# ID: svediakorp-per1510
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,075
# sentences: 848
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LORDAGEN DEN 11 J U L I 1903.
N:R 2 8 (863) TRETTONDE ALLMANNA SVENSKA FOLKSKOLLARAREMOTETS DELTAGARE SAMLADE A ÖSTERMALMS FOLKSKOLAS GARD VID VALHALLAVÄGEN.
HOF FOTOGRAF A FOLKSKOLLÄRAREMÖTET.
DET ÄR alldeles påtagligt att vädrets makter äro gynnsamt stämda mot de svenska folkskollärarne och lärarin- norna, ty alla tre mötesdagarna ha hngnats med det mest strålande solsken från en himmel, som i öfverströmmande välvilja utvecklat all sin blåhvita klarhet.
Stockholm har också tett sig i sin vackraste högsommarprakt och hvad det vill säga för- står enhvar, som lärt att i den svenska hufvudstaden se en af de mest skönhetsbegåf- vade platser Europa har att uppvisa.
Det har alltså ej varit ett ringa plus af BLOMBERG FOTO.
kulturnjutning, som vid sidan af det rikhal- tiga och instruktiva mötesprogrammet i dessa dagar, tillförts den från hela Sverige samlade lärarekåren genom att Stockholm med dess friskt pulserande sömmarlif, dess byggnaders karaktärsfulla arkitektur, dess minnen och konst, dess parkers utsökta fägring och dess af andliga och materiella energiyttringar su- sande luft gifvit mötet en glansfull infattning.
Man vill ock gärna tro, att den svenska folkskollärarekåren, som så talrikt mött i Sve- riges hjärta, har medfört härifrån förfriskande intryck af skönhet och kunskap i förening, som skola skänka färg åt deras mödosamma undervisningsarbete i aflägsna bygder.
Vi meddela här ofvan en gruppbild af de 1900 mötesdeltagarne, tagen å Östermalms folkskolas gård vid Valhallavägen, en af de ståtligaste folkskolegårdar i Norden, liksom ock själfva byggnaden, af hvilken vi för cirka halftannat år sedan reproducerade en afbildning i Idun, torde kunna inregistreras bland Skandinaviens allra främsta folkskole- hus.
Äfven äro vi i tillfälle att å numrets tredje sida framställa porträtten af den stab af lärare och lärarinnor, vetenskapsmän och skriftställare, som utgjort mötets verkställande utskott och föredragshållare.
li) UN — 191) 3 » STORARTADE DONATIONER ».
S Å L Ä S T E han öfver en i dagarne bort- gången mecenats eftermäle, och detsam- ma skulle en gång komma att stå också öfver hans egen dödsruna.
Ja, en dödsruna skulle han nog få, tack vare just storartade donationer.
Men det var nu också den enda ersättning han hade att vänta för alla felslagna förhoppningar o m att, medan han ännu lefde, vinna något slags offentlighet.
Först efter döden skulle hans minne få denna gloria, som han under äre- girighetens gissel hela sitt lif slafvat för.
Nu hade emellertid hans törst efter ära och anseende upphört.
Hans läkare hade sagt honom, att hans timglas snart var utrunnet.
Hvad han nu hade att göra, var att gå till doms med sig själf för hvad som varit och om möjligt söka få klarhet o m hvad som skulle komma Att göra det gjorda ogjordt stod ju ej i hans makt, han kunde blott nu, sedan han för alltid lagt arbetet åsido, dagen lång filo- sofera öfver, hur han, som så många andra, kunnat och bort lefva för att gagna sina med- människor.
Nu förmådde han ej längre handla för så höga syften, men som ett slags försoningsgärd hade han just i dag, med hjälp af sin gode vän, stadens borgmästare, satt upp sitt testa- mente till förmån för den och den välgören- hetsinrättningen — institutioner, hvilka han, sanningen att säga, bra litet kände till.
Lämnad ensam med sina dystra tankar och det högtidliga dokumentet ännu liggande fram- för sig, började han fundera öfver, om ej all denna mer eller mindre modärna form för välgörenhet, hvarmed så mången försökt godt- göra hvad han under sitt lif försummat, i själfva verket var depraverande för många och förödmjukande för alla, som blefvo före- mål därför.
Och nu skulle också hans för- mögenhet användas till sådana för hans med- människor rent af demoraliserande nådegåfvor.
Hvarför betalade man då ej hellre, och hvar- för hade han ej betalt arbetet, från det största till det minsta, både mannens och kvinnans arbete så pass, att det varit möjligt för dem att under kraftens dagar lefva ett ej alltför bekymmerstyngdt lif, och möjligt att afsätta något för de dagar, då arbetsförmågan ej längre räckte till.
Månget mörkt minne drog i denna stund förbi hans öga.
Mången böjd arbetets veteran stod för honom.
Hvad hade blifvit af dessa många, som under den långa följd af år han varit det stora bolagets högste styresman hade lagt ner sina bästa krafter i dess tjänst?
Det var ej dem, som under jämförelsevis lyckliga förhållanden årtionden igenom arbetat i bolagets tjänst, som hans tanke sökte, dem hade man sörjt för efter bästa förstånd.
Nej, det var dessa tusenden, hvilka af vi- driga omständigheter drifvas från det ena ar- betet till det andra, som aldrig få någon var- aktig stad och som därför ingen heller anser sig ha några plikter emot.
38G — Hvarför sköttes de industriella företageD så, att arbetslöshet och nöd ofta gingo i den hastigt uppblomstrande industriens fotspår?
Och i sådant hade han haft sin hand m e d!
Det var en grämelse större än någon kunde ana, att först när tiden att verka var ute komma underfund med, att man lefvat i en ynklig själfviskhet, i stället för att, som det stora kärleksbudet bjuder, lefva för sina brö- der.
Nog visste han att icke han ensam skulle ha förmått uträtta något storverk till «ina medmänniskors fromma.
Sin insats hade han dock varit skyldig att göra.
Men i stor själfviskhet hade han lefvat blott för egna syften.
Och nu stod han i begrepp att försona hvad han brutit med att till s. k. välgörande ändamål öfverlämna hvad han ej kunde taga med sig i döden.
Och af denna, kanske sin sista handling, hade han också beräknat att skörda ära.
Så- ledes själfviskhet och äregirighet in i döds- stunden.
Han skakades af en hemsk rysning.
Blotta åsynen af testamentetshandlingarna pinade honom och inom några sekunder lågo de som värdelösa papperslappar vid hans fötter.
Nu funnes intet testamente, nu skulle hans förmögenhet lagenligt tillfalla hans båda syster- söner och sätta dem i stånd att i någon mån realisera, hvad de gjort till sitt lifs uppgift, mänsklighetens förande framåt mot dess sanna förbrödring.
En uppgift, som den gamle mor- brodern nu, fastän för sent, insåg vara ej blott värdigt utan rent af en plikt för hvar och en, som kallar sig en kristen människa.
Icke kände han som vore, med hvad han nu beslutat, allt det försonadt som han under sitt lif försummat, men det skänkte honom en långt större glädje att veta sig lämna sina ägodelar i det verkligt godas tjänst, än den han kände, när han beslutat skapa sig ett äreminne genom att gifva dem till hvad som visserligen går under namn af välgörenhet, men som i så många fall är till motsatt verkan.
Han påminde sig nu med nöje sitt sista sammanträffande med sina unga släktingar.
Samtalet hade rört sig om tidens brännande fråga, socialismen: » Den kunde godt gå hand i hand med Kristi egen lära, och den skall vinna framgång i samma mån som mänsklig- heten kommer till en lifgifvande tro på sin Herre och Gud.
En tro, som tager sig ut- tryck i gärningar efter Hans vilja, och som ej nöjer sig med att i tid och otid tala om kristendom, under det att man försakar dess kraft.
Han hade sett många af dem duka under för den förenade tyngden af arbete och be- kymmer, då den knappa aflöningen ej tillnär- melsevis räckte för den hastigt tillväxande familjen.
Men icke skall kristendomens socialism upp- häfva Salomos visa sats: Rika och fattiga måste vara ibland hvarandra.
Herren hafver gjort dem alla.
(S. 0.
22: 2.)
Icke är det öfver- ensstämmande med Kristi lära och mänsk- lighetens lycka att de jordiska ägodelarne för- delas lika på alla händer och att likställig- heten i allt människor emellan komme till stånd.
Men kristligt, mänskligt och lyckligt vore, o m arbete och lön så kunde fördelas, ätt ingen behöfde lida nöd, ingen tvingas till så träget arbete, att hans andliga människa förkväfdes af brist på tid att taga till sig den intellektuella näring och vederkvickelse, som bör stå alla fritt att njuta af, o c h som i vår tid bjudes rikligare än någonsin till- förene.
Men huru få detta till stånd?
Han hade sett mången gå bort i stum för- tviflan, då bolaget under ogynnsamma konjunk- turer måste afskeda det ena tiotalet arbetare efter det andra.
Nu skulle hvad han vunnit på dessas arbete kastas som en nådeskänk, kanske just åt dem, som velat men ej kunnat få arbeta.
Jo, staten borde m e d g o d lagstiftning komma sina ännu för själfstyrelse omogna undersåtar till hjälp.
