# ID: svediakorp-per1516
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,777
# sentences: 996
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN DEN 8 AUGUSTI N:R 3 2 (867) 1903. i Och så ha vi fått hvar sin k o f f e r t.
.
.
här stor.
.
.
med två fack.
.
.
, » och händerna mätte ut ytvidden.
Därefter plockade hon ihop alltsammans igen och försvann med det och sitt skrattande ansikte lika snabbt som hon kommit, under det de språnglystna fötterna trum- made en n y revelj i vindstrappan.
Nere på den finkrattade gården, som af en hög häck afgränsas mot mälar- viken, sutto småflickorna i en kapri- folieberså och sydde flitigt åt dockorna, som också kräfde ny utrustning till hösten.
Det var emellertid storflickorna, de sex 18-åringarna, hvilkas konfirma- tion nu förestod, som i september skulle flyga ut ur det varma, hägnande hemmet för att begynna den ojämna lifskampen för utveckling och bröd.
Men om det är bevisadt faktum, att en sorgfri barn- och ungdomstid i ett soligt hem, i förening med en mönstergill fostran till andlig och kroppslig sundhet grund- lägger hos individen kraft att slå sig igenom och skapa sig en lycklig framtid, så torde förvisso Johannesdals skydds- lingar kunna anses vara väl rustade, då de träda ut i lif- vet.
— Det har gått mer än ett kvarts sekel sedan dåvarande ägaren af Robertsfors järnbruk BRUKSPATRON P.
P E T E R S E N.
E F T E R ETT P O R T R Ä T T AF O. SÖDER- i Norrland, brukspatron Fre- MARK Å J O H A N N E S D A L.
drik Petersen, inköpte den i närheten af Kungshatt i Mälaren belägna egen- domen Johannesdal för att där förverkliga TT HEM.
NÅGRA INTRYCK FRÅN sin vackra och vidhj artade idé att inrätta en JOHANNESDALS UPPFOSTRINGS- uppfostringsanstalt för flickor.
ANSTALT FÖR FLICKOR.
Redan själfva platsen är en sannskyldig idyll, och den forna gamla herrgården med sina två DET V A R i ett af småflickornas rum, flyglar, som sträcka sig ned mot Mälaren, sina ett ljust, luftigt rum med tre ord- skuggande träd omedelbart framför hufvudbygg- ningsfullt uppbäddade järnsängar i nadens rymliga veran- grannskapet af de öppna fönsterna, da, sin stora träd- utanför hvilka löfvet vajade för julibrisen och gård, parken, ladu- hvarigenom man såg ut öfver ett leende mälar- gården, ängarne — landskap i brinnande sol.
allt kompletterar stäl-, Plötsligt hördes hastiga steg trumma i vinds- lets karaktär af in- bjudande landtgård, trappan och Lilly, en af 18-åringarna, som där naturens upp- var idel glädje och fart och i hvars flickskära svenska fägring och ansikte ögonen lyste af munterhet, kom in- människornas harmo- sprängande med hela famnen full af nysydda niska väsen stå i öf- klädningar och nysydt linne, som skulle före- verensstämmelse med visas.
hvarandra.
Och i det- Där fanns en präktig svart konfirmations- ta mönsterhem, som klädning, en ylleklädning, nere andra kläd- pietetsfullt ledes af ningar och bluslif och en myckenhet spets- den numera aflidne beprydt linne, vid hvilket Lilly delvis själf lagt stiftarens dotter, frö- hand.
T y g och allt öfrigt material hade hon, ken Dorotea Petersen, i likhet med sina fem jämnåriga kamrater, få de intagna flickor- fått af » tant » — Johannesdals varmhjärtade na tillbringa tiden och kärleksfulla härskarinna, som dessutom mellan sitt 6:te och låtit två sömmerskor under tre månaders tid sitt 18:de år.
verkställa den omfattande sömnaden.
E Anstalten, i hvars direktion sitta professo- rerna Loven och Ödmansson, hofpredikanten Afzelius m.
fl., har rum för tolf skyddslingar; villkor för intagandet är, att barnen skola vara omkring, sex år, d. v. s att antingen nyligen ha uppnått denna ålder eller också fylla inom den närmaste tiden.
Femåringar eller sjuåringar mottagas alltså icke.
Vidare påbjuda statuterna, att barnens föräldrar skola tillhöra den del af ståndspersonklassen, som befinner sig i så knappa ekonomiska förhållan- den, att de själfva ej ha råd att ge sina dött- rar en vårdad uppfostran.
Barnen åtnjuta fullständigt samma under- visning, som medde- las i våra 8-klassiga läroverk för flickor, vidare musikundervis- ning af en från Ric- hard Anderssons pia- noinstitut utexamine- rad lärarinna samt un- dervisning i sömnad och husliga syssel- sättningar.
För öfrigt lefves inom anstalten ett, man kan utan öf- verdrift säga, idealiskt FRÖKEN DOROTEA PETER- familjelif med alla ett SEN.
godt hems sunda och vederkvickande förströelser, hvartill kommer som det allra väsentligaste, att fröken Peter- sen är som en kärleksfull mor för sina skydds- lingar, följer deras utveckling med den största uppmärksamhet, inpräntar i deras unga sin- nen ordning, lydnad, kärlek till arbetet och till allt skönt och stort i lifvet, som kan elda sinnet och utveckla hjärtat.
Och hela denna för barnens framtid grund- läggande uppfostran lämnas, enligt den fri- kostige stiftarens föreskrift, afgiftsfritt.
För- äldrarna till de intagna barnen behöfva under de 12 år, som vistelsen å Johannesdal räcker, ej med ett öre bidraga till kostnaderna.
JOHANNESDALS HUFVUDBYGGNAD.
IDUN 1903 — 434 — JOHANNESDAL: DE YNGRE FLICKORNAS Äfven sedan skyddslingarne uppnått de för utträdandet från hemmet stadgade 18 åren och ute i lifvet börjat göra sin studietid frukt- bärande, släpper fröken Petersen dem ej ur sikte, utan tar kännedom o m deras förhållan- den, ger dem råd, då så behöfves, hvarför- utom hon vid deras afgång från anstalten för- ser dem med fullständig utrustning i kläder, i enlighet med hvad som framhölls i början af denna uppsats.
Om så påfordras, låter hon dem äfven genomgå extrakurser, sedan de lämnat hem- met, och bestrider då utgifterna härför af egna medel.
Den årliga kostnaden för anstaltens under- håll belöper sig i genomsnitt till 17,000 kr.
* För 29 år sedan mottog det Petersenska hemmet i sin vård det första främmande bar- net, en liten tvååring vid namn Gunhild Charpentier.
Och denna lilla människotelning, som det blef förunnadt att växa upp under den hvitlockige stiftarens blida ögon, står nu vid fröken Petersens sida som biträdande vårdarinna och barnens varmt afhållna vä- ninna.
Fröken Charpentier säger själf, att hon känner sig vara på sin rätta plats bland barnen å Johannesdal, och då hon var den först intagna skyddslingen, gjordes ett undan- tag för henne, på grund hvaraf hon sedan fått kvarstanna och fortfarande får blifva, så länge hon själf önskar.
ja, ur hela den omgif- vande naturen, som nu i augustis sol sluter sin doftande och prunkan- de ram kring den vackra gården och dess harmo- niska människor.
Och styr man slutli- gen sina steg ut i par- ken — • en vacker och skuggrik naturpark med furu- och löfträd i be- haglig omväxling — skall man finna, att den aflidne äfven af för- gängelsens stora, gåt- fulla under velat göra någonting vackert, som ej skulle skrämma de unga sinnena för dö- dens tystnad, utan en- dast mana dem till an- dakt.
T y där, på en BYGGNAD.
lätt beskuggad plats bland fina björkar, reser sig » kapellet », en under brukspatron Petersens egen ledning uppförd stenpaviljong, inom hvars murar han sofver den sista sömnen.
När man träder inom dörrarna, skådar ögat, i stället för ett mörkt, fuktigt grafkor, ett ljust rum med väldig takhöjd och i hvars midt golfvet har en kvadratformig fördjup- ning, där den gula ekkistan står, omgifven af på småbord placerade blomsterglas med djup- röda och skära rosor.
En trappa med några få steg leder dit ned.
Rundt o m går ett järn- staket.
I rummets fond står ett orgelharmo- nium och här och hvar i hörnen lysa blommor, medan genom de öppna fönstren sommarluf- ten fläktar doftfylld och ljum och fågelkvittret tränger in som klangen från små silfver- klockor.
På julafton strålar kapellet i skenet från hundratals ljus, ty då reses i rummets fond en väldig julgran och Johannesdals befolkning samlas därinne, kallad af orgeltoner, som ljuda genom den vintertysta parken.
Men den vack- raste högtidsstunden under hela året äger rum på nyårsaftonen; äfven den firas i kapellet och äfven då är granen tänd.
De tolf skydds- lingarna fylka sig högtidsklädda kring kistan och med sammanknäppta händer framsäga de en tacksägelse öfver det döda stoftet, som, medan det ännu lefvande dvaldes på jorden, timrade åt dem det hem, där de få njuta När man under sin vandring genom de olika rummen i detta hem af evig ungdom, där man litet hvarstädes tycker sig skönja spåren efter den aflidne stiftaren i hvarje klok och kärleksfull anordning för de unga flickorna och barnen och märker deras pietet för hans minne, slutligen kommer in i salon- gen och frapperas af hans af Olof Södermark målade porträtt, läser man i det ljusa, vackra ansiktet med de klart blickande ögonen, att han måtte ha varit en god, andesund och af frisinne i detta ords bästa betydelse genom- trängd människa.
Det är väl ock därför luften förefaller så hög och genomskinlig därute, lifsuppfattningen så ljus och mänsklig, den religösa åskådningen så tvångsfri och kärleken till sundt arbete och sund glädje så betvingande stark.
Detta intryck följer en hvart man går; det talar ur flickornas skära, leende anleten, ur deras solgenomströmmade rum, på hvars golf de susande träden utanför teckna sina rörliga skuggarabesker, från de gamla, med en hel släkts lif förknippade möblerna och taflorna, MELLINS FOOD en sorgfri uppväxttid och där lifvets goda utan inskränkning skänkes dem.
Helt visst kan minnet af en ädel lifsgärning ej begås på ett skärare sätt än dessa unga göra det i nyårsaftonens högtidliga tystnad i det ljusstrålande kapellet, kring hvilket par- kens hvita björkar stå änglavakt.
Det är den aflidne brukspatron Fredrik Petersens ära att ha efterlämnat ett sådant minne!
ERNST HÖGMAN.
* Se för öfrigt den i dagens nummer införda annonsen med rubrik: Vid ^Nybygget », Fredrik Petersens uppfostringsanstalt för flickor etc. HÅRDT MOT HÅRDT.
EN SÄGEN F R Å N E L F T E KARLS DAGAR.
FOTSID silfmorskappa, beprydd med bräm och spänne, står slottsfrun på sin trappa, blek, styf, med fåradt änne.
I Helt nyss af sändebuden från högre ort hon sporde, att elfte Karl objuden hos henne gästa torde.
Fast ej hon aktar bruka ett bakslugt sinnes ränker, på något sätt att stuka våldshärskarn dock hon tänker.
I drottning Kerstins dagar den stolta nog fått lära att lyda tvångets lagar och kungligheten ära.
Och något af det fina, i hofluft närda skicket hon låter lätt f ramskin a i första ögonblicket.
Då hon den furste möter, som Svea folk till fromma sin minsta tid förnöter på cer ' monier tomma — Han täcks sig uppenbara, helt fri från hofstatsglansen, och höres frank förklara: » Jag kommer utan svansen!
» Nu skall här riktigt språkas om både det och detta.
Vi två så sällan råkas.
Jag klandrar det, med rätta.
» Att räkna behöfs väl Och på er jag dristar ut vår frändskap ingen krita.
trogna vänskap, mig förlita. » Hon nickar kallt.
Så träda de in i festgemaket, där tunga bildverk breda sig prunkande i taket.
På böhmiskt bågefönster, där alla färger pråla, ses midt i stjärnemönster en guldgul kärfve stråla.
KAPELLET PA JOHANNESDAL.
Af veka fursteflärden dock ringa spår man finner: å golfvet barr, å härden en kubb, som vresigt brinner.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
IPinrics på Apoteken samt hos Specerihandlarne, P R O F g r a t i s o o h f r a n c o från AxeJ Lennstrand,: — r______z==
— 435 — Och alla väggar nakna, och alla bänkar hårda.
» Vi mycket ha att sakna, men intet stort att vårda. » derna; hon trodde att de skulle skynda hit, både gamla och unga, för att se henne resa ut i lifvet.
Och ändå visste hon så väl, att hvad hon väntade var fåfänga drömmar; hon hade klart för sig, att allt det där, som hon väl hundra gånger genomlefvat i inbillningen, skulle hon aldrig få vara med o m i verklig- heten.
» Hedvig ».
.
.
hon ryckte till, när han lade sin hand på hennes skuldra.
» Det är för kallt att stå här ute. » » Ja, här är kallt, här är nästan hemskt, » sade hon och drog kappan tätare om sig; och så gingo de båda in i kupén.
Där var ingen före dem, och de slogo sig ned midt emot hvarandra.
Båda kände, att de måste tala, men ingen sade ett ord.
» Rolf, » sade hon slutligen och grep häftigt om hans händer, » säg något, annars tror jag, att något kväfver m i g l » Han blef så häpen öfver utbrottet, att han bara såg på henne.
» D u får ej se ut på det sättet, Hedvig, » sade han ändtligen.
» D u skrämmer mig.
Känner du dig verkligen o- lycklig? » Det låg ångest i tonen, men han talade lugnt.
» Olycklig, nej, tusen gånger nej, inte olyck- lig, men något annat, något värre, något out- grundligt.
Under de sista timmarna ha mina tankar vandrat så vida och så villt, j u närmare jag kom målet, dess oroligare blefvo de; nu då allt är öfver, kan jag ej få bukt på dem.
.
.
» » Det har varit underliga timmar för oss båda, dessa sista, Hedvig, » sade han mildt.
