# ID: svediakorp-per1520
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,721
# sentences: 1,163
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN undersökningar.
Un- der åren 1 8 7 1 — 1 8 7 4 var han biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersök- ning och tjänstgjorde under läsåret 1 8 7 2 — 1873 dessutom såsom tillförordnad lärare vid Kungl.
tekniska högskolan.
Efter att 1874 hafva vunnit inträde i Kungl.
Kom- merskollegium förord- nades han, efter att förut hafva bestridt åtskilliga förordnan- den å bergstaten, år 1879 till grufingenjör i Sala bergslag samt blef 1881 tillförord- nad bergshauptman därstädes.
År 1886 anställdes han vid Kommerskollegii af- delning för bergsären- den såsom tillförord- nad sekreterare samt förordnades 1888 till kommerseråd och ut- nämndes efter kolle- giets omorganisation år 1891 till ordinarie kommerseråd.
I det kommunala lifvet har generaldi- rektör Nordström lif- ligt deltagit.
Han var under åren 1883 — GENERALDIREKTOR THEODOR NORDSTROM PA SITT ÄMBETSRUM.
1886 ledamot af Väst- HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG FOTO.
manlands läns lands- ting samt under åren 1 8 8 1 — 1 8 8 6 ledamot THEODOR NORDSTRÖM.
af stadsfullmäktige i Sala, såsom hvilkas ord- förande han fungerade under åren 1883 — SEXTIO Å R fyllde sistlidne måndag 1886.
År 1892 vald och sedermera omvald de svenska statsbanornas energiske till ledamot af Stockholms stadsfullmäktige och uppburne chef, generaldirektör var han under åren 1 8 9 4 — 1 8 9 7 först sup- Theodor Nordström.
Med anledning pleant och sedermera ledamot af stadsfull- häraf pryda vi i dag vår första sida med ett mäktiges beredningsutskott, äfvensom under för Idun nytaget porträtt af generaldirektör åren 1 8 9 3 — 1 8 9 7 ledamot, däraf under åren N. å hans ämbetsrum i järnvägsstyrelsen samt 1 8 9 5 — 1 8 9 7 ordförande, i styrelsen för Stock- beledsaga det med några korta data ur hans holms gasverk och elektricitetsverk.
Stads- verksamma lif.
fullmäktigeskapet jämte därmed samman- Carl Fredrik Theodor Nordström, hvilken den hängande förtroendeuppdrag afsade han sig 19 november 1897 efter grefve Rudolf Cron- i sammanhang med sin utnämning till gene- stedt utnämndes till generaldirektör och chef raldirektör.
för svenska statsbanestyrelsen, föddes i Hel- singfors den 31 augusti 1843.
Hans fader var den bekante finske rättshistorikern Johan Jakob Nordström, hvilken trenne år efter so- nens födelse öfverflyttade till Sverige, där han utnämnts till riksarkivarie.
Student i Uppsala 1861, anade Theodor Nordström 1869 filosofie kandidatexamen och blef samma år promoverad till filosofie doktor.
Han deltog året därpå i den svenska expeditionen till Grönland och utförde därunder geologiska N:R 3 6 (871) D E N 5 S E P T E M R E R 1903.
Jämväl på det politiska området har gene- raldirektör Nordström pröfvats.
Sedan år 1897 har han nämligen varit ett af Stock- holms stads ombud i Andra kammaren.
Innan statstjänsten tog generaldirektör Nordströms tid och krafter allt för mycket i anspråk, utvecklade han en liflig verksam- het såsom medarbetare i åtskilliga såväl ve- tenskapliga som populära tidskrifter och andra publikationer såsom Nationalekonomiska och Geologiska föreningarnes tidskrifter, Nordisk Familjebok m. m.
Att yttre erkännanden i riklig mån kom- mit en så framstående man till del är j u helt naturligt.
Generaldirektör Nordström är kom- mendör af Nordstjerne-, Vasa-, St. Olofs och Dannebrogsordnarne samt af franska Heders- legionen.
Han är därjämte ledamot af Kungl.
Vetenskapsakademien.
MARKISER.
E T T PRAKTVERK af gobelänger utestänger från fönster o c h sommarhus middagens brännande ljus.
Rönnträdens fruktskörd hänger bland glitter och fåglasång i björklöfvens djupa fång, drufvor, röda som rosenkind, gunga sakta, när sommarvind skogen till bruddans svänger.
Hinsidan vidgas världen.
Där går färden med brusande järnbantåg, blåklint och gulnad råg falla på bondens gärden, när skördemaskinen körs, men ingenting sådant hörs bland b l o m m o r o c h blad i min gröna vrå, där ostörd jag sitter o c h tänker uppå min lycka vid egna härden.
Här kunna tankarne trygga hoppfullt bygga framtidens sagoslott.
Från stig, som jag hittills gått, kastas en strålande brygga högt öfver rum och tid mot himmelens ljusa frid.
Igenom mitt doftande löfsalshägn, som väfdes af sol och af sommarregn, komma ej bilder stygga.
Men skogsgårdens tysta g ö m m a snart skall tömma i drifvan sin margfaldsfärg, vintern kring dal och berg af snöstjärnor täcken sömma; till rimfrost och dödskall is blifver min sommarmarkis.
Så stråla, ja, stråla då, kära sol, fritt ditt ljus kring min skrifbordsstol, att solsken jag ej må glömma!
P A U L NILSSON.
IDUN 1903 — 482 — FÖRELÄSARE SOMMARKURSERNA D I OCH DELTAGARE I ÅRETS SOMMARKURSER I UPPSALA.
UPPSALA.
E FÖRSTA akademiska sommarkurserna i Sverige anordnades för tio år sedan närmast efter mönster från » university exten- sion movement » i England.
Den, som i vårt land först bragte frågan å bane, var professor J.
A. Lundell i Uppsala, hvilken ännu står i spetsen för kurserna.
Idén o m akademiska sommarkurser föll här i god jord.
A r efter år har antalet deltagare ökats, de nyss afslutade kurserna räknade ej mindre än 8 0 0.
Något större mått af fasta kunskaper kunna väl ej under den korta tiden af 14 dagar bi- bringas deltagarne, » men kurserna kunna » — för att använda professor Frithiof Holmgrens ord vid öppnandet af de första svenska aka- demiska sommarkurserna — » verka som ett uppfriskande bad med ökad hälsa och lifs- mod.
Nya vägar kunna ock stakas ut i hjär- nan och igengrodda rensas. » Därtill kommer att sommarkurserna i år växt ut till att ej blott omfatta vårt eget land, utan hela norden.
Bland deltagarna voro nämligen ej mindre än 80 danskar, 19 norrmän, 1 finne och 1 estländare.
Ser man på deltagarnes yrken, faller det genast i ögonen, att de flesta äro lärare och lärarinnor.
Dock deltogo äfven ett 50-tal präster samt ett 100-tal personer i andra lefnadsställ- ningar.
Men minst 600 eller tre fjärdedelar af alla deltagarne äro ungdomens lärare.
Hvil- ken stor betydelse det skall ha, ej blott på folkundervisningen, utan äfven på samförstån- det mellan de nordiska folken, att lärareperso- nalen så talrikt kommer samman, är själfklart.
Och fråga är, om icke ur våra sommarkurser kan växa upp en ny skandinavism af mera varaktigt bestånd och större inflytande än 1860-talets studentskandinavism.
Här är det nämligen förnämligast de breda lagrens fost- rare, som mötas och lära känna hvarandra.
I sina skolor nedlägga sedan dessa män och A. LARSSON FOTO.
kvinnor i unga sinnen en skandinavism, som når ut i det praktiska lifvet och ej stannar vid skåltal och studentfester, en det praktiska lifvets skandinavism, som kan bli af stor be- tydelse, om en gång stormfåglar kraxa öfver nordens h i m m e l.
.
.
Arets sommarkurser öppnades den 15 aug.
och afslötos i lördags.
Att deras program varit omväxlande, kan man förstå, då jag nämner, att förteckningen öfver föreläsare och förevisare upptager ej mindre än 45 namn.
Föreläsningarna ha omfattat de mest skilda ämnen från teologi till undervisning i främ- mande språk.
Universitetets alla fakulteter ha varit representerade.
Ehuru flere, van- ligen 3 å 4 föreläsningar, hållits parallelt, ha hörsalarna ofta varit fullsatta, ja, för en del föreläsningar har man t. o. m. nödgats an- vända aulan, enär åhörareantalet varit f ö MELLINS FOOD r stort för att kunna rymmas i en vanlig hör- sal.
Föreläsningarna fortgingo med 2 ä 3 tim- mars middagsrast från kl. 9 f. m. till kl. 7 å 8 e. m.
På kvällarna voro det oaktadt ofta samkväm och diskussioner anordnade.
Och en afton hade landshöfdingen och fru Bråkenhielm vänligheten inbjuda omkring hälften af kursdeltagarne, däribland alla från Norge och Danmark, till en fest på Uppsala gamla slott.
Aftonen var vacker, och medan solen göt sitt guld öfver nejden, utförde en musikkår nordiska melodier.
Till slut höllos tal och utbragtes lefverop för konungen, för de nordiska landen och för värdparet.
Talen följdes af de respektive nationalsångerna, och medan fyrverkerier kastade sitt mångfärgade ljus öfver slottsterrassen och gården, aftågade man till Wasastoden, där ett lefve utbragtes för Wasaminnet och fosterländska sånger sjöngos.
Därmed var den vackra festen slut, men Uppsalahöfdingens och hans makas vän- lighet och gästfrihet skola minnas af alla dem, som fingo njuta däraf.
Kursdeltagarnes största festlighet var dock en utflykt, som söndagen den 23 augusti med tvänne ångare företogs till det gamla sago- hölj da, nu så idylliska Sigtuna.
Ett verksamt skönhetsmedel är det nya toilettpreparatet » Azymolvinaigre &gt; genom dess inverkan på hudåkommor, ekzem, reformar, finnar, hudrodnader, pormaskar, skäggsvamp m. m.
Mot hufvudvärk och dåsighet är &gt;Azymolvinaigre&gt; ytterst uppfriskande och behagligt.
I tvättvattnet och vid bad är » Azymolvinaigre » för muskel- och närvsystemet samt för huden utomordentligt väl- görande.
Tillverkas under läkarekontroll vid F. Pauli ' s fabrik, Stockholm.
STORGATAN I SIGTUNA.
FOTO AF FÖRF.
H&amp;lSflLuSS och katarrala åkommor eller blemmor o. d. i mum och svalg behandlas enligt framstående läkares intyg bäst genom gurgling med F. PAULI / S AZYMOL.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel = = = = = = = = = för barn och sjuka.
Finnes på jLpotehen swmt hos Specerihandlame.
P R O F g r a t i s o o l i f r a n e o frän Axel TJennstramd, GTIWTJH.
= = = = = = = =
— 483 — IDUN Sommarkursernas utveckling under de gångna åren ger i sin mån löfte o m att vi närma oss en tid, då kunskaperna ej bli ett fåtals privilegium, utan allt folkets egendom.
OLOF BARNKLÄDER ALSTRÖM.
I största urval och till billigaste ETT GAMMALT SKRIN.
AF MALIN ÖDMANN.
D RADHUSET I SIGTUNA ET S T Å R på mitt skrifbord och har stått där i många år.
Ett litet enkelt skrin är det, utan beslag och andra grannlåter och ingen kan tro, att det har en historia.
Hur många är det förresten, som tänka på sådant?
Men ett litet skrin kan g ö m m a mycket, det är fullt af minnen.
När j a g sätter den lilla nyckeln i låset och öppnar locket, strömmar en svag doft af tor- kade rosenblad ut, och jag får en förnimmelse som af tårar och kväfda suckar.
Det susar och hviskar i luften och hjärtat känns tungt af sorgsna tankar, ty alla de gamla minnena, som varit instängda i skrinet, ha sluppit lösa.
Därför är det också mycket sällan den lilla nyckeln vrids o m i låset, och månader — ja, år igenom — står det gamla skrinet på sin vanliga plats med sina minnen väl g ö m d a under det blankpolerade locket.
När det k o m i min ägo, var j a g tio år.
Då var det nyss uppfiffadt och fodradt med rödt siden, och på det röda sidenet prålade sex silkesdockor och ett bref granna knapp- nålar — och så var j a g blifven den lyckliga ägarinnan af ett syskrin.
Många år ha gått sedan dess, och nu ha silkesdockorna och knappnålarne efterträdts af några vissnade blommor, en hårlock, ett par begrafningskarameller och några gamla bref, — idel sorgliga minnen, som hviska o m mörka dagar och många bittra tårar.
För ljusa minnen finns ingen plats i det gamla skrinet.
Men nu, när höstvinden susar i de aflöfva- de träden och glöden från kakelugnen börjar dämpas, nu är rätta tiden inne att sätta nyckeln i låset och öppna locket.
H ö r!
.
.
det hviskar och suckar i luften och skuggorna krypa fram ur hörnen för att höra historien o m tider, som flytt, och människor, som för länge, länge sedan lefvat sitt lif till slut.
De äro döda; och det som en gång var ett helt, långt lif, är nu en liten vemodig saga blott, innesluten i ett gammalt skrin.
.
.
En fästmansgåfva ville han ge henne, och när det förvuxna gamla päronträdet höggs ned i prostens trädgård, var adjunkten med och valde ut den bästa biten till en syask åt sin lilla hjärtevän.
Fort gick inte arbetet undan, ty han hade hvita, fina fingrar, som voro vana vid hvila, och så måste all möjlig försiktighet iakttagas, så att inte hemligheten skulle slippa ut.
Ty prostens fick ingenting veta om adjunk- tens lilla roman, därtill var han en allt för försiktig ung man.
Han hörde till dem, som alltid lyckas snappa åt sig de fetaste bitarne, därför att de inte genera sig för att ta d e m ur munnen på andra.
Och nu var händelsen den, att syasken var bestämd för husmam- sellen och inte för dottern i huset, och gamla prosten hade mer än en gång låtit undfalla sig, att han behöfde hvila och gärna skulle fälla ett godt ord för sin blifvande måg.
FOTO AF FORF.
I tidig morgonstund gledo ångarne ut från Uppsala kaj, och medan den ene ångaren forsatte direkt till Sigtuna, stannade den andre i Skokloster, hvars rika sevärdheter togos i betraktande.
Den förstnämnda ångaren stan- nade på återvägen i Skokloster.
Sigtuna är numera Sveriges mest typiska småstadsidyll, hvarom fotografierna därifrån nogsamt bära vittne.
