfverjordisk dager ter det sig för de i mörkret blinkande ögonen: den mjuka, böljan- de slätten, skogen, det gnistrande hvita snö- täcket mot de mörka granarna, de röda stu- gorna med hvita knutar och där borta vid vägkröken den välbekanta, kära hvita gafveln och det grå taket öfver trädtopparna!
Röken stiger rakt mot himlen ur köksskorstenen.
.
.
är det månne julgröten, som kokar?
.
.
.
där sitter halmkärfven redan på sin stång.
.
.
där gläfser Garry.
.
.
där står far på trappan och välkomnar julgästerna.
.
.
mor är visst ännu vid klenätkokningen.
.
.
O hemland, o h e m!
längtansfulla armar sträckas efter dig i tomma luften där nere i Pension Primevéres i Alper- nas land.
Och hälsosamt erfara ensamma, sorgsna hjärtan, huru de med alla fibrer hänga fast vid dig, hur fjärran du än är.
.
.
En halfkväfd suck andas genom tystnaden.
Den finner gensvar.
Ännu en — och ännu en.
Hvem är vaken?
Sofver du ej?
och d u?
och d u?
.
.
.
Ä r o vi vakna alla?!
Vet ni, att det redan är julmorgon nu.
Låt oss se efter, om det är stjärnklart.
Där finns en stor.
stor stjärna, som — som sitter r B l t " s ' n o m s o r 0 s f u H a H v e m tänker ibland i juletid på de många, som fira denna högtid fjärran från sina h e m?
På unga män och kvinnor, bundna af sin tjänst, på sjömannen ute på hafvet och — hvar- för icke — på den unga pensionflickan i främ- mande land, som kanske för första gången får erfara hvad svidande hemlängtan vill säga.
Endast den, för hvilken deras känslor icke äro främmande, skänker dem kanske en med- ömkans tanke.
Det är ingen förspilld tanke, de äro den värda.
Och dock äro de på samma gång att lyckönska!
Emedan de då, om icke förr, få upp ögonen för hvad de äga.
I sådana stunder tvinnas de band, som star- kare än något binda dem vid hem och foster- land — vid detta fattiga land, som de kan- ske förut icke känt sig synnerligen fästa vid och aldrig riktigt uppskattat.
Här går så mången » äldre son » eller dotter år efter år i sitt hem med mörk blick och slutet hjärta, utan förmåga att rätt glädjas öfver och älska hvad han eller hon äger.
Allt detta som ett ordnadt familjelif i hemmet skänker för hvar dag — allt detta obeskrif- liga af trefnad och lugn, omvårdnad, intresse och värmande kärlek i detta obetydliga, hvar- af lifvet består — de taga det som en gif- ven sak, som kunde det aldrig upphöra, likt dagars och årstiders växlingar.
Det blir för dem det vanliga och mister i deras ögon sitt behag.
Men ofta, då jag ser ljusen glimma i de många hemmen, där aldrig någon saknats i familjekretsen, undrar jag, o m dessas julglädje någonsin blir fullt så rik som deras, hvilka en gång känt sig hemlösa, fattigare än tiggare, ute i främmande land eller vid främlingars rikt dukade bord.
Ett verksamt skonh.etszaed.el är det nya toilettpreparatet » Azymolvinaigre » genom dess inverkan på hudåkommor, ekzem, reformar, finnar, hudrodnader, pormaskar, skäggsvamp m. m.
Mot hufvudvärh och dåsighet är » Azymolvinaigre » ytterst uppfriskande och behagligt.
I tvättvattnet och vid bad är » Azymolvinaigre » för muskel- och närvsystemet samt för huden utomordentligt väl- görande.
Tillverkas under läkarekontroll vid F. Pauli ' s fabrik, Stockholm.
H&amp;lsHllSS och katarrala åkommor eller blemmor o. d. i mum och svalg behandlas enligt framstående läkares intyg bäst genom gurgling med F. PAULTS AZYMOL.
u n d e r v i s n i n g i m a t l a g n i n g, d e s s e r t r ä t t e r, finbakning m.
m.
3 m å n, e l e v k u r s.
P r o s p och U p p l y s n.
f r i t t.
f ö r d a m e r, s o m f ö l j d a f c e n t r a l t läge, godt och r i k l i g t b o r d, låga p r i s e r och d ä r t i l l r a b a t t k u p o n g e r, bland s t a d e n s m e s t b e s ö k t a.
öppet till II e. m.
F r u k o s t -, l u n c h -, s u p é - o.
k a f f e s e r v e r i n g, T å r t o r, b a k e l s e r, kaffebröd f r å n eget bageri s e r v.
och s ä l j e s h ä r.
— 687 — IDUN 1903 årsdagen, då hon förärade kyrkan en utomor- dentligt fint och väl arbetad altarbeklädnad, utgången från Handarbetets vänner i Stock- holm, jämte ett broderadt öfverkast till dop- funten.
BARNKLÄDER i största urval V i d kommendörkaptenens död, som inträf- fade den 21:sta februari 1900, donerades äfven då betydande summor för det allmän- nas bästa såsom till Sjömanshemmet, Barn- sjukhuset, Barnbespisningen, H e m för skrofu- lösa barn, Barnkrubban m. m.
SOPHIE FRU J. EKMAN.
SOPHIE EKMAN E. EKMAN.
Å STORA GUBBERO I GÖTEBORG.
1 ÖSTRA delen af Göteborg oeh omgifven a£ en högstammig, tät park, som skyd- dande skiljer från stadslifvets oro och vimmel, ligger egen- domen Stora Gubbero, hvarest den nuvaran- de hufvudbyggnaden uppfördes i medlet af 1700-talet och nu ut- gör det hem, i hvilket kommendörkaptenen J.
E. Ekmans änka, fru Sophie Ekman, född Kurck, njuter sin lefnads afton.
Lika obemärkt som byggnaden ter sig från allmänna stråk- vägen, hvilken leder där förbi, lika gagnan- de och värmande ut- stråla därifrån verk- ningarna af den män- niskokärlek, som ma- karne Ekman i form af storartade dona- tioner ofta låtit till- falla Göteborgs sam- hälle.
Detta är blott de yttre konturerna af den välgörenhet, som på ett så storslaget sätt kommit till synes från familjen Ekman på Stora Gubbero, men oändligt många äro de, som därjämte i tysthet fått röna prof på väl- villigt stöd och hjälp af samma gif milda händer.
Omgifven af barn och barnbarn, samt vackert hugfäst ej blott i samhället som helt betraktadt, utan jäm- väl aktad af alla, som personligen haft för- månen njuta af fru Ekmans blida väsen, framlefver den vör- dade gamla med jäm- förelsevis god hälsa sin lefnadsvinter.
Och med öppen blick för dagshändelserna samt ett särskildt för armo- dets barn ömmande hjärta bestämmer och leder hon fortfarande själf utdelningen af sina gåfvor.
A en gammal vägg- fast tafla öfver en- tréen till matsalen i det Ekmanska hem- met läses följande in- skription: » Sinnets ro är bästa G u b b e ' r o », och föryisso kan den åldriga husmodern med frid i hjärtat lyssna till det sam- KORET I S:T PAULI KYRKA MED DEN NYA vetets lugna och goda Den 30:de sistlidne ALTARBEKLÄDNADEN.
vittnesbörd, som talar november fyllde fru ur uppfyllda plikter, Ekman 80 år, och på ej blott inom den trängre familjekretsen, ett värdigare sätt, än hvad som då skedde, utan äfven, som här blifvit fallet, vida där- kunde hon säkerligen aldrig hafva högtidlig- utöfver.
hållit och minnesfäst dagen.
Hon lät näm- ligen utdela ansenliga belopp till flere väl- signelserika stiftelser såsom » Myrornas barn- h e m », föreningen » Mjölkdroppen », diakoniss- verksamheten bland de fattiga i Gamlesta- dens församling, samt särskildt en större summa till Göteborgs barnsjukhus.
Detta var dock en- dast en fortsättning på den aldrig svik tände offervillighet, som städse präglat kommendörkaptenen Ekmans och hans ma- kas handlingar.
Så utgör t. ex. hela det område, hvarå St. Pauli kyrka år 1881 uppfördes, en del af Stora Gubberos ägor, och hela den stora kyrktomten är en gåf- va till församlingen därifrån.
Templet lig- ger också fru Ekman varmt om hjärtat, hvarför det ej heller fick glömmas på 80- Må därför ljus och glädje spridas hennes lefnads särla aftonstund!
öfver A.B-C-D.
STORA GUBBERO.
och till billigaste priser hos M.
B E N D I X 16 Regeringsgatan och 5 Sturegatan, FORSEN.
SKISS AF ELISABETH KUYLENSTIEBNA.
D E STODO båda och sågo ned i det skum- mande vattnet; forsens strida skum tog deras tankar, smög sitt brus och sin rastlös- het in i dem.
För hennes blick svindlade det och hon stir- rade sig trött på de rasande vattenmassorna.
Det var som glede hela iiennes styrka bort på de hvitfradgiga topparna, och hon satte sig med en mattad rörelse, som orkade hon endast sjunka samman.
Men väl kommen till ro på den stora stenen, där kärleken gjort sina hällristningar i form af sammanbundna namn och pilstungna hjärtan, blef hon lugnare och såg med något af den annalkande ålder- domens stillhet ut mot forsen.
Hon var konstnärinna, en alltjämt mycket uppburen sångerska, och åren hade ej tillåtits förvandla hennes yttre.
Hon tedde sig som en skickligt utförd kopia af sitt j a g för tio år sedan, och en ytlig betraktare framkastade gärna: » Hon ser märkvärdigt ung u t!
» Det var hennes ständiga sällskap, medhjäl- paren vid alla hennes konserter, den ännu i sin konstnärliga uppgång stående violinisten, som följt henne hit ut till forsen.
De hade på sin sommarturné hittat denna idylliska fläck helt nära en obetydlig, ointressant små- stad, och hon njöt af att vara fri för de många människorna och nyfikenheten åtminstone ett par timmar.
Där hon nu satt och såg vattnet oupphör- ligt glida och glida nedåt eller trotsigt i ett regn af tusentals piskande strålar kasta sig upp mot de rödgrå klipporna, blef hon plöts- ligt vaken för de gångna årens underliga in- nehåll.
Hon önskade, att han, som stod bara några stenkast ifrån henne, med korslagda armar och ett intensivt spejande uttryck i de mörka ögonen, velat komma fram till henne och liksom slå af molltonen inom henne.
Han var så frisk och stark, så obruten som den bygd, där hon först upptäckte honom.
Då var han ett barn nästan.
Sotig och glad hade han suttit utanför en rykande mila o c h tral- lat en låt till dragharmonikans ackompanje- mang.
Först trodde han visst, att hon var ett skogsrå; hon mindes än hans förskrämda blick och stammande tal, men så lät hon ho- nom taga sig riktigt hårdt om den smala handleden.
Då kände han, att det var en lefvande, verklig människa, som stod där, nu sotig på den hvita armen efter hans fasta grepp.
Det var deras första bekantskap.
Sedan spelade han och sjöng för henne hela somma- ren, hon vistades däruppe i obygden och de blefvo goda vänner, naturbarnet och den unga, bortskämda konstnärinnan.
Hennes bekanta hade skämtat öfver hennes svarta skyddsling och vitsat o m hennes » kolartro », men icke dess mindre fullföljde hon modigt sin plan,
IDUN — 1903 Lanolin- Sana-Tvål, garanterad ren, neutral, mild och öföerfet.
