# ID: svediakorp-per1512
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,186
# sentences: 825
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


komma att tolka filantropiens stordåd i Fin- land.
V i hafva nu närmast föranledts att göra kommersrådinnan Eva Ahlström känd för Iduns stora läsekrets på grund af den för någon tid sedan invigda, storartade stiftelse, ett ålderdomshem för män och kvinnor, hvil- kas krafter svikit dem i arbetet för tillvaron, fru A.
på egen bekostnad, för 85,000 mark, låtit uppföra invid staden Björneborg i Norr- mark, centrum för firman Ahlströms storar- tade anläggningar i detta land.
Hemmet är afsedt främst för sådana orkeslösa och äldre, sjuka arbetare, så män som kvinnor, hvilka haft anställning å Norrmarks bruk och i öf- rigt genom sin vandel gjort sig förtjänta af att ihågkommas på ålderdomen.
I mån af utrymme och behof är det meningen att be- reda plats äfven för andra i firmans öfriga possessioner i landet anställda, ålderstigna ar- betare.
Ståhlberg foto.
EVA AHLSTRÖM.
NORDENS kvinnor hafva mer än en gång gjort sig ett namn, aktadt och hågkommet både af samtid och efter- värld, och detta nära nog på alla de områden, dit mänsklig verksamhet sträcker sig.
I litteraturens, konstens, vetenskapens tjänst hafva de skurit lagrar, hvilka ej stå männens efter, och där det gäller verk, ska- pade på grundvalen af ett ädelt, varmt kän- nande hjärta, hafva de förvisso städse stått i första planet.
Den finska kvinna, hvars namn läses här of van, hör till dem, hvilka finna sin högsta lycka i att se andra lyckliga, och en gifmild försyn, som helt visst funnit behag i hennes gärningar, har ock satt henne i tillfälle att på ett för våra förhållanden storartadt sätt kun- na fullfölja sina ädla planer i det skönas och godas tjänst.
Det är främst de humanistiska sträfvandena hon med aldrig svikande intresse befordrat och befordrar, det är de af sjukdom behäftade, de i armod försänkta, de, som stå skyddslösa, hon tagit på sin anpart att om- hulda.
Hvad hon verkat i välgörenhetens tjänst, hvad hon utsått för de nödlidande, för de blinde, för värnlös djurvärld skall lända henne till riklig välsignelse.
Och i allt detta liksom äfven i det hon utfört på andra om- råden, har hon trofast och hängifvet fortsatt det verk, hennes 1896 bortgångne ädle make, kommersrådet Antti Ahlström, begynt.
Dessa båda makars namn skola stå oupplösligt bundna vid hvarandra på de blad, hvilka en gång Med denna storartade inrättning har fru kommersrådinnan A.
på ett det varaktigaste sätt befäst minnet af sin person.
Men denna donation är ej den enda, som gått ur hennes hand.
Några veckor före in- vigningsdagen ställde hon ej mindre än 25,000 mark till de nödlidandes i landet förfogande, och denna donation har under årens lopp före- gåtts af en talrik mängd andra till olika än- damål.
De donationer hon och hennes hädan- gångne make gjort- för det allmänna bästa närma sig helt visst det betydande beloppet af en million mark.
Emellertid är det ej ensamt i välgörenhetens tjänst fru A.
verkat; också folkupplysningen, konsten, litteraturen och tidningspressen hafva städse ägt och äga i henne en varm vän och befrämjarinna.
Det skulle föra oss för långt att i detalj redogöra för de stora in- köp af konstverk och de beställningar af så- dana hon under gångna år gjort.
Under det betryck tidningspressen för när- varande arbetar hos oss har fru A.
bland annat lagt sitt intresse för densamma i dagen genom storartade prenumerationer.
Då Hel- singfors ' Filharmoniska orkester i slutet af förra året anträdde sin konsertresa till utlan- det för att där göra den finländska musiken känd, bidrog hon genom ett rundligt belopp till framgången af företaget.
Också kvinnans sträfvanden för vinnande af medborgerliga rättigheter hafva i henne städse ägt en varm vän.
En så vacker lifsgärning som kommers- rådinnan Eva Ahlströms är värd allt erkän- nande, den är tillika värd att blifva känd inom de vidaste kretsar.
Och den skall helt visst också till fullo uppskattas där liksom den blifvit och blir det inom den stora skara hängifna vänner hon härigenom och genom sin sällsynt varma och vinnande personlighet samlat kring sig.
V.
LINDMAN.
SOMMARKVÄLLAR FÖR LÄNGE- SEDAN.
I.
M IN LILLA ÄLSKADE så hvit i sommarkvällen sitter, o c h vinden blåser långsamt hit en rosensky, en doft af h ö och svalkan från en sjö och skogens sista kvitter.
Och göken hörs i solens fall på andra stranden.
Söder gök döder gök, nu bleknar himlaranden.
De våta dimmorna gå vall, och tyst är vind och kvitter.
Min lilla älskade så kall i sommarluften sitter.
II.
Aspens löfverk bäfvar, och daggen väter min käras kjol.
Högt öfver jorden svarvar en spökdag med månen till sol.
Vi gå på botten af världen och veta ej hvart vi gå.
Månsken på ängar och gärden och trollmörkt i skogens vrå.
Våra vägar bära ömsom i dunkel och ljushaf in.
Din andedräkt är mig nära, och din hand har somnat i min.
Furorna mumla och mässa och hviska o c h allt blir tyst.
Du lilla hvita prinsessa, mitt hjärta ditt hjärta har kysst.
III.
Det är lördagskväll och stilla och dödt, och farfar i länstolen nickar, genom öppna fönster doftar det sött, flugorna surra och klockan pickar.
Och jag hviskar med dig i en vrå, där de tätaste skuggorna trycka.
Hvad är det du gnolar och väntar på?
Din blick är förgylld af lycka.
IDUN 1903 — 398 — Och blek är din panna och blekt ditt hår, dina händer bränna och skaka.
.
.
Men det är som det vore hundra år sen dess, när jag tänker tillbaka.
Det är sorh jag läst allting i en bok med bilder, som åren försvaga, och glömt att jag nu är gammal och klok och börjat att tro på en saga.
Bo TEREPSKONFERENSER.
BERGMAN.
AF LAURA FITINGHOFF.
» T A, NU ha vi gått igenom » Jerusalem », •J och det är icke godt att veta hvad vi skola välja härnäst, som i samma grad skall kunna tillfredsställa oss.
Om vi nu kanske skulle vänja vår blick vid det gråa nyktra, dagsljuset och ta itu med ett populärt veten- skapligt arbete?
Hvad säger ni om Schopen- hauer till exempel?
Här har jag ett både kortfattadt och lättläst verk af honom.
Jag har tittat här- och där i boken och vill för- bereda er på, att vi få höra skarpa omdömen om vårt kön.
Han anser oss vara behäftade med alla slags andliga lyten, vara nyckfulla, tanklösa slafvar af våra vanor, trångsinnade inskränkta själar utan vilja eller förmåga att höja oss utöfver det hvardagligas nivå eller att kunna hänge oss åt ett logiskt tankearbete.
Dessutom föraktar han oss som varelser be- häftade med fysiska brister, ett småväxt, kortbent släkte. » » Ä r karlen galen eller är du det, som ens kan föreslå, att vi skulle kasta bort våra dyr- bara timmar och betala tungplikt, så att man kan dö af ansträngningen att nödgas tiga för att lyssna till sån ' t där drafvel.
— Det var sant.
Fru ordförande!
Jag glömde att be- gära ordet.
Den korkskrufven är då så be- svärlig och jag hinner aldrig ta till den, förr- än jag fräst iväg med hvad som sjuder opp inom mig, när jag blir förargad.
— » Småväxt », » kortbent ».
En sådan idiot!
.
.
.
Fru ordföran- den har ordet. » Fru Ida, ordföranden, höjde hotande klub- ban, i det hon på ett rörelsen motsägande sätt log emot den oförbätterliga, det » bort- skämda barnet » i kretsen, lilla fru Sif.
Ida satt midt i soffan med en hög uppskurna böcker framför sig på bordet, som för öfrigt var omgifvet af flere äldre och yngre gifta damer, alla upptagna af arbeten för någon blifvande välgörenhetsbasar.
» Är det ingen, som vill yttra sig i frågan? » Alla visade nu uppsyn af beslutsam tyst- nad.
Teköket puttrade ute i salen och dof- ten af nygräddadt bröd gjorde sig gällande på ett alltför utmanande sätt.
Klapp I Klubban föll.
» Det är ledsamt, att vi inte ha Margit här med i dag.
Hennes man skulle ut på mönst- ring, sade hon mig, när jag var hos henne i går, och hon hade helt oväntadt blifvit er- bjuden att komma med honom.
Det var hans födelsedagsgåfva till henne.
Hon var så för- tjust, ty hon skulle få följa med honom till sin hemtrakt, har j u aldrig kunnat göra det förr för de små, hvilka nu två, tre år kommit just vid denna tiden. » » Å h, det är hennes födelsedag!
Vet ni hvad, eftersom det nu faller sig så lägligt, att vi äro så här tillsamman utan henne, så tycker jag, att vi komma öfverens om, att vi öfver- raska henne på födelsedagen allesamman. » Fru Aimée, den unga bankirfrun, hänvände sig lifligt till de andra i kretsen.
» Förträffligt! » » Ypperligt! » » Precis hvad vi böra göra. » » Just åt Margit, som sätter så mycket värde på vänlighet. » » Men vi skola ha någon gåfva till henne. » » Naturligtvis, alla hvar sin gåfva förstås. » » Jag föreslår att vi skrifva på lappar, som vi veckla ihop till slutna sedlar, hvad vi ämna ge henne, så läser jag upp det, utan att veta hvem som skrifvit hvar lapp.
Blir det inte bra tycker ni: Se här! » Fru ordföranden, som kommit upp med för- slaget, skickade omkring papper och blyerts- pennor, som i och för en beräknad votering funnos i beredskap.
Det var tyst en stund, medan pennorna snabbt och ljudlöst gledo öfver papperet.
En efter annan lade de sammanvikta » sedlarna » i den i hast tömda bonboniären.
Fru ordföranden vecklade upp och började läsa dem.
Början var b l y g s a m: » En dubbel hvit hya- cint i kruka. » Damerna drogo på munnen litet besvärade.
De gissade alla hvems namn som fanns på sedeln.
Det var Agdas, med den afundsvärdt rundligt tilltagna hushållskassan, af hvilken hälften omsattes i eleganta toaletter.
» N:r två: hvita hyacinter, röda tulpaner och liljekonvaljer i en korg med form af en lyra. » Stämningen blef munter.
O, den lilla An- nikan med sina poetiska funderingar!
» N:r tre: hvita hyacinter med gredelina syrener. » » N:r fyra: violer i form af en porträttram. » » Men se här då.
Nej, detta blir nästan ko- miskt: åter hvita hyacinter och så gula rosor och skära nejlikor i ett ymnighetshorn af ljusgrön bast.
— Det var en storståtlig pre- sent så här års. » » Ett kilo konfekt. » » En japanesisk solfjäder till rumsdekora- tion. » » Hyacinter och narcisser i någon trefligt formad korg. » » Tre skära rosor, en för hvart barn. » Under skratt och munterhet samlades man därute vid tebordet, där frågan vidare skulle afhandlas.
Man fann det lustigt, vittnande o m god enighet och sympati, detta att de nästan alla haft samma tanke, samma uppfattning af vännen Margits smak.
» Vet ni hvad, här är bara åtta » löften », men vi äro nio här.
H v e m är det som inte har skrifvit något alls? » » Jo, det är jag.
Ser ni, jag vet ju rakt inte hvad j a g skall ge, då jag inte kan ge blommor. » » Hvarför i all världen kan du inte ge blom- mor, du så väl som vi andra? » Den tilltalade, fru ordföranden själf, en kvin- na med ett utseende, som talade om allvarliga lifserfarenheter, vände sig med tveksam upp- syn emot de andra, mötande deras förundra- de, frågande miner.
» Du sade j u nyss, Elisabeth, att Anna reser bort med sin man dagen efter födelse- dagen.
Hvad tjänar det då till att gifva blommor, som så snart vissna.
Jag tycker nästan att det är dumt, i alla händelser här- vidlag.