Staden, som nu räknar 550 invånare, har en krokig hufvudgata, vid hvilken några små träbyggnader om 1 å våning trängas.
Vid det till hälften gräsbeväxta torget har rådhuset sin plats.
Men hvilket rådhus!
En våning högt m e d några små nästan fyrkantiga fönster samt ett litet spetsigt torn, gör det, där det står intill en medelstor ' tvåvånings- byggnad, nästan samma intryck som en större — hundkoja intill en torpstuga!
Iduns älsk- värda läsarinnor i Sigtuna förlåte mig nådigt!
Något har dock Sigtuna, som gör, att små- stadsidyllen icke blir löjlig, och det är dess åldriga tempel.
Den nu använda kyrkan är till det inre ännu hufvudsakligen i samma skick som vid invigningen Kristi himmels- färdsdag år 1 2 4 7!
De grafvar, som sedan dess redts i kyrkan, bidraga ondast att öfver helgedomen breda ålderns och dödens gri- pande allvar.
Illa åtgångna af tidens tand äro däremot de andra kyrkorna, hvilka v i d reformationen stängdes af Gustaf Wasa.
A f tre kyrkor återstå nu endast delar af murarne, af en, den ryska, endast grundmuren.
Bäst bevarad är märkligt nog den äldsta kyrkan eller S:t Peters, hvilken byggdes på 1000-talet.
A f densamma återstå ännu stora vägg- och torn- partier, hvilka vittna om att S:t Peters kyrka en gång varit en af vårt lands förnämsta.
Men Sigtuna var j u också under sekler rikets största stad samt hade ännu 1526 rangen af dess andra.
Nu är den vår minsta.
Sic transit gloria mundi!
Sommarkurserna för året äro nu ett minne blott.
Men de tankar, som under dem väckts, och de frön till andlig skörd, som satts, skola förvisso växa och bära frukt i skilda trakter af Nordens land.
Det frö, som i och med de första sommar- kurserna för 10 år sedan nedlades, har visat sig äga lifskraft.
Från en ringa början ha sommarkurserna växt till en institution, som hvarje år samlar allt större skaror af kun- skapstörstande andar.
Eva Hellman &amp; Cio, HUSHÅLLSSKOLA Drottninggatan 68.
OAFÉ Et.
1886.
MA TSA LA R A Men prostgårdsfröken hade redan en lång ungdom att se tillbaka på, och det hade gjort henne en smula vindögd och röd om näsan.
Därför gjorde adjunkten sig ingen brådska, utan fördref tiden med att linda den lilla r e l 1, * l n 1903 priser hos M. BENDIX 16 Regeringsgatan och 5 Sturegatan husmamsellens svarta lockar kring sina fina fingrar och sola sig i glansen från hennes strålande bruna ögon.
Om kvällarne stängde han in sig i sitt rum för att » studera », och omsider blef den lilla syasken färdig och vandrade från adjunkteus skrifbordslåda öfver till den lilla husmam- sellens dragkista, där den bäddades ned bland styfstärkta bomullskjolar och spetsgarnerade snibbhalsdukar.
Men hade den lilla syasken kostat adjunk- ten mycken möda och många rispor i hans hvita fingrar, så blef den också mycket dyr.
Den blef betalad med många kyssar och många, många tårar, och till sist gaf den lilla mörkögda husmamsellen sitt förstånd och sitt lif i pant.
Men det var långt senare.
Tiden gick, den gamla prosten blef allt tröttare och minnena i syasken växte i antal.
Där funnos torkade blommor, ombundna med band och daterade, små breflappar med ljufva ord och hemliga meddelanden samt många andra små obetydligheter, som hvar och en hade sin historia att berätta.
Och alla berättade de om honom, hvars porträtt prydde insidan af locket.
Hvarje timme på dagen vreds nyckeln om i låset och ett par strålande mörka ögon betraktade oaf- vändt det fina, ljushyade ansiktet, och varma läppar kysste de smala, leende ögonen, som kunde få ett sådant glödande uttryck och hade svårt att se rakt fram.
Men så småningom förvandlades kyssarne i tårar, och de fortsatte att rinna, tills de sinade ut.
Och en dag k o m den lilla husmamsellen som en sömngångare in i sin kammare, öpp- nade kistan och tog fram syasken.
Hennes ansikte var hvitt som på en död, och de mörka ögonen tycktes borra sig in i bilden; hon betraktade bilden af den nye prosten, den blifvande magen i det rika prästhuset.
Hon satt där som förstenad, så ung och vacker i sin lätta, skära klädning, med de runda armbågarna stödda mot bordet och hakan hvilande mot händerna.
Dörren hade hon lämnat vidöppen efter sig, och med drö- jande steg smög en man in öfver tröskeln.
Hans ansikte var lika färglöst som hennes, och de smala ögonen hade en skygg blick; händerna öppnade och slöt han oafbrutet i pinande oro.
Hon kände hans närvaro och vände sakta på hufvudet.
Ett ögonblick stirrade hon själ- löst på honom, så sköt blodet häftigt uppåt det bleka ansiktet, och hon började skratta.
Hon skrattade, utan hejd, utan uppehåll, bara skrattade, skrattade, skrattade.
.
.
Skrattet lockade dit allt husets folk, men då de kommo, var mannen redan försvunnen, oeh den lilla mörkögda husmamsellen satt däi ensam och skrattade; och så fortsatte hon att skratta, tills döden kom och lugnande gjj * gfj * jjjjjg undervltnlng I matlagning, deitorträtter, flnbatailng m. m.
3 m i n, elevtaire.
Protp.
ooh Upplyin.
fritt.
» » rät, för damer, tom följd af oontralt Hjf, godt ooh rltllgt bord, låga prleer ooh dirtlll rabattkuponger, bland » tadene mett beeölrta.
BUFFÉ, Sppet jjjj 11 e. m. Fruaort-, liinoh-, » upé- o. taffetorverlng.
Tårtor, batoleer, Uffebräd f r i n » got bageri f r y, o. «MI] oe här.
- I D U N 1903 481 — [Enligt referat af meddelande från Svenska: TandläkareBällskapets kommitté för undersök- = ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- = nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den i 15 Aug.
1902 är IST0MAT0L = ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller: de fordringar medicinen och tandhygienen ställa: på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- E mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABR1KEN, i Stockholm.
H.
M.
K o n u n g e n s Hofleverantör.
strök öfver de stackars brännande ögonen och vyssjade den rastlösa hjärnan till ro.
Den nye prosten stoppade ned alla led- samma minnen i det lilla skrinet, låste väl igen och satte upp det i skräpkammaren.
Men han vred inte o m nyckeln i tid, hans hem- lighet hade lyckats smyga sig ut, och lite hvar anade nog, hvad som doldes i skrinet.
Men det var ingen, som sade något, och när nyckeln väl var omvriden, kunde inga nere hemligheter slippa ut, ty då var låset lika oberördt af alla påtryckningar som pro- stens eget samvete.
TVÅ F. DIKTER AF TERESIA EUREN, ENEROTH.
JUNGFRU SOLFAGER.
D ET VAR jungfru Solfager i den gröna hagen.
Hon trallade o c h dansade den hela långa dagen.
.
.
Det var jungfru Solskimmer, dansade å äng: Ack!
käraste min moder, jag vill aldrig gå i säng!
Och solens glada strålar i hennes ögon dansa, Och solens gyllne b l o m m o r hennes mjuka lockar kransa; Det är sol i hennes skratt, det är sol i hen- nes språng, Det är smältande solguld i hennes friska sång.
Men liten jungfru Solfager hörde upp att tralla, Fast fåglarne de kvittrade i gröna lunden alla, Och liten jungfru Solblomma hvilade å bädd, Fast solen sken och hagen var med fagra blomster klädd.
Det var jungfru Solfager, hvilade så stilla, T y sanden bränner foten, och stenar sarga illa.
Hon skulle hämta kraft till en lång och svår en väg — Ack!
käraste min moder, hvi gråter du då, säg?
EN FAMILJEFEST.
D EN 29 sistlidne augusti fyllde grefvinnan Mina Blomsteät, född von Schwerin, 8 0 år, och märkesdagen firades i den vördnads- värda gamlas hem här i hufvudstaden i kret- sen af barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Grefvinnan Blomstedt, dotter af öfversten grefve Philip von Schwerin och hans maka friherrinnan Charlotte Liljancrantz, är en dam utaf gamla stammen och har, oaktadt sin höga ålder, att glädja sig åt en god hälsa, ett minne som få och en okuflig energi.
Med ordning och punktlighet har hon skött sina stora hem i staden och på landet, till en verklig föresyn för många.
Hennes verk- samhet har sträckt sig äfven utom hemmet, i det att hon under många år fortsatte och utvecklade den af hennes moder grundade vägsignelsebringande stiftelsen » Asylet för Pauvres Houteux ».
Den bild af jubilaren, som Idun här ofvan bringar, återger henne omgifven af sina fö- delsedagsblommor och andra minnesgåfvor i kretsen af sina närmaste.
V i d hennes fötter sitter fru Ebba Andword, därbakom synas från vänster till höger: grefvinnan Marie Louise Falkenberg, fru Anna Blomstedt, ryttmästare J. Blomstedt, kammarherre O. Blomstedt, fri- herrinnan Sofia Palmstierna, grefvinnan Char- lotta Horn, friherrinnan Mina Liljencrantz och kammarjunkaren Claes Blomstedt.
EFTER GEHÖR.
Jag har med ifver alla strängar spänt Och trefvar på mitt instrument.
En dikt i toner vill bli fri.
.
.
Det är min lefaads melodi, Och den är härlig.
Om du visste!
Du hör ju blott, hur jag lar miste.
Hur själf nervöst och klumpigt jag förstör, Hvad endast jag i världen hör — Jag hinner aldrig öfva in Den klang, som vore endast min, Ja, allt det glada, allt det tunga, Som blott min giga skulle sjunga.
.
.
PÅ TRÄNGSEL-STIG.
AF HANNA LÖFGREN.
(FORTS. O. SLUT FR. FÖREG.
N:R.)
I NATTENS tystnad gingo vi vidare öfver stora vidder, beväxta med renlaf och gles tallskog, förbi svarta bergåsar eller runda, karga bergs- knallar, — allt så öde och dystert och fattigt.
Floden blir allt bredare.
Den omfamnar stora holmar med högväxt skog samt bildar här och hvar vackra forsar och fall.
Stränderna utgöras än af röda klippberg, än af sandåsar som vid de norrländska floderna.
Tiden led mot midnatt, och kölden kom.
Vi togo på oss alla varma plagg vi hade och gingo så raskt vi kunde, men höllo oss knappast varma ändå.
Men vi borde väl snart vara framme.
Där gick en liten stig till höger.
Kanske den bar ned till kojan.
Ett par af oss gick ut på rekogno- scering, och vi.andia stannade kvar på den natt- liga heden.
— Odemarkens stora tystnad grep oss med underbar makt.
Vi befunno oss på en vid högslätt, öfver hvilken den torra renlafven bredde sig i oändliga fält och där den glesa, magra tall- skogen reste sina skyhöga spiror mot natthim- melen.
— Sommarnattens ljusa slöja af dimmor och mystik omslöt oss som en trollkrets och lät oss ana allt det osynliga, som blott fantasien kan skapa i stunder sådana som dessa.
Det är om spöken och troll, det är om tomtar och älfvor, det är om ödemarkens suckar och naturens läng- tan efter frihet.
Och inga människor störa här vår andakt, då vi lyssna till den fattiga naturens allvarliga aftonbön.
Blott några skrämda natt- fåglar väckas af våra steg och flyga förskräckta upp ur mossan.
För öfrigt hvilar nattens mäktiga frid öfver vidderna.
— Jag väntade dock att när som helst få se en renhjord komma tågande öfver slätten och lapparnas röda mössor lysa fram mel- lan tallarna.
Det skulle ha gifvit taflan en ännu skarpare lappländsk prägel.
Nu fick jag nöja mig vid åsynen af mina reskamrater, hvilka gåfvo in- tryck af någon sorts halflappar, där de sutto på en kullblåst tall med kaffepannan mellan sig.
Anna i synnerhet var komisk att skåda.
Hon såg ut som en genuin lappkäring, som lånat hatt och flor i staden.
Jag tror det skulle löna sig att förevisa henne i den kostymen i vinter mot minst 25 öres entré.
Men snart hördes ett väldigt hojtande och hallåande.
att nu skulle vi komma.
Kojan var funnen.
Den kallas Sjungarbygget, troligen där- för att den ligger vid en dånande fors, som stäm- mer sinnet till sång.
Fallet, ' som kallas Middags- ugnet, blef genast af oss omdöpt till Midnattsug- net, emedan vi kommo dit vid midnatt, då Näcken som bäst slog sina harpotoner i det bedårande bruset och älfvorna trådde dansen öfver forsens yrande skum.
Det var just ej så lockande att krypa in i den mörka kojan och förnya sina hårda erfaren- heter frän förra natten.
Men vid den flammande härden glömdes snart alla besvärligheter, och vi kunde ju glädjas öfver att inga råttor syntes till.
På britsarna lågo flere gamla säckar med halm, hvilka flottarne lämnat kvar.
De voro just ej hem- trefliga, men i alla fall mjukare än bara bräderna.
Med ett raskt beslut frigjorde vi oss därför från de sista resterna af en kulturmänniskas anspråk, makade ihop halmen i de ruskiga säckarna och lade oss sedan ned på våra tvifvelaktiga bäddar med en utfaren vandrares trötta resignation.
— Det är dock med blandade känslor man sjunker ned till luffarnes nivå.
— » Ja, här må finnas hvad kräk som helst, så lägger jag mig, » så lödo Annas
— dristiga ord, då hon öfvervägt situationen.
Hon är annars den mest finkänsliga af oss, när det gäller de osynliga plågoandar, som regera om natten.
Jag har många gånger med djupt del- tagande förnummit hennes kval, när lömska odjur nattetid frossat på hennes tina skinn.
Våra far- hågor voro dock denna gång ogrundade.
Ej ett lefvande lif rörde oss på hela natten.
Jag var t. o. m nog lycklig att kunna sofva en timme, medan Anna höll vakten, men väcktes plötsligt af- att något rördes i halmen under mitt hufvud.
' » Det rörs! » skrek jag till och for upp som en blixt.
Jag trodde det var en råtta.
Men det val- bara britsen, som knakade, när Anna satte sig på den.
Och hon skrattade hjärtlöst.
Hvilan blef ej lång.
Kl. 6 voro vi redo till uppbrott.
Dåsiga och ruffsiga kröpo vi ut ur stu- gan och mådde riktigt illa af röken och tröttheten.
