# ID: svediakorp-per1523
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,908
# sentences: 905
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN D E N 26 S E P T E M B E R 1903. inbjuden celebritet be- vistat Publicistklub- bens årsfest, och på Pressens vackra maj- karneval dansade hon bland de andra, klädd till bacchant.
Två människor har hon — minst — visat sig vara: en för sce- nen och en för sin egen privata del.
Så mycket har jag sett, att aldrig har hon fört med sig något från teatern ut i lif- vet, - däremot har hon samlat åtskilligt från verkligheten att danas om i konstform vid rampljus.
Båda dessa drag borga för intelli- gens.
Jag tycker om intelligenta männi- skor, de äro i regeln snälla och taktfulla, då det däremot icke finns något Hfsfarli- gare än en gås.
1 Porträtt for Idun af hoffotograf A. Blomberg.
HILDA BOBGSTRÖM.
S K R I F V A FÖR Idun om fröken Borg- ström!
Har jag lofvat det!
Men det är ju omöjligt, jag känner henne inte, vet ingenting om henne annat än min egen uppfattning af henne i ett antal roller, förmodligen alla hon gjort här i Stock- holm.
Det jag har mig bekant om henne finns således endast till i min egen hjärna, konstrueradt af de skymtar jag fått af henne.
Ibland har hon spelat, ibland har hon blek, blond och allvarlig ilat tvärs öfver en gata, stundom har hon suttit bland åskådarne i teatersalongen, ett par gånger har hon som Men tycker jag o m fröken Borgström?
Hur skall jag kunna säga det?
Den genre, hon bäst behärskar, glittrar som en isstjär- na på ett fönster.
Man beundrar den, ty den är vacker, man gillar den, ty den är symmetrisk, den är motiverad, naturlig, förklarlig.
Och så är den lustig.
I all sin fjäderlätta gruppering ger den också lif och prakt, det är något briljant, något af fest öfver den.
Den lyser upp fattigdomens och trivialitetens gråaste vrår, hvilket visade sig bäst med Kathinka i » Familjen Jensen ».
Men en isstjärna värmer ej, och dumt vore det att nalkas den m e d sentimentalitetens tårvåta näsdukssnibb, då skulle den töa upp och förlora allt hvad man mest och som bäst prisade.
Det är genom den genren hon spelat sig in hos oss.
Jag minns den tiden hon var vid Svenskan och Vasan.
Man visste på för- hand att den pjäs, hon var med i, skulle man få roligt af.
Hvad jag kallar roligt måste vara kvickt, aldrig clowneri och heller icke något anstötligt.
I detta hänseende kan man vara lugn med fröken Borgström, hon har för god smak att någonsin gå öfver gränsen, hon har g o d smak, ja, ty hon har godt hufvud.
N:R 3 9 (874) Folk, som har litet eller intet med teatern att skaffa, som sällan besöker den och antingen kritiserar blindt eller berömmer hufvudlöst — det finns i nästan alla samhällsklsser måriga exemplar af denna art — den sortens män- niskor äro alltid tvärsäkra i sceniska frågor.
Den sorten brukar ofta yttra sig så här: » Ack, så ' n affär man gör af aktörer och aktriser!
Det de uttala är j u ändå bara andras tankar! » Nå, hvilka tankar äro våra egna?
Hur mycket af det, som säges, har ej blifvit sagdt förut?
Det här var en parentes, och den skulle nog kunna missbrukas af dem, som inga tankar ha alls, de där lifsfarliga.
För att nu återvända till aktörer oeh aktri- ser, sättet att uttala en tanke visar just hur den är uppfattad!
Ibland läser man ett skåde- spel, innan man ser det.
Fantasien bringar då efter bästa förmåga dess gestalter att komma och gå, skratta och gråta, tiga och tala.
Ar arbetet af en stor mästare, hör det till saken att man måste visa sig högst begeistrad.
Tänk med ett litet leende minne på det senaste år- tiondets Ibsendramer, hur det var, så fort de kommit ut i tryck!
Denna hänförelse synes mig dock ofta tyda på idel själfbedrägeri.
T y man kan hos sig själf finna genklang för tankarne i det lästa skådespelet, men männi- skorna däri, de bli ju dock alltid sådana den läsande föreställer sig dem.
Skall en af en annan diktad människa få lif för mina inre ögon, måste hon skildras med röst, gestalt, minspel, egenheter, hvilket allt bildar ram kring den själ, som gifver orden.
Sådant sker dock endast i novellen och romanen, aldrig i skådespelet.
Om ock, som exempelvis hos Echegaray, man har att ledas af denna vink: » Inés, skön och poetisk, närmar sig sin far, alltjämt följd af Angela och grefvinnan, klädda i svart », så visar sig för min inbillning ingenting annat, än hvad jag själf som barn ritade för att ge mitt ideal af änglar och poetiska ungmor form: ett oänd- ligt, långsträckt väsen med svarta ögon så stora som bläckhorn, munnen likt ett litet julklappslack och ett stridt färglådshår, räckan- de till knävecken.
T y fantasin är och för- blir barnets ur-intryck inom oss, de lekbilder som vi af en eller annan grund gjort upp, innan en främmande makt inverkat på oss.
Hvad som är för mig eller någon annan, gäller icke för en tredje.
Därför, då vi i det lästa dramat placera de personer, som händel- sevis trädt i vår väg, torde det ej finnas stor sannolikhet för, att just dessa kunna vara de, som författaren tänkt sig.
En scenisk konst- när måste efter noggrant studium, minutiöst dissekerande, bit för bit få ut den människo- typ han vill ge.
Först när han fått denna mosaik att passa tillsammans, är rollen färdig.
Vi säga ibland om en artist: » I första och andra akten var han bra, i den tredje räckte han ej till » o. s. v. Han har således ej mäk- tat fullfölja sin mänskliga läggkarta, det må understundom vara förklaring nog.
Det som är det präktiga med fröken Borg-
I D U N - 1903 ström, är hennes konsekvens.
Där ha vi åter det goda hufvudet.
När hon ger en bild af detta kyliga, klara, dämpadt ystra, under- stucket insinuanta slag, som är hennes, kan man vara förvissad om, att det blir en pre- station af värde, ja, utan vank eller lyten.
Hennes genre är hvad teaterfolk kallar snbretten, hvarmed man dock ej enligt ofvan skisserade utläggning o m fantasiens urbegrepp får mena en liten person med korta kjolar och ett förkläde, som har fickor och rosetter.
Subretten är den lätta, lekfulla kvinnan i pjäsen, hon som är kvick och tar lifvet från den glada sidan, hon som är alltför världslig och världsklok för ätt gå vare sig i eld eller vatten, såvida det ej sker för att värma eller friska upp sin fagra lekamen, hon som tröstar sig likt Maja Rubek, men aldrig hon som begår gemenheter i likhet med Hedda Gabler.
Ja, detta var ett par fladdrande anteck- ningar o m fröken Borgström som skådespe- lerska.
Jag skulle så gärna vilja binda en konkret erfarenhet till det j a g redan kon- struerat om henne.
O m j a g skulle söka upp henne?
Sagdt och gjordt — vi kvinnor, det är så vårt sätt.
Jag går, och på vägen tänker j a g på fröken Borgström, då hon sitter bland publiken i en teatersalong.
Så helt annan, så hjärtans glad som ett barn skrattar hon åt de enklaste tokerier.
Men det är bra trefligt!
Jag tycker o m folk, som kan skratta riktigt skakande ordentligt.
I trappan får j a g hjärtklappning.
Om hon möter mig med köld?
Om hon gör upp för sig själf: » Jaså, en författarinna, hvad vill hon här?
Kan man inte få vara i fred? » — Jo, så gärna, och j a g vänder om, ner ett par steg, ty det är dock förskräckligt att ' själfmant stiga ansikte mot ansikte med en.
obekant.
Men plötsligt står j a g i tamburen och för att afväpna henne, bekänner jag min egen rädsla och låter mina ögon be o m för- låtelse.
Hon är dock inte farlig alls.
V i sitta midt emot hvarandra i ett par trekantiga stolar, hvilket händelsevis råkar vara den sort jag tycker bäst o m.
Först går det fasligt knagg- ligt med konversationen, ty hon har ingen svada och jag ej heller.
Så småningom tina vi dock upp.
Det ena ordet väcker det andra vi äro ej längre representanter för våra yrken vi äro bara två kvinnor utan knep och konster.
Ty hon är alldeles naturlig, såvida hon ej är ett underverk af svek.
Inte skryter hon gör intet buller af sig själf, men ståtar ej heller med falsk blygsamhet.
Inom en kvart har jag funnit, att hon har verkligt godt huf- vud, icke endast ett fördelaktigt teateringenium, hvilket är något alldeles annat.
Och från det ögonblicket erfar jag med ens lugn och tiefnad.
Hon ser snäll ut.
Nu dyka från minnets botten upp historier, som andra vid teatern berättat o m henne.
Det är idel godt, hon är hjälpsam, ömsint, rådig, en god kamrat, en pålitlig vän.
— Ja visst, jag minns!
Det är ju ej länge se ' n, men det vackraste och när- maste förgäter man ofta.
Hon var den sista, fjfJQfjÅLLSSKOL.A MATSALAR Drottninggatan 68.
CAFÉ If Et.
1886. ét BARNKLÄDER den enda af Pehr Staaffs teatergunstlingar, som offrade tid och krafter, sedan hans egna krafter och hans blixtrande hjärnas timglas runnit ut.
Som en trogen syster följde hon honom, tröstade honom, lade vänskapens mjuka silke kring hans sjuka själ.
Det gafs ingenting att vinna, i veckor och månader hade hon funnit honom hopplös, aldrig mer skulle han bränna af några galanterifyrverke- rier till gagn för sina favoriter, aldrig mer ränna en lans mot deras fiender.
Men hon var trogen, hon höll ut till det sista.
Nu är fröken Borgström vid Dramatiska teatern.
Det lär vara en charmant scen att tala på — skada blott att vi icke få höra henne oftare.
V i minnas henne i » V i skiljas », » Z a z a », i » Lord Quex », i » Ä r a », hvilka alla passa henne förträffligt.
Men ändå bättre uppgifter hade hon hos Ranfts, fastän jag nu ej har tillfälle att räkna upp dem, och det behöfs väl ej heller, då här icke är fråga o m någon särskild minnesdag och alla teaterin- tresserade känna henne så väl.
Eva Hellman &amp; C.o, 518 Så är det med lifvet och med teatern.
Jag har träffat skådespelerskor, så hårda som stål, så själfviska, så hämndgiriga som apor, så nästan rubbade af själfförgudning och egenrättfärdighet.
Men på scenen ha de kun- nat gråta och darra af kärlek och ädla hjärte- rörelser, le mildt, ge vika med ett helgons saktmod, och publiken har sagt i korridorerna: » Det måtte vara en utmärkt kvinna, efter som hon kan spela så. » Hilda Borgström, hon kan inte ge den älskligt blida idealflickan, hon blir stel, be- svärad i sådana situationer.
Men när j a g framkallar en af hennes koncisa, spirituella, fint utmejslade, eleganta sceniska figurer, när jag så sätter därbredvid den lilla bleka, en- kelt klädda flickan, som i skenet från Dra- matiska teaterns slocknande lyktor på den så ofta trampade trottoaren därutanför ledde vid handen den sjuke vännen — sista gången jag såg honom, då blir det en stark och ut- trycksfull dubbelbild, som kommer mig att utbrista: Jo, jag tycker bra om Hilda Borgström!
RENÉ.
I största urval och till billigaste priser hos M. BENDIX 16 R e g e r i n g s g a t a n och 5 S t u r e g a t a n Heliga sång, det är du som bevarat gudomens gnista i människobröst, frihetens eld har du tändt och besvarat våldshärskarbud med din flammande röst!
Ännu öfver världen susar Islands skalders höga sång.
Som en nordanstorm det brusar, doft af furuskog och tång, sköldars klang och hvin af svärden allt i dessa toner bor, mäktiga som Odin, Tor — varma som den egna härden.
Kristus kom.
Och sångens ljud blefvo smekande och stilla, blicken sökte upp mot Gud ifrån världens ve och villa.
Ond S Å N G E N.
var tiden, hård och vrång, pestförgiftad lifvets källa, kyrkan ville fria, fälla — KANTAT V I D O. D:S 50-ÅES-FEST AF DANIEL FALLSTRÖM, HEDENBLAD.
(Eftertryck förbjudes.)
Ekande kring världens hörn, frihetshymnen åter sväller.
Det är Frankrike det gäller — T YSTNAD öfver Edens lunder, allt i dröm och hvila sänkt, en af dessa aftonstunder Gud då kom Luthers ord som sång.
MUSIK A F I V A R som lifvets fullhet skänkt.
trikoloren krönt af örn.
Bloddränkt, sönderslitet, härjadt, härarna det dock betvang, blef ur stridens flammor bärgadt — lyssna, hör!
— » Ällons enfants ...
/ » Till en ros i daggigt glitter fjärilns hvita vingpar rörs, dock ej minsta fågelkvitter än i Edens skogar hörs.
Lik en våg som sköljer kvalmet från ett skär och i skum det höljer, Men när första mänskoparet friska sång, du är!
kysses allra första gång — hör ur myrtenlundar svaret: Kom, näktergalars ljufva sång.
dröm från Edens dar, o, sång att väcka kom som storm att släcka, Sången föds, när kärlek vaknar, hvad af synd finns kvar!
sången föds, när kärlek dör: hjärtat, när det jublar, saknar, Mjuk som fågelkvitter, fröjd och sorg i toner strör.
stark som åskans dån, är du ljusets glitter långt där ofvan från!
Lys oss, värm oss, böj oss Heliga sång, all den friskhet du gömmer, också om du vill, all den eld, som bor i hvar ton, i hvart ord — men ur stoftet höj oss: det är återskimret från Eden, som tömmer du hör himlen till!
sin glans öfver syndfull och fläckad jord.
refc.