Mills ha j u bara tre rum och jag kom- mer ihåg i fjol, när jag sprang dit upp med mitt bröstmedel för lille Henning, som var sjuk, så stod deras förstuga nästan fylld med blom- mor, som de flyttat ut öfver natten för den starka lukten.
Sedan dess har jag verkligen MELLINS FOOD mer än en gång funderat på, att vi på våra läsförmiddagar skulle tala o m saken, men aldrig kommit mig för därmed. » » Menar du då, att vi skulle uppvakta henne alldeles tomhändta?
Jag för min del känner nästan ett behof af att få visa någon vänlig- het emot Margit, som alltid är så god och hjälpsam, huru upptagen hon än är på sitt eget område. » » Ja, kära Aimée, det har du alldeles rätt uti.
Det är en riktig glädje att visa den sortens vänlighet emot Margit, som alldeles som du säger är allas hjälpreda, huru bekym- mersamt hon mången gång har det med det stora hushållet och de knappa inkomsterna; om inte annat är hon alltid till hands med deltagande uttryck, där hon känner att de tarf vas. » » Nå, men vi kunna väl inte komma stickan- de med en slant i näfven heller?
Det är något grufligt prosaiskt med pengar i alla fall, eller otäckt underligt.
Man både föraktar och har en helig vördnad för dem, skäms rent af ibland. » » Ja, Lilly, därför att man skäms för att visa, huru lite man verkligen vill offra på äfven den uppriktiga vänskapens altare. » » Sådana offer gå till rätt vackra summor ändå, det vet jag det. » " Fru Agdas yttrande lämnades utan afseende.
Hon var känd för de genialiska knep hon använde, när det gäll de att ge en dyrbar prägel åt det värdelösaste krimskrams.
» Nu, när vi åter slå oss till ro efter det delikata tefestandet, föreslår jag att vi m e d val af gåfvor gå till väga som nyss, men att vi alla göra ett litet sammanskott till en ge- • mensam gåfva. » Fru ordföranden slog ett lätt slag i bordet för att göra sig hörd.
Hon läste uppmärksamt igenom de först granskade presentlistorna, värderande det uppgifna i pengar: » En krona, en och femtio, — för lyran med violer skulle förvisso ha gått till fem kronor. » » Ja, det måtte väl inte vara för mycket, då man har en snäll man och en god hus- hållskassa och nöjeskassa, fru ordförande, skulle jag säga. » » Fru ordförande!
Och inte alltför talrika födelsedagsbarnsvänner, ville jag tillägga. » — Det var fru Agda.
» Fru ordförande!
Jag föreslår en krona och femtio som det pris vi hvar och en af oss vill offra till blommor åt vår vän.
Jag är beredd att genast lämna min andel till en gemensam gåfva, bara jag får veta hvaruti en sådan skall bestå. » Åter slog klubban i bordet: » Det låter höra sig.
Vi votera såsom nyss med slutna sedlar och anta sedan det bästa förslaget. » Tystnad och betänksamma miner, pennor, som raspade och ströko ut.
Till sist voro sedlarna samlade.
De upp- rullades en efter annan: Fin, hvit och fraiche blir hy och hud om man alltid tvättar sig med F. Pauli ' s Balsamtvål, som innehåller de för huden mest välgörande hygieniska ämnen och balsamer.
Prisbelönt Lon- don, Paris, Wien, Chicago, Stockholm med guld- medalj.
F. Pauli ' s Balsamtvål öfverträffar alla andra.
Vårda tänderna.
Enligt framstående läkares och tandläkares ojäfviga intyg är F. PAU- LI ' S AZYMOL det yppersta af alla medel för munhygien, äfvensom för sårbehandling, ekzem, finnar, hudrodnader, reformar o. d. Azymol er- höll guldmedalj i London 1899 såsom bästa anti- septiska munvatten.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel for barn och sjuka.
Finnes på Apoteken samt hos Specerihandlarne.
= = = = = = = £ = = P R O F (r a t t a a s k fp-jne » från Axel Lennstrand, GEFLE.
=
— 399 — IDUN 1903 Tim t LEM EN I ii II M TA i i?
l i i i j j:: 3ii 1 HOFGARDEN.
KYLEBERG.
FRAN SVENSKA MOSSKULTURFÖRENINGENS UTFLYKT I ÖSTERGÖTLAND.
» Ett sidenbluslif. » » Blomsterglas af kristall. » » En fenixpalm. » » Treflig korgstol. » » Liten läslampa med gnl sidenskärm. » » Kaffeduk med servetter. » » Ett hvitt angoraskinn att ha framför kakel- ugnen. » » Eleganta handskar. » » Jerusalem, Snoilskys eller Eydbergs dikter. » » En lapphundsvalp från Skansen. » Det sist upplästa förslaget väckte allmän munterhet.
Att det kom från Lilly var tydligt.
Hon protesterade ej heller.
» Hvad är det att skratta åt.
Jag önskar åt andra hvad jag rysligt gärna ville ha, och lapphundsvalpar äro det sötaste som finns till i världen. » » Men för Margit, fyra trappor upp, och med en jungfru. » » Omöjligt, » riktigt i korus.
» A r det bättre att k o m m a med eleganta handskar, blomsterglas af kristall eller Jeru- salem fyra trappor upp och en jungfru, » puttra- de Lilly, lite sårad.
» Så dumt, Lilly, — Margit, som är så road af läsning. » » Nå, men får jag lof att fråga, hvem vill uppträda som delegerad med ett bluslif? » » Inte jag, så mycket ni vet det, precis som om vi här tillsammans kommit öfverens om, att hon behöfver riggas upp och inte duger som hon är, hemsydd och så genomtreflig ändå. » » Alla människor äro glada att få kaffeduk och servetter. » » Ja, jag har då hela mitt lif önskat mig en hög vacker palmväxt, en sådan sätter stil på hela hemmet. » » Ingenting i världen kan väl därvidlag jäm- föras med ett angoraskinn, då man inte har råd att få eller ge ett hänförande björnskinn. » » Alla fruar önska sig en egen liten lampa, när de vilja dåsa i halfskymning och glutta i en treflig roman. » Det blef ett - skratt.
Man hade svårt att föreställa sig den flitiga verksamma Margit dåsande i halfskymning vid en roman.
Ordföranden tog till klubban, föreslog röst- ning.
» Fingrarna upp för det bästa förslaget. » Som hvar och en höll på sitt eget förslag kom blott ett finger till synes vid hvarje upprepadt projekt.
Men när turen k o m till angoraskinnet, steg äfven Lillys rosenröda pekfinger i vädret; hon tyckte att det innebar så mycket af hennes egen idé med hundvalpen, » skinn med lif och skinn utan lif. » F. » Anser angoraförslaget vara med ja besva- radt. » » Men till en annan födelsedag håller jag på kaffeduken. » » Jag vet så väl, att hon hellre velat ha en palm. » » Säg hvad ni vill om sidenblusen — just hon som inte har råd. » » Skicka ni hit edra visitkort då, så fästa vi dem vid skinnet och sända upp det i mor- gon tidigt.
Jag för min del köper alltid någon liten blomsterkvist för några öre, så att inte kaffebordet är alldeles tomt, när vi samlas där omkring. » » Åh, det blir det nog inte.
Det är många af hennes vänner, som inte känna hvarandra eller som så här kunna sluta sig samman.
Ah, hon får nog blommor ändå. » » Det hoppas vi på också! » BORGSTEDT FOTO.
Fru Ida log.
» Filosoferna få skaffa sig tusen fack, om de vilja hallstämpla och klassificera oss kvinnor. » » Ja, de kunna det icke, lika litet som de kunna rita en säker linje rundt en dallrande solprisma på en vägg. » » I alla fall äro de här förmiddagarna roliga och göra mera nytta när vi komma upp med förståndiga förslag, (vi kunna uppträda med sådana i tur och ordning), än o m vi läste all världens omöjliga filosofer.
Deras ord bli alltid för oss som kromatiska skalor, som vi ramla på med, utan att vi få någon melodi ur dem. » » Du har rätt, Elisabeth.
Ett lefvande varmt kraftigt medel har mera förmåga att väcka oss, om det också ser lite stretigt ut att börja med. » Ida tittade sig omkring godmodigt leende.
» Hvem slår an » ackordet » nästa g å n g?
» frågade Karin.
» Jag, o m jag får be — ah, det är en sak, som har upprört mig, en sak, som j a g skall be att få framhålla. » » Elisabet har förord nästa gång! » FRÅN SVENSKA ENINGENS REHNSTAD.
» O m vi nu skulle taga i tu med läsefrågan? » » Plugga i oss den där gemena kvinnohata- rens åsikter!
Aldrig. » » Men nog har han delvis rätt, nog äro vi litet hvar slafvar af våra vanor, rädda, att när det gäller en reform gå öfver det ordertagna brakets nivå. » » Oj — •!
Nej vet du, Ida, då få de egen- skaperna stå för din räkning.
Ha vi inte precis nyss på ögonblicket i handling visat, huru man kan frångå just det » ordertagna bruket »!
» Ja, och så riktigt enats o m samma sak och det något så löjligt orimligt som ett angora- skinn.
Men det är modärnt att hacka på kvinnan! » » Man behöfver inte ta åt sig! » Fru Ida stod tyst, räknande de till skinnet influtna medlen.
» Här är tjugu kronor i stället för tolf. » » H v e m får rosor och nejlikor för en och femtio.
Man skall väl inte dra in på en till- ämnad gåfva genom gemensamhetssystem, när man har lust att ge en liten häst eller ett litet hus. » Lilly tog brådskande af sked, skygg, som o m hon begått en dålig handling.
MOSSKULTURFÖR- SOMMARSAMMANTRÄDE.
I VADSTENA, S:ta Birgittas stad, dit i svunnen tid nordens konungar och drottningar vallfär- dat och där de nordiska rikenas stormän sam- lats till rådslag, har Svenska mosskulturförenin- gen detta år haft sitt sammanträde.
Onsdagen den 15 juli samlades ett par hundratal af den stora föreningens medlemmar å Kådhustorget i Vadstena, då mötet öppnades af föreningens .ord- förande landshöfdingen, friherre C.
P. Palmstjerna, hvarefter mötesdeltagarna togo plats i väntande vagaar och snart satte sig den långa vagnskolon- ner i rörelse mot söder, för att göra resan rundt Tåkern, fåglarnas sjö, och för att mötesdeltagarna skulle få se den omgifvande trakten.
Öfver bördiga fält och förbi närliggande gårdar gick färden.
Lårigt i fjärran syntes Omberg och DAGS MOSSE MED ETT AF KOLONATEN-
IDUN 1903 — Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är ST0MAT0L ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M.
Konungens Hofleverantör.
då man kom till Strå kyrka, såg man Tåkerns grumliga vatten med sina gröna vassruggar.
Resans första mål var 400 — han såsom ung måste helt hastigt lämna fädernes- landet med anledning af en duell, men att han efter några års landsflykt genom kunglig nåd fick återvända och åter inträda i tjänst.
År 1726 innehades Kyleberg af fröken Hedvig von Pahlen, hvilken vid sin död lämnade egen- domen till fröken Margareta Hedvig von Böhnen, som på 1750-talet gifte sig med ryttmästaren Jacob Boij, i ett föregående äktenskap förenad med en dotter till öfverste Kruusbjörn.
I arf gick egen- domen sedan till förre ägarens son major Adolf Fredrik Boij och vidare till dennes änka fru Ulrika Albertina Bergenstråhle, som på 1820-talet sålde Kyleberg till sin måg generalen och landshöfdin- gen Gillis Edenhjelm.
Godsägaren Axel Dickson köpte Kyleberg 1850 och bodde där till 1880, under hvilken tid en mängd byggnader uppfördes, dyrbara djur importerades från England och stora kostnader nedlades för att införa ett mönsterlandtbruk.
Då emellertid gods- ägare Dicksons affärer kommo på obestånd, köptes Kyleberg af hertig G. d ' Otrante, som efter fyra år sålde egendomen till grefve Conrad Rewentlow, hvilken under sin tid energiskt arbetade på att förbättra densamma.
Redan 1891 måste emeller- tid grefve R. öfverlämna sina affärer till en ad- ministration, då Kyleberg öfvertogs af danska länsgrefven C. Rewentlow, och såldes det af honom 1896 till godsägare Nils Rosenqvist.