Men solen sken så härligt i det klara vattnet, skummet glittrade, och fåglarna sjöngo så gladt till forsens mäktiga orgelbrus, att tröttheten för- svann som dimman för solen och vi ur svenska hjärtans djup instämde i naturens jubelsång till.
den eviges ära.
Så lämnade vi Sjungarbygget och fortsatte längs den präktiga älfven genom vacker, tät bland- skog ', där bäckar och strömmar brusa och en rike- dom af konvaljer fylla luften med sin ljufliga doft.
Naturen blir sedan alltmer lappländsk.
Höga sandåsar löpa kors och tvärs genom landskapet, och mellan dem breda sig väldiga renlafsvidder, furuskogar och myrar samt närmast älfven vild blandskog.
Stigen går alltjämt öfver » höga berg och djupa dalar », men dessa äro här af helt annat skaplynne än i det öfriga Dalarne.
Det är Dalar- nes Lappland.
Och nya, storslagna vyer fängsla alltjämt ens öga.
Stanna t. ex. ett ögonblick uppe på den stora uthug-gningen för timret, där Storälfven — så kallas Dalälfven här uppe — flyter störst och kraftigast!
Som en furste går floden fram genom sitt fattiga land och mottager med allvar skogar- nas hyllning.
Han är lugn och stark, viss om sin makt.
Han har lång väg att gå, han har många hinder att öfvervinna.
Han har mycket arbete att utföra, innan han når sitt mål.
Han skall bära timret, han skall vattna landet, han skall öppna sin famn för bäckar och strömmar och vidga dem till leende sjöar.
Han skall störta sig utför bran- ter med dånande kraft oeh låna sin styrka åt alla dem, som förstå att bruka den.
Han skall upp- söka sin brud från andra sidan bergen — Väster- dalälfven heter hon — och med henne blifva ett invid Gagnefs grönskande kullar.
Och under allt detta skall han växa sig själf större och rikare, tills han får försvinna som en droppe i hafvets oändlighet.
Där uppe i skogarne är han ännu ung och obepröfvad.
Men han har beräknat svå- righeterna och samlat sin styrka.
Han måste segra och nå sitt mål.
Det är karaktär i den taflan, och den griper sinnet med sällsynt makt.
När jag tänker på Dalälfven i dess växlande lopp, står bilden af Storälfven i ödeskogen alltid för mitt sinne som nummer ett.
Vi gingo så längs den ena åsryggen efter den andra med stora djup på ömse sidor.
En myr måste öfvervadas med hemska slagsmål med myggen och åtskilliga sorglustiga äfventyr, som knappast låta sig sanningsenligt beskrifvas.
Man får ju trösta sig i blötan med att man torkar så småningom; men det kan vara kinkigt nog ibland 485 — I D U N 1903 att bli torr.
En af oss pröfvade emellertid en all- deles ny torkmetod, nämligen » att torka tvätten på ryggen », medan vi gingo öfver en öde hed, där solen gassade som i Saharas brännbeta öknar eller något dylikt.
Slutligen knogade vi upp på den sista Åsen, en jätte bland grusåsar, på hvars rygg martallarna hafva sitt karga rike och hvarifrån utsikterna åt ömse sidor erhålla väldiga dimensioner.
Upprik- tigt sagdt, kunde dock all högre lyftning och all naturens storhet ej längre upplifva våra jordiska kroppshyddor.
Man blir inte mätt af solsken och vackert väder, inte ens i den mest intressanta natur.
Jag såg nu allt stort som i en dröm, men gick hela tiden och tänkte på kor och mjölk och människor och mat.
A, hvad jag längtade efter mjölk!
, Jag skulle dricka minst 2 liter.
Voro vi då aldrig framme hos folk och fä?
Så långt som till Snurrvallen borde vi väl hinna åtminstone till kl. 1 eller 2.
Sedan återstodo ändå 7 km.
till Fjätras fäbovall, vid ändan af Särnasjön, dit vi beställt roddare från Särna att möta oss kl. 4 e. m.
Skulle vi då aldrig komma fram?
Hvart steg var oss en plåga.
En af flickorna hade feber och en annan stora bläsor på hälarne.
Men ingen beklagade sig.
Det var ej lönt att bry sig om att det gjorde ondt, utan bara slänga fram sina fortkomstledamöter, som om de varit döda ting.
» Gå måste .ni, edra benkrakar, om ni vill eller inte. » Lyckligtvis blir man då aldrig andfådd, ty luften är så lätt.
Jag för min del led mest af hungerns kval.
Ty matsäcken var slut för Anna och .mig, och » att tigga blygdes jag ' ».
Ändtligen skymtade en skorsten fram mellan träden — en riktig skorsten på ett riktigt hus —, den första vi sett på nära 6 mil.
Och hör, o här- liga läte, ett ilsket hundskall ljuder genom skogen!
Det är på oss han skäller, den » förtjusande » hunden.
Här måste alltså finnas människor och mat.
Hurra för hundar och kossor och alla andra civiliserade kräk!
Snart voro vi framme vid en treflig, röd stuga med hvita knutar.
Den låg på en gräsvall och omgafs af ängar.
Det var den efterlängtade Snurrvallen.
Men o, fasa!
Där var stängdt och obebodt.
Ej en människa syntes till.
Alla våra illusioner ramlade, och hopplösa sjönko vi ned i gräset bakom stugan.
Låt dig ej af villor fånga, tro ej hundars skall!
Här lågo vi nu och kunde ej annat, förrän vi fått något till lifs.
Men hvad?
Då for en blixt- rande idé genom min hjärna och korsade sam- tidigt Annas.
Rabarber!
Där fanns ju rabarber, en hel krans af rabarber rundt omkring oss.
Vi sutto ju midt i Snurrvallens köksträdgård, som bestod af rabarber, idel rabarber.
» Lifvet är räd- dadt! » jublade Anna och rusade som en glupande ulf ned öfver sitt byte.
» Men törs vi?
Det är ju inte vår?
Det kan ingen hjälpa.
Hellre stjäl jag rabarber, än jag svälter ihjäl, » utföll Annas prak- tiska tillämpning af sjunde budet.
Och vi tyckte alla, att det var bra taladt.
Den ena rabarberstjälken efter den andra för- svann i våra ginungagap.
Vi drucko vatten till, så att det blef så godt som rabarberkräm.
Mjöl- ken fick väl komma efteråt.
Våra kamrater hade ännu kvar några kakor bröd.
Dessa delades bro- derligt och tuggades till » krämen ».
Det smakade verkligen riktigt godt.
» Hunger är bästa kryd- dan ».
Anna och jag visste af erfarenhet, att råa grönsaker ej alls äro så skadliga, som folk i all- mänhet tror, utan tvärt- om mycket hälsosamma, och vi voro därför full- komligt lugna för följ- derna af vår nya mat lagning.
De andra där- emot fruktade först, att vi skulle bli sjuka af grönfodret, och bör- jade företaget med en viss försiktighet, men smittades snart af vårt djärfva exempel och fortsatte utan tvekan- den originella målti- den.
- Men hvem ägde den lurfviga lapphunden, som skällde på oss, då vi kommo?
Vår kaval- jer begaf sig på spa- ning nedåt älfven och kom tillbaka med — de första människorna.
Det TRÄNGSLET: UTSIKT MOT NORR.
gubbar i skogskostym.
I vanliga fall hade vi kanske blifvit smått för- skräckta, om vi mött dessa skogsmänniskor på vår stig, men nu häl- NYHET!
LONGLIFE N Y H E T 11 (LUFTRENINGSAPPARAT) består af prydlig, på en svart polerad skifva fästad större benglascylinder, som genom ett inpassadt, vridbart öfver- stycke kan öppnas ooh stängas.
Apparatens skötsel är ytterst enkel, och dess enastående förmåga att genom framställande af det välluktande ooh renande ämnet ozon, rensa luften och och därur borttaga all skämd lukt, gör densamma oumbärlig i boningsrum, samlings- och arbetslokaler, klosetter o. s. v. Priset för apparaten, komplett med tillbehör, Kr.
8: —.
Bruksanvisning medföljer hvarje apparat.
Ensamförsäljare: W1LH.
BECKER.
Kongl.
Hofleverantör.
STOCKHOLM.
sade vi dem med stor glädje, såsom uppenbarelser från en upplyst och befolkad värld, där det fanns mat och husrum.
De voro mycket språksamma, och den ena af dem var späckad med historier om Snurrvallen och andra platser i närheten Han berättade dem med en makalös schvung och med många skälmaktiga inlägg ur egen fatabur.
Jag kan, tyvärr, ej återgifva den roliga gubbens histo- rier, ty de snurrade snart rundt i mitt hufvud och jag hade ej nog energi att snurra dem till rätta igen.
Snurrvallen intresserade mig för öfrigt ej särdeles, då jag ej kunde få någon mat där.
Så mycket kan jag dock tala om, att Snurrvallen ur- sprungligen varit fiskarläge åt en engelsman, men är nu Korsnäs egendom.
Och så minns jag ett godt råd, som gubben gaf oss för kommande fotvandringar.
Han ville naturligtvis gärna veta, hvarifrån vi kommo och hvart vi styrde kosan.
Vårt ressällskap talade då om sin marschruta för honom.
Det var en lång tur till fots: Leksand — Rättvik — Orsa — Skatt- ungbyn och Ore — Älfdalen — Åsen — Särna — Städjan — Njupefors — Fämundsjön — Röras.
Sedan skulle de taga järnvägen öfver Trondhjem och Storlien hem till Stockholm.
Den väldiga pro- menaden väckte naturligtvis gubbens stora be- undran.
Men han ansåg, att när de hade så lång väg att gå, borde de passa på och åka med bön- der på landsvägarna.
» Ja, visst vore det bra.
Men det kostar pengar. » » Kostar pengar », inföll han då, » hvad är det för bönder, som inte bjuda vackra flickor på skjuts?
Det är minsann inga gentlemannalika bönder.
Men gör som jag!
Fråga aldrig efter, om ni får eller hvad det kostar, utan hoppa bara på och spraka med gubbarne!
Och när ni åkt, så långt ni vill, så hoppa bara af, och ropa efter dem: » Tack för skjutsen, för det var den värd! » Gubben visade sig också själf vara mycket » gentlemannalik », i det han hjälpte Anna på med ränseln och ledsagade oss ett stycke till vägs samt gaf oss alla de upplysningar vi behöf- de för den återstående färden.
Sedan fick jag i Särna höra åtskilliga roliga historier om vår riddare från Snurrvallen.
Han hade fört ett mycket omväxlande lif både i Amerika och Sverige och var — som han själf uttryckte sig — » känd i hela Särna ».
Kl. 4,15 e. m. hunno vi fram till Fjätros, där det också stod tomt och öde.
Men våra roddare hade redan anländt, så att vi genast fingo gå om- bord på de trefliga båtarne och glida fram öfver den spegelblanka, solbelysta sjön.
Och snart voro vi framme i Särna.
Det var midsommarafton, och hela byn stod prydd till fest.
Där väntade oss hvilan och högtidsglädjen.
Där väntade oss vänner och hjärtevärme.
Det var i sanning oförgätliga dagar vi tillbragte i det glada Särna.
Men bäst af allt var, att vi fingo erfara något af den ovärderliga lyckokänsla, som kommer, då man öfvervunnit hinder, samlat nya minnesskatter och knog ' at sig fram till ett mål.
Har ni följt med mig hela vägen, månne?
Eller har jag kanske tröttat er med min långa skild- ring?
I så fall ber jag om tillgift och säger er farväl med bönen: » Bry er inte om andras lång- randiga beskrifningar!
Låt ej andras dunkla syn på tingen hindra er från att själfva tränga in i naturens gömslen, med egna ögon skåda hennes under, med egna sinnen förnimma hennes djup- het och höghet, hennes allvar och glädje, hennes ringhet och makt!
Och minns af hvad jag skrif- vit bara det, att ni säkerligen får lön för mödan, om ni väljer den smala, svåra Trängselstigen i stället för den breda vägen, när ni sträfvar fram genom Dalarne för att nå gränsen och högfjällen där borta på andra sidan! »
IDUN 1903 - 486 — drycker, sorn frestat så mången svag herre att tillspillogifva hela förmiddagen och mycket mera, blandar mig en af sina skimrande » specials ».
Vill man närmare skärskåda våra resande främlingar — ordet turister börjar jag bli trött på — så träffar man dem säkrast här.
När jag då och då tittar in, brukar det endast fin- nas en eller annan, med hvilken jag kan räkna landsmanskap, resten utgöres af söner och dött- rar af Amerika, Al- bion, det glada Gal- lien samt möjligen ännu mera exotiska individer.
TURISTÅNGARE PÅ STOCK .HOLMS STRÖM.
TURISTLIF TILL EN SERIE BILDER I STOCKHOLM.
AP HOFFOTOGEAF A. BLOMBERG.
E N V A C K E R augustiförmiddag i vår turistbesjungna hufvudstad!
På Gustaf Adolfs torg steker rötmånadssolen så hett, att man skulle kunna halstra strömming på gatstenarne, skärgårdsångarne ha kommit in från sina morgonturer och så småningom under rassel och spring radat upp sig vid Blasieholmskajen, på.
' sträckta vingar kretsa måsarne öfver den blå strömmen, och inne i hamnkröken å droskstationen tar sig en och annan kusk en stilla förmiddagsslum- mer midt i brådskan och hettan.
Då man träder in genom por- tarne till » Grand » eller » Ryd- berg », är det som om man kom in i en annan värld, i svalkans och det bekväma lugnets rike.
Ljudet af stegen dör på tjocka mattor, en mystiskt dämpad da- ger silar sig in i de höga vesti- bulerna och blaserade främlingar med markerade drag sitta eller nästan halfligga i sybaritiska få- töljer.
Som sig bör tar jag min till- flykt till baren, ty båda våra förnämsta hotell bestå sig nu- mera med denna kontinentala samlingsplats för det förmiddags- flanerande Stockholm.
Jag sjunker ned i en bekväm stol vid ett af fönstren, och den konstförfarne » bartendern » bak- om den höga disken, kemisten för alla dessa förföriska läske- MAILCOACH EN UTANFÖR FRAN TINNARNE AF MAILCOACH EN.
Hvar tyskarne däremot hålla hus, har jag ännu icke riktigt fått klart för mig.
Men det är j u sant — detta folk är j u så be- skäftigt och omtänksamt på resor.
De äro ständigt på rörlig fot, de vilja se så mycket som möjligt och få så stor behållning som möjligt på kortast möjliga tid till möjligast billiga pris.
