# ID: svediakorp-per1517
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,821
# sentences: 983
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN DEN 15 AUGUSTI 1903 LINA RERG, FÖDD SANDELL.
S Ä L L A N H A R den andliga poesiens gåfva så blifvit en församlingens vin- ning som hos den person, hvars lif och verksamhet vi här i korthet få teckna.
Många andra hafva, äfven de, lämnat värdefulla bidrag åt den andliga sången, men få en sådan rikedom däraf som hon, och ingen af samtida har i vårt land i samma utsträck- ning fått sina sånger sjungna.
Hennes dikt- ning i obunden stil är ock väl värd ett om- nämnande, betydelsefull synnerligen i barn- och ungdomslitteraturen.
Carolina Wilhelmina Sandell föddes den 3 oktober 1832 i Fröderyds socken af Jönkö- pings län.
Hennes fader var kontraktsprosten Magnus Jonas Sandell, en af de begåfvade och nitiske prästmän, som i midten af senaste år- hundradet fingo förbereda och medverka vid de för vårt land så betydelsefulla, omfattande andliga rörelserna.
I sådant hem och under sådana tider fostrades den blifvande skaldinnan, hvarunder hon själf genomgick den kris, i hvilken Guds rike uppenbarar sig för den en- skilde såsom en ny värld, ett nådens och san- ningens rike.
Och därvid fattades ej heller pr öfningar.
Öfver hennes barndom låg trycket af en långvarig sjukdom, som hotade att fjättra henne vid bädden för beständigt, men viss om bön- hörelse kunde hon uppstå från detta sjukläger och stärktes allt mer och mer.
En annan N:R 33 (868) pröfning, än mer genomgripande i hennes lif, ty det nyväckta andliga lifvet inom vår kyrka var det, när hon vid 25 års ålder, under en behöfde en rik tillgång på » psalmer och lof- stormig resa öfver Vättern, fick se sin fader sånger och andliga visor i nåden », och ehuru vid en våldsam krängning af fartyget falla vår psalmbok innehåller det bästa af andlig öfver bord och försvinna i djupet.
Alla rädd- diktning från många århundraden, kändes dock ningsförsök voro fåfänga.
Han hade visserligen ett oafvisligt behof af ett rikare urval för helt kort förut talat med henne om tryggheten sånger i hemmet och det mera enskilda lifvet af att tillhöra sin Herre och Frälsare i lifvet och nya uttryck för det lif, som rörde sig i och i döden, så att hon väl visste, att döden tiden.
Visserligen funnos förut olika sångsam- för honom var en vinning, men slaget var hårdt, lingar för den kristliga andakten, men den.
och hon var ensam som aldrig förr.
Detta nyare tiden kom med nya kraf äfven på den skedde den 24 juli 1858. yttre formen, och dessa kraf fylldes af L.
S.
A r 1867 blef hon i äktenskap förenad med En annan orsak till den hastiga spridningen generalkonsul C. O. Berg, den kände nykter- redan från början var den gynnsamma omstän- hetskämpen och filantropen, utgifvaren af Ar- digheten, att den framstående andlige sångaren betarens Vän.
Förenade i kärlek och gemen- Oscar Ahnfelt sjöng dessa sånger med utmärkt samma andliga och litterära intressen, arbetade ackompangement till guitarr, och att andra de troget hand i hand, och familjen Berg har framstående kompositörer, ss.
P.
U. Stenham- mer än en gång fått mottaga dyrbara bevis på mar, Th. Söderberg, Albert Lindström, Joel erkännande med anledning af deras tjänst inom Blomqyist m.
fl., gåfvo många af dem vackra, samhället.
lättsjungna melodier, hvarjämte andra sådana, äldre och yngre, med all omsorg uppsöktes.
Det är nu längesedan Lina Sandells sånger första gången blefvo mera allmänt kända och Vid återblicken på dessa tider märkes, så- den redan då antagna signaturen L.
S. fick som alltid i historien, att den ena gåfvan får, en god klang.
Det var i början af 1858.
Då- stödja den andra.
Den andliga sångens upp- varande redaktören för Budbäraren, Evangeliska blomstrande vid den tiden står i det innerli- Fosterlands-Stiftelsens tidning för den inre gaste samband med C. O. Rosenii välsignelse- missionen, pastor B. Wadström, hade då kort; rika verksamhet och Evarjgeliska Fosterlands- förut mottagit, genom annans förmedling, en Stiftelsens kraftiga inre och yttre mission, samling sånger af hennes hand.
De blefvo, hvaraf dess förlagsverksamhet alltid utgjort en 14 till antalet, under hand intagna i Budbä- väsentlig del.
raren för samma år.
Af dessa återfinnas icke Samlade sånger af L.
S. hafva utkommit i mindre än 5 uti sångsamlingar, som än i dag tre delar å Z.
Hseggströms förlag, men den äro de mest använda.
Af öfverskrifterna till största betydelse hafva de af hennes sånger dessa sånger, valda i god harmoni med inne- fått, som i storr antal intagits i allmänt kända hållet, ser man hvad som rörde sig i diktarin- och brukade sångsamlingar, först i Ähnfelts sån- nans innersta.
Så läsa v i: » Allt i allom ger och senare i Sionstoner och Stockholms Sön- Kristus. » — » Till Jesus, till Jesus! » • — » Li- dagsskol ' förenings sångbok för söndagsskolan, allt dandet, ett bud från Gud. » — • » Lefver du det å Evang.
Fosterlands-Stiftelsens förlag.
Hvad nya lifvet? » — » Herre, kommer du ej snart? » detta har att betyda, kan man någorlunda för- o. s. v. Det är en friskhet och Öppenhet, som stå, om man får höra, att sångboken Sionstoner då och senare träda oss till mötes i hennes från sitt första utgifvande 1889 utgått i 258,000 diktning.
ex. och nämnda söndagsskolsångbok från 1882 i 485,800 ex.
Ämnen hämtar hon från det andliga lifvets alla områden i rikaste växling, men starkast synes hon vara i sånger om Guds barns saliga förmåner och deras längtan efter det himmelska hemmet, i t. ex.: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet o. s. v. eller i denna: Hos Gud är idel glädje, här trycker mången nöd, här får jag ofta sucka och äta tårars bröd.
Här blandas fröjd och smärta för Herren Jesu brud, men där skall så ej vara, ty glädjen bor hos Gud o. s. v. - Vi hafva ej kunnat neka oss att ur det rika materialet åtminstone anföra något, som kunde angifva karaktären af hennes diktning.
Den tid, i hvilken sångerna framträdde, var ock den mest gynnsamma för deras spridning, Hvart gå då dessa sånger, och af hvilka sjungas d e?
Skola vi lyssna till dem vid den husliga andakten, i den undangömda kojan eller i kungasal, vid större och mindre sam- mankomster kring Guds ord och bön, vid större missionsmöten i stad och på land eller vid lappmässor i fjällen?
Eller skola vi gå in i fattighus och sjukhus och höra, huru en kör af unga röster sjunger i korridorerna för att med sångens milda toner och andefulla ord sprida ljus och hopp i de lidandes hjärtan?
Eller skola vi lyssna till dem, när våra sjö- farande landsmän, samlade till julfester eller andra högtidsstunder i främmande hamnar, gladt och kraftigt stämma in i dessa hemlands- toner, eller när de ljuda friskt i våra utvand- rade landsmäns nybyggen i fjärran västern, eller när våra missionärer i Indien och Ost- afrika, midt i hednavärlden, en liten stund söka hvila och förena sig med missionsförsam- lingen i hemlandet uti samma sånger, kära vordna ifrån barndomen?
Eller skola vi hellre
— 446 — IDUN 1903 dröja och se, huru negerbarn, frigifna slafvar, — sedan några af dessa sånger af L.
S. blif- vit öfversatta till afrikanska språk — med oförställd glädje göra dem till sina?
Många äro ock de exempel, som redan kommit till vår kännedom, att en sång af L.
S. fått bringa den sista trösten till den, som stod färdig att taga steget ut i den djupa evigheten.
I fråga om sångernas spridning må ock till- läggas, att enstaka verser, ofta för ändamålet författade, ordnats till ett ord för hvarje dag i året i Illustrerade Album och Vägmärken, med rum lämnadt för vänners namnteckning å deras födelsedagar, till inbördes vänlig hågkomst och förbön.
A f v e n hafva tryckts Blomsterkort med valda verser, att å märkesdagar sändas som en vänlig hälsning.
Att därvid anspråken på ett sammanträngdt godt innehåll och en skön form äro stora, inses lätt, och L.
S. har kunnat fylla dem.
Äfven för fru Lina Bergs diktning i obun- den form må kortligen redogöras.
Vid öfver- gången därtill må då först nämnas en utmärkt samling af poesi och prosa, den från 1866 år- ligen utkomna, af henne intill 1901 redigerade julkalendern Korsblomman, utgifven å Z.
H * g g - ströms förlag.
Däri förekommande fina lefnads- teckningar af hädangångna samtida komma utan tvifvel att i en senare tid vara dem till mycken hjälp, som i något afseende skola skildra den tidens företeelser och personligheter.
Äfven i andra arbeten — hvad här nedan omnämnes tillhör förut nämnda Stiftelses för- lag — tillmötesgår L.
S. behofvet af karaktärs- bildande lefnadsskildringar: Bibliotek för krist- liga lefnadsteckningar och Bilder från Guds rike i lefnadsteckningar.
Det är ock på detta om- råde som Idun, under fru Bergs hälsas dagar, gång efter annan fick af henne mottaga värde- fulla bidrag.
Hennes ovanliga produktivitet och uthärdande flit i ett kärleksfullt sinne uppenbarade sig dock allra mest uti hennes älskliga arbeten för barn och ungdom, synnerligen i ständigt ut- kommande tidningar.
Tillsammans med sin man, generalkonsul Berg, grundlade L.
S.
Barnens Vän och redigerade den i 25 års tid, till och med år 1901, då ålderdom och för- svagad arbetskraft icke längre tilläto det.
Det var och är en illustrerad veckotidning för mindre barn.
En liknande för äldre barn var Barnens Tidning, Sveriges första illustrerade barntidning, från 1858, först redigerad af pastor H.
J. Lundborg, sedan under några år af nuvarande professor W.
Budin och åren 1 8 7 1 — 9 1 af L.
S.
De nämnda tidningarna hafva fyllt ett stort behof bland det uppväxande släktet, och tydligen har den grundsatsen gjort sig gällande: » endast det goda och om möjligt det bästa för barnen », och många föräldrar, som i barnaåren lärde att värdera dessa tidningar, ha räknat som en förmån att i sin ordning gifva dem åt sina barn.
Och hvad beträffar Barnens Vän, har den framför andra varit söndagsskolornas utvalda tidning.
I samma turen af L.
Ur Lifvet i Bilderböcker riktning går den rika barnlittera- S.: Söndagsskolberättelser i 4 serier, 6 serier, Nytt barnbibliotek, 24 häft., för barn, m. m.
Man ser, hvart hjärtats kärlek drog henne, och hon blef i sitt ljufliga, glada, i lifvets pröfningar helgade och tåliga sinne en » moder i Israel », älskad såsom få af tusende sinom tusende barn öfver hela vårt älskade fädernes- land.
Såsom mödrar ofta få, så fick ock hon i bokstaflig mening slita ut sig i kärlekens tjänst för de små.
Under det sista året af sin lef- nad förmådde hon föga, och mot slutet aftog hennes förmåga att i ord kläda sina tankar till det yttersta.
Dock var det en tröst för alla, som bevittnade detta, att hon själf ej syntes hafva något svårare lidande däraf, utan fick behålla ett fridfullt, till och med glädtigt sinne äfven under detta krafternas nedbrytande.
Måndagen den 27 juli 1903 var hennes lefnadsdag ändad och hennes ande förlossades.
Hon gick att skåda, hvad här hon trodde.
Jordfästningen skedde i Solna kyrka den 31 juli under sådan tillslutning, att kyrkan ej kunde rymma de tillstädeskommande.
Akten förrättades af pastor B. Wadström, som med tillslutning till Dav.
ps.
13: 6 i korthet med hänförelse tecknade hennes lif och verksamhet.
Såväl i kyrkan som vid den öppnade grafven sjöngos sånger, af den hädangångna i arf efter- lämnade för kommande släkten.
J.
SOLEN MONTELIUS.
SJUNKER.
S E, NU sjunker solen!
Se, hur fästet flam- mar!
Se, hur himlen brinner mellan furustammar, medan dagen slocknar öfver haf och skär.
Nu är solnedgångens trollska drömvärld när.
Räck mig handen, låt oss vandra stigen, som för ned till stranden.
Låt oss vandra stigen, där hvarann vi funno, medan västerns skyar uti guldglans brunno liksom nu, och trasten juninatten lång dold bland mörka kronor sjöng sin kärlekssång, och vid hällen skärgårdsfjärdars vågskvalp somnade i kvällen.
Husvill fågel vida jag kring världen dragit.
Vårars storm jag pröfvat, höstars rägn mig slagit.
Hemlös, hemsjuk var jag, ulan rast och ro, utan skjul och rede, utan hägn o c h b o, när, på fäjder trött, jag kom att rasta uti skärgårdsnäjder.
ATT LÅNA MODERSNAMNET.
TLL SLÄKTETS förökelse och upp- fostran.
.
.
» Men det blir kanske ingen förökelse, fast boet är redt och de två vänta och hoppas, att någon skall draga ditin, någon, som är hjälplös och som ärft deras sinnelag, någon, hvars skratt och steg de småle åt, innan de ännu hört någondera.
De två förstå omsider, att de aldrig skola höra dem, att de aldrig skola ge upphof till en ny varelse, men fast de veta detta, lefver dock hågen att vårda och åtrån att dana, och längst lefva de hos henne, som skulle blifvit mor, och därför att dessa drifter äro så starka, söker hon att få dem tillfredsställda.
Detta måste då ske genom det surrogat, som heter — andras barn.
Men huru nära naturen detta surrogat står, innebär det dock brister och svårigheter, hvilka ej förekomma i förhållandet mellan modern och det egna barnet.
Stora kraf ställer detta surrogat på dem, som vilja betjäna sig däraf, och lätt kan det åstadkomma mer skada än välsignelse.
Förunderligt synes det mig därför, att fos- termödrarnas kall ej kommit mer till tals, då styfmödrarnas däremot sedan långt tillbaka varit utsatt för kritiken.
Och den, som varit i tillfälle att se, hvilka olika förhållanden som finnas bakom dessa namn — • styfmor och fostermor — skall ovillkorligen fråga sig, hvar- för det ena har en så dålig klang, under det att det andra för tanken på offer och ömhet.
Kanske man genom en jämförelse också skall ledas därhän att inse, i hvilketdera kallet största betingelsen gifves att få älska, bli älskad och — lyckas.
Styfmodern får sig sina plikter påtvungna, de utgöra ett appendix till hennes äktenskap, hon har att afstå från den man hon är be- sluten att äkta eller ock att inträda i ett hem, som varit en annans, innan det blef hennes, för att där mottagas af barn, hvilkas sympati hon ej har rätt att fordra, utan måste till- kämpa sig.
Fostermodern däremot mottager ofta af fritt val och i eget hem ett barn, som i detta hem skall fylla ett tomrum.
