# ID: svediakorp-per1518
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,405
# sentences: 952
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


DET NYASTE PORTRÄTTET AF H.
K.
K. KRON- PRINSESSAN.
Å NATIONALMUSEUM utställes för närvarande ett utom- ordentligt vällyckadt porträtt i olja af kronprinsessan Victoria, måladt under hennes senaste vistelse i Karls- ruhe af den framstående unge badensiske porträttmåla- ren Otto Profeter.
Den charmanta bilden — som är utförd i kroppstorlek — väcker alla besökares lifiigaste beundran genom den själfulla behandlingen af de ädla anletsdragen och händernas fina linjespel liksom genom dräktens nobla färgverkan.
Med h. k. höghets medgifvande bringar Idun här invid en fotografisk reproduktion af det vackra konstverket, hvilket helt visst kan påräkna våra läsares synnerliga intresse.
B MEDALJUTDELNING.
rukets Sju folk af herr » patronen » bjudits in i dag till fest.
Hedra ville han de många, hvilka tjänat längst och bäst: och trettio medaljer med sin konungs bild uppå Brukets trogna veteraner skulle i belöning få.
God och gammal plägsed ständigt hade följts i denna nejd, Strejker kändes blott till namnet, så ock misstro, split och fejd.
Store gifvaren i höjden ej man glömt att kännas vid, Hade ock sitt lynnes jämvikt, hjärtero och sinnesfrid.
Här förnöjsamheten bodde, idog hammar svängdes Och glade, emellan masugnslågor hördes månget muntert skratt.
Plikten, aldrig dock förgäten, var ej ett besvärligt band Här i denna vrå af världen i berömdt järnbäraland.
I dan stora herrgårdssalen skaran hade samlats re ' n, Högtidsklädd, i helgdagsstämning, sol i håg och blickar sken.
Mottog nu en efter annan af den ädle gifvarns hand, Glad och stolt, sin kära penning med det blå och gula band.
En dock fattades i laget, fick i dag ej vara med, Hade sedan några dagar slumrat in i dödens fred, Kallats dit, där bästa lönen af den trogne tjänarn vinns, Hvarest tidens vilsne främling ej af nattens skugga hinns.
I hans ställe liten dotter uti sorgdräkt priset tog, Tackade så varmt för gåfvan, neg och under tårar log, Slöt medaljen till sitt hjärta som en kär, förtrolig vän, Såsom minne af en fader, hedrad uti döden än.
=4&gt; H.
K.
H.
KRONPRINSESSAN VICTORIA.
PORTRÄTT I OLJA AF OTTO PROFETER.
Som ett moln kan ljuset skymma några korta ögonblick, Så förstämning grep hvart sinne.
Men herr prosten ordet fick, Talte om, hur sorg och glädje växla här på jordens rund, Talte om den sanna glädjen, byggd på evangelii grund.
IDUN 1903 — 458 — Vördig prosten, själf en prydnad, sin försam- lings kärlek värd, Ägnade åt husets herre se ' n en vacker hyll- ningsgärd, Nämnde, hur i dessa bygder städse man hvar- Hur de många falska ann förstått, läror aldrig där ett insteg fått.
Snart i blomsterrika parken vid den fagra älfvens våg Folk af skilda samhällsklasser man i skön förening såg.
Där till de belöntas ära bägarn klang.
Men nästa dag Högg man i med friska krafter och med nya, flinka tag.
FILIP TAMMELIN.
N Ä R.
M A M M A ÄR TRÖTT.
D E T AUD1TOEIUM, jag vid behandlingen af detta ämne skulle önska samla om- kring mig, är så fåtaligt och så svåråtkom- ligt, att det är alldeles omöjligt att få det samladt.
Jag ville nämligen vända mig till hemmets trägnaste och trognaste arbetare, de hustrur och mödrar, som dag ut och dag in, år ut och år in, gå i stilla och from tjänst inom hemmet, som för dem är ett helgadt område.
De äro kanske icke så punktliga på fester och nöjen, och de få nog ofta höra värdin- nans litet spetsiga: » Ju längre på dagen, dess vackrare folk, » eller mannens: » Men, kära, är du då icke färdig än! » Icke heller äro de hvar mässa i kyrkan.
Dels ha de icke tid, ty alla andra gå före dem i rättigheten att disponera sin tid, dels ha de mindre behof af att höra ord utifrån, ty ordet är så lefvan- de friskt i deras hjärta.
Deras gudstjänst rättar sig ej alltid efter klocka och almanack, utan de gå dag och natt inför Herrans ögon, och det är väl också den bästa gudstjänsten.
I lydnad för sin mästares bud vilja de verka, medan dagen är, och de tänka med bäfvan på den natt, som kommer, då de icke längre kunna verka — verka för man och barn, alla dem, som äro dem kära, och alla dem, för hvilka de äro stöd och tröst, hjälp och glädje.
Anspråk på hjälp möta de med den finaste villighet att hjälpa, tacksamhet med den mest finkänsliga glädje att få hjälpa.
Har du sett en sådan kvinna med solskens- blicken strålande mot sin make, då förstår du Guds mening med att skapa mannen en hjälp, som är honom lik.
Och har du sett henne i kretsen af sina barn, då förstår du, att den nation, som saknar sådana kvinnor, den är dömd att dö, men att den nation, som äger många sådana, den hör lifvet till för långliga tider, ty hennes lifsverk glider i välsignelse ned genom tiderna och växer i generationerna.
Men de äro så fåtaliga.
Vore de icke det, så skulle det ej k o m m a in så många skärande missljud i diskussionerna om kvinnans ställ- ning i hem och samhälle, då skulle det ej finnas så mycken missaktning och afvoghet, misstro och missunnsamhet mot hennes kön, så mycken rädsla för att låta henne säga sitt ord öppet och verka på hvilka områden hon har lust.
Spridda äro de i vårt stora fädernesland från Ystad upp till Haparanda.
Hur skulle man kunna leta upp dem i slott och kojor?
Svåråtkomliga äro de, när man har ett ord att säga dem, och det går ej heller att få detta ord fram till dem genom böcker och » blad ».
De läsa nog, t. o. m. mycket.
De ha ett bibliotek, kanske med många dussin band, kanske endast en liten hylla full, men de äro riktiga finsmakare med afseende på lektyr.
Litet men godt, mena de.
Icke skumma de ofta den efemära litteraturen, och en sådan liten penna som min, hur skulle den kunna tränga sig fram till d e m?
Men de ha många vänner, och var viss, att alla verkligt bildade i deras omgifning stå dem mer eller mindre nära.
Bland dessa är då en mängd, som ha godt om tid och därför också ha tålamod att bläddra i den litteratur, som är af efemär art.
Det är i hopp att få en och annan läsare i denna i vårt land stora krets, jag skickar ut dessa rader, viss o m att i så fall de skola nå en och annan af dem, de hufvudsakligen äro afsedda för.
Denna hemmets trogna vårdarinna skänker hela sitt jag åt sin make.
Omkring sig har hon en stor barnskara, och åt denna ger hon sig helt.
Har du sett, hur finkänsligt hon fostrar sina tjänare, och hur hon hjälper dem i deras göromål Det se alla och beundra — utom hon själf och de.
Psykologerna tala o m, att det kan bo flera jag i samma person.
Hon är ett lefvande bevis på giltigheten af denna sats.
Hon har den underbara förmågan att dela sig i flera delar, hvaraf hvar och en är det hela.
Det vore intet under, o m hon stode skeptisk gent emot matematiken, ty den är icke så strikt tillförlitlig i andens värld.
Hon håller väl knappast före, att 2 + 2 = 5, men om hon menar, att 1 + 1 + 1 • • • icke är mer än bara 1, så vore det intet under.
Men hon tänker på och lefver för alla andra, men icke för sig själf.
Ingen af hennes kära kan be o m en tjänst, som hon ej är villig att göra, vore det ock förenadt med stor möda och ansträngning nära nog öfver för- mågan.
I hvar stund vill hon låta sitt leen- de lysa upp omkring sig, om än hon känner, att det går kraft ut ifrån henne, och att den källa, hvarur den flödar, icke är obegränsadt gifvande.
Då hon ger, är det, som om både evighet och oförgänglighet stode henne till buds.
Då hon tar emot, är det, som o m hvar smula vore en skatt.
Men evighet och oförgänglighet stå henne icke till buds.
Det hjälper icke, att hvarken man eller barn vilja tro, att denna outtrött- liga kvinna, som aldrig söker sitt, utan bara öser af sitt rika förråd, slutligen kan stå där utan något mer att gifva.
Man är så van, att allt, hvad man själf e j.
h a r lust att göra, det gör hon åt en, att hvar sorg, man ej orkar bära, den bär hon, att hvar njutning, man ej orkar skaffa medel till själf, den ger hon genom att spara in en njutning för sig.
Då händer väl, att en dag kommer, då hon känner sig så trött, så dödstrött.
A r du en mycket nära och med goda ögon och med godt hjärta begåfvad vän, då ser du det — ser, att i helig enfald låter hon sin kraft för- rinna, utan att tänka på att den natt, hon fruktar, just därför kommer så mycket förr, ser, att här tappa hennes kära i blindhet och tanklöshet ett hjärteblod, som de ej förstå att skatta, förrän de själfva sakna den kraft, de så hänsynslöst exploaterat.
Som god vän går du till henne och säger till henne ungefär så här: » Du skulle hvila ett par tre veckor.
Alla människor, som ar- beta, ha semester.
En stor, stark karl dundrar mot, samhället, o m han har mer än 8 eller 12 timmars arbetsdag.
Hur lång är din?
MELLINS FOOD Skolfolk — från småskolepilten till 7 O-års- magistern — njuta en legaliserad siesta på 4 månader o m året, tjänstemän i allmänhet 4 veckor, t. o. m.
en extra ordinarie bank- eller telefonfröken har åtminstone sina 14 da- gars fritid.
Hur långa ferier har du haft under tiden från den äldste gossens födelse- dag till hans konfirmation? » Hon ler sitt milda leende och säger kanske så här: » Ja, det kan j u tyckas vara en lång arbetsdag, men för mig har den aldrig varit tung.
Ljuflig och fylld af välsignelse har den varit.
Jag vet icke, hur det kommer sig, att jag blifvit så här förbi.
Det är väl det, att jag blifvit gammal. » » Gammal, » svarar du, indignerad å hennes köns vägnar.
» Några och 30 år är väl ingen ålder att tala o m.
Din man är flera år äldre än du, och han är i sina bästa år, och det är du ock.
Nej, det är bara det, att du aldrig unnar dig någon ro.
Hemma kan du aldrig hvila, ty du kan icke låta bli att sköta en del af din mans arbete och dina barns läxor och mycket af dina jungfrurs försumma- de göromål.
H v a d en svensk genomsnitts- jungfru har för begrepp o m arbetsintensitet och arbetsaftal — det känna vi.
Låt oss komma öfverens om, att hemma hvilar du aldrig.
D u skulle resa hemifrån bara för att hvila ut riktigt grundligt. » » Omöjligt, » svarar hon bestämdt.
» Jag kan icke resa ifrån min man.
Du kan icke tro, hvad han tycker det är svårt, när jag icke är hemma. » » Jo, j o, det tror jag visst, men han reder sig nog ändå.
Minns du icke, hur belåten han var den tiden, han låg i Marstrand, och då han var i Norge, för att nu icke tala o m alla hans småresor.
Och dessa tider har du alltid gått här hemma och knogat och sparat, för att han skulle kunna ha så mycket mer mynt i fickan. » » Så du talar.
Det är j u hans hvarenda slant, vi äga.
Det lilla, jag hade med mig från hemmet, är slut för längesen, och nu är det j u han, som tjänar hvart öre.
Men nog skulle han " gärna ge mig reskassa.
Det är det visst icke frågan o m.
Men.
.
.
» Så blir det tal om äldste gossen, som snart skall lämna hemmet, och dottern, som är i den farligaste åldern och ständigt behöfver mors ö m m a öga hvilande på sig, och pojkarna, som ingen har tålamod med etc.
Så är det inkok af ärter m. m., syltning, saftning, in- läggning och många andra viktiga saker, som äro som lika många små kedjor, som mamma icke vill befria sig från.
Slutligen lyckas du lossa på den ena efter den andra, och bästa effekten gör det, när du föreställer henne, hur det ej alls vore för hennes egen skull bara, det vore önekvärdt, utan för det allmänna bästa.
Knappt har du lyckönskat dig till att se- gern är din, så slår hon ned alla dina för- hoppningar.
» Det är alldeles omöjligt, min vän.
Tänk \ lecfaj 1 ÖFVERTRÄFFAR ALLA ANDRA.
1 i Friskhet OCH Angenäm V ä l l u k t 1 • PRISBELÖNT MED FLERE GULDMEDALJER- 1 af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
Finnes på Apoteken samt hos Specerihomdlame, P R O F g r a t i s o c h f r a n e o från Axel Lennstrand, GEFZE.
= ^ = = = 2
IDUN 1903 — 459 — eller ett sund, som under ebb ligger torrt, skiljas från fastlandet.
Då får man se upp, så att man ej i flodmynningarna öfverraskas af ett par tre på hvarandra följande höga, fräsande vågor.