Godt arbete skulle lönas rikligt, men en viss procent af förtjänsten skulle obli- gatoriskt afsättas till en pensionskassa, som skulle komma hvar och en till godo, när ar- betskraften var bruten, så att ett eget litet MELLINS FOOD hem och ej fattighuset då stod öppet för den trötta.
Arbetsförtjänst skulle, då så behöfdes af staten beredas alla dem, som vilja arbeta, exempelvis med uppodlande af vårt framtids- land, de slumrande millionernas land, det nu af brist på rationell odling så hårdt hemsökta Norrland med alla dess möjligheter och obru- kade skatter.
Men så skulle också de, som icke vilja arbeta tagas i ett hälsosamt tvångs- arbete.
Bostadsfrågan skulle ordnas.
Skatte- skyldigheten skulle med största rättvisa för- delas.
Lagstiftningen skulle sätta en gräns för den olyckliga tillströmningen till städerna af den oanvändbara arbetskraften.
Så kunde j u numera Amerika, det mångbesjungna fri- hetslandet, skydda sig för tillströmning af sådana individer, som ej hafva garantier för att kunna försörja sig.
Hvarför ej för våra städer stifta liknande lagar till mångas verk- liga lycka.
T y det är j u till sitt eget för- därf och olycka som tusenden, med städernas förhållanden obekanta draga dit att söka ar- bete men i stället finna sin undergång.
Hög tull borde läggas på allt utländskt kram och hög skatt på all inhemsk tillverk- ning af sådant oskönt glitter och dussinarbe- ten af alla slag, för hvilket vår arbetarebe- folkning offrar så stor del af sin hårdt för- värfvade förtjänst, i den tron, att de genom att pryda sig själfva och sina hem med så- dant, vinna likställighet med den af dem ofta så orättvist bedömda och hatade s. k. öfver- klassen, hvilken de dock till hvad pris som helst vilja likna.
Lär o m möjligt vårt folk i dess nn upp- växande generation att likställighet människor emellan är ett eftersträfvansvärdt godt, men att verklig likställighet ligger inom andens område.
Lär det att den, som vill det rätta, goda och ädla och omsätter sin vilja i handling, han, men också endast han är stor, i hvad samhällsställning han än befinner sig, han må bära vadmalströja eller ordensprydd frack eller mantel och krona, men att den, som tror att storhet och likställighet består i efterapandet af yttre glans är stadd på villo- vägar. » Så hade de unga då dristat sig att demonstrera socialismen för sin rika morbror, som både genom sin rikedom och sin ställ- ning som stor arbetsgifvare borde kunnat ut- rätta så mycket till både de förtrycktas och de själfförvålladt fattigas verkliga gagn.
Han hade då funnit allt detta så omoget och öfver- spändt.
Skulle han taga vara på sin broder?
Han hade ej ännu nått sitt eget mål.
Hans sträfvan var j u att att skaffa sig rikedomar och genom dem ära och anseende.
I dag såg han sakerna i en annan dager.
Rikedomarne voro nu stora nog, men voro honom blott till plåga, och någon vinst skulle han ej draga af dem hvarken som lefvande eller död, ty lifvet var nu snart slut, det kände han tydligt, och efter döden skulle heller ingen se honom i något slags, af stora donationer lånad glans.
Ett verksamt skönhetsmedel är det nya toilettpreparatet &gt; Azymolvinaigre &gt; genom dess inverkan på hudåkommor, ekzem, reformar, finnar, hudrodnader, pormaskar, skäggsvamp m. m.
Mot hufvudvärk och dåsighet är » Azymolvinaigre &gt; ytterst uppfriskande och behagligt.
I tvättvattnet och vid bad är » Azymolvinaigre » för muskel- och närvsystemet samt för huden utomordentligt väl- görande.
Tillverkas under läkarekontroll vid F. Pauli ' s fabrik, Stockholm.
HalSfiLllSS och katarrala åkommor eller blemmor o d. i mum och svalg behandlas enligt framstående läkares intyg bäst genom gurgling med F. PATJLFS AZYMOL.
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
= = = = = Finnes pä Apoteken samt hos Specerlhandlarne.
M O F fjrati » * c k f r ä n a » från Axel Lennstrand, OEFLE.
= = = = =
lL&gt;UN 1903 — 387 — FRÖKEN MARIA ASPMAN.
FOLKSKOLLÄRAREN FRIDTJUV BERG, SLOJDINSPEKTOREN mötesbestyrelsens och möletssekreterare.
J.
J. DALSTRÖM, FRÖKEN ANNA DANIELSSON.
ledamot af mötets verkställande utskott.
REDAKTÖR EMIL HAMMARLUND, ledamot af mötels verkställande utskott.
FRÖKEN HULDA LUNDIN, ledamot af mötets verkställande utskott.
DIR HJALMAR BERG, OFVERLARAREN AI.FR.
DALIN.
utställningskommitténs ordförande.
C.
G. BERGMAN, DOMPROSTEN P. EKLUND.
OFVERLARAREN J. FRANZÉN.
mötesbestyrelsens och mötets ordförande.
FOLKSKOLLÄR.
ALEXANDER JONSSON, MED.
D:R KNUT KJELLBERG.
SKRIFTSTÄLLAREN CARL G.
L A U R I N.
CARL mötesbestyrelsens kassaförvaltare.
FRÖKEN ANNA RYLANDER, LIDMAN, mötesbyräns föreståndare.
MED.
D: R C. SUNDELL.
PROFESSOR CURT WALLIS.
ledamot af mötets verkställande utskott.
MED.
D:R FRÖKEN KAROLINA WIDERSTRÖM.
TRETTONDE ALLMÄNNA SVENSKA FOLKSKOLLÄRAREMÖTETS I STOCKHOLM VERKSTÄLLANDE OCH FÖREDRAGSHÅLLARE.
BESTYRELSEUTSKOTT
I DUN - 1903 Men Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är - så illa medfaren, att jag knappast behöfde vara allt för sträng i valet af mina bekant- skaper.
D o c k önskade j a g för min egen skull att hans fotbeklädnad varit mindre pittoresk.
Af den ena skon fanns knappast kvar mer än sulan, som fasthölls vid foten endast med en läderbit öfver vristen.
Den andra skon var jämförelsevis hel, om man undantar att fem smutsiga tår i fullkomlig frihet rörde sig utanför ofvanlädret.
täljom sist vårt glada h o p p: snart slås på vidan gafvel o p p vår dörr för gäster kära.
En liten pys af farfar och STOMATOL ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
i farfars Då leds farmor lycklig står tillreds en liten tös att STOMATOLFABRIKEN, 388 bära.
strålar det af sol och ljus och i farmors hus, då är det fröjd där inne, hvar saknads stund i hast förglöms, Stockholm.
och H.
M Konungens Hoflevarantör.
bland de ljusa minnen göms ett soligt sommarminne.
SNORRE.
Han önskade nu blott att kunna nå rätt många med den uppmaningen: » Gör rätt mot dina medmänniskor, så behöfver du ej göra dem godt. » Så mattades tanken, han skulle ej få mycken tid att forska efter hvad som väntade honom.
Han frågade sig hvad som väl skulle blifva fortsättning på ett lif i själfviskhet.
Fanns förlåtelse för sådant?
Kunde därefter följa en lycklig tillvaro?
Han hade ansett sig kunna lefva utan Gud och utan att fråga efter hans vilja, men dö utan honom det kunde han icke.
Herre förbarma dig!
Och så var hans tid ute och han måste taga sista steget öfver gränsen för denna form af tillvaron.
PER SOMMARIDYLL.
N LUFFAREN.
ALEX.
och GUSTAF.
• lilla hus här doftar lind, I närmsta trädtopp göken gal, glada fåglar utan tal bland gröna grenar kvittra sin sommarjublande och musik, mellan gran och björk en vik af insjön synes glittra, Dit ned vi gamla följas åt, där glider fram om kväll ' n vår båt, och än till sinnet unga vi fröjdas att i stilla ro mot aftonen ha redt vårt bo, där skogens fåglar sjunga.
Dock skymtar fram en vemodston, det blir så tytt kring gamla bon, ju längre tiden lider.
Hvar är nu hemmets gyllne skatt, den glada lek, det friska skratt, där ljöd i flydda tider?
Därom sig rörer än vårt tal, då senare i afton sval mot hemmet ställes färden, där ingen dag sitt slut har nått, att icke tankarne ha gått till barnen ut i världen.
Eva Hellman &amp; C:o J Drottninggatan 68.
Et.
1886 relt HUSHÅLLSSKOLA.
, f i r MATSALAR.
CAFÉ A LANGLET Han vände långsamt på hufvudet, betrak- tage mig likgiltigt ett ögonblick, hvarefter han med stor skicklighet spottade midt på en närliggande liten rund sten.
Något sam- tal syntes han föga benägen för.
Jag upprepade emellertid min fråga mera energiskt.
Utan att bevärdiga mig med en blick svarade han, långsamt skakande på huf- vudet, medan han undertryckte en gäspning: » no signore ».
» Vet ni då, om det finns någon osteria framåt vägen? » Han spottade ännu en gång med samma lediga elegans midt på den runda stenen, plirade på mig med ett öga och vände sig sedan bort, innan han svarade.
» Ja, för all del.
Om ni bara går femton minuter till, finner ni ett värdshus på andra sidan den där höjden.
