# ID: svediakorp-per1519
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,257
# sentences: 1,035
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


GENERALPOSTDIREKTOREN J.
E.
VON KRUSEN- DET NYA POSTHUSET I STOCKHOLM.
STJERNA.
» POSTENS VECKA * MED D E T T A N A M N kan man med skäl beteckna den nu innevarande veckan, som till vår huf vad stad sett samlas icke mindre än två posttjänstemannamöten, samtidigt med att i det nya posthuset vid Vasagatan öppnats en intres- sant postutställning.
Redan den 26 försiggick de svenska posttjänstemännens all- männa möte, och den 27 öppnades det nordiska posttjänstemanna- mötet, det första i sitt slag, för att pågå i tre dagar.
Denna post- kongress har tillkommit på initiativ af de svenska posttjänstemän- nens förening och m e d understöd af resp. regeringar.
De svenska deltagarnes antal belöper sig till ett par hundra; från Norge, Dan- mark och Finland har ett hundratal deltagare infunnit sig.
Som kongressens ordförande presiderar det svenska postverkets energiske chef, förre statsrådet generalpostdirektören Julius Edvard von Krusen- stjerna, och förhandlingarna omfatta föredrag och diskussioner i postala frågor af betydelse icke endast för fackkretsarne, utan äfven till stor del för den allmänhet, som dagligdags är beroende af post- verkets maktpåliggande arbete.
Utflykter till Skansen, Hasselbacken och Saltsjöbaden, besök å operan m. m. ha erbjudit nödig omväx- ling mellan de allvarligare förhandlingarna.
Sammankomsterna ha ägt rum i det nya posthuset vid Vasa- gatan, arkitekten Ferdinand Bobergs ståtliga skapelse, som visser- ligen ännu icke står till alla delar fullfärdig, dock likväl tillräck- ligt för att gifva mötesdeltagarne en föreställning om det vackra högkvarter, det svenska postverket här inom kort går att taga i besittning.
Från den inom samma murar pågående postutställningen meddela vi å annat ställe i dagens nummer några bilder, till hvilka en af densammas ledande män fogat en underhållande text.
PORTALEN TILL DET NYA POSTHUSET.
A. BLOMBERG FOTO.
1DUN 470 19U3 INSPIRATION.
E TT SAKTA grepp af minnets lätta hand på någon sträng, som vek i högtid klingat, och hvardagsdunklet skälfver åter vingadt och lyfter sakta öfver själens land.
Och fri går blicken, ilar fram i fröjd mot ljusels famn, som öppen mot den bäfvar, som gryningsljuset sakta stiger, sväfvar en hyran rundtorn från horisonten höjd I famnen slulen snyftande jag hör, hur högre, högre hymnadagiot s v i g a r, n tills högst i rymdens dom det sa naanklingar m i lyftadt jubel, brister h o p o c h dör.
ALBERT NÅGOT OM DRÄKTER.
BRUKET AF AF M. HENNING.
NATIONAL- J — N.
H OS H V A R J E folk med en egen, ursprunglig kultur ha användts och användas ännu på sina ställen för de olika nationerna sär- skildt karaktäristiska klädedräkter, s. k. na- tionaldräkter, så t. ex. i vårt eget land, Norge, Skotska Högländerna, Bretagne o. s. v. Efter hand som kulturen ' i de olika länderna fått en mer kosmopolitisk prägel, ha dock dessa dräkter på många ställen försvunnit, och de, som här och där ända till våra da- gar af befolkningen bevarats i bruk (jag talar nu och i det följande om svenska förhållan- den), äfven de visa tendens till att så småning- om dela samma öde.
Måste man nu anse detta bortläggande af den för ett land eller en landsdel typiska dräkten som bevis på stigande upplysning, eller månne orsaken är att söka annorstädes?
Det bästa svaret på denna fråga lämnar vår framstående målare Carl Larsson, som på ett ställe i sitt arbete » Ett h e m » om svenskar- nes olika sätt förr och nu att pryda sig själfva och sina bostäder säger f ö l j a n d e: » Och dräkterna!
Tänk, hur det svenska fol- ket då såg ut, när det strålande af färg och hälsa, stod och lyste i söndagssolen på kyrk- backen!
Hur ser det nu ut i de bättre, af- lagda manskläder, det köpt i staden!
Slipper jag säga ordet.
Hvarför var det så mönster- gillt förr i tiden och är så ovederhäftigt nu till dags?
Jo, därför att man förr inrättade sig efter klimatets kraf och lät själfva folkkaraktären ge sin prägel åt den konstnärliga utstyrseln, under det man nu anser sig böra följa ut- ländska mönster, i går parisiska och berlin- ska, i dag engelska och amerikanska.
Men, snälla ni, låt bli det!
En svensk man upp- hör nästan att vara en svensk man i och med han lyckats bli en » fin herre ».
Det- samma gäller äfven dig, bastanta landsman- inna!
Därför, o svensk, rädda dig i tid, blif åter enkel och värdig, var hellre klumpig än ele- gant, kläd dig i skinnpäls, läder och ull, gör dig bohag, som passa till din tunga kropp, och sätt på alltsammans de starka färger, ja, de s. k. bondgranna, hvilka äro nödvändiga såsom motsättningar till den d j u p - gröna furuskogen och den kallhvita snön, — samt låt din hand otvingad på ' ditt bohag skära ut eller måla de snirklar han vill och kan.
Då skall du blifva lycklig i känslan af att vara dig själf, dig skall väl gå, och du skall länge lefva på jorden. » Hvad Carl Larsson i det ofvan citerade hufvudsakligast betonar, är j u svenskens stora benägenhet att öfverskatta allt utländskt och ringakta, hvad det svenska folket själft burit fram ur sin fantasis rika fatabur.
Och månne vi ej just däri få söka en af orsakerna till allmogedräkternas bortläggande.
En annan är den (jag har själf hört kullor och masar säga det) att den nationalklädda allmogen t. ex. vid besök i städerna eller annars vid sammanträffande med mera » civiliseradt » folk märker, att deras dräkt väcker uppmärk- samhet, ja, t. o. m. gör dem till föremål för tilltal, som de utan den karaktäristiska dräk- ten skulle undgå.
Att de anspråkslösa och försagda människorna under dylika omstän- digheter föredraga att » klä sig som andra » framför att bibehålla den dräkt, som ut- märker deras samhällsställning och hemort, är ju mindre att undra öfver.
Helt annor- lunda skulle det nog vara, o m både hög och låg i allmogedräkterna ' lika mycket ville se det svenska som det » bondska », lika mycket det praktiska som det » landtliga » och följ- aktligen ej i deras ursprung funne ett hinder för deras lämplighet äfven som stadsdräkt.
Då skulle säkert denna allmoge, som nu med tvekan bär den fäderneärfda dräkten, icke längre blygas att bära den, utan i medvetan- det af att därvid vara i sin fulla rätt allt- jämt bibehålla densamma.
Att den moderna kvinnliga dräkten i de flesta afseenden lider af en mängd olägen- heter, jämförd med nationaldräkten, torde vara lätt att bevisa: man behöfver j u blott nämna sådant för densamma utmärkande som slä- pande kjolar, snörlif, kragar som halsjärn, ärmar, som ibland äro så snäfva, att de lägga hinder i vägen för snart sagdt hvarje arm- rörelse, ibland åter så rika på tyg, att jämnt hälften vore lagom.
Hvad åter den moderna mansdräkten beträffar, måste j u erkännas, att den är utarbetad efter praktiska och hygie- niska principer.
Den har ock under ett helt århundrade bibehållits i ungefär samma skick och tycks alltså ha befäst sitt välde i hela den civiliserade världen (ehuru väl en och annan ur estetisk synpunkt sedt torde önska den något annorlunda både i färg och snitt).
Anmärkningsvärdt är ock, att i flera socknar (t. ex.
Flöda) i Dalarne, det landskap som trognast bevarat sina folkdräkter, har den ur- sprungliga mansdräkten ersatts med den mo- derna, under det att kvinnorna alltjämt hålla fast vid det klädselsätt, som användts af mor och mormor och så århundraden igenom.
Det är också den kvinnliga dräkten, jag i det föl- jande liksom hittills hufvudsakligast åsyftar.
Måste det ej gräma hvarje fosterländsk man och kvinna att, på samma gång de höra utländingen beundrande tala om svenskarnes utpräglade sinne för form och färg, se, hur sönerna och döttrarna af detta samma folk själfva utdöma det föraktade » hemmagjorda » och blindt » taga efter » utländska dårskaper!
— I slutet af 1700- och början af 1800-talet föllo svenskarne till den grad offer för denna sin svaghet för det utländska, att franska språket nästan fick uttränga det svenska som sällskapsspråk.
Men liksom då en fosterländsk fläkt till slut kom detta mod att försvinna, så att man sedan ej längre blygdes att föra sitt samtal på ren svenska, så är väl att hop- pas, det i våra dagar på klädedräktens om- råde en fosterländsk, sund anda snart skall göra sig gällande, frigöra de kvinnor, som MELLINS FOOD af Läkarekåren • • hafva nog intelligens att inse, att de slafva under utländskt ok och som äro nog själf- ständiga att vilja bli kvitt detsamma, och i stället gifva rum åt svenskarnes egen smak och individualitet.
Denna senare framträder ju, hvad klädedräkten beträffar, tydligast i våra nationaldräkter, och om ingen med rimliga bevis kan styrka, att det ligger större berät- tigande i allmogens eftergörande af stadsbons dräkt än i stadsbons efterliknande af landt- bons, hvarför då icke upptaga denna senare, allmogedräkten, till allmännare bruk?
Hvad nu klädselmodet inom kvinnovärlden beträffar, så skulle kanske undergifvenheten under det utländska tyranniet vara mindre, därest kännedomen o m parismodets uppkomst vore allmännare och ifall där hos kvinnan i allmänhet funnes litet mindre af den falska blygsamhet, som är rädd att bryta mot det, som mest brukas, hur dåraktigt detta allmänt brukliga än förefaller henne.
Om hur den moderna kvinnodräktens alla växlingar huf- vudsakligast bestämmas af den parisiska de- mimondevärldens damer, talar Viktor Rydberg utförligt i sin lilla broschyr » O m nakenhet och klädselsätt » sidd.
17 och följande, och hänvisar jag intresserade till denna lilla skrift.
Ja, måtte den tid ej vara långt aflägsen, då en svensk kvinna på hvad tid och rum som helst (åtminstone inom sitt eget land) kan uppträda i en svensk dräkt, utan att bli an- sedd för att vara — utklädd!
Det vill med andra ord säga: må det ej dröja alltför länge, innan svenska kvinnor allmänt insett det för- nedrande i att blindt följa pariserkokotternas modenycker och just med dessa svenska dräk- ter ersatt de franska!
Den enda i någon mån befogade invänd- ningen mot allmogedräkternas återupplifvande torde vara den, att, om vi också böra afskudda oss det främmande oket, så höfves det bättre hvar och en att sträfva efter individualitet i klädseln än att återupptaga de förut befintliga svenska dräkterna.
Men nu är det i verklig- heten så, att hvarje individs smaksinne långt ifrån alltid af naturen är så utprägladt eller blifvit så uppodladt, att väljande af färger, tyger och snitt till dräkten icke förorsakar besvär och svårigheter, ifall resultatet ens trots alla bemödanden blir lyckligt!
Och det är kanske just denna omständighet, som mest är orsaken till, att modet uppkommit.
Nej, modernas tid är nog inte ännu förbi och får ej heller vara det, därtill är den stora mäng- dens konstnärliga bildning alltför ringa.
Men så länge vi behöfva moder, förebilder för vår dräkt, låt dem då vara svenska!
Glädjande nog tycks verkligen på senare tider i vårt land en nationell rörelse göra sig alltmer gällande, ej blott på konstens, textil- och möbelindustriens område, utan äfven på klädedräktens.
Så arbetar t. ex. vår egen kronprinsessa, som med sin vakna, praktiska blick insett betydelsen af det nationella kläd- Hårets SLfESLll&amp;ncLe.
En läkare som sedan flera år i Stockholm behandlar specielt hudsjuk- domar, skrifver följande: » Af alla i handeln före- kommande medel, afsedda för behandling af de parasitära hudsjukdomar (seborrhé, mjäll o.
d.)
på hvilka hårets affallande i de flesta fall beror, känner jag intet, som vid anstälda prof visat sig så verksamt och i så hög grad förtjänar användas som Azymolstimulus — —. » Vid London-utställ- ningen 1899 erhöll F. Pauli ' s Azymolstimulus guld- medalj såsom det bästa hårvatten.
Under läkarekontroll tillverkas F. PAULIS A Z Y M O L - T V Å L, som med allt skäl kan rekommenderas till alla, såväl äldre som yngre med ömtålig hy och hud.
erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
Finnes j&gt;d Apoteken semit Tios Specerthandlame, P R O F g r a t i s o c h f r a n c o från Axel Lennstrand, » EJB %JB.
= = = = = = = = =:
1 471 selsättet, på återupplifvande af de gamla folk- dräkterna både på Tullgarn och.
nu senast på Öland.
— Svenska Kvinnliga Nationaldräkts- föreningen, bildad våren 1 9 0 2, arbetar ock för ett allmännare bruk af nationaldräkter.
Men det grundläggande arbetet för detta måls uppnående, det är utfördt af doktor Artur Hazelius, mannen med det äkta svenska sin- net och den okufliga viljekraften.
Det var han, som först mera allmänt väckte de bil- dades intresse för de svenska folkdräkterna, och det är genom hans försorg, som studiet af de gamla allmogedräkterna i Nordiska Mu- seets rika samlingar nu kan bedrifvas.
— I detta sammanhang kan j a g ej undgå att på- peka, ehuruväl det säkert af en stor krets bland Iduns läsarinnor redan beaktats, huru- som i Iduns Modetidning en serie national- dräktsbeskrifningar börjat införas detta år.
Det är j u att hoppas, att äfven detta skall bidraga till att öka intresset för våra egna vackra, svenska dräkter och att vi sålunda hädanefter oftare än hittills få fröjda oss åt anblicken af deras klara, lifliga färger.
Härtill vill Red.
foga det meddelandet, att inom kort från Iduns Kungl.
Hofboktryckeri kommer att utgå ett utförligt arbete öfver svenska folkdräkter, redigeradt af Nordiska Museet.
Arbetet, som så- ledes kan anses blifva fullt tillförlitligt, kommer att meddela alla dräkterna i deras naturliga färger.
PÅ TRÄNGSEL-STIG.
AF HANNA LÖFGREN.
V ILL NI följa mig på en vandring genom vildmark på ödestigar?
Vill ni gå med mig genom trånga dalar upp mot ljusare höjder och ned igen många gånger om, tills vi hinna fram till målet?
Vill ni för en stund känna, hvad den ensamme känner, han, som måste reda sig själf på stenig och farlig stråt?
Det är en mödosam stig jag bjuder er in på.
Men kom med ändå!
Vi skola uppsöka en öde- marks rikedomar.
Vi skola tränga oss fram till de oanade härligheter, som gömmas i en af vårt vackra lands fördolda skattkamrar.
Har ni hört talas om Trängslet?
— Så kallas den sträcka längs Östdalaälfven, där denna är trängst och stridast och den omgifvande naturen mest vild och storslagen.