— Min mening är ingalunda att frånkänna foster- mödrakallet dess stora innebörd, j a g vill blott tala till dem, som i blindhet gå att fylla det, och till dem, som i lika stor blindhet tro sig fylla det rätt.
Jag vill visa på skuggorna och framhålla svårigheterna.
Efter sommarhvilan vänta höstens strider.
Med dem, hvilka bedrifva detta kall som ett yrke, i hvilket lagen måst ingripa, befat- tar j a g mig e j.
Om fosterfadern har j a g ej heller synnerligen mycket att orda.
Jag har blott kunnat sluta mig till, att — står han ej under sin hustrus inflytande, — tager han saken på ett naturligt sätt: antingen älskar han barnet eller gör han det icke, ofta dock det förra och då utan alla baktankar eller vägningar af hvad han får i stället.
Där är en varelse, som behöfver hans skydd, och han Dock, Hvilket munvatten skall använda?
Intyg: » Den bekantskap Som en dröm ha korta sommarveckor svunnit, nordens ljusa sommar knappt sin mognad hunnit, förr ' n i trädens kronor susar höstens vind och för foten prassla blad från lönn och lind.
Raskt det lider.
.
.
den sommar, älskling, du mitt hjärta skänkte man jag gjort med AZYMOL, har varit uteslutande angenäm och här vid skärgårdsvågor, som i solglans blänkte, vill jag särskildt framhålla dess utomordentligt an- skall genäma och uppfriskande smak samt dess förmåga i evig fägring blomstra kring min stig.
Friden har jag funnit, se ' n jag vunnit dig.
att upplösa fett- och slemartade beläggningar å tän- Kommen, höstar!
der och slemhinna; och uppfyller AZYMOL de for- Jag i kulna tider har en kraft, som tröstar.
MELLINS FOOD STEN GRANLUND.
dringar man ställer på ett det bästa munvatten och kan sålunda med allt skäl rekommenderas.
Stockholm den 22 nov.
1899.
Henrik Welin, legitimerad tandläkare.
Lärare vid Karol.
instit.
Tandläkareinstitution.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
Finnes pd Apotelcen samt hos Specerihandlcvrne.
•• P R O F * g r a t i s o c h f r a n e o från Axel IJennstrand, G-JEFItE.
= = = ^ ^ ^ =
— 447 — beskyddar den.
Han går till väga på samma naturliga sätt, som det lilla barnet gör i bör- jan af sin vistelse bland de främlingar, som vårda det, och som det skulle fortfara med, om det ej finge större anledning att låta bli.
Det finnes färre män än kvinnor i världen, som åtaga sig andras barn som egna, men då de förra göra det, tänka de ej så mycket på, att det är andras barn, åtminstone tänka de ej därpå med samma aggande svartsjuka, som kvinnorna göra det.
Således, ett par makar önska, att ett väx- ande människolifs intressen må spela in i deras hem, fylla dess tomhet och förtaga dess långa, tysta timmars tryck.
De söka ett barn, eller barnet kommer i deras väg.
Det har blott att träda in, det är väntadt, allt är färdigt.
Allt?
Ä r hon, modern, också färdig?
En barnlös husfru i ett burget hem har så sällan andra band än sällskapslifvets, de finnas j u dock som påtaga sig fler, men med mo- derskallet följa dock andra plikter.
Det fordras själföfvervinnelse vid att uppfostra, det gäller att ge akt på de ord man yttrar, på det lif man för, den lille skall ha ren luft att växa i.
Och gäller det att stå i moderligt förhål- lande till andras barn, gäller det att, trots allt, kärleken står bi.
Ja, trots allt!
Den lille skall ha ömhet att växa i.
Kan man tänka det, den där lilla främlin- gen, kanske tagen ifrån landsvägsdammet, hvilket han hvirflat upp med sina nakna föt- ter, kommer med kraf!
Ja, visst gör han det.
För det första fordrar han att ej bli förd in i detta främmande hem blott till sällskap såsom en dresserad hund eller en utvecklad människa.
Han vill ha rätt att fela, trotsa, förlåtas, visa otack och göra förtret som hvarje annat barn.
Vid tidig ålder fordrar han med tjusande omedvetenhet, att man uppoffrar sig för honom, och han vill mottaga offret med den omedvetna otacksamhet, som är tillåten hans späda jämnåriga.
Han har ännu intet förstånd o m att hans uppgift är att fingera, att vara surrogat, men blott alltför stor stränghet eller ock brist på förståelse — och denna tanke smyger sig öfver h o n o m!
Han börjar leda sina sorger, straff och ensamhetsstunder hän till detta samma, att han ej är det egna barnet, utan blott er- sätter det.
Djup, osjälfvisk och öppet visad bör fosterföräldrarnes kärlek vara, så att bar- net bevaras från en dylik tanke, som kan hos en svag karaktär leda till ett oroligt sträf- vande att vara till behag, — hvilket återigen alstrar osannhet — hos det trotsiga sinnet förfrysa känslan och hos det veka bli till en pina, för hvilken ingen kvinna borde vilja utsätta ett barn.
Den, som skrifver detta, har mången gång träffat personer, hvilka ej ens i den sena ål- dern kunnat förhindra, att en våg af bitterhet stigit upp hos dem, då de ledts till att tala om sin barndom, tillbragt i främmande hem Den, som läser detta, kanske ock bevittnat något dylikt?
Underligt har det alltid synts mig, att kvinnan, — samma kvinna som skänker det egna barnet en afgudande, blind kärleks öfvermått — på ett främmande barn kan lägga dylika bördors tryck och kommande dagars men.
Orsaken torde dock ej alltid vara att söka i bristande kärlek; den kan vara mångfaldig, men dess verkningar bli dock de samma.
Drottninggatan 68.
C, A lUl Et.
1886.
Och under det denna kvinna arbetar och är tillfreds i medvetandet o m sina afsikters rättsinnighet, märker hon ej, att i ett litet hjärta börjar röra sig längtan efter ett annat slag modersvård; hon anar ej, att i detta sinne, som brådmognat just genom sin längtan, växer upp en förmåga att väga det, som skänkes, och att göra det kallt och med tyst grämelse.
} ' Det finnes en tanke, som alltid borde stå klar för fosterföräldrarna, hur mycket den än pröfvar deras själfbehärskning och hur myc- ket den än kräfver af verklig nobelhet: Hur mycket föräldraglädje denna främmande va- relse, skänker skola fosterföräldrarna dock veta, att den glädjen äro de uteslutna från att se sina anlag fortlefva.
Böjelser, fel, begåfning hos detta barn måste de härleda till andra.
De böra veta, att gränsen går här.
Det är ganska naturligt, att de ej med blida känslor tänka på dessa människor, hvil- kas fel — då de nu som arf framträda hos barnet, — göra dem sorg; men aldrig ej ens då dessa känslor sjuda upp i rättmätig ovilja, böra de låta barnet få del af dem.
De böra veta, att då de skymfa barnets egna föräldrar, är det sig själfva de nedsätta.
Detta är ett svårt prof att genomgå, ty alltid blir man mer eller mindre sträng mot dessa andra.
Som skuggor ser man dem följa och omvärja den lilla gestalten, förbjudande en att helt kalla den sin, och alltid lurar där en bäfvan för den stund, då blodets röst skall tala, då den unge önskar gå bort från det man i kär- lek och kanske rikedom slösat för att förena sig med dessa andra, som icke skänkt mer än lifvet.
Detta är nog orsaken, hvarför per- soner, hvilka önska sig ett fosterbarn, söka ett sådant, som antingen är föräldralöst eller hvars föräldrar äro okända.
Det tyckes mig, att vid detta förhållande båda parterna borde vara skonade åtminstone från ofvannämnda slitningar.
Ofta ser man barn uppfostrade i anförvan- ters hem för att ersätta det egna barnet eller delande hemmet med detta.
Medför detta alltid godt?
Fastrar och mostrar äro j u kända föl att till dyrkan älska sina unga släktingar — åtminstone i dessas spädare år — men står denna kärlek alltid bi, är den tillfylles, då det gäller att ersätta m o d e r n?
Äfven här, där minnen och blodsband förena, kunna kon- flikter och slitningar uppstå, i synnerhet o m föräldrarna eller någon af dem är vid lif, så att det egna hemmet lockar.
Är det en barmhärtighetsakt mot den unge, att detta andra hem upplåtes för honom, eller skall han dela det med de egna barnen, stäl- las stora kraf på fosterföräldrarnas plikt- och ansvarskänsla, ty nödtv ungen barmhärtighet är ej föräldrakärlek, och naturen manar j u till att ge företräde åt det egna barnet.
Då den kvinnliga driften att dana länge varit otillfredsställd och slutligen får träda i verk- samhet, ger den sig stundom luft i ett ratio- nellt drifvet pedagogiskt nit.
Detta blir så myc- ket kännbarare, o m hela styrkan är koncentrerad Eva Hellman på ett föremål, i stället för att enligt naturens ordning vara fördelad på fler.
Äfven är det j u naturligt, att den kvinna, som för länge sedan lämnat barn- och ungdomsdagar bakom sig, utan att ha haft tillfälle att följa ett yngre släkte i dess uppväxtår, och kanske ej heller besitter förmågan att blicka in i barnens känslovärld, skall kunna komma verkligt ondt åstad med sina uppfostrarbragder, kanhända förestafvade af åtrå efter uppfostrarära.
Det återstår nämligen hos en sådan kvinna blott den undertryckande, utplånande kraft, som ensamt använd egentligen har föga med upp- fostran att skaffa, just emedan denna bör i sig upptaga äfven den varma sol- och växtgif- vande moderligheten.
Jag har sett många dylika fall, de äro in- galunda sällsynta.
Jag vill anföra ett här: HUSHÅLLSSKOLA.
MATSALAR, OAFÉ &amp; IDUN 1903 Det var ett sådant, där föräldrarna lämnat ett barn till att uppfostras af släktingar, fast ingen annan orsak därtill förefanns, än att den lille skulle få det » bättre » i materiellt hänseende.
Det påstods åtminstone, att steget tagits till gossens bästa, men den, som ej trodde detta, var den lille själf.
Han såg syskonen växa upp lyckliga med hvarandra i det gemensamma hemmet, och han undrade hvarför detta ej räckte till äfven för honom.
Han började känna sig främmande i deras krets, och när de i högtidsstunder slöto sig kring föräldrarna, tyckte han sig ej höra dit.
Ej heller kunde han höra så helt till sitt andra hem, som han önskade.
Det steg upp tankar inom honom, om hvad rätt man hade att bryta honom från den plats dit han hörde.
De tankarna kommo i stället för tacksamhe- ten, som man sade han borde känna till gen- gäld för all godhet, hvarmed man öfverhopade honom.
Han bara visste, att rätt hade man ej handlat mot honom, och lycka hade för- äldrarna ej beredt honom på detta sätt.
Jag såg honom sedan.
A f alla syskonen var han den ende, som » misslyckats » i lifvet.
Om hans natur var sådan, att han skulle misslyckas, eller o m denna slitning, hvari han blifvit försatt, gjorde honom till den han blef, hvem kan säga det?
Säkert är, att föräldrarna den dag, då de lämnade sonen från sig som ett spädt barn, ej voro i stånd att bedöma, om hans karaktärsanläggning var stark nog att stå bi i ett dubbellifs skär.
Om de ansågo, att hans intellektuella upp- fostran på detta sätt skulle bättre tillgodoses och att hvart och ett af de öfriga barnen härigenom fick det förmånligare ställdt, så var där dock ett, hvilket var viktigare, det var gossens andliga utveckling.
Har man rätt att ge bort barn som andra skänker?
Har man rätt att plantera o m barn som plantor i andras gårdar?
Barn kunna ju lida och längta.
Hvad skola de i andras gårdar och svälja gråten och smyga kring på tå af rädsla?
Bäcker inte egen moders leende till och är det ej bättre än smör på brödet?
Äro syskonens skratt och lekar ej bättre än socker i kakan?
Är det egna hemmets trygg- het och minnen ej för mer än rikedomens mjuka mattor?
Jo!
Därför borde inga föräldrar lämna från sig sina barn att helt tagas om händer af andra, om de ej därtill äro tvingade af nöd.
Men vid tanken på alla dessa barn, som sakna föräldrahem, säger j a g: Väl är att kvinnans kärlek till barnet är stark!
Väl är att hennes längtan efter barnet är så stor, att hon med glädje tager i sitt hem varelser, som andra gifvit lifvet.
Och vid tanken på dessa kvinnor, som taga till egna dessa andras barn, säger j a g: De måste veta hvad det innebär att låna mo- dersnamnet.
DAGMAR DOLDA KRAFTER.
BERGSTRÖM, SKISS A F S O P H I E LINGE.
H EMMA P Å Räfsnäs var det två krafter, som verkade.
Morbror Knut gick om- kring med blankborstade stönar och med stora ord och låter.
Moster Heléne med det hvita hushållsförklädet knutet om sin smala midja, tyst och stilla som en liten hustomte, men alltid verksam och sysselsatt med någon hus- hållsdetalj.
Hon hade ofta en bedjande blick i sina grå ögon, när morbror var närvarande, och hade fått någonting underligt dämpadt, för att ej säga sammanpressadt i sitt väsen, " &gt; * • «• " omtorgefiilla iindervUnlng 1 matlagning, Jetiertrgtter, flnbatnlng m. m.
3 män, olevhira.
Pro«p.
ooh Upply«n.
fritt.
te&lt; » » r, BUFFÉ.
tom fgljd af ontr.lt läge, godt ooh rikligt bord, laga QPPet till II b. bi.
jjritör ooh därtill rabattkuponger, bland atadeni meit beiBlrta.
Frukoat-, lunoh-, «upé- o. taffmorverlng.
Tårtor, bakelier, fcaffebrBd frän eget bageri » arv, o. » äl] ot~ha&gt;.
IDUN 1903: |: i — 448 — Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är: E:: l ST0MAT0LJ §::; \ ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller = de fordringar medicinen och tandhygienen ställa = på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom-: mande preparat för tändernas och munnens vård.
: STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M.
Konungens Hoflevsrantör.
\ = som gaf intryck af att hon så länge fått lof att ge vika, från alla sidor påträngd af hans stor- slagenhet, som alltid fordrade utrymme, att hon funnit det nödvändigt att krympa ihop så mycket som möjligt.
Och ändå såg man i vissa ögonblick, att det inom det tunna skalet funnos dolda krafter, som blott väntade på tillfälle att bryta ut.
Jag var mosters lilla hjälpreda, eller skulle åtminstone låtsas att vara det, ty, sanningen att säga, hade hon ej stor nytta af mig.
Morbror Knut, hvars gunstling jag var, tog mig ofta med på sina promenader utomhus och gjorde, aldrig af seende på, o m moster just då kunde behöfva mig som bäst.
Och då det också var vida angenämare att ströfva omkring med honom än att traska fram och åter mellan handkammare, källare och kök, så var mitt motstånd ofta så lamt, att det ej gjorde någon effekt.
» Du får lof att tänka på, att flickan behöf- ver litet frisk luft, » sade morbror.
» Se så, sätt nu på dig hatten och kom med. » Moster sade ingenting, ältade bara hvet- degen en smula kraftigare än förut och stop- pade ett vedträd i fyren.
