# ID: svediakorp-per1522
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,536
# sentences: 1,126
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


EN D KÄRLEKSHISTORIA.
U FRÅGAR MIG, hvarför alltid jag hånar alla och allt.
Ja, jag kan berätta historien, hvarför mitt hjärta blef kallt.
Dock nej — låt mig hellre fråga, hur själf du i forna dar din lycka kunde förspilla, den största, som lifvet har.
En härlig flicka det var hon, förtjusande är hon än — du visste ej själf hvad du gjorde, när du släppte henne, min vän.
Mod har du att våga på korten, hur mycket?
— åjo, jag vet, du kan sätta ut på en afton en liten förmögenhet.
Men vinna den kvällens insats?
Nej, här fick tillfället gå — nå, mig kan det göra detsamma, jag var blott en, som såg på.
Men balsalens stim kan jag höra och än kan jag se en syn, jag tycker mig se små fiskar, som dansa vid vattnets bryn.
Den vackraste lilla fisken blef slukad utan ett aj — små fiskar kunna ej skrika — af en väldig och världsvis haj.
Han fick henne, brukspatronen, han dansade bort hennes själ, du tog det lugnt, som man tager ett världsmannamässigt farväl.
KRISTINA NILSSON, GREFVINNA DE CASA MIRANDA.
KRISTINA NILSSON I STOCKHOLM.
VÅR R Y K T B A R A landsmaninna Kri- stina Nilsson, grefvinna de Casa Mi- randa, gästar nu efter åtskilliga års frånvaro ånyo hufvudstaden, hvarest hon tagit sin bostad på Grand Hotell.
På Iduns framställda anhållan hade gref- vinnan älskvärdheten att kort efter sin an- komst mottaga besök af vår specielle illustra- tör, hoffotografen A.
Blomberg, som medels P O R T R A T T F Ö R IDUN AF HOFFOTOGRAFEN A. BLOMBERG.
kameran fäste på plåten den bild af konst- närinnan, som synes här ofvan.
Detta är således det allra senast tagna porträttet af Kristina Nilsson '.
Grefvinnan har för afsikt att denna gång grundligt bese det modärna Stockholm, som i mångt och mycket förändrat sin yttre fysi- onomi sedan hon sist var här på gästbesök.
Måhända utsträcker hon sedan färden till Da- larne, Norrland och vårt broderland Norge.
Han fick henne.
Det betydde för dig blott en småsak — du tror visst ännu, att det gällde en fröjd för ett flyktigt nu.
Men hon vet bättre — hon rodnar, som om det vore en skam, när du som en storhet namnes, som blott går uppåt och fram.
I D U N TJ06 1903 Hon vet, att du borde rodna som för din eviga skam, tillkommit för att utgöra en kamraternas hyll- ning åt fröken A., öfverlämnades till henne jämte en blomsteruppsats på en af hennes kvinnliga kollegor i Stockholm i går afton anordnad enkel kollation.
Apotekaren Agnes Arvidson är dotter till läraren vid Navigationsskolan i Malmö L. Arvidson och tjänstgjorde först som elev å apoteket lejonet i sin födelsestad.
Efter afiagd kandidatexamen på apoteket i Ronneby in- skrefs hon 1901 vid Farmaceutiska institutet i Stockholm, där hon nu eröfrat den kunskaps- grad, som ställer henne i ledet af Sveriges apotekare.
Bland öfriga porträtt på vår grnppbild mär- kes farmaceuten Gerda Petersson, som i år under en månad, varit tillförordnad apoteks- föreståndare för apoteket i Älfdalen — den för- sta svenska kvinna, som erhållit förordnande att förestå apotek.
att du den gången ej ville, ej orkade våga dig fram.
Jag vet all en flicka, jag älskat, jag skulle tjänat som slaf blott för en blick ur det ögat, som aldrig det ögat gaf.
Ja, det är j u min historia.
.
.
Jag vet ej, huru den kom, en gammal ulnött historia, som lifvet ständigt gör om.
.
.
Men hon dig älskade alltid — min stackars, stackars kusin 1 Hon sade mig det en afton med blyg och förvirrad min.
- MORGONPROMENADEN.
Och frågar du, hur jag vet det, hör på — hon mitt hjärta tog, och nu — min vän — inga frågor!
H Jag biktat mig öfvernog.
Hon var det — flickan jag älskat!
Mitt stackars hjärta, som svalt af brist på en blick af ömhet, förfrusit — ty hennes var kallt.
HELLEN KVINNAN PÅ ÅTERBLICK LINDGKEN.
APOTEKARBANAN.
PÅ EN MÄRKESDAG.
D EN SVENSKA KVINNANS verksamhets- fält vinner med åren allt större terräng, liksom de olika verksamhetsgrenar, där hennes förmåga griper in, blifva allt nere.
Från de enklare merkantila sysselsättningarna i buti- kerna och vid kontorspulpeten når hon nu, med sin intelligens och sin sträfvan efter den personliga egenartens utveckling, äfven upp till de exakta vetenskapernas arbetshärdar, och vi möta numera hennes person såväl bakom föreläsningskatedern i våra högskolor som ock i ntöfningen af läkarens kall eller som farmaceut bakom apotekens recepturer.
Den svenska kvinnan i farmakopéens tjänst har ännu rätt unga anor.
Bläddra vi i Iduns tidigare årgångar möter oss i ett januarinum- mer för år 1897 porträttet af Sveriges första kvinnliga farmaceut, fröken Martha Leth, nu- mera gift med apoteksföreståndaren Hallberg- son i Engelholm.
Redan genom en kunglig kungörelse af den 12 juni 1891 förordnades, att » kvinna må, lika med yngling, kunna antagas till elev å apotek, samt efter fullgjord farmaceu- tisk tjänstgöring och afläggande af de för apo- tekare stadgade kunskapsprof erhålla enahanda rättigheter, som tillkomma manlig farmaceut ».
Men först tvänne år senare eller den 18 dec.
1893 antogs den första eleven, fröken Leth, som den 21 jan.
år 1897 med heder bestod sin examen vid Farmaceutiska institutet.
Nu, efter ett decennium, äger Sverige 30 kvinnliga farmaceuter, förutom elever och bland dessa har just i denna vecka den första, frö- ken Agnes Arvidson, aflagt sin apotekarexamen och i går fredag legitimerats i medicinalsty- relsen.
Det är med anledning af denna det intellektuella kvinnoarbetets märkesdag vi i numret meddela en gruppbild af Sveriges samtliga kvinnliga farmaceuter.
Gruppen, som Eva Heta Drottninngatao f; 8.
Et \ i r lärtt C ERNST V A R J E MORGON klockan 8 går jag och promenerar utefter kajerna på Skepps- holmen.
Det är j u så vackert.
Man kan nästan inbilla sig vara på landet.
Gräsmat- torna ligga sammetsgröna, träd och buskar stå i sommarens flor och fägring och Ström- men glimmar och skiftar och sjunger.
Men därpå ser jag minst.
Jag ser om » hon » kommer snart.
» Hon » är en ung, hurtig flicka, kanske en butik- eller kontorsfröken, ty hon bär alltid ett litet paket i hand, ett smörgåspaket, in- billar jag mig.
Hon är snarare kort än lång, för sig rakt och smidigt, har ett vackert, flätadt hår, ovanligt rikt, och skära, rundade kinder.
Ögonbrynen äro fint penslade, näsan rak, och då hon ler, kan man se jämna, hvita tänder innanför röda, lockande läppar.
Jag har nu sett henne så många gånger, att hon nästan lefvande står för mina ögon.
Hennes vanliga dräkt består af en hvit halm- hatt m e d röd-blått band, en kort, gråsvart kappa öfver ett ljust lif med hvit krage och en luftig, mjuk, skylik kjol med två band på.
Första och andra gången och kanske tredje med passerade hon mig oförmärkt förbi.
För- modligen tyckte jag att hon var lik folk i allmän- het och därför dröjde mina ögon ej längre vid henne än vid andra unga flickor.
Men en mor- gon slog det mig, att hon frappant liknade en nu död väninna till mig.
Det var j u hennes mjuka figur, hennes käcka ställning på hufvudet, hennes hälft skälmska, hälft nyfikna blick, hennes litet halfsatiriska löje och hennes lilla djärfva fot.
Hon gick mig förbi,- kjolen snud- dade mot mig, hon försvann vid en krök, och jag stod och bara såg.
Ja, sannerligen!
Hon var alldeles lik lilla Eva.
Hvar hade jag haft mina ögon?
Nästa morgon var jag tidigt ute för att ej gå miste om mötet.
Jag spanade ifrigt framåt och bakåt.
Hade hon månne kommit och gått?
Jag var orolig, jag nästan längtade, jag log för mig själf och tänkte — jag vet knappt hvad.
Men så skämdes jag smått.
Jag är j u en torr gammal man, ensam i världen och lefver i drömmar och fantasier.
Det hela föreföll mig barnsligt och opassande.
Men jag tycker j u om vackra taflor, vackra landskap, vackra poem — hvarför skulle jag ej med välbehag se på en vacker flicka?
Opassande kunde det alltså ej vara, o m det också var barnsligt.
Där kom hon med sin väninna, som hon alltid har med sig.
Säkra, dristiga steg, huf- HUSHÅLLSSKOLA.
f AF WESTERBEBG.
MATSALAR.
AF B A BUFFÉ.
e t " " M * jWjj » jjjljg vudet väl uppe med den hvita hatten litet på sned, kjolen lagom upplyftad.
Såg hon mig?
Hade hon öfver hufvud lagt märke till mig?
Jag visste knappt, om jag vågade se på henr.o.
Hon såg bra ut.
Hennes blick mötte min för en sekund och jag rodnade nästan.
Men jag måste slita mig ifrån detta — o m möjligt.
Och ändå — jag tänker oupphörligt på henne som på en kär och dyrbar vän.
H v e m är h o n?
Hvad heter h o n?
Hvad gör h o n?
Den lilla handen — kläder den hattar, slår den in paket, för den pennan eller ritstiftet?
Jag vet intet.
Hvilka äro hennes föräldrar?
Har hon sett mig?
Känner hon något af denna hemlighetsfulla kraft, som drager själar till hvarandra?
På detta sätt frågar jag i oändlighet.
Till hvad gagn?
Ack, vet jag det!
Och jag sitter eller går eller står och före- ställer mig mycket.
Ibland låter jag arbetet hvila, jag ler, jag blir glad, ty jag ser henne framför mig i solljus.
Tänk om vi vore be- kanta, goda vänner, förtrogna!
Hvilken egen- domlig tjusning skulle det ej ligga i att ha henne bredvid sig.
Se hennes stolta kastning på hufvudet.
Hennes skälmska blick.
Halfva leende.
Ljufva rodnad.
Eller känna hennes hand på min arm, hennes klädningsfåll mot min fot.
Höra henne tala och skratta.
Ut- byta idéer, tankar, förtroenden.
A c k, hvad jag skulle känna mig stolt, dristig, stark!
Så löjligt kan jag tänka.
Jag blygs för mig själf.
Hvilka fantastiska drömmar!
Hvilken galenskap!
Och dock — hvarför ha vi råkats?
Eller rättare — hvarför har jag sett henne?
Är det någon mening med detta, någon af sikt?
Hon — jag, jag • — h o n!
Hvarför?
Och åter hvarför?
Människan frågar mycket, som hon aldrig får svar på.
Men ändå frågar hon om och om igen: Hvarför?
Hvarför?
Och så kommer en ny morgon.
Jag bråd- skar med min toalett för att ej komma för sent.
Jag är noga med kragen, rosetten, skorna.
Jag vill vara fin och putsad, då jag går att helt skyggt möta henne.
Jag liknar en blyg gosse, som skyndar sin blyga flicka till möte.
Och — sanningen att säga — jag nämner ej om henne till någon.
Jag tycker att det skulle oskära den rena bilden.
Hon kommer om kröken.
Den hvita hatten sitter snedt på det brunlockiga hufvudet, kin- den är skär och rund, blicken klar och varm, gången glad och fri.
A c k!
Hon ser m i g!
Jag drar mig nästan darrande undan för hen- nes blick.
Jag låtsar betrakta de sammets- gröna gräsmattorna, de sommarfagra träden.
Men jag ser dem knappt.
Jag har öga blott för flickan, den käcka, bedårande flickan, väfd af ungdom och tjusning, öfvergjuten af ett sällsamt behag.
Hon tyckes mig gå på rosor.
O dårskap!
Ljufva dårskap!
Stör hon min ro!
Knappast — åtminstone Ekzem, finnar, sår, hudutslag, reformar o. d. behandlas bäst med F. PAULI ' S AZYMOL, hvilket dessutom för sin mångsidiga användbarhet aldrig bör saknas i något hem.
Läs de läkareintyg och den broschyr som medfölja hvarje flaska AZY- MOL.
Aseptin är gramznalxnodiff sedan det af en svensk läkare uppfunna preparatet » AZY- MOL » visat sig vara ojämförligt mera verksamt.
Vid alla tillfällen då Ni förut begagnat Aseptin bör Ni numera alltid använda » ANTISEPTISK AZYMOL.
undervisning I matiagnlng, deaaortrgttar, flnbaKnlnp m. m.
3 män, elevfcur ».
Protp, ooh Upplyan.
fritt.
rör damor, » om följd af oantralt laga, godt ooh rlHIgt hord, liga prlaor ooh diriili rabattfaipongar, bland ataden » meat beiotta 8pp«t till 11 a. m. Frajtoat-, liinoh-, aupe- o. Uff«««rverlng.
Tårtor, batolter, fcaffobröd frän eget hagar!
» arv, o. afiljea ha&gt;.
507 — ej ännu.
Fast j a g skulle nästan önska — dock n e j!
Blir det någonting häraf, någon fortsättning?
Hvad vet j a g!
Kanske inte — " kanske också.
Lifvet är ju så sällsamt.
Men huru som helst — i morgon kl. 8 går j a g åter på kajen.
Jag är orolig, nedslagen, ängslig, ja, djupt Ibedröfvad.
Jag har ej sett min käcka dam på ett par veckor.
Både hon och hennes väninna äro försvunna.
Mina steg äro blifna tunga, mitt sinne tryckt, solen tycks ha gått i moln.
Hvarje dag tänker j a g: kanske kom- mer hon i morgon.
Men hon kommer e j.