» In omaorgifulla undervlanlng I matlagning, deanrtrittar, Ilnbahilng m. m.
3 män, elevtaira.
Protp, ooh Upplyin.
fritt.
» artlt.
för damar, lom följd af oantralt läge, godt ooh rikligt bard, lig » prlaor ooh dlrtlll rabatttaipongar, bland atadana nieat betiilrta.
BUFFÉ.
SEE5!
1 1 1 1 1 1 ' • — F r u l c o, t ' ' l " " Qh-, lupé- o. fcaffoaarvarlng.
Tårtor, batoiaar, Uffebriid frän » get bagarl » arv, o. » Mljea här.
— 519 — O.
D beröring och oafbruten växelverkan med alla lager inom studentkåren och har därför helt naturligt i allt hvad till kamratförhållanden hör kommit att efterhand intaga ställningen af dennas ledande och lifvande förebild.
.
» I I M J A G koinme in i O. D.
, skulle jag V y ej önska mig något mera för detta lif vet I » Den som skrifver dessa rader, min- nes, som det varit i går, detta känslofyllda utrop af en ung sångarbroder, när vi » sent en regnig höstkväll 81 » vandrade från Taddis, den glada studentvärldens älsklingstillhåll den tiden, till » allmänna sången » på Gillesalen.
Den unge man, ur djupet af hvars bröst dessa ord frampressades, blef tyvärr aldrig medlem af Orfei drängar.
Han är nu en solid och allvarlig medborgare med utprägladt praktiska tendenser och skulle väl knappast i hela deras vidd vilja hålla på sina nyssnämnda, då kan- ske af den berömda Taddispunschen en smula stimulerade ungdomsprinciper.
Men att dylika uttryck med känsla och öfvertygelse kunnat fällas af unga cives academici, utgör j u på sitt sätt ett ganska vältaligt vittnesbörd om hvad O. D. varit inom Uppsala.
Detta sångarsäll- skap har under långa tider utgjort dels den erkända medelpunkten för det friska och glada studentlif vet, dels en slags verklig » aristokrati » inom studentkåren, hvars medlemskap redan såsom sådant skänkt en viss icke obetydande pondus såväl inom de borgerliga regionerna som i den akademiska världen, och som där- för varit ett, ofta med en nästan svärmisk äregirighet åtrådt, mål för alla de unga studen- ter, hvilkas röstinstrument kunde inge någon förhoppning om ett framtida intagande i de utvaldas skara.
För att något närmare förklara detta och andra O. D. rörande förhållanden få vi kasta blicken ytterligare ett par decennier tillbaka, eller just till början af den tiderymd, hvars minnen O. D.
i dessa dagar firar genom sin i hela vårt land med så stort deltagande och intresse uppmärksammade 5 0-årsjubelfest.
Juvenalernas toner hade tystnat i Fyris- staden.
Liksom » vårliga vindar draga sky- arnas dok det tunga undan för solens unga blick för dess strålars glans », så hade deras kamratlif och deras sånger bådat en ny frisk och strålande vårtid inom det svenska stu- dentlif vet.
Men nu hade » examenssexan på Eklundshof » för flere år sedan gått af sta- peln, blåklockorna vid Eickomberga hade ringt » gluntens » stormiga Uppsalasaga till ro, och » magistern » hade i gripande toner sjungit om » hvad vårt lif är eländigt », sedan vän- nerna mistats.
DaMlöf foto.
I.
E. HEDENBLAD.
ädla ungdomsglädjens stärkande och höjande.
Efter hand har det äfven förenat med sig åt- skilliga icke akademiska element samt har utom moderlogen i Uppsala upprättat filialloger i Stockholm samt några andra städer.
Men det mest omedelbara, öppna och natur- friska uttrycket åt den mäktiga efterjuvena- liska rörelse, som under förra delen af 1850- talet slog djupa och fasta rötter hos Uppsala studenter, gafs utan tvifvel af de då, 1853, i lju- set först framträdande Orfei Drängar.
Sångens makt, hvars underbara egenskaper just sym- boliseras i Orfeusnamnet, har j u alltid intagit och kommer väl alltid att intaga en central ställning inom ungdomslifvet.
Och det har från början och allt framgent varit Orfei- Drängars oöfvervinneliga styrka, att de i sina sånger med oförliknelig innerlighet och sanning sjungit fram hvad som djupast, varmast och ädlast rört sig inom den svenska ungdomens känslolif, på samma gång som de i sitt sam- lif gifvit samma ungdom ett det vackraste föredöme för sann vänskap och kamratanda.
Såsom kärnan i » Allmänna sången » har O. D.
, trots dess karaktär af slutet sällskap med mycket stränga invalsregler, städse stått i omedelbar Den friska fosterländska och glädjefyllda ungdornsaera som Gunnar " Wennerberg och hans vänner i odödliga toner sjungit in, den hade emellertid ingalunda med » afskedet vid Flottsund » domnat af vid » bålens leteiska rand », utan hade en tid efter juvenalernas af- resa skjutit nya kraftiga skott.
Det ena af de bägge inbördes i mångt och mycket befryndade Uppsalasällskap, hvilka särskildt pietetsfullt vårdat och ytterligare hängifvet utvecklat och stärkt det dyrbara arfvet från juvenalernas tidsålder, är det frejdade sam- fundet S.
H.
T., det andra är Orfei Drängar.
S.
H.
T. har från början varit och har för- blifvit en från det allmänna studentlifvet af skild, strängt inom sig sluten secreta societas, hvars i de mest tilltalande och harmoniska former klädda dyrkan af lifvets glada och goda mak- ter beredt generation efter generation af de invigde många oförgätliga högtidsstunder.
Och utan tvifvel har S.
H.
T., som i sina leder räknar en mängd af vårt folks högst upp- satta och på olika områden mest framstå- ende män, direkt och indirekt uträttat ett stort och betydelsefullt verk för den rena och NYHETER I D U N 1903 J.
A.
JOSEPHSON.
Naturligen stärktes sällskapets anseende och inflytande genom de triumftåg genom Sverige och till fjärran land, som Uppsalasången med Orfei Drängar i spetsen tid efter annan blef i tillfälle att företaga.
Genom Pariserfärden 1867 fastades för tillfället Europas beundrande uppmärksamhet vid studentsångarna från höga norden och deras eldige anförare.
Den ära, som då förvärfvades, häfdades ytterligare genom den stora sångarfärden genom Sverige under förra delen af 1870-talet, genom de så godt som årliga O. D.
konserterna och genom 1878 års Pariserfärd, samt torde få anses hafva hunnit » zenith » under de närmaste åren efter nyssnämnda, allt fortfarande segerrika tåg och efter O. D:s samma år lyckosamt firade 25- årsjubileum.
Den gamla stora repertoaren hade då hunnit insjungas i det allmänna medve- tandet samt rörde sig fortfarande fullständigt inom klassicitetens konstellation, utan att genom utnötning ännu i minsta mån hafva börjat snudda vid banalitetens.
Luften var mättad med minnen och sångarlegender från Uppsala- sångens historia och från de senaste stora tilldragelserna, och O. D. stod där såsom höjd- punkten och centrum i det hela, ett föremål för » stadens » och » kårens » odelade beundran och alla unga sångares svärmiska längtan.
O. D:s förste dirigent var Oskar Arpi, hvilken dock redan efter ett år 1854 drog sig till- baka från denna befattning för att uteslutande ägna sin dirigentkraft åt » Allmänna sångens » ledning, genom hvilken han j u emellertid äfven stod i ständig beröring med O. D:s verk- samhet.
Onekligen passade Arpi också bättre att med ett oinskränkt » imperium » såsom » en liten Napoleon » föra en stor kör genom elden till seger än för O. D:s speciella uppgifter.
I hans efterträdare på dirigentposten inom O. D. Jacob Axel Josephson hade sällskapet just funnit den ledare, som för dess särskilda ända- mål behöfdes.
Med sin vidöppna sångarfamn och sitt oinskränkta offersinne för musikens konst var han just den rätte mannen att i trofast lag samla de bästa omkring sig och att outtröttligt utbilda dem för större och mera konstnärliga musikaliska uppgifter.
Och från hans äkta svenska lyra framkvällde i det rikaste flöde de rena, folkliga, varmt melodiösa visor och sånger, som angåfvo en grundstämning i det Uppsaliensiska sångarlifvet under 1 8 6 0 - o c h 1870-talen.
Under 80-talets första år fick den gamle barden lämna sina kära för att på » den sista färden » fara till den i fjärran vin- kande » grönskande ö », som han så hän- förande besjungit i sin » Längtan från hafvet », där » blomstrerkullarna bida », där » cypressen blommar och mödornas lager ».
Det blef » kungs- sorg » hos Orfei Drängar.
Den vackra inspirerande festkantaten vid O. D:s tvänne år förut firade 25 års jubileum, » Arion » eller » sångens m a k t », var kompone- rad af Josephson till en af Carl Rupert Ny- blom ett par årtionden förut i ungdomlig skalde- och sångarentusiasm skrifven, om vi ej miss- minna oss, med Svenska akademiens stora pris belönad text.
Och under den sorg och misströstan, som efter den älskade höfdingens bortgång gjorde sig gällande inom sällskapet, var det professor Nyblom som tog hand om republiken och utpekade den man, som efter J.
A.
Josephson på ett glänsande sätt skulle föra O. D:s runor med den äran, nämligen Ivar Eggert Heden- blad.
Hvad Nyblom själf beträffar, så har han allt från början af O. D.s verksamhet för höstsäsongen nu inkomna uti BRUNKEBERGS MANUFAKTUR-MAGASIN.
— I D U N 1903 och till den dag, som i dag är, varit dess Hi- vande och skyddande genius.
Han började sin bana inom sällskapet så- som ung student i egenskap af dess främste 2:dra tenor, och hans bild från denna tid återfinnes härinvid i den enkelkvartett, med hvilken O. D.s första sångarfärd företogs.
* Eedan vid unga år såsom estetices professor placerad som de sköna konsternas och så- ledes äfven tonkonstens högste målsman vid Uppsala universitet, har han, själf lycklig så- väl utöfvande som skapande musiker, städse ägnat sitt varmaste intresse och sitt in i ålderdomens höst alltid rika studenthjärta åt Orfei Drängar, under tiden från 1880 beklä- dande den då för honom särskildt inrättade posten såsom sällskapets hederspresident.
Det ligger ingen som helst öfverdrift i att säga, att hvarje tjogen Orfei dräng blickar upp till den ärevördige skalde- och sångarpa- triarken såsom till den, hvilken mer än någon annan lefvande eller död man gjort sig för- tjänt af sällskapets oinskränkta tillgifvenhet och tacksamhet.
Ivar Eggert Hedenblad hade förtjänt sina första sporrar i Uppsalasångens tjänst, när han vid makalöst tidiga år, såsom 4-årig student, med stor majoritet valdes till Uppsala student- kårs sånganförare.
Han dokumenterade sig här omedelbart såsom en synnerligen talang- full dirigent med ett utprägladt sinne för de finaste modulationer och med oinskränkt herra- välde öfver körens resurser.
Efter den fram- gångsrika Pariserfärden 1878 voro hans ställ- ning och hans rykte grundfasta.
Och då Josephson aflidit, fick han äfven öfvertaga den- nes befattning som director musices vid uni- versitetet, samt har sålunda allt från den tiden ensam stått i spetsen för ledandet och ordnandet af det Uppsaliensiska sång- och musiklifvet.
De förtjänster han därvid inlagt samt de framgångar han såväl såsom ledare som kom- positör vunnit äro för väl kända att här behöfva vidröras.
D e hafva med rätta skaffat honom ett vida utanför fosterlandets gränser frejdadt namn samt flere lysande utmärkelser.
Inom Orfei Drängar har han städse varit den älskvärde personlige vännen och den för sällskapets bästa rastlöst verksamme ledaren, föremål för den mest obegränsade tillit och hängifvenhet från sällskapets ledamöter, som synbarligen samtliga veta och känna, att O. D.
tryggt kan se framtiden och alla svårig- heter till mötes, så länge det har sin nu- varande segerrike höfding i sin spets.
O. D.
har också under hans ledning värdigt häfdat sitt gamla namn och gjort ytterligare framsteg.
Såsom centrum inom studentkåren eller såsom föremål för Uppsalabornas mera lokala beundran intar det nu nog icke den ställ- ning som för ett par decennier sedan.
Men * Ett utmärkt porträtt af professor Nyblom, så- dan han ännu, ungdomlig och lefnadsfrisk trots åren, står och går ibland oss, meddelades i Idun för den 29 mars 1902 på 70-års-födelsedagen.
Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkaresällskapeta kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är ST0MAT0L ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M. Konung-ena Hofleverantör.
STIL I SKONHET I S T Y R K A!
520 — utan undantag.
Men bland de 710 medlemmar, af hvilken d e n n a — i fullständighet äfvenledes antag- ligen enastående — porträttsamling består, har icke anträffats en enda förolyckad existens.
Där finnas personer från de högsta samhällsställ- ningar och hela skalan ned till tämligen an- språkslösa villkor.
Men o m samtliga » drängar- na » gäller det, att de af dem, som hunnit lämna studiefältet, synas hafva blifvit nyttiga och aktade medborgare.
När man vet, huru skoningslöst eljes » rötäggsstatistiken » plägar göra sitt större eller mindre ingrepp äfven i de mest utvalda kretsar, är detta ett mycket anmärkningsvärdt förhållande, ett glänsande bevis för, huru » sångens glada makt » bevarar det goda hos människan och skänker » m o d på skilda banor ».
J. Widén.
C K. Nyblom.
O. E.
G. Schram.
O. A. Arpi.
D:S ÄLDSTA J.
G. Wibelius.
KVARTETT.
detta beror säkerligen i främsta rummet därpå, att på grund af tidsandan andra intressen af mera praktisk eller politisk art äfven inom studentlifvet trängt i förgrunden.