Men hon fortsatte, som o m hon ej hört honom.
» Jag hade både fruktat och läng- tat efter den stunden så mycket, att när den kom, hade jag knappt någon kraft kvar.
Jag hade sett den från alla håll, för och e- mot, summerat och subtraherat, och jag hade kommit till den slutsatsen, att kärleken till dig skulle göra allt lätt.
Att vigas i ett nä- stan främmande hus, utan mina närmaste omkring mig, utan festlighet och utan glädje, jag som varit van vid glans och glädje hela mitt lif, det skulle bli lätt — för din skull.
Därför att jag höll dig kär, därför att dina enda fel voro din fattigdom och ditt enkla namn, därför skulle jag genomgå allt med lugn, utan att ens längta.
Jag tyckte att det skulle bli så lätt, Eolf, men.
.
.
» Så gumman tar till ordet och breder med ett löje en blaggarnsduk på bordet.
» Dock spara är ett nöje. » Med hon men från flere ord förkrossar ej sin höge frände, raskt en pipa lossar remmar sölfbespände.
En hvissling: tvänne svenner framsätta sirligt maten.
Man intet stekos känner, men rågade stå faten.
Af slottsfrun kallad vorden, framträder så kaplanen och bugar sig till jorden i luggslitna kaftanen.
Välsignelsen från ofvan han höres nederkalla.
» Men först och främst Guds gåfvan med måtta njute alla. » Och den För och klar i tennstop trillar enkla välkomstdrycken.
öfrigt vankas sillar bröd i grofva stycken.
Förtretad sitter kungen vid sidan af sin franka, emot sin vilja tvungen att skämtet bifall skänka.
Maria Eufrosyna, g r e f de la Gardies maka, mot karmstolns nötta dyna sig lutar stolt tillbaka.
Vid gästen blicken dröjer så lugnt, så obesväradt.
Hon vattenstopet höjer och säger oförfäradt: 1; &gt;Tag del i vårt elände och minns hvad staten slukar!
Känn på, min höge frände, man äter som man dukar! » » Men?
strängt.
ANNA KNUTSON.
OSYNLIGA » Var du så fästad vid det gamla?
Kanske tog jag ändå för mycket, då jag slet dig från ditt hem och din rika släkt ».
.
.
Han såg inte på henne, han satt, som om han gjorde upp en räkning med sig själf.
I NGEN H A D E följt dem till tåget.
Inga risgryn och inga glada rop hade haglat öf- ver plattformen, där de stodo.
Allt var mör- ker utom det flämtande skenet från statio- nens små fotogenlampor; allt var tystnad ut- om rasslandet af tåget, som sakta satte sig i rörelse.
» Det är ändå en tung början på en lång färd, » tänkte han, som stod på plat- formen, stödd mot vagnens vägg; » tyngst för henne där.
.
.
» Och han såg på sin hustru, som stod lutad öfver stängslet.
Hon hade icke sagt något, sedan de kommit upp på tå- get och fått sakerna inburna; hon hade ställt sig därute, och hennes blick vandrade fram och åter på den nästan folktomma perrongen.
Det var hvarken glädje eller sorg i den blic- ken, bara väntan.
Hon tyckte, att de måste komma, alla dessa som hittills omgifvit hen- ne hvar dag; hon väntade att se unga flic- kor i hvita klädningar med buketter i hän- Eva Hellman &amp; C.o, HUSHÅLLSSKOLA, Orottiinygatan 68.
Et.
1886.
CAFÉ TSA LA R &amp; Fortsätt, Hedvig, » sade han nästan » Ja, det blef icke lätt, det blef så svårt, att jag fick ta fram hela min kärlek för att ej digna. » MAKTER.
MA 1 B U N 1903 allt detta?
Han kände, att han tagit på sig ett ansvar, kanske större än han skulle kunna bära.
Nu stannade tåget, och de reste sig för att gå; de voro vid sitt mål.
En vagn väntade dem, och under tystnad foro de den korta vägen upp till hans och hennes hem.
Han hade velat göra det så festligt som möjligt, hennes inträde i hans hus.
Han hade låtit sätta upp kulörta lyktor utefter hela gången genom parken upp till byggningen, och i alla fönster lyste ljus.
De stego ur vagnen för att bättre kunna se.
Det var en vacker syn, allt detta ljusa i den mörka kvällen.
Men lyktorna hade svårt att behålla sitt sken; en obarmhärtig vind svängde dem fram och åter, en och annan gaf tappt och slocknade, ut- efter hela raden var det en förtviflad kamp.
De sågo det båda, och de tänkte samma tan- kar.
Så tog hon hans arm, och de vandrade uppför gången, in i sitt nya lif.
Hon hade vandrat bra många gånger på den stigen, under alla dessa år, glad och sorg- sen om hvartannat.
Deras äktenskap hade i det stora hela blifvit lyckligt, fast där hvilade öfver det något af den första stormiga afto- nens stämning.
I dag gick fru Hedvig ge- nom parken med snabbare steg än vanligt, tankfullare än vanligt, det var, som om hon velat skynda för att förebygga något.
Och ändå visste hon, att uppe på verandan var tomt, ty dottern väntades ej på ännu ett par timmar, och mannen satt inne i sitt rum, och husets arbete gick sin gilla gång.
Det var för att öfvervinna något inom sig, som hon gick så häftigt, där förelåg en kamp, och i den ville hon segra öfver sig själf.
Hon steg hastigt in i sin mans rum och satte sig trött på en af stolarne.
» Nu är jag på det klara med allt, Rolf, » sade hon utan förberedelse; » n u vet jag, att det måste ske. » Han såg öfverraskad på henne, men svarade ingenting, utan lät henne fortsätta.
» V i få icke hindra henne, fast vi tycka, att den man, hon älskar, är henne un- derlägsen; de skola aldrig släppa hvarandra, och att låta dem gå ut i lifvet utan vår väl- signelse vore en obarmhärtighet.
Öfver vår dotters framtid skall ej falla den skugga, som hvilat öfver oss, och som gjort våra bästa stun- der fulla af oro.
Rolf, lofva mig att möta dem med kärlek; jag vet, att det kostar dig mindre än det kostar mig.
.
.
» Hans blickar svarade, och gick hon lugnt ut att ordna mottagande af dottern, som i ma på besök med sin fästman, en sedan förlofningen.
med det svaret för ett värdigt dag skulle kom- för första gång- R.
E, Men hon fortsatte; det var, som om hvar och en talade för sin egen lättnad.
» Jag märker, att det finns band, som ej låta sig slitas, och röster, som ej låta sig tystas, för den, som har ett samvete.
Och det finns in- flytanden, som man ej kan göra sig fri från, och det finns makter, som med eller mot vår vilja gripa ett så kraftigt tag i vårt lif, att vi ej kunna komma ifrån dem.
Jag trodde, att jag kämpat mig loss från det grepp, hvar- med föräldramakten ville hålla mig kvar; till det yttre blef jag fri, men.
.
.
» Hon hej- dade sig åter, men han dref henne att fort- sätta.
» Jag känner i denna stund, att det hvilar en tyngd öfver mig och dig; det är frånvaron af deras välsignelse, som vill tryc- ka mig till jorden. » H V I L K A i vår tid skildrat märkliga svenska kvinnors öden hafva.
.
.
för så vidt vi veta.
.
.
alldeles glömt bort en ganska betecknande typ för högadeln under vår po- litiska storhetstid, desslikes ett fruntimmer, hvilken bör intaga en, om ock ej så synnerligen betydande, plats bland vittra damer: — fru Carin Bjelke till Penningby, Semsholm, Mar- gretelund, Kurön, Bjelkestad och Öjared, för- fattarinnan till » Sorgekalken ».
Han såg nästan hjälplöst på henne; hur skulle hans kärlek kunna lyfta henne öfver Hon föddes 1599, yngsta dottern af riks- rådet Claes Bjelke, friherre till Vik, och den- r e C ARIN BIRGER D RJELKE SORGEKALK.
OCH FÖR HENNES IDUN AF SCHÖLDSTRÖM.
E * - * jj omaorgafulla undervisning I matlagning, desserträtter, flnbaknlng m. m.
3 män, elevkurs.
Proap.
ooh Upplyan.
fritt » ärak.
för damer, tom följd af oentralt läge, godt ooh rikligt bord, laga priser ooh därtill rabattkuponger, bland stadens meat besökta BUFFÉ.
6 p p e t t M I 1 1 9 m Frukoat-, lunch-, supé- o. kaffatarverlng.
Tårtor, bakelser, kaffebröd från eget bageri aerv.
o. säljas här.
I D U N 1903 = Enligt referat af meddelande från Svenska = Tandläkaresällskapete kommitté för undersök-: ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- = nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den: 15 Aug.
1902 är — 436 — i::: \ T0MAT0LI: ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller i: de fordringar medicinen och tandhygienen ställa: i på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom-: E mande preparat för tändernas och munnens vård.
[E STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
\ H.
M.
Konungrens H o f l e v e r a n t ö r.
| nes andra hustru, Elsa Bjelke.
Besläktad med dåvarande konungahus, bars Carin till dopet af sin franka änkedrottning Gunilla.
Fadern, en af landets rikaste och mäktigaste män medan Johan III lefde samt medan Sigismund här ännu förde spiran, blef emellertid en af hertig Carls främsta vedersakare, blef ock af denne fängslad samt 1600 utförd till afrätts- platsen å Linköpings torg, men blott för att bli vittne till det blodiga uppträdet därstädes.
Skonad till lifvet, hade han dock i det fuk- tiga och ohyggliga fängelset blifvit en krymp- ling, som nödgades hela sitt återstånde lif, hvilket räckte i ännu 23 år, släpa sig fram på kryckor samt 1605, efter det brodern, Hogenschild Bjelke, måst på schavotten låta lifvet, gick i landsflykt till Polen.
Ett sorgetöcken omgaf således Carin Bjelkes första och spädare år.
I landsflykten följde hon sina föräldrar och fick sin första upp- fostran i främmande land.
Denna uppfostran var efter tidens sed lysande, och den unga, vackra och talangfulla svenska jungfrun väckte mycken uppmärksamhet vid det polska hof vet.
Gustaf II Adolf hade emellertid uppstigit på tronen, cch han gaf Claes Bjelke tillstånd att återvända.
Vid 17 års ålder återsåg Carin sitt fosterland och dess hufvudstad.
Sitt hem fick hon då hos sin halfsyster Margareta, gift med slottslåfven i Stockholm friherre Axel Eyning.
Äfven vid det svenska hofvet och i de högaristokratiska kretsarna blef Carin Bjelke en gärna sedd och eftersökt person, och den sköna och rika adliga jungfrun fick na- turligtvis nere giljare, bland hvilka hon valde löjtnanten vid adelsfanan, hof stallmästaren Knut Göransson-Ulfsparre.
Till villkor för mottagandet af hans hand gjorde hon, att han skulle lämna statens tjänst.
.
.
han hade i krig, särskildt vid Eigas stormning, utmärkt sig och ämnades af Gustaf Adolf till ett högt befäl.
.
.
samt af sin hofcharge nöja sig med blotta titeln samt i stället uteslutande ägna sig åt vården af de stora egendomar, han dels själf ägde, dels skulle erhålla i sitt gifte.
På en af dessa egendomar, Öjared i Väster- götland, bosatte sig det unga paret, sedan dess bröllop 1723 firats på Stockholms slott med stor högtidlighet och i hela kuugliga familjens närvaro.
På Öjared lefde hon nu i tio år tillsam- mans med sin herre och man i ett lyckligt äktenskap, hvars lycka dock stördes genom förlorandet af fem i späd ålder bortgångna barn.
.
.
tre af dem dogo på ett och samma år.
.
.
af de sju, hon under denna tid födde.
För öfrigt heter det angående detta skede i hennes lif i de anteckningar om henne, hvilka af en gammal präst i Lundby vid namn Ström * gjorts.
» Där öfverlämnades stora * Han uppgifver, att de äro gjorda efter fru Carins egna anteckningar om sin lefnad; hvart dessa tagit vägen, är för nutida litteräre forskare alldeles obekant; rikedomar uti en gifmild hand, och frun gjor- de sig en heder att visa, huru hon drefs af människokärlek^ Där lefde hon förnöjd i still- het med sin älskvärda herre.
Där begrät hon sina afkomlingar och systrar.
Där ville hon ej heller, att hennes skattbaraste rikedom, hennes make, skulle skiljas; men hvad hände? » Det som hände var, att när Gustaf II Adolfs lik skulle hemföras från Tyskland, blef Ulf- sparre, i sin egenskap af hofstallmästare, be- ordrad att vara med bland de hundra svenske ädlingar, hvilka å flottan ledsagade den kung- liga kistan.
På hemresan öfver Östersjön utsattes han för en svår förkylning, hvilken bräckte hans krafter och nedlade honom i en förtidig graf.
Hon satt nu änka, men detta ej länge.
Från krigsskådeplatsen i Tyskland hade 1643 hemsändts en tapper krigare, majoren vid Smålands ryttare Carl Lillje af Aspnäs, för att rekrytera sitt regemente.
Under vistelsen hemma blef han bekant med fru Carin, fria- de och fick ja och » bragte sin ansökning hos änkefriherrinnan till behagligaste slut ».
Strax i början af detta äktenskap.
.
.
hvilket blef lyckligt, ehuru barnlöst.
.
.
träffades fru Carin af en ny stor sorg: hennes son Carl Ulfsparre, hvilken för att fullborda sin uppfostran före- tagit en utländsk resa, dog i Paris, endast 20 år gammal, och sorgen fort-atte att ut- sträcka sin mörka skugga öfver henne; redan året därpå, eller 1645, inföll Hannibal Sehe- sted med en armé af 12,000 man i vestra Sverige och lägrade sig i närheten af Öjared, hvars herrskap m e d hvad som kunde med- tagas af dess redbaraste egendom fick fly uppåt landet, till ett af sina gods i Stock- holmstrakten.
Under denna flykt sjuknade den 16:åriga dottern Anna, enda återstående barnet af de sju, och äfven hon blef af döden den förtviflade modern beröfvad.