Och förgäfves har jag sökt intala mig, att hon rest ut till landet; det är j u den tiden.
Förgäfves — jag vet och känner, att hon ej gjort det.
Men hvad är det då?
A c k, det är något grufligt, något mörkt, sorgligt.
Mitt hjärta, min aning säger det.
Jag tänker därpå och jag hissnar och bäfvar.
Jag ville gråta och vrida mina händer.
A c k, j a g är j u åter ensam!
Jag går på de gamla trampade stigarne och spanar med skärpta ögon efter en hvit hatt på ett käckt, brun- lockigt hufvud, efter en gladt strålande blick, en mjukt rundad kind, ett leende, som jag lärt mig älska.
Fåfängt!
A c k!
Hon är d ö d!
Hon måste vara d ö d!
Härom dagen läste jag en dödsannons i en tidning.
En- ung flicka hade slumrat in, en flicka i vårens och ungdomens blommande fägring.
Tidningen skakade i min hand.
Det svart- inade för mina ögon.
En röst ropade inom mig som en domsbasun: Det är hon!
Hvarför föll då min blick på henne?
Hvar- för korsade hon min v ä g?
Var det därför, att hon skulle bli mig ett ljuft minne på färden?
Ja, förvisso ljuft.
Och förvisso skall jag minnas henne, som ligger blek och tyst med vissnade kransar på mullen, minnas henne som en härlig drömsyn, en förbidragande morgonsky, purprad af den gryende dagens skimmer.
Men är det då h o n?
O, att det icke vore det!
Men hvart skall jag g å?
H v e m skall j a g spörja i hela ' d e n vida världen?
» Jag vill vandra till blods mina fötter » — men nej, det behöfver jag e j.
Det kan ej vara hon, ack n e j!
Hon lefver, hon skall lefva — i mitt minne — mitt hjärta — alltid.
Det sköna, det ädla, det rena kan ej dö.
Ett stort, vemodsmättadt lugn har kommit öfver mig.
Jag böjer i ödmjuk tacksamhet mitt hufvud för den Ijufliga, ovärderliga gåfva, som blifvit mig gifven denna oförgätliga sommar.
HEMHAGKMORS GETTER.
ETT LITET BIDEAG TILL MIENS DEN HUSLIGA EKONO- HISTORIA.
V ID EN af Norrlands älfvar låg det numera obebodda torpet Hemhagen.
I utkanten af byn låg det, på norra sidan om älfven, och sträckte sig från landsvägen till stranden.
Hela åkerarealen innehöll knappt tre tunnland och ut- gjordes af en lindrigt sluttande platå, som sträckte sig från landsvägen halfvägs ned till älfven.
Där- efter vidtog en brant sluttning, uppfylld af stora stenblock och oåtkomlig för all odling.
Till torpet hörde vidare en dålig skogsäng af omkring tre tunnlands vidd samt ett par kappland inhägnad jord kring fäbostugan.
Stället utgjordes af arfs- jord, som efter vissa släktled skulle återfalla till stamhemmanet, hvilket ock skedde för ett par tiotal år sedan, när Hemhagemor tillslöt sina ögon.
Men för ungefär femtio år sedan stod huset i sin blomstring, och det var mor, som förde styret, STIL I SKONHETI S T Y R K A!
I DUN det vill med andra ord säga, att far var en klok karl, som lät henne styra, eftersom han såg, att hon styrde väl.
Hon styrde så, att familjen hade sitt rikliga uppehälle af det dåliga stället, ja, till och med njöt af ett visst välstånd, och detta gjor- de hon förnämligast med tillhjälp af sina getter.
Hur många getter Hemhagemor hade, visste ingen.
Ute i det fria kunde ingen räkna dem, ty de voro i högsta grad rörliga och höllo sig aldrig på öppna fältet utan ströfvade bland buskar och snår.
Och den, som gjorde sig ärende att tala med Hemhagemor i gethuset i afsikt att räkna getterna, uppehöll hon med sin konversa- tion, så att ingen räkning blef af.
Man gissade på 40, 50 och 60, men sannolikt voro de endast 30.
Men det var ju vackert så.
Ty Hemhagemor hade äfven kor, vanligen två, stundom tre stycken, samt ett tiotal får, en gris om året och ett par dussin höns.
Dessutom hade Hemhagefar en liten häst.
Man finner häraf, att Hemhagemor redan för femtio år sedan tillämpade samma landtbrukseko- nomiska grundsatser, för hvilka de danska hus- männen i våra dagar vunnit så stort beröm, att man reser från alla världens kanter för att se deras anordningar, nämligen att lägga an på foder och kreatur i stället för att enbart odla säd.
Hemhagefolket odlade visserligen icke sitt foder.
Därtill lämpade sig icke deras jord, och icke heller ägde de den härför erforderliga skolunderbygg- naden i likhet med de danska husmännen.
Men de visste att tillvarataga det, som växte af natu- ren.
Höet från den lilla skogsängen åtgick till hästen, men löf fanns i skogen, och byns bönder, som ägde skogen gemensamt, nekade aldrig någon att fälla asp, rönn och sälg, dessa timmerskogens ogräs, för att aftaga löfvet.
Och Hemhagefolket samlade löf, så lång sommaren var, och upplade det i stackar i skogen.
Kvistarna afskuros af de fällda träden och bundos i kärfvar, som upphäng- des för att torka under ett par dagar.
Löfstacken upplades på samma sätt som en vedfamn mellan ett par träd i skogen, men på ett underlag af två stänger, som fastades så högt öfver marken, att löfvet icke kunde nås af betande djur.
Ofvanpå löfvet lades ett hvarf ormbunke till tak och öfverst en stång, som höll stacken tillsamman.
När vintern kom, hemkördes löfvet till getterna och fåren, som därmed underhöllos, till dess vår- solen smälte bort snön från den branta strand- sluttningen och från sluttningen af ett å andra sidan landsvägen liggande berg, som utgjorde gemensam betesmark för hela byn.
Geten mjölkar icke under så lång tid af året som kon, men en någorlunda god get kan be- räknas gifva ungefär 2 liter eller kilo mjölk om dagen under halfva året eller i rundt tal 300 kilo mjölk om året.
Det blir på 30 getter 9,000 kilo mjölk.
Getsmöret är visserligen hvitt och talgaktigt, men osten af oskummad getmjölk är en läckerhet af hög rang och betingar högt pris.
Och efter beräkningar af Fleischmann och andra fås af 100 kilo oskummad mjölk i allmänhet 20 å 30 kilo färsk eller 12 å 15 kilo mogen ost.
En säkrare grund för att beräkna värdet af den afkastning, som kan erhållas af ett trettiotal getter, har man dock uti det förhållandet, att get- mjölken i likhet med komjölken innehåller något öfrer 12 procent af till människoföda dugliga ämnen, nämligen ägghviteämnen (ost), kolhydrat (mjölksocker i vasslan) och fett (smör).
Enligt generaldirektör Alméns m. fl.
vetenskapsmäns undersökningar behöfver en fullväxt man vid mått- ligt arbete 120 gram ägghviteämne, 450 gram kolhydrat och 90 gram fett om dagen.
Samman- ställa vi nu härmed, hvad man vet om getmjöl- kens sammansättning, nämligen att den enligt König (Se t. ex. » Vår hälsa » af A.
M.
Selling, sid. 146) innehåller 3,5 procent ägghviteämne, 4,4 proc.
kolhydrat, 3,9 proc.
fett, 0,8 proc.
salter samt 87,4 proc.
vatten, så kunna vi anställa hvarjehanda beräkningar.
Fästa vi oss sålunda vid ägghvite- ämnet såsom det mest oersättliga och i vanliga fall dyrbaraste, så finna vi, att 9,000 kilo getmjölk gifva 315 kilo eller 315,000 gr. ägghviteämne.
Och då Hemhagefolkets hushåll, när det var som störst, bestod af 6 personer, erfordrades 6 x 120 d. v. s. 720 gram ägghviteämne om dagen.
Ge- nom att dividera 315,000 med 720 få vi antalet dagar, för hvilka mängden af ägghviteämne var tillräcklig, nämligen 437, d. v. s. 1 år och 2 må- nader och 12 dagar.
Hushållets årsbehof af ägg- hviteämne var sålunda mer än tillräckligt fylldt ensamt genom getmjölken.
Härtill kom dessutom en betydlig mängd ägghviteämne genom kött af slaktade getter, får och kalfvar, genom fläsket af julgrisen samt genom ägg och komjölk.
Häraf kan man förstå, att Hemhagefolket inga- lunda led brist på föda.
Också var Hemhagemors matbod alltid väl försedd, och hennes » mellan- kammare », d. v. s. det rum, som jämte förstugan Möbler BARNKLÄDER I största urval och till billigaste priser hos M. BENDIX 16 R e g e r i n g s g a l a n och 5 S t u r e g a t a n intog midten af stugubyggnaden, var vida om- talad för sitt rika innehåll.
Där lågo nämligen hela staplar af ylleväfpackor, fårskinnsfällar, be- redda hudar och skinn m. m.
I våra dagar kan det naturligtvis icke komma i fråga att uppsätta en getaffär i Hemhagemors stil.
Löfvet i skogen får nu icke på många ställen tagas fritt af hvem som vill, och sedan skogen nu mera stigit i värde, vill ingen skogsägare låta en skock getter afbeta unga skogsplantor i sin skog.
Men mycket finns ännu i vårt vidsträckta land att tillvarataga för den, som vill göra sig någon möda och som har någon kännedom om hvarttll naturens alster kunna användas.
LARS SCJNDIN.
EFTER SLUTADT SKISS A F A M A N D A DAGSVERKE.
LEFFLER.
D ET RINGDE på tamburklockan och Elsa skyndade ut att mottaga sin man.
» D u hostar, » sade hon oroligt och hjälpte honom af med öfverrocken.
» A lappri, jag gick litet för fort i backen, och därför blef jag andfådd.
Nu har du väl supén färdig, mor lilla, för i kväll skall jag säga, att jag är hungrig. » » Det gläder mig.
Då hoppas jag du gör heder åt våra anrättningar. » Med dessa ord slog hon upp dörrarna till matsalen, där det för två personer var festligt dukadt.
» Det är som att börja på nytt, » sade han och kysste hennes hand.
» Jag har inte heller kunnat låta bli att tänka på denna kvällen för 33 år sedan.
Jag kommer så väl ihåg, med hvilken hjärtklapp- ning jag då väntade på dig, och huru orolig jag var, att något skulle ha misslyckats. » » Och nu » — han såg skälmaktigt på henne — » var du inte alls rädd. » » A nej, på den här tiden har jag hunnit lära känna den stränge herr doktorn! » » Och gör därför med honom som du vill.
Det är godt, » tillade han med låtsad under- gifvenhet, » o m icke din gamle Otto får dansa efter samma pipa som hans dotterson. » » Nu ska du äta, min gubbe lille, du var j u hungrig, eller hur? » Hon lade för honom, men han endast smakade på och satte sedan strax undan tallriken.
» Den här kottletten måste du göra slut på, » sade hon tämligen bestämdt, och han försökte, men högra handen darrade emellanåt så mycket, att han måste hvila sig.
Hon vågade ej låtsas om, med hvilken oro hon följde hans rörelser, eller erbjuda sin hjälp, icke heller fick han ana, hur hon led vid att se den ännu för ett år sedan så ovanligt kraftfulle mannen m e d den stolta hållningen och den skarpa läkareblicken så bruten.
De hade på nya året firat sin yngsta dotters bröllop med en ung professor, och strax därpå hade doktorn träffats af ett slaganfall, som Rikstelefon 7 6 14.
Allm.
Telef.
7 6 1 4.
Birger j a r i s g a t a n Ritningar och kostnadsberäkningar upprättas beredvilligt på begäran.
Egna Arkitekter och Dekoratörer.
Filialer: Göteborg, Malmö.
M ö l n l y c k e Möbelfabriks Utställning, is såväl eleganta som enkla; allt i solidt och förstklassigt utförande.
S ä n g a r, S ä n g k l ä d e r, M a t t o r och G a r d i n e r.
1903 is.
— 508 I D U N 1903 Enligt referat af meddelande från Svanska Tandläkareeällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är ST0MAT0L ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
STQMATQLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M.
Konungrons Hofleverantör.
ined ens gjorde slut på den berömde ögon- läkaren.
Visserligen hade han sedan små- ningom återvunnit själskrafter och rörelseför- måga, endast svagheten i högra armen bibe- höll sig, men med praktiken var det slut, och då han var rik nog att kunna lefva på sina räntor, hade de flyttat till en hälso- samt belägen småstad, där de hyrt en liten våning.
Doktorn önskade, att de skulle börja på nytt och inrätta sig så som då de voro ny- gifta.
Måltiden var slut, och de gingo in i sa- longen.
Han gick omkring och tittade på blommorna, drog dem bättre fram och jäm- kade på några småsaker.
» Elsa du, det har förändrats mycket på en mansålder.
I vår ungdom hade de inte så- dana här granna astrar, och kaktusdahlier hade man inte ens hört talas om, för att nu inte nämna det elektriska ljuset.
Det var det enda jag var orolig för att vi här skulle få sakna. » » Ja, jag har under dessa dagar mer än eljes känt sanningen af det påståendet, att vi aldrig lefva om vårt lif.
Det har varit barnens historia hvarje sak berättat för mig, inte min egen. » » Se så, min älskling, nämn inte barnen.
Du vet att bara tanken på dem pinar mig.
Elsas bröllop var slutstrofen i den dikten.
Jag kan inte se dem, dock det förstår inte du, som ännu står, jag höll nästan på att säga, i din fulla fägring, men om du som jag med en gång blifvit nedbruten, så kanske du kunde fatta det. » » Jag var dock, » tillade han stolt och rätade på sig, » ett hufvud högre än söner och m a - gar, men nog om det.
Jag förstår naturligt- vis att du är mor, men dessförinnan och åren igenom har du varit min Elsa, och nu börja vi j u på nytt.
K o m så ska vi sjunga. » Hon satte sig vid pianot och han drog sin stol så nära, att han kunde vända notbladen.
Min lilla " Karin!
Tack för ditt hjärterannsakande bref!
Det är nu du, som sätter " din mamma på - pallen och fordrar att hon skall bikta sig, alldeles så som jag gjorde med er.
Ja, ja, min lilla vän, våra handlingar äro gengångare, därför var öfverseende mot din lilla Elsa; men — skämt åsido, jag skall börja med det vikti- gaste.