Jag gick förbi det nyss. » Han gjorde en röreiso med hufvudet mot det åsyftade stället.
Jag tackade för upplysningen och gick vidare.
» Signore! » ropade i detsamma eu skarp stämma efter mig.
Det var luffaren, som tydligen hade något mer att säga.
» Ursäkta, signore — men om ni tillåter, följer jag er dit bort.
Jag är också alldeles rasande törstig — ett glas vin vore fine- mang nu. » Något förvånad öfver mannens högeligen ogenerade sätt, hade jag likväl intet att in- vända, utan vi slogo sålunda följe.
Hans sällskap var visserligen inte ägnadt att höja respekten för min föga solida eki- pering; men å andra sidan var min resdräkt bugande för junivind stå blommorna på ängen.
och AF FTERMIDDAGSSOLEN brände ännu het, då jag långsamt vandrade framåt den dammiga landsvägen, som förde upp bland Apenninerna m o t Vallornbrosa.
Värmen var tryckande och jag plågades af törst.
Mitt ifriga spanande efter vatten var ändamålslöst, ty vårbäckarna voro uttorkade och källor är det ondt om bland bergen.
Enda hoppet var alltså att någonstädes vid vägen finna en osteria.
Ingenting inom synhåll gaf mig emellertid anledning att tro, att mitt hopp på något vis skulle förverkligas.
Men ett stycke framför mig upptäckte jag med glad öfverraskning en mänsklig varelse, som slagit sig ned på en af landsvägens sten- stolpar.
Jag påskyndar mina steg, och, kom- men inom hörhåll, frågade jag mannen — det tycktes vara en » luffare », som satt och slöade i solgasset — om han visste någon utväg att anskaffa dricksvatten.
inunder björkars bangen, här blommar b ägg.
RESEMINNE E U ÄR DET ljufligt sommarsus omkring vårt trefna ETT BUFFÉ.
l t f -, l n På hufvudet bar han en stor halmhatt, hvars brätten hade mycket liten gemenskap med kullen.
Hans trasiga kläder höllos om midjan tillsammans af ett flere hvarf lindadt rödt skärp, som bjärt stack af mot allt det smuts- grå i kostymen.
Ansiktet uttryckte stränghet och missnöje och de förmodligen fordom lifliga ögonen sågo icke vänliga ut.
Men kring mungiporna under de korta svarta mustacherna spelade stundom ett löje, som skvallrade om humor och satir.
För öfrigt gjorde mannen i sin helhet intryck af att fordom ha sett bättre dagar, men små- ningom råkat på förfall.
Medan j a g gjorde mina iakttagelser, rökte han under tydligt välbehag en kort lerpipa med illaluktande dålig tobak.
» Ni har vandrat långt, signore? » frågade han och slog askan ur sin pipa.
» Nej, endast från Firenze.
Och n i?
» » Från Milano. » » Det var längre. » » Visserligen, men järnvägar äro till endast för rikt folk. » » Åh — på tredje klass far man j u billigt. » » Billigt?
Ja, om man har godt om mynt.
För fattiga satar, som ingenting ha blir det dyrt nog.
— Men hvarför går n i?
» han gaf mig en hvass sidoblick.
» Hvarför hyr ni inte en vagn — det borde passa er bättre än att drifva omkring med lazzaroner? » » Det är dyrbart att åka och det roar mig att gå till fots. » » Roar?
Ja, det har ni ganska rätt i. Fot- vandringar äro rasande uppiggande — • i syn- nerhet, o m man har goda och välsittande skodon.
Jag tycker också mycket om att gå. » Han skrattade ironiskt och stannade för att tända sin pipa.
» Se här! » sade jag och bjöd honom en lång svart cigarr med det sedvanliga halm- strået i, » vill ni inte taga den här — för om- växlings skull.
.
.
» » Åh, signore, cigarrer är för rikt folk!
Mycken tack! » Han stack pipan omsorgsfullt i fickan och tände ifrigt cigarren.
» Det var finfint, det här! » sade han, och spottade rätt ut — framför mina fötter.
Vi hade hunnit upp på höjden och nu låg det lilla värdshuset på blott ett stenkasts af- stånd framför oss.
V i skyndade dit och sutto efter några minuter vid ett omåladt träbord med en flaska härligt landtvin framför oss.
Min vän lutade sig bekvämt tillbaka på stolen, slängde det ena benet öfver det andra och njöt under tystnad af vinet och cigarrerna.
» Har ni märkt, » sade han slutligen med filosofiskt allvar, » att lifvet understundom kan ha sina små b e h a g?
» » Ja, de glada och goda tiderna få upp de onda. » hjälpa Han svarade intet — han tog bara ett glas och drack det i botten.
Med en hård stöt satte han det tillbaka på bordet.
» Fy tusan! » bröt han ut.
» Egentligen är det bara skräp med hela rasketl De » goda tiderna »!
Jo, j a g tackar jag — det där är bara ett talesätt!
Jag tycker för min del att det finns bara de onda. » " nuorgifulla undervisning I matlagning, de««erträttor, flnbaknlng m. m.
3 män, elevkurs.
Prosp.
och Upplysn.
fritt.
r * - ° damer, » om följd af oentralt läge, godt oon rlfcllgt bord, liga priser och därtill rabattkuponger, bland staden » me«t besökta.
JESSt 1111 1 1 e - " * • Frukost-, lunoh-, supé- o. kaffe«orverlng.
Tårtor, bakelser, kaffebröd från eget bageri » arv, o. säljs » här.
— 389 » En dyster uppfattning, » sade jag, » men kanske har ni skäl för d e n?
» Han såg misstroget på mig med sina stickande svarta ögon, som eldade af vinet, formligen flammade emot mig.
» Signore, » sade han med dämpad röst, i det han lutade sig fram öfver bordet, så att jag kände hans vinluktande andedräkt i mitt ansikte.
» Signore, hur ni någonsin blifvit bedragen i kärlek?
Nej, det har ni nog inte — ännu.
Ni är för ung.
Men jag har det! » Han höjde rösten vid de sista orden och slog handen i bordet, så att glasen hoppade.
» Jag har det, » återtog han.
» Jag har blif- vit bedragen af henne, som var mig kärare än mitt eget lif!
Och det, herre — det är nog för att störta en man och göra honom till ett uselt kräk. » Hans ansikte hade blifvit blekt och stelt, men på hvardera kinden syn- tes en liten svag röd fläck, och i pannan några stora svettpärlor.
Tydligen hade här en farlig sträng kommit att vibrera.
Å n y o tömde han sitt glas och med rösten sänkt nästan till en hviskning sade han: » Jag har inte alltid varit så här, ser ni » — och han sträckte till påseende ut foten med den trasiga skon.
» För tjugu år sedan behöfde ingen blygas för mitt sällskap, men nu — ja, ni ser själf. » — Han skrattade hårdt och obehagligt åt sin egen olycka.
Jag kände mig pinsamt berörd och visste inte rätt hvad jag skulle säga, då han fortsatte: » Jag är mindre än en främling för er, sig- nore, och ni kan inte hysa för mig annat än möjligen förakt, men kauske vill ni ändå lyssna till min » historia ».
— Den är inte lång. » » Berätta!
Jag hör gärna på. » Han flyttade stolen närmare bordet, stödde hufvudet lätt i handen, men teg och blickade endast frånvarande ut genom den öppna dörren — ut öfver Apenninernas blåa skuggor, lik- som sökte han bland dem där längst bort i fjärran lösningen på lifvets dunkla gåtor.
Anletsdragen hade småningom ljusnat, och han föreföll mig i detta ögonblick icke osym- patisk.
Drömde han sig månne tillbaka till en svunnen, kanske lycklig ungdom — eller såg han framåt mot den stund, som skulle befria honom ifrån ett eländigt lif?
På det närvarande tänkte han ganska säkert minst af allt.
I rummet härskade fullständig tystnad.
Endast en stor svart katt lät höra ett doft spinnande, där han låg makligt utsträckt i den smala solstrimma, som de halfslutna fön- sterluckorna motvilligt släppte in.
Genom den hvälfda dörröppningen till kam- maren bredvid syntes ställets välmående värd djupt inslumrad med » La Tribuna » i handen.
Det låg en stilla, sömngifvande stämning öfver det hela och jag var nära att följa den feta, gamla värdshusvärdens exempel, då min dryckesbroder tycktes erinra sig situationen.
Han sköt nämligen hastigt tillbaka sin trasiga halmhatt och ref sig i det svarta håret; såg sig en smula yrvaket omkring och sade mycket ödmjukt: » Förlåt, signore — men jag — jag glömde alldeles bort — — var god och slå i mera vin, så skall jag berätta. » Jag villfor hans begäran och han började — med blicken åter sökande i fjärran.
» Hon var vacker den tiden — förbannadt vacker.
Jag kunde kysst jorden, som hon trampat, och hon — hon svor att aldrig skulle hon älska någon annan än mig.
Hon ljög, men jag var dum och trodde henne.
Ett helt år voro vi i alla fall lyckliga.
Vi träffa- des hvarje dag, då hon dref sina getter förbi min trädgård — jag arrenderade den bara, men stod mig godt.
