# ID: svediakorp-per1515
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,809
# sentences: 930
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Skoltiden förflöt i stiftsstaden; redan då kom nog till synes, att man fått en icke all- deles så vanlig unge ur ägget.
Linköpings gymnasium har nog icke sändt så många söner till universitetet för att jämte den hvita mössan få mottaga laudatur i alla ämnen utom ett i den studentexamen, som då (år 1851) ännu aflades inför lärarne i universitets- staden.
Den då nyss 18-årige studenten skulle utan svårighet också kunna ha valt konst- närsbanan; både på fiolen och pianot var han så pass långt kommen och var dessutom så pass känd som en genommusikalisk yngling, att vägen in i artistkretsarne redan var h o - ' n o m öppnad.
L_ J A. Larsson foto.
W. RUDIN.
DE L E F V A N D E tillhöra strängt taget ännu icke historien.
Att teckna ännu lefvande personers biografi är därför, ÖHSHS&gt; om man så vill, att gå historien i förväg.
Men eftersom det nu blifvit modärnt — och det som är på modet behöfver j u ej alltid vara afvita — så torde det ock kunna vara tillåtet att blicka tillbaka på en 70-årig lifsgärning, fullbordad af en bland de personer, som otvifvelaktigt en gång skola intaga en plats på historiens blad, oaktadt denna lifs- gärning ännu icke är afslutad och, såsom vi hoppas, icke allt för snart må vara afslutad.
Det är en ljus bild, af hvilken vi här blott ville uppdraga konturerna, ljus framför allt därför, att det är bilden af en man, som — såvidt människoögon kunna afgöra i sådana ting — framför de många stått fram såsom ett ljusets barn och genom sina framstående egenskaper och sin stora, mångsidiga begåf- ning varit ägnad att synas vida omkring och göra intryck, äfven där man eljes icke har så lätt att se och mottaga intryck, en man, som därför också såsom få ägt makten — eller hellre nåden — att draga människor till ljuset och få dem att böja sig för sanningen.
Erik Georg Waldemar Napoleon Rudin, som i kretsen af de sina, sina jordiska närmaste, barn och barnbarn, samt en stor skara and- liga barn och andliga släktingar den 20:de juli firade sin 70-årsdag, föddes 1833 i Östra Ryds socken i Östergötland, där hans fader, löjtnanten vid Helsinge regemente Erik Valdemar Rudin, med sin maka Louise Elisabet König då ännu bebodde och arren- derade af svärföräldrarne egendomen Tåby.
Men det var icke nu någon jordisk lysande bana, som förelåg den förhoppningsfulle och ärelystne ynglingen.
Otillräckliga medel, bruten hälsa och en kort efter studentexamen mottagen djupare andlig väckelse läto honom redan nu » omgj ordas och föras dit han icke hade tänkt ».
Fiolen blef tillsvidare inlåst; R. kände i sitt dåvarande läge djupt faran att blifva äfven genom något så härligt som fiolen ryckt ut i fåfänglighetens ström; och bland det kristliga folket, med hvilket han snart såsom » predikande student » kom i beröring, gällde fiolen den tiden mest såsom ett red- skap i syndens och de otyglade gillenas tjänst.
Sin kärlek till musiken har han däremot all- tid behållit.
Själf satte han sig gärna ned vid pianot för hvila och vederkvickelse.
Han har också komponerat flere mindre sånger och hade en stor lätthet att fantisera.
I Upp- sala bekände sig R. afgjordt till de då m y c - ket föraktade, för att icke säga förföljda » läsarne » och deltog i deras sammankomster, under det likväl hans andliga sundhet och vidgade vyer bevarade honom för svärmeriet och hans predikobegåfning måste förskaffa honom beundran äfven bland motståndare.
För öfrigt läste han — och for icke alltid så väl med sig.
De för existensen nödvän- diga konditionerna sleto ock otillbörligt på re- dan förut anlitade krafter.
» Svält hällre än du sätter dig i skuld, » sade han en gång i senare dar till en af sina närmaste; han hade själf, o m ock ej bokstafligen, praktiserat saken.
Ar 1857 aflades af R. under mycken kroppslig svaghet filosofie kandidatexamen — stundom hade tentamina måst ske hemma på rummet.
Det var då ej längre fråga om några lysande betyg, men ärelystnaden var också redan knäckt.
Samma år promoverades R. till filosofie doktor.
De andliga lifsrörelserna i allmänhet hade i Rudin en ifrig förkämpe; men äfven Guds stora rikssak på jorden, hednamissionen, låg honom varmt o m hjärtat.
A r 1859 inträdde magister W.
Rudin, som då äfven s. å. aflagt dimissionsexamen, i Evangeliska Fosterlands- stiftelsens tjänst såsom föreståndare viå dess expedition; denna stiftelse utgjorde då ett slags centralhärd för de andliga väckelserna i vårt land.
Och han var nog en bland dem, som kraftigaat medverkade därtill, att Stiftelsen år 1861 äfven blef ett sällskap för den yttre missionen.
I stiftelsens tjänst stannade R. till år 1869.
Det var nog ett smärtsamt afsked han då tog, förvålladt af meningsskiljaktigheter i fråga o m läroåskådning och arbetsmetod mellan honom och styrelsen m.
fl.
Han var nog en för djup ande för att i längden bli förstådd inom de flesta andliga kretsar den tiden; måhända också att han, påverkad af T o b.
Beck och Sören Kierkegaard, gent emot nyevangelismens ofta ytliga användning af försoning och rätt- färdiggörelse och dess väl svaga etik gjorde gällande kristendomens allvar och helgelsekraf på ett sätt, som ej klingade alldeles ortodoxt äfven i de redligas öron.
Rudin hade 1865 aflagt prästexamen och s. å. blifvit prästvigd.
Efter sitt afsked från Stiftelsen kallades han genom dåv.
kyrkoher- den i S:t Klara församling i Stockholm, nu aflidne ordensbiskopen Fr. Grafströms försorg till v. komminister i sagda församling.
Här utvecklade han på samma gång som sina rika själasörjareanlag sina öfverlägsna predikogåf- vor och sin väldiga andekraft; kanske har han aldrig vare sig förr eller senare med så- dant skakande sanningsallvar ställt sina åhö- rare och sin samtid inför ett sådant djup af himmelrikets hemligheter som i de prediknin- gar, hvilka då höllos, och hvilka utgöra den äldsta följden af hans » Evighetsvinkar ».
En svår, långvarig sjukdom genomgick han under denna sin » Klara-tid ».
Han stod då mycket nära evighetens gräns och hade visst också gärna gått öfver gränsen; nästan drö- jande lydde han sin Herres kallelse att åter- vända till lifvet.
Men denne Herre visste, att han ännu hade kvar sitt största och vik- tigaste verk.
Under trägna studier — så mycket som tjänst och svaga kroppskrafter det tilläto — hade han år 1871 med heder kämpat sig fram till teol. kandidatexamen och kallades s. å. till teol. docent i Uppsala.
Pastoralexamen hade han redan 1869 aflagt.
Härmed inträder ett nytt skede i Rudins lif.
Han förblir den kristna allvarsmannen, själasörjaren, den store predi- kanten, missionsvännen, men han blir tillika den kristne vetenskapsmannen och universi- tetsläraren med det mer och mer genomgri- pande inflytandet bland Sveriges u n g d o m och Sveriges folk.
Och Sveriges u n g d o m har nu blifvit en stor del af Nordens, hvarom bland de 67 telegrammen eller c:a 200 brefven och hälsningarna på 7 O-årsdagen också ett från 7:de nordiska studentmötet med kristligt pro- gram vid Sorö i Danmark i sin mån bär vittne.
Från universitetet skulle han aldrig komma förr än såsom emeritus, knappast såsom sådan.
Nära att komma därifrån har han nog varit, dels tillbaka till Stockholm såsom kyrkoherde, dels till sitt födelsestift såsom biskop; men alla försök att få honom från Uppsala ha dels af honom själf afböjts, dels af skickeisen gjorts o m intet.
Han har nog heller på ingen an-
— 422 — ro UN 1903 Störst har han måhända likväl varit såsom nan plats kunnat verka till välsignelse så som exegeten, bibelutläggaren, » bibelteologen »; på på sin plats i Uppsala.
hans tid var exegetiken ännu icke i första rum- Mellan Rudins ankomst till universitetet met, såsom den nu synes blifva, bibelkritik.
och den nyss firade 70-årsdagen ligger nu nära ett tredjedels sekel, mer än 30 år, fyllda Dock långt ifrån, att R. ej skulle gifva åt den verkliga, historiskt kritiska forskningen af rastlös verksamhet på olika områden.
Här dess rätt o c h dess värde.
På hans skuldror är ej platsen för annat än några få antyd- hvilar ännu tungt det arbete m e d b i b e l ö v e r - ningar o m denna tid.
Den ligger för öfrigt sättningen, hvilket han såsom ledamot af bi- så pass i det närvarande, att dess förlopp belkommissionen hoppas få vara med att full- torde vara tämligen kändt.
Rudin passerade borda, innan han nedlägger sitt hufvud.
vid universitet de vanliga graderna, blef teol. adjunkt i exegetik o c h prebendarie-pastor i A r 1900 nedlade han såsom emeritus sitt Uppsala — Näs församling 1 8 7 5, teol. doktor akademiska ämbete o c h tog därvid ett gripan- vid jubelfesten 1877 o c h strax därefter e. o. de afsked af studenterna.
Hans afskedspredi- professor, samt slutligen — han sökte aldrig kan i Trefaldighetskyrkan med dess mäktiga någon ordinarie professur — efter prof.
Myr- » uppåt eller nedåt » var nog knappast mindre bergs afgång af fakulteten kallad till ord.
gripande.
Afsked i egentlig mening har han professor i sitt eget ämne, exegetiken, år 1892, dock ännu ej tagit, hvarken från universitetet, hvarmed följde kyrkoherdebefattningen i Helga ungdomen eller vårt folk; han har tvärtom Trefaldighetsförsamling.
Aren 1 8 8 6 — 9 2 var — trots åtskilliga allvarsamma sjukomsperio- han också kontraktsprost i Ulleråkers kontrakt.
der vorden spänstigare o c h friskare på senare år och ej minst nu i ålderns dagar — tydli- Såsom erkännande af sin prediko- och and- gen gjort till sin uppgift att med om möjligt liga författareverksamhet mottog han under ökad ifver verka, medan dagen varar.
början af 1890-talet af Svenska akademien Karl åt samhällets olycksbarn, men dock disponerar en eller flere timmar dagligen, som han eller hon skulle m e d glädje offra för att bereda litet hjälp och förströelse åt någon stackars blind eller lam sjukling genom att t. ex. läsa högt för dem, sköta deras korrespondens eller uträtta ärenden åt dem, samt möjligtvis för- söka bibringa d e m färdighet i någon slöjd, som dels kunde bidraga till deras uppehälle, dels genom den förströelse arbetet i en eller annan form alltid skänker, kunde komma dem att känna sig mindre som en börda för sig själfva och andra.
Nu är det visserligen sant, att d e fattiga och lidande hafva vi alltid ibland oss, dock är det i ett större samhälle ofta svårt för den, som är villig att hjälpa att träffa på den, som är i behof af hans hjälp, o c h så får mången stackars lidande bli ensam och ohul- pen samt börjar i sin öfvergifvenhet kanske tänka många hårda, bittra tankar o m både Gud och sina medmänniskor: på så sätt blir lidandet, i stället för att vara en pröfning och fostran, en stötesten, m o t hvilken törhända Han skall j u tala, ännu när han är d ö d; både hans timliga o c h eviga välfärd äro i Johanspriset; härefter följde hans inväljande fara att gå i kvaf.
men m å vi, medan han ännu lefver och hans såsom en af de aderton i Svenska Akademien röst ljuder ibland oss, förstå dess innersta För att komma ur denna svårighet är det år 1 8 9 6.
Hans både älskliga o c h storslagna mening och maning: » Medan I hafven ljuset, jag fattat pennan, för att så godt jag förmår minnestal öfver sin företrädare, skalden Vik- tron på ljuset, att I mån blifva ljusets barn. » gifva uttryck åt mina funderingar och hoppas tor Rydberg, torde utgöra ett bland hans Det är nog det erkännandet som Erik Georg att vår kära Idun öppnar sina spalter för de- mästerprof i konsten att tala o m de döda, tala godt o c h stort om dem, där sådant verk- Waldemar Rudin egentligen söker, och det är samma, så att de m å vinna spridning o c h nog också hans egentliga storhet: » Jag söker möjligen förmå dem, som äro mer kompetenta ligen finnes att tala o m, o c h ändock tala icke min ära, utan dens, som har sändt mig. » härtill, att yttra ett ord i frågan.
D å Idun sanning o c h allvar.
Hans tal nyligen v i d nu flyger ut, träffar h o n n o g en stor del af skalden Snoilskys bår är ett annat sådant prof. N.
D. sina vänner spridda här o c h där för att i Han lef de alltid indraget, men hans hus stod Guds fria natur njuta af sommarens fagra med stor gästfrihet öppet för både studenter tid, m å de då ej m e d en liten suck af otålig- och andra besökande från när och fjärran; ej ETT » TANKEFRÖ ».
het vända sig bort från denna påminnelse minst k o m gästfriheten i fråga på sommaren om n ö d o c h lidande midt under deras ljufva de söndagar, han själf predikade i sin preben- ET N Y S S här i Stockholm afslutade A b - dolce far niente vid Sjöstrand, i skog, på fjäll deförsamling, därvid stora skaror vallfärdade normskolemötet har blifvit närmaste an- och i dal, utan m å de i stället i tacksam- till Näs kyrka från staden.
Härvid bistods ledningen till nedanstående tankar, som dock het m o t all g o d gåfvas gifvare fatta ett all- han på ett beundransvärdt sätt af sin maka, redan ett par års tid sökt arbeta sig till reda varligt beslut att till hösten, då vi åter mötas den trofasta och uppoffrande, o m ock något och klarhet.
inom stadens hank o c h stör, försöka åväga- » originella » Julia Maria Louise Maule, m e d Vid ofvannämnda möte fälldes en hel del bringa ett närmande mellan för saken in- hvilken han var i äktenskap förenad sedan behj ärtans värda yttranden o m beredande af tresserade, så att möjligtvis något slags byrå 1859, o c h s o m 1899 gick före honom till det bistånd och hjälp åt öfveråriga abnorma, stats- kunde upprättas, där dels de hjälpbehöfvande eviga hemmet.
pensionering åt blinda o. s. v., men härmed själfva eller deras målsmän, dels de, som Utländska resor har han naturligtvis före- afsågos helt naturligt i främsta rummet, j a, skulle ha tid och lust att ägna någon af da- tagit flere, dels i Fosterlandsstiftelsens tjänst, kanske uteslutande f. d. elever v i d de olika gens timmar åt sina lidande medmänniskor, dels såsom akademikus, dels för hälsans vår- abnormskolorna.
kunde få anmäla sig för att genom byråns dande.