Det börjar ungefär V / mil från byn Åsen i Älfdalen, då man går skogs- vägen längs älfvens västra strand till Särna.
Det var söndag före midsommar.
Min vän Anna och jag, stationära turister i Åsen, hade just läst i Svenska turistföreningens årsskrift en liten uppsats af Erling Braathen om Trängslet och den vackra vägen uppåt älfven till Särna.
Den intressanta skildringen lockade oss mycket, och vi beslöto oss för att pröfva våra krafter på en fotvandring från Åsen till Särna längs Osterdal- älfvens vildsköna stränder, cirka 6V h - Men skulle vi flickor ensamma våga oss in i de okända, milsvida ödemarkerna?
Det var ej rådligt, påstod » riksdagsman », vår värd i Åsen.
Vi måste hafva en karl med oss eller åtminstone vara flere i säll- skap.
Hvad var nu att göra?
Vi funderade hit och dit.
Då kom vårt öde till oss i skepnad af fyra turister från Stockholm, tre damer och en herre, hvilka voro på väg till Särna och tänkte g å Trängselstigen.
De hade läst samma uppsats som vi och fattats af samma längtan att lära känna denna ensliga natur.
Och de hade alls ingenting emot att få sällskap.
Nu gällde det bara för oss att bli i ordning i hast.
Matsäck och det allra nödvändigaste i toalettväg blef i en blink ned- stufvadt i ränseln, och filtar och kappor rullades gladeligt ihop, medan vår hjälpsamme värd gjorde i ordning en handyxa åt oss och en af de andra flickorna gick bakvägen in i den stängda diverse- handeln och köpte en liten behändig » kaffepetter », som hon sedan bar dinglande vid ena sidan.
Klockan / 6 eftermidagen gåfvo vi oss i väg, muntra i hågen, färdiga att möta hvilka faror och äfventyr som helst.
Men föga anade vi då allt hvad vi hade att genomgå.
— Åsen stod i mid- sornmarskrud.
Silfverforsen på andra sidan älf- ven brusade, sin afskedshälsning till oss upp öfver backarna.
Älfven låg skinande som en silfversjö a o 2 m o 1 2 Eva Hellman &amp; C-o, Drottninggatan 68.
Et.
1886. i solen omkring de grönskande holmarna och näsen.
Björkarna glänste af lif och fäg- ring, och ängsblommor- na och gräsen tycktes täfla om priset i färg- prakt och sommarglans.
Alla vi mötte önskade oss lycka på färden, och allt var lust och fröjd.
Som en dans gick vägen genom byn och ned till bron öfver till västra stranden, vidare längs älfven ett stycke och så in i skogen, där snart turistföreningens anslag » Till Trängslet » manade oss att svänga af åt höger.
Inom nå- gra minuter stodo vi framför det första na- turhindret, Gryfvelån, som enligt E. Braathens uppgift » lätt öfverva- das ».
Lätt eller svårt gör ju till saken ringa, när man har god vilja, friska ben och en påk att stödja sig på.
Men nog gick vattnet på sina ställen öfver knäna, strömmen var strid, och stenarna voro hvassa, så att det gällde att » hålla tungan rätt i mun- nen » och ej låta löjet narra sig att förlora balan- sen.
Jag gick sist i ledet och beklagar storligen, att jag ej hade en kamera och fick knäppa af det komiska tåget.
En präktig kneippkur var det i alla fall.
— Vi fingo sedan veta, att Braathen gått där senare på sommaren, då vattenståndet var lägre.
Den förträffliga gångstigen på andra sidan Gryfvelån förde oss sedan genom ung, vacker furuskog alldeles invid älfven.
Den höga, skog- klädda strandsluttningen på andra sidan; den strida, starka älfven med någon mörk holme här och livar; den stilla, högtidliga furuskogen med linnéadoft oeh fåglalåt — allt i förening utgör en äkta nordsvensk stämningsbiid.
Snart hördes dånet från Storsugnet, ett om- kring 4 meter högt fall, och en klippig bergudde stack ut i älfven från andra stranden.
Stränderna blifva kalare och branta.
Röda, mäktiga klipp- block lysa bjärt mot den mörka skogen och stupa rätt ned i älfven strax nedanför och på båda sidor om fallet.
Detta är bredt och bildar olika grupper: närmast oss stänker det i snöhvitt skum, i midten glider det ned som blänkande glas, och längst bort bildar det en kamliknande stråle.
Och där nedanför sjuder vattnet i en väldig gryta, innan det kan lugna sig efter fallet och ila vidare.
Efter en stunds hvila på klippblocken vid det vackra fallet gingo vi vidare under ifrigt slags- mål med myggen, som tycktes särdeles belåten med sin kvällsvard.
Vi knöto näsdukarna kring hufvud och hals och fläktade mekaniskt med våra löfruskor för att hindra odjuren från att totalt äta upp oss.
Men snart hade vi ingen tanke mer på våra plågoandar, ty våra sinnen togos helt i an- språk af nya under i naturen.
Den motsatta stranden stiger allt högre och brantare och vildare.
Inom kort skum- mar en ny fors, Björn- kärn forsen, emot oss.
Men strax intill det yran- de stänket ligg " er vatt- net stilla som en spe- gel i en liten fin bas- säng, bildad af röda, kala klippor.
Och mel- lan ett par af dessa, midt ute i vattnet, ha två vackra björkar fun- nit fotfäste och pryda nu den nakna klippan.
Ej långt från denna härliga plats skymtade vi flottarkojan Lillsug- net, där VI skulle stan- na öfver natten.
Nyfik- na skyndade vi dit och gjorde oss hemmastad- da i det för oss alla o- vanliga härberget.
Midt på golfvet stod en fyr- KANTIGA härd, med öpp- ning för röken i taket.
På den skulle VI elda hela natten för att slippa frysa.
Vid sidorna voro OAFÉ LA R.
A * TRÄNGSLET: STORSUGNET.
väldiga träbritsar, på hvilka vi skulle ligga i en lång rad — hårdt — och kallt — hu!
— men bättre något än ingenting.
Vid det lilla fönstret stod ett smutsigt, omåladt bord, där maten skulle smaka oss förträffligt.
Längs väggarna funnos svarta hyllor i samma stil, och några rankiga trä- pallar utgjorde den öfriga möbleringen.
Golfvet kunde vi knappt upptäcka, så fullt med skräp låg där.
Ja, sådant var vårt första hem i ödemarken.
Nu alle man till verket!
Vår ende kavaljer utkorades till eldare och köksmästare.
Vi andra hämtade ved och vatten samt släpade in hela fång af löf, ljung och granris till madrasser och kuddar för natten.
Yxan och kaffepannan kommo nu väl till pass.
Snart sutto vi i all gemytlighet kring det svarta bordet och åto och drucko med så god aptit, som om vi bott i flottkoja hela vårt lif.
Kaffepannlocket antogs samfäldt till gemen- sam servis, sedan vi kommit under fund med att turistbägare äro för ömtåligt gods.
Det fick se- dan tjänstgöra hela vägen och rekommenderas till det bästa.
— Med nattens ro blef det emellertid skralt.
Morfeus tycks ej trifvas hos bortskämda stadsbor i flottarko " jor.
Jag hade länge legat tyst som en råtta och fröjdat mig i mitt hårda hjärta åt vår första nattvakt, som i nattens stillhet gravitetiskt vandrade rundt den rykande härden, insvept i en brokig filt och med rökmössa på nacken.
.
Ett filosofiskt allvar tronade på hans panna, och hans ögon runno af den täta rökens tårar.
Emellanåt böjde han sig modigt ned öfver de rykande brän- derna och blåste ihärdigt på dem, tills de slogo upp i klara lågor, eller makade på våra skor, som vi ställt upp i en lång rad för att torka.
Sedan satte han sig ned på britsen som efter en väl ut- förd bragd och sänkte sitt trötta hufvud till en dåsig slummer för att genast åter vakna upp vid den första nicken.
— De andra lågo moltysta som TRÄNGSLET: JÄTTEGRYTORNA.
r e t HUSHÅLLSSKOLA.
MA TSA I D U N 1903 i r, k BUFFÉ.
- K r - * d a m e r ' l n OBI » ° 0 « f " " a iiimervUnlng i matlagning, dewertrgtter, flnbaknlng n r i r6, ä 3 män, elevtur ».
Pro » p.
och Upplytn, fritt.
» — t w l t läge, gom ooh rikligt bord, laga prlter ooh därtill rabattkupong » !-, bland itadent wett betokta.
T Sppet ti » 11 o. m. Frukott-, lunoh-, tupé- o. kaffeaarverlng.
Tårtor, bakelaer, kaffebröd fr&amp;n eget bageri » arv, o. «ai] e^~hBr.
IDUN 1903 —: Enligt referat af meddelande från Svenska:: Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- i = ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- \: nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den: i 15 Aug.
1902 är = ST0MAT0L = ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller = = de fordringar medicinen och tandhygienen ställa: = på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- =; mande preparat för tändernas och munnens vård.
: \ STOMATOLFABRIKEN, E H.
M.
K o n u n g e n s Stockholm.
[Boflevararrfcör.
bylten och bjöda antagligen till att sofva efter bästa förmåga.
— Till sist stod jag inte ut längre.
Så tyst som möjligt satte jag ' mig på den kna- kande britsen och hviskade: » Huru mycket är klockan? » — » Två, » kom det lakoniskt ur dim- man.
Jag suckade resigneradt och fattade ett raskt beslut: » Då går jag ut och går en stund.
Så slipper jag den otäcka röken. » Och jag gick.
— Men hu, hvad det var kallt därute!
Stenarne voro hala af is, och gräset var hvitt af frost.
Jag fann rådligast att snart åter krypa in i den goda värmen och öfvertaga vakten under den återstående delen af natten.
Jag önskar jag kunnat måla af den nattliga interiören i kojan, där jag satt på britsen och höll fötterna på spisen.
Och att jag kunde gifva er stämningen under en sådan natt, då eldens sprakande och forsens dån äro de enda ljud, som störa tystnaden.
Kl. half 5 stack solen upp öfver berget på andra sidan, och med den kommo värmen och lifvet åter.
Efter en välbehöfiig tvagning af oss själfva och » kaffepetter » i Dalälfvens stora hand- fat och några gymnastiska öfningar på stranden, sade vi Lillsugnet farväl för att snart vara inne i det s. k. Trängslet och i den strålande morgon- belysningen hänföras af de vidunderligt sköna scenerier denna del af vägen har att bjuda på.
Jag kan ej i ord måla de taflor, som här i ständig omväxling fängsla ens själ.
Jag kan bara tala om, att här finns Norge och Norrland.
Här finnas leende björkar och de fagraste blomster.
Och detta är Sverige, vårt eget älskade fosterland.
Allt skönt vi finna här, är äkta svenskt, fast gömdt i vildmarkens oåtkomlighet.
— Berg- bäckarna kasta sig i silfverglittrande, lätta kaska- der från afsats till afsats.
Ungbjörkarna klättra i luftiga dräkter lätt uppåt klipporna mellan sky- höga tallar och jätteblock.
Snön lyser hvit i skrefvorna.
medan liunéor och konvaljer dofta vid vägen.
Himlen är blå, och solen silar fram ge- nom det ljusa löfverket.
Men där nere i djupet dånar forsen i skummande raseri.
Han har det trångt, han vill fram fort, men de svarta berg- väggarna stänga vägen.
Då måste han tränga sig fram, och han skyr intet på sin vilda väg.
Han holkar ur klipporna, han svarfvar jättegrytor, han vräker upp timret i stora bråten, han piskar holmarna och stränderna till döds.
Där nere äro i sanning » de dödas öar ».
Svarta och ohyggliga stå de där — det är ingen fantasi — de finnas där verkligen.
Högtidliga och tysta betrakta vi dem, fängslas en stund af deras hemska allvar, men slita oss snart ur deras trollmakt och gå dem med en rysning förbi.
Ty vi äro glada åt lifvet.
Den egendomligt vackra och särdeles omväx- lande vägen fortsattes backe upp och backe ned längs den forsande älfven, hvilken vidgar sig och blir smalare, allteftersom stränderna gifva henne rum.
Vi hade snart passerat det egentliga Trängslet.
I förbigående tittade vi in i Mellankojan.
Det var snyggare än i vårt svarta nattlogi, men vi gingo henne dock utan saknad förbi.
Vid Aftasgraf slogo vi middagsläger och njöto där några timmar obeskrifligt af den storslagna naturen.
Kojan ligger högt uppe på en berg- knalle vid en krök af vägen.
Utsikten därifrån är helt enkelt hänförande.
Vildskogen susar bak- om oss.
Strax till vänster reser sig berget, brant • och naket.
Framför oss glänser den friska älfven i solljuset och slingrar djärft sina armar kring holmarne och näsen, hvilka växa sig kraftiga och sköna i det lifgifvande famntaget.
Där bortom, längre åt norr, höjer sig ås bakom ås i skiftande dagrar, och åt öster och söder stå skogsväggarna svarta mot den ljusa himmelen.
Och tänk bara, hvad älfven lockar oeh drager med sitt bedårande brus och klara vatten!
Ej underligt, att t. o. m. de allvarlig a granarna till sist funnit det dystert däruppe i videskogen och - 472 — tågat ned för bergen i mörka led och ställt sig så långt ut i vattnet de kunnat komma.
Och björ- karna, som ju tyckas skapade för idel sol och glädje, hafva naturligtvis trippat med sina höge herrar och förljufva nu taflan med sina snöhvita stammar och sin ljusa, lätta grönska.
Och att vi människobarn ej kunde motstå frestelsen att följa exemplet, må väl ingen undra på.
De allra härli- gaste strandklippor skjuta ut i den forsande älfven, och mellan dem ligger vattnet som en spegel i rätt djupa vikar.
I dessa badade och kneippade vi af hjärtans lust, gassade oss sedan i solen på klipporna, åto vår enkla middag ined alltför stry- kande aptit — matförrådet var, tyvärr, i minsta laget — och togo oss till sist en stärkande tupp- lur längst ut på klipporna, där forsens skvalp och dån söfde oss till ro midt i vildmarkens ens- lighet.
Och denna ljufliga hvilostund var i sanning väl behöflig.
Ty den väg, som sedan följer, låter sig näppehgen beskrifvas, så knogig är den.
Den ena bergsknallen efter den andra skjuter ut i älfven, och öfver alla dessa måste vi gå, upp och ned, upp och ned, utan försköning.
Vi måste fram öfver myrmarker och bäckar, öfver sten- kummel, höga som berg, där vattnet ofta ström- mar öfver den knappt märkbara stigen och man med möda kan hålla balansen på de smala, hala stockarna, hvilka flottame lagt ut för att upphjälpa trafiken.
Mina kängor voro lyckligtvis snart i sådant skick, att jag fann det rådligast att ej vidare fråga efter, hvar jag klef i, bara jag ej bröt benen af mig.
Och myggen var odräglig.
Ja, här gällde det i sanning » att klara skifvan med eller utan nödrop ».
Ve, den som stannar!
Han är förlorad.
Stackars den, som jämrar sig!
Han har det ledsamt.
Bara framåt med gladt mod, huru stretigt det än är!
Och halkar man och faller, så upp igen och vidare!
Det finns så många gropar man ej kan se, så många hvassa stenar man kan stupa på.
Men håll stadigt balansen, där stigen är hal och bråddjupet hotar vid sidan!