Men de äro inte alltid omöjliga för det.
Och så finns det äfven här i Stockholm en och annan liten tysk ölstuga med skummande mörkbruna läskedrycker, dit de ha en förunderlig förmåga att leta sig väg.
Men så må man också besinna, att de flesta tyskar, som besöka oss, tillhöra medelklassen, som kanske sparat i flere år för att göra en resa hitupp, under det att engelsmännen och amerikanarne i regel äro folk, som ej behöfva titta STOCKHOLMS RESEBYRÅ.
så noga på sedelpackorna.
Och dessutom ha j u tyskarne ofta både släktingar och bekanta på platsen.
Det är alltid med ett visst intresse, som jag betraktar dessa indi- vider, hvilka sitta uppspetade på de höga rankiga stolarne vid själfva disken likt kråkor på en gärdsgårdsstör.
Jag har en gång själf gjort experimentet, men jag drar en slöja öfver kata- strofen som följde efter ett par tip-top ' ar.
Jag och fem amerikaner, tre engelsmän, tre fransmän, två portugiser, en kines samt två små samojeder följdes åt i broderlig samröre.
Ja, det är folk på baren från den klara morgonstund ända till dess takets kronor sända sitt opalfärgade ljus öf- ver detta extravaganta förfriskningstempel.
Men jag vandrar åter ut i solljuset.
Det lider bortåt 3-tiden.
Efter fyra HAREN PA HOTELL RYDHERG.
frustande hästar kommer ALBIONS SÖNER PÅ STOCKHOLMSSTIG.
— 487 — IDUN 1903 PA STOCKHOLMS RESEBYRÅ.
STRANDHUGG FRAN LUSTYACHTEN.
Resebyråns nya mailcoach gungande i all sin stolta prakt, och kuskens och guidens röda rockar lysa på långt håll som granna lusteldar.
Det är ett präk- tigt fordon, högt som ett litet hus, och till kuskbocken måste man klifva upp m e d en stege.
Inom en liten stund fyllas alla sätena med glada, rika och skrattande männi- skor, som slagit sig lösa för att ha tref- ligt af lifvet.
PA GRAND HOTELLS MATSAL.
Och så bär det i väg m e d endast en liten fanfar från gui- dens blanka trum- pet.
Meningen var, att man skulle upp- stämma glada fan- farer både här och där under färden.
Men » vederböran- de » tyckte inte om ' et.
Däremot få automobiler tjuta och velocipedarier ringa så förtvifladt som helst i de trängsta gathörn.
Det finns mycken visdom, som är out- ransaklig.
— Följd af stockholmarnes häpna blickar gungar mail- coachen i väg genom gatorna, utåt Strandvägen, under Djurgårds- ekarne eller till någon annan af de fagra nejder, hvarmed en gifmild natur omgjordat vårt Stockholm.
Strömmen vaggar i blän- dande glitter.
På dess böl- UTANFÖR GRAND HOTELL.
jor sofva många af våra främ- mande gäster.
T y alltid finns där väl någon matador med sin magnifika lustyacht från fjärran kust eller något af dessa flytande, sagolika hotell, som kallas moderna turistångare, hvars gäster mestadels hafva sin nattliga varelse om- bord, men göra flitiga strandhugg sommardagen i ända.
Vi presen- tera också en bild af den jovialiske hamnroddar kapten Nilsson, som lotsar in alla lustyachter till Stockholm, arm i arm med en yacht- ägare.
FRAMFOR RENBERGET PA SKANSEN.
Uppe i operahuset tittar jag som hastigast in på Stockholms Rese- byrå.
Chefen, direktör Alling, är naturligtvis upptagen, han är upp- tagen från morgon till kväll hela denna sommar, men på den beskäf- tige mannens belåtna min kan man granneligen skönja, att turist- strömmen skjuter allt starkare fart.
Härinne råder för öfrigt ett myllrande lif och en, rent utaf feber- aktig brådska, gentlemän i bekväma reskostymer och icke mindre resebekvämt riggade ladies trängas kring de prospekt- öfverfyllda diskarne, där alla Europas språk surra i öronen.
En resebyråmänniskas hjär- na måste vara inrättad som en världskarta med alla järn- vägs-, ångbåts- och spårvagns- turer, med alla tidtabeller, biljettpriser, hotellrekommen- dationer och all världens se- värdheter.
Jag tackar min gud, att jag icke är rese- byrådirektör i sommarvär- men.
Puh!
Till främlingslifvets kon- turer här i staden hör natur- ligtvis äfven en tripp till Saltsjöbaden, en bättre mid- dag på Hasselbacken samt först och sist Skansen, där våra gäster kunna få skåda alla dessa vilda djur, som de TURISTLIF PA SALTSJÖBADEN.
I D U N 1903 - förgäfves letat efter på Gustaf Adolfs torg och Djurgårdsslätten.
Allt innan de bege sig vidare i vårt land, till Rättvik i Dalarnes fagra hjärta eller rned Lapplandsexpressen till polartrakternas sagolika vidder.
J.
L.
488 — ägaren Ivar Wijk och friherre Jonas Alströmer, samt styrelseledamöter, föreståndarinna, lärarinnor och ett stort antal elever från Johannesbergs idiot- anstalt.
Sedan psalmen 274:4 afsjungits, framträdde kyrkoher- de Alan- der till minnes- vården och höll ett anslå- ^fififHt ende tal öfver frö- ken Carl- becks per- sonlighet och hen- nes lifs- gärning.
^SP Därefter yttrade landshöf- senstiern på hans högra sida den norske vice ord- föranden postfullmäktig Carl Ohlsen från Kristi- ania, på hans vänstra den danske v. ordföranden öfverpostmästar Kioerboe, Köpenhamn.
Vid sidan af ordförandebordet sitter mötets generalsekre- terare postexpeditör E. Lannge och vid bordet i förgrunden dess danske sekreterare hr J. Andersen (till vänster) samt norske sekreteraren hr E. Hoyer (till höger).
TUR AF OCH OTUR.
RICHARD SKISS F Ö R I D U N VALLNER.
(FORTS. PR.
FÖREG.
N:R.)
D KAPTEN NILSSON OCH EN YACHT ÄGARE.
UR DAGSKRÖNIKAN.
EMANUELLA - ^MANUELLA CARLBECKS MINNESVÅRD.
Här- " om dagen aftäcktes å Mariestads nya begraf- ningsplats den af Skaraborgs och Älfsborgs läns landsting bekostade minnesvården öfver Émanu- ella Carlbeck, den år 1901 aflidna föreståndarinnan för Johannesbergs idiotanstalt.
Bland de närvarande märktes landshöfding Sjöcrona, de båda landstingens ordförande, gods- ORDFÖRANDE CARLBECKS MINNESVÅRD Å MARIE- STADS BEGRAFNINGSPLATS.
A.
L. FLOREN FOTO.
ding Sjöcrona följande: » Den minnesvård, som här rests öfver fröken Carlbecks sista hvilorum, skall för närvarande och kommande släkten vittna om Skaraborgs och Älfsborgs läns, ja, om hela Sveriges tacksamhet för hennes lefnadsbragd i män- niskokärlekens tjänst.
Måtte bilden å denna minnesvård blifva en maning till en hvar att söka följa henne efter i samma gudsfruktan och uppoffrande män- niskokärlek.
Med den- na uppmaning bjuder jag täckelset falla. » En manskör upp- stämde härefter Joseph- sons Requiem, hvaref- ter högtidligheten af- slöts med välsignelsen samt afsjungandet af psalmen 487 vv 6 o. i.
Vården är af grof- huggen mörkt blågrå granit, omkring 3 me- ter hög.
Å framsidan är anbragt en porträtt, medaljong i brons, vi- sande fröken Carlbecks bröstbild, modellerad af ingeniör John Hedeus i Borås.
Kring medal- jongen läsas orden: Banbrytare i Sverige för sinnesslöa barns vård, och nederst å densam- ma: Emanuella Carlbeck * 1839 f 1901.
Matt.
25: 40.
Längst ner å vården läses: Skara- borgs och Alfsborgs läns landsting reste vården.
OCH SEKRETERARE I NORDISKA POSTTJÄNSTEMANNAMÖTET A TRIBUNEN I NYA POSTHUSETS STORA HALL.
TEXTEN!)
THORNCLIFF FOTO.
(NAMNEN, SE T ?RAN DET STORA - C NORDISKA POST- TJÄNSTEMANNAMÖ- TET i Stockholm med- dela vi i dag en vacker blid, framställande de ledande männen å tri- bunen i nya posthusets hall.
I midten på ord- förandeplatsen se vi ge- neralpostdirektör Kru- EN FÖLJANDE sommaren tillbragte jag på landet för att hvila upp mig, det vill säga, jag for omkring och våldgästade mina släktingar, hvilka till stor del äro godsägare i södra Sverige, förevisade min hvita mössa, åt festmiddag och flirtade med kusiner och syss- lingar.
På hösten återvände jag till Stock- holm och skref in mig i kungl.
postverket.
Detta var nu visserligen icke enligt mina för- äldrars vilja, ty de hade önskat, att jag skulle ligga vid Uppsala några år och ta en akade- misk examen för att sedan lättare kunna klättra uppför samhällsstegen.
Men studier ha nu aldrig legat för min håg, jag hade fått nog af den sorten i skolan och längtade efter en plats, som, på samma gång den skänkte mig medborgerligt förtroende, icke tog mina krafter mer i anspråk, än att jag kunde in- rätta mitt lif något så när efter eget behag.
Och naturligtvis kunde jag för sådant ända- mål icke välja någon lämpligare bana än tjänstemannens.
Dock var det icke långt ifrån att jag ångrade, att jag valt just post- verket, då jag första gången inträdde på ex- peditionen där nere vid Rödbotorget, och den första person, för hvilken föreståndaren pre- senterade mig, var just min kamrat från skolan — Vinge.
» Du här! » utbrast jag förvånad.
» Det var då egendomligt. » Han log — det var så sällan, han brukade göra detta, och det var kanske därför, jag vardt irriterad.
» Ja jag är också här, » sade han, » det var ju roligt, att vi få vara tillsammans igen. » Hvad skall nu ske?
tänkte jag.
Ä r det bara en tillfällig slump detta, eller är det verkligen ödet, som har fört oss tillsammans?
Nå, vi skola se.
Tre dagar senare hade jag erhållit sökt transport till en annan afdelning.
Dagen därpå trädde Vinge in på samma afdelning och berättade, att han likaledes erhållit för- flyttning dit.
En vecka senare kom jag åter- igen på en ny afdelning; han satt redan där, när jag steg in, och hälsade mig med sitt melankoliska småleende.
Då förstod jag, att jag måste ge tappt.
Och nu började den upprepas igen, den gamla historien från skoltiden.
Där såg jag denne man, som dock säkerligen i alla af- seenden var hela afdelningen öfverlägsen, såg honom gå för sig själf som en utstött enstö- ring.
Jag vill inte påstå, att man afskydde eller hatade honom, men man kände sig främ- mande för honom och undvek honom.
Där stodo vi till exempel några stycken i en grupp och pratade om väder och vind.
Då närmar sig Vinge, helt tillfälligtvis kanhända och utan afsikt att blanda sig i samtalet; och genast kommer där förstämning öfver sällska- pet.
Jag vet inte riktigt, hur jag skall för- klara saken;, det var ungefär, som om man tänker sig, att vi hade varit inbegripna i dis- kussion öfver något mycket ömtåligt ämne, och så kommer plötsligt en obehörig.
person
— 489 — » DUN 1903 Så gingo ett par år, och det var fråga om, att vi skulle utnämnas till extra biträden, som den gentila titeln lyder.
En kväll, några dagar innan utnämningsfrågan skulle afgöras, hade vi tjänstgöring tillsammans, Vinge och jag, vid en af pulpeterna; det var morgonposten, som skulle expedieras.
Vinge stod för värde- och jag för lösbrefsposten.
Jag hade varit ute och gaskat på eftermiddagen, så att jag kände mig litet matt i knävecken, hvarför jag bad kamraten att få byta göromål med honom en stund.
Det är nämligen så, att den, som sköter värdeposten, sitter, men den, som sorterar lösbrefven, står.
Vinge nekade icke.
Jag expedierade några kartslut, så sjönk jag ihop vid bordet och somnade; min kam- rat fick sköta hela arbetet ensam.
Ett par dagar därefter k o m anmälan ' från styrelsen, att reklamationer ingått från icke mindre än tre olika kupéer angående värdebref, som sak- nades, och andra, som medföljde utan att vara uppförda å karta.
Det var naturligtvis jag, som i fyllan och villan hade expedierat oriktigt.
Men hvad skulle min kamrat göra?
Att anmäla m i g hade icke tjänat något till; det stod hans namn på kartorna, och han svarade för posten.
— Det blef suspension på en månad, och så vardt han förbigången vid utnämningen.
skulle bli i tillfälle att återbetala dem.
Jag betraktade hans ansikte, han såg förbi mig med en blick, som tycktes glida genom rum- mets väggar och söka någonting någonstädes långt borta i fjärran.
Jag drog upp min plån- bok oeh räknade upp summan, och j a g er- känner, att mitt hjärta fylldes af skadeglädje.
Om jag verkligen stod i något slags skuld- förhållande till den där mannen, så var det ju ett ganska bra sätt att få betala honom med svenska statens splitter nya riksbanks- sedlar.
Måhända menar ni, att jag var små- sinnad.
Nå, det kan hända, att jag tyckte så själf, men j a g kunde icke hjälpa, att hela mitt väsen vai genomträngdt af stolthet i det ögonblick, då j a g räckte honom pengarna.
Ni förstår — jag kände — ja, faktiskt kände jag, att ödet en gång för alla hade gifvit mig den mannens lif i min hand.
Om j a g endast själf ville riktigt begagna mig af det förhållande, i hvilket vi stodo till hvarandra, skulle j a g kunna svinga mig upp i skyarne, medan han störtade ned i afgrunden.
V i gingo öfver Norrbro, och orkestern nere i Strömparterren stämde upp samma stycke som italienarna här nyss — Pajazzon.
Det föreföll mig, som o m det var just för min skull, musiken spelade, och jag kände mig som hjälten i någon opera, till hvilken för- spelet nyss hade börjat, och på hvars utveck- ling jag i spänning väntade.
Jag lyssnade med ett litet leende till min kamrats ord; de förvånade mig e j; i kväll skulle ingenting vara i stånd att förvåna mig — utom kanhända det vanliga.
» Min fästmö är tjuguett år, » fortsatte Vinge, » och tillhör en ansedd familj.