Särskildt ha den första o c h sista af Så välbehöfligt ett dylikt fortsatt understöd förmedling få ett passande verksamhetsfält dessa resor, den till Skotland och England äfven må vara för dessa våra vanlottade brö- sig anvisadt.
år 1 8 5 7 — 5 8 och den år 1883 till Schweiz och der, så hafva de dock redan genom den under- I förhoppning, att detta lilla tankefrö måtte pastor O. Stockmeyers anstalt i Hauptweil varit visning, de åtnjutit, samt genom det deltagan- falla i g o d jordmån, så att därur m e d tiden af stor betydelse för hans andliga utveckling.
de intresse, som deras f. d. lärare helt visst måtte uppväxa ett stort o c h kraftigt träd, Han rörde sig ledigt m e d de tre modärna äfven efter slutad skoltid i ganska vidsträckt hvilket under sin ljufliga skugga kunde samla språken; det torde ännu vara i minne hos mån låta d e m få röna, fått ett godt stöd, många, många till att i kärlek tjäna hvarandra många, huru han v i d K. F. U.
M:s världs- dels för sin timliga utkomst, dels till att bära — t y v i d ett dylikt arbete blir det alltid ett konferens i Stockholm år 1888 riktade några de pröfningar o c h lidanden, som deras sär- ömsesidigt utbyte — nedlägger jag nu pennan, innerliga ord först till de skandinaviska delta- skilda fel o c h lyten i lekamligt eller andligt i det j a g på förhand tackar alla dem, s o m garna på svenska, sedan omedelbart efter hvart afseende pålägga d e m.
vilja deltaga i detta kärleksverk.
annat till de öfriga ländernas representanter Men det finnes en annan klass af lidande, JBELWA.
på tyska, franska o c h engelska.
som m a n i viss mån skulle kunna räkna till Att den kristliga ungdomssaken i honom de öfveråriga abnorma, nämligen de, hvilka haft en bland sina verksammaste medarbetare vid mera framskriden ålder genom sjukdom och stödjepelare, framgår af hvad som redan eller annan olyckshändelse mist något af sina Hårets affallande.
En läkare som sedan nämnts; nykterhetssaken har också ända från sinnens eller sina lemmars bruk o c h hvilka i flera år i Stockholm behandlar specielt hudsjuk- gymnasiståren legat honom varmt o m hjärtat.
allmänhet hafva ganska svårt att finna sig domar, skrifver följande: &gt;Af alla i handeln före- Man har för öfrigt sett honom litet hvarstans, tillrätta i de för d e m helt plötsligt så för- kommande medel, afsedda för behandling af de där han trott sig hafva en tjänst att utföra ändrade lefnadsförhållandena.
Äfven där ej parasitära hudsjukdomar (seborrhé, mjäll o.
d.)
eller en post att bevaka, icke blott på läro- genom de minskade förvärfsmöjligheterna förr på hvilka hårets affallande i de flesta fall beror, stolen eller i predikstolen, utan äfven i Fol- eller senare infinna sig bekymmer för det känner jag intet, som vid anstälda prof visat sig kets hus eller på fritänkarnes möten, icke dagliga brödet, hafva de dock, i synnerhet i så verksamt och i så hög grad förtjänar användas blott bland vänner, utan äfven bland fiender de fall, då ej kärleksfulla och förstående an- som Azymolstimulus — — .&gt; Vid London-utställ- — kanske ha många bland fienderna dock i höriga hafva tid o c h tillfälle att ägna d e m ningen 1899 erhöll P. Pauli ' s Azymolstimulus guld- honom måst igenkänna vännen med » vännens sitt intresse o c h deltagande, mången gång medalj såsom det bästa hårvatten.
röst ».
särdeles svårt att få dagens långa och tunga timmar att gå.
En epok i universitetets historia i Uppsala Under läkarekontroll tillverkas F. bildar nästan hans gripande uppträdande så- Här skulle enligt m i n åsikt öppna sig ett PAULIS AZYMOL-TVÅL, som med allt skäl kan som en ropandes röst i » öknen » med andakts- rikt verksamhetsfält för mången, som kanske rekommenderas till alla, såväl äldre som yngre stunder för akademiska medborgare.
ej har tid eller krafter att helt ägna sitt lif med ömtålig hy och hud.
D MELLINS FOOD af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel for barn och sjuka.
= ^ = ^ = Finnes på Apoteken samt h o s Spccerlhandlarne.
från Axel Lennstrand, G E F L E.
P R O F fjratia s e k f r a n s » ('
IDUN 423 ENGBLOMS med sig och det var bland det roligaste jag visste.
Jag fick då rå om pappa riktigt för mig själf, och då hade han alltid så många trefliga saker att berätta om.
Alltid hade vi Joppe framför släden.
Den var så gammal och fet, att den icke mera orkade röra sig annat än i helt sakta mak.
Den var så van att lunka den tre kilometer långa vä- gen till stationen och så hem igen, alltid i samma takt, utan brådska och fjäsk, att den skulle tagit mycket illa upp, om man någonsin skulle ha för- sökt skynda på den en smula.
Jag hade redan på morgonen bedt att få följa med på pappas aftonresa.
Men Engblom blef alls icke nöjd med att jag fått lof därtill.
» Nu kan du naturligtvis icke låta bli att skvallra ur skolan och så får kapten reda på hela saken på förhand. » Jag skvallra ur skolan!
Jag hade kunnat gråta af förargelse öfver en sådan misstanke!
» Ja men jag lofvar att icke tala om någonting och då kan väl Engblom tro mig! » — Så reste vi då kl. 6, pappa och jag och gamle Joppe.
Jag skrattade för mig själf i mörkret, då vi åkte ut genom porten.
Pappa visste ej, han, huru roligt det skulle vara att komma hem igen, men det visste jag.
Fastän aldrig i lifvet skulle jag säga ett ord därom, själf skulle pappa få upp- täcka alltsammans.
Vi hade redan fått ut våra tidningar och nu satt jag bredvid pappa på den långa kontorssoifan och hörde på, huru han och farbror Forss pratade.
Jag förstod icke mycket däraf, men hade syssel- sättning nog af att betrakta alla de många spi- karna med sina papper ofvanom farbrors stora bord.
Men så hörde jag pappa yttra någonting, som jag ovillkorligen fäste mig vid.
Det var icke så mycket orden, af dem förstod jag ej stort, men rösten lät så underligt upprörd, att jag måste se upp på honom.
» Ja ser du, bror Forss, då man så länge som jag fått gå och lida under skulder och bekymmer, då vill det icke säga litet att hafva hunnit så långt som jag nu.
Pängarna, som jag fick för skogen, ligga redan därhemma, och nu behöfver jag bara resa in och betala det sista lånet och så är jag en skuldfri karl. » — Jag tyckte redan att tiden började blifva lång och knyckte just i pappa för att få honom hem till det roliga, som väntade, då vi hörde någon bullersamt storma upp för trappan, och in på kon- toret rusade en stationskarl, som andfådd ropade: » Det syns eld på herrgården dit upp till bac- ken bakom stationen! » Eld!
Huru vi kommo upp på backen vet jag ej i denna stund.
Jag tyckte jag flög vid pappas hand.
Och väl däruppe sågo vi en syn, som jag sent skall giömma.
Från det håll där vårt hem låg sågo vi i mörkret en ljusflod slå oss tillmötes.
Jag tyckte mig ursKilja både gröna, röda och och gula lågor i allt det ljusa.
Så ståtligt hade jag knappast tänkt att det skulle blifva.
Jag tittade förväntans- fullt upp på pappa.
Men till min stora förvåning fann jag, att han ej ens gaf sig tid att riktigt noga se ditåt och knappast hann han väl ens tänka på, huru vackert det var, ty med ett skrik: » Det brinner, det brinner! » var han redan på väg ned emot stationen.
Och då jag ej kunde springa nog fort, tog han mig i famnen, och då vi hunnit fram till släden, kastade han mig handlöst in i densamma.
Han gaf sig ej ens tid att, såsom han brukade, omsorgsfullt svepa fallen kring mina fötter ja, han tycktes ej märka, att han själf mera stod än satt i släden, under det han alltjämt stö- nade: » Penningarna, penningarna, Gud hjälp mig, rädda dem och allt annat! » LYKTOR.
D ET VAR ett par veckor före pappas födelse- dag som jag märkte att allt icke var som det borde mellan honom och gubben Eng- blom, vår gamle trädgårdsmästare.
Jag var icke mer än sju år på den tiden, men ändå förstod jag af de äldres tal och miner att det var någon- ting riktigt fult som Engblom hade gjort och som pappa ej ville förlåta honom.
Han hade varit in- rest till staden en dag, och när han följande morgon kom hem, hade jag haft svårt att känna igen honom.
Han, som annars var så vänlig och rar och alltid brukade hafva en strut med kara- meller hem med sig åt mig, han tycktes ej ens känna igen mig, när jag sprang emot honom på gården.
Han hade mycket svårt att komma ur släden, och då han höll på att falla, skrek han till och använde sådana fula ord, som jag förut hört blott i drängarnas mun.
Och i stället för att gå ner till sitt eget rum i gårdshyggningen, kom han direkt in i vårt kök och var så högljudd, att själfva pappa kom ut för att se hvad som stod på.
Och pappa blef visst mycket ledsen, ty han såg så för- färligt allvarsam ut, då han sade: » Nu är det bäst att Engblom genast går hem och lägger sig. » De följande dagarna såg stackars Engblom så blek och ängslig ut, att jag riktigt tyckte synd om honom.
Och alltid ställde han så till, att han ej behöfde möta pappa.
Men en vecka därefter, då mamma kom hem från en stadsresa, packade hon upp ett stort paket och sade till mig i en mycket hemlighets- full ton: » Här är nu Engbloms kommission, för den riktigt försiktigt ner till honom, så att ingen an- nan får se den. » Hvad jag var nyfiken att få veta, hvad det kunde finnas i Engbloms paket.
Först ville han alls icke visa mig dess innehåll, men då jag med hand och mun lofvade honom att för ingen yppa hvad jag sett, började han långsamt veckla iupp det.
O, en sådan rikedom af härligt, fint silkespap- per i alla regnbågens färger!
Aldrig hade jag drömt om någonting så vackert!
» Ja, men hvad skall Engblom använda allt detta till? » » Hm, ser du, det är just hemligheten.
Nu skola vi tillsammans göra någonting riktigt vac- kert till din pappas födelsedag och då skall han nog förlåta gamle Engblom, när han ser, att jag nog ännu kan göra annat än nåja!
Någon- ting riktigt extraflnt skall det i alla fall bli, det lofvar jag! » Under de följande dagarne var jag så ofta jag kunde nere i Engbloms kammare.
Om vintern, då han hade godt om tid, sysslade han med alla möjliga trefliga arbeten och man var van vid att jag ' i timtal brukade stå bredvid honom och se på, huru han fabricerade askar, korgar, dockmöbler och andra roliga saker.
Ingen märkte därför nu att jag oftare än vanligt var hos honom.
Jag fick hjälpa honom med klistringar, klippningar och limningar och aldrig hade jag kunnat tänka mig att man kunde göra så underbara saker af bara silkespapper, ståltråd o. d.
När sedan födelsedagen kom, var där en sådan mängd härliga, kulörta lyktor af alla möjliga färger och former i gamle Engbloms lilla kammare, att det såg ut som om han stått midt i en rabatt af stora, granna, märkvärdiga blommor.
Men mest beundrade jag ändå en stor pappskifva i ena hörnet af rummet.
I den hade han skurit ut stora snirklade bokstäfver, som bildade många ord, och bakom hvarje ord hade han klistrat silkespapper i olika färger, och lyfte man den upp mot ljuset, lyste alla ord, så att det riktigt gjorde ondt i ögonen.
Engblom sade, att det var en transpa- rang.
Han hade själf sett en sådan på ett riktigt fint bröllop och på den hade stått just denna samma vers: Stackars pappa!
Hvarför skulle han nu taga det på detta vis och bara tänka på eldsvåda, då det ju ändå blott var Engblom, som ville göra honom glad med sina vackra lyktor!
Och huru han bar sig åt mot den stackars Joppe!
Han måtte visst genast, då pappa tog i tömmarna, hafva märkt att något galet var på färde.
Han vände sig om för att se hvad det nu var fråga om, men i samma ögonblick hade pappa gifvit honom ett sådant rapp med piskan, att han alldeles förvånad tog ett skutt åt sidan.
Men då fick han det ena hvinande piskslaget efter det andra.
Framåt skulle han, framåt, framåt och det med flygande fart.
Och ändtligen fann gamle Joppe att detta verkligen var långt ifrån något skämt, det gällde djupaste allvar.
Ännu ser jag hans fåfänga bemödanden att få sina styfva, mot- sträfviga hen att finna sig tillrätta i denna ovana fart.
Om jag ej tillika tyckt så synd om honom,hade jag kunnat skratta: jag tyckte han alldeles lik- nade en ko, som, färdig att stånga, rusar efter en skällande hund.
Hufvudet höll han långt framåt- sträckt, benen, ovana vid en så häftig rörelse, ville alls icke sämjas om att röra sig i samma takt.
Det ena såg ut som om det skyndade sig, » Träd lycklig och säll In i eget tjäll. » Var det icke en rysligt vacker vers!
Den ljöd i mina öron från morgon till kväll: » Träd lycklig och säll in i eget tjäll. » Ah, hvad pappa skulle blifva glad!
Nu hade således den stora " dagen randats!
Hela morgonen och förmiddagen tycktes mig för- färligt lång.
Icke ens födeisedagskransen och kakan kunde förströ mig; jag tänkte blott på af- tonen, då det skulle inträffa.
Pappa brukade alla kvällar kl. 6 resa upp till stationen för att taga ut posten och med det- samma prata bort en stund med fabror Forss, stationsinspektoren, som var en gammal kamrat till pappa.
Det hände ofta att pappa tog mig o Eva Hellman &amp; C:o, HUSHÅLLSSKOLA, Drottninggatan 68.