Pappa är betydligt bättre, jag skulle nästan kunna säga bra, ty den fortsatta elektricitetsbehandlingen har gjort under- verk.
Han har litet praktik, några fattiga gum- mor, som besöka honom, och hvilka han ägnar den ömmaste vård.
Detta roar honom så mycket, att han åter studerar flitigt och ofta sysslar med experiment.
Följaktligen är jag mycket ensam och längtar obeskrifiigt efter er alla.
Jag tror, att pappa gör det- samma, fastän han icke kan öfvervinna sin stolthet så pass, att han vill sammanträffa med er; inte ens gossarna få komma hem till jul.
Jag tycker nog, att det är litet hårdt, men man kan inte döma öfver andras känslor, och hade inte jag dag för dag följt sjukdomens gång, hade jag nog som din lilla Elsa sagt, » det är inte morfar », så stor var förändringen.
Jag är emellertid mycket ledsen öfver, att hon sagt det, ty vid dessa barnets ord har han så hakat upp sig, att han, när jag talar om att skrifva efter er, svarar, » de känna ju inte igen mig. » Du frågar hvad jag gör.
Läser högt och skrifver för pappa samt besvarar edra bref.
Det senare tar lång tid, men är min käraste sysselsättning.
Det är så snällt af er alla att skrifva så ofta, och det gläder icke minst pappa, som nu först och på detta sätt lär känna sina barn.
Brefven från din lille Otto äro särdeles välkomna.
— Dessemellan syr jag åt småherrskapen.
Koltar och klädningar intressera mig mest.
F. n. håller jag på med en babyutstyrsel åt lilla Elsa.
Du och Hed- vig fingo j u likadana till edra första små, men vid dem lade jag icke själf handen.
Jag hade då annat att bestyra.
De små plaggen roa också pappa och föra naturligtvis våra tankar till er barndom.
Jag är så glad öfver att ha minnet fullt af anekdoter från vår barnkammare.
Ganska mycken tid användes vid pianot.
Jag har inte spelat så mycket sedan jag var flicka.
Musik är j u min Ottos njutning, men nu är den torftig här, se ' n ni alla flytt ur boet.
Jag tror att saknaden af Elsas vackra sång i sin mån bidrog till hans sjukdom.
Hvad jag läser?
För mig själf är det mest i Nya testamentet.
Tegnér kallar det på ett ställe sjökortet öfver lifvets haf.
Det be- höfva vi verkligen studera, icke endast för att få veta, hvarest evighetens värld är be- lägen, utan ännu mera för att där blifva hemmastadda.
Vid min brutne väns sida lär jag mig att mer och mer se bort från för- gängelsen och hålla fast vid det, som består, när banden brista, och skild från mina stora och små älsklingar lefver jag i andegemen- skap med dem.
Hälsa nu hjärtligt din käre man och dina små älsklingar från morfar och Mormor.
Det var för fru Karin, när hon läste bref- vet, som om hon hört sin mors röst och sett sina föräldrars samlif.
Sybordet var upptaget af småkläder, men under dem låg det uppslagna Nya testamentet.
Så hade hon alltid funnit det och genom att ofta följa med hvad modern läste, hade bo- ken blifvit henne själf kär.
» Mormors bok » kallades den af barnbarnen.
På skrifbordet såg hon de nyinsatta blom- morna.
Hur brådtom doktorn än haft, hade han aldrig glömt att förse sin hustru med friska blommor, de vackraste årstiden bjöd.
Hon såg också honom i sin mors rum, och längtan grep henne att ila hem och smeka hans hvita hjässa, sätta guugstolen i sakta rörelse och taga den tråkiga tidningen ur mammas hand och själf tåligt läsa spalt efter spalt.
» Karin, » ropade disponenten och dröm- synen försvann.
Min käre gosse!
Det är i din egenskap af läkare jag denna gång vänder mig till dig.
Som du vet har SVERIGE pappa varit mycket bra.
Henrik och Ger- mund, hvilka verkligen fingo komma hem till jul, funno honom nästan lik sig igen.
Min Otto och jag äro mycket glada öfver att vi hade dem.
Det var j u sista gången jag fick rå om min Henrik, ty sedan han är för- lofvad, har jag på ett sätt mistat honom.
Det tror inte ni unga, hvad det kostar oss gamla att så få lämna sina söner och dött- rar.
Nu ha vi j u bara Germund kvar och — hur länge?
Men det var icke o m detta jag skulle skrifva till dig, det var om pappa.
Han måtte ha tänkt på att göra en ögonoperation, och så känt att kraften svek honom, ty nu hör jag honom natt och dag fantisera öfver, att han är en bruten man och att hans hand sviktar.
Till mig direkt har han intet sagt, och jag hoppas därför att operationen icke blef af.
— Han försöker att rycka upp sig och att tala om er, men det är luckor i hans tankegång, och mycket snart slutar han eller talar för sig själf.
Hvad skall jag göra?
Hälsa Hedvig och barnen.
Din oroliga Mor Svaret lydde: » Afbida tiden! » Och tiden led och doktorn blef sämre.
Käraste barnet mitt!
Du har allt skäl att vara missnöjd med mig, som synes visa så litet intresse för min lilla Elsa och mitt yngsta barnbarn, men när du får höra hvad vi under denna månaden genomlefvat, förlåter du mig.
Det var den 15 april och ganska vårlikt.
För första gången hade pappa glömt att till frukosten komma med blommor.
Du kan inte tänka, hur det kändes.
Blommorna i och för sig själf betydde j u inte så mycket, men det var som o m han glömt mig.
Jag kunde knappast tillbakahålla mina tårar, tills måltiden var slut.
Vår snälla Anna, som naturligtvis trodde, att jag grät öfver de uteblifna blommorna, kom efter en stund in med ett glas snöklockor.
De vigde in vårens vemod.
Jag blef som en bleksiktig sjuttonåring och visste icke hvad jag ville; men så hade jag ej sofvit riktigt på många veckor.
Pappas oro hade tillintetgjort mitt lugn.
Jag försökte att sy, men arbetet föll ur mina händer.
Jag bad ångestfullt: » Herre hjälp oss. » Som vanligt på sista tiden gick pappa fram och åter i sitt rum.
Jag hörde genom de stängda dörrarna hans steg.
De blefvo mindre regelbundna och mera brådskande och efter en liten stund kom han till mig med två stora lådor.
» Lås in dem, » sade han sträft, » jag duger inte längre. » Vid dessa ord sjönk han ned på en stol och brast i gråt.
Så hade jag aldrig sett den starke mannen.
Jag lade hans hufvud vid mitt bröst, men kunde för tårar icke få fram ett ord.
Han drog mig ned på sitt knä och båda gräto vi, jag vet ej huru länge, men till slut började Otto lugna mig.
Det tycktes göra honom godt att ha någon att bära omsorg för.
Jag blef äfven några dagar sängliggande.
Otto vek inte från min sida.
Han ville till- kalla en läkare, men då jag sade, att jag ej hade förtroende till någon annan än honom, blef han mycket belåten.
Sedan jag riktigt fått hvila, var jag fullt återställd, men pappa hade under tiden beslutit att vi skulle ut och resa.
sälja vi l: m a S v e n s k N i c k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
— 509 — Sedan dess ha vi flackat omkring en hel månad, sett oss omkring här och där och aldrig varit i stillhet.
Min korrespondens har därför som du sett inskränkt sig till bref och vy- kort, och edra bref ha icke hunnit oss förrän här i Ems.
Pappa är efter krisen betydligt lugnare, sofver bättre, gör t. o. m.
nya bekantskaper.
Han talar om- att tillbringa sommaren på As, och det är min plan att få er alla sam- lade till Karins och Gunnars bröllopsdag den 15 juni.
Du vet, att de då varit gifta i tio år.
Hälsa Gösta hjärtligt från oss båda, och gif din lille pys mormors stora famn.
Din Mamma.
Herrarne begåfvo sig dit.
Det var ett stort trefligt rum, innehållande allt hvad som kunde roa barn.
V i d deras inträde höll Kurt, disponentens yngste son, på att försöka sig i konsten att blåsa såpbnbblor.
Han k o m dock ej längre än att öfver fatet blåsa upp såplöddret.
Bättre lycka hade hans syster Elsa.
H o n blåste ut i luften de grannaste bubblor, som med jubel mottogos af en annan liten Elsa, som sittande i farmors knä slog ihop sina små händer hvar gång en grann blåsa för- svann.
Den lilla ljusalf en m e d den näpna lilla munnen hade icke väl fått se sin far, förr än hon sträckte sina armar mot honom.
Äfven farfar blef upptagen af henne.
* Disponenten drog hans uppmärksamhet till slöjdredskapen, visade hvad hans barn utfört och talade om deras olika anlag.
» Du gör för mycket af dem.
Barn liksom andra frukter ska gömmas tills de börja att mogna.
Därute har du ett äppelträd, se på det. » Disponenten syntes litet förstämd, men doktorinnan visade ett så lifligt intresse för hans anordningar, att han kände sig helt smickrad.
» K o m, Elsa, jag vill ha en promenad, » sade doktorn och sporde efter närmaste vägen till skogen.
En stund gingo båda tysta.
Hon njutande af stillheten och den underbart sköna naturen i högsommarens fägring.
Ibland måste hon stanna för att insupa linneornas doft eller se efter en vingad sångare.
Doktorns otåliga » k o m » förde henne åter till hans sida.
Hon såg på honom.
Pannan var rynkad och, han hade sin barskaste min.
» Här står jag inte ut längre, » utbrast han På den stora gården utanför A s ' präktiga hufvudbyggnad voro barn och barnbarn, m a - gar och svärdöttrar samlade för att mottaga de gamla, som nu efter spann körde upp ge- nom parken.
Doktorn såg så barsk ut, att han skrämde de små, men doktorinnan log genom tårar.
Hela huset var smyckadt till fest, och det blef en bröllopsdag, som bildade märkesstenen i familjens historia, och feststämningen bröts icke heller så snart, ty alla syskonen hade lofvat att stanna kvar öfver midsommar.
Efter middagen brukade herrarne stanna kvar på någon veranda och röka.
Samsprå- ket var mycket litligt, men snart syntes dok- torn tröttna.
» Hvar är Elsa? » frågade han en efter- middag.
» Jag undrar, o m inte damerna vid den här tiden uppehålla sig i barnens lekstuga, » sade disponenten och tillade, » den tror jag inte pappa har sett. » I D U N 1903 slutligen.
» Det är j u som att lefva i en bi- kupa, och till drönare har dock inte vår Herre skapat mig. » Hon teg och han fortsatte: » Det här förstår du inte, för ni mammor ha alltid edra småbarn, som ni lefver med, men tänk dig, där kommer Gunnar och talar m e d mig om sågverk och pappersmassa och allt hvad det heter, och när inte hans eget slams räcker till, pratar han o m Otto och Kurts anlag, så berättar Henrik om sina fraktslut och Germund om fältöfningar, och allt fordra de att j a g skall vara inne i och intressera mig för.
Gösta, som är fackman, skonar mig lyckligtvis från sina meteorologiska forskningar, men de intressera mig, och Torsten har jag förbjudit att tala om sina läkarerön, för då blir jag som den kasserade nummer- hästen.
Hvad vill du nu, att j a g skall ta mig till?
— Ge mig inga såpbubblor, » tillade han bittert.
» D e trösta endast barnen. » (Forts.) JllllilllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllltllllllltlllllltllllllltlllllllllllMIIIM!
N y h e t I N y h e t 11 | LONGLIFE | [• = =: z = = s E (Luftreningsapparat) \ består af prydlig, på en svart polerad skifva fästad större E benglascylinder, som genom ett inpassadt, vridbart öfver- z stycke kan öppnas ocb stängas.
Apparatens skötsel är ytterst = enkel, och dess enastående förmåga att genom framställande = af det välluktande och renande ämnet ozon, rensa luften och E och därur borttaga all skämd lukt, gör densamma oumbärlig = i boningsrum, samlings- och arbetslokaler, klosetter o. s. v. = " Priset för apparaten, komplett med tillbehör, Kr.
8: —.
= Bruksanvisning medföljer hvarje apparat.
Ensamförsäl j are: WILH.
BECKER.
Kongl.
Hofleverantör.
| • IMU STOCKHOLM.
1IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII1IIIIII1IIIIIIIIIIIIIII11IIMII11IIIIII11MIII1III \ 11111 • r
IDUN 1903 GRUPPBILD ÖFVER LÄMNAD — 510 — SOM HEDERSGÅFVA TILL SVERIGES FÖRSTA KVINNLIGA A P O T E K A R E FRÖKEN AGNES ARVIDSON VID FESTEN DEN 18 DENNES.
— 511 — I D U N 1903 illustrativ framställning af själfva invignings- akten.
Om kyrkans arkitekt, Sveriges i närvarande tid måhända främste kyrkobyggare, följa här nedan - några korta bio- grafiska data.
Gustaf Hermansson föddes i Stockholm 1864, tog studentexamen 1882, var elev vid Tekniska högskolan 1882 — 1888.
Två år senare blef han stadsarkitekt i Sunds- vall samt e. o. arkitekt i öfverintendentsämbe- tet 1897.
Utom till den nu full- bordade Oscars kyrka har arkitekten Hermans- son gjort ritningar till följande tempel: Kyrkan i Sundsvall, Asmundtorps kyrka i Skåne, Helsingborgs nya kyrka, Ovikens i Jämtland, Arvidsjaurs i Norrbotten, Holms i Ve- sternorrland samt den under byggnad varande Sofiakyrkan uti Kata- rina.
Dessutom har han uppgjort åtskilliga om- byggnadsförslag till kyrkor, byggt ofEentliga och privata hus i Sunds- vall, såsom folkskolorna, seminariebyggnader i Landskrona, Linköping, Hemösand, diverse pri- OSCARS KYRKA.
MIDTSKEPPET OCH ORGELLÄKTAREN.
A. RLOMBERG FOTO.
vathus i Stockholm, ss.
fasadritningar tillbygg- nadskomplexet Kungsgatan 8 vid Hötorget och OSCARS KYRKA OCH DESS MÄSTARE.
Föreningsbankens fasad i Storkyrkobrinken.