Men på den långsluttande hafsbottnen kryper floden långsamt upp, och den sista vågens slag är icke kraftigare, än att ett litet barn kan taga emot det, utan att vackla, äfven om det blåser hårdt.
Först ett par meter från vattenbrynet är det så kraf- tigt, att man ej kan låta småttingarna brottas med vågorna på egen hand.
Denna strandbrädd är den mest idealiska terräng, man kan tänka sig för den mor, som ärligt vill hvila sig och tvinga sig bort från allt, som stör hennes nervers och tankars ro, men som ej kan förmå sig att skiljas från småttingarna.
För att ge en något fylligare föreställning o m den, skall j a g be att få beskrifva Fanö Nordsöbad, därför att det har j a g i friskaste minne.
Många andra sandbadorter finnas som bekant.
På nära håll ha vi Båstad, Engel- holm, Falsterbo, Ystads saltsjöbad.
Fanö ligger vid sydvästra hörnet af Danmark, skildt från fastlandet genom ett smalt sund, som är så grundt, att ångbåten, som sätter det i förbindelse med fastlandet, måste gå en lång krokväg mellan de båda mycket nära liggan- de platserna Esbjerg på Jylland och Nordby på Fanö.
på pysen: Resa ifrån h o n o m!
Nej, tusen gånger nej! » Det oöfverstigliga hindret är en liten pilt eller flicka mellan 3 och 7 år.
Lämna honom gör icke mor utan för nöds skull — och det skall ändå vara bitter nöd i den ålder, då han är mest utsatt för alla möjliga barnsjuk- domar, för alla faror, som bero af våghalsig- het och bristande herravälde öfver musklerna, då han är mest värnlös mot frestelser och därför behöfver sin mor som sköld mot all ondska i närheten.
Det måste du gå in på: att resa ifrån pysen, det är omöjligt.
» Tag honom med! » säger du lamt, ty du tänker på, hvad hvila mor skulle få, om hon skulle passa pysen.
Du ser dem båda på västkusten, mamma sammansjunken af trötthet och pysen, som alls icke är trött, ding- lande på broräckena, metande ytterst på ång- båtsbryggan, rutschande utför klippväggarna, hängande i toppen af ett träd.
Mamma står där med de utpinade nerverna spända och, när faran är öfver, i ohejdbar skälfning.
Du ser mor och son i skogen eller i någon b y, flyende för tjurar, kor, baggar, ilskna hundar, luffare och fulla karlar.
Du tänker dig dem vid någon fashionabel badort, där allt är h y - gieniskt inrättadt och allmänna säkerheten god, men där mamma har så många fler be- kymmer för toaletten och pålägges så många fler band af alla de sysslolösas nyfikna in- tresse och konventionella fordringar.
Från Fanö löper utefter nordsjökusten en lång räcka låga öar ända ned till staden Hel- der i Holland.
På många af dem äro hafs- bad af första rang, på andra mera anspråks- lösa.
På Sylt ligger " Westerland, besökt år- ligen af flera tusen människor.
Längs stran- den står en lång rad af badvagnar, hvari man åker ut i hafvet, när man vill ha sig ett bad.
Vidare står där en otrolig mängd strandkorgar.
En strandkorg är en bekväm hvilstol, bred och bastant och med en form, som visst är lånad af hvitplisterns krona.
Liksom ståndare och pistill sitta väl skyddade för sol och regn och vind i den öfre läppens hvalf, sitter man skyddad i sin strandkorg.
Man vänder den, som man finner lämpligast, och man pryder den med sitt lands flagga.
Den gör ett utom- ordentligt festligt intryck, denna hvita strand, hvarpå en vimlande människoskara rör sig under ett böljande haf af små och stora flag- gor i alla möjliga färger.
Midt i denna män- niskomassa är man fri som i öknen eller i urskogen, men man njuter af allt, hvad ett ordnadt samhälle har att bjuda af komfort och personlig säkerhet.
Men det finns en terräng, som är som ska- pad för den trötta mamman och hennes out- tröttliga telning.
Låt mig beskrifva den, och när du härnäst träffar en trött, liten mamma, så skildra den för henne, och du skall se, att det går lättare att få henne till att taga sig ferier.
En god gärning har du då gjort, ty du har räddat åt henne och hennes om- gifning långa tider af glädje och hälsa, kraft och spänstighet.
Denna terräng är det så godt som samman- hängande flygsandsområde, som utbreder sig utefter norra och västra Mellaneuropa.
Endast de tvänne franska provinserna Normandie och Bretagne afbryta det, där de som två kilar tränga sig tvärs igenom detsamma ut till hafvet.
I Sverige ha vi ett dylikt landskap utefter Hallands och Skånes kuster, i Dan- mark utefter hela nordsjökusten samt flera af öarna.
Hafsbottnen utanför denna sandiga strand- remsa sluttar mycket sakta, och därför är hafvet, synnerligen grundt.
På sina håll kan man utan fara promenera en half mil ut i hafvet utan att förlora fotfästet.
Hafsbottnen är alldeles lik sandfältet, och endast vatten- gränsen betecknar skillnaden mellan det, som hör hafvet till, och det, som hör fastlandet till.
Inga slippriga stenar, ingen dyig och slemmig grön massa, som grumlar upp vatt- net vid minsta rörelse, inga förrädiska pålar, stockar eller kvistar i vattnet.
En bred remsa är omtvistad besittning.
Under flodtiden är den täckt af en glindran- de vattenyta, men under ebbtid ligger den blott och bar.
Då spatsera strandskator snatt- rande omkring där och förnöja sig med muss- lor, maskar och annat byte, som vattnet läm- nat åt sitt öde, när det långsamt drog sig tillbaka från den besittning, det hade eröfrat, men ej kunde behålla.
Då åker människan i vagn eller på cykel fram, där hon några timmar förut badade och rodde.
Ett brokigt vimmel är det också i Norder- ney, Borkum, Scheveningen, Ostende m. fl.
Lugnare är det i Zandwoort, Nordvyk, Katt- wyk, Domburg m.
fl.
Danmark har flera dylika badorter.
Fanö är icke stor.
På 4 timmar går man från den norra ändan till den södra, och på en half från öst- till västkust.
Dess inre är uppfylldt af klitter, d. v. s. höga kullar af sand.
Dessa äro beväxta med styft, sträft gräs, men på deras slutningar dofta timjan och andra kryddväxter, där lysa styfmors- violen och flera andra små blomster fram.
Här och där är den tunna mattan af växt- lighet afskrapad, och en sandhåla har bildats, där man riktigt kan få gassa sig i solskenet.
Hvarje kroppsdel kan få solbad utom hufvu- det, som bör skyddas af ett svart parasoll eller en bred skärm på hatten.
Långsamt och utan våld sker denna vågor- nas fram- och återmarsch.
Där kusten är klippig, är det helt annorlunda.
Där måste man noga känna kartan och tiderna för ebb och flod för att ej riskera att af en bred skummande vattenmassa, som fyller en håla En sådan sandhåla är en kär tillflyktsort för vår trötta mamma.
Där ligger hon och halfslumrar, medan pilten har otroligt roligt bredvid henne.
Hon behöfver icke vara ängs- lig för att han ger sig ut att rekognosera andra marker, så upptagen är han.
Han gräf- Eva Hellman &amp; C:o J HUSHÅLLSSKOLA Drottninggatan 68.
Et.
1886.
GARÉ MATSALAR Mellan klitterna växer ett mjukt, ganska saftigt gräs, som fåren draga försorg om.
Här och där finnas några nötkreatur, men de äro så få, att man snart har tagit reda på dem.
I Sverige gå de lösa, men i utlandet äro alla kreatur tjudrade, hvilket är ofantligt ange- nämt för alla parter.
Lugn för att blifva skrämd och ofredad af öfverlastade individer kan man också vara.
Flertalet af de vuxna männen äro sjömän och ligga på långtur hela sommaren.
Om de dricka och bråka, så sker det i främmande hamnar.
I deras egna byar gå deras kvinnor flitiga och kunniga i både mans och kvinnas göra.
De både så och bärga skörden, de sköta kreaturen och affärerna och täppan.
De t. o. m. ringa folket samman till gudstjänst och spela orgel i kyrkan.
Det är något verkligen nervstärkande att se dessa trygga, starka kvinnor i deras duk- tiga arbete och med ett visst vemod öfver sig, ty tankarna vilja gärna följa fadern eller maken eller fästmannen därborta på främman- de haf, men hand och öga äro väl discipline- rade och svika ej i sin gärning.
Männen göra samma intryck af trygghet och styrka.
Man får förtroende till dem, och jag har icke hört, att de svika det.
Där vid västerhafvet mellan Skagen och Fanös sydspets, säga dan- skarna, bo deras intelligentaste och kraftiga- ste släkter.
Det är betagande härligt att i lugn och ro, ostörd af både människor och djur, få vandra på den mjuka gräsmattan mellan klitterna, medan bränningen dånar på andra sidan och stormen brusar fram öfver ens hufvud, men själf är man i lä för den.
Några steg upp på klittens topp och det är knappt möjligt att stå emot dess våldsamhet, medan man njuter af att se ut öfver det mäktiga, skum- mande hafvet.
Härligt är det också, när ingen storm brusar och allt är ljudlöst stilla.
I väster sträcker sig utanför klitterna en 2 mil lång sandig strand, barnens förlofvade land.
Närmast klitterna är sanden lös och foten sjunker ned till vristen i den.
Men längs hafvet är den hård, ty sandkornen packas tätt samman, när flodens böljor rulla fram öfver den.
En bättre promenadplats kan man näppe- ligen leta upp.
Där springa de små barfota hela dagen, medan mamma sitter i sin strand- korg och tittar på, skyddad för sol och vind, lugn för sin pilt.
Om liten tumlar omkull, gör det ingenting, ty ingen sten, ingen hvass kant finns att göra sig illa på.
Han kan vara hur pigg och verksam som helst.
Skada sig kan han näppeligen, och sysslolös är han ej en sekund.
Följaktligen har han ej ett ögonblick tråkigt, och följaktligen är han det mest älskvärda barn, man kan se, och sköter sig själf hela dagen.
Hvad gör han d å?
Han gräfver kanaler och dammar, bygger fästningar med vallgraf- var med riktigt vatten i, där han som jätte promenerar och leder anfall och försvar.
En spade och en eller par flaggor höra till hans utstyrsel för sejouren.
Dylika finnas till salu i massa, hvart man kommer i utlandet.
Han vadar ut för att låta vågorna plaska o m be- nen.
Han leker med sina små båtar i de dammar, som bildas vid ebbtiden i de något djupare delarna af stranden.
I outtröttlig, oafbruten lek är han.
Floden kommer och förstör dagens arbete, men med oförminskad relc.
» In omiorgifiilla undervlinlng I matlagning, deiaerträtter, llnbafcnlno m. m.
3 mån, elevtur ».
» är » * - för damer, » om följd af QtrtraH läge, godt ooh &amp; ver sig ned i sanden till knäna, till ma gen Han anlägger trädgårdar och fästningar.
Han öser sanden och hittar på tusen lekar.
San- den är alldeles ren, så att han tar icke någon skada af att få den i mun eller ögon.
BUFFÉ.
° p p e t t n l 1 1 8 " rlfcllgt bord, lig » Protp.
ooh Upplyan.
fritt.
prlter ooh därtill rabattkuponger, bland » tadent — it betbfcta Frulwat-, lunoh-, » upé- o. fcaffeierverlnq.
Tärtor, bafcelier, fcaffebröd frän egot bageri « » rv.
o. «äl) a« här.
(DUN 1903 | Enligt referat af meddelande från Svenska i Tandläkaresällskapets kommitté för undersök-: ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter-: nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den É 15 Aug.
1902 är STOMATOL i ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller i de fordringar medicinen och tandhygienen ställa = på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom-: mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
| E.
M.
K o n u n g e n s Hofleverantör.
energi bättrar han på sitt verk eller gör o m det från grunden.
Strålande äro barnen på sanden.
Skiner solen, sätter man hatten djupt ned i pannan och magasinerar så mycket solvärme som möj- ligt.
I mulna dagar är där nästan ännu skö- nare.
Ett grått hvalf af tunga skyar spän- ner sitt tak öfver jorden.
En oändligt mild och len luft ligger stilla öfver haf och sand.
En oändligt mild och mjuk dager verkar njut- ning för ögat.
Trollskt, underbart bryter plötsligt ljus fram genom molnen.
Det är som en uppenbarelse från en ljusets värld.
Endast ute på det vidöppna hafvet får man se skådespel sådana som där.
Det är beta- gande härligt att följa färgspelet i denna i och för sig så ödsliga värld, som solen kan så förtrolla.
Det är härligt att fylla sina lungor med den friska hafsbrisen.
Om baden vore mycket att säga, men ut- rymmet tillåter det e j, utan jag skall endast framställa ett och annat litet drag, som kan vara af intresse från den trötta mammans synpunkt.
Hon får ha sin gosse med sig i en vagn, som af en häst dragés ut ett stycke i vattnet.
Vattnet håller sig dag efter dag vid ungefär samma temperatur.