För kort tid sedan har emellertid Kyleberg åter bytt ägare, då ingeniör Larsson från Sandviken köpte egen- domen.
I en vacker park ligger det stora corps de logiet på den högra sidan af vägen.
På den andra ser man väl vårdade trädgårdar, växthus och drifverier samt ekonomibyggnader och uthus, till större delen uppförda af tegel.
Till egendomen hör 6 har åker samt 100 har trädgård och park, 260 har skog och hagmark.
Djurbesättningen utgöres af 30 arbetshästar och mer än 200 nötkreatur, korthorn-ayrshirekorsning.
Efter en stunds studier af Kylebergs sevärd- heter gjordes uppbrott och inom en half timme stannade vagnarna vid Hofgården.
Där bodde en gång den mäktige Birger Jarl och efter honom hans söner Erik och Waldemar.
Liksom många andra gods kom Hofgården — eller som den då nämndes — Jarls-Hoff under Wadstena kloster, men bortbyttes, så att år 1466 var riks- föreståndaren biskop Kettils moder, Ebba Krum- medik, död samma år, ägarinna till gården.
Är 1510 skref sig Eric Knutsson (Tre Rosor) och gift med en Vasa, herre till Hoff.
Sedan tog Kristian II gården i besittning, men fördrefs hans fogde Johan Slengewater därifrån 1521 af Gustaf Wasas fogde, Arvid Westgöte.
Hoff blef så kungsgård, men gamle kung Gösta skilde föga mellan, hvad tillhörde kronan och kungen, hvarför han testa- menterade gården till sin son hertig Magnus, efter hvars död den åter blef kronoegendom.
Sedan Vadstena krigsmanshuskassa stiftats 1637, donera- des till densamma åtskilliga gårdar, däribland Hoff 1646.
Direktionen måtte emellertid funnit det vara besvärligt förvalta jordagods, då gården Behnstad.
redan 1750 såldes, och namnes som ägare till den- samma 1754 ryttmästaren O. J. Lagerfelt, som då På 1600-talet ägde en fru Bernfelt Kälkestad, pantsatte Hofgården i Riksens ständers bank.
som reducerades, och som genom byte fick till Bland senare ägare känner man friherre C. Funck ägare hofintendenten Zackarias Rehnberg, död och dennes son Eric Funck, öfversten, grefve 1688, hvilken gaf gården sitt nuvarande namn.
Sparre, hofmarskalken von Plåten och major Ro- Genom arf tillföll Rehnstad förre ägarens son senborg.
Fabrikören Johan Gustaf Swartz i Norr-, major Rehnberg 1726 och på 1750-talet dennes köping (död 1852) inköpte emellertid Hofgården arfvingar.
Löjtnant Simon von Kothen köpte 1836 och var det af honom och sonen Johan Gustaf senare egendomen, som på 1820-talet ägdes af Swartz (död 1885), som egendomen omdanades till major A.
G. Holst och efter honom af hans änka en mönstergård, och uppfördes där en mängd ny- fru C.
B. Hvitfelt.
År 1845 köpte häradshöfding byggnader och utfördes förbättringar.
Swartz d. y.
A. Ribbing och friherre Axel Hermelin Rehnstad har såsom skapare af » Ismetoden » och på många och blef den senare däraf ensam ägare 1858. sätt ristat sitt namn i det svenska jordbrukets häf- Under nämnde ägares tid har Rehnstad betyd- der.
För närvarande äges Hofgården af änkefru ligt förstorats, så att hufvudgården med därtill Anna von Reedz, hvars aflidne man inköpte den hörande 9 utgårdar har en åkerareal af 1083 har 1877 af Swartz.
Dessutom hör till godset skogsmarker på Omberg och flere arrendegårdar.
På godset födas 52 Hofgården är väl bebyggdt.
Öster om lands- hästar, 80 par oxar, 400 kor, ungnöt och kalfvar vägen ligger först corps de logiet med flyglar, samt 430 får.
trädgård och park samt vidare arrendatorsbpsta- Hufvudgården har corps de logis, flyglar, eko- den med trädgård och ekonomibyggnader.
Öster nomibyggnader och uthus samt en väl vårdad om vägen har man en präktig björk- och gran- trädgård med park, hvilken till största delen är skog, där marken är landvinning efter Tåkerns gammal sjöbotten.
sänkning 1844.
Vid denna storartade och i många afseenden Till Hofgården med utgårdarna Ringstholm och märkliga egendom, där man får se Östergötlands Palsgården hör 533 har utmärkt bördig och väl- bördiga åkerjord, odlade mossar och ständiga vallar, skött åkerjord samt 100 har park och hagar.
fordom en del af Tåkerns botten, gjordes ett uppe- Djurbesättningen utgöres af 60 hästar och 345 håll och intogos förfriskningar, då den åttiofem- nötkreatur, till största delen af ostfrisisk ras.
— åriga, men raska och ungdomliga ägaren till Efter en stunds hvila och sedan Hofgärdens godset själf utöfvade värdskapet.
sevärdheter studerats, fortsattes vägen åter i syd- Men innan vi lämna Rehnstad, torde vara lämp- lig riktning och vidare i västlig, då man alltjämt ligt nämna några ord om Tåkern, denna egen- hade utsikt öfver Tåkern och såg Omberg resa domliga sjö, vid hvars strand nämnda egendom sig i fjärran.
Efter att hafva åkt omkring en är beläaren.
timmes tid kom man fram till Sjön Tåkern har en vattenyta af 0,44 kv.-mil, Kyleberg.
men är medeldjupet endast 1,2 meter och höjdläget Där gjordes åter en stunds uppehåll.
I forna öfver Vettern omkring 5,3 meter.
Afloppet till tider var gårdens namn Berga och såldes en del nämnda sjö har en längd af 16,726 meter.
Tåkerns däraf 1313 af Daniel Jonsson till Knut Jonsson.
sänkning började redan 1823 att ifrågasättas och Först 1636 vet man sedan något om denna gård, resulterade däri att 1844 sänktes sjöns vattenyta och då lydde en del under Mossebo i Rinna cirka 1 meter.
Men då man hoppas kunna för- socken.
Den andra delen ägdes åter af Måns vandla den grunda, träskartade med vassruggar Perssons styfson.
Landshöfdingen Hans Kyle blef delvis bevuxna sjön till bördiga fält, hvilkas areal senare ägare till hela gården 1650 och gaf den kommer att uppgå till nära 4,000 har, är det sitt nuvarande namn.
naturligt, att en del af strandägarna hafva kraf- tigt arbetat för Tåkerns utdikning.
Frågan väck- Nämnda ägares frånskilda maka, fru Catharina tes på tal 1873, men först förra året afgjordes Kyle, ägde gården på 1680-talet, men måtte hon denna efter strider och processer, genom kungl.
ej varit hemma i landtbrukets mysterier, då säteri- maj:ts nådiga utslag och är nu meningen, att frihet fråntogs denna på grund af » bristfällig bruk- afdikningen snart skall börja.
ning », men synes hon hafva skaffat sig bättre agronomiska kunskaper, då de förlorade rättig- Märkligast är Tåkern för sitt rika fågellif och heterna några år senare återgåfvos.
är sjön i ornitologiskt afséende enastående.
Sva- Kyleberg ärfdes sedan af öfverste A.
J. Kruus- nor, änder af olika slag och en mängd olika arter björn, död 1703, och son af förutnämnda fru Catha- vadare lefva och trifvas i de täta vassruggarna rina Kyle i hennes senare äktenskap med majoren och på de sumpiga stränderna.
Tåkerns fågellif Mårten Kruusbjörn.
Om öfverste K. omtalas, att är vida beryktadt och är det förenadt med stort - ClIA t i d UnllmAn 0 O n liClllIiCtli 0 0 U l U j Drottninggatan 68.
Et.
1886.
HUSHÅLLSSKOLA, MATSALAR, CAFÉ A BUFFÉ.
- Detta är en öde högmosse, belägen öster om Omberg och med en areal af 920 har.
Där finnes ett torfförädlingsverk, men af större intresse äro de många kolonaten, till antalet 78, som byggt och bo rundt mossens kanter.
En mängd gårdar och hemman hafva nämligen ägor å mossen och å dem hafva kolonister vågat bryta teg och uppföra hem, som dock ej äro » egna ».
Det är arbetare, som begärt tillstånd att få bilda ett hem på ood- lade mosslotter.
Samtliga hafva sina lotter på längre eller kortare arrendetid, andra på obe- stämd och är säkerheten för kolonisterna att in- nehafva sina lägenheter i allmänhet högst otill- fredsställande.
Lägenheternas storlek variera från 0,25 till 2 har och ännu mera.
Man ser här mångenstädes prydliga byggnader samt nätta trädgårdar och planteringar, som anlagts å den näringsfattiga mossjorden, där äfven ganska vackra skördar er- hållas, tack vare nedlagdt arbete och osparad möda.
När man ser, huru kolonaten uppväxt, utan att ägarna offra tid och arbete för att bygga på och bryta egen teg, som kan gå i arf till efterkom- mande, så att de äfven däraf hafva gagn, då finner man, huru viktigt det är, att » Egna-hems- frågan » föres framåt, så att tillfälle underlättas för dem af vårt lands arbetare, som önska bygga och bo på egen teg, till gagn för dem och foster- landet, att kunna göra detta.
Gärna hade vi stannat länge vid kolonaten, men signalen ljöd och platsen i den väntande vagnen måste intagas.
Återfärden till Vadstena skedde per järnväg och många minnen medfördes från den intresanta färden rundt Tåkern och från hvad man under resan sett och lärt.
V. N - F F.
t EDWARD GRAFSTRÖM.
U NDER DEN förskräckliga öfversvämning, som i början af sistlidne juni månad delvis ödelade staden Topéka i Kansas, till- satte en i vida kretsar känd och uppburen landsman, ingeniören vid Santa Fé-järnvägen, Edward Grafström, sitt lif, efter att på ett syn- nerligen verksamt sätt hafva deltagit i rädd- ningsarbetet.
Hans ädla gärning har öfverallt väckt den största beundran, och vi anse där- för det vara på sin plats att göra Iduns läse- krets bekant med den man, som genom sin nobla personlighet och uppoffrande död spridt sådan glans öfver det svenska namnet.
Ur den amerikanska pressens nekrologer öfver bortgångne låna v i följande minnesord.
Edward Grafström var född i Motala den 19 december 1862 och son till den skicklige väg- och vattenbyggnadsofficeren öfverstelöjt- nant C.
A.
Grafström.
Efter att hafva genom- gått Linköpings allmänna läroverk och Borås tekniska skola, af reste G. vid 19 års ålder till Amerika, för att därstädes bryta sig en bana.
Genom en landsmans bemedling erhöll han här anställning vid Pennsylvania-banan, i hvars tjänst han stannade sjutton år, först i Altoona, sedan i Columbus, Ohio.
Han avan- cerade år 1892 till » chief draugthsman », en post, som han på ett synnerligen hedrande och framgångsrikt sätt beklädde, tills han år 1900 lämnade densamma för att tillträda den mer förmånliga som » mechanical engineer » vid 111.
Central-banan i Chicago.
Hans skick- lighet och framstående egenskaper voro dock den — «° 0 undervisning I matlagning, de« » erträtter, tlnbaknlng m. m.
3 man, elevtor ».
Pro » p.
och Upplyan.
fritt.
damer, » om följd af oentralt läge, godt ooh rikligt bord, liga priser ooh därtill rabattkuponger, bland » taden » mest beaökta.
jggf?
jjj " s m.
Frukost-, lunoh-, supé- o. kaffeservering.
Tärtor, bakelser, kaffebröd frän egot bageri » erv.
o. » älje » här.
, l n, &amp; n k intresse, att en lugn sommarafton ro fram öfver sjön eller sitta vid stranden, då man får se detta och höra underbara ljud och locktoner.
Måhända dröjer det ej länge förr än Tåkerns fåglar måste öfvergifva sitt lugna och kära hem och vika för kulturen, som människan, naturens härskare, för framåt, så att där frambringas rika skördar på den jungfruliga jorden, som nu utgör sjöns botten.