De ytterst magra upplysningar om tempelbygg- naden, hvarmed vi beledsagat våra bilder i detta MORGON söndag- äger den högtidliga invig- nummer, bero af vederbörandes oförklarliga obenä- ningen af hufvudstadens nyaste tempel, Oscars genhet att vilja stå oss till tjänst med kyrka, rum.
Det af hvitskimrande Nerikes- någon sorts redogörelse.
Vi hänvände marmor uppförda sabbatshuset, som har ett syn- oss nämligen pr telefon till kyrkobygg- nerligen fritt och måleriskt läge vid Narvavägen, nadskommitténs sekreterare, konsistorie- är bygdt i modern gotik och har till upphofsman notarien Hallin, som disponerar den af arkitekten i öfverintendentsämbetet Gustaf Her- kommittén uppgjorda beskrifningen öf-.
mansson.
Byggmästare för detsamma har varit herr P.
J. Pettersson.
Grundgräfningen tog sin ver Oscars kyrka, med vördsam anhållan början 1897 och murningsarbetena 1899. att ur nämnda beskrifning få till- godogöra oss de kortfattade upp- De afbildningar af det nu färdigvordna templet, gifter vi behöfde.
Svaret blef som vi meddela i dagens nummer, återgifva dels emellertid snäft afvisande och kyrkans yttre, dels det inre med orgelläktaren.
vår medarbetares önskan att då Af det vackra korfönstret, som utgått från firman få några minuters muntligt sam- Stockholms glasmåleri (Neuman &amp; Vogel), åter- tal med hr H. för sakens omedel- gåfvo vi en reproduktion i Idun n:r 20 för inne- bara ordnande möttes varande år.
Af kyrkans kor med dess altare af likaledes med afslag.
italiensk marmor hoppas vi i nästa nummer kunna Ej förrän några dagar ge våra läsare en afbildning i samband med en senare — d. v. s. för sent för detta nummer — ville kommitténs sekreterare medgifva oss ynnesten att få veta, hvad vi önskade.
Idun kan emellertid ej låta ett fall som detta passera oan- märkt, för att veder- börande må komma till insikt om pressens plikt mot allmänheten, som är att snabbt och vaket följa och redo- göra för dagens vik- tiga händelser, hvilket naturligtvis i hög grad försvåras, om de per- soner, hos hvilka upp- lysningarna sökas, ge- nom onödigt hemlig- hetsmakeri eller by- råkratiskt egensinne lägga tidningsmannen hinder i vägen vid uppfyllandet af hans viktiga värf.
I 1 ARKITEKT GUSTAF HERMANSSON.
A. BLOMBERG FOTO.
UR DAGSKRÖNIKAN A UGUST MEISS- NER är död!
Den öfver hela vårt land populäre or- kesterdirigenten, som under snart sagdt en mansålder svängt taktpinnen i Berns salonger, har skattat åt för- gängelsen efter nå- gra veckors sjuk- lighet: hjärtfel jäm- te tillstötande lung- inflammation.
» Gubben Meiss- ner » hörde till våra mest kända och af- hållna stockholma- re.
Som dirigent kunde han kallas våra kaféorkestrars AUGUST MEISSNER.
musikaliska sam- vete, ty han sträf va- de städse att framföra goda saker på programmen, och hade det enbartberott af honom, skulle den lättare musiken helt fått en minimal plats vid säkert i konserter.
hans £ lek för den högre tonkon- Sin kär- # visade han bäst genom de sten be- symfonikonserter, som han populära åren 1872 — 78 dirigerade under holm och hvarvid ett stort i Stock- klassiskaochmodärnaton- antal gar kommo till utförande, sättnin- gamle musikern med det Den ginella kynnet och det rätt ori- tiska väsendet efterläm- sympa- nad i vida kretsar, en nar sak- hvari blandar sig varm saknad, het för hvad han verkat tacksam- post, som han med så stor på den beklädt.
heder August Meissner var född den 6 mars 1833 i Grabow i Mecklen- burg-Schwerin.
Han stu- derade musik under Griitz- macher och Kummer m. fl.
och blef en framstående violon- cellist.
Han var ett lyckligt äkten- skap OSCARS KYRKA.
A BLOMBERG FOTO.
— I D U N 1903 förenad med sin maka, född Backman, dotter af f. d. vicekonsul Backman i Göteborg.
Hon jämte sonen, musikdirektören vid Kalmar regemente och kapellmästaren vid Vasateatern Hjalmar Meissner, sörja närmast den bortgångne.
Af yttre utmärkelser föllo på August Meissners lott riddartecknet af Vasaorden, hvilket tilldelades honom vid 25 års-jubileet 1894, samt Litteris et Artibus.
Sedan 1875 var han ledamot af Musika- liska akademien.
HEMMA.
K om in och värm din ande vid kärlekens glödande härd och smält de stelnade tankar i hemmets värld!
Därute är kallt och bistert och få hvarandra förstå.
Men där själarnas samklang finnes, är sol i hvar vrå.
Kom in och glöm bort den hårda och taktlösa människohop, — som vill döfva sitt eget inre med prat och ropl Kom, låt dina bundna vingar få breda sig fritt!
Du får tala och du får tiga, älskade barnet mitt!
Kom hem och din sorgtyngda, och andas den som läker och I en del af vår svenska press ha K ÄRNFOLK.
i dagarne under rubrik » Kärnfolk » stått om- talade fyra systrar, hvilkas sammanlagda ålder är 325 år.
Närstående bild visar denna säregna » fyr- väppling ».
Längst till vänster på bilden sitter med ett fotografi i handen 87-åringen, fru Andersson, den kryaste af dem alla.
Närmast henne sitter fru Perzonn, nyss fylld 83 år, af reumatism bunden vid sängen.
Så se vi den tredje systern, fru Meur- ling, hvilken, snart 81 år, i raskhet täflar med 87-åringen.
Och så slutligen den fjärde systern, fru Köllerström, stående rak och spänstig trots sina fyllda 74 år.
Sin mesta tid ha dessa fyra systrar tillbringat i den fagra köpingen vid Lagans stränder, Vär- namo, dit föräldrarna, ingeniör Sven Magnus Berg- ström och hans maka, Sara Margareta Berg, på 1830 talet inflyttade från närgränsande landsbygd.
Alla fyra ha där blifvit änkor, och deras män hvila i därvarande kyrkogård.
De tre äldsta äro ännu bosatta där, och den fjärde har först på senare åren flyttat därifrån.
Både såsom unga och intill ålderns dagar hafva de trofast hållit ihop, burit hvarandras bördor och med sällspord enighet hållit samman både i glädje och sorg.
Lärorikt är att skåda en sådan syskonring, hvilken blott döden kan splittra.
Frid och väl- signelse öfver detta » klöfverblad »!
512 stärk dig och hvila unga själ, svalkande stillhet, gör väl!
Kom hem och känn hur det doftar af underbar lycka och frid!
Och i den väntande famnen gråt ut din strid!
MÄKTA VÅR AF KLUBB.
VERA SKISS F R Å N STURE.
LANDET HALL.
J AG SATT försjunken i dystra tankar.
En och annan gång föll min blick ut genom fönstret, och jag ryste ofrivilligt.
Hu!
Den molntyngda himlen blef allt mörkare: det såg ut som ville den gjuta bittra tårar, men kunde icke.
Vindens pipande lät som en sorglig klagan från alla vink- lar och vrår.
Också jag klagade vemodigt för mig själf öfver alltings obeständighet.
Nyss var vår vackra trädgård ett härligt paradis, där jag drömde bort min dag i sällskap med de surrande insekterna, blommorna och — frukten.
Nu!
Tå- rarna ville tränga fram i ögonvrårna, när jag såg hur höststormen handterade all växtvärldens skön- het och prakt, såg hur den obarmhärtigt jagade ikring hela härskaror af kvistar och löf, som nyss i solglans och sommardagg kunde fröjda sig åt sin tillvaro, ej anande dess förgänglighet.
De kunde ej ens finna en graf, där de fingo hvila i ro!
Och mina kära blommor, som jag vårdat med sådan omsorg, hur sågo de ej ut!
Var det verk- ligen de, som likt nakna skelett reste förtorkade och brutna stänglar upp ur rabatterna?
Ja, äfven de hade fallit offer för förgängelsen.
Hela världen föreföll mig ödslig och tom, och sakta suckade jag för mig själf en versstrof, som jag läst någon- städes: » Ty stads i hösten det vissnar bort, som blef i våren till tröst oss gifvet. » Det var nu nästan alldeles mörkt.
Endast en svag dager föll från fönstret in i rummet och tydligast just öfver Hildurs gestalt.
Hon hade under sitt långa tal lutat sig framåt och ifrigt gestikulerat med händerna, tills hon mot slutet vemodigt lutade hufvudet i ena handen, stödande armbågen mot knäet.
Jag är öfvertygad om att hvarje skiftning i hennes drag, äfven den minsta, återspeglats troget i mina, så noggrant hade jag följt med hennes klagande harang, som jag endast afbrutit med ett eller annat gillande utrop.
Nu sutto vi båda tysta några minuter, tydligen afmattade efter detta utbrott mot ödet, som beha- gat sätta våra oroliga själar inom så enkla lef- nadsförhållanden.
» Något måste emellertid göras för att afhjälpa det onda, » filosoferade jag om en stund.
» Här sitta vi och beklaga oss ideligen, utan att ' lägga två strån i kors ' för att förbättra saken.
Man kan, gunås, ej vänta att någon annan skall göra sig omak för att förnöja oss, och att gå och vänta på någon sagans ' Prins Charmant ', som kunde befria oss från ledsnadens onda andar, det lönar sig ännu mindre i vår prosaiska tid.
Du har väl Plötsligt stördes jag i mina tankar af en knack- hört den gamla satsen: ' Vill inte Jeppa komma ning på dörren.
Jag ropade ett likgiltigt: » Stig till berget, så måste berget gå till Jeppa '?
Ja, in! » i tanke att det efter vanligheten vore någon, man har verkligen aldrig roligare än hvad man som skulle tala vid far och förväxlat denna dörr själf gör sig, » fortfor jag att räkna upp talesätt, med expeditionsrummet.
Dörren öppnades emel- som jag tyckte passade för tillfället.
» Vi måste lertid sakta, en mörk skep- själfva försöka att roa oss.
Hitta på ett godt råd!
nad gled in, tvänne rop Jag upprepar det: något måste göras. » korsade hvarandra — och » Alldeles, men hvad?
Det är just knuten, » nästa ögonblick låg jag tyckte Hildur mycket riktigt.
» Vi måste fundera och min vän Hildur S. i ut något lifvadt, något riktigt originellt.
Hvad hvarandras armar.
säger du, om vi två skulle ge oss af på äfventyr, » Du anar ej så glad göra en långresa på en månads tid? » » Jag säger jag blef, att du kom, » att det skulle vara utomordentligt roligt — till framstötte jag, under det sommaren, » svarade jag litet förtretad.
Hildur jag hjälpte Hildur att hade också alltför lätt att låta sin fantasi göra befria sig från ytterplag- upp de märkvärdigaste saker, så fort hon blef gen, » jag sitter helt en- entusiasmerad.
Men hon insåg lika lätt sin dum- sam härinne — mor är het, och därför svarade hon nu betydligt snopen: inne hos far — och höll » Du har rätt, det duger inte, därtill skulle också just på att bli riktigt sjuk behöfvas en hel del pengar, och dessutom vore af dysterhet och längtan nog inte mor och far med om den saken. » efter sällskap.
Du kom Så pratade vi hit och dit.
Det ena förslaget just lagom för att lifva befanns vara omöjligare och outförbarare än det upp mig litet. » » Det skall andra och ramlade ihop som korthus vid moget jag ärligt bemöda mig om, öfvervägande.
Slutligen försjönko vi i tystnad af om du gör mig samma brist på idéer.
tjänst tillbaka.
Mitt ären- Plötsligt rusade Hildur upp med vild fart, klap- de var just att bli uppig- pade i händerna och utbrast triumferande: » Jag gad, det är för tråkigt nu har det!
Jag har det!
En charmant idé i sanning.
om dagarna.
Men du hål- Vi skola bilda en läubbh ler skymning ännu, ser Jag for nu likaledes upp, tog Hildur i famn jag, » fortfor hon, &gt;det är och kallade henne den uppfinningsrikaste flicka i eljes just ej ägnadt att världen, en riktig skatt för vårt enkla samhälle, hålla det glada humöret som vi borde vara stolta öfver.
vid lif. » När vi åter i lugn återtagit våra platser, började » Låt det vara, » tyckte vi på allvar dryfta klubb-idén, utvecklade en ovan- jag, » man pratar friare lig förmåga att smida ihop planer, tills vi af unge- i skymningen.
Kom så fär halfva vårt resonemang fått en någorlunda g å vi in i mitt rum, där klar framställning för densamma.
är trefligare. » &lt;f p Tiden hade emellertid gått raskt undan, och Och så gjorde vi äfven.
i innan vi visste ordet af, stod en jungfru i dörren Jag kröp ihop i chaise- | g?
och anmälde lakoniskt: » Serveradt! » longuehörnet, med benenj Hl FRAN VERNAMO.
Strax tyckte vi oss oangenämt störda, men när (» KÄRNFOLK ».
ETT SYSTERKLOFVERBLAD dragna upp under mig, och Hildur sträckte be- kvämt ut sig i en hvilstol, allt under det vi fort- satte att beskärma oss öfver hur trist det var.
&gt;Ja, » utbrast Hildur om en stund, » om man ändå ägde en våning i staden att fly till såsom en räddande hamn, när landtnöjena mot hösten alldeles tyna af och den tråkiga vintern gör sitt intåg.
All lifsglädje fryser ju bort för dess isande andedräkt!
Nej, annat lif är det i staden: när sommarnöjena sluta, taga vinterns vid, med teater, konserter, basarer, utställningar, supéer, baler och Gud vet hvad allt det är.
Ack, kusin Berta kan berätta därom, hon!
Och så en annan sak, som vi landtlollor härute, gunås, aldrig få smaka.
Man gör sin rond i butikerna, beundrande alla de stiliga saker, som där exponeras; man gör sin dagliga promenad, och innan man vikit om ett hörn, har man träffat en bekant, och så slår man sig sam- man, smiter in på ett kondis eller något ditåt, och genast har man roligt.
Här ute på bondlan- det är det stort, om man träffar en bekant en gång i månaden, och om man oombedd — såsom jag nu — tittar in hos en god vän en stund, så är det en alldeles ovanlig händelse.