Äfven i stark storm kan man utan fara bada.
Ensam är man med sin pilt, som nog till en början hissnar och hojtar väl högt, ty vågorna äro kraftiga, men man kan då, om så behöfs, få tas med honom på det sätt, man såsom upp- fostrare funnit passa en bäst, utan att af en del grannar få kommentarier, råd, förmaningar, kritik etc. — och det är ej litet att sätta värde på.
En serie af 10 bad är till den grad väl- görande.
Naturligtvis är det bättre att få fler, men den kan medhinnas på ett par tre veckor.
Längre tid kan nog ingen förmå denna husmoder att taga sig ferier, skild från hemmet.
Hvad kostar en sådan badsejour?
Ja, det kan växla inom mycket vida gränser.
I de färnämsta hotellen, t. ex. i Norderney, Sche- veningen, Ostende måste man beräkna 40 å 50 kronor om dagen.
På de förnämsta hotellen i Fanö Nordsöbad tror jag det går till 10 å 25 kronor per dag.
Inackordering kan fås till 2 — 6 kronor per dag i de enklare hotellen eller i privata familjer, om man känner till platsen eller har tur att träffa på ett godt pensionat eller en angenäm familj.
Vill man ekonomisera riktigt bra, kan man taga med sig ett spritkök och därpå koka kaffe, te, ägg, chokolad och mjölk.
Smör, bröd och annat dylikt finns öfverallt att få.
På sina håll är mjölken pasteuriserad, och då slipper man besvär att koka den.
I en villa eller en privat familj kan man då hyra ett eller par rum och äta ett eller två mål på hotell.
Middag kan man på ett godt hotell få till 1,50 kr.
för vuxen, hälften för barn under 10 år.
De mål, man lagar på spritköket, öfverstiga j u ej i värde - 460 - dem, man äter i hemmet.
För en fru med stort hushåll är det säkert ett riktigt nöje att servera ett par koppar kaffe eller te och att hålla i ordning en liten servis för två till morgon- och kvällsmål.
Dessa på några korta stunder undanstökade helt mekaniska göromål fördela hemlängtan, och tekökets sakta sus- ning är som ett svagt eko från köket där- hemma.
När frågan kommer före i familjerådet, så komma naturligtvis en mängd invändningar att göras.
Se här ett par exempel.
Kanske hela familjen ligger vid brunnar och bad o m somrarna, och i så fall invändes, att mamma j u har det bästa tillfälle att sköta sig hvart år.
Nej, förlåt, sommarnöjena be- reda sällan husmor i en stor familj någon hvila, kanske snarare ökadt arbete genom den besvärliga in- och utflyttningen, anpassning efter nya förhållanden, ändrad ekonomi och mycket annat därtill.
Till detta kommer, att hvarenda medlem af familjen vill ha oin- skränkt rätt att njuta sina ferier, och så faller bördan än tyngre än vanligt på den enda, som icke har någon rätt att ha ferier.
Så menar man, att det går icke för en gift kvinna att reda sig på egen hand.
H o n är så van, att hennes man styr och ställer med allt för henne.
Det är en de allmänna föreställningarna be- härskande fördom, att mannen omöjligt kan reda sig inom hemmet ensam och kvinnan ej utom detsamma.
Invändningen, att denna kloka, lugna kvinna, som har daglig öfning att reda ut trassliga härfvor, att fatta ögonblickliga beslut, att göra tio saker på en gång och som förvärfvat sig ganska stor människokännedom, att hon skulle känna sig rådlös och bortkom- en, är ett antagande, som faller på sin egen orimlighet.
Kommer hon ej att längta hem så inten- sivt, att hennes nervsystem förlorar i kraft mer, än det vinner?
Skulle hon, som är så hemma i själfbe- härskningens svåra konst, och som alltid söker rätta sig förnuftigt efter förhållandena, skulle hon icke genomföra beslutet att hvila 1 Jo för visso, såvida ej hvilan kommer så sent, att fjädern redan har sprungit af, att trötthets- gränsen redan är uppnådd, så att hon för- lorat herraväldet öfver sina nerver.
Och mer än så.
Inför hafvets oändliga majestät, inför en ödslig, men mäktig och storslagen natur skulle hennes känslor få ett djup, en värme och en glädje, som skulle mer än något annat hjälpa henne att genomföra sin föresats att skaffa sig fullkomlig hvila.
En sådan hvilo- tid midt bland människor, men ändå i djupa- ste ensamhet skulle hon göra till en stilla stund med sin Gud, hvarur hon skulle gå både andligen och kroppsligen stärkt.
Också där skulle hon taga mästaren till sin förebild och gå in i en ökenvandring, hvarunder hon lämnar världen och allt hvad till den hör för att så mycket bättre kunna lyss till rösten i hjärtats djup.
Hvilken kraftkälla är icke detta: ensam med sin Gud.
Men hur går det med mannens och hem- mets rätt, o m hustrurna finna på att allt emellanåt taga sig ferier?
Ä r då bandet mellan mor och son mera oupplösligt än mellan mor och far?
Mellan mor och - far finns det ett umgänge, som är oberoende af tid och rum.
Jag håller före, att det är nyttigt för dem att emellanåt pröfva detta umgänge, pröfva, om det är så, att » borta ur sinnet är borta ur minnet », eller om det är så, att borta ur sinnet är djupare in i minnet.
Människor, som hålla af hvarandra, borde allt ibland unna sig en tids skillsmässa för att se, hur afståndet kastar ett hölje öfver mycket, som vi ej gärna se, men ett förskö- nande och förklarande ljus öfver allt, hvad vi i glädje minnas.
De skulle unna sig en skilsmässa allt ibland också för att kunna få njuta af återseendets fröjd.
V i kunna vara så vana vid att allting är väl beställdt, att vi ej märka det och följaktligen ej vär- dera det vidare, förrän ett afbrott kommer och öppnar våra ögon.
Om någon af dem, som bruka ögna igenom äfven de små, obetydliga pennornas alster, haft tålamod att följa min ända hit och se ' n träffar på en af dessa kvinnor, som ha Martas förmåga och Marias sinne, så beskrif dessa härliga hafsbad för henne.
Förmå henne att pröfva, om det ej är så, att när mamma är trött, då skall hon grundligt hvila, och att denna hvila näppeligen kan i sällskap med ett så oskiljaktligt sällskap, som en hennes ättling mellan 3 och 7 år är för henne, nju- tas med snabbare och bättre resultat på något annat håll än vid sandbadorterna.
Men under tiden, som ligger emellan den dag, då j a g först började tänka på den här saken, och den dag, som är, har jag kommit underfund med, att jag nedskrifvit ett påstå- ende, som j a g ångrar.
Jag har sagt, att de äro fåtaliga, dessa kvinnor, som utan afbrott gå ett par tre decennier i hemmets gärning, utan att taga sig ferier.
Ingen tänker på att ge dem ferier, men i regel drifvas de och drifva sig själfva öfver den yttersta trötthets- gränsen månget tiotal af år för tidigt.
Hvilken nationell kraftbesparing vore det e j, o m de kunde förmås att hvila ut i tid, att hejda sig inför faran och ej vänta, tills olyckan är skedd.
J. VK.
F RÅN MONTPARNASSE OCH MONT- AF MARTRE.
EDVARD ATELIERINTERIÖRER STJERNSTRÖM.
v. HOS H A R A L D SÖRENSEN-RINGI.
O m jag, när jag för ungefär ett år sedan började denna serie skildringar från våra, sig här uppehållande landsmän artisters atelierer, hade velat följa någon viss rangord- ning, så är tämligen säkert att Harald Ringi ingalunda kommit att blifva den siste i se- rien.
Detta har emellertid ingalunda varit min afsikt, utan har jag skrifvit ned den alldeles som det passat sig.
För öfrigt är det j u un- derstundom så, att platsen som ultimus är en hedersplats 1 Dock, det egendomliga är att det just var Ringi, med hvilken jag hade tänkt börja.
Han var den artist, som j a g bäst kände, så väl som konstnär som person- ligen, i det att vår bekantskap går så långt tillbaka som till den tiden då R. ännu stu- derade vid Sundsvalls läroverk och de enda utslagen af hans konst utgjordes af karrika- tyrer af lärare och kamrater!
Min önskan att få införlifva R. i samlingen här har emellertid alltjämt strandat på dennes obenägenhet för saken.
Alla mina propos i den vägen hafva alltid bemötts med ett — » icke kan du ha något att skrifva o m mig, ce n ' est pas la peine! » Hvarpå han grundade denna sin motvilja är svårt att säga; om det var ett utslag af den anspåkslöshet, som understundom karak- täriserar den verkliga förtjänsten, eller om det var en följd af misstro mot mig som skildra- re.
Min egenkärlek gör mig mest böjd för
- 461 samt lämna eder äska- de upplysningar, » löd fruns ultimatum; och mycket riktigt, när mr Albin och j a g en vacker majmorgon gö- ra vår entrée i ate- liern, belägen långt borta å boulevard St. Jacques, strax i när- heten af Bartholdis » Belf ortlejon », finna vi allt i ordning, fa- miljen samlad samt pappa ej allt för ovil- lig att för en gång själf posera!
Och så togs kortet härofvan.
Jag hade velat här äfven kunna presen- tera fru Eingis bild, och en dylik plåt togs äfven, men den miss- lyckades och kan jag nu endast hänvisa till gruppen » Mor och son », som nästan med fotografisk noggrann- het återgifver hennes drag.
Och medan vi hafva bilden framför oss skyndar jag mig att vidfoga följande kom- mentarier.
Eingi själf, en än- nu helt ung man med öppna intelligenta drag.
Så väl till det yttre som till sättet finnes hos honom myc- ket som påminner om H A R A L D SÖRENSEN RINGI I SIN A T E L I E R I PARIS.
ALBIN F O T O.
sjömannen.
Dennes otvungna lediga hållning och franka vinnande det första antagandet!
Jag hade emellertid maner.
Han har ock mycket riktigt under aldrig uppgifvit hoppet om att till sist lyckas en tid af sin ungdom » seglat ».
genomdrifva min önskan.
Öppnades så årets salong, och sedan j a g tagit del af Ringis inlägg å densamma beslöt jag göra ett sista försök.
Min taktik var mycket diplomatisk, i det att j a g i stället för att vända mig till artisten själf, sökte intres- sera hans fru för saken.
Detta lyckades ock.
» K o m den och den dagen då och då, så lofvar jag att Harald skall v a r a i sin atelier och låta er taea en interiör af densamma - EDOUARD COLONNE.
SÖRENSEN P O R T R A T T B Y S T AF RINGI.
IDUN 1903 - Så hafva vi sonen, den tvåårige Haakon, pappas trofasta sällskap och medhjälpare, som antingen sjelf modellerar eller står modell.
Han skall just nu sitta för den där gruppen, som vi se på chevalén.
En liten förtjusande genre ur » barnens och djurens lif ».
Tiden är nämligen inne för elefantens utfodring!
Här bredvid ha vi ett af Eingis tidigare, men i vårt tycke icke desto mindre bättre ar- beten, en staty i marmor benämnd » B ö n e n ».
Det mjuka, lediga fallet af kåpan är mäster- ligt gjordt.
Uppe på etageren studier och afbildningar.
I den rymliga ateliern finnes dessutom en hel mängd andra konstverk, men som dessa ej framträda å vår bild, anser jag mig böra för- bigå dem.
Jag vill endast påpeka en monu- mental Kristusbild, hvilken vi vilja hoppas en gång skall hafva sin plats i ett svenskt tempel; en staty benämnd » La Vagne », en härlig kvinnokropp som gör sig ännu bättre till följe af sitt grannskap med en häxa af Mac- bethtyp, charmant äfven denna trots sin vid- riga fulhet.
Alla dessa saker hafva på sin tid utställts på salongen här.
Vidare genombläddra vi ett digert album m e d afbildningar af tidigare, redan sålda arbeten.
En mera mångsidig konst än Ringis torde vara sällsynt påträffa.
Han må välja hvilka motiv som helst, utförandet blir i alla händelser sådant, att åskådaren tror att genren i fråga just är hans bästa.
Äfven den » stora skulpturen » är ho- nom lika litet främmande som någon annan.
Så hafva vi sett hans förslag så väl till Sture- M O T F L U G O R I F L U G P A P P E R — äkta Tanglefoot — pr dubbelark 20 öre.
F L U G P A P P E R — franskt — pr ark 5 öre.
F L U G F Å N G A R E, pr st. 25 öre.
FLUGSPÅN (Kvassia), pr kg.
60 öre.
I N S E K T S P U L V E R — ä k t a p e r s i s k t — i paket om 25 och 50 öre.
I N S E K T S P U L V E R S P R U T O R, pr st. 40 och 45 öre.
Dessutom särskildt för kreatur: Hjorthornsolja, Ryssolja (Björktjära), Kreolln, Kreo- linsåpa, Lysol m. m. v Till de billigaste priser hos Wilh.
Beeker, Kongl.
Hofleverantör, Stockholm.
Hufvudaffär: 5 Malmtorgsgatan 5.
Filialer: 2 4 Stora Nygatan, 2 3 Götgatan.
som Engelbrektsmonumenten, af hvilka i syn- nerhet det senare tilltalade oss.