BÄSTA BARNTTÅL!
2B öre st. QRUMRAE&amp;SON Stockholm.
intresserade ett par musici för honom och fick honom med till hafvudstaden att upp- fostras.
Hennes man hade tyckt, att hon gjorde litet för mycket affär af sin » store fo- sterson », och barnen hade alltid varit under- ligt skygga för honom, men nu voro de upp- växta och mannen död.
Endast hennes » ko- lartro » var densamma; eller hade den förän- drats på de sjutton år, som förflutit, sedan han märkte henne med sin sotiga hand?
A, det ville hon inte tänka på, inte fram- mana, bättre då att minnas, att hon snart kunde bli mormor.
Hennes dotter hade i ett glädjestrålande bref anförtrott henne denna väntade lycka, och hennes hygglige måg hade tillagt några rader så vördnadsfulla, att hon kände sig fullständigt hvithårig, fast hon j u ännu hade några år igen till de femtio.
Hon fick en stark lust att veta, hvad han tänkte på, som stod där så orörlig vid bran- ten, stirrande utan att tröttna och utan att tyckas ge akt på, att hans kläder blefvo full- stänkta med glimmande vattenpärlor.
Långsamt reste hon sig och gick, varsamt stödd mot sitt parasoll, öfver det mjuka grä- set, förrädiskt döljande en och annan gyttjig fläck, och vidare ut på de tämligen hala ste- narne till honom.
Vid fraset af hennes siden- fodrade klädning vände han sig om.
» K o m inte hit — gå inte så nära! » Han sträckte afvärjande ut armen, lät den falla ned som en bom framför henne.
Det underliga, fientliga uttrycket i hans ögon skrämde henne; hon hade ofta den sista tiden sett det lura så på henne under hans buskiga täta ögonbryn, men aldrig velat fråga, ty hon visste, att tystnad ofta är som en vågbrytare; den hämmar den förstörande floden.
Och han var j u hennes, hennes själs älskade barn, hennes kvinnohjärtas sena dröm, med tusen osynliga länkar var hans lif och intresse bun- det vid henne.
Han hade troget, tacksamt följt henne de år, hon måste leda honom vid handen upp till konstens tempel.
Nu var han själf präst därinne, större än hon — kanske!
.
.
.
säkrare på sin makt, men därför ej mera fri från det band omständigheterna knutit emel- lan dem.
» Kjell, » hon lade sina händer om hans arm, » hvad tänker du p å?
» Han drog en smula otåligt undan armen och svarade med ansiktet bortvändt: » Jag tänker på allt det härliga vattnet, som rinner bort till ingen nytta. » » Du menar att här borde anläggas fabri- ker, sågverk och andra bullrande industriföre- tag?
Vore inte det s y n d?
» » Det vore framtid!
Du förstår inte, hvad det är att inte äga ' framtid, inte eftervärld. » Hon svarade vemodigt: » Det borde väl jag förstå bättre än du.
Jag — har j u lefvat längre. » H o n gick nu ut på den yttersta stenen och lutade sig en sekund ned, lockad af det vilda bruset.
Då kände hon med ens hans händer om 688 — sina skuldror, och hastigt, brutalt drog han henne tillbaka.
» Men, Kjell, du gör mig illa! » Hans ansikte var blekt och under hattbrät- tena framsipprade stora svettdroppar.
» Jag kan inte se dig stå därute, » mumlade han hest, » det kunde göra mig till förbrytare, och det — det är väl ändå sämre än att vara tiggare. » Hon blef ängslig.
Var det kommet till en sådan storm, att tystnadens vågbrytare ej höll stånd?
Då finge hon möta floden — allhärjaren.
Långsamt gick hon tillbaka ned för den gröna sluttningen, och han följde henne.
D e vandrade båda så tysta och så fort, som gällde det att komma i skydd, innan ett oväder bröt lös.
Och ändå var det klar julihimmel öfver dem och en viss mojnad frid i hela naturen.
Hon fann en tufva, där hon satte sig.
Han stod en stund framför henne, flämtande, upp- rörd, så kastade han hatten på gräset och strök sig med den kraftiga handen öfver pannan.
» Jag borde aldrig ha följt dig hit.
Det bor dämon i den här forsen. » » Hur så? » t&gt;Du kan inte höra, hur det hånskrattar därnere? » en Hon skakade på hufvudet.
Bredvid henne låg ett helt fång af grässtrån, blad och blom- mor, som hennes nervösa fingrar ryckt upp.
Skulle han nu förklara de där förfärliga orden » förbrytare » — » tiggare ».
De ljödo inom henne, slogo takt med hennes hjärtas slag.
» Ragnhild! » Det låg en skygg, lidelsefull bön i det sätt, hvarpå han uttalade hennes namn, och plötsligt låg han vid hennes fötter, borrade hufvudet i hennes knä och mumlade: » Förlåt mig!
Förlåt mig! » » För h v a d?
» » För tanken därnere — nyss!
A, den brände mig som eld, och jag visste bara ett, som kunde svalkat den. » » T y s t!
Säg ingenting! » Hon reste upp hans hufvud » Det är sjukt blod inom dig; jag har märkt det länge, men jag har haft min — » kolartro » på, att det skulle bli sundt igen.
Nu är det bäst, att du talar ut.
Hvad har forsen sagt dig? » » Att jag är fågelfri, hemlös och fridlös, att jag bettlar lifvet själft ur en annans händer och låter mitt eget starka lifsbegär rinna bort som vatten i ökensand.
Du har aldrig talat kär- leksord till mig, men hvarje din handling har varit kärlek, och med dessa tusen små och stora handlingar har du bundit mig.
Jag har älskat dig en gång som den svärmande pågen sin unga drottning, och du vet, att jag spe- lat dig in i mina bästa melodier.
Du har för- dunklat och förtrollat allt omkring mig.
gjort mig rik genom dig, men fattig i mig själf, och jag har de sista åren lidit mera än du anar, mera än all din godhet varit värd, af detta att inte äga en tumsbredd frihet.
Allt som mannen tog ut sin rätt inom mig, blef det en aldrig upphörande sargande strid emel- lan tacksamhetens svårbetalda gäld och kraf- vet på egen lycka, och först och främst har min äregirighet marterats af detta: Ingen ef- tervärld!
Du ler — du vet inte, du, hvad det vill säga för en sund natur, en af de obrutna.
Det är som att gå öfver brända tomter, där allt sköflats, utom själfva den kolade jorden. » » Är du kär — är det det, » af bröt hon tvärt, » har du funnit den rätta? » Han skakade vemodigt på hufvudet.
» Nej, jag har ingen sökt.
Du har alltid liksom stängt för min blick.
Och när jag ändå såg, var det bortom den kärleken till den Amerikanska Galoseher och Snow-Boots m stora, alstrande: den nya generationen.
En konstnär har j u i själfva sin konst ett arf och detta ligger ofta som ett spirande frö i marken, döljer sig en hel människoålder och visar sig åter i den nya.
Det är lifvets mäk- tiga krafter, du, och att inte ha rätt att bruka dem ... » » Hvad hindrar d i g?
» frågade hon ansträngdt.
» Jag, tror du!
Nej, Kjell, du kan gå din egen väg, o m du har m o d till det.
Jag bin- der dig ej. » Hon reste sig.
Hela hennes gestalt skälfde af smärta, och sorgen öfver förlusten af ho- nom, hennes allt, var så stor, att hon nästan önskade, det han verkligen blifvit missdådare och slungat henne i den sjudande hvirfveln.
Han reste sig och rätade upp sin smidiga gestalt.
Färgen hade nu återvändt till hans kinder, och han stod där hög och slank.
Så rak hade hon visst aldrig sett honom.
Sakta lade han hennes arm under sin för att leda henne upp till den väntande vagnen.
Han tyckte plötsligt, att han ej hade tid att stanna här längre.
När de kommo upp på krönet, hvarifrån de rasande vattenmassorna kunde öfverskådas bäst, hejdade hon honom.
» Vet du, hvad jag tänkte nyss, när jag såg, hur forsen tvingade allt med sig i sitt skum? » frågade hon och hennes röst var torr af stelnad gråt.
» Jag tänkte, att konsten var starkare än lifvet, och jag sade mig, att det enda, som ej skulle rinna bort på årens flod, var det, som konsten födt och alstrat. » Han stod tyst.
Slutligen sade han allvar- ligt: » Stackars Ragnhild!
Visste du inte, att lifvet är starkare än allt. » Hon nickade.
Han hade visst redan kom- mit långt ifrån.
Hon kände hur tårarna stego upp i hennes ögon.
Hon ville torka bort dem.
När hon skulle taga upp näsduken, prasslade något i fickan: dotterns bref.
Ä, snart, snart skulle hon vara där, där forsen saktade sitt strida flöde!
Mormor!
Hon ryckte till.
» Nu gå vi, » sade hon.
» Det blir sent an- nars att komma in till konserten.
Den sista vi ge tillsammans. » » Ja, den sista — turnén är slut! » Han gick framåt med raska steg.
Ett missförstånd synes hafva uppstått på en del håll till följd af en notis, som i slutet af förra veckan genom- gick dagspressen med anledning af Iduns Tryckeri Aktiebolags extra bolagsstämma den 17 dennes.
En och annan har fått den uppfattningen, att jag lämnat ifrån mig tidningen Idun med till den- samma hörande publikationer.
Detta senare är så mycket mindre fallet, som förhållandet är det rakt motsatta.
Jag har nämligen, såsom jag i Idun för den 5 dennes hade äran nämna, från Iduns Tryckeri Aktiebolag lösköpt tidningarna, och var det detta köp, som bekräftades af ofvannämnda bolagsstämma.
I stället för att jag under de senare åren nödgats dela min tid och mitt arbete mellan drifvandet af en stor tryckeriverksamhet och ansvaret för tidningen Idun, har jag nu kunnat lämna omsorgen om tryckeriet i andra händer för att själf uteslutande ägna mig åt den tidning, jag för sexton år sedan grundade.
Jag hoppas ock att härigenom få tillfälle att visa mig förtjänt af det för hvarje år alltmera ökade förtroende, som kommit Idun till del från en ständigt växande läsekrets.
Stockholm den 20 dec.
1903.
Frithiof B Ä S T Hellberg.
E L E G A N T A S T!
— 689 — Men sedan i våras är själfva uppköpet, ur- valet och sändningarna långt bättre och för- delaktigare ställda, då Nordiska kompaniet helt och hållet liar öfvertagit dem.
Det är nu endast genom Nordiska kompaniet, som fröken Chronander tar ut alla sina olika konstindu- striella arbeten.
Och utom att det ger ett större lugn, att endast från ett håll på för- delaktiga villkor få alla de nödvändiga arbe- tena, borgar äfven denna firmas namn för, att det endast är det bästa, det mest konstnär- liga och gedigna, som sändes ut.
IDUN 1903 J u l g l ä d j e f ö r b a r n o e h tintjtlom t i l l s å v ä l n y t t a s o m n ö j e.
F Ä R G L Å D O R för akvarell-, olje-, pastell-, emalj, porslins- och ^obelinmålning.
M Å L * R E S K R I N, stafflier, artiststolar och paraplyer.
R I T M A T E R I E L, säsom ritbräden, ritbestick, blyerts- &amp; gra- fitpennor.
skissböcker, block, papper etc. K O L O R É R B Ö C K E R.
f r barn, i rikt urval.
G R L Ö D R I T N I N G S M A T E R I E L: apparater med bästa platina- spetsar, stort so timen * ", träarbeten, äfven med allmoge- mönster, m. m., allt till billiga priser hos Wilh.