Icke många år därefter, eller 1653, blef hon änka för andra gången.
Hon återvände nu till Öjared, där hon, i sällskap med sina såväl ljufva som bitrra min- nen, slog sig ned för hela sin återstående lef- nad.
Med kraft och företagsamhet skötte hon både denna egendom och därifrån sina flere andra betydliga gods.
För alla sina många underhafvande en allvarlig och god husmoder, ägnade hon sin uppmärksamhet ej blott åt deras materiella välbefinnande, utan ock åt deras förkofran i hyfsning och vett.
Hon in- rättade på Öjareds gods en skola, dit alla hennes underhafvande, såväl bönder som tor- pare, förständigades sända sina barn, och hon öfver vakade själf noga såväl deras ordentliga skolgång som deras framsteg.
Ur denna sko- las lärjungar tog hon, år efter år, de sedi- gaste och .flitigaste till såväl sin egen betjä- ning som till gårdsfogdar och bokhållare.
Fann hon någon gosse med ovanliga anlag, fick han på hennes bekostnad studera vidare till präst.
Bland dessa hennes skyddslingar namnes sär- skildt den på sin tid för lärdom högt ansedde prosten Sven Walberg i Alingsås.
För två sina stjufdöttrar var hon den ömmaste moder, och sedan de båda blifvit gifta, upptog hon åtskilliga högadliga ungdomar af bägge könen, gaf dem en omsorgsfull uppfostfran och skaffa de dem tjänster, både i armén och vid hof- vet.
Mot husfattiga och krymplingar, hvilka med arbete ej kunde skaffa sig sitt uppehälle, var hon i hög grad gifmild.
På Öjared hölls bl.
a. ständigt en särskild skomakare, som arbetade på förråd till de fattigas behof.
Ingen fattig vandrare gick någonsin under hennes tid ohulpen från Öjared.
» Hon förena- de för öfrigt, » heter det i de nämnda an- teckningarna, » en behaglig saktmodighet med alla sina göromål, föraktade groset och för- band alla känningar till vördnad och under- gifvenhet. » På samma gång förde hon en yttre stat, som fullkomligt svarade mot tidens högaristo- kratiska sed samt hennes stora förmögenhet och höga börd.
På detta sätt hade fru Carin uppnått den rätt bedagade åldern af 63 år, då brudpellen ånyo höljdes öfver henne.
A r 1662 trädde hon nämligen för tredje gången i gifte, med den 64-årige friherre Harald Stake, en af den tidens berömdaste krigare, hvilken tjänt sina riddarsporrar i Moritz ' af Oranien lifgarde, med ära deltagit i Gustaf Adolfs krig — och äfven en gång, vid Burgstatt 1731, räddat konungen från att bli fången — samt här hemma i landet vid Lerje besegrat Hannibal Sehested och nu på gamla dagar uppnått vär- digheterna af riksråd, generallöjtnant, guver- nör öfver Bohuslän och kommendant på Bo- hus fästning.
Med hänsyn till ålder och sam- hällsställning voro brud och brudgum således jämnstolta, men » then lille guden Amoris pilar voro härutinnan å sido lagda, utan thet var bägges höga stånd och den baronens hjältebragder, stora r i K e d o m a r och vundna högaktning hos högre som lägre, som voro mäktiga påkörare i thetta kärleksärendet », heter det.
Bröllopet firades med all den tidens upptänkliga prakt och härlighet och i närvaro af ett par hundra gäster, » herrskaper och annat hederligt folk ».
När vigseln, som förrättades af superintendenten i Göteborg Eric Brunnius, försiggått, lossades alla styckena i den gamla befästa borgens torn, så slogs på pukor och blåstes i trompeter, så att ljudet skållade vidt och bredt och återkastades från de kringliggan- de höga bergen; » derpå undfägnades de för- näme gästerna med präktigaste tillredelser och guarnisonen drack gästabud uti trenne dagar ».
Det ålderstigna paret lefde dock ej till- sammans.
Tjänsten och de oroliga tiderna fordrade hans närvaro i Bohus, och hon kunde ej skiljas från sitt kära Öjared.
Men eljes rådde det hjärtligaste förhållande makarna emellan, och » denna hufvudartikel blef aktad, att de ofta m e d besök skulle förnya hvar- andras nöjen, som jemväl på det nogaste efter- lefdes, och förorsakade att en ny landsväg upprättades genom Berghems och Angereds socknar ».
De hade hvardera egen hushållning och förde egen, storståtlig stat, och den ena lade sig aldrig i den andras ekonomiska an- gelägenheter.
Skulle någon af de gamla ny- gifta göra besök hos den andra, sändes städse på förhand ett expressbud, bebådande visiten, och » de skildes aldrig ifrån hvarandra med mindre att gåfvor ömsades dem emellan, som understundom voro af värde, understundom sämre, att det allenast kom an på en kläd- ning, ett par hästar, en vagn eller annat så- dant, och allt skedde skriftligen med under- satta n a m n ».
En gång hade friherrinnan kommit att något länge uppskjuta besöket hos sin friherre, och när ändtligen en vacker dag hennes kaross syntes i backarna vid Bohus, lät den äkta mannen och kommendanten i förtjusningen skjuta dubbel lösen med alla fästningens kanoner, men med den oväntade påföljden att föremålet för denna krigiska hyllning svimmade i vagnen.
» Öfver en så- dan vådelig höflighet rördes riksrådet att på det ömmaste ursäkta sin tilltagsamhet, med försäkran att afstå ifrån slika korn plint enter för framtiden ».
Denna förening fortsattes » under sådana nögen » till 1676, då dansken ånyo bröt in i landet samt belägrade Bohus och fru Carin nödgades fly från Öjared och taga sin till- flykt till egendomen Sämsholm.
Belägringen blef långvarig och räckte långt in på det föl-
IDUN — 437 — jande året, och under densamma afled Stake.
För tredje gången änka, och vid 78 års ålder, återvände fru Carin till Öjared och satt där, allt fortfarande en myndig härskarinna, en välsignelse för talrika underhafvande och en tröst och hjälp för anhöriga, hvilka till henne alltjämt litade, ännu i aderton år eller till sin död den 17 april 1695.
Hennes lefnads- dag hade bräckt, medan den nionde Karls blodiga stjärna stod i zenit, den slocknade, just som den tolftes stjärna nalkades sin uppgång.
Med furstlig sorgeprakt jordfästes hon i Göteborgs domkyrka, och i Lundby kyrka — hvilken hon i lifstiden rikligen begåfvat och prydt — hvilar hennes stoft jämte de båda förste männens och samtliga hennes barns.
* Det var 1653, som Carin Bjelke, en Rakel gråtande sina barn, men sökande hugsvalelse i kristlig undergifvenhet och i hoppet om åter- förening, skref sin Sorgekalk, en versifierad klago- och tröstedikt, uppställd efter tidens egen- domliga, men för våra ögon underliga smak.
Denna rörande » vitterlek », på sin tid i af- skrifter mycket spridd, läst och berömd, i syn- nerhet inom de förnämas kretsar, är af efter- världen så glömd, att den icke ens finnes nämnd i Leijonhnfvud och Brithellis vidlyftiga bibliografi öfver svenska kvinnors vetenskap- liga eller vittra verk.
Efter det, såvidt vi veta, enda aftrycket, befintligt i Kongl.
Biblio- teket, meddela vi här nedan denna dikt.
r Sld&gt;, figrretönt, min former ni!
©ig lott fe t initi «Clait5 n !l!
Jpivob jag, o ygrre, albrig tånft, £av bn i jtalfen mig uiffånft, Od) forgfuft 5r mig recrlben iuib, örnar (fal jag bo, bör jagfSr irib?
2G: {jag än rcfa frän Denna ort, €0 ?tö forgcr måttan jag lifa fort.
55ebroffig tib ing fqböeö bit; Soforg ing fött, liffom uicbjlit.
2l !t fen ing minéniin tingboin * bar,3 ?itg forgoå forg adibfélgt bot ".
SMcb min farasOinn oeböerra from, .ftniitjöranfon af lllffparrom, Waf.tu mig, Jpgrre, barnen fju, Slf bioilfa intet lefioer nu.
(jlfa, min forfta Dotcr får, 1 ' efbe fura år t locrlben (JlaSfin (efbc t åren tre, Cföaviå ftd ei fcolft år fe, 8&amp;r ' r ån böben, på tt år, ?abe beffe tK på frunrfcan bår; &lt;£ati&gt;avina, mit ficrbe barn, £lef ecffå fnårb af DöDfcns garn, £ (ifabetb ej flippa ficf, £on ocf genom böben bertgicf, Sårnåff togd min SDlrm mig (frö, 911 jag ånfa månb Mtfrca bå; JDocb tröftabc mig barnen min, ' jöraii, mm ©on, oefc Slimifin, Xii beSföub, meb fili n&gt;i (ia, ' Beffnrbe n; ig $m (fart 1 ' Hja.
SOlen bet räfte ci (ange få, gevr ån böben minetgarn troä SioftepåcntiDfrånmigbän, SI t jag barnlod fatt qiuarigcu.
5Jår forgen blef fen brågelig äf min CKané tröifer bagelig, Äom forglig låt min öron når&amp;m (3rcfn&gt;inaii,rmn fyjTcr får, grnCelena^ifife få båfb,Sttr,on ruarjiinfD af Döbfeiré roalb.
gj långt bärefter bånbe fig, 2 » min 8Rau får och (jufrocfia SKåffe ocf båbau rcanbra.
&amp; mtm fan fnbant f&amp;caribra f Sif ©lågtcn enbart roar, gru (Sjtmilb Qfyctfc qroar, Sen tog ocf @ uS bort, gran mig, innan fort.
£ronrpå ben bncf, ©om jag bå ficF, £) cn froårelr Maitb cnbra afln.
ir) roar roit |ag tröjf påfanV?
SlUciia j«g är,gbroab fom påbår; f) knu, opgrre, mit begår!
Denna, fta [f froor, SOieb mången tår, lltfiipet bot Jöfl i mm bar i Jag nu igtii Senna Äalfeii Ocf) lim-il mit mob.
Sttcb ftafi of bit blob, ZH beä bil, o giolfdr gob, lager mig Hi&gt; lii big?
«g|ier jag, Sjpjarje D.ig, ' Äihnicar meb ilit 9lt fomma Ut, Sår yingffir fjmign Sföcb en befio fånget!)
fitufla, yelig, bcfia, t) (Uc, man ånbrt,.
23it iag jåmroaf cjnff.-.r fna » at lånbo.
PÅ CYCLE I NORGE.
I Aandalsnes d.
25 juli.
D ET Ä R brännande sol öfver Isfjorden, i hvars klargröna vatten jag ser botten många, många meter från land.
Det ligger en engelsk turistångare därute, omsvärmad af rodd- båtar, som skola föra passagerarne i land för en åktur öfver Romsdalen.
Nere vid bryggan stå ett 50 tal åkdon, droskor, giggar, karrioler redo till färden, och i yrande damm draga de snart förbi mig, där jag sitter på verandan till hotel Bellevue och tänker tillbaka på dessa dagar i Ghidbrandsdalen och Romsdalen.
Det ligger en imponerande klang i själfva namnet Gudbrandsdalen, och man finner det så själfklart, att i detta landskap har lefvat och lefver Norges aristokrati.
Vid Mjösena norra ända ligger Lillehammer som en port till dalen och dit har af en enda man i värdefulla äkta ting samlats dess utvecklingshistoria från ur- gamla tider.
Det är de Sandvigska samling- arna, som ordnade på ett sätt, som påminner om Skansen, ge en intressant bild af denna medelpunkt för Norges inre historia.
Här ha de lefvat dessa gamla ätter, som äro aristokra- tien i detta demokratiska land.
— Det står i en af de G-udbrandsdalske stugor, som tillhöra samlingen, ett börd som ägts af den mäktiga Tofte-ätten, hvars hufvudgård från 15- eller 1600-talet ännu ter sig lika imponerande uppe på höjden of vanför Dovre kyrka, och om det bordet berättas det så.
— Kung Carl X V kom på en af sina norska resor till Toftegården, och en måltid reddes den höge gästen vid detta bord.
Det dukades för två personer, och när kungen inbjöds till måltiden, följde honom hans uppvaktande kavaljer och tog utan vidare den andra platsen.
Då stiger Toftegårdens herre fram, slår kavaljeren på axeln och säger: » Reis dig, mand, ved dette bord sidder ingen anden end den, som er af kongelig byrd. » Och så tog Tofte själf platsen midt emot kungen.
Den ätten räknar sina anor från Harald Hårfager.
En kista af trä med järnbeslag såg jag där äfven, och den hade en underlig historia.
— För 200 år sen låg hufvudmannen för en gammal rik släkt på sitt yttersta.
Han gaf då sina barn denna kista med befallning, att den ej finge öppnas, förrän någon af släkten kom i stor nöd, men då skulle det ske, ty kistans innehåll var rikt nog att hjälpa dem.
I nära 200 år hölls detta bud i akt och ära, och välståndet följde släkten.
Då kom för något 10-tal år sedan kistan genom gifte till en man, som ej besjä- lades af släktens pietet för fädrens bud, och en dag öppnar han kistan.
Den var fylld af benknotor, järnskrot och värdelösa metallsaker.
Missräkning och harm kom hans blod att svalla öfver och i vrede tar han en yxa för att slå sönder förargelseklippan.
Med ett kraftigt tag rycker han i handtaget, sidoväggen ger vika, följer med i hans hårda grepp och mannen drar ut en låda af bottnens storlek, fylld af silfvermynt, väl inpackade i skinn, för att ej klangen skall förråda dem.
Där lågo de ännu, dessa gamla obrukbara silfverdalrar, som, för- räntade under dessa år, skulle ha representerat •An nia mint fcarn.få 6ä mmcTOåi;, ©aint fåraffe fi-tlrar åro hån, en storartad förmögenhet.
Ett originellt infall m Dm jag mim båreffer to.
Ocbmwgt meb bio.
fcafrea t * af en gammal jorddrott, men ett infall, som kanske gif vit släkten ryggrad mot vanskligheter blott genom medvetandet om skattens tillvaro.
