# ID: svediakorp-per1514
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,486
# sentences: 866
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


alltför stora bekymmer i ekonomiskt hänseende lade honom i en förtidig graf.
Det hör till denne tänkares egendomliga öde i lifvet, att han måste syssla med en annonstidnings re- digering och en egendomsagentur, utan att på någondera sysslan lyckas förtjäna ens till lefvebrödet.
Man kunde väl tycka, att Björklund genom populärt skriftställareskap i någon af våra större tidningar skulle kunnat förtjäna sitt uppehälle.
Men hans förmåga som skriftställare var icke tidningsmannens.
Lika illa utrustad var han äfven som talare och föreläsare.
Han var likt Mose » ingen talför man » och hade som denne profet » ett svårt målföre och en svår t u n g a ».
Denna brist på talegåfvor gjorde det säkerligen omöjligt för honom att, trots aflagd examen, ägna sig åt lärarens kallelse i en skola, äfven om han haft böjel- se därför.
GUSTAF BJÖRKLUND.
GUSTAF BJÖRKLUND, hvars lefnads- saga räknade 56 år, hörde säkerligen till dessa- människor, hvilkas yttre ställning och öden stå i omvändt förhållande till deras betydelse för samtid och eftervärld.
Åtminstone är detta undertecknads mening, och jag vet, att många tänkande människor dela min uppfattning.
Född år 1847 i Björksta, Västmanlands län, blef Björklund student i Uppsala 1870, där han efter åtta år anade filosofie kandidatexa- men.
Sedermera fortsatte han sina studier såväl i Uppsala som Lund samt vid Stock- holms högskola.
Dessa bedrefvos af Björklund endast i rent vetenskapligt intresse, ty att förvärfva någon akademisk grad eller att få sig en sådan tillerkänd på hedersväg tänkte han säkerligen icke.
Det är som bekant icke så lätt för en ve- tenskapsman, som icke kan berömma sig af något annat än sina idéer, att slå sig fram här i landet, då han icke äger penningar, mäk- tiga hjälpare, ett gammalt ansedt namn eller förmågan att » hålla sig framme ».
Björklund saknade alla dessa förmåner, och därför blef hans yttre lefnad sådan den blef.
Tack vare en väninnas trofasta hjälp och en aldrig svik- tande tro på framtiden samt intresserade vän- ners mellankomst i brydsamma lägen kunde Björklund, visserligen under mycket blyg- samma villkor, föra en tillvaro, som lät honom undgå hungerns och köldens nöd, men som i alla fall icke blott icke tillät honom att så ägna sig åt sina forskningar, som han själf önskade och gagneligt varit, utan äfven genom sina Till dessa naturliga svårigheter sällade sig äfven andra sådana.
Jag syftar härmed mindre på de upplefvelser af bristande för- ståelse för sina idéer, af förvridning af deras innebörd och betydelse, af gäckad vänskap och annat mera, som Björklund upplefde, än på sådana tilldragelser, hvilka rent af kunde sägas lägga sten på börda.
Björklund hade, o m jag ej misstager mig, genom intresserade vänners mellankomst lyc- kats få sitt enligt min tanke storslagnast an- lagda arbete » O m döden och uppståndelsen från cell-lärans synpunkt » af trycket.
Arbetet distribuerades af en ansedd bokhandel i Stock- holm och vann en för sitt innehåll ovanligt stor afsättning, så att Björklund hoppades på någon välbehöflig pekuniär fördel af sina forsk- ningars mödor.
Upplagan var i det närmaste slutsåld, då distributionsfirman trädde i kon- kurs.
I denna förlorade Björklund nästan allt hvad han skulle hafva förtjänat på sin bok.
Mot slutet af hans lif såg det ut, som o m lyckan skulle hafva kunnat le mot honom o c h satt honom i stånd att utan bekymmer för studieskulder och det dagliga brödet ägna sig åt sina forskningar.
Krafter hade nämligen blifvit satta i rörelse för att åt Björklund för- skaffa det Nobelska fredspriset, och ett före- mål, mera värdigt och mera i behof af det- samma, hade man icke kunnat uppleta, åtmin- stone här i Sverige.
I » Norske Intelligens- sedler » för den 3 april innevarande år före- kom också en längre artikel i syfte att upp- visa rättmätigheten af Björklunds kandidatur till priset i fråga.
Döden gjorde emellertid den 2 juli detta år ett slut på alla motgångar och all strid för den fridsälskande, anspråks- löse och tillbakadragne filosofen, hvilken rent af hade något af » profet » i sig.
Björklund är kanske mest bekant för sina inlägg i den internationella fredsrörelsens tjänst.
Han gjorde dock ej dessa af blödig afsky för kriget, af feghet eller andra tarf- liga bevekelsegrunder.
Han försmådde äfven allt upphetsande och fanatiskt arbete i den stora idéens tjänst och tog illa vid sig, d å man i den svenska fredsföreningen missbru- kade hans fredsskrifter, t. ex. den om » natio- nernas sammanväxning » till att göra propa- ganda för den barnsliga inbillningen, att vårt folk icke borde bevara och försvara sin kul- tur och sin världshistoriska egendomlighet, utan själfmant uppgå i en annan stat, t. ex. Ryssland.
Björklunds inlägg i fredsarbetets tjänst bestod förnämligast i tankedigra skrif- ter, hvilka ådagalade den oafvisliga nödvän- digheten för folken att afväpna, ja, att genom en inre process i samhällslifvet det med eller mot folkens egen önskan omsider skulle kom- ma till den eviga freden.
Härom handla flere af hans social-filosofiska skrifter, af hvilka en i freds- och afväpningsfrågan blifvit öfversatt till fem främmande språk och utomlands vun- nit stort och berättigadt erkännande.
Enligt min tanke ligger dock icke Björk- lunds största betydelse på fredsrörelsens om- råde, så visst j a g ingalunda är sinnad att underskatta något af det, som åsyftar att för- verkliga julnattens himmelska hälsning till jordens söner och döttrar.
Men Björklunds inlägg på tankens och forskningens väg för fredssaken böra säkerligen närmast betraktas som en konsekvens af den världsåskådning, åt hvilken han gaf rent af klassiska uttryck i sina skrifter om själen och kroppen samt döden och uppståndelsen från cell-lärans syn- punkt.
Björklund var i filosofiskt hänseende en an- hängare af den boströmska idealismen.
Man har förebrått den store svenske filosofen, att hans världsförklaring hade alltför ringa fot- fäste i den empiriska verklighetens värld och därför till största delen utgjordes af spekula- tioner » ins Blaue hinein ».
Jag skall ej här inlåta mig på denna frågas besvarande, men så mycket är visst, att den boströmska filosofien mycket väl tål vid en landkänning med den mo- därna naturvetenskapens metod och resultater.
Det vill synas mig, som om Björklund bevisat detta genom sina utomordentligt intressanta skrifter.
Lärdomsapparaten är icke stor, och till följd häraf torde väl en och annan ofull- ständighet kunna uppletas, men det material, som stod den skarpsinnige tänkaren till buds, var utomordentligt väl genomarbetadt och till stor del inhämtadt — hvad naturvetenskapliga insikter angår — genom af honom själf utförda experiment och laborationer.
Man märker detta bl.
a. på det stora mått af säkerhet och öfvertygelse, som är något annat än själf- och tvärsäkerhet, med hvilka Björklunds verk äro skrifna.
Kommer så härtill den sällsynta för- mågan att behandla de svåraste problem på ett mycket enkelt och klart sätt och att be- tjäna sig af en diktion, som aldrig skattat åt frasen och knappast användt ett ord för myc- ket, så förstår man, att en af Björklunds vänner, tillika en af våra yppersta skriftstäl- lare, i en minnesruna i Aftonbladet kunde m e d all rätt säga, att Björklund » i den mest klassiska form uttalade de ädlaste och mest upphöjda tankar », samt att den » dag kan
IDUN 1903 — 410 — komma, då Sveriges folk lär sig inse, att det i honom förlorat en af sina yppersta ».
Eättvisan kräfver emellertid det erkännan- det, att Svenska akademien för ett par år sedan tilldelade Björklund ett litet understöd och ett vackert erkännande af hans författa- reskap.
Lika obemärkt för den stora världen, som Björklund lef vat, lika obemärkt fick han dö.
Jag tror ej, att det var tio personer närvarande vid hans jordfästning den 7 juli.
Pressen har visserligen ägnat hans minne någon uppmärk- samhet, men enligt min tanke icke motsva- rande hans betydelse.
Det är emellertid på grund af förhållandena förklarligt, och jag kan tyvärr icke berömma mig af att med dessa rader, tillkomna på anhållan af Iduns ärade redaktör, hafva godtgjort det som brister.
Men tid och andra förhållanden omöjliggöra åtmin- stone för tillfället en mera ingående karaktä- ristik af Gustaf Björklund och hans lifsgärning, öfver hvilka jag anser mig hafva rätt att uttala Frälsarens ord i bergspredikan (Mt: 5: 9): Saliga äro de friässtiftande, ty de skola kallas Guds barn.
SAMUEL FRIES.
ANDROMEDA.
H ÖKEN på de sträckta vingar spanar efter rof från skyn, men i dröm din sidenskära kalk du böjer djupt mot dyn.
Lågt i mossan, solbedöfvad, i din vildmarksdröm du står, vet ej om du varit fängslad i en dag — i tusen år.
Skuggan glider öfver åsen, sval i middagssolens brand Se, en sunnanvind, prinsessa, löser sakta dina band!
Hvit och varm med morgonrodnad efter drömmens tusen år, du mot djupblå sommarhimmel undrande ditt öga slår.
Solen som en andning kysser dina lemmars marmorglans, och kring dig i tempelstillhet sluter skogen mörkt sin krans.
Skuggan glider, drömmen glider som ett sommarmoln förbi, glider in i ödemarkens stora, stilla melodi.
STI EkZ3Hl, finnar, HÖG.
sår, hudutslag, reformar o. d. behandlas bäst med F. PAIILLS AZYMOL, hvilket dessutom för sin mångsidiga användbarhet aldrig bör saknas i något hem.
Läs de läkareintyg och den broschyr som medfölja hvarje flaska AZY- MOL.
Aseptin är gammalmodig sedan det af en svensk läkare uppfunna preparatet &gt; AZY- MOL » visat sig vara ojämförligt mera verksamt, Vid alla tillfällen då Ni förut begagnat Aseptin bör Ni numera alltid använda » ANTISEPTISK LITET STUDENT-EKONOMI.
NÅGRA U P P L Y S N I N G A R FÖR K V I N N L I G A STU- DENTER, SOM ÄMNA IDKA UNIVERSI- TETSSTUDIER.
D E FLESTA af de unga kvinnliga studen- ter, som ämna fortsätta sina studier vid universitet, äro tämligen okunniga om storle- ken af de årliga lefnadsomkostnaderna där.
Detta är kanske af föga betydelse för en hel del i ekonomiskt afseende oberoende, för hvilka ett par hundra kronor mer eller mindre ej spelar någon roll.
Af så mycket större vikt är det väl emellertid för dem, som ej ha utsikt att erhålla de för studierna erforderliga medlen från sitt hem, utan genom lån måste förskaffa sig desamma, och jag tror att dessa numera ej äro så få.
I allmänhet är man böjd att underskatta kostnaderna för vistelsen vid universitetet och detta af två skäl: för det första, emedan man anser undervisningen vara kostnadsfri, för det andra, emedan man hört talas om den massa stipendier, som existera vid universite- tet, och af hvilka, anser man, det alltid går att knipa sig något eller några.
Dessa åsikter hade åtminstone jag, och jag är öfvertygad om, att det äfven nu finns en hel del nyba- kade kvinnliga studenter, som tro alldeles det- samma.
Min mening vore därför att lämna några upplysningar o m de ekonomiska för- hållandena för kvinnor, som studera vid uni- versitet och särskildt vid universitet i Uppsala, där väl de flesta af de kvinnliga studenter, som ämna aflägga akademiska examina, sam- las.
I dessa » ekonomiska förhållanden » vill jag då, utom ofvannämnda två saker, äfven innefatta frågan om inackordering, på hvilken j u storleken af lefnadsomkostnaderna är i hög grad beroende.
Undervisningen vid universi tetet är kostnadsfri.
Detta är en allmänt gängse uppfattning, som väl i viss mån är sann, i det att bevistandet af de offentliga föreläsningarna ej är förenad med någon af- gift.
För underlättandet af sina studier måste man emellertid ej blott bevista dessa, utan äfven så kallade kollegier, som gifvas af pro- fessorn i ämnet, och som, då de ej ingå i det antal föreläsningar, denne årligen är skyl- dig att hålla, naturligtvis ej äro afgiftsfria.