Becker, STOCKHOLM.
Kung).
HofleverantSr.
Studion är genom sin oregelbundna form och sitt stora » baywindow » särdeles lätt och tacksam att ordna på ett synnerligen vackert vis.
Och man kan vara lugn för att arbetena äfven här komma fram till sin fulla rätt.
Många af de arbeten, som vid Nordiska kompaniets utställningar i Stockholm tilldragit sig berät- tigad uppmärksamhet, finnas här utställda och väcka i London samma beundran som hemma hos oss.
Bland konstnärsnamnen märker man främst fröken Annie Frykholms, och flere af hennes bästa arbeten finnas nu här.
FRÖKEN ELIN CHRONÄNDER I SIN STUDIO.
SVENSK TEXTILKONST I LONDON.
P Å EN af de lifligast trafikerade gatorna i South Kensington i London tilldrager sig redan på långt håll den blågula flaggan alla svenskars uppmärksamhet.
Den flaggan är j u mera ovanlig att skåda i London, hvarför vi genast söka göra oss underrättade hvad det månde vara för svenskt, som döljer sig där bakom.- Vi blefvo på det angenämaste öfver- raskade af det vi sågo.
Det var en stu- dio, konstnärligt och smakfullt inredd, där en stor del arbeten af vår egen dekorativa konst voro utställda.
Utom textila arbeten, som fröken Chronan- der naturligtvis särskildt koncentrerar sig på, äro äfven en del keramik från Rörstrand och Gustafsberg, konstglas från Kosta samt till sist metallarbeten från olika håll utställda, hvilket allt bidrager att göra studion ännu mera färgrik, omväxlande och intressant.
Engelska tidningar och tidskrifter ha upp- repade gånger intresserat sig för fröken Chro- Sedan länge har det varit ett önske- mål, att det bästa och mest nationella vi äga af dekorativ konst, främst vår textilkonst, skulle vara mera känd och uppskattad samt efterfrågad utom Sveri- ges egna gränser.
Början har redan blif- vit gjord på kontinenten genom de många expositioner, som framför allt Handarbe- tets vänner deltagit i.
Men det är perma- FRAN DEN SVENSKA TEXTILUTSTÄLLNINGEN I LONDON.
nenta utställningar med åtföljande försälj- ning, som nu behöfvas.
I Berlin har Hand- nanders arbete och skrifvit de mest beröm- arbetets vänner visserligen en mindre sådan.
mande artiklar om utställningen.
Men för många orsakers skull är London kanske Vid de » at h o m e s », som fröken Chronander en bättre vald plats därför.
då och då ger i sin studio, samlas där mången gång ett särdeles förnämt och utvaldt säll- Sedan några år tillbaka har en ung svenska, skap.
Och det är ej underligt, att hon med fröken Elin Chronander, arbetat och sträfvat sitt stilla, mjuka väsen, sitt ovanligt sym- för att få just vår textilkonst mera känd och patiska och behagliga utseende har gjort in- eftersökt i London.
Ensam i sitt företag och tryck på en del af den förnäma Londonsocie- utan rörelsekapital, har hon endast genom sin teten, som hon har haft tillfälle att komma i energi och sin outtröttlighet onekligen uträttat beröring med.
Det är i skydd af några af storverk.
Den nuvarande utställningen i den dess illustra namn, som fröken Chronander vackra studion är ett tydligt vittnesbörd om, säkrare och lugnare har kunnat arbeta sig huru långt hon nu har drifvit fram sitt ar- fram till den ställning, som hon nu har.
bete.
Men endast den, som af egen erfaren- het vet, hvad det vill säga att föra fram till London är m e d all sannolikhet den.
rätta erkännande och framgång ett arbete eller en platsen för ett arbete som detta.
Den svenska idé i millionstaden London, endast den kan allmogekonsten är redan förut känd där, om rätt förstå, hvilka svårigheter och hvilka försa- än kanske mest genom hörsagor.
Högst ret- kelser äro förknippade därmed.
Och ännu mera samt är emellertid att nästan alltid i ett af så, när man därtill gjort det utan något kapital.
Liberty ' s stora skyltfönster vid Regent Street finna » svensk allmogekonst » i form af alla Fröken Chronander började helt anspråks- möjliga och omöjliga små träsaker, väskor löst med att köpa upp mindre arbeten, men etc.
Det är ej svårt att öfvertyga sig om, alltid af konstnärlig halt, från textilaffärerna att de ej härstamma från Sverige.
Troligen i Stockholm samt äfven hemslöjdsartiklar och äro de » made in Germany ».
Men då är det väfnåder från olika håll på landet samt från bättre vi själfva taga hand om våra gamla föreningen Svensk hemslöjd.
Bodar: 5 Malmtorgsgatan 5.
2 4 St. N y g a t a n 2 4.
— 2 3 G ö t g a t a n 2 3.
IF.
JS.
Priskiiranter, ill., på begäran gratis franko.
traditioner och söka bygga upp nytt på den gamla grunden. '
Hvar och en, som något känner England, vet förvisso, huru rik och växlande den de- korativa konsten där är, och huru oändligt många insatser engelsmännen gjort inom detta område.
Ja, jag vill påstå, att intet annat land i detta afseende kan mäta sig med England.
Men just det, som vi mest af allt ha koncen- trerat oss på, den textila konsten, ligger där ännu i sin linda.
Intet af någon större be- tydelse har i detta afseende skapats, o m vi nu undantaga Burne Jones underbara gobe- liner, hvilka väfdes på " William Moris ' verk- städer vid Meston Abbey, samt några liknande arbeten i samma anda.
Men de tillhöra en svunnen tid.
Och det är ej förnämligast med väfnader, utan med sydda arbeten, som vi skulle kunna tänka på att upptaga någon täflan med Englands egna resur- ser, plus hela Orientens rika textilindu- stri, som i en sådan öfverväldigande ma- joritet fyller London.
Men engelsmän- nen ha genom sin egen högt uppdrifna konstindustri förutsättningar att äfven förstå och uppskatta en annan, i jäm- förelse med Orienten nära besläktad, na- tionell textilkonst, och detta så mycket mera, som de själfva i stort taget, som sagdt, helt och hållet sakna den.
Därför kanske vi kunna hoppas den bästa fram- tid för den svenska textilkonsten i Eng- land och en ljus och glad, mindre be- kymmersam tid för fröken Chronanders vackra studio vid Gloucester Road.
CLARY HAHR.
FRAN DEN SVENSKA I TEXTILUTSTÄLLNINGEN LONDON.
— 690 — IDUN 1903 FRIMURAREBARNHUSETS 150-ÅRSJUBILEUM.
1.
VY AF BARNHUSET VID KRISTINEBERG.
SLÖJDSAL.
E TT 150-ÅRSJUBILEUM.
FRIMU- RAREBARNHUSET VID KRISTI- NEBERG.
E N AF Frimurareordens ädlaste och vack- raste yttringar är det storartade barn- hus, som den 19 december firade sin 150:de årsdag.
Barnhuset stiftades nämligen 1753 till minne af prinsessan Sofia Albertinas födelse och var först beläget å Ladugårds- landet i en där förhyrd lokal och inrymde då endast 20 barn, omkring 1 år gamla.
År 1756 flyttades barnhuset till egen bo- stad vid Malmtorgsgatan, nuvarande badin- rättningen, där det utöfvade sin välsignelse- bringande verksamhet ända till år 1867, då det förlades å den naturskönt belägna egen- domen Kristineberg, å Kungsholmen, som di- rektionen 3 år förut inköpte af hertig August af Dalarne.
Frimurarebarnhusets ansenliga fonder hafva till största delen bildats genom donationer af såväl kungliga personer som frimurarebröder samt andra för inrättningen nitälskande personer, hvarom de i lärosalarne uppsatta namntaflorna bära vittne.
Utom den gamla byggnaden, som än i dag benämnes 5.
MIDDAGSSPISNING.
A 2.
EN AF SKOLSALARNE.
3.
GOSSARNES SLÖJDSAL.
4.
FLICKORNAS BLOMBERG FOTO.
» slottet » och som inrymmer direktionssal, arkiv, bostad för intendenten, lärarinnor m.
fl., utgöres det stora etablissementet af tvänne väldiga flygelbyggnader, hvaraf den östra inne- håller logement för ett 70-tal äldre gossar, lärosalar, verkstäder m. m. och den västra logementer för 36 flickor, 30 mindre gossar, matsalar, kök, inredt för ångkokning, arbets- rum för flickor, sjukrum och bostäder för per- sonalen m. m., samt en särskild stor och tids- enlig gymnastikbyggnad.
Uti barnhuset intagas fattiga barn i en ålder mellan 6 till 10 år och framför andra de, som äro mest värnlösa samt blottställda för nöd och vanvård.
Under vistelsen där åtnjuta de, nu omkring 140 barnen, allting fritt; undervisas utom i skolan, likställd m e d hufvudstadens folkskolor, äfven uti olika handtverk samt kvinnliga handarbeten.
De kvarblifva vid inrättningen till omkring 15 års ålder, då de, efter under- gången konfirmation, beredas platser uti all- männa lifvet, och är det ett särdeles glädjande och för inrättningen hedrande faktum, att de allra flesta i lifvets, stundom hårda, skola ut- bildas till dugliga och verksamma människor, hvilka visa sin tillgifvenhet för det gamla » hemmet » genom ofta förekommande besök, genom välvilliga gåfvor till nuvarande genera tion samt till och med testamentariska dona " tioner ända från Kapkolonien.
150-årsdagens festlighet hade en synner- ligen högtidlig prägel och bevistades äfven af konungen, som vid sin ankomst hälsades väl- kommen af kronprinsen, styrelsens ordförande.
Efter det barnen hälsat konung Oscar med kungssången, hölls föredrag af barnhusets lärare och präst pastor Carl Bergö.
Högtid- ligheten afslöts med sång och utdelning af premier åt barnen.
Utom bilderna från själfva barnhuset med- dela vi också porträtt af inrättningens inten- dent major O. W.
Smith samt af dess lärare och präst, pastor Carl Bergö.
Git godt nytt fillöns / cas alla våra år ärade läsare Vördsamt af IDUNS REDAKTION.
— 691 STOCKHOLMS STADS NYA STOCKOLMS ELEKTRICITETSVERK SALEN.
A.
2.
MASKIN- ÅNGPANNE- 3 HUSEN.
EXTERIÖR.
BLOMBERG FOTO.
STADS GAS- GAS OCH ELEK- TRICITET.
D ET H A R i dessa dagar förflutit 50 år sedan Stock- holms första gaslykta tändes.
Det skedde å Norrbro den 18 decem- ber 1853 och var då Hur belysningsförhållandena i Sveriges huf- vudstad utvecklat sig under det gångna half- seklet hade man tillfälle att se vid det besök ute vid Värtan, hvartill ett 500-tal stock- - 3 4.
OCH MÄTARE- 5.
EN AF GAS- KLOCKORNA.
6.
RETORTERNA.
A. BLOM- BERG en revolution i gatubelysningen af ungefär samma art som då de första elektriska lju- sen afprofvades på Gustaf Adolfs torg, Norr- bro och Mynttorget 1 8 8 1.
1903 VERK VID VÄRTAN.
VID VÄRTAN: 1 MASKIN- RUMMET.
IDUN — GAS- FOTO.
holmare inbjudits på 50-årsdagen.