G L Ö M Jubileumsfondens EJ sparbössor!
Ett märkeligt ur hängde också där, märke- ligt för den klingande rena och konstrikt ut- sirade melodi det spelade vid timslagen, och ännu underbarare när man tänker på att det förfärdigats af ett par smeder vid det stora Lesjeverket, som nedlades 1812.
Spekulativa hjärnor, som ej hade mycket att splittra sitt M O T = \ E \ \: i i jj i i 1903 F L U G O R!
F L U G P A P P E R — äkta Tanglefoot — pr dubbelark 20 öre.
F L U G P A P P E R — franskt — pr ark 5 öre.
FLUGFÅNGARE, pr st. 25 öre.
FLUGSPÅN (Kvassia), pr kg.
60 öre.
INSEKTSPULVER — ä k t a p e r s i s k t — i paket om 25 och 50 öre.
INSEKTSPULVERSPRUTOR, pr st. 40 ooh 45 öre.
Dessutom särskildt för kreatur: Hjorthornsolja, Ryssolja (Björktjära), Kreolin, Kreo- linsåpa, Lysol m. m.
Till de billigaste priser hos [I i: I E j i: i: 1 Wilh.
Beeker, \ jj:: Kongl.
Hofleverantör, Stockholm.
Hufvudaffär: 5 Malmtorgsgatan 5.
Filialer: 2 4 Stora Nygatan, 2 3 Götgatan.
: i: intresse på.
Fru Backer-Gröndahl har just i dessa dagar upptecknat urets melodier.
Ja, af sådana skatter och sägner finns det fullt upp i dessa talande samlingar, som i si- stone inköpts af Lillehammers kommun och nu ordnas till ett verkligt folkmuseum — Och bilderna från flydda tider och dalens rika lif förr och nu ta gestalt för mina ögon, när cyclen rullar fram, där Laagen brusar, vild ibland och leende ibland, men alltid rik och mäktig mel- lan fjäll som glöda af sol.
Och så i fjärran lysa snöfjällen.
I kvällsolen ser jag Lesje kyrka som en hägring högt öfver Laagens sling- rande silfverband djupt nere.
Den står där fritt med en bakgrund af in i molnen förto- nande snöfjäll midt i en bördig ängd, där slåt- tern drifs som bäst, och som jag ser den taf- lan ifrån bron öfver älfven, samlar den i sig alla andra bilder från Gudbrandsdalen, leende och allvarlig, mild och storslagen som detta landskap alltigenom är.
Redan innan gränsen till Romsdalen är i sikte, anar man grannskapet.
De lugna, stort afrundade formerna ge vika för underliga fjäll- formationer, och ju längre färden går in i denna besynnerliga natur, ju vildare och mera bizarra bli dess infall.
Och den otämjda Rauma, som bildar Lesjevandets norra utlopp, har aflöst Gud- brandsdalslaagen och dansar i forsar och rasan- de hvirflar ner mot Romsdalsfjorden.
Bergen stå lodräta och otillgängliga, och skred ha slängt stora jätteblock tvärs öfver älfven ut på gärdena, där de ligga som orubbliga klippor.
Och alldeles under fjällväggen äro stugorna byggda, så att snö och stenskred skola gå öf- ver dem och ej störa deras ro.
Utanför en stuga satt en gammal gumma med ögonen stadigt fastade på de dystra fjällen och kroppen i sakta taktmässig vaggning.
Hon hade aldrig varit utanför dessa fjällväggar och i 15 år hade hon dag ut och dag in suttit på samma plats i samma hopplösa tankarnes krets- gång.
Den trakten måtte ha fostrat en djup melankoli under de hundratals år, som dess otillgänglighet gjorde det till ett land för sig.
Vid Hargjem stå fjällen så trångt, att älfven nätt och jämt får sin plats, och när Troldtin- derne i all sin oåtkomliga prakt stänga oss på en sida och Romsdalshavn och Venjetinderne på den andra, kan man blott ge sig på nåd och onåd åt detta välde, som rent af förkrossar.
Söndertrasade stå Troldtinderne där med lysande snö i skrefvorna, ännu aldrig bestigna, och Romsdalshorn i sin lustiga formation dominerar landskapet.
Och emellan dem flyter nu Rauma lugnad och fredlig den sista färden ut i fjor- den genom ett landskap, som genom sin fagra och bördiga grönska, genom sina blommor i lysande färger bildar en bjärt kontrast mot de mörka vaktarne med is på hjässan.
Och cyclen rullar ner mot fjorden förbi vil- lor, inköpta eller byggda af engelsmän och amerikanare, där rosor blomma i trädgårdar och kaprifolier täcka verandor och balkonger.
Vi möta deras ägare i vattentäta stöflar med
NORSKA VYER.
1, OTTA.
2.
LOM.
3.
6.
STRYNSVANDET PARTI FRÅN FRÅN FLOFJÄLDET.
AALESUND.
7.
4.
BÖRJAN SUNELVEN AF OCH ROMSDALEN.
LANGELANDSFJELDEN.
8.
VENJETINDERNE.
5.
PARTI FRÅN HJ0RUNDFJORDEN.
IDUN 1903 — 439 — slå sig till ro någon tid.
Hur öfverväldigande te sig icke härifrån jättarne: Romsdals horn, Trold- tinderne, Venjetinderne (bild 8) samt Isterdals- fjelden!
Vi bryta dock småningom upp äfven från Romsdalen, fara genom vildt storslagna nejder, där Rauma brusar, under sitt lopp mot hafvet i sin famn upptagande forsar och bäckar från alla sidor (bild 9).
Den som en gång skådat dessa scenerier, har fått ett minne för lifvet.
Raumas källa är Lesjeskogsvandet, från hvilket äfven Laa- gen har sin upprinnelse.
Längs denna sistnämnda älf löper nu vägen fram genom Gudbrandsdalen (bild 10) till Otta, utgångspunkten för vår resa, och dit vi nu efter tre veckors färd återvända.
Angenäm och uppfriskande är färden, äfven om man under densamma måste uppgifva alla an- språk på bekvämlighet.
Dock, äfven den, som finner denna längre rundtur alltför sträfsam, skall finna rik belöning för någon tids vistelse i Otta, hvarifrån man kan göra många angenäma och uppfriskande smärre utflykter, enär Otta, omfluten som platsen är af Laagen och Ottaälfven, i sin omedelbara närhet * har många natursköna punkter.
Så göres på en dag utflykt till foten af Rondarne, därvid passeras Sel, Uladalen med IJlafossen (bild 11), Mysn- och Skjennasätrarne (bild 12), därifrån man har vid- sträckt och storartad utsikt bortåt Jotunheimen med dess högsta topp, Galdhöpiggen.
Laurgaard och Hövringsätrarne äro också myc- ket besökta platser i Ottas närhet.
Det har också ett alldeles särskildt behag att för en dag eller två få vistas hos någon hurtig säterjänta, dela hennes enkla kost, inandas den rena fjälluften samt lefva hen- kes stilla lif i » en vrå bland ber- gen ».
— i — — o —.
metspö i hand på väg till Rauma.
Och så rul- la vi in på Aandalsnes, nöjda, öfvernöjda med vår färd, men belåtna att ha nått vårt mål efter 92 km.
på en dag.
— Där ångar båten från Molde in, om en stund skall den föra oss dit.
Det är så stilla på fjorden.
I en båt vid stran- den sitta en hop småttingar och sjunga i gäl- laste diskant: » Ja, vi elsker dette landet. » -!
Det är ej mycken andakt i sången nu, men när de om några år känna sitt land, skall den klinga på annat sätt öfver fjord och fjäll.
GERDA FAHLROTH.
NORSKA VYER.
S OM EN KOMPLETTERING till de cykel- bref från vårt broderland, som påbörjas i dagens nummer, torde den vackra samling amatörfotografier från Gudbrands- och Romsdalen m. m. hvilken vi samtidigt äro i tillfälle att med- dela, vara välkommen.
Insändarinnan har beled- sagat dem med några orienterande upplysningar som här följa: Jag vill här lämna några spridda antydningar om en rundtur genom Norge, som, på samma gång den är lätt till- ^ gänglig för oss svenskar och kan företagas med jämförelsevis gan- ska blygsam reskassa, låter främ- lingen skåda några af Norges, för naturskönhet mest berömda trak- ter.
Vi utgå från Kristiania, föl- jande järnvägen till dess slutpunkt i (bild 1.)
Gudbrandsdalen, Otta.
Här måste man se sig om efter en bra » stolkärra » samt en duktig körsven.
Sådan finnes lätt vid ho- tell Blekastad, och nu bär det af till fjälls.
Vägen löper utmed Otta- älfven genom dalen af samma namn till Lom (bild 2), där man vid foten af den väldiga Lomseg- gen finner en af Norges gamla stafkyrkor.
Vid Pollfossen är ut- gångspunkt för flera intressanta fjällvägar, likasom själfva platsen bjuder på en vidsträckt och stor- artad utsikt.
Vägen stiger nu NORSKA V Y E R.
starkt och snart hinner man of- van trädgränsen till Grotlien, en af norska staten uppförd välför- sedd turisthydda, där ens lekamliga behof bli tillfredsställda på ett ypperligt sätt.
Ännu ett stycke bär det uppför, innan m a, efter passe- randet af Heilstugvandet når högsta punkten på denna färd 1,140 m. ö. h.
Här har så godt som all vegetation upphört; en eller annan ranuculus glacialis kan den ihärdige botanisten dock upp- täcka, oaktadt man ända in i juli månad färdas genom höga snödrifvor.
Allt hvad som i ränseln medföres af varma yllekläder kommer här väl till pass.
Luften är det oaktadt utomordentlig skön och ett härligt panorama upprullas för den resan- des tjusta blickar, då han genom den starkt sluttande Viadalen från fjällen färdas ned till Strynsvandet (bild 3), en härlig alpsjö 25 m. ö. h.
Här lämnas vår raske körsven och färden n UR DAGSKRÖNIKAN.
L.
9.
MONGEFOSSEN, ROMSDALEN.
DALEN.
11.
ULAFOSSEN.
12.
10.
PARTI fortsattes med en liten ångslup öfver Opstryn til] Fio.
För att komma vidare måste man nu anlita apostlahästarne, och med den präktige Rasmus Plo till vägvisare passeras Flofjället, som når en höjd af 1,342 mtr, och fram till Voldsäter, där man tar skjuts till Hellesylt vid Sunälfsfjorden.
En ångbåtstur på, nämnda fjord och in i Gei- rangerfjord till Merok är synnerligen lönande.
Från Hellesylt genom Söndmöre och Hjörunds- fjord (bild.
4 o. 5) kommer man så till Aalesund (bild 6), en liten fiskarstad med härligt läge ute i hafsbrynet.
Staden är snart besedd, och vi ånga vidare genom fjorden via Molde till Romsdalen (bild 7).
I denna öfverdådigt sköna natur måste man D EN 27 JULI afled härstädes, efter en längre tids aftynan- de, den under ofvanskrifna signa- tur vidt kända författarinnan fru Lina Berg, född Sandell, under sin hälsas dagar — särskildt på det biografiska området — äfven en ganska flitig och högt skattad med- arbetarinna i Idun.
En framstående präst- man, som genom vänskaps- och intresseband stått den hädangångna nära, har lofvat att i ett af våra närmaste nummer beledsaga hen- nes bild med en minnesruna.
FRÅN GUDBRANDS- MYSNS^ETEREN.
Su X-iRIKSBERGS GAMLA KYRKA I VÄSTERGÖT- " LAND har i sommar undergått ett synnerligen berömvärdt restaurationsarbete.
Sedan den nya kyrkan 1885 blef invigd till gudstjänstlokal, har
— 440 — IDUN 1903 fotografiens utöfvare infunnit sig, och att den foto- grafiska utställningen är synnerligt lyckad och bär vittne om fotografiens höga strndpunkt i vårt land, därom torde ej råda mer än en mening.
En man, som uteslutande haft denna utställnings ordnande om hand och bidragit till att göra det hela så inbjudande som möjligt, är direktör Albin Roosval, en varm förkämpe för fotografien och själen i den fotografiska rörelsen i vårt land.
Under hans ordförandeskap startades dagen efter eller den 1 aug.
det första nordiska fotograf- mötet, bestående af tre delegerade från hvardera af S / eriges, Norges, Danmarks och Finlands stora fotografiska yrkesföreningar.
Bland annat beslöt mötet konstituera sig som permanentförening under namn af nor- diska fotografför- bundet.
Detta möte, i likhet med svenska fotografernas för- bunds, ägde rum å läroverkets vackra aula, och det är härifrån vår foto- graf hämtat bilden i dagsnumret.
den gamla kyrkan allt mer och mer fått förfalla, då den ej blifvit underhållen.
Kyrkan är sedan konung Knut Erikssons tid och har fått sitt namn efter dennes fader, Erik den helige, och är alltså ett värdefullt historiskt minne.
Kyrkan omnäm- nes af flere historieförfattare — däribland Star bäck — såsom ledande sitt ursprung från nämnda tid, men troligen har den äldsta delen af kyrkan i hedenhös varit ett afguda- eller offerhus, som sedan kristendomens införande af Erik den helige eller Knut Eriksson tillbyggdes.
Kyrkan kan där- för med fullt skäl sägas vara en af de allra äldsta i landet, och glädjande är att den nu räddats från att förfalla.
Bland annat som äf- ven undergått reparation, må nämnas två säregna hvalf, uppförda öf- ver de portar som leda till kyrkogår- den.
Något mot- stycke till dessa hvalf torde icke va- ra lätt att vid nå- gon kyrka uppvisa.
Reparationsarbetet har bekostats af för- samlingen och en- skilda och har nyli- gen afslutats.
Heder åt försam- lingen, som räddade sitt gamla tempel från ruiner!
» öjutho ar i ^ arméens tjänst.
Detta hör väl till nå got sällsynt.
Det är major Axel von Nor- ERIKSHKRGS GAMLA mann, bosatt i Kri- stianstad, som kan se tillbaka på så lång tjänstetid, den äldste i arméen kvarstående af alla nu lefvande officerare.