Kollegier gifvas ock af docenten i ämnet.
Förenade med särskild kostnad äro de ämnen, som äro förbundna med praktiska öfningar eller laborationer såsom kemi, fysik, då det gäller ett högre betyg, samt dessutom så godt som alla de ämnen, som ingå i medicine kan- didatexamen och äfven i den förberedande examen, » medikofllen ».
Afgifterna för de sär- skilda kollegierna och laborationerna äro ju ej så stora, oftast 20 å 30 kronor, men måste man bevista nere dylika, blir summan dock ej så obe- tydlig.
Härvidlag ställer sig förhållandet olika inom den medicinska och filosofiska fakulteten, de fakulteter inom hvilka vi med ytterst få un- dantag kunna räkna några kvinnliga medlemmar.
Inom den förstnämnda blir, på grund af förut- nämnda laborationer och praktiska öfningar, kostnaderna rätt betydliga.
Utgifterna för undervisningen för » medikofllen » kunna beräk- nas till ungefär 200 kronor, examensafgiften medräknad, och för medicine kandidatexamen till något mera.
Inom den filosofiska fakul- teten ställer det sig som regel billigare, i syn- nerhet inom den humanistiska afdelningen af densamma.
För öfrigt är inom detta område svårt att angifva några bestämda siffror, då omkostnaderna äro i hög grad beroende på de ämnen man väljer, och då kurser och kol- legier här ofta ej äro obligatoriska, utan det står den studerande fritt att besöka dem eller icke.
AZYMOL MELLINS FOOD I hvad bär ofvan an gif vits, är ej medräk- nadt böcker och ej heller de privata lektioner, man för underlättandet af studierna ofta måste begagna sig af Dessa båda poster springa vanligen upp till större summor, än man vän- tat.
Till dessa direkta utgifter för undervis- ningen komma äfven indirekta såsom inskrif- ningsafgift vid universitetet och den nation, man ämnar tillhöra, samt slutligen termins- af gif ten i den senare, alla tre på ungefär 15 kronor hvardera.
Undervisningen blifver så- ledes, som vi se, ingalunda kostnadsfri, 20 kronor hit och 20 kronor dit, och snart är man färdig med de 100.
K o m m a vi så till frågan o m inackorderingar och ungefärliga priset för desamma.
Detta varierar mellan 7 0 — 8 5 å 90 kronor.
Något billigare torde det ställa sig, om man ej har helinackordering, utan hyr ett rum samt så intager frukostar och middagar på ett mat- ställe och lagar sina supéer själf.
Eummen äro nämligen ganska billiga, åtminstone mot förhållandena i Stockholm.
Ett trefligt rum och så snyggt möbleradt, man kan vänta sig i vanliga studentrum, kan erhållas för 60 kr.
i terminen och måltidsinackordering för fru- kost och middag för 35 å 45 kronor i må- naden.
Särskildt fördelaktig är denna metod för dem, som ha långa terminer, i det att rummen aldrig betalas för månad, utan för termin, och priset är detsamma, hur lång den- na än är.
Den har dessutom den fördelen att man mera disponerar öfver sin tid.
Återstår nu frågan om stipendier.
Med af- seende på dessa kan man säga, att de man- liga studenterna äro åtskilligt bättre lottade än de kvinnliga.
I stadgarne för ett ganska stort antal af dessa stipendier står nämligen mer eller min- dre direkt föreskrifvet, att stipendiaten skall vara en man.
Dylika föreskrifter äro t. ex. sådana, som att sökanden skall ha genom- gått det eller det gossgymuasiet, eller vara medellös prästson, välartad yngling e t c, allt kompetensvillkor, som äro en källa till för- argelse för kvinnliga stipendiesökande.
Utom dessa stipendier, som vanligen tillsättas af konsistoriet, finnas äfven andra, som utdelas inom de olika nationsföreningarna af särskil- da därtill utsedda medlemmar.
Äfven bär förefinnas i allmännhet rätt små utsikter för de kvinnliga studenterna, då dessa nämligen oftast äro föga kända af sina manliga nations- kamrater, och då naturligtvis personliga vän- skapsförbindelser spela rätt stor roll vid till- sättandet af dessa stipendier.
Finnas då inga särskilda stipendier, som endast kunna sökas af kvinnor?
Jo, men dessa äro tämligen få- taliga.
De utgöras för närvarande endast af trenne, nämligen von Krsemers på 63 kronor årligen samt Vilhelmina Hiertas med två rum, hvartdera på ungefär 130 kronor.
Ett fjärde är under bildning inom kvinnliga studentför- eningen.
När summan af terminsafgifterna där stigit till ett visst belopp, skall nämligen rän- tan på detsamma utdelas som stipendium.
Af de båda förstnämnda stipendierna kan von Krsemers sökas af meriterad kvinna inom hvilken fakultet som helst, Hiertas endast af medicine studerande.
Från Fredrika Bremer- förbundet i Stockholm utdeles äfven stipen- dier på högre belopp, som kunna sökas af kvinnliga studerande vid såväl universitet som högskola.
Skulle man göra ett försök att bestämma de årliga lefnadsomkostnaderna för de kvinn- liga studenterna i Uppsala, skulle man natur- ligtvis få tämligen varierande värden.
Till- närmelsevis skulle man kunna säga, att de uppgå till 1100 å 1500 kronor.
Variationer- na betingas, som förut angifvits, af den stu- af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel for barn och sjuka.
— Finnes på Apoteken sitmt hos Specerihandlarne.
P R O F ffrat2 * mmti fa » - a n o © från Axel Lennatrand, G E F L E.
= = = = = = = = =
411 hört att hon är död.
Hon lånar dig nog ett par riksdaler till du kommer hem.
Och skynda dig nu bra, så Ola Månson inte behöfver vänta på dig, efter du får skjuts med honom för inte mer än halfva vägen till stationen!
Seså, farväl med dig.
Titta på lärarinnorna — glöm inte det!
Du har väl alla tre näsdukarne med dig?
Och penga- pungen?
Nå så vare vår Herre med dig!
Och välkommen hem igen! » Gumman stod och viftade efter honom med förklädet så länge hon kunde skymta honom från förstutröskeln.
diebana, man valt, och dessutom naturligtvis af de olika individernas vanor och förmåga att spara.
E.
D ET — FÖRSTA MÖTET.
EN LITEN HISTORIA I SKOLMÖTESMÅNA- DEN AF HENRIK W R A N É R.
Mäster tyckte att han kommit ut på en riktig romareresa: han hade ju på många år knappt varit öfver sockengränsen, och Lund hade han inte återsett, sedan han tog examen.
Men det nya i saken rutschade opp honom: han rätade rygg-en och när han kom fram till den gamla biskopsstaden, hade han fått färg på de annars grågula kinderna Han hade ej hunnit långt från stationen, då han träffade en seminariekamrat.
De beslöto bilda bunkalag och få sig ett rum samman — deras upptäcktsfärd efter ett litet rum ledde snart till önskadt resultat, tack vare en välvillig poliskon- stapel, och så gingo de att se på sta ' n, just på seminariet, där de så ofta stått darrande för en eller annan sträng lärare, när nådens ordning t. ex. skulle klareras för rektor Våhlin, och efter en lång spatsertur ända ner i Gyllenkrokska pro- menaden, där de förr gått så många kvällar och byggt luftslott, voro de hemma i sitt lilla rum, dukade opp sina matsäckar, bjödo hvarandra på hvad huset förmådde och somnade slutligen mätta och glada, sedan de skildrat sina öden.
Mäster hade inte mycket att omtala, men den andra, som var ' gift, hade tusen saker att berätta om sin lilla gumma och sina småttingar och sin lycka, fast äfven han kände fattigdomens och skuldsättning- ens tunga börda på sina axlar.
Mäster drömde hela natten om en hälft så öm och en hel hög matfriska ungar, som låren i hans matsäck.
M ÄSTER kallades för » Tungusen ».
Fast han bara var bortåt 30 år gick han sällan med i lag, dansade inte och rörde aldrig kort- lapparne.
Hans gamla mor hushållade för honom och där sutto nu han och gumman som två ugg- lor på ett kyrkotak, tysta och stilla och sågo vän- ligt på hvarandra.
» Mäster » hade sin lust i att läsa svensk historia och hade gnott igenom hvad det lilla sockenbiblioteket i den vägen innehöll många sånger.
Och i själfva verket kände han Gustaf " Vasa mycket bättre från pärm till pärm än han kände skolrådets ledamöter.
Minst var han naturligtvis bekant med ordföranden, en gam- mal lektor, som fått pastorat och blifvit teologie doktor, förty mellan honom och den lille tyste mäster var ett stort svalg befästadt — mäster kunde ju hvarken grekiska eller hebreiska.
Och det var det enda som för 30 år sedan räknades för lärdom i den skånebygden.
Men en dag gick gumman bort till riksdags- mannens och skulle hjälpa till att baka en spett- kaka — hon var en vida känd mästarinna i den konsten.
Och när hon kommit hem, sa hon till mäster: &gt; Johan. » &gt;Ja, mor! » » Vet du hvad jag fick reda på där borta? » &gt;Nää. » » Alla skolmästare ska ha möte i Lund till som- maren — det ska stå i tidningen. » » Jaså.
Ja, jag har inte lånt den de två sista månaderna — jag får väl ha hem de nyaste.
Nåå? » » Jo, riksdagsmannen frågte, om du tänkte ta dit. » » Jag — hvad skulle jag- där att göra? » » Hör du, min gosse!
Här går du som en tun- gus — som de också kalla dig — bland fllisteerna: ingen talar du till, och ingen rutschar opp dig, du blir gammal och maläten i förtid.
För töser är du som du vore skrämd — när ska ' här komma kvinna i huset?
Jag är bara en olärd människa och kan inte följa med i dina lärda böcker, helst som jag inte kan läsa den latinska stilen — inte kan jag heller muntra opp dig.
Res nu in — du kan väl alltid våga det på dig, fast lönen är liten här.
Du ska för resten få af mina läddikepengar till resan — jag kommer nog ärligen i grafven ändå, när jag är död en gång.
Och jag ska rusta ut dig med mat och stryka bägge nattkapporna åt dig och blåna dem, så det skall vara en lust att se på dem! » » Där komma så många människor, som en inte känner! » » Det måtte väl vara ombyte — inte blir du glad af att år ut och år in gå och se på stofilerna här?
Gör mig nu till viljes, Johan lille, så är du min gamle, snälle påg! » » Jag får se på tidningarna, hvad där står, först. » Nå, tidningarna genomsöktes, och hur gum- man lirkade med sin gosse, blef resan verkligen beramad och stöflarna nysulade, kläderna upp- fiffade och kryckan fastsatt på paraplyen.
Nyklippt af dragonen och nyrakad stod han en dag färdig att kila, sedan han tallösa gånger gått igenom resekostnaderna med mor och skra- pat ihop så, att han hade en hel riksdaler till » oförutsedda utgifter ».
» Nu har du mat med dig, som stöttar! » sa gum- man.
» Det finns inte fetare fläsk i socknen än nämdemannens, och sådana lammalår som rust- hållaränkans ha inte sin make.
Håll dig till mat- säcken, så mycket du kan!
Det är billigast.
Men är där något gille, som alla ska vara med om, så ska du inte vara sparf i tranedans, utan då får där springa en riksdaler, om så ska vara!
Och är där någon lärarinna, som du tycker ser riktigt snäll och treflig och rar ut, så gör dig bekant med henne — jag vill så gärna se dig gift, innan jag dör — hvad ska där annars bli af dig, när jag faller ifrån en gång!
Se på dem åtminstone — för min skull, pågen min!
Skulle du bli penga- läns, så spörj ut hvar Bengta bor, som jag tjänte ihop med för trettiofem — fyrtio år se ' n.
Jag har hört att hon blef rikt gift med en vaktmästare — jag tror han hette Tornberg — och jag har aldrig FUJI lfallffliin L i d ntnlllldll Så P«n DROTTNINGGATAN 6 8.
ET.
1886.
W UlUj HUSH För gumman var den veckan, som Johan var i Lund, så lång som en månad, och hvar dag stod hon bort emot kvällen på förstubron och spejade nedåt vägen.
Ändtligen kom han på lördags- kvällen.
» Gokväll, mor! » » Nå, välkommen hem igen!
Hvad du är sol- bränd — det klär dig för resten.
Du är tio år yngre — och sådan takt du hade i benen, när du kom nere vid korsvägen!
Nå, kom in nu — jag har kaffekitteln på — den har kokt en hel timme, så det är nog starkt och godt.
Nej, men Johan!
En hel påse kakor, skorpor och » sniglar » — är det Lundabröd?
Ah, tack ska du ha, men det var väl fasligt dyrt?