Ah!
man måste sannerligen bli gråhårig i förtid i denna dödande enformighet, där den ena dagen är så lik den andra som tvänne tvillingsystrar, hvilka man ej kan skilja åt!
Hvad skola vi nu ta oss till hela långa vintern?
Det enda enkla nöje man kan vänta sig är julbjudningarne, och det är nog ej att hoppas att man då kan få en och annan » svängom », i följd af den sedvanliga bristen på dansande unga herrar. » Hildur såg ytterst upp- rörd och missnöjd ut, — i synnerhet vid de sista orden.
I D U N 1903 — 513 — vi sutto vid det dukade bor- det, med skafferiets härligheter utbredda framför oss, kunde vi ej undgå att tänka, att mat ändå är en god sak, när man är hung- rig.
Dessutom hade vi snart lyckats att varmt intressera mor för vårt förslag, och inom kort voro- vi alla tre i lika ifrigt re- sonerande därom som någon- sin inne på mitt rum.
Svag- heterna i vår plan framträdde snart skarpt för mors praktiska ögon, och en del förändringar blefvo nödvändiga.
Vi anäågo dock alla, att klub- ben skulle bestå uteslutande af damer, de närmast boende och — treflig ' aste, till- ett antal af 7, säger sju stycken, hvilka skulle sammankallas till ett möte i mitt hem för att tillfrå- gas, huruvida de ville bli med- lemmar af klubben.
Dessutom måste ju beslutas om dess ända- mål och verksamhet, namn, tid och ort för dess sammanträden m. m.
Far hade hela tiden suttit och småskrattat och framkastat enmassaspetsiga anmärkningar.
» Ändamålet och verksamheten, » sade han bland annat, » blir na- turligtvis skvaller, hvarför det blir den lättaste sak i världen att hitta upp ett namn, den kom- mer förstås att heta skvaller- klubben. » Och så skrattade han så retsamt, att jag fann mig föranlåten försvara oss på det varmaste.
Följande dag skref jag fyra biljetter, lydande sålunda: N.
N. anmodas att ovillkorligen infinna sig i L — åsa prästgård, tisdagen den 7 oktober klockan 5 eftermiddagen för att jämte några andra afhandla en viktig fråga.
Elsa W. Den 7 oktober kom — med duggregn och dimma.
Så fort jag såg ut åt det disiga landska- pet och på vägarna, som liknade små bäckar, höll jag på att förlora det goda humör, som ej lämnat mig sedan Hildur och jag gjorde upp våra vinterplaner.
Skulle de månne våga sig ut?
Det var en fråga, som jag oupphörligt gjorde mig själf.
Vid 5-tiden på eftermiddagen gick jag oro- ligt ikring, från det ena rummet till det andra, och blickade gång efter annan otåligt ut åt vägen, under det att jag hjälpte mor med kaffebordets ordnande.
Slutligen anlände de, den ena efter den andra, med nyfikenheten målad i sina ansikten och en storm af frågor på sina läppar.
Men mor, Hildur och jag blott kastade till hvarandra och till far menande blickar och bådo de andra lugna sig, tills vi funno tiden lämplig till förklaringar.
Så blef kaffet intaget under skämt och undran, och när därefter mor bad damerna slå sig till ro i förmaket, ansåg far det som en vink åt honom att aflägsna sig, hvarför han hastigt reste sig upp, bugade sig och sade: » Ja, eftersom klubben ju endast får bestå af damer, och jag tyvärr (?)
ej kan räkna mig dit, är det så godt jag genast befriar damerna från det förhatliga manliga elementet. » Och så för- svann han skyndsamt för att hinna undan det oväder, som möjligen kunde utbryta från mor och mig.
Första ögonblicket, sedan far lämnat rummet, rådde intensiv tystnad.
Alla hade vid ordet » klubb » liksom fått en elektrisk stöt och sutto nu nästan förlamade för dess verkningar, med sina blickar spändt riktade på oss tre sammansvurna, som i parentes sagdt sågo ganska snopna ut efter det oförmodade afslöjandet af vår hemlighet.
Men på en gång brusto återhållsamhetens dammar, och en med skratt blandad störtskur af frågor och svar brusade fram — naturligtvis förorsakad af den förut omtalade stöten.
När någorlunda lugn inträdt, valdes mor till ordförande, och så begynte hon närmare förklara saken.
&gt;Jo, » sade hon, » de som kommit upp med det här förslaget äro Hildur och Elsa; de säga, och det med rätta, att vi landtbor komma för litet till samman, vi träffas så sällan, påstå de, att vi till slut bli främlingar för hvarandra, ja hvad värre är, vi glömma bort att prata.
Jag häller föröfrigt med dem i mycket och tycker, att de knappast kunde hittat på något bättre för att roa oss än att bilda DROTTNING MARGHERITA I 1.
VID SKANSENS DANSBANA.
I LAPPKÅTAN.
OCH 3.
DET SVENSKA STOCKHOLM.
2 DROTTNING EN T I T T IN MAHGHERITA K R O N P R I N S P A R E T PÅ V Ä G T I L L MIDDAGEN Å DROTTNINGHOLM.
BERG FOTO.
BEVISTAR 4.
DROTTNING MÄSSAN I KATOLSKA G.
A.
BLOM- MARGHERITA KYRKAN, SJÖBERG F O T O.
en liten kvinnoklubb.
Hvad säga ni, mina vänner, om saken? » Alla uttryckte lifligt sitt gillande och vän- de sig till Hildur och mig med en hel rad komplimanger, som vi voro nog blygsamma att vilja kasta på hvarandra.
Jag förkla- rade att det var Hildur, som fått idén, men hon påstod att äran egentligen tillkom mig, emedan det var jag, som först tyckt att vi borde göra något för vårt nöje.
» Jag tror mig hafva förstått, » sade mor, afbrytande vår vänskapliga strid, » att vårt ' klubbförslag ' allmänt gillas af de församlade, och således hoppas jag att ingen vill neka de andra det nöjet att bli medlem? » » Nej då, » ljöd det i korus, ingen drog sig tillbaka.
» Nå men, » sade fru S., Hildurs styfmor, &gt;nu få ni lof att förklara er närmare, hur det skall ordnas med sammankomsterna! » Mor tog då åter tillorda, fortsättande med allvar sitt ordföranskap: » Vi tänkte att klubben borde sammanträda en gång i veckan, på en bestämd dag, i viss ordning hos alla de deltagande familjerna, men om någon annan har ett bättre förslag, så låt höra! » Ingen kunde föreslå något bättre.
» Jag förstår inte, hur det skulle kunna vara på annat vis.
Det brukas ju alltid så som tant för- klarade med sådana här familjeklubbar, » utbrast Ingrid M. en smula öfverlägset — hon hade alltid så väl reda på allt som rörde sällskapslifvet.
» Men jag har alltid hört att en klubb måste ha ett visst ändamål, har tant tänkt ut ett sådant? » » O, det vet jag ett, som vore alldeles utmärkt, i synnerhet för dig Ingrid, » utropade hennes sy- ster Märta, men tillade saktare, » jag vet inte om ag vågar yttra mig » — » Visst vågar du det, » sade ordföranden — » det är just meningen att hvar och en sjunger ut med hvad hon tycker, och när vi då af de spridda yttrandena få ihop något helt, så skicka vi Elsa efter skrifmaterial, och så sätter hon upp ett » reg- lemente », som hvar och en får en af skrift af, hvar- efter hon sig rätter och packer.
Hvad var det du tänkte säga, Märta? » — » Jo vet tant, Ingrid har bestäm dt en hel byrålåda full med påbörjade arbeten, och jag har själf också ett par förresten.
Och jag tror bestämdt att flere andra ha något, som ligger halffärdigt undankastadt i en vrå, därför att tid och lust saknas att fullborda det.
Nu föreslår jag ' att alla sådana arbeten dragas fram ur dunklet och färdiggöras, det, tycker jag, vore ett värdigt mål för våra sammankomster. » Och därvid gjorde Märta en förtjusande knyck på nacken, så att den tunga flätan svängde som en pendel.
» Jag har verkligen en del, som ligger och vän- tar förgäfves på några flitiga fingrar, småsaker, hörande till min hemgift, som jag ej hann med, » sade nygifta fru K.
» Jag skall verkligen följa den förståndiga Märtas råd och taga fram det i ljuset, kanske klubben kan göra det färdigt. » » Men jag har ingenting sådant där, » proteste- rade Hildur, » hvad skall jag då jag göra? » » Säkert är det något,, som behöfs i ditt hem, någon sak, som du lätt kan åstadkomma, börja blott på, och du skall få se att inom kort har du det, som du ansåg omöjligt. » Mor hade med verklig beundran åhört Märtas visa ord, och slösade nu på henne det varmaste beröm.
Jag ansåg nu tiden inne att börja på med uppsättandet af klubbens Stadgar och skref hvad
I D U N 1903 — 514 - sedan erkänt, att » damernas klubb » är en utom- ordentligt fiffig tillställning och ha t. o. m. anhållit om att få vara med på vår årsfest, då de nog skola dra försorg om champagnen.
F ö r n ä m s t a tvättmedel ftro och förblifva dock vid finare tvätt HYLINS Ekonomi-Tvål och vid gröfre tvätt (byk) HYLINS Prima Tvätt-Tvål vi hittills öfverenskommit, ordnande det i särskilda punkter.
» Tycker ni inte att vi borde ha en kassa, » vå- gade jag föreslå, när jag slutat skrifva.
&gt;En kassa, ack j o!
Det vore visst utmärkt, vi kunde använda den till firandet af en fest till minne af halfårsdägen af klubbens instiftelse, den 7 april. » » Det är för tidigt, att jubilera.
Nej, låtom oss hellre vänta till dess jämnt ett år förflutit och an- vända penningarna till att göra den dagen så animerad som möjligt. » » Det är nog bra, men hvar skola vi få de där penningarna ifrån? » » Vi måste bestämma plikt för den, som öfver- träder någon af stadgarna. » » Om då ingen öfverträder dem?
Nej, då är det bättre att den, som uteblifver från en samman- komst af hvad orsak som helst, erlägger en plikt af 50 öre. » Och så blef också bestämdt, jag erbjöd mig att skaffa en sparbössa, som vore så beskaffad, att man kunde stoppa i hur trycket som helst, men ingenting taga ur den, förrän den slogs sönder, och det skulle ske i närvaro af alla de, som pliktat.
De kunde därför vara lugna för att jag ej skulle undansnilla något, och jag lofvade högtidligt att ej rymma med kassan.
Därefter beslöts, att sammankomsterna, som bör- jade klockan 5, ej fingo sluta senare än 10, hvilket jag införde som en ny punkt i stadgarne.
» Till sist, » sade mor, » sätta vi såsom ett oefter- gifligt villkor den största enkelhet i mat och dryck.
Jag vill föreslå, att förplägningen kommer att be- stå af kaffe » med dopp », ett enkelt smörgåsbord med te till supé och för den, som det har, litet nötter och äpplen eller dylikt att sysselsätta sig med, när man låter arbetet hvila. » Och sedan äfven detta förslag enhälligt gått igenom och jag högtidligt, såsom den sista punk- ten, infört det i vårt reglemente, afslutade klub- ben: » Halffärdiga arbetens fiender » sin första sam- mankomst med en enkel supé på stadgadt vis.
Om nu någon öfverlägset ler och skakar på hufvudet åt det, som jag nu beskrifvit, menande att sådant väl går till en tid, men att ifvern där- för snart svalnar, tills hela klubbaffären blir ett minne blott, då vill jag svara honom med detta slående faktum, att våra enkla sammankomster, som började den 7 oktober i fjol ännu fortgå med oförminskadt lif, äro föremål för alla utom klubben stående grannars afund och längtan samt kunna glädja sig åt ett ovanligt godt re- sultat: intet halffärdigt arbete finnes i någon af deltagarnes mest undangömda vrår, och — kas- san är ofantligt klen, hvilket visserligen ej bå- dar godt för vår blifvande minnesfest, då cham- pagnen, som vi i början ansett oundviklig, nog torkar in, men desto tydligare talar för, huru angenäma vi funnit dessa eftermiddagar, så att vi så mycket som möjligt undvikit att försumma dem.
Och om någon af skapelsens herrar, som hän- delsevis skulle kasta en blick på detta, helt en- kelt, i likhet med våra herrar i början, skrattar ut vår klubb och kallar den » fruntimmersdumheter », med hvilket ord somliga mena höjden af allt dumt, för honom vill jag framdraga ännu ett bevis på, hur grundligt man kan misstaga sig.
Alla våra fäder, män och bröder visade omiss- känneligt allt mera intresse för » damernas klubb », till hvilken de skaffade sig inträde genom att kom- ma och hämta oss.
I början kommo de blygsamt nog vid tiden för klubbens afslutande, men blefvo småningom allt djärfvare, tills de både följde och hämtade oss och tillbringade tiden mellan dessa båda händelser inom en klubb för sig hvars ända- mål är — toddy och politik.
Ja, de ha för länge NYHETER SYNNERLIGT tilltalade af en uppsats i eder ^ ärade tidning af den 29 augusti: » Något om bruket af nationalär akter &gt;, anse vi det vara af mycket stort intresse att få höra följande frågor diskuteras.
1.
Hvad kan och bör göras för ett verkligt resultat i riktning: National dräkterna såsom re- formdräkt i Sverige?
2.
Skulle icke saken möjligen kunna föras närmare en lösning genom tillsättande af kom- mittéer (utgående t. ex. från Svenska kvinnliga nationaldräktföreningen) i olika delar af landet, som verka för förslaget?
3.
Kan daldräktens skinntröja användas som ytterplagg äfven till annan folkdräkt och i så fall hvilken hufvudbonad bör nyttjas därtill?
INTRESSERADE BLEKINGSELICKOR.
VILLOSPÅR.
RERÄTTELSE FÖR IDUN AF MOLL.
(FORTS. FR. FÖREG.
N:B.)
I SIN fulla kraft fick han ända sitt lif, medan han ännu verkade i sitt kall, som var honom så kärt, innan ännu ålderdomen och aftagandet af krafterna kommit.
Hvad framtiden bär i sitt sköte, vet ingen; genom såväl den rikes som den fatti- ges dörr komma bekymmer, komma sorgerna in.