— Det skadar ej att träna sig litet, att stålsätta viljan och härda sinnet.
Ty mod och viljestyrka behöfvas minsann för att hålla ut på lifvets svåra stig, för att hinna fram eller stupa med ära.
Det är med en säregen njutning jag nu tänker tillbaka på denna mödosamma vandring, hvilken gaf mig inblick i en natur, som i hemsk, stor- slagen vildhet vida öfverträffade alla mina före- ställningar.
Vi hvilade en stund efter dessa strapatser på en täck ängsudde midt emot Granånäs, där tele- fonlinjen börjar, men fortsatte snart marschen igen, i hopp att det värsta nu var öfver.
Och så hade faktiskt varit fallet, om vi bara haft tankarna och ögonen med oss.
Men det hade vi ej, utan styrde af gammal vana kurs rätt uppför närmaste berg och klefvo med värkande ben allt högre och högre, tills vi ändtligen kommo underfund med att vi voro på orätt stråt.
Vi hade gått ifrån älfven, vår trogna kamrat, oeh telefontråden kunde vi ej heller upptäcka.
Den rätta stigen måtte säkert gå nedanför berg et, och nu hade vi knogat upp dit i onödan.
Kompassen fram!
Mycket rik- tigt, — ned måste vi gå igen, kosta hvad det ville.
Och så bar det i väg rätt ned utför det med mjuk mossa beklädda berget — öfver stock och sten utan stig eller väg.
Det gällde bara att klifva på i rätt riktning ned till älfven igen, fast nog kändes det i benen, det vill jag lofva, och nog satt hjärtat litet närmare halsgropen än van- ligt, tills vi ändtligen med ett jubelrop fingo syn på telefontråden och strax intill den rätta stigen, hvilken vi sedan aldrig lämnade.
— Jag skall säga man blir försiktig, då man en gång gått vilse i ödemarken.
Sedan vågade vi knappt för en minut lämna telefonlinjen ur sikte och följde den troget ända fram till målet.
Och det var det klokaste vi kunde göra.
- Kl. 10 på kvällen voro vi framme vid flottar- kojan Löfnäs, där vi hade tänkt bo öfver natten.
Vi hade då gått tre mil på dagen i den svåraste terräng.
— Hyddan ligger så idylliskt, inbäddad i björkar vid stranden, och vi fröjdade oss vid dess åsyn i tanke på maten och hvilan.
Men vår fröjd vardt kort, ty — ve oss!
— denna efter- längtade boning var redan tagen i besittning af andra varelser, med hvilka vi ej kunde trifvas samman.
Där bodde nämligen — råttor.
— Och utanför, i den förtjusande löfdungen, kunde vi inte heller hålla till, ej ens medan vi åto en smörgås, ty då hade vi riskerat att på samma gång själfva blifva uppätna af den vildsinta myggen, som an- föll oss i legio.
— Hvad var nu att göra?
Ja, ingenting annat än att taga ränseln på ryggen igen och gå vidare till nästa koja.
Kanske där var bättre.
Värre kunde det aldrig vara, och var det likadant, så voro vi dock ett godt stycke när- mare målet.
Sagdt och gjordt!
(Slut i nästa n:r.)
TUR AF OCH OTUR.
RICHARD SKISS FÖR IDUN VALLNER.
S KRIFTSTÄLLAREN Boberg, filosofie kan- didat Vidén, postexpeditör Hallman och jag själf sutto en söndagskväll nere på Bellios taverna vid Norrmalmstorg och pratade vid ett glas moscato passito.
V i hade diskuterat morddramat i Serbien, påfvens sjukdom, litteratur och filosofi, och slutligen, jag vet ej af hvilken anledning, hade vi kommit in på frågan o m tur och otur.
Som vanligt, när detta ämne bringas före, hade debatten blifvit liflig.
Särskildt hade skeptikern och ironikern Boberg hetsat upp sig nära nog till värme.
Sedan han hållit ett med kvicka infall och aforismer späckadt anförande, afslöt han detsamma på följande sätt: » För öfrigt vet jag ingen fråga, som synes mig ointressantare, för att icke säga löjligare, än denna, och ingen, som bättre lämpar sig för diskussion i barn- och pigkammaren. » Under den tystnad, som följde på dessa o i d, erinrade vi oss, att Hallman ännu icke yttrat sig i frågan, och detta förvånade oss, desto mer som han eljes icke var den, hvilken brukade sätta sitt ljus under eno skäppo.
» Nå, Hallman, » sade jag, » har den vackra sig- noritan, som serverade oss vinet, förhäxat dig med sina mörka ögon, eller hvarför har du annars blifvit så tystlåten med e n s?
» Han fyllde sitt glas och tömde det i ett drag.
» Jag ger din signorita tusan. » Det låg såväl i tonfallet i hans röst som i hans gester något, som var ägnadt att väcka uppmärksamhet, och då vi alla på en gång betraktade hans vackra, men litet vulgära an- sikte, funno vi, att han hade antagit detta teatraliskt svärmiska uttryck, hvarmed per- soner, som äro rikare utrustade på fantasiens än intelligensens vägnar, vilja tillkännagifva, att de sysselsätta sig med allvarliga ämnen.
» Han bär på en historia, » sade Vidén, » se bara, hur han vrider sig i födslovånda. » » Nå, gärna för mig, » sade Boberg, » men inget sentimentalt och måttligt med kärlek får det lof att vara.
Duger idén något till, så ger jag fem kronor. » Hallman strök sig med handen öfver pan- nan och det långa vågiga håret, och då man- dolinorkestern i detsamma intonerade Pajaz- zon, lyssnade han några ögonblick liksom in- spirerad.
Därpå lutade han sig bekvämt till- baka i stolen och började.
» O m jag förhöll mig lugn under er hetsiga debatt nyss, så berodde detta helt enkelt där- på, att jag icke förstod, hur ni ens kunde diskutera en fråga af så själf klar natur.
Tur och otur — min gud, h v e m har icke känt inflytande af dessa fruktansvärda makters despotiska vilja.
Jag själf har tur, jag vet det — ty jag känner d e t; för öfrigt har jag vid tusentals olika tillfällen fått bevis på saken.
Jag må begå de allra dummaste handlingar, kasta mig i de vanvettigaste äfven- tyr — det betyder ingenting; saken reder sig alltid på något sätt, och i allmänhet vinner jag litet på affären.
Men det finns de, som ha otur!
H v e m har icke lagt märke till dem, dessa bleka, allvarliga människor, där dc gå, alltid ensamma och alltid med hårdt samman- knipna läppar och ett spändt uttryck i blicken, liksom beredda att i hvarje stund mottaga ett nytt slag af ett kändt och obevekligt öde. » » Bravo! » afbröt Vidén, » gossen talar som en biskop. » » Spar reflexionerna och håll dig till histo- riens tråd så nära som möjligt, » uppmanade Boberg otåligt.
— 473 » Ja, det var till historien, jag ville komma, » svarade Hallman, » den handlar just om en sådan där oturmänniska.
Han hette — nå, vi kunna ju kalla honom Vinge, och blef min bänkkamrat i sjätte nedre vid norra latinläro- verket.
Han hade förut gått vid något lands- ortsläroverk, och jag erinrar mig så tydligt den första morgonen, då han gjorde sitt in- träde i vår krets.
Han kom sent; hela klas- sen var samlad och förde som vanligt ett öronbedöfvande oväsen, medan den väntade på lärarens ankomst.
Då öppnades dörren, och en liten, undersätsig gosse med sjuklig blek hy inträdde.
Visserligen var han tarfligt klädd, dock icke så i ögonen fallande, att ensamt denna omständighet kunde förklara den uppmärksamhet, för hvilken han genast blef föremål.
Det vardt så tyst i klassen, som om läraren själf inträdt, och då den ny- komne gick tvärs genom rummet för att in- taga den lediga platsen vid min sida, var det icke ett öga, som icke följde h o n o m; man skulle kunnat tänka, att en inföding från något fjärran beläget land presenterat sig för oss i sin hemorts dräkt.
Huruvida det intryck, han gjorde på mig, var af angenäm eller oangenäm art, kan jag inte säga, men säkert är, att jag kände mig i hög grad berörd.
Under hela lektionen — det var historietimma — sneglade jag oaflåt- ligt på min kamrats ansikte, så att jag all- deles glömde att följa med undervisningen, och då jag plötsligt hörde läraren ropa mitt namn, stod jag där och visste inte ens, hvad frågan gällde.
Jag hade varit förlorad, o m icke min kamrat hade skrifvit på ett papper med stora siffror: 1815 — det var nämligen fråga om, hvilket år Napoleon I för andra gången förlorade sin kejsarkrona.
— Jag var räddad.
Då jag åter fick sätta mig ned, ville j a g tacka min kamrat för den välkomna hjälpen och tog för den skull papperet och skref ett par rader.
Medan han var upptagen med att läsa dessa, fick han i sin tur fråga, och liksom jag nyss stod han sig slätt.
Det var ingen som hjälpte honom — nå, han fick sig en skrapa och ett streck i anmärkningsboken.
På rasten gick Vinge för sig själf med hän- derna på ryggen och ett grubblande uttryck i sitt ansikte.
Vi andra promenerade som vanligt i grupper.
Vi samtalade om alla m ö j - liga ämnen, och det såg ut, som om ingen hade haft ens en tanke på den nykomne, och dock lade jag märke till, att liksom jag själf så följde också alla de andra honom med ögonen.
Slutligen var det en storväxt pojke vid namn Holmgren, känd för sin kropps- styrka och sina öfversittarefasoner, som peka- de på Vinge och sade: » Hör nu, pojkar, tycker ni inte som jag, att han är äcklig, den där gulnäbben. » Han fick icke något svar, ty vi voro dock gentlemän och höllo på en viss yttre anständighet.
För egen del hyste jag ovilja mot min bänkkamrat — det före- kom mig, som om han på något sätt hade förolämpat mig, därigenom att han hade ådragit sig en anmärkning för min skull.
Emellertid hade Holmgren ställt sig i vägen för Vinge och frågade: » Hör du, du, hvar kommer du ifrån egent- ligen? » Intet svar.
Vinge stirrade rakt framför sig, som o m han funderade öfver något.
Jag iakttog, att han hade blifvit en nyans blekare, och att hans näsvingar skälfde.
» Nå, » fortsatte Holmgren, » kanske du vill upplysa oss om, hvad din far är för något? » » Tig! » Det enda ordet kom slungadt som en kula.
V i sågo, hur Holmgren for tillsammans, som o m han träffats af ett hårdt slag för bröstet.
— Men då han vände sig om och fann, att hela skolan höll på att församlas kring honom och hans motståndare för att åskåda uppträdet, blygdes han öfver sin svaghet och samlade sina krafter till ett nytt anfall.
» Efter som du är så obenägen att tala om din far, lönar det sig kanske ännu mindre att fråga, hvad din mor sysselsätter sig med. » » Tig! » Denna gång märkte jag, att vi allesammans ryckte till, som om kulan hade snuddat vid oss.
Holmgren hade alldeles förlorat fatt- ningen; leendet i hans ansikte förvreds till ett fånigt grin, i ett slags yrsel tog han ett steg fram emot sin motståndare.
I samma ögonblick kastade sig denne öfver honom.
Några sekunders brottning och den storväxte öfversittaran, hvilken vi vant oss att betrakta som oöfvervinnerlig, låg där utsträckt på marken med den lille, bleke nykomlingen öfver sig.
Medan vi ännu stodo stumma af bestört- ning öfver det otroliga, hördes ett-rop: » Titta där — titta! » Vi tittade.
Det var så, att Vinges stackars, gamla, nötta byxor hade öfveransträngt sig under bataljen, så att de remnat ett stycke ofvanför knävecket, och i remnan sågo vi skymten af ett hvitt tyg.
Det var någon, som skrattade, så var det flera, och så skrattade hela skolan.
Vi voro nära att kikna af skratt.
Vinge hade rest sig u p p; jag vet inte, o m han förstod, hvad vi skrattade åt, men han satte fingrarna i öronen och sprang som jagad af onda andar. » Här afbröt sig Hallman ett ögonblick för att servera sig ett nytt glas vin, kanske också för att genom en konstpaus stegra intresset hos åhörarne, men då han såg, att Boberg gjorde en rörelse m e d munnen, som om han hölle på att kväfva en gäspning, skyndade han sig strax att fortsätta.
» Måhända förvånar det er, att jag drar fram så bagatellartade episoder som dessa, men jag har velat berätta dem, emedan de synas mig ge en ganska klar uppfattning af hufvud- personen i min historia.
Han bispringer en nödställd kamrat och råkar själf i samma olycka, hvarur han förhjälpt denne, han blir förfördelad af en person och går, ehuru seg- rare, som förlorande part ur affären; lägg där- till, att han är en godhjartad, jag skulle vilja säga storslagen natur, och likväl illa tåld af kamraterna — och jag frågar — har ni icke bilden färdig?
Till en början ville jag icke tro på upp- riktigheten af det allvar, hvaraf min kamrats väsen syntes prägladt.
Han är inbunden och lömsk, sade jag och bemödade mig att upp- täcka alla möjliga dåliga sidor i hans väsen.
Men i längden gick icke detta, jag måste er- känna, att han verkligen var sådan, som han visade sig.
Dock vill jag icke påstå, att mina känslor för honom därför blefvo mera sympatiska.
Jag har alltid varit van att se saker och ting från den ljusa sidan — lifvet är sådant, som man gör det till, har varit mitt valspråk — och därför har jag motvilja för människor, som haka upp sig på baga- teller.
Icke heller ville jag i början tro, på hans otur.
Jag sade mig, att de missöden, af hvilka han oupphörligt drabbades, endast voro af tillfällig natur, men då jag såg dem upp- repas beständigt dag efter dag, år efter år, så började jag så småningom inse, att de voro sammanhängande länkar i en kedja som bildade mannens lif.
Med andra ord, jag förstod, att han behärskades af en makt, som heter otur.
IDUN f N y h e t I | L O 1903 N y h e t I \ N G L I F E | = (Luftreningsapparat) § E E E E E E E E E består af prydlig, på en svart polerad skifva fästad större benglascylinder, som genom ett inpassadt, vridbart öfver- stycke kan öppnas och stängas.
Apparatens skötsel är ytterst enkel, och dess enastående förmåga att genom framställande af det välluktande och renande ämnet ozon, rensa luften och och därur borttaga all skämd lukt, gör densamma oumbärlig i boningsrum, samlings- och arbetslokaler, klosetter o. s. v. Priset för apparaten, komplett med tillbehör, Kr.
8: —.
Bruksanvisning medföljer hvarje apparat.
E E: E E E E E E Ensamförsäljare: E E i W 1 L H.
B E C K E R.
E Kongl.
Hofleverantör.
E [STOCKHOLM.
E Men det var något annat också — jag såg att min kamrats otur på något mystiskt sätt stod i förhållande till min egen tur.
Jag såg, att hvarje gång, då särdeles gynnsamma omständigheter räddade mig från följderna af någon oförsiktig handling, drabbades Vinge, liksom till straff för min tur, af en mot den- samma svarande olycka.
Ni tror det inte, jag ser, att ni drar på mun — det gjorde jag också, då denna tanke första gången kom öfver mig.
» En vanvettig fantasi », sade jag och sköt den ifrån mig med sådant förakt, att det dröjde lång tid, innan den kom till- baka.