Nå, räckte matsäcken? » » Där är kvar till sju gillen hem igen. » » Hvad säger du — det var ledsamt, att det inte smakte dig! » » Mor lilla.
Vi åto som vargar morgnar och kvällar, både jag och Malmgren, som jag bodde ihop med — och ingen kan tänka, hur han har g ' ått åt mitt lammalår — där är bara » fiolen » kvar.
Men middag åto vi ute som det bar sig — och inte tänkte man så mycket på mat heller: man hade nog ändå att tänka på, om man ville följa med i allting.
Vi började med predikan och ni kan tro, mor, att vi sjöngo så hvalfven i Lunda kyrka darrade — åh, jag glömmer det aldrig.
Och se ' n var där diskussioner — den ena dagen talte de om, hur vi lärare ha det ute i de undan- gömda vrårna.
Men de hade det alldeles om bak- foten, så den, som klef opp, det var jag och jag sa dem, hur det är här — — — » » Är du galen?
Du blir olycklig för prästen! » » Pytt, jag är inte en sådan hare som förr: det gör dem godt att de få höra sanningen. » » Men var du inte rädd? » » Jo, den ena minuten tyckte jag det blef svart för ögonen och den andra dansade där tusen gnistor.
Men jag måtte inte ha tappat koncep- terna, för när jag gick ner, klappade de i hän- derna, och det gjorde de bara för två till den dagen. » » Men, Johan — att jag inte fick höra på. » » Ah, mor, jag har så mycket att tala om, så det räcker i flere veckor!
Nå, det skall bli skönt med en kopp — ät nu kakor, mor, ät tills ni blir fyrkantig!
Och se ' n ska vi duka opp matsäcken och äta — jag är så sugen.
Åh, mor, hvad lifvet är härligt — när man inte låser in sig inom fyra väggar! » » Du är ju rent som en bortbyting, pojke!
Nå var det inte bra att jag lockade dig ut? » LL A §&amp;KOI-A.
MATSALAR, OAFÉ A REFC, BUFFÉ.
å n k - f 6 r - I DUN » Joo, det ska mor ha tack för! » » Nå, pengarna räckte? » » Jo, jag tackar, jag.
En kan knappt vända sig, utan det kostar pengar i Lund nu för tiden.
Jag måste låna fem riksdaler af Malmgren. » » Men, pojke — hur — hur.
Du kan då rakt inte ta dig fram på egen hand.
Hur ska jag kunna släppa ut dig en annan gång?
Du gör oss ju olyckliga för all vår tid! » » Mor, mor!
Vi ta ut på sparbanken: den resan vill jag inte ha ogjord för hundra riksdaler! » » Hvad säger du?
Nåå? » » Mor menar? » » Lärarinnan? » » Hvilken lärarinna? » » Såg du inte någon lärarinna? » » En hel hop — fast vi karlar voro ju i ma- joriteten! » » Nåå? » » Hm!
Jag förstår inte. » » Sitt nu inte och gör dig till!
Var där ingen, som — som du tittade nogare på? » » Jaså, på det viset!
Näää !&gt; » Försök inte att lura mig!
Jag ser det på ögonen på dig.
Hvad heter hon? » » Hvilken? » » Konstra inte, för då får jag kaffet i vrång- strupen!
Det synes ju på utanskriften på dig. » » Hvad tycker mor om namnet Hildegard? » » Det var förnämt!
Och vackert — så heter ingen i hela detta häradet!
Äh, du Johan!
Är hon lång eller liten?
Hurudana ögon har hon?
Väl vuxen, hva?
Är hon af förmögen släkt?
Hur blef du bekant med henne? » » Det var många frågor på en gång, mor! » » Ja, när det gäller ens enda barn så — — » » Nu ska jag tala om precis, hur det gick till.
Första dagen blef där stor trängsel i utgångs- dörren i tornet, och som jag går och skall pallra mig ut, rispar en nål mig ' i kinden, så det sved förskräckligt.
Jag ser mig om — hon var så blek och eländig, för olyckans skull — grann unge för resten.
Liten, räckte mig bara till axeln — vi ha mätt sedan.
Och hon bad så rysligt mycket om ursäkt.
Och blodet rann, och hon tog upp näsduken och torkade af det — och handen var som sammet så mjuk.
Och så sa hon hvad hon hette och vi kommo i samspråk.
Och hvarenda dag under mötet träffades vi — jag väntade på henne vid utgången eller — hon på mig.
Och vi ha talt så mycket samman.
Hon är också g ' alen i historia — treflig och glad, men mycket förståndig.
Hon är rent styf i matlagning — men spettkakor ä tyska för henne.
Och så talte jag om för henne, hur ensam jag är, och hon hade samma visa att sjunga. » » Och ni blef öfverens?
Gud signe er! » » Först ska mor se henne och tala vid henne, rannsaka hjärtat och pröfva njurarna!
Mor ska resa dit i veckan, som kommer.
Hon bor bara fyra mil härifrån — oppe i Hönslösa.
Men rar är hon!
Och som hon kan se pä en!
Mor blir så glad i ungen, ja, lika glad som jag.
Och mor sJca resa! » » Jag ge mig ut på järnväg på gamla dar — vet 4, Johan — — — » » Åh för min skull!
Hon väntar mor! » » Då reser jag.
Hvad jag är glad vid henne redan!
Hon hade inte något porträtt? » » Ett — och det fick jag.
Vill en nyfiken gam- mal rar gumma se en ung rar tös? » » Du pinar lifvet af mig — ta hit det genast?
Åh herre j e ' En så ' n liten näpen människa — som en docka, rent!
Men sådana ögon!
Kysste du henne? » » Jag tordes inte, vet mor: jag var så rädd att hon skulle bli ond. » » Du är ett enfaldigt lif, Johan — när hon tyckte om dig! » » Det tror jag nog hon gjorde, men vi ä inte ringförlofvade, och jag har inte sport, om hon vill bli min i nöd och lust — mor ska se henne först. » » Ja,, det ska jag.
Så fort jag hinner förfota mina mörkblåa strumpor, ska jag ge mig af.
Låt mig se på henne en gång till!
Ja, få era små hennes ögon, komma de nog inte att gå lika länge ogifta som deras far gick i världen, innan hans gamla mor körde honom ut på skolmötesresa! » U GLOM EJ Jubileumsfondens " • » » " •MMIA undervlanlng 1 matlagning, ne« » ertrttter, flnb » Hnlng ni.
m.
3 män, elevtairs.
f B |) d 1903 sparbössor!
Proep.
ooh Upplynn.
fritt.
f » ' " " • * • » " ' » B ».
B » " ° ° " rlfcllgt bord, liga pHier ooh därtill rabattkuponger, bland atadena mest besökta. "
W till 11 e. m. Frufcoat-, lunoh-, auptS- o. fcaffaaerTerlng.
Tårtor, bakelser, taffabröd frän eget bageri » arv, o. afilji7 " hfir.
T 1903 — 412 — EN MÅLARSKOLA.
I PARIS, den underbara konstmetropolen vid Seine, där det konstnärliga skapandets kraft och yra ligga i själfva luften, florerar, vid sidan af världsstadens öfriga institutioner på den andliga odlingens skilda fält, också en hel del privata målar- och bildhuggarsko- lor, där de förnämsta mästare på de bildande konsternas område handleda de lärjungar, som, drifna af skönhesträngtans heliga eld i sitt inre, alltjämt strömma till från den civilise- rade världens alla väderstreck.
L ' academie Colarossi, Cormon, Julian och hvad de nu allt heta äro också välbekanta här hemma i Sve- rige, och många bland de konstnärer, som sedan gjort betydande insatser i vår moderna nationella konst, ha mottagit sin första un- dervisning i någon af de parisiska målarsko- lorna.
Men hvarför egentligen fara till Paris och Colarossi, när vi själfva kunna prestera fullt liknande förmåner?
T y äfven Stockholm äger numera att framvisa nere väl ansedda, pri- vata konstnärsskolor, och vi ha i dag nöjet att meddela några bilder från en af dessa, den kanske mest anlitade och kända vid si- dan af — eller rättare som förberedare till — den officiella Konstakademien.
EN » MODELLTIMME » I DEN KVINNLIGA A T E L I E R N.
Det är den bekante artisten, öfverläraren vid Tekniska skolan hr G. Althin, som sedan nere år grundat och ledt denna elevatelier på ett sätt, som tillvunnit den allt större fram- gång och erkännande i konstnärliga kretsar.
Högst upp i ett ståtligt nybyggdt hus vid Grefgatan disponerar skolan tvänne rymliga, ljusa och luftiga atelierer — en för de man- liga, en för de kvinnliga eleverna — och mel- lan dem bägge har läraren sitt artistiskt in- redda mottagningsrum.
När vi en solig middagsstund aflägga ett besök där uppe, mötas vi redan i trappupp- gången af det glada, ifriga bikupesorl, som är så karaktäristiskt för det ungdomliga konstnärs- lynnet.
Vi stiga först in i » mästarens » privata kabinett och finna honom just sysselsatt med att för en af de manliga eleverna demonstrera någon viktig skönhetslag.
Vi mottagas på det älskvärdaste, och efter en stunds samspråk o m dagens konstnärliga frågor inbjudas vi att bese lokalerna.
Af de bilder, Idun i dag som ett minne från detta besök meddelar, är den kvinnliga KOMPOSITIONSBEDOMNING I DEN MANLIGA ATELIERN.
A. BLOMBERG FOTO.
— att i hemmen mellan lektionstiderna utföra själf ständiga kompositioner i teckning, mål- ning eller äfven modellering, allt efter arten af deras studier och begåfning.
På gifven dag och timme utställas sedan alla kompo- sitionerna — till en början anonymt — i den manliga ateliern, och under de unga ut- ställarnes lifligaste spänning skrider läraren till kritik o c b » prisutdelning ».
Vår tredje bild återger just en sådan kompositionsbe- dömning, hvars uppfostrande och till själf- ständigt arbete eggande betydelse torde ligga i öppen dag.
Med lif och lust fortgår så verksamheten i vår målarskola året igenom — endast med ett par kortare af brott vid jul och den var- maste högsommaren — och innan man vet ordet af, är hösten inne och med den den be- tydelsefulla tidpunkten för de årliga inträdes- pröfningarna till Akademien för de fria konsterna.
Det öfvervägande flertalet af hr Althins elever äro nämligen aspiranter till denna de konstnärliga studiernas högskola i vårt land, och intet bättre kriterium kan önskas på halten af den undervisning, som lämnas i den Althin- ska målareskolan, än det faktum att, exempel- vis vid senaste pröfning till Akademien, samt- liga antagna elever, så när som på en enda, voro lärjungar af hr Althin, och att af det unga garde, som nu i skönhetstemplet vid Eöda bodarne med penna, pensel och modeller- stock sträfvar att forma dragen af morgon- dagens konst, de allra flesta gjort sina läro- spån i den Althinska elevskolan.
Vi vilja icke af sluta dessa rader, utan att åtminstone med några kortfattade ord erinra om den dugande gärning, som artisten Althin — vid sidan af en så framgångsrik lärare- verksamhet — hunnit utföra som själf ständig konstnär.
F ö d d i Karlskrona år 1866 och elev vid Fria konsternas akademi 1 8 8 5 — 1 8 8 9, studerade han sedermera i Paris för Dagnan- Bouveret och Courtois samt dekorativ konst för P.
V.
Galland.
De stora dekorativa, sär- skildt de kyrkliga uppgifterna, ha sedan också blifvit hans hufvudintresse, och han har, som bekant, utfört ett betydande antal figurala al-secco-målningar i Uppsala ny- restaurerade domkyrka (ej mindre än om- kring 200 figurer), i Örebro, Delsbo, Norrtuna, Lommaryd m. fl.
kyrkor.
Nu senast har han erhållit beställning på tvänne målningar för den nya Oscarskyrkan i Stockholm samt fem för domkyrkan i Hernösand.
Af hans staffli- taflor må särskildt framhållas ett munkhufvud i drottningens skrifrum på Ulriksdal, » Karl I X och Petrus Petrosa », som äges af fru I. Faxe, samt » Jakob välsignar Josefs söner », tillhörig grosshandlaren Westin.
Han har äfven fram- trädt som illustratör i Ny ill. tidning, Förr och Nu, Ord och Bild m. fl.
tidskrifter.
Sedan år 1896 är han dessutom verksam som öfver- lärare vid Tekniska skolan.
JOHAN NOEDLING.
I Enligt referat af meddelande från Svenska E Tandläkareeällskapets kommitté för undersök- E ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- E nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den E 1 5 Ang 1 9 0 2 är 8T0MÅT0L E E E E ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABRIKEN, I H.
M.
Konungens STOCKHOLM.