Harald Sörensen-Ringi, som hans fullstän- diga namn lyder, är född i Sundsvall 1872.
Fadren, norrman, är anställd som ingeniör vid Tunadals stora sågverk.
Efter elementära studier vid Sundsvalls all- männa läroverk kom Ringi till Stockholm i hvars tekniska skola han gått några år.
Sina mera konsnärliga studier gjorde han hos Per Hasselberg, af hvars undervisning han tog del under trenne år.
Med en lärare som Has- selberg och med anlag sådana som Ringis kunde resultatet endast blifva det bästa.
År 1896 kommer E. till Paris.
Efter ett års arbete å académie Colarozzi samt special- studier för Injalbert och andra framstående lärare börjar E. arbeta å egen atelier.
Eedan på 1898 års salong utställer han den förut omnämnda » Bönen », då utförd i brons.
På följande års — tager han pris för en stor staty i marmor » Natten », sedan in- köpt af den norske konstälskaren Ludvig Meyer.
Och på alla följande salonger här, så väl de officiella som de mera speciella, har E. varit representerad.
Medlem af » Konstnärsförbundet » sedan lång tid tillbaka, har han äfven utställt åt- skilliga af sina arbeten i hemlandet.
Så ex- ponerades på förbundets utställning förra året den porträttbyst af målaren Erik Norse- lius, af hvilken vi här lämna en afbildning.
Hemma i Sverige hafva dessutom hamnat en större grupp i marmor, en gripande bild ur de fattiges lif benämnd » Gif oss bröd » in- köpt af grosshandlaren Braathen i Sundsvall, samt en mindre upplaga af » Natten », äfven ERIK NORSELIUS.
P O R T R A T T B Y S T AF SÖRENSEN RINGI.
— 462 IDUN 1903 - den i marmor köpt af direktör Enhörning där- samniastädes.
På årets salong i Paris utställde Ringi ej mindre än tvänne arbeten — jag anser m i g böra nämna att de refuserades antal i år varit mera än vanligt stort.
Det ena, gruppen » Mor och s o n », det andra en porträttbyst af den kände orkesteranföraren Edouard Colonne.
Båda dessa arbeten hafva rönt en smick- rande uppmärksamhet.
De franska tidning- arne, som äro ytterst njugga på beröm, då det gäller utländska artister, hafva ej kunnat undgå att anställa en smickrande kritik, och t. o. m. Figaros Arséne Alexandre, en af de största finsmakarne, har konstaterat deras till- varo och det är vackert så!
Äfven tyska och engelska tidningar hafva fördelaktigt omnämnt dessa arbeten, och bland andra har den ansedda » Weekly critical Re- view » ägnat » Mor och son » en hel lång spalt.
Det är ock en liten förtjusande idyll, som helt säkert kommer att finna en mängd köpare.
Och Colonnes b y s t?
Här har konstnären på ett alldeles särskildt sätt lyckats få fram det karaktäristiska i detta intressanta ansikte.
Det är Colonne, precis sådan som vi sett ho- nom anförande sin jätteorkester där uppe i PROSTEN ELIAS L I N E L L I H V E T L A N D A HYLLAS Jag anser mig ej behöfva orda vidare om Ringi som konstnär, då han därhemma redan OCH SON.
EMMA LINDGREN FOTO.
är tillräckligt känd och erkänd som sådan.
Däremot skulle jag vilja vidröra ett af hans karaktärsdrag, så mycket vackrare som det ej är alltför vanligt !J » Den svenska afundsjukan » är j u ett na- tionallyte, från hvilket artister måhända äro mindre fria än andra.
Ringi skall man dock aldrig höra skatta åt denna svaghet.
Gärna berömmer han, men anser han sig ej kunna detta, så tiger han med sitt omdöme.
Detta i förening med en hjälpsamhet, understundom kanske för långt drifven, har skaffat honom stora sympatier ej blott inom kamratkretsen, utan bland hela kolonien här.
» Se jag har redan en tomt där ute vid ' Villorna ' (en ångbåtsbrygga utefter Alnösun- det), och det återstår blott att kasta upp ett litet ' chalet ', så flytta vi hem » — förklarade Ringi med den älskvärda nonchalans, som är ett särdrag hos herrar artister — » detta skulle nog vara nyttigt för Haakon, som fast han är pigg och kry, dock är litet blek om nosen.
Luxembourgparken är nog bra, men dess dammar och kastanjer är dock endast ett dåligt surrogat i jämförelse med Alnösun- det och våra norrländska granar!
Dessutom är det på tiden, att han börjar lära sig svenska. » MOR PÅ 90-ÅRSDAGEN.
GRUPP AF SÖRENSEN RINGI.
Chåtelet.
Det är redan en stor trumf för en artist att få utföra ett porträtt af en så cele- ber storhet, men det blir en triumf, när man lyckas göra det som Ringi här!
Gift sedan några år med fröken Ella Odhner, dotter till lamphandlanden C. Odhner i Stock- holm, har han i detta äktenskap endast sonen Haakon, en liten rar pys, om hvilken jag re- dan talat.
Den skulptör är verkligen att lyck- önska som har ett par sådana modeller så nära till hands!
Familjen bor i samma egendom, där ateliern är belägen, och vid den efter intervjun följan- de frukosten » en famille » blef jag i tillfälle att blicka in i ett trefvet hem.
Trots det att Ringi här^i Paris redan lyc- kats skaffa sig ett erkändt namn som artist och, som jag tror, äfven lyckats placera sina arbeten fördelaktigt, har han dock funderingar på att flytta hem till Sverige inom en ej allt för aflägsen framtid.
Huru det är, så lefver dock alltid kärleken till gamla Sverige kvar, en känsla särskildt intensiv hos oss norrländing- ar, skulle jag tro.
» GOTLANDS NATION » INVIGER SIN NYA F A N A.
NING F Ö R LANDSHÖFDING W A L L.
3.
» UNDER 1.
UPPVAKTNING F Ö R BISKOP SCHÉELE.
DEN NYA F A N A N ».
PROTTENS RUINER.
J.
HÄGG I BAKGRUNDEN FOTO.
2.
UPPVAKT- S:T L A R S OCH SIT
463 — IDUN 1903 merhaven stöter till expeditionen.
Förste officer är reservunderlöjtnant Menander och andre officer reservunderlöjtnant Bergendahl.
Läkare är dr Torgersruud, deltagare i flera arktiska expeditio- ner.
Besättningen i öfrigt utgöres af 2 maskini- ster från flottan och 14 man.
SVENSKA TICS SYDPOLSEXPEDITIONEN UNDSÄTTNING.
TIONENS L E D A N D E 1.
- ÅRS MINNET af den engelske reformatorns John Wesley födelse firades i Helsingborg af metodistepiskopalkyrkan i samband med dess 28:de årskonferens 11 — 17 dennes, hvilken bland deltagarne räknade ej mindre än 130 pastorer från skilda delar af vårt land och Finland.
Såsom mötets mest representativa personlighet torde räknas dess ordförande, biskop J.
H. Vincent.
Vår fotograf, som gjorde honom ett besök strax efter hans ankomst till Helsingborg å Hotel Con- tinental, mottogs på det hjärtligaste af den åldrige, anspråkslöse biskopen, som för sina år är förunder- ligt liflig och spänstig.
Han är född i Ala- bama 1832 och har under de sista fyra åren innehaft högsta ledningen af meto- distepiskopalkyrkan i Euro- pa.
Sedan den 15 sistlidne april har han så godt som oafbrutet befunnit sig på re- sande fot, därvid han bland annat ledt och presiderat vid konferenser i Bulgarien, Ita- lien, Schweitz, Tyskland, Norge, Danmark och nu se- nast i Sverige.
Biskop Vincent, som är bosatt i Ziirich, härstammar från en gammal fransk huge- nottfamilj, som strax efter Bartholomeinattensfasorflyk- tade från det af religiösa stri- der sönderslitna Frankrike till det stora landet bortom Atlanten, hvarifrån friheten vinkade.
TILL ANTARC GRUPPBILD AF E X P E D I MÄN.
FRÅN VÄNSTER: D:R TORGERSRUUD, F R I H.
K L I N C K O W S T R Ö M, K A P T E N GYLDÉN, DAHL.
LÖJTN.
2.
BEREDD MENANDER, » FRITHIOF » TILL U R AFFÄRD.
LÖJTN.
BERGEN- VID ROSENVIKS A. BLOMBERG VARF, FOTO.
D A G S K R Ö N I K A N.
» FRITHIOF » OCH DESS BESÄTTNING.
I mån- dags afgick från Stockholm, under stort del- tagande från den vetenskapliga världen, ja, vi kunna tryggt säga hela vår allmänhet, det från Norge inköpta hvalfångstfartyget » Frithiof », fö- rande ombord den undsättningsexpedition, som i de södra polarregionerna skall anställa efterforsk- ningar efter den Nordenskjöldska expeditionen ombord på » Antarctic », om hvars öde man hyser farhågor.
Det är nu icke mindre än tre expeditioner, som ungefär samtidigt skynda till Nordenskjölds undsättning.
En utgår från Argentina ombord BISKOP J.
H.
VINCENT.
ALFRED B. NILSON F O T O.
på korvetten » Uruguays.
Vidare är det en fransk expedition, som gör resan ombord på det för ända- målet särskildt byggda fartyget » Fran&lt;jais », och som vid sidan af efter- forskningarna kommer att b edrif va vetenskapliga ar- beten.
I godt samförstånd med dessa har den svenska expeditionen utrustats.
Den svenska expeditionen har till enda uppgift att ut- forska den Nordenskjöld- ska expeditionens öde.
När de nödställda blifvit bragta ombord på » Fri- thiof » eller när man vun- nit visshet om deras för- olyckande, återvänder ex- peditionen utan dröjsmål till hemlandet.
Vetenska- perna ha endast en re- presentant ombord på » Frithiof », zoologen, do- centen Klinckowström, och han måste nöja sig med att drifva sina forsk- ningar, utan att » Frithiof s » färd och planen för den- samma rubbas.
Expeditionens chef är kaptenen i flottan O. Gyl- dén.
Kapten Gyldén är icke obevandrad på polar- resornas område.
Han har redan vid ett föregående tillfälle fört fartyg i isregi- onerna, nämligen » Ant- arctic » — just det fartyg, han nu skall söka — un- der 1901 års gradmät- ningsexpedition till Spets- bergen.
Vid sin sida har kap- ten Gyldén som sekond löjtn.
i flottan A.
Blom, som, äfven han, var om- bord på » Antarctic » 1901, men hvilken tyvärr ej återfinnes på vår grupp- bild, då han först i Bre- MADAME M:ME HUMBERT INFÖR DOMSTOLEN I P A R I S.
HUMBERT, FRÉDÉRIC HU.MBERT, EMILE OCH, I FÖRGRUNDEN, FRÅN VÄNSTER TILL H Ö G E R: OCH ROMAIN FÖRSVARSADVOKATEN DAURIGNAC LABORI.
464 IDUN 1903 - Engström, född Mo- lander, en af Sveriges praktiserande kvinn- liga läkare m. fl.
Den har tillverkats af Nor- diska kompaniet under fru Thyra Grafströms välrenommerade led- ning.
Förutom natio- nens medlemmar — de, som under som- maren tillbragt ferier- na i hembygden — hade till faninvignin- gens högtidliga ögon- blick tillstädeskommit länets främste män och — själffallet — anhöriga och vänner T70ESAMLINGSHEE- DEN HYLLAS.
En anslående hyllning äg- nades f. d. kontrakts- prosten, kyrkoherden i Hvetlanda, Wexiö stift, fil, jubeldoktorn Elias Lineli på hans nittio- åriga födelsedag den 30 sistl. juli.
Då han är senior bland sitt stifts prästerskap och i landet blott en präst räknar flera lefnadsår än han samt nära ett hälft sekel lefvat och verkat som kyrkoherde r var det naturligt, att mångas tankar den da- gen skulle vallfärda till herdetjället, där DET NYA JRINDOBADEN ».
BERG studentflocken.
Ome- delbart efter fanöfver- J.
1.
HERTZ- ANSTALTEN FRAN SJÖSIDAN.
2.
H A L L E N I H O T E L L E T.
3.
SOCIETETS- FOTO.
SALONGEN.
den vördade åldringen nu njuter sitt &gt;otium cum dignitate ».
Att sympa- tierna voro allmänna från församlin- gens sida, visade också den till flere hundratal uppgående skara af försam- lingsbor af alla åldrar och stånd, som vid 12-tiden nämnda dag samlats fram- för hans bostad för att bringa honom sin hyllning.
I toner tolkades de, sina lyror hade några strängat och flera tal höllos.
.SL socknens vägnar talade häradshöfdingen ' grefve H. von Schwe- rin, kyrkoherden Linnér i Korsberga frambar hälsningen från häradets prä- sterskap.
En vacker lagerkrans med konstnärligt dekorerade och med gre- kisk inskription försedda band öfver- lämnades åt den vördade jubeldok- torn genom pastor Alfr.
Carlsson.
Slutligen tågade skolbarnen förbi trap- pan, där jubilaren stod, och det var gripande att se, huru barndomen strödde blommor för ålderdomens fot.