Men.
kom gjorde den i alla fall och då med fördubblad styrka, och sedan vände den tillbaka allt oftare, tills jag slutligen ej längre förmådde slå undan den.
Man kan inte undgå att bli öfvertygad o m existensen af ett förhållande, hvars yttringar man stund- ligen har tillfälle att iakttaga.
Ett par gånger fattade jag i ett anfall af storsinthet det ädelmodiga beslutet att för framtiden så vidt möjligt undvika all beröring med min bänkkamrat och framför allt att på inga villkor mottaga någon tjänst af honom af hvad slag det vara månde.
Det var natur- ligtvis lönlöst; redan i nästa minut inträffade någon händelse, som omintetgjorde min plan och visade, att det förhållande, i hvilket vi stodo till hvarandra, dikterades af makter, som ej togo hänsyn till min vilja.
Detta medvetande lugnade mig snart nog, och jag vande mig att utan samvetsförebråel- ser draga fördel af ett förhållande, som icke genom något mitt åtgörande kunde ändras.
Blott en gång erfor jag verkligen litet skrup- ler, och det var vid själfva studentexamen.
Jag hade bedt Vinge komma hem till mig dagen före examen för att tillsammans med mig genomgå en repetitionskurs i de ämnen, där vi kände oss svaga.
Med sin vanliga hjälpsamhet kom han, satt uppe hos mig flera timmar, förhörde mig och förklarade sådana saker, som jag ej själf förstod.
Det var kallt, då han gick hem på natten, och han hade ingen öfverrock; jag följde honom ett stycke på T ä g, och då det var ännu ett par saker, på hvilka jag ville ha förklaring, satte vi oss en stund på en soffa i Humlegården.
Följande dag kom Vinge till skolan raglan- de som en drucken och med onaturligt glän- sande ö g o n; han var förkyld och hade brin- nande feber.
Han svarade oriktigt på nästan hvarenda fråga och blef godkänd först efter omröstning bland censorerna.
Jag själf fick frågor just i de punkter, hvilka min kamrat hade förklarat för mig, och eröfrade med glans mitt » c u m ».
&gt; Sannerligen, » tänkte jag, då jag ett par dagar senare tog afsked af Vinge i tanke, att våra vägar ej vidare skulle mötas, » sanner- ligen har ditt sällskap icke åsamkat mig några förluster; men jag tror dock nästan, att jag gläder mig öfver att få skiljas vid dig. » (Forts.)
IDUN — 474 1903 BILDER FRÄN WISMARJUBILEET.
WISMARJUBILEET.
D ET GAMLA WISMAR, hvilket nu, som be- kant, efter svenska statens uppgifvande af a !la historiska anspråk på denna vår forna besittning, helt inkorporerats med det tyska riket, firade i förra veckan denna tilldragelse med stora festligheter, hvilka äga sitt intresse äfven för Sverige, då vid desamma åt de svenska minnena ägnades ett pietetsfullt utrymme.
Med anledning däraf läto vi en fotograf på platsen för Idun taga en del bilder, hvilka vi härofvan återgifva.
Bild 1 framställer det ögonblick, då borg- mästaren framför stadens rådhus hälsar den unge — FOTO FÖR IDUN AF HOFPHOTOGRAPHEN C. SCHMIDT &amp; SOHN, storbertigen af Mecklenburg-Schwerin, Friedrich Franz.
Bild 2 framställer den därefter följande militärparaden.
Vid 4-tiden på e. m. satte sig det stora festtåget i rörelse.
Det företedde i omväxlande följd prakt- fulla tablåer från stadens forna och nuvarande historia.
Bild 3 återger ur detta tåg det stora Hansafartyget och bild 4 en grupp köpmän från Hansatiden.
En annan grupp, af hvilken vår fotograf dock tyvärr ej lyckats fånga någon bild, upptog en erinran om den svenska tiden med Gustaf II Adolf och hans generaler, rikskanslern Axel Oxenstierna, svenska officerare och soldater samt handlande och handtverkare från den svenska Wismartiden.
På en vagn, omgifven af 40 hvit- WISMAR.
klädda jungfrur, såg man vidare Sveriges genius föra staden Wismars genius i storhertigdömet Meck- lenburgs välkomnande armar.
Tåget drog genom den festsmyckade staden till Wischberge, där en folkfest var anordnad, under hvilken storhertigen invigde det af honom skänkta granitmonumentet (bild 5).
Det är försedt med Mecklenburgs och Sveriges vapen jämte en inskrift, betecknande att stenen blifvit rest till minne af Wismars 150- åriga lydnad under Sverige.
På aftonen var Wismar praktfullt illumineradt och ett myllrande folklif utvecklade sig öfverallt.
— 1DUN 1903 475 — ligaste i Jerusalems tempel en gång var för alla andra än öfversteprästen.
Nutidens öppenhet hvad postkontoren beträffar kände man då ej till.
Ja, postmästareförordningen af 1707, som hade gällande kraft efter midten af 1800-talet och visst ej blifvit officiellt upphäfd ännu, hotade postmäst- aren med » en half Månadz förlust af Lönen », om han dristade sig » tillåta hvarjehanda främmande okiänt eller misstänckt folck sig dijt (på postkon- toret) inträngia ».
Ej under då att de gamla post- mästarne sökte rätt grundligt förskansa sig mot allmänhetens » inträngiande ».
Hur ett postkontor tedde sig för den korre- sponderande allmänheten då för tiden och ännu senare, därom lämnar N.
P. Ödman en liflig skild- ring i sina anteckningar » Från vår- och sommar- dagar » på tal om postkontoret i Karlstad, hvilket låg » alldeles borta i en utkant af staden ».
Må vi höra hvad detta ögonvittne har att berätta.
» Postkontoret, » säger han, » låg inne på en gård eller rättare i en trädgård, och där stod man ute i trädgården och knackade på en liten järnlucka, och när så denna med ett gnisslande ljud öpp- nades och man fick se en stor näfve midt i luckan, så passade man på och stack dit brefven och kopparslantarne, och hade man då inte jämna pengar, så dundrade en grof röst därinne som från en gammal arg kommendant, och en sådan fanns väl ock innanför.
Jämna pengar!
Det var ETT POSTKONTOR FRAN FARFARS DAGAR.
B LAND ALLA de frågor, som vår nyfikna och spörjande tid kan uppställa, borde man lätteligen kunna vänta denna: Hur såg det ut på ett postkontor förr i världen?
Den frågan låge så mycket närmare till hands att framställa, som vi ej behöfva vara lastgamla för att af egen erfarenhet kunna veta, att afse- värdt stora förändring-ar skett med postväsendet i vår egen tid.
Bara den korta tidrymd, som gått sedan svenska postverkets styrelse och största postkontor flyttade in i lokalerna vid Rödbodtor- get som väl då voro rymligt tilltagna och tids- enliga och till dess- samma myndighet och samma postkontor nu nödgas flytta ut ur den ' sedan läng-e olidligt trånga och otidsenliga stu- gan in i det ståtliga nya posthuset, har att upp- visa en förvånansvärdt kraftig utveckling af post- väsendet.
Men då vi önska veta, hur det såg ut i » den g-amla goda tiden », hvarför då ej börja från bör- jan och säga, att vi skulle vilja lära känna utseendet på det gamla postkontor, inrymdt i det forna riddarhusets nedre våning i när- heten af tyska kyrkan, där tysken Anders Wec- hel och efter hans död hans änka Gesse eller Giese Althna under sju års tid från 1636 voro på en gång förvaltare af postkontoret i Stockholm och chefer för hela svenska postväsendet?
För närvarande tjänar det till intet att göra en sådan fråga, ty den måste bli obesvarad.
Be- varade minnen och föremål från den tiden in- skränka sig nämligen, så vidt nu är kändt, till de g ' amla skrifvelser och andra postala dokumen- ter, söm väl i öfverraskande riklig mängd råkat blifva räddade undan förödelse genom att hamna i riksarkivets gömmor, men med hjälp af hvilka man ej kan få fram en åskådlig bild af den ti- dens portkontor och dessas inredning m. m.
Vi måste därför ta en tid långt närmare vår egen.
Men vi skola finna, att olikheterna kunna vara stora nog ändå.
Anordnarne af den postutställning, som öppnats den 27 dennes i samband med » Nordiska post- tjänstemannamötet i Stockholm 1903 », hafva, då de önskat framställa en postal bild från fordomtid, för sin del ej vågat gå längre tillbaka i tiden än till 1830-talet, d. v. s. ungefär till våra farför- äldrars tidehvarf.
Nå, hur såg då ett postkontor ut på den tiden, har Idun frågat, och jag vill efter förmåga lämna några meddelanden därom.
Det är ganska troligt, att våra farföräldrar, utan att företaga en lång och besvärlig resa, al- drig varit i tillfälle att få se ens skylten på en fast postanstalt, ty dessa inskränkte sig på 1830- talet till postkontoren i städerna och på ett fåtal platser å landsbygden.
Våra tusentals poststatio- ner voro på den tiden alldeles okända.
Poststa- tioner började inrättas först år 1860, samtidigt med att postgången mellan Stockholm och Göte- FRAN DEN PÅGÅENDE POSTUTSTÄLLNINGEN I NYA POSTHUSET.
2.
ETT MODERNT POSTKONTOR.
3.
1.
ETT POSTKONTOR PÅ 1830-TALET.
UPPVISNING AF MILITÄRPOST SAMT ÄLDRE POSTFORDON PÅ POSTHUSETS GÅRD.
borg blef daglig — förefaller det ej som en saga, att det ej är stort mer än 40 år, sedan ej ens landets två största städer hade daglig post?
Men äfven om farföräldrarne sett det yttre af ett postkontor, ha de endast om de tillhört en postmästares släkt eller umgängeskrets, kunnat.
finna tillfälle att kasta en den flyktigaste blick in på själfva postkontoret, hvilket var lika till- slutet för » profanum vulgus », som det allra he- A. RLOMBERG FOTO.
minsann inte alltid så lätt, då somliga bref ko- stade 2 skilling banko, andra 3 skilling banko, an- dra 6 skilling banko, och andra, som inte skulle längre än till närmaste landsbygden, kanske bara 6 styfver.
Väl hundra gånger i ur och skur, i köld och hetta, var jag till den luckan och stack bref och slantar i den näfven och hörde den rösten, men aldrig såg jag någon människa.
Det var i den gamla goda tiden, då det hvarken fanns
IDUN 1903 frimärken eller öppna postkontor, och hela post- verket var som en förseglad hemlighet. » Den nu i Stockholm pågående postutställnin- gen har dock djärft satt sig öfver det skämtsam- ma: » ve den, som yppar postverkets hemligheter », och resolut rifvit bort en vägg i det gamla post- kontoret.
Oeh så få vi sena tiders barn för en anspråkslös 50-öring tillfälle till en inblick i ett » postkontor från 1830-talet », hvilken ej var 1830- talets egna människor förunnad ens för » allt smör i Småland », ja, vi få för vår penning se mycket, mycket mera än det gamla postkontoret, ty detta upptar blott en liten del af ett bland de sju rum, som den omfångsrika postutställningen tagit i anspråk.
Men om man ock rifvit bort väggen för att lägga rummet blott och bart för vår åsyn, har man dock med rörande pietet låtit den gamla » postluckan » sitta kvar.
Den här är dock för- nämligare än den gamla järnluckan i Karlstad: denna är ju af mässing.
Kanske skulle den lik- väl ej falla vår tids korrespondenter på läppen — nå, den faller ej heller, ty den har säkra ha- kar och en stänginrättning-, som är lika » inven- tiös » som trots någonsin den på en småländsk landsvägsgrind.
Icke desto mindre är luckan ett värdefullt kulturhistoriskt minne och har sett hundratusentals affärsbref, kärfva krafbref, glö- dande kärleksbref och säkerligen också bref, som andats hat och bitterhet, gå ut och in genom sitt trånga gap, alla blandade om hvarandra af den .blinda slumpen.
Ty luckan har ända tills för ett trettiotal år sedan tjänstgjort å postkontoret i Nyköping.
Innan vi titta in på postkontoret, kasta vi en blick på en svart tafla med en del gamla anslag och olika stora skrifna papperslappar af föga ap- titligt utseende.
Nå, lapparne se ut så som värl- den har farit fram med dem: de äro nämligen förvärf och fynd från lumpbodar, från vindar och andra gamla skräpgömmor å postkontor, där de varit utsatta för köld och hetta, fukt och snö och täckts af årtiondens ostörda damm.
Och ändock voro de på sin tid viktiga papper nog: det är nämligen postkartor, förteckningar på alla de bref, som sändes mellan de olika postanstalterna.
De hade en gång många uppgifter, dessa kartor.
Först tjänade de som enda kontroll öfver vederbörlig redovisning af postuppbörden under den långa tid, då frimärken ej iunnos, d. v. s. från första delen af 1600-talet ända till år 1855.
Vidare hade de till uppgift att tjäna till bevis på, att hvilket som helst bref verkligen gått till adressorten — det må anmärkas, att postväsendet vid den nu- varande stora posttrafiken för länge sedan nöd- gats slopa all kartering af vanliga bref.
Till sist hade de gamla brefkartorna ännu en syssla att sköta, och det, var att, » utslagna på bräderna » såsom här är fallet, meddela allmänheten, hvem som hade bref att efterfråga i luckan.
Ty bref- bärare funnos ej då i landsorten, där denna po- stala nyhet började införas först 1862.
Hade man bref att vänta, fick man postdagligen traska i väg till postkontoret och läsa på kartorna, till dess det kom.
Hvilket dock ej var så ofta påkom- mande besvär, ty posten gick vanligen ej mer än en eller ett par gånger i veckan.
Emellertid har det sannolikt händt, att en hel mängd godt folk ej brytt sig om att läsa på kar- torna, utan i stället knackat på luckan och frågat efter bref.
Vi kunna sluta härtill däraf att post- mästaren, i öfverensstämmelse med postmästare- instruktionens föreskrift och i afsikt att » undfly och förekomma otidigt öfverlopp och hvarjehan- da buller oeh oordning », uthängt en liten målad ribba med underrättelse, att » de tyska och skån- ska posterna äro ännu intet komne » — han har en hel serie dylika underrättelser inne på kon- toret, färdiga att vid behof användas.
.
Och därmed titta vi in på kontoret.
» Ah bevars, är det här ett postkontor; här ser minsann föga kontorsmässigt ut; af de många saker som äfven vi, som skåda postkontoret endast från den kor- responderande allmänhetens synpunkt, bruka fin- na på ett postkontor, är här ju en påfallande fat- tigdom, » tänker sannolikt besökaren.
Ja, äfven den här postala fattigdomen är något som hör till pjesen, är något stiltroget.
Ty den ringa mäng- den af postgods samt de fåtaliga posterna gjorde, att det endast i de allra största städerna var nö- digt att hålla särskildt rum för posten, helst då, som vi hört, allmänheten ej hade tillträde till kon- toret.
Postkontoret var därför endast det af post- mästarens boningsrum, i hvilket han brukade ex- pediera posten och där förbindelsen med allmän- heten, d. v. s. postluckan, fanns.
Det är sålunda med afsikt och full rätt som postutställningens an- ordnare gifvit det gamla postkontoret karaktären af boningsrum.
Postala föremål saknas dock ej, om vi se när- mare efter.