Hofleverantör.
413 — IDUN M O T S K O G S S T J Ä R N O R.
D ET V A R en gång en försommarnatt på ett högt berg.
Där var vid utsikt öfver svarta skogar och blanka vatten.
Och längst borta lyfte sig fjälltinnar som skimrande fjärr- syner.
Solen stod stor och röd och liksom undran- de stilla.
Sommaren hade nyss kommit, och det sjöng och myllrade i skog och mark af ungt och yrvaket och soldrucket lif.
Lommen sam i sjöarna, och svarta trastögon tindrade skyggt ur färdigbyggda reden.
Det var på ett berg, där enbuskarna buro ljusblå bär.
Myggen dansade, och en guld- höna kröp fram öfver stenhällarna.
Hon blef fångad och fick krypa på en smal, solbränd hand, tills hon drog fram de svarta vingarna under purpurkappan, höjde sig och försvann som en liten mörk punkt i den ljus- blå luften.
Handen tillhörde en flicka med lång, blond fläta och ljusbruna ögon under mörka ögon- bryn.
Hon hade barr och mossa i flätan och en stor refva på sin klädning.
Hon hade ingen hatt på, och hårslingorna lockade sig och föllo ned mot kinderna, som voro glödande skära.
Jag såg blott på henne, men hon såg på allting under den röda solen — utom på mig.
— » Lena » — sade jag.
— » Ja. » — Hon såg uppmärksamt på en mygga, som sugit sig alldeles stinn af blodet i hennes hand.
En liten röd spindel sprang som för brin- nande lifvet öfver den hvita halsen.
» D u har en spindel på halsen, » sade jag.
Hon tog lugnt dit och fick den på handen.
» Det är en lyckospindel. » Hon brydde sig inte om att svara, utan lade händerna under nacken och började hvissla.
Och det vore synd att säga, att det inte var både rent och musikaliskt.
» Kusin Magdalena, » började jag igen.
» Ja. » — — — » Jag kan inte begripa — men i natt, när jag k o m in på min kammare stod det en bukett med skogsstjärnor och blå violer på nattduksbordet.
Skogsstjärnorna voro så darrande hvita och lätta; alldeles som glada och hvita tankar. » » Ja, men hvad rör det där m i g?
» » Nej, hvad skulle det röra dig.
Men jag kan inte begripa, hvem som trollat dit dem. » Hon log stilla och såg mot himmelen med en orörlig, guldglänsande blick under ögon- fransarna.
Då fick jag en plötslig ingifvelse.
Jag böjde mig ned och kysste henne, innan hon hann afvärja det.
I nästa sekund stod hon rak framför mig, och ögonen voro som stenkol.
» Hur kan du våga I Tror du kanske, att jämt är tio å r?
» » Nej, bevare mig.
Men var jag kär i dig på den tiden också? » Hon tog sin hatt.
» Nu går jag. » » Hvart? » » Hem. » » Men vi skulle j u se solen gå ned. » » Jaså, ja, du kan j u stanna. » Hon gick långsamt bort öfver stenhällarna.
» Lena, » ropade jag of ter henne.
» Ja. » Hon stannade, men utan att vända sig o m.
» Hör på, o m vi skulle förlikas?
Förlåter du mig, hvad jag gjorde, om jag lofvar att aldrig göra om det? » Jag steg upp och gick några steg efter henne.
Hon stod med nedbödjt hufvud, och jag såg solskimret kring den fina nacken.
Plötsligt gjorde hon helt o m och såg mig rakt i ansiktet.- Det fanns^ett par små gro- jag 1903 F L U G O R!
= E I É E z \ E E E E F L U G P A P P E R — äkta Tanglefoot — pr dubbelark 20 öre.
F L U G P A P P E R — franskt — pr ark 5 öre.
F L U G F Å N G A R E, pr st. 25 öre.
F L U G S P Å N (Kvassia), pr kg.
60 öre.
I N S E K T S P U L V E R — ä k t a f r a n s k t — i paket om 25 och 50 öre.
I N S E K T S P U L V E R S P R U T O R, pr st. 40 och 45 öre.
Dessutom särskildt för kreatur: Hjorthornsolja, Ryssolja (Björktjära), Kreolin, Kreo- linsåpa, Lysol m. m.
Till de billigaste priser hos I i E: E E É E E E E | E E E WILH.
BECKER, Kongl.
Hofleverantör, Stockholm.
Hufvudaffär: 5 Malmtorgsgatan 5.
Filialer: 24 Stora Nygatan, 23 Götgatan.
J E E: par i kinderna, och den guldbruna blicken " glittrade och glänste.
Solen stod kvällsröd öfver skogarna, men det var som en lifvets morgon öfver henne.
» Lena, » sade jag nästan andlös.
» Jag kysste de hvita stjärnorna i natt — därför att de voro som glada hvita tankar.
Skall jag lofva? » » Nej, » sade hon.
Men när hon sagt det, lade hon handen öfver ögonen.
Solen hade gått ned, när vi gingo hem, och den korta midnatten låg med dämpadt dags- ljus öfver de svarta skogarna och de blanka vattnen.
* Det var en gång flere år senare.
Jag gick i en grön, lummig skogspark tillsammans med en ung kvinna i riddräkt.
Hon var smärt och blond och hade ljusbruna ögon under mörka, bågiga ögonbryn.
Vi satte oss på en bänk, och hon kom händelsevis att ta några skogsstjärnor i han- den.
Men när hon kände min blick, blef hon röd och kastade ned dem.
» Ja, » sade jag, » tänk att en sommarnatt för längesen fann jag en sådan där bukett framtrollad på mitt nattduksbord.
Och jag kysste dem, därför att de voro som hvita och glada tankar.
Sedan blefvo de glödande röda — på ett högt berg — med all värl- dens härlighet nedanför. » Hon lade handen öfver ögonen.
» Tyst, » sade hon, » säg internera.
Har du kommit hit för att säga mig det där. » » Ja kanske.
— Jag vet inte.
Men efter det föll sig så, sade jag det.
— Ar det inte löjligt — kusin Lena, — förlåt — fru baro- nessa, — att en man far till främmande land och blir borta i långa år och tror, att de hvita, ömtåliga blommorna alltjämt skola vara lika friska. » Hon tog handen från ögonen och stirrade framför sig.
» Jag kom att tänka på något, » sade hon, » fast det egentligen inte hör hit.
Men minns du, att nedanför berget låg en liten grå stuga?
Där bodde en kvinna, som hette Ingeborg.
Hon hade en gång gjort en stor missgärning, hon hade dräpt sitt eget barn.
Hon var fullt medveten om hvad hon gjorde och förtjänade därför dom och straff.
Jag talade med henne en gång.
.
.
Hon sade, att hon var olycklig, när hon gjorde det, och att det straff, som lagen på- lade henne, var ett intet mot de kval, som hon natt och dag burit inom sig.
Och när jag såg, hur hon pinades och led vid minnet, gjorde det mig så ondt o m henne, att jag glömde hennes synd. » GUSTAVA SVANSTKÖM.
IDUN 1903 — 414 - - FRAN RIKSGRANSBANANS INVIG- ABISKO.
NING.
1.
KONUNGENS NAMNCHIF- HÖFDING BERGSTRÖM.
6.
KONUN- F E R PÅ » S T A T S R Å D E T S » HÖGSTA GENS INVIGNINGSTAL VID » R I K S - TOPP I KONUNGEN GRÄNSEN ».
DEPUTERADE SPEKTERAR KIIRUNA.
MOTTAGES I AF KIIRUNA.
DE 3.
ÖFVERRÄCKA HÖGER SKA KIIRUNA DAMER BLOMMOR.
TILL SKOLBARNEN MED SVEN- FLAGGOR.
TILL A B I S K O.
TALAR 2.
MED 4.
ANKOMSTEN 5.
KONUNGEN SAM- LAPPARNE Foto för Mun af A. Blomberg.
VID I FÖRGRUNDEN 7.
LANDS- KONUNGEN IN- » NORRBOTTNINGAR- N E » VID RIKSGRÄNSEN.
8.
KONUN- GEN INSKRIFVER SITT STENEN V I D N A R V I K.
9.
GENS ANKOMST STATION.
10.
TILL NAMN Å KONUN- NARVIKS KONUNGENS VIGNINGSTAL VID N A R V I K.
IN-
— 415 — IDUN 1903 de sätt.
Ä badrestauranten var för jubilaren an- ordnad en subskriberad middag, till hvilken vän- ner och beundrare af skalden infunnit sig från skilda delar af landet.
Tal för hedersgästen hölls af hyråchefen Wil- helm Berg, som talade för Bååth som den ban- brytande lyrikern i svensk realism.
Tal påpekade i ett sakligt föredrag Bååths insats i modärn svensk diktkonst och uttalade en förhoppning om att hans trofasta kärlek till födelsebygden måtte inspirera honom till ett fortsatt arbete för spridande af kun- skapen om skånsk natur och skånska seder i en fullödig konstnärlig form.
Härpå svarade Bååth i ett med stormande jubel mottaget tal, hvari han skisserade upp konturerna till sitt lif och sin dikt- ning, uttalade sitt tack för den stora förståelse, som från kritik och publik mött honom, och slut- ligen gaf uttryck åt sin förhoppning om att han under kommande tider måtte fullfölja hvad han gifvit af god vilja.
Därefter talade hr John Hertz för minnet af skaldens moder och för hans maka, som inspirerat honom till dikter af värde för svensk vitterhet.
Bedan i n:r 25 för år 1900 meddelade Idun skaldens porträtt och biografi.
I dagsnumret bjuda vi en gruppbild af festföre- målet i kretsen af åtskilliga af gästerna, hvaribland igenkännas: (1) författaren John Hertz, (2) redak- tör E. Eggertz, (3) doktor Sigurd Hanson, (4) kon- sul Idström, (5) fru L.
Berg, (6) doktor Aug.
Bon- deson, (7) doktor A.
U. Bååth, (8) doktorinnan ' Bååth, (9) häradshöfding Alg.
Carlander, (10) by- råchefen W. Berg, (11) konsul Trägårdh och (12) kamrer Holmgren.
tfÖRHÄRJANDE ELDSVADOR ha under den " sistförflutna veckan på en och samma dag hem- sökt dels Göteborg, där Tingstads trävarubolags komplex å Hisingen samt Renströmska badinrätt- ningen lagts i aska, dels i Åtvidaberg, hvarest den bekanta snickerifabriken och kopparverket nedbrunnit.
Från de omfattande eldsolyckorna, som åstadkommit betydande penningförluster och dessutom kraft ett människolif, meddela vi i dags- numret en serie bilder från de olika brand- härdarne.
DEN RLÅ FLICKAN PÅ ANDRA SI- DAN SJÖN.
AF MARI MIHI.
(FORTS. O. SLUT FR. FÖREG.
N:R.)
- B DEN DÖENDE PAFVEN UR DAGSKRÖNIKAN.
T&gt; 1KSGRÄNSBANAN är nu invigd med kunglig pomp och ståt och därmed är under Oscar II:s regering » det tredje järnbandet slaget öfver Kö- len &gt;, för att begagna konungens ord vid hans å stationen Riksgränsen hållna invigningstal.
Längst hela den ömsom vemodigt ödsliga, öm- som storslagna och vilda färdvägen mellan Gelli- vare och Narvik, som nu i sitt nybrutna skick talar om civilisationens mäktiga framryckande mot tungt ödemarkslif, har det kungliga festtåget rusat fram och kommit fjällens barn att med förundrade och förhoppningsfulla blickar betrakta de guld- smidda resenärerna — representanterna för Sve- riges statsstyrelse — och höra konungens malm- stämma uttala hoppgifvande ord om en ny, lycklig framtid för de båda brödrafolkens nordligaste landsdelar.
MOTTAGER SAKRAMENTET.
OKALDEN A.
U. BAATHS 50-åriga födelsedag ^ föregående vecka högtidlighölls å den täcka badorten Gott- skär vid Kungsbacka- fjorden, där diktaren plä- gar tillbringa sina somrar, på ett synner- ligen anslåen- IBLIOTEKET på Skälboö är ett af de vackraste rum.
Beläget på västra gaf- veln, upptager det dennas hela bredd med fem franska fönster i rad.
Bokhyllorna, som kläda väggarna till knapp manshöjd, äro krönta med ett dussintal afgjutningar af antika hufvuden, hvilka skänka det stora, sparsamt möblerade rummet en fläkt af klassisk frid.
Inre lång- väggen tudelas af en ofantlig öppen spisel, struken med hvit limfärg.
I Narvik, denna stad, som på fyra år vuxit upp mellan fjället och Ofotenfjorden, och där den väldiga nordlandsjärnvägen har sin slutpunkt, var minsta hus festligt smyckadt med anledning af högtidligheten.