Med en själsförmögenheternas spän- stighet, som torde vara få nittioårin- gar förunnad, framlade prosten Linell de känslor, hvilka fyllde hans hjärta, och frambar sitt tack till alla.
Tele- gram ankommo under dagens lopp från när och fjärran.
p OTLÄNDINGARNES NYA FANA. "
Gotlands i Uppsala studerande nation har i dagarne som gåfva fått mottaga en dyrbar nationalf ana, skänkt af hembygdens befolkning.
Fanan som öfverlämnades i Visby af länets nye landshöfding Wall, har tillkommit på initiativ af en kommitté, bestå- ende af Visby stads mest represen- tativa damer, bland hvilka märkas landshöfdingskan Cedercrantz, borg- mästarinnan Maria Een, fru Selma af Ekenstam, född Hanngren, fru Sigrid lämnandet uppvaktade nationen i deras bostäder med tal och sång biskop v. Schéele, landshöfding Wall och borgmästare C. Een.
Den nya fanan är sydd på kyp- radt crémefärgadt siden.
Skölden är svenskblått siden med de gut- niska emblemen — lammet med segerfanan — i silkesbroderi och ek och lagerkransar nedtill i gröna färger.
NYA EINDOBADEN.
Den na- D ET tursköna Rindön, belägen strax DEN STORA OLYCKSHÄNDELSEN PA STADSBANAN I PARIS.
MAN FINNER LIKEN AF DE OMKOMNE VID COURONNES-STATIONEN.
invid Vaxholm utanför Stockholm och sedan gammalt bekant som brunns- och badort, har under vin- terns och vårens lopp undergått be- tydande, i dagarne fullt afslutade omdaningar, hvarigenom » Rindö- baden » nu presenterar sig som en tidsenlig och i allo förstklassig bad- ort.
Pä den otroligt korta tiden af omkring ett hälft år har här efter arkitekten grefve Sigge Cronstedts ritning uppförts ett originellt, väl- digt byggnadskomplex, inrymmande hotell-, restaurant- och badetablisse- ment, hvarifrån vi i dag meddela några bilder.
Etablissementet består egentligen af två skilda byggnader, kommuni- cerande medels en öppen terrass och verandor.
Närmast ångbåts- bryggan ligger societetshuset, som äfven inrymmer restauranten, me- dan den bortre byggnaden använ- des till hotell, hvarjämte badafdel- ningen äfven där är belägen.
Vid ronden genom lokalerna in- träda vi först i restaurations- och societetshusets stora förhall, hållen i matt gult och ljust blågrönt.
Där-
IDUN 1900 — 465 ifrån leda dörrar in till det i grönt och ljusbrunt hållna kaféet med dess trefliga möblemang i mörk mahogny.
Till höger från hallen leder en dörr in till de bägge matsalarna, den ena för hotellets gäster, den andra för tillfälliga besökande, bägge stora, ljusa och luftiga samt utmärkande sig för en mycket smakfull dekorering i lilas, hvitt och grönt.
Gå vi så en trappa upp, lägga vi där strax märke till den rymliga societetssalongen, bållen i orangegult, med sin stora öppna spis och sina bekväma möbler.
Från den strax utanför salon- g-en löpande verandan har man den vackraste och vidsträcktaste utsikt öfver Norra Vaxholms- fjärden med fästningen och staden, Tynningön och Ramsösund samt stora segelleden.
Näst intill so- cietetssalongen ligga det eleganta läs- och skrif- rummet och biljardrummet där bredvid.
Från societetshusets andra våning kommer man genom en förbindande passage in i hotellets första våning.
Man träder direkt in i en stor hall, som sträcker sig genom trenne våningar och är försedd med rikligt öfverljus.
Hallen är dekorerad i matt gul färg och möblerad med be- kväma korgmöbler.
Längs väggarne löpa bal- konger, hvärifrån dörrar leda in till gästrummen.
Hotellet innehåller ett 50-tal resanderum.
I botten- våningen äro inrymda lokaler för Kneippbad, varm- bad och flera andra badformer.
Därjämte har det gamla brunnshuset ombyggts och utvidgats samt rymmer nu en hotellafdel- ning om ett 30-tal rum och dessutom en vatten- fabrik för tillverkning af Rindöbadens bekanta järnvatten och järnarsenikvatten m. m.
Äfven brunnssalongen är här inrymd.
Här utskänkes det hälsobringande vattnet åt kurgästerna, och här hålles äfven gudstjänst hvarje söndag och dessutom fyra gånger i veckan af kyrkoherde Evers.
Badortens läkare är dr W. Lindroth och underläkare dr W. Waller.
Det helas nitiske skapare och verkställande direktör är notarien i kammarkollegium J.
L. Hedén.
* r ^ E SENASTE VECKORNAS HÄNDELSER I * J PARIS ha varit i särskildt hög grad ägnade att draga världens blickar till den alltid så upp- märksammade världsmetropolen.
Dag från dag ha vi ju alla med löjeblandad spänning följt de pikanta redogörelserna från domstolsförhandligarna med den mångomtalade millionsvindlerskan ma- dame Humbert och hennes värda manliga med- hjälpare, och den bild från domstolsskranket, som I dun i dag efter Frankrikes förnämsta illustrerade tidning meddelar, torde därför icke sakna sitt in- tresse.
Den förfärliga katastrofen i den elektrista under- jordsbanan i Paris har ej mindre låtit tala om sig.
Genom några vagnars själfantändning blefvo därvid, som bekant, nära ett hundratal olyckliga offer för en fruktansvärd bråddöd.
Vårt dagsnum- mer bringar äfven af denna tilldragelse en talan- de bild.
G U L D M E D A L J har vid industriutställningen i Helsingborg tilldelats Iduns Knngl.
Hofboktryckeri för grafisk konst, framstående bok- och illustra- tionstryck samt litografi och kemigrafiska re- produktioner — alltså för alster från alla dess olika officiner.
Därjämte anse vi det förtjäna nämnas, att hr R. Widing, sedan många år anställd å Iduns litografiska an- stalt, och från hvars hand bl.
a. den utmärk- ta reproduktionen af Carl Larssons » Titt-ut » utgått, af utställnings juryn tillerkänts sär- skildt s. k. medarbetarediplom för framstående yrkesskicklighet.
Vi kunna samtidigt meddela, att nyssnämn- da reproduktion » Titt-ut » och en annan lik- nande, just till Helsingborgsutställningens öpp- nande färdigblifven litografi, kallad » Brännin- gar », där väckt synnerlig uppmärksamhet.
Den senare, som är dubbelt så stor som » Titt-nt », och till hvilken hr Widing äfven utfört ori- ginalet i olja, utsläppes i handeln först in- stundande höst, hvarom vi då komma att närmare meddela.
ner, » Lars August » — äfven som privat- person — förvärfvat, och den enkla hyllnings- fest, till hvilken ett antal af dessa samlats på 50-årsdagen, präglades af den öfvertygelsens värme, som endast strömmar från hjärtegrunden.
P Å C Y C L E I N O R G E.
III.
D LARS AUGUST F E M T I O AHLGREN.
Å R fyllde den 18 dennes en genom mångsidighe- ten af sin begåfning och litterära verksamhet inom vida kretsar af vårt land känd och högt skattad publicist, medarbetaren i Nya Dagligt Allehanda redaktör Lars August Ählgren.
Född i Hvittinge församling af Västman- lands län, ägnade sig Ahlgren, efter afslutade akademiska studier, till en början åt landsorts- pressen.
Så var han redaktör af Södra .Dalar- nes Tidning 1 8 8 2 — 8 3 och af Eskilstuna-Posten 1 8 8 3 — 8 8.
Följande år gjorde han sitt inträde i hufvudstads-journalistiken som redaktions- sekreterare i Börstidningen, hvilken post han dock snart nog lämnade för att mera helt ägna sin penna åt den ofvannämnda stora dagliga aftontidning, hvars redaktion han alltsedan — med ett kortare afbrott för en ny redaktörs- sejour i Eskilstuna — tillhört och ännu tillhör.
Otaliga äro de artiklar, som den flitige och talangfulle tidningsmannen under dessa år strött omkring sig.
Isynnerhet har han gjort sig be- märkt som en grundlig kännare af vår kraftigt uppblomstrande inhemska industri, hvilken han under talrika besök vid framstående verk och anläggningar i alla delar af vårt land på ett lika sakrikt som underhållande sätt skildrat.
I godt minne äro också hans korrespondenser från flere stora utställningar, såsom Stockholmsut- ställningen 1897, Parisutställningen 1900 m.
fl., och i färgrika resebref från eget och främ- mande land har han dokumenterat sig som en skarpsynt iaktagare af lif och natur under skilda breddgrader.
Äfven i bokform har han sam- lat en del af dessa sina kultur- och naturbilder.
Med allt erkännande åt denna solida publi- cistiska gärning — hvem vet, om det dock icke till sist är de fantasiens lätta lekar, med hvil- ka humoristen Ahlgren utfyllt sina och våra » lediga stunder », som förskaffat honom de flesta och tacksammaste vännerna!
Visst är, att mån- gen » krönika » af Sccevola eller Papirius nått en popularitet bland familjekretsens samtliga med- lemmar, som den allra gedignaste industriarti- kel eller det aktuellaste resebref aldrig kunnat påräkna!
Och sådan journalisten är, sådan äfven män- niskan!
En lödig sammangjutning af gedigna karaktärsegenskaper med ett solskensglittrande humör.
Många och trofasta äro därför de vän- ET V A R sannerligen tungt att lämna Molde.
Visserligen gick j u vår färd mot de lockande snöfjällen på andra sidan vattnet, men det är inte alltid verkligheten motsvarar drömmen, snön är aldrig så hvit på nära håll som sedd i fjärran.
Men Molde har öfverträffat våra drömmar.
Vi undveko den långa sjöresan rundt Aale- sund och cyklade i stället, 1000 meter i höj- den och utför igen, öfver en af dessa bergiga landttungor, som Norges västkust är så rik på, och ifrån Söholt började vi vår dagsresa på Storfjorden och Sunelvsfjorden alltjämt åt söder och veko mot aftonen rakt åt öster in i Geirangerfjorden.
Långsamt glider ångaren fram mellan de fullt lodräta fjällväggarne, som på sina ställen nå 1700 meter, och där forsarne stupa utför med fullkomligt skönjbart mellanrum från fjällväggen.
I dristiga formationer står denna fjord framför alla andra på Norges kuster, och de lämna fritt spelrum för fantasin, dessa bizarra massor, af hvilka man kan få fullt af sagofigurer, stelnade i en evig sömn.
Våldsamma snö- och stenskred drifva hvarje år sitt förödande verk här, men ändå ser man högt uppe i luften säterstugor, som för våra ögon se ut att ha litet eller intet fäste, och det sägs oss, att det är riktigt bra bete där, om också både kreatur och barn ofta måste tjudras, för att man ej skall riskera att helt plötsligt se dem försvinna i djupet.
Också ett lif!
Strax innan vår färd ändas, passera vi » d e syv söstre », sju lätta, fina forsar som i bredd dansa ner för fjället, och hvar och en ter sig som en slöja af skiraste silfverväf.
Lika vild och mäktig är fjorden ända till sin botten, där fjällen stå i en tät ring, och där ligger Merak med brusande älfvar, som föra ett öron- sprängande oväsen.
Nu i kvällen med några sparsamma solstrålar, som banat sig väg trots alla hinder, ter sig taftan storartad, men jag ryser vid tanken pä en vinter här, instängd mellan dessa himmelshöga väggar, med fjor- den som enda vägen ut i världen.
T y den beryktade väganläggning, som härifrån tar oss öfver fjället, är nog föga farbar om vintern.
Inte förrän i början af juli var den klar i år.
Fågelvägen från fjorden och till fjällets topp är endast 5 km.
och på denna fjällvägg 1038 meter i höjden är b y g g d en 17 km.
lång zig-zagväg.
Det är ett imponerande arbete, som slukat tiotal år och hundratusentals kr.
Då vi trafvat denna väg på 4 timmar och ändå nyttjat alla ginvägar, som voro möjliga utan fara för lif och lemmar, voro vi midt i snö och is.
» Djnpvandet » vid » Djupvass- hytten » låg isbetäckt, snöbräerna gingo ända ner till vägkanten, jökeln sken ljusgrön i solen, och det var bistert kallt däruppe — åtminstone för den som var klädd i lätt cykel- dräkt.
Fyra tyskar, klädda i päls, som vi mötte åkande, tycktes vara nöjda med tem- peraturen.
Och när vi väl sutto på cykeln, hade vi den mest bitande motvind, som bok- stafligen höll på att kasta oss ur sadeln.
Det var en förkänning af vinter och nordan midt i juli.
IDUN 1903 — 466 — H V L i f l s V i o l t v å l 6 1 2 och stilla flöden, tills nere vid Fossheim, där Lomms urgamla kyrka står, den från sin dal och Bövra från sin flyter ut i Ottavand, som delas i två underligt olikfärgade band af dessa skilda flöden.