Där bland skogsbackarne, helt nära Värtans vat- ten, resa sig Stock- holms nya elektrici- tetsverk och det nya gasverket i ett flertal väldiga tegelkomplex, där maskinerna dåna, eldarne flamma och rök och ånga stiga i böl- jande formationer öfver furudungarna.
A f de i dagsnumret meddelade afbildnin- garna från de båda ljushärdarna få våra läsare
IDUN 1903 — 692 — af arkitekt Anderberg och torde vara den mest förstklassiga teater i svenska landsorten .. en idé om bl.
a. elektricitetsverkets väldiga maskinrum med de kolossala generatorerna, hvar och en drifven af en ångmaskin på 2,000 hästkrafter, liksom ock om gasverket med sitt retorthus, sitt maskin-, matar- och reningshus m.
m.
" JULMARKNADEN PA SKANSEN är en nyhet " för i år, och vi meddela med anledning däraf ett par bilder från den stämningsfulla mässan.
Stockholms stolta folkpark på Djurgårdshöjderna.
* Gasverkets jubileumsdag inleddes med en högtidlighet å hotell Continental, då till ett större antal af gasverkets förmän och arbetare Patriotiska sällskapets medaljer för långvarig och trogen tjänst utdelades.
Högtidssalen, där medaljutdelningen ägde rum, var festligt smyckad.
På fondväggen hängde en ståtlig flaggdekoration, och mot denna såg man en sköld med Stockholms vapen samt årtalen 1 8 5 3 — 1 9 0 3.
A F TVANNE NYA GÖTEBORGSSKOLOR med- delar Idun i dagens nummer bilder: den d.
19 dennes invigda Anäs-skolan på Hedberget samt Slöjdföreningens ståtliga nya skolhus.
Glöm ej att nu omedelbart förnya prenumera- tionen på: IDUN UR DAGSKRÖNIKAN.
OVERIGES UTSTÄLLNINGSKOMMISSARIE I P ST. LOUIS.
I dessa dagar har läroverkskollegan d:r N.
G. W. Lagerstedt utnämnts till Sveriges kommissarie vid St. Louis-utställningen.
D r Lagerstedt är en erfaren man på detta område, i det han dels var medlem af en kom- mitté vid senaste Stock- holmsutställningen, dels med statsunderstöd be- sökte Chicagoutställnin- gen 1893 och Parisexpo- sitionen 1900, vid hvil- ket senare tillfälle han äfven hade i uppdrag att anordna en afdel- ning af skoutställnin- gen.
Sverige kommer på den blifvande ameri- kanska utställningen att bl.
a. representeras med en synnerligen fyllig samling af skolmaterial, D:R N.
G.
W.
LAGERSTEDT.
hvilken motses med lif- ligt intresse.
St. Louisutställningen är den första, vid hvilken en särskild byggnad uppförts för undervisnings- väsendet.
Vårt land har där fått en förmånlig plats, 22 meter i längd och 12 meter i bredd.
Såsom vanligt förfärdigas montrer och öfrig utstyrsel för den svenska utställningen här hemma.
Förmodligen får den en generalrepetition i Stock- holm, så att den sättes upp antingen i sin helhet, exempelvis i någon af de större gymnastiksalarna, eller ock fördelad på smärre partier.
Sedan den sålunda undergått den första förberedande gransk- ningen, skickas den i väg i början af mars.
Då reser äfven d:r Lagerstedt till St Louis, så pass tidigt, att han kan mottaga utställningsgodset, när det kommer.
I kommissariens sällskap reser tro- ligen en sekreterare.
Och för att ordna under- visningsutstallningen, är det meningen att från Stockholm skicka en folkskolelärare.
Den 21 dec.
E TT 1878 TJUGUFEMARSJUBILEUM.
bildades Allm.
Pensions- och Änkekassan i Göteborg.
Bland inbjudarne märktes den man, af hvilken Idun härinvid meddelar porträtt och hvilken under det gångna kvartseklet lyftat den nu så välkända pensionsinrättningen till en ställning, att den hvad soliditet angår anses ut- göra ett mönster för andra, hvarför den ock tagits till förebild för flere senare bildade kassor.
Kassan bildades utan ett öres grundfond eller aktiekapital.
Allmänhetens förtroende och tillit skulle vara dess enda kapital, och det visade sig vara en riktig kalkyl.
Den 20 mars gjordes första inbetalningen af 60 kronor, vid årets slut voro 27,162 kronor in- betalta af 123 delägare.
Nu har kassan 780 del- ägare — af dessa plu- raliteten kvinnliga — med 2,315,000 kronors kapital.
Den första pen- sionen utbetaltes 3 juli 1880 med 500 kronor; under 1903 ha utbetalts 90,000 kronor.
Att denna framgång till största delen varit kamrer Geddas för- tjänst, äro alla ense om.
Med aldrig svik- HERMAN GEDDA.
Vårt lands förnämsta illustrerade tidning, IDUNS MODE- TIDNING CARL MILLES: PORTRÄTTBYST AF PROFESSOR JULIOS KRONBERG.
tände intresse har han sköit sin kassa, sten på sten lades till det stolta hus, som den 21 dec.
i år med en särskildt utgifven prydlig festskrift hög- tidJighålUt sitt 25-års jubileum.
Skandinaviens elegantaste och innehållsrikaste modejournal, BARNGARDEROLBEII Alla mödrars ovärderliga skatt och hjälpreda.
Se för öfrigt anmälningen och annonsafdel- TT / N PORTRÄTTBYST af professor Julius Kron- V berg är sedan någon tid utställd i National- musei kupolsal.
Det i hög grad karaktäristiska I JULNATTENS TYSTNAD.
AF SIG- NILD EDESTRAND.
Under natten, i mörker och tystnad, då kämpar själen sig fri.
D ET VAR NATTEN efter en oändligt lång juldag.
Sten-Eskil vred sig sömnlös på sitt läger.
Fysiskt uttröttad som han var, kunde han dock ej finna ro, emedan han — hvilket ytterst sällan hände — var fullkomligt bragt ur jämnvikten, kände sig dyster och nedslagen, ja, stundtals gripen af något som liknade förtviflan.
Han försökte tänka pä ingenting, blundade, tills ögonlocken dallrade i nervösa ryckningar, låg orörlig som en djupt inslumrad, men ändå kom ej sömnen.
Skiftande bilder gledo fram för hans inre syn.
Han såg stjärnor tindra och i deras glans brokigt utstyrda julgranar, täta, blåa moln som af cigarrök vällde fram, och midt inuti hvirflarna syntes ett fint flickansikte med stora, PORTRÄTTBYSTEN FRAN SIDAN.
vredgade ögon.
Nej, nej, bort!
Förskräckt slog han upp ögonen och stirrade konstverket har till upphofiman den tillämnade i taket, där skuggan af fönstrens bladväxter fint Sten Sture-stödens skapare Carl Millés, som nu med och skarpt aftecknade sig^ i månljuset.
Feber- detta verk åter åstadkommit ett alldeles ypperligt aktigt sökte han ett föremål för sina tankar och skulpturalt arbete, fylldt af glödande inspiration T grep det, som låg allra närmast till hands.
Han och gifvet med en utomordentlig formstyrka.
började långsamt och omständligt genomgå de Vi äro i tillfälle att i dagsnumret meddela ett par afbildningar af det intressanta konstverket, I senaste af kvällens erfarenheter.
visande detsamma såväl fram- ifrån som från ena sidan.
T INKOPINGS TEATER har i dagarna invigts af Se- landerska sällskapet med upp- förande af » Bröllopet på Ulf- åsa ».
Föreställningen inleddes med en versifierad prolog, författad och framsagd af re- daktör G. Gustafsson.
En festlig stämning rådde bland den högtidsklädda publiken, som fyllde teatern till sista plats.
Bland de närvarande märktes landshöfdingen gref- ve Douglas, f. d. landshöfdin- gen grefve De la Gardie, landshöfdingarna von Oel- reich, Växjö, Cedercrantz, Kalmar, och grefve Wacht- meister, Karlskrona.
Den nya teatern, af hvilken vi med- dela en bild, visade sig för- träfflig i akustiskt hänseende: den är uppförd efter ritning LINKÖPINGS NYINVIGDA TEATEB.
HOFFOTOGBAF SW.
SWENSSON FOTO.
IDUN 1903 — 693 — Han hade kommit hem strax efter klockan ett direkt från kaféet, där han tillbragt en odräg- lig timme samman med några af stamkunderna, män, hvilka inom restaurantens murar funno allt, som gaf värde och glädje åt deras lif.
Det blef också en uppbygglig stund, hälsosamt att lyssna till de djupsinniga samtalen vid glasen, angenämt att åse den parodi på ljuf familjelycka, som framställdes genom flirten med uppasserskorna!
Sten-Eskil drack ett par glas seltersvatten och piggade upp sig med ett politiskt gräl med en synnerligen kolerisk litteratör, som lefde så godt sig göra lät af sin giftiga, gallsprutande penna.
Sedan Sten-Eskil én stund med tämligen stor fram- gång försvarat åsikter, som ingalunda voro hans, utan blott för tillfället antagna helt enkelt af oppositionslust, blef han plötligt slapp, afbröt sig midt i en vältalig tirad, sade ett knapphändigt godnatt och gick hem, öfvermannad af de med möda behärskade mörka tankarna.
Hvad var det egentligen som^ förmått honom att afsluta sin juldag på krogen?
°Ack, han hade ju varit på släktmiddag hos sin farmor, och när han innerligt uttråkad och vid miserabelt lynne gick därifrån, hade det fallit honom in att titta dit in för att om möjligt få sin misstämning skingrad bland människor, som togo honom sådan han var, utan att göra sig till domare öfver honom och hans lif.
Så mycket Sten-Eskil än beundrade och höll af sin farmor, hyste han dock ett visst agg till henne för dessa släktmiddagars skull.
Han al- skydde att föras samman med en flock människor, som sades stå honom nära, utan att hysa vare sig vänskap eller ens välvilja för honom, och med hvilka han hade intet gemensamt.
Han borde dock i umgänget med dem iakttaga en viss för- trolighet, som berättigade dem att säga obehag- ligheter och gifva tillrättavisningar, hvilket allt han måste tåla för släktskapens skull.
» Jag begriper inte, » fortsatte han sin tanke- gång, » hvarför mina släktingar äroiotrefligare än alla andra människor, kalla, själfviska och i den grad korrekta, att man i deras närvaro får lust att säga och företaga sig de rysligaste saker.
Och den yngre generationen är betydligt ledsammare än den äldre.
Ja, det finns ju undantag.
Farmor är den bästa människa i världen, farbror Tankred håller jag uppriktigt af, och hans två barn äro mig mycket kära, pojken Allan, som tillbringar ena hälften af sitt lif med att göra dumheter och den andra med att under djup ånger söka godt- göra dem, och Mildred — Mildred!
Nej, på henne vill jag inte tänka, det gör allt för ondt.
Hellre TVANNE NYA SKOLHUS I GÖTEBORG.
FRAN SKANSENS JULMARKNAD.
HÄROLDERNA 2.
ÅNÄS-SKOLAN PÅ REDBER- OLGA RINMAN FOTO.
då på långa kusin Celeste.
I dag gaf jag henne, så mycket hon tålde.
Hon har länge nog hängt efter mig, men nu hoppas jag, att det skall vara slut.
Jag sade henne rent ur, att hon inte gjorde minsta intryck på mig med sitt eviga smicker och låtsa- de pfverseende med alla BLÅSA IN JULFRIDEN.
2.