Men O. D:s allmänna ställning inom vårt folk och i för- hållande till utlandet har i stället under denna tid så mycket kraftigare befästs.
Genom år- ligen återkommande stora konserter såväl i Upp- sala som i hufvudstaden, på hvilka ett plan- mässigt och intensivt arbete nedlagts och vid hvilka en mängd stora musikverk kommit till utförande, har O. D:s verksamhet så att säga mera organiskt inordnats i landets allmänna musiklif är förut, på samma gång som dess konstnärliga anseende häfdats hos den musik- bildade allmänheten.
Till olika delar af vårt land hafva äfven nästan årligen sångarfärder företagits, två gånger af sällskapet i dess hel- het med Hedenblad i spetsen, eljes vanligen i enskilda, studentnationers namn och med de- ras sånganförare, men alltid med en skara O. D.-ister såsom kärntrupp och alltid synbar- ligen med det resultatet, att Orfei Drängar mera och mera sjungit sig in i svenska folkets .hjärtan.
Den förebildande och lärande bety- delse, af hvilken O. D.
genom sitt sångarverk i olika trakter af vårt land varit för den svenska sångens utveckling i allmänhet, torde knappt kunna öfverskattas.
Helt säkert är det inga- lunda i sista rummet studentsångarfärdernas förtjänst, att nu för tiden mer eller mindre framgångsrika konkurrenter till studentsången uppträda inom alla trakter af landet och inom så godt som alla lager af vårt folk, att kvar- tett- och körsången snart blifvit en i vidsträck- taste bemärkelse nationell konstidrott.
På samma gång har genom ytterligare ett par kontinentala konsertturnéer och nu senast ge- nom triumftåget i broderlandet väster om Kö- len, alla under den frejdade öfverdirigentens egen ledning, Orfei Drängars europeiska re- nommé ytterligare befästats och har dess lof flugit öfver nya länder.
Det kan utan någon nationell förhäfvelse fastslås såsom ett faktum, att det svenska sångarförbund, som nu firar sitt halfsekeljubileum, inom sitt område är det mest kända och mest berömda i hela världen, samt att det, mänskligt att döma, har all för- hoppning att framgent få det förblifva, så länge försynen lika väl som hittills sörjer för att sköna stämmor icke saknas hos den svenska ungdomen.
Äfven i ett annat hänseende torde O. D.
såsom samfund intaga en tämligen enastående ställning.
Undertecknad har omsorgsfullt ge- nomgått den porträttkatalog öfver sällskapets medlemmar, hvilken utkommit med anledning af jubileet, och i hvilken porträtt med angifvande af de viktigaste lefnadsdata finnas intagna af alla sällskapets medlemmar, aktiva och passiva, S ä n g a r, S ä n g k l ä d e r, M a t t o r och G a r d i n e r.
HJALMAR WALLGREN.
GLÖM Jubileumsfondens PÅ EJ sparbössor!
SKAGEN.
E T T B L Å T T haf, hvita hus, röda tak, sommar, en frisk, förtrollande sommar!
Frihet från sorg, frihet från arbete, stiltje öfver tillvaron, en stiltje, som ej tröttar, som endast ger ro och kraft.
Solen skiner på haf- vet och den långa hvita kusten; liggande i sanden, låter jag tankarne gå i kaos — hyser en obestämd önskan, glömmer den igen.
— — — — Sommardagar!
Heta!
Ljufva!
Som pärlor på ett halsband, länkade en till en, återspeglande dagens sol och nattens varma dunkel, sluta de sig samman till ett glänsande smycke af friskhet och skönhet, drömmar och ro.
När jag tänker tillbaka på » den gamle H a v e », känner jag en doft af rosor och fläder.
Kring det låga huset, där så många stora författare och konstnärer en tid slagit sig till ro som gäster hos Brandum, stå blommorna i midsommarprakt.
Eöda rosor, blå riddar- sporrar, gula kungsljus och mild, feberbe- tvingande fläder stå här i fredlig och vemodig stillhet.
Det är poesi omkring detta gamla hus, det strålar ut minnen, det berättar historier i den ljusa sommarskymningen.
Här har Ancker bott, där Kreyer; i det stora rummet, » sa- longen », har Holger Drachmann diktat, i det låga rummet på gafveln bor nu Viggo Jo- hansen — jag ser alltsomoftast hans frejdiga fysionomi passera förbi mitt fönster, och jag gläder mig åt att möta hans goda, vänliga blick.
Rikstelefon 76 14.
Allm.
Telef.
76 1 4.
Birger j a r i s g a t a n Ritningar och kostnadsberäkningar upprättas beredvilligt på begäran.
Egna Arkitekter och Dekoratörer.
Filialer: Göteborg, Malmö.
Mölnlycke Möbelfabriks Utställning, is såväl eleganta som enkla; allt i solidt ocb förstklassigt utförande.
Möbler Det är en sällspord högtid, som nu firas däruppe i den eviga ungdomens stad.
Hvilket haf af minnen och af känslor, när jättekören af sångarbröder från ett hälft sekel, med samma eld i hjärtat hos silfverhåringen och ynglingen, där stämmer upp hälsningssången: Hör I Orfei drängar, Stämmen edra strängar!
Och vi tro, att äfven publiken skall förstå och känna denna eld, icke blott de som höra sången, utan äfven alla de, som rundt kring våra bygder med sympatier och lyckönskningar del- taga i sångens jubelfest.
Dessa äro förvisso många, många.
T y ingen har som Orfei Drängar genom sången skänkt den ungdomliga och fosterländska » känslans gudaflamma » åt Sveriges folk.
is
— 521 — Många af Danmarks store män ha sofvit un- der det låga taket, och många drömmar, som sedan i dikt och färg ha hänfört världen, ha här sett dagens ljus.
En bild från » den gamle Have » fängslar ibland min blick under denna tid, ett par strålande blå gossögon, en vacker och intres- sant lefvande tafla, som ibland visar litet af sitt inre lif.
Han är ett konstnärsbarn, ännu icke fylld tjugu år, men ser barnslig ut, eme- dan han är liten och spenslig.
Hans vackra ansikte och fina skick intressera, och så be- sitter han en barlast af den första ungdomens tragikomiska ironi öfver tillvaron, som, o m man ville vara riktigt god och mänsklig, kan förklaras som en rädsla att blotta ett mycket känsligt temperament.
Han är svår att tala med, är generad till otrolig grad, men en afton i » den gamle H a v e », då vi sutto tillsammans under popplarne, lättade han på sin förbehållsarohet och bröt plötsligt ut i ett anfall af lefnadströtthet, som verkade både rörande och lustigt, då man ser groparne i kinderna och de fina, magra gosshänderna, som nervöst röra sig.
Hvad är lifvet?
Kan någon säga det?
En gåta, ett mörker och en stor tomhet.
Han hade intet att lefva för, han trodde på ingen- ting, han hoppades på intet, en dosis opium och man kunde somna från det hela.
Skön- heten var det enda, som var värdt att lefva för, skönheten i naturen, den kvinnliga skön- heten.
— — — Men det kunde också vara här- ligt att som en afbruten gren ej längre ha några förpliktelser mot samhällets stora träd.
— — — Någon smeker sakta den magra handen och den skälfvande stämman tystnar.
I den poetiska gamla trädgården förefaller det icke besynnerligt, att man säger dylika saker.
Himlen står öfver oss så lugn och ljus, emellan buskarna sjunka skuggorna, och fläderbusken vid det gamla röda huset doftar.
Åh, min Gud, vi ha j u alla drömt och varit så storartadt lefnadströtta!
När så det verk- liga lifvet slagit sina kuggar i oss och hvirflat oss rundt på sitt obarmhärtiga hjul, så ha vi j u kämpat modigt och outtröttligt — för lifvet.
En morgon vid frukosten, som jag oftast får intaga ensam, emedan jag tycker så myc- ket om att sofva om morgnarne, kommer han och sätter sig bredvid mig och börjar tala på sitt generade sätt, staccato, med nedslagna ögon, så att de långa ögonfransarne skugga kinden.
Så småningom blir han litet friare och talar om, att han snart hoppas få ut en bok, i hvilken han skall framlägga sina lifs- erfarenheter.
Han har redan fått ut något: » O m det väsentliga och det oväsentliga. » (Ett stort ämne, du rörande pojke!)
Han är nitton år, tror inte på någonting, har ingen världslig äregirighet, uppvaktar för tillfället fyra flickor i åldern 1 7 — 2 0 år, för- aktar dem naturligtvis, är rädd för dem och kan inte ett ögonblick vara ifrån dem.
Han är förälskad i den enas blåa ögon, i den andras vackra stämma, men en, som har grekisk profil och en solid grå ylleklädning, kallar han för Venus Afrodite Jonsson.
* Det är fest i Kroyers sommarhem och kulörta lyktor skymta som stora lysande frukter mel- lan träden.
Det är skratt och glam, cham- pagnen skummar och en skicklig hand far öfver lutans strängar.
Den store konstnärens vänner fira hans födelsedag med blommor, skämt och sång.
Inne i ateliern har man målat hvita stjärnor på den blå gardin, som täcker fönstret och som om dagen gör tjänst_ som ljusdämpare, för att den stora lampan skall kunna imitera ett midsommarbål med rätt verkan.
Den blå gardinen är sommarskymningen, lampan med reflektor är den flammande elden.
Och så målar Kroyer med säker hand och målar- snillets öga sitt S:t-Hansbål färdigt inne i ateliern, efter att ha tagit studier och skisser nere vid stranden Där inne under murgrönskransade ljuskronor stimmar en brokig skara.
Det är de bofasta Skagenstyperna och några främlingar, konst- närliga flyttfåglar, som under sitt letande världen rundt efter nya och starka intryck hvila ut några sommardagar på udden, där de två hafven mötas.
Bocken Lasson sätter upp ett strålande, själfullt ansikte och sjunger till sin luta spanska och italienska sånger med söderns hela glöd och nordbons intelligens.
Händerna flyga öfver strängarne, den klara, starka, stäm- man skiftar i kärlek, hat och sorg — man måste skratta och man måste gråta.
Och den svenske kompositören, på hvars höga panna geniet satt sitt särmärke, lär henne ett nytt ackord, som skall bringa hennes spel ännu närmare de hemliga rummen i människo- hjärtan.
• — — — • Man går i trädgården par o m par, nynnar och hviskar, lutan klingar däm- padt, lyktorna slockna en för en, öfver hafvet lyfter sig en blek sommarmåne, och blandade med vågornas aflägsna brus fjärmas skratt och röster mer och mer i nattens stillhet.
Skrik och rop!
En man springer i half- skymningen utefter stranden, kastar under farten af sin rock och störtar ut i vattnet.
Kommen ett stycke ut, får han fatt i en flicka, som simmande söker nå land och som hälft vansinnig af skräck ropar: » Där ute — — — där ute rädda dem, rädda dem, det är mitt fel, rädda dem! » Mannen simmar vidare, två mörka punkter och en båt med kölen i vädret skymta då och då öfver vattenytan, han söker att nå dem, anstränger sig till det yttersta, men klä- derna tynga honom som bly, han är färdig att gå under, då något stort mörkt skuggar öfver honom och en båt glider förbi.
Han kommer upp i den, och så med förenade kraf- ter når man de bägge mörka punkterna, som nu kommit under vattenytan.
Det är två unga gossar, bleka och medvetslösa, man får upp dem i båten och ror hastigt mot land.
Där springer flickan ännu omkring, drypande af vatten, och ropar: » Det är mitt fel, det är mitt fel! » Så börjar man arbeta för att få lif i de båda.
Det lyckas med den ena.
Plötsligt slår han upp ögonen, sträcker krampaktigt ut armarne och hviskar kamratens namn.
Men kamraten svarar ej och skall aldrig svara mera.
Han ligger styft utsträckt på sanden med det unga, bleka ansiktet vändt mot himlen.
Fadern, en fattig fiskare, trefvar med sin hand mot hjärtat, håller den så länge stilla och känner efter.
Men där slår inte något mera.
Och modern, som äfven kallats ned, sitter hopkrupen på en gammal fisklåda med sam- manknäppta händer och blicken fäst på gossen, utan stora gester, utan tårar och jämmer, ganska stilla och undergifven, nickande då och då med hufvudet, liksom bekräftande — min gosse är död, det var så Herrans mening, ingen förtviflan i världen mäktar kalla honom tillbaka mer.
Hafvet är icke vredgadt i afton.
Det ligger lugnt och klart.
Stilla och obönhörligt har det kväft ett lif i sin famn, medan det vänligt BILLIGAST I SVERIGE IDUN 1903 IIIHMIMM IIIIIMI 1 I Illllll IIIIUIIIII N y h e t!
I 11111 N y h e t!
i LONGLIFE | (Luftreningsapparat) j består af prydlig, på en svart polerad skifva fästad större I benglasoylinder, som genom ett inpassadt, vridbart öfver- E stycke kan öppnas och stängas.
Apparatens skötsel är ytterst E enkel, och dess enastående förmåga att genom framställande E af det välluktande och renande ämnet ozon, rensa luften och E och därur borttaga all skämd lukt, gör densamma oumbärlig E i boningsrum, samlings- och arbetslokaler, klosetter o. s. v. E Priset för apparaten, komplett med tillbehör, Kr.
8: —.
E Bruksanvisning medföljer hvarje apparat.
Ensamförsäljare: W1LH.
BECKER.
Kongl.
Hofleverantör.
STOCKHOLM.
speglade en ljus aftonhimmel med guldkan- tade skyar.
Det har blifvit höst på Skagen.
Ute på heden spelar naturen sin stora symfoni af klagan och verop.
Blåsten biter hårdt och molnen glänsa med en underbart stark, blodröd glans mot en tung bakgrund af grönt och grått.