Hvitklädda flickor strödde blom- mor och det hela bar en mycket mondän prägel, trots den nordliga breddgraden.
Vi meddela i dagsnumret en serie synnerligen dramatiska bilder från invigningsfestligheterna, å banans olika punkter, tagna af vår på resan medföljande specielle fotograf, hoffotografen A. Blomberg.
SKALDEN A.
U. BÅÅTH I KRETSEN AF SINA VÄNNER PÅ 50-ÅRSDAGEN.
ANNA ANKARCRONA FOTO.
— 416 — IDUN 1903 Klafvan lade bort boken, och hans ögon blefvo med ens mycket stora.
» Daniel Rossing — hvad har den att skaffa med fröken Waltinsson? » » A, ingenting precis — tycker inte inspektorn att det kunde vara skäl att lägga en gångmatta här — se bara huru brysseln blifvit nött I » — Klafvan påminde sig nu att de en gång kommit att tala om Da- Den tidiga middagen är just slutad, och Stellan Tellep har begifvit sig ned till stallet för att se efter en sjuk häst.
V i d det stora bordet är Eosa sysselsatt med att laga ett par körhandskar åt Klafvan, hvilken som vanligt sitter framför spiseln och läser, då och då afbrytande sig för att röra i bränderna eller för att kasta in ett par nya klabbar.
» Så länge det håller tillhopa, DE STORA ELDSVÅDORNA.
BRANDEN.
1.
TINGSTADS TRÄFÖRÄDLINGSFARR1K A.
LARSON FOTO.
3.
5.
E F T E R BRANDEN.
ÅTVIDABERGS F A B R I K E R EFTERSLÄCKNING kan ett till det yttersta genomfördärfvadt sam- hälle bildas af män, som i intelligensskärpa stå i jämnhöjd med Mefistofeles.
Och å andra si- dan kan ett samhälle vara fullt af lycka, ehuru dess medlemmar äro dumma och föga fram- stegsmöjliga, om dess medlemmar hysa hän- syn till hvarandras fordringar.
Ehuru detta är själfklart, så förbises det ofta.
Fullt er- kännande häraf skulle göra de obestridligt gode hedrade mer än de äro och komma oss att tänka mindre om dem, hvilkas merit är intellektuell förmåga.
Det skulle exempelvis bli slut med beundran för den oerhörde brotts- lingen Napoleon. » — » Slut med Napoleonsbeundran, » utbrast Rosa, » nej, aktningsvärde Spencer, där bet du dig ändå i tummen.
» Jag kan inte finna annat än att han har rätt, » menade Klafvan med sin saktmodiga stämma.
» Hvarför skall man inte skydda de goda och enfaldiga?
Hvarför skola just de blifva öfverkörda på lifvets v ä g?
Hvarför beundra den stora skurken och afsky den mindre? » » Därför att storheten ständigt kräfver vår beundran i hvilken form den än tager ge- stalt. » — KL. 6 FÖRE OLGA BRANDEN.
PÅ MORGONEN.
RINMAN 4.
J.
FOTO.
BRANDEN E.
THORIN » Det var tur att han dog ensam och öfver- gifven.
Hans lott har nog varnat mången. » » A c k, exempel varna aldrig och det är ål- derdomens öde att sluta på S:t Helena.
Men huru mången kan därifrån tänka tillbaka på Wagram och Marengo.
— Fröken Waltinsson svärmar också för Napoleon. » Vivi hade verkligen en gång sagt till Rosa att hon fann korsikanaren rysligt stilig.
Men det mesta af hennes kunskap om honom för- skref sig från Madame Sans Géne. » » Ja, » fortsatte Rosa, » och j a g har alltid funnit henne hafva en mycket korrekt upp- fattning — eller hvad tycker ni själf? » » Jag — bevars väl! » Klafvan blef särde- les brydd.
» Det är någonting jag inte kan yttra mig o m.
» » Inte det — aj, a j!
Det är ett betänkligt tecken, då inte en herre anser sig kunna o- medelbart fälla sitt omdöme öfver en ung dam.
Då finner han vanligen alldeles ingen- ting sympatiskt hos henne. » » Nåja. » » Jag kommer att tänka på Daniel Rossing.
Det var på alldeles samma sätt.
Apropos Daniel, så måste jag råda er att aldrig tala om honom med fröken Waltinsson. » 2.
SEDD RENSTRÖMSKA FRÅN HOTELLET BADINRÄTTNINGEN KL. 9 UNDER E.
M.
FOTO.
niel, hvilken vistats på trakten den hösten han själf varit bortrest.
Men Vivi hade strax ledt samtalet på andra banor.
Saken var den att Rossing, hvilken var ett kräk och en stackare, träget uppvaktat henne första hösten Vivi var på Hista, och han hade inte ens dragit sig för att fria, trots hennes visade motvilja.
Vivi hade blifvit mycket ledsen, ty hon såg huru den lille ynkryggen pinades.
Därför hade hon inte låtsats om hans anbud, utan slagit bort det på ett sätt som skulle vara förståeligt för alla, utom för denne.
Hans fåfänga tog hennes uppträdande för blyghet, och en vecka senare sjöng han åter på samma visa.
— Men då hade Vivi sagt ifrån på ett sätt, som gjorde både h o - nom och henne ledsen.
— Så hängde det ihop.
— » Men hvad har då Rossing att göra med fröken Waltinsson — det skulle intressera en god vän till mig att veta det? » — KlafVan var alltid så där genomskinlig.
» A c k, hvad ni herrar ändå äro bråkiga.
— Daniel Rossing — nå, j a g var väl själf för- älskad åtskilliga gånger innan jag blef gift med Stellan.
Sådana där små ungdomssvär- merier tas j u inte så hårdt. »
I DUN •- 417 - 1903 » Ni menar att Vivi älskade Daniel — » » Ja, och inte fick honom, ifall nu ovillkor- ligen sanningen skall fram, ni envisa männi- ska där!
Inte vill jag säga något ofördelak- tigt o m henne, eller om någon människa för resten.
Hon var tanklös och oerfaren, och han var j u hennes första kärlek.
I början tyckte han visst också tämligen bra om hen- ne.
Men hon visade sin böjelse alldeles för osminkadt och därför ledsnade han. » » Och han var hennes första kärlek? » » Ja, eget nog!
H v e m kan styra sitt tycke.
Det är för resten besynnerligt med den där första kärleken — åtminstone kan en flicka aldrig riktigt komma ifrån den.
Hon kan gifta sig med en annan — och nästan alltid gifter hon sig med den andre — och akta och ära och lyda honom och allt det där.
Men det blir ändå aldrig detsamma, ser ni.
En flicka kan aldrig glömma — det är just knuten.
Och den som fått en flickas första kärlek och vet om detta, han kan låta med- vetandet härom sjunka ned till sitt hjärtas botten och blifva hvilande där för evigt.
Han har något stort att minnas genom det lilla småaktiga lifvet, då allting slocknar och bri- ster omkring honom. » Så stängdes hemmets dörr för Klafvan.
Så bleknade den blå flickan på andra sidan sjön.
Men då Rosa Tellép såg upp och vände hufvudet en smula åt höger, fick hon se sin man stående i dörröppningen.
Han måste ha kommit från vestibulen och sedan passerat salongen med sina ohörbara rofdjursfjät.
Och nu stod han där med sitt spasmodiska ansikte mera rörligt än någonsin och småskrattade för sig själf åt lifvets komedi.
Hvarken man eller hustru visste hvad som skulle k o m m a att inträffa — Stellan Tellep minst.
Det var just detta han funderade på, på hvad som skulle ske, då han gick fram till fönstret och omsorgsfullt började plocka bort bladen af en hortensia.
Rosa förstod, att han måste ha hört allti- hop.
Och hon riktigt längtade efter att något skulle bryta lös, någonting förfärligt, att den långa räkningen ändtligen skulle göras upp å ömse sidor.
Hon visste, att Stellan stod där bakom, fyra steg ifrån henne och fingrade på hortensian, hon väntade, att hans beslut skulle vara fattadt och att hon skulle få känna hans händer kring sin strupe.
Klafvan satt och rörde i elden med ett all- deles uttryckslöst ansikte, och den lilla bords- studsaren pickade som hade den blifvit van- sinnig.
» Det var j u till klockan sju slädpartiet var utsatt, du Rosa? » » Ja, vi bestämde det till så sent för att kunna njuta af månskenet.
Jag är så glad att det blir klart väder.
Det måtte väl aldrig mulna. » » Nej, det gör det nog inte. » Stellan såg på Klafvan.
» Stackars gosse, » tänkte han, » stackars gosse, han borde allt få sin blå flicka i alla fall Det skulle roa mig omänskligt att slita sönder Rosas lilla djäfvulsplan. » Han slog en bok.
sig ned och började bläddra i » Ä r det då Gud eller människor, som leda våra öden, » tänkte han.
— » Försyn, du som inte låter sparfven falla till marken, din vilja förutan, hvar finnes du n u?
Många besyn- nerliga redskap brukar du j u välja, men där- hän kan det aldrig gå, att du gör mig till din fullmäktige. » — Så satt han där och väntade på underver- ket, såsom hvarje människa suttit och väntat, på rösten från of van, som skulle säga Klafvan hvar vägen gick till lyckans land.
Men Stellan Tellep väntade förgäfves, såsom vi alla väntat förgäfves.
Rosa reste sig.
» Tiden lider, » sade hon trött och tonlöst, » och jag går upp för att se till min toalett en smula.
Men dröj inte för länge med att göra eder i ordning, mina herrar. » » För min del, ser jag mig nödsakad att afstå.
Det är .en del saker jag måste uträtta här hemma i afton, » sade Klafvan.
» Inga undanflykter, o m jag får be.
Hvad skulle fröken Waltinsson säga då.
Inspektorn har j u lofvat att köra för henne. », » Fröken Waltinsson får söka trösta sig; hon är visst van vid det. » » Å fy så elak — bråka inte nu.
Ni skall få se hur roligt det blir på slädpartiet. » » Mycket möjligt, men jag har verkligen beslutat mig för att stanna hemma. » » Just likt herrarna.
Bara för en nyck ge de sig till att förstöra en hel aftons trefnad för en stackars flicka.
Nå, jag vill inte öf- vertala någon.
Men hvad skall jag då säga henne, när hon frågar mig hvarför hennes ka- valjer strejkat?
» Säg att jag inte är henne någon förklaring skyldig. » Rosa ryckte på axlarna och gick.
Hunnen till dörren, vände hon sig om och sade: » Inspektorn, vi rida väl ut i morgon bittida klockan nio som vanligt? » Och han upprepade: » I morgon bittida klockan nio som vanligt. » TUBERKULOSHEM.
E LLEN BERNHARDT uppmanar Iduns läsarinnor * att » inkomma med goda råd och kloka förslag angående sättet, huru vi i Sverige skulle kunna åstadkomma ännu ett par sanatorier ».
Jag vill då föreslå, att vi göra som kvin- norna i » Sanitetsforeningen » i Norge gjort.
För ett par år sedan började de en insamling, som redan gifvit ett så godt resultat, att Kri- stianiakretsen af nämnda förening i sommar kunnat inköpa — för 30,000 kr.
— en liten landtgård lämplig till tuberkuloshem.
Insamlingen skedde delvis med användande af små rutade kort, där hvarje ruta represen- * Se Idun n:r 28. terade tio öre och öfverströks, när den in- samlade mottog penningen.
När kortet var fullt, återlämnades det jämte summan.
Äfven på andra sätt skaffades bidrag.
Dylika små anspråkslösa tuberkuloshem, här och där i landet, skulle otvifvelaktigt kunna vara till stor nytta, fastän de helt naturligt icke kunna gå upp emot de stora sanatorierna, men dessa äro, som vi veta, ytterst otillräck- liga och deras antal kan icke ökas hastigt.
Nu skulle svenska kvinnor helt visst inom samma tid som de norska kunna insamla en mångdubbelt stor summa, eftersom Sverige är ett många gånger rikare land än Norge.
Men det fordras att vi känna ett varmt och djupt deltagande för dessa sjuka och att vi tro på, att m e d en smula energi kunna vi verkligen på kort tid få till stånd, åtminstone ett litet tuberkuloshem till välsignelse för många.
Kanske skulle det så här — som ofta annars — visa sig, att den som gör godt åt andra, skördar själf största vinsten däraf.
ANN MAEGRET HOLMGREN, f. TERSMEDEK.
EN KVACKSALFVAREKUR.
M ÄNSKLIGHETEN är nervös.
Det omdömet tror jag numera kan anses ganska odisputabelt — om vi vilja er- känna det eller icke.