L o m m och Vaage äro härliga trakter af Gudbrandsdalen, genomflödade af detta 45 k m.
långa vatten med vackra strän- der, där stora gårdar ligga högt uppe på sluttningarna i grönska o c h välmåga m e d skogklädda åsar till skydd bakom, och under hela färden har man bakom sig i nordväst, där strändernas linjer löpa samman, toppar af Jotunfjällen, som en mur.
Den taflan är bedårande.
själ tala till honom, hur hon blef sann — blef sådan hon innerst var — fin och ödmjuk och god.
Det låg något så allvarligt och varmt, så stillsamt i hennes röst och väsen, där hon satt framför honom på trädgårdssoffan m e d armbågen stödd m o t bordet och med hakan lutad i handen, med blicken följande månstrå- larnes väg öfver vattenytan.
A h, hon var härlig, hon var härlig!
Här- ligast då, när hennes ögon, mörka och djupa H V L I f i S af tankar, mötte hans!
Det var nästan hög- tidligt ljufligt att stå där och se på henne, medan hennes själ talade — och talade till l L i l j e k o n v a l | e d o f t | honom.
» Sorg — åh, j a g tycker inte, att j a g lefver Men allt har ett slut, och då vi fara öfver där borta i denna skrattande, flirtande h o p, bron v i d Vaage kyrka, se vi den sista skym- ten af vattnet o c h snöfjällen.
Snart äro vi där talets klang är fattigt och tomt, där blic- Och i det luftstrecket lefva vi nu några karue älska och läpparne ljuga, medan hjär- nere i dalen, där Otta nu åter dansar fram dagar, då vi styra kosan in mot Jotunfjällen tana hata och bedraga.
A h, ni Folke, sorg med ett underligt grönt vatten, dalföret blir och ta oss en titt på Stryns vand, som ligger är lif, emedan lif är sorg.
Man vet inte hvad trångt o c h vägen går delvis under öfver- där djupt, djupt nere mellan skyhöga toppar lif är, förr än man varit i sorg, och man vet h ängande klippor.
Det är i det sista en viss helt täckta med snö.
Det liknar ett öga under ej hvad glädje är, förr än ens hjärta sargas ödslighet, som kommer en att studsa, när en jättes hvälfda panna och isiga hjässa.
af smärtans stål. » man plötsligt rullar in på Ottas lifliga sta- Miltals ingenting annat än snö och istäckta tion, m e d dess flaggprydda hotell i flertal.
» Det var underliga ord, Brita.
Vill ni ge fjällvatten.
Här är utgångs- och ändpunkten för turist- mig edra tankar — hur lärde ni er d e m?
» Vi hade lämnat våra cycklar vid Grotlid leden i denna del af Norge.
V i hamna i en » Hur j a g lärde d e m?
.
.
.
Ja, det skall jag och tagit skjuts, för att spara vår stackars järnvägskupé o c h därmed är spänstigheten säga er — o m jag kan.
Ser ni, ord äro egent- lekamen för en svår strapats.
Men lättjan slut.
Den sista gnistan ägnas Björnsons pro- ligen så outsägligt fattiga. » är alla olyckors moder.
Hästarne, v i fått, fil i fjället, m e n då vi girigt beskådat denna Hon smålog litet o c h strök bort en mörk voro båda halta, och körsvennerna omkring naturens hyllning åt Norges store son, slumra hårslinga ur pannan.
A h, den där ringen på 10 år.
V i uthärdade med stoiskt m o d denna vi in i hvar sitt hörn och drömma o m snö fingret — hvad den glittrade af guld i mån- sorgmarsch i den kalla natten, men då den och sol, o m fors och fjäll.
skenet!
ena hästen stupade i en backe, togo vi vårt GERDA FAHLROTH.
» Jo, » fortsatte hon.
» Det var en gång för parti och promenerade undergifvet sista halfva några år sedan — j a g var en ung, oerfaren milen i svartan natt.
Klockan 12, efter att flicka med hufvudet fullt af poesi och vackra ha an vän dt 5 timmar på 28 km., hamnade tankar o m lif o c h d ö d och glädje och sorg vi utanför ett nyinredt litet hotell.
Där var och kärlek.
Jag minns hur j a g grät öfver alldeles öfverfullt.
Man hade m å s t.
lägga Axel och Maria, led med Byron och » stirrade S O R G E N S H E M L I G H E T.
obekanta i samma rum, och sofforna i salongen i nattsvart mörker » med Goethe och trodde voro upptagna.
för öfrigt att j a g visste hvad lefvande lif var, » M L I F V E T blir rikast i sorg eller glädje? » Jag misstänker starkt, att det var vår färg- ty — ty • • •] &gt; j g älskade en man.
Jag V ^ / upprepade hon, och de stora, allvarsam- rika beskrifning på våra utståndna lidanden älskade honom. » Stämman blef litet lägre ma ögonen sågo på honom — lugnt, tankfullt, och ännu mer på det skamlösa handlingssättet och hon sade orden långsamt — som med en pröfvande.
» I sorg, Folke.
A h, det är lif, af konkurrenten på andra sidan fjället, som smekning.
» Och j a g skulle bli hans hustru, mera lefvande lif med mera verklig sanning gjorde värden vek o m hjärtat, så vek, att han hade bedt mig därom. » i än någon ytlig glädje på jorden kan gifva han körde upp tjänstflickorna ur deras sängar Hon vände ansiktet ut emot sjön med ett och gaf oss deras rum i » drengstuen ».
Men — förutom den att försaka för andra.
Men blygt uttryck i ögonen, och han såg, hur en den lugnande försäkran att skjutspojkarne, det är också ett slags sorg. » skär rodnad färgade panna och kinder.
som sofvit på löftet till hvilket trappan myn- Hon stod framför honom i en tunn, hvit, » Ser ni, Folke, j a g var mycket lycklig, jag nade ut i vårt näste, blifvit nerkörda, o c h höghalsad klädning, besatt med spetsar.
Det trodde så helt och fullt, så orubbligt fast på att sängarna fejats, togo vi vårt rike i besitt- mörka lilla hufvudet var obetäckt, silkessjalen honom.
.
.
S o m ni kanske vet, var far af- ning.
Dörren hade visserligen ej lås, utan hade glidit ned från hjässan och låg lös öfver färsman, det k o m till en kris i penningvärl- stängdes med ett snöre genom dörren, hvilket hennes axlar.
Det hvilade en egendomlig tjus- den v i d den tiden, fars förmögenhet låg bun- sedan virades o m en spik, inslagen i väggen, ning öfver den smidiga, mjuka, välväxta ge- den i några n y a grufbolag, som nyss startat, men det låg en gris på vakt i förstugan, och stalten i dess enkla, tätt åtsmygande dräkt, hur det nu kom sig, kan j a g inte rätt klar- rundt o m gingo hästar och kor, så v i ansågo något kvinnligt lugnt och osökt, något värdigt göra för er, m e n i alla fall så blef det trassel oss väl bevarade.
A t t sömnen ändå flydde och enkelt.
m e d de där aktierna, bolagen gingo omkull vårt läger berodde på andra mycket naturliga Sommarljum o c h blå var kvällen, vatten- — och vi förlorade nästan allt hvad vi ägde.
orsaker.
Men äfventyr måste man j u ha.
ytan framför dem glindrade i månskenet och Det var mer än far kunde bära.
.
.
A h, Folke » silfverpoppeln stod som en brud i det magi- Vi hälsade morgonen med hänryckning och — hon knäppte hårdt tillsamman händerna ska ljuset.
Långt bakom d e m låg terrassen morgonen hälsade oss med sol och lockande och drog ett djupt andedrag — » det var jag, med sina kulörta lyktor, sitt sorl af människo- skimmer i jätteögat.
Men vi stodo lockelsen röster o c h skratt, sitt klingande af glas o c h som hörde skottet inne ifrån fars rum, och det emot.
V i nöjde oss med denna glimt af » para- koppar, sina raketer, hvilka då o c h då frä- var jag, som fann h o n o m framstupa öfver sitt disets have », då v i fingo veta, att fjällen skrifbord m e d krossad tinning.
— Tror ni, sande stego upp i natten — all sin oro och sitt voro omtöcknade o c h barometern föll.
M e d att det var sorg?
brus.
Det var sommarens sista trädgårdsfest.
friska hästar vände vi åter till Grotlid och a sadlade där våra egna springare.
Så var man åter en oberoende varelse.
Och nu går det utför.
Tolf mil jämn, be- haglig sluttning, goda vägar och godt väder, hvad mer kan då en cyklist begära!
V i hade fått nog af is och snö för en stund och kände oss glada, då Otta, den väldiga älfven hvars färd vi följt ända sen dess skapelse ur Snö- bräen v i d Djupvandet, började skölja skog- klädda åsar och bördiga trakter, där gårdar- nes rikedom på gamla skåp och underliga ting förråder att vi åter hamnat i den be- nådade Gudbrandsdalen.
Fjällen äro ännu mäktiga, men de stolta snötinnarne aflägsna sig allt mer och skimra snart som hvita moln i fjärran.
Otta följer oss i vattenrika forsar Men omkring dem var hvila och tystnad.
Han älskade henne, o c h därför hade han fört henne med sig dit bort till ensamhet och stillhet.
Han ville ändtligen en gång få se hennes verkliga j a g, som han anade gömdt bakom ladyns afmätta, vänliga, intresserade sätt, som utan blick eller ord dock tydligt bjöd sitt » tio steg från lifvet ».
Det där jaget, han glimtat ibland längst inne i de stora ögonen, som, när hon satt tyst för sig själf, så bedröfvadt kunde se på människorna.
O c h där han nu stod och såg på detta kvinnliga, ljufva lilla ansikte, hvars h y var så fin o c h mjäll, såg hur blodet sjönk och steg och steg och sjönk, allt efter som känslorna skiftade — då kände BILLIGAST I SVERIGE sälja vi han med ens, hur hon lät sin l: m a S v e n s k N i c k e l a Och så blef mor sjuk af allt detta förfär- liga, innan kvällen satt j a g v i d hennes sjuk- bädd.
Min bror, som läste på läkarexamen i Uppsala k o m hem, men han hade ej ett ögonblicks tid för mig — fordringsägare be- stormade honom, far var död, och Georg hade ej ens en aning om vår ekonomiska ställning.
Hittills hade j a g j u ej haft tid för mig själf, men under denna första, långa, hemska vak- natt vid mors sida gjorde min själ endast ett — den ropade efter honom, som j a g trodde skulle bli vårt stöd, vår tröst och vår hjälp.
Jag hade ännu inte börjat sörja far — hur underligt det än låter, Folke, m e n det hade varit så många omstörtningar på endast två dygn, att j a g ingenting annat kunde göra än &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskumnt erhålles graf / s från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
— 467 — längta efter, se till Eskil som till mitt fäste och mitt stöd — hungra efter att få gråta hos honom.
Det var just en sådan här natt, den jag vakade hos mor då.
Ah, så jag längtade efter dagningen — då skulle Eskil komma!
Men han kom icke.
I dess ställe lämnade bror Georg mig ett bref, som hade kommit dagen förut, men i villervallan ej då lämnats fram.
Och det var från honom — han åter- sände min ring, » emedan, » som han skref, » han icke var mig värd och fruktade att ej kunna bereda mig ett hem, som vore mig passande. » Jag räckte bref vet till Georg utan ett ord.
» Usling! » var hans omdöme.
» Du får icke sörja, Brita, sannerligen, han är icke värd det.
Det har väl hviskats om, att du ej län- gre är den rika guldfisken, han trodde dig vara, och då anser han bäst att taga sin Matts ur skolan! » Det var nog så.
Han är gift nu med en mycket rik flicka.
.
.
men i alla fall, ser ni, Folke, så kommer jag aldrig att glömma det jag kände, när jag stod där framför min bror och hörde domen öfver all min ljusa lycka.
Då först förstod jag verkligen hvad som händt, insåg, att far var död och att jag.
.
.
Vet ni, det k o m för mig så märkvärdigt klart och starkt — här har du nu sorgen, nu skall du pröfva och se o m allt det vackra, skalderna sjunga o m den, är sanning, nu ser du den in i hvitögat, se nu efter, hurudan den är, håller sorgen verkligen prof vet?
Är det lif i d e n?
Och vet ni, Folke, att jag blef plötsligt midt i min djupa smärta glad.
Sorgen var något, detta var lif!
Nu, hvem är du Brita?
Nu gäller det något!
Och sorgen bar, sorgen lyfte, sorgen böjde ned — åh, så den böjde ned och slog, men Folke, Folke, den reste upp också.
På ett annat sätt.
Att lida är att lefva, och lefva rikt.
Jag förstod och kände, att när en själ kan sörja så, är hon en flik af evigheten själf.
Jag kom mycket, mycket närmare Gud i den sorgens glädje än förut i den glada glädjen.
Förstår ni mig, Folke? » Men Folke svarade inte, och Brita märkte ej hans tystnad.
Nästan drömmande fortfor hon: » Jag har tänkt ibland, att, när helst det kommer ett slag, som ger vår så kallade lyc- ka en stöt, borde vi egentligen glädjas.
Sor- gen renar, förädlar, fördjupar.
V i äro j u så underligt skapade, att vår ur evigheten födda själ klarast förnimmer detta i lidandets stun- der.