De säga härute, att det blir vackert väder efter en sådan solnedgång, då himlen tyckes vara satt i brand af onda andar och hafvet ligger stålgrått med långa, hårda dyningar; men jag är stadsbo och stämningsmänniska och förstår det e j, känner mig bara böjd under denna obändiga kraft i naturen, denna inten- sitet i färgen, detta dunkla, grymma grå i vattnet, som gör ett så dystert och obarm- härtigt intryck.
Allt hvad hedens karga jordmån kan alstra af färgprakt har den gifvit.
Ljungen glöder stilla och blå strandtistlar sträcka sig taggiga och lefnadsgiriga upp mellan gula grästufvor.
Från en grupp af får, som slutit sig till- sammans, ljuder ett ängsligt bräkande.
Mot stranden dånar hafvet doft och ihåligt, en en- sam fågel utstöter ett skrik.
Lifvets veklagan ljuder i hedens ödslighet hemskt och all- varligt.
Ä n n u en gång går solen och som- maren ifrån oss, ännu en gång komma mörkret och förintelsen.
Men fyren tändes därute på udden.
Dess klara öga blir för mig i höstaftonens djupa melankoli symbolen af ett ljus, som brinner, när sol, sommar och glödande lif ej längre vilja skina på oss, och som leder oss under vår väg bland skuggorna, orubbligt under stor- marne, genomträngande dimmorna.
Så må j u hösten komma med vissnande blad, vemod och mörker.
Fyren lyser.
ALICE Y å r a ä r a d e NORDIN.
k v a r t a l s - p r e n u m e r a n t e r erinras om det förestående kvartalsskiftet och om nödvändigheten att nu genast förnya pre- numerationen, på det intet af brott i tidningens expedition må behöfva uppstå.
Särskildt be vi ock få framhålla, att under det nu stundande oktoberkvartalet samtliga våra prenumeranter gratis erhålla Iduns vackra och rikhaltiga julnummer med bidrag af ett flertal af våra bästa för- fattare och konstnärer.
Ingen må alltså för- summa att försäkra sig om Idun för oktober- kvartalet just nu!
sälja vi l: m a S v e n s k N i c k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erbålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
- I D U N 1903 522 — ETT FURSTLIGT FRÅN JAKTBYTE.
KRONPRINSENS KLOTENS KRONOPARK.
SCEN ÄLGJAKT FOTO PÅ FÖR JDUN A F A L F R.
MICHELSON.
smak utan högtidlighet.
Ofta nog känner man vid inträdet i en mänskoboning på möbleringen lättare igen möbelhandlaren, som sålt möblerna, än den person, som köpt dem.
Han har låtit mö- VTT HEMS trcfnadsprägel kommer då först till " DA INBJUDAN af generaldirektören grefve Fr. belhandlaren välja, och han väljer oftast det, som " synes, när nian i det samma märker en pcr- f- Wachtmeistcr har kronprinsen med jaktsällskap är rikligast representeradt i lagret, det som är sonlighetsprägel, som talar om känsla för det har- under tre dagar jagat älg på Klotens kronopark, mest i svängen och därför oftast banalast.
Men moniska, om ordning, men också om glädje, om vida känd för sina älgrika marker.
Jakten, som nu för tiden finns det passerade under ganska ju också vackra möb- gynnsamma väderleks- ler med enkla, värdiga förhållanden, slutade linier och stil i arkitek- med 15 fällda älgar, af turen.
I Örebro visas hvilka kronprinsen en sedan någon tid » Ett sam fällde 6 st., däraf bo », en liten utställning, 2 granna tjurar.
Anta- ordnad af artisten Axel let fällda älgar kunde Borg och stadsarkitek- hafva blifvit betydligt ten Dahlander, där man större, men då en om- vid rummens dekore- sorgsfull jaktvård till- ring och möblering sökt lämpas åKlotens krono- med enkla medel gifva park, släpptes kor och en anvisning på sättet kalfvar igenom af hän- att ordna » ett bo ».
syn till älgstammens yt- terligare bevarande och Tamburen har ett förökande.
Första da- enkelt litet bord, några gen, då jakten hufvud- stolar och en.
spegel i sakligen höll sig till hvitt.
afdrifning af flere öar Förmaket är hållet i sjön Stora Korslången, i en lugn grön ton med erbjöd flere högst spän- väggar i grönt och möb- nande episoder med sim- ler af grönlaserad björk.
mande älgar i det vid- På väggarne hänga taf- sträckta och fagra ö- lor och i bokhyllan stå panoramat.
Kronprin- böcker, på skrifbordet sens mästerliga handte- glänser skriftyget, i ta- ring af bössan gjorde ket hänger lampan.
Bor- sig nu som alltid cljes det har både duk och i hög grad gällande.
kruka och Börjessons Det är från denna dags jakt vid Träts- statyett » Badaren » ser belåtet pä det hela.
ön som fotografien är tagen; den stu- Hvardagsrummet med väggar i grått pade älgen på stranden sköts af kron- ler besökaren gladt till mötes med möb- prinsen.
ler i röd färg.
Äfven här finnas taflor på väggarne och andra anordningar, I den främsta båten synas, från vän som kunna bidraga till trefnaden.
ster till höger: hofjägmästare E. v. Slutligen har boet också ett kök Eckermann, kronprinsen samt friherre med full uppsättning, och här saknas J. Gripenstedt på Bysta.
På stranden icke ens väfstolen och den väfvande där bakom står jägmästare J.
M. Pauli, flickan (från Nina von Engeströms väf- hvilken nu liksom närmast föregående skola).
år varit den, som förberedt och ordnat Möblerna äro utvalda af hvad som det hela.
I den mellersta båten grefve finnes hos möbelhandlarne i staden, och Wachtmeister och ryttmästare Ankar- i öfrigt ha affärer i olika grenar bidra- crona, i den bortersta grefve Claes git till att få interiörerna så fullständiga, Lewenhaupt samt i båtaktern till höger som det inom den begränsade ramen Öfverjägmästare Fr. Tigerhielm.
» E T T B O.
» O R D N A D T UNDER HÄGN AF ÖREBRO LÄNS SLÖJDFÖRENING.
varit möjligt.
KRONPRINSEN PÅ E T T BO.= ÄLGJAKT.
J 1.
FÖRMAKET.
2.
HVARDAGSRUMMET.
3.
KÖKET.
A.
BARR FOTO.
- UR DAGSKRÖNIKAN O U D O L F ABELIN f. För några dagar sedan afled å egendo- men Björnsnäs i grann- skapet af Norrköping generallöjtnanten, f. d. statsrådet Gustaf Ru- dolf Abelin, 84 år gam- mal.
Med Abelin bortgår en af den äldre genera- tionens mest bemärkte män.
A., hvars far var borgmästare i Linkö- ping, började sin mili tära bana som volon- tär vid Första lifgre- RUDOLF A B E L I N.
nadjärregementet och kom sedan som officer in på Nerikes rege- mente, där han blef kapten 1855.
Redan under denna tid gjorde han sig bemärkt för framstående duglighet, och det icke blott i militära värf.
Under samma tid lär också Karl XV fått sin uppmärk- samhet fäst på A., som också sedan kom att till- höra denne konungs män i intimare grad.
År 1862 befordrades han till öfverstelöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet, 1867 förflyttades han till öfverste för Norra skånska infanteriregemen- tet, men utnämndes samma år till krigsminister.
Som sådan framlade han åren 1869 och 1870 samt både vid lagtima och urtima riksdagarne 1871 förslag till arméens omorganisation på indel- ningsverkets grund, men de blefvo samtliga för- kastade.
Efter nyssnämnda urtima riksdag afgick A., som blifvit utnämnd till generallöjtnant, från krigsministertaburetten.
Aret därpå förordnades han till generalbefäl hafvare i andra militärdistriktet, från hvilken post han tog afsked år 1887.
General Abelin, som under en lång följd af år var ordförande i Allmänna Telefonbolagets styrelse, sörjes närmast af maka och barn.
523 - I D U N 1903 Adolf Drake, som är äldst bland tre syskon, två bröder och en syster, hvilka alla ännu lefva, fick en god och vårdad uppfostran i hemmet.
Tidigt bestämdes att Adolf skulle bli präst och brodern Otto landtbrukare och vårdare af fädernegodset.
Sin första skolgång hade Adolf Drake i Norrköpings lärdomsskola.
Sedan han vidare genomgått gym- nasium i Linköping, blef han student i Uppsala 1852.
Efter att någon tid hafva varit informator fortsatte » han dels filosofiska och dels teologiska studier vid universitetet, och år 1856 aflade han, likaledes i Uppsala, både praktisk och teoretisk prästexamen.
Under studietiden hade han kommit i beröring med en del personer, som voro varmt intresserade i den andliga rörelse, som vid den tiden mera kraftigt framträdde i vårt land.
Samma- lunda var förhållandet med flere af hans studie- kamrater såsom Waldemar Rudin, B. Wadström, Gustaf Beskow m.
fl., hvilka blefvo framstående män inom kyrkan och med hvilka Adolf Drake, ehuru i vissa frågor hysande olika åsikter, behållit en intim vänskap.
D:r Drake kom nämli- gen aldrig att blifva statskyrko- präst.
Han kunde ej förmå sig aflägga prästeden.
Så blef det småningom klart för honom, att hans väg var icke den stats- kyrkliga, utan den frikyrkliga, och förenade han sig därför år 1858 med baptistsamfundet, i hvilket förre statskyrkoprästen Anders Wiberg också ingått.
Det stöd dessa båda personer med prästerlig bildning gåf- vo detta samfunds verk- samhet var af stor be- tydelse.
D:r Adolf Dra- kes verksamhet har för- nämligast varit jour- nalistens och lärarens, under det att pastor A. Wibergs blef talarens ocb författarens.
Så var Drake först medarbe- tare i tidskriften » Evan- gelisten » och sedan åt- skilliga år dess redak- ADOLF DRAKE.
rpEMPELINVIGNINGEN I OSTER- * MALM.
Invigningen af Oscars kyrka ägde rum sistlidne söndag i närvaro af en talrik skara andliga och världsliga dignitärer.
Hela för- middagen myllrade människofloc- karne i solskenet utanför de hvita tempelmurarna, medan de inbjudna vid tiden för den högtidliga akten anlände i smärre klungor och för- svunno inom de gula portarne.
Sist anlände konungen med fyrspann och förridare.
Den bild af invigningsceremo- nien, som vår tecknare framställer i dagsnumret, återger det ögonblick, då ärkebiskop Ekman innanför altarringen häller invigningstalet, hvilket han grundade på psalmistens ord: aGören portarna vida och dör- rarna höga, att ärones konung må draga därin! » I förgrunden synas konungen med prinsessan Ingeborg, kronprin- sen och prins Carl till höger om sig samt änkehärtiginnan af Dalarne på sin vänstra sida.
Rundt kring alta- ret stå de åtta assisterande kyrko- herdarne.
TJN HYLLAD 70-ARLNG.
Den man, M hvars porträtt här invid medde- las, är en af de mera bemärkta per- sonligheterna i den frikyrkliga rö- relsen i vårt land, och i det sam- fund, där han förnämligast verkat, åtnjuter han mycken aktning och stort anseende.
Doktor Magnus Adolf Gottlob Drake är född den 21 sept.
1833.
Hans föräldrar voro löjtnanten Mag- nus Gustaf Drake af Hagelsrum och hans maka Johanna Gustafva Indebetou, hvilka ägde och bebodde godset Tisenhult, Skedvi socken Östergötland.
Den Drakeska släk- ten går ganska långt tillbaka i tiden och har inom sig haft flere per- soner,!
som vunnit erkännande så- som militärer, lärare, jurister eller läkare.
OSCARS K Y R K A S HÖGTIDLIGA AF D E T KUNGLIGA HUSET.
INVIGNING SÖNDAGEN DEN 20 ÄRKEBISKOP EKMAN HALLER DENNES I NÄRVARO A F KONUNGEN M.
FL, INVIGNINGSTALET.
MEDLEMMAR TECKNING FÖR IDUN AF HJ.
E N E R O T H.
— 524 — I D U N 1903 tör.
År 1859 uppsatte han tidningen Vecko-Posten, som han redigerade till 1889, då den öfvergiek i andra händer, men i. hvars redaktion han fortfa- rande är medlem.
Äfven har han delvis ägnat sig åt översättningsarbete.
Då baptistsamfundet, förnämligast på initiv af öfverste K. O. Broady, år 1866 upprättade läroan- stalten Betelseminariet, kallades doktor A.
Drake till en af dess lärare, en befattning, som han allt- sedan dess innehaft och fortfarande innehar.
Så- som ett erkännande af dels den omfattande bild- ning Drake på sitt område äger och den trohet hvarmed han städse skött sin kallelse, utnämndes han för några år sedan af ett af de mera ansedda universiteten i Amerika, där han ock är känd i vida kretsar, till teologie doktor.
Utom hvad som redan nämnts har d:r Drake haft flere betydande förtroendeuppdrag inom det samfund han tillhör och i såväl söndagsskolverk- samheten som nykterhetssträfvandet har han in- tagit ett betydande rum.
^ r 1867 ingick d:r A.
Drake äktenskap med Hedvig Maria Christina Stenberry, med hvilken han har en dotter.
På sin 70:årsdag, som inföll i måndags, var d:r D. föremål för ganska mycken uppmärksamhet.
På morgonen uppvaktades han med sång af Betel- seminariets elever under ledning af direktör Albert Lindström, och skolans styrelseutskott framförde genom pastor Lindblom sina lyckönskningar till 70:åringen, som jämte familj sedan inbjöds till en subskriberad middag på Nya Hushållskolan, Västra Trädgårdsgatan.
Här öfverlämnades till honom en ganska dyrbar minnesgåfva jämte en summa pen- ningar i guld, som insamlats förnämligast bland jubilarens lärjungar landet rundt.