Et.
1886.
GAFÉ MA TSA LA R.
&amp; r e t * BUFFÉ.
ä r a k - r å r ' 8 l n o l o r " » Q » f M l l a 1903 medan det andra afgjordt tycktes besluta sig för att icke gå ur fläcken.
Ibland blef det hela till galopp, ibland till någonting, som skulle vara traf.
Hofvarne smällde mot snön så att den yrde in i släden, men ändå tycktes pappa ytterligare med sina piskrapp vilja öka på farten.
Så närmade vi oss en uppförsbacke.
Joppe brukade i god tid bereda sig på den genom att redan ett långt stycke förut gå fot för fot, och detta tänkte han göra äfven nu.
Men pappa hade knappt märkt hans afsikt, innan han alldeles utom sig ropade, nästan som om han talat till en människa: » Nej, skynda dig, skynda, där uppe måste vi kunna se röken och få veta, hur mycket elden hunnit gripa omkring sig. » Men ingen rök syntes, blott en ljusning öfver skogtoppame.
Jag drog redan en lättnadens suck: » Nå, nu måste pappa redan förstå allt- sammans. » Men i detsamma jagade Joppe redan vidare nedför backen.
Att pappa kunde köra Joppe med en sådan fart så länge det var jämn mark, det kunde jag ju förstå, då nu pappa trodde att det var eldsvåda.
Men nu hade han ju icke sett någon rök och borde ju därför kunna bli lugn igen.
Och i stället ville han att Joppe skulle springa t. o. m. i nedförbacken!
Joppe springande i en nedförbacke!
Det hade jag aldrig ännu sett och knappast ens kunnat tänka mig.
Alla visste ju att han hade så svaga knän, att han när som helst kunde stupa, om man ej höll honom så mycket som möjligt tillbaka i minsta utförsbacke.
Och i stället gaf pappa honom nu lösa tyglar och bara manade den framåt.
Gråten steg mig i halsen.
Om honom blott kunnat säga pappa, att det alls icke var någon fara, så hade icke Joppe behöft anstränga sig så där öfver sina krafter.
Nu hade vi blott en liten sträcka af skogen kvar, snart skulle den taga slut och vägen kröka upp mot gården.
Det kunde icke räcka mer än ett par minuter och så skulle allt bli bra igen.
Men då lät Joppe höra någonting, som var midt emellan en gnäggning och ett frustande, och vi hörde visst båda tydligt, hvad han menade: » Hittills har jag gjort mitt bästa, men nu orkar jag ej mera, nu är det slut med mig. » Och slut var det också med min behärskning.
» Ja men, pappa, hur kan du — » snyftade jag, men kunde ej fortsätta för tårar.
» Tyst, tyst, barn, ännu måste han springa litet, kanske att vi ännu kunna få elden släckt », ropade pappa och försökte ge ny fart åt Joppe.
Och han sprang verkligen en stund, han gjorde sitt bästa, fastän det hela liknade ett underligt, oregelbundet skumpande och skuttande, ibland åt ena, ibland åt andra sidan, men framåt gick det och nu — nu var skogen slut och vi vände upp mot gården, Joppe ångande, andfådd med fradga om munnen, pappa halfstående i släden med piskan hvinande öfver Joppes rygg, jag stor- gråtande, utom mig.
Hvilken syn mötte oss icke!
Hela stora glasverandan lyste emot oss med hundratals röda, gula, gröna, violetta eldögon, och på hvardera sidan om trappan brunno bloss, som flammade till för hvarje vindstöt, och där omkring stod hela gårdens befolkning, som, så snart vi blefvo synliga, sände brusande hurrarop oss till möte.
Jag såg på pappa.
Han hade sjunkit ned i släden, tömmarne hängde löst i hans hand och han stirrade med vidöppna ögon mot ljuset och hvarje drag i hans ansikte hade slappnat af.
Men när vi stannat vid trappan, öfver hvilken transparangens eldskrift lyste oss till möte: » Träd lycklig och säll In i eget tjäll.
.
.
» då började pappa skratta.
Men det var icke nå- got vanligt skratt, det var nästan lika mycket gråt, han skakade i hela kroppen och jag tyckte han såg nästan hemskare ut än under hela hem- resan.
Hurraropen tystnade, alla trängdes kring släden.
Pappa kunde ej säga ett ord, han bara höll på med sitt ohyggliga skratt, och jag fick lof att gråtande berätta om alltsammans; om att pappa tagit Engbloms lyktor för eldsvåda och därför hållit på att köra ihjäl Joppe, men jag, som lofvat Engblom att vara tyst, jag hade ingen- ting kunnat säga, jag leunde ju icke bryta mitt löfte.
GL.OM EJ Jubileumsfondens undervisning I matlagning, desserträtter, flnbaknlng m. m.
3 mån, elevkur ».
sparbössor!
Prosp.
ooh Uppiysn.
fritt damer, som följd af centralt läge, godt ooh rikligt bord, liga priser ooh därtill rabattkuponger, bland itadeni meit besökta.
Sppet till 11 e. m. Frukost-, lunoh-, supé- o. kaffeservering.
Tårtor, bakelser, kaffebröd från eget bageri serv.
o. » äljei här.
IDUN 1903 - 424 — säga att jag troget höll.
Jag tror att min för- kärlek för upprorstider förskrifver sig från detta tillfälle, då jag fick elddopet.
i FRIHERRINNAN B DES BONDE ÅR 1850.
A R R I K A D E R N A S PARIS.
HERRINNAN UR FRI- FLORENCE BON- MEMOARER.
I DUN INLEDDE 1901 års årgång med por- trättet och biografien af den då nyss af- lidna friherrinnan Florence Bonde, född Ro- binson och 1849 gift med friherre Knut Phi- lip Bonde, den kände författaren, politikern och under några år styrande chefen inom sånggudinnornas tempel vid Gustaf Adolfs torg.
Den unga miss Robinson, som var af för- näm engelsk härkomst, tillbragte sina ung- domsår i Paris, där hon erhöll en ytterst omsorgsfull uppfostran och blef en gunstling inom Faubourg St. Germains salonger.
Hen- nes vistelse i den franska världsstaden sam- manföll jämväl med de händelsedigra åren i slutet af fyratiotalet, hvilka gåfvo henne stoff till intressanta dagboksanteckningar, de där vid tiden för hennes död voro under utgifning i London och hvarur Idun då lofvade att längre fram meddela några utdrag.
Desamma ha nu utkommit under titeln » Paris in 48 » och Idun har benäget satts i tillfälle att i öfversättning meddela några prof- stycken ur den prydliga volymen, hvars sidor bekräfta nekrologförfattarens omdöme, att dessa anteckningar utmärka sig lika mycket för sitt fängslande innehåll som för en glän- sande stilistisk framställning.
Heltvisst skall den intresserade läsaren af nedanstående korta utdrag känna sig lockad att göra bekantskap med arbetet i dess hel- het, som verkligen är förtjänt af att upp- märksammas.
Min far, sir Richard Robinson till Rokeby i Irland, och min mor, dotter till lord Mountcashel, bosatte sig år 1819 i Paris, som sedan under mer än trettio år var vårt egentliga hem med undan- tag af några få, korta uppehåll i England.
Den första revolutionära epoken i mitt lif var, när bourbonerna lämnade plats för orleanisterna un- der Louis Philippe och jag i juli 1830 säg barri- kaderna, då jag återvände med min far från landet.
Vi fingo bevittna stormningen af barri- kaderna på Rue de la Pépiniére, och sedan jag sett två människor blifva nedskjutna, var det nå- gon, som drog mig in i en port med utropet: » Det är då inte sundt förnuft i att låta ett barn stå på gatan i en sådan korseld. » Förhållandet var nämligen att alla förbindelser hade blifvit af- brutna, och min far, som blef orolig för min mor och de yngre barnen, beslöt att återvända till Paris.
Då han inte visste hvar han skulle göra af mig, tog han mig med, sedan jag lofvat att inte gråta, ett öfte, som jag väl inte behöfver Det är omöjligt att sofva efter en sådan dag som denna, och jag skall därför söka nedskrifva de händelser, som med fabulös hastighet följt på hvarandra, sedan jag afsände mitt osammanhän- gande bref i morse.
En af krigsministerns adju- tanter, som befann sig i konungens kabinett, då konungen abdikerade, har lämnat mig en detalje- rad skildring af denna om en utomordentlig feg- het vittnande tilldragelse.
Konungen hade öfvervarit en trupprevy på Carrouselplatsen och satt till häst, då ropet hördes: &gt;Voici les Faubourgs! » Ingen hade några order och ingen gaf några.
Pöbeln rusade fram, skränande: » Lefve National- gardet!
Lefve trupperna! » och skakade hand med utposterna.
Konungen drog sig skyndsamt till- baka med sina söner.
En underlöjtnant af Natio- nalgardet rusade ensam in i slottet, begärde att få tala med konungen och blef insläppt.
» Ers majestät måste abdikera — vi äro öfver- flyglade! » sade han, mycket upprörd.
» Ja, till förmån för min sonson, » svarade konungen.
» Nej, utan alla villkor, » återtog den unge, själf- valde representanten för den allmänna meningen.
Kan ni tro det vara möjligt, att bland alla dem, som omgåfvo konungens person, Piscatory var den enda som sade: » Gå ned och sätt er i spetsen för edra trupper!
Kämpa för er krona och er dynasti! » Hans råd förkastades emellertid, och alla läm- nade slottet med undantag af hertiginnan af Orleans, hennes barn och hertigen af Nemours.
Af tidningarna ser ni, hvilken fasansfull scen denna olyckliga kvinna fick utstå i deputerade- kammaren.
Konventet var ett intet emot dessa dagars tilldragelser; skott aflossades öfver M. Sau- zets hufvud mot konungens bild, och i tumultet blefvo de små prinsarne skilda från sin moder.
Hertigen af Nemours fick sina epåletter bortslitna och lyckades endast med möda undkomma.
Den kungl.
familjen har begifvit sig till Havre för att lätt kunna embarkera till Amerika.
I måndags gick jag nedåt boulevarderna, och aldrig har jag sett en sådan förödelse.
Från Rue de la Paix till Montmartre finnes inte ett träd, inte en pelare eller lyktstolpe, ja, inte ens ett staket, som fått stå kvar.
Till och med drosk- kuskarnas skyddskurar ligga som kolnade, ry- kande ruiner midt på körbanan.
Vapenbutikerna förete en bedrörlig aublick, och nästan hvarenda människa är beväpnad.
Gevär, värjor och pistoler hänga i brokigaste virrvarr på blusmännen och äfven personer ur de bildade klasserna göra en löjlig figur med kokarder i hattarna och värj- gehäng utanpå de vadderade öfverrockarna.
Marseljäsen, La Parisienne och Le Chant des Gi- rondins ljuda i nattlig korus på alla gator.
Små- industrier uppstå som genom ett trollslag: » La cocarde nationale, 1 sou! » » Republikanska sånger, förbjudna af ex-tyrannen, 15 centimes! » etc.
Öfverallt insamlingar för de sårade, som jag tror ej äro många.
Jag gick sedan till Tuilerierna, och där var för- störelsen än mer nedslående, inte ett fönster helt, portarnas stenpelare nedrifna och staketen om- kullkastade och sönderbrutna.
I palatsets salonger ströfvade skaror af Défenseurs de la Patrie och hemska kvinnor; och Carrouselplatsen var full af de mest komiskt utstyrda stråtröfvare.
En sexton- åring gick gravitetiskt på vakt med en af Madame Adelai ' de ' s mössor på hufvudet och en filt på ryg- gen, hans pistoler voro fastbundna med gardin- snören och svärdet var utan slida.
Ni kan ej föreställa er hvilka löjliga utvägar till flykt, som förskräckelsen drifvit flere damer ur societeten att tillgripa.
Madame de Valin och Madame de S:t Priest klädde ut sig till bond- kvinnor, togo en korg ägg och lämnade Paris, skrålande marseljäsen alldeles falskt.
Om jag hade gjort något sådant, skulle jag sedan aldrig ha kunnat se ett ägg utan att rodna.
I går afton bevistade jag ett sammanträde i Club des Prévoyants, där pariserkandidaternas meriter diskuterades, och det var ett egendomligt skådespel. '
Mötet hölls i en folkskola.
Liksom de deputerade hade det en talarestol och en ord- förande med sin klocka, men intet » eau sucrée ».
På min fråga, om jag fick slippa in, svarades: » För all del, vi äro mycket glada, om några da- mer vilja göra oss den äran. » Rummet var till trängsel fylldt med arbetare och en och annan något så när välklädd person.
De förra voro mycket artigare än bildade män skulle varit; de röjde plats för mig på en bänk och ropade » Chapeaux bas! » åt dem som sutto framför mig och med sina hattar hindrade mig att se talarne.
De föreslagna kandidaterna voro M. Dégonsée, M. Coquerel och en sadelmakare vid namn For- tune.
Den sistnämnde uppmanades att utveckla sina åsikter, men han var ingen talare, och då han skulle klargöra arbetets organisering, kom han alldeles af sig.
En advokat Baud höll därpå ett glänsande tal, fullt af komplimanger till kan- didaten, men ohjälpligt kullkastande hans kandi- datur.
Det är intressant att iakttaga af hvilken god omdömesförmåga massorna äro genomträngda och hur snabbt de uppfatta ädlare tänkesätt.
M. Bauds högstämda hyllning af den intellektuella förmågan mottogs med entusiasm, och då han frågade om Fortune var kommunist, framkallade blotta nämnandet af detta ord en alldeles öron- bedöfvande protest från alla håll af salen.
En hvit blus bredvid mig sade: » Kommunismen är dagdrifvarnes moral; en hederlig arbetare skulle aldrig vilja dela det han förtjänar med någon och inte heller äta det han inte själf förtjänat. » Känslan för det löjliga är starkt utpräglad och den stackars sadelmakaren blef grufligen ut- skrattad.
Bildade män ha ovillkorligen de bästa chancerna och många arbetare besjälas af den fiffigaste önskan att återställa frid och ordning.
En enda uppträdde hetsigt, men han gjorde ingen lycka.
Den fråga, som då framlagts, var: » Om Nationalförsamlingen antager en icke republikansk regeringsform, hvad ha vi då att göra? » Mannen ifråga svarade: » Om församlingen inte är republi- kansk, så måste den rensas med kulor!
Jag har tre hundra kulor och skall nog rensa den! » Les Prévoyants lär vara en af de lugnaste klubbarna.