Fadern är bank- direktör, och modern bär ett v o n framför sitt födelsenamn.
De ha icke varit belåtna med sin dotters val af fästman.
I går kom det till en brytning, de behandlade henne så bru- talt, att hon måste fly hemmet och söka sin tillflykt hos mig.
Det var för den skull, jag såg mig nödsakad att anlita din hjälp; det var j u ett rum, som måste hyras, och äfven en del andra utgifter. » Men just därför härmade det mig också, att han tycktes ta den här lånehistorien så legert — han, som dock eljes lade sådan vikt vid småsaker.
» Det är j u inte litet pengar, » sade jag, » och du kanske får svårt att betala igen d e m; men du är j u en hygglig kamrat, och därför så — — • — » Han såg ut, som o m han vaknat upp ur en dröm.
» Javisst, det är sant, jag står i stor för- bindelse till dig. » Han mötte min blick en sekund; därpå tryckte han min hand och gick.
Jag stod en lång stund orörlig och stirrade på den stängda dörren, genom hvilken han försvunnit.
Ni finner det löjligt, om jag säger, att det var något särskildt med hans blick, och det är j u möjligt, att det inte heller var någonting, men säkert är, att jag drömde om den ett par gånger på natten, och ännu i dag förefaller det mig, som o m jag kunde erinra mig den.
Jag uppmuntrade min kamrat med en vän- skaplig nick, då han tystnade.
Därpå fort- satte j a g att le.
Jag log icke åt något sär- skildt; min kamrats berättelse hade j a g endast helt flyktigt uppfattat, men det var dock, som om den tjänat att ytterligare höja min sinnesstämning.
Vi gingo genom gamla staden och öfver slussen, veko in på söder Mälarstrand och läto oss stiga med Mariahissen upp på söders höjder.
Till och med vägen passade sålunda i stycke med stämningen.
Vinge öppnade en grind, vi gingo öfver en gård och kommo till en liten envåningsstuga.
Det fanns ingen klocka, och Vinge knackade hårdt med knogen på ytterdörren.
Det dröjde en bra stund innan denna öppnades, och en gammal gumma med en jättestor vårta på hakan stack ut sitt hufvud.
Sedan Vinge växlat några ord med draken, lät hon oss passera.
V i knackade på en dörr till vänster i förstugan, den öpp nades, och vi stodo framför en ung dam.
Det var j u en fatal händelse, och jag kände mig smått olycklig för min kamrats skull under den närmaste tiden.
Visserligen hade han aldrig anförtrott mig något o m sina en- skilda förhållanden, men så mycket kan j u dock hvar och en förstå, att han var medel- lös, och då var det också klart, att ett slag som detta måste falla tungt nog.
Redan följande kväll vid sjutiden, då jag stod i begrepp att efter slutad tjänstgöring lämna verket, k o m Vinge tillbaka.
Denna gång låg där som ett skimmer af lycka öfver hans väsen.
Han tackade mig hjärtligt för gårdagens hjälp och frågade, o m jag hade lust att gå med honom ut ett slag.
Jag samtyckte.
Men på samma gång ökades min motvilja för honom.
Hvarför skulle han nu också ständigt gå omkring med den där tragiska minen, precis som om hela världen tyngde på honom, och ta hvarenda liten småsak med ett allvar, som o m det gällde lifvet.
Hvar- för kunde inte han prata och nojsa och skratta som vi andra.
Världen tycker om glada an- sikten, som stämma den själf till lek, men afskyr de allvarliga, emedan de störa dess glädje.
Och hvari bestod, när allt k o m om- kring, det att hafva tur eller otur, o m icke i den mer eller mindre gynnsamma ställning, hvari man stod till världen?
Därför hade de ingen annan än sig själfva att skylla, tungu- serna, för sina motgångar.
Det var i början af september, en af dessa vackra sensommarkvällar, då himlen hvälfver sig som en mörkblå kupa öfver staden, då de nyss från sina sommarnöjen återkomna invånarna svärma som bin på promenaderna och sorlet af tusentals röster, bland ad t med vagnarnas buller mot gatstenarna och tonerna från restaurangernas kapell, stiger som bruset från en jätteorkester i den klara, tunna luften.
och lyssnar till vår hemlighet.
Man yttrade ännu några likgiltiga ord, och så gick hvar och en åt sitt håll, och Vinge stod ensam kvar.
Hvad beträffar vårt inbördes förhållande, så var naturligtvis ingenting förändradt.
Jag tog min tjänst som en lek, slarfvade, begick hundratals fel — och fick aldrig några an- märkningar.
Han skötte sitt arbete med out- tröttlig energi och noggrannhet och råkade beständigt ut för de besattaste missöden.
V i d ett par tillfällen, då jag hade sluppit hel- skinnad ifrån affärer, hvilka, om de beifrats, hvar för sig hade kunnat kosta mig platsen, blef han ådömd böter för fel, i hvilka han egentligen ingen del hade, men för hvilka han dock af någon outredd anledning fick bära ansvaret.
Ungefär i dessa tankar satt jag nere i ver- ket en kväll, då jag plötsligt såg Vinge in- träda.
Det föreföll mig, som o m han såg mera betryckt ut äu vanligt, och en aning sade mig genast, att det var något särskildt som händt.
Han gick rakt fram till mig, tryckte flyktigt min hand och frågade: » Kan du låna mig tvåhundra kronor? » Tvåhundra kronor!
— Det var j u precis ingen bagatell, och det troliga var väl, att han med sin envisa otur icke på många år Jag var mycket svag för sådana där stäm- ningar på den tiden — jag var j u så ung.
Jag hade en sådan intensiv känsla af lifvets härlighet, och jag tror nästan, att min kam- rats närvaro på något sätt stegrade denna känsla.
Jag knappast gick på gatorna, j a g dansade fram med högburet hufvud, utspändt bröst och halföppen mun.
Jag kände mig i stånd till allt, och jag drömde om något un- derbart, som skulle hända - mig — ni förstår något utom det vanliga, något annat än dessa punschkalas och ungkarlsnöjen, med hvilka vi i allmänhet mätta våra kraf på lifsnjutning.
Då hörde j a g min kamrats röst, denna röst — lågmäld och mörk och liksom vibrerande af allvar.
» Jag har en fästmö — det är till henne jag tänker föra dig. » Jag såg, att vi voro väntade, ty damen gjorde ingen förvånad min vid min åsyn.
» Var så god och stig på, » sade hon med ett behagfullt småleende.
V i följde uppmaningen, och Vinge presen- terade: » Min vän, notarien Hallman — min fästmö, fröken — nå, fröken Roos. » Jag fäste mig vid ordet vän, jag hade aldrig hört honom använda det förr och tyckte, att det klingade egendomligt i hans mun.
Fästmön var ingen skönhet, knappast vacker; ansiktet var oregelbundet • — särskildt lade jag märke till, att munnen var för stor, och så verkade hyn väl matt, åtminstone i början.
Men hon hade en charmant figur — smärt, medellång, med ädel rundning öfver barm och höfter.
Och så var det hennes gång — så smidig — så graciös!
Jag har aldrig sett någon annan flicka gå på det viset.
Det var för öfrigt inte bara gången — det var alla hennes rörelser, hennes gester, hennes miner, hela hennes väsen, det var hon själf.
— Nå, allt det där märkte jag förstås inte med det- samma, j a g tyckte bara, att hon såg treflig ut och hade ett behagligt sätt.
Redan då jag kom, låg en stor, hvit duk på bordet.
Nu gick den unga damen bort till en skänk och plockade fram en butelj rhenvin och glas, assietter, knifvar och litet frukt.
Vinge hjälpte henne med dukningen.
(Forts.)
I D U N 1903 — H V L i f i s V i o l t v å l 612 H Y L I f i S (Liljekonvaljedoft) VILLOSPÅR.
BERÄTTELSE F Ö R IDUN AF MOLL.
(FORTS. FR. FÖREQ.
N:B.)
D A HAN trädde in i ljuset, såg- hon, att han var mycket blek, fastän han andades tungt och häftigt, som om han sprungit.
Kavajen var uppknäppt, öfverrock hade han ingen, hans skor buro spår af landsvägens lera.
— Hon såg detta som i en dröm, utan att riktigt kunna uppfatta; det föreföll henne så overkligt, att det var han som stod framför henne.
» Är det verkligen du — Elsa!
Jag vågade knappast hoppas, att du var kvar här — » Hon gick före honom in i salongen och stängde dörren.
» Hvarifrån kommer du? » » Från järnvägsstationen.
— Jag fick ditt bref i dag på morgonen.
Tio minuter därefter satt jag på tåget. » Han gick fram till henne och lade händerna på hennes axlar.
Hans goda, djupa ögon sågo in i hennes med ett uttryck af så outsäglig öm- het, att det kom hennes hjärta att värka.
» Elsa, Elsa, hur kunde du skrifva ett sådant bref?
Och trodde du verkligen, att jag därmed skulle låta mig nöja?
Hade jag ej träffat dig här, skulle jag rest efter dig — till världens ända — tilldess jag funnit dig, och då skulle jag ha sagt, som jag nu säger: Du kan icke öfvergifva mig!
Du förstår inte hur högt jag älskar dig.
Förstår du inte, att du ödelägger mitt lif, att du krossar mitt hjärta, att du trampar min själs största skatt — min kärlek till dig — under dina fötter.
— Nej, Elsa, du kan inte öfvergifva mig. » — Han höll henne på en armslängd ifrån sig och fortfor, — med blicken forskande på henne: » Om du skrifvit till mig: Det finns en man, hvilken jag älskar högre än dig och som har mig kär, gif mig därför fri!
så skulle jag efterkom- mit din begäran, sedan jag först fått veta, hvem den usling var, som stulit en annans trolofvade brud. » Det for en rysning genom henne och kom henne att skälfva under hans händer.
— » Elsa, svara mig uppriktigt.
Är det någon annan? » &gt;Nej. » — Hon mötte lugnt hans forskande blick.
» Jag har låtit dig veta mitt skäl.
Jag kan icke bli din hustru, hvarken din eller någon annans.
Mitt mål är ett annat och för att hinna det, måste jag ensam vandra min väg.
För att kunna verka i mitt kall, så, som jag åstundar att göra, måste jag vara fri från de band, som binda en gift kvinna.
— Och jag älskar dig ej nog, för att bli din hustru. » | » Hör på mig, Elsa!
Jag begär icke din kär- lek, är nöjd om den blott ej skänkes en annan.
Du får ägna alla dina tankar och krafter åt din vetenskap; jag skall icke hindra dig, men du måste tillåta mig att älska dig — att skydda dig — som din make.
Nej — hvad säger jag — jag skydda] dig — nej — det är du, som därigenom skyddar och bevarar mig — ty öfverger du mig — då — då —.
Då dödar du det bästa inom mig.
Då gör du mig så ondt, så ondt som den ena människan kan göra den andra. » Han föll ned bredvid soffan, där hon satt och dolde ansiktet i hennes knä.
Hon hörde, att han grät.
I ångest vred hon sina händer och kände sig så fruktansvärdt falsk och dålig.
Att få säga allt, klart och ärligt, skulle varit en lättnad Hjälplös for hon med handen smekande öfver hans hufvud.
» Ivar, var förståndig?
Jag skulle endast göra dig olycklig; jag — » » Jag blir lyckligare med dig, än med hvilken annan kvinna på jorden, om hon än tillbad mig. » Fattande hennes händer, lade han sin kind, - 490 - våt af tårar, mot dem.
» Elsa, säg att du stannar hos mig! » &gt;Gud hjälpe mig, Ivar, jag kan ej! » » Du lämnar mig ensam med min förtviflan, med min smärta!
Betyder det för dig intet, hur jag lider —?
Stanna hos mig, Elsa, stanna!
Öfver- gif mig icke; jag har dig så gränslöst kär! » Han omfattade hennes knän, han grep i hen nes klädning, som för att kvarhålla henne.
Hans ansikte, nyss så blekt, hade fått en feberaktig rodnad, hans händer voro isande kalla och han skakades som af en frossbrytning, då han reste sig upp.
» Du fryser, » sade hon oroligt — » är du sjuk, Ivar? » » Det var kallt på tåget och öfverrocken fick jag inte fatt på i brådskan.
Det går snart öfver. » Med en underligt famlande rörelse fick han tag i en stol och satte sig, förande händerna till hufvudet.
» Det värker förfärligt —. » » Du är sjuk.
Du har förkylt dig.
Om bara Torsten vore hemma, » utbrast hon förtviflad.
Medan orden ännu voro på hennes läppar, hördes vagnsbuller.
Hon skyndade genom biblio- teket ut i förstugan och mötte där Torsten.
— » Ivar är kommen, » hviskade hon andlöst.
Utan ett ord gick han före henne in i bibliote- ket och stängde dörren efter dem.
— » Hvar är han? » frågade han kort.
I salongen.
Han är sjuk — jag tror han är mycket sjuk — han — Torsten — han —, » hon fattade honom i armen — krampaktigt — och det ryckte nervöst kring hennes läppar.
» Lugn!
Du måste vara lugn — så.
Jag går till honom. » Ivar satt i soffan med slutna ögon och huf- vudet lutadt mot karmen, men såg upp, då han hörde faderns steg.
— » God afton, pappa, » hälsa- de han, med ett svagt leende.
» Hur är det fatt med dig? » Doktorn böjde sig öfver honom och undersökte pulsen.
» Feber, duk- tig feber.
Hur har du farit fram? » » Mitt hufvud värker förfärligt; och när jag andas, gör det ondt här » — han förde handen till vänstra sidan — » det blir väl snart bra.
— Men du måste hjälpa mig att hålla Elsa kvar, hon får inte resa — eller har hon rest?
Nu går tåget — jag hinner inte med — ser du inte hur hon vin- kar därborta — jag måste — » han reste sig, men föll tungt tillbaka, mumlande oredigt.
Elsa såg förskräckt på Torsten.
» Han yrar; det är vanligt hos honom, så fort han får en smula feber, » lugnade han.
» Koka genast upp mjölk och häll konjak i, han måste dricka något värmande. » — Elsa gjorde meka- niskt hvad hon blef tillsagd; under tiden förde doktorn Ivar till sängs i sitt sofrum.
Husjung- frun hade väckt Hanna, som kom ned, i högsta grad förvirrad.
Elsa förklarade förhållandet för henne, så godt sig göra lät.
— Då hon kom in med den heta mjölken, mötte hon Torstens blick med ett frågande uttryck.
Han ryckte på axlar- ne.