J. B — M. strax nedanför det nuvarande Manilla på Djur- gården.
Det var där hon först fick idén att ägna sig åt de blindas och döfstummas undervisning och uppfostran, och denna sin älsklingstanke lycka- des hon, med uppoffring af sina egna knappa eko- nomiska resurser, genomföra, så att hon den första april 1860 i en liten hyrd lokal kunde öppna sin skola.
Ur detta lilla frö utvecklade sig efter hand, med bistånd af flere filantroper och andra intres- serade, den gagneliga institution, som heter » Tysta skolan ».
Som Idun redan i n:r 34 af 1895 års årgång ägnade fröken B. och hennes välsignelserika lifs- uppgift en af porträtt-åtföljd längre skildring, in- skränka vi oss nu till det kortfattade eftermälet härofvan och hänvisa i öfrigt vår läsekrets till det angifna äldre Idunsnumret.
T7RÖKEN ASTRID AHNFELT, välbekant för Iduns • * - läsekrets genom sina korrespondentartiklar från Rom, har nu återvändt till Stockholm för att gifva lektioner i italienska språket, enligt hvad annons i dagens nummer meddelar.
Samtidigt med den rent språkliga undervisningen beredes äfven till- fälle för eleverna att taga kännedom om italiensk litteratur.
Fröken A. har under en femårig vistelse i Ita- lien förvärfvat sig grundliga insikter i det itali- enska språket och har hållit föredag om skandina- TV / TAGNUS DAVIDSON, den ene innehafvaren af Hasselbackens restaurant, afled, som bekant, för kort tid sedan, efterlämnande saknad i vida kretsar.
Genom sin ställning som chef för vårt lands mest namnkunniga och mest frekventerade kulinariska sommaretablissement, var han en all- bekant personlighet, som förenade den bil- dade och världsvane mannens väsen med ett varmt hjärtelag.
Ri- chesse oblige var för honom ej blott ett tomt ord.
Bästa beviset här- för är det testamente han efterlämnat och hvari han, förutom till enskilda personer, an- slagit följande betydli- ga belopp till allmänna ändamål: Stiftelsen för gamla tjänarinnor — under förbehåll af vissa lif- 51.
DAVIDSON.
räntor — 80,000 kr., Föreningen förskollofs- kolonier 25,000 kr., Föreningen för välgörenhetens ordnande 20,000 kr., Stockholms sjukhem 14,000 kr., Mosaiska församlingens fattigvård, 10,000 kr., Östermalms församlings fattigvård 10,000 kr., Elias- sons understödsfond inom Mosaiska församlingen 10,000 kr., en ny understödsfond inom samma för- samling 10,000 kr., Hemmet för gamla 10,000 kr., Pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor 10,000 kr., Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra 5,000 kr., Mosaiska församlingens sjuk- hjälps- och begrafningssällskap 5,000 kr., Israeli- tiska ynglingaföreningen 5,000 kr., Svenska pub- licisternas understöds- och pensionsförening 5,000 kr., Mazérska sällskapet 5,000 kr., Musikkårens enskilda pensionskassa vid Svea lifgarde 5,000 kr., Musikkårens enskilda pensionskassa vid Göta lif- garde 5,000 kr., Sveriges restauratörförening för understöd åt tjänare 5,000 kr.
samt till Sandhams fattiga 1,000 kr.
Som synes har äfven det inom hufvudstadens musiklif välbekanta Mazérska sällskapet blifvit ihågkommet af den aflidne, som under en lång följd af år var detta sällskaps ordförande och i hvars musikaliska verksamhet han i egenskap af ypperlig violinspelare tog liflig del.
" TE ANETTE BERGLIND f, Tysta skolans före- " ståndarinna, fröken Jeanette Berglind, afled härstädes för några dagar sedan, i en ålder af 87 år.
Med henne bortgick en personlighet, som genom sin människokärlek och energi gjort en mycket värderik insats i vårt lands döfstumundervisning.
Hennes ungdom förflöt i hemmet hos den bekante Per Aron Borg, grundläggaren af Sveriges första skola för blinda och döfstumma på Manhem, som låg visk litteratur därstädes, föredrag, som förskaffat henne synnerligen lofordande omnämnanden i den italienska pressen, hvarjämte hon uppträdt som författarinna med en volym af skönlitterärt innehåll.
Fröken A. synes sålunda äga goda förutsätt- ningar att kunna undervisa i det språk, som nästan blifvit hennes andra modersmål.
STEPHAN STEPHAN NASTE SINDING.
F. RIISE SINDING OCH FOTO.
HANS SE- VERK.
E N D A G i förra veckan såg jag af notis i danska tidningar, att professor Stephan Sinding nyss fullbordat sitt senaste verk.
Jag hade samma förmiddag stått inför hans » T o mennesker » i Ny Carlsbergs Glyptothek och beundrat dess djupt mänskliga skönhet.
En häftig lust grep mig att, innan jag lämnade den danska hufvudstaden, få se det nya ver- ket, helst som man icke har mycket hopp om att få se det uppe i vår hufvudstad, dit af den dansk-norske konstnärens arbeten endast » Sla3gtens a^ldste » en gång funnit vägen.
Jag tog alltså Gud i hågen och begaf mig ut till konstnärens bostad vid Frydendalsvej 20 och ringde dristeligen på.
» Jomfruen », som öppnade, förklarade, att professorn var upptagen, men, så snart jag sagt mitt ärende, nickade hon förstående och försvann.
Det tycktes ingalunda vara något ovanligt där i huset, att besökande kommo för att se män- niskorna i lera därinne i ateliern — i själf va verket hörde jag sedan af Sinding själf, att han vid föregående tillfällen utställt sina full- bordade arbeten härute i sin atelier och så- lunda öppnat sitt hem för hela Köpenhamn.
Jag såg mig, medan jag väntade, omkring i det vackra rum, hvari jag in- förts, och fann, att en konstnärs smak här i hvarje detalj gjort sig gällande.
Konstnärliga, färg- rika bonader och mattor klädde väggar och golf och gåfvo rummet samt.
vestibulen därutanför en ge- nomgående varm prägel.
TILLBEDJAN.
GRUPP A F STEPHAN SINDING.
F R E D R.
RIISE FOTO Sinding bebor en villa med » ha- ve » i stadsdelen Frederiksberg.
Jag
— 525 — hade genast vid ingången frapperats af den i mörkt trä skulpterade porten, å hvars stolpar människofigurer funnos utförda i relief.
Professor Sinding kom nu själf ut och var genast beredd att med största tillmötesgående låta mig få min önskan uppfylld.
Därinne i atelieren, en bildhuggares höga, ljusa atelier med sina nakna väggar, fanns redan före mig en dansk journalist, som stod försjunken i betraktande framför gruppen, som konstnären kallat » Adoratio » — Tillbedjan.
Hur mjuk och vacker den grå, ännu helt fuktiga leran var — den syntes mig ett tack- sammare material än både marmor och brons.
Jag tyckte mig aldrig förut vid ett skulptur- verk hafva sett kroppens linjer teckna sig med så lefvande mjukhet.
På ett blomsterkransadt altare i antik form sitter en jungfruligt skön ung flicka, och på trappstegen framför altaret har en kraftig ynglingagestalt böjt knä i tillbedjan.
Han trycker sina läppar mot hennes knä och om- sluter med händerna hennes smärta lemmar.
Det är i hela hans ställning en extatisk hän- gifvenhet, en gränslös beundran, som verkar djupt ' gripande — det är i sanning ynglingen, som tillber den kyska och rena jungfrun, men på samma gång ger något i hans ställ- ning uttryck åt den begynnande lidelse, som blandar ett stänk af smärta i hans tillbedjan.
Jag måste tänka på den nyss mogne mannen, som midt under lek och ras med sin ljufva unga lekkamrat plötsligt fått kärlekens myste- rium sig uppenbaradt och sjunker ned i nästan rädselslagen tillbedjan inför det nya skönhets- väsen, som hon, kvinnan, med ett slag blifvit för honom.
Och hon sitter och ser ned på honom, orörlig, med ett hälft undrande, hälft för- stående leende i sitt ljufva, unga ansikte, omramadt af det mjukt nedfallande håret.
Kroppen är lätt tillbakaböjd, armarna hänga viljelöst ned — hon är gripen af hans hän- förelse — hon låter sig tillbedjas!
Det är en samlad skönhet i gruppen, något sällsynt helgjutet och harmoniskt.
» Jag gör mina arbeten som o m de vore sprungna ur ett stycke, » sade också konst- nären.
» Kasta ut mina ' To mennesker ' i rymden, och ni skall se, de hänga dock all- tid tillsammans! » I nio månader har konstnären arbetat på detta verk, som nu står färdigt att utföras i marmor eller brons, hvilket det nu blir.
— Om det blir i brons, förklarade professor Sinding, bör bronsen helst öfverdragas med en ljus gyllene patina, den han själf fram- ställer och nedlägger mycken omsorg på.
Huru härmed blir och när konstverket kan stå färdigt i det nya materialet, kunde han icke nu säga.
Men han uttalade lifligt och varmt sin önskan, att just denna grupp skulle komma att stå ute i det fria, helst i en grönskande park, » där älskande par om våren kunde stanna framför bilden och gripas af den stämning, den framkallade — höra näk- tergalarne slå och rista sina namn i trädens bark. » I D U N 1903 verk!
Han är, synes det mig, vid sidan af van der Stäppen och Meunier, den, som bäst förstår att gifva tidens tankar form, men, medan de båda andra mest tyckas hafva gripits af djupt sociala spörsmål, har Sinding i sina bilder gifvit oss den poesi, som vår tids människor bäst förstå och — bäst behöfva.
Härom är han helt visst själf djupt medveten, såsom ett af hans yttranden, hvilket djupt tilltalade mig, visade.
» Vi konstnärer, » sade han, » äro j u ett slags präster, och den skönhetskult, som vi äro bärare af, vilja vi sprida bland människorna, bland de » små » och enkla, bland själfva folket.
Jag tänker m i g, » fortsatte han, » att ett samhälle aldrig kunde bättre verka för folkets förädlande och lyftande än genom att just på sådana platser, där människorna an- das ut en stund efter hvardagslifvets grå ena- handa, uppställa sköna bildverk.
Där den enkla borgaren slår sig ned med sitt smör- gåspaket en söndagskväll, kan han så se upp till denna skönhetsskapelse, och hans själ vidgas och glades, medan kroppen hvilar. » » En sådan bild är Hasselbergs ' Snöklockan ', » tillade han.
» Man andas likasom djupare, lättare, medan man ser på den.
Det är en underbar skapelse, ett sant renässanverk, som kommer att stå kvar som en märkessten i modern konst. » Sinding dröjde särskildt vid den fina och säkra, eleganta teknik, som den svenske bildhuggaren utvecklat både här och i sitt andra mest kända arbete » Näckrosen ».
Och jag tänkte på, hur skön Snöklockan stått däruppe i Glyptotheket, hur väl den tagit upp täflan med alla sina marmorgrannar — hur blid och underbart skär denna ska- pelse af vår så alltför tidigt bortgångne lands- man är!
Professor Sinding sade mig, att han icke varit i Stockholm, men gärna en gång skulle vilja komma dit, och jag försäkrade honom, att han helt visst skulle blifva väl mottagen i vår vackra hufvudstad, samt att han i hvarje fall borde sända oss några af sin andes barn som föregångare.
Han log och sade: » Maaske!
De gaa j u nu over al vaerden, saa kunde de ogsaa godt naa did o p l » » Jag är ingen ' svenskätare ', » tillade han skrattande, » för resten kan jag väl knappast mer kallas norrman, utan snarare kosmopolit, men här i Danmark trifves jag utmärkt.
Här kan en konstnär, som haft olyckan att födas i ett litet land, godt känna sig i kontakt med världen. » Det är sant, man känner sig i Danmark mer » europé » än uppe hos oss — det ligger så nära de stora kulturcentra, att deras puls- slag liksom gå öfver i dess blod.
A L M A EFTER SLUTADT SKISS A F A M A N D A W EINBERG.
DAGSVERKE.
LEFFLER.
(FORTS. O. SLUT FR. FÖREG.
N:R.)
Möjligen skulle man öfver gruppen kunna hvälfva ett litet grekiskt tempeltak på smäckra pelare, tillade han.
Professor Sinding gjorde på mig intrycket af en man, som med kropp och själ, icke minst med själen, går upp i sitt arbete.
Till sin gestalt magerlagd, j a g höll nästan på att säga tärd, med blick och ansiktsuttryck lif- liga och växlande, hade han detta lätt ner- vösa utseende, som är så naturligt hos en af våra mest moderna konstnärer i detta ords bästa bemärkelse.
Hur mycket af nutid, af den tid yj lefya i, pulserar icke i hvarje hans J&gt; IV / TEN MIN älskade, ditt dagsverk är j u i.VA slut, du har j u redan låst in dina arbetsredskap. » » A n se ' n då.
Du fordrar väl inte därför, att j a g skall stanna i min säng. » Hon såg på honom, tills han log.
» Du är ett troll, men allvarsamt, Elsa, hvad vill du att j a g skall göra af min t i d?
» » Hör, » sade hon lyssnande, » det är kloc- kan, som ringer in arbetarna; innan vi hun- nit ur skogen, ha de gått hem och kanske slutat sin måltid.
Vi gå in till rättarn, det är en så hygglig karl, och se hur han an- vänder sin fritid. » » Gunnar tycks tillämpa egna-hemssystemet, » sade doktorn och öppnade grinden till den lilla trädgården.
Doktorinnan knackade på.
De inträdde i ett stort vackert rum.
Vid ena fönstret stod ett utslaget bord, på hvil- ket låg klädsöm.
Vid symaskinen bredvid satt hustrun, en liten flicka hjälpte henne att draga ut tråckeltrådarna.
Vid andra fönstret hade mannen tagit plats.
I knät hade han ett spädbarn, framför honom stod en liten gosse och sporde o m sina lek- saker.
Han svarade förströdd och försökte att få läsa i en tidning, men hindrades af båda barnen.