Men det är förstås inte så roligt att göra det — det är som att erkänna, att vi blifvit besegrade af ett kring- smygande vilddjur, som tagit ifrån oss vårt lugn och vår lifsglädje och ibland till och med vår sunda syn på tingen — ifall vi någonsin haft någon.
T y numera är det mycket modärnt att födas nervös och att alltifrån vaggan se lifvet i sjukliga, växlande stämningsdagrar.
Men hvar kommer då detta hejdlöst kring- gripande onda ifrån?
— Ack, därom har ta- lats och skrifvits så mycket, och ännu skulle nian behöfva skrifva både läkarböcker och kulturhistorier därom för att utreda frågan.
Men botad skulle sjukdomen dock icke vara därmed.
Skulle man inte tills vidare på kvacksalf- varemanér kunna börja med att försöka bota några små symptom af sjukdomen — eller rättare sagdt, försöka taga bort några små
IDUN 1903 orsaker till den, medan de lärde grubbla på själf va roten och upphofvet till det onda?
Det påstås, att i denna tid af kontraster, i denna tid af vidsträckt bildning och hög lärdom mången ännu — isynnerhet bland det täcka könet — sätter sin tro till okunniga kvacksalfvare.
På kvacksalfvaremanér vill jag då först orera litet om sjukdomen.
Det är till det täcka könet, jag särskildt vänder mig, ty det är jordens salt, och o m nu saltet mister sin sälta, hvarmed skall man då salta?
Mina damer, ni har det allt för tungt och besvärligt i lifvet!
Det tror jag, att de flesta af er skola hålla med mig o m.
Det låter som refrängen på en gammal välkänd visa, inte sant?
Dock skola ni måhända ej lika villigt hålla med mig om hvad som är orsaken till några af de besvärligheter, som trycka er.
Ni tog kanske mitt påstående som en pik åt det starkare könet, en beskyllan mot dem, att de låta er glädjelöst slafva under lifvets flesta och tyngsta besvär.
Och ni gladdes kanhända!
Nej, nej, ni m i s s t o g o e r!
V i kvacksalfvare äro vanligen ett fegt släkte, och jag ämnade visst ej anfalla någon, som kan försvara sig, allraminst en stormakt.
Nej, hvad jag vill anfalla är något oper- sonligt, något, som ej kan försvara sig — och dock en stormakt äfven det.
Jag vill anfalla några gamla vanor och påfund, som pålägga er bekymmer och besynnerligheter, hvilka äro fullkomligt onödiga och hvilka ni dock bära med tyst tålamod och slö resig- nation.
» Nå, de bördorna äro väl de minsta af alla dem, som trycka oss, » säger ni.
Ja, det är nog sant.
Men då man har så många, vore det ej då skönt att blifva af med äfven de minsta?
Det är ju för resten droppen — den sista droppen — som kom- mer bägaren att flöda öfver.
Och när kraf- ternas och tålamodets bägare har runnit öfver, då har man nervositeten i sin prydno färdig!
För öfrigt — lifvets stora och djupa bekym- mer och besvärligheter, hvem kan borttaga d e m?
Men att minska på dessa små bekym- mer, som äro som tusentals knappnålsstyng, genom hvilka ens kraft i onödan rinner bort, så att den sviker en, när man värdigt borde resa sig för att taga emot lifvets stora, ound- vikliga bördor, det vore väl ändå önskvärdt för alla människor?
Men det är så godt att ej längre dröja att komma fram därmed — det lilla oting, som jag å damernas vägnar vill gå i härnad mot, är — klädesfrågan!
Den lilla del af de många orsakerna till tidens sjukdom, som jag på kvacksalfvarevis vill råda bot för, är — toalettbekymren!
» Hå, var det intet annat? » säga ni helt föraktligt.
» Det var då sannerligen mycket väsen för ingenting! » Men — handen på hjärtat!
— har aldrig den frågan för er tagit mera tid, än den var värd, mera krafter, än ni ha råd att vara af med, tagit tankar och omsorger, som krafts på annat håll, tagit just den lilla portion af hvila, som ni nödvändigt behöft?
Jag skulle vilja se den kvinna i ansiktet, sem med ett oinskränkt nej kan besvara de frågorna.
Det är klart, att jag dock ej nu talar till de kvinnor, för hvilka tiden ej äger något värde.
Det är klart, att jag ej ställer de frågorna till dem, hvilkas krafter och tankar i alla händelser förslösas i onödan.
Men dessa kvinnor äro, vill jag hoppas, numera så få i — 418 — vårt land, att vi ej behöfva taga dem med i räkningen.
» Nå, » frågar ni helt ironiskt, » hvad är då det universalmedel, som kvacksalfvaren vill rekommendera mot det o n d a?
» Jo, helt enkelt: en universaldräkt — en dräkt, lika för alla och i alla tider. » » Hu! » utropa ni.
» En reformdräkt! » Jag visste det!
— Jag har gångna tiders misslyckade försök emot mig.
Jag kan ej ens hoppas på den dom, som brukar drabba bäraren af en ny idé.
» En dåre, en fantast! » säger man o m honom.
O m den, som kommer fram med en idé, som redan en gång varit framme och misslyckats, säger man däremot det mera enkelt och tarfligt klingande ordet: » En dumbom! » Men saken är värd sin risk — till och med en så fatalt obehaglig risk.
Alltså vill jag först söka förklara, hvarför det förra försöket misslyckades och hur så- ledes ett nytt försök med undvikande af dess misstag mycket väl skulle kunna lyckas.
Kvinnorna äro — Gud signe d e m!
— väk- tarinnor vid skönhetens altare här på jorden.
Och om man också vill föreslå dem ett mera tids- och kraftbesparande sätt att utföra den vakttjänsten, så är det därför alls icke me- ningen att söka förmå dem att öfvergifva den.
Det vore stor skada — och skulle för- resten icke lyckas.
— Det visade bäst det förra reformdräktsförslaget.
T y nu, då så många år hafva förgått, se- dan vi sågo de sista kantiga flikarna af denna reformdräkt, salig i åminnelse, nu kunna vi väl lugnt komma öfverens om att den var — rent ut sagdt — ful!
Åtminstone var den det i de förhållanden och den tid, hvari man ville tvinga in den.
T y äfven skönhetsbegreppet omdanas väl något af århundradena och deras fullständigt för- ändrade förhållanden.
Och alltför många år- hundraden lågo emellan adertonhundratalets reformdräkt och dess förebild, den fornnor- diska dräkten.
På de teckningar, som fram- ställa scener ur våra allra äldsta nordiska förfäders lif, taga ju dessa dräkter sig sär- deles ståtligt ut.
— Men betänk omgifningarna!
I en högtimrad ryggåsstuga med eldstad midt på golfvet, hvarifrån fladdrande, röda lågor och lekande rökringlar kasta fantastiska skuggor och dagrar rundt kring hela rummet, sitta glammande kämpar på bänkarna kring det långa ek-bordet.
Då skrider långsamt en hög Ingeborgs-gestalt öfver golfvet.
I handen håller hon ett stort dryckeshorn för att där- med kredensa kämparna, hennes vågiga hår faller i guldglänsande prakt långt nedanför hennes midja, och hennes tunga, tvärskurna dräkt är prydd med fantastiska drakslingor.
— Där tager den dräkten sig bra ut, inte sant?
Där i det fladdrande eldljuset, mellan mjukt böljande, silfvergrå band af rök, där kunna till och med hårda, raka linjer i dräk- ten göra sig väl.
Men i den klara, stadiga belysningen från våra fotogenlampor eller vårt skarpa elektriska ljus behöfva vi sannerligen mjuka, graciösa linjer.
Och så den där Ingeborgs-gestalten!
Oss flickor emellan kunna vi väl erkänna, att inte många kvinnor i våra dagar äga den?
Och det var också det fatala med den i fornnordisk stil gjorda reformdräkten, att på den, som bara var det allra minsta för lång eller för kort eller för mager eller för tjock, på den tog sig dräkten rent af an- skrämmelig ut.
Nå, sedan hafva vi det där majestätiska skridandet öfver golfvet med ett dryckeshorn i handen.
Ja, huru många skrida egentligen fram i våra dagar?
— Man har inte tid.
Och ni mina damer, ni rusa vanligen öfver golfvet — kanske med en annotationsbok i ena handen och en trasig barnstrumpa i den andra.
Och det måste man medgifva, att för att taga sig bra ut i den fornnordiska reform- dräkten, måste man skrida omkring.
Ja, Gud vet, om man ej egentligen bara borde stå stilla på en tafla.
Och helst borde man nog också vara omgifven af fornnordiska bohags- ting — stela bänkar och sköldar på stock- väggarna — för att passa in i taflan.
— Och hvad blir det då af den älskade empiren?
Nej, låt oss tänka på en dräkt, som kan passa in i våra nutidsförhållanden, passa in där för åtskilliga årtionden!
Jag säger inte mer, jag vill ej föreslå för mycket.
» Äh, » svara ni, » det har ni redan gjort.
Man får vara glad, om en dräkt är använd- bar så lång tid som ett år. » Ja, där ha vi det!
Det är just detta, det är modets despotiska tyranni, som jag vil råda er att frigöra er ifrån.
T y slafvar äro ni därunder.
Och det är ingen kvacksalfvar- lögn, att det slafveriet är en af många trå- darna, hvaraf ni väfva den grufvliga väf, som kallas nervositet.
Så låt oss då hugga ett hål i väf ven!
— Ni skratta, ni säga, att toalettfrågan har intet med den väfven att göra.
Och några af er tillägga skälmaktigt, att äfven o m så vore, så tycka ni om den där lilla vackra tråden ändå — » det finns så godt om fula, retsamma trådar i lifvet, » säga ni.
Nå men, min nådiga, det är j u just vacker jag vill hafva den!
Det trodde jag mig ha bevisat genom mitt förkastande af den gamla reformdräkten.
Ja, vackrare än modedrott- ningens alla påfund vill jag hafva den!
Dock är det just det, att den inte skall vara en tråd i den ofvannämnda sorgliga väfven, som jag först och främst vill.
Och att den under nuvarande förhållanden är det, ja, det är så klart, att det knappast behöfver bevisas.
Men jag skall försöka göra det ändå.
Tänk efter!
Hur många gånger ha ni inte i half förtviflan sprungit från bod till bod och uppför och utför sömmerskans branta trappor för att i hast skaffa er en dräkt till något tillfälle — inte för att ni ej haft nå- gon, utan därför att ni ej haft någon, som varit nog modärn?
Hur många gånger ha ni ej kommit till fester eller anträdt resor med fullkomligt uttömda krafter, ur stånd att njuta af det nöje, som bjudits er — och det blott och bart för de många toalettbe- styrens skull dessförinnan?
Hur många gånger har ej er första tanke, då ni bjudits till fest- lig samvaro med kära vänner, varit ett be- kymradt: » Hvad skall jag sätta på m i g?
» Ja, hur många gånger har ni ej till och med varit i det sorgliga predikamentet, att ni haft » absolut ingenting att sätta på e r »?
— Ett i sanning ömkligt sakernas tillstånd, som hos en man skulle betyda, att det stode så illa till med hans affärer, att han » stampat » på alla sina kläder och nödgats lägga sig till sängs.
När det är fråga om en kvinna där- emot, kan detta uttryck af nödställdhet myc- ket väl låta sig förenas med att hon har hela garderoben full af kläder.
Och hvarför komma väl skapelsens herrar så sällan i detta tragiska predikament?
Svaret så godt som gifver sig själf — där- för att de icke blott äro skapelsens herrar, utan äfven modets, därför att de icke — såsom ni veka kvinnosjälar — låta modets drottning grymt tyrannisera dem.
Skola vi väl våga denna sanning draga gå så långt, att vi af den slutsatsen, att de
419 — icke skulle vara fullt så mycket skapelsens herrar — som det påstås att de äro — ifall de på samma gång vore modets slafvar?
» Men, » säga ni, » den där frågan om hvilka som i själfva verket äro skapelsens herrar, den är — minst sagdt — oafgjord.
Och ett af de vapen, hvarigenom vi så ofta tvinga segrarna att stanna på vår sida, är just våra vackra toaletter.
För allt i världen fråntag oss ej deml » Gud bevare mig!
Inte en flik af er fäg- ringsmantel vill jag fråntaga er.
Jag skulle blott vilja att ni kunde skaffa er den med mindre nervslitande oro och tidsförlust och skaffa er den mera orubbadt vacker för lång- liga tider — kanske för hela ert lif.
T y modets uppfinningar i all ära, men när vi nu tänka tillbaka på krinoliner och turnyrer m. m., inte vill ni väl påstå, att ni precis regerat världen med dem?