Jag skulle så gärna vilja se något af de andra, men jag vet inte, om jag kan få Adolphe att följa mig och någon annan tillräckligt energisk och respektabel person har jag inte att gå med.
När jag tänker mig sex veckor tillbaka, kan jag knappt tro att detta är samma plats.
Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin tyckt om att bo här.
Visserligen är det ovanligt och eggande, men i längden blir det tröttande, och den paniska förskräckelsen hos alla, som man ser omkring sig, är verkligen smittande.
Går man på visit, träffar man en dam med mycket smut- siga händer, som just hållit på att gräfva en grop i trädgården för sina juveler.
På gatan möter man en ruinerad man, åkande i droska; han stannar för att förklara sitt skenbara slöseri och talar om, att han just är på väg till myntet med sitt matsilfver.
Alla gå vi med grofva skor och paraply och försöka att så mycket som möjligt se ut som våra egna portvakter.
Det sägs att ämbetsverken se ut som om de användts till lekplatser, och det berättas en anek- dot om Lamartine, som just bekräftar detta.
Strax efter februarirevolutionen antecknade Lamartine på ett blad i sin annotationsbok namnen på sina protegéer och sände listan med order att platser genast skulle anvisas dem.
Emellertid tycks han förut ha klottrat » David » på papperet och kabinettschefen befordrade nämnde David till konsul i Bremen.
Den sökande infann sig emel- lertid aldrig, och ehuru M. Hetzel visste, att poe- ten inte tyckte om att blifva störd, måste han likväl fråga honom, hvad det var för en David, som stod upptagen på hans lista.
» Han som dansade framför arken, » blef svaret.
» Ah!
Och jag som kungjort hans förflyttning till Bremen. » » Så märkvärdigt.
Jag afsåg honom till före- mål för betraktelse och inte för utnämning. » » Moniteur » registrerade förändringen, men det är få personer, som veta, att den sist utnämnde konsuln i Bremen var konung David!
: Enligt referat af meddelande från Svenska: Tandläkaresällakapets kommitté för undersök-: ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- = nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den i 15 Aug.
1902 är:: i: i ST0MAT0L: ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller: = de fordringar medicinen och tandhygienen ställa j l på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom-: E mande preparat för tändernas och munnens vård.
= i E STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M. Konungfens Hofleverantör.
I
— 425 — helhetsstämningen stö- rande sammanbland- ning!
Intrycket blir ock- så glädjande starkt och rikt, och utställningens bestyrelse m e d den varmt konstentusiasti- ske general Bergenstråh- le i spetsen är i sanning att lyckönska till det vunna resultatet.
För oss stockholmare, som varit i tillfälle att följa de senaste årens konstlif i hufvudstaden, erbjuda visserligen de tre förstnämnda grup- perna intet väsentligt nytt.
Men med förnyad glädje ser man kära gamla vänner åter — förnyad och förstärkt, där de nu möta i så mäktigt fylkad tropp!
KONSTHALLEN PA HELSINGBORGSUTSTÄLLNINGEN.
Här sträcka Liljefors vildgäss med hvinande vingslag öfver våg- SKÅNSKA MÅLARE.
kammarne; här drömmer prins Eugens » stilla vatten » sin dunkelljusa sommarnattsdröm.
N Å G R A I N T R Y C K FRÅN SOMMARENS KONST- Här ler emot oss Zorns Brask-kulla sitt fro- UTSTÄLLNING I HELSINGBORG diga löje, och Calle Larssons småttingar ut- AF JOHAN NORDLING.
kämpa med förnumstigt allvar sitt högviktiga schackparti.
Fanny Brates hvita flickor duka sitt ELLAN HÖGBURNA trädkronor, hvilka festliga namnsdagsbord, och öfver Kindborgs — liksom medvetna o m den tempel- Mälarvik tändes den första morgongryningens tjänst, de ställts att besörja — i sina linjer skära aning.
Hvart man vänder sig glada tyckas vilja eftersträfva en viss antikiserande igenkänningsscener från tidigare högtidsstun- hållning, ter sig Helsingborgsutställningens der v i d konstens gästabud!
konsthall med sin pelarsvala prostyl och sina i DUN 1903 me kungl.
målaren Gustaf Rydberg, af hvil- kens pensel vi meddela ett för Göteborgs museum inköpt » Skånskt landskap », som med sitt milsvida perspektiv öfver den senhöst- stämda slätten, sitt lefvande spel af luft och ljus är synner- ligen karaktäristiskt för sin mästares nobla och behärskade konst.
Efter grundläggan- de studier vid såväl Kö- penhamns som Stock- holms akademier, var Rydberg i början af 1850-talet Gudes elev i Diisseldorf.
Sedan 1864 är han bosatt i Sverige — numera OLOF KRUMLINDE.
Kristianstad — m e n har gjort upprepade studieresor i främmande land.
Det skånska landskapet i hvarje års- tids, hvarje timmes växlande stämning äger numera inga hemligheter för håns kärleks- fulla pensel.
Helst och oftast vänder han dock åter till senhöstens eller barvinterns bidande ro, till den krafternas och känslornas under- fulla brytningsstund då • — » den trötta dagen sakta lutar sig ner i ljudlös k v ä l l.
.
.
» Olof Krumlinde är en känslig och — där så fordras — äf- ven kraftig skil- drare af den skånska hvitskimrande murar för den jäktade utställ- Det gifves dock en liten falang af målare, kustens natur.
ningsbesökaren redan på långt håll som en som för oss uppsvenskar hittills varit allt för Hans » Brän- tillflyktsort af upphöjd ro och hvila.
obekant, och som vi ningar », hans Enhvar, som hörsammar dess kallelse, skall » Sten och därför möta m e d nå- förvisso ej heller få skäl att ångra det.
Efter ljung » från got af upptäcktens an- det ändlösa kringflackandet i industri- o c h Kullen bära genäma spänning — maskinhallarnas gallerier, där ögon, öron och därom det bästa vi skulle kunna kalla alla sinnen slitas af den modärna industria- den den skånska grup- vittnesbörd.
lismens brutala åthäfvor i former, färger och pen, ehuru dess med- Elev v i d fria ljud, kan han här andas ut i en renad luft lemmar, såsom ännu konsternas aka- och vederkvicka sig med ett skönhetsbad i fullkomligt » oorgani- demi 1876 — vår inhemska nutidskonsts starka o c h fria serade », för det mesta 80, studerade vågor.
återfinnas på utställ- han sedermera Det är för öfrigt ett fullkomligt enastående ningens » allmänna ».
i Diisseldorf tillfälle till en allsidig mönstring af vår unga Hvad är väl för öf- och Paris, men konsts rika krafter, som sommarens utställ- JUSTUS LUNDEGARD.
är nu bosatt i rigt mindre förvå- ning i Helsingborg erbjuder.
T y aldrig till- GUSTAF RYDBERG.
nansvärdt, än att den Helsingborg, förene har vårt land sett en så fullständig säregna, från det öf- där han varit en verksam medlem af kommit- uppvisning af modärn svensk konst med en- riga Sveriges så skiljaktiga natur, som danat tén för den pågående konstutställningen.
het till tid och plats.
Under ett tak möta och inspirerat en hel skola af skånska lyriker, I nämnda kommittés arbete har äfven Justus vi här samtliga de konstnärsgrupper, som vi en Bååth, en Ola Hansson, en Emil Kleen, en Lundegård tagit en nitisk del.
En broder till eljes pläga få uppsöka på de årliga special- Wilhelm Ekelund, också bland den kände färfattaren, utställningarna: » Svenska konstnärernas för- penselns diktare funnit sina har hr Lundegård för ening », » Konstnärsförbundet », » D e frie » och hängifna lärjungar, i hvilkas sin egen del förvärfvat — i » Allmänna gruppen » — de konfessions- alstring den ingjutit något af stadgadt rykte som en löse.
Och detta, tack vare den välfunna sin intima och veka stämning?
förträfflig landskapsmå- rumsfördelningen och den skickligt genom- lare.
Perséus, konst- Vi ha föreställt oss, att det förda upphängningen, dock utan någon för akademien, Miinchen, skulle vara Iduns läsare kärt Paris — se där några att, som ett minne från som- trappsteg på hans stu- marens utställning i den fagra diebana!
Hans bidrag M O T F L U G O R!
staden v i d Sundet, bevara o m till Helsingborgsutställ- \ F L U G P A P P E R — äkta Tanglefoot — pr dubbelark 20 öre.
= också endast några ofullkom- ningen tyda på, att han E FLUGPAPPER — franskt — pr ark 5 öre.
= liga aftryck af denna specifikt numera allt intimare 1 FLUGFÅNGARE, pr st. 25 öre.
\ skånska konst, och låta nu det \ FLUGSPÅN (Kvassia), pr kg.
60 öre.
: gått upp i hembygdens urval vi gjort och m e d konst- E INSEKTSPULVER — ä k t a p e r s i s k t — i paket om I natur och lif, och att närernas välvilliga medgifvan-: 25 och 50 öre.
: han på den vägen re- i INSEKTSPULVERSPRUTOR, pr st. 40 och 45 öre.
I de återgifva, åtföljas af några dan nått ganska djupt.
: Dessutom särskildt för kreatur: E korta orienterande randanteck-: Hjorthornsolja, Ryssolja (Björktjära), Kreolin, Kreo-: » Hän mot kvällningen » ningar.
: linsåpa, Lysol m. m.: är fylld af upplef d stäm- \ Till de billigaste priser hos: Främst är då att nämna de ning; » Arilds pinier » ge sydsvenska målarnes högt ak- i Wilh.
Becker, verkligen en vision af en i Kongl.
Hofleverantör, Stockholm.
= tade doyen, den trots sina 68 klassisk skönhetskontur Hufvudaffär: 5 Malmtorgsgatan 5.
= år ännu med oförminskad kraft F. KÄRFVE.
och ett azurmättadt haf.
Filialer: 2 4 Stora Nygatan, 2 3 Götgatan.
: och uns; domsfriskhet verksam- M
I D U N 1903 — 426 — I F. Kärfve och Her- man Österlund räknar den skånska landskapsskolan ett par af sina mest lofvande yngre krafter.
Ur Kärfves » September- kväll » tonar med lyrisk innerlighet den under- bara samklangen af de gamla kanalernas dröm- mande tystnad, den in- brytande nattens blåa dunkel och stadens fjär- ran hägrande ljus.
Och enhvar som någon gång, bländad och betagen, vandrat igenom det sago- slott med silfverpelare, med hvalf af smaragd och topas samt tiljor af gnistrande rubiner, som fil.
kandidatexamen, gjort sina studier i Tyskland, 1898 — 99 elev af Hölzel i Dachau, Bayern.
Anders Irulsons själf- porträtt — en duktig stu- die i lampljus — väck- te redan på konstnärs- föreningens senaste vår- utställning i Stockholm ett rättvist erkännande.
Mera än kanske någon annan porträttbild på he- la Helsingborgs-utställ- ningen tilldrager sig dock Jonas Åkessons porträtt af frih.
Erik Thott den all- männa uppmärksamhe- ten.
V i d årets elevupp- visning å Fria konster- nas akademi förskaffade •Illte heter en skånsk bokskog i sommarsol, han går för- visso icke oberörd Österlunds dukar.
En ställning för sig bland skånska målare in- tager Ernst Norlind såsom en kärf, men öfvertygande skildrare af ljungens öds- lighet och dess karaktäris- tiska djurlif.
Hans kol- teckning » Från Skanörs Ljung » med dess storvul- na ökenstämning och den mästerligt modellerade vra- ken i förgrunden utgör ett pregnant prof på hans konst.
Detta är hans enda bidrag fill Helsingborgsutställningen, men i vårt minne stå åtskilliga andra bilder af hans hand inetsade med den skärpa, som endast den starka och utpräglade detta verk sin ungdomlige upphofsman jämte den hertigliga medaljen de amp- laste loford.
Och erkännas måste, att den flotta fram- ställningen af den spän- stige husarofficeren, ansik- tets uttrycksfulla karak- täristik, den osökt lediga och hvilande ställningen, ljusets och stoff ernås illu- derande behandling, allt vittnar om en mindre van- lig begåfning hos en nybörjande konstnär samt inger de bästa förhoppnin- gar för framtiden.
Efter hvad vi låtit oss berättas, tjänade ar- tisten själf ännu för ett år sedan som obemärkt man i ledet vid samma sydsvenska husarregemente, där frih.
Thott tjänstgör som ryttmästare, och det var ett sam- manskott från hrr officerare, som först satte honom i stånd att komma upp till hufvudsta- den och vid akademien sö- ka utbildning för sin vackra talang.
Från en » Skånsk ar- betsstuga » personlighe- ten förmår gif- va: ett grubb- lande själf- konterfej i olja, förträff- liga fågel- » porträtt » i etsning och litografi m. m.
En sökare till hela sin an- läggning, har Norlind, efter HERMAN ÖSTERLUND.
i Lund aflagd SKÅNSKA MÅLARES TAFLOR PA UTSTÄLLNINGEN I HELSINGBORG.
JONAS ÅKESSON.
IDUN 1903 — 427 — ning om de provinsiella målarnes alstring, sådan den träder fram på sommarens utställning vid stranden af Öresund.
För den uppmärksam- me lyssnaren till de djupens vibra- tioner, som skälfva under ytan af hvarje konstnärlig skapelse, skall deras klangfärgs egenart icke vara svår att förnimma.
Och midt ige- nom den skallande symfoni, som från hundra skilda stämmor stund- ligen uppspelas inom konsthallens hvita murar, tränger alltjämt från de skånska dukarne — vek men innerlig — tonen, som slättlands- lyrikern så fagert kännetecknar i dessa strofer af dikten » Inspira- tion »: bringar Gustaf Bahmberg en tilltalan- de bild.
De gamla gummorna vid bandstol, kardor och stickning äro förträffligt skildrade och hela den lilla interiören gifven med intim och äkta stämning.
Eahmberg, som stu- derat i Paris för Cormon och Nils Forsberg, har med förkärlek ägnat sig åt att med penseln fånga det skånska bygdelifvets karaktäristiska drag.
Så har han i S:t Olofs urål- driga kyrka gjort grundliga studier till en större målerisk framställning af den egendomliga medeltida kult, som allmogen därstädes ännu be- drifver m e d S:t Olofs » undergöran- de » bild.