A h, sorgens hemlighet är stor.
Ni skall inte bli bitter, Folke, om den kommer till er, ty den fostrar oss och gör oss goda, sanna, redliga, den för oss till högre rymder än dem dit glädjen förmår lyfta oss! » Hon reste sig upp och räckte honom sin hvita hand.
» Farväl, Folke, och tack, » sade hon dröjande.
» Gud vare med er.
.
.
» Kanske ämnade hon säga något mer, men då han vände sig ifrån henne, inåt parken, och då hon såg, hur blek han var, gick hon tyst och snabbt gångstigen fram, upp emot gården.
Och mellan träden skymtade den hvita gestalten fram i månskenet, till dess den för- svann i mörkret.
» Sorgens hemlighet är stor! » sade den en- samme mannen tyst.
Ensam var han med den hemligheten under en tigande värld af stjärnor.
ElVOE.
V I L L O S P Å R.
A F B E R Ä T T E L S E IDUN 1903 F Ö R I D U N M O L L.
(f o b t s.
f r.
f ö k b g.
n:b.)
U TAN att stiga upp, serverade sig Elsa af det doftande kaffet.
Kaffe på sängen — det hade hon inte fått, se ' n hon var liten.
Hon var riktigt hungrig och det hembakta hvete- brödet smakade utmärkt.
Då hon satt ifrån sig den tömda koppen, sjönk hon välbehagligt tillbaka mot kuddarne.
Björk- vedsbrasan sorlade i kakelugnen och spridde i halfmörkret ett fladdrande sken i takel och på de blåhvita tapeterna.
Det lilla rummet med dess ljusa, smakfulla möblering såg så gladt och vän- ligt ut, hon själf var uthvilad, glad och tillfreds- ställd.
Bara det, att examen var öfver!
Att få hvila i ett hem, som öppnats för henne, som hon fick anse som sitt eget — var det inte härligt?
Och först och sist — att veta, det någon där nere väntade på henne — längtade efter henne — höll henne kär — det var det härligaste af alltsam- mans!
Julen var öfver och det nya året kommet.
Trettondagsafton sutto doktor Hagen, Elsa och Ivar i biblioteket vid brasan efter middagen; mamsell Hanna var på besök hos en bekant i staden.
Ivar serverade kaffet och räckte Elsa hennes kopp, där hon satt hopkrupen i en bekväm län- stol vid kakelugnen.
» Ah, hvad jag blifvit lat!
Du passar ständigt upp på mig, Ivar, och skämmer bort mig gräs- ligt.
Jag är redan så förvekligad, att jag med en viss fasa motser att på nytt börja arbeta. » » Du ska inte arbeta mer.
Du ska bara hvila dig, bli kry och duktig. » Han tog hennes hufvud mellan sina händer och såg henne i ögonen.
» Och sedan skall du bli min lilla hustru! » Hon log.
», Ja — men — » » Men!
— Är det inte nog!
Du förskräckliga tös! » » Minns du inte våra studieplaner, Ivar?
Och hvilka ärans och ryktbarhetens luftslott jag byggde åt både dig och mig. » » Joj jag minns.
Då trodde jag att du skulle lämna mig långt bakom dig.
Men nu skall det bli annat af.
Du skall inte behöfva vänta för länge på mig, Elsa; jag skall inte spela eller sjunga en ton på hela termin. » » Hör farbror, » sade Elsa leende till doktorn, där han gick fram och åter på mattan, med cigarren mellan läpparne.
Han skrattade och gick fram till dem, skakande på hufvudet.
» Litar inte farbror på sin son? » » Jo, men nu lofvar han mer än han kan hålla.
Han är entusiastisk; det hör ungdomen till. » Han klappade Ivar på axeln.
» Det är en snäll pojke jag har, du Elsa.
Mycket snällare än hans far var i sin ungdom. » Och det for en ovanlig skugga öf- ver hans ansikte.
Elsa såg på honom.
» Ivar är inte lik sin far till utseendet, » sade hon efter en stund.
» Han liknar sin mor, » genmälte doktorn kort och såg ofrivilligt på det porträtt i kroppstorlek af fru Agnes Hagen, som, måladt i olja, hängde på väggen framför dem.
Elsa betraktade det tankfullt som mången gång förr.
Egentligen var det icke något intres- sant ansikte.
Men det var skönt.
Ett ljust hår föll i yfviga lockar kring ett barnsligt rundadt anlete med små, fint mejslade drag.
De stora, blå ögonen blickade med ett förvånadt uttryck mot åskådaren och den lilla munnen var något öppen, hakan vek och rund, den blottade halsen idealiskt formad.
En förtjusande uppenbarelse; men betraktade man detta ansikte litet närmare, varseblef man, att den lilla munnen hade en ret- lig, missnöjd dragning, att de stora förvånade barnaögonen blickade kallt och själlöst, att det glimtade något hårdt i dess blåa djup; och denna släta, hvita panna tydde icke på intellektuell be- gåfning.
Det var nästan med ovilja Elsa vände bort sin blick.
Ivar hade ärft moderns barnsliga, blonda utseende.
Men hvarje drag i hans ansikte talade om intelligens och godt hjärta; ögonen voro mör- kare och djupare.
» Hur gammal var mamma då porträttet togs? » frågade Ivar.
» Tjugufem år.
Fem år innan hon dog. » » Farbror var helt ung, när farbror gifte sig, » förmodade Elsa.
» Ja, » sade han leende, » förskräckligt ung.
Och jag är inte så gammal än, fastän jag tycker mig bli flera år äldre, hvar gång du kallar mig far- bror. » Elsa skrattade.
» Hvad skall jag då säga?
Svärfar? » » Nej, för tusan.
Säg Torsten och du — eller hur, Ivar? » » Jo visst, det är mycket trefligare, » tyckte Ivar förtjust.
Glad var han, att fadern och hans fästmö kom- mo så godt öfverens.
Och det var Ivars idé, att Elsa som tänkt inackordera sig i någon familj på lan- det under vårterminen " för att riktigt hvila ut, i stället skulle stanna i hans hem.
Doktorn gick genast in på förslaget; bara inte Eisa skulle finna det för dystert och ledsamt.
Och Elsa beslöt sig för att stanna i Ivars hem vintern ut, Själf skulle han åter till Uppsala i slutet af januari.
Sista kvällen stodo de tillsammans vid salongs fönstret, seende ut öfver den stilla nejden; mån- skenet gnistrade öfver den blåhvita snön.
— Ivar suckade.
» Det blir förfärligt att lämna dig, Elsa!
Följ mig dit opp och res tillbaka om ett par dagar?
Jag kan inte lämna dig. » Han lutade sin kind mot hennes hufvud, under det han, hälft förtviflad, sade detta.
» Hur kan du vara så barnslig, du store gosse?
Om en månad kommer jag och hälsar på dig, då träffas vi ju åter. » » Det är ju en hel evighet dit. » » En evighet på några veckor, ja! » En hel flod af ljus strömmade in genom bib- lioteksdörren, som öppnades af doktorn.
» Stå ni i månskenet och svärma?
Då är väl jag tämligen öfverflödig. » » Ivar är så bedröfvad, därför att han skall re- sa, » sade hon, i det hon gick fram i rummet; Ivar följde efter med armen om hennes lif.
» Hör du, Ivar, jag tror inte jag en enda gång i dag sett er åtskiljda, » gäckades doktorn, be- traktande dem med ett leende.
» Du är alldeles för smeksam, min gosse; Elsa är mycket måttlig i den vägen, tycker jag mig märkt. » Hon kände, att hon rodnade, och Ivar svarade: » Du har alldeles glömt, hur det var då du var kär, pappa. » » Spela något, Ivar, » bad Elsa.
» För sista gången » — med en suck gick han till piäninot.
— Idel vemodig musik!
I hans ut- förande var skickligheten parad med innerlighet; tonerna gingo till åhörarnes hjärtan.
: * » Den är hänförande vacker, » sade doktorn, när de sista tonerna förklingat af » När dagen gryr » af Teilman.
» Ja, och Ivar spelar den så fint, » svarade Elsa.
Det låg något af moderlig stolthet i ton och blick.
* Hälften af februari månad var gången.
Skymningen sänkte sig öfver Elsas rum.
Hon skref till Ivar; han klagade öfver hennes brefs korthet, men då hon nu kommit till brefarkets fjärde sida, hade hon intet mer att skrifva; så var det ständigt.
Sedan blef det endast några få slutord och hälsningar.
Då hon slutat, gick hon fram till kakelugnen där den nästan utbrunna brasan glödde.
Tankfull stirrade hon på glöden, som med ett sakta rass- lande ljud föll tillsammans.
Torsten hade strax efter middagen hämtats på sjukbesök och det var vid honom hennes tankar dröjde.
Hurudant hade hans äktenskap varit, månne?
Ytterst sällan be- rörde han det med ett ord.
Hon mindes, hur han en gång, under ett samtal om äktenskap i allmän- het, bittert utbrustit: » Lyckliga äktenskap!
Det sägs, att sådana finnas; jag tvinar därpå. » Försänkt i sina funderingar stod hon, tills glö- den var falnad, hon stängde spjället, kännande sig helt dyster till mods i det ödsliga, mörka rum- met.
Längtande efter sällskap gick hon ned i våningen.
Mörkt i biblioteket, i salongen likaså, men en ljusstrimma trängde ut genom matsals- dörren.
Hon gick dit in.
Mamsell Hanna satt vid bordet under lampan, sysselsatt med att rif- va mandel till följande dags småbrödsbak, och mottog Elsa med ett fryntligt leende.
» Det var snällt af Elsa att komma hit; sitt nu hos mig. » Elsa gjorde så.
» Jag blef helt dyster till mods däruppe i min ensamhet, kände mig nästan mörk- rädd.
Finns här inga spöken, » sporde hon skämt- samt.
Hanna skakade på hufvudet.
» Inte har jag varsnat några.
Men Agnes, Torstens fru, var all- tid rädd för öfra våningen och tyckte den var mörk och dyster. » » Hon var visst mycket barnslig, » undrade Elsa.
— 468 1DUN 1Ö03 » Barnslig- — åh, jag vet just inte det.
Men nog var hon som ett barn i många fall.
Hon hade ett mycket underligt lynne.
&gt; » Lef&amp;e de — Torsten och hon — inte lyckligt tillsammans? » Hanna suckade.
» I början var det nog så bra, men — ack, stackars Torsten hade det svårt många gånger.
Han höll mycket af henne, det var så förfärligt hett först — men då hon dog, tror jag inte, att hans sorg var så stor.
Ja — det är skamligt att tala illa om den, som inte kan försvara sig, men till Elsa kan jag väl säga sanningen.
— Ser Elsa, att hon precis förbittrade Torstens lif.
Det går väl an att lefva tillsammans med människor, som då och då bryta ut i häftighet och vrede — så- dant går ju snart öfver och allt blir lugnt och godt igen.
Men hon var sådan, att ständigt ond- gjorde hon sig öfver något.
Var det inte man- nen, var det tjänarne eller gossen.
Sista åren stannade inte tjänstefolket mer än ett par måna- der i stöten.
Hon var så obillig och nyckfull, så alldeles omöjlig att tillfredsställa.
Sista tiden rådde hon nog inte för sina underligheter, ty då var hon mycket sjuk.
Stackars, lilla Agnes!
Hennes lynne var svårt, men ingen hade någonsin tvin- gat henne att tygla det, ty hennes uppfostran var mycket försummad; vid trettio år var hon ett okunnigt, bortskämdt barn.
Hon tyckte om vackra kläder och dyrbara smycken, kunde halfva dagar stå framför spegeln för att- se hur det eller det klädde henne, och då den ena festligheten aflöste den andra, var hon belåten.
Räkningarne, som kommo från modister och sömmerskor, voro så- dana, att man kunde baxna.
Om då Torsten sade ett ord, att det var mycket pengar hon gaf ut, fick hon anfall af gråt och hufvudvärk, skrek, så att det ljöd genom hela huset, stängde sedan in sig i sin boudoir och visade sig inte på hela dagen för honom.
— Men jag får säga, att Tor- sten verkligen fördrog allt med ett märkvärdigt tålamod.
De första åren skar det ihop emellanåt, men sedan såg det ut, som han förstått, hur frukt- löst det var att säga emot henne.
Och jag minns väl många gånger, då vi sutto till bords — hon grälade då ständigt — hur han sade: » Agnes lilla! » och såg på henne, med en blick som bad om att hon skulle lugna sig.
Men hvad hjälpte det!
Det blef bara värre.
Då ryckte han på axlarne och såg så förtviflad ut, som om han tänkt: jag ger det på båten alltihop!
Och så plågade hon honom med oupphörliga förebråelser, att han inte tyckte om henne, att han var kall, elak, kärlekslös och Gud vet hvad.
Svartsjuk var hon också.
Många gånger då han var borta, skickade hon efter ho- nom; han skulle komma hem, genast.
Då han kom, ville hon rakt ingenting, svarade knappt, när han talade till henne.
En gång — han var då i Stock- holm — tvingade hon mig att telegrafera efter honom — hon gaf mig ingen ro förr.