Eller då vi i vintras på gatorna sågo de stora säckrockarna, som föreställa vinterkappor, inte inbilla ni er väl, att ni vinna några segrar med d e m?
A h n e j, ni kunna smickra er med, att hvad som sker i den vägen, är trots dem.
Nej, vacker skulle den nya reformdräkten vara, vacker och klädsam för alla slags figurer, äfven de, som — h m!
— inte äro fullt så junoniska, som de en gång varit.
Skulle ej några konstnärligt bildade kvinnor kunna sammansluta sig och göra upp teck- ningar till en sådan dräkt?
En dräkt i mjuka, harmoniska linjer, som passar i vår skarpa, stadiga belysning, en dräkt, som ej hindrar arbete och sport!
En praktisk och tidsenlig dräkt!
Här vore naturligtvis platsen att tala om en sanitärt klok dräkt, att beskärma sig öfver trånga snörlif och mumla hemska ord o m bakterier och släpande kjolar.
Men jag är inte läkare, jag är bara kvacksalfvare, och jag har sett, hur mycket läkarna vunnit ge- nom att inlåta sig i strid med envåldshärskar- innan: modet.
En kvacksalfvare är klokare än så, han känner sina pappenheimare.
Nej, jag vill tala om alla andra fördelar, som kunna vinnas genom en sådan dräkt.
Tänk, ni kvinnor, som kunna värdera er tid i kronor och ören, ni, hvars sinnen äro fyllda af så många tankar och intressen, att ni knappast orka bära mera, tänk hvilken lättnad det skulle vara att ej hafva dessa toalettomsorger, hvilka säkert ofta känts som ett hinder på er väg!
Och ni, som ej behöft göra m y n t af er tid — äfven för er har j u denna tid dock stort värde — tänk på, hur det skulle kännas att ej behöfva slösa bort den — och slösa bort era krafter — på ett så föga värdigt ändamål!
Och tänk på, hur lugnt det skulle vara att kunna nöta ut sina kläder oförändrade till sista biten och ändå aldrig komma i den fatala belägenheten, att man » absolut ingen- ting har att sätta på sig! » Men var viss om, att när en dag framtidens man ser på sin medelåldriga frus ungdoms- porträtt, skall han utropa: » A c k, lilla gum- man, du ser då inte en dag äldre ut, än du gjorde d å!
» — nota bene, om ni får en re- formdräkt, en dräkt, som blir sig lik i år- tionden!
Skulle ej detta kunna vara nog för att locka e r?
Skulle jag behöfva för er själfva ' beskrifva ännu flere af era tåligt burna lidanden?
Ja, ty tåligt burna äro d e!
Eller tror ni, att en man skulle finna sig i ett rässonnemang sådant som till exempel detta: » Den där fracken har jag nu haft både hos Andersson och Pettersson, och både Olsson och Jonsson ha sett mig i den.
Jag kan verkligen inte ha den på Anderssons middag om onsdag.
Det skulle se ut, som om jag suttit kvar där sen sist.
Jag får stanna hemma. » » Men, » säga ni, » så där behöfver man då inte taga saken, äfven om man är frun- timmer.
» Gör man inte?
— Om jag skulle stämma möte — låt oss till exempel säga o m söndag på Karl den trettondes torg — med alla de kvinnor i Stockholm, som någon gång i sitt lif räsonnerat i den stilen, så är jag säker om att där skulle blifva en sådan folkträng- sel, att polisen skulle anse det för sin skyl- dighet att inskrida.
Och så — tänk på att ni ej skulle behöfva få så många veck i er panna af grubbel öfver era kläder!
Ack, det finnes godt om kvinnor, som utan upproriska tankar bära sina bördor i lifvet!
Och ännu en sak — låt mig hviska ett ord i ert öra!
— om ni möjligen skulle närma er trettiotalet, så skulle ni j u nu kunna skaffa er en ungdomlig dräkt — låt oss säga en rosafärgad klädning!
— och ännu en tjugu år härefter, j a mer, skulle ni kunna begagna den dräkten, utan att ens era intimaste vän- ner skulle kunna klandra er därför, ty lik- som i mormors mors tid skulle ni då kunna nyttja era festdräkter både en hel och en half lifstid, utan vare sig anmärkningar eller ändringar.
» Men, » säga ni — och därvid ser jag skälmaktiga ögon blinka — » den börda, ni vill befria oss ifrån, är ingen börda, och vi- älska den.
Den är ett fält, där vår fantasi och vår skönhetskärlek kan få utveckla sig.
Den är vår lilla leksak.
Och lifvet är så fullt af tungt allvar — vi liksom alla andra fullvuxna människor behöfva leksaker.
Ni män till exempel, ni ha — — » Ja, på det hela taget skulle ni mycket litet vara utsatt för anmärkningar öfver er toalett.
Ingen skulle kunna säga, att ni valt en alltför ungdomlig eller att den missklädde er.
Och er man sedan — ja, jag vill nu inte tala om det lugn, som genom en kvinnlig reformdräkt skulle inträda i hans lif (dessa rader skrifvas till gagn för det täcka och ej för det o — — starka könet) — nej, jag vill tala om, i hvilket poetiskt och evigt ung- domligt skimmer han skulle se er, o m han alltifrån den stund, då han först förälskade sig i er, alltid sedan finge se er i en dräkt och en chevelyr i samma stil som då.
T y hvem kan förneka, att männen låta sig för- blindas af ytans och skenets makt — åt- minstone böra ni, mina damer, vara de sista att förneka det.
Och tro mig, jag vet män, som haft rätt svårt att passa ihop sitt första minne af sitt lifs ledsagarinna med den nuvarande verklig- het, som vandrar vid deras sida.
Måhända kan heller ingen undra på, o m er man tycker, att ett helt sekel gått, sedan ni tog det där fästmöporträttet, som sitter på första sidan i hans album — det där porträttet, ni vet, med den höga tornbyggnaden af valkar på hufvudet, den himmelsblå barégeklädningen med plisséer och tablier och den nedringade lilla snibben i halsgropen, som var just lagom för den på ett sammetsband hängande me- daljongen — fästmanspresenten, ni minns.
— » A c k, » suckar han, då han ser det, » tiden går! » Sant, sant, min nådiga!
Fast för egen del kan jag då försvara mig — jag är bara en obetydlig kvacksalfvare och jag har inga ordnar.
Men hvad er beträffar — en ny och klädsam reformdräkt skulle ej behöfva IDUN 1903 taga ifrån er era leksaker, det försäkrar jag.
Ni har j u hela regnbågen till er disposition!
Alla de färger, som tygfabrikanterna kunna frambringa, alla de tygsorter, de kunna ut- fundera, stå er till buds och kasta hvar och en ett olika slags skimmer öfver er fägring!
Och er fantasi!
Var viss om, att ni allt- jämt skulle kunna drömma om poem i hattväg och om underbara kjolsymfonier!
För min del tycker jag, att tanken på de tunga brokadrober, som ni under en bestå- ende klädessnitts tid skulle kunna ha råd att skaffa er, tilltalar min fantasi på ett alldeles särskildt sätt.
Det kommer därvid till mig en fläkt af den lugna, ljufva poesi, som kring- sväfvade mormödrarnas ungdomstid — jag känner en doft af lavendel och hör sakta, smekande melodier från klavéret.
Ack, nog kunna ni ännu drömma och svärma om färger och prydnader, ni, som hafva tid och lust därtill!
Och ni, som inte hafva det, till er vänder jag mig särskildt, ty jag anar, att ni redan på förhand stå på min sida, anat att ni för längesedan funnit, att ett oviktigt intresse tager bort alltför mycket af den lugna ro, som ni i vår jäktande tid emellanåt måste förskaffa er, om ni ej med näbbar och klor skola blifva slukade af det odjuret nervosi- teten.
Och hur frisinnade ni än må vara, ha ni nog länge sedan funnit, att det ej går att ensam frigöra sig från modets despotism.
» Som man är klädd, så blir man h ä d d », är ett gammalt afskyvärdt ordspråk, som man tyvärr dagligen ser tillämpadt.
» Nå, » säga ni en smula ironiskt, » hur skall då frigörelsen gå till? » Ja, jag är, som ni vet, bara kvacksalfvare, och det är alltid läkaren, som till sist får göra den egentliga kuren.
Och om ni, konst- närligt bildade damer, skulle vilja åtaga er läkarekallet härvidlag, så tror jag, att man skulle ha bästa hoppet om att få det onda skickligt botadt!
Om jag dessoru skulle våga föreslå en liten sympatikur: — hur skulle det vara att bilda föreningar?
Det är så många förslag i vår tid, hvars framgång man ej kan fatta, förrän man får veta, att de vuxit upp ur den fasta grunden af en förening.
Och skulle ej detta förslag vara värdt en liten ansträngning?
Skulle det ej kunna löna mödan, att åtminstone rycka ett litet vapen ur händerna på vår fruktansvärde fiende nervositeten?
IVAR JÄRTECKNET.
NOVELL AF B DAL.
CHICOT.
LAND mina läsare torde det väl finnas åt- minstone någon, som en gång under sitt lif upplefvat någonting sällsamt, något som stört och förvillat förnuftets dom och anslagit de strängar, hvilka vibrera för vidskepelse.
Det har måhända endast varit en oförklarlig dröm, en säll- sam aning eller ett » varsel ».
Dylika fenomen äro mera talrika än man skulle kunna tro af de exempel, som berättas och afvisas med ett skämt.
Ty få af dem, som varit vittne därtill, äro benägna att erkänna det och de, som endast höra talas därom af andra, huru trovärdiga dessa än må vara, vilja icke bortslumpa sitt rykte för sundt förstånd genom att erkänna sig tro på något, som sunda förnuftet obarmhertigt förföljer.
Det är ett exempel på hvardagslifvets tyranni, att när helst en sådan händelse rubbar dess regel- bundna tankegång, skyndar bemälda hvardagslif att i sin sand begrafva föremålet, som upprört dess yta.
Ju mera underbart det fenomen har varit, som förvånat och upprört oss, desto mera söker själen att med en ofrivillig ansträngning befria sig från en gåta, som kunde störa det för- stånd, som söker att lösa den.
Vi skynda med ifver tillbaka till våra världsliga bestyr; vi känna -
- nödvändigheten af att bevisa oss själfva, att vi ännu äro nyktert förståndiga, praktiska människor och vilja icke göra oss odugliga för den värld vi känna genom opåkallade besök från världar, i hvilka hvarje ljusglimt snart förlorar sig bland dimmor.
Det är förvånande att tänka, huru snart dylika händelser, ehuru de verkligen icke äro glömda, ehuru de efter vårt behag kunna återkallas, icke desto mindre jagas bort från vår inre syn, liksom vi lägga upp på vinden de kryckor och förband, hvilka påminna oss om en skadad lem, som åter- vunnit styrka och spänstighet.
Besynnerligt nog bär min gamle vän, brygga- ren * * i djupet af sitt minne på ett dylikt myste- rium.
Besynnerligt, därför att denne brede, fete, tvärsäkre gamle hedersknyffel icke gärna kunde för vanliga ögon tänkas stå i förbindelse med någon » historia ».
Jag hade umgåtts med honom länge.
Sedan han dragit sig tillbaka från affä- rerna, var han road af att emottaga besök i sitt komfortabla sanetuarium, där vi torrpratade om ditt och datt och han fick af hjärtans lust utfara mot den nya tidens närd och humbug.
En afton öfverraskade jag honom, läsande en teosofisk tidskrift och vid en blick på bordet fann jag där liggande åtskilliga böcker om spiritism, andeskåderi och mera sådant.
Då jag yttrade min förundran öfver valet af denna lektyr, såg han smått generad ut.
» Ja, ser du, man ska något göra i ensamheten.
Det är egentligen bara tok och slarf alltihop, » sade han, liksom ursäktande.
Jag menade, att det väl funnes annan trefligare läsning, lämplig ' are till förströelse.
» Ahja, det vet jag visst, » svarade gubben, » men när jag nu suttit och tänkt öfver mitt långa lif, finns där en viss punkt, som jag icke kan för- klara och som jag i de här skrifterna försökt få ljus öfver.
Ännu har jag dock icke lyckats finna någon lösning af gåtan.
Jag vill därför berätta denna bit om mitt lif för dig.
Kanske kan du lämna mig någon förklaring! » Och därpå berättade han för mig följande hi- storia, på hvars sanningsenlighet jag icke har ringaste anledning att tvifla, med kännedom om gubbens karaktär.
Men någon » förklaring » kunde jag icke lämna honom.
Måhända kan någon af läsarne göra det och jag vore synnerligen tacksam att få höra den en gång i framtiden.
Jag hade varit i Uppsala och tagit student- examen med många laudatur.
Och det var ju mycket bra.