Månget bekymmer har han kanske undgått; kan- hända mången sorg blifvit honom besparad.
— Prosten talade vidare, men Elsas tankar dröjde vid dessa ord.
Om Torsten lefvat — hade han ändå icke varit lika långt borta för henne, som han nu var?
Hvad hade hon väl hoppats, bunden som hon var vid en annan med äktenskapets band.
I tankar och drömmar hade hon varit sin make otrogen; och tanken är första steget till gärning.
Genom en ständig strid mot sig själf blir männi- skan svag och den största segern är svår att vinna.
Att hvarje gång ögon möttes och händer trycktes, känna sig allt mera svag — att ständigt bära en tärande hemlighet — hur skulle det väl hafva slutat?
— Med beröfvandet af sonens och makens tro på allt, som var honom kärt och heligt, med uppenbarandet af det, som nu för alltid skulle vara doldt för honom, som nu grät sin faders minne, ihågkommet blott med kärlek.
Ju mera hon tänkte därpå, ju mera klart blef det henne, att det som timat var icke ett straff, utan en nåd; en nåd mot den döde, mot henne själf, mot hennes make.
Den bittra förtviflans dimma skingrades; tårarna kom- mo, de första.
Hon grät sakta innanför sin slöja, och när Ivar, orolig, böjde sig ned mot henne, lade hon sin hand i hans, lik den som söker hjälp och stöd.
Talet tog slut och psalmsången ljöd, åtföljd af dämpadt orgelspel.
Solen bröt igenom molnen, lyste in i kyrkan — lyste in i hennes hjärta.
Men därute var det höst.
Och öfver henne låg skuggan af det förgångna mörkare, än hon anade.
Allt mörkare blefvo de korta dagarna, allt mera ljust inom henne.
Medvetandet om, att han, som så länge varit medelpunkten, kring hvilken alla hennes tankar kretsat, han, som hjärta och håg trånat efter, nu var borta från lefvande lifvet, åstadkom känslan af, att ett band, som både pinat och plågat henne, brustit.
Visst sörjde hon — åh, visst sörjde hon honom!
Men vissheten om, att hon numera icke kunde nå honom, hur än lifvet gestaltade sig, kom henne att villigare böja sitt hufvud under oket hon pålagt sig och hon insåg mer och mer, att det varit en nåd att han fått dö, innan — innan — den tanken tänkte hon icke till slut, men kände omedvetet, att hade han lefvat.
så skulle en gång alla försiktighetens och tvångets fördämningar brustit; vid den tanken slöt hon ögo- nen och drog häftigt efter andan, som om hon stått inför ett svindlande bråddjup.
Innerligare och förtroligare blef samlifvet mel- lan henne och Ivar.
Med hopp och tillförsikt såg hon framtiden till mötes, det föreföll henne, som om hon varit bergtagen och nu trädt ut i lefvande lifvet.
Men ännu mången gång grät och ropade det inom henne efter det, som aldrig blifvit.
Och i ångest och bitterhet frågade hon hvarför?
och kände, att en kärlek, sådan som hennes, — där kärlekens ägande blifvit förnekadt, där smärtan varit så mycken och lyckan så ringa — där de kval- fulla stunderna varit så många — en sådan kärlek kunde aldrig förgå och blott en sådan kärlek har en människa att gifva en annan.
Men den första förtvinade sorgen gaf vika för en vemodig saknad och tiden, allförbarmaren, som lär oss att bära allt, hvilket till en början synes odrägligt, kom äfven henne till hjälp.
Det dagliga lifvet med dess plikter och bestyr tog äfven henne i anspråk och med rörelse såg hon, huru gladt Ivar iakttog henne, då hon nu, mer än tillförene, intresserade sig för göromålen inom hemmet.
I hennes sätt mot honom hade kommit något mjukt, liksom afbedjande; och Ivar, som tåligt väntat, hoppats och trott på att hennes likgiltighet för honom skulle bytas i en varmare känsla, tyckte att nu kunde lifvet icke skänka större lycka, mera stor därigenom, att då det nya året ingick, Elsa visste att hon inom dess lopp skulle få en ny er- farenhet, nya, ljufva förpliktelser.
Och hon var glad däråt.
Ty hon kände, att barnet skulle hjälpa henne igenom mycket tungt och mörkt genom sin tillvaro.
Tunga, grubblande tankar skulle jagas bort af dess joller, mörka minnen skymmas af rosiga kinder och leende ögon.
Och som så mången moder före henne byggde hon fagra luftslott och drömde vackra drömmar om barnet, som skulle komma.
Det var en kväll i slutet af april.
Ivar hade, för ett par dagar tillbaka rest ned till fäderne- staden i affärsangelägenheter.
Just denna afton väntade Elsa honomhem, sitt ande med sin sömnad i den lilla, trefliga salongen.
Den med en skärm försedda lampan spred ett mildt sken öfver det röda möbeltygets blommiga fasoner, pendylens förgyllning glänste i halfdunklet, hvarifrån den utsände sitt tick — tack — tick — tack.
Hyacin- terna och påskliljorna i fönstret doftade svagt, brasan i den hvita kakelugnen var nyss nedbrun- nen.
Tebordet stod dukadt i den angränsande matsalen och Ivars älsklingsrätter väntade honom, då han snart skulle komma hem, hungrig och trött efter resan.
Hon sjöng sakta, under det hennes fingrar behändigt sydde fast den broderade rem- san vid det mjuka, hvita tyget.
Det kom en sådan känsla af välbefinnande7och tillfredsställelse öfver henne.
I detta ögonblick föreföll det henne, som om lifvet intet annat vore än en bred och jämn väg, hvilken hon såg ligga lugn och ljus framför sig, föga mödosam att tillryggalägga, ty det mörka och dystra var förgånget.
Och den stilla hvar- dagslyckan tog henne i sin stora, ljusa famn och dess ro och lugn smög sig värmande mjukt om- kring henne.
— Så tänkte hon, hälft omedvetet.
Och ändå talar man om aningar!
När hon hörde hans steg i trappan, smålog hon; hastiga steg, lätta steg — så brådt han hade att träffa henne.
Kastande en hastig blick i spe- geln, strök hon ett tag öfver det mörka håret och log än en gång, när hon hörde nyckeln sättas i tamburdörren.
Men innan hon hann resa sig och gå honom till mötes, hade han redan fått af hatt och rock och kom in i rummet.
Då hon fick syn på honom, var det som om en kall hand gripit ett järnhårdt tag om hennes hjärta.
Ty ögonblickligen förnam hon, att nu hade det händt, som hon fruktat och bäfvat för i två år tillbaka, nu var det kommet.
Hon förstod, att intet annat än detta kunde åstadkommit en sådan för- ändring hos honom, som nu stod framför henne.
Han gjorde ingen rörelse till hälsning — endast såg på henne.
Ögonen voro omgifna af mörka skuggor, den alltid ljusa hyn gråblek.
Och ut- trycket i hans ansikte!
De pinande, frätande tankar, som, utan att lämna honom ett ögonblicks ro, dessa dagar och nätter marterat hans uttröt- tade hjärna, hade lämnat fruktansvärda spår.
— Förskräckt tog hon ett steg emot honom; då tog han ett tillbaka och gjorde med handen en af- värjande rörelse, men den förstening, som låg öfver hans ansikte, gaf vika.
» Vänta, » sade han lugnt.
» Jag har endast ett par ord att säga, endast en fråga att framställa.
Är du oskyldig, är det en skymf att jag gör det; men för allt hvad jag lidit, vill jag hoppas, att du förlåter mig det.
I annat fall — » han af bröt sig och betraktade henne forskande.
Och hon slog icke ned sin blick.
Den mötte hans, icke med oskuldens frimodighet, utan med den brottsliges förtviflade öppenhet, då det ej längre finnes en undanflykt, då alla vägar äro spärrade, utom en — den, som leder till bekännelse och dom.
Då steg vredens rodnad som en mörk sky på för höstsäsongen nu inkomna uti BRUNKEBERGS MANUFAKTUR-MAGASIN.
- hans ansikte och han drog ihop ögonbrynen, men slöt läpparne för de häftiga ord, som ville fram.
Hög och stolt stod han framför henne, dömande henne; och det var en glimt af förakt i hans ljun- gande blick. '
» Således är det sant, » sporde han " med en röst, som ljöd dof och osäker.
» Ivar — jag — låt mig. — » » Tyst, » skrek han.
» Är det sant, att du och min — far — att ni bedrogo mig — att han älskade — dig och — du — honom? » — Med en öfver- mänsklig ansträngning fick han fram orden.
» Svara mig: ja — eller nej! » &gt; Ja.
&gt; » Så må Gud — — ».
hans knutna hand föll tungt mot bordsskifvan.
— Därefter lämnade han henne, utan en blick, gick in i sitt rum och låste dörren.
Lämnade henne nedsjunken i stolen som träf- fad af ett slag.
Lämnade henne att så småning- om vakna ur det hälft medvetslösa tillstånd, hvari hennes tankar försatts.
Lämnade henne medminnet af det som timat, med vissheten af det förfärliga i all dess verklighet.
Nu var hon blottad i hans ögon — hycklerska — lögnerska — nu var hans kärlek död, hans kärlek, som hon aktat litet — hans kärlek, som hon en gång stött ifrån sig — hans aktning, som hon nu velat g e sitt lif för att vinna tillbaka!
I det tysta rummet knäppte pendylen — tick — tack — och den förgyllda minutvisaren hade gått ett hvarf kring den hvita urtaflan, innan Elsa upplyfte sitt ansikte och reste sig.
Men hon sjönk tillbaka med ett smärtsamt stönande.
Hvad var det väl?
— Med ansträngning nådde hon knappen på ringledningen för att tillkalla jungfruns hjälp.
Hennes händer skälfde och håret klibbade sig fast i svetten, som ångesten och den fysiska smärtan framkallade på hennes panna.
Ty hon kände, att stunden var inne, då barnet skulle födas.
« 1 När Ivar lämnat sin hustru och låst dörren mellan sig och henne, stannade han ett ögonblick vid dörren, innan han gick fram i rummet.
— Lampan på skrifbordet var tänd, ljusen vid piani- not, hvilket stod uppslaget, spredo ett dämpadt sken genom sina mörkröda sidenskärmar.
Rök- bordet var ordnadt och stod på sin plats vid den låga divanen och där bredvid en bricka med en sirligt ordnad fruktskål, en liten, slipad vinkaraff och två glas.
En svag vällukt förmärktes i rum- met; på skrifbordet upptäckte han i ett högt blomglas tre rosor, mellan hvilkas ej fullt ut- spruckna knoppar de mörka, blanka bladen stucko fram, hälft skuggande ett tämligen stort fotografi- ställ, genom hvars tjocka glasskifva Torsten Hagen blickade sin son till mötes med skarpa, kloka ögon.
Då Ivar tagit sikte på Elsas festliga anordnin- gar, trängde ett skratt — kort och hårdt — öfver hans läppar.
Här skulle de suttit i kväll — på divanen därborta; — med armen om henne skulle han, i dåraktig ovetenhet, jollrat kärliga ord, smekt hennes hår, kysst hennes läppar — hennes falska läppar, som i lust och trånad mött en annan mans — hans faders!
Huru många gånger denna tanke flugit genom hans hjärna dessa två dygn, kom den dock på nytt blodet att koka i ådrorna, och han kväfde ett rop af raseri.
— Han släckte ljusen vid pianot, dess röda sken plågade hans stackars svidande, värkande ögon, som ingen sömn njutit på två gån- ger fyratioåtta timmar.
Lampan också; så godt var det.
Lika mörkt utom som inom honom.
Då han kom fram till skrifbordet, föll hans blick på bilden bakom rosorna.
Ett ögonblick — och ramen föll mot bordsskifvan med en smäll; glaset sprang i två bitar.
Strax därefter låg mörkret öfver rummet: ett halfkväfdt ljud förnams — var det en snyftning?
Och natten kom.
— O, långa, långa timmar!
O, kvalfulla, plågande timmar, då sömnlöshetens gam sliter i vår arma, utarbetade hjärna, utan att låta henne domna en sekund; då de pinande tankarna gå och komma, komma och gå i ett ändlöst tåg, växlande gestalt, men ändå alltid de- samma i kväljande, dof enformighet!
Han kastade sig ned i soffan och stirrade ut i mörkret, med ögon, som längtade efter sömn — om blott för några korta minuter — bara för att bli fri från tankarnas mara, dessa tankar, han hvälft dagar och nätter, men då under hoppet — fast det slutligen blef helt svagt — att det förfärliga skulle vara en lögn.
— För tre dagar tillbaka skildes han, glad och lycklig, från sin hustru och reste till fädernestaden för att rådgöra med den gamle häradshöfdingen därstädes i affärsangelägenheter.
Efter att ha ätit sin middag på stadshotellet helt sent, gick han ned i kaféet och drack sitt kaffe i det välbekanta rummet, där endast några 515 få gäster befunno sig — idel obekanta ansikten.
Trenne herrar vid bordet bakom hans — med ryggen åt hans håll — som vid hans inträde varit dolda bortom ett par tidningsblad, väckte hans uppmärksamhet, i det den ene lade undan sin tidning, sägande: » Att doktor Hagen gick ur tiden så-snart, var nog en förlust för ert lilla samhälle. » — » Ähja; han var en duktig karl, » svarade den andre med en gäspning.
— » Det är hemskt i alla fall med sådana där olyckshändelser.
Sonen tog det ju mycket hårdt, han. » — » Ja — och son- hustrun se ' n.
.
.
» med ett skratt, litet elakt.
— » Hur? » » Kors för tusan — har inte du hört det?
Att det var fasligt rart mellan fröken Winter och hennes blifvande svärfar?
Det vet ju hela sta ' n.
Att de voro förälskade i hvarandra, kunde en blind se — &gt; » Men hvarför tog hon pojken, i alla fall! » » Ja, säg det!
Förstå sig på kvinnfolk, den som kan — det har jag aldrig trott mig om.
— Men kors — så ' na ögon Hagen gaf henne — jag kände mig många gånger enkel å Ivars vägnar.
.
.
Nu äro de gifta i alla fall, och det är egentligen dumt att tala om den lilla förhistorien; hon kunde nog förvrida hufvudet på hvilken karl som helst, som hon var tillsammans med en hel lång vinter — ett par tusan så vackra ögon hade hon — nte det ringaste kokett, men ändå — » e n väldig gäspning- strök återstoden.