— » En förkylning; mer kan jag ännu icke säga .. » » Är Elsa där? » Ivar slog upp ögonen och hon gick fram till bädden.
» Stanna — tills — » hviskade han af brutet — » stanna — till dess — jag — » det öfriga uppgick i en oredig klagande jämmer.
Ivars sjukdom visade sig vara en mycket all- varlig lunginflammation.
Att Elsa skulle resa, var nu icke längre fråga om.
Han var mycket sjuk och yrade starkt.
— O, hur hans arma, utröttade hjärna arbetade och plågades, utan att finna någon ro!
— Han grät, skrattade, jämrade sig, läste poesi, långa verser, sjöng, för att plötsligt ge upp ett skrik och söka resa sig och rasa upp, under det han ropade: » Hon har rest; förstår ni inte, att jag måste hämta henne tillbaka!
Släpp mig, tåget går! » — Därpå sjönk ban utmattad tillbaka i sängen och Elsa bet ihop tänderna, för att ej skrika högt af ångest.
— » Om han dör, är det jag som dödat honom! » — Hon vred sina händer.
— » Gode Gud, straffa mig ej så förfärande hårdt. » » Ivar, jag är här; känner du inte igen mig? » Han betraktade henne ett ögonblick.
— » Det är visst inte Elsa, » sade han med föraktlig misstro.
Så hade det fortgått öfver en veckas tid.
Elsa, som skötte honom, vistades ständigt i sjukrummet.
Torsten och hon växlade om med att vaka om nätterna: var han borta, intog mamsell Hanna hans plats.
En natt satt Elsa som vanligt i sjukrummet; Torsten var borta sedan vid sju-tiden på aftonen.
Den sjuke var tämligen lugn, för tillfället försänkt i en orolig feberslummer.
Det var så tyst; hela huset sof.
Lampan, täckt med en skärm, upplyste svagt rummet.
Elsa lu- tade hufvudet mot den höga stolsryggen och slöt SVERIGE ögonen.
En och annan regndroppe knäppte mot fönsterrutan; därute föll vårregnet förlossande och uppmjukande jorden, nu befriad från vinterns välde.
Snön borta, kälen ur marken, våren kom- men!
— Ja, i dag var det ju skärtorsdagen; pås- ken, uppståndelsens stora fest, tillstundade.
När trädens knoppar svällde, och marken var grön vorden, hvilka förändringar skulle månne då timat?
Hvad var doldt inom den närmaste framtiden?
Skulle lifvet eller döden, kämparne om denna flämtande lifslåga, afgå med segern?
— » Låt ho- nom lefva och gif mig tid att försona det jag bru- tit, » bad hon — för att därefter kvida: » Måste jag?
Måste jag?
Hela mitt lif ett offer?
Min lefnad en falskhet, en hycklerskas eländiga till- varo?
Jag kan icke! » — En ständig strid rådde inom henne, hon kämpade med sig själf och kam- pen var hård.
Hvad Torsten kände och tänkte under denna tid, visste hon ej.
Det ämne kring hvilket deras tankar ständigt kretsade, berördes icke med ett ord.
Aldrig hade hon känt sakna- den efter modern så som nu.
Att ha någon att förtro sig till — att inte behöfva vara så ensam — så förfärande ensam — blott med sitt stackars, svaga, hälft förblödda hjärta till rådgifvare.
» Gud, » bad hon, » visa mig rätta vägen! » Men då Han genom hennes samvete visade henne den, där hon skulle gå vid Ivars sida, kämpande, för att öfvervinna sig själf, ryggade hon tillbaka, menan- de det vara omöjligt.
— Tystnaden var så djup, att hon hörde pendy- lens knäppningar från salongen; hon tog lampan och gick för att se hvad tiden led.
Det var midnatt.
Ljuset förmådde icke lysa upp det stora rum- met, möblerna kastade fantastiska skuggor i half- dunklet.
återvändande gick hon tätt förbi fru Agnes porträtt.
Vid ljusets fladdrande sken tycktes bilden luta sig framåt, pannan hotfullt rynkas, ögonen skjuta blixtar af vrede, läpparne öppnas.
Hvad sade hon?
» Min son — hvad gör du min son?
Du brin- gar honom i fördärf — och du beröfvar honom hans faders kärlek.
Jag förbannar dig! » Hon fattades af en vansinnig skräck, med bul- tande pulsar, skälfvande af ångest, kom hon åter in i sjukrummet och låste dörren efter sig.
Hon var rädd.
Det var med en känsla af osäglig lättnad hon några minuter senare hörde en nyckel sättas i tamburdörren; det var Torsten.
Kort därefter var han inne sjukrummet.
» Hur är det, » frågade han dämpadt.
— » Sista timmen har varit rätt lugn — jag tror han sofvit. » Torsten stod i begrepp att lämna rummet, me- dan Elsa sysslade med något på nattbordet, då Ivar gaf till ett stönande rop.
Hon lutade sig ned mot honom; han var likblek, andedräkten kom mödosamt öfver de öppnade läpparne, de halfslut- na ögonen hvälfdes på ett hemskt sätt — hon väntade hvarje sekund, att blicken skulle brista.
— Stickande armen under hufvudkudden, höjde hon.honom i sittande ställning.
» Torsten — hjälp! » Ögonblickligen var han vid sängen.
— » Räck mig flaskan där — och skeden — så.
Gnid ho- nom kring hjärtat, » han fyllde skeden och Ivar sväljde innehållet, hälft medvetslös, därpå föll huf- vudet tillbaka mot kudden.
» Han dör, Torsten! » — » Nej; troligen går han igenom.
Anfallet är öfver. » — Han satte korken i flaskan och stack skeden i ett vattenglas.
— - » Det var en stagnation i hjärtverksamheten, jag hade nästan väntat det; Ivar har hjärtfel, som du vet.
Men nu är faran öfver för tillfället. » Han satte sig i hvilstolen vid sängen och be- traktade den sjuke; sedan gick hans blick öfver på Elsa, där hon stod vid sängfoten.
Det var första gången de vakat tillsammans, första gången, sedan Ivars hemkomst de råkats ostörda.
Då hon nu mötte hans ögon, slog hon ned sina.
» Vill du ha te, Torsten?
Vattnet står varmt på kaminen därute. » » Drick en kopp med, du Elsa!
Kom med.
Vi lämna dörrarne öppna hit in.
Han sofver nu helt lugnt. » Ett ögonblick tvekade hon.
Sedan följde hon honom.
I det klara lampljuset såg hon förfärligt blek ut och ögonen voro omgifna af mörka skuggor.
Hon slog i kopparne, drack hastigt ur sitt te på stående fot och ville sedan gå.
Äfven han reste sig.
» Dröj litet, Elsa, du ser så trött ut.
Gå upp på ditt rum och försök sofva, jag vakar i natt. » » Liksom förra natten.
Och i dag har du varit i verksamhet dagen lång.
Låt mig vara därinne; jag kan i alla händelser icke sofva, » svarade hon, till hälften vänd ifrån honom.
Han lade armen om hennes axlar och vände hennes ansikte mot sig.
— » Elsa! » — Hon såg upp med hela sin själ i ögonen Men innan hans kyss varit en minut på hennes läppar, stod hon skälfvande af blygsel, allena i det tysta sjukrummet.
På bordet bredvid lampan sälja vi l: m a S v e n s k N i c k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o e k h o l m.
- låg mamsell Hannas bibel uppslagen och Elsas blick föll på konung Davids sextionionde psalm: » Fräls mig, Gud, ty vatten går mig allt intill själen!
— Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten och vågsvallet vill fördränka mig. » — Vår, vår, doftande vår — med ljumma vindar, spädt grönskande gräs, sippor i hagarne och sor- lande bäckar!
a n en gång pånyttfödelsens stora under upprepadt; allt förnyadt, naturen hade hämtat nya.krafter till ett nytt lif.
Äfven i Ivar Hagens sjukrum hade sol och vår fört med sig lif och hälsa.
Ivar var på bättrings- vägen; ur dödens skugga återvänd till lifvet, var han ännu outsägligt svag och ömtålig, men sjuk- domen var på retur.
Och efter allt hvad hon lidit och stridit, kunde Elsa tacka Gud därför.
Hård hade kampen varit, och hon visste att såret i hen- nes hjärta aldrig skulle upphöra att svida; men långt hellre detta, än att på de bedjande blickar- nes stumma fråga, eller de ömma orden, uttala- de med den trötta, ' ack, så trötta stämman, gifva ett nej till svar.
Ja — en hård kamp hade hon kämpat — och segern?
Ibland syntes den henne så försvinnande liten.
De välbekanta stegen utanför dörren — en blick — ett ord — en tillfällig beröring kom hen- nes hjärta att bulta, hennes blod att svalla och hon uppreste sig mot sin själfpåtagna förpliktelse.
Ibland, när hon satt i sjukrummet, sjönk boken, hvari hon läst, ned i knät och hon tänkte på, hur det månne varit, om hon rest innan Ivar hunnit hem.
Skulle Torstens och hennes vägar då månne skiljts för alltid?
Så hade hon sagt till honom och trott sig så stark.
Men då hon den natten slitit sig ur hans armar och stängt dörren mellan sig och honom, hade hon fallit på sina knän i den kalla förstugan, med hufvudet lutadt mot tröskeln, i det hon förde de knutna händerna till sina läp- par för att ej skrika högt af smärta.
Och det visste hon, att hade han då öppnat dörren, slutit henne i sin famn och än en gång frågat: » Hvart reser du? » — skulle hon svarat: — » Hvart du vill — endast du är med. » Och när hon tänkte härpå, fick hennes ansikte ett frånvarande uttryck och hennes ögon sågo, utan att se.
Och då såg hon en fridlyst vrå långt borta, där ingen kände henne och ingen honom och där lefde två endast för hvarandra och hela lifvet var ljus, lycka och salighet!
Och när hon så tänkte, fingo ögonen en varm glans och hen- nes anlete upplystes af återskenet från den dröm- da lyckan.
» Hvarför ler du, Elsa? » kunde Ivar då fråga, där han obemärkt betraktade henne.
— » Jag är glad, att du är glad, älskade! » — Då hon lutade sig ned för att mottaga hans smekningar, for ett stygn genom ' hennes hjärta och hon bäfvade för denna falskhet, för detta lögnlif, och hon kufvade det upproriska hjärtat och dref bort de lockande drömmarne.
— Torsten kom blott på ett flyktigt besök i sjuk- rummet hvarje dag; vid måltiderna träffades de sällan, ty han hade utom sin vanliga praktik, vi- kariat för en af stadens läkare och vistades där- städes en stor del af dagen.
Det var en härlig majdag, på eftermiddagen.
Solen lyste från en klar himmel, vägarne voro uttorkade och slingrade sig likt väldiga gulgråa band, mellan grönskande dikesrenar, där tussila- go ' r prunkade.
På åkrarne pågick såningsarbetet; från en eld, upptänd mellan ett par stenar, där vidjorna sveddes vid » gärdslingen », steg röken dallrande upp i den solheta luften.
Elsa kom in på gårdsplanen med långsamma steg och kappan uppknäppt; händerna hade hon fulla af vårblommor, kom just från skogen och gick direkt in till Ivar.
— » Känn hur härligt de dofta — » hon lade blommorna på hans täcke.
» Ja, » sade han, med blicken på henne, » själf är du frisk och fager som en riktig maj-blomma.
Åh, hvad jag önskar, att snart vara frisk och stark nog att följa dig i skog och mark! » — Han suc- kade otåligt.
Under sjukdomen hade skägget ohindradt fått växa och täckte i små fina krusor hans kinder och haka; Elsa brukade skämtsamt säga att han såg ut som en förklädd flicka.
— » Men jag känner mig riktigt duktig nu.
I går sade pappa, att om ett par dagar får jag stiga upp och sitta i hvilstolen.
— Hur är det, Elsa, pappa och du äro väl lika goda vänner som förr? » Hon stod vid sänggafveln, ordnande kuddarne, och han såg icke den dödliga blekheten på hennes ansikte, under det hon mekaniskt knöt örngotts- banden med iskalla, darrande fingrar.
— » Hvarför säger du så? » » Åh — jag tycker ni tala så sällan till hvar- andra.
Så kall du är om händerna? » — Han tog den ena mellan sina båda och strök den, sakta smekande.
o NYHETER 491 IDUN 1903 Efter en stund kom doktor Hagen hem från staden; sedan han ätit middag, gick han till Ivar.
Aftonsolen sken så gladt in i rummet och utanför fönstret väsnades sparfvarne.
Elsa satt vid sängen i sin mörka klädning; den skära rodnad, som skogs- luften målat på hennes kinder, dröjde ännu kvar.
— » Hur mår du, » frågade Torsten sonen, efter en hastig hälsning.
» Litet feber? » » Jag håller just på att profva den, » hon drog fram termometern, där den legat under Ivars arm och räckte den åt Torsten, sedan hon sett hvad den visade; böjde sig sedan ned och svepte täcket bättre om Ivar.
Som hon nu stod lutad öfver ho- nom, drog han hennes hufvud ned till sig och kysste henne.
I nästa sekund stod hon upprätt.
Torstens an- sikte var askgrått; från den hand, som höll den sönderkramade febertermometern, föllo två röda droppar ned på den hvita sängfilten?
— » Men pappa, hur bär du dig åt, » frågade Ivar förskräckt.
» Jag trodde den var starkare än så, » sade han lugnt, med en blick på Elsa, som fattade dubbel- meningen i hans ord.
— Därpå stack han det sönderbrutna instrumentet i fickan och lämnade rummet.
Hon stod kvar, som hälft bedöfvad.
Hyste Torsten ännu hoppet att hon skulle bli hans?
Gjorde han så — hvilken grymhet att ett enda ögonblick dröja med att bibringa honom visshet om, att så ej var.
Kort därefter stod hon utanför dörren till hans arbetsrum.
» Herre, hjälp, och gif mig styrka, » kom det ofrivilligt i en suck öfver hennes läppar.
Hon knackade.
» Kom in, » ljöd det sträft inifrån.
— Han satt vid skrifbordet, med ryggen mot dörren och an- siktet doldt i händerna; den högra handen var om- bunden med en hyit linneremsa.
När han hörde dörren stängas, vände han sig om och blef henne varse.
Då reste han sig.
Tysta stodo de midt emot hvarandra.
Och hon kände sig som brotts- lingen inför sin domare.
Förgäfves försvarade hon sig för sig själf: Jag har mot honom intet förbrutit.
Men hans oafvända blick plågade henne.
Hon var rädd.
Till slut började hon.