Äfven som djur-, land- skaps- och porträttmålare har han varit flitigt verksam.
min hembygds ton, min ungdoms bleka visa, du ton af mystiskt vårnattssus, min själs musik, min andes ve och lisa, till hälften dunkel, hälften ljus.
.
.
Helt visst kunde ytterligare ett eller annat namn i detta samman- hang vara förtjänt att nämnas.
Så möta vi i Albert Larsson ännu en förstående tolkare af den skånska naturen.
O m Valfrid Nelson gäller E. NORLIND: FRAN SKANÖRS LJUNG SKÅNSKA MÅLARES TAFLOR PA UTSTÄLLNINGEN I HELSINGBORG.
ALFR.
B. NILSSON FOTO.
FiEN, som fick konsten på sin lott, den har den äkta blå blomman; hvarest för andra stenar och klippor lägga sig i vägen, där öppnar ' sig för honom det skönas vidsträckta rike, där ligga skatter, dem ingen rost förstör, och han är rikare än värl- dens växlare och mäklare och penning- stolta, om ock i hans ficka öret firar sitt bedrägliga bröllop med styfvern.
samma orlof.
Floras barn ha sin hän- gifna dyrkariana i Hilda Reventlow.
Och Anna Wengberg idkar icke utan framgång porträtteringens svåra konst.
Det sagda får dock vara tillfylles för att gifva våra läsare åtminstone en antyd- V. V. ScHEFFEL.
ERNST NORLIND.
ANDERS TRULSON.
SJÄLFPORTRÄTT.
STUDIE I LAMPLJUS.
GUSTAF RAHMBERG.
IDUN 1903 UR — 428 — DAGSKRÖNIKAN.
SORO AKADEMI PA SJELLAND.
NORDISKA STUDENTMÖTET Å SORÖ.
T IF — se där hvad som främst kännetecknade - M dessa oförgätliga dagar, lif hos en bördig na- tur, lif från en värmande sol, lif hos en frisk och hurtig ungdom, och en stark andlig lifskraft hos mötets många talare.
Jubel och allvar genomgå också den sång, som hvar afton uppstämdes af öfver 450 manliga och kvinnliga studenter från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och hvars första vers lyder: Deilig er Jorden!
Prsegtig er Guds Himmel!
Skjen er Sjselen Pilgrimsgang!
Gjennem de fagre Riger paa Jorden Gaar vi til Paradis med Sang!
Ja, » deilig er jorden », det hade man allt skäl att sjunga på Sorö.
Själfva Sorö akademi, be- lägen på SjasiJand i Danmark, är byggd i en vacker slottsstil och omgifven af flere smärre byggningar, af hvilka några äro öfvervuxna af klangrosor och murgröna.
Under läsåret tagas samtliga dessa lokaler i anspråk af en större helpension för gossar, men nu voro mötesdeltagarne inlogerade där- städes.
Midt emot akademibyggnadens norra fasad ligger Sorö kyrka.
En härlig park med ett mo- nument öfver Holberg och med skuggrika sekel- gamla alléer sträcker sig väster om byggnads- komplexet, och söder om detsamma ligger en tju- sande insjö, som danskarna kalla stor, men som vi svenskar, bortskämda af Venerns och Vetterns vidsträckta vattenytor, kalla liten.
Den fotografi af Sorö akademi, som här finnes reproducerad, återgifver akademibyggnaden från andra sidan sjön.
På sjön finnas roddbåtar, som stodo till vår disposition, och på landbacken två lawn-tennis- planer och en plan för andra bollspell, hvilka tillfällen till sport flitigt användes under efter- middagarna.
Alla föredrag, så när som på ett om dagen, voro nämligen förlagda till förmiddagarna mellan frukosten, som serverades kl. 8, och mid- dagen, som intogs kl. 1, 3 0; kl. 8 e. m., sedan kvällsvarden förtärts, hölls dagens sista föredrag.
I vältaliga och varma ordalag utlades af Nordens främste talare Evangelii läror.
Bland talarna och ämnena för föredragen må särskildt nämnas: Lic. teol. H. Ussing (Danmark): Valet; Rektor N. Beskow (Djursholm): Inledningsföredraget till diskussionen om lifsnjutning och försakelse; Pa- stor Skovgaard-Petersen (Danmark): Hvad främ- jar en afgjord och verksam tro?
Valgmenig- hedsprsest K. Poulsen (Danmark): Den kristnes värdesättning af det estetiska.
Prof. N. Söderblom (Uppsala): Nutidsbildning och kristlig innerlighet.
Missionspastor Johs.
Johnson (Norge): Missionens plats i kyrkans lif.
Missionär R.
P. Wilder (Ame- rika): Den hvite mannens börda; Stiftsprost Gu- stav Jensen (Norge): Overbevist Kristendom og den hellige Nadvere.
Dessutom hölls en af yngre talare inledd di- skussion om en students kristliga lif, och hvar morgon hölls bibelförklaring af bland andra pro- fessorerna Lyder Brun och Michelet från Kristiania och prof. Amundsen från Köpenhamn.
Eftermiddagarna voro lämnade lediga på pro- grammet, men då höllos dagligen sektionsmöten af olika slag.
De, som inte voro upptagna af dessa möten, använde den lediga tiden till sport, promenader och begrundande af hvad som under förmiddagen blifvit sagdt.
— Sången intog på studentmötet en mycket stor plats.
Det sjöngs vid början och slutet af hvart föredrag, före och elter måltiderna, och under den lediga tiden upp- stämdes sånger litet emellanåt från de olika grupperna, än andliga och än fosterländska sånger, än någon af våra kända, stämningsfulla student- sånger, och om kvällarna sjöngo från akademi- trappan omväxlande en svensk, en norsk och en finsk kör; till sist afslutades dagen med unison sång, där nordens fyra språk smälte samman.
JOHN JOHN ERICSSON-JUBILEET.
Den 31 juli, sekel- " dagen af den världsbekante svenske uppfinna- rens födelse, firades i Newyork genom aftäckan- det af en John Ericsson-stod i Battery park.
Ej mindre än 42 svenska föreningar hade anmält sig till deltagande i den stora parad, som hölls i sammanhang med aftäckningen.
Statyn, af hvilken vi gifva en afbildning i dagsnumret, är utförd af bildhuggaren J. Scott Hartley och framställer John Ericsson, hållande i vänstra handen en miniatyrbild af » Monitor », me- dan den högra omfattar en hoprullad ritning.
YORK.
ERICSSON-STODEN AFTÄCKT ETT I NEW- P Å 100-ÅRSDAGEN DEN 31 I BATTERY JULI.
FÅNG PARK ROSOR.
J AG SATT vid fönstret och blickade ut i min trädgård.
Det var en sådan där gammaldags trädgård med krokus- och narcissrabatter, kantade af bellis och aurikler.
Där funnos inga teppichanläggningar och inga prof på trädgårds- kulturens utvecklade konst i blommornas märk- värdiga former och färger.
Här lyste narcissens hvita stjärna med sin vackra rödkantade lilla guldskål i midten, sådan hon i sin enkla naturlig- het alltid skall taga skönhetspriset, trots hennes högt kultiverade systrars lysande, guldgula färger och trumpetlika kalkar.
Krokus-rabätten hade blott lilasfärgens diskreta skiftningar, och bellisen var en sådan där fyllig, ljusröd, gammaldags bellis, som ej blifvit spinkig och klen i sina få- fänga försök att tvinna ihop bladen till asterlika pipor.
Där välde guldregnets och syrenernas rika klasar, under det mandelbuskens hela rosiga skönhet redan stod i full blom.
Där funnos sling- rande, ljusa sandgångar, kantade af fagra blomster och badande i vårsolens klaraste sken, och där funnos ljufva, drömmande stigar i höga syreners och accasiors skydd.
Det var min egen gamla trädgård med sina kära minnen och drömmar.
Här på de ljusa gångarna hade jag ånyo gått som en strålande lycklig brud, och hela den glada bröllopsskaran hade där svärmat bland blom- strande rosor och fagra liljor.
Under syrenernas höga grenar hade månget varmt ord och mången blyg handtryckning växlats.
Jag såg ännu de glada paren; där fäste en af mina tärnor blygt rodnande en härlig rosenknopp i ungersvennens knapphål, där böjde en ridderlig ung man ett knä, för att knyta till sidenbandet på en liten högklackad sko, och från den lilla bryggan nere vid stranden ljödo glada visor, ackompagnerade af guitarrens knäppningar, under det artiga kavalje- rer rodde fagra tärnor omkring i den vackra sommarkvällen.
Ah, all ungdomens svärmeri och ridderlighet!
Jag såg det allt ännu så rosigt fagert, trots det att åren längesedan svunnit hän.
» Bom! » — o NORDISKA STUDENTMÖTET A S O R O: GRUPPBILD AF MÖTETS L E D A R E OCH F Ö R E D R A G S H Å L L A R E.
Jag ryckte häftigt till vid det skarpa utropet och väcktes ur mina drömmar.
» Bom!
huru kan du vara så tafatt, Malin, och bomma på ett sådant håll; du fördärfvar hela spelet för oss, » hördes en ynglings häftiga stämma.
» Du käxar alltid, hvem rår för att klubban slinter, » genmälde en gäll flickröst.
— 429 — » Isch!
hvem ids spela, om ni nu börja gräla.
Det är också så varmt, kom så ro vi ut till ön, » inföll en annan flickröst.
» Bär hit klubborna, Harry!
» » Bär själf, » lydde svaret, » du är lika nära till dem som jag. » » Så artig hade du ändå kunnat vara! » » Pytt, artig, sådana gammaldags uttryck! » » Seså, låt oss skynda oss nu; Malin och Sven ro dit och Greta orkar nog ensam ro tillbaka med vinden; jag styr. » » Du är dig lik du, latmask! » Nu stormade hela den muntra skaran förbi, i vild kapplöpning; flickorna med hatten i nacken och håret flygande fpr alla vindar, gossarna puffande och knuffande undan flickorna utan all hänsyn!
Och detta var femton, sexton-åringar!
Du milde!
då voro vi redan små koketter och gos- sarne artiga kavaljerer.
Ingen ridderlighet, ingen courtoisie!
Men det är väl den långa skolgången i våra dagar; de äro ju ännu skolbarn, trots sina sjutton år.
Jag vände min blick till verandan; där bland mina präktigt blommande stamrosor skymtade tvänne hvita mössor.
Den yppiga blonda hårknuten under den ena glimmade som guld i solskenet, och jag tänkte, att dessa gyllene trådar nog borde kunna fängsla blicken från de mörka ögonen, hvilka så intresserade lyste under den andra mössans skärm.
Det var min unge son och en ung släkting, som voro här på besök.
De hvita mössorna kommo än närmare hvarandra, där hviskades säkert ljufva hemligheter.
Men nej, rösterna hördes tydliga och skarpa nog.
» Sinus, sinus, det är då märkvärdigt att du alltid skall förväxla sinus och cosinus.
Om du inte kan lära dig en så enkel sak, är det bäst att du slår.
matematiken ur hågen; nå, flickor tyckas just inte förstå sig på den högre veten- skapen. » » Åh, du!
för att du hunnit ett par terminer före mig, tycker du dig nu vara en sådan öfver- dängare Om jag nu också var litet konfys, behöfver du ej strax bli så hetsig, nog kunde du gärna hjälpa mig litet med det här om poler och polarer.
» Det må vara så här i början, men nog får du sedan vänja dig att leda dig på egen hand, ty annars går det aldrig.
Nå, vi taga om det här då; men först skall den här krukan bort, som petar mig i nacken med sina blommor. » Och så flyttade han undan min » La France », som stod full af de yppigaste rosor, utan att ens tänka på att bryta en och sticka in den i den guldskimrande hårknuten.
Ah, denna prosa!
Denna nutidens prosa!
Jag blickade vemodigt ned i min trädgård.
Där stod den full af väna, ljufva vårhlomster, men ingen svärmande yngling skulle plocka en doftande bukett narcisser, för att bjuda sin älskling, inga blyga hviskningar skulle de kära gamla syrenerna mera få lyssna till.
Inga fina bon moto och ar- tiga ordlekar skulle åtfölja en poetisk blomster- hyllning!
Bom och träff!
Sinus och cosinus!
Det var nutidsungdomens konversation!
Huh en sådan prosa!
Uppmärksamheten fångades af en liten stare, som helt beskäftigt hoppade ut och in i närmaste holk.
Nu satte den sig på grenen och spejade och så en jublande drill!
Där var hon den lilla startröken, kokett och näpen på trädets yttersta gren.
Det blef lock och lön.
Kom och se, kom och se!
Ett så varmt och godt litet b o!
Den lilla fröken reflekterade, flyttade sig på en gren närmare; allt eldigare blef drillen: kom och se, kom och se!
Så ändtligen var hon där vid kanten af boet!
En titt!
Ah!
åh!
enkelt och ganska trefligt!
Pas si bete!
det blir bara slit och släp!
Nej, jag tackar! » och där satt hon åter på trädets yttersta gren.
Ah, så den lille starhanen fick mycket arbete, han bar strå och gräs, en liten bomullstapp, som jag lagt ut, blef en riktig skatt.
Så, nu var det bättre, och nu blef det åter en lockande drill!
» Kom, kom, nu är här väl ombonadt, det blir ett rikt hus, välförsedt på alla vis. » Och hon kom, den lilla starflickan och tittade åter.
» Ahja, rikligt med mat och kläder, tätt och solidt, men, oh, så torrt och prosaiskt! » Och med en gäckande drill svingade hon sig högt upp i den klara vårluften tillsammans med en hel skara lefnadsglada vänner.
Den stackars lille starhanen satt där alldeles bedröfvad med slokande vingar.
Så hoppade den sorgsen ned på sandgången.
Plötsligt syntes den få en idé.
Helt beskäftigt bröt den en bellis och bar o IDUN 1903 den på glada vingar in i holken.
Så tog den en krokus och så åter en bellis.
Lilla fröken stare var en riktig stor kokett; hon hade redan börjat ångra sin hjärtlöshet, nu satt hon åter på trädets yttersta gren.
Hon blef påtagligen nyfiken.
Åter kom herr stare med en bellis; nu satt lilla fröken redan på holkens pinne; så tittade hon in.
Ah, det var ett sagoslott!
så kunde blott den varmaste kärlek väfva poesins hela fägring kring det lilla enkla hemmet.
Lyck- salig hoppade lilla fröken stare in i helgedomen.
Det blef sång och drill; vårens jublande kärleks- drill.