SCEN FRÅN MARKNADEN.
ADOLF JANSSON FOTO.
digt etablera gräl med mig samt roar sig med att framhålla mina fel och ovanor till allmänt be- skådande.
De yngre, manliga individerna i släk- ten kan jag inte fördraga.
De äro alla själfbe- låtna, exemplariska tunguser, hvilka från sin för- träfflighets höjd se ned på mig med förakt, ogil- lande — och dold afund.
Haha, de skulle vara som jag, utan hem och föräldrar, ha godt om mynt, godt om tid, obegrän- sad frihet och blodet svallande af ungdomsmod och äfventyrslust, så finge vi se, hur det ginge med deras beprisade förträfflighet.
Jag anses vara familjens svarta får.
— Allan har goda anlag att bli lik mig, men han är inte vuxen än — och alla hålla det för en oafvislig plikt att rädda mig ur min isolerade ställning af en- samt svart får i en talrik hjord.
Min tära farmor skakar sitt vackra huf- vud öfver mig, och då blir jag ledsen och kysser ödmjukt hennes hand.
Men när fastrar och farbröder himla eller förmana, herrar kusiner rycka på axlarna, Lin- nea grälar, Celeste öfver- skyler, Allan trycker min hand i smyg, då är det jag — brottslingen — som skrattar åt alltsam- mans.
Hvad bry de sig om mig?
Hvad bryr jag mig om deras tycken?
Men Mildred?
Välsigna- de Mildred, som jag vör- dar som ett helgon och som jag i dag på det djupaste kränkt! » 1.
SLÖJDFÖR- ENINGENS NYA SKOLA.
GET.
borde han inte tän- da och läsa något, som kunde bringa glömska?
» Mildred. » Han uttalade lågt hennes namn.
Så reste han sig armbågen, stödde bufvudet mot han- den och lät tankar ne komma, som de ville.
Feg ville han ej vara.
» Om hön vore mindre fullkomlig, mera lik andra död- liga, skulle jag kan- mina dumheter och upptåg, och förklarade frankt, att jag upp- skattade ärlighet äf- ven i en brutal form, men föraktade beräk- ning och falskhet äf- ven i finaste preparat.
Celeste såg nästan hemsk ut vid mina ord.
Sedan var hon ursin- nig hela kvällen, hvil- ket klädde henne ra- sande illa.
— Kusin Linnea är en pigg unge.
Hon lägger san- nerligen inte an på mig, utan söker stän- Nu hade Sten-Eskil i tankarna hunnit just till den punkt, som han till hvarje pris velat undvi- ka.
En brännande rod- nad sköt upp i hans an- sikte, hjärtats slag tyck- tes fördubblade, och den kufvade smärtan fick fatt om hans själ.
En suck lik ett stönande ar- betade sig ur hans bröst, och han lade handen öf- ver sin feberheta panna Skulle han, vågade han tänka vidare, se sin olycka i ögonen, eller ske våga närma mig henne, låta henne se in i mitt inre.
Kanske hon där kunde finna något att akta, något som visade, att jag inte är alldeles förkastlig.
Men nu måste jag betrakta mitt helgon på afstånd, längta till henne och dnck aflägsna mig allt mer.
Ingen är mot mig som Mildred.
Hon är mer än vän- lig, i hvarje hennes ord ligger innerlighet, en ström af värme strålar ur hennes ögon, och hennes leen- den äro idel sol.
Hon är mildare och varmare mot mig än mot någon annan, och ibland har jag hyst det vansinniga hoppet, att hon höll mig lika kär som jag henne.
Och dock, i hennes ögon iigger djupast inne en stilla, men orubblig med- lidsamhet.
Den är där alltid, så snart hennes blick vändes mot mig, jag anar, att medlidande är arten af hennes känsla för mig, och jag nästan hatar henne för detta.
Jag har alltid vetat, att mitt raseri öfver Mildreds medlidande en gång förr eller senare skulle bryta ut, men att jag kunde vara så infam mot henne som i dag, det trodde jag sannerligen inte.
Hur gick det egentligen till?
Jo, nu minns jag.
Det var så, att jag vid mid- dagen hade Celeste till bords.
Vi voro redan ovänner, så att vi talade inte vidare.
Midt emot satt Mildred med Stefan — den korrektaste af alla mina korrekta kusiner.
Hon var ovanligt tyst, åhörde förströdd Stefans docerande föreläs- ning — utan tvifvel mycket lärorik — och såg ofta öfver till mig med en viss längtan i blicken.
Men hvar gång jag tog mig för att se in i hennes ögon för en längre stund, kom det där gamla medlidsamma uttrycket åter fram och tog herra- väldet.
Jag började plötsligt skämta och retas med Linnea, som satt vid min andra sida.
Mildred bevärdigade jag ej vidare med någon blick, och vreden sjöd inom mig.
Så snart middagen var öfver, gick Mildred in kabinettet på andra sidan salongen, och jag följde henne.
Nu kom det rysliga.
Jag gick fram till henne, såg henne rakt i ansiktet och sade: » Nu skall du säga, hvad du tänker, när du sitter så där mild och stilla och ser på mig, som om jag vore sämre än en hund. » » Sämre än en hund?
Nej, tala inte så, » bad hon, gifvande mig en lång, sorgsen blick.
» Men jag tänkte verkligen, att du kunde vara den bäste af dem alla, om du bara själf ville, ty ingen är som du.
Men det är stor, stor synd om dig — » Nu kokade mitt raseri öfver, och jag miste all besinning.
Jag brukar inte svära, men nu svor jag Mildred rakt i ansiktet, grep henne i armen och sade med en röst, som darrade af vrede: » Du behöfver inte gå omkring och se nådig ut för min skull.
Jag är ingen vän af jeremiader,
IDUN 1903 — Förnämsta tfåftmedel ftro och förblifva dock vid finare tvätt HYLINS Ekonomi-Tvål och v i d gröfre tvätt (byk) HYLINS Prima T v ä t t - T v å l och fruntimmersgnäll är det värsta jag vet.
Jag har aldrig trängt mig på dig, du har således inte med mig att göra.
Var så hygglig och låt mig vara i fred, och förskona mig från dina jämmerliga grimaser.
Är jag inte god nog åt dig, så finnes det i världen i alla fall fullt upp både af kvinnor och män, åt hvilka jag är god nog.
Och du är den sista, af hvilken jag ämnar tigga allmosor. » Mildred såg fullt på mig med sina stora ögon, men i dem lästes sannerligen intet medlidande nu längre, endast en ljungande vrede.
Hon sade inte ett ord, men samlade sitt släp i ena handen, vände sig hälft och gaf mig öfver axeln än en vredeslågande blick och lämnade därpå rummet med drottninglikt majestät.
&gt;Gå du, » tänkte jag, » det skall bli skönt att slippa dig. » | Men när hon var borta, blef det ett omslag i mina känslor.
Jag ville rusa efter henne, säga henne hur kär hon var mig, hur högt jag aktade henne, men ack, hvartill skulle väl det tjäna?
Nu var ändå allt förloradt.
Sämre, råare, otack- sammare har jag aldrig visat mig för någon män- niska.
Nu ägde hon full rätt att förakta mig.
Jag sjönk ned på en stol och tog upp en tidning, bakom hvilken jag dolde mig.
Jag blef sittande så hela afton, trots mina kära släktingars förvåning och ogillande.
Jag afböjde under olika förevänd- ningar alla inbjudningar till kaffe och te och blef, där jag var.
Till sist kände jag mig alldeles ut- tröttad.
Då gick jag in i salongen, där alla voro församlade.
Jag märkte dunkelt, att man tände granen och urskilde liksom i fjärran ett sorl af röster, som tystnade vid mitt inträde.
Hälft huf- vudyr gick jag fram till farmor och bad lågt om tillåtelse att få gå hem.
Hon såg ängsligt på mig, utropande: - » Men, barn då, hvad fattas dig?
Du är ju döds- blek.
Är du sjuk? » » Nej, endast trött.
Jag var uppe mycket tidigt i dag, klockan fem var det visst, » mumlade jag förvirrad.
Det var dessvärre så tyst i rummet, att några af de närmast sittande hörde mitt svar, så lågt det än uttalades, och nu började en liflig korus af röster frambringa retsamheter.
Verner, kamreren, ropa- de med sin tunna falsettröst: » Du har förmod- ligen bevistat julottan i dag på morgonkvisten.
Man misskänner dig kanske grymt, Sten-Eskil? » Farmor tog mig om båda kinderna och hviskade: » Har du verkligen varit i kyrkan? » Hon läste svaret i mina ögon, smekte mig och sade ömt: » Gå gärna hem och hvila.
Du kan vara trött, min son. » Då jag vid utgående vände mig i dörren med en bugning för sällskapet, såg jag Mildred gå fram till farmor med ett uttryck i ansiktet, som om hon längtade att få luta sitt hufvud i hennes knä och storgråta.
— — — — Mildred!
Äh, Mildred, så du kan plåga mig!
Lämna mig ifred!
Jag vill sofva.
Mörkt är här, kolmörkt, ty månen har gått ned, och ändå ser jag i ett skimmer ditt hälft bortvända ansikte och din fina hals.
Gä bort, Mildred, men se inte så vredgad på mig, tillkasta mig inte öfver axeln den där ljungande blicken, som bränner oläkliga sår i min själ!
Hör mig: jag älskar din vrede mer än ditt medlidande, ditt förakt mera än din moder- liga välvilja.
Jag skulle gjort alltsammans omigen, men inte så brutalt, inte så hänsynslöst. » Sten-Eskil sjönk tillbaka i sin förra ställning.
Han låg orörlig på rygg med slutna ögon.
När nu hans tankar långsamt gledo tillbaka till de första af den långa juldagens upplefvelser, stillades omärkligt smärtan i hans inre, och det kom en viss ro öfver honom.
Var det ej ändå blott en dröm, att han, den sorglöse, som älskade bekvämlighet, af egen fri vilja lämnade sin varma säng vid en tid, som 694 — föreföll att vara midt i natten, klädde sig i ett kallt rum och därpå tog plats i en släde, som dragen af två raska hästar, snabbt förde honom genom stadens gator och ut på landet, där de vida snöslätterna glänste svagt i stjärnljuset och granskogen stod svart och tvär som en bergvägg?
Var det en dröm, så var den i alla fall så vacker, att den förtjänade drömmas om i minnet.
Och Sten-Eskil drömde vidare.
När han kom in i granskogen, välsignade han det infall, som förmått honom att fara till julottan i den aflägsna landskyrkan, ty här i naturens tempel, bland de höga, allvarliga granarna, greps han af en varm, äkta julstämning, sådan han ej känt den sedan sin barndom.
Älla de vackra barndomsminnena väcktes till lif, de togo honom fången i sitt brokiga nät, och han log mot dem, glad och tacksam.
När skogen började glesna, skimrade det af ljus mellan stammarna, det var kyrkbyn, som var vackert illuminerad med an- ledning af högtiden.
På en hög kulle låg kyrkan, och ett skarpt ljussken strömmade ut från de stora fönstren.
Nu började tornets klockor ringa.
Ofverröstande skogens sus och bjällrornas klang, dallrade klocktonerna fram, djupa, mäktiga och vemodiga.
Snart vandrade Sten-Eskil långsamt med sin päls öfver armen längs kyrkans midtgång.
Många förvånade blickar riktades på främlingen, i som- liga lästes en tydlig beundran, hvilken smickrade honom.
Kyrkan var full af folk, och det var med svårighet han lyckades få en plats.