De båda pigorna hade i dag af husbonden blifvit skickade på slätter, och moster var ensam med göromålen.
Betänksam såg jag först på den ena och sedan på den andra, men följde villigt, när morbror med ett imperatoriskt: » Se så, Ella, skynda dig nu! » eldade under min förut brinnande håg att komma ut i det fria från matoset och flugorna i köket.
Litet samvetsagg kände jag nog att just i dag på det där sättet lämna alla göromålen åt moster Heléne, som till på köpet led af hufvudvärk, men jag lyckades inbilla mig, att det var omöjligt slippa undan morbror, som var van att alltid få sin vilja fram.
Han hade verkligen, för en gångs skull, själf spännt Grålle för trillan och sade att vi först skulle fara bort till storängen, som låg ganska aflägset ifrån gården, och se till hur det gick med slåttern.
Sedan skulle vi göra en tur till en af grannarne, hos hvilken han hade ett ärende att uträtta.
Det var ett genom- gående drag hos morbror Knut att på sin del taga de uträttningar, som på samma gång kunde gifva honom nöje, men lämna åt mos- ter och husets folk för öfrigt allt som var förenadt med besvär och obehag.
Naturligtvis fattade jag ej detta då, men har efteråt fått en klarare öfverblick af ett och annat, sedan min erfarenhet blifvit rikare och mera omfattande.
Då lät jag mig sug- gereras af morbrors stora låter och hans älsk- värdhet mot mig, ty när vi voro på tu man hand, var han alltid glad och vid godt lynne, men inomhus ofta mörk som ett ovädersmoln.
Jag hade vid denna tidpunkt just slutat min skolgång, skulle nu någon tid bortåt un- der moster Helénes handledning äfven för- värfva mig praktiska insikter i skötandet af ett hushåll och det var därför jag för tillfäl- let hade mitt hem vid Räfsnäs.
Moster och morbror hade ej själfva någon dotter, endast en son, som rymt från hemmet och gifvit sig ut till sjöss, tvärt emot för- äldrarnes vilja, och med mig kom således ett helt nytt och ungdomligt element in i det tunga hemmet.
Men i stället för att bli mos- ters hjälpreda, till hvilket jag från början var afsedd, blef jag morbrors rodocka, och nu efteråt kan jag ej förstå, hur jag kunde finna mig däri.
Men en sextonårig flicka är i allmänhet ej så kritiskt anlagd, och jag var det kanske mindre än de flesta andra vid min ålder.
Min blick drogs blott till allt som var gladt och ljust och skönt — blommorna, solskenet — allt det fula, som doldes af de mörka, djupa slagskuggorna, undgick mig alldeles.
Jag kunde värmas af moster Helénes vän- lighet emot mig, hennes öfverseende med mina många misstag och ofullkomligheter, men tog det blott som en helt naturlig sak, under det morbrors intresse för mig blef nå- gonting så apart att jag kände en djup, öf- verväldigande tacksamhet därför.
Och ändå kände jag, att mosters lugna omtanke var tusen gånger mera värd än morbrors bullersamma, själfviska deltagande.
Morbror och jag återvände denna dag från vår åktur i strålande humör.
Vi hade också gjort idel goda erfarenheter.
Höslåttern gick undan med fart, ehuru husbondens ständigt vakna öga därvid fattades.
Ärendet vid grann- gården var också till belåtenhet uträttadt, och vi hade dessutom blifvit trakterade med åt- skilliga läckerheter.
Vädret var strålande och vår väg förtjusande, där den i högsommarens fägring förde oss förbi frodiga fält och löfrika skogsbackar, och jag själf hade fått ett till- räckligt mått af njutning för att nu ett par timmar kunna hjälpa moster Heléne med de tråkiga hushållsbestyren.
Ja, jag föresatte mig rent af att under den återstående delen af dagen taga igen den förlorade tiden och vara riktigt snäll och flitig.
Medan morbror spände ifrån hästen, lade jag ifrån mig öfverplaggen och gick in i kö- ket.
Men där var tomt.
Ugnsluckan stod öppen, elden i spisen var slocknad och vår stora katt i färd med att glupskt spisa på ett köttstycke, som han nafsat åt sig från bordet.
Det var så olikt moster Heléne att lämna någonting efter sig i så slarfvigt skick, att jag genast anade, det någonting oförmodadt kommit emellan och rubbat den vanliga ordningen.
Jag såg mig forskande omkring.
En gam- mal sliten nattsäck, en sådan som luffare pläga föra omkring med sig på sina irrfärder, stod innanför förstugudörren.
Det var j u ingenting ovanligt, att en och annan sådan emellanåt hemsökte oss och då rikligen förplägades med mat och dryck af moster Heléne — alltid med en viss rädsla att hon därunder skulle bli öfverraskad af morbror — men jag kunde ej ändå förklara sammanhanget mellan ett sådant besök och mosters frånvaro.
Då såg jag, att salsdörren stod på glänt, och smög mig tyst ditin.
Där fanns moster Heléne.
Hon satt ned- sjunken i den långa soffan, och på knä fram- för henne låg han — luffaren.
Han hade lagt sina armar om hennes tunna midja och hufvudet i hennes knä.
Det såg ut att hvila så tryggt där, och ur hennes milda ögon drop- pade tår efter tår ner öfver det mörka huf- vudet.
Hans kläder voro slitna och illa medfarna, ej ett grand bättre än dem man är van att se på många af dessa samhällets olycksbarn, men en viss smidig elegans i kroppens och synnerligast i nackens linier stack skarpt af mot dräktens torftighet.
Och handen, som maktlös fallit ned mot soffans röda tyg, var brun och senig, men ytterst välformad.
Med ens slog mig en tanke: Det är kusin Hans, som återkommit i detta sorgliga skick!
Och den nästa var: Hur skall han bli mot- tagen af sin far?
Jag hade nätt och jämt hunnit att göra mig detta tysta spörsmål, förrän morbror Knut stod inne i rummet.
Först stirrade han förvånad på gruppen i soffan, men så förvreds hans ansikte af häf- tig vrede och ådrorna i hans panna svällde af det hetsiga blodet.
Mor och son reste sig på en gång, båda två skälfvande af sinnesrörelse.
» Knut » — sade moster, och jag hörde att orden med makt måste tvingas fram öfver hennes blodlösa läppar — » det är vår Hans, som återkommit, böjd och olycklig, till oss.
Välkomna honom — om du kan! » » O m jag kan » — ropade morbror, — och han såg fruktansvärd ut i sin brutala vrede — » o m jag vill, menar du väl!
Nej, och tusen gånger n e j!
Hade jag varit hemma, skulle han aldrig fått stiga öfver denna tröskel.
En sådan slyngel, en sådan.
.
.
» » Håll » — ropade moster, och sträckte af- värjande händerna mot sin uppretade man — » säg ej hvad du nästa minut skall ångra.
Han har lidit så mycket, han är sjuk och olycklig — var barmhärtig, Knut! » » Far » — sade Hans och tog ett steg emot fadern — » förlåt hvad jag felat — jag visste ej bättre, men har nu fått plikta därför. » » Visste ej bättre!
Nej, det var just felet.
- Horn » — han pekade hänsynslöst på moster — » hon har klemat med dig och skämt bort dig, sedan du var endast en näfve hög — håll dig nu till henne — jag vill ej veta af dig här i mitt hus! » » Ä r detta ditt sista ord, Knut? » » Ja, har jag sagt! » » Vill du ej först höra allt hvad vår stac- kars gosse råkat ut för, innan du dömer honom så strängt? » » Hvem litar på en landstrykares uppgifter?
Inte jag åtminstone!
Låt honom ta sin vid- riga påse och g å!
» Moster hade under detta råa utbrott lagt sin arm om Hans hals, där han stod med ned- böjdt hufvud, skamfull å både egna och fa- derns vägnar.
Hennes ansikte hade med ens blifvit så förändradt, att jag knappast kände igen det.
Ögonen sköto blixtar, de veka dragen styfna- de och munnens konturer drogos till ett par fasta, raka streck.
Hon såg ut som en lejon- inna, färdig att till sista blodsdroppen för- svara sin unge.
Jag såg, hur hon kämpade med sig själf, och hur striden aftecknade sig i hennes an- sikte.
Gång på gång öppnade hon läpparne, men hade svårt att få fram ett ord.
Till sist kom det dock, men underligt tyst och stilla, som om rösten talat långt, långt bortifrån.
» O m det är som du säger, Knut, att skul- den är min — att det är jag, som fördärfvat gossen, så är det också min skyldighet att söka återupprätta honom.
Och då det ej kan ske i detta hem, får jag se mig om efter nå- got annat — för honom och mig.
D u vet föröfrigt, att det endast behöfs några droppar — och Gud skall veta, hur bittra de kunna vara — för att få ett redan förut fullt mått att rinna öfver, och de hafva nu fallit, dessa droppar.
K o m, Hans, jag kan arbeta för oss båda, till dess du får dina krafter tillbaka. » Hans försökte att medla mellan föräldrarne,
— 449 — förtv-iflad öfver den brytning han åstadkommit, men hvad som en gång brustit, kunde ej åter helas.
Såret var för gammalt och för djupt att åter läkas ihop.
— Moster bosatte sig sedan i den stad, där mina föräldrar bodde, och jag blef därför i tillfälle att följa henne dag efter dag.
Hennes ömma omsorger om sonen, som strax därefter sjuknade i en svår nervfeber, voro i sanning rörande.
Hon arbetade, slet och försakade för hans skull, men gjorde det med godt m o d och glädje.
Det lilla gemensamma hemmet kunde hon ej lämna, och där måste hon sysselsätta sig med sådant som kunde verkställas inom hus.
Hon sydde fina broderier till en tapisserifirma i staden, hon bakade läckra småbröd, som blefvo myc- ket efterfrågade, hon skaffade sig en täckbåge, och snart blef det nästan en själfskrifven sak, att hon och ingen annan skulle sticka brud- täcket åt hvarje giftaslysten tärna i staden.
Man kom snart underfund med, att hon hade både smak och omdöme, och dessutom var hon alltid fin o c h behaglig i sitt sätt emot kunderna.
När Hans blifvit tillräckligt stark därtill, genomgick han en handelsskola, och gjorde det med heder, samt fick sedan med lätthet anställning på ett handelskontor, där han ock- så skötte sig så väl, att han längre fram blef erbjuden kompaniskap med sin principal.
Nu är moster gammal.
Allt det blida och undfallande i hennes väsen, som tidigare ut- märkte henne, har trädt fram igen, sedan hon fick lägga af den nötta arbetsdräkten och nu får sitta lugn och stilla i sitt hemtrefliga rum bland sina blommor och minnen.
Det är sant, dessa senare äro ej alla glada och soliga, men åren ha förtagit deras bitterhet, och i lifvets skymning utjämnas alla skarpa konturer.
Och den ömhet hon slösat på gossen får hon nu i rikt mått tillbaka, ty han bär hen- ne, bokstafligen taladt, på sina händer, men tycker ändå, att han aldrig kan visa henne nog tacksamhet.
Också jag får dela dessa kära omsorger, ty Hans hem har sedan flere år tillbaka äfven varit mitt.
Jag är hans lyck- liga, mycket afundsvärda hustru.
Jag skulle vilja tillägga några ord äfven o m morbror Knut, men hans lefnadssaga blef myc- ket kort.
Den disharmoni, i hvilken han k o m till sig själf och hela världen efter, skilsmäs- san från moster, gjorde honom ännu mera bru- tal och hänsynslös än förr, och med egendo- mens skötsel fick det gå vind för våg.
Jag vet också, att moster allt fortfarande följde honom med intresse, och att hon sörjde öfver hans sätt att gå till väga.
Hon hade ändå en gång hållit af honom, och ehuru han se- dan sårat henne djupt, kunde hon ej helt glömma de band, som en gång förenade dem, och jag är säker om, att hon skulle ha skyn- dat till hans hjälp, o m hon vetat, att han behöfde henne.
Och när hon fick veta, att han omkommit under badning, anlade hon sorgdräkt och var länge därefter nedstämd och sorgsen.
Så länge moster Heléne orkar därmed, reser hon också en gång hvarje sommar till kyrko- gården för att lägga en krans på hans graf, och Hans och jag skola sedan fortsätta där- med af pietet för hans minne.
GLÖM EJ Jubileumsfondens sparbössor!
IDUN 1903 M O T F L U G O R!
F L U G P A P P E R — äkta Tanglefoot — pr dubbelark 20 öre.
F L U G P A P P E R — franskt — pr ark 5 öre.
F L U G F Å N G A R E, pr st. 25 öre.
F L U G S P Å N (Kvassia), pr kg.
60 öre.
INSEKTSPULVER — ä k t a p e r s i s k t - i paket om 25 och 50 öre.
I N S E K T S P U L V E R S P R U T O R, pr st. 40 och 45 öre.
Dessutom särskildt för kreatur: Hjorthornsolja, Ryssolja (Björktjära), Kreolin, Kreo- linsåpa, Lysol m. m.
Till de billigaste priser hos W i l h.
Beelcer, Kongl.
Hotleverantör, Stockholm.
Hufvudaffär: 5 Malmtorgsgatan 5.
Filialer: 2 4 Stora Nygatan, 2 3 Götgatan.
ENKÖPINGS NAS K Y R K A.
FRÅN DEN GAMLA UPPLANDSBYG- DEN.
M ER OCH MER ha vår tids barn fått in- tresse för platser, som bära på sekelgamla minnen, och till kyrkor och herrgårdar, som gömma på sådana, dragas vi lätt.
Ett fram- stående rum i detta afseende intaga Enköpings Näs kyrka och socknens med samma namn herre- säten Brunnsholm, Hjulsta, Nybyholm och Hack- sta med Säfsta.
De båda sistnämnda äro sam- manslagna under ett bruk och utgöra hufvudgården till Hacksta fideikommiss, hvars s. k. bondhemman till större delen äro belägna i andra socknar.
Mäktiga herrar och ädla riddersmän hafva genom århundraden varit deras ägare, och Hjulsta, godset med de många anorna, räknar med stolthet bland sina herrar Axel Oxenstjerna.
Kyrkan inrymde en gång dyrbara minnesmär- ken, men vandalismen har här som annorstädes gripit med omild hand, och hvad den- na skonat ha tidens tand och människors vårdslöshet åta- git sig att full- borda.
Bland de skatter, som ännu finnas i behåll, är den inre kyrkdör- ren, som är af trä och konst- närligt sirad med prydna- der, arbetade för hand i järn.
Bland dessa märkas Oxen- stjerna- och Sparrevapnen samt en del heraldiska figu- rer.
Den för- skrifver sig från senare de- len af 1400-talet och anses vara en skänk af hä- radshöfdingen iAsunda härad, riddaren och riksrådet Nils Fadersson DEN INRE K Y R K D O R R E N.
Sparre till Hjulsta och hans husfru Kerstin Nilsdotter Oxen- stjerna.
Kyrkgolfvet består af mer eller mindre nötta grafstenar, rikt uthuggna med vapen och tänkespråk.
På den troligen äldsta stenen, som bär årtalet 1484 och hvari Oxenstjerna- och Sparre- vapnen äro inhuggna, läses i munkstil, att Ulf och Mauritz med bröder och systrar, som orden lyda, därunder äro begrafna.