— » Jag kommer för att säga dig, att Ivar och jag — att — att — jag skall bli hans hustru — att vi äro — åter förena- de. » — » Du misstog dig således än en gång? » — Hans ton var dräpande ironisk och han skrattade; det lät så förfärligt.
— » O, ni kvinnor! » — » Torsten, var då barmhärtig!
Jag har lidit, jag har kämpat; hur hård min kamp varit vet Gud allena.
Jag misstog mig icke; men jag gör min plikt.
Jag kan icke öfvergifva honom, allt min själs lugn och min samvetsro öfvergåfve då mig.
— Se inte på mig så där, säg något; förebrå mig att jag felat, att jag varit svag.
Men jag gaf dig aldrig något löfte, Torsten. » » Jag har intet att förebrå dig.
Jag önskar, att du.
måtte bli lycklig, » genmälde han hårdt.
— » Lycklig, » upprepade hon bittert.
» Du vill icke förstå mig. » — » Nej, » sade han, » jag vill, jag kan icke förstå dig. » — Hon gjorde en förtviflad åt- börd.
— » Kan du icke förstå, att jag gör det för hans skull?
Förstår du inte, att jag står i så stor skuld till honom, att jag måste, för att något för- sona det jag brutit, skänka honom så mycket af lycka, som i min makt står.
Mitt lif blir en bot- göring — och du talar om lycka!
Tror du man kan vara lycklig med ett sår som sargar och fräter?
Med den ständigt aggande tanken: hur det kunde varit och hur det är?
Med en kamp mot sig själf, så länge lifvet varar?
Tror du, jag kan stryka ut den sannaste, djupaste känsla jag ägt — min kärlek till dig — stryka ut den, som barnet sud- dar bort siffrorna på sin griffeltafla?
— Dör jag i denna stund, eller det förunnas mig lefva: tills mitt hår är hvitt, till mitt sista andetag är min kärlek din — Så!
Är du nöjd?
— Var det, ty det är sista gången du hör det. » Hennes ton var kort och häftig; ögonen lyste mörka.
— Han vände sig bort med ett kvalfullt utrop.
— » Elsa, jag uthär- dar ej! » - — » Dumåste. » — Han höll henne kvar, då hon ville gå.
— » Gå inte, Elsa.
Lämna mig inte — » — » Jo, jag går.
Hädanefter är jag din sons blif- vande hustru — intet annat.
Kämpa som en man, Torsten, och sök den största segern: att besegra sig själf. » — Som om en annan uttalat dem, hörde hon sina egna ord.
Hennes själ kämpade och led med mannen, hennes älskade, och hon kände hans kval som sitt eget.
Sakta strök hon med handen öfver hans nedböjda hufvud.
— » Torsten, älskade, gör det icke så svårt för mig. » — » Måste det vara så, — måste det? » — &gt;Ja, » svarade hon lågt.
— Då han lyfte upp sitt ansikte, var hon ute ur rum- met.
Där han satt kvar i mörkret, jäste bitterheten allt högre inom honom.
Vrede, smärta, den för- smådda kärleken, det krossade hoppets kval, sar- gade hans själ, förbittrade och förmörkade hans sinne.
Att hon en " gång skulle blifvit hans — det hade varit hans hopp under hela denna långa tid — och nu!
I vanmäktigt raseri knöt han sina händer — lidelsen behärskade honom fullständigt.
Vid te-bordet syntes Elsa ej till; hon var på sitt rum och lät ursäkta sig Efter måltiden gick Torsten till Ivar, som på aftonen hade rätt stark feber.
— » Hvar är Elsa? » frågade han otåligt, då fadern inträdde, i stället för henne som han vän- tat.
— » Uppe hos sig; jag tror hon har hufvud- värk.
— Hur är det med dig? » sporde doktorn in- tresselöst.
— » Jag känner mig het och uppjagad; vet inte hur det är fatt, » han vände sig oroligt i bädden.
» Elsa lofvade läsa för mig i kväll; det måtte hon glömt då.
— Var snäll och gif mig boken, som ligger på bordet därborta; jag vill titta ett tag i den — aj! » Han förde plötsligt handen till hjärtat, hufvu- det sjönk mot kudden, under det ansiktet smärt- samt förvreds, andedräkten kom stönande tung och medvetandet öfvergaf honom i det närmaste.
— Torsten var genast vid sängen och handen sträcktes ut efter den lilla flaskan på nattduks- bordet, men innan hans fingrar ännu omslutit den, uppstod en tanke i hans hjärna, där den brände likt förtärande eld; den kom ångestsvetten att tränga ut på hans panna och hans pulsar att bulta med vansinnig fart.
Om Ivar inte finge medicinen, skulle anfallet, stagnationen i hjärtverksamheten, ha sin gång oeh döden inträda inom några minuter.
Dylika fall förekomma ofta hos dem, som lida af hjärt- sjukdomar.
— Och om Ivar doge — då — ja — då hans händer blefvo skälfvande och fuk- tiga, en stönande suck kom öfver de torra läp- parne; frestelsen var förfärlig.
Eättigheten att äga Elsa — njuta kärlekens och lifvets lycka vid hennes sida.
.
.
; — under medvetandet, att hafva begått ett — mordl — Hur han fick medicinskeden fylld och dess innehåll inom sonens flämtande läppar, visste han ej.
Var det måhända för sent?
— Nästan i dödsångest, stod han lutad öfver bädden — han skulle nu vilja gifva sitt lif, för att rädda sonens — en svag damring af struphufvudet visade, att han sväljde medicinen — andhämtningen blef kraftigare, en lätt färg visade sig på de gråbleka kinderna, ögonen slötos naturligt, för att därefter slås upp.
» Åh! » han drog ett djupt andetag.
» Jag trodde nästan det var slut med, mig nyss. » — » Hur kän- ner du dig nu? » — » Åhjo, litet matt endast — jag blef rädd — jag vill gärna lefva — just nu. » Han smålog svagt.
— » Hanna får vaka här i natt — jag skall ringa på henne. » — Men innan han gjorde det, böjde han sig djupt ned öfver sonen och Ivar kände en kyss på sin panna.
— » Min gosse! » — Hanna fick sina förhållningsregler och doktorn tog godnatt.
— » Sof godt, pappa!
Du är trött — du ser trött ut. » — » Ja, förfärligt trött. » Han gick.
Gick in i sitt arbetsrum och läste dörren.
Och där kom det öfver honom.
Han grät, en ' vansinnig, förtviflad gråt, öfver det, som han aldrig tyckte sig få tårar nog att aftvå.
En kväf- vande ångest var öfver honom, han vred sina händer, han snyftade högt, hälft från sina sinnen af förtviflan och ånger.
(Forts.) Resultatet af den litterära pristäfling för kortare noveller som utlystes i Idun n:r 22 för i år, meddelas i annonsafdelningen af dagens nummer, hvarå vi fästa alla intresserades upp- märksamhet.
NPEATERSASONGEN är nu åter i gång efter hela - * - limen.
Ranfts nyaste teater, Östermalmsteatern som nu det gamla Olympia kallas, begynte i mån- dags med det bekanta populära sagospelet » Ljung- by horn » och synes, genom såväl programval som de ytterst moderata biljettpriserna, vilja lägga an på att bli en s. k. folkteater.
På tisdagen slogo Svenska teatern och Södra teatern upp sina portar, den förra med det evigt nya » Gamla Heidelberg », den senare med Frans Hedbergs » Gräsänklingar ».
Detta om hr Ranfts scener.
Nu gå vi bara och vänta på de verkliga nyheterna!
VFVEN FOLKTEATERN har begynt höstkam- panjen med ett nytt folkskådespel af fru Nanna Wallensteen, benämndt » Släkten är värst ».
för liöstsäsongren nu inkomna uti BRUNKEBERGS MANUFAKTUR-MAGASIN.
— 492 - I D U N 1903 Ä p p e l b e i g n e t (f. 6 pers.).
225 sköljas i tsk.
socker, 4 del.
kallt vatten, saften gr. sötmandel, 10 gr. bittermandel, 200 i kokande, af V4 citron, 1 nypa salt.
socker, 160 gr. smör, 3 äggulor, 1 saltadt vatten samt få koka till en tunn B e r e d n i n g: Tre fjärdedelar af smö- gr. gröt.
Tomaterna rensas, sköljas o c h ko- ret röres i en något ljum kastrull, tills ägghvita, ' 12 gr. hvete.njöl, 4 kkpr.
äppel- Beredning: varmt KÖKSALMANÄCK Redigerad af E lisabeth Ö stman, vatten Risgrynen o c h påsättas får koka 10 min., hvarefter den skum- mas o c h afsmakas med kryddorna.
Äggu- lan o c h grädden len o c h purén uppvispas tillslås i soppskå- under kraftig vispning.
kas mjuka i hälften af buljongen, hvar- det är hvitt o c h pösigt, därefter ned- kompott.
efter de passeras, tillika m e d de kokta röres mjölet, äggulorna, en i sänder o c h T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 gr.).
Den serveras med rostadt eller stekt risgrynen o c h den öfriga buljongen.
Fu- sockret.
Kastrullen sättes öfver svag B e r e d n i n g: Mandeln skållas, tor- bröd.
ren får ett uppkok, skummas o c h af- eld, d e t kalla vattnet tillsättes litet i kas i ugn o c h drifves genom mandel- Ä p p e l k a k a (f. 6 pers.).
Vs tjugu- smakas med kryddorna o c h vinet.
Om så sänder under ständig vispning, och såsen kvarn, hvarefter den stötes mycket fint femöres kryddlimpa (ej för färsk), 2 önskas, tillsättes litet fint hackad per- får sjuda omkr. V2 tim.
Då den är tjock tillsammans med sockret.
Smöret ski- hg.
srnlöir;, 2 lit.
äpplen, 2 kkpr.
kross- silja.
Soppan serveras med croutons.
och glansig lyftes den af o c h resten af ras, får kallna o c h röres därefter tills socker.
smöret jämte citronsaften iröres.
Såsen det blir hvitt o c h pösigt, då äggulorna F i s k s o u f f l é (f. 6 pers.].
100 gr. T i l l p a n n a n: 1 msk.
smör, 2 msk.
afsmakas mycket n o g a o c h serveras varm.
en i sänder samt ägghvitan, slagen till smör, 100 gr. mjöl, 4: del.
grädde, 3 stötta skorpor.
Lamkotletter å la m a i n t e - hårdt skum, mandeln o c h mjölet till- kkp.
kokt fisk G / 2 kg.
gädda), 6 ägg, non (f. 6 pers.).
15 stora kotletter, 1 sättas, hvarefter massan omröres väl.
En B e r e d n i n g: Brödet rifves samt frä- salt, hvitpeppar.
msk.
salt, V2 tsk.
hvitpeppar, 2 ägg, kopparform eller tackjärnspanna smör- ses i IV2 hg.
af smöret.
Äpplena ska- T i l l f o r m e n: % msk.
smör, 2 msk.
stötta skorpor, 1 msk.
fint hac- jes med kallt smör o c h beklädes med en las, skäras i tunna skifvar o c h kokas stötta skorpor.
med sockret o c h litet vatten till m o s.
kad persilja, 1 msk.
fint hackad Char- del af denna massa samt fylles till % B e r e d i n g: Smör o c h mjöl samman.- lottenlök, 3 msk.
smör (60 gr.), 4 del.
En form eller tackjärnsparma smörjes med äppelkompott.
A f den öfriga mas- fräsas o c h grädden tillsättes litet i buljong eller kokande vatten.
med smör o c h beströs m e d stötta skor- san göres ett lock, som lägges öfver sänder under flitig rörning, hvarefter af- o c h i denna ilägges hvarftals af Beredning: Kotlettraden tvättas kompotten.
Puddingen gräddas i ordi- por redningen får ett godt uppkok o c h hål- med en duk, doppad i hett vatten.
när ugnsvärme o c h serveras varm eller det frästa brödet o c h de kokta äpp- les u p p att kallna.
Den kokta fisken Kotletterna huggas därefte ", putsas och lena.
Första o c h sista hvarfvet skall kall med vanilj sås.
plockas fin som risgryn o c h nedröres bultas ett slag på hvarje sida.
De be- vara bröd.
Det öfversta hvarfvet beläg- i den kalla smeten jämte äggulorna strös med peppar o c h salt, doppas i de Palsternackspuré (f. 6 pers. \.
ges med resten af smöret fördeladt i små fnneh.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- knrs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR V E C K A N 6 - 1 2 SEPT.
1903.
Söndag: Tomatpuré, fisks oufflé med holländsk sås; lamkotletter tenon med blomkål beignet å la maih- o c h ärter; äppel- med vaniljsås.
Måndag: Wienerschnitzel med pota- tis; körsbärskräm m e d grädde.
T i s d a g: Hachékotletter med stufvade morötter, äppelsoppa.
Onsdag: stekt Torsdag: nor, Palsternackspuré; gädda, i fileter.
saftkräm Tredag: Köttbullar med bruna b ö - m e d mjölk.
Oxs vans soppa; äppelkaka lV2kkp.
med kryd- uppvispade äggen o c h vändas i en bland- 6 palsternackor, 2V2 lit.
efterbuljong, IV2 flockar.
Kakan gräddas i ordinär ugns- hårdt ning af d e stötta skorporna, den hac- msk.
smör (30 gr.), 2 msk.
mjöl, salt, värme omkr. V2 tim. skum slagna ägghvitorna.
Massan slås kade persiljan o c h löken.
Kotletterna hvitpepipar, 1 äggula^ 2 del.
tjock grädde.
vad blomkål; nyponsoppa med grädde.
Den stjälpes upp, öfverströs med soc- genast i smord o c h brödbeströdd form brynas därefter i smöret, den kokande Beredning: Palsternackorna sköl- ker o c h serveras varm eller kall med och.
gräddas omkr. V2 tim. i ordinär buljongen eller vattnet påspädes, o c h jas, skrapas o c h skäras i små bitar.
De vispad grädde eller vaniljsås.
RECEPT.
ugns värme.
kotletterna få sakta steka färdiga m e d nedläggas i en lifc.
af den kalla buljon- Soufflén serveras genast den tages ur tätt slutet lock under 5 — 10 min.
gen o c h få koka, tills de äro fullkom- T o m a t p u r é (f. 6 pers.), 125 gr. Do uppläggas på varmt serverings- ligt mjuka, d å soppan passeras.
Smör risgryn, Va lit.
Vatten, 1 tsk.
salt, Va kg.
ugnen.
med en vispad grädde.
L ö r d a g: Kokt brynt skinka m e d .stuf- gr. smak.