» Det var rart främmande, » utropade hustrun och gick emot de inträdande.
Mannen lade ifrån sig den lille och satte fram stolar.
Doktorinnan gick fram till vaggan, medan doktorn talade o m arbetstiden; han förvå- nades öfver, att de slutade redan klockan sex på landet.
» Vi ha lika lång tid som vid s å g e n.
o c h liksom arbetarne där betalning för öfver- tid. » » H v a d tar då Andersson sig till under den långa kvällen? » sporde han åter och syntes mycket intresserad.
Doktorinnan hade också satt sig.
» Jag behöfver j u tid också för mitt eget.
V i ha trädgårdstäppan och det är alltid nå- got smått som behöfver lagas, veden skall sågas och så ett som annat, så kvällen slinker snart undan, och så, » han teg några ögonblick, » har jag j u familj, och den har väl också litet rätt till mig. » » Ja, det är verkligen inte för tidigt, » in- föll hustrun, » att arbetsgifvåren fått syn på, att arbetaren också är en människa.
Man ska väl inte bara släpa hvar på sitt håll, utan nå ' n gång känna att man är man och hustru. » » Andersson läser åtskilligt, » anmärkte dok- torn och granskade böckerna i en liten när- stående hylla.
» Disponenten fordrar, att man skall följa med.
Han håller flere tidskrifter för jord- bruket.
Se här. » Han tog fram en hel bunt.
» Och frun vill också att jag skall läsa, » sade hustrun, » men det blir allt han, som får göra det, medan j a g lappar och lagar.
Det räcker så väl till. » Det blef en paus.
Den lilla flickan hade dragit ut sista tråckeltråden.
Hon stod och hängde på sin mor, medan hon förlägen såg på de främmande.
Doktorinnan vinkade henne till sig, sporde hvad hon hette och fick henne snart helt frimodig.
Föräldrarne kände sig stolta öfver hennes kloka svar.
^ » Vår fru, » sade hustrun, » talar så ofta om sina föräldrar och sitt hem och säger alltid, när det * är något: så ville min mor, och så gjorde min far. » » Gör h o n?
Min praktik tog mig dock så helt i anspråk, att jag hade föga tid för de mina. » » Men så gjorde också doktorn ett dagsverk som förslog.
Att herr doktorn gaf min far synen ha vi aldrig glömt. » » Er far, » doktorn letade i sitt minne, » han hette naturligtvis Andersson, och det är ett så vanligt svenskt namn, men hvarifrån kom han?
» » Han hette Anders Pers och var från Rank- hyttan.
»
— 526 — I D U N 1903 II I 1111111 1 1 1 • • 1 1 1 1 1 • I • 1 1 1 1 1 1 1 1 • • I • • I • • • • • • • • I • 1 1 • I • • 1 1 1 • • • I I I 1 1 1 1 1 1 • • • • • 1 • • M I 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 • • I • M stort stycke af den ganska breda älf, hvil- ken som en strid flod flöt förbi och ett stycke från gården bildade fall, hvilka drefvo kvarn och sågverk.
Arbetet där var i full gång, men hit upp nådde bullret endast som ett doft sorl.
| Förnämsta tvät medel | ftro och förblifva dock vid finare tvätt i HYLINS Ekonomi-Tvål I och vid gröfre tvätt (byk) E HYLINS I Prima Tvätt-Tvål | » Ja, nu minns j a g.
» Den skicklige läkarens blick lyste upp, men slappades snart af ve- mod.
» Det är slut nu, » sade han bittert.
» Kanske med dagsverket, men doktorns kväll kan bli lång, en riktigt skön sommar- kväll, hoppas jag. » » Och så har herrskapet de välsignade små barnbarnen, » inföll hustrun.
» Gamle far, » fortsatte mannen, » brukade säga, att ålderdomen aldrig fick tag i den, som hade ungdom omkring sig. » » Tack, » sade doktorn varmt och skakade Anderssons hand.
» Tack själf för att herrskapet tittade in till oss.
V i ha alltid önskat att få tala vid fruns föräldrar. » Utanför silade aftonsolen sina strålar ge- nom det fina löfverket på hängbjörkarna, som på ena sidan kantade bygatan.
Bakom dem stod barrskogen, däri trast och gök ömsom läto höra sina toner På andra sidan lågo arbetarnas hem om- gifna af trädgårdar, och längre fram vidtog den väl skötta parken, som omgaf det stolta boningshuset.
Detta låg högt och uppe i back- sluttningen syntes en liten röd prick.
Det var fyraåringen Kurt, som i sin röda rock, byxor och hufva ilade dem till mötes.
Han var smärt och späd, nästan som en vindfläkt, och han kom med iltågsfart, en riktig maskin.
Den lilla armen gick som ett hjul, ångan frustade, hvisselpipan ljöd.
Han hvarken hörde eller såg.
» Glöm ej att bromsa, » ropade morfar, när han hven förbi.
Efteråt kom Olle, store bror.
Äfven han sprang, men hade inte fullt så brådtom.
Dessutom hade han händerna fulla med växter.
Hans friska runda kinder hade en höjd färg och de drömmande bruna ögonen något be- slöjadt.
» Morfar, hvad heter den här växten? » Han räckte fram en.
Doktorn granskade den och sade dess latinska namn.
Otto hade en hel mängd.
» Och den, och d e n?
» » Hur gammal är du nu i g e n?
» » Nio år i nästa månad. » Doktorn sporde, o m han samlade växter och hvem som hjälpte honom.
» Det gör far, men han har sagt mig, att morfar är mycket styfvare, och därför skulle jag fråga, om morfar vill gå med d i * p å ängen, där är så väldigt många. » Doktorn såg på sin klocka.
» Nu är det snart kväll dags för er, men i morgon efter frukosten kan du få följa med mig dit bort. » * Otto hade för dagen ledsnat på botaniken och fått gå sin väg, men doktorn satt ännu kvar i parken och tittade på några växter.
På den kulle, där han slagit sig ner, var han ostörd, men hade själf en förträfflig ut- sikt öfver park och trädgård och öfver ett 1 Han väcktes ur sina botaniska funderingar genom bullret af en liten barnvagn, som af professorn kördes fram på den grusade gången.
Elsa gick bredvid, och doktorn såg genom löfverket, hur försiktigt hans måg undvek alla små stenar, och hörde hans ömma tonfall, när han talade till sin hustru.
Från ett annat håll ljöd ett muntert skratt.
När det k o m närmare, var det två som gnab- bades, nedanför kullen försonades de och kysste hvarandra.
Det var Henrik och hans fästmö.
» Elsa, » ropade disponenten från gårdspla- nen, och hans lilla dotter skyndade fram.
» Elsa, » ljöd det återigen.
Det namnet samm på ljudvågorna, men så fanns det j u i tre generationer, och hvarje familj hade sin, alla härstammande från hans egen Elsa.
Doktorn blef åter tankfull.
Hans och hen- nes ungdom skymtade förbi.
Hon var endast 16 år och han 26, då de svuro hvarandra trohet.
Han såg sig åter som fästman.
Så kär hade ingen varit, det kunde han nästan gå ed på.
Efter fyra år var han gift.
Första känslan af faderslycka ilade åter genom hans själ, men — han ville inte fortsätta.
Han hade varit lycklig i besittningen af Elsa.
Han visste så fullt väl, att hon var och förblef hans i alla skiften, och därför hade han hängifvit sig åt sin praktik.
Hem- met och barnen hade hon skött.
Aldrig en misstämning hade kastat skugga öfver deras äktenskap.
Han beundrade henne och lät henne vara oinskränkt herre inom hennes egen värld; behöfde han henne på annat område, visste han, att hon äfven där skulle kunna dela hans intresse, men där pröfvade han henne sällan, han nöjdes med vissheten om, att hemmets ekonomi var i de bästa händer, och kände sig stolt öfver, att barnen gjorde dem heder, med ett ord, han hade varit en mycket lycklig man — och ändå — Sedan besöket hos Andersson i går afton hade han icke varit riktig lugn.
Plikten mot det egna hemmet, mot hustru och barn oroade honom.
Han hade icke sofvit godt.
Han sof j u vanligen dåligt, när han fick något sär- skildt att tänka på, och förmodligen hade han också legat vaken den natten, ja, kanske många, kanske hela den oroliga vintern.
Det hade han icke förr reflekterat öfver — men när han såg sin måg med barnvagnen, var det som en anklagelse.
Hans Elsa hade alltid fått gå ensam.
De där vänliga omsorgerna hon saknat, ja, han hade så vant sig vid, att hon skulle vaka öfver barnen och sedan bära omsorg om alla, att han aldrig tänkt sig det som en uppoffring.
När han lade ned sin praktik och flyttade från hufvudstaden, skulle de j u börja på nytt och endast lefva för hvarandra, han hade j u för den skull valt ett hem långt ifrån alla barnen — och så hade hon äfven där fått gå ensam — så riktigt ensam.
Skulle han ännu kunna förändra förhållan- dena?
Han tog af sig glasögonen o c h t o r - kade dem.
Mellan trädstammarna skymtade något ljust.
Det närmade sig kullen.
Han satte på sig glasögonen och såg riktigt.
Det var hans hustru med sin lilla sondotter, farfars älskling.
» Faffar, faffär, » ropade den lilla och släppte farmors hand.
Han kom dem till mötes, men denna gången gick han förbi barnet, slöt sin egen Elsa i famn och förde henne till den soffa, som han nyss lämnat.
Med armen om hennes lif föll han åter i tankar.
Torsten befann sig i närheten, och då han såg sin lilla flicka ensam i backen, skyndade han till henne.
» Har du sett våra föräldrar? » frågade fru Karin nedifrån en gångstig.
» Ja, de sitta häruppe. » Rätt snart var hela barnskaran samlad.
Damerna hade medtagit sina handarbeten.
» Jag tror min mamma har glömt sin sy- påse, » sade skämtande löjtnant Germund.
» Ska jag hämta den? » » Jag vet hvar mormors Nya testamente ligger, » sade lilla Elsa och var på språng.
Doktorinnan log vemodigt.
» Det är som ni trodde, att jag aldrig be- höfde hvila. » Hennes man lade smekande hennes hufvud mot sitt bröst.
De gamla syntes vilja vara ensamma och en efter annan aflägsnade sig.
Elsa sof.
Doktorn vågade knappast andas.
Hvarje ljud, äfven fågelkvittret plågade honom.
Han blef ängslig.
Hon reste sig hastigt.
» D u fruktar för att mista mig, » sade hon ömt och kysste honom.
Han såg frånvarande på henne.
» Jag har j u ingenting sagt. » » Till mig — » H o n log.
» Tror du inte ändå, att jag vet hvad du tänker; o m jag icke kände och anade, så älskade j a g j u icke. » Han syntes fortfarande borta.
» Otto, » sade hon lekfullt och tog af honom glasögonen.
» Se riktigt på mig. » » Jag är en usel egoist, men du är en ängel, som ändå håller mig kär. » Hon log åter.
» Det är rätt egoistiskt, ty det är bara i din närhet, som jag är lycklig, men jag har alltid hoppats, att den dag skulle randas, då du fick litet tid öfrig åt mig.
När vi flyttade in i det nya hemmet, trodde jag, att den var k o m m e n: när du äfven där blef bara doktor, tröstade jag mig med, att när solen för oss sista gången dalas, och vi flyttat upp i faders- hemmet, vi där, när alla höljen brustit, skulle få lefva för hvarandra. » » Tror du, att jag passar där? » » När du nu ändtligen ställt undan dina arbetsredskap, kanske jag kunde få hjälpa dig att bli hemmastadd där ofvan.
Det är ljufligt, när kvällen kommer att få spraka om morgongryningen. » E N HEDERSMAN.
FRÅN LEGIONEN FRANSKA AF SKILDRING FRÄMLINGS- EDVARD STJERN- STRÖM.
* D EN POPULÄRASTE och på samma gång originellaste af våra officerare är utan gen- sago kapten Jean Hoff.
Han är ock den äldsta såväl till lefnads- som tjänsteår.
Nära de 65, har han varit officer i 30 år och af dessa har han tillbragt nästan hela tiden i vårt regemente.
- * På Wahlström och Widstrands förlag ut- kommer inom kort en andra samling af Edvard Stjernströms » I franska Främlingslegionen ».
Vi våga förutspå denna följd ett lika välvilligt emot- tagande som dess föregångare och antaga som säkert, att Iduns läsare skola begagna tillfället att formera närmare bekantskap med hr S. som nu under tvänne .år såsom vår specielle Pariskorre- spondent på ett talangfullt sätt hållit dem å jour med händelserna i den stora världsstaden.
Vi återgifva här från författarens manuskript ett litet profstycke ur det underhållande arbetet.
— 527 — Till börden Elsassare, från trakten af Muhl- house, var han vid tiden för kriget 1870 — 71 garde- chasse (ungefär vårt skogvaktare) i denna provins.
Strax vid krigets början öfvergaf han emellertid sitt fredliga yrke för att som franc-tireur sluta sig till en af dessa friskaror, som med en tapperhet utan like, med en hårdnackenhet utan motstycke kämpade mot den tyska invasionen.
Allt motstånd var emellertid förgäfves, och vi veta huru kriget slutade med att provinserna Elsass och Lothringen öfvergingo i tyska händer.
Den då omkring 35 årige Hoff, som ej ville finna sig i de nya förhållandena, flyttade som så många af sina landsmän öfver till Frankrike.
Med bibe- hållande af den löjtnantsgrad han under kriget vunnit inom sin frikår, förflyttades han till ett linjeregemente.
Tapper soldat, saknade han emellertid den för en officer nödiga teoretiska underbyggnaden.
För att i någon mån söka upphjälpa Hoffs brist- fälliga uppfostran, satte man honom i ett förbe redande militärinstitut.