De voro barn af det ofvannämnda Sparreparet till Hjulsta.
De s. k. herrskapsbänkarna, som tillhöra god- sen, äro dubbelsitsiga, och allt eftersom prästen står framför altaret eller uppe på predikstolen, ändrar man plats för att kunna se honom.
På dörrarne till dessa bänkar äro vapnen målade i sina heraldiska färger.
Altartaflan föreställer fräl- saren på korset och nedanför Maria Magdalena knäböjande, bredvid henne ett par andra kvinnor och ett stycke från.
dem en krigsknekt till häst, förande en fana.
Öfver och under denna sitta ett par mindre taflor.
Hvem den är målad af, är ej kändt, endast att den är förärad den 23 augusti 1682 af det » Högvälboma grefskapet Oxenstjerna på Hjulsta », hvilkas vapen, såväl det till Crone- fcorg som det till Södermöre, sitta på hvar sin sida om taflan.
Predikstolen, rikt sirad och hållen i hvitt och guld, » är af egna medel med stor fliit och ansenlig kostnad skänkt och uppsatt af det Högwälborna Herrskapet på Hacksta gård Carl Philip Sack och dess maka Christina Beata Lillie ».
Bemälte herrskaps vapensköldar sitta öfverst på taket af predikstolen.
Orgeln är skänkt af den ofvannämnde grefve von Dohna och hans andra maka Hedvig Ulrika De Geer.
En ganska egendomlig present fick kyrkan en gång af drottning Maria Eleonoras hofmarskalk » Salig wälbördig Gorgonius Hindricksson Gyllen- ancker, en ny hvit sölfkanna, väger 50 lod och dertil togs sölf i den grafven i kyrkan som för- fallen var och sölfvet, som hade varit på kistorna som voro förmultnade och vog 50 lod och det som mera lades så dant till ».
Kannan var prydd med Arpska vapnet och bokstäfverna » M.
S. A. » (Mar- garetha Scheringsdotter Arp, änka efter Gorgonius Gyllenancker).
Den omarbetades i början af 1700-talet.
Ett dyrbart epitafium finnes i kyrkan fästadt på väggen öfver den ena Hackstabänken och är rest till åminnelse om ministern berr Gustaf Wul- fenstjerna » af dess sorgbundne fader 1760 ».
Midt- emot detta öfver Hackstabänken på fruntimmers- sidan hänger » Konungens Tromans, Wälborne Herren, Herr .. Otto von Säcks till Hackestad » va- pensköld.
Öfver ingången till det å kyrkans yttersida befintliga grafkoret är en sten anbragt med Gyllenanckerska och Arpska vapnen.
Man kan i det gamla templet drömma sig till- baka genom århundraden och tycka sig skåda den ädle Axel Oxenstjernas resliga gestalt, när han vid sin husfrus sida allvarlig och betänksam gick gången fram, och huru de med värdiga låter togo plats, hvar och en i sin egen bänk, och för- nimma huru socknens öfriga höga herrar med sina anborna fruar böjde sina stolta nackar till vördsam hyllning för den mäktige kanslern.
Ge- nom Nääs åldriga tempelhvalf susar en andehvisk- mns till vår tids barn, som manar dem att taga PREDIKSTOLEN I ENKÖPINGS NAS K Y R K A.
— 450 IDUN 1903 - exempel af de stormän, som en gång med kraftig arm och säker blick värnade om moder Svea.
Alldeles invid kyrkan i skydd af en väldig kastanj ligger Näs trefna herdetjäll, som innehaf- ves a£ kyrkoherde Frithiof Ljungqvist.
Ett sten- kast från detta på backkrönet ligger skolhuset, ljust och soligt.
Där nedanför går vägen till socknens ståtligast bebyggda och minnesrikaste gods, Axel Oxenstjernas Hjulsta.
Dess corps de logis med två våningar och frontespice i dorisk stil innehåller 28 rum.
Öfver porten en trappa upp sträcker sig en på konsoler hvilande balkong med gjutet järnstaket, å hvars midt friherrliga.
Liljenkrantzska vapnet är anbragt som minne af dess byggherre stallmästaren friherre C.
A. Lil- jenkrantz.
På nedre botten finnas biblioteksrum samt diverse ekonomirum.
En vacker trappa leder upp till öfre våningen, som är inredd med vår tids komfort och elegans.
I salen finnas alla Hjulsta anherrars vapen målade på järnplåt i sina heraldiska färger.
Tvänne äldre flyglar, den ena om elfva och den andra om fjorton rum, ligga på hvar sin sida om karaktärsbyggnaden.
Ett stycke från denna är den s. k. fatluren.
Det säges att den skulle vara byggd af Axel Oxen- stjerna, men det är troligt att den är äldre.
Godsets äldste kände ägare är Hans Olofsson, hvilken 1385, ehuru bosatt i Västerås, skref sig till Hjulsta.
Genom hans sonsons änka Elin Nils- dotter Natt och Dag, som i ett senare gifte äktade riddaren Fader Ulfsson Sparre, kom det till denna numera utdöda gren af Sparreätten.
Af Fader Ulfssons närmare ättlingar, som voro Hjulsta ägare, vilja vi nämna hans sonsons dotter, den mycket bemärkta Gärvel Fadersdotter Sparre.
Trenne gånger trädde hon i brudstol, men öfverlefde alla tre sina » husbönder », som hon benämnde sina män, och afled vid 88 års ålder.
Efter hennes död till- föll Hjulsta efter mycket kif emellan hennes tal- rika arfvingar Axel Oxenstjernas maka.
Eiks- kansleren lät 1645 flytta altaret i Näs kyrka till den plats det nu har och belägga koret med plansten.
Af såväl detta som den omsorg som han ägnade Hjulsta, kan man förmoda att rikskansleren någon tid personligen vistats på sitt vackra gods i Näs.
Efter Axel Oxenstjernas död ärfdes det först af hans son Erik, och sedan tillföllo såväl Hjulsta som Fiholm rikskanslerns andra dotter Kristina, gift med Gabriel Oxenstjerna.
Deras dotter Eleo- nora förde genom sina båda äktenskap tvänne nya vapensköldar, Soop af Limingö och von Dohna, till Hjulsta.
Genom hennes dotterdotter kom det i Lagerhjelmska släktens ägo.
Oftast i Hjulsta historia har det varit brudens krona, som afgjort dess öde och bundit det ena namnet och sköldemärket efter det andra därvid.
Nu äges det af lagman Lagerhjelms dotterdotter Eleonora Liljenkrantz och hennes make majoren friherre Albert von Kantzow.
Utan att vara fideikomiss har Hjulsta under en tidrymd af emellan fem och sex hundra år aldrig varit såldt, utan dels genom arf dels genom giftermål gått ur den ena i den andra af våra mera betydande frälsesläkters händer.
Och likt en gyllene kedja med många länkar löper strän- gen, som binder Fader Ulfsson Sparre med godsets nuvarande ägare.
Om i allmänhet vid våra jorda- gods barn efter föräldrar led efter led fästats vid fädernetorfvan med blodets och kärlekens band och knutit sin egen historia vid denna, skulle i vårt land mycket vara annorlunda.
ADELAIDK NATTCKHOFF.
HJULSTA.
GENERALKONSUL M.
G. NORDLTNG Å SVENSKA KONSULATET SVENSK-NORSKA.
K O L O N I E N I PARIS HYLLAR BREF SIN GENERALKONSUL.
F R Å N IDUNS KORRESPONDENT.
E T T A N G E N Ä M T afbrott i den öfver huf- vud taget trista rötmånadssäsongen, då nästan allt sällskapslif ligger nere, utgjorde den middag, som härvarande svenskar och norrmän den 31 juli gåfvo för generalkonsul M.
G. Nordling, med anledning af dennes då inträffade femtioårsdag.
Trots det att kolo- nien denna tid på året är betydligt decime- rad, var det dock närmare ett hundratal lands- män, såväl herrar som damer, som hade mött däruppe i svensk-norska sällskapets lokal vid rue Chaussée d ' Antin för att hälsa och lyck- önska sin populäre generalkonsul, just samma dag återkommen från ett besök i hemlandet.
Den redan i hvardagslag så stil- och smak- fulla lokalen tedde sig nu ännu mera till sin fördel, tack vare de charmanta växt- och blom- dekorationer, för hvilkas anordnande jag be- gagnar tillfället att komplimentera fröken Lilly Jensen.
Att middagen, äfven materielt sett, ej gaf något öfrigt att önska, behöfver jag knappast påpeka.
Madame Cesar, klubbens konstför- farna restauratris, hade vid detta tillfälle öfver- träffat sig själf, men det gällde ock att fira sällskapets ordförande!
Smakfullt utförda matsedlar, m e d jubilarens porträtt, inramadt bland drakslingor, komma att för deltagarne utgöra ett trefligt minne från denna angenäma fest.
Kl. 8 satte man sig till bords, och hon var öfver 11 när man flyttade sig ut i biljard- och rökrummen, där kaffe intogs.
V i svenskar hafva rykte om oss som fest- talare, och att skåltalen vid ett tillfälle så- dant som detta ej saknades, torde vara öfver- flödigt att omnämna.
Eaden af dessa börja- de redan vid melonen och fortsatte med korta mellanrum ända till desserten.
Först kommo de, om jag så får säga, » pro- tocolaira » och gjordes början af herr Löchen, som höll det egentliga festtalet för heders- gästen.
Efter detsamma öfverlämnades till herr Nordling en minnesgåfva, snbskriberad inom kolonien, ett charmant konstverk i brons, I PARIS.
HOFFOTOGRAF ALBIN, PARIS.
FOTO.
en grupp öfver en half meter i höjd.
När jag nämner att arbetet utgått från vår iands- maninnas, fru Agnes Frumeries atelier, torde alla vidare eloger vara tämligen öfverflödiga.
* Efter herr Löchen var det vår t. f. chargé d ' affaires, herr J. af Klercker, som påpekade det alltid angenäma samarbetet mellan am- bassad och konsulat.
Därpå talade herr Edv.
Jensen för heders- gästen i dennes egenskap af ordförande i här- varande understödsförening, och till sist var det t. f. pastorn i Paris, herr Lennart André, som till jubilaren framförde pastors och kyrko- råds tack för det aldrig svikande intresse, hvarmed herr Nordling tagit del i kyrkans angelägenheter.
Särskildt nu, när det gällde så stora och viktiga frågor för församlingen som en tilltänkt kyrkoflyttning, var herr N:s hjälp oskattbar.
Efter dessa officiella tal blef ordet mera fritt, och stämningen, som kanske till en bör- jan varit något stel, öfvergick så småningom till den där kordialt-spirituella, som plägar känneteckna våra nordiska banketter.
* Gruppen, som framträder ganska tydligt å vår bild, är benämd » De mörkrädda ».
Den före- ställer tre unga flickor, den första och största med ett brinnande ljus, som på väg till sitt sof- rum ha att passera någon sal, där det spökar!
FATBUREN PÅ HJULSTA.
— 451 — FRÅN IDROTTSTÄFLINGARNA LEMMING ERÖFRAR SLÄGGKASTNING.
5.
I GÖTEBORG.
MÄSTERSKAPET I FOTO FÖR IDUN DISKUSKASTNING.
GÖTEBORGS IDROTTSFÖRBUND RASMUSSEN FRÅN 3.
ERÖFRAR A F J.
SISTA Beträffande samtliga dessa tal, utan undan- tag väl framförda, må det dock tillåtas mig en liten anmärkning eller rättare sagdt en fråga.
Med undantag af ett enda framfördes de alla på franska språket.
Pourquoi ga?
Hade talarne varit några andra än de voro, skulle man varit benägen att förklara detta förhållande som en akt af » snobisme »; men nu förfaller naturligtvis helt och hållet en dylik tolkning.
Nu är visserligen franskan » diplomaternas språk », men vid en fest sådan som denna tyckes det mig, att man litet mera bort använda » ärans och hjältarnes » I Efter talen upplästes de till ett hundratal uppgående lyckönskningstelegrammen, och märktes bland dessa sådana från envoyéerna Åkerman, " Wrangel och Beck-Friis.
Klockan var närmare två, när man skildes åt.
Det hade varit en lyckad fest och en an- genäm afton, man hade hyllat ej blott den dugande ämbets- och affärsmannen, utan äfven den sympatiske vännen och landsmannen.
1.
KRONPRINSEN Å K E R TAGES I HÄCKLÖPNINGEN.
M Ä S T E R S K A P E T I FOTBOLL.
KÖPENHAMN INKOMMER Bland de följande talen vill jag endast om- nämna herr Per Lamms för hedersgästens familj, vice konsul M. Synnestvedts för de närvarande damerna; maltre Coulet, en fram- stående advokat och nära lierad med vår koloni, framförde frånvarande franska vän- ners sympatier, och baron Ripperda talade å danska koloniens vägnar.
EDGREN.
HÄCKEN IDUN 1903 SOM FÖRSTE 6.
4.
TENNISTÄFLINGARNA Å S Ä R Ö.
H R C. SANDBERG E R Ö F R A R PRISTAGARE I GÅNGTÄFLAN STJERNSTRÖM.
Å 5,000 UR 2.
HR MÄSTERSKAPET ÖRGRYTELAGET, M Ä S T E R S K A P I STAFETTLÖPNING.
Att orda något vidare om hvad herr Nord- ling gjort och verkat i vår kolonis intressen under den tid af närmare 20 år, han här in- nehaft platserna som vice- och generalkonsul, anser jag ej nödigt.
Detta är tillräckligt kändt och erkändt såväl här som där hemma.
Son till kyrkoherde N. i r^jurunda, kom han hit till Paris redan 1876, där han allt sedan dess innehaft en betydande trävaruaffär.
Gift med en fransyska, m.elle Jeanne Scapre, har han i detta äktenskap, om jag ej misstager mig, fem barn.
Herr N.
är riddare af Vasa- och St. Olofsoidnarne samt officer af Heders- legionen.
Femtio år äro j u strängt taget ingen ålder att tala om, men det är dock sällan man får se någon bära sitt halfsekel m e d en sådan lätthet som vår generalkonsul.
Med ett ung- domligt sinne och lynne bibehåller han ännu ungdomens vigör.
Det var endast ett par månader sedan vi på en tillställning uppe å » sällskapet » sågo honom dansa polska, så som endast en norrländing kan göra det!
Det porträtt vi här föreställa Idnns läsare är taget dagen efter of van skildrade fest.
Trots den tidiga timmen, klockan är ej mer än 9 på morgonen, funno vi generalkonsuln vid sitt arbetsbord i konsulatets nya, treniga lokal rue de la Pépiniére n:r 11.
Paris den 3 aug.
1903.
EDVARD UT TILL 7.
E.
I HR AAGE METER.
DAGSKRÖNIKAN.
p E R DANIEL HOLM f. Den 7 dennes afled • * - härstädes, i en svår magsjukdom, som påkallat operativt ingripande, professorn i landskapsmål- ning Per Daniel Holm.
Den aflidne var född 1835 i Malingsbo prästgård i Dalarne.
Sedan Holm åren 1852 — 55 genomgått Teknologiska institutet, öfver- tog han utförandet af en del ritningar till beskrif- ningen öfver fregatten » Eugenies » jordomsegling och fortfor med detta arbete till 1856, då han fick anställning vid Köping — Hults järnvägsstation i Örebro.