Son af major Con- rad Ludvig von Normann (vid konungens eget värfvade regimente) och hans maka Christina Se- lander, föddes major Axel von Normann i Lands- krona den 4 oktober 1816.
För 70 år sedan, den 6 augusti 1833, svor han fanan vid Göteborgs hög- vakt, som konstapelska- dett vid Göta artilleri.
Blef konstapel 1834, sergeant samma år; aflade officersexamen 1837; underlöjtnant vid Skånska drasronregi- mentet samma år; 2:dre löjtnant 1845. l:ste löjt- nant 1849.
Kommende- rad vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori samt därefter vid Huskvarna gevärsfaktori att besik- tiga regimentets nya pistoler 1851.
Bevistade öfningsläger i Skåne 1852.
Ryttmästare och A.
VON NORMANN.
chef för östra Göinge skvadron 1856.
Bevistade öfningsläger j Skåne 1860.
R.
S. O. 1864.
Deltog i 1871 års fälttjänst- öfningar i Skåne.
Chef för Haglösa skvadron 1874.
Majors afsked 1879 Blef 1879 titnämnd till 2:dre direktör vid Skånes enskilda banks afdel- ningskontor i Kristianstad, tjänstgör där fortfaran- de med oförminskade kropps och själskrafter och följer med spänstigt intresse dagens frågor, sär- skildt hvad angår det militära.
QÖDERTÖRNS LANDTBRUKSMÖTE vid aktie- ^ bolaget Separators vidtbekanta jordbruksdomän Hamra i Södermanland förliden vecka blef en vacker succés, och med anledning däraf meddela vi en bild från mötesplatsen.
Från tidigt på mor- gonen myllrade det af folk på vägarne till ut- ställningsfältet, centralt beläget på egendomen i närheten af dess kreaturstallar och mejeri, och 100-tals vidt omkring i nejden synliga flaggdukar tillkännagåfvo hvarest det var beläget.
Kl. half 12 kallade musikkåren utställarne till samling kring den med girlander och flaggor prydda pris- domartribunen, där bestyreisens ordförande, rytt- mästare L. Reuterskiöld, höll hälsningstalet.
Stats- minister Boström förklarade därpå utställningen öppnad och framförde på samma gång ett tack till Hamra gård, på hvars frikostiga medverkan så mycket berott.
Askådareskarorna skingrades nu för att taga den rikhaltiga och vackra utställningen i betrak- tande.
Statens tuberkuloskonsulent O. E. Sten- ström höll föredrag om tuberkulosen hos nötkrea- tur, mjölktäflan och profplöjning företogs och XfAR FLOTTAS ' BALLONGFAR- TYG N:R 1 är nu färdigt och bestod i måndags förmid- dag med heder sitt första prof ute å Värtan, hvarifrån vi meddela en bild.
3.
EN AF KYRKOMUR S P O R T A R N E.
KYRKA.
1 EXTERIÖR.
2.
I N T E R I Ö R.
Det är som bekant E. GUSTAFSSON F O T O.
afsedt för rekogno- scering i krigstid, och den väldiga ballongen med sin gondol ter sig Hamra mejeri och ladugård demonstrerades.
Vid genom sin osedvanliga form i fylldt och sväfvan- 3-tiden började uppvisning af prisbelönade djur de tillstånd ganska egendomlig.
samt förrättades prisutdelning, hvarvid det ansen- Fartygets hufvudsakliga inre utrymme uppta- liga antalet hederspris och medaljer öfverräcktes get af det stora ballongrummet, hvilkets väggar till pristagarne af statsrådinnan Odelberg.
resa sig som en öfverbyggnad öfver det egentliga Därefter gaf bestyreisen middag för ett hundra- skrofvet.
tal personer, hedersgäster, prisdomare och främja- För öfver har man på däck vinschen, hvilken re af utställningen, under hvilken den närvarande drifves med elektricitet, och hvilken användas jordbruksministern framhöll att denna utställning, vid nedfirande af ballongen.
Här ligga äfven som blott omfattade landtbruksprodukter från en expeditions-, befäls- och manskapshytter.
Längs del af en provins, var af den omfattning och det akter öfver ligger maskinrummet, där de två fo- värde att den väl kunde mäta sig med många togenmotorerna samt cisterner för fotogen och länsutställningar.
vatten befinna sig.
Det låg heller ingen öfverdrift i de loford som Närmast intill ballongrummets aktervägg ligger sålunda af statens främste representant för det det rum, där elektricitetsmaskinerna ha sin plats.
svenska jordbruket ägnades åt Södertörns landt- Dessa äro afsedda för vattnets sönderdelning, då bruksutställning för året.
Den var helt enkelt vätgasen för ballongen erhålles, samt frambringa förvånande.
Och de tusentals besökarne, bland äfven elektricitet för drifvande af kompressions- hvilka de kringliggande orternas allmogebefolk- pumpar och vinsch.
ning naturligtvis utgjorde lejonparten, hade säker- ligen lika mycken nytta af sin dag som de uppen- barligen hade nöje.
RICHARD WAGNER, den kände skådespela- ren och teaterdirektören, afled hastigt 62 år gammal den 1 dennes i Ramiösa, där han för till- ET FÖRSTA NORDISKA FOTOGRAFMOTET.
fället vistades på en badsejour.
Den uppburne Svenska Fotografernas Förbunds allmänna artistens porträtt och biografi återfinnas i Idun möte ägde rum i Helsingborg den 30 och 31 n:r 5 för år 1901, vid tidpunkten för hans 60-års- juli under stor tillslutning af mötesdeltagare, däri- jubileum, hvadan vi nu dit hänvisa.
bland åtskilliga från grannländerna.
Utställningen i sundstaden hade nog gjort sitt till att så många t D SÖDERTÖRNS LANDTBRUKSMÖTE VID HAMRA.
— 441 — 1DUN 1903 vänliga sätt, som gjorde honom så omtyckt bland alla den lilla kurortens badgäster.
» Ni har ju nu fått riktiga rosor på kinderna.
De äro väl blott inte tillfälliga? » Han betraktade Elin pröfvande.
Efter middagen sutto badgästerna som vanligt ute på den stora verandan och intogo i spridda grupper sitt kaffe.
Sedan Elin Holm i hast druc- kit ur sin kopp, lämnade hon farbrodern och fastern och gick bort till Lisa Berggren, som vinkade åt henne från en soffa därutanför.
» Jo, du är ljus du, som sprang ifrån oss i för- middags!
Vi kommo nog undei-fund med hvad det var som drog, » sade fröken Lisa, då Elin slagit sig ned bredvid henne.
Till sin egen harm rodnade Elin, hann inte att invända något, förrän Lisa fortsatte: » Han sitter därborta under linden och dricker kaffe, ser du?
Jag var allt snäll, jag, ty från ve- randan kunde du inte skymta din idol. » " Elin kände sig illa till mods; hon erfor städse en känsla af något rått och skärande, då någon anslog denna ömtåliga sträng.
» Det var nästan allt för omtänksamt. » Elins ton lät stacken.
&gt;Hm — jag skall förresten säga dig en sak, Elin, bry dig inte ett dugg om den där doktor Stening.
Jag ser nog hur det är fatt, och du brukar ta saker och ting så allvarsamt. » — Lisa gjorde anspråk på en viss världsklokhet.
» Innan han kurtiserade dig, slog han för Mia, och det är inte utan, att vissa tecken tyda på, att Gerda kommer att aflösa dig, när du nu far dina färde.
Jag har nog kunnat göra mina iakttagelser, jag, som varit här båda säsongerna.
— Nå nå, tag- inte på dig en så högförnäm min, det är alldeles förspilldt på mig, som du vet.
— Du tycker, att mina rön smaka af rönnbärsfilosofi?
Kära du, jag vet, att jag icke är i hans genre.
Jag skall emellertid afstå ifrån att öfvertyga dig, att han inte heller är i min.
Inte behöfver jag vara svart- sjuk inte.
Jag har ju notarien, jag, och, fastän han går upp mot tio sådana som doktor Stening, misstänker jag dock inte dig för jalousie. » » Nej, därvidlag kan du vara fullkomligt trygg. » Elin var alldeles öfverväldigad af Lisas svada och fann i en hast icke någon annan invändning.
- » F Ö R S T A NORDISKA.
F O T O G R A F M Ö T E T » I HEI SINGBORG.
A L F R.
B NILSON FOTO.
PERSONERNA RÄKNADE FRÅN VÄNSTER TILL HÖGER: S. FOLKMANN, DANMARK, P. FLOBERG, FINLAND, V. C. BAUER, DAN- MARK, .1.
LJUNGQVIST, FINLAND, K.
E. STÅHLBERG, FINLAND, CARL SONNE, DANMARK, ALBIN ROOSVAL, SVERIGE, A. LEVERIN NORGE, H. HAMNQVIST, SVERIGE, A. TH. LARSEN, NORGE, ERNST FLORMAN, SVERIGE, WORM PETERSEN, NORGE.
FLIRT.
SKISS F Ö R I D U N A F G U D R U N.
D ET VAR en varm högsommardag- vid den lilla badorten.
Böljorna glittrade i solglan- sen, strandsanden brände under fötterna, och det luktade starkt af tång och saltvatten, då Elin Holm trädde ur badhuset, sval och veder- kvickt efter badet.
Hon började med långsamma steg anträda vandringen genom den glesa gran- planteringen och upp mot det något högre be- lägna badetablissementet med dess societetshus och villor.
Hon såg spanande framåt vägen.
Månne han inte skulle komma och möta henne?
Han hade stått på verandan utanför gymnastikpaviljongen, då hon gick ned till sjön, han kunde alltså lätt nog beräkna att möta henne, om han så önskade.
Han brukade ju vara ledig så här dags.
Hon hade så säkert hoppats att möta honom, att hon kände sig helt beklämd, då hon tillrygga- lagt halfva vägen hem, utan att varsna honom.
Det var ju blott tre dagar kvar.
Hon hade skyn- dat ifrån badet undan den enfaldiga Gerda Brun och den pratsjuka Lisa Berggren — dessa voro de epitet han själf användt om nämnda unga da- mer — för att få träffa honom ensam.
— A, där skymtade en hvit bredskyggig batt fram mellan träden.
Det måste antingen vara han eller notarien.
Hon betogs af en angenäm hjärtklappning, då hennes närsynta ögon upp- täckte, att det verkligen var han.
Det flög ett skärt skimmer öfver hennes hy, ögonen lifvades, och endast de bleka, blodfattiga läpparne tydde i detta ögonblick på en svårt medtagen bleksots- patient.
Han svingade sin hvita hatt redan på afstånd.
» God middag, fröken Holm!
Ni ser just tit, som om ni nyss blifvit född ur eller åtminstone pånytt- SVENSKA DEN FLOTTANS 3 DENNES.
BALLONGFARTYG A.
PA VAKTAN BLOMBERG F O T O.
född i ha vets skum. » Han for med näsduken öfver sin vackra hvita panna.
Det var en het dag, och han var trött efter de många timmarnas masserande.
» Hvilket med andra ord vill säga, att jag ser nytvättad ut, » svarade hon skämtsamt.
» Alltid prosan, rama prosan, » genmälde han.
» Jag skall också gå ned och taga mig ett bad, men jag tror.
att jag följer er hem först, så kan jag gå mig riktigt varm före badet. » °Han vände om och beledsagade henne upp mot villorna.
Hon lyssnade med beundran och nöje till hans lätta samtal och oförargliga små- skvaller.
— Hans vedersakare brukade beteckna hans konversation som innehållslös och fadd, men Elin Holm och åtskilliga andra unga damer ansågo den unge läkaren intressant och i besittning af det finaste sällskapsvett.
» Nu har jag inte mer än tre dagar till att vara här, » sade Elin Holm efter en stund.
» Hvad vill det sä- ga?
Jag trodde, ni skulle dröja kvar åt- minstone en vecka till. » Han såg inte så bestört ut, som hon väntat.
» Farbror och faster stanna kvar ännu en vecka, men mina för- äldrar önska, att jag- reser härifrån på fre- dag för att vara dem följaktig på en resa till Norge. » Hennes ton röjde ingen glädje öfver den beramade resan.
» Och då lämnar ni oss utan saknad? » Han betraktade henne med en af sinabetvingandeblic kar.
Hon mötte den, och han erfor ett plöts ligt intryck af att i detta unga anlete låg ett uttryck af bidan på epilogen till som- marens idyll, och, ehuru ända till slen- trian öfvad uti att göra unga damer sin kur, erfor han dock ett flyktigt samvets agg- Ingen af do båda samtalande hade lagt märke till den gamle badläkaren, som träd- de fram från en sido- väg och nu förenade sig med dem.
» Jag undrar just, om inte mamma och pappa skola blifva be- låtna med den unga frökenjElins badkur, » sade den gamle dok- LEO XIII PA LIT DE torn på det faderligt 1 PARADE I S:T P E T E R S K Y R K A N S BASILIKA.
— IDUN 1903 442 — af er skall komma att lysa upp hela mitt ensliga lif.
— Huru lycklig jag midt i min saknad skulle känna mig, om den minsta lilla vrå i ert hjärta och minne kunde blifva mig beskärd. » Han betraktade henne alltjämt.
Slutligen slog hon upp ögonen med en blick af något så spör- jande och intensivt i uttrycket, att den fordrade en förklaring, och han fortsatte: » Jag får icke ens söka att binda en kvinnas öde vid mitt; det finnes en makt, penningen, och för den har jag köpt mig läkarens sköna kall; men på bekostnad af all möjlighet att kunna få bygga ett bo ... » Under den sista meningen hade hon stirrat på honom med vidöppna ögon.
Det var samma fras, som Lisa i går citerat.
Hon tvärstannade alldeles förkrossad.
De befunno sig inne i badhusparken, helt nära den väg, som förde upp mot villorna.
Han blef förvirrad öfver uttrycket i Elins ansikte, men han var en alltför rutinerad kurtisör för att förlora besinningen.
» A, Elin, ni får inte tänka » — började han.
» Bry dig för all del inte om att bli stött.