Visserligen bestod postverket på den tiden ett postkontor endast med skylt, sigill, bref- — 476 — stämpel, stämpelbollar, vågbalans med skålar och 1 skålpund insatsvikter — alla dessa föremål fin- nas här samlade — i öfrigt fick postmästaren själf möblera efter råd och lägenhet.
Emellertid ha äfven en del af de öfriga å det gamla postkon- toret förefintliga effekterna sitt postalt-historiska värde.
Skrifpulpeten med form af ett nutida pia- nino har en gång i tiden verkligen gjort tjänst på ett postkontor — Hudiksvalls — och kunde då rymma allt hvad till postbehandling tjänade: när postmästaren stängde sin pulpet, var därmed ock- så postkontoret stängdt, när han öppnade den, var kontoret öppet.
Det gamla » sejerverket » eller väggklockan har också postala anor.
Postmästareförordningen af 1707 föreskref, att postmästaren skulle hafva » Timmeklåcka, eller åthminstone Timmesteen el- ler Timmeglas ».
I Jönköping har postmästaren på sin tid valt att hafva » Timmeklåcka » och denna har, sedan hon ej längre ansågs kunna följa med tidens fordringar, från postkontoret inlevererats till postverkets persedelförråd.
Rätteligen utgörande herrelöst gods står hon — hon lär dock gå, när någon är vänlig nog att draga upp henne — i hvardagslag i nyssnämnda persedelförråd, tills dess hon kan få plats i ett postmuseum; vistelsen på postutställningen är blott ett angenämt afbrott i hennes numera enformiga tillvaro.
Men tändstickorna på skrifbordet äro inte från Jönköping, där man ännu i vårt gamla postkon- tors dagar ej hade funnit på att tillverka fosfor- stickor, långt mindre säkerhetsstickor.
De bastan- ta svaflade stickor vi här se äro hemmagjorda, och för att få eld på dem hade man att först med det bredvidliggande elddonets flinta mot stålet slå några gnistor.
Lyckades man så att få en af des- sa att fastna i fnöskbiten och hålla sig vid lif där, hade man att försiktigt sätta svafvelstickan intill och sakta blåsa på, tills den ljufliga doften af brinnande svafvel förkunnade, att nu var veder- mödan slut för den gången.
Vi ha försökt och kunna af erfarenhet intyga, att proceduren går fortare, mycket fortare att beskrifva än att utföra, och vi kunna så innerligen väl förstå, hvarför man föredrog att vid behof » låna eld » hos gran- narne, om dessa inte bodde utanför den första kvartsmilen.
Men elden från stål och flinta lär ska ha blif- vit bra; åtminstone sägs det, att några gamla riktiga hårdvallsgubbar i Helsingland ej kunnat öfvertygas om, att inte den eld, man skaffade sig med de; &gt;ussliga » fosforstickornas hjälp, värmde betydligt sämre än den, som slogs ur stålet.
För att inte nödgas slösa med talgljusen i onö- dan, har postmästaren vaxstapel på därför afsedd hållare till bruk vid försegling.
Det skrifdon här finnes är också » postalt ».
Det tillhör nu innehafvaren af Svanbergs konst- handel vid Västra Trädgårdsgatan, som välvilligt utlånat det åt utställningen; förut har det till- hört postmästaren Godenhjelm i Mariehamn, på hvilket postkontor det länge varit i bruk.
Omöj- ligt är ej, att det haft sin plats på något postkon- tor redan före 1809.
Den gamla tidens läskpapper kallades skrifsand; den bastanta sanddosan af trä på bordet hör hemma i K.
Generalpoststyrelsen.
På bordet finnes också en del gamla posthand- lingar, brefprotokoll m. m. från 1830-talet och därbredvid har postmästaren till hands den tidens postförfattningar, nämligen dels Schmedemans samling af sådana från början af 1700-talet och dels en samling cirkulär, som 1827 kompletterats inom poststyrelsen till begagnande vid det då nya postkontoret i Motala.
Och dessutom natur- ligtvis taxor och postkartor.
Rent postala saker eller åtminstone sådana med postal historia saknas sålunda icke, äfven om där finnes en del andra föremål, som kunnat finnas i hvilket annat hem som helst vid den ti- den.
Porträtterna af konung Karl XIV Johan och kronprins Oskar, båda i kröningsdräkt, hafva ut- gått från den gamle Lundströms i Jönköping tryc- keri, hans som bland mycket annat skurit äfven träsnittet i Viktor Rydbergs psalmbok.
Lagda jäm- sides med alstren af vår tids högt uppdrifna repro - duceringskonst, te de sig måhända tarfliga nog för våra ögon.
Men hvem vet, om ej den tidens människor skulle tyckt bättre om Lundströms trä- snitt än om Iduns präktiga illustrationer i dessa dagar?
Kanske skulle dessa senare ej förmått att såsom de förra inspirera skalden Viktor Rydberg och öppna fantasiens tindrande himmel för en moderlös och moderslängtande gosses sinne?
Akt- ning för gubben Lundströms grofva träsnitt!
Var det fråga om vanliga dödliga, som önska- de föreviga sina drag, hade de att välja på att låta måla sin bild af någon konstnär eller, om detta blef för dyrt, att låta klippa sin silbouett.
Fotografering fanns ännu ej till, och det skulle därför varit omöjligt ens för den vildaste fantasi att drömma om den flod af vykort, som nu väller fram genom alla de minsta så väl som de största ådror i postverkets organism.
Chefen för vårt gam- la postkontor har också, som vi ' se, låtit klippa silhouetten af sig, sin fru och sin dotter; han har sålunda måst välja det billigaste sättet.
Att han inte hade råd till annat, åtminstone inte så vidt på postverket ankom, kunna vi finna af ett doku- ment, som visar, att postmästarens i Strängnäs he- la årsinkomst år 1831 uppgick till 518 riksdaler 28 skillingar banko, däruti jämväl inberäknadt 50 riksdaler banko till » expenser af alla slag », d. v. s. hyra, uppvärmning, städning och belysning af kontorslokalen, allt som behöfdes af skrifmate- rialier o. s. v., samt dessutom äfvenledes inberäk- nadt en del frivilliga, endast på grund af » urål- drigt bruk » lämnade sportler från konsistoriet.
Hans hela med säkerhet påräkneliga verkliga års- inkomst har sålunda knappast uppgått till 450 riks- daler banko eller 675 kronor.
Men postmästaren själf se vi inte till, och det lär bero på utställnings- anordnarnes fina omtänksamhet om de besökan- des nerver.
Ty på den gamla goda tiden voro postmästarne så .oblida — jämför för öfrigt cita- tet från N.
P. Ödman här ofvan — att det blef ett ordstäf att elakt folk voro » argsinta som post- mästare ».
Vi som äro vana vid bättre nöja oss då gärna med att se postmästaren endast i sil- houett.
Innan vi lämna det gamla postkontoret från farfars tid, med dess tillfällen till mångahanda jämförelser mellan gammalt och nytt, vilja vi på- minna oss, att detsamma lämnade tillfälle till ut- växling en eller möjligen ett par gånger i veckan med, inomlands räknadt, ett par hundra andra postanstalters korrenspondensområde.
Och de post- försändelser, som kunde mellan dessa få postan- stalter utväxlas, utgjordes af bref, endast bref, hvilka, om de voro af synnerlig » importance », kun- de rekommenderas mot en särskild » recognition », som tillföll postmästaren.
Tidningar förekommo, men ytterligt sparsamt.
I våra dagar står ett postkontor i förbindelse med ett antal af nära 2800 inländska fasta post- anstalter, utväxlar post oftast flera gånger dag- ligen och under en mängd olika enkla eller kom- binerade former af assurerade försändelser, post- förskott, postanvisningar, paket, vanliga bref, kort- bref, brefkort och korsbandsförsändelser, för att ej nämna en svällande flod af postabonnerade tidningar.
Det som sagts torde måhända ådagalägga, att den pågående postutställningen är väl värd att besökas af alla, som personligen kunna komma i tillfälle därtill.
TKODOK HOLM.
BOCKHAMMAR.
ETT EBBA BRAHE-MINNE.
FRÅN L I INTRYCK SOMMAR.
Å N G T INNE i Bergslagen, omgifvet af de stora mörka skogarnes rogifvande lugn, fjärran från det modärna turistlifvets af lyx- ångare och expresståg angifna allfarsvägar, ligger ett numera nedlagdt bruk, ligger i ostördt lugn och liksom försänkt i sömn.
Ej höres där stångjärnshammarens slag, ej heller rasslet från hyttorna, då malmen forslas dit, och vid åns stränder stå träden höga och allvarliga och spegla sig i vattnet, som delvis ligger lugnt och spegelklart, delvis i yrande dans sjunger sin brusande sång mot stenarne och stränderna.
Och på ängarna nedanför bruket
— stiga i svala sommarkvällar hvita dimmor upp och lägra sig öfver marken.
De passa så bra till drömstämningen, som härskar här och framkallar tankar på för länge sedan flydda tider, då här under en följd af år under för- sommaren lär haf va vistats en kvinna, hvilken inför eftervärlden framstår i en romantisk dager, alldenstund hon fick offra sin ungdoms eller måhända sitt lifs kärlek för politiska skäl.
Denna kvinna var Ebba Brahe och stället är Bockhammar i Gunnilbo socken.
För en förbiresande, som flyktigt passerar denna afkrok af världen, synes intet, som kan antyda, att några minnen från forna tider här tala sitt stumma språk till den jäktande nutidsmänniskan.
Men går man förbi herr- gården ned mot ån, som här ligger klar och spegelblänk, ser man en hvit liten paviljong, byggd på stockar midt ute i ån och med smala broar förenad med de båda stränderna.
Här ligger den i ostördt lugn och speglar sig så vackert i det klara vattnet.
Det är Ebba Brahes » h y d d a », där hon hade en älsklings- plats under sina vistelser på Bockhammar.
Här och under de höga gamla träden på den bredvid » h y d d a n » liggande holmen satt hon morgon och afton, hit drog hon sig till- baka med sina minnen och sin kärlek.
Man påstår, att ännu i dag höres fågelsång i sol- nedgången från holmen.
Enligt en sägen, jag hört på platsen, ha Ebbas och Gustaf Adolfs själar tagit sin bostad i två fåglar och sjunga här om sin kärlek.
Man hör här, som naturligt är, många sägner om Ebba Brahe, och hon skall vid flera tillfällen efter sin död hafva visat sig på Bockhammar, sista gången för ej så synnerligen länge sedan under förra århundradet.
» H y d d a n » är en liten hvit, åttkantig bygg- nad med högt, svart spåntak.
Flöjeln bär årtalet 1636.
Invändigt sitta ännu målningar- ne med drufmotiv kvar, märkvärdigt nog skulle jag nästan vilja säga, ty Bockhammars ägare synas ej hafva gjort så synnerligen mycket för att behålla hyddan i dess gamla skick.
Så äro t. ex. de gamla fönstren med sina små blyinfattade rutor med många i glaset inristade namn borttagna och ersatta med större och modärnare.
De gamla fönst- ren njuta nu af ostördt lugn bland dammet och spindelväfvarne uppe på flygelbyggnadens vind.
Äfven målningarne inne i hyddan äro rätt illa åtgångna, alldenstund de äro full- klottrade af dem, som på senare tider besökt platsen och velat lämna ett synbart minne efter sig.
Det gamla » slottet » nedrefs under förra år- hundradet, och på dess plats står nu den ofvan omtalade flygelbyggnaden.
De under densamma belägna källarhvalfven äro det enda, som finns kvar af den gamla byggnaden, om hvars utseende jag ej lyckats få några upp- lysningar.
Att döma af grunden torde den hafva varit betydligt längre än det nu på dess plats stående huset samt hafva haft en tvärt genom byggnaden löpande inkörsport.
De kvarstående träden antyda, att en allé sträckt sig härifrån ned mot ån.
Detta är allt, som finnes kvar från Ebba Brahes tid.
Då jag står på en sådan plats som Bock- hammar och tänker på, hvilka minnen det kunde g ö m m a från den tid, då Ebba Brahe satt som härskarinna på detta bruk i Gustaf Adolfs eget hertigdöme, då jag ser, hvad som lämnats kvar af pietetslösa händers äkta svenska vandalism, kan jag ej undgå att få sinnet fylldt af tunga tankar, tankar på för- gängligheten hos allt timligt, och i sommar- kvällens lätta skymning tycker jag mig se en smärt kvinnogestalt glida fram öfver bron vid Ebba Brahes hydda, och jag tycker mig IDUN 477 höra toner sakta och mjukt glida fram öfver det lugna vattnet.
ROLF EBBA BRAHES HYDDA VID UR HEDE.
BOCKHAMMAR.
DAGSKRÖNIKAN.
TIDNINGS JUBILEUM.
I dag, den 29 au- E TT gusti, firar redaktör Ture Malmgren i Udde- valla med en festlighet, till hvilken vänner och kolleger inbjudits, den 25-åriga tillvaron af den af honom grundade och ännu alltjämt ledda tidnin- gen » Bohuslänningen ».
Under det gångna kvart- sektet har denna tidning arbetat sig upp till land- skapet Bohusläns obestridt främsta pressorgan — alltid en pålitlig väktare mot all slags reaktion och obskurantism.
Med tillfredsställelse kan också dess energiske och talangfulle ledare i dag blicka tillbaka- på sitt dugande lifsverk, och talrika lä- sares, meningsfränders och yrkeskamraters tack- samma hyllning skall helt visst icke uteblifva.
Jämte juibilarens egen bild bringa vi, som ett åpropos till märkesdagen, äfven en vy af redak- tör Malmgrens ägande hem och tusculum vid Uddevalla, det ståtliga Älfkullen, där det tronar på krönet af en för endast 18 år tillbaka full- ständigt kal klippa — nu i sin odlade fägring den bästa symbol af rödjaren och hindersprängaren, som Idun jämte så många andra i dag lyckönskar.
JL HANS GUDE.
Den ryktbare landskapsmålaren T professor Hans Gude har efter en längre tids sjukdom aflidit i Berlin.
Född i Kristiania 1825, sändes han redan vid unga år till Dtisseldorf, där målare med tämligen olika intentioner, Achenbach och Schirmer, blefvo hans lärare men först på den första af sina många hemresor — ett par år senare — mötte han den betydande nationella konstnär, Tideman, hvilken förmådde röra de egna strängarna i hans sinne.
Efter den tiden såg han Norges natur med nya innerligare ögon.
Fruk- ten häraf blef en hel serie taflor med inhem- ska motiv, men sålda och prisade äfven ute i Europa. » E T T TIDNINGS JUBILEUM.
Från 1851 stannade Gude under ett årtion- de för det mesta i Dtis- seldorf, där han 1854 blef Schirmans efterträ- dare som professor vid akademien.
Hans rykte steg alltjämt och han fick åtskilliga elever, Efter ett uppehåll i Wales återkom han till Tyskland, där han slut- ligen 1880 blef profes- sor i Berlin.
Vårt Nationalmuseum äger, som bekant, fyra alster af honom.
Från " 1852 var han medlem af De fria konsternas akademi i Stockholm.
HANS 1903 GUDE.
JL LORD SALISBURY.
Den engelska högerpoli- T tikens främste man sedan Beaconfields död, Ro- bert Cecil, markis af Salisbury, afled den 22 au- gusti i en ålder af 73 och ett hälft år.