Affärerna gingo bra och - jag började just få så mycket sammansparadt, att jag med allvar kunde tänka på att gifta mig, då en händelse inträffade, som skulle bli min olycka, och som gör att jag ännu i dag förbannar den stund jag första gången såg henne. » Han tystnade och drog djupt efter andan, medau hans hvassa ögon sköt o blixtar.
Vänd mot mig och ifrigt gestikulerande, fortfor han: » Det var på en taverna — ungefär så här stod bordet.
Och han — Beppo — som länge hade haft ett godt öga till Angela, han satt så där, vid den bortre ändan.
Vi hade druckit mycket och han blef öfvermodig och föroläm- pande och skrek att det var honom Angela älskade, alls icke mig!
Och alt jag var en dum sate, som lät lura mig — och mera i samma väg.
Jag försökte behärska mitt raseri — men plötsligt kände jag hur blodet vek från mina kinder och det svartnade för ögonen.
Som i en dröm reste jag mig upp, fick fatt i basthandtaget på den tunga vinflaskan, och så — — pang!
Huru det gick till, vet jag knappast.
Jag minns blott att det klingade af glasskärfvor rundt omkring mig, att det röda vinet sköljde öfver bordet och i en bred flod rann ned på golfvet — och att något, som var mycket, mycket rödare ändå, också flöt ut öfver bordet och blandade sig med vinet.
Jo, jag minns också att jag trodde mig ha dödat Beppo — och därför sprang jag därifrån; sprang som en vansinnig till Angela för att bekänna det förfärliga jag gjort.
Hon blef förskräckt och föll i häftig gråt, men lindade sina armar om min hals och bedyrade, att hon ändå aldrig skulle älska någon annan än mig.
Eedan samma kväll knepo de mig — jag menar gendarmerna — och förde mig, belagd med handbojor, till häktet.
Jag blef sedan dömd för mordförsök — Beppo hade nätt och jämnt sluppit undan m e d lifvet.
Men jag bar mitt straff med lätt hjärta, ty j g visste j u att Angela väntade mig.
När jag slutligen efter elfva långa månader var fri, skyndade jag att uppsöka henne.
Men Angela fanns icke mer, där hon fordom bott med sin far — en gammal kolhandlare — och ingen visste hvart den gamla med sin dotter tagit vägen.
Efter flere dagars fåfängt sökande fick jag ändtligen veta ast hon sedan ett hälft år — var gift med Beppo.
Och att de flyttat till Genua.
Jag ville inte tro det a — jag ville inte tro, att så mycken falskhet kunde bo i ett kvinnohjärta.
Men så träffade jag en, som varit med på bröllopet — och då måste jag j u inse att det var sant som man hade sagt.
Så föraktligt de handlade båda två!
Men han var ändå den sämsta af dem.
T y jag visste, att han hade lockat henne på alla sätt.
Och jag svor då en dyr ed att om jag någon- sin kunde finna uslingen, skulle hans blod ännu en gång flyta för min hand.
I Genua var jag två år utan att finna honom.
Sedan har jag sökt honom i aderton år öfver hela Italien — och ännu har jag icke tröttnat.
Ä r han död, så skall Gud och den heliga jungfrun straffa honom som han förtjänat.
Och jag förbannar honom i evighet! » Han hade talat långsamt och passioneradt.
Mot slutet med låg röst.
De sista orden pressade han fram i en hes hviskning Hans ansikte var förvridet af ett osläckligt hat till den, som stulit hans lycka och till henne, som svikit honom.
Och hans magra, seniga händer knöto sig hårdt i maktlös vrede.
» Signore, » återtog han, med betoning på hvarje ord, » den är en åsna, som tror på fagra kvinnolöften. » » Ni har i sanning gjort en sorglig erfaren- IDUN 1903 NÖDVÅNDIGHETSARTIKEL: för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen- =: domar, landsstaden ocb privata familjer: = Wilh.
B e c k e r s Samaritlådor, § z rikligt försedda med förbandsartiklar ocb verk- §: samma antiseptiska Rårmedel, =: prydliga och omsorgsfullt arbetade af stark, =: bonad ek, ej såsom andra i handeln förekom = i mande af kartong eller bleckplåt; som visat §: sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, = i praktiskt inredda med skilda fack och afdel- =: ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- i: stämda platser, = = försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- = i tioner till respektive Kr.
6: — •, 12: —, 30: — och =: 35: —.
Illnstreradt prospekt sändes franco på =: begäran.
Wilh.
Becker, Kongl.
Hofleveran- =: tör, 5 Malmtorgsgatan, Stockholm.
\ het, » sade jag, » men vore det inte bättre att söka glömma — t. ex. genom arbete — i stället för att ägna hela lifvet åt ett onyttigt sökande efter en ovän? » » Arbete!
ha, ha!
Hvartill skulle det tjäna?
Hvern skulle jag arbeta för?
För min utkomst?
Åh, det vore lyx.
J:ig reder mig ändå, som ni ser. » Han lät åter höra sitt obehagliga hårda och gäckande skratt.
» Ni är beklagansvärd, » sade jag, » och om jag kunde hjälpa er på något sätt, vore jag mer äu villig » — — » Jag äi er mycket tacksam, signore, » log han ironiskt, » men ni kan verkligen ingenting göra för mig. » » Tag åtminstone detta! » sade jag och räckte honom ett femfrancsstycke.
Hans uppsyn mörknade och med en stolt åtbörd sköt han myntet tillbaka.
» Behåll ert guld! » sade han.
» Jag behöfver det inte.
Jag tackar er för er godhet, men jag v i l l i c k e ha era penningar!
Ja, ursäkta om jag är ohöflig, men en fattig fan som jag har icke mycken vana att umgås med herrar.
— Nu skall jag gå.
Solen sjunker och min väg är lång. » Han reste sig från stolen och räckte mig sin smutsiga hand till afsked.
» Farväl! » sade han med ett leende, på samma gång bittert och vemodigt.
» En lands- strykares tack kan ni visserligen både ha och mista — men i alla fall — måtte madonnan skydda er nu och alltid! » Sedan han tändt sin pipa, gick han med tunga, långsamma steg mot den öppna dörren, ut på landsvägen, där han snart försvann bakom höjden, samma väg vi kommit.
Hvart gick han?
Hvar skulle han söka sin hämnd?
Sannolikt skulle han vandra i kanske ännu tjugu år på samma sätt — från stad till stad, från by till by.
Och samma usling som han var, skulle han förbli.
Dock — ännu fanns på djupet af hans förkrympta själ ett grand af stolthet, en möjlighet till upprättelse — men det skulle alltsammans dö bort — före honom — — Jag väcktes ur mina tankar på » luffaren » och hans dystra lefnadssaga af värden, som bullrande k o m insläpande med en låda tom- buteljer — — — Det hade mörknat, stjärnorna tändes en efter annan, och tystnaden tycktes m i g växa med det tilltagande mörkret, då jag under min fortsatta vandring plötsligt uppfångade ljudet af en klocka.
Lätta och skälfvande dallrade tonerna ut öfver de dunkla, tigande bergen, tills de slutligen dogo bort i ett långt pianissimo.
Det var aftonklockan i Vallombrosa.
— IDUN 1 8 1 3 S 390 — Om du som turist vistats bland Norges fjäll eller under dina resor besökt främman- de länder — helt sä- kert har du då mött dem, dessa alltid glada och hoppfulle sjuke.
Du såg dock ej deras ängslan, som ofta kom- mer öfver dem, oron att kanske aldrig få återse de kära anhö- riga eller längtan ef- ter det älskade fäder- neslandet.
ANATORIER FÖR BEMED- LADE.
F ÖRR ANSÅGS striden mot tu- berkulosen fruktlös, men på den senare tiden har den förra resignationen fått läm- na rum för en mera hoppfull åskådning.
Numera tror man, att tuberkulosen ofta kan botas, hejdas, eller förekommas, om blott de sjuke få vistas i en ren, stärkande luft och erhålla lämplig vård.
Kampen mot Har du sett detta eller hört någon dö- ende med slocknande stämma, som en sista DET SVENSK-NORSKA JURISTMÖTETS MEDLEMMAR A FROSON O. OLSSON FOTO.
bön framhviska en ön- skan, att åtminstone få » hvila i Sveriges jord » — ja, då kan du ej an- detta, hafva vi intet förstklassigt sanatorium denna sjukdom är, som vi veta, en af 20:de nat än hysa ett oändligt deltagande för dessa i Sverige.
århundradets stora frågor.
Mycket göres i arma.
Till huru stor välsignelse vore det Hvart skola nu alla dessa, som ej kunna dessa tider äfven i Sverige för att hämma det därför ej, om vi i Sverige ägde ännu ett par få plats här, taga vägen, för att lära sig kuren?
onda, men vi äro tyvärr detta oaktadt myc- sanatorier.
Stora summor ha under dessa Svaga och klena, som de kanske äro, måste ket efter i allt som rör sanatorievård.
sista år samlats såväl till försvaret, som till de då företaga den ansträngande resan till I hvarje större samhälle finnes j u ett eller de nödlidande i Norrland, det är j u höga, främmande land.
Själfva resan och vistelsen flere väl ordnade epidemisjukhus, där alla ädla mål.