» Ska ' vi gå?
Här är fasligt trist i kväll. » — Stolarne skötos undan och de båda herrarne lämnade rummet.
Ivar igenkände den ene som underläkare på stadens lasarett.
Hans första tanke var att rusa efter honom, ta honom i kragen och kasta honom utför trappan.
Hvilken vanvettig lögn!
Så vanvettig, att den knappt var värd att vredgas öfver, var hans nästa tanke.
— » Att de voro förälskade i hvarandra, kunde en blind se.
Det vet ju hela staden. » Den lilla, usla skvallerhålan!
Hur kunde ett sådant rykte uppkomma?
En sådan oförskämd lögn.
Tänk — om det inte vore lögn?
Om det varit på den grund, — hon velat — bryta — förlof- ningen.
.
.!
Det gick en isande känsla genom hela hans kropp; handen, som höll cigarren, skalf.
Det var som om ett töcken skingrats för hans blick och något vedervärdigt fult, naket blottats.
Men nästa sekund vredgades han öfver sig själf, som kunde anse något sådant möjligt.
— T o g fatt på en tidning, men sedan han några minuter me- kaniskt ögnat genom spalt efter spalt, utan att fatta ett ord, knackade han på serveringsflickan och betalte.
När han gick, såg hon efter honom; han såg så » konstig » ut.
Skakande på hufvudet, tog hon brickan, där likören stod orörd.
Den kunde åtminstone inte slagit honom åt hufvudet.
Kommen till sitt rum på hotellet, skref Ivar först ett par bref och gick sedan till sängs.
Men sömnen lät vänta på sig.
Oupphörligt ljöd det för honom: Att de voro förälskade i hvarandra, det kunde en blind se.
.
.
Blind — ja, det måtte han själf varit.
Hälft förgätna minnen och håg- komster döko upp.
Elsas brytning af förlofningen — det underligt stela förhållande han iakttagit mellan fadern och henne under sin sjukdom — hennes vistande hos en bekant under den därpå följande sommaren, trots hans böner, att hon skulle tillbringa den i hans hem — hennes motvilja att komma dit under julferierna, hvilket hon dock gjorde — - allt detta syntes honom nu besynnerligt misstänkt.
Han påminde sig flere episoder från den julen — händelser, som då de timade, föreföllo honom betydelselösa, men nu framträdde med fruktansvärd makt; blodet rusade upp i hans huf- vud, han satte sig upp i sängen; det kändes, som om han skulle kväfvas.
.
.
Hennes stelhet mot honom deras första gifta tid — hennes lidelsefulla förtviflan vid faderns död • — hennes apatiska, tår- lösa smärta — allt — allt tycktes förena sig till en snärjande kedja af bevis, som allt trängre slöt sig omkring honom.
En natt under deras bröllopsresa — hur väl mindes han nu det icke — väcktes han af kväfda snyftningar från Elsas bädd, där hon satt upprätt, väl synlig för honom, ty månljuset trängde in på sidorna af de neddragna rullgardinerna.
Hon höll händerna för ansiktet och snyftningarne — o, hur kvalfulla voro de icke!
— höjde och sänkte hen- nes bröst.
Då han, förskräckt, frågade hur det var, skrek hon till som af skrämsel vid ljudet af hans röst.
Hon hade drömt, sade hon, något så förfärligt; taflorna på galleriet, de besökt på dagen, spökade i hennes hufvud.
Hon lugnade sig ha- stigt, men när han ville lägga sin arm om henne, sköt hon den sakta undan.
Nu tyckte han sig förstå, hvad dessa tårar betydde, gjutna i nattens tystnad och mörker, då hon lät det dagliga tvång- ets mask falla.
.
.
(Forts.) I D U N 1903 TZTJNGL.
TEATERN uppförde i måndags Doni- zettis opera-comique » Regementets dotter ».
Den åtskilligt urblekta operan fick ett visst nytt lif genom fröken Svärdströms utförande af titel- rollen.
Visserligen räckte hennes krafter ej i allo till, men utförandet präglades af ett ungdomligt smittande godt humör, en barnslig käckhet~och, där så behöfdes, en hjärtevarm framställning, som ej förfelade sin verkan.
Den i sig själf något späda stämman har utvecklats och vunnit i fast- het, men verkade denna afton något ojämn.
Som helhet sedt förtjänade emellertid utförandet det erkännande, som kom detsamma till del från pu- blikens sida.
Markisinnans parti utfördes likaledes första gången af fru Clausen, hvars begåfning dock ej ligger åt detta håll.
Hr Malm hade med ett par undantag en god afton som Tonio, och hr Sellergrens Sulpiz var präktig som alltid.
Ut- förandet leddes högst förtjänstfullt af hr Sten- hammar.
Bland de närvarande märktes h. m:t konungen samt grefvinnan Kristina Nilson de Casa Miranda.
Q VENSKA TEATERN.
Det var en högtid att ^ åter en gång få härda höstligt dufnade sinnen i de vårens och frigörelsens mäktiga vindar, som brusa genom Ibsens » En folkfiende », och det var i en sådan roll som Thomas Stockmans vi hellre än i någon annan ville hälsa välkommen åter till vår scen den mognaste konstnärliga vilja, som den svenska teatern för närvarande äger.
De trettio kampåren synas icke ha brutit ned någon enda af Emil Hillbergs fordringar på sig själf — det var det glädjande hufvudintryck vi fingo af jubileumsföreställningen — men målmedvetnare, kärnfastare än någonsin sluter han fog till fog vid resandet af rollens byggnad.
Entusiastisk var också den tacksamma hyllning, han mötte från sin publik, och de många kransarnes lager hade här för en gång funnit en förtjänt tinning.
Af de öfriga rollinnehafvarne stod endast hr Backström som den inpiskade gamle garfvaren Mårten Kil fullt au niveau med uppgiften.
Hr Axelsons boktryckar Aslaksen lofvade godt i an- satsen, men höll sig icke jämnt uppe.
Rent kon- ventionella voro hr G. Banfts borgmästare, hr Byströms redaktör och fru Molanders fru Stock- man.
Fröken A. Torseli lyckades ej heller för- läna sin Petra den trosvisshetens glöd, som måste illuminera hennes stillsamma yttre framträdande.
Det geniala styckets egen mäktiga resning samt hufvudrollens adaeqvata fullföljande förläna emellertid åt &gt;En folkfiendes » repris betydelsen af en stor framgång, som vi önska desslikes må bli varaktig.
OÖDRA TEATERN.
» Sten Stensson Stéen från fp Eslöf » är uteslutande hr Elis Olson, som i nämnda roll visar den förfriskande uppenbarelsen af en ung komiker med äkta naivitet och komisk fantasi utan öfverdrift, med godt humör utan clown eri och med saft och kraft i karaktäristiken, som tyda på, att hr O. har ett stycke artistkynne, hvar- ur vi efterhand kanske få se en helgjuten konst- när uppstå.
Farsens skenbara seger på Södra teatern i lördags var alltså denne unge skåde- spelares förtjänst, ty utan honom skulle det mycket ojämna stycket helt visst sjunkit till jorden.
Är det verkligen omöjligt att få se en kvick fars om svenskar af en svensk?
Att de öfriga rollinnehafvarne ingenting kunde göra af sina intetsägande uppgifter var en själf- klar sak.
Men å andra sidan ursäktar det inga- lunda ett så hafsigt och amatörmässigt uppträ- dande som det hrr Strandberg och Salmson tilläto sig.
Södra teatern ligger i Stockholm, ej i Grön- köping.
Hvad hr Metzer beträffar, är det ej godt att veta, hvem som intalat honom att han passar för scenen.
Det måtte i alla händelser icke ha varit någon god människa.
; GLÖM Jubileumsfondens EJ sparbössor!
f IDUN — 1903 tjock KÖKSALMÄNACK grädde, ÖSTMAN, fnneh.
af Elisabeth Östmans Husmod&amp;ra- kura i Stockholm.
F Ö R S L A G T I L L MATORDNING F Ö R V E C K A N 20 — 26 SEPT.
1903.
S ö n d a g: Juliennesoppa; kronärtskoc- med rördt med smör; stekta rapphöns champignoner; mörtårta med va- B i s s o l l e r a f o x s t e k (f. G pers.).
små champignoner, ägget o c h det siktade mjölet nedröras.
En långpanna upphettas, smöret brynes Degen ställes därefter på kallt ställe däri o c h färsen nedlägges i form af hafva att stelna.
En tackjärnspanna smörjes gula ben, de äldres antaga en rödaktig med kallt smör o c h beströs med stötta färg.
Fåglarna flås, tagas ur, sköljas skorpor.
Pannan beklädes med hälften af hastigt o c h torkas väl inuti med en kött- degen o c h äppelmoset ilägges.
A f den Redigerad af kor — T i 11 s t TI f n i n g: 1 msk.
maderia, 2 tsk.
citronsaft.
Beredning: ELISABETH 30 516 Unga rapphöns Vä kg.
oxstek (res- en filet o c h får steka i g o d ugns värme ter) 1 msk.
smör (20 gr.), 1 % msk.
omkr. 1 tim.
Under stekningen påspä- mjöl, 4 d o l.
buljong ell.
steksås, salt, des buljongen, litet i sänder, o c h färsen hvitpeppar.
öfveröses hvar 10 min.
Köttjärpen skares T i l l s t e k n i n g: 2 msk.
smör (40 De uppsättas o c h brösten be- öfriga degen skares med sporre 1 c m.
i tunna skifvor o c h upplägges på varmt gr.).
läggas med tunna späckskifvor.
Smö- breda remsor, hvilka läggas i rutor Öf- serveringsfat.
Sås: 1 % hg.
skiradt smör.
ret brynes i en stekgryta, fåglarna iläg- ver äppelmoset, samt en ring rundt Smör o c h mjöl sammanfräsas och kött- B e r e d n i n g: Mjölet siktas i en hål.
gas o c h brynas vackert p å alla sidor, omkring tårtans kant.
Den gräddas i jusen påspädes, hvarefter såsen får koka Äggen vispas väl tillsammans med grädd- hvarefter de upptagas o c h saltas.
Smö- ordinär ugnsvärme omkr. Va tim.
Upp- 10 min.
o c h serveras i särskild såsskål.
mjölken o c h nedröres jämte saltet.
En ret i hvilket fåglarna brynts fräses med stjälpes när den af svalnat o c h serveras S | o p p a p å b r u i S s e L k; å l (f.
6 pers.).
pannkakspanna upphettas långsamt, smö- mjölet, buljongen o c h grädden tillsättes med vanilj sås.
25 brusselkålshufvud, vatten, salt, l / a ret smältes i vattenbad o o h härmed och såsen får ett g o d t uppkok.
Fåg- K Ö t t j ä r p e (£.
6 pers. \.
Va kg.
ma- hg.
magert fläsk.
1 liten röcUÖik, 1 tmsk.
penslas pannan.
A f denna smet göras larna nedläggas i såsen o c h få sakta gert benfritt svinkött, IV2 hg.
späck- smör, 2Va lit.
efterbuljong, IV2 msk.
tunna pannkakor, som blott gräddas på steka / i — 1 tim. Rapphönsen klyfvas, fUjäskJ, 4 kokta potatisar, 2 agir, 3 kkp.
mjöl.
salt, hvitpeppar, socker.
en sida.
hoplaggas åter o c h uppläggas p å ett gräddmjölk, 1 msk.
salt, V2 tsk.
hvit- Beredning: Kålen rensas, sköljer Köttet skares i fina tärningar.
Smör varmt serveringsfat samt garneras med peppar (V2 tsk.
ingefära).
förvälles (utan lock) i kokande, saltadt och mjöl sammanfräsas o c h spädes med brynt potatis, salad eller persilja.
T i l l s t e k n i n g: 2 msk.
smör (40 vatten omkr. 10 min., hvarefter den upp- buljongen eller steksåsen, litet i sän- Såsen silas o c h skummas, spädes med, gir.
), 4 del.
buljong (kokt på senor och lägges på sikt, så att vattnet får väl der.
Såsen får koka 5 minuter, där- grädde eller buljong, o m så behöfves; afrinna.
Fläsket skares i tärningar, l ö - efter tillsättes köttet och kryddorna.
hinnor).
champi gnonerna iläggas o c h såsen får ken skalas, hackas fint o c h fräses i Hvarje pannkaka delas i 2 delar o c h Sås: V2 msk.
smör (10 gv. \, 1 msk.
koka tills dessa äro mjuka.
Den afsma- smöret ihi ' llsammans med fläsket omkr. 1 msk.
af köttblandningen lägges på den mjöL köttjus.
kas med vinet o c h citronsaften samt 10 min.
Kålen hackas fint tillsammans gräddade sidan af pannkakan, som där- kryddor.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en med mjölet o c h nedlägges jämte fläsket efter hopvikes väl.
En gjutpanna upp- Mörtårta (f *.
6 pers.].
100 gr. söt- duk doppad i hett vatten, befrias från i den kokande buljongen, hvarefter sop- hettas, smöret brynes däri, hvarefter ris- mandel, 225 gr. smör, 100 gr. strösocker, senor o c h hinnor, (på hvilka kokas bul- pan får koka V2 — A tim.
Soppan silas sollerna iläggas och!
få ' steka vackert ljus- 1 ägg, 210 gr. hvebernjöl, 3 kkp.
äppel- jong att späda färsen med " skares i om så önskas, afsmakas med kryddorna bruna.
De uppläggas på varmt ser- tärningar o c h djrif vos 3 ggr.
genom kött- och serveras med stekt bröd (oroutons).
mos.
veringsfat o c h gameras med persilja Späcket skares i fina tärnin- T i l l p a n n a n: V2 msk.
smör, 2 msk.
kvarn.
samt serveras med skiradt smör.
Tunna pannkakor: 4 ägg, 5 gar.
Köttet o c h späcket arbetas till- stötta skorpor.
handduk.
J 1 nilj sas.
Måndag: turska Kötfcjärpe med stufvade bönor; blaborssoppa.
Tisdag: Jordartskockspuré med ro- stadt b r ö d; stufvad lake med potatis.
O n s d a g: Grytstek med legymer; hel- kokta äpplen med grädde.
Torsdag: na Soppa på brysselkål; tun- pannkakor F r ed a g: skiradt med sylfc.
Rissoler smör; af oxstek med äppelsoppa.