Öfver Rehnstads bördiga fält fortsattes emeller- tid färden en stund, men snart hade naturen än- drats, och då var man inne på Dags Mosse.
jjjr o m r 8 f u l l a
- 40!
sitt fack gjort flere betydande uppfinningar, och hans sista verk, den nyss nämnda » gaso- line launch », var en fullständig succés för upp- finnaren.
Kort före sin död emottog G. anbud från Australia and New-Zeelands järnvägar att blifva dess mechanical director, ett erbjudande, som han dock ej hann bestämma sig för.
G. var en äkta nordisk typ, lång, stark och välväxt.
I umgänget var han en gentleman och hans vänliga sätt och sympatiska per- sonlighet gjorde, att han utöfvade ett stort inflytande öfver alla, som kommo i beröring med honom.
Sedan år 1894 var G. i det lyck- ligaste äktenskap förenad med en amerikanska Dorothy Beach, som nu, jämte hans mor och syskon, närmast drabbas af förlusten af den man, hvars minne städse skall bevaras i tack- sam hågkomst af en talrik vänkrets här och på andra sidan Atlanten.
DE PENGARNE.
M E D W A R D GRAFSTROM.
nu så kända, att han ej innehaft denna be- fattning mer än några månader, förr än ett mycket smickrande anbud gjordes honom af Santa Fé-järnvägen, hvilket han antog och in- nehade till sin död.
Det var här i Topéka, som G. efter tre års gagnande verksamhet den 2 juni d. å. offrade sitt lif för att rädda andras.
Genom ett oupphörligt regnande hade den annars obetydliga Kaw-fLoden, som delar sta- den i två delar, svämmat öfver sina bräddar och helt och hållet försatt den ena stadsdelen under vatten.
De flesta af invånarna flydde genast undan, men de, som voro kvar, hade måst taga sin tillflykt till hustak och träd- toppar, hvarifrån man kunde höra deras för- tviflade nödrop, och de tycktes invigda till en oundviklig död, enär alla farkoster, staden kunde disponera öfver, voro bristfälliga och obrukbara.
Då erbjöd sig ingeniör Grafström att på några dagar konstruera och bygga en lämplig ångbåt.
Han lät nu i största hast efter egen plan och med hjälp från en auto- mobilfabrik, som fournerade drifkraften till den lilla farkosten, vid Santa Fé-bolagets verk- städer förfärdiga en omkring 15 fot lång » ga- soline launch », som efter tre dagars forceradt arbete blef färdig.
Den togs genast i anspråk och hade redan efter fyra turer under Graf- ströms ledning och genom hans arbete och uppoffring lyckats bärga sjuttiosju personer, men vid den femte och sista turen, då den just fört öfver ett antal poliser, som skulle skydda den öfversvämmade stadsdelens bu- tiker mot plundring, drefs den lilla båten, till följd af den starka strömmen, mot ett träd och kantrade genast, hvarvid besättningen, bestående af sju män, kom i vattnet.
Alla räddades utom G., som, annars en mycket skicklig simmare, nu förmodligen var utmattad efter allt ansträngande arbete, och efter några få simtag gick till botten.
Edward Grafströms d ö d har i Topéka och öfverallt, där han var känd, väckt den dju- paste förstämning.
Med honom bortgick en man, som under de år, han vistats i Amerika, förstått att i ovanlig grad göra sig aktad och älskad.
A f det bolag, i hvars tjänst han var anställd, var han synnerligen afhållen, och han skulle säkerligen gått mycket långt på den bana, han så framgångsrikt beträdt, om ej döden kommit emellan.
Han har inom A N KUNDE knappt se en flicka så söt och täck som Ebba v. Zeuthen i hennes unga dagar.
Hon hade ett leende så friskt och glädtigt, ett skratt så pärlande och en gång så lätt och dansande, att det var en lust däråt.
Viktor Stjärne förlorade också alldeles sitt hjärta till den unga Ebba.
Icke heller för- blef hon länge oberörd af den blåögde, smärte och välväxte unge löjtnanten, som ägnade henne en så oförställd hyllning och som var så uppburen och omtyckt af alla för sitt out- tömliga förråd af friskt m o d och glädtighet.
De hade båda vuxit upp i välståndets och yppighetens sköte, dock hade lyckans gudinna ej öst något af rikedomens håfvor på dem.
Då man är nitton år och aldrig haft någon känning af försakelse, är man dock lika glad, om man ej hör till dem, som kunna förvänta gods och guld, och Ebba hade aldrig ägnat en tanke åt detta mindre tillfredsställande sak- förhållande.
Och Viktor var heller icke led- sen, fast han hade föga mer att trygga sig vid än sin löjtnantslön.
När han inte var i tjänstgöring, tillbringade han sin tid hemma på faderns egendom, där kunde han roa sig af hjärtans grund samt utan alla småaktiga bekymmer för penningar erhålla allt, hvad hans ungdomliga aptit kunde åstunda.
Och han lät sig i sin sorglöshet alldeles ej störas däraf att det af släktens forna rikedom nu- mera återstod föga mer än fldeikomisset.
Men det kom den dag, då saknaden af gods och guld stämde ned glädtigheten och lefnads- modet hos dem båda.
Och denna erfarenhet IL) U N 1903 NÖDVÄNDIGHETSARTIKEL för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen- domar, landsställen och privata familjer: W i l h.
B e c k e r s Samaritlådor, rikligt försedda med förbandsartiklar och verk- samma antiseptiska sårmedel, prydliga och omsorgsfullt arbetade af stark, bonad ek, ej såsom andra i handeln förekom- mande af kartong eller bleckplåt, som visat sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, praktiskt inredda med skilda fack och afdel- ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- stämda platser, försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- tioner till respektive Kr.
6: —, 12: —, 30: — och 35: —.
Illustreradt prospekt sändes franco på begäran.
Wilh.
Becker, Kongl.
Hofleveran- tör, 5 Malmtorgsgatan, Stockholm.
fingo de p r o f va, när deras svärmeri för hvar- andra klädt sig i ord, och de för sina när- maste tillstodo sin kärlek.
Var Viktor alldeles från förståndet?
undra- de hans far.
Viktor och Ebba gifta sig på en löjtnantslön?
Det var väl det barnsligaste och mest dåraktiga infall man någonsin hört talas o m!
Faderns föreställningar att Viktor ej hade att påräkna något arf, då det minsann inte varit tider att samla penningar och fldei- komisset j u gick till äldste sonen, berörde honom föga, och en antydan att Viktor, om han inte stode i vägen för sin egen lycka, med sitt namn och sitt utseende borde kunna förbättra sin ställning genom ett rikt och ly- sande parti, berörde honom ännu mindre.
Att man syntes vilja taga hans ömma låga och hans fantasier o m » en koja och ett hjärta » hufvudsakligen från den komiska sidan, för felade däremot icke sin nedslående verkan.
Äfven Ebbas ö m m a och blyga kärlek be- traktades af hennes farbror och dennes hustru blott såsom några sentimentala griller, som hon borde slå bort såväl för sin egen som Viktors skull.
Ville hon verkligen kasta bort sina framtidsutsikter för en fattig löjtnants skull?
Med sitt namn och sitt utseende kun- de tion komma att göra ett fördelaktigt parti, om hon blott toge sitt förnuft till fånga.
Och Viktor!
han skulle då alldeles fördärfva framtid och ställning genom att gifta sig med en fat- tig flicka.
Jaså, hon trodde, att Viktor var rätta mannen att trotsa fattigdom och bära försakelser?
Hon kunde vara öfvertygad, att fattigdom nog dref den starkaste kärlek på flykten.
Farbrodern hade verkligen också i motsats till så mången handlat i enlighet med de teorier han förfäktade, ty han hade en gång befunnit sig i en ställning liknande Viktor Stjärnes.
Och han hade all anledning att prisa den klokhet, som gjort honom till sin rika hustrus man.
Han hade aldrig varit be- DELTAGARNE I FEMTE NORDISKA MÖTET FÖR ABNORMSAKEN HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG FOTO.
— IDUN 1903 FEMTE NORDISKA MÖTET FÖB.
ABNORMSAKEN.
ANDESVAGA I BREJNING.
2.
402 — UTSTÄLLNINGEN AF ABNORMELEVERNAS ARBETEN I NORRA ARBETSSKOLAN FÖR LYTTA OCH VANFÖRA I STOCKHOLM.
SINNESSLÖA I GEFLE.
svarad af någon synnerlig själfständighet i lynnet och skulle icke passat att vandra på någon fattigdomens eller försakelsernas stråt.
Han hade det så bra han kunde önska och hade till och med kunnat upplåta sitt hem för den föräldralösa brorsdottern.
Och fri herrinnan v. Zeuthen sekunderade sin man vid hans föreställningar och tillade en förmodan, att Ebba med sina vanor och sin förklemade uppfostran knappast skulle vara den rätta, att med slit och umbäranden kunna draga om- sorg om ett hushåll och en familj.
Inför den här af spöken, som sålunda fram- manades, skrämdes den stackars Ebba.
Skulle väl hennes och Viktors kärlek kunna trium- fera öfver alla dessa vedervärdigheter?
H o n tänkte på den bibliska uppmaningen: » Sen uppå fåglarna under himmelen — » och hon kände den största benägenhet att förlita sig därpå.
Släkt och vänner menade däremot, att en förening mellan Ebba och Viktor skulle vara detsamma, som att utmana 3.
LATINLÄROVERKET.
FINSKA DÖFSTUMSKOLORNA.
HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG 1.
KELLERS ANSTALT FÖR 4.
ANSTALTER FÖR FOTO.
försynen.
Och när allt kom till allt, så visa- de sig icke Ebbas förtröstan nog stark att kunna trotsa denna omgifningens motsatta tolkning och vedervåga försöket att utan vi- dare antvarda sin och Viktors kärlek i för- synens beskydd.
Sålunda räddades de unga tu, tack vare ömma och omtänksamma anförvanter, från att genom ett oförnuftigt giftermål äfventyra sin lycka och sina framtidsutsikter.
l.j.Viktor svor och rasade och ådagalade blott föga tacksamhet mot dem, som påstodo sig vilja honom bättre än han tycktes vilja sig själf.
Ebba grät och resignerade.
Men hon föll af och förlorade sin glädtighet och med denna mycket af sitt säregna behag.
Det var som om det slaknat en fjäder inom henne, hvilken icke vidare lät sig spännas.
Något fördelaktigare parti erbjöd sig aldrig för hen- ne.
Hon hvarken väntade eller önskade nå- got egentligt af lifvet, och allt efter som åren gingo, blef hon alltmer till en vanemänniska.
Unge Viktors lefnadsmod reste sig snart åter och han tog i enlighet med sin natur lifvet från dess gladaste sida.
V i d ett par och trettio års ålder började han fundera på, huruvida faderns råd att genom ett rikt gif- termål förhöja sin ställning i världen, dock icke vore något att lägga på hjärtat.
Men trots den stora framgång, Viktor vid denna tid åtnjöt bland damer, ville sig lyckan ej bättre, än att hans val råkade falla på en, som redan kommit att förankra sitt hjärta på annat håll.
Hans frieri renderade sålunda blott en korg.
Denna otur förtretade honom.
Ungkarlslifvet behagade honom, och som det inte behöfde sakna alla agrementer äfven på blott en kaptenslön, brydde han sig aldrig mera o m att göra sig omaket att tänka på äktenskap, utan framlefde sitt lif i ett gladt och bekymmerslöst ungkarlsstånd.
Det återstod honom icke lång tid till pen- sionsåldern, då slumpen en gåDg sammanförde honom och hans ungdomsflamma Ebba v.
— .403 BILDER FRÅN D E U T S C H E ÅNGARNE OCH DERAS FESSOR 10.
SCHIFFBAUTECHNISCHE » FELDMARSCHALL » OCH DAMER OMBORD Å MONTELIUS HÅLLER FRÅN HOLTERMANNS A. RENBERGET PROF. HOLTERMANN.
2 MARGARETA&gt;.
GESELLSCHAFTS Å STOCKHOLMS » FELDMARSCHALL ».
GEHEIME-REGERINGSRÅDET KAMMARHERRE » SEYDLITZ » 14.
12.
C. BUSLEY DEN STARTEN 4.
EN Å SKANSEN AF RIKTAR AF IDUN — BESÖK I S T O C K H O L M S A M T U T F Ä R D E N T I L L SVENSKA SEGELSÄLLSKAPETS KAPPSEGLING V I D SANDHAMN.