Gifve Gud, att vi nu äfven ytter- där brukar gå till stora summor och de sjuke andra smittosamma sjukdomar behandlas, men ligare kunde rusta oss till strid, för att om få ändå aldrig den kärleksfulla vård, som ännu äga vi endast 4 bröstsanatorier.
Vårt möjligt möta och bekämpa denna smygande, under liknande förhållande skulle ägnas dem fattiga broderland Norge, med icke ens hälf- farliga fiende, som, ifall vi ej beväpna oss i hemlandet.
Så vidt möjligt är, följer j u ten så stor folkmängd, har dubbelt så många; mot honom, drager större sorg, elände och någon anhörig eller sköterska med, men oftast för att nämna några: Mesnalien, Gjossegården, död öfver Sveriges folk än fiendens kulor och måste de stackars sjuke ensamma anträda den Trygstad, Reknses, Grefsen, Kornhaug, 0 v r e hungersnödens fasor.
långa sorgliga färden.
Toft, Tonsaasen och ännu många flere s. k. konvalescenthem.
En af Europas stormakter På det varmaste ombedjas nu Iduns läsa- Tyskland har offrat mest för denna sak: där rinnor att inkomma med goda råd och kloka finnas öfver 60 sanatorier och minst 25 äro förslag angående sättet, huru vi i Sverige skulle under byggnad.
kunna åstadkomma ännu ett par sanatorier, eller åtminstone ett, i främsta rummet afsedt De tre jubileumssanatorierna äro såsom be- för betalande sjuka, men med så många fri- kant hufvudsakligen afsedda för medellösa sängar som möjligt, så att plats kunde beredas sjuka, och ytterligt eftersökta, som de äro, åt bildade, men obemedlade.
(flere hundra ansökningar ligga inne), anser jag det nästan orätt af dem, som hafva sin utkomst, att söka sig in på något af dessa, och därigenom taga bort plats för mindre lyckligt lottade.
Mörsil i Jämtland lär, sedan doktor Horney öfvertagit detsamma, uppfylla ganska stora anspråk, men med undantag af BILDER FRÅN FALSTERBO OCH SKANÖR.
GVTAN I FVLSTERBJ.
5.
E L L E N BERNHARDT.
1.
FALSTERBO KYRKA.
TORGET I FALSTERBO.
6.
2.
RUIN AF DROTTNING MARGARETAS BORG (FALSTERBO).
SKANÖRS KYRKA, 7.
BORGMÄSTAREGÅRDEN I SKANÖR.
8.
3.
FALSTERBO FYR.
TORGET I SKANÖR.
4.
HUFVUD- S. LJUNGGREN FOTO.
— 391 — FURSTEBESÖKET I KALMAR.
I DUN 1.
AFFÄRDEN FRAN JÄRNVÄGSSTATIONEN.
1903 2.
DE FURSTLIGA GÄSTERNA ANLÄNDA FRÅN DROTT FÖR ATT BESÖKA KALMAR SLOTT.
3 TVÅ STÄDER.
» T A Å KRISTUS lät sig föde, stod Skanör och 1 Falsterbo i gröde », heter det i en gammal krönika.
Det är inte så numera, och man kan knappast, med anspråk på att bli trodd, säga att Skanör och Falsterbo » stå i gröde&gt; nu för tiden.
Falsterbo har dock de senare åren gått framåt, beroende på de tillfällen till härliga friska bad, som bjudas därnere; och många äro de, som förutspå Falsterbo en lysande framtid som badort, ett svenskt Trouvilie.
Man spekulerar också gan- ska ifrigt i villatomter därnere.
Ett härligare läge för en badort kan heller inte tänkas: haf vet fram- för och bakom barrskog.
Salta och friska komma vindarne strykande från hafvet.
Sjukdomar äro så godt som okända.
Ett bevis härför är, att ingen läkare ansett det med sin fördel förenligt att bo- sätta sig i någon af de båda tvillingstäderna; apotek finnes ej heller.
På en tur genom Skanör och Falsterbo för- vånas man öfver det idylliska, landtliga lif, som råder där.
Stora gåsflockar traska skrikande och snattrande omkring på det gräsbevuxna torget UR KRISTIANIAS DAGSKRÖNIKA.
AFRESAN FRÅN SLOTTET.
och gatorna.
För några år sedan utgjor- des stadsporten i Falsterbo af en trasig — —!
grind, som hängde vid ena gångjärnet.
Numera är dock detta lagadt.
Bruna, nästan mahognyfärgade som människorna äro af den starka solen och de friska vindarne, skulle man kunna tro, att de tillhörde ett långt sydliga- re luftstreck än hvad fallet är.
Den i de båda städerna rådande » byggnadsstilen » är dessutom så typiskt skånsk, att man ej kan tvifla på, att man befinner sig i Skåne.
Husen äro utan un- dantag envåningshus med långsträckta, skarpt sluttande, halmtäckta tak.
Skanör, som är den största af de båda stä- derna — Skanör har 600 invånare, eller det dubbla mot Falsterbo i vanliga fall; under sommar- månaderna, då badgästerna komma, torde dock Falsterbos befolkning öfverstiga Skanörs — har äran att inom sin hank och stör hysa den gemen- samma borgmästaren och prästen.
Den senare är skyldig att hålla två predikningar hvar sön- dag, en i Falsterbo och en i Skanör, ty fastän prästen är gemensam, ha städerna dock hvarsinkyr- ka.
Falsterbo kyrka hotas alltjämt af att bli begrafd under de hopar af hvit, fin flygsand, som vinden i så otrolig grad hvirflar upp; flere gånger har den måst framgräfvas.
På en af våra bilder ser man också, hur den ligger inbäddad mellan vallar af sand.
Milsvidt utefter kusten består marken af den- NEDLÄGGANDET AF GRUNDSTENEN TILL NORGES BANK.
BOMHOFF.
HERMAN SANDBERG FOTO.
na hvita sand, som hafvet lämnar eftersig. — Dåjärn- vägen, som nu är under byggnad, blir färdig, hvilket lär skola ske till nästa sommar, kanske Skanör och Falsterbo än en gång komma att blom- stra upp.
UR DAGSKRÖNIKAN CfN FÖRBRÖDRINGSFEST.
Under midsommar; ™.dagen och de två närmast följande dagarne har i Östersund hållits en af dessa svensk-norska för- brödringsfester, som, liksom de föregående, så öfvertygande visat, hvilken brist på hemul i sin- nena det tal äger, som söker sprida misstroende mellan brödrafolken.
Och ett särskildt intresse torde ifrågavarande fest, det svensk-norska jurist- mötet i Östersund, äga i betraktande af deltagar- nes samhällsställning och verksamhetsområde.
— Sedan mötesdeltagarne, ett tjugutal norska jurister och ett lika antal svenska, ägnat de första mötes- dagarne åt förhandlingar och samkväm i Öster- sund, företogs å mötets sista dag med inbjudna damer en utflykt på den natursköna Storsjön till Frösö läger, hvarest öfversten von Heland, som ställt Jämtlands Fältjägareregementes officersmäss till mötets förfogande för frukostmiddag, på det mest glänsande sätt fungerade såsom ställets värd ej mindre vid festmåltiden än äfven vid det därpå TILL HÖGER: TOLDSKRIVER ARCTANDER OCH BANKDIREKTÖR N. SKARPMOEN FOTO.
- I D U N 1903 följande samkvämet.
Å sid. 390 synes en grupp af deltagarne i detta samkväm vid Frösö lägerplats, som med sitt dominerande läge och med den i den stilla, solljusa högsommardagen hänförande utsikten öfver glittrande vatten, frodigt gröna landskap och mot horisonten de snöglänsande fjällen gjorde på alla och icke minst på främ- lingarne ett djupt intryck.
GHJRSTEBESÖKET I KALMAR.
Vårt kronprins- " par samt arfstorhertigen af Baden med gemål ha nyligen aflagt besök i Kalmar och Borgholm, hvilket gifvetvis gaf de båda samhällena anled- ning att visa sin förnöjelse öfver den förnäma visiten genom att bereda resenärerna ett festligt mottagande.
Från vår Kalmarfotograf ha vi erhållit tre bil- der från tilldragelsen, som våra läsare återfinna i dagsnumret.
* ORGES BANKS grundläggning ägde för några dagar sedan rum i Kristiania i närvaro af en stor samling inbjudna.
Den högtidliga akten öpp- nades med ett tal af bankdirektör Bomhoff, hvari redogjordes för byggnadens tillkomst, hvarefter grundläggningsdokumentet, ritningarna till bygg- naden och ett exemplar af samtliga gångbara norska mynt och sedlar nedlades i ett skrin, som murades in tillsammans med grundstenen.
Densammas nedläggande verkställdes af told- skriver Arctander, en af medlemmarne i bankens styrelse, samt hankdirektör Bomhoff.
N * p i R K U S VARIETÉ, som fortfarande bjuder på V ett hade underhållande och omväxlande pro- gram, har sedan kort tid tillbaka förvärfvat en ny dragningskraft i den s. k. persisk-kaukasiska kara- vanen Mirza Golem med sina två dresserade ka- meler.
Det är ett akrobatsällskap så godt som något, hvilket på kamelernas pucklar utför en rad af konststycken, vittnande om stor vighet och styrka.
En tecknare ritade härom aftonen af den exotiska truppen under deras pågående » arbete », och återfinna våra läsare här nedan en reproduk- tion af bilden i fråga.