Den afsmakas Holländsk röda tomater, 2V2 lit.
buljong, salt, pep- par, sherry efter i sänder.
dorna o c h sist nedskäres de till smör, IV2 s å s (f. 6 pers.).
100 fat o c h garneras msk.
mjöl, 4 äggulor, 1 kål eller fransk mjöl sammanfräsas, purén o c h res- med ärter o c h blom- och samt persilja.
ten af buljongen tillsättas o c h soppan potatis l i n d fliplrQ önskar att i bättre familj på " Dättre, anspråkslös Flicka 16 — 18 år, för- äldralös, med bra handstil, får plats i Ulig Ultfi-d landet lära hushåll.
Oefter- gifligt villkor är att anses som medlem af Stockholm i höst i godt hem mot fritt vivre.
familjen.
Svar med nödiga uppgifter torde Svar till » 2 personer » Stockholm p.
r. adresseras till » H.
C », Brunnb /, Höganäs.
Anspråkslös, bildad flicka, intresserad af små barn och kunnig i sömnad, kan L) å landet i Stockholms närhet önskas in- Q fritt vivre erhålla plats hos familj på ackordering i aktningsväid familj af ett mot Djursholm såsom husmoderns hjälp och bättre fruntimmer.
Eget omöbleradt rum.
sällskap.
Svar med fotografi till » Hemlif » I godt hem i Småland, invid kyrka och i Svar märkt » Slutet af sept. », Iduns exp p. r. Djursholm.
utkommet och innehåller bland annat: närheten af sjö samt i härlig skogstrakt, 2,s f l o d inackordering erbjudes tvänne flickor mil fr. Jönköping och 1,7 mil från Smålands " i godt hem.
Luntmakaregatan 5, högra A nspräkslös, undervisningsvan och musi- kalisk lärarinna får plats nu genast att Tabergs järnvägsstation, erhålles inackorde- flygeln, 3 tr., Stockholm.
undervisa och handleda 3 barn, 7 — 10 är, ring till ett pris af 50 kronor pr manad.
Inackordering för är eller månad erhälles samt något deltaga i husliga göromål.
Be- Utmärkt pianino finnes och lugnt bemlif * pa naturskön plats vid Mälaren.
Äfven tyg, fotografi och löneanspråk insändas till utlofvas.
Ortens läkare boende pä 4 km.
flickor som vilja deltaga i hushall och lära Fru Yelva Johansson Dagöholm pr Kantorp.
afstånd.
Rikstelefon I Svar till » S.
A.
» väfnad.
, Svar till » A. », Stallarholmen.
Iduns exp.
P) rittig informator (student) önskas under Tnackordering i god familj Önskas af me- * &lt; stundande läsår för en 14 års gosse och Lösnummer 10 öre hos våra kommisslonärer.
* • delålders bildad flicka mot 25 kr.
pr må- en 12-års flicka.
Betygsafskrift, rekommen- nad, samt vara som sällskap och fcjälp dationer och prisuppgift torde sändas till En å två flickor, 12 å 13 år gamla, kun- Svar till » K.
M.
L.
», Engelholm p.
r. Prenumerationspris /; 20 för hälft år.
Doktor Alfred- Söderberg, Malung.
na emottagas å större egendom i Småland, för att tillsammans med egen dotter under- T Tnder höstmånaderna Önskas billig inac LTör anspråkslös, ej för ung lärarinna finnes kordering i treflig familj för att få del- Fullständiga och korrekta mönster från ett af Stockholms visas i elementarskolans ämnen af lärarinna.
plats i början af Septemberför att un- W. », dervisa 2:ne flickor, 8 och 12 år, samt en Pris 45 kr.
pr månad.
Svar sändes till » D.
S. » taga i husliga göromål.
Svar till » K.
förnämsta damskrädderier tillhandahållas såväl prenumeranter Hvitfaryd.
Leksand.
gosse, 10 år, uti vanliga skolämnen samt deltaga i hushållsjjöromål och handarbete.
som lösnummerköpare till mycket billiga priser.
Lön 20 kr.
pr manad.
Svar med uppgift Såsom kamrat om kompetens jämte fotografi sändes till till egen 12-årig dotter kan en välartad flic- Prenumerera oförtöfvadt!
Fru A.
Dumky, adress Oxelösund.
Frau Pfarrer Zöckler, Marburg, Hes- ka nu erhålla inackordering och undervis- ning i vanliga skolämnen och musik i en sen, flickpension.
Ang. familjelif.
Natur- LMldad, anspråkslös, i matlagning, sömnad m.
m fullt kompetent person önskas i prästgärd på landet ... Närmare meddelar skön, hälsosam trakt.
Parisisk lärarinna, " Kurs i klädsömnad.
Univers.
föreläsningar.
Prospekt &amp; referen- höst, 1 Okt. — 15 D e c, i och för undervis- rektor A.
Rosander, Örebro.
Grundlig undervisning i mönsterritning, ser från forna elever pa begäran.
ning åt husets dotter i privat familj.
Sök.
tillskärning, profning af skicklig sömmerska.
måste äga ett godt, behagligt sätt.
Fot.
ön- Eleven syr endast eget arbete.
Lektionstid mottages instundande läsår en gosse iör un- skas.
Svar till » Duglighet », Iduns exp 11 — 3.
Grefturegalan 30 B, 3 tr. dervisning tillsammans med kamrat pålandt- A.
T.
: Ö.
43 82.
Selma Wahlgren.
egendom i Värmlapd.
Moderlig vård utlofvas.
Pris 50 kr.
i mån.
Svar t » S.
G.
», K i l p.
r. som är villig undervisa en gosse 8V2 år och en flicka 672 är i läsning, spelning äfvensom för bildade damer börjar den 15 september.
yittare handarbeten, erhåller plats genast vid J.
Malm, Styrmansg.
33, III.
Tel. 180 17. sons gymnastiska Institut, önskar till hösten Åstorps (- gendom, postadress Hedensö.
Löne- Miss Ellen Farnell mottager äldre flickor, undervisningsvan i svenska ämnen, franska, pretentioner och referenser torde uppgifvas.
god inackordering i treflig fami ' j.
Svar till som önska bedrifva specialstudier, taga lek- tyska, musik och bandarbete sökes nu ge- » Studentska », Ny by Bruk.
tioner för mästare eller besöka Londons se- nast för 2 flickor, 8 och 12 år.
Svar med värdheter.
Engelsk eller fransk ledsagarinna betyg, löneanspråk och fotografi till » A.
W.
», bildad och hälst musikalisk, af god familj, Bäckefors bruk återtager sina musiklektioner den 7 sept erbjudes en frisk och snäll flicka i ett stilla anskaffas.
Miss Farnell, som har undervisat i Konst- erhåller l:sta nästkommande November plats Östermalmsgatan 2 0, 1 tr. och godt prästhem på landet tillsammans historia och litteratur, är själf ciceron i gal- i barnlös familj å större landtegendom i med egen dotter.
Moderlig tillsyn och vård lerierna och museerna.
Undervisning gifves Månd.
och Torsd.
2 — 3.
Västmanland.
Göromålen äro att såsom utlofvas.
Svar till kyrkoherde J.
Ad.
Strand- äfven i ridning, fäktning och simning.
Ten- anspråkslös, medelålders, hälst examinerad, sällskap vara behjälplig med hvad som löre- Tel.
Öst.
30 63. berg, Jerna.
nis i trädgården.
Stort, på sandmark fritt önskas från 1 sept.
att undervisa 10-årig kommer i ett Iandthushall (icke matlagning), flicka, som genomgått första klass aflärov.
samt biträda med skrifgöromål, och kom- I Pensionatet vid Mullsjö härligt ocb friskt beläget hus.
i Stockholm, i vanliga skolämnen, tyska, mer hon alltid att anses såsom medlem af behandlas Villkor per termin eller år.
* belägna järnvägsstation mottagas under musik samt handarb.
Svar till » H.
N.
», familjen.
Bref, innehållande rekommenda- framgångs- vintern inackorderingar.
Undervisning m:d- Bayford House, Märsta p.
r. tioner, ålder och lönepretentioner, samt por- rikt hela året om å K n e i p p b a d e n delas af f. d. lärare.
Varmbadhus finnes.
Fitzjohns Avenue, Hampstead, London.
1 Tndervisningsvan, enkel och anspråks- trätt, motses under adress: » Godt h e m.
, Vidare meddelar fröken L.
Ästergren, vid Norrköping.
Begär prospekt.
^ lös lärarinna att undervisa 6- ä 8 barn Sällinge station.
Mullsjö.
nga flickor som önska lära tyska språ- i vanliga skolämnen, språk, handarbeten instundande 24 Okt.
i liten ket, finna i bildad tysk familj, ej nen- ocb musik, önskas Svar med referenser Olats familj å landet, 1 timmes järnvägsresa sion, angenämt hera och moderlig omvård- och löneanspråk emotses snarast märkt » Till ålder mellan 12 o. 8 år, erhålla god inac- nad.
Ref Svensk-norska konsuln, Hanno- Jämtland », Iduns exp.
f. v b.
från Stockholm för kokerska, s o m äfven kordering vid stor landtegendom i öfre Norr- ver, vill hjälpa till med städning.
Den sökande och frök.
Olga Bladin, Helsingbanken, Tyskt — Franskt Pensionat land.
Bildadt hem, undervisning i elemen- Söderhamn.
Svar till Frau I. Katzenstein, bör vara fullt kunnig i matlagning och bak- för unga flickor öppnas don 1 okt.
1903 af tarläroverkets vanliga skolämnen, moderlig Hannover, Karolinenstr.
4. ning, frisk och villig.
Äfven finnes plats frkn Agnes Danielssen (infödd tyska) i n:o värd och tillsyn; egna gossar finnas.
Re- snäll och plikttrogen barnjungfru, van.
En snäll, enkel, arbetsam och barnkär för 16 Sibyllegatan, Stockholm.
Prospekt till- flekterande vände sig omgående till Solbac- Undervisning och uppfostran.
bättre flicka från landsorten erhåller god att sköta spädt barn och dessutom deltaga sändes på begäran.
Ref. kyrkoherden D:r ka, Vilhelmina.
Några gossar mottagas i höst i ung kyr- plats i Stockholm för små barn.
Medl.
af i städning och uppassning.
Svar hälst med G. SLerzel.
koherdefamilj, boende alldeles invid stad familjen.
Fotografi &amp; ref. under adr.
: Sy- fotografi (som återsändes), uppgift å ålder " Defined happy home offered a young laay med 5-klassigt statsläroverk.
Frisk trakt.
maskinsaffären St. Nygatan 13, Stockholm.
och löneanspråk samt betygsafskrifter sändes wishing to learn English in the home God föräldravård och hjälp med läxorna.
till » M.
L.
.
.
Sv.
Telegramb.
Annonsafd., of a lady and 2 daughters.
Home comforts, Svar till » Uppfostran » under adress S. Gu- T ärarinna, undervisningsvan, hurtig, barn Stockholm.
kär, sökes för 11-årig flicka i 2 och 3 som vill lära sig hushåll och är villig del- good society, motherly care.
Country town mselii Annonsbyrå, Stockholm, f. v. b.
klassernas elementarskolekurs jämte musik I lugnt och stilla hem på ' landet önskas, taga i förekommande göromål, erhåller in- 8 miles from a city.
Tennis, cycling.
Terms ackordering i bildadt enkelt hem mot billigt 10 guineas a month.
References required.
T^n äldre dam önskar billig inackordering och handarbete.
Betyg och fotografi jämte som husmors hjälpreda, en duglig och English and foreign references given.
App- • * - i g:d familj pä landet eller i småstad, löneanspråk torde uppgifvas till » Lärarinna barnkär bättre flicka.
Svar med fotografi, pris.
Reflekterande vände sig till » Solbacka », ly to Mrs Budge, Brow Hill, Crediton, De- hälst i mellersta eller södra .. Sverige.
Svar R. H. » under adress: S. Gumaelii Annons- rekommendationer samt Vilhelmina.
lönepretentioner vonshire.
England.
med prisuppgift pr är till » Anka », und.
adr.
byrå, Stockholm.
sändes till » H.
S .., Öjebyn p.
r.
|7n flicka af god familj, c:a 11 år, kan fä S. Gumaelii Annonsbyrå, Stockholm.
- billig inackordering för att i sällskap Inackordering uti bildad familj i Stockholm Olats som Guvernant finnes ledig pä e^en | ett lärarinnehem i södra Dalarne kan en med en snäll flicka i samma ålder deltaga * • önskas af en ung flicka, som därstädes ervös eller lugn sinnessjuk dam kan fä * dom nära Göteborg att undervisa 14-arig anspråkslös flicka, kunnig att undervisa i läsning och spelning för en kompetent skall genomgå Gymnastiskt Institut.
Svar god vård och inackordering i bild.
hem flicka i vanliga skolämnen och musik.
Svar i musik och villig a ' t deltaga i förefallande guvernant.
Läget särdeles vackert och sundt med pris och upplysningar torde sändas inom i landsortsstad.
Goda referenser, mångårig med uppgift om ålder, lönepretentioner, re göremål, erhålla plats nu genast.
Lön 125 vid sjö och nära stad.
Adress LÖfnäs, Ham- 8 dagar till » E.
L.
1903 », Norra Skånes vana.
Svar till » S.
S. » under adr.
S. Gu- ferenser m. m. torde sändas till » Fjorton » kr.
Reflekterande torde insända svar un- marö.
F. W.
Norberg.
exp., Hessleholm.
maelii Annonsbyrå, Stockholm, f. v. b.
der adress » Stilla hem-, Iduns exp.
Nordiska Annonsbyrån, Göteborg.
Iduns Modetidning, N:o 16 X N:o 16 England.
Uti bildad svensk — engelsk familj, nära London, emottages en å två unga flickor till inackordering.
Bästa referens.
» Svenskt — engelskt hem » under adress S. Gumaelii Annonsbyrå, Stockholm, f. v. b.
X N:o 16 Inackordering.
8 st. promenadtoaletter, 2 st. sällskapsdräkter, 8 st. bluslif, 2 st, sportdräkter, 8 st. barndräkter, ni.
m.
Inackordering.
o A Tyskland.
För beredande till inträde i 2:a klass af allrn, läroverk Kurs i klädsömnad John G. Jacobsson En ung flicka H ö g r e Pensionat för Flickor.
LEDIGA PLATSER Skicklig lärarinna, Lärarinna, Sällskapsdam, Konfirmationsberedelse 1 Guvernant, s iuka närver och leder m. m. INACKORDERINGAR.
2:ae skolgossar, U fiDnes Barnfröken.
Ung flicka 1 J J J N 1