STRÖM.
2.
» FELDMARSCHALLS » SALONGERNA.
HÄLSNINGSTALET 5.
RÖKSALONGEN.
TILL NÅGRA VÄLGÅNGSORD SCHIFFBAUTECHNISCHE DE BLOMBERG TILL FOTO.
15.
6.
DÄCK.
SVENSKA 9 — 15 M E D L E M M A R AF D E U T S C H E SCHIFFBAUTECHNISCHE M E D D E ASSYRISKA LEJONEN.
SANDHAMNSBILDER ' SEGELSÄLLSKAPET.
SKÄNKTA POKALEN, KÄNDA ÅSKÅDARE.
N:R 3.
FRISEN TYSKA GÄSTERNA.
— GESELLSCHAFT FÖR TÄFLINGEN OM GOULD-POKALEN.
A.
FEM G.
N:R SJÖBERG SOM 2 — 7 FOTO.
11.
VANNS 9.
7.
B E S Ä T T N I N G E N S ATLANTER- GESELLSCHAFT LOGEMENT.
PÅ S A N D H A M N S KAJ U N D E R V Ä N T A N PÅ AMIRAL LENSMAN AF 1.
GODSÄGAREN ÖFVERLÄMNAR F. H. BÖNSOW.
F O T O ATELIER SCHAUL, HAMBURG.
1903 8.
GOULD-POKÅLEN 13.
N:R 1 O C H 8 PRO- STARTEN.
TILL KAMMARHERRE HOFFOTOGRAF
404 IDUN 1903 - GUSTAF VASA-STODENS AFTACKN1NG I MORA.
Zeuthen vid ett bröllop i den gamla hembyg- den.
De hade icke sett hvarandra på väl tjugu år.
Ebba betraktade häpnadsfullt den man, som varit hennes ungdoms älskade och förblif- vit hennes lifs ideal — nu m e d ens skonings- löst beröfvad den nimbus, hvarmed hennes ungdomskärlek bestrålat honom.
T y hvilken obarmhärtig karrikatyr var icke denne däste, talgögde goddagspilt af den unge, blåögde Viktor med den smärta gestalten och den hurtiga uppsynen!
Och kapten Stjärne kastade en förstulen blick på den torra, härjade gamla fröken, som utgjorde en sannskyldig ruin af Ebba, den blomstrande ungmö, hvilken han en gång äl- skat med en så brinnande och förtviflad kär- lek.
Men han vände snart bort blicken och undvek att vidare betrakta henne.
» Nå, min käre Viktor, det var j u lustigt att efter alla dessa år träffa tillsammans med dig och din gamla flamma, » utlät sig major Stjärne, Viktors kusin, en välmående och j o - vialisk familjefar, för hvilken Viktors och Eb- bas lilla nngdomsidyll icke varit någon hem- lighet.
Blicken mulnade för en sekund, men i nä- sta ögonblick skrattade Viktor.
» Ja, hon är just ingen skönhetskänslan tilltalande uppenbarelse längre, och det är godt att icke hafva försvurit sin trohet till henne.
Men hur i all världen har hon kun- nat blifva så spetsnäst och s k i n n t o r r?
— H m, att vårt kärleksband afklipptes, tyckes verk- ligen hafva varit en större gunst af ödet, än jag den gången var böjd att tro.
Gif mig litet eld! » sade han och lånade kusinens ci- garr.
— » Nå, hur har hon d e t?
» » Bra, förmodar jag, efter sin smak.
När hon inte är upptagen af gumman fasters eller hennes mops ' krämpor, så är hon det visst af sina egna.
Men särdeles glad eller angenäm kan ingen skylla Ebba att vara.
Nåja, gum- man är nog ganska vresig och obehaglig, när hon sätter den sidan till, och nu är j u Ebba ensam om henne, sedan gubben dött, och dött- rarna äro upptagna af sina egna familjer. » MARTHA BOHMAN » H m, » sade Viktor och tömde sin likör.
Och plötsligt stod bilden af den unga nitton- åriga Ebba för hans inre, och han undrade för ett ögonblick, huru det skulle varit, o m han nu på sin kaptenslön suttit med hustru och barn. — • Det skulle allt varit magert, men podager och Karlsbad hade det troligen knap- past blifvit tal o m.
— Det var j u själfva tu- san, att detta skulle vara Ebba!
Men att den Ebba han såg, kanske icke fått blifva den Ebba hon kunde blifvit, det föll honom icke in.
Icke heller tänkte han på att de andra damerna såväl som han själf och de herrar han sett för tjugu år sedan, långt ifrån voro de samma som då, lika litet som han förstod, att många af dessa män och hust- rur, som lefvat och sträfvat samman i goda dagar och i onda dagar, men ändå älskat hvar- andra, åldrats tillsammans, utan att hafva mycket öga för de förödelser tiden åstadkom- mit i hvarandras gestalter och utseende.
Ebba åkte på kvällen hem i en hälft från- varande stämning.
Hon kände en besynner- lig tomhet i själen efter den illusion, på hvil- ken hon under så många år lefvat, men som nu så obarmhärtigt krumpit samman.
Det fanns icke minsta skugga af upproriskhet kvar hos henne, och hon erfor ingen bitterhet mot det öde hennes anförvanter beredt henne.
Det föll henne icke längre in att det kanske varit roligare att m e d man och barn knoga och spara i det anskråkslösaste lilla hem, än att lefva i det förgyllda beroende, hvari hon lefde, samt anpassa sig efter en gammal änkenåds alla kapriser.
Ebba hade j u fört ett lif utan bekymmer, och o m hon suttit som en fattig kaptensfru m e d en stor barnskara, så kunde det kanske varit si och så med den saken.
För framtiden behöfver hon heller inga bekymmer hysa, ty hennes faster kommer för- visso att göra någon liten testamentarisk dis- position till hennes förmån.
Skada blott att lika högt ställda, som friherrinnan v. Zeuthens föreställningar äro, i fråga om hvad som tarf- vas för att två människor skola våga gifta sig och bygga b o, lika blygsamma äro hennes FOTO.
begrepp, i fråga om hvad ett ensamt frun- timmer behöfver för att kunna existera.
Men i alla händelser behöfver Ebba inte hysa nå- gra farhågor att ännu på länge blifva satt på förknappning, ty friherrinnan v. Zeuthen har, trots allehanda krämpor, att glädja sig åt en förträfflig konstitution och äger de bästa ut- sikter till ett långt lif.
Men major Stjärnes fru, som åkte hem vid sin mans sida, kunde icke ur sina tankar af- lägsna den Viktor Stjärne hon återsett.
— Hade hon icke fått kasta bort en af de mäk- tigaste sporrar lifvet gifver en människa för att hon skall kunna sträfva sig framåt, ty det var dock kärlek Viktor och Mary hyst för hvarandra.
Världsklokheten hade räddat dem undan en mängd af bekymmer och svå- righeter, hvilka kanske för dem båda dock kunnat mista hälften af sitt onda därigenom att de älskat och stödt hvarandra.
Och nu voro de två människor, som aldrig blifvit h v a d de kunnat blifva och som blott fått taga på sin lott lifvets enahanda och obetydligheter.
A.
D.
A.
UR DAGSKRÖNIKAN p U S T A F VASASTODEN i Mora aftäcktes sist- lidne lördag under en storartad tillströmning af människor från alla trakter af Dalarne.
Hög- tidligheten blef till en folkfest af gripande verkan, hvartill ej minst bidrog mängden af vackra natio- naldräkter, hvari dalallmogen smyckat sig, samt själfva det strålande Siljanslandskapet, hvars mark en gång trampats af den man, som nu af en konst- när och dalason förevigats i bronsen.
När på kron- prinsens uppmaning täckelset fallit, sjöngs uni- sont en af Axel Karlfeldt diktad och af W. Peter- son-Berger tonsatt sång, hvarefter högtidligheten afslöts med afsjungandet af » Vår Gud är oss en väldig borg ».
Hr Karlfeldts vackra sång var af följande lydelse: Han trädde upp ur männens flock.
Fin var hans kind och len hans lock, men nordan vajade hans rock, den goda allvarsvinden.
Nu tystnar stapelns tunga dån och Mora-bonden med sin son står lyssnande vid grinden.
— 405 — - [DUN 1903 5.
NÅGRA SOM R. NORRBY FOTO.
1.
MOTTAGANDET I 6.
TÖNSBERG.
NÄR O.-D.-ISTERNA GINGO UPP HOTELLET I TÖNSBERG.
GANDET I FREDRIKSHALD.
3.
4.
O.-D.-ISTER SARPSBORGS DE TVÅ TJOCKASTE MAGRASTE I KÖREN.
2.
MAN SJUNGER LUNKAN » KASTANDE DAMER I FREDRIKSHALD.
tecknats af en liflig tillslutning af för abnorm- saken intresserade från de skandinaviska länderna samt från Finland.
En mängd föredrag och diskussioner ha hållits, omväxlande med lärorika och angenäma utflykter i Stockholm och dess om- gifningar.
Under mötet har dessutom en mycket sevärd och rikhaltig utställning af de olika abnormskolor- nas arbeten varit anordnad i norra latinlärover- kets lokaler, en utställning, som gifvit en mycket god bild af de vanföra elevernas stora arbets- skicklighet såväl i fråga om grofslöjd som möbel- snickeri samt textilarbeten.
Några bilder från denna exposition tillika med en gruppbild af mötesdeltagarne återfinnas i dagsnumret.
CELEBERT BESÖK har hufvudstaden i E TT dagarne fått mottaga i Schiffbautechnische Ge- sellschaft från Tyskland, som med de två jätte- ångarne » Seydlitz » och » Feldmarschall » gästat GLUNTAR I HAMAR.
FINASTE STÄMMA.
En fjällvind kom i kvalm och tö och sjöng med munnen full af snö: » Hvi släpptes denne bort att dö, som kunnat alla frälsa? » Vi tro dig ödemarkens bud!
Din röst är klang och segerljud, din andedräkt är hälsa.
DE VANFÖRAS VÄRLD.
Femte nordiska F RAN mötet för abnormsaken 6 — 10 juli har känne- OCH DEN TVÅ TENO- EFTER EN MIDDAG PÅ VOKSENKOLLEN.
BLOM- Det kimmade i Siljans nejd.
Snart svepte stormen utan hejd, en dalastorm af lust och fejd, kring loja landamären.
Vår höfvidsman är käck och ung.
Följ med oss, lyckovind, och sjung för höfdingen och hären!
7.
RER, DEN MINSTE OCH DEN STÖRSTE.
TILL MOTTA- Nu leker sommar kring hans stod.
Vi tro, att än vid myr och flod vår uppbrottssång kan dåna god, om onda tecken sia.
Blås då på nytt från Mora strand, du friska nordan, som vårt land kan rensa och befria!
UPPTRÄDA SÅNGFÖRENING.
10.
9.
KÖRENS ANDRABASAR.
vi anse att våra talrika läsarinnor därför skola ha nöje af att få se.
Samme sångarbroder, som så älsk- värdt ställt bilderna till vår disposi- tion, hade äfven skrifvit ett litet resekåseri till desamma, hvilket emellertid af någon outgrundlig orsak blifvit efter på vägen, hvar- för vi nödgats inskränka oss till dessa enkla ord.
Bilderna få för öfrigt tala för sig själfva.
Stockholm.
De båda fartygen, som nyss blifvit färdiga och nu göra sin första tur, äro inredda med all för en nutida atlanterångare tänkbar kom- fort och utgöra ett nytt glänsande bevis på skepps- byggeriteknikens höga ståndpunkt i Tyskland.
Vi meddela i dagsnumret några intressanta ex- och interiörer från de ståtliga flytande palatsen, som under veckan utgjort ett nytt nummer i raden af hufvudstadens sevärdheter.
Som prof på prak- ten i fartygens dekorativa utsmyckning, fästa vi våra läsares uppmärksamhet på den marmorfris af assyriska lejon, som pryder en af väggarna om- bord å » Feldmarschall ».