Efter att ha med utmärkelse bedrifvit sina studier i Oxford, ägnade sig Robert Cecil redan vid 23 års ålder åt politiken; han valdes till med- lem af underhuset för staden Stamfort, som han representerade i 15 år eller till 1868, då han i öfverhuset efterträdde sin fader.
År 1866 inträdde han i Derbys kabinett som minister för Indien och behöll samma ställning i kabinettet Beaconsfield till 1873.
År 1878 utnämndes han till utrikesminister samt var jämte Beaconsfield Englands represen- tant på Berlinkongressen.
Vid Beaconsfields död, år 1881, utsågs han, som nämndt, till det konser- vativa pertiets ledare.
År 1885 lyckades han ge- nom en allians med parnelliterna störta Gladstones kabinett och bildade nu, juni 1885, sin första regering.
Tre särskilda gånger har han bildat reglering- och stått i spetsen för statens sty- relse sammanlagdt ej mindre än 13 år 253 da- gar, längre än t. o. m.
» the grand old man », hvilkens fyra kabinett varade inalles 12 år 141 dagar.
Lord Salisbury gifte sig år 1857 med Geor- gina Hall-Alderson och lefde med henne i ett mycket lyckligt äkten- LORD SALISBURY.
skap.
Hennes död för några år sedan var ett hårdt slag för honom, efter hvilket han aldrig re- pade sig riktigt.
I äktenskapet föddes 9 barn, 6 söner och 3 döttrar.
* JL HILDA CASSELLI.
Den 22 dennes afled i en T ålder af närmare 67 år fröken Hilda Wilhel- mina Josephina Casselli, biträdande förestånda- rinna vid Normalskolan i Stockholm.
Redan vid tidpunkten för den ovanligt nitiska och skickliga lärarinnans 60-års födelsedag meddelade Idun hennes porträtt och biografi, hvarför vi nu in- skränka oss till att omnämna dödsfallet, hvilket helt visst kommer att väcka sorg och saknad inom såväl det läroverk, hon tillhört, som många gene- rationer tillgifna elever rundt hela vårt land.
REDAKTÖR TURE MALMGREN OCH HANS VILLA ÄLFKCLLEN I UDDEVALLA.
IDUN 1903 — HVLIJiS V i o l t v å l 612 HVLIJ4S [Liljekonvaljedoftl UR SLYNÅLDERNS GEMMA SJÄLSLIF.
AF LINDE.
D ET VAR geometrilektion i sjunde klassen.
Timmen förut hade de haft historia, och Ina lefde ännu i historien.
.
.
.
» emedan en rät linje är det kortaste afstån- det mellan två punkter ».
.
.
sade någon framme vid svarta taflan.
Och dessa säfligt framsagda läxord slogo ned som en blixt i Inas fantasi- värld.
Det var naturligtvis därför, att Karl XII varit så » stilig » under sin första regeringstid.
Han gick alltid rakt fram.
Inte i krok om hindren, utan tvärs öfver dem.
Lärarinnan och historie- boken hade talat om bristande » försiktighet » och » klokhet ».
Men hvad skulle man med sådant skräp, när man kunde gå » det kortaste af ståndet mellan två punkter ».
Nu måste till och med den gamla, torra geo- metrien, som hon eljes aldrig brukade hitta nå- got » stiligt » i, erkänna, att den kortaste vägen till målet alltid var en rak linje.
Det hade hon aldrig förr tänkt sig.
Hurra, hurra!
ljöd det inom henne.
Jublet höll på att spränga henne.
Hon var själf med ute i kriget, och så slog hon med handen — i pulpeten och vaknade upp till verk- ligheten.
Ja visst, det var ju i klassrummet hon satt!
Kamraterna sågo fnissande på henne.
Taflan stod där så svart med hvita dumma streck i midten, och lärarinnans röst ljöd ovanligt skarp, då den riktades mot henne med ett » Martina!!
Bevisa! » (Martina — det måtte ha varit, för att hon dunkade med handen.
Men hon hade ju inte menat att föra väsen!
Eljes sade de ju alltid Ina, här liksom därhemma.)
Bevisa!
Hvad?
Hvad i all världen var det hon skulle bevisa?
Det var alldeles borta alltihop — alltihop.
Hon stod vid taflan och mindes ingen- ting, utom det hvassa Martina!, som ville ha tå- rarna fram i ögonvrårna.
Men så fick hon se en skadeglad blick hos Annie, den dumma Annie, som var så förtjusande söt, och som Ture numera spände skridskorna först på.
— Ne-ej, gråta skulle hon inte, inte!
Hon visste ett sätt att kväfva gråt för en längre stund.
Det var att, just när det började rycka i mungipan, låta den förbli nerdragen och se » försmädlig » ut.
Det var ett tråkigt sätt, som människor ofta blefvo onda för, men det var i alla fall det enda hon kunde.
Hon rullade kritan nervöst mellan fingrarna, men såg för öfrigt lugn och säker och bredbent ut, där hon stod framför lärarinnan och kamraterna.
Lärarinnan blef otålig.
Hon hade ibland en förnimmelse af, att Ina ville göra narr af henne.
Ingenting kunde göra henne så förtretad som den där neddragna mungipan.
» Nå, beviset!
Dagens läxa! » Ina hade läst på, men alltsammans var bort- fluget.
Karl XII och den räta linjen hvirflade igenom hennes hjärna.
Hon hade velat gå rak som han mot seger.eller död, men här stod hon nu med skammen.
Åtminstone inga tårar, tänkte hon.
» Gode Gud, låt mig slippa gråta, låt mig slippa gråta, låt mig slippa gråta! » Men mun- giporna darrade.
Det fanns bara ett enda sätt nu — storskratta.
Kunde hon inte det, så vore hon förlorad.
Det gick!
» Gå och sätt dig.
— Stanna kvar efter mid- dagen, sedan kamraterna gått! » sade fröken.
Ina satte sig.
Men så var det också slut med » själfbehärskningen ».
Hvarför hade allting blifvit så förskräckligt?
Hela hennes kropp skakade, och tårar, stora som ärter, trillade ned i de hål och skåror och blyertsgropar, som bevisade Inas äganderätt till platsen.
NYHETER 478 Sista ringningen!
— Kamraterna hade ovan- ligt mycket att ordna i sina,.pulpeter den mid- dagen.
Skulle de aldrig gå?
Ändtligen stängdes dörren efter den sista.
Lärarinnan bevektes en smula, då hon såg Inas förtviflan.
Men en sådan uppstudsighet hade hon aldrig mött förr.
Det gällde att bekämpa den, om det också skulle dröja länge.
Ina visste, att hon burit sig illa åt, men hon visste också att hon inte varit så stygg, som alla de andra trodde.
Ty hon hade läst läxan.
Allt- sammans var så underligt.
Kunde då inte fröken förstå, att.
.
.
Alla tankar dogo i snyftningar.
Lärarinnan stod tveksam.
Var denna sorg skenbar?
Eller gällde alltsammans skammen att ej kunna läxan?
I så fall måste denna sjukligt uppdrifna ambition stäekas.
Det lämpligaste straffet var kanske, när allt kom omkring, att be- handla henne med öfveiiägsen godmodighet, som om hon varit ett riktiga litet barn.
» Läs på dina läxor en annan gång.
Och gå nu hem och bli din mammas lilla snälla flicka! » sade lärarinnan med en half förlåtelse i tonen och gick så ur klassrummet.
Men då kom trotset » Läsa på! » Hon hade läst på.
Mer än vanligt till och med.
» Mammas Ulla snälla flicka! » Det hade just varit så stort och starkt och vackert alltihop.
Hon själf hade ju beslutat sig för att vandra raka vägen till seger eller död, och så kom allt det här krokiga.
Hvarför och huru kunde hon ej reda ut själf.
Då Ina kom ut ur skolan, stod där ännu en flock kamrater på gatan.
Där var Annie, och där var också den snälla Lisa Uddin.
» Hur kändes det för fröken att inte ha läst på läxan till i dag? » ropade Annie.
» Jag hade läst på den, » pressade Ina fram mellan hopknipna läppar.
» Det var bra fräckt.
När hela klassen hörde huru du blef bet!
Usch, att du vill narras så! » Och därmed vippade lilla Annie i väg med sin fina väska och sina välvårdade lockar.
Lisa gick bort till Ina.
» Äsch, ' du.
Säg bara, att du inte kunde.
Det var väl ingenting.
Det har händt mig » tusen » gånger.
Bry dig inte om det!
Kom nu bara!
— Hvad sa ' hon åt dig? » » Ja, hvad sa ' hon, hvad sa ' hon? » frågade alla de andra och kommo närmare.
Men Ina sprang ifrån dem, sprang och grät och.sväljde gråt.
Ändå kom hon för sent, ty det var långt hem.
De andra hade ätit första rätten, då hon satte sig till bords.
Jungfrun kom bort till henne med en tallrik fisk — det var kabeljo.
— » Usch! » hoppade det ur henne alldeles ofrivilligt.
» Gå ifrån bordet, Martina! » ljöd det från pap- pas plats Det fanns ingenting annat att göra än att gå.
Hon lade sig öfver sin säng och grät, ty hon tyckte det var så bittert och orättvist och tröst- löst alltihop.
Efter en stund kom mamma och satte sig bred- vid henne.
» Lilla barn, hvarför gjorde du så? » Ina lade hufvudet i mammas knä, ty mammas röst lät så god och blid.
Men där grät hon ännu bittrare än förr, ty inte heller mamma kunde ju förstå.
Om det bara varit det, att pappa och ka- beljon och fröken varit goda och hon ond och stygg; men det var så mycket mera, som hon inte kunde reda upp.
» Tala riktigt om för mig, hur det är, Ina! » Men det var just det, som Ina icke var i stånd till.
Hon förstod det icke själf.
Hon kände bara, som om något stort sjunkit i någonting svart och djupt och formlöst.
Hela världen var som en djup brunn omkring henne.
Hon begrep den inte.
Det var » världens undergång » ur » tonårs » - syn- punkt, utan reflexion, bara känd och genom- lefd.
Och Ina somnade ifrån den, framstupa öfver barnkammarsängen.
Ina vaknade.
Och bredvid sig fann hon smör- gåsar och kall saftsoppa.
Oj, så g o d t!
!
!
Där ute på gården stod bror Per och hällde vatten öfver kälkbacken, för att den skulle frysa riktigt bra till under kvällen och natten.
Där borde han först ha lagt en liten snöhög.
Hon måste ut och hjälpa honom.
Och i ett huj var hon nere på gården, efter att ha glidit öfver led- stången och dansat krigsdans i köksförstugan.
Se ' n bar det af uppför trapporna igen till läx- orna.
I förbifarten slungade bon en medhafd snöboll ut genom trappfönstret.
Och hon träffade just den punkt hon ville.
Tjohej!
Världen är ändå ganska rolig.
Och en rät linje är det kortaste afståndet mellan två punkter.
Det var någonting i det sista, som hon ändå inte riktigt begrep.
— Men hon skulle lära sig att begripa det.
Och kanske att hon då skulle lära sig begripa, hvarför andra människor, som ändå voro ganska snälla, kunde vara så obegripliga.
» Att fasta och lekamligen bereda sig » gick snart som en dans.
Hon läste upp det utantill fyra gånger å rad och kände sig därefter riktigt ren i sitt samvete.
Och så bar det af ned på isen.
Där fanns visserligen Annie.
Men där funnos Lisa och — Ture också!
VILLOSPÅR.
BERÄTTELSE FÖR IDUN AF MOLL.
(FORTS. FR. FÖREG.
N:B.)
E TT PAR veckor senare reste Elsa på några dagar till Uppsala.
Doktor Hagen öfverraskade sig med att sakna henne betydligt.
Kvällarna blefvo odrägligt lång ' a, hur sen middagen än var.
Vid måltiderna presiderade Hanna som vanligt, vänlig och välme- nande; men hennes konversation var nog tämligen inskränkt, och då de rest sig från bordet, försvann hon till köksregionerna, där hon alltid hade en massa saker att bestyra.
Och doktorn drack sitt kaffe ensam i biblioteket, saknande Elsas sällskap och samspråket med henne.
Hon var onekligen en intelligent tös, menade doktorn, intresserad af alla möjliga saker och förhållanden, ovanligt stark i logiken för att vara fruntimmer, klar och korrekt i resonemanget, skarp blick och säkert omdöme — måhända ämnet till en duktig läkare — om hon nu någonsin hann så långt — Ofrivilligt kom han att göra jämförelser mellan sonens fästmö och den kvinna, som stått honom närmast af alla — hans hustru.
De två voro väl de största kontraster man kunde uppleta.
Som så ofta, när han tänkte på den döda, drog han en djup suck och ansiktet blef mörkt och tank- fullt.
— Ett misstag — ett stort misstag hade hans äktenskap varit.
Mycket ung, då han gifte sig, var han bedårad af hennes skönhet — hennes täcka, barnsliga behag; hon föreföll mycket ung, i själfva verket var hon ett par år äldre än han.
Och han älskade henne gränslöst — trodde han.
Men då han mer och mer upptäckte hennes fel, hennes nyckfullhet, orättvisa, behagsjuka och hennes otyglade lynne, som gjorde sammanlefnaden med henne nära nog outhärdlig — då insåg han, att det var ett ödesdigert misstag, när han gjorde henne till sin hustru.
Inte det ringaste bemödade hon sig att sätta sig in i hans intressen och verk- ningskrets.
Hon gick långa omvägar för att und- vika det rum, där hans patienter väntade, och i mottagningsrummet satte hon sällan sin fot; vett- löst rädd för sjukdom och plågor, som hon var, förklarade hon, att ingen kunde förmå henne att att på något sätt komma i beröring med folk, som kunde dra med sig all möjlig smitta.
Hon afskyd- de karbollukt och fick nervattacker vid åsynen af blod.
Torstens hälft skämtsamma, hälft förtryt- samma öfvertalningar att behärska sig en smula föranledde henne att kalla honom hjärtlös och grym, men lämnade henne i öfrigt totalt oberörd.
- Doktorn drog sig till minnes, huru lugnt och behändigt Elsa ett par gånger varit honom be- hjälplig under mottagning ' arne, då det varit fråga om att sy ihop ett styggt sår i pannan på någon olycksfågel eller lägga ett förband om ett par sönderklämda fingrar — hå, hå, ja, ja — doktor Hagen skrufvade upp lampan en smula och tog en tidning, bittert saknande det parti bézique eller schack, hvarmed Elsa och han brukade för- drifva de långa kvällarne.
Ivar fann det mycket svårt att skiljas från Elsa, så svårt, att hon nästan blygdes öfver att känna afskedets smärta så föga djupt, som hon själf gjorde.
Om en månad — vid påsken — skulle de ju för öfrigt åter träffas — nog var han bra vek och barnslig.
Hon kände sig helt glad till mods under den långa hemresan.
Det låg ännu snö på marken, men slädföret var dåligt; vårsolen var klar och mäktig och dags- mejan blottade tufvorna vid vägkanten, som i dikena töade upp för att nästa natt åter tillfrysa.
Boken, hvilken låg uppslagen i hennes knä, förmådde icke fängsla hennes uppmärksamhet; hon följde med blicken det förbiilande landskapet, tankarne gingo än fortare.
— Hem — hem!
För första gången trodde hon sig rätt kunna fatta hemlängtan.