Men nu visste jag, när poesien skulle komma äfven till nutidens prosaiska människobarn; och jag gick ut på verandan, plockade ett helt fång af mina rödaste rosor och kastade dem till de båda unga rakt på afhandlingar om poler och polarer.
IRIS.
I DJUPASTE skogen vid skogstjärnens vatten under granarnas skymning hon lifvet såg, men nu står hon stolt med guldgult i hatten, en blommornas drottning vid vaggande våg.
Hennes öga är fritt, hennes tankar gå vida, hennes längtan är het som en flammande brand, och hon tror, att på skogstjärnens andra sida är lifvets och lyckans förlofvade land.
GAMMAL MOB.
Hon längtar ditbort, men en Iris är bunden vid den torfva, där fäste hon fått en gång; en Iris kan aldrig få svärma för stunden som en fågel i solsken och sång.
Hon har längtat så länge och stirrande tomma till slut hennes ögon af trånad bli, då plockas hon plötsligt som en annan blomma af en hurtig gosse, som vandrar förbi.
Och han tager sin Iris med på färden genom mörker o c h sorg i skuggornas dal, men för henne en blommande lustgård blir världen, ett ljushaf med skönhet utan tal.
Och för honom, där han går med sin Iris i handen, är världen vorden till ett intet i det blå,, för honom är den blomma, han plockat vid stranden, en guldgul sol i hans hjärtas vrå.
Och där strålar en Iris, där lefver ett väsen, H. Holm foto.
O. W.
VIRGIN.
en lyckans huldra, som han kan lita på, som DEN NYE han tog en dag, där hon stod mellan gräsen KRIGSMINISTERN.
och vassens vaggande strå.
D ET SEDAN någon tid bebådade krigs- ministerskiftet har nu ägt rum, i det konungen i extra konselj på måndagen bevil- jat statsrådet Orusebjörn afsked och till hans efterträdare utnämnt öfverste Otto Wilhelm Virgin.
Den nye krigsministern är född 1852 och son af framlidne f. d. kaptenen O. B. Virgin och hans maka, född von Engeström.
Sin militära bana började V. 1870, då han blef underlöjtnant vid Västmanlands regemente.
1873 transporterades han i innehafd befattning till Vendes artillerirege- mente.
Här avancerade han 1875 till löjtnant samt 1884 till kapten.
Till major i armén utnämndes han 1894, till major vid Norrlands artillerirege- mente 1895.
Ar 1896 utnämndes han till öfverste- löjtnant i armén samt transporterades samma år tillbaka till Vendes artilleriregemente, hvarest han 1897 blef öfverstelöjtnant.
Utnämnd till öfverste i armén 1898, blef han 1899 öfverste och chef för Andra Göta artilleri- regemente, på hvilken post han kvarstod, tills han hösten 1902 öfvertog chefskapet för Första Svea artilleriregemente.
Sedan 1892 är han ledamot af Krigsvetenskaps- akademien samt sedan i fjol suppleant i Krigs- hofrätten.
Artilleristabsofficer 1872 — 1892 tjänst- gjorde han 1894 till 1899 som fälttygmästare samt var åren 1898 — 99 chef för fältskjutskolan för äldre officerare.
0 JOHAN KONTURER UR LIFVET.
AF TÖRNE.
MARIA RIECK-MULLER.
VII D ET FINNES somliga barn, som äro be- släktade med solsken, och dessa små solskensvarelser hafva en underbar förmåga att kunna locka fram leende till och med i stunder, då man inte alls är i skrattstämning.
När man ser ett sådant barn, tänker man — du kan ej vara född annat än till l y c k a.
.
.
Allt härligt i världen måste falla dig till fota — solöga I — Ja så tänker man.
.
.
Just ett sådant barn var Elsa Lund — det mjukaste, röda och hvitaste lilla ting, man kunde se med en rikedom af gulhvitt hår om- kring ett ansikte, som ständigt log — log med ögon, skrattgropar och blekröda läppar, som nästan alltid läto en se de små hvita tänderna.
.
.
Och som hon kunde skratta!
Och vara inställ- sam och len och pockande på en och samma gång.
.
.
Ett riktigt troll var h o n!
IDUN 1903 — Violtvål 612 8 Y L I N S |Lil|ekonvaljedoft| Men så hade hon ock först skådat dagens ljus i lappmarken, där ännu troll finnas, och där natten kan vara ljus dag.
Hon hade un- der de första månaderna af sitt lif somnat i solljus och vaknat i solljus.
.
.
Hennes far hade flere år bott däruppe vid en af de större lappmarksplatserna.
— Han var präst.
Och, när de tidigt en vår flyttade nedöfver, till ett mer civiliseradt pastorat, var Elsa tio år och hade hitills knappast ägt andra slags kläder än lappkolt, topplufva och lappskor.
Det var skada, att hon ej fick behålla den dräkten sedan, utan kläddes som andra barn.
Den passade henne bättre än något annat.
Och det var alldeles som det skulle vara, att glimmande granna pärlband gnistrade, när Elsa Lund kastade och knyckte med sitt lilla ljusa hufvud.
Det var, hvad jag tänkte första gången jag såg henne och hörde de mjuka lappskornas tass-tass-tass i trappan och trädgårdsgångar.
Det var innan den nya kulturkännetecknande helylleklädningen ännu var färdig, med tunik — som då brukades — krås kring halslin- ningen — och knarrande läderkängor.
Och jag tänkte också det där om lyckan.
.
.
» Du måste vara född att ständigt lefva i solskenet — solbarn » — * Nu hafva trettio år gått sedan d e s s.
.
.
Det är en lång tid, under hvilken lifvet kan hinna forma om mycket för ett männi- skobarn — både uppåt till glans och härlighet och nedåt i mörka djup, dit aldrig en enda glimt af sol når.
Och när jag tänker på, huru under dessa år lilla solskensbarnet Elsa af hårda händer utan misskund blifvit förd just dit, där hon alls inte borde höra hemma, in i ett mörker, som till slut ändat med den natt utan hopp, då förståndets ljus slocknar — när jag tänker på allt detta, då måste jag ropa högt Hvad lifvet dock kan vara obarmhärtigt 1 Och människorna.
.
.
Jag vill tala o m, huru ett kvinnoöde kan blifva sådant som hennes.
Det är som att berätta om, huru sommarens frostnätter bränna bort rosenbuskens blommor och blad — det ena efter det andra, tills intet mer är att taga Visst måste Elsa Lund vid sjutton år vara med öfverallt, där ungdomen lekte, dansade och hade upptåg för sig — annars hade det ej varit som sig borde.
T y glädje hör till- sammans med skrattgrop-kinder och spelande blå ögon och flygande ljusa flätor och allt detta, hvaraf prästgårds-Elsa var sammansatt.
Lika naturligt var det j u också, att de unga männen, som kommo i hennes närhet sågo förbi de andra flickorna, och började skrifva vers och göra långa lofvar omkring präst- gården.
Och under detta blef Elsa ännu vackrare 430 — och yrare, så att prästfar stundom kände ängs- lan för att hans enda barn skulle ledas bort ifrån Guds väg af all denna världslighet.
Och mor bad så vackert, att hon ej skulle glömma plikterna hemma för all denna ung- domglädjen.
Men då — som de voro mest ängsliga — flngo de en opåräknad hjälp.
Det var, när prästen en vår måste taga en adjunkt för de ökade göromålens skull.
Han kom själf va första maj, just när våren börjat på allvar, och han var mycket hyggligare, gla- dare och äfven fagrare än adjunkter pläga vara — tyckte Elsa.
Han hette Sten Helling.
Och nu hände det, som j u äfven var som det skulle.
De andra unge männen miste lusten att skrifva vers och gå i den vackra skogen omkring prästgården.
T y där hade de mött Elsa och adjunkten promenerande under allvarligt samtal.
.
, Hvem hade väl hört Elsa Lund tala allvar förr?
.
.
.
Deras tid var ute.
Och då Elsa blef allt mer belåten att sitta stilla hos mor — fastän ungdomen ställde till fester — och adjunkten helt och hållet vann fars förtroende — så tänkte både far och mor, att den mannen nu hade kommit som allra bäst skulle taga hand o m deras barn.
Och de kunde så få sluta sina ögon med ro — När så Sten Helling en dag talade med präst- far o m det han väl visste förut: att de två unga nu hade allt uppgjordt sig emellan — var det blott att med glädje säga ja.
Det var nu en- dast ett men, och det var Elsas ungdom.
Därför skulle de vänta ett år och behålla hemligheten för sig själfva.
Och nu kom en tid, hvarunder allt det ljufva och slumrande kvinnliga hos Elsa allt mer utvecklade sig, och far sade mången gång småmysande till mor: » Du, flickungen blir allt en rar präst- fru!
Hon har kommit i goda händer » Men så mot slutet af det bestämda året, var det som om Elsa började finna nöje i att säga emot Sten — tycka tvärtemot det han tyckte.
Det var som mer på skämt f ö r s t.
.
.
Tills en dag, då de varit ute i skogen till- sammans.
Då blef det rena allvaret.
Och på kvällen k o m adjunkten in till far och bad att få resa följande morgon.
— Det var slut nu mel- lan Elsa och honom, och han kunde ej stanna då, kunde ej se henne mer.
.
.
Ingen frågade något och ingen sade något, och aldrig fick man veta, hvad som försiggått mellan dessa två, som voro som skapade att göra lifvet ljust för hvarandra.
Hvad unga med ovarsamma händer kunna förstöra mycket vackert för sig!
Sedan Sten Helling rest, blef det först under- ligt tungsamt och tyst i prästgården, och Elsa gick mest för sig själf.
Men så en gång var det som o m den forna ysterheten hade vaknat till lif — endast ännu mer uppsluppet nu än förr.
Det hade nästan kommit något feberaktigt öfver henne — och det var intet ungdomsupptåg, där ej Elsa Lund fick munterheten att spela ännu muntrare Då tänkte prästfar, att det nog vore bäst, att Elsa finge komma bort ett slag, finge nå- got nytt att tänka på och se andra männi- skor.
Det blef så bestämdt, att hon skulle resa ned till en prästgård i Småland till en gam- mal vän till kyrkoherden Lund.
Där skulle hon kanske få jämvikt i sinnet och lära mer allvar än här uppe bland alla ungdomsvännerna, som ej hade annat än skämt i tankarna Ett år kan vara nog så långt.
BILLIGAST I SVERIGE Och medan Elsa var borta i Småland, gingo dagarne lång- samt och tyst hemma i prästgården.
Men de tänkte likväl, både far och mor, att det var en g o d ingifvelse detta att låta henne k o m m a bort från de gamla omgifning- arne.
Och af hennes bref kunde de godt sluta sig till, att just prosten Törnes hem var en lämpligt tillflykt för ett sinne som hennes.
Rätt snart kunde det märkas, att tankarna blifvit allvarligare och fått en riktning, som lofvade godt för framtiden.
Och efter som månaderna gingo, blef det än mer glädjande för dem att tänka på den dag, då Elsa skulle komma tillbaka.
.
.
Det var till jul hon var att vänta.
Och när hon så kom, blef det nästan med förun- dran far och mor sågo, huru detta långa år gjort deras lilla yra tös till stora, stillsamma flickan.
Och förundran blef nästan ängslan, när hon sedan — en af de första dagarne — helt lugnt och allvarligt talade om för dem, att hon lofvat sin tro åt John Törne, prostens son.
Han var landtbrukare.
Och han skulle nu i julen komma upp själf för att tala med föräldrarna och möjligen få deras samtycke till giftermålet redan till våren.
.
.
Ja, det blef nästan till oro för dem allt detta.
.
.
Men de måste j u tänka, att Elsa en gång skulle lämna dem, och man fick j u hoppas, att detta val var lyckligt, då det fal- lit på prosten Törnes son, som hade godt att brås på — och att det skulle blifva mer visst och bestående än förra gången, då nu Elsa själf tycktes vara så mycket mognare än då.
Och när John Törne kom — och visade sig vara en stadgad och allvarsam man — blef det såsom sagdt var.
På nyåret firades förlofning i prästgården, och på våren stod bröllopet Prästfar tänkte likväl begrundande för sig själf, att adjunkt Helling väl hade varit en måg mer efter hans sinne.
Den man, som nu skulle föra bort deras Elsa, kunde j u ock vara bra, men han syntes stundom far nog för trög och litet intresserad i en del afseen- den — att rätt falla honom i smaken.
Dock — var nu Elsa nöjd, så blefve j u detta hufvudsaken.
.
.
Och far knäppte sam- man sina händer till bön och läste välsig- nelse öfver dem — — De första två åren hördes allt stå väl till hos de nygifta De hade flyttat till en större landtegendom, som John Törne fått köpa på goda villkor i södra delen af Norrland — ej långt från Elsas hem.
Där föddes deras två äldsta barn och gamlefar sjäf döpte dem.
Men så småningom blefvo Elsas bref allt knapphändigare i fråga o m det som rörde de- ras lif och förhållanden — de handlade mest om barnen.
Och det började talas om, att Törnes egendom sköttes på ett sätt, som snart skulle tvinga honom att lämna den till for- dringsägarne.
.
.
När detta äfven snart nog skedde, voro lik- väl både prästfar och mor besparade den sorgen.
De hade nyss förut båda två lagt sina ögon samman — nästan samtidigt bort- ryckts af en häftig feber, som vid den tiden kräfde många offer där i trakten.
Och det var godt för dem, att de aldrig fingo se, huru snart lifvet började gestalta sig pröfvande och tungt för deras solskens- barn.
Men bland de gamla barndomsvännerna talades med ovilja om, huru John Törne spa- rade sig hvarje ansträngning, medan Elsa fick taga på sin del mer än det som hörde henne till.
Och den, som nu träffade henne, under sälja vi l: m a S v e n s k K i c k el &lt;Sc N y s i l f v e r till privatpersoner.
Vår prishurant erhålles gratis från våra ombud eller direkt från ' oss.
Driftiga agenter antagas på alla platser efter korrespon dens med N o r d i s k a F a b r i k s - tf * H a n d e l s ~ M a g a s i n e t, S t o c k h o l m.
- det hon rastlöst styrde med göromål och folk, och lade märke till, huru trött stundom ut- trycket i det unga ansiktet kunde vara — tänkte väl aldrig mer att hon var född till glädje och lycka.
Man hade redan vänjt sig ifrån att minnas lilla Elsa Lund och alla lu- stigheter från den tiden.
.
.