EN SISTE FR AN » MONITOR ».
Då hela Svensk- Amerika nu bereder sig på att fira hundraårs- dagen af JohnEricssons födelse den31 Juli, *) — särskildt i New-York, där en ny John Erics- son-staty skall aftäckas i Battery Park — kan det vara af ett visst intresse att erinra sig, att en veteran från » Mo- nitor » ännu lefver och nästkommande måndag den 13 juli fyller sina modiga 80 år.
Hans namn är Hans Anderson, bär titel af kapten och är den ende öfverlefvande af den besättning, 54 man HANS ANDERSON.
stark, de flesta sven- skar, hvilka såsom fri- villiga togo tjänst å » Monitor &gt; 1862.
— Befäl- hafvaren, amiral Worden, dog 1898.
Kapten Anderson föddes i Fjärås, Halland, den 13 juli 1823.
Sina 80 år bär han med heder.
Oaktadt han under sin tjänstetid i amerikanska flottan fick åtskilliga blessyrer — han har två afbrutna refben, en krossad ankel och ett öga mindre!
— är den aktade åldringen kry och stark och vid god vigör, något som äfven det karak- täristiska porträttet utvisar: en äkta svensk sjö- busstyp af halländsk vikingastam.
» Vid tjugu års ålder blef stugan för trång » för honom nere i Halland.
Han gick naturligtvis till sjös och tog hyra å olika fartyg, tills han 1853 inmönstrade i nordamerikanska flottan och tjänst- gjorde i sex år på örlogsfartygen » Falmouth » och » Congress ».
Afmönstrade i Hampton Roads och begaf sig till New-York, där han först fick höra talas om John Ericssons » Monitor », till hvilken det i början var ganska svårt att få manskap.
Man undrade öfver, hvad detta lilla egendomliga, ännu opröfvade fartyg, med däcket endast en fot öfver vattenytan, egentligen kunde duga till.
Hans Anderson var en af de första, som anmälde sig som frivillig, och han blef genast antagen.
— Efter krigets slut blef han förflvttad till monitoren D *) Hur gör man här i Sverige?
På Skansen, vå- ra fosterländska minnens panteon, bör icke dagen gå obemärkt förbi!
— H.
S. 392 — » Catshill », där han stannade till 1865.
Sedan dess har han varit bosatt i Brooklyn, där han äger en liten specerihandel.
Med hvad denna kan inbringa samt en liten pension af futtiga 24 dollars i må- naden, lefver den gamle veteranen lugnt och be- kymmerfritt i sitt lilla trefna hem, omhuldad af maka, barn och barnbarn.
Kapten Anderson hade lefvat tämligen obe- märkt bland svensk-amerikanerna, ända till dess impressarion Gustave Thalberg (vår kände Upp- sala- och Parisersångare från 1878) för omkring sex år sedan kom på den ljusa idén att engagera kapten A. för en föreläsningsturné i Förenta staterna.
I de svensk-amerikanska föreningarne och kyrkorna samt i de amerikanska veteran- klubbarna (» Grand Army Posts ») har han hållit föredrag om sina minnen från sitt växlingsrika lif, enkannerligen från den frejdade dagen den 9 mars 1862, då han var ombord å » den där lilla ostlådan », som John Ericssons » Monitor » så för- aktfullt benämndes af rebellerna i sydstaterna.
Honnör för den gamle svenske sjömannen!
HELGE SENSOMMAR.
SANDBERG.
BERÄTTELSE AF QUIVIS.
D ET V A R en sällsynt typ för en lärarinna, Anna Wide.
I tjugufem år hade hon left däruppe i Marks skogsbygd utan något annat intresse än sina elever.
Men så skulle hon också vara både moder och lärarinna för dem.
Inte vet jag just, om hennes lilla hel- pension var riksberömd, kanske den inte ens var känd öfver hela landskapet, men det vet jag, att den, som en gång varit hennes elev, glömde henne aldrig.
Säkert är, att man af ingen kunde få det intrycket af hel person- lighet, som af Anna Wide.
Kanske var det entusiasmen för det kall, hon lefde för, som förlänade henne den ungdom och spänstighet, som var henne så egen.
Eller var det viss- heten o m den tillgifvenhet, som ägnades henne från alla håll.
Nog af, hvem skulle kunna ana, då man såg hennes höga, smärta ge- stalt, hennes klara ögon, som ofta blixtrade af godt humör, men också ibland kunde få ett så vemodigt längtansfullt uttryck, hvem skulle kunna ana, att man stod framför en femtioårs kvinna.
Och det till på köpet en kvinna, som offrat öfver hälften af sitt lif på barnauppfostrans altare.
Visserligen skvallra- de några rynkor på den höga pannan och de grå strimmorna i det blonda håret om, att lifvet inte gått så alldeles spårlöst förbi A n n a Wide.
Men hon tycktes dock vara ett af dessa söndagsbarn, som ha fått den högsta gåfvan af alla, den, att alltid vara ung, med ungdomens alla förtjänster och därtill alla den mognare ålderns.
na.
Hennes ansikte ljusnar så underbart, då hon tar upp en brefpacke ur dem.
Ämnar hon besvara flere bref i kväll?
Men de där brefven tyckas vara, o m ej besvarade, så dock lästa, och det ändå åtskilliga gånger, därom vittna de slitna kuverten.
Och fri- märkena, gamla tolf-öres, och de aflånga, blåaktiga kuverten skvallra om, att det inte var i går de brefven kommo i händerna på » Mamsell Anna W i d e.
» Hälft smekande glida hennes händer öfver de gamla kuverten.
Så underligt i alla fall, att lifvet kan skilja människor så från hvar- andra, som det söndrat henne från författaren till dessa bref!
Och ändå hade de j u nästan dagligen sett hvarandra.
Den unge kandi- daten, som skref de kära vänskapsbrefven åt sin studiekamrats syster, han hade j u i många år som kyrkoherde verkat i församlingen.
Och just i den gamla prästgården han gästat som 24-årig svärmande ung man, just där lefde han nu fram sitt lif, ensamt, kallt och tillbakadraget.
Ganska ofta såg han Anna Wide.
Han biträd- de henne vid undervisningen i hennes skola.
Men mellan dem utbyttes aldrig ett ord utöf ver det, som talades om eleverna.
Det var, som o m en mur rests mellan dessa båda.
Och hvarför?
Hade de ej en gång lofvat hvar- andra sällskap för lifvet, lofvat hjälpa hvar- andra framåt och uppåt — och så — Anna Wide log ett drömmande leende — hade hon inte ändå varit för honom mer än en v ä n?
Från den tiden, då hon jublade öfver detta hopp — minnet af den lycka hon då kände, värmde henne ännu — från den tiden hade hon icke gömt något bref.
I hans ögon hade hon så många dagar fått läsa, hvad som aldrig sagts och aldrig skrifvits, att Tor Ek älskade henne.
Men så kom den dag, då första stenen lades till den mur, som skilde dem och som stått mellan dem i decennier.
Hvem som lade den eller hvarför den lades?
Hur hade hon ej grubblat öfver det!
Hon suckade ännu vid tanken på dessa ungdomssorger, hvilka ett trettioårigt lif af arbete ej kunnat förmå glöm- ma.
En stund satt hon och stirrade pä den fasta stilen i brefven framför henne.
Så bör- jade hon samla ihop dem för att lägga ned dem igen.
Det knackade på dörren, och innan Anna W i d e kommit sig för att lägga ned de gamla brefven på deras plats, öppnades dörren.
» Ursäkta, o m jag stör, fröken Anna, » hör- des kyrkoherde Eks röst.
Anna vände sig hastigt o m.
Det var en härlig septemberkväll, just några dagar innan eleverna skulle kom- ma till Almtorp.
Före- ståndarinnan hade hela eftermiddagen varit sysselsatt med att besvara förfråg- ningar angående sko- lan och hade just skic- kat af posten.
Ännu satt hon kvar vid skrifbordet i sitt tref- liga arbetsrum.
Med tankarna långt borta ritar hon den ena underliga figuren efter den andra på läskpapperet framför sig.
Men plötsligt kastar hon pennan från sig och drar fram en af skrifbordslådor- MIRZA SOLEM, DEN PERSISK-KAUKASISKA KARAVANEN A CIRKUS VARIETÉ.
TECKNING FÖR IDUN AF C A. OLAUSON.
— 393 — » Det är mig kärt att se herr kyrkoherden.
Jag ämnade just skicka er min plan för un- dervisningen, så att ni skulle få placera era lektioner, hvar ni fann lämpligast.
Det vore godt att ha allt i ordning, när flickorna komma.
— Behagar herr kyrkoherden sitta ned. » Han gick fram till en stol vid sidan af skrifbordet.
» Fröken håller på att besvara bref, kan jag se, » sade han, och tog i sin hand ett af brefven framför Anna.
Han ryckte till och rodnade.
» Ahnej, » svarade hon nästan hårdt, » de där äro besvarade, som herr kyrkoherden kanske vet, » k o m det sedan dröjande.
Det blef mycket tyst i rummet.
Slutligen rätade Anna " Wide upp sig.
Det låt ett beslutsamt drag öfver hennes ansikte.