Detta behagade emeller- tid ej den förbi skolgången långt hunne, redan gifte mannen, hvarför han helt resolut förklarade, att kunde man ej använda honom sådan som han var, så föredrog han att återgå till sitt gamla yrke.
Man föreslog honom då att taga transport till främlingslegionen och hit kom löjtnant Hoff i början af år 1873.
På den tiden var tjänsten här en annan än nu.
Tidrymden 1870 — 85 kan betraktas .som ett enda oafbrutet fälttåg mot araberna.
Öfverallt var Hoff med och öfverallt utmärkte han sig.
Efter det syd-oranska upproret och besättandet af Tunis började det emellertid blifva lugnt här i Nordafrika och då följde Hoff med på expeditionen till Sudan, Tonkin, Madagaskar och Dahomey.
Sedan han utnämnts till kapten redan 1875, var det slut med allt avancement, men hade tapper- heten ensamt varit villkoret för befordran, då hade Hoff för länge sedan varit marskalk af Frank- rike!
Nu kunde man emellertid ej på annat sätt än med medaljer belöna hans förtjänster.
Sådana äger han ock i mängd, och antagligen är kapten Hoff den mest dekorerade inom hela legionen.
Utom Hederslegionens offleerskors och militärmedaljen innehar han » Dragon d ' Annam&gt; » Cambodjas stjärna » och ett par andra exotiska ordnar samt dessutom närmare ett 20-tal fälttågs- medaljer.
Det är knappt att det breda bröstet räcker till för alla dessa dekorationer, och den gode kap tenen brukar själf skämtsamt säga, att han är i förlägenhet hvar han en gång skall placera » Pal- mes academiques »!
Att denna hans farhåga är tämligen ogrundad, framgår emellertid af denna lilla skildring.
Kapten H. är emellertid en enkel man, som ej älskar prål och grannlåt, och med undantag af den 14 juli uppträder han aldrig annat än med de obligatoriska Hederslegionens kors och militär- medaljen.
Men lika många som hans medaljer, och för visso mera ärofulla, äro ärren efter alla de bles- syrer han bekommit.
På samma gång dessa ut- göra en historik öfver alla de fälttåg legionen under de sista 30 åren tagit del i, äro de sam- tidigt en profkarta på de mest olika vapenslag.
Vänstra ögat är borta, utstunget af en daho- meyansk lans, den ursprungligen romerska näsan har af en annamitisk yatagan förvandlats till en uppstående, vänstra handen bär endast tre fingrar, de två har en kroksabel klippt af, och det högra benet är stelt till följe en kvarsittande mauserkula.
Han är just ej någon skönhet, kapten Hoff, men jag tror ej att han någonsin kunnat skryta af ett förföriskt yttre.
Ett ansikte med grofva drag, men med ett charmant yfvigt lockigt grått hår och ett likaledes grått kortklippt skägg.
Till en öfverkropp, till- yxad för en jätte, ett par löjligt små men kraftiga ben, som dock tyckas hafva » satt sig » för tyngden.
Uniformen, alltid snygg och putsad, är dock hårdt sliten, och med goda ögon kan man upptäcka en och annan lapp och stoppning, som dock vittna godt om madame Hoffs skicklighet i denna konst- art.
Men man skall ej se kaptenen till fots utan till häst.
I spetsen för sitt kompani på sin hvita » Spadassin » blir han en den ståtligaste krigaretyp man gärna kan få se.
Trots sina år och sina små korta ben anses kapten H. som den skick- ligaste ryttaren inom regementet, och det har händt, att man från Spahis kommit hit med hästar, hvilka man där ej kunnat få bukt med, men som efter några volter under vår kapten blifvit stilla som mulor.
(Forts.) VILLOSPÅR.
BERÄTTELSE F Ö R IDUN AF MOLL.
(SLUT YR.
FÖKBG.
N:B.)
D ET ENA minnet följdes af det andra.
Men i det längsta kämpade han emot deras makt och blygdes öfver sig själf, att han kunde låta en sådan fabelaktig lög ' n få insteg hos sig.
Och då morgonen kom med sol och ljus, tycktes honom den gångna natten blott vara en ohygglig dröm och ju längre dagen led, ju lättare blef hans hjärta.
På aftonen gick han för att hälsa på mam- sell Hanna, som nu bebodde en liten treflig vå- ning i staden, hvarest hon bekymmerfri kunde tillbringa sina dagar, blef naturligtvis mottagen med förtjusning, och medan gumman bullade upp en liten festlig supé till » sin gosses » ära, såg Ivar sig om i det trefliga rummet med dess allehanda småting.
Han bläddrade likgiltigt i en hög illu- strerade tidningar af fjorårets årgång och lade märke till, att han sett dem förr, påminnande sig att fadern brukade hålla tidskriften; han hade många gånger sett den ligga på bordet i vänt- rummet.
I det han strök ett skrynkladt blad slätt, kände han med handen ett hårdt föremål och när han bläddrat genom ännu ett par nummer, blef en anteckningsbok synlig, inbunden i brunrödt skinn- band med stålklämmare, på hvilken voro grafve- rade initialerna T.
H.
Den hade tillhört hans far.
Hur hade den väl hamnat bland tidningarna?
Han ögnade likgiltigt genom innehållet — en massa anteckningar af olika slag — och fick till slut syn på en liten, tämligen nött porträttram af pressadt läder, som stack upp ur fickan på bak- pärmen.
Han drog fram den.
Den inneslöt hans hustrus porträtt.
Då först var det, han fattade det förfärliga i all dess verklighet.
Hur länge han satt och stirrade på talismanen till den dödes hemlighet, visste han icke, men när Hanna kom med tebrickan, stack han hastigt kortet på dess förvaringsplats.
» Ivar tittar i tidningarne, ser jag, » pratade hon, under det hon ordnade bordet, » jag tog dem med mig i höstas, men de blefvo undan- lagda på ett kontor och jag tog inte fram dem förrän i går. » — » Se här, Hanna, hvad, som låg bland dem, » Ivar visade boken — » en af pappas anteckningsböcker. » Gumman slog ihop händerna.
» Är det möjligt!
Om Ivar kunde tänka, hur jag letat efter den.
Se, Torsten ville ändtligen ha reda på den sista dagen — när det hade händt — själf kunde han ju inte röra sig — han bad mig söka; han påstod, att han haft den i fickan på jaktrocken dagen förut.
Jag sökte i alla rockar och alla fickor — omöjligt.
Han var så orolig, att den inte hittades och jag måste lofva att bränna upp den, om den någonsin kom till rätta. » — Ivar stod tyst.
Därefter gick han till kakelugnen, där en brasa flammade, och inom en minut var det stumma vittnet förvandladt till en liten hög kol- nadt flarn, som med luftdraget hvirflade upp i rökfånget.
Den natten ljöd i det ödsliga hotellrummet en mans bittra, förtviflade gråt.
Hans tro på sanning, på kärlek och heder hade krossats — krossats af dem, som han mest af alla älskade och trodde på: hans fader — och hans hustru.
Hans helig-aste, hans djupaste känslor hade de kränkt; bedragit honom — ljugit, hycklat för att skona honom — kanske — bättre hade varit, att säga honom allt — han skulle gifvit Elsa fri, ja, det skulle han gjort — men att Elsa så bedragit honom, det gjorde så ondt — så ondt!
Hvarför hade han ej fått dö, den gången han var sjuk!
Det måste ovillkorligen blifvit en outsäglig lättnad för de båda, som vakat vid hans bädd — hade de väl kunnat önska honom lif och hälsa?
Far — far — kunde du det — kunde du?
— Men när den första förtviflade smärtan var gången och han gråtit sig trött, steg vreden upp inom honom.
Ansikte mot ansikte med sin hustru skulle han icke skona henne — han hade ingen tanke på, hur ömtålig hon för tillfället var — när han stod framför henne, tog vreden öfverhand och det var med en känsla af äckel han lämnade henne och låste sin dörr.
Han låg på soffan och stirrade ut i mörkret.
Hade endast en tanke: sofva — sofva.
En dof likgiltighet för allt annat hade bemäktigat sig honom i det öfverretade tillstånd han befann sig.
Och som han så låg, slötos de trötta ögonen, tankarne grumlades, allt försvann, som i ett töcken, ande- dräkten gick tung och djup.
Han sof.
Då han vaknade, var det full dager och solen lyste in vid sidan af gardinen.
Bullret af den stora stadens arbete och äflan hördes från gatan — det var långt lidet på förmiddagen.
Han sprang upp och for med handen öfver pannan — huru länge E N G E L S K A MAGASINET Drottninggatan 7 2, 1 tr. IDUN 1903 hade han sofvit och hvarför hade han legat här?
Någonting hade händt eller hade han drömt, må- hända?
Men sä framträdde allt som den barm- härtiga sömnen låtit honom glömma, och han mindes.
Han drog upp rullgardinen och såg ned på gatan.
Hur människorna ilade om hvarandra, möttes, träng- des och skyndade framåt, brådskande och rastlöst.
Hur tröttande föreföll det honom icke!
Äfven han hade en plats bland dem, skulle snart vara med i vimlet, gå till arbetet — hem igen — tillbaka nästa dag — eller han kunde ta tjänstledighet — resa — flacka jorden rundt — nej!
Hur skulle han väl kunna lefva?
Tanken dvaldes ej en minut i hans arma, ut- pinade hjärna, förrän handen var sluten om den lilla, blänkande tingesten ofvanför skrifbordet.
Ivar var af naturen religiöst anlagd; han trodde på Gud, han trodde på evigheten, men nu var han nere i förtviflans djup och vågorna slogo samman öfver honom och han menade sig hafva rätt till att taga sitt lif.
Då hörde han plötsligt ett besynnerligt ljud.
Det var ett skrik, så gällt, så klagande, men stäm- man var helt späd; en dörr stängdes och allt var åter tyst.
Först fattade han icke hvad det var.
Men sedan förstod han, att barnet var kommet — hans barn.
Jungfrun kom strax därpå in och han stod vid fönstret, med ryggen åt rummet, medan hon be- rättade, att frun fått en gosse på natten och varit så sjuk, så sjuk, men inte velat de skulle väcka notarien, ty han var inte kry, när han kom hem på kvällen och behöfde sofva, sade frun.
Men ofta hade hon bedt dem gå in och se efter, om han sof lugnt.
— Ville notarien äta nu?
Hon skulle genast servera frukosten.
Kanske han ville gå in i sängkammaren först?
— Ivar mindes seder- mera som i en dröm, att han sett Elsa, matt och blek, på de hvita kuddarne och därefter lutat sig öfver korgvagnen, där ett rödt, rynkigt litet an- sikte gjorde de förunderligaste grimaser och två små händer krafsade på filten med maskliknande fingrar.
Men » frun » förklarade myndigt, att det var en ovanligt stor och duktig gosse, gratulerade den unge fadern, sade sedan, att lilla mamman behöfde sofva och stängde resolut dörren efter Ivar.
Kommen in i sitt rum, låste han in revol- vern.
Den vägen var spärrad nu, det förstod han.
Ett nytt kraf hade ställts på honom; för barnets skull måste han lefva.
Och dagar och nätter gingo.
Hvar och en af dem var en kamp, som han måste bestå.
Hvart han blickade, fingo hans ögon ingen tröst.
Till- baka ville han icke se, ty äfven öfver de minnen från barndomen och hans första ungdom, hvilka varit honom kära, hvilka alla stått i samband med fadern, som varit den trofaste kamraten, den bäste vännen, ända sedan han gungat på hans knä, sedan de ömma, kraftiga fadersarmarne burit det trötta barnet — öfver allt detta hade skuggan af det förfärliga fallit mörk och tung.
Han dömde icke fadern — nej!
Om han återvände till lifvet och stode framför sonen, med öppna armar • — och att hans famn skulle vara öppen, det trodde Ivar, ty han hade den vissheten, att fadern, trots allt, haft honom kär — då skulle Ivar gömt sitt huf- vud vid hans bröst och gråtit sig mätt, som så mången gång förr, när barnsliga bekymmer tryckt honom; alldeles som fordom — men dock så för- färande olika.
Det var honom tungt att se tillbaka, men tyngre framåt.
Någon lycka kunde lifvet icke mera skänka honom och aldrig kärlekens lycka.
Ty den kvinna han älskat, var lika död för honom, som om hon varit stoft i stoftet, den Elsa, som lefde och var hans hustru — det var någon annan.
Ty den Elsa, som han haft så kär — hon skulle aldrig, aldrig velat bedraga honom — låt vara, att hon gjort det för att skona honom — men ett bedrägeri var det dock.
Två gånger dag- ligen — på morgonen och efter middagen, — vi- stades han några minuter hos henne i sofrum- met, frågade, hur hon mådde, talade om ett par likgiltiga saker — sedan gick han, efter att ha sett på gossen.
Bara dessa korta minuter voro en plåga för honom.
Han förstod, att det måste komma till någon förklaring mellan dem: det sista ordet var icke sagdt och han väntade, att hon skulle tala.
Maj var inne och våren kommen på allvar.
Trädens knoppar svällde; gatorna lågo hvita och torra i eftermiddagssolens sken, när han gick hem från sitt arbete.
Det låg något berusande i luften, en doft af violer, af späd grönska och frisk mylla, vinden fläktade ljum, vattnet glittrade vid kajerna i solskenet; människorna, som vimlade om hvar- andra, sågo helt glada och förväntansfulla ut.
Han visste det var våren, men honom gjorde den ännu tröttare; hans hufvud var tungt, hjärtat än tyngre och det skarpa solljuset kom hans ögon att svida.
Hemkommen åt han sin ensliga middag och dröjde en stund vid kaffekoppen och cigarren.
Sedan erbjuder för säsongen ett ovanligt rikhaltigt urval af A f p a s s a d e M a t t o r såsom Äkta Orientaliska, Smyrna, Axminster, Velvet, Briissel och Engelska Kidderminster.
Prisnoteringar som vanligt billigast på platsen.