Och, när hon nu kom bort ifrån dem, se- dan den stora egendomen måste lämnas åt alla fordringsägare, då bleknade snart nog dessa hågkomster och intryck alldeles.
Det är j u ej godt att k o m m a ihåg andras olycka, då den ej längre är för ögonen — Någon enda gång kan j u ett rykte k o m m a och för något ögonblick väcka intresset, till lif.
Och när man under årens lopp då och då hörde talas om, huru Törnes fått gå ifrån det ena egendomsarrendet efter det andra, emedan patron Törne ej hade nog förmåga att kunna sköta ens det enklaste arbete så att det lämnade afkastning — då talade man beklagande o m hustrun, och undrade, huru länge hon skulle stå u t.
.
.
Och man friskade upp ungdomsminnena och kunde ännu le åt alla de glada upptågen och åt prästgårds-Elsas smittande skratt.
H v e m mindes ej nu åter, huru det lyste och glitt- rade om den flickan — — — — 431 - ling, då började hon längta så efter att kunna göra detta ogjordt igen, att hon kände en leda och ett hat utan gräns till mannen och till allt, som var förbundet med honom och lifvet här.
Och hon kunde ej lida det längre.
.
.
Hon måste bort från alltsammans — någon- städes, där hon alldeles ostörd kan få sitta och tänka öfver och söka reda i detta, som blifvit henne för svårt.
JÄRTECKNET.
NOVELL AF CHICOT.
(FORTS, FRÅU FÖREG.
N:R.)
M Hon kastade en dag den färdigfyllda kor- gen med kakor och rån i golfvet, så att allt blef till bara smulor — för att sedan sätta sig ned med händerna för ansiktet och ändt- ligen försöka få någon klarhet i den här un- derliga gåtan med lifvet.
OSTER Elisabeth var äldre, ogift och af helt annat gry än min mor.
Visserligen var äfven hon tillbakadragen och böjd för ett isoleradt lefnadssätt.
Men hon hade öppen blick för det all- männa lifvets gång, var synnerligen praktiskt an- agd och alls icke besvärad af några gammaldags konventionella hänsyn.
Förrän någon kvinnoeman- cipationsrörelse ännu hos oss uppstod, hade hon varit fullt emanciperad och tidigt gått in till kungl.
maj:t med ansökan om att blifva myndig, något som hon också blef.
Därpå öppnade hon en nip- perhandel, hvilken gick alldeles ypperligt och vid denna tiden hade hon redan blifvit smått förmögen.
Genom sitt förbindliga sätt att behandla kunderna hade hon fått ett slags stereotyp, polerad artighet, som till slut öfvergått till vana och äfven genom- trängde hennes hvardagslif, så att denna diskreta ton bredde en jämn kyla öfver hela hennes väsen äfven gentemot oss.
Mig, som då var varmblodig och öppenhjärtig till ytterlighet, föreföll hon vidrig och ej så litet sliskig, hal och oåtkomlig.
I själfva verket liknade hon en biljardboll, kall, glatt och hård.
Men hon imponerade på min mor genom sin tvärsäkerhet och sitt manliga sätt att tänka, fram- fördt med denna fina, förbindliga ton, som var henne egen.
Inför sin systers starka personlighet började numamma upprulla en jeremiad öfver vårt hopplösa tillstånd och våra fruktlösa bemödanden, icke i hopp att få pekuniär hjälp — det visste hon af erfarenhet vara fåfängt!
— men för att möjligen erhålla någon vink om, huru vi skulle ställa oss.
Moster åhörde henne utan afbrott och så vände hon sig till mig.
Det var som om hon ej ansett sin veka syster värd något allvarligare menings- utbyte!
» Hör du, » började hon, » hvarför vill du så nödvändigt studera?
Anser du det verkligen vara så stor nytta med det?
Jag tror nog, att vetandet i och för sig och för din egen privata del skulle vara rätt trefligt att ha.
Men, ser du, du har nog redan sett hvad det vill säga att vara fattig och det är fattigdomen du ska försöka att komma ifrån och det så långt som möjligt, och det gör du icke genom lärdomen.
Du kan genom studier, äfven om du lyckas slå dig fram, på sin höjd bli magister.
Och hvad förtjänar en magister?
Jo, på sin höjd en tusen riksdaler om året.
Men om du ville bli präst, så vore det allt förmånligare, mycket förmånligare.
Men det vill du väl inte, kan jag förstå? » Hon smålog så menande, att jag nästan började tycka om henne.
För att göra min fördomsfria moster full rätt- visa, vinkade jag afvärjande med ett energiskt » nej », hvarpå hon fortfor: » Vi ha sökt en plats åt dig på kontor.
Ja, det kan så vara.
Ibland lyckas man på den banan, ibland inte.
Det beror förnämligast på ryggen, liksom på mycket annat här i världen.
Men jag fruktar, att du på långt när ej är tillräckligt mjuk i ryggen.
Och om du vore aldrig så noggrann och skicklig i dina göromål, skall du dock icke lyckas komma framåt, om du saknar ödmjukhet och detta krypande sätt, som är så läskande för principalerna att känna.
Så är det en annan sak med de där kontoristerna.
Man behöfver kunna så litet för en sådan plats.
Såsom det nu är, egentligen blott skrifva och räkna, och man lär sig heller just ingenting under den bästa tiden man växer upp.
Och därför, om man mister platsen, kan man egentligen heller ingenting annat än skrifva och räkna.
När det så blir fråga om att söka en annan plats, finnes tusentals medsökande, ty de flesta män, som icke äro arbetare eller lärde, kunna egentligen blott skrifva och räkna.
Och till slut bär det till skogen.
Det är en farlig lott att bli en gammal bokhållare.
Det blir aldrig karl af honom. » Och när hon så k o m under fund med, att allt svårt, som kommit på hennes lott, måtte hafva sin rot i det där gamla med Sten Hel- Min stackars mor betraktade sin världsvisa syster med förskrämda blickar ...
Så långt framför sig hade hon aldrig tänkt.
Äfven jag erfor en Men ingen af dem hade väl reda på, huru hon nu led verklig nöd, sedan alla närmast stående ej längre ville hjälpa.
Då en frisk, stark man i sina bästa år är en så försoffad ynkrygg, att han ej ids göra minsta kraftan- strängning för att försörja sina egna barn, och hustrun ej har nog krafter att helt ut- föra bådas arbete, då händer ibland att män- niskor tröttna att lämna hjälp.
Och ingen af de glada ungdomsvännerna visste väl nu, att Elsa Törne af nåd fick bo i en hälft förfallen sommarbyggnad, som hörde till en landtgård någonstädes borta på Öst- götaslätten.
Att hon efter tolf år åter fått ett litet barn att vårda, och att hon nu i ett slags förtviflans m o d hade börjat baka småbröd, som hon själf eller de större barnen buro ut till försäljning, medan patron Törne använde sin mesta tid till uppgörande af pla- ner för framtiden, då han ej — drömmande att de utfördes — i maklig ro hvilade på sängen.
Det enda arbete han sågs utföra var vedhuggning vintertid.
Man får värme i krop- pen af sådant och god m a t l u s t.
.
.
H v e m skulle väl nu hafva känt igen den lilla röda och hvita trollungen Elsa i den böjda kvinnan m e d infallna kinder och glanslöst, gråsprängdt hår, när hon hvar lördagsafton bar en korg m e d bakverk mellan gårdarne där på östgötabygden.
» Stackare, » sade man, när hon stängt dör- ren efter sig, » hon har nog sett bättre da- gar.
» Och nu skolen I veta, att den stund slut- ligen kommit, då svikna förhoppningar och alla till det yttersta fyllda pliktbud tagit det sista af kropps- och själskrafter, som fanns att taga.
.
.
Elsa Törne sitter nu på en vårdanstalt för sinnesrubbade och grundar dag och natt öfver sig själf.
.
.
1DUN 1903 oklar fasa för mitt framtida öde.
Lifvet syntes mig vara ett problem, vida mera intrassladt än jag någonsin föreställt mig.
Moster märkte vår försagdhet och tyckte väl det nu vara tid att framkomma med något för- hoppningsfullt, då hon ansåg oss vara tillräckligt krossade, för att lyssna till det förslag hon länge i tysthet uppgjort för min framtid och hvilket hon med kännedom om våra, enligt hennes mening för högtflygande planer hade fruktat skulle möta ett mer eller mindre energiskt motstånd.
» Jag har tänkt på ett yrke, » fortsatte därför moster med sin artiga, säkra ton, » som skulle vara bra för dig, Kalle.
Det är både säkert och in- bringande.
Och så lär du dig något, som inte alla kan.
Det är att bli bryggare. » •&gt;Bryggare!
?t utropade både mamma och jag alldeles samtidigt med förbluffade och indignerade röster.
Må man erinra sig, att på den tiden ännu inga ölutkörare kuskade omkring gatorna, att ännu inga hafbuteljer med stämplade korkar och bolags- etiketter funnos i hvarje hushåll, så kan man förstå, hvarför vi läto höra detta utrop.
Bryggare!
Det enda bryggeri jag kände till, hölls af en vagnmakaremadam i gården midtemot.
Hon bryggde svagdricka och arbetarne gingo in på gården för att få sig » en gång dröka », hvarvid de tömde sitt stop för sex styfver (3 öre).
Jag hade beundrat deras förmåga att tömma detta stop i ett enda drag utan att taga det från mun- nen.
Det utgjorde då hela mitt begrepp om bryggerier.
Men moster Elisabeth kom mig snart på andra tankar.
För tre år sedan hade till staden inflyttat en herr Paul Hagman.
Denne hade i en aflägsen stadsdel inrättat ett bajerskt ölbryggeri och sedan uppsatt ett par » bierstuber », som voro mycket besökta och stadsborna hade för öfrigt allt mera tagit sig till att dricka hans öl, som sades vara mycket godt.
Fru Hagman, ett litet förtjusande fruntimmer, en verkligt fin kvinna, var kund i mosters butik.
Moster och hon hade blifvit goda väninnor.
Moster hade talat vid henne mycket om bryggeriet och hört sig för om ett och annat och kommit till det resultat, att om jag fick komma dit som elev, skulle min lycka vara gjord.
Det där » elev » grep mamma genast.
Det lät fint.
Och så visste moster, att det ingick inte så litet vetenskap i det där bajerska bryggandet och när mamma till slut fick veta, att en löjtnant, en verklig löjtnant, Rosenqvist af Akershult, gifvit sig till bajersk ölbryggare i Stockholm, så blef hon alldeles förtjust i förslaget och tackade mo- ster för att hon tänkt så förståndigt för sin syster- son, hvilken tacksamhet ännu ofantligare ökades däraf, att moster åtog sig att betala den elevaf- gift, som skulle erläggas för första året.
Detta var storartadt, ty moster var eljes en person, som icke plägade kasta ut några penningar i onö- dan.
Det tycktes endast återstå, att jag skulle pre- sentera mig för herr Hagman, hvilket jag också dagen därefter gjorde och så blef jag antagen till bryggerielev och flyttade dit med mitt pick och pack.
* Bryggeriet låg på en höjd strax bredvid den å, som flöt midt genom staden.
Det tillhörde dock en numera aflägsen trakt, emedan all rörelse hade sedan långt tillbaka dragit sig åt öster, åt hamnen.
Hagman bade köpt denna afsides lig- gande tomt på grund af de gamla, ypperliga käl- lare, som funnos där sedan urminnes tider, enligt traditionen efter ett kloster, af hvars för länge- sedan försvunna murar icke fanns ett spår.
Hagman hade alldeles icke uppfört någon bygg- nad, som i ringaste mån motsvarade de palats, som nu för tiden användas för drifvande af den- na storartade näring.
Han hade blott uppfört ett enkelt träskjul öfver de gamla källarne och där inrättat bryggeriet med kylskeppet längre upp åt den gamla trädgården, hvaraf ännu återstod några uråldriga löfträd.
Till höger låg boningshuset, en lång envåningsbyggnad, där familjen bodde, och kontoret var beläget midtemot ingången till det egentliga bryggeriet.
Längre västerut låg en stor bakgård, garnerad med spannmålsvindar och en mängd gamla uthus, till hvilka lagerkäliaren på senaste tiden slutit sig.
Jag åt hos familjen.
Herr Hagman var en fem- tioårsman på sin höjd, medellång, axelbred och något korpulent.
Han hade ett allvarligt, något melan- koliskt ansikte.
D e t ' som skämde hans yttre var den korta halsen.
Han hade egentligen ingen hals alls.
Också begagnade han ingen skjortkrage, utan hade blott en svart halsduk, knuten i ett slag kring halsen, hvilket förlänade honom ett visst sluskigt utseende.
Om hans bildningsgrad kunde man ej få någon åsikt af det enkla skälet, att han sällan sade något öfver det allra hvar-
IDUN 1903 dagligaste.
Huru detta par kommit tillsammans, väckte till och med undran hos mig, som dock den tiden saknade all världserfarenhet.
Frun var nämligen ett sprittande, glädtigt fruntimmer, som kunde prata för fem och yttrade sig i en massa ämnen, så att nog höll hon målron tillräckligt vid makt.
Hon föreföll ytterst behaglig och intres- serad med sina ytterst lifliga, spelande ögon under högt uppdragna ögonbryn, som i hvarje stund gåfvo henne pikanta uttryck.
Deras enda barn, en dotter på tio år, var då ett älskligt väsen, tystlåtet som fadern, men i grunden lirligt som modern.
Ögonen, som nästan hade orientalens drömmande uttryck, under långa, täta ögonhår, tycktes alltid, trots gårdens trista omgifningar, skåda något fängslan- de, lockande i fjärran.
Och som hon redan läste Walter Scott och liknande romantisk litteratur, misstänkte jag, att hon mest såg svajande plymer och fladdrande fanor vaja för inbillningen.
Jag tyckte mycket om herr Hagman som hus- bonde.
Emot mig iakttog han samma tystnad som i familjen, ehuru han nog, märkte jag, kunde ryta rätt ampert åt karlarne i bryggeriet.
Men med elevskapet blef det egentligen föga bevändt.
Jag blef behandlad, såvidt jag kunde förstå, föga annat än som en vanlig bryggaredräng.
Det var ett hårdt lif, men jag vill ej klaga där- öfver.
Det härdade mig just då jag behöfde härdas.
Arbetet öfversteg visserligen ännu mina kropps- krafter, men jag högg i så godt jag kunde och det bekom mig väl.
Ofveransträngning, hvar- om nu pratas så mycket, vill jag ej höra talas om.
Pjåsk och pjoller!