Hon kände sig jublande glad, och för hvar station som gick, blef hon allt lättare om hjärtat.
En vers af Uhland, som hon läst nå- gonstädes, kom oupphörligt för hennes minne: för liöstsäsongreri nu inkomna uti BRUNKEBERGS MANUFAKTUR-MAGASIN.
479 — honom för tid och evighet — endast honom —.
Allt annat var glömdt i detta salighetens ögon- blick Några få sekunder — måhända en minut — därpå slet hon sig lös och nästan sprang stigen Egentligen passade det inte alls in på henne; fram till landsvägen, där vagnen väntade.
hon lämnade ju sin älskling bakom sig allt mer, Utan att en enda gång möta hans blick steg- med hvarje flyende sekund.
hon upp, han tog plats bredvid henne, tog töm- marne från kusken bakom dem.
Doktor Hag-en När hon kom fram till den lilla staden, var det hade sprakfålar i sitt stall, och den en half mil redan mörkt.
Få personer befunno sig på per- långa vägen tillryggalades i ilande fart.
Elsa rongen, väntsalarne voro tomma i det närmaste, hade slagit upp kappkragen och satt med bort- dä hon gick igenom ut i vestibulen; hon såg ut vändt hufvud, han kunde icke se hennes nedböjda genom fönstret; mycket riktigt: doktor Hagens ansikte.
Intet ord växlades mellan dem.
ekipage väntade utanför.
Hur hade väl detta tillgått!
Han hade trott Några minuter senare åkte hon genom den sig stark nog att dölja de känslor, som inom dessa tysta, lilla staden.
Bjällrornas pinglande ljöd dub- få månader växt upp inom honom, växt upp till belt starkare på den smala gatan, himlen stod en passion, som pockade på att få luft, som be- klar med gnistrande stjärnor; det frös på.
gärde allt och intet ville försaka.
Och innan hon Hon kunde inte för sig själf dölja, det hon själf visste därom, anade han hennes knappt med- kände en smula missräkning öfver att ingen varit vetna kärlek till honom.
Då de kommit in i för- henne till mötes — Hanna eller Torsten — att stugan, vände hon sig för att gå uppför trappan inte Torsten — men aan hade väl ej tid — till sitt rum.
Men han öppnade biblioteksdörren » Var doktorn hemma, när Johansson reste? » och bad: » Kom med. » Hon gjorde så.
Tysta stodo » Di hämtade honom till Berga, just som jag de en minut i det half mörka rummet.
for; se, doktorn hade tänkt följa med, annars. » » Elsa!
Säg att du förlåter mig! » Klarnade inte himlen än mer, klingade inte » Förlåta dig?
Ja!
Men mig själf — aldrig! » bjällrorna muntrare än förut?
Den korta vägen var snart tillryggalagd; nu svängde släden upp Hon slog händerna för ansiktet.
» Ivar, Ivar, » till förstubron.
utbröt hon klagande.
» Älskar du honom, » frågade han lågt.
Hon blef hjärtligt välkomnad af Hanna; senare på kvällen kom Torsten hem.
Elsa hörde, hur » Nej!
Hur skulle jag kunnat älska honom, han i förstugan frågade jungfrun: har fröken jag visste ju icke hvad kärlek var — » kommit?
Strax därefter trädde han in i salongen.
» Men nu vet du det? » Det var en klang af undertryckt jubel i dessa » Se där ha vi ju tösen.
Välkommen igen, » hans ord.
hälsade han med en varm handtryckning.
» Hur mår du?
Du ser så frisk och duktig ut.
Sade » Ja, » svarade hon med ett leende, mera sorg- inte Ivar det, hva '? » set än gladt, » nu vet jag det. » » Elsa — hur skall det nu bli? » Han säg på henne hela tiden och hon blef helt Hon såg på honom med en förvånad blick.
röd under hans granskande blick.
» Jag skrifver till honom. » » Jo, han tyckte så.- Och jag är kry nu; jag » Nå? » känner mig stark och kraftfull som en ung pan- ter, » svarade hon skämtande » Sedan » — hon drog ett djupt andetag — •sedan reser jag. » Dagarne gingo, förflytande lika behagligt som » Hvart? » förut; finnande sympati hos hvarandra, kunde de tala » Jag vet inte. » om allt som intresserade dem; någon gång före- kommo heta dispyter, hvilka dock bilades under » Menar du » — hans ton var lugn, men hon mycket skämt; emellanåt hjälpte hon honom vid märkte hans ansträng-ning- att behärska sig — hans mottagningar, och om kvällarne, då Hanna » menar du, att vi skola skiljas för att inte träffas var upptagen i hushållet, sutto de båda i biblio- mer — att du nu går ifrån mig för alltid —? » teket, läsande eller fördjupade i ett parti bézique » Ja, så menar jag. » eller schack.
» Men där ute i världen är du hemlös,ensam,mera ensam än förr — &gt; Men i den lilla staden skrattade skatorna på » Jag har mitt arbete — » taken och männisKorna nickade småslugt åt hvar- andra och som en löpeld gick skvallret från hus » Elsa, älskade!
Hvarför kan du ej bli min! » till hus.
— » För att din son står emellan oss. » Hon gjorde en rörelse för att aflägsna sig.
» Nå ja, — det sista ordet är inte ännu sagdt » Jag reser till Högtorp om en timme, » sade emellan oss, Elsa.
Men nu äro vi båda alltför doktor Hagen vid middagsbordet en dag af de upprörda.
Du är så blek, älskade — gå upp på första i april.
» Vill Elsa följa med på en åktur?
ditt rum och hvila dig; det är snart tedags. » Vädret är så vackert » Hon vände sig mot dörren för att gå.
Det gick Elsa gärna in på och de begåfvo sig » Hvad ämnar du skrifva till honom? » af till den en half mil därifrån belägna bondgår- &gt;Jag vet icke — hvad som helst; — utom san- den.
Doktorn dröjde längre än han beräknat hos ningen, » bifogade hon bittert.
patienten, och Elsa, som suttit kvar i vagnen, frös, hvilket föranledde Torsten att skicka vagnen i förväg, föreslående Elsa, att de skulle gå en Natten kom.
Lampan brann på Elsas skrifbord.
genväg genom skogen, hvilken väg ett stycke Hon satt med pennan i handen, men hade ännu därifrån förde ned till landsvägen, där vagnen icke skrifvit ett ord på det blanka brefarket, det skulle invänta dem.
låg en förlamande tyngd öfver hennes tankar, Den smala skogsstigen slingrade sig fram mel- när hon försökte samla och skärpa dem för att lan träden, hvars toppar färgades röda af den finna de ord hon sökte.
Ringen hade hon dragit af sitt finger; insvept i silkespapper låg den på nedgående solen.
De stodo på en liten skogshöjd bordet bredvid henne.
och sågo henne sjunka vid horisonten.
Elsa böjde sig ned och plockade några blåsippor vid foten Till slut hade hon då fått brefvet färdigt.
— af en högrest al, det var de första hon sett på » Jag vet, jag kommer att göra dig ondt, » — våren.
stod det — » ty du har älskat mig mycket, mycket Det var så tyst, så stilla.
Hela skogen doftade mer än jag förtjänat.
— Då jag lofvade bli din af vår, af frisk mylla och spirande gräs.
Men hustru, misstog jag mig på mina känslor.
Det var inte kärlek, utan vänskap, innerlig vänskap, bäcken, som sakta sorlande rann öfver alarnes jag hyste för dig.
Jag var sjuk, trött till kropp rötter, hade ännu en del af sin isboja kvar.
Nå- och själ; jag var så tacksam, att någon brydde gonstädes i skogen sjöng taltrasten.
Elsa lyssnade sig om mig, att någon visade mig ömhet och om- till de hälft jublande, hälft klagande tonerna; en huldade mig.
Min arbetsförmåga var reducerad, beklämmande känsla kom öfver henne — var det min arbetslust likaså.
Det plågade mig att bara de fulla, klara drillarne, som kommo hennes hjärta tänka på studierna.
— — — Det var då.
Nu är att slå fortare — af smärta — af lycka —?
jag frisk, stark till kropp och själ.
Nu känner Hon ryste Det föreföll henne som om en fara jag, att jag ' måste dit ut igen — ut i lifvet för att vore i annalkande — vinden suckade melankoliskt ånyo gripa verket an.
Jag känner, att vetenska- i skogen då solen sjunkit.
Skymningen kom pen kallar mig, och jag måste gå.
Och denna hastigt mellan de höga träden.
Ånyo ryste hon.
stränga härskarinna fordrar mig helt och hållet » Fryser du? » frågade Torsten bredvid henne.
för sig — alla mina tankar, känslor och gärningar » Svep kappan bättre om dig — så! » måste vara hennes.
Vi kvinnor kunna icke dela Hans röst föreföll henne så underlig och be- oss — åtminstone kan jag det ej — som din hustru slöjad, hon såg upp — deras ögon möttes.
— blefve jag en fuskare på det vetenskapliga om- Innan hon visste, hur det tillgått, voro hans armar rådet — eller också blefve jag en mycket dålig omkring henne, hon låg vid hans bröst, hennes hustru.
Om du vore det käraste för mig, läte jag hufvud hvilade mot hans skuldra; tankarne svind- allt annat fara — nu kan jag det ej.
Tro mig, lade och hon hade en förnimmelse af, att hon stod Ivar, jag skulle aldrig kunna göra dig lycklig.
sviktande, högt, högt upp och mindes ej det för- Du kommer att finna mig förfärande hård, ja, grym, färande djupet inunder.
Alla hennes hälft omed- Måhända jag är det.
— Farväl, Ivar.
Kanske vi vetna, dunkla tankar och känslor blefvo med ett aldrig mer återses.
Jag reser härifrån.
Hvart klara för henne: hon älskade honom — älskade O, brist icke, bro, du vacklande stig!
O, störta ej, klippa, som hotar mig.
Jord, gå ej under!
himmel, fall ej ner, Förr ' u min älskling jag ' återser!
— - BILLIGAST I SVERIGE IDUN 1903 vet jag ej.
Sök inte att träffa mig.
Tack för den kärlek du skänkt mig, var den ock slösad på en ovärdig.
Glöm mig — och förlåt mig om du kan det.
Jag beder icke du skall döma mig mildt; jag är värd att du föraktar mig.
— Elsa Winter. » Då hon läst igenom det skrifna, ryckte hon på axlarne.
» Tomma, konstlade ord!
Lögnaktiga fraser!
Att bli nödgad att ljuga, det hade jag dock hoppats undgå. » Hon stack brefvet i kuvertet och skref utanskriften.
Doktor Hagen gick fram och åter i biblioteket — fram och åter.
Ibland stannande för att lyssna till ett ljud från rummet ofvanför — ett steg — skrapandet af en stol som flyttades; däruppe skref Elsa de ord, hvika skulle komma att tillfoga hans son så mycket fruktansvärdt ondt.
— Stackars Ivar, stackars min gosse!
Hur skulle väl detta sluta?
Natten gick, dagen kom.
Elsa packade på sitt rum; det skedde helt mekaniskt.
Följande dags förmiddag skulle hon resa.
Torsten såg hon blott vid måltiderna, endast likgiltiga ord växlades mellan dem.
Ånyo sänkte sig en natt öfver jorden.
I Elsas rum brann ännu ljus.
Kappsäckarne stodo färdiga; allt som skulle medtagas var taget.
Plötsligt på- minde hon sig att ett par af hennes böcker voro i biblioteket.
Bäst att hämta dem genast, annars kunde det bli glömt.
Hon tog ljuset och aflägsnade sig helt tyst; hela huset sof.
Gick utför trappan, genom för- stugan och in i biblioteket.
Gående fram till en af bokhyllorna, ryckte hon förskräckt till, då Torsten reste sig ur en af de djupa stolarne vid kaminen.
» Blef du rädd? » &gt;Ja.
Jag visste icke du var här; här var ju mörkt.
Jag trodde du sof. » » Trodde du verkligen.
Jag kan inte sofva, Elsa. » Hon tog böckerna från hyllan, utan att svara.
» Elsa, hvart reser du? » Tonfallet var kort och häftigt.
» Du måste låta mig veta det. » » Nej!
Det är bäst för oss båda, att du är i okunnighet därom. » Hon såg på honom med en fast blick och han blygdes ett ögonblick, finnande att hon var den starkare af dem båda.
» Du är grym! » » Kanhända.
Men äfven mot mig själf. » » Du plågar dig onödigtvis och äfven mig, » ut- brast han passioneradt.
» Jag tror inte det.
— Men Gud skall veta, att jag bure ännu större plåga, blott jag kunnat för- skona Ivar — » » Du tänker mer på honom än på mig — » » Känner du intet medlidande för honom?
Han är din son. » iOch mannen, som utgör hindret för min för- ening med min älskade.
Jag lider, jag lider för- färligt under striden mellan min kärlek till dig och till honom. » Han började häftigt gå af ock an i rummet; slutligen stannade han framför henne.
» Hvart reser du, » sporde han kort.
Hon satte ifrån sig ljuset på bordet och lutade hufvudet med en trött, öfvergifven åtbörd mot bokhyllan, vid hvilken hon stod.
» Du plågar mig, Torsten. » » Du vågar inte säga det.
Du litar inte på mig.
Om jag också uppsökte dig — litar du ej heller på dig själf? » Hon svarade intet.
&gt;Elsa, hvart reser du? » » Bed mig inte längre, » utbrast hon i en ton, lika häftig som hans.
» Jag vill säga dig det.
Men jag måste fördölja det.
Tror du inte jag kämpar och lider?
Jag, som skulle vilja kasta mig till dina fötter och ropa: Här är jag gör med mig hvad du vill, ty jag älskar dig!
Men jag kan det icke.
Ty den man, som jag lofvat min tro och nu öfvergifvit, är din son.
Hur skulle du kunna möta din son, hur skulle du kunna se ho- nom i ögonen, då världen, eller låt vara, blott ditt eget samvete säger till honom: ' Din trolofvade, som svikit dig och som du sörjer, är din fars äl- skarinna!
' » Hon stod framför honom, hög och rak, med ögonen flammande mörka i det bleka ansiktet.
» Du älskade aldrig Ivar.
Jag tog ej något som var hans, ty din kärlek ägde han aldrig. » Pendylen i salongen slog två klingande slag.
» Det är sent, » sade hon och sträckte ut han- den efter ljuset.
» Jo, » sade han.
» Jag fick vänta länge innan du kom, du ville undvika det här samtalet — du har varit så rädd för mig dessa dagar — men så lätt låter jag icke afspisa mig.
När jag satt mig något i sinnet, är jag mycket energisk att nå mitt mål, som du kanske märkt.
Och nu har jag satt mig före, att få bukt med din oresonlighet i det sälja vi l: m a S v e n s k N i c k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
IDUN — 480 1903 här fallet — och så svar på min fråga.
Se så, Elsa.
Se inte så där obeveklig ut; jag vill inte bli häf- tig — men jag känner jag blir utom mig, om du fortfar därmed.
Säg mig nu, hvart du ämnar resa? » — Hon svarade icke.
Då tog han henne om båda armarne, så hårdt, att det gjorde ondt; med hopdragna ögonbryn och sammanbitna tänder betraktade han henne vred- gad — hon kunde icke lösgöra sig från honom, hjälplös och förskräckt öfver hans häftighet.