I raden af bilder från dessa våra tyska gästers besök ingår äfven den iiffulla taflan, då professor Montelius från Renberget å Skansen hälsade främ- lingarne välkomna till norden samt några illustra- tiva intryck från Svenska segelsällskapets stora regatta vid Sandhamn, hvilken de tyska gästerna åsägo på söndagen och hvartill Schiffbautechnische Gesellschaft skänkt en pokal, som eröfrades af godsägaren F. BL.
Bunsow med » Svanhild ».
Äfven meddela vi en afbildning af kammarherre O. Hol- termanns kutter » Margareta », med hvilken dess ägare nu för andra och sista gången eröfrade den Gouldska pokalen.
i Norge.
Det är bekant, huru våra O • D.-kören fräjdade O. Ddster för någon tid sedan gjorde en sångarfärd genom Norge och blefvo föremål för entusiastiska hyllningar, hvar de drogo fram.
Från en deltagare i färden erhöllo vi, just som detta nummer skulle gå i press, en serie fotogra- fier, hvilka med sin intima och humoristiska prä- gel förträffligt åskådliggöra den populära sångar- skarans segertåg genom vårt broderland och som EN M FRÅGA FÖR DAGEN.
ED ANLEDNING af det nu väckta förslaget om förbättrade villkor för kontors- och bu- tiksbiträden, ber jag vördsammast få dessa rader införda, så att Iduns värda läsarinnor må se hur illa ställdt denna klass har det.
Det är faktum att särskildt butiksbiträdena äro för lågt aflönade.
De flesta inneha, som vi sett, en årslön af 6 å 800 kr.
Det förslår ej långt i dessa dyra tider, äfven om de hafva sitt hem i Stockholm.
Antag t. ex. att en ung flicka har en månadslön af 65 kr.
Hon är nog lycklig att äga ett hem, men hon vill ju betala sina föräldrar för rum och mat; därför lämnar hon dem hvarje månad 35 kr.
Det är visst ej tillräckligt mot hvad hon får i ut- byte, men hon kan ej afstå mer, ty hennes prin- cipal fordrar se henne välklädd.
Dit går alltså en del, om ej hela penningen.
Men det är en annan sak, som ofta fordras, nämligen språkkunskap.
Det är ju många s. k. bildade flickor, som inneha kontors- och butiks- biträdens platser.
Hvari består då deras bildning?
Jo, de ha gått igenom någon af stadens högre flickskolor, kanske många endast till hälften hun- nit afsluta sina skolstudier, då de af en eller an- nan orsak kastas ut i det praktiska arbetet.
En sådan ung [flicka får plats t. ex. i någon af Stockholms finare affärer, där det egentligen fordras mer språk- kunskap än hon har, men den tanken leker ju för henne att nu, då hon har lön, blir det-nog nå- gon slant öfver till fortsättandet af språkstudierna,
— 406 — I D U N 1903 ja, kanske äfven till ett eller annat litet nöje.
Där- af blir det dock intet.
För att nu hjälpa upp sina affärer, söker hon tillfälligt arbete, hvilket, hon ut- för på sina lediga stunder, som hon i stället bor- de använda till promenad eller hvila, ja, mycket ofta tagas också nattens timmar i anspråk.
Och häraf följer att en vacker dag är hälsan bruten, och hon är oförmögen att arbeta.
Då finnes ingen hjälp för henne, ty sjukkassa är ej inrättad, pen- sion kan ej erhållas.
Det vore därför i högsta grad önskvärdt om personer med inflytande ville föranstalta om vid- tagandet af dessa nödvändiga åtgärder och snart, innan leden glesna för mycket.
Och först och främst bör aktningen höjas för denna klass af arbetande kvinnor, ty de äro dock viktiga kuggar i afEärslifvets stora maskineri.
Hur ofta se vi inte i en affär personer utgjuta sin vredes skålar öfver de stackars biträdenas hufvuden, kanske blott därför att den sak de ön- skat inte fanns på stället.
Skulle deras stolthet uppresa sig mot en sådan behandling och de för- svarade sig, genast voro de näsvisa.
Följden af detta blir att deras sinne förbittras, de hämmas i sin utveckling och arbetet går ej med samma intresse, som det borde.
Aktning för den arbetande kvinnan i hvilket led hon än står!
— Ö M — DEN BLÅ FLICKAN DAN SJÖN.
AF MARI (FORTS. FR. FÖREG.
N:R.)
H PÅ ANDRA SI- MIHI.
ON H A D E misstagit sig.
Den långa gula dammrocken, som suttit och stirrat på henne från hästryggen, hade verkligen varit rubbad.
Och med ett litet utrop lämnade hon verandan och skyndade ned i parken.
Väl där skrattade hon en smula nervöst.
Hur var det nu igen han hade sagt?
— » Den blå flickan på andra sidan sjön ».
— — Men tänk, om han inte vore galen då!
— Hon började fundera på saken.
— » Den blå flickan på andra sidan s j ö n ».
— Kanske hade han misstagit sig och trott henne vara någon annan.
— Men tänk, o m han inte misstagit sig då!
— Tänk, o m hon, när allt kommer omkring, verkligen vore hans blå flicka.
.
.
Hon sökte draga sig till minnes alla män- niskor hon mött, den ena efter den andra.
Men innan hon hunnit förbi det första tjoget, stod han oafvislig och oundviklig för hennes inbillning igen, satt där till häst i sin gula dammrock m e d mössan i handen och gäckade alla hennes gissningar och förbryllade henne mera än någonsin.
» Nej, grubblar jag på detta, blir jag snart lika tokig som han, » sade hon till sig själf och gick sakta ner till stranden, där småpojkarna öste båten efter en segeltur.
Hade hon varit karl, skulle hon bums skickat upp en af pysarna för att taga reda på, hvem den främmande var.
Nu var hon flicka och ville därför behålla gåtan för sig själf, hällre än få den löst på detta triviala sätt.
Men Klafvan såg sig o m efter henne, tills den ljusa klädningen försvunnit bland det gröna, och sedan gick han in till herrn i huset.
Baron Bunge var den allra vackraste och älskvärdaste gamla herre man någonsin kunde finna på, och dessutom behäftad med alla möj- liga förlegade hidalgofasoner.
Han lät aldrig skjuta sina uttjänta hästar, utan då de inte längre orkade med vare sig ryttare eller lass, fingo de ett slags pension, gingo oskodda o m somrarna i den grönaste hagen och mumsade vintrarna om den präktigaste hafren.
Han åt aldrig sallad, som han inte själf tillagat — däraf hans namn Salladin — och han fort- satte aldrig att röka en cigarr, sedan askan fallit första gången.
För öfrigt skeptiker till den grad, att han till och m e d drog i tvifvelsmål penningens allmakt.
Klafvan och Salladin hade just aldrig haft mycket att säga hvarandra, men denna dagen var allting som omvändt.
A f okänd anled- ning hade filosofen på Skälboö blifvit besatt af en pojkaktig uppsluppenhet, och de bägge gubbarne, den tjugufyraårige och den sextio- fyraårige, hade alldeles ofantligt muntert i hvar- andras sällskap.
» Du kommer väl hit och jagar om fredag, » bad Bunge, då de länge och väl skakade hand till af sked, » v i ska ha en liten schnitzeljakt, som du vet, » och för en gångs skull skylde Klafvan hvarken på arbete eller brådska, utan sade blankt j a och tackade till på köpet.
Vid middagen skulle ingen, som rätt upp- märksammat Vivi, kunnat undgå att finna henne särdeles besvärad.
Men hon slapp lyck- ligt undan all granskning och alla gliringar.
Där fanns ingen som visste af hennes samtal med den gula dammrocken.
» Har inte Klafvan varit här idag? » sporde plötsligt friherinnan sin man.
» Jag tyckte all- deles att jag såg hans gula rock i allén. » » Nej, inte Klafvan, utan en som var honom förvillande lik till utseendet. » » Hvad menar d u?
» » Jo, jag menar att pojken var som en nyslagen slant.
Hans ungdom har visst börjat först idag. » Nu var det omöjligt längre för Vivi.
» Klafvan, det var ett konstigt namn — hvem heter så?
» A c k, känner du inte honom — nej det var sannt, han hade j u rest bort då du var här förra hösten.
Nå honom blir du nog be- kant med. » » Ja, han har lofvat komma hit om fredag. » Med detta måste hon låta sig nöja.
Hon vågade ej drifva forskningarna längre.
Men när Klafvan k o m hem igen, satt man redan vid middagsbordet.
» D u ' gjorde dig då just ingen brådska, » mente Stellan Tellep.
» Nej, Salladin ville aldrig släppa mig.
Du vet j u hurudan han är, när någon kom- mer dit öfver. » » Nå, han lofvade väl att låna oss sin smed ett par dagar, så att maskinen blir lagad. » Klafvan hade just fört skeden till mun- nen, men han måste sänka den igen.
» Smeden — tusan också, den glömde jag alldeles bort ».
Tellep kastade sig baklänges i stolen och gapskrattade.
Det var mera sällan han kostade på sig något dylikt, men detta var nu för galet.
Klafvan hade j u blifvit lika tankspridd som en nyförlofvad flickunge.
De främmande skrattade också.
I allmän- het gjorde det folk godt att få skratta åt Klafvan.
Äfven Eosa skrattade, ett litet tyst och listigt skratt, som borde sagt honom att han redan var genomskådad.
Men detta insåg han icke, lika litet som han förstod faran i hennes fråga: » Nå, då kanske inspektören är snäll och rider öfver dit en annan dag och talar m e d baron Bunge o m smeden? » Han gick med förbundna ögon direkt i fall- gropen och svarade: » Ja, jag har just lofvat mig dit i öfver- morgon igen. » På fredagen kom Klafvan mycket riktigt öfver till Hista, kom i sista minuten strax innan sällskapet skulle begifva sig ut.
De bjärtröda rockarna sutto redan i sadeln, då hans stora fux morskt trafvade upp på går- den.
Äfven ett par af damerna ämnade del- taga, däribland fröken Waltinsson.
Ingen dräkt kläder fruntimmer bättre än den långa, svarta ridklädningen med den lilla rundkulliga hatten — eller åtminstone tyckte Klafvan så, när han närmade sig henne, sade sitt namn och fick veta hennes.
Men denna gången var det hennes tur att rodnande och förvirrad stamma något slags svar på de två eller tre artiga betydelselös- heter han riktade till henne, innan han fort- satte att hälsa på det öfriga sällskapet.
Sedan bar det då af i mördande karriär öfver mejade gärden och oreparerade gärdes- gårdar, öfver den hvassa åkerstubben in i skogarnas mjuka ljung genom kärr och moras.
Lösa tyglar, färdiga att blixtlikt stramas åt för att stöda en snubblande häst, svettig panna och flämtande bröst, men kallblodigt spejande blick, tvungen att med en hand- vändning afgöra, hvar springaren måste fram.
Stellan Tellep stack iväg som en cowboy med håret på ända, sedan en gren strukit af mössan hans, den tjocke och glade Äke Anneldh svor och pustade vid hvartenda hinder, utan att dock bli kamraterna efter, filosofen på Skälboö däckade två resor, men höll säkert fast tyglarna i sin sammanknutna hand, kom upp igen och skötte sig som en hel karl, en- dast doktor Edbergs häst tog ledningen från sin herre, durkade hemåt m e d honom och galopperade med honom rakt in i stallet med en fart, som föga harmonierade med ryttarens säflighet.
Efter halali red Klafvan fram till fröken Waltinsson och fortsatte att tala med henne om en massa likgiltiga ting.
H o n svarade enstafvigt och tankspridt, både sårad och förvånad öfver att han ej med ord vidrörde deras föregående besynnerliga sammanträffande på verandan.
V i d middagen förde han henne till bordet, oförskräckt undfägnande henne med en mängd filosofiska betraktelser, hvilka han först afslutade vid kaffet, då de slagit sig ned i ett hörn för sig själfva i den stora gula salongen på Hista.
» Bland alla odrägliga människor jag träffat är denne nummer ett, » tänkte Vivi, och på samma gång hade hon alldeles klart för sig, att hon hvilken sekund som helst skulle tycka motsatsen.
I början hade hon inte alls lagt märke till, att han, medan han talade, lekte med ett litet silfverstift af orientaliskt silfverfiligrans, mycket karaktäristiskt för öfrigt.
Men så fort hon fick se det, slog hon ihop händerna och gaf till ett litet utrop.
Detta var då det allra besynnerligaste hon någonsin upplefvat.