Jas Ljudet af hans röst gjorde henne utom sig.
säger dig, att du tar hans kurtis för att vara allt Hon tänkte hvarken på sin värdighet eller på den för kontant.
Till dig har han troligen sagt, att föreställning han kunde få om henne, utan började Gerda Brun är en inbilsk och enfaldig liten gås, springa från honom i riktning mot villorna.
och att jag har en hvass tunga, eller något dy- likt.
Han vet nog, att fruntimmer tycka om att Då fru Holm vid sjutiden kom in i sina rum, höra hvarandra förtalas.
Vill du höra, hvad han fann hon Elin liggande på en soffa Ögonen sagt om dig till mig?
Se inte så indignerad ut, glänste, kinderna brunno, och hon hade stark han tog intet tysthetslöfte af mig, och jag besvä- feber.
Fastern tvingade henne att intaga sängen ras alldeles inte af någon onödig diskretion.
— det vore ju förskräckligt, om hon skulle sjukna Karlen, som är en sådan fruntimmerkännare, så här vid en badort!
Vid åttatiden var fru borde då inte varit okunnig om att fruntimmer Holm så orolig, att hon skickade sin man efter tycka om att skvallra.
— Jo, han sade, att du är läkaren.
alldeles för sipp och viktig och därtill alldeles för.
Ingeniör Holm återkom efter en stund med gammalmodigt uppfostrad. » det besked, att doktorn nyss rest bort i sjukbud och ej vore att vänta hem förrän midt i natten.
» Nå, det var då inte precis ärerörigt.
Var det Men han hade träffat på doktor Stening och bedt således detta du ville säga mig? » honom titta in i stället.
» Ja, men jag tror att jag vill tillägga något, » Han får inte komma.
Hindra honom farbror. » som jag först tänkt att inte säga.
Allvarsamt Elin satte sig med vild beslutsamhet upp i sän- sagdt, jag vill, att du skall bemanna dig gent gen.
» Jag tar inte emot honom Gå och hindra emot doktor Stening.
Du är så naiv och oskulds- honom, farbror, snälla farbror! » Hon vinkade ifrigt full, och jag förstår, hur det är fatt med dig.
Jag mot dörren.
hörde med mina egna öron slutscenen till hans och Mias svärmeri.
Ingen af dem vet, att jag Farbrodern kastade en frågande blick på sin åhörde den.
Jag kunde inte undgå att höra, då hustru och gick därpå mot dörren.
de voro nog obetänksamma att utföra den på ve- Fastern såg förvånad på Elin, och denna brast randan.
Mitt fönster stod öppet, och jag hvarken plötsligt ut i lidelsefull gråt.
Hon var ett för- kunde eller ville gifva mig tillkänna.
Han gjorde klemadt, bortskämdt barn, som aldrig lärt sig själf- henne några sentimentala bekännelser, späckade behärskningens konst, och som sällan funnit ett med klagovisor öfver sin affärsställning, som ne- • hinder mellan sig och sina önskningar.
Och hennes kade honom att någonsin tänka på att bygga bo stolthet var ej nog stark, för att hon skulle kunna o. s. v. — Ja, jag vill inte säga mer.
Och hon dölja det hjärtesår hon erhållit.
— ja, hon var gubevars rörd och öfvertygad.
Nu En timma därefter låg Elin i vilda feberfanta- tiger jag.
Jag ser, att du är ond på mig.
Det sier.
Fru Holm satt med en ängslig och häpen händer nog, att det på det hela taget vore bättre min bredvid sängen och lyssnade på hvad den att icke lägga sig i saker, som ej rör en.
Jag stackars flickan yrade om.
— Att något måste tänker så ibland; men ibland så.
.
.
— Ja, farväl!
hafva förefallit mellan Elin och doktor Stening, Du kommer nog att förlåta mig sedermera. » blef henne nu alldeles klart, och hon började göra sig förebråelser öfver att hafva lämnat den unga Den följande dagen var regnig och ruskig, flickan allt för mycket åt sig själf och sina jämn- men fram mot middagstiden blef det uppehålls- åriga.
väder.
Det var mycket obehagligt att låta en främ- Då Elin efter middagen stod i begrepp att be- mande få höra dessa feberfantasier, men fru gifva sig ner till den villa, där hon bodde till- Holm blef allt oroligare och skickade slutligen sammans med sin farbror och faster, gick doktor bud och bad att doktorn vid hemkomsten skulle Stening fatt henne och föreslog en promenad komma och se om Elin, ned mot sjön.
Hon följde villigt med, och de satte sig på ett par stenar i lä bakom en sand- Vid tolftiden på natten kom den g-amle dok- kulle och lyssnade till böljornas slag.mot stranden.
torn.
Han undersökte puls och hjärta.
Febern var mycket hög, han betraktade frågande fru Gårdagens samtal med Lisa var som bortblåst.
Holm, då han hörde Elin för tredje eller fjärde Elin hade under ett par timmar varit gripen af gången mumla dokter Stenings namn.
en häftig harm och ovilja mot Lisa, men hon till- Fru Holm såg brydd ut och kände sig ganska bakaträngde snart hvarje känsla af misstro mot obehaglig till mods, då hon följde doktorn ut i doktor Stening.
Lisa hade handlat uselt.
Hvem det yttre rummet.
visste, om hon ens talat sanning.
Elins hängif- » Hon har inte varit sjuk förut på dagen, säger venhet för honom var så fanatisk, så blind och ni.
— Skulle hon möjligen blifvit utsatt för någon så öfverspänd, att den icke lät sig rubbas.
häftig sinnesskakning? » Allt det obehag och all den harm, som för- » Inte hvad jag vet, » svarade fru Holm; » men orsakats af Lisas ord, förjagades ur Elins sinne, jag vore nästan böjd att tro det.&gt; då hon med hänryckning lyssnade till den unge » Och har hennes yrsel hela tiden gått i samma doktorns vackra, poetiska utlåtelser öfvei sin riktning som nyss?
— Jag är en gammal man kärlek till hafvet och en sin resa som skepps- med erfarenhet både i mitt yrke och af lifvet.
läkare på en korvett.
Tala ni tryggt, fru Holm! » Det var kyligt; de reste sig efter en stund » Jag måste antaga, att något förefallit mellan och anträdde återfärden.
Elin och doktor Stening. » Hon omtalade den » Hör ni, så underligt och höstlikt det susar i unga flickans häftiga vägran att taga emot honom granarne? » frågade doktor Stening, då de kom- på aftonen.
mit ett stycke in bland träden.
» Hvilken stäm- » Hm, » den gamle doktorn såg missnöjd ut.
ning af vemod och flyktande glädje det fram- » Hvad slags karl är han? » frågade fru Holm.
manar. » » Jag fruktar, att jag hållit allt för litet reda på Elin kände ett plötsligt styng af smärta i Elin. » hjärtat.
» Det är nog inte något egenlligt ondt med » Ja, sommaren är förbi — för mig.
Hösten karlen.
Ett hvitt plåster är han.
Har skrala af- ligger framför mig, ensam, tung och grå. » Han färer och kurtiserar alltid någon.
Jag mötte dem var sentimental och högstämd och brukade van- i går nere i strandplanteringen, men inte kunde ligen gifva sina små erotiska äfventyr en vacker jag tänka mig en sådan här historia. » Han gick upplösning.
otåligt ett slag öfver golfvet.
Hennes blåa ögon fördunklades, och, vid hans » Jag hoppas emellertid, att det skall reda sig härdiga blick, sänktes de tunga ögonlocken.
redan i morgon.
Jag skall skicka ner medicin » Ibland vore jag färdig att önska, att jag al- till er, så fort jag kommer hem.
Ni sitter själf drig träffat er — men ibland tror jag, att minnet uppe?
Det blir nog det bästa.
Hon har en exal- HVLIJ1S V i o l t v å l 612 HYLIflS |LilJekom / aljedoft| SVERIGE terad natur, vår lilla fröken, kan jag förstå.
Jag kommer åter tidigt i morgon bittida. » Den följande morgonen hade febern sjunkit, men Elin fick ej stiga upp.
Då fru Holm efter sin vaknatt gick ned till restaurationen för att äta frukost, kom doktor Stening fram och frågade i ledig ton efter fröken Holms befinnande.
Fru Holms min blef en smula stram, då hon besvarade hans fråga.
Mot middagstiden begärde Elin att få tala vid Lisa Berggren.
Efter detta samtal föreföll Elin käckare och yrkade, trots doktorns protester, be- stämdt på att få stiga upp och gå ut en liten stund på eftermiddagen.
Han betraktade den energiska minen å hennes bleka, förstörda, lilla ansikte och började förstå, att det var vaknad stolthet och själfkänsla, som manade henne att bemästra sin smärta och visa sig stark.
Detta var ett godt tecken och därför ville han icke motsätta sig.
På hemfärden mötte doktorn sin underläkare.
» Jag kommer från fröken Holm, som inte är riktigt frisk. » Den gamle doktorn fixerade den unge mannen tämligen skarpt.
» Och huru är det med henne? » Den unge läkaren kände sig till sin stora harm och förvå- ning besvärad.
» Jo, hon är bättre nu.
Vi gamle läkare äro ju ej riktigt inne i sjukgymnastiken.
Ar den all- tid välgörande för excentrisk hjärtförstoring, tror ni?
Famnsittahde armföring uppåt och hjärt- hackning hörde ju till behandlingen, eller hur?
Jag fann emellertid flickan litet klen, så jag fruk- tade att er prognos ej var riktig. » Den gamle doktorns ton var allvarlig, men hans min var infam, och han inväntade inte sva- ret på sin fråga.
Följande morgon visade sig fröken Holm vid frukosten nere i restaurationen.
Hon var blekare än vanligt, men mera språksam.
Hon var nu alldeles kry igen och kunde visst resa i afton, som ämnadt var — svarade hon på sina bekantas undrande frågor.
Då hon gick ut, mötte hon doktor Stening på verandan.
Hon bleknade en smula, och han kände sig vid minnet af den gamle doktorns ironi oförklarligt förvirrad vid hennes åsyn.
Han kunde emellertid ej gå förbi, utan att fråga efter hennes befinnande, det skulle vara allt för besynnerligt efter deras myckna umgänge under sommaren.
» Jo tack, jag är alldeles bra nu. » Elin anda- des fort.
» Ni försvann så hastigt i förrgår kväll. » sade doktor Stening.
» Ja, jag gjorde det, » svarade Elin med vild energi.
» Ni råkade använda en fras, som ni re- dan förut en gång i sommar lär ha användt till en annan ung dam, hvilken ni förvridit hufvudet på.
Som ni hör, är jag uppriktig, då jag medger mitt » svärmeri » för er. "
Hennes ton blef lugnt ironisk, då hon fortsatte: » Jag erhöll emellertid bot, där jag fick sot; ty jag tror att er känslosam- het skall komma mig att ganska snart öfvervin- na min dårskap, ehuru det utan tvifvel vore mera romantiskt med ett krossadt hjärta.
Ja, farväl doktor Stennig.
Jag reser i afton, så vi träffas kanske ej mer. » Doktorn rasande i sitt innersta.
Hans fåfänga hade träffats på det ömmaste, genom denna ogeneradt rättframma bekännelse.
Hon skulle aldrig kunnat finna en bättre revanche.
» Ni föreföll mig som ett sådant godt och oer- faret barn, men », hans röst lät uppretad och osäker, » det måtte varit någon beställsam.
.
.
» » Ett beställsamt öde, som kom ett godt och oerfaret barn till hjälp!
Möjligen det!
Farväl! »!
; Hon räckte honom sin hand, som han brydd och tveksamt fattade.
Han ville säga något, men hon böjde beslutsamt på hufvudet, och i nästa ögonblick var hon borta.
Unga Elin Holm höll sig käck hela dagen, men på natten, då hon blifvit ensam i sin hytt, grät hon bittra svidande tårar öfver sin första grymt krossade ungdomsillusion.
MED ANLEDNING AF ARTIKELN » TUBER- KULOSHEM » vill undertecknad härmed bedja Iduns läsarinnor behjärta de obotligt bröstsjukas ställning.
Låt oss sätta oss in uti, huru de obotliga ha det.
För dem stängas sanatorier, lasarett, luft- kurorter och därjämte bli de oftast uppsagda från sina bostäder.
sälja vi l: m a S v e n s k N i c k e l &amp; N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår priskurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon- dens med N o r d i s k a F a b r i k s - &amp; H a n d e l s - M a g a s m e t, S t o e k b o l m.
IDUN 1903 — 443 — Anhöriga nekas att mottaga dem, såvida de ej skola bli uppsagda.
Många sjuka stå också ensamma i lifvet.
Hvart skola de taga vägen?
Alla veta vi, huru det går i fattiga, trångbodda familjer, där lungsoten en gång börjat.
Ofta se vi under loppet af några år hela familjer dö ut.
Detta kunde i många fall förekoinmas, om den, som först sjuknade, fick vård på ett sjukhus.
Då difteri eller annan epedemi utbryter iso- leras de sjuka på särskilda sjukhus.
Lungsoten kräfver ju långt flera offer och ändå ser samhället i lugn på, huru den ena ungdoms- skaran efter den andra skördas af lungsoten.
Kostnaden för sjukhus blir nog stor, men jag undrar, om ej den nationalförlust, som drabbar landet genom lungsoten, är långt större.
Må de af Iduns läsarinnor, som hafva fäder eller anhöriga i kommunalstyrelsen, söka inverka på dem, så att sjukhus för obotliga snart måtte komma till stånd.
Detta blir ju ock till gagn för de friska.
Till sist en bön.
Våren ej onödigt grymma mot de sjuka!
Deras börda är tung nog ändå.
S.
DEN NYVALDE PÅFVEN.
» EN KVACKSALFVAREKUK ».
TTNDER ofvannämnda rubrik läste jag härom- dagen i allas vår tidning Idun en artikel, däri en ädel kämpe drager i härnad mot det mång höfdade odjur, » modet », som beröfvar oss kvinnor snart sagdt all ro och trefnad i lifvet.