Han lämnade likväl snart denna befatt- ning för att återgå till sin förra sysselsättning, då han tillika antogs till ritare vid veten- skapsakademiens zoolo- giska museum.
Under Nils Anderssons hand- ledning började han nu också öfva sig i land- skapsmålning, hvarjäm- te han ingick som elev vid Konstakademien.
År 1862 erhöll Holm den kungliga medaljen och invaldes följande år till akademiens agrée.
Han begaf sig 1864 som stipendiat på en ut- ländsk resa och besökte PROFESSOR P.
D.
HOLM.
därunder Diisseldorff, Mimenen, Karlsruhe och Paris, där han vistades under hela år 1867.
Efter sin återkomst till Sverige kallades han 1871 till ledamot af akademien och utnämndes till vice professor 1873.
Vid den nya organisationen af nationalmuseets konstafdelning erhöll Holm 1881 förordnande som konservator och utnämndes samma år till professor i land-
— 452 — IDUN 1903 skapsmålning vid akademien efter att från 1873 hafva uppehållit denna professur.
Trots sina fleråriga utländska studier bibehöll Holm städse sitt sinne friskt och öppet för den nordiska naturens egendomligheter.
I såväl upp- fattning som teknik var hans konst rent nationell.
Af hans arbeten äro tre taftor, en af dem ett Lapplandsmotiv, de båda andra utsikter från Väst- manlands bergslag, införlifvade med National- museum.
* TDROTTSTÄFLINGARNA I GÖTEBORG ha i dagarne varit föremål för alla sportintressera- des uppmärksamhet, och med anledning däraf meddelar Idun några lyckade ögonblicksbilder från såväl tennistäflingarna som Svenska idrotts- förbundets mästerskapstäflingar.
QTRIDEN OM KATTEGATSPOKALEN.
De stora ^ kapseglingarna i Kristianiafjorden, som ägde rum i förra veckan, ha följts med spänning öfver hela Skandinavien och vi bringa i dagsnumret några bilder från denna intressanta tätting.
Ej mindre än mellan 60 och 70 fartyg deltogo, hvaraf 7 svenskar och 3 danskar.
Hufvudintresset vid seglingarna samlades om striden om Kattegats- pokalen, tillkommen på initiativ af kongl.
yacht- klubben i Kristiania, och hvilken slutligen skall tillfalla den klubb, hvars representant först har fört hem den 5 gånger.
Den afgörande seglatsen ägde rum på den stora banan utanför Narveröd och den danska båten Verona kom in som num- mer 1.
Det är emellertid svårt att veta, hur det gått, om ej den norske försvararen Magda III under stormnatten den 30 juli drifvits i land och blifvit vrak i Narveröds hamn.
Bland våra bilder märkes ock en gruppbild om- bord på prisdomarbåten, å hvilken märkas följan- de isegtingskretsar välkända personligheter: längst till vänster den kände norske båtbyggaren Colin Archer, vid hans sida amiral Spare vidare konsul Oppum, apotekar Alfr.
Benzon från Köpenhamn, kongl.
yachtklubbens ordförande ingeniör Visbeck, Masydas ägare grosshandlar Alfred Larsen m. fl.
ETT GULNADT BREF.
D ET T A L A S ofta om den » gamla goda tiden », i en ton, som o m denna tidens vedermöda vore årsbarn först med elektrici- tetens eller röntgenstrålarnas tillgodogörande i mänsklighetens tjänst.
Och det är förlåtligt, o m den föreställningen rotat sig hos oss, ty för de gamla, som lefva och minnas förflutna tider likt solljusa taflor, har j u afståndet ut- jämnat alla skarpa linjer, och tiden har hun- nit läka de sår, som gångna tider gifvit dem.
Och för oss unga ter sig den » gamla goda tiden » personifierad i vår gamla goda far- mor eller mormors mor, dem vi sett afbil- dade i rutig krinolinklädning och krusmössa och med detta oförlikneliga blida leende på sina läppar, som hade de endast andats den söfvande doften af potpourri i sina soliga kamrar och lavendeldoft ur fyllda linneskåp.
Ack, lifvet hade nog törnen för dem också, våra vördade oldmödrar, och bittra tårar hafva sköljt deras kinder, tårar af smärta och miss- räkning och kamp för bröd.
Det kan j u vara oss en tröst att veta detta, då vi föra vår mången gång fruktlösa kamp med ödet.
Icke tröst däruti att tusenden före oss mer eller mindre misslyckats, utan trösten att, såsom de och deras lifsgärning länkats in som en stum ring i tillvarons änd- lösa kedja, så skola ock vi och våra öden en gång te sig i » förfluten tid, fullbordad hand- ling ».
Alla dessa tankar väcktes i mitt sinne, då jag en afton fann ett gulnadt bref i gamla gömmor.
Det var intet märkvärdigt där stod att läsa, intet mystiskt eller spännande, fastän en röst ur grafven, det var tvärtom något så alldagligt och tidsenligt, som om det varit min egen värda fru kusin, som adresserat brefvet till mig, i stället för att den hand som skrifvit detta bref för länge, länge sen multnat i graf vens ro.
Jag vet icke, hvem som skrifvit brefvet, eller till hvem det skrif- vits, o m icke förnamn och initialer låta ana någon gammal i släkten, och ännu mindre af hvilken orsak detta bref blifvit sparadt — månne man redan då fann det värdt att för- evigas såsom en praktblomma af — men låt mig icke gå brefvet i förväg, det lyder orda- grant: Knapsboda den 1 oktober 1823.
Min söta vän!
Tack för ditt söta bref som kom i går mig till hända.
Det är obehagligt att kusin Carin, hvilken blifvit stucken på din man, ej vill stå vid sina ord och lämna dig pengar.
Det bästa medel, som jag vet i din brydsamma belägenhet, är att du söker med handarbete försörja dig och man- nen och sålunda reetablera hans förfallna affärer och klena kredit.
Det är hårdt för en hustru, som uppoffrat allt för sin man, att så kort tid få njuta frukten af sina uppoffringar och de nöjen, som vårt kön vär- derar, bekvämlighet och husligt lugn.
Jag däremot är lyckligare, ja, lyckligare än jag väntade.
Min man arbetar och knogar, förtjänar och sammanskrapar allt hvad han förmår till vårt gemensamma bästa, och intet dygn går förbi, utan ätt han uti handel och vandel gör några duktiga kupper och lägger några riksdaler på kistbottnen.
Naturen har utrustat honom med sådan arbetsför- måga och med sådana förnödenheter, som fordras för en driftig handlande och som skulle tillfreds- ställa mången nyttig medborgare.
Du känner ej min goda man, ty du har aldrig sett honom.
Jag vill därför beskrifva hans vackra utseende och goda hjärtas egenskaper.
Föreställ dig kusin Carls hufvud, utom peruken, till en början.
Längden af hans välbyggda kropp är proportionerad mot tjockleken.
Hans blick är all- tid liflig, den intränger hastigt och djupt i själen och kunde af denna anledning af konstnärer med skäl tagas till modell och bland människorne an- ses som en prydnad för hela sitt kön och tillika såsom en bild af hälsa och styrka, utom dess äger hans hjärtas egenskaper företräden.
Jag kan ej nog berömma desse!
Min känsla tiger och det är nog sagdt.
Hvarje ledig stund, då han kan skiljas från boden, ägnar han med ifver åt basviolen, hvilket instrument är honom passande, han slutar ofta ej förr sina drillar och passager, förrän tröttheten öfverväldigar honom, och då skrattar jag åt hans ifver, men också måste jag, under det han ut- tröttad af sina löpningar hvilar sig några minuter för att hämta nog styrka i armen, göra rullader af och an på hans fortepiano, som är ett godt in- strument.
Du finner att min musikaliska talent på sådant sätt har beständig sysselsättning, hvar- igenom jag blir mer öfvad, det jag som flicka önskade.
Det enda fel min man har, men hvilket man måste ursäkta, är att han ofta under arbetet filo- soferar, så att han hvarken hör eller ser.
Detta är väl obehagligt i början, i synnerhet då det varar länge, men man blir nog van därvid, ty vanan är andra naturen: jag har äfven tagit mig för att filosofera, disputera och bevisa för att accompagnera honom häruti som i musiken.
Med största tillgifvenhet tecknar E.
C.
Där har man brefvet i all dess storslagna egoism.
Hur tydligt tecknar sig icke den stackars behöfvande kusinens bild med röd- gråtna ögon och bleka kinder.
Man ser hen- nes händer vrida sig i hopplös ångest — ack, o m min kusin ändå ville hjälpa mig — månne svar skall k o m m a i dag — finge jag blott låna dessa 300 riksdaler.
.
.
Och så kommer brefvet, där dukas upp den andras lyckliga äktenskap, hennes förträfflige man, hans goda besparingar, deras trefna hemlif och musiken, allt, allt som hon själf saknar, men icke ett ord icke en antydan om — jag vill hjälpa dig — &lt;• ' af tacksamhet mot en blid försyn vilja vi hjälpa dig på fötter, mod, mod, kära kusin, allt kan bli godt igen, glöm inte att du har vänner som tänka på dig!
— Nej, blott några fattiga rader — jag beklagar, för- sörj dig och din man och resten — skall jag taga vara på min broder?
en Dock å andra sidan lämnar oss detta bref liten inblick i ett äktenskap från början BILLIGAST I SVERIGE af förra seklet.
Förvisso är det ännu ungt och nytt deras samlif, att döma af nödvän- digheten af presentation af mannen för sin släkting samt af den högstämda tonen i hen- nes minutiösa beskrifning af detta praktexem- plar till äkta man.
Att hon dock icke är någon nyss lössläppt pensionsflicka, utan en sansad och till mogen ålder kommen kvinna, som besitter både klokhet och bildning, det sluter man af den fasta bestämda pikturen och af hennes sunda reflexioner.
Och att hon i sitt hem är en god och hängifven kvinna, i stånd att förgäta sin egen bekvämlighet för att förströ den beundrade maken, det säger oss hennes trägna musicerande för honom samt hennes försök att sätta sig in i hans tankesfär och intressen.
Huru löjligt lika ter sig icke den förälska- de kvinnan då som nu, man hörde henne icke nämna o m en sak som icke stod i sam- band m e d hennes make och hans tycken.
(Det skulle blott ha varit nöjsamt att läsa ett bref af samma hand några år, ett tiotal kanske, framåt i tiden, månne det då icke rört sig, fjärilslätt, anande, omkring en fråga som i nittonde århundradet går under nam- net barn och tjänstfolk.)
Att hon nu i uppgående af sin nyvunna lycka med denne förträfflige man icke har någon känsla till öfvers för en förkrossad och utblottad släkting, som för sin kärlek till en ovärdig man nu led hvad hennes gärningar värda voro — det är j u så rent mänskligt, något så ofta upprepadt, att vi ingenting hafva att säga.
Det vill säga, du och jag skulle naturligtvis icke hafva handlat på detta sätt — vi skulle i stället — låtit bli att skrifva om vårt välstånd, o m vårt idylliska hemlif, om vår man, som just var motsatsen till hen- nes urspårade dekadant, vi skulle skrifvit så där litet i allmänhet om sorger och prof ningar, hå hå ja ja, som vi nog litet hvar etc. Eller hur skulle vi skrifvit, vi med stål- penna » 1 9 0 3 » på prima godtköpspapper till 40 öre hundradet?
MOHE Au.
PÅ CYCLE I NORGE.
II.
D Ä R Ä R Molde.
Båten glider in mot en liten landtlig småstad, som ligger på en grönskande sluttning, inhöljd i rosor och sol, med hafsfjorden vid sina fötter.
Den minsta lilla stuga i denna pittoreskt oregelbundna stad har sin rosengård, och längs väggarna klänga de sig, skära, hvita och röda, yppiga och i öfverflöd.
Solen är ej Molde lika tro- gen som rosorna.
Det blir ofta turistens öde att vänta där i dagar och veckor på, att solen skall skingra den disiga slöja, som gärna läg- ger sig öfver fjorden och snöfjällen.
Oss var lyckan huld.
Solen doldes ej af ett moln de dagar, vi njöto af tillvaron på denna jordens fläck, där all naturens skönhet samlat sig.
Den djärfväste fantasi kan ej skapa en mera gynnad plats.
— Saftigt gröna löfträd af alla slag kläda höjden, som bildar Moldes bakgrund och dess skydd mot nordan- vinden.
Skuggiga gångar slingra sig uppför den till Bekneshaugen och Värden, från hvilka punkter man ser taflan i all sin prakt.
Ne- danför ligga Molde och fjorden, och som i en famn inneslutas de i en halfcirkel af snöfjäll, underbara med sina mjuka konturer och glän- sande i hvitaste hvitt.
Det är ej mindre än 42 olika fjäll, som man ser från Bekneshaugen, för ögat löpa de i en kedja så tätt förenade med hvarann, att det ej finns någon möjlighet sälja vi l: m a S v e n s k N i e k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
— 453 — FRÅN DE STORA KAPPSEGLINGARNA I KRISTIANIAFJORDEN.
GATPOKALEN.
3.
GRUPPBILD att lista sig ut mellan dem.
Det är ett pa- norama, hvars make helt säkert ej bjuds någon annanstans på jorden, just genom sina skarpa motsatser.
Också gå turistströmmens vågor höga här.
Superlativ på alla civili- serade språk ljuda för våra öron, och man har godt tillfälle att studera de olika natio- nernas sätt att uttrycka sin förtjusning.
Tys- karne, som för resten äro i betydlig majoritet, behärska table d ' höten med sin högljudda konversation, och de berätta omständligt för hvarann sina intryck allt ifrån början till nu, och salen rungar af » wunderschön », » herrlich » o. s. v. De se alla så välfödda ut och så innerligt belåtna med sig själfva och de sina.
Och under tiden styfnar den engelska nationen till allt mer och mer, där den sitter instufvad mellan sina bullrande grannar.
De dricka sin selters och se med häpnad på det upp- brända hvetebröd, som serveras dem som » Toast ».
Men ute på verandan mellan fyra ögon töa de upp och ha ej nog starka ord för sin belåtenhet.
Det är blott det tråkiga att ingenting står skrifvet utanpå dem.
— Fransmännen äro sällsynta.
Åtminstone ha vi ej träffat på mer än ett tiotal.
Se här ett brottstycke af två unga fransmäns samtal.
Det var på Geirangerfjorden, de hade rest skilda vägar och träffades där igen.
De voro hänryckta förstås, gestikulerade och pratade i munnen på hvarann om snö och is, hotell och mat, om allt mellan himmel och jord, tills den ene med en ton, som om han talat om en underlig företeelse, utbrast: » Et la femme avec son extraordinaire flégme!
La voir mänger son ' gröt ', quelle vue! » Vi skrattade godt åt deras karaktäristik af den norska kvinnan.
— Det är söndag eftermid- N.
FRÅN SKARPMOEN FOTO.
PRISDOMARBÅTEN.
IDUN 1903 1.
4.
START, i 2.
VERONA INKOMMER MAGDAS OCH DORAS dag, men de många affärer, som handla i norskt-norskt, ha sina butiker öppna, ty det har kommit in en stor turistångare i hamn; den skall endast bli öfver natten, ty den är på retur, och Molde vet sin plikt.