Han såg sig omkring.
Det var en rymlig, hvitrappad byggnad med vackra hvalf.
Koret var prydt med unga, friska granar, bland hvilka Kristusbilden — Thorvald- sens — tedde sig synnerligen skön och verk- ningsfull.
Ljusen flämtade i kronor och kande- labrar, luften var tjock och tung, men psalm- sången, utförd af sträfva röster, hade en gripande klang, ty den kom från öppna, värmda hjärtan.
En ung präst mässade framför altaret, och från orgelläktaren af sjöng en sångkör julhymnen: » O, heliga natt. » Så började predikan.
Främligen från staden satt i sina egna tankar.
Han undra- de öfver, att han så sällan brukade gå i kyrkan.
Här fanns ju välgörande stillhet och harmoni, hvila för vilda och oroliga tankar.
Allt mörkt och tungt, allt fult och orent var fläktadt bort som af en mild hand.
Här kunde själen öppnas för rena intryck.
Men plötsligt var det något i predikantens stämma, som tvang honom att se upp.
Han varse- blef på predikstolen en vacker gubbe med silfver- lockigt hufvud och stora, djupt liggande ögon, hvari just nu låg en glans, som skådade han in i oändligheten.
Främlingens blickar häftade vid den vackra åldringens ansikte, och han kunde ej låta bli att lyssna till hans ord.
Han förstod ej fullt den gamles tankegång, kände sig tillbaka- stött af somligt däri, men mycket gaf återklang djupt i hans själ och väckte en längtan efter ren- het, förädling, försoning.
Då Sten-Eskil återvände till sin väntande släde, började det dagas.
Medan han i ilande fart fär- dades tillbaka till staden, bleknade himlens stjär- nor, tills de försvunno i morgonljuset — samtidigt bleknade de nya intrycken i hans själ.
Han bör- jade prata med körsvennen om likgiltiga saker, och när han for in på stadens gator, kom han att tänka på att det vore obehagligt att möta någon bekant.
— — » Så usel är jag, » mumlade Sten- Eskil bittert, » så ömkeligt feg och usel är jag.
Min vackra julmorgondröm är svunnen, men kvar är allt mitt elände.
Skall jag ständigt som nu slungas från den ena ytterligheten till den andra, från hejdlösaste ysterhet till ofruktbar förtvinan?
Skall jag aldrig blifva mogen, manlig och fast, utan ständigt förblifva en lättsinnig, oberäknelig vildbasare, åt hvilken ingen vågar anförtro sig.
- oduglig för lifvets högre och ädlare uppgifter ?&gt; Sten-Eskil gjorde sig ej flere frågor.
Hans tankar hvilade, hans leder började domna, något tungt och varmt smög sig öfver honom.
Det var den annalkande sömnen.
Helt nära sig varseblef han, hälft doldt af dimblått töcken, den gamla prästens hvita hufvud och strax bredvid ännu ett — - Mildreds.
Bådas ögon voro riktade på honom med en mild, lugnande blick.
Ett leende lekte på Sten-Eskils läppar, det ryckte till i hans leder — och så var han insomnad.
Nästa nummer af IDUN (n:r 1 för 1 9 0 4) utkommer torsdagen den 7 januari.
Prenumera- tionen måste nu ofördröjligen förnyas, på det in- tet afbrott i tidningens regelbundna expedition må behöfva uppstå.
Yår medarbetarlista, D ET Ä R ju medarbetarne som göra en tid- ning och liksom absolut ingen tidning i hela vårt land kan uppställa en mera ly- sande medarbetarelista än IDUN, så kan heller ingen täfla med henne i rikt, omväx- lande och värdefullt innehåll.
Nu vid årsskiftet torde det därför icke anses olämpligt att anställa en liten öfver- blick öfver hvad tidningen i den vägen under år 1903 bjudit.
Så ha under senaste året, bland många andra, följande af våra för- nämsta författare lämnat bidrag till I D U N: - Frftr ?F &amp; ALFHILD AGRELL.
RUBEN G:SON BERG.
Bo BERGMAN.
TORE BLANCHE.
ANNA BRANTING (RENÉ).
MARIKA CEDERSTRÖM (MARK STERN).
ESAIAS COLLIN.
SIGRID ELMBLAD.
CARL ENEROTH (CHICOT).
DANIEL FALLSTRÖM.
S.
A.
FRIES.
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
JANE GERNANDT-CLAINE.
TOR HEDBERG.
ALFRED HEDENSTIERNA (SIGURD).
JOHN HERTZ.
HARALD JACOBSON.
AMANDA KERFSTEDT.
ELISAB.
KUYLENSTIERNA.
SELMA LAGERLÖF.
MATHILDA LANGLET.
HELENE LASSEN.
ULLA LINDER.
TT ARE _ HELLEN LINDGREN.
GUSTAF LINDQVIST (MARI MIHI).
ELLEN LUNDBERG, F. NYBLOM.
AXEL LUNDEGÅRD.
CLAES LUNDIN.
BIRGER MÖRNER.
GEORG NORDENSVAN.
VILHÄLM NORDIN.
SIGRID NORDLUND (SNORRE).
FREDRIC NYCANDER.
VILHELM PETERSON- BERGER.
JONATAN REUTER.
BIRGER SCHÖLDSTRÖM.
EDVARD STJERNSTRÖM.
E.
N. SÖDERBERG.
SVEN SÖDERMAN.
GUSTAF ULLMAN.
ANNA WAHLENBERG.
HENRIK WRANÉR.
N.
P. ÖDMAN.
M.
FL.
Dessutom har IDUN under året innehållit ori- ginalillustrationer och reproduktioner efter konst- verk af följande KONSTNÄRER^ VICTOR ANDRÉN.
RICHARD BERGH.
ARTUR BIANCHINI.
OSCAR BJÖRCK.
EDVARD BRAMBECK.
FANNY BRÅTE.
PRINS EUGEN.
GUNNAR HALLSTRÖM.
BENGT HEDBERG.
GISELA HENCKEL-TRAPP.
OTTO HESSELBOM.
P.
D. HOLM.
VIGGO JOHANSEN.
O. KRUMLINDE.
F. KÄRFVE.
CARL LARSSON.
D. LJUNGDAHL.
J LUNDEGÅRD.
EINAR NIELSEN.
ALICE NORDIN.
E. NORLIND.
JENNY NYSTRÖM.
GEORG PAULI.
G. RYDBERG.
KNUT STANGENBERG.
HARRIET SUNDSTRÖM.
HARALD SÖRENSEN- RlNGI.
JOHAN OCH GERDA TIRÉN.
A. TRULSON.
N TÖRNROS.
ALF.
WALLANDER.
ANDERS ZORN.
M.
FL.
Att den nu begynnande nya årgången vid sitt slut skall kunna uppvisa en fullt lika lysande och gedigen medarbetarlista — inom hvilken vi för öfrigt hoppas få behålla alla våra gamla o c h värderade namn — det skall blifva redaktionens oaflåtliga sträfvan.
UNGL.
TEATERN har velat bereda allmän- K heten en behaglig öfverraskning så här till jul, i det den hitkallat hr Fram Navål till ett nytt gästspel.
Den framstående sångaren, som redan vid sitt förra uppträdande härstädes vann så mycken framgång, visar sig allt fortfarande i be- sittning af de egenskaper, både som sångare och skådespelare, hvilka, hvart han kommer, binder
IDUN 1903 — 695 — den musikälskande publiken vid honom.
Som Lyonel i » Martha » och don José i » Carmen » har hr N. uppträdt före helgen, och i bägge uppgif- terna har han skördat det lifligaste bifall af den talrika publiken.
T \ RAMATISKA TEATERNS senaste nyhet, den tyska treaktskomedien nKonstnärslif » af Adolf Wilbrandt, kan näppeligen förmildra det intryck af illiterat och okonstnärlig ledning, som hela den gångna terminens spellista efterlämnat.
Ett visst publiktycke synes den dock ha förvärfvat, tack vare några brokiga atelierupptåg, en » spännande!)
kärleksintrig å la följetongsroman och först och sist fru Bosses karaktäristiska framställning af styckets » hjältinna », den lilla artistflickan, som från ett slags genus neutrum, blottadt på all kvinn- lig charme och tyvärr äfven all konstnärlig talang, genom gud Amors makt utvecklas till en inta- gande och allbesegrande ung kvinna.
De öfriga prestationerna höja sig ingalunda öfver den jämn- strukna nivå, som styckets egen andliga kaliber betingar och — ursäktar.
Q VENSKA TEATERN ger en repris af Echegarays P drama » Galeotto » hvari hr Emil Hillberg lika glänsande som förr återger Don Manuels roll.
Det är ett stycke människoskildring, så vederhäftig i sin säkert gifna form, så själsfärgad i sitt växan- de lidande, att man önskar ingenting tillagdt eller borttaget.
Figuren bär det lyckade konstverkets prägel.
I Ernestos roll har hr Gösta Hillberg för första gång en fått en verklig maktpåliggande uppgift att utföra, och med hänsyn till hans ännu ej mog- nade krafter har han i mångt och mycket åstad- kommit en skapelse, som vittnar om allvar och god vilja.
Fru Sandells Donna Julia är förträfflig.
Svenska teatern har nu flere gedigna program i antågande, hvilket är en tillfredsställelse att veta, när talscenen vid Kungsträdgårdsgatan ej synes vilja i minsta mån bekymra sig om sin uppgift som kulturbärare.
Den konstnärliga och ekono- miska miséren därstädes ropar högt efter en räd- dande hand.
Helt visst vore det till Dramatiska teaterns fromma, om den utsträcktes från Blasie- holmen, ty om ej alla tecken bedraga, är det från det hållet vi nu ha att vänta en den svenska scenkonstens välbehöfliga renässans.
- T7 " ONSERTFÖRENINGEN gaf sin tredje abonne- mentskonsert den 16 dennes i Musikaliska akademiens stora sal, hvilken så godt som till sista plats var besatt med en ytterst intresserad och förväntningsfull publik.
Först på programmet stod nämligen Vilh.
Stenhammars nyligen full- bordade första symfoni i F-dur för orkester.
För- väntningarna på densamma blefvo ej heller be- svikna.
Redan början, en kvartett af valdhornen, följd af ett vackert violinmotiv, sätter åhörarne i stämning.
Den första satsen bär prägeln af ett visst svärmiskt vemod, som dock här och där, särskildt i slutet, genomväfves af friskare fläktar.
Denna sats, symfoniens längsta, skulle dock vun- nit på att förkortas.
De båda följande satserna, andantet och scherzot, voro nog de mest anslå- ende; särskildt var det sistnämnda synnerligen intagande.
Men äfven finalen innehåller en hel del präktiga detaljer.
Instrumentationen visar allt- igenom tonsättarens förtrogenhet med orkesterns alla resurser.
Hvad som här kanske mest frapperar är den stora roll, som inrymts åt blåsinstrumenten och som åt symfonien ger en viss romantisk prägel.
Något särskildt nationelt drag kan man näppeligen finna i denna symfoni, om ej i andan- tet, och att förebilder kunna spåras förringar föga arbetets värde, då förebilderna äro höga.
Sym- fonien är i alla händelser duktigt gjord och be- sitter alla betingelser att slå an på en stor och bred publik, välljudande och klangfager som den är.
Den torde ock vinna på och framstå i än klarare dager vid ett förnyadt åhörande.
Hr Tor Aulin och hans denna gång förstärkta orkester förtjäna tacksamt erkännande för det hörbar- ligen intresserade arbete, de nedlagt på det nya verkets utförande.