Men då jag varit några dagar hem- ma, så uppstod åter den gamla frågan, hvad jag skulle äta och dricka och kläda mig med.
Ty min mor var en fattig änka och vi hade ingen rik släkting att hålla oss till och inga » relationer » för öfrigt.
Den högst viktiga frågan om hvad jag skulle bli, hade aldrig blifvit diskuterad af oss.
Min &gt; &gt;&gt;^ &gt; W • * » ^ • ' ^ KÖKSALMÄNACK Redigerad af Elisabeth Östman, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR 420 — IDUN 1903 mor var visserligen en god, flitig och högeligen moralisk kvinna, men hon tänkte icke mycket öfver framtiden och hon hade sannerligen nog af att sysselsätta sig blott med det allra närmaste nuet, så utan alla resurser som hon var, stackare!
En fattig kvinna han för öfrigt icke sysselsätta sig med framtiden; i synnerhet, då hon, såsom min mor, saknar all erfarenhet af lifvet.
Hon hade satt mig i skolan, därför att andra mödrar gjorde så med sina barn.
Det gladde henne, att jag fick goda betyg och ännu mer, att jag fick duktiga premier vid examina, ty det hjälpte alltid till för inköp af de dyra skolböckerna.
Men hvar- för jag skulle inplugga allt detta latin och en hop annat vetande, därom hade hon visst aldrig gjort sig någon föreställning eller fråga.
Nog hade det gått an så länge hon fått ha mig hemma.
Med strömming och potatis blef det väl någon råd och fri bostad hade vi i mormors lilla kåk.
Men nu, då jag var student och sexton år och ämnade ligga i Uppsala, syntes det ingen möjlighet för henne att kunna uppehålla mig där.
Själf ville jag fortsätta studierna, för hvilka jag visste mig ha både håg och anlag, ehuru jag visserligen icke, opraktisk som jag var och ingen att rådgöra med, hade ringaste klarhet öfver, hvarpå jag egentligen skulle rikta mina studier.
Min mor satte dock genast ett stort p för dessa drömmar, då hon uttyckligen sade ifrån, att något fortsatt studerande inte kunde komma i fråga, något jag äfven själf också fullt klart insåg.
Visserligen hade jag kunnat tillgripa informerande.
Men jag hade haft en sorglig erfarenhet af att läsa med dumhufvuden, tillräckligt för att afsky detta näringsfång och aktade mig väl för att fästa min mors uppmärksamhet mot den utsikten.
Emellertid gällde det nu vara eller icke vara.
Jag måste skaffa mig en plats.
En kvinna af folket har en viss lätthet härvidlag för sin åt- komma.
Hon behöfver icke taga någon » hänsyn ».
Det gjorde henne detsamma hvad pojken blef, blott hon blef af med honom.
Hans lefnadsbana berodde vanligen på slumpen.
Bodde hans mor händelsevis i grannskapet af en plåtslagareverk- stad, så gick hon till plåtslagarmästaren och ta- lade bevekligt med denne och så blef pojken en vild plåtslagare, om han också af naturen varit ämnad för predikstolen.
Men min mor var fru och af hvad man kallar » bättre folk » och ville visst inte se sin son som plåtslagare, skomakare, skräddare eller något i den vägen.
Nej, det ville för öfrigt ingen fru den tiden.
Däremot hade min mor i kyrkan mycket noga granskat de gentila bokhållarne från de rika grosshandelskon- toren och dessa herrar hade imponerat på hennes inbillning.
En sådan, tänkte hon i sitt stilla sinne, kan också min Kalle blifva, han, som är student och mycket lärdare än de där.
Följden häraf blef ett ursinnigt kattrakande till alla möjliga kontor.
Jag förevisade alla mina granna skolbetyg och lämnade prof på min vackra handstil, som jag fått genom att alltid skrifva med gåspenna, såsom de g ' amla, konservative lärarne Violtvål HVLIfiS |Lkiljekonvaljedoft [så strängt föreskrefvo.
Men jag lyckades icke finna någon plats, emedan jag saknade relationer, folk med inflytande, som kunde tala för mig.
Så- dant gällde .. den tiden mera än duglighet och kunskaper.
Äfven min mor hade gif vit sig ut på språng, försökte med tårar och tal om sin fattig- dom, men denna metod lyckades lika litet.
Och så stodo vi där.
Hvarken jag eller min mor eller bägge tillsammans förmådde skaffa mig något lefvebröd.
På dessa fruktlösa ansträngningar begåfvo vi oss följande söndag efter aftonsången till moster Elisabeth för att dricka kaffe, » 5-kaffe ».
Så hade vi brukat i många år och dessa kaffevisiter hade för mig ingenting vare sig nytt eller uppfriskande.
De bägge systrarna pratade torrt om dagens ditt och datt, medan de långsamt insögo kaffet, som alltid slogs på fatet och sögo på sockret, som all- tid togs bit för bit och ej blandades i kaffet.
Men den dagen skulle utgöra ett märkligt af- brott i denna ökenenformighet.
(Forts.) Ärade annonsörer!
På grund af upplagans betydliga steg- ring böra mindre annonser till Idun vara inlämnade senast lördagen före den vecka, i hvars nummer de äro afsedda att in- föras, annonser på en eller flere sidor ännu tidigare efter särskild öfverenskom- me / se.
Med utmärkt högaktning IDUNS EXPEDITION.
- jV^ - ^v •&gt; B e r e d n i n g: Gäddan urtages (fjällas nedläggas o c h brynas väl på alla sidor, Gratin på buljongkött (f. 6 tills ej) sköljes väl o c h torkas med en fisk- hvarefter d e saltas.
Den kokande bul- pers.).
V2 kg.
buljongkött, 1 rödlök, 3 handduk.
Den fläkes o c h fiskköttet skra- jongen påspädes litet i sänder o c h fåg- msk.
smör (60 gr.j, 2 kkpr.
buljong, pas f i n t; intet fjäll eller ben får med- larna få steka omkr. 1 tim., under det salt, hvitpeppar.
följa.
Fiskköttet blandas m e d smöret de ofta ösas öfver.
De skäras, hopsättas P o t a t i s m o s: 1 lit.
potatis, 1 kkp.
o c h drifves 3 gånger genom köttkvarn.
åter o c h serveras mycket varma, gar- mjölk; 2 msk.
smör (40 gr.), salt, soc- Massan stötes därefter i stenmortel tills nerade m e d grönsalad och oliver.
ker, 2 rausk.
stötta skorpor, 1 msk.
äf- den är fin o c h sammanhängande ".
I ett Smör o c h mjöl sammanfräsas, den si- ven ost.
fat blandas rajölet, grädden, äggulor- lade o c h skummade köttjusen tillsättes T i l l f o r m e n: % msk.
smör (10 gr.).
V E C K A N 26 JULI — 1 AUG.
1903. na o c h kryddorna.
Denna blandning in- litet i sänder under flitig rörning, och Beredning: Köttet hackas groft.
S ö n d a g: Af redd.
buljong med stekta arbetas matskedsvis i färsen, som bör såsen får koka 10 min.
Den afsmakas Löken skalas, hackas fint och brynes i palsternackor; fiskfärs m e d kräftisås; arbetas ornkx.
1 tim. Sist nedskäras de med citronsaften, sojan o c h grädden, smöret tillsammans med köttet, hvarefter stek and med salader; bavarois med till hårdt skum slagna ägghvitorna och hvarefter den får ett uppkok och ser- buljongen o c h kryddorna tillsättas.
makroner.
färsen afsmakas noga.
Den fylles i en veras.
Potatisen råskalas, kokas i vatten och Måndag: Gratin p å buljongkötfc; väl smord o c h brödbeströdd form, som B a v a r o i s (f. 6 pers.).
10 blad gela- pressas genom purépress eller mosas bör vara försedd med lock.
Formen får krusbärskräm med mjölk.
tin, 6 cl.
vatten, 250 gr. strösocker, 1 / 2 sönder m e d en gaffel.
Mjölken kokas T i s d a g: Späckad kalflefver med p o - ej fyllas mer än till tre fjärdedelar.
upp o c h tillsättes jämte 1 msk.
af det Färsen kokas i vattenbad ofvanpå spi- lit.
jordgulbbssaft, 4 del.
tjock grädde.
tatis; rabarberpaj.
kalla smöret samt kryddorna och moset sen omki^.
1 tim. B e r e d n i n g: Gelatinet spolas med O n s d a g: Bräckt skinka med stufvade arbetas med gaffel, tills det liknar skum.
kallt vatten o c h upplöses i 6 c l.
kokande spritärter; filbunke.
Den serveras med kraft- eller hum- Ett eldfast fat eller en pajform smörjes vatten tillika med sockret, hvarefter Torsdag: Grönsoppa; pösmunkar mersås.
med smör, köttet lägges i o c h där ofvan- med sylt.
S t e k t a n d (f. 6 persi.1.
2 änder, 4 jordgubbssaften tillsättes.
Då blandnin- på potatismosen.
Anrättningen strös öf- Fredag: Surstek med gurka och msk.
smör (80 gr.), 2 tsk.
salt, V2 lit.
gen är fullkomligt kall o c h börjar stel- ver med d e stötta skorporna o c h den l i n g o n; smultron m e d mjölk.
na, tnedröres den till hårdt skum slagna kokande buljong eller vatten.
rifna osten samt belägges med resten af L ö r d a g: Kokt sik med kaprissås, S å s: 1 msk.
smör (20 gr. \, 2 msk.
grädden.
En vacker bleckform sköljes smöret, fördeladt i flockar.
plumpudding.
mjöl, köttjus, 2 tsk.
citronsaft, 1 tsk.
med kallt vatten o c h beströs m e d strö- Den serveras med skiradt smör eller socker, massan hålles i och formen stäl- soijla, 1 del.
tjock grädde.
steksås.
RECEPT.
les på is eller på kallt ställe 4 — 5 tim. B e r e d n i n g: Änderna, som böra an- När puddingen skall stjälpas uppt P ö s m u n k a r (f. 6 pers.).
16 msk.
F i s k f ä r s (f. 6 pers. \.
9Vs hg.
gäd- vändas genast d e äro skjutna, emedan hålles formen omkr. V2 min.
i varmt gräddmjölk, 80 gr. smöir, 1 msk.
socker, da (~ 420 gr. skrapadt fiskkött), de mycket fort öfvergå i förskämning, 160 gr. hvetemjöL 30 gr. potatismjöl, 2 hg.
smör, 30 gr. hvetemjöl, 4 del.
plockas, svedas, tagas ur, sköljas myc- vatten.
Den serveras med makroner.
6 ägg.
gr^Jddfö, 3 ä g g 1 msk.
salt, V * tsk.
hvit- ket väl o c h torkas med en kötthandduk 3 peppar, tys msk.
socker.
T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 gr.).
2 msk.
stötta skorpor.
612 samt sättas upp.
De gnidas med lef- A n m.
I stället för jordgubbssaft kan B e r e d n i n g: Mjölk, smör o c h socker vern för att få en vacker rödbrun färg.
hallon, krusbärs- eller körsbärssaft an- få koka upp, mjölet ivispas varsamt un- Smöret brynes i en stekgryta, änderna vändas.
der full kokning .och massan får koka _ den släpper pannan.
En äggula tillsättes genast o c h d å smeten afsvalnat de öfriga.
slagna Sist iröras d e till hårdt skum ägghvitorna.
Till hvarje munk tagesi 1 fcsik.
af smeten.
D e kunna kokas i flottyr eller o c k gräddas d e i munk- panna ofvanpå spisen, då d e vändas med gaffel, näjr d e äro bruna p ä den undre sidan.
De beströs m e d socker genast de äro färdiga.
Serveras med sylt Plumpudding hvetemjöl, 125 gr. talg, 60 gr. fint gr. russin, eller konfekt.
(f. 6 pers.).
250 gr. fint hackad njur- fördelad oxmärg, 125 60 gr. korinter, 60 gr. fint skuren succat, det rifna skalet af V2 c i - tron, 125 gr. strösocker, 6 c l.
rom, 2 ågg, 72 tsk.
natron upplöst i 6 c l.
mjölk.
T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör, 2 " msk.
stötta skorpor.
Beredning: Alla ingredienserna blandas väl tillsammans i ett fat.
Russi- nen o c h korinterna rensade o c h förv,ällda, äggen väl uppvispade.
Massan lägges i en smord o c h brödbeströdd form m e d lock, o c h puddingen kokas omktr.
2- tim. i vattenbad ofvanpå spisen.
Den stjäl- pes upp på ett rundt fat, o c h ofvanpå puddingen skares ett hål, hvari läggas 4 sockerbitar, som begjutas med rom eller konjak, äfven puddingens sidor öfver- hällas därmed.
Den påtändes o c h serveras brinnande.