Och med begärlighet gripa turisterna tillfället och skän- ka nu alla sina superlativer åt dessa mattor af ejderdun, björnskinn eller lokatt, åt silf- verstånkor och smycken af gammalt eller nytt datum, åt fotografier och vykort.
Och de, som sköta kommersen, reda sig med dem alla och deras språk.
De äro märkliga, dessa väst- länningar.
Minsta skjutspojke reder sig hjälp- ligt med engelska, och den raskhet, med hvilken portiern på hotellen kastar sig från ett tungomål till ett annat, är rent förbluf- fande.
En gjorde sig till och med mödan att svara mig på svenska.
— Och dagen svin- ner hastigt i Molde.
V i ha cyclat en tur längs Fannestranden, som 8 k m.
följer fjorden åt öster, vi ha afundats de lyckliga, s o m - h a sina vackra villor där, och när solen går ner, sitta vi på altanen till » Alexandra » och se, hur snön rodnar i blekaste skärt under de sista strålarne.
I den svaga skymningen är det, som fjällen komme oss närmare och slöte leden tätare till nattens vakt.
De olika län- ders flaggor, som hela dagen svajat på träd- gårdsterrassen och bryggan nedanför hotellet, hänga slaka, och ute på fjorden glimma lan- ternor från de många större och mindre turist- ångare och lustyachter, som kastat ankare där.
Alla konturer bli veka, luften är så ljum och mild och rosorna dofta.
— Det är sydländsk färg öfver taflan och dock äro vi på samma breddgrad som Jakutsk i Sibirien.
GERDA FAHLROTH.
SOM SEGRARE I T Ä F L A N OM K A T T E - HAVERI VID NARVERÖD.
VILLOSPÅR.
BERÄTTELSE FÖR IDUN AF MOLL.
D ET VAR tre dagar före jul.
Marken var hårdfrusen, men ingen snö täckte ängarnas vissnade gräs och vägarnes stelnade hjulspår.
Nedgående snälltåg var öfverfylldt af passa- gerare.
En hel mängd skolungdom, med fröjd lämnande skolan och staden för att jula i hemmet på landet, husfäder och husmödrar, som varit i sta ' n för att göra uppköp till högtiden, arbetare och studenter — alla trängdes under den gemyt- ligaste stämning.
I en andra klassens kupé sutto, midt emot hvarann, en ung man och en ung kvinna, allt emellanåt utbytande några ord, en blick, ett le- ende.
Äfven om man ej lade märke till de breda, släta ringarne, blänkande nya, de båda buro, för- stod man godt, att de voro förlofvade.
» Om tre timmar, » sade han lågt, lutande sig fram mot henne med en varm blick, &gt;bara tre timmar till och vi äro hemma. » » Hemma, » eftersade hon drömmande.
» Det är så underligt för mig att tänka, att jag reser hem — till ditt hem. » » Till ditt, Elsa.
Allt hvad jag äger är ditt och jag tackar dig, att du tar emot det! » Hans djupa, blåa ögon hade ett uttryck af svärmisk kärlek, då han hastigt förde hennes hand till sina läppar.
» Min store, barnslige gosse! » Det var ett tonfall af moderlig ömhet i hennes röst, en djup behaglig röst, då hon skämtsamt drog sin hand tillbaka.
En smärt vacker hand, ej för mjuk, ej för hård, med en fasthet i hand- tryckningen, verkande behagligt och lugnande, likt hela Elsa Winters väsen och uppträdande.
Tåget hade stannat vid en station, där de flesta passagerarne lämnade kupén; de få kvarblifvande halfsofvo i sina hörn.
Han kysste återigen hen- nes hand.
» Elsa, Elsa, hur underligt är icke detta!
Att du håller af mig, att du älskar mig, att du verk- ligen är min! » Leende strök hon med handen öfver hans ljusa
IDUN 1903 Violtvål — 454 612 flVLIfiS iLiljekom / aljedoft) hår, som låg i en vacker lock öfver den breda, hvita pannan.
Ivar Hagen räknades till de långa, men han höll sig ej riktigt rak och bredden öfver skuldror- na var ej tillräcklig för hans längd.
Hufvudet var fint, med veka vackra anletsdrag; de dröm- mande ögonen hade ett uttryck af godhet, hvilket ej motsades af draget kring munnen, som skug- gades af mycket små mustascher.
Hyn var skär och hvit, som en flickas.
Ett tilltalande utseende; men det saknade kraft.
Han hade nyss aflagt en juridisk examen i Uppsala, där han gjort be- kantskap med sin fästmö, Elsa Winter, som stu- derade medicin.
De voro nu på resa till hans far, med.
doktor Hagen, hvars enda barn Ivar var.
» Och pappa, åh, hvad han skall bli glad att få se dig !&gt; » Hvem kan säga det, Ivar?
Jag känner mig orolig vid tanken på detta möte, riktigt ängslig. » » Ängslig för pappa-gubben!
Han är den bästa människa i världen och skall ta emot sin lilla svärdotter med öppna armar.
Ni båda måste bli riktigt goda vänner; ni båda, som jag har kärast af allt i världen.
Jag vet inte, hvem af er som har första platsen i mitt hjärta, » han smålog, » ni får dela den. » » Hur gammal var du, då din mor dog, » fråga- de hon tankfullt.
» Nio år. » » Jag var tolf.
Men jag tror det är svårare för en flicka att bli utan mor än för en gosse. » Hennes ögon fingo ett svårmodigt uttryck.
» Jag är nästan glad, att du icke äger några släktingar, Elsa.
Jag vill vara allt för dig: far, mor, syster och bror!
Jag vill att din kärlek skall vara min, bara min! » De mörka ög onens tungsinta blick vek undan, och hon log.
» Du har då inte måttliga anspråk, gossen min! » * - En vagn svängde upp på den tillfrusna, san- dade gårdsplanen framför doktor Hagens hus, be- läget kort utanför den lilla staden.
Ljus strålade ur alla fönstren i nedre våningen, och när förstu- gudörrarna slogos upp, föll skenet klart på åkdonet utanför.
En högrest man, klädd i en vid respäls, steg ur, och sedan han lyft på hatten till svar på skjutskarlens afskedshälsning, gick han uppför den breda trappan in i förstugan, där ett medel- ålders fruntimmer kom honom till mötes.
Den blanka nyckelknippan, som hängde vid hennes förklädsband, utvisade husföreståndarinnan.
» Mam- sell Hanna » hade fordom varit i doktor Hagens föräldrahem och förestod nu, sedan många år till- baka, hans hus.
» Nå?
Äro de komna? » frågade doktorn hastigt, under det han kastade af sig pälsen.
» Inte ännu; Karlsson reste till station för en kvart se ' n, klockan är inte sex än. » Hon öppnade dörren till biblioteket och följde efter honom dit in.
» Middagen är färdig; vi äta så snart de äro komna.
— Ack, vet Torsten, jag tycker det skall bli så roligt att ta emot dem! » Hennes godsinta, hederliga ansikte riktigt strå- lade under den nätta, hvita spetsmössan.
» Måtte nu rummen vara varma!
Vi ha eldat duktigt. » » Då Hanna gjort sitt bästa, är det säkert bra, » sade doktorn, som under tiden tagit instrument- bestick och anteckningsbok ur fickorna.
» Nu skall jag göra toalett för att värdigt mottaga den lilla fästmön. » Han skrattade, klappade mamsell Hanna på axeln och gick in i sitt sofrum.
Ljusen på spegelbordet voro tända och han klädde förströdt om sig.
Egentligen hade han blifvit öfverraskad af so- nens förlofning, nästan öfverrumplad.
Det var endast några dagar sedan han mottog Ivars bref, fylldt af jublande lycka.
Att sonen skulle förlofva sig så snart — han var endast tjugutre år — den r tanken hade varit fadern fjärran.
Nå, allt var ju godt och väl, bara nu tösen var värd en så präk- tig pojke Doktor Torsten Hagen hade ännu två år till de femtio; lång och rak, bred öfver skuldrorna, med god hållning.
I hans tätklippta bruna hår fanns intet grått strå och mustascherna hade en käck vridning.
De stålblå ögonen blickade med en viss skärpa, som ibland förgick för en humo- ristisk glimt eller ett uttryck af intagande värme.
Som duglig läkare, angenäm sällskapsmänniska, » bra » karl och trofast vän var han känd af be- kanta och vänner.
Just som han ånyo trädde ut i biblioteket, hör- des bullret af vagnshjul.
Jungfrun slog upp dör- rarna och skyndade ut; själf stod han på veran- dan och såg, hur Ivar hjälpte en dam, insvept i en vid reskappa, att stiga ned från den höga vagnen.
När doktorn först tryckte hennes hand, såg han knappt hennes ansikte i halfdunklet, men in- kommen i förstugan, förde Ivar henne fram till honom.
» Här har du en dotter, pappa!
Haf henne lika kär, som du har mig. » Doktorn gaf Elsa en varm omfamning och med en viss öfverraskning såg han på det ansikte, som hvilade mot hans axel.
Hon var tjugufyra år och såg ej yngre ut än hon var.
Blicken ur hennes mörkgrå ögon var lugn och iakttagande under de långa ögonfran- sarna.
Håret var mörkt brunt och låg tjockt och slätt tillbakastruket från en hög klar panna.
An- siktet var ovalt, med en vacker rundning, munnen något stor, men med vackra läppar och friska tänder, den raka näsan, den fasta hakan och.
de skarpt tecknade ögonbrynen fulländade det i sin helhet vackra ansiktet.
Men hyn var blek, af en hvitaktig blekhet, och de mörka ringarne un- der ögonen skvallrade om fysisk svaghet.
Hon var smärt och vackert byggd, med en figur, som icke var skapt af snörlif, och hon nådde sin fäst- man öfver axeln och han räknades till de långa.
Sådan hade doktor Hagen ej föreställt sig sonens trolofvade; men öfverraskningen var ej oangenäm.
De hälft skämtsamma ord, han tänkt hälsa sin svärdotter med, passade ej för denna allvarliga kvinna, som med ett uttryck af djup rörelse i sina mörka ögon mötte hans blick, och hans välkomsthälsning blef endast några få varma ord.
Några timmar därefter stod Elsa vid fönstret i sitt rum på öfre våningen och såg ut öfver den fridfulla nejden, badad i månens kalla ljus.
Rum- met bakom henne var mörkt; hon hade nyss släckt lampan.
Att gå till hvila hade hon ännu ingen lust, och som hon satt där med armarna mot fönsterbrädet, kommo och gingo tankarne.
Elsa Winters far var officer; han dog då hon var tre år gammal, modern, då hon var tio.
Hen- nes faster, en äldre, ogift dam, tog sedan hand om barnet, som efter föräldrarne fått ett arf, som borde räcka till flickans fullständiga uppfostran.
Kapitalet gaf en ränta, tillräcklig att betala skol- afgifterna och inackorderingen hos fastern, som var en karg och otillgänglig natur, ur stånd att skänka den tysta, stillsamma Elsa, den kärlek och ömhet hon omedvetet längtade efter.
Den gamla fröken gick ur tiden samma år Elsa konfirmera- des och hade till hennes förmyndare utsett sitt mång- åriga juridiska biträde och värderade vän, en gammal, torr jurist, ungkarl, stående alldeles hand- fallen, då han fick kunskap om sina nya förplik- telser.
Han inackorderade emellertid sin myndling i en respektabel, men genomtråkig familj, där inga barn funnos, och hvarest hon vistades, till dess hon efter aflagd mogenhetsexamen reste till Upp- sala för att studera medicin.
Att bli läkare — det hade varit hennes dröm sedan många år tillbaka; att hjälpa lidande med- människor, det måste vara härligt, men hon älska- de äfven vetenskapen för dess egen skull och hon studerade med brinnande ifver.
I skolan hade hon, som flickor i allmänhet, haft sina utvalda vänner bland kamraterna, och ofta fick hon mottaga deras förtroenden, därför att man så obetingadt kunde lita på, att hon bevarade dem obrottsligt.
Ivars frieri var det första hon mottog.
Som en kamrat bemötte hon de unga männen och de henne i allmänhet på samma sätt.
Kurtis föraktade hon, i flirten var hon föga be- vandrad.
Hon var realistiskt anlagd och egent- ligen voro de hvarandra så ofantligt olika, Ivar och hon.
Han var en vek och drömmande natur; men motsatserna söka ju hvarandra.
Mycket mu- sikalisk, komponerade han åtskilliga nätta saker och sjöng, hvilket ibland lät studierna komma i andra rummet.
Elsa var hans mentor; de voro inackorderade i samma familj.
» Är du verkligen belåten med din vetenskap- liga ståndpunkt, Ivar?
Det här duger inte. » Och så drog hon honom resolut från pianot, där han kunde sitta och fantisera i timtal till de öfriga inackorderingarnes förtviflan.
Själf studerade hon med järnhård flit.
Hon hade ett godt hufvud, men läste oförståndigt för att bereda sig till den första examen och var alldeles öfveransträngd tiden för tentamen.
Redan förra termin hade hon märkt, att Ivars förhållande till henne var förändradt.
Visste knap- past, om det var henne kärt eller ej.
Ingenting sade han, då dé skiljdes vid sommarens början; på hösten, då de åter råkades, såg hon godt, att glömt henne hade han ej.
Men hon hade inte tid att tänka på annat än den välsignade examen, som var öfver henne, lik en mara, dag och natt.
Hon var så nervös och ängslig, så trött till kropp och själ hela höstterminen, och när tentamensdagen kom, orkade hon inte vara orolig och allt gick bra.
Men då examen väl var öfver, var hon allt för trött för att kunna glädja sig däråt.
— Hon kände sig så gränslöst olustig för allting, bara trött och nedstämd, och kände det, som hon aldrig mer skulle kunna taga upp studierna igen.
Endast några dagar återstodo till julen.
Ivar skulle resa hem, de öfriga inackorderingarne lika- så, det var endast Elsa, som skulle stanna kvar, af det enkla skälet, att hon ingen hade att resa till.
Som vanligt sutto de alla en kväll samlade i salen vid kaffet och brasan efter middagen.
Alla gladdes åt att få lämna staden och återse de kära därhemma, där glada barndomsminnen med dof- tande gran och tindrande ljus skulle möta dem.
Elsa satt tyst i hörnet af soffan, närmast kakel- ugnen.
Så svårt som nu hade hon aldrig kännt det att sakna ett hem, en skyddad vrå, som vore ens egen, där någon brydde sig om en och tänkte för en, ordnade och styrde, gjorde det varmt och godt — — — Det var nära nog att tårarne hade kommit.
Hon sväljde och sväljde — gråta — å h n e j!
Den- na julen skulle väl gå, den som alla andra.
— Snart bröt den ene efter den andre af säll- skapet upp och man gick åt skilda håll.
Slutligen voro hon och Ivar ensamma i rummet.
» Hvilka planer har du för julferierna, Elsa, » frågade han hastigt, i det han rörde om i brasan, som glödde i kakelugnen.
» Ligga på soffan och dåsa, » svarade hon iro- niskt.
» Har du inga släktingar du kan resa till, » spor- de han förströdt.
Han hörde knappast hennes ne- kande svar, utan framställde en ny fråga, som han länge haft på hjärtat.