Den kvinna, som känner sig själf och sina medsystrar, måste i. all sannings och rimlighets namn medgifva, att hvarje slag den djärfve käm- pen utdelar mot vår fiende är riktadt mot hjärtat, för att desto säkrare tillintetgöra.
Striden blir dock både hård och långvarig och en kämpe mäktar ej döda.
Nej, en hel här af tappre, ädle kämpar måste ut i kampen, förklara det månghöfdade odjuret krig på lif och död.
Sveriges kvinnor skola ej dådlöst åse striden, utan djärft flocka sig omkring sina befriare och med sina krafter bidraga till dess lyckliga utgång.
Det är ej sannt, att vi kvinnor älska modet med alla dess nyckfulla skiftningar, ännu mindre är det för oss en leksak.
Kvinnor med förstånd och hjärta frukta denna » leksak », mer än de våga ut- tala, och sucka efter befrielse från en tung börda.
Ty det gifver oss ingen tillfredsställelse att gå i ledband som små mopsar och ryckas hit och dit af » modedrottningens » många vidunderliga hug- skott.
Upp, Sveriges kvinnor, till kamp emot utländskt mode, skrifven själfva eder lag!
Låtom oss ryeka ur förtryckarens hand järnspiran, som han sko- ningslöst svingar öfver oss, den spira, som jagar så mycken ro och trefnad från våra kära, sven- ska hem.
Ett varmt tack till den ädle kämpen för en god sak och en varm bön till alla riddersmän, att de ville med hjärta och arm hjälpa oss i vår kamp mot utländskt förtryck.
E N SVENSK KVINNA.
EN VEDERGÄLLNINGSFRÅGA.
TEG HAR med megen interesse läst artiklen.
» De nygifta samtala » i Iduns n:r 23.
Det vilde ubetinget väre til megen nytte, hvis flere hjem på lignende måde vilde åbne sig for ugifte.
Men her kommer vi til en sag, der gör sig desto mere märkbar, jo mindre vedkommende familje har i indtägt: hvorfor skal hjemmene påtage sig denne udgift?
Eller for at stille sägen klarere.
Lad os forudsätte to personer med samme indtägter, den ene gift, den anden ikke.
Nu skal altså den ene, der måske foruden hustru også har börn at for- sörge, tillige modtage den anden, der kun har sig selv at forsörge.
At man kan leve billigere som ungkarl end som gift er ubestrideligt, skönt man undertiden hörer det modsatte Hertil kommer på den anden side at flere ungkarle ikke holder af at komme i familjer, da de generer sig ved stadig at nyde gratis gästfrihed.
Gifte folk, der omgås hverandre, fordrer dog, at deres gäster ved lej- lighed » gör gengäld ».
Men hvorledes skal en ungkarl » göre gengäld &gt;?
Det skulde glade mig meget, om Laura Fiting- hoff vilde vise mig og andre den bedste og mest taktfulde måde at kunne göre dette på.
En ung- karl vilde da med större frimodighed kunne del- tage i familjelivet.
Helt anderledes bliver forholdet naturligvis, når en » pappa » har giftelystne dötre og derför söger at dragé passende svigersönner til huset.
Med tak for optagelsen GEORG IRKUTSK.
PIUS X.
JUST I PRESSLÄGGNINGSMINUTEN når oss från Rom telegrafisk underrättelse, att kar- dinal Giuseppe Sarto af konklaven valts till påfve och förklarat sig taga namnet Pius X.
JÄRTECKNET.
NOVELL AF CHICOT.
(FORTS, ERAN FÖREG.
N:R.)
S EDAN greps jag omedelbart härefter af en känsla af högmod.
Ja, det var högmod och icke mod.
Skulle jag, en tämligen upplyst och intelligent ung man, hylla vidskepelsen och inför dessa karlar, som jag nog märkt hade sett ned på mig med den brutala styrkans öfverlägsenhet på grund af att mina kroppskrafter ännu icke kunde mäta sig med deras, visa mig dela deras skälfvande rädsla?
Nej, bort det!
» Pumpa på!
Hvad glo ni efter? » röt jag och fattade i och med detsamma tag i ena ljusstaken och sprang fram till trappan mot vandringen.
» Gå inte dit!
Gå för Guds skull inte dit! » skreko karlarna, alldeles handfallna af förskräc- kelse.
» Pumpa ni, edra stackare! » röt jag föraktligt.
Nu skulle jag ha gått dit in, om än tusen onda andar huserat därinne.
Ty sådant var mitt humör den tiden.
Jag tyckte om att få skrodera.
Jag gick också ditin utan bäfvan för tillfället, full af begär att visa, att jag icke fruktade några spöken.
Hade jag varit ensam, skulle jag tro- ligen icke gjort det.
Jag lyste mig omkring därinne med danken så godt jag bände.
Där syntes ingenting för- ändradt.
Icke ett spår efter något slag eller nå- gon nedhvälfning.
Det fanns ingen synlig orsak till det nyss hörda bullret.
Jag gick ned i bryggeriet igen.
» Det är in- genting, » sade jag så lugnt jag kunde.
Karlarna betraktade mig häpna, men återtogo tigande pumpningen.
Knappt hade pumpstångens entoniga rassel fortgått en stund under andlös tystnad, förrän det åter dundrade till därinne, hemskare, tyngre och mera brakande än förra gången, tycktes det mig.
Genast släppte karlarna stången och ville springa sin väg.
Jag skyndade att låsa till bryg- geridörren, stoppade nyckeln i fickan, fattade åter ljuset och störtade uppför trappan.
Inkommen höll jag ljusstaken rätt upp, lyste åt alla sidor och ropade: » Hvad är det för skälmar, som här hålla till?
Kommen fram, så att jag får se er i synen! » Men allt var tyst och ingenting ovanligt kunde märkas.
Jag gick åt vindstrappan och lyste, men allt var som förr.
» Pumpa ni, så att vi få slut på detta! » skrek jag inåt bryggeriet.
Intet slag af pumpstången hördes emellertid, förrän jag åter kom ut och med bister min mön- strade de skräckslagna männen.
De betraktade tyd- ligen mig som ett vidunder af oräddhet och det försonade mig något med det hemska där nere.
Men arbetet måste göras, och därför uppmanade jag dem helt lugnt, som om ingenting händt, att åter taga till pumpen.
Och så genljödo åter de dofva pumpslagen.
Ingen yttrade något, men alla sneglade på mig.
Jag hade tagit fram klockan.
Den var nära elfva.
» Raska på, raska på, vi ska väl inte stå här till midnatt », ifrade jag, otålig att få komma ifrån alltsammans.
Det hväsande ljudet i pumpen öfvertygade mig om, att vi icke hade långt ifrån läns, då från mörkret därinne åter brakade en knall, mycket skarpare än de bägge förra.
Det lät som om en bomb rasat ned genom taket.
Dundret var så starkt, att det borde ha hörts som en explosion på långa vägar.
Karlarne gåfvo till ett rop af förskräckelse och slutade pumpa.
En af dem smög sakta fram till mig och hviskade så darrande, att jag knappt kunde uppfatta det: » Låt oss för allan del gå härifrån.
Det kan väl herrn höra, att här inte står rätt till. » Så tyckte jag nog också, men jag var ansvarig för att ölet skulle komma upp och fick icke ge vika för någon fruktan, motiverad eller omotive- rad.
För att visa mina män, att det icke var något farligt, huru sällsamt och fasansfullt det än lät, skyndade jag för tredje gången in med ljuset.
Nej, allt var sig likt.
Oaktadt jag kände mig allt mera kuslig till mods, kunde jag icke afhålla mig från att högljudt kalla på alla onda andar därinne och utmana mörkrets makter, för att sätta mig i respekt hos karlarne därute.
» Det är ingenting, » sade jag makligt utklif- vande, » åtminstone ingenting, som rör oss, go vänner.
Utan pumpa nu bara upp den skvätt, som är kvar, så få ni gå hem och lägga er på ert öra. » Jag tog själf med ett tag i pumpstången och snart hade vi läns.
Det stod icke på, förrän ar- betarne med synbar lättnad knallade ut genom porten, likt en samling döfstumma.
För mig var dagsverket ännu dock icke slu- tadt.
Jag skulle placera termometern i ett hörn af kylskeppet och purra sköljerskan, som skulle vaka öfver natten.
Hon satt i köksspisen och sof, det visste jag från föregående brygder.
Det var således blott för mig att gå diagonalt öfver gården ..
Jag sträf- vade också tappert mot den ursinniga blåsten, som utan hinder stormade fram genom den gamla trädgården.
Jag kände mig nästan belåten öfver att isas af den kalla snövinden, som dock var ås naturlig mot det förskräckliga och oförklar- liga, som nyss händt inne i bryggeriet.
Under det jag gick framåt mot köket, hvars fönster upplystes klent af en liten lampa med rofolja, kom plötsligt liksom en tung vigg genom luften med ett hväsande ljud.
Jag tyckte något fladdrade framför mig just som jag var nära ett af de gamla träden, där det surrande slog ned i marken alldeles framför mina fötter.
Jag stod därute under trädet länge som för- lamad.
Någon kroppslig plåga kände jag icke.
Men jag var alldeles ifrån mina sinnen.
Slut- ligen gick jag mekaniskt fram och öppnade köks- dörren.
Därinne satt skölj-Anna som vanligt och sof, hopkrupen på spisen.
Det var en mager, knotig, gammal, ogift kvinna, nästan karlavulen, omgjor- dad med ett stort förskinn.
Jag ruskade henne i armen.
Sofvande blott » på aga », som det heter om dem, hvilka vänta att bli purrade hvad ögon- blick som helst, vaknade hon genast och blef klar med detsamma.
» Haf ögon och öron väl öppna i natt, » sade jag så lugnt jag kunde, » jag tror inte allt står rätt till därnere i bryggeriet. » » Såå.
&gt; Hon satte i mig sina fiskögon.
» Så herrn har hört dem, han ock?
Det bådar emot något, ska jag säga, det slår aldrig felt. » » Har Anna hört något, hon också? » » Inte i år, men i fjol hörde jag dem någe nog.
Nog hörs dom, när dom sätter till, det är inte fråga om det.
Men det bådar alltid mot någe. » » Har det händt Anna något märkvärdigt, när Anna hört något sådant? » » Hva ska det hända mej stackare?
Det gör mej hvarken till eller ifrån, om det så dundrade och sjallade både natt och dag. » Som den slöa, gamla kvinnan icke tycktes kunna upplysa något i hvad som slagit mig med så mycken skräck, så gick jag, följde noga husets
IDUN 1903 — 444 — vägg och smög in på kontoret, som var mitt sof- rum, men där jag denna natt icke kunde få en blund i mina ögon.
* Följande morgon vid frukostbordet omtalade jag för familjen nattens händelser.
Jag kanske öfverdref något vid skildringen af utmaningarna mot de mörka makterna i &gt; vandringen ».
Herr Hagman sade som vanligt ingenting om hela saken, frun såg sorgsen och förfärad ut, men dotterns, Klaras, ögon brunno af hänförelse öfver, att hon _.satt bredvid en, som utvecklat så mycket mod.
Ändtligen hade hon funnit en af dessa hjältar, om hvilka hon så mycket läst och be- undrat.
Det märktes tydligt, ty barn som hon var, lade hon icke band på sig.
Knappast hade jag kommit in på kontoret, förrän min mor anlände, klädd i svart och med långt krusflor, hvit bred krage på halsen och faignetter vid handlederna, sådan den tiden djup sorgdräkt skulle vara.
Jag fasade till, men kunde inte förstå, efter hvem hon kunde bära så djup sorg.
Med tårar i ögonen omtalade hon då, .att moster Elisabeth dött plötsligt af slag klockan mellan elfva och tolf förliden natt och tillade, att det var väl för henne (mamma), att hon hade kvar sorgdräkten efter min far, såsom fruntimren ju alltid främst tänka på.
Detta dödsfall, som beröfvade oss vår enda, närmaste frände, g-jorde mig- visserligen sorgsen, men förundrade mig ändå mera, emedan hon befann sig i sin bästa ålder och jag hade skilts vid henne frisk och sund för blott ett par dagar sedan.
Hon var dock ganska korpulent, så att ett slaganfall icke hörde till det otänkbara.
Detta dödsfall förändrade alldeles våra omstän- digheter.
Moster var, som jag sagt, icke så litet förmögen, mycket mer än vi någonsin hade trott.
Ytterst ordentlig och försiktig, hade hon också gjort ett testamente, hvari hon föreskref, att mamma skulle få öfvertaga affären och till mig anslogs en viss summa, under uttryckligt villkor, att jag skulle därför genomgå en ordentlig kurs i bryggerinäringen.
Härigenom öppnades för mig en helt annan bana.
Jag måtte af moster icke allenast ha ärft detta anslag, utan äfven hennes praktiska ande.
Jag insåg klart min väg och handlade genast där- efter.
Att fortsätta hos Hagman kunde icke falla mig in.
Där var jag blott en dräng, som ännu ej fått det ringaste hum om yrkets teori; men så mycket insåg jag, att den metod, som följdes där, var i hög grad primitiv och föråldrad.
Därför beslöt jag att fara öfver till Tyskland, ölets egent- liga hemland och hvarifrån hvarje ordentlig brygg- mästare den tiden kom.
Fortuna tycktes hädanefter småle emot mig i allt hvad jag företog mig.
Händelsen gjorde, att min gamle lärare i lefvande språk vid gymnasiet hade varit i Miinchen för att studera tyska och därunder blifvit god vän med en bryggare Michel, .v .^v.
' ^-.^-^Ä^^ * * ^ - «v - T V.
- ^ v - ^ » v KÖKSÄLMÄNÄCK Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmodera- kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 9 - 1 5 AUG.
1903.
S ö n d a g: Kräftsoppa; blomkål m e d parmesanost; hammelsadel med portug.
lök o c h potatiskroketter; jordgubbar m e d vispad grädde.
M å n d a g: Griljeradt buljongskött med stufvade sockerärter; krusbärssoppa med skorpor.
T i s d a g: Morotspuré; stekt helgeflun- dra med champignonsås.