Han höll henne s,å några sekunder — därpå släppte han sitt tag och vände sig bort med en djup suck; hon sjönk ned på en stol.
När han åter kom fram till henne, såg han att hon grät.
Det hade han aldrig sett henne göra förr — och det berörde honom djupt.
» Elsa, » sade han mildt, » jag skrämde dig nyss — det var inte min mening att göra dig illa.
Vi skola söka lugna oss båda. » Han satte sig i stolen bredvid hennes.
Ett par minuter förgingo, hvarunder han tyst såg framför sig, under det Elsas snyftningar så små- ningom afstannade.
Hon torkade sina ögon och betraktade obemärkt hans ansikte, med dess kraf- tigt vackra drag, de mörka ögonen, hvars skarpa blick kunde vara så varm och öm, pannans mäk- tiga hvälfning, där intelligensen tronade, den tvärskurna kraftiga hakan, hans fast byggda nacke, med det täta, mörka håret; munnen syn- lig under de uppvridna mustascherna, hade ett drag af hemsk tystnad; hon hade knappt lagt märke därtill förrän nu.
Hon såg på hans vack- ra, kraftfulla hand, där den hvilade mot stolens armstöd, och tänkte på, huru hårdt den fattat i henne nyss — men visste, att den kunde vara mjuk och öm som en kvinnas.
Och i stället för att bepansra sitt hjärta, satt hon där och tänkte på, hur stark, hur öm, hur klok han var — att ingen — ingen i hela världen vore värd kärlek, såsom han var det.
Nu vände han blicken mot henne, flyttade stolen en smula närmare hennes och tog hennes hand mellan sina båda.
— » Så — låt oss nu tala förståndigt med hvarandra.
Min lilla Elsa — jag borde inte söka öfvertala dig till det, du finner vara orätt.
Men afstå från dig kan jag inte — trots allt.
Min kärlekslycka har varit så ringa — du är den enda kvinna jag mött i lifvet, som jag älskat inte på grund af yttre fördelar allenast, utan på grund af den själsfrändskap och sympati, som kommit mig till mötes.
Nog älskar jag de här vackra ögonen, med dess kloka blick, nog bedåra mig de där friska läpparne, som nu se så allvarligt obevekliga ut — men de ha lett mot mig, Elsa.
.
.
lett så förfärande fagert, förhäxat mig och kommit mig att glömma — nog håller jag af de där mjuka armarne och dessa hvita händer, som jag nu håller i mina, där de kämpa för att komma lösa, som fångna fåglar — jag är stark nog att hålla dem kvar — men det är din själ och håg och ditt hjärta jag vill ha — ville binda dem med olösliga band vid mig själf, så nära, så nära, att du aldrig skulle tänka på, att vi båda skulle kunna skiljas! » Hon vände bort sin blick för hans varma, bed- jande.
» Vi skulle aldrig, aldrig bli lyckliga med köksälmänack Redigerad af Sås: — minnet af det som varit.
Tyst — säg ingenting; jag vet, att så är.
Och låt mig nu gå. » Hon reste sig.
Äfven han.
» För alltid? » — » För alltid. » Hon knäppte samman sina händer om hans arm och sade stilla med en blick, som tycktes skåda långt, långt bort: » Fastän du lagt mitt lif öde och kommit mig att känna skam öf- ver mig själf, har jag intet annat att säga dig, innan jag nu går, än tack — tack för att du gaf mig din kärlek — för att du hållit mig kär.
Felat ha vi båda — men som ingen mänsklig makt vet af vårt felsteg och dömer oss, måste vi själfva pålägga oss vårt straff.
Och därför går jag nu från dig, som är mig kärast af allt, därför lämnar jag dig, mitt hjärtas älskade, och därför måste vi kämpa mot oss själfva.
Tänk på Ivar — tänk på din son, och jag vet, att du en gång skall tacka mig för det jäg nu gör.
— Farväl, Torsten — låt mig nu gå — nej, kyss mig inte — låt mig gå, Torsten.
.
.
» Men då tog han båda hennes händer i sina.
» Elsa, » sade han varmt och bedjande, » hvart reser du? » Hon skakade blott på hufvudet utan ett ord.
Då drog han henne tätt intill sig och lade sin kind.
mot hennes.
» Älskade — älskade — vill du inte säga mig det? » Hon vände bort sitt ansikte.
Då släppte han henne och vände sig om med en stönande suck för att åter komma fram till henne.
» Farväl då! » Han öppnade armarne, och hon låg i hans famn och grät mot hans bröst och kände hans kyssar på sin mun, på sina kinder och ögon.
Så lyfte hon upp sitt tårdränkta ansikte och lösgjorde sig ur hans armar.
» Farväl, » hviskade hon, » farväl — för alltid. » I nästa ögonblick var hon ute ur rummet.
» Jag kan inte förstå Torsten; då han reste för två timmar sedan, lofvade han så säkert att vara hemma till tio.
Nu har klockan slagit för en kvart sedan och ingen syns till. » — Mamsell Hanna stod vid matsalsfönstret och spejade utåt landsvägen, medan Elsa satt vid bordet och för- sökte dricka en kopp choklad, men sköt den half- tömd frän sig.
» Dröjer han en kvart till, kommer jag för sent till tåget — och går jag nu, hinner jag inte i alla fall. » » Inom tio minuter ha vi honom här, » lugnade Hanna.
» Han tänkte på, att Elsa skulle ha häst- arne, och han vet när tåget går. » En half timme senare körde doktorn upp på gården.
» Förlåt mig, Elsa; jag blef uppehållen och kunde omöjligt komma förr.
Du får uppskjuta din resa tills i morgon.
Tåget gick för fem mi- nuter sedan. » Men dessa minuter gåfvo ändrad riktning åt Elsas kommande lif.
Efter mottagningens slut hämtades Torsten ånyo på sjukbesök; ännu sent på kvällen var 1 msk.
smör (20 gr.], 2 msk.
mjöl, köttjus, IV2 del.
t j o c k grädde.
K ö r s b ä r s s o p p a (f. 6 {peirs.X 1 kg, det 1 kan han ej hemkommen.
Hanna och Elsa drucko sitt te ensamma i den ödsliga matsalen, hvarefter Hanna tog godnatt och gick upp.
Elsa gick ut i förstugan för att låsa dörren, men stod först på bron några minuter.
Den sandade gårdsplanen låg högt och var torr.
Det var något af vår i luften; dimman steg öfver kärrmarkerna, en lätt doft af svedjerök förmärktes, och i dammen i ängen nedanför trädgården kväkte grodorna.
Ett tunt moln försvagade månens sken; bullret af järnvägståget, som gick söderut från stadens sta- tion, hördes i fjärran, försvagades — hördes ånyo — och dog slutligen bort bland de skogklädda höjderna.
Hon låste dörren och återvände till salongen, lade böcker och tidningar i ordning på bordet och ämnade släcka lampan för att sedan gå upp, men blef sittande vid bordet och försjönk i tan- kar med hufvudet lutadt mot handen.
Klockan på kaminfrisen knäppte enformigt, minut efter minut förrann; kanske hon suttit så en kvart, då hon hörde en ringning på dörrkloc- kan.
» Torsten, » tänkte hon och lämnade skyndsamt rummet.
I kväll ville hon ej träffa honom.
— Då hon gick genom förstugan, var ingen af jungfrur- na där; troligen hade de ej hört ringningen, som nu på nytt upprepades.
— Hon öppnade.
Framför henne stod Ivar.
(Forts) T) RAMATISKA TEATERN har nu också begynt •M sin säsong med en revy af det senaste spel- årets bästa program, hvilka alltid kunna påräkna goda och tacksamma hus bland den talrika pu- blik af resande, som vid denna tid besöker huf- vudstaden.
" VTASATEATERN har i ny uppsättning fört fram * den glada, färgbrokiga och melodirika Suppé- operetten » Donna Juanita » och dess gamla drag- ningskraft på publiken tycks stå oförminskadt bi.
Den ensemble teatern nu bjuder, är också i allo lofvärd.
Fru Meissner är en käck och — i bébé- kostym — förtjusande täck donna Juanita, fröken Berentz gör en formlig succés de rire som den be- dagade gamla dansösen, donna Olympia, och frö- ken Kolthoff som Petrita afväpnar kritiken med sitt flickaktiga behag.
Hr Schiickers Dufaure till- hör den röstbegåfvade artistens bästa operett- skapelser.
Hr O. Bergströms skrifvare, hr Ring- valls alkald, hr Lunds engelske öfverste — alla bidraga de förtjänstfullt till det fördelaktiga total- intrycket.
På regien har hr Linden nedlagt ett godt arbete, och det hela går med lif och lust, med färg och glans.
Premiärens bifall bådade också en lång serie fulla hus — denna gång verkligen ärligt förtjänta!
användas till någon afredd skifvor korsbär, 3 lit.
vatten, skalet af Y2 cit- soppa eller puré.
B e r e d n i n g: Orrarna plockas, sve- ron, 1 — IV2 kkp.
kr os socker, das med denaturerad sprit eller bränn- potatismj öl.
1Y2 msk.
Kokta IV2 lit.
spritärter spritade ärter med (f. 6 (omkr. pers.).
5 samt kokas mjuka tillsammans ärterna o c h läggas i soppan.
Den serveras med stekt eller rostadt lit.
bröd.
vin, sköljas ytterst väl o c h torkas med B e r e d n i n g: VS kg.
af bären stötes ospritade), IV2 lit.
vatten, 2 tsk.
salt, P o t a t i s p u d d i n g (f. 6 pers.).
VJ2 en kötthandduk.
De uppsättas därefter 1 stenmortel, tills kärnorna äro krossade.
3 msk.
fint hackad persiljas 3 msk.
smör lit.
oskalad potatis, vatten, salt, 2 — 3 o c h beläggas på, bröstet m e d späcket De påsättas att koka i 2^2 lit.
vatten (60 gr.).
ägg, 4 del.
grädde eller god mjölk, Beredning: Ärterna sköljas, och y % hg.
kallt smör, 1 msk.
socker, Y2 FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR skuret i tunna skifvor, hvilka fastbin- tillsammans med citronskalet omkr. ^4 das väl.
Smöret brynes i en stekgryta.
tim.
Soppan silas, sockret tillsättes, vattnet får väl afrinna.
De påsättas i ko- msk.
salt.
V E C K A N 30 A U G.
- 5 SEPT.
1903.
Fåglarna iläggas med brösten upp och o c h då soppan kokar, afredes den med kande, saltadt vatten o c h få koka, tills T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 gr.), S ö n d a g: Af redd buljong med frika- brynas väl p å alla sidor, hvarefter ide potatismjölet, utrördt med litet kallt de äro mjuka.
Spadet hålles af, o c h 3 msk.
stötta skorpor.
deller; kräftor; stekt orre med brynt saltas o c h spädas med buljongen, litet vatten.
persiljan samt det kalla smöret till- B e r e d n i n g: Potatisen skalas rå och potatis o c h salader; hallon med grädd- i sänder.
Tjll stekningen ^tgår omkr. 1 Ur resten af korsbären urtagas kär- sättes, o c h ärterna omröras väl.
Ski- halfkokas, vattnet hälles af väl o c h skum o c h mandelspån.
tim. Fåglarna uppläggas, skäras o c h norna.
Bären kokas i 1 / 2 lit.
vatten med dorna sparas till puré.
potatisen mosas sönder med gaffel eller M å n d a g: Pudding af kött med p o - hopläggas åter o c h serveras, garnerade 2 msk.
socker o c h tillsättas i den fär- P u r é a f ä r t s k i d o r (för 6 pers.].
drifves genom purépress.
Det kalla smö- tatismos; körshärs soppa med skorpor.
med grönsalad o c h oliver.
Köttjusen digkokta soppan.
Den serveras mecÉ 4 lit.
urspritacle ärtskidor, 2 hg.
spe- ret tillsättes genast o c h moset arbetas Tisdag: Rimsaltad fårbringa med silas o c h skummas.
skorpor eller biseuits.
nat, sålt, 3 lit.
vatten, 2 lit.
efter- med gaffel^ tills det blir hvitt o c h p ö - kokta spritärter; filbunke.
Smör o c h m j ö l sammanfräsas, kött- R i m s a l t a d f å r b r i n g a (för G haljontg, 2 msk.
smör (4:0 gr.), 3 rmsk.
sigt.
Äggulorna vispas upp med grädden Onsdag: Puré af ärtskidor med jusen tillsättes litet i sänder under fli- pers.).
IV2 kg.
fårbringa, 3 msk.
salt, mjöl, 2 mfojrö-tter, 1 kkp.
spritade ärter.
och nedröras i moset tillika med salt rostadt b r ö d; kokt makrill med per- tig rörning, o c h såsen får koka 10 min.
1 tsk.
salpeter, 2 tsk.
socker, 3 lit.
B e r e d n i n g: Ärtskidorna sköljas väl och socker.
Sist nedskäres de till hårdt siljesås o c h potatis.
Grädden tillsattes, o c h såsen får ett vatten.
jämte spenaten, påsättes i kokande, sal- skum slagna ägghvitorna.
Moset läg- T o r s d a g: Oxstek som vildt med uppkok samt afsmakas.
B e r e d n i n g: Refbenen knäckas och tadt vatten o c h f å koka med tätt ges i smord o c h brödbeströdd form och brynt potatis och vinbäxsgelé; rabar- H a l l o n m e d g r ä d d s k u m (för bringan ingnides med saltet, salpetern slutet lock, tills d e äro riktigt mjuka.
beströs med fint stötta skorpor.
Puddin- berkräm med grädde.
6 pers.].
3 hg.
hallon, socker efter och sockret, väl sammanblandade.
Den Då tillsättes buljongen, o c h skidorna gen gräddas i god ungsvärme omkr. % F r e d a g: Bräckt skinKa med stufvade lägges i ett fat o c h får stå 3 — 1 dagar, få ytterligaire koka 1 tim., hvarefter tim., eller till den höjt sig o c h fått smak, VS lit.
t j o c k grädde.
turska bönor; risgrynsgröt med äpplen.
B e r e d n i n g: Hallonen passeras jge- under det den o f t a vändes i den lake, de passeras.
Den passerade soppan bör en vacker gulbrun färg.
L ö r d a g: Kall oxstek med potatis- nom sikt.
Socker efter smak tillsättes.
som bildas.
Köttet upptages o c h tvättas utgöra 2 lit.
Smör o c h m j ö l samman- pudding; saftsoppa med klimp.
Grädden vispas till hårdt skum o c h väl med en duk, doppad i kallt vatten.
fräsas, purén tillsättes litet i sänder, ELISABETH ÖSTMAN, INNEH.
AF ELISABETH OSTMANA HUNMODERA- KNRE I STOCKHOLM.
nedröres försiktigt i fruktpurén.
Massan Det nedlägges i det kokande vattnet och soppan får koka 10 min., hvar- efter den skummas o c h afsmakas med 2 orrar, upplägges h ö g t på en geléskål och ser- och får koka, tills det blir mört, hvar- salt.
till åtgår IV2 — 2 tim.
Det serveras med veras genast med mandelspån, maränger 1 hg.
späck, 3 msk.
smör (60 gr.], stufvade grönsaker eller potatispuré.
Spa- eller makroner.
Morötterna skrapas o c h skäras i tunna 2 tsk.
salt, / i Ht.
kokande buljong.
RECEPT.
Stekt orre 3 (f. 6 pers.].