Och Elsa svarade, att hon ville bli hans.
Att veta att någon höll af henne, det var så tryggt och lugnt.
Hon hade aldrig älskat någon man, och det fanns ingen, som betydde mera för henne än Ivar.
Och när hon nu kände hans arm så fast omkring sig och lutade sitt hufvud mot hans bröst, där hans hjärta klappade för henne, då kände hon, att hon fått en fristad och allt var tryggt och godt.
Kort därefter eklaterades för- lovningen och de följdes åt till hans hem.
Hon blef öfverraskad, då hon såg hans far; hon hade föreställt sig honom som nästan varande en gammal man, istället för denne kraftige me- delålders, hvilken nästan föreföll som en äldre bror till Ivar.
Månstrimman på väggen hade flyttat sig ett godt stycke, och ljusen i den lilla staden hade släckts, det ena efter det andra, då Elsa reste sig, tände ljus och drog ned gardinen och gick till hvila.
Efter vanligheten lät sömnen vänta på sig och hon läste länge, sedan hon lagt sig.
Först en medicinsk afhandling, och då den tog slut, en engelsk roman.
Till sist blef hon trött af att hålla boken, lade den ifrån sig och släckte lampan.
Allt för trött för att kunna somna, hörde hon nå- gonstädes nedifrån våningen en väggklockas skära, klingande slag.
Elfva, — tolf, — ett, — två, — sedan somnade hon.
— Då hon på kvällen tog godnatt af doktorn, hade han skämtande sagt: sof godt och lägg drömmarne på minnet; de ha sin betydelse första gången man sofver i det hus, man gästar.
Och hon drömde.
Väckt af sin egen klagande jämmer under drömmen, satte hon sig upp i bäd- den, ångestsvettig, med bultande pulsar, utan något redigt minne af sin dröm, blott att det hade varit någonting förfärligt — något förskräckligt hade jagat henne, tills hon, såsom förlamad, hade fallit — då hade det upphunnit henne — och hon ropade att någon skulle hjälpa henne — sedan vaknade hon, somnade omigen för att väckas klockan åtta på morgonen af den vänliga hus- jungfrun, som kom upp med en inbjudande kaffe- bricka med hälsning från mamsell Hanna.
Hon tände ljusen, gjorde upp eld i den hvita kakel- ugnen och gick sedan, efter att ha frågat, om det var något Elsa önskade.
(Forts.)
— 455 — bara pariser-ballerinnan i ett haf af elektriskt ljus steg fram på sce- nen, nådde den sin rätta höjdpunkt.
Entusiastiska välkomstovationer hälsade henne från början och steg- rades alltjämt under hennes fram- trädande, som omfattade fem olika danser i växlande, naturligtvis ut- sökt dyrbara och smakfulla kosty- mer.
Bäst ter sig Cléo de Mérode obestridligen i den antika dräkten och dess afläggare empire-dräkten; dess förnäma linierenhet passar full- ändadt till hela den jungfruliga gestaltens kyska, men något af- mätta behag.
Hennes danse grecque blef ett plastiskt poem af sällsynt harmoni och fägring.
I czardas ' eh, habaneran eller fandangon förmår hon icke g e sig hän med hela den lidelse, som först ger den rätta karaktären åt dessa berusande dan- ser, men den nobla och skära be- hagfullheten öfver hela hennes fram- trädande, understödd af det för- tjusande anletet, förfelade ej heller i dessa att utan all dagtingan taga publiken med sig.
I ett som allt blef premiären den succés vi alla väntat — det bästa omen för raden af de följan- de föreställningarna.
LITTERATUR.
NÅGRA SOMMARBOCKER.
TCKE ENS under sommarmånader- na ligger våra bokförläggares verksamhet nu mera helt nere.
De tänka på vår siesta i hängmattan på landstället eller på badortssejou- rens regnvädersdagar, då en lättläst liten volym, ännu helt fräsch från CLEO DE M E R O D E.
FOTO F O R IDUN AF A.
BLOMBERG boklådsdisken, är det bästa sällskap under ensamma timmar.
En riktig sådan sommarbok — väl att märka i den bästa bemärkelse, ty den förtjänar att gömmas och läsas om äfven under kulna vinter- dagar — är Wilma Lindhé ' s berättelse från väst- kusten » Ledfyrar », som nyligen utkommit på Alb.
Bonniers förlag.
Utan gensägelse betecknar den, både som människo- och naturskildring, höjdpunkten i den själfulla författarinnans dikt- ning.
Med alltjämt stegradt intresse följer man CLÉO DE MÉRODE PÅ &gt;CIRKUS VARIETÉ ».
den unge läkarens kamp med sig själf, ut ur det " DLAND DE talrika utöfvarinnorna af Terpsicho- ytliga världslifvets » Babel » fram till » Soltångens » • * - ' res vackra konst finns det väl, allt sen Pepita de sinnesjämnvikt och arbetsglädje.
I synnerhet bo- Olivas dagar, knappast någon som i högre grad för- kens senare del med dess träffsäkra bilder af mått entusiasmera den stora publiken än Cléo de natur och lif vid ett af våra typiska västkust- Mérode, stora operans i Paris strålande balettdiva, fisklägen genomsusas af en mäktig pust af haf- hvilken nu på sina tournéer världen rundt — tack vets och den äkta konstens uppfriskande sälta.
vare Cirkus Varietés vakna och energiska direk- En debutant, som dock icke bör vara Iduns tion — äfven nått vår stad och i måndags kväll, läsare fullkomligt obekant, möta vi i Vilhälm Nor- å det nämnda Djurgårdsetablissementet, för första din, hvars novellsamling - » Utom konvenansen » (för- gången lade den förtjusta Stockholmspubliken för lag som ofvan) bär vittne om en redan från be- sina fötter.
gynnelsestegen målmedveten konstnärspersonlig- Cléo de Mérode är också obestridligen en vacker het.
Ni kan gärna passa på och läsa den nu, och elegant företeelse, en äkta sylfidgestalt, full när friluftslifvet kanske äfven för er egen per- af grace och kyskt behag.
Hvem känner för öfrigt sonliga del en liten smula lossat på konvenan- ej till hennes utseende — åtminstone från vy- sens icke alltid enbart lofvärda fjättrar!
korten?
Ty knappast något ansikte i världen Skulle ni ändock tilläfventyrs känt er obehag- har blifvit så ofta reproduceradt på dessa som ligt berörd af hr Nordins frimodighet och önska Cléo de Mérodes, ansiktet med de barnsliga dra- gen, de djupa, underbart vackra ögonen och Bot- ett kraftigt motgift, kunna vi genast stå till tjänst med ett sådant i H. F. Spaks » berättelse om en ticelli-frisyren, hvilken senare hon på nytt bragt gammal släkt » Gamstaholm (Wahlström och Wid- på modet.
En mindre efemär odödlighet har det strands förlag).
Där har ni den fullkomligaste fått genom Palguiére, som åt sin berömda staty trygghet för att konvenansen afgår som trium- » Dansen » skänkt Cléo de Mérodes anletsdrag.
fator, till och med en tämligen bedagad konve- Den bild af den celebra gästen, som Idun i dag nans!
Hr Spaks bok är utan tvifvel mycket all- bringar sin läsekrets, äger likväl åtminstone den varligt menad, mycket samhällsbevarande och förtjänsten att vara ny, ja, den allra nyaste, all- mycket högtidlig, men den blir obestridligen först denstund fröken de Mérode hade den älskvärd- då rätt njutbar, sedan man — för öfrigt ganska heten att efter sin hitkomst i måndags morse å snart — kommit under fund med, att den ej Grand Hotel, där hon tagit in, sitta för vår foto- bör tagas allt för seriöst.
Den afslöjar då plöts- graf.
ligt fonder af omedveten komik, som äro högst Premiären i måndags kväll hade samlat en förfriskande i sommarvärmen.
elegant och förväntansfull publik, som ända upp till de sista platserna under kupolhvälfningen En humor, kanske icke lika omedveten, men fyllde den väldiga cirkusbyggnaden.
Det låg fest- fullt ut lika välgörande, möter oss i August Bonde- stämning öfver hela representationen med dess sons allmogehistorier - nM.
V. K.t — det är, en- många verkligt förstklassiga nummer — Pissiutti, ligt ett gammalt recept af Vingåkersgubben, så Bordeverry, Mirza Golem och hvad de nu allt uttydt: » mina vanliga kryddor ».
Och hvem kän- heta — men först i det ögonblick, då den rykt- ner och värderar icke redan länge den populäre IDUN 1903 Göteborgsläkarens litterära apotek!
Det är för öfrigt ingalunda endast flyktigt skratt- och nys- pulfver det här är fråga om, utan bottensatsen gömmer de allra härligaste extrakter af svenskt allmogekynne och dito lifsfilosofi.
Väl bekommet — ingen skall ångra det!
Medan vi skaka hand med våra humorister — låt oss för all del icke glömma Hasse Z., vår tjufpojksfriske Nisse-redaktör, som visserligen icke glömt oss med sin sedvanliga sommarbok!
Hans lustigheter gå nu, som kändt, något mera i den amerikanskt burleska stilen, dock icke värre, än att vi kunna hjärtligt skratta åt dem på renaste svenska.
Särdeles, synes oss, bör » Den lille sommargästen » eller en handledning i » litet af hvarje, som kan vara roligt och trefligt att känna till och ha reda på, när man ligger på sommar- nöjet och mojar sig », om något, vara ett dyrbart » ord för dagen ».
Men kanske vill ni ha en verkligt spännande — och dock på samma gång litterärt gedigen — roman, en sådan som man med svårighet sliter sig ifrån, förrän man andlös hunnit sista sidan?
Tag då Georg von Omptedas * Monte Carlo ' (C.
E. Fritzes k. hofbokhandels förlag), och ni skall icke förtryta ert val!
Redan författarens första till vårt språk öfversatta bok, » Adel », gjorde en stor och förtjänt succés.
Den nu föreliggande skildringen af det lockande, bländande och — med sina ljung- éldsglimtar öfver de mänskliga lidelsernas djup — så underbart gripande lifvet kring den världs- beryktade spelbankens rouletter bör kunna på- räkna en ännu större, så visst som författaren här, utan att uppgifva något af den detaljrika åskådligheten i sitt framställningssätt, nått fram till en starkare konstnärlig behärskning och kon- centration.
Från den blodstänkta och skakande slutscenen i den tyske veristens moderna sedeskildring låter ni er sedan kanske med dubbel njutning ledas bort mot romantikens sagoland, och i den debute- rande unge skalden Sigurd P. Sigurdh finner ni en villig och vägförfaren ciceron till » den blåa blom- mans » nejder.
Hans nyutkomna samling » Riddar Börje och andra dikter-i bäres af lyrisk innerlighet och smidig formgifning, om än de personliga dragen ännu äro föga utpräglade.
* Sist vilja vi i denna åt Pomona helgade månad fästa våra husmödrars uppmärksamhet vid den på Hugo Gebers förlag publicerade Fröken Jen- sens syltbok, ett förträffligt litet kompletterings- verk till den kulinariskt välbetrodda författarin- nans tidigare utgifna kokbok.
Med sina bortåt 300 recept på alla möjliga slag af syltning, sätt- ning, konservering af grönsaker m. m. måste den bli en välkommen hjälpreda i hemmen vid vinter- förrådens inläggning och betalar sig genom en enda af sina praktiska vinkar för syltskåpets vård och proviantering.
J.
N - G.
JÄRTECKNET.
NOVELL AF CHICOT.
(F o r t s.
o. s l u t f r.
föreg.
n:r.)
M EN, trots dessa föreställningar, som ilade blixtsnabbt genom själen, blef jag ögon- blickligt kär i henne, innan hon ännu öppnat munnen.
Det var en kärlek vid första blicken och, huru man resonerar, så är det allt den äkta.
Jag gaf mig genast godvilligt.
Emellertid tror jag, att jag kunde dölja min öfverraskning och mina känslor bättre än unga män i allmänhet, åtminstone tyckte mamma, att jag förhöll mig väl kall.
En lycka var, att vi hade mycket allvarsamma saker att rådgöra om.
Tack vare föräldrarnas afskilda lefnadssätt, hade Klara inga vänner, till hvilka hon kunde vända sig för råd och hjälp.
Hon hade uppdragit åt en advokat att uppgöra bouppteckningen.
Han hade lämnat ett förslag till sådan, hvilket hon nu lämnade mig.
Boupp- teckningen var uppgjord, som vanligt, med låga beräkningsvärden.
Synbarligen hade mannen icke aning om bryggeriinventarier och hvad dit hörde.
Emellertid fann jag med förundran, att Hagman måtte ha varit en rik karl i sig själf.
Han hade efterlämnat stora belopp, dels i inteckningar, dels i bankdepositioner.
Så att där fanns i själfva verket en stor, disponibel förmögenhet som be- hållning, vida utöfver hvad man kunde förmoda af en bryggare i en småstad.
Denna upptäckt gjorde mig ingalunda glad.
Var, enligt min åsikt, frieriet till Klara svårt nog förut, blef det nästan ogörligt, sedan hon befanns vara en rik arftagerska.
Emellertid tycktes hon själf omedveten därom, ty hon började genast mycket praktiskt yttra sig om, att de nu skulle
IDUN 1903 — 456 — börja brygg-a, då jag kommit hem.
Hon ämnade låta allt fortgå på samma sätt som under faderns lifstid, blott att jag skulle blifva husbonde och sköta om både bryggeriet och affärerna i öfrigt.
Naturligtvis fogade jag mig i detta hastiga arran- gemang, ehuru jag inom mig tyckte, att hon kun- nat ställa klokare genom att icke bry sig om bryggandet och ännu mindre om — mig.
Emellertid måste jag åter flytta till det gamla bryggeriet, ty skulle jag sköta det, måste jag stän- digt vara tillstädes.
Hushållet var ännu i samma skick som då dödsfallen skedde, hvarför jag intog mina måltider tillsammans med Klara.
Detta samlif bidrog att föra oss närmare hvar- andra.
Och min innerliga bekantskap med Klara borttog den förkrossande blyghet jag känt vid hennes första åskådande.
Den visade mig Klara såsom den enkla, helt okonstlade flicka hon verk- ligen var, afhållen som hon blifvit från umgänget med världen och de ting, som i världen äro, som det heter i bibeln.
Hon syntes helt omedveten om sin ovanliga fägring och ännu mindre om sin rikedom och den ställning denna kunde gifva henne i samhället.
Kort sagdt, jag fattade mod och en vacker kväll friade jag, med all den starka ömhet jag länge känt koncentrerad i röst och hållning.
Till min outsägliga glädje lutade hon hufvudet mot mitt bröst och hviskade, att hon älskat mig länge, ständigt haft mig i sinnet och nu kände sig som den lyckligaste varelse på jorden.
När vi sedermera blefvo fullt oförbehållsamma mot hvarandra, berättade hon att hennes kärlek till mig daterade sig från den dag, då jag hade uppträdt emot de mörka makterna i » vandringen ».
Som ung flicka var hon nämligen djupt fången i den tidens tro på det öfvernaturliga och hennes beundran för mig var gränslös, då hon hörde, huru jag sprungit dit ensam och trotsat hvad hon föreställde sig vara fruktansvärda gastar och troll.