&gt;Vet ni, att jag i många år förgäfves sökt det där pennstiftet ni har i h a n d e n?
» » Vet ni, att jag precis lika länge har sökt er själf, fröken? » sporde Klafvan och gaf henne åter den lilla pennan.
Vivi strök sig öfver pannan.
» Ni tror inte.
.
.
ni har.
.
.
j a g vet knappt, ni har hållit mig på pinbänken i tre dygn nu.
Vore det då inte skäl att visa barmhär- tighet och lösa den gåta, hvari ni inspunnit oss b å d a?
» • — Klafvan böjde på hufvudet.
» Jo, hvarför inte.
.
.
» Och sedan berättade han ungefär som följer: Sommaren innan Klafvan slutade skolan för att resa till Davos var den sista han vistades ute i skärgården.
Fadern, som aldrig trifdes två år å rad å samma ställe, utan alltid fann den plats odräglig han sist bebott, brukade hyra än här, än där vid fjärdarne.
Denna gång hade han valt ett sund, ett långt smalt sund, sådana Stockholms inlopp så rikligt
— 407 — bjuder på, och stränderna å ömse sidor o m sundet garnerades af villor, bebodda af hufvud- stadsbor, hvilka, efter hemortens bruk, lefde hvar för sig utan att taga minsta notis om grannarna.
Grosshandlare Timberg reste dagligen ut och in.
Ibland kvarhöllo dock affärerna ho- nom i staden, så att han först kom ut på lördagen.
Då fick Klafvan hela långa veckan gå där mol allena med den gamla hushålls- fröken.
Allting i lifvet, hans lynne och lägg- ning, de förhållanden, hvari han försatts hade ständigt pekat mot ensamhet.
Robinson vistades j u i tjugu år på en obe- bodd ö, och fann likvisst en vän, och detta till och med på en fredag.
Klafvan var i det närmaste lika ensam, men aldrig skänkte ödet honom någon förtrogen.
Dock, böcker och portör och metspöet och långrefven äro inga dåliga kamrater, och af sådant fanns där fullt upp.
Hela förmidda- garna brukade han sitta på bryggan och meta, satt där i solgasset och följde flötets vicknin- gar och genomlefde långa röfvareromaner, där Skinnstrumpa och Hjortdödaren och den siste Mohikanen sprängde öfver prärierna eller lu- rade i buskagen tillsammans med honom själf.
En morgon, då han kom ned till sin brygga, upptäckte han, att han fått en kamrat.
Ty på bryggan midt emot satt en tolf eller tret- ton års tös och metade, satt på själfva bro- räcket i en kort blå klädning och dinglade med ett par långa blåa ben.
Afståndet var för långt för att han riktigt skulle kunna urskilja anletsdragen, men med tillhjälp af Jenny Nyströms teckningar, för- stärkta med en femtonårig fantasi, hade Klaf- van tämligen klart för sig, hur hon borde taga sig ut.
Då han metat upp sin första mört, höll han den triumferande öfver hufvudet, aftagande sin hatt med en storartad åtbörd.
Och den blå flickan på andra sidan sjön lät honom förstå, att hon senterade hans uppmärk- samhet.
På så sätt höllo de båda barnen på och telegraferade till hvarandra hela sommaren, gjorde hvarandras bekantskap och blefvo vän- ner utan att någonsin hafva sett hvarandra på nära håll, än mindre växlat ett ord.
Stum- ma hälsningar och barnsliga tankar gingo öfver vattnet från ö till ö. Klafvan måste tillstå, att detta med den blåa flickan på andra sidan sjön var det bus- sigaste som händt honom.
Och så fattade han sitt beslut.
Han skulle ro öfver och hälsa på henne.
Dag från dag skulle han gömma i den stora sumpen allt hvad han metade upp och skänka henne.
Han skulle öfverlämna det med ett tal, med ett riktigt tal.
» Min fröken, » skulle han säga, » minfröken! » — ja, egentligen var det endast dessa tvänne ord han fullt gillade.
Resten af anförandet formulerades dag från dag på olika variatio- ner, tills han en morgon med dunkande hjärta klef ned i den hvita, rankiga snipan och bör- jade ro.
Men innan han hunnit ett hälft dussin årtag, dansade alla de olika tal han funderat ut fransäs i hufvudet på honom.
Där fanns ab- solut ingen möjlighet att reda ut härfvan, utan Klafvan styrde åter stäfven mot hemmets strand, drog upp båten med en suck af lätt- nad och återvände till sin brygga och sitt metspö, likvisst med allvarlig föresats att lyc- kas bättre en annan dag.
Den dagen kom aldrig, men hösten kom, då han måste flytta in med sin pappa till den tråkiga staden.
Så fort Klafvan kom ombord, antogo hans drag minen af en efterlyst, ty den första han fick se på akterdäcket var den blå flickan på andra sidan sjön.
Han tog plats så långt som möjligt ifrån henne, men tittade i smyg, då han trodde sig obemärkt.
Själf föreföll hon fullkomligt obesvärad af hans närvaro och nickade till och med vänligt åt honom, hvilket han besvarade med en fumlig bock.
Hon hade redan detta lugna och lediga uppträdande, som betingas af en oomtvistad ställning i sällskapslifvet, paradt med medve- tandet om att folk tycker allt hvad man gör vara bra.
Men när Klafvan suttit där en stund och tittat, repade han mod till den grad, att själf - förhäfvelsens anda fick makt öfver honom.
Där stod en pojke på mellandäck, en lång drummel, hufvudet högre än han själf.
Klaf- van gick fram till honom, stoppade händerna i byxfickorna, spottade och sade: » D u är inte så stark som jag, mårrutro! » Den långe såg ned med omätligt förakt.
» D u för dej, tjö! » I samma ögonblick låg den långe raklång på däcket, reste sig och lommade bort.
Klafvan kastade en segerstolt blick upp till akterdäcket.
Där satt den blå flickan på an- dra sidan sjön med de mörka ögonen glödande som eldkol i hufvudet.
Klafvan återtog ej sin förra plats, utan satte sig alldeles midt emot henne, viss om hvar han hade sina sym- patier.
Men gamle Timberg skrattade mer än han gjort på mången god dag åt uppträdet med den långe.
Han var så förbluffad, att han alldeles icke kunde fatta, hvad det var som farit i hans pojke, den lilla snälla, stillsamma Klafvan, hvilkens hand han aldrig sett lyftas i vrede.
Klafvans lilla vän hade en bok bredvid sig, som hon hade suttit och skrifvit uti.
Klafvan undrade hvad hon skref.
O m en stund lade hon boken och pennan bredvid sig på bänken.
Boken blef liggande kvar, men pennan slant ned mellan bänkens spjälor och rullade öfver däcket till Klafvan, som j u satt midt emot.
Då den kommit inom räckhåll, sköt han has- tigt fram foten och höll den kvar, tills han oförmärkt lyckades taga upp den.
Nio år efteråt lämnade han pennan tillbaka, utan att han nänts skrifva m e d den en enda rad.
— Natten efter det Klafvan berättade detta för Vivika Waltinsson, lågo både hon och Louise Bunge, hennes bästa vän, vakna till klockan fyra på morgonen.
Loulou, som fick veta alltihop ifrån början till slut, likvisst under de grufligaste tysthetslöften, anförtrodde det sedermera åt sin näst bästa vän under samma högtidliga bedyranden.
Fjorton dagar efteråt under ett nachspiel på Bälingeholm talade Tarras TJlff om den för nio stycken herrar.
Vi fingo alla veta den under tysthets- löfte och under kraf om samma löfte låter jag den nu gå vidare till de få, som ännu ej känna den.
— Salladin hade haft rätt, nu först stod Klaf- van vid början af sin ungdom.
Den blef kort, räckte endast några månador, men han hade dock haft sin tid.
Jag har hört sägas, att efteråt, då Vivika Waltinsson för länge sedan bar en annans tillnamn, många gånger efteråt, då där hän- delsevis kommit någon i hans väg, som påmint o m hans blå flicka, om ögonen eller håret, ty dessa två ting voro j u det märkvärdiga hos henne, så skall Klafvan hafva mött dem med den blick man skänker en fjärran ungdoms- kärlek.
Nästan dagligen voro de tillsammans den I D U N 1903 där hösten.
De träffades på Hista, de träffa- des på Fållökna, Täby och Skälboö och öfver- allt annorstädes för resten.
Om ja och nej blef där aldrig tal dem emellan, de kallade hvarandra aldrig ens vid namn.
T y Klafvan hade ännu allt för mycket kvar af skolpojken, som satte sig så långt han kunde ifrån henne på ångbåten.
De omständigheter, hvarunder han lefvat, voro så skiljaktiga från dem, i hvilka hennes andra herrbekanta vuxit upp, och därför var han dem också så slående olik.
Aldrig kunde väl Vivi tro, att någon män- niska skulle vara nog orimlig att tala m e d henne om något så skolfuxaktigt som filosofi.
Men Klafvan visste hvad filosofien var värd, visste att den varit hans vän och dragit ho- n o m genom ensamhet och sorger.
Och i sitt hjärtas välmening ville han också inviga henne i den stora läran.
» De flesta människor, » brukade han säga, » de flesta människor börja aldrig studera fi- losofi förrän det är för sent.
H v a d de ägna sig åt är modärn skönlitteratur, hvilket är lik- tydigt m e d psykologisk vivisektion utan resul- tat, eller också läsa de modärna teaterpjeser, byggda på en passion, två paradoxer och en betjänt, som kommer in från höger med ett bref. » — — • — Där fanns en, som mera uppmärksamt än alla andra följde gången af Klafvans och Vivis förhållande till hvarandra.
Rosa Tellep hade alldeles för många gånger sett samma sak upprepas för att hon inte skulle ana det snara resultatet, ifall ingenting inträffade som bröt händelsernas gång.
Och vore Klafvan en gång borta, skulle Skälboö mera utprägladt än någonsin få ka- raktär af förvisningsort för lifstiden, skulle blifva hennes S:t Helena.
Så länge han fanns där, stod j u tiden ändå inte alldeles stilla.
Hon ville inte taga afsked af de friska mor- gonridterna på tu man hand eller af eftermid- dagspratstunderna i biblioteket, då Klafvan, hvilken småningom lärde sig behärska de flesta sidor af mänskligt vetande, lockades ur sin lärda förtegenhet.
Herre Gud, hon begärde j u inte mera af lifvet än detta: en människa att tala med, en enda röst i denna förfärliga tystnad.
Och nu ville ödet beröfva henne äfven detta.
Men hon ville visa att hon var ödet för slug.
Där hade kommit en liten flicka i vägen för henne.
Men var hon då inte själf, Rosa Tel- lep, förmer än alla andra!
— Hon såg nog, att Klafvan älskade den blå flickan pä andra sidan sjön, älskade för första och sista gången.
Och hade inte detta korsat hennes egna intressen, skulle han så gärna fått henne också.
Men Rosa hade nu alldeles ingen lust att uppoffra sig och hade alltid föraktat folk, som äflats att blåsa ut ljusen för sig.
På de logiska slutsatsernas försåtliga stråt kan man j u k o m m a alldes hvart som helst.
Och Rosa inbillade sig visst att hon gjorde allt detta af omtanke för Klafvan.
Han kunde j u aldrig komma att bo annat än på landet eller trifvas annorstädes.
Därför borde han inte heller binda sig vid en stockholmsflicka, ty en stockholmsflickas själ är uppfylld af hufvudstadens asfalt och räta vinklar, intet landskap talar till henne så som lindarna i Kungsträdgården, och hon längtar evigt åter till sin älskade Sturegata.
Gällde det den glada lilla vilden Louise Bunge eller den mildögda Gertrud Anneldh eller Mari Ann Brandholm, så stode Rosa utan detta argument.
Men nu ville Rosa ordna händelsernas trassliga trådar en smula.
Hvad Vivi själf vidkom, hade hon flirtat
- I D U N 1903 på baler och badorter så länge hon kunde minnas, hade spelat kär både innan hon blef det och sedan hon upphört att vara det.
Hennes känslor voro hvarken djupa eller långvariga, hon kunde aldrig slungas från svart till hvitt, utan höll sig till de mera diskreta modefär- gerna.