Efter sista satsen blef hr Sten- hammar gång på gång framkallad och fick mot- taga publikens entusiastiska bifall.
En annan nyhet på programmet, äfven den af svenskt ursprung, utgjordes af » Andante lugubre » af en ung i Göteborg bosatt tonsättare Olallo Morales, af spansk härkomst.
Stycket, som an- fördes af tonsättaren själf, var rätt vackert och välklingande och skulle nog hafva gjort sig bättre gällande, om det ej kommit närmast efter sym- fonien.
Sista delen af konserten ägnades åt min- net af Berlioz, i det man här för första gången fick höra mästarens gripande sorgmusik till » Ham- let » med den mystiska och verkningsfulla kören bakom scenen samt den bekanta » Racoczy- marschen ».
Programmet utfylldes med ett par sånger, » Die Allmacht » af Schubert och » Meine Lieder, meine Sänge » af Weber, båda briljant före- dragna af hr Forsell.
SELMA LAGERLÖF: HERR [AAMERNAS MUSIKBLAD, utgifvet af fru Ellen Sandels, har utsändt ett synnerligen elegant och innehållsrikt julnummer med ej mindre än sex originalkompositioner och tre originalarrange- ment, nämligen » Svensk frihetssång » af Vilh.
Peterson-Berger, » Lilla Anna », sång med pianoack.
af Emil Sjögren, » Två låtar från Mora », uppteck- nade och satta för piane af Vilh.
Stenhammar, » Jul- polska » af Hj.
Berwald, två täflingskompositioner: » Tillägnan », för piano, och » Flickan vid forsen », sång, samt Aria ur orat.
» Messias » af G. F. Han- del, arr.
för piano, Fragment ur Wagners » Sieg- fried », arr.
af W. Patrik Wretblad och vals ur oper.
» Grefvinnan Pepi » af Joli.
Strauss.
De båda sista äro afsedda att uppföras i hufvudstaden på det nya året, » Siegfried » på k. teatern och » Gref- vinnan Pepi » på Vasateatern.
Julnumret, som därjämte innehåller en mycket intressant textaf- delning med porträtt af V. Peterson-Perger, V. Stenhammar och Hector Berlioz samt andra illu- strationer, kostar i bok- och musikhandeln endast 1 kr.
50 öre.
För den, som abonnerat på Musik- bladet för hela året, ingår detsamma i den löpande årgången och står alltså till ett pris af endast 50 öre.
Med detta julnummer har Damernas Musikblad afslutat sin andra årgång och detta på ett sätt, som måste vinna erkännande i alla musikaliska hem.
Den som vill ha god musik af såväl allvar- ligt och gediget slag som ock af mera lätt och lekande art torde ej kunna finna en bättre och på samma gång billigare samling än en årgång af Damernas Musikblad.
Om man besinnar, att den nu afslutade årgången, af hvilken endast en obetydlig restupplaga återstår, innehåller 80 kom- positioner däraf ej mindre än 42 originalkomposi- tioner, och därjämte en rikhaltig textafdelning med porträtt och korta biografier af män och kvinnor på musikens område — allt för det oer- hördt låga priset af endast 6 kronor, så måste rätt- visligen erkännas, att utgifvarinnan gjort sitt bästa att till alla musikaliska hem bereda väg för i bästa mening populär och god musik.
Att den tredje årgången, som nu förberedes, ej skall stå efter de båda föregående, utan tvärtom, där- om äro vi, med kännedom om utgifvarinnans energi och goda vilja, öfvertygade.
I D U N 1904.
D A IDUN nu går att anmäla sin nya årgång — den sjuttonde i ordningen från tidningens uppkomst — torde all större omständlighet vara öfver - flödig.
Genom de gångna årens sträfvanden hafva vi nämligen nu kommit därhän, att IDUN öfver hela norden är känd och erkänd som DESS OBESTRIDLIGEN F Ö R N Ä M S T A ILLUSTRERADE V E C K O T I D N I N G och alla våra bemödanden för det nya året skola gå ut på att häfda och ytterligare be- fästa denna vår rangställning.
Som hittills komma vi att i ord och bild följa dagshändel- serna, liksom vi ock skola meddela porträtt af de märkligare män och kvinnor, som på något sätt stå i samband med dagskrönikan.
Jämte det rikhaltiga illustrationsmaterielet skola vi ägna en alldeles särskild omsorg åt textaf- delningen, hvars omfattning och värde stå vida öfver hvad andra ill. veckotidningar ha att erbjuda.
Sakliga inlägg och intressanta diskussioner i för hemmen viktiga frågor skola omväxla med kortfattade biografier, underhållande noveller och berättelser samt goda dikter.
För Iduns Romanbibliotek låta vi oss alltjämt angeläget vara att förvärfva det yppersta, som öfverhuf- vud vår moderna svenska diktning har att bjuda.
Ett bevis bland andra härpå är den berät- telse af ARNES PENNINGAR som för närvarande pågår i romanbilagan.
Af detta den stora författarinnans senaste arbete, som motsetts som ett litterärt événement öfver hela den bildade världen, erhåller hvarje ny- tillträdande prenumerant för år 1904 gratis de redan i år utkomna arken mot insändande af adress och 10 öre i porto till Iduns Expedi- tion.
Bland öfriga svenska originalberättelser af framstående författare, som ligga färdiga på redaktionens bord att efterhand inflyta i romanbilagan, vilja vi nämna: DROTTNING FILIPPA, HISTORISK ROMAN AF AXEL LUNDEGÅRD.
LIFVETS RÖSTER, ROMAN AF ELISABETH TVÅ KUYLENSTIERNA.
SLAGS FOLK, SKILDRING UR STOCKHOLMS- LIFVET AF ANNA WAHLENBERG.
Dessutom är det vår afsikt — för att än ytterligare bereda omväxling och intresse åt tidningens litterära innehåll — att på nyåret anordna EN STÖRRE KORTARE LITTERÄR NOVELLER PRISTÄFLING FÖR OCH UPPSATSER hvars program kommer att närmare utvecklas i något af tidningens januarinummer.
I öfrigt skola vi naturligtvis bibehålla och förkofra de afdelningar för underhållning och nytta, som kanske icke minst gjort Idun så omtyckt i hemmen, såsom: Iduns hjälpreda för hemmet, Köksalmanack för hvarje dag året om, Tidsfördrif, Läkarråd, Frågor och Svar m. m.
En förmån, som många af våra läsarinnor helt visst skola veta att värdera, ha vi sökt bereda dem i den atelier för tillklippning af pappersmönster, som vi upprättat, och från hvilken de för billigt pris (med ytterligare ned- sättning för dem, som samtidigt äro prenume- ranter på Iduns Modetidning) kunna rekvirera hvilket som helst önskadt mönster till den moderna toaletten.
Som en extra premie erhålla slutligen alla våra prenumeranter Iduns rikt illustrerade och innehållsrika julnummer, som i bokhandeln en- samt betingar ett pris af 1 kr.
Med allt detta blir dock Iduns pris för det kommande året oförändradt eller 6 kronor för den vanliga upplagan samt 8 kronor för prakt- upplagan, som skiljer sig från den förra endast genom sitt tjockare och finare papper, hvarpå illustrationerna bättre framträda.
Härtill kom- mer för år 1904 den s. k.
Fänrik Stål-upplagan, med ett pris af 10 kronor, omfattande Iduns vanliga upplaga med Romanbibliotek och Hjälp- reda samt andra delen af, 1.
L. Runebergs Fän- rik Ståls Sägner med Albert Edelfelts illustrationer.
Ny tillträdande prenumeranter, som önska den under år 1903 redan utkomna första delen af detta nationella praktverk (hvilket förut i bokhandeln betingat ett pris af 27 kr.
50 öre pr häftadt ex.), kunna erhålla denna mot insändande af 4 kr.
samt 4 0 öre som porto till Iduns expedition, Stockholm.
De fullständiga prenumerationsafgifterna för Iduns olika upplagor under år 1904 ställa sig sålunda: VI år / år V2 år V * år IDUN, vanliga upp- lagan kr.
6: — 4: 50 3: — 1: 75 » praktupplagan » 8: — — 4: — — » Fänrik Stål- upplagan » 1 0: — 7: 5 0 5: — 2:75 s 4
DUN — 696 1903 Beredning: K Ö K S Ä L M Ä N Ä C K lägges Redigerad af Om steken den i dricka eller den är nätt och den ofrusen tvättas är frusen När frukt (Är fast fat.
jämt upptinad.
den all tills hvarftals, mjölk, är kall - upplägges pyramidformigt på ett den mans med sockret och smöret, sist till- skål, eld- sättas Ägghvitoma vispas till hårdt äggen Smeten fylles noga skum och vispningen fortsattes V * tim .., formarna.
ytterst hastigt efter 3 till / i hvarandra.
i de och ställes på kallt ställe att stelna.
Geléet bör helst tillagas dagen innan beklädda Bakelserna gräddas i ordinär det skall användas.
med en duk, doppad i hett vatten.)
Ste- hvarefter i&amp;ockret nedröres försiktigt.
Ma- ugnsvärme, ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kurs i Stockholm.
ken torkas Söndag: gymer; blandad frukt med maräng.
M å n d a g: Kall skinka med ärter och Tisdag: Eskilstuna soppa.
Jordärtskockspuré med ro- stadt bröd; stekta rödsppttor med po- tatismos.
O n s d a g: Kall renstek med potatis- salad; gräddkaka.
Torsdag (Nyårsafton): Lutfisk med potatis; risgrynsgröt med mjölk; maza- riner.
K r e d a g (Nyårsdagen): Klar buljong med ugnstekt bröd; fisksoufflé med hol- ländsk sås; stekt potatis; vingelé Lördag: fylld De uppstjälpas genast och glaseras mandel, 212 gr. hvetemjöl.
Steken haltorr och har ljusgul färg tages an- medan de äro ljumma.
ilägges och brynes väl däri, hvarefter rättningen ut och serveras kall med F i s k s o u f f l é (f. 6 pers.).
100 gr. den saltas och spädes med buljongen, vispad grädde.
smör, 100 gr. mjöl, 4 del.
grädde, 3 litet i sänder, öfveröses hvar 10 min.
och R i s g r y n s g r ö t (f. 12 pers.).
2 kkp.
kkp.
kokt fisk (V 2 kg.
gädda), 6 ägg.
vändes ett par gånger unger stekningen.
karolinarisgryn, 2 lit.
vatten, 5 del.
tjock salt, hvitpeppar.
Till stekningen åtgår omkr. 4 tim, grädde, 1 hg.
godt smör, 1 msk.
salt, T i l l f o r m e n: V a msk.
smör (10 gr.).
Köttjusen silas och skummas.
Smör och 3 msk.
socker 2 msk.
stötta skorpor.
mjöl sammanfräsas, köttjusen tillsattes B e r e d n i n g: Risgrynen .sköljas, skål- B e r e d n i n g: Smör och mjöl sam- litet i sänder under flitig rörning och las i hett vatten och påsättas i kokande manfräsas och grädden tillsättes litet i såsen får koka 10 min., hvarefter gräd- vatten samt få koka, tills de äro mjuka * sänder under flitig rörning, hvarefter den tillsättes och såsen får ett uppkok Då tillsättes grädden och gröten får afredningen får ett godt uppkok, och samt af smakas.
Sist iröres det kalla ett uppkok.
Det kalla smöret iröres hälles upp att kallna.