O n s d a g: Bräckt skinka med spenat; hafresoppa med hallonsylt.
v den trånga dörren.
Den gamla trädgården före- föll mera ovårdad än någonsin, nu då jag kommit direkt från Tyskland, där man särskildt lägger an på att hålla sina trädgårdar så fina som möjligt.
Allt här tycktes mig motbjudande, futtigt och öds- ligt, jag, som nu under tio år varit midt uppe i den mest brusande verksamhet bland de moder- naste inrättningar i de stora bryggerierna, omgif- ven af bullrande maskiner och andlösa arbetare.
Men var det höst och dysterhet därute, så möt- tes jag inne i boningshuset af så mycket mer strålande vår och lifsgiädje.
I soffan satt bredvid min mor en smärt, frisk, rodnande skönhet, lik en nyss utslagen rosenknopp.
Det var dottern, den föräldralösa Klara, hvilken redan som barn sett så intressant ut Nu hade hon utvecklat sig till den mest tjusande kvhmlig-a företelse.
När jag plötsligt befann mig midtemot denna eteriska varelse, bortblåste med ens alla mina dumma hänsyn.
För första gången kände jag mig blyg.
Huru?
Skulle denna praktblomma verklig-en dofta för mig ensamt?
Det vore för orimligt.
Mammas förklaringar vore idel tokprat, alstradt af den mo- derliga ömhetens blinda kärlek för ende sonen.
(Slut i nästa n:r.)
Min mor mottog mig naturligtvis med förtjus- ning och granskade min väldiga figur med beun- drande blickar.
Morsgummor äro ju så svag-a för enda pojken!
Jag hade verkligen lagt ut betyd- ligt.
Det verksamma lifvet och det lättdruckna ölet i Tyskland bilda en kraftig ras, tro mig.
Jag var verkligen en ståtlig karl på den tiden, om jag så skall säga det själf, fullständigade gubben, i det han reste sin satta, mäktiga gestalt.
Min mor öfverraskade mig med upplysningar rörande dödsfallen, som jag- näppeligen kunnat ana.
Herr Hagman hade nämligen icke blott » hastigt aflidit ».
Man hade funnit honom hängan- de i just den där » vandringen », där jag hört det förfärliga bullret.
Och strax efter denna hemska upptäckt hade hustrun tagit gift.
Ingen kunde begripa anledningen till denna fruktansvärda ka- ••^v-^v - T " *.
- j ^ ••&lt;&gt;.
B e r e d n i n g: Kräftorna sköljas väl, läggas i kokande, saltadt vatten o c h få koka omkr. 20 min., ©11.
tills skalet lätt lossnar, hvarefter de upptagas med hålslef o c h få afrinna.
Kräftorna rensas, stjärtar o c h klor skäras i tärningar och läggas i soppskålen.
Kisgrynen skål- las o c h förvällas i kokande, saltadt * vatten, tills d e äro mjuka, då de silas upp o c h stötas jämte kräftskalen $ stenmortel.
Moroten skrapas, sköljes, skares i fina strimlor o c h påsättes jämte löken o c h vinet i buljongen att koka mjuk.
De stötta kräftskalen läggas i o c h soppan ställes på svag eld 1 tim., under d e t den ofta röres o m med trä- slef, men får ej * koka.
Soppan passeras därefter genom sikt o c h upphettas i vattenbad samt afsmakas med kryddor- na.
Det kalla smöret tillsättes o c h soppan hälles Öfver kräftstjärtartna i soppskålen.
&lt; y.^; &gt; * ^- • - * w ^ " w.
; - ~ * tika till hvarje lit.
vattenl o c h hvete- mjölet strös öfver, hvarefter blomkålen får l i g g a 1 tim.
Kålen tages upp, sköl- jes väl o c h sättes p å i kokande, sal- tadt vatten (kort spad) o c h får koka,, tills en vispkvist går lätt i g e n o m.
Den upplägges genast på ett eldfast fat ell.
o c k på ett fat af nickel, o c h spadet till varatages.
Smör o c h mjöl samra an- fräsas, kålspadet tillsättes litet i särv der, under flitig rörning, hvarefter såsen får koka 15 min.
Den afsmakas med kryddorna, o c h de uppvispade äggulor- lorna, jämte hälften af osten tillsättas, o c h såsen får sjuda men ej koka.
&gt; * i v &gt; y - ^L:^1; - &gt;T; &gt;r::^f.
; &gt;Sr-^v padt i hett vatten.
Smöret brynes i en långpanna, sadeln lägges i o c h sättes in i ugnen.
D å den är vackert brynt, saltas och peppras den och spädes med den kokande buljongen.
Den Öses öfver och spädes omkr. hvar tionde min.
o c h får steka i g o d ugnsvärme IV2 — 2 tim. Kottet serveras på sadeln, skuret i tun- na skifvor o c h garneras med potatis- kroketter samt brynt lök.
Löken skalas, förvälles i saltadt vatten o c h skares i klyftor, hvilka brynas i smöret.
Till såsen fräsas smör o c h mjöl, kött- jusen silas o c h skummas och tillsättes litet i sänder, under flitig rörning, hvar- Den hälles öfver blomkålen, som där- efter såsen får koka 10 min.
o c h af efter beströs med resten af osten o c h de smakas.
fint stötta skorporna samt sättes in i Stekt helgeflundra Cf.
6 ugn.
omkr. 15 min., eller tills den fått pers.).
1V2 kg.
helgeflundra, 2 tsk.
ät- vacker gulbrun färg.
.ti&lt;k|at 1 kkp.
smörsalt, 3 lit.
vatten, 3 - Den serveras som mellanrätt.
msk.
smör (60 gr.), 3 msk.
stötta skor- l H a m m e l s a d e l (f. 6 p e r s.
l 2 / s kg.
Den serveras med croutons (stekt bröd hammelsadel, 2 msk.
smör (40 gr.), 1 msk.
salt, Vt tsk.
hvitpoppar, 1 lit.
bul- F r e d a g: Fläskpannkaka; soppa på 1 tärningar) ©U.
queneller af fiskfärs.
Behöfver soppan färgas, bör detta ske jong, eller vatten.
3 stora portug.
lö- rödvin.
L ö r d a g: Kalfkyckling med potatis; med kraft smör eller tomater o c h e j med kiar, vatten, salt, 3 msk.
smör (60 gr.).
karmin.
S å j s: 1 msk.
smör (20 gr.^ IV2 msk.
filbunke.
B l o m k å l m e d p a r m e s a n o s t (1 mjöl, köttjus.
KECEPT.
6 pers.}.
3 vackra blomkålshufvuden, B e r e d n i n g: Hammelsadeln, som bör K r ä f f c s o p p a (f. 6 {pters.)
6 lit.
vat- vatten, ättika, 2 msk.
hvetemjöl, salt, ha ' hängt 6 — S dagar allt efter årstiden, tern.
2 d e l.
groft salt, 2 tjog medelstora 2 msk.
smör (40 g r.
\ 3 msk.
mjöl, 6 — 7 bultas väl o c h tvättas med en duk, kräftor, 1 hg.
risgryn, vatten, salt, 1 stor del.
blomkålsspad, salt, peppar, (socker), doppad i hett vatten.
Det mesta fettet morot, V * portug.
lok, 1 del.
maderia, 2 äggulor, 150 gr. rifven parmesanost, på ryggen o c h njurarne tages bort, 2V2 Ht.
fisk — eller köttbuljong, pep- 3 msk.
fint stötta skorpor.
och refbenen knäckas så, att slaksidorna par, sa&amp;b, 1 msk.
färskt smör (20 gr.).
B e r e d n i n g: Blomkålen rensas, läg- kunna skäras bort, eller vikas upp, d å Oroutons eller queneller af fiskfärs.
ges i ättikblandadt vatten (1 msk.
ät- sadeln ombindes med snöre, förut d o p - T o r s d a g: Kalops med potatis; smul- tron m e d mjölk.
tastrof.
Den ekonomiska ställningen var, så vidt utomstående kände den, utmärkt god, och några tnisshällighetfr mellan makarna hade ingen kunnat märka.
Äfven jag blef högeligen bestört öfver min förste principals öde, ehuru jag tillfölje hans inbundna karaktär nog kunde tro honom om litet af hvarje.
Jag ville icke lyssna till min mors pratlystna försäkringar i afseende på dottern, att hon stode att taga som på hyllan.
Jag hade visserligen ingen tidigare förbindelse, som låg mig i fatet.
Men kvinnor voro för mig ännu ett okändt, hvar- för de, troligen till följd af min lifliga verksam- het, aldrig- egentligen intresserat mig.
För öfrigt, var det sant hvad mamma insinuerade, beredde mig ett sådant sakernas tillstånd icke det nöje mamma i sin moderliga egoism inbillade sig.
Ty då skulle ju hela mitt lifs kärlekshistoria icke blifva stort mera än en tom formalitet, passerad under falsk tillgjordhet.
Och jag var dock ännu för mycket estetiker och känslomänniska för att låta den saken passera på det banala sättet.
Så att jag väl kan säga, att jag var på för- hand intagen mot fröken Hagman, då jag jämte min mor strax efter ankomsten begaf mig upp till det gamJa bryggeriet.
Min mor skyndade in i boningshuset för att signalera min ankomst, för- modar jag.
Men jag gick till vänster in i bryg- geriet.
När man efter lång frånvaro återser gamla ställen, där ens ungdom förflutit, plägar man van- ligen, som jag tror, fyllas af angenäma, något vemodiga känslor.
Men ingenting sådant erfor jag- här.
Allt föreföll dystert och hemskt.
Intet som hade ett mindre bryggeri och gaf undervis- ning åt blifvande bryggmästare och ansågs för den skickligaste i facket på den tiden.
Af lektorn fick jag ett varmt rekommendationsbref och reste så till Bayern.
Där gick mig allt väl i händer.
Mimenen ät- en gammal, treflig stad, i synnerhet den delen, som ligger vid bryggerierna och lagerbierkällarna, där de gemytliga borgarne sitta vid sina ölsejdlar kvällen lång, pratande och politiserande.
Jag trif- des väl med detta godmodiga folk, lugnt, måttligt och förnöjsamt, som icke har några högre vyer, men glades anspråkslöst åt sin stilla tillvaro.
Också stannade jag i Tyskland hela tio år, konditionerande på åtskilliga platser, där jag öf- verallt trifdes väl och öfverallt lade märke till samma förnöjsamhet och jämna flit både hos ar- betsgifvaren och arbetarne.
Jag önskade vi hade förhållandena i det fallet så långt bättrade som i Tyskland.
Jag vistades i Augsburg, då jag träffades af ett bref från min mor, som underrättade att herr Hagman och haus fru plötsligt aflidit samt att deras dotter nu stod alldeles hjälplös, utan att ve- ta hvart hon skulle vända sig.
Min mor meddela- de mig i förtroende, att dottern, med hvilken hon blifvit alltmera intim, på senare tiden i högsta grad önskade, att jag skulle återvända och öfver- taga skötseln af bryggeriet.
» Kanhända, » bifogade min mor i ett postskriptum, » kan du få öfvertaga alltsammans. » Jag var nog inte så lifvad för att återvända, som min goda mor måhända inbillade sig.
Jag hade det bra i Tyskland, mötte öfverallt hyggligt och villigt folk hvart jag kom och hade min rik- liga inkomst, ty jag blef snart bekant som en skicklig bryggmästare, och sådana äro alltid efter- sökta, huru stor konkurrensen än annars må vara.
Men tanken pä att blifva min egen låg också stark hos mig.
Och detta är omöjligt beträffande bayerska bryggerier för den, som icke är stor kapitalist.
Men här var nu ett mindre bryg-geri och det fanns ju möjlighet till att jag skulle få arrendera det för skapligt pris.
Därför sade jag- Tyskland farväl och for skyndsamt hem.
por, 3 kkp.
kokande vatten.
B e r e d n i n g: Fisken skrapas, sköl- jes väl o c h den mörka sidan skållas med hett vatten.
Den ingnides därefter med ättikan o o h får ligga i vattnet, till- satt med saltet, omkr. 1 tim.
Fisken tages upp o c h klappas in i en fisk- handduk samt skåras på den sida, som skall ligga upp.
En långpanna smörjes imiefi 2 msk.
smör, fisken lägges i och belägges med resten af smöret, fördeladt i små flockar o c h beströs med de stötta skorporna.
Den sättes in i varm ugn och brynes väl, hvarefter den spädes med kokande vatten o c h öfveröses hvar - " gr &gt; !• 3 tionde minut.
Till stekningen åtgår / * tim. neras samt Fisken upplägges på fat och gar- med citronskifvor och persilja serveras med champignonsås.
F l ä s k p a n n k a k a (f. 6 pers.).
3 kkp.
mjöl, Va tsk.
salt, 3 ägg, IV2 lit.
gräddmjölk, 2 hg.
lätt saltadt fläsk.
B e r e d n i n g: Mjölet siktas i ett fat och blandas med saltet.
Äggen vispas tillsammans med mjölken o c h nedröras med slef, i mjölet, litet i sänder, så att smeten ej blir klimpig.
Den bör därefter stå ett par tim., så att mjölet får .svälla.
En stekpanna upphettas lång- samt.
Fläsket skrapas, skares i fina tärningar, lägges i pannan och stekes gulbrunt samt upphälles jämte flottet.
Pannan gnides noga med rent papper, så att saltet kommer bort, o c h fettet häl- les åter i.
Pännkakssmeten röres o m väl och hälles i stekpannan, hvarefter fläsk- tärningarna iläggas o c h pannkakan gräd- das vackert gulbrun i g o d ugnsvärme.
S o p p a p å r ö d v i n (f. 6 pers.).
} j$ kkp.
röda sagogryn, 2 lit.
vatten, 11 / 2 — 2 kkp.
krossocker, skalet af Va citron, 3 del.
rödvin!, 1 kkp.
röd vinbärssaft.
B e r e d n i n g: Sagogrynen sköljas och påsättas i kokande vatten tillika m e d sockret loch citronskalet.
När grynen äro klara, tillsättas vinet o c h saften.
Sop- pan serveras g e n a s t med skorpor ell.
biscuit.