Sedan hade hon allt framgent burit min bild i sitt hjärta såsom en hjältegestalt och jag var det ideal, kring hvilket hennes vaknande jungfruliga käns- lor knöto sig.
Jo jo, så där tror jag det kan för- klaras, att denna vackra arftagerska blef min trolofvade.
Vi gifte oss på våren.
Sedan jag sålunda hade blifvit herre på täppan, beslöt jag sälja det gamla bryggeriet.
Dels kunde affären icke drifvas på det sätt, hvarpå jag var van, utan en total om- byggnad, dels ansåg jag orten för liten för ett första klassens bryggeri, och slutligen voro så o- hyggliga minnen förenade med dessa gamla lä- genheter, att jag helst ville draga mig alldeles därifrån.
Jag fick också en spekulant.
När jag så med denne längre fram på sommaren, då ljuset öfver- allt inträngde äfven i dessa mörka gömslen, gick och visade lokalerna, kom jag händelsevis att få syn på ett papper, som satt instucket i en spricka Beredning: Hönsen plockas o c h Den serveras med champignonsås, till- las o c h hackas fint, hvarefter fläsket och löken brynas o c h kryddas.
Ett svedas m e d denaturerad sprit ell.
bränn- passeras.
satt med fisksåsen.
Smör o c h mjöl saanmanf rasas, purén jäm- Kalfkotletter (f. 6 pers.) .. 12 hål göres i midten af hvarje kaka o c h vin, vingar o c h ben huggas af.
D e skäras te den kokande buljongen påspädes kalfkotlet ter, 1 msk.
salt, VA tsk.
hvit- 1 tsk.
af det brynta fläsket lägges däri, upp, tagas ur, sköljas mycket väl o c h litet i sänder, och soppan får koka 10 peppar, 2 ägg, 2 kkp.
stötta skorpor.
hvarefter hålet tilltryckes väl.
Kropp- få ligga i vatten omkr. 6 tim.
De tagas T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 kakorna läggas i kokande, saltadt vat- u p p o c h torkas med en kötthandduk samt min., hvarefter den afsmakas med kryd- dorna.
Äggulan och grädden vispas upp gr.), / 4 lit.
kokande buljong ell.
vatten.
ten o c h få koka med slutet lock omkr. gnidas in- o c h utvändigt med den klufna citronen.
Hönsen påsättas i det kokan- B e r e d n i n g: Kotletterna tvättas med 10 min., eller tills de flyta upp.
1 SOPPSKÅLEN, o c h soppan tillslås under de vattnet, som skummas väl, när fclet en liuk, doppad i hett vatten, putsas De serveras med skiradt smör.
stark vispning.
kokar upp, hvarefter kryddorna till- Om så önskas, kokas ett litet blom- och bultas på båda sidor.
De peppras P l ä t t a r (f. 6 pers. \.
3 kkp.
mjöl, sättas.
Då köttet är mört efter 1 — 2 kålshufvud o c h serveras sönderdeladt i och saltas samt penslas med de upp« 1 / 2 tsk.
salt, 2 — 3 ägg, IV2 lit.
grädd- tim., tagas d e upp o c h skäras i vackra vispade äggen o c h vändas i de stötta purén, eller o c k serveras den med ost- mjölk, 2 msk.
skiradt smör (40 gr.).
bitar, som hållas varma i vattenbad.
skorporna.
En tackjärnspanna upphettas smörgåsar eller rostadt bröd.
T i l l g r ä d d n i n g: 2 msk.
smör (40 Skrofven nedläggas åter i buljongen o c h långsamt, smöret brynes däri, kotletterna G ä d d a å l a H o m b u r g (f. 6 pers.].
få koka, tills den kännes riktigt kraftig iläggas o c h brynas vackert p å båda si- gr.).
2 kg.
gädda, 2 msk.
salt, 1 tsk.
ät- i smaken, hvarefter den silas o c h skum- dor, hvarefter de nedläggas i en kastrull, B e r e i d n i n g -: Mjölet siktas i ett tika, 2 msk.
skiradt smör (40 gr.), 1 vätskan påspädes o c h kotletterna få sak- fat o c h blandas med saltet.
Äggen vis- mas.
Smör o c h mjöl sammanfräsas., bul- äggula, 2 msk.
rifven parmesanost, 4 ta stekas med tätt slutet lock omkr. 15 pas upp med V2 lit.
af mjölken o c h ned- jongen tillsättes litet i sänder under msk.
stötta skorpor.
min.
De uppläggas på varmt serverings- röras i mjölet (med träslef) litet i sän- flitig rörning o c h såsen får koka 10 — 15 min., hvarefter de uppvispade äggulorna T i l l s t e k n i n g: 2 msk.
smör (40 fat, o c h såseni vispas u p p o c h hälles öfver.
der, så att smeten ej blir klimpig.
Där- och grädden tillsättas.
gr.), 1 kula kräftsmör å 25 öre, 2 del.
K r o p p k a k o r (f. 6 pers.).
2 lit.
efter tillsättes det skirade men afsvalna- t j o c k.
grädde.
Bisgrynen sköljas i varmt vatten, på- de smöret och.
resten af mjölken, hvaref- potatis, 2V2 hg.
hvetemjöl, 2 ägg, 2 tsk.
B e r e d n i n g: Gäddan URTAGES, sköl- sättas i kokande, saltadt vatten o c h få salt, 2 hg.
magert, lättsaltadt sidfläsk, ter smeten får stå o c h svälla 1 — 2 tim. jes väl o c h torkas med en fiskhandduk.
plättpannan upphettas långsamt, smöret koka, tills de äro mjuka, d å de upphäl- 2 hg.
rökt skinka, 1 liten rödlök.
Skinnet, AFDRAGES och gäddan fläkes långs smältes i vattenbad, o c h därmed pens- las i durkslag och öfverspolas med kallt T i l l k o k n i n g: 5 lit.
vatten, 3 msk.
efter, HVAREFTET IRYGGBENET jämte alla små- las pannan.
Smeten omröres väl, o c h vatten.
De insättas därefter .genast i ben borttagas.
Den ingnides med saltet salt.
däraf gräddas tunna plättar, som upp- varm ugn o c h omröres ofta med gaffel, B e r e d n i n g: Potatisen råskalas o c h läggas på varmt serveringsfat.
och ättikan o c h får ligga 1 tim., tor- tills d e äro skilda o c h allt vatten af- dunstat.
Biset upplägges midt på ser- kas Sånyo V; äl o c h b^strykes med det smäl- kokas, hvarefter den mosas sönder med Hönsfrikassé m e d r i s (f. 6 veringsfatet o c h köttet rundt omkring; ta smöret o c h den uppvispade äggulan en _gaffel eller drlfves genom purépress pers.).
2 unghöns, 1 citron, 2 liter vat- litet af såsen hälles öfver köttet, o c h samt beströs p å båda sidor med den rif- och får kallna.
Saltet, d e uppvispade ten, 1 msk.
salt, 2 lagerblad, i nej- anrättningen garneras med persilja.
Be- na osten o c h de stötta SKORPORNA.
En äggen o c h två tredjedelar af mjölet in- likor.
sten af såsen serveras i särskild sås- långpanna bestrykes med kallt smör, arbetas i potatisen (det öfriga mjölet S å s: LVA msk.
smör (30 gr.), 2 msk.
skål.
fisken ilägges o c h begjutes med det ski- sparas till utbakningen).
Då massatn rade KRÄFTSMÖRET och grädden samt ste- är blandad, airbetas den helt litet p å mjöl, 5 kkp.
hönsbuljong, 1 — 2 äggu- 1-dr, 1 d e l.
tjock grädde.
kes hastigt i god UGNSVÄRME omkr. V2 bakbordet med resten af mjölet o c h for- mas därefter till små * runda kakor.
B i s: 2 del.
risgryn, 3 lit.
vatten, tim.
Under stekningen öfveröses den!
ofta Fläsket skares i tärningar, löken ska- V / i mak.
salt.
med sin sås.
kokande, saltadt KÖKSÄLMÄNÄCK Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, INNEH.
AF ELISABETH ÖSTMANS HUSMODERS- KURS I STOCKHOLM.
FÖRSLAG TILL MATORDNING F Ö R V E C K A N 1 6 - 2 2 AUG.
1903.
S ö n d a g: Blomkålspuré med ostsmÖr- gåsar; gädda ä la Homburg; kalfkatlet- 1,or med ärter; hallon med grädde » - M å n d a g: Biffstek med potatis; saft- KRÄM med mjölk.
T i s d a g: Spenatsoppa; stufvade ab- l&gt;orrar med potatis.
Onsdag: Kroppkakor med smör; blåbärs soppa.
Torsdag: sylt.
skiradt Grönsoppa; plättar me&lt;?
F r e d a g: Hönsfrikassé med ris; vin- kiJlskål.
K L ö r d a g: Salt lax med stufvad po- tatis; slätvälling med ägg.
RECEPT.
B l o m k å l s p u r é (f. 6 perls.).
1 stort blomkålshufvud, 1 msk.
ättika, VS lit.
viatten, 1 tsk.
salt, 1 MSK.
smör (20 gr. \, l ^ msk.
mjöl, 2 lit.
efterbuljong, salt (socker), hvitpeppar, 1 äggula, 1 del.
tjock grädde.
1 Beredning: Blomkålshuvudet ren- sas på vanligt satt och får ligga omkr. 1 tim. i 1 lit.
vatten, tillsatt MED ät- tikan.
Det nedlägges därefter i VA lit.
uppfostrad i begrepp om sträng hederlighet och på väggen till kornvinden, ej långt från trappan, satte äganderätten starkt i fråga.
Men när jag vid hvilken Hagman funnits hängd.
Jag tog pap- tänkt nogare öfver saken, så ansåg jag bäst att perskulan, som den snarare kunde kallas, och hålla den hemlig.
Ty hvem tillhörde egentligen stoppade den i fickan utan någon mening, helt dessa penningar?
Ingen visste det.
Huru myc- mekaniskt.
ket af penningarna tillhörde denne okände någon?
Om kvällen, då jag klädde af mig västen, stack Den ende, som hade kunnat utreda bägge delar- det gamla papperet fram ur fickan och jag tog na, var nu stum för alltid.
Ett sätt fanns visser- fram det och kastade ögonen därpå, sedan jag ligen att sprida dager öfver denna mörka punkt, kommit i sängen.
nämlig-en att granska en mängd australiska tid- Det var icke ett papper, utan flere pappersbi- ningar och därigenom leta fram uppslagsändan tar, synbarligen konvulsiviskt hoppressade i en till denna härfva.
Men en sådan upptäckt med klump.
Jag vecklade upp dem och sökte länge däraf följande juridisk procedur skulle ha kastat förgäfves passa dem tillsammans.
Till slut märkte vanära öfver min hustru och därtill kunde jag jag, att de utgjorde hälften af ett bref.
Det var icke förmå mig.
skrifvet på detta gammaldags engelska blå post- papper med stora sidor, som förr var allmänt Jag har vidtagit en annan utväg, som jag brukligt.
Ena sidan var bortsliten och de här hoppas ingen skall missbilliga.
Jag låter dessa bitarna voro tydligen sista sidan, slutet af brefvet.
penningar oupphörligen förräntas, har aldrig be- gagnat dem i mina affärer och har i mitt testamente Jag hade svårt att dechiffrera det.
Det var anslagit hela beloppet till en välgörenhetsfond för skrifvet på dålig engelska, illa stafvad, tydligen de värnlösa barnen.
Jag tror, att detta skall försona så kallad » matrosengelska ».
Äfven hade handen, min svärfaders brott, om nu ett sådant verkligen som fört pennan, varit klumpig och grof, ovan och fanns för handen.
oöfvad i skrifning.
Jag kunde icke då någon engelska alls, hvarför jag för tillfället afstod från Min historia är nu slut.
Jag sålde det gamla tolkningen.
Men jag hade blifvit sällsamt nyfiken bryggeriet ganska fördelaktigt och flyttade till och var fast besluten att skaffa mig ett engelskt Stockholm, där jag ingick som associé i ett större lexikon och lärobok för att taga reda på innehål- bryggeribolag, hvars disponent jag sedan var let, ty något liksom sade mig, att pappersbitarna under många år.
Jag har förtjänat mycket pen- hade något extra att förkunna.
ningar, haft framgång i alla mina företag annars och lefvat lycklig med min fru, som tyvärr dog Först efter långa mödor lyckades det mig att häromåret.
Nu väntar jag endast att följa henne.
någorlunda läsa denna bref sida, ehuru saken den angick väl aldrig kan bli utredd.
Så mycket Men medan jag nu sitter här sysslolös och framgick tydligt, att skrifvelsen utgjorde ett ho- grubblar, har jag allt oftare kommit att tänka på telsebref till Hagman från en, som varit hans med- det där bullret i » vandringen » och hvinandet i brottsling i Australien antingen beträffande ett ' luften och på gården den där hemska kvällen.
mord eller en stor stöld.
Brefskrifvaren (något Hvad det var, därom har jag aldrig kommit till annat än » Bob » stod icke undertecknadt) hotade.
någon klarhet, änskönt jag läst icke så litet om att komma öfver och » dela » med honom, emedan occulta saker.
Men att det måtte ha bett / dt någon- Hagman tagit det mesta af » kakan ».
Synbarligen ting, kan intet förnuftskäl få mig att betvifla.
befann brefskrifvaren sig för tillfället i stort be- Det var ett järtecken, det är säkert.
Allt har tryck och förklarade med många, fula eder, att nämligen gått mig förunderligen väl i handen han denna gång skulle göra allvar af sina hotel- efter den märkliga stunden.
Det besynnerligaste ser, ty han ämnade icke lida nöd, då Hagman, kanske i hela saken är, att min svärfar beröfvade som vore en vida större bof än han, vältrade sig sig lifvet precis på dagen tio år efter sedan bull- i rikedomens alla njutningar.
Brefvet slutade med ret hördes och på samma plats.
Det tyckes såle- alternativet: » Antingen delning eller galgen! » des som om det skulle finnas ett visst sammanhang i min lyckoserie.
Af dessa papperslappars innebörd framgick täm- Men hvem kan förklara sådant?
Sant är det ligen tydligt såväl orsaken till själfmordet som nog hvad min gamle vän Edvard Swartz sade tillvaron af de stora penningbelopp Hagman ef- som Hamlet: » Mer finns — — finns » terlämnat.
Jag talar om detta för dig, emedan det kanske i någon mån belyser historien.
Men jag » Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än har aldrig röjt hemligheten för någon annan, all- någonsin filosofien har drömt om, » hjälpte jag raminst för min hustru, hvilken den ju blott skulle honom att citera.
uppröra på ett fruktansvärdt sätt, utan att den » Rätt, rätt.
Mycket finnes emellan himmel och gjorde henne någon nytta.
jord, som vi icke kunna fatta och aldrig kunna med förståndet förklara.
Hvarför alltjämt lycka En annan fråga var, huruvida jag hade rätt för den ene och olycka för den andre?
Odet, att behålla dessa tydligen på orätt sätt förvärfva- hvad är det? » de penningar.
Jag vet nog, att MÅDGA nu för tiden skulle betrakta mig som dum, hvilken ett ögonblick satte något sådant i fråga; men jag var tills det ar vatten o c h får koka, mj akt, då det 3