I D U N 1903 — 528 reste han sig och gick dit in, under tiden und- rande, om gossen var vaken.
Ofrivilligt hade han börjat intressera sig för barnet; en gång, när Elsa sof, tog han den lille ur sköterskans armar och kysste hans silkesmjuka kind två — tre gånger, under det en känsla af smärtsam ömhet dallrade genom hjärtat.
Nu sof han lugnt i sin korgvagn, tätt vid mo- derns bädd, i det höga, ljusa rummet, fylldt af afton- solen och doften af violerna, som Ivar på dagen köpt af en liten tös och skickat hem.
— Elsa nic- kade allvarligt åt Ivar, seende upp från ett bref, hon låg och läste.
— » Från Hanna, » sade hon sedan och räckte honom det.
Han läste den gamlas hjärt- liga ord, ställda till Elsa, som svar på det medde- lande Ivar sändt henne om gossens födelse.
Till slut stod det: » Tack för er vänliga bjudning till mig att komma upp, när den lille skall döpas.
Han skall väl heta Torsten, kan jag tro.
Det är så underligt att tänka, att Torsten, om han nu lefvat, skulle vara farfar! » — Elsa såg, hur han ofrivilligt kramade papperet tillsammans och hur rodnaden steg mörk på hans ansikte.
» Ivar, » sade hon » sätt dig här; jag har något att säga dig. » Han gjorde så och drog ett djupt andetag.
» Då jag var sjuk, när gossen föddes, önskade jag att få dö — det var endast ett band, som fäste mig vid lif vet; det, att säga dig allt, inte för att rättfärdiga mig — nej — men för att åtmin- stone något förminska min stora skuld till dig, genom att ärligt bekänna den. » Och hon berättade för honom hela historien; icke förmildrande, icke förvärrande förtäljde hon sagan om två förvillade hjärtan, tung för en hustru att förtälja, tung för en make att lyssna till.
Tvänne gånger bad han henne hålla upp — hennes ord vredo omkring knifven i såret — men hon fortfor till slutet.
.
.
Då var bon mycket blek och fram under de slutna ögonlocken runno två tårar — de bittraste hon någonsin gråtit.
Sedan sade hon: » Nu vet du allt.
Och då vet du också, att jag blef din hustru i det ärliga upp- såtet att godtgöra hvad jag brutit mot dig.
Jag trodde mig vara stark nog att öfvervinna mig själf — när jag märkte att jag sviktade, var det för sent att vända om.
Nu är det kanske bäst, att du går din väg och jag går min; det är du, som får afgöra det » Forskande såg hon på honom.
Och då såg hon, att den barnsligt veke ynglingen var försvunnen; mannen, skärpt i sorg, vorden fastare i bedröfvel- sen hade trädt i hans ställe.
Hennes sista ord berörde ett ämne, på hvilket han grubblat dessa dagar — skilsmässan.
Hans svärmande kärlek till henne var död — skulle aldrig mera uppstå.
Skuggan, som fallit öfver deras lif skulle — må- hända — skingras, men försvinna — aldrig!
Men han kände, att mellan dem fanns ett band, starkare än lagens; något, som tillhörde dem båda, någon, som hade kraf på dem båda, en plikt, som de gemensamt måste fylla.
Så svarade han henne, och öfver det fridfullt slumrande barnet möttes deras händer.
allrahelst nu, när en rätt allvarsam olyckshändelse drabbat hr F. och för någon tid lagt hinder i vägen för hans uppträdande såväl i denna som andra roller.
I måndags afton inträffade nämlig-en å Svenska teatern, då » Monna Vanna » uppfördes, att spritlampan i Prinzivallis tält plötsligt explo- derade och brände hr F. i ansiktet så illa, att representationen måste inställas.
Lyckligtvis ska- dades ej ögonen, så att något framtida men af händelsen är icke att befara.
Dock torde det dröja någon tid innan brännskadorna hinna läkas, hvadan hr F. tillsvidare är urståndsatt att tjänst- göra.
TZONSERTFÖRENINGEN, som under sin första musiksäsong utvecklade en så högst förtjänst- full verksamhet och äfvenledes vann en så väl- förtjänt uppmuntran, att biljetterna till alla dess konserter blefvo abonnerade i förväg, gifver sin första konsert den 6 instundande oktober.
Vi taga för gifvet, att det nya musikåret för sällskapet skall hafva att uppvisa samma framgång som det förra.
Konsertmästaren Tor Aulin står fortfarande som sällskapets dirigent.
Vid den första konserten kommer programmet antagligen att upptaga kompositioner af den nu så berömde engelske tonsättaren Edvard Elgar samt af Emil Sjögren och möjligen en ny sym- foni af Vilh.
Stenhammar.
Vid novemberkonser- ten blir programmet hufvudsakligen finskt, och kommer denna konsert att ledas af den finske kompositören Armas Järnefelt.
Vid denna konsert medverkar hr Aulin som solist i någon af Mozarts violinkonserter.
Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, insen, af Elisabeth Östmans Hnsmoders- T^AMERNAS MUSIKBLAD, som under sommarep utgifvit ett dubbelnummer hvarje månad med en hel del anslående kompositioner af framstående tonsättare, såväl in- som utländska, förbereder ett synnerligen intressant oktoberkvartal.
Som bekant utlyste Musikbladet i våras en musikalisk pris- täfiing.
Prisdomarne i densamma, förste hofkapell- mästaren Conrad Nordqvist, tonsättaren Vilh.
Sten- hammar och musikkritikern d:r A. Lindgren, hafva nu fullgjort sitt värf och resultatet af täflingen kommer att offentliggöras under årets sista kvar- tal.
Början göres redan i första oktobernumret och därefter kommer en af de till pris föreslagna kompositionerna att införas i hvarje nummer in- till årets slut.
För dem, som intressera sig för god musik, torde det vara skäl att snarast möjligt abonnera å Damernas Musikblad för sista kvar- talet antingen å närmaste postanstalt eller i bok- och musikhandeln.
Priset är för hela kvartalet med ett 20-tal kompositioner och en intressant textafdelning endast kr.
2: 25.
A. Blomberg foto.
EINAR FRÖBERG TEATER SOM PRINZtVALLI.
OCH MUSIK.
TTR EINAR FRÖBERG, den talangfulle och sym- • * + patiske unge skådespelaren vid Svenska tea- tern, har, som bekant, under den nu började höst- säsongen uppträdt som Prinzivalli i det Maeter- linckska dramat » Monna Vanna » och genom sitt samvetsgranna återgifvande af den mycket ford- rande rollen vunnit publikens bifall.
Vi ha därför ansett, att ett porträtt af den unge artisten i nämnda uppgift skulle intressera vår läsekrets, &gt;• », KÖKSALMANÄCK - &gt; » v - ^v &gt; v - ^v xi, ^ &gt;gy &gt;£• &gt; y &gt;£• PRENUMERERA IDUNS MODETIDNING.
- f ^ ^ K &gt;v ^ 3 sättes hälften af ättikan, därefter resten litet i sänder o c h såsen får koka 1 0 af matoljan och sist återstoden af ätti- min.
Grädden tillsättes och såsen får ett B e r e d n i n g: Hönset plockas, svedes, kan, under det att såsen röres Va tim. uppkok samt af smakas.
Ä p p l e n m e d m a r ä n g (f. 6 pers.).
urtages, skölj es o c h lägges i friskt vat- hvarefter de öfriga kryddorna sakta ned- ten omkr. 1 2 t i m.
Det tages därefter röras.
Hummern upplägges på ett fat, lVa kkp.
krossocker, 2 del.
vatten, 1 0 1 ' liten purjolök, RA 3 hvitpepparkorn, äggulor.
upp.
torkas väl o c h lägges i det kalla såsen hälles öfver o c h anrättningen gar- stora goda äpplen.
Marängmassa: 3 ägghvitor, 4 vattnet tillika med den skållade kalf- neras med grönsalad.
knra i Stockholm.
msk.
socker.
läggen o c h saltet samt sättes på elden Ä l g s t e k (f. 1 2 pers.),.
3 kg.
älg- FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR B e r e d n i n g: Af sockret o c h vattnet att koka.
Då soppan kolvät upp skummas stek !.
2 msk.
shlt, 3 lit.
vatten, 3 msk.
VECKAN " 27 S E P T.
- 3 O K T.
1903. den väl o c h d e ansade rotsakerna j ä m t e ättika, 2 hg.
späck, 4 msk.
smör (8 0 kokas en klar lag.
Äpplena skalas, skä- S ö n d a g: Soupe å la reine; hum- hvitpepparkornen iläggas, hvarefter sop- gr.).
% tsk.
hvitpeppar, lVs lit.
bul- ras i stora klyftor.
Läggas direkt i soc- kerlagen för a t t bibehålla sin färg och mersalad med rémoulade-sås; älgstek pan får koka tills köttet är mört ell.
jong ell.
vatten.
" C- r " %v ^ &gt; v s &gt;K- &gt;S påsättas att lena c ^ koka i kallt vatten.
sköljas, torkas, skäras och kärnhusen borttagas.
Äpp- i klyftor De nedläggas i soppan när den kokat upp.
Då grynen äro mjuka o c h äpplena passeras soppan.
falla sönder, Sockret tillsättes och soppan får ett uppkok.
Äggulorna och grädden soppan vispas tillslås Den serveras upp i soppskålen och under stark vispning.
med biscuit o c h kms- bärssylt.
Rismjölspudding (f. 6 pers.).
kokas därefter klara.
De upptagas med 1 lit.
gräidmjölk:, 1 hg.
rismjoL 5 lägg, med legymer; äpplen med maräng och omkir.
4 t i m.
Köttet skares i små bitar, StåiS:: 2 msk.
scaötr, 3 msk.
mjöl, kött- hålslef, läggas på ett fat att kallna o c h 6 — 8 bittermandlar, l} / 2 msk.
strösocker.
vispad grädde.
benen krossas o c h kokas en timme jus, 2 del.
tjock grädde.
T i l l f o r m e n: IV2 kkp.
strösocker, 2 lagen hopkokas.
M å n d a g; Falsk hare med blomkål; längre i buljongen, som därefter silas, Beredning: Köttet bör vara af De uppläggas därefter pyramidformigt msk.
kokande vatten.
Eskilstunasoppa med kokosbröd.
skummas och af smakas.
Äggulorna vis- unga djur.
Det ingnfdes med saltet och B e r e d n i n g: Sockret brynes lätt i T i s d a g: Kall älgstek med potatis- pas upp i soppskålen, soppan tillslås får ligga i vattnet utspädt med ättikan på ett fat som tål ugnsvärme o c h lagen Ägghvitorna vispas till en tackjärn spänna, det kokande vattnet saJad; rismjölspudding.
under kraftig vispning och det sönder- 1 — 2 dagar.
Det upptages o c h inklappas hälles öfver.
Onsdag: Morotspuré med rostadt skurna köttet ilägges.
bröd; stekta rödspottor med brynt smör Soppan serveras med stekt — eller och potatis.
rostadt bröd.
T o r s d a g: Ärter med fläsk; grädd- H u m m e r s a l a d med r e m o u l a - plättar med sylt.
d e - s å s (f. 6 ptérsA.
1 burk hummer å Fredag: vin.
Kåldolmar; soppa på röd- 2 - 7 0, J / s msk.
Jsaptris.
2 anjoyisar, 1 knif- sudd fint hackad portug.
lofc, 2 äggu- L ö r d a g: Bräckt skinka med stufvade kw \ 1 0 tsk.
... in matolja, 2 tsk.
ättika.
bondbönor; ölsupa med ägg.
Beredning: Hummern lägges p å väl i en kötthandduk.
Späcket skares i fina strimlor o c h därmed späckas ste- ken i täta rader sick sack.
Smöret bry- nes i en stekgryta, köttet nedlägges däri, o c h brynes väl p å alla sidor, hvar- efter den kokande buljongen tillsättes litet i sänder, o c h steken får sakta steka med tätt slutet lock 3 — 4 tim.
Under stekningen vändes den två gånger.
hårdt Ékum, vispningen fortsattes V * tim. tillsättes o c h härmed beklädes en bleck- och sockret nedröres försiktigt- Maräng- form.
Mjölken kokas upp, rismjölet ivispas massan spritsas därefter genom krusig strut eller blecktratt fatet insattes i svag Öfver frukten o c h och gröten får under flitig rörndng ugnsvärme.
D å åt botten koka 1 0 min., hvarefter sme- marängen är torr och fått ljusgul färg ten upphälles ' jatt kallna.
De uppvis- uttages den, får kallna, o c h serveras med pade äggen, den skållade o c h rifnö, mandeln samt sockret tillsättas.
Mas- vispad grädde ell.
vanilj sås.
E s k i l t u n a s o p p a (f. 6 pers.).
1 san hälles i den beklädda formen, ett lock pålägges o c h puddingen gräddas i sikt att väl afrinna.
Kaprisen hackas Köttet skares i tunna skifvor, o c h del.
korngryn.
2V2 lit.
lit.
vatten, 1 lit.
RECEPT.
fint o c h anjovisen rensas o c h skares i upplägges h ö g t på varmt serverings- färska, syrliga äpplen, 1 kkp.-&gt; krossocker, vattenbad i ugn omkir.
1 tim.
Den uppstjälpes o c h serveras varm.
S o u p e å l a r e i n e (f. 6 pers.).
1 fina tärningar.
Äggulorna röras väl och fat, garneras med legymer och grönsalad.
2 äigguloir, 2 del.
tjock grädde.
Biscuit, kmsbärssylt.
KÖttjusen silas o c h skummas, smör o c h höns., 1 kg.
kalflägg, SP / a lit.
vatten, tillsättas med matoljan, 1 tsk.
i sänder.
B e r e d n i n g: Grynen sköljas väl och * / 2 msk.
salt, 1 molpot, 1 palsternacka, Diåi 5 tsk.
matolja äro iblandade till- mjöl sammanfräsas, köttjusen påspädes