Hon hade en visserligen oklar och obestämd, men likvisst mycket liflig förnim- melse af att lifvet på det stora hela ingen- ting annat var än en öfvergående företeelse, hvilken icke finge tagas för seriöst.
När det kom till kritan tror jag också, att hennes filosofi, så föga skolad den var, ägde mera verklighet än hans, ty hennes stod dock ständigt profvet.
Men den dagen k o m för Klafvan, då han svek det kategoriska impe- rativet och sträckte handen efter glaset.
Men Vivi reste hem till sitt land igen, och Rosa visste att hon ännu inte blifvit Klafvans fästmö.
Allt gick som förut, hösten gulnade och rodnade och frös bort och begrofs under alnsdjup snö och julen kom, den stora doppardagen grydde med gran i salen och hafrekärfve på gården, med stöpta grenljus och lacklukt öf- verallt och glädjen högt i tak och en sömnig julotta.
Ack, till hvilket främmande land ödet och expresskurirerna föra oss, alltid känna vi igen dess flagga 1 Det har julgranen lärt vår barn- dom, och den lärdomen sitter grundfast.
Eller kan man någonsin glömma Dannebrogens my- tiska kors eller det omtvistadt » rene » eller Frankrikes blåhvita duk med spetsen doppad i blod eller den ryska bastmattan eller Spa- niens bolstervar eller Turkiets halfmåne i nedan eller Uncle Sams Stars and stripes eller Ecuadors stjärnhimmel!
— Så kom helgen med bjudning på Biby och bjudning på Fållökna, med baler och buller.
Slädarna körde upp till de stora gårdarna genom alléer af marschaller, dansen gick och vinet rann, pannorna slätades ut och bekym- ren blåstes bort, den glada och goda gamla tiden kom tillbaka ännu en gång.
Trettondagsaftonen var det bal på Hista.
Den första Rosa Tellep fick se i damernas toalettrum var Vivika Waltinsson.
Louise Bunge hade lurat henne till landet på några 408 — dagar.
Nu stod hon där, vackrare än någon- sin, och klädd i blått till på köpet, klädd i blått från topp till tå.
Klafvan pinades grymt öfver att han inte kunde dansa, ty Vivi fick knappast sitta still ett ögonblick hela aftonen.
Dock, hans stund skulle också komma.
T y Vivi hade strax lof- vat h o n o m att få köra för henne påföljande dag, trettondagen, på slädpartiet på Bälinge- holm, hvilket j u skulle blifva julhelgens stora händelse, och hvilket blifvit förberedt i vec- kotal.
» Jag skall spänna för Satrap; han är den vackraste och vildaste i hela stallet — är fröken rädd för heta hästar? » sporde han, då de skildes åt på natten.
» Nej, j a g är aldrig rädd, då ni kör, » sade hans blå flicka med en uppriktighet, som gjorde henne alldeles förtjusande.
Men vid de orden flammade Klafvans an- sikte upp och han sopade golfvet med sin pälsmössa, då han blottade hufvudet och bu- gade sig till afsked.
Så tog han tömmarna och kuskade hem till Skälboö.
Och var detta den sista gången Klafvan och Vivika Waltinsson möttes här i världen.
(Forts.) Redigerad af Ä r a d e a n n o n s ö r e r!
ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- kurs i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 1 9 - 3 5 JULI 1903. vatten, skares i bitar och benen hug- skummas den väl och de ansade sköljda persiljan ilägges och buljongen får koka, på sakta eld, med tätt slutet lock, omkr. 6 tim.
Den silas genom förut vriden ylleduk ell.
i hett vatten, servett, och får B e r e d n i n g: Af sockret och vattnet kokas en klar lag, som får kallna.
Krus- bären rensas och sköljas, få afrinna och läggas i sockerlagen samt få koka mjuka, men icke så a tit de gå sönder.
De uppläggas i kompottskål och lagen, till- sättes med mera socker, om så behöfves samt hopkokas och hälles Öfver bären.
Buljongen bör kokas Om så Önskas tillsattes litet vanilin.
l Beredning: vispad 3 buljongskit- par, 3 msk.
smör (60 gr.), 1V2 msk.
teln, hvarefter det kalla vattnet och hvetemjöl, 1 lit.
buljong, kokt på be- saltet tillsättas.
Då buljongen kokar nen.
M å n d a g: Oxrulader med potatis; ra- stå till följande dag, då allt fett noga barbersoppa.
borttages.
T i s d a g: Bräckt skinka med spenat; Buljongen får koka upp och afredes filmjölk.
med potatismjölet, förut utrördt i litet O n s d a g: Afredd buljong med ros- kallt vatten.
Soppan får ett godt uppkok tadt bröd; fricandeau på, gädda med hvarefter den afsmakas med cayenne och potatis.
vin.
I soppskålen läggas den sönder- T o r s d a g: Frikassé på kalf med ris; skurna sparrisen samt frikadellerna och svi skon soppa.
soppan tillslås.
Den serveras mycket F r e d a g: Köttsoppa med klimp; falsk varm.
fiskfärs med hummersäs.
K r u s b ä r s k o m p o t t (f. 6 pers.).
L ö r d a g: Biffstek med potatis; smul- T i l l s o c k e r l a g e n: 250 gr. topp- tron med mjölk.
socker, IV2 del.
vatten, 1 lit.
gröna, RECEPT.
tunnskaliga krusbär, {% gr. vanilin).
Soppa » a l a B i s m a c r k (f. 6 pers.).
2 lit.
stark, klar brun buljong, (3 kg.
märgpipa ell.
haAs * 3 msk.
smöir;, 1 msk.
ställt, 4 Jit.
vatten, 1 morot, U selleri, 1 purjolök, 5 persiljestjälkar), IV2 msk.
potatismjöl, cayennepeppar, sherry ell.
maderia efter smak, 250 gr. konserve- rad sparris, frikadeller af kalf färs.
med väl däri och nedläggas i upp, B LAND GRUS och spillror konstnärn en skärfva med fann akantusblad.
Hans håg blef varm, hans öga brann och såg med ens en pelarrad.
I drömmens värld han byggde så ett tempel åt det skönas makt.
Beredning: duk Köttet tvättas med en doppad i hett vatten och från ben, hinnor och senor.
befrias På dessa kokas buljong hvarmed ruladerna sjjädas.
Köttet skäras i 1 cm.
tjocka skifvor, tvärs öfver muskeltrådarna och väl.
bultas Späcket skrapas och skares i tunna skifvor, hvilka kryddas väl och läggas på köttskifvorna, ur stoftets gömslen räddad såg en klassisk, skär Endymion.
Af flyktadt skönhetslif en fläkt ban ej förnam, han märkte blott, att bildens vänstra häl var bräckt och marmorn skiftade i grått.
A N N A KNUTSON.
• ^v- " " v- " v ' v ^ ^ f - ^ V f ^ ^ ^ C - S J ' B e r e d n i n g: Gäddan urtages, sköl- jes väl och torkas med en fiskhandduk.
Skinnet afdrages med fjällen på och fisken ingnides med.
1 msk.
af saltet samt ättikan.
1 hg.
af späcket ska- res i fina strimlor, hvilka vändas i resten af saltet och därmed späckas gäddan i täta, jämna rader.
Kalfköt- tet och resten af späcket skares i skif- vor loch läggas på botten af en fiskkittel, gäddan nedlägges därpå och buljongen jämte vin, kryddor och det brynta soc- kret tillsättas.
Fisken får därefter koka på sakta eld omkr. 20 min., då den upp- lägges på varmt serveringsfat och garne- ras med persilja eller kruskål, samt små kokta potatisar.
som rullas ihop och Till såsen fräsas smör och mjöl, fisk- spadet tillsättes litet i sänder, och så- sen får koka 10 min.
Den serveras i derna nedläggas, tätt intill hvarandra särskild sås skål.
och beströs med mjölet samt brynas F r i k a s s é p å k a l f (f. 6 pers.I 13 / 4 öfver stark värme under omskakning.
Den kokande buljongen tillsättes och kg.
kalfbringa, 2 lit.
vatten, IV2 msk.
ruladerna få sakta steka med tätt slutet salt.
ombindas hårdt på två ställen.
Smöret brynes i en stekgryta, marmorprakt!
på samma plats, med kyligt hån.
^y- &gt;&gt;••• O x r u l a d e r (f. 6 pers.).
l / 4 kg.
in- Smöret brynes i en tack- nanlår ell.
fransyska med ben, IV2 kg.
köttet och benen brynas * späck, V2 msk.
salt, V2 tsk.
hvitpep- rotsakerna samt den S ö n d a g: Soippa å la Bismark; kokt gös med smör och ägg; stekta kycklin- gar med grönsalad; krusbärs kompott med vispad grädde och makroner.
Köttet Kompotten serveras kall doppad i kallt grädde och bakelser.
med järn spänna, OLIKA SYNPUNKTER.
En annan man med annan håg På grund af upplagans betydliga steg- ring böra mindre annonser till Idun vara inlämnade senast lördagen före den vecka, i hvars nummer de äro af sedda att in- föras, annonser på en eller flere sidor ännu tidigare efter särskild öfverenskom- melse.
Med utmärkt högaktning IDUNS EXPEDITION.
tvättas gas sönder.
duk, 6 1 2 |Liljekonvaljedoft| det steg i bländhvit dagen innan den skall användas.
en V i o l t v å l Hur högt, hur djärft mot rymden blå • KÖKSÄLMÄNÄCK H Y L I f l S rula- tillsättes litet rörning och hvarefter i sänder, såsen den afsmakas saft och socker.
under flitig får koka 10 min., med, citron- Sist tillsättas de upp- vispade äggulorna och såsen, får sedan endast sjuda samt hälles öfver köttet, som serveras med ris.
Kokta risgryn (f. 6 pers.).
2 del.
risgryn, 3 lit.
vatten, IV2 msk.
salt.
B e r e d n i n g: Risgrynen sköljas först 1 kallt, sedan i sättas i varmt vatten och på- kokande saltadt vatten och få koka mjuka, då de upphällas i durkslag och Öfverspolas med kallt vatten.
insättas därefter genast i varm och omröras ofta med gaffel, äro skilda Falsk gr. och allt vatten fiskfärs (f. De ugn tills de afdunstat.
6 pers.).
120 smör, 8 idel.
gräddmjölk, 120 gr. hvetemjöl, 8 ägg, salt, hvitpeppar, soc- ker.
T i l l f o r m e n: % msk.
smör (10 gr.), 2 msk.
stötta skorpor.
Beredning: Smör och mjölk få Sås: IV2 msk.
smör (30 g,r. \ 3 msk.
koka upp, mjölet iröres varsamt, un- profning med vispkvist kännas möra.
mjöl, 8 (del.
spad, saften af V2 citron, der full kokning och smeten får koka, Ruladerna läggas upp på karott, såsen 1 msk.
socker, 1 — 2 äggulor.
tills den släpper pannan, hvarefter den vispas upp och hälles öfver.
B e r e d n i n g: Bringan knäckes på slås upp i ett fat att kallna.
Då lock omkr. 1V2 tim. eller, tills de vid Fricandeau på g ä d d a (f. 6 pors.).
1V2 kg.
gädda, 1 % msk, salt, 1 tsk.
feikja, 2 hg.
späokfläsk!, 2 hg.
ben- fritt kalfköttl, 3 del.
buljong, 1 del.
franskt vin, 15 persilj stjälkar, 1 / 2 tsk.
hvitpeppar, brynt socker (V2 msk.
soc- ker, 1 msk.
vatten).
inre sidan &gt;oi ch tvättas med en duk doppad i hett vatten.
Vattnet kokas upp, bringan ilägges skummas och saltas.
Köttet får därefter sakta koka med tätt slutet lock, tills det är mört eller om- kring P / s tim., då det tages upp och skares i för servering lagom stora bi- S (å&lt;s: 1 msk.
smör (20 gr.), Vf£ msk.
tar samt upplägges på karott.
mjöl, fiskspadet.
Smör och mjöl sammanfräsas, spadet iröras 4 !hela ägg och 4 gulor, ett i sänder och färsen (a^fsmakas väl med kryddorna.
Sist nedskäras ende 4 ägghvitorna, skum och massan de återstå- slagna till hälles hårdt i en smord och brödbestrodd form med lock och gräddas i vattenbad i ugn eller ofvanpå spisen omkr. IV2 tim.