» Herr kyrkoherde, » började hon med fast röst, » låt oss nu en gång af sluta ett gammalt konto, som upplades för mer än tjugu år se- dan.
Nu är jag gammal nog att framställa den fråga, som jag ej kunnat jaga på flykten, hur jag än kämpat att bli fri från den.
Hvad var det, som skilde oss den sommaren, den härliga sommaren, då ni var gäst i mina för- äldrars hus?
Det hade varit er plikt att säga det förr utan min påminnelse.
Ack, Tor, såg du inte hur jag led, då du mötte mig med denna förfärliga kyla, sedan du i långa här- liga dagar låtit mig bli viss om, hvad jag var för dig!
Långa år af arbete och grått hvar- dagslif ligga mellan nu och då, därför kan jag tala om allt detta, nästan som om det inte vore jag, utan en annan, som känt och kämpat mot alla dessa sorger.
Men ändå måste jag ha klart för mig, hvarför du läm- nade mig utan ett ord till förklaring.
Förr, då jag hvarje dag suckade efter klarhet i mitt förhållande till dig, då kunde jag inte fråga dig.
Du vet inte, hur ofta jag i mina tankar formulerade frågor till dig, du vet inte, hur jag i drömmen många, många gånger hörde dig börja förklara ditt handlingssätt, hur jag just vaknade, då jag tyckte, du kommit till det jag ville veta.
Det var inte kvinnlig nyfikenhet, som då plågade mig; det är ej heller i denna stund nyfikenhet, som drifver mig att fordra en förklaring af dig.
Jag vill veta, om den man, jag älskat från min ungdom, är en verklig man, eller endast en simpel lögnare.
Du må tycka, att jag är en okvinnlig gammal toka, som står här och blottar allt detta, men j a g säger dig, det är ingen skam af en kvinna att erkänna sin kärlek till en man, lika litet, som själfva den känslan är något att blygas för.
Ä r du en man, den man du var, eller den, jag trodde dig vara, och kan du förstå, hvilka lidanden, du föror- sakat mig, så tiger du inte nu längre. » hur muntert det ljöd.
Och din röst klingade allra klarast.
Jag hörde bara dig, kände ingen annans närvaro.
Din lilla hand hvilade i min stora så förtroendefullt, tyckte jag.
Jag kramade den lilla hvita tingosten.
» När hvar tar sin, så tar jag min. » Jag lade ar- men om ditt lif, drog dig tätt intill mig.
Jag hviskade i ditt öra: » Ä r du min? » Men ack, du svarade e j.
Jag hade så säkert väntat att få se dina ögon stråla upp såsom de gjorde iblaud, då du såg på mig.
Meu du sänkte dem, och jag fick intet svar.
Jo, helt plötsligt hörde jag en röst: » Magistern tog Anna tvärt emot reglerna.
Man får inte ta den, som står en närmast ».
Det var din syster, som gaf mig den upplysningen.
Med ens slog det mig, att hennes ord hade en djupare betydelse.
Ja, det var verkligen » mot reglerna », att jag, inbunden och hård, som jag var, skulle binda den varma solstrålen vid mig för lifvet.
» Man får inte ta den, som står en närmast, » ljöd det ännu i mina öron.
Nej, den, som jag älskade mest, den skulle jag försaka.
Jag tyckte mig se det så tydligt på dig, där du stod med ansiktet sänkt.
Jag drog min hand från din midja och lämnade dig åt din syster.
Själf stod jag ensam.
Ingen ville ha mig, sjöngo de andra. » Han tystnade.
Anna Wide hade talat- med öfverväldigan- de kraft, och rätade stolt upp sig, då hon nu fäste sin blick på mannen framför sig.
Han såg upp till henne, liksom väntade han något förlåtelsens ord.
Tor Ek hade dolt sitt ansikte i händerna.
Långsamt lyfte han upp hufvudet och såg på Anna med en blick, vekare, än man skulle kunnat tilltro den gamle prästen.
Hans djupa bas lät nästan hes, då han han talade.
» Jag ser nu, att jag har så mycket att bedja om förlåtelse för, » började han, liksom sökande efter ord.
» Jag skulle kunna säga: tror du inte, Anna, att äfven jag lidit under dessa år i ensamhet.
Men jag känner dig bättre, än att jag skulle tro dig tröstad af det.
Jag skall i stället säga dig något, som min stolthet, min olyckliga stolthet hindrat mig att säga sedan långa år tillbaka, sedan den där sommarkvällen, som du säkert minns.
Kvällen var ljum och mild, ringdansen var som bäst i gång ute på gräsplanen.
» Skära, skära hafre. » Hvad jag väl kommer i håg, Anna såg forskande på honom, som ville hon förvissa sig om, att hans berättelse var sann.
» Men, Tor, kunde du inte förstå, att det var mig omöjligt att ge svar på den viktigaste fråga, som någonsin skulle ställas till mig, så där midt i en larmande hop.
Nog hörde jag dina ord.
De gjorde mig så förvirrad och ändå så lycklig.
Jag tyckte, jag var din från den stunden.
Men det förekom mig också som j a g skulle ropat ut det åt alla de andra, om jag i det ögonblicket låtit min blick hvila i din.
O, Tor, hur kunde du låta vår lefnads lycka bero på en sådan.
till- fällighet? » » Anna, du kan förebrå mig detta, om du inte tror, att jag lidit under dessa långa, långa år, då jag hvarje dag förbannat min olyck- liga stolthet, som förbjöd mig, att någon gång mer tala om mina känslor för dig.
Ack, Anna, jag vågade ju inte tro, att du verkligen höll af mig.
Jag tyckte mig nog ibland läsa det i din blick, men då, när jag velat gifva så mycket, mycket för en blick af dig, då sänkte du dina ögon.
Ingen känner min öm- tåliga karaktär så, som du.
D u måste förstå, att jag var för feg, om jag också själf kal- lade det för stolt, att utsätta mig för ett af- slag.
Men jag har blifvit straffad genom ett lif i ensamhet, och dubbelt straffad är jag nu, sedan jag vet, att du lidit för min skull. » Hon smålog mildt.
» Ähja, » sade hon sakta, » jag har lidit.
Men nu vet jag, att du ändå är värd den plats, jag alltid haft åt dig i mitt hjärta, ty jag vet, att du ändå älskade mig.
Jag visste väl det, att du inte kunde bedraga mig.
Den är värd något lidande, vissheten, att man ej satt sitt ungdomsideal för högt, o m man också skulle nå den först i lifvets höst- dagar.
» Hennes ögon mötte hans, och där låg nå- got af flydda tiders strålglans i deras blickar.
» Anna, » sade han slutligen och gick fram till henne, » låt oss nu förflytta oss tillbaka till den där sommarkvällen, du minns.
Jag är den unge studenten och du den lilla solstrå- len.
Och så frågar jag dig så tyst, alldeles som då: är du m i n?
Hvad svarar d u?
» ID UN 1903 Han fattade hennes händer och såg så kärleksfullt på henne.
Hennes anlete strålade, hon blickade honom så fast in i ögonen, då hon svarade ett en- kelt: » j a ».
» Men om jag nu, som den gamle, tråkige gubben frågar dig.
.
, » » Den gamla, tråkiga gumman, » af bröt hon honom leende.
» Nej, den gamla kvinnan med den unga själen, om jag frågar d i g: vill du bli min hustru?
hvad svarar du d å?
» » Jag måste väl säga j a; jag vet j u nu, hur du gör, om j a g tiger. » Hon såg med ett skälmskt leende upp på honom.
Han drog henne intill sig.
» Men, Tor, » utbrast hon plötsligt, » hvad tänka vi egentligen på.
Vi gamla människor bete oss ju som tanklösa ungdomar.
Hvad skola mänskor säga? » Det lyckliga uttrycket i Anna Wides an- sikte bortskymdes nästan af ett drag af oro.
» Min älskling, du vill väl inte ta tillbaka ditt löfte?
Tycker du inte, att vi, som en gång i ungdomsvåren hoppades så mycket af lifvet just för vår räkning, tycker du inte, att vi nu i lifvets höst kunna ha rättighet att taga, hvad som bjudes oss, utan att tänka på hvad mänskor skola säga.
D e t är visser- ligen sant, att jag knappt kan vara värd lyckan, hur sent den än kommer, jag, som en gång så själfviskt förstört den för oss båda, men du vägrar mig den ju e j.
Säg, att du ej gör det. » Hans röst lät så bedjande, att hon kände sig rörd i sitt innersta.
» Nej, Tor, » svarade hon ömt, » jag gör det ej.
Och för resten, tror du jag kan, om jag också skulle vilja skjuta ifrån mig den lycka, jag längtat efter så länge.
Nej, jag kan det ej, och vill det ej heller.
Tor, sist du och j a g talade med hvarandra, innan den stora muren var rest, då var det försommar; nu är det höst, liksom vi äro i vårt lifs höst, men med Guds hjälp skall vår sensommar bli långt härligare än våren.
Du vet, det händer ibland så. » S TOCKHOLMSBILDER, AF IDUN EN TECKNADE NYINFLYTTAD.
A F N.
P.
FÖR ÖDMAN.
IV.
I DÖRRARNA.