Han reste - genast med nattåget och kom hem klockan sex på morgonen.
Då han kom, vaknade hon, och kan Elsa tänka, att hon då rusade ut i hans rum, stormgrälande för att han väckt henne; han visste ju, att hon icke tålde att någon var i rummet bredvid, så lätt som hon sof.
Det var mottagan- det han fick.
— Herre Gud, det var en bedröflig tid! » Det var tyst i rummet ett par minuter.
Snö- stormen hven omkring knutarne med ett stönande ljud.
Elsa satt med armbågen mot bordet, han- den under kinden; lampljuset flödade öfver hennes mörka hufvud, under det ögonen mekaniskt följ- de Hannas flinka fingrar.
Hon kände sig till mods, som då hon var liten och hörde sagor berättas.
Hanna började åter.
— » Till slut blef hon så sjuk, så sjuk.
Hon fick kräfta i lefvern ett hälft år innan hon dog.
Plågorna voro väl inte så svåra, men för henne, som var så rädd för all kropps- lig smärta, föreföllo de förfärliga.
Hon var så rädd för att dö, så förtviflad öfver att sjukdomen vanställde henne, och blef alldeles utom sig af sorg, då hennes hy blef alldeles gul.
Jag minns, hur hon draperade sin spetssjal omkring hufvudet, hur hon funderade på, hvilka färger som klädde henne, hur hon plågade sig själf med allehanda onödiga bekymmer.
— » Hjälp mig du, » sade hon till Torsten, » du är läkare, du måste kunna hjälpa mig. » — Han visste ju alltför väl, hur maktlös all hjälp var härvidlag; men jag vet inte hur många läkare han ändock rådfrågade i sin förtviflan.
Men ju längre det led mot slutet, dess mera trött och likgiltig för allt blef hon; de sista dagarne var hon utan medvetande.
— Stackars lilla Ag- nes! » Hanna torkade bort ett par tårar.
— Klockan i salongen slog åtta och jungfrun kom in med tebrickan.
(Forts.) Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Hasmoders- ktiTfl i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 2 3 - 2 9 AUG.
1903.
Söndag: knopp; hare gös med Måndag: Klar buljong med sparris- å la Soto sparrisknopp; Mayor; stekt melon.
Pepparrotskött med po- tatis; soppa på vinbär.
Tisdag: med Tisdagssoppa; äggstruf vor sylt.
I7UNGL.
TEATERN har åter öppnat sina portar för en ny säsong.
Reportoaren har från bör- jan gjorts mycket omväxlande, hvilket ju särskildt är till fromma för de många resande, som vid denna tidpunkt besöka hulvudstaden.
Början gjordes i onsdags med » Hugenotterna », som på torsdagen efterföljdes af » Simson och Delila », på fredagen af » Figaros bröllop » o. s. v. Hvad kom- mande nyheter beträffar står allt fortfarande främ- sta intresset fäst vid Wagners » Siegfried », som dock ej tros bli färdig förrän till våren och då Pd grund af upplagans betydliga steg- ring böra mindre annonser till Idun vara inlämnade senast lördagen före den vecka, i hvars nummer de äro afsedda att in- föras, annonser pd en eller flere sidor ännu tidigare efter särskild öfverenskom- melse.
Med utmärkt högaktning IDUNS EXPEDITION.
j£- jr- &gt;£• Jj- &gt;x- &gt;£• &gt;£• &gt;£• &gt;£• doppas i grädden o c h vändes i mjölet.
K ö t t f ä r s (f. 6 pers.).
6 hg.
ben- Ä g g s t r u f v o r (f. 6 pers.).
4 ägg, Flottyren upphettas i en långpanna, o c h 1 hg.
strösocker, 270 gr. hvetemjöl, 3 fritt oxkött, 1 hg.
späckfläsk, 3 kkp.
d å den är rykande het, ilägges fisken del.
tjock grädde.
gräddmjölk eller vatten, V2 kkp.
stötta och stekes vackert gulbrun p å båda si- skorpor, 1 msk.
salt, V2 tsk.
hvitpep- T i l l k o k n i n g: 1 kg.
flottyr.
dor.
Den upplägges på gråpapper eller B e r e d n i n g: Äggen och sockret rö- par, 1 msk.
fint hackad portug.
lök, V2 på hårdt bröd, för att det feta skall ras i 20 min.
Mjölet siktas och till- msk.
smör (10 gr.).
dragas ut.
Serveras p å servett, garne- T i l l p e n s l i n g: 1 ägghvitec, 2 msk.
sättes jämte grädden, hvarefter smeten rad med stekt persilja.
Den serveras omröres väl.
Flottyren upphettas i en stötta skorpor.
varm med champinjonsås.
T i l l s t e k n i n g: 2 msk.
smör (40 liten järnkastrull, tills den blir rykan- l vudet afskäres och äfvenså slaksidorna.
Ryggen o c h lårbenen knäckas.
Haren sköljes väl, torkas med en kötthandduk och ingnides skares i fina med citronen.
strimlor, Späcket som vändas i saltet.
Härmed späckas haren på ryggen Genom en tratt ringlas smeten gr.), V2 lit.
kokande buljong eller vat- o c h tillbaka i flottyren, så att ten.
de het.
fram den bildar en genombruten kaka.
Då.
&lt;&lt;•- &lt; ges på serveringsfatet o c h skares i tun- na skifvor.
Smör o c h mjöl sammanfräsas, kött- jusen tillsättes litet i sänder under fli- tig rörning o c h såsen får koka 10 min., hvarefter grädden tillsättes, och såsen får ett uppkok samt afsmakas.
Stektisillmedgräddeochlök (f. 6 pers.^ 4 salta sillar, 3 msk.
smör (60 grv) ^ 4 del.
tjock grädde.
1 portug.
lök, 2 msk.
smör (40 gr.).
B e r e d ni n g: Sillen urtages och vat- S å s: V2 msk.
smör (10 gr.), 1 msk.
tenlägges omkr. 12 tim.
Därefter upp- på mjöl, köttjus, V2 dol.
tjock grädde.
tages d e n, skinnet afdrages, hvarefter undre sidan, vändes den med hålslef, o c h B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en den fläkes, ryggbenet jämte alla små- när den är jämn i färgen, upplägges duk, doppad i hett vatten o c h skares ben borttagas o c h sillen inklappas i en den p å gråpapper eller hårdt bröd, så i tärningar, hvarvid alla senor o c h hinnor diik.
Smöret brynes i en tackjämspan- att flottyren får afrinna.
Strufvorna borttagas.
Späcket skrapas och skares na, sillhalfvorna iläggas och stekas vac- sockras o c h serveras med sylt.
likaledes i tärningar samt drifves til- kert gulbruna på båda sidor, hvarefter S t u f v a d e b o n d b ö n o r (f. 6 pers.).
lika med köttet 3 — 4 ggr.
genom kött- grädden på hälles o c h sillen får sakta 1V2 lit.
spritade bondbooior, 3 morötter, kvarn.
Därefter stötes färsen i sten- steka med tätt slutet lock omkr. 10 2V2 liter vatten, 1 msk.
salt, 2 msk.
mortel, tills den blir fin o c h smidig.
min.
Löken skalas, skares i tunna skif- smör (40 giyjj 3Y2 msk.
hvetemjöl, 4 Äggen o c h mjölken uppvispas, de stötta vor o c h brynes väl i smöret.
Härtill kkp.
g o d mjölk, salt, socker, 3 msk.
fint skorporna iläggas o c h få stå att svälla användes en särskild panna.
Sillen upp- hackad persilja.
V2 tim.
Löken fräses i smöret.
Skorp- lägges p å serveringsfatet, såsen hälles Beredning: Groddarna borttagas, blandningen tillsättes matskedsvis i fär- öfver, o c h anrättningen garneras med morötterna skrapas, sköljas o c h skäras sen, under det den arbetas 1 tim. Sist den brynta löken.
i tunna skifvor.
Vattnet kokas upp tillsättas kryddorna o c h löken, och fär- med saltet.
Bönorna samt morötterna sen afsmakas noga.
En långpanna smör- strufvan fått vacker ljusbrun färg och på d e köttigaste delarne af låren.
6 msk.
g o d flottyr.
Smöret brynes i en stekgryta.
Haren Beredning: Fisken fjällas, urta- ilägges och brynes vackert på alla si- ges, sköljes yäl och torkas med en fisk- dor samt saltas o c h spädes med bul- handduk.
Ryggbenet borttages, d o c k så jongen litet i sänder.
Den får därefter iläggas och få koka, tills d e blifva mju- jes med det kalla smöret, färsen ilägges Till stekning: - &gt;£• matoljan blandas väl tillsammans, o c h litet i sänder under flitig rörning, o c h afredningen får koka i 15 min.
B ö - des den med den kokande buljongen blandning hälles öfver fisken, såsen får koka 10 min., hvarefter gräd- norna o c h morötterna iläggas jämte den eller vatten litet i sänder o c h öfver- som sedan får ligga ett par timmar.
den tillsättes och såsen får ett uppkok hackade persiljan, och stufningen af- öses omkring hvar tionde minut.
Till stekningen åtgår 8 / 4 tim.
Färsen uppläg- smakas med salt o c h socker.
Löken borttages därefter n o g a; fisken samt afsmakas.
o c h potatis; soppa på färska äpplen.
mjöl, köttjus, 2 del.
tjock grädde.
B e r e d n i n g: Haren bör hänga 3 — 6 L ö r d a g: Stekt sill med grädde och dagar, alltefter årstiden.
Den flås, och lök, potatis; gräddkaka med sylt.
alla hinnor borttagas ytterst noga.
Huf- 3 a n n o n s ö r e r!
denna 3 G ö s å l a S o t o M a y o r (f. 6 pers.).
l / i kg.
gös, - Vfy msk.
salt, % tsk.
hvitpeppar, % rödlök, saften af % citron, 2 msk.
matolja, 3 del.
tunn gräd- de, 4 msk.
hvetemjöl.
T \ JURGARDSTEATERN.
Efter sin korta » Faders- glädje » har direktör Ranft nu fått » Flugan » — ja, väl att märka, blott i form af ett nytt franskt program ute på vår enda dramatiska sommarscen.
Redan detta kan dock betraktas som en ganska allvarsam sjukdomskris, ur hvilken vi tillönska ett snabbt och varaktigt tillfrisknande.
Ty en konsti- gare dramatisk produkt än detta s. k. lustspel af hr Anthony Mars ha vi sällan skådat — en sann- skyldig olla podrida på det evinnerliga parisiska äktenskapsbrottsmotivet och någon gammal detek- tivroman från ett enklare lånbibliotek.
Att icke dylika uppgifter kunde besjäla de medverkande till några större kraftansträngningar är förlåtligt; vi få vara nöjda, att vi åtminstone fingo ett godt skratt åt hr Victor Lundbergs torr-roliga karrikatyr af en stupidiserad ämbetsman.
att hufvud o c h stjärt sitta kvar.
Fisken steka med tätt slutet lock 1 — IV2 tim- ka.
De upphällas i durkslag o c h spa- o c h formas som en- aflång bulle.
Den det tillvaratages.
Smör o c h mjöl sam- penslas med ägghvitan o c h beströs med ingnides därefter med saltet o c h hvit- me.
Smör o c h mjöl sammanfräsas, kött- manfräsas.
3 Mvp.
af bönspadet tillsättes de s t ö t t a skorporna.
Pannan insattes pepparn samt beströs med den skalade När färsen är brynt spä- och hackade rödlöken.
Citronsaften och jusen silas o c h skummas samt tillsättes jämte mjölken under flitig rörning o c h i ugnen.
S t e k t h a r © (f. 6 pierfcj.).
1 ung hare, O n, s d a g: Bräckt skinka med stufvade 1 citron, lVs hg.
späck, 3 msk.
smör bondbönor; äggmjölk.
(60 gr.), 1 / 2 msk.
salt, / 4 lit.
buljong T o r s d a g: Köttfärs med spritärter; eller vatten.
hallon med mjölk.
S å s: l / 2 msk.
smör (30 gr.), 3 msk.
Fredag: Fläskkotlett med lingon RECEPT.
TTASATEATERN har nu äfven börjat vintersä- ' songen med tyvärr en föga lyckad repris af » Sköna Helena » med fröken Grunberg i titelrollen.
Ä r a d e • KÖKSALMANÄCK antagligen med hr Nyblom i titelpartiet.
Den första nyheten torde bli Tschaikowskys på flere af utlandets operascener med stort bifall gifna opera » Eugen Onegin » med hr Forsell i hufvudpartiet; vidare Puccinis » La Tosca » och en repris af Glucks » Armida », som ej gifvits härstädes på hundra år.
Bland väntade gäster märkes i första rummet den finska sångerskan Aino Ackté, Parisoperans lysande stjärna under de senaste åren; hon har nu lämnat nämnda scen.
Den 16 oktober begyn- ner hennes gästspel härstädes och kommer att omfatta uppträdanden i » Faust », » Lohengrin », » Tannhäuser » samt » Romeo och Julia ».
I novem- ber uppträder Yonne de Tréville och senare åter- kommer Navål.
Till regissör vid k. teatern har som bekant engagerats den framstående skådespelaren August Lindberg.