L ö r d a g: Flaskkorf med r o t m o s; ma.j- zenakräjn med mjölk.
3 3 1 RECEPT.
Stekta r a p p hö n s pignoner med cham- (f. 6 pers.).
4 unga rapp- o c h sammans V2 tim., de rifna potatisarna kkpr.
gräddmjölk, 2 msk.
mjöl, V2 Smöret rö- tillsättas jämte de uppvispade äggen, tsk.
salt.
T i l l p a n n a n: ' IV2 msk.
smör (30 S å s: Smöret i hvilket fåglarna brynts.
res tills det blir hvitt o c h pösigt, hvar- gr,äddmjölken, litet i sänder, samt kryd- 2 msk.
mjöl, IV2 lät.
buljong, 2 del.
efter sockret, mandeln, det uppvispade dorna, hvarefter färsen arbetas % tim. gr.).
b ' öin|Sh 1 ' hig.
späok,, 4 msk.
smör (80 gr.), 2 tsk.
salt.
Beredning: Mandeln, skållas drifves genom mandelkvarn.
• PORTER, O,BJURHOLMS bryggeri .. ' MOTTO: HURRA Ftffl HUMlA^ ": ' HURRA, FOR MALT DE ARQ LIFVCT5 KRYODA Q.
CH SAJJ. '.
Brud-Siden ss a m l ö Ga o l sch s er j^- jr- &gt;£• ^r- jr- &gt;£• &gt;rr- p n pålitlig, frisk och med goda rekom • mendationer försedd barnjungfru, ej öf- ver 30 år, erhåller god plats den 24 Okt.
för att sköta tvenne barn om 1V2 och 7 år.
Hon bör vara något kunnig i sömnad.
Svar till kr.
20: 85prmet., porto-och tullfrittl Profver omgående; likaså af svart, hvitt och kulört med betygsaf skrifter och fotografi torde sän- das till » 24 Okt.
1903 » p. r. Göteborg. "
H e n n e b e r g - s i d e n " från 85 öre till kr.
20:85 pr meter.
p n frisk, stadgad, i matlagning kunnig, G.
H E N N E B E R G, s i d e n f a b r i k a n t (k.
o. k.
nofl.)
Z Ö R I C H. "
bättre flicka, som ej är rädd att ta ' i, får god plats i liten familj boende i skogen behandlas invid järnvägsstation.
framgångs- Svar till » Disponentfamilj » under adress: rikt hela året om å Kneippbaden S. Gumselii Annonsbyrå, Stockholm.
vid Norrköping.
Begär prospekt.
iuka närver oeti leder m. m.
Starka, GULDMEDALJER • LONDON, PARIS och.
STOCKHOLM.
ALLM.TEL306 ?.
RIKS.7 ?6.
i r s e r u m s För en frisk o. hurtig, skicklig och väl- rekommenderad kammarjungfru, särskildt kunnig i all sorts sömnad, finnes förmånlig plats ledig den 24 oktober på stort herresäte med vistelse vintrarna i Stockholm.
Vidare genom Nornans Tjänstebyrå, Regeringsga- tan, Stockholm.
L^ör lärarinnor, husföreståndarinnor, bild.
hushållsbiträden, barnfröknar, finnas ett flertal goda platser att genast söka genom Nya Inackorderingsbyrän, Brunkebergsgat.
3 B, Stockholm.
Etab.
1887.
1 PLATSSÖKANDE Billiga, En ung skånsk Eleganta, LEDIGA PLATSER - Möbler.
Tillskrif Ekelunds A.-Bolag, adr.
" Wirserum, eller gör besök i våra försal jningsaffärer.
Stockholm, Birgerjarlsgatan 22.
Göteborg, Grönsakstorget 2.
Speciaiité: ^ ^ Hos enkling i landsortsstad finnes plats meddelar utexaminerad feckningslärarinna ledig i nästa månad för en bättre flicka undervisning i teckning, målning, mönster- mellan 22 och 35 år att förestå hushåll där ritning, läderplastik och skärning i trä.
barn finnes.
Svar med fotografi märkt » C », Upplysningar lämnas genom Fredrika Bre- Iduns exp.
m erfor bundet.
C o m barnfröken för 3 barn (yngsta 5 år) &amp; blir plats i godt hem i Sthlm ledig 1 kyrkoherdedotter, hemmastadd^i husliga gö- Partiförsäljning hos nov.
Norra Inack.
Byrån, Mästersamuelsg.
romål och villig deltaga i vården af icke allt för små barn, önskar plats hos familj i 62, Stockholm.
Sthlm.
Svar till » A.
L.
».
p. r. Ystad.
Aug.
A b r a h a m s o n &amp; Co. p r a n s k eller fransktalande Schweizisk bonne praktisk, enkel flicka, kunnig i husl.
gö- * • sökes till hösten för att passa tre små * romäl, mall., sömnad, handarb.
m. m. flickor om 9, 6 och 4 år samt att i språket söker plats i familj 1 nov.
Svar till » Bil- undervisa den äldsta flickan och en 7 ärig dad », Bjuf p. r. som kan förete goda rekommendationer, er- gosse.
Svar med .betyg och rek.
till Fri- Dlats önskar lärarinna, van underv.
i alla håller genast plats såsom informator.
Vi- herrinnan Ramel, Öveds Kloster, Skåne.
K ämnen, språk, musik, handarb.
Svar dare genom korrespondens med Apotekare os ämbetsmannafamilj i södra Dalarne » God energi », under adress S. Gumselii An- C.
E. Norberg, Rättvik.
finnes den 28 okt.
plats för tvärme or- nonsbyrå, Sthlm.
IZokerska (ej för ung) med såväl skriftliga dentliga och plikttrogna jungfrur, en koker- LJushällsvan, bild.
flicka, kun.
T matl., bak, är det enda absolut säkra medel * * som muntliga rekommendationer, erhål- ska och en husa, som äro kunniga och väl - sömnad, söker plats.
Sparsam, hurtig, att snabbt och utan obehag bort- ler god plats ä större egendom i Östergöt- rekommenderade.
Husan kan fa tillträda plikttrogen.
Svar » Fort färdig », under adr.
taga fräknar, lefverfläckar och land.
Svar märkt » S.
P.
», Iduns exp.
sin plats tidigare.
Svar till » M.
B.
», pöste S. Guma^lii Annonsbyrå, Sthlm.
solbränna samt göra den fulaste restante, Ludvika.
hy hvit och vacker.
Göteborg.
W Husföreståndarinna.
I hemmen j ?- ^ Kammarjungfru.
L j ore ^ » r- E k m ö b l e r.
R e k r e a t i o n s h e m å egendom i Värmland, högt och vackert beläget invid präktig barrskog.
Balkong och verandor, trefliga rum, godt bildadt hem, vana vid sjuka.
j % mil frä " större järnvägs- station, läkare, apotek.
Öfveransträngda, s m önska hvila och konvalescenter mot- tagas Sv.
till » Rekreationshem », Iduns exp.
l Hur användes IIEBIC S w m KÖTTEXTRAKT?
V4 — V2 tesked häraf upplöses i kokhett vatten, då en kraftig, fett- och limfri buljong genast erhålles.
Tillsätt salt^ något soppfett, potatis eller bröd, sa blir smaken densamma som vanlig köttsoppa har.
Buljongens färg bör vara mörkgul, ej brun.
Drygare o c h m e r e k o n o m i s k t än k a p s l a r &amp; s. k.
' flytande buljong *.
FÖrsäljes genom alla speceri- &amp; delikatesshandlande.
Student, Fräkenpomada H A J Ofelbar verkan garanteras.
Fräkenpomadan innehåller inga för hyn skadliga beståndsdelar.
Många intyg och tacksamhetsbref från hela Skandinavien.
Pris 3 kr.
pr burk.
Expedieras emot postförskott eller efterkraf.
Obs!
Att den verkligt äkta Frä- kenpomadan är försedd med vårt firmamärke.
Husföreståndarinneplats för ungkarlshem kan i höst erhållas af där- till kompetent person, helst från landet.
Re- ferenser jämte löneanspråk och fotografi in- sändas före 1 okt.
under adr.
» Tjänsteman », Gnesta p. r. A / fot fritt vivre Önskas bättre, enkel tlicka, * * * villig sköta matlagning, bakning samt öfriga hushållsgöromäl i liten bildad familj landet, jungfru finnes.
Svar till » Fa- miljemedlem », Stigtomta.
A.-B.
Tekniska General-Depöten C o m hjälp och sällskap ät husmoder pä Stockholm, ^ landet, önskas en anspråkslös, bildad 15 Riddaregatan 1 5.
flicka, frisk och med godt lynne, hemma- stadd i enklare matlagning, bak och väfnad samt handarbeten.
Ålder 25 — 30 år.
Svar Vlfhrnflrnrt köpas fördelaktigast fr. Nor- märkt » E.
N.
H., Sydupland », torde före 25 Y y U l G i n U l l diska Förstoringsanstal- sept insändas till Iduns exp.
ten, Jakobsg.
25, Stockholm.
Som prof er- hållas 100 olika svenska vy- och fantasikort i finaste ljustryck för kr.
1,50.
100 st. ko- verkligt skicklig i sömnad får förmånlig plats lorerade kr.
2,25.
Vykortsbeställningar ut i fin familj.
Svar till » Ordentlig », Iduns exp.
föras förstklassigt till lägsta pris.
Rikst.
7204 p n bättre, anspråkslös 30 å 35 ars flicka som är skicklig i matlagning och bak Veckans nummer af ning, samt rask och arbetsam, erhåller plats å Nya hotellet i Leksand, att tillträdas i sept.
detta år.
Får vara som medlem i fa- miljen.
Insänd betyg, fotografi samt löne- innehåller bl.
a. om K v i n n o f r i d s - anspräk till Nya hotellet, Leksand.
frågan.- " Dildad flicka, som är barnkär samt villig " att deltaga i husliga sysslor och biträda med förefallande skrifgöromål, erhåller plats mot fritt vivre samt resekostnaden i familj Från 1 oktober gifves lektioner i läder- Norrland.
Svar.med fo ografi och referen- plastik.
15 kr.
i månaden.
Vidare pr tele- ser till » L.
N.
», Örnsköldsvik p. r. fon Österra 2199.
Kl. 11 — 1 alla dagar.
Arbeten finnas till påseende.
p n frisk och rask, medelålders eller något äldre hushållerska, kompetent att sköta ett större landthushåll och göra hemmet trefligt för en ungkarl, erhåller plats i höst.
mottagas vid Östermalms matlagningsskola.
Bildad dam göre sig ej besvär.
Porträtt o. Linnégatan 18.
Kursen 3 mån.
Middags- löneanspråk samt betyg insändas till » Reel », Iduns exp.
servering 2 — 5.
A. Rönne.
Kammarjungfru, Läderplastik.
l Elever i matlagning T läkarefamilj i Småland önskas nu till * hösten en undervisningsvan, intresserad lärarinna för en 7-årig gosse.
Svar med fotografi, (som återsändes) löneanspråk m. m. emotses skyndsamt till » A.
R.
», Halts- fred.
p n pålitlig, enkel, barnkär flicka som vill • åtaga sig vården af ett spädt barn, samt för öfrigt vara behjälplig med tillsynen af 3 barn i ålder 10 — 4 år, får plats.
Svar till » Småstad », Iduns exp.
f. v. b L j Ung, bildad kvinna Examinerad kvinnlig gymnast med goda betyg, söker anställning i Sverige eller utomlands.
Sökanden talar franska, tyska och engelska.
Svar till » Gymnastik- direktör » under adr.
S. Gumaelii Annons- byrå, Stockholm som f. v. genomgått b. Öarnsköterska, Barnavård å Brännkyrkagatan 88, önskar plats när som hälst.
Svar till » Pålitlig 1903 », Iduns exp., Sthlm.
TTng flicka, som genomgått 8-klassigt läro- V verk, önskar mot fritt vivre komma i fin familj, hälst å egendom, för att deltaga i husliga göromål eller läsa med nybörjare.
Svar märkt » Familjemedlem E. S. », Iduns exp., f. v. b. med förmögenhet, anlag och lefvande in- tresse för litterär verksamhet erhåller an- genäm och väl aflönad plats i framgångs- p n enkel och anspråkslös flicka med god praktisk uppfostran, önskar komma i rikt företag genom insättandet af något litet kapital mot säkerhet.
Svar till » Förtroende- familj att hjälpa husmodern med hemmets skötande.
Är kunnig i sömnad och hand- post », Iduns exp.
f. v. b. arb.
Lön önskas.
Svar till » God hjälp », p n anspråkslös, duglig och gladlynt flicka Kopparberg p. r.
* - * af god familj villig att sköta och hand- hafva en 5-årig flicka samt i Öfrigt biträda A / Tusikalisk, anspråkslös flicka af god fa- milj önskar plats som husförestånda- husmodern med andra inom ett hem före- fallande göromål erhåller anställning i na- rinna eller husmoderns hjälpreda.
Svar emot- turskön trakt strax utanför Göteborg Svar ses tacksamt till » N.
J. », Kungsör p. r. till » Trefligt hemlif », Göteborg, p. r. por vinnande af verksamhet önskar en f bildad, troende (kyrkl.
s) äldre flicka plats att förestå ett kristligt hem eller in- rättning.
Eger vana vid allt hvad till ett A egendom 1 mil från Stockholm mot- väl ordnadt hem och hushåll hörer, musik- tagas 1 november 2 unga flickor som önska kunnig m. m.
Allra bästa rekommendatio- grundligt sätta sig in i skötseln af ett hön ner.
Svar inom den 24 sept.
till » Elin », seri om 250 höns efter Rosehills system Lagmansholm.
Afgift pr år inberäknad helinackordering i ägarens familj 500 kronor.
Lämpligt till- fälle för dem som framdeles ärna uppsätta eget hönseri.
Lofö-Edeby gård, Sthlm 8.
Ung, intelligent, anspråkslös dam, under- T^n duglig kokerska eller hushållerska, kun- visningsvan och med god handstil, söker * - * nig i enklare och finare matlagning, får plats som lärarinna, skrifbiträde eller hjälp plats i mindre landthushåll.
Adr.
Carlshäll och sällskap.
Svar till » E-m-o-v-1 », Iduns exp.
f. v. b.
Burgsvik, Gotland.
Hönseri-elever.
Se hit!