Jag fick stå vid mäskkaret i bryggeriet och » maska » med en stor, bred skofvel — tung nog ska hvarmed vi brassade om det med jag saga hett vatten ur pannmuren öfvergjutna maltet.
Det var ett hårdt göra, så att svetten lackade af de stora, starka bryggerikarlarne.
Jag måste hålla lunken med dem och gjorde det äfven.
Det togs i med ett knyck från botten af laggen, så vreds skofveln framåt och så vändes på massan oupp- hörligt i jämn takt.
Ingen fick fuska eller kom- ma efter, det var ärliga tag.
Jag satte en ära i att vara lika styf som karlarne, men hade naturen emot mig och slet som en hund.
Jag fick också bära mina schefflar öl som de andra och de voro ganska tunga dessa träkärl.
Äfven var jag med och hartzade fat, hvilket ej är så ansträngande, ty därvid gäller egentligen att vara kvick på foten.
Att sitta nere i lager- källaren och tappa öl på buteljer var det enfor- migaste och tråkigaste.
Man förblef ständigt våt om händerna och satt som i en sjö med fötterna.
Vi hade ingen korkmaskin, utan jag hade en karl med mig, som korkade buteljerna för hand.
Denne hette Mårtensson och var den magraste människa jag någonsin sett.
Han hade en mun smal och lång som öppningen på en breflåda, och sedan han med den tuggat ett par tusen kork för att få dem att passa i buteljhålet, var han också det torraste man gärna kunde skåda.
Tystlåten var han äfven, inbunden och hemsk och alls intet trefligt sällskap i den mörka, fuktiga källaren.
En afton stod han plötsligt upp från den lilla pallen och sade, att han måste gå att vända » mäl- — 432 — tan ».
Maltet skall nämligen vändas på vissa, be- stämda tider.
Det plägar taga en lång stund, men denna gången kom han fort nog tillbaka.
» Nåå, » sade jag förvånad, » det snart gjordt det där. » » Den var redan vänd, » svarade Mårtensson med sin dofva undertryckta röst.
» Hvem har vändt den, det är ju Mårtenssons göra! » » Jo, det har han?
* Han lade en egendomlig tonvikt på » han ».
» Hvilken han? » frågade jag ännu mer förvå- nad.
» Hvilken han?
Ja, inte vet jag och det är bäst att tala om det så litet som möjligt. » » Hvad är detta för dumheter?
Icke kan väl mältan vända sig själf och någon » han » ha vi icke här, som fått i uppdrag att vända den.
Det är ju bara tomt snack det där Mårtensson pratar, » utbrast jag häftigt och högljudt.
» Tyst, tyst, sådant där får man inte skrika ut, » hviskade karlen, afsvärjanue med handen.
Han såg blek ut, om det var möjligt för en, hvars huf- vud alltjämt påminde om en dödskalle.
Men jag kände mig ingalunda hemsk till mods, utan blef bara retad af karlens obstinata vantro.
» Tror verkligen Mårtensson, att mältan vändts af något öfvernaturligt väsen, » frågade jag med samma utmanande ton.
Han höjde återigen handen, såg på mig med en blandning af ömkan och fasa och hviskade: » Om herrn går på på det viset, stiger jag upp och går min väg? » Jag märkte, att det ej var värdt att resonera med karlen, så länge vi befunno oss nere i käl- laren, uppskrämd som han var af omgifningen och de föreställningar hans råa, enkla fantasi " ar- betade med.
Vi fortsatte därför tappningen under absolut tystnad, tills det bestämda antalet buteljer var färdigt.
När vi ändtligen voro uppe i det klara mån- skenet på bakgården och Mårtensson hastigt ville gå sin väg, fattade jag honom om armen och frågade allvarligt: » Hvad var det nu egentligen om mältan?
Hur hänger det ihop med, att någon vändt den?
Jag kan förstå, att Mårtensson tror, att det är någon tomte eller något spöke, som gör oss den tjänsten.
Har Mårtensson verkligen hört eller sett något besynnerligt i den vägen? » » Nej, jag har hvarken hört eller sett något.
Men att han varit här och vändt strax innan jag kom, det är säkert.
Det händer ibland och ibland inte, » försäkrade karlen, alltjämt hviskande och seende sig omkring med skygga blickar.
» Hör, » sade jag, » det här måste jag tala om för patron. » » Nej, gör inte det.
För när jag nämnde det för honom i fjol, så gaf han mig bums en sinkadus, så att jag damp omkull och hörde ingenting på vänstra örat en fjorton dar bortåt. » » Jaså, han vet det. » » Ahja, han vet mycket han. » Mårtensson tog godnatt och gick.
När jag befann mig ensam på den vidsträckta gården, genombäfvades jag, trots det vackra månskenet, af en hemsk känsla.
Det var icke värdt, att jag Beredning: Hälften af ananasen skares i små tärningar o c h kokas till- sammans med hälften af ananas-spadet, sockret, vattnet och citronsaften omkr.
Redigerad af 10 min.
Lagen silas genom en i hett ELISABETH ÖSTMAN, vatten urvriden servett o o h d å den är Inrteh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- fullkomligt kall hälles den i glaceh kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR maskin och vrides 10 — 15 min.
Glacen nedpackas därefter i glacedosa o c h fry- VECKAN 2 - 8 AUG.
1903. ses 1 — 2 tim.
Då glacen skall stjälpas upp omviras dosan med en handduk, S ö n d a g: Buljong med ostbeignet; doppad i hett vatten.
Glacen garneras kräftor; rostbiff med portug.
l ö k; ana- med resten af ananasen skuren i vackra nasglac© med vatten o c h makroner.
skifvor o c h serveras med makroner eller M å n d a g: Kotletter af kalffärs med mandeless.
spritärter; blåbärskräm med mjölk.
A n m.
Glacedosan bör förut sköljas T i s d a g: Kall rostbiff med potatis- salad; saftsoppa med mannagrynsflam- med kallt vatten o c h beströs med strö- socker.
meri.
K Ö K S Ä L M A N Ä C K O n s d a g: Hotch-potchsoppa; kokt gös M a k r o n e r (f. 6 petr&lt;s. \, 1 hg.
söt- med smör o c h ägg.
mandel, 1 !kkp.
strösocker, 2 ägghvi- T o r s d a g: Köttbullar med potatis; tor.
citronkallskål med skorpor.
B e r e d n i n g: Mandeln skållas, tor- F r e d a g: Makaronipudding med skin- kas väl, drifves genom mandelkvarn och blandas med sockret.
k a; s u r.
m j ö l k med gräddvisp.
Lördag: Dillkött på får; röd sago- Ägghvitorna vispas till hårdt skum och vispningen fortsattes V4 tim., hvar- efter ägghviteskummet försiktigt blan- RECEPT.
das med det öfriga.
A f massan lägges, A n a n a s g l a c e med vatten (f. 6 med en tesked, små runda klickar på pers.).
1 konserverad ananas ä 1.25, &lt;250 en väl rengjord, smord o c h mjölad plåt.
gr. krossocker, 2 % del.
vatten, saften af Kakorna gräddas i svag ugnsvärme o c h äro färdiga, när d e släppa plåten.
1 citron.
soppa.
v a r K o t l e t t e r af k a l f f ä r s (f. 6 pers.).
7 hg.
benfritt kälfkött, IV2 kkp.
gnäd&amp;mjöllkt, 1 msk.
potatismjöl, V2 msk.
salt, V2 tsk.
[hvitpeppar.
Till panering: stötta skorpor.
2 ägg, IY2 kkp.
T i l l s t e k n i n g: 4 msk.
smör (80 gr.), 3 kkpr.
buljong eli.
vatten.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en duk doppad i hett vatten, skares i tärningar, befrias från hinnor o c h senor ooh drifves 3 gånger genom köttkvarn.
Färsen arbetas därefter väl med grädd- mjölken, potatismjölet o c h kryddorna.
Färsen formas till aflångt runda kot- letter, hvilka penslas med ägg o c h vän- das i fint stötta skorpor.
En tackjärns- panna upphettas långsamt, smöret bry- nes däri o c h kotletterna iläggas och brynas väl p å båda sidor.
Eftersom de äro brynta nedläggas d e i en kastrull, den kokande buljongen eller vattnet till- sättes o c h kotletterna få sakta genom- steka med tätt slutet lock 10 — 15 min.
B l å b ä r s k r ä m (f. 6 pjeirs.}.
1 lit.
färska blåbär, 1V2 lit.
vatten, 1 — IV2 kkp.
krossocker, (1 tsk.
rifvet citronskäO 3 msk.
potatismjöl, V2 kkp.
vatten.
Beredning: Blåbären rensas och sköljas.
Vattnet kokas upp, blåbären iläggas jämte socker och citronskal, o m så önskas, o c h bären få koka tills d e intalade mig, att allt det gamla talet om skrock är blott nonsens från mörka, oupplysta tider och att man blott icke behöfver tro härpå för att det icke skall finnas.
Något hemskt låg öfver den där ödsliga, gamla trädgården med de nakna trädgrenarna, det kunde nu icke hjälpas, resonera eller icke resonera.
Spökrädslan, fasan för det mörka, hemlighetsfulla var något, som då ännu låg i blodet från många g-enerationer och denna alldeles särskilda känsla är först nu stadd i ut- döende, åtminstone hos den upplysta delen af släktet.
Det var också med en viss lättnad jag begaf mig in till familjen, som redan satt kring tebordet.
Jag kommer ännu ihåg, att jag nästan med en rysning betraktade herr Hagman, hvilken som vanligt helt tyst satt och läste en tidning.
Den där ständiga tystnaden föreföll mig infernalisk.
Ett par veckor därefter blef det en dag ett riktigt » Herrans väder » med en bitande nordostlig snöstorm, som oupphörligen trots skottning yrde ihop nya drifvor på den vidsträckta gården.
Vi bryggde just den dagen och det var ett ständigt jobbande, så att det kändes nästan skönt att få komma in och vända den varma mäsken i karet.
Kvällen blef om möjligt ännu ruskigare.
Det tjöt och gnisslade kring knutarna och skorstenarna, som om den vilda jakten kört genom luften rakt öfver vårt aflägsna kvarter.
Jag hade blifvit tillsagd att öfvervara upp- pumpningen af ölet på kylskeppet senare på kvällen.
Det var en egendomlig syn därinne i brygge- riet.
De fyra karlarne drogo taktmässigt i pump- stången, moltysta och vid dåligt lynne, trötta äfven af dagens hårda slit.
De lyssnade miss- nöjdt till stormen därute och tänkte väl på den långa väg de hade till sina hem i snö och mörker, ty den tidens » vargögon » spredo ej mycket sken öfver gatorna.
På bryggkarets stora järnband hängde ett par sömniga talgdankar, instuckna i klumpiga trästakar, i hvilkas baksidor sutto krökta spikar, så att man kunde klamra fast dem här och där.
Det stora skjulet midt emot oss kallades van- ligen » vandringen », emedan hästarna där gingo rundt i vandring, då de pumpade upp vattnet.
Den nu dödsstilla vandringens dörr stirrade där i halfmörkret likt ett mörkt svalg.
Man kom dit på en trappa af några steg.
Plötsligen afbrytes den djupa tystnaden där- inne i mörkret af en förfärlig skräll.
Det låter som om ett lass gråsten hade störtat genom taket ned midt i vandringen.
Det synes ingenting.
Allt är lika mörkt därinne.
Det är svårt att säga hvad jag erfor i detta ögonblick.
Jag är icke modigare jag än folk väl är i allmänhet, och jag ryste af fasa.
Det låg något öfvernaturligt i detta tunga, splittrande dunsande.
Det kunde icke vara ett åskslag den tiden på året.
Men hvad var det då?
Och jag var tydligen icke ensam om att hafva hört det.
(Forts.) falla sönder.
Potatismjölet utröres med och alltsammans får koka färdigt med det kalla vattnet och nedröres sakta i tätt slutet lock.
Jordärtskockorna och krämen under flitig rörning, hvarefter blomkålen jansas o c h läggas 1 tim. i den får ett g o d t uppkok o c h upphälles ättiksblandadt vatten, de påsättas där- att kallna.
Krämen serveras med grädde efter i kokande, saltadt vatten o c h få eller g o d mjölk.
Om så önskas kunna koka mjuka.
Då de äro färdiga läggas bären silas ifrån ooh endast saften de i soppskålen o c h spadet hälles öf- användas, d å tillsättes med fördel 1 ver.
Soppan skummas väl o c h afsmakas tsk.
godt smör, som gör att krämen ej med kryddorna samt hälles jämte köttet öfver grönsakerna.
blir seg- Soppan serveras mycket varm.
H o t c h - p o t c h s o p p a (f. 6 pers.), IV2 kg.
fårbringa, 2V2 Ht.
vättenv 3 msk.
Makaronipudding med skin- smör (60 g r.)
, 2 msk.
mjJöiL, 1 purjolök, k a (f. 6 pers,.).
2 kkpr.
» idealmaka- 2 stora morötter, Vjt selleri, 1 palster- roner, vatten, sait, 1 lit.
mjölk, 4 hg.
nacka, 2 kkpr.
färska ärter, 10 små rökt skinka.
jordärtskockor, 1 litet blomkålshufvud, T i l l ä g g s t a n n i n g: 3 få|gg \ 3 små salt, hvitpeppar.
kkp.
gräddmjotk, salt, (socker}.
Beredning: Fårbringan knäckes, tvättas med en duk, ' doppad i hett vat- ten o c h påsättes i kokande vatten, skum- mas val d å det kokar upp o c h saltas.
Då köttet är halfkokt upptages det o c h skares i små bitar hvilka brynas i hälf- ten af smöret, tillika med purjolöken skuren i fina strimlor.
Mjölet strös öfver o c h köttet omröres väL det ko- kande spadet tillsättes o c h köttet får koka tills det är mört.
Morötterna, selleriet o c h palsternackan ansas p å vanligt sätt, skäras i f i n a strimlor och brynas lätt i resten af smöret samt tillsättas jämte ärterna i soppan, T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 gr.), 2 msk.
stötta skorpor.
Beredning: Makaronerna sköljas o c h förvällas hastigt i kokande, sal- tadt vatten, samt kokas mjuka i mjöl- ken.
Skinkan skares i små tärningar och blandas väl med makaronerna och äggstanningen, som beredes på vanligt sätt.
Mässan hälles i smord o c h bröd- beströdd form o c h gräddas i ugnen o m - kring 1 / 2 tim.