Den kokta fisken smöret.
och gröten afsmakas med salt och plockas fin som risgryn och nedröres i B l a n d a d f r u k t m e d m a r ä n g (f. socker.
den kalla smeten jämte äggulorna en i 6 pers.).
2 hg.
torkade aprikoser, 2 M a z a r i n e r (f. 16 st.).
sänder.
Den afsmakas med kryddorna hg.
fina katrinplommon, 1 lit.
färska S m ö r d e g: 320 gr. hvetemjöl, 212 gr. och sist nedskäras de till hårdt skum äpplen, 5 kkp.
kallt vatten, 2V2 kkp.
tvättadt smör, 160 gr. strösocker, I V 2 slagna ägghvitoma.
Massan slås ge- krossocker.
ägg, V2 tsk.
hjortronssalt (knappt).
nast i smord och brödbeströdd form Marängmassa: 4 ägghvitor, 4 F y l l n i n g: 100 gr. sötmandel, 100 och gräddas omkr. % tim. i ordinär msk.
strösocker.
strösocker, 100 gr. tvättadt smör, 2 ugnsvärme.
B e r e d n i n g: Aprikoserna och katrin- hela ägg, 1 äggula.
Soufflén serveras genast den tages plommonen sköljas väl i ljumt vatten ur ugnen.
T i l l g l a s y r: 1 msk.
vatten, 1 tsk, och läggas i blöt i det kalla vattnet V i n g e l é (f. 6 pers.).
9 blad gelatin, omkr. 4 tim. Af detta vatten och sockret citronsaft, 50 gr. strösocker.
Smöret brynes i en stekgryta.
Kejsarsoppa; kronärtskoc- potatis; tills fyllningen fullkomligt M a n d e l m u s s l o r (f. 6 pers.).
212 genom garnerings- stannat, och mordenen har vacker gul- gr. smör, 212 gr. fint strösocker, 1 ägg- öfver frukten och fatet insattes brun färg.
gula, 212 gr. sötmandel, 20 gr. bitter- hinnor bort- rängmassan spritsas tagas ' hvarefter den späckas i täta,, jämna tratt med rördt smör; renstek med le- brynt alla rader med späcket skuret i fina strimlor.
i svag ugnsvärme.
Då marängmassan är FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 27 DEC.
1903 — 2 JAN.
1904. kor väl och svincarré med med mandelnrusslor.
Ragu på kött med brynt potatis och ärter; nyponsoppa med gräd- de och skorpor.
RECEPT: Till f o r m a r n a: 1 msk.
smör (20 gr.).
B e r e d n i n g: Mandeln skållas, torkas i ugnen och drifves genom mandelkvarn.
Smöret skiras och noga, hvarefter saltet frånskiljes smöret röres tills det blir hvitt och pösigt.
Då tillsättas sock- ret, äggulan och arbetas väl.
mandeln, och degen Små krusiga bakelseformar penslas med skiradt smör och degen ut- klämmes tunn t i dem.
Bakelserna gräd- das i medelmåttig ugnsvärme och upp- stjälpas först, då mesta hettan afgått.
Ragu kg.
på stekt msk.
kött kött smör, 3 msk.
mjöL jong eller steksås, Vi 6 pers.).
I V 2 (f. (rester), 1 rödlök, V 2 lit.
1 liten 2 bul- saltgurka, tsk.
hvitpeppar, 1 tsk.
salt.
B e r e d n i n g: Köttet skares i jämna tärningar.
Löken skalas, och brynes i smöret.
hackas fint Mjölet iröres och buljongen eller steksåsen tillsättes, hvar- efter såsen får koka 10 min.
Köttet ilägges jämte den i fina tärningar skurna B e r e d n i n g: Till mördegen siktas V i lit.
kokande vatten, V * lit.
apel- salt gurkan.
Anrättningen als makas, och R e n s t e t (f. 12 p&amp;rs.).
4 kg.
ren- kokas en klar lag.
Äpplena skalas, skä- serveras garnerad med brynt potatis.
stek, 4 lit.
dricka eller skummad mjölk, ras i klyftor, läggas direkt i socker- mjölet på bakbo:det, smöret fördelas i sinsaft, V * lit.
krasbärsvin.
2 hg.
späck, 4 msk.
smör (80 gr.), V a lagen och kokas, tills de bli klara, flockar och inarbetas i mjölet tillika B e r e d n i n g: Gelatinet lägges i blöt msk.
salt, 1 lit.
kokande buljong eller då de uppläggas med hålslef på flått med sockret och dot uppvispade ägget i kallt vatten omkr .. 2 tim., hvareltei fat att kallna.
Aprikoserna nedläggas i blandadt med hjortronssaltet.
Små släta vattnet bortslås och gelatinet upplöses vatten.
Apelsinsaften I V 2 msk.
smör (30 gr.), 3 msk.
sockerlagen, och få likaledes koka tills bakelseformar beklädas med mördegen.
i det kokande vattnet.
Mandeln skållas och drifves genom och krusbärsvinet tillsättas och bland- 2 del.
tjock grädde, 1 de bli klara, hvarefter de upptagas.
Sist (kokasi (katrinblommonen — med lock.
mandelkvarn samt arbetas väl tillsam- ningen omröres väl samt hälles i gelé- tsk.
kallt smör.
Sås: mjöl, köttjus, ^ - ^ v ^ - g ^ ^ - ^ y » g y; 7 X - ^ s s J ^ ^ k ^ ^ Z i ^ Z i ^ - ^ * * ~ Läs och m ä r k I M o t k r.
1 5 0 - ler p ° frim.
Af alla ekmöbler fås de bästa från hållas 100 vackra vykort hos Dagmar Erik- Ekmöbelfabriken i Nyköping.
sén, Norrköping.
Begär prisk.
Utställning: Vasagat.
7, Slhlm.
s R.
T.
: o 13. l k s.
H. Odmanns A.
T.
is is; Ren Niekel Kokkärl D R A K - T H É U kg.
1:85; ICO gr. 75 öre; kg.
3:50; 1 Skandinaviska Allmänna märke äro de solidaste, mest praktiska och MUSIK ' H E M Å T, de for hälsan lämpli- gaste af alla k o k k ä r l.
Tillhandahålles i större Bo- sättnings- &amp; Järnaffärer.
Prospekter &amp; priskuranter genom Lifförsäkringsföreningen MAX DÄUM1GHEN, Stockholm, B Å L D E R Hufvudkontor: Hamngatan 1 B, Sthlm.
Samlade fonder: Omkr. 4,000,000 Kr.
Billiga bestämda premier.
All vinst tillhör de försäkrade.
1903 utdelas, allt efter hvarje försäkrings ålder, den försäkrades inträdesålder och den tariff, enligt hvilken försäkringen är afslu- tad, som årsvinst ända till 4 0, 1 proc.
af ärspremien.
Ombud antagas å platser, där anstalten ännu icke är tillräckligt representerad.
OBS.]
Berndorfer R e n Nickel Kokkärl böra icke för- växlas m e d i handeln förekommande tidskrift utgifven af Kristliga Föreningen af Unga Kvinnor (K.
F U.
K.)
i Stockholm, utkommer under 1904 med 10 åttasidiga nummer.
Tidskriften som vill frän kristlig synpunkt behandla sociala och allmänna frågor, kommer därjämte att innehålla and- liga uppsatser, berättelser, lefnadsteckningar m. m.
Såsom bilagor kunna medfölja nedanstående tidningar, som dock hvar för sig jämväl äro själfständiga.
I. Förbundsbladet, utgifvet af och organ för Förbundet af Sveriges Kristliga Föreningar af Unga Kvinnor.
Tidninfien utkommer 10 gånger om året och innehåller meddelanden och uppsatsei rörande föreningens verksamhet såväl inom som utom vårt land.
II.
Mission städningen " När oeh Fjärran ", utgifven af Kvinnliga missionsarbetare (K.
M.
A) i Stockholm.
Denna tidning utsän- der 1904 sin första årgång, i hvilk ' n kommer att inflyta missionsuppsatser, berättelsei och bref från K.
M.
A:s missionsfält m. m.
Pris pr å r: Hemåt 1 kr., Förbundsbladet 5 0 öre, När och Fjärrai 75 öre.
JPrer&gt;ume ittion å posten.
r nickel- p l ä t e r a d e k o k k ä r l, h v i l k a efter n å g r a å r blif- va värdelösa, hvaremot Ren Nickel alltid behålla Kokkärl sitt v ä r d e o c h å t e r k ö p e s m e d 5 k r o n o r pr kilo.
Nationellt praktverk i folkupplaga.
På Adolf Bonniers utkommit: förlag har nyss SAMLADE SKALDEFÖRSÖK A s p i r a n t e r till P o s t e l e v k u r s.
Då enl. cirkulär af 8 maj 1903 för tillträde till postelevkurs fordras betyg om kun- skaper, som berättiga till uppflyttning till klass 6:2 i allm.
lärov., anordnas vid Stock- holms Samgymnasium, Tulegatan 27, Allm.
Tel. 82 45.
Rikstel.
68 56 en förbere- dande postelevkurs.
Denna börjar d.
7 januari 1904 kl. 6 e. m.
Anmälning å Stockholms Samgym- nasium 11 — 12 f. m och hos undertecknade.
ANNA MAR A I LENNGREN.
Med omkring 1 2 0 i l l u s t r a t i o n e r af C A R L L A R S S O N samt lefnadsteekning af KARL WARBURG.
Den stora praktupplagan i kvarto- format af detta nationalverk kostade vid dess utgifvande OtT 2?
kr.
inb.
Genom inbesparing af utrymme och delvis omflyttning af ett och annat skaldestycke ser förläggaren sig i stånd att erbjuda denna i typografiskt hän- seende fullt värdigt utstyrda - a * illu- strerade folkupplaga i oktavfor- mat ' ^ » 8 till det synnerligen billiga priset af 3 k r.
, inb med guldsn.
5 k r.
Läroverksadjunkt 0.
G.
A. Hahr, Filosofie Doktor J.
M, Lindquist.
2 5 Tulegatan 2 5.
l Tel. Brunkeb.
14 64. fr. kl. ki — 5 e. m.
51 Skeppargatan 51 Allm.
Tel. 193 20. fr. kl. i — frö e. m. F. V.
l 0: s (Föreningen för välgörenhetens Slö j e Brefkort Instrumenter, å 1: —, 1:25, 1:50, 1:75, 2: —, 2:50, 3: —, 4: — &lt;S III U 1 11 strängar och Till- 5: — kr.
pr 100 sort.
Gustavson, N. Hamn- behör erhållas bäst gatan 28, Göteborg.
Priskurant gratis!
och billigast från ervösa sjukdomar, reumatism, öm- M 5 Ä Ä * tålighet m. m. behandlas framgångs- A. Tli.
Nilssons rikt hela året om å K n e i p p b a d e n vid Violiner, Guitarrer, äkta Magdeburgerdragspel, Mun- Norrköping.
spel, Messinnsinstrument, Sextettnnter m. m, från Berndorfer Melal waarenfabrik, Arthur Kropp, N med vidstående fabriks- 50 gr. 40 öre.
a n v ordnande) dafdelning, 1 Å Ä r s e n a l s g a t a n x A, (Huset närmast Nybron), rekommenderar sin försäljning af Förkläden, Linnen, Skjortor, Kalsonger, Strumpor, Lakan, Örngått, Handdukar, Klädningar, Gosskostymer, Småbarnskläder m. m.
Väl utfördt arbete, goda varor och billiga priser.
Allm.
Tel. 8818.
^ P A T E N T jT