F Å FÖRETEELSER i Stockholm torde frap- pera en nyinflyttad landsortsbo så mycket som det trägna tiggeriet i dörrarna, åtminstone om bemälde landsortsbo ej fått sin bostad i den finare delen af Östermalm, där j u hvarje hus med någorlunda palatslikt utseende har sin omsorgsfullt stängda port och sin om- sorgsfullt vaksamme portvakt, som icke släpper in hvem som helst.
Men här på Söder, det enkla gammalmodiga Söder, där portarna mer- ändels stå öppna och obevakade dagen i ända, här kan hvem det vara må göra sina på- hälsningar i all sköns ro från våning till våning, ja, kanske i gynnsamt fall ända upp på vinden.
Och jag föreställer mig att för- hållandet är detsamma i Staden inom broarna och likaledes på den idylliska Kungsholmen.
Huru som helst, maken till det dörr-tiggeri jag här i Stockholm haft personlig erfarenhet af, har jag ingenstädes sett i landsorten.
Re- dan omedelbart efter min inflyttning, medan jag ännu gick och stökade och ställde med möbler och annat, började ringningarna.
Jag trodde först att det var visiter af Stockholms-
I D U N 1903 vänner, som önskade hälsa mig välkommen, men hvarje gång jag k o m ut för att ta emot dem, var det i stället någon stackare, som begärde en slant till nattlogis eller en bit mat eller gamla kläder — nästan som o m m i n anspråkslösa bostad vore en nyöppnad väl- görenhetsanstalt för » hämtning på stället » både af kontanter och alla slags förnödenheter.
Så fortsatte ringandet dag efter dag.
Jag var alldeles häpen öfver denna tillströmning och började på allvar tro, att det här i Stock- holm existerade någon stor tiggarliga, som genom särskilda kunskapare spejade ut, när någon ny familj flyttade in till hufvudstaden och då skyndade till för att p r o f va hans » väl- görenhet ».
Men det var ej bara med förvåning jag såg detta förhållande, det kändes äfven ängslande och beklämmande att genast vid min inflytt- ning till det lysande, glada och alltid festliga Stockholm, mötas af så mycket elände — och att stå svarslös inför frågan: » hvad kan j a g här g ö r a?
» T y att utan vidare åt dessa okända och merendels af spritdoftande individer lämna hvad som begärdes, det var utan tvifvel att göra eländet än värre — oberäknadt omöjlig- heten att räcka till för en sådan frikostighet, och, låt mig tillägga, att i fråga o m öfver- flödiga persedlar vara så väl sorterad, som här erfordrades.
Då jag förmodar, att mångas erfarenhet o m tiggeriet i dörrarna är ungefär densamma som min egen, och att jag således genom att nämna något o m denna senare konstaterar ett all- männare förhållande, så kan det kanske in- tressera Iduns läsare i landsorten att höra något mera härom.
Jag kan då meddela, att väl ett hundratal af dessa dörrtiggare ha under vinter- och vår- månaderna gjort sin påhälsning i min tam- burdörr, att nästan alla varit män, endast en mycket ringa procent kvinnor, och att af män- nen flertalet varit unga, arbetsföra karlar, men med dryckenskapens last präglad på sina anleten.
Dock, o m man skulle sätta tro till dem själfva, så vore de naturligtvis hvar- enda en nyktra, ordentliga och arbetsamma människor, som endast genom andras åtgöran- de och icke genom eget förvållande kommit i nöd.
Men när man sedan genom efterforsk- ningar fått reda på verkligheten, så har osan- ningen i deras uppgifter trädt i dagen, ty de ha i de flesta fall varit notoriska drinkare Ja, somliga ha redan ljugit vid uppgiften af bostad, ja, ibland äfven af namn, så att all efterforskning o m deras förhållanden har omöj- liggjorts.
När någon sökt dem efter den an- gifna adressen, så har antingen ingen person af det namnet funnits i gården, eller ock har själfva det uppgifna husnumret icke funnits vid den gatan.
De ha naturligtvis af vissa skäl ej velat röja sina förhållanden, utan bara ha kontant hjälp i dörren.
För att framlocka denna senare, försöka de både smickrets och förtrolighetens språk.
Ä n får man heta » grosshandlare » eller » baron », äfven då de böra mycket väl kunna se att man är ingendera, än tilltala de en förtroligt som om man vore gammal bekant med dem och nästan borde glädjas öfver återseendet.
Den, som på sin namnplåt utsätter sin titel eller sitt ämbete, kan vara viss o m, att de alltid begagna sig häraf, när de i dörren i förtrolig ton be att få tala med herr den och den.
Mången här i Stockholm har just där- för, synes det, tagit för sed att på namn- plåten endast sätta själfva familjenamnet utan vare sig förnamn eller titel.
På det sättet har det kunnat hända tiggaren att han haft den oturen att hos en fröken eller änkefru fråga efter » grosshandlaren » o. s. v. — 394 — Några ta sig för att inte alls fråga efter herrn, utan blott efter » frun » (alltid med namnet tillagdt), naturligtvis i tanke att hon har ett känsligare hjärta.
Någon gång begära de » enskildt samtal » med henne.
Eller ock, om jämte den egentliga namnplåten på dörren finnes ett visitkort med annat namn, lära de sig gärna detta utantill med titel och allt och ringa sedan på och be i ledig ton att få tala vid personen i fråga.
Trots allt hvad som nu här sagts o m tigge- riet i dörrarna, så känns det i många fall djupt smärtsamt att ej kunna hjälpa.
Men smärtsammast af allt är dock att tänka på den mörka bakgrund af sociala och moraliska missförhållanden, som i vår tid så att säga ligger och sjuder bakom allt detta.
Här är ett rikt arbetsfält för både samhället och en- skilda.
Här gäller det framför allt kärlek och tillmötesgående i stort klasserna emellan, här gäller det en kamp för nykterhet, sedlighet och gudsfruktan, här gäller det för hvar- och en att med de gåfvor han fått och med de medel han förfogar öfver dra sitt strå till stacken för en förbättring af förhållandena — men i tamburdörrarna, där kan sannerligen icke nöden i vår tid afhjälpas, det må sägas både till de tiggande och de gifvande.
* Utom det hittills skildrade direkta tiggeriet förekomma » i dörrarna » äfven ett annat mera indirekt, nämligen säljandet.
Och detta pågår lika lifligt.
Ä n kommer en, än en annan och ringer på och utbjuder någon struntsak till salu, såsom tvål, vykort, grankvistar m. m. och ber enträget, att man skall köpa det.
Detta säljande i dörrarna är visserligen äfven i landsorten rätt vanligt, men här i hufvud- staden tyckes det rent af höra till ordningen för dagen och framträder därjämte ibland un- der ganska kuriösa former, ja, en och annan gång rätt » schangtilt ».
Låt mig nämna några exempel.
Det ringer en dag på min dörr, och strax därefter får jag höra att det är en fröken i tamburn, som ber få tala med mig.
Jag går ut och finner en ung, fint klädd och rätt vacker flicka.
Efter utbyte af hälsningar ber jag henne stiga in, i den tanke att det är fråga o m lektioner eller något dylikt, men hon stannar blygsamt vid dörren och ber mig i de bevekligaste ordalag och med det sötaste småleende att köpa en tvål, som hon just nu håller fram.
Hon begär 50 öre för den, jag känner igen sorten, den kostar annars knappt 25 öre, och hon ledsagar sitt anbud med en röran- de historia o m sin mors sjukdom och fattig- dom.
Jag känner mig besegrad både af den vackra apparitionen och den vackra historien och köper tvålen genast, och hon försvinner under upprepade nigningar.
En annan dag icke långt därefter, omedel- bart efter en stark ringning på dörren, an- mäles » studeranden Kvist », som » önskar tala med lektorn ».
Jag finner en ung, rätt väl- klädd herre och ber honom stiga in.
Här märker jag genast att elegansen är något smuts- blandad, och vidare att det är fråga o m affärer, ty han börjar tvärt med flödande svada och i en ledig och frank — - jag hade så när sagt » kamratlig » — ton tala om, att han nödgats af bry ta sina studier af de och de orsakerna, att han försökt sig på mångahanda sätt, all- tid med otur, och att han nu befinner sig i ekonomisk förlägenhet — och så räcker äfven han fram en 25-öres-tvål för 50 öre, och jag köper också denna — ehuru redan spritlukten nu på närmare håll förrådt mannens art och hela personen bär prägeln af slarf och utsväf- ning.
Min enda önskan var nämligen att så fort som möjligt bli af med honom.
Studeranden Kvist har emellertid af denna framgång tydligen känt sig uppmuntrad, ty efter några dagar kommer han igen och frågar efter » frun » och bjuder äfven henne att köpa en tvål.
H o n har emellertid sådan i parti och afslår an- budet.
Detta har dock ej hindrat honom att komma igen, ett par tre gånger till, alltid med samma tvålsort — men nu känna vi mannen och vi ha fått ytterligare reda på honom genom F. V.
O. och släppa ej vidare in honom.
Det var längesedan han var här sist.
Till sist ett annat ännu kuriösare fall, ett som sannerligen endast torde kunna förekom- ma i Stockholm.
Det ringer en dag, och jag hör jungfrun öppna och säga i mycket höflig och inbju- dande t o n: » Jo, han är hemma, var så g o d och stig i n ».
Omedelbart därefter inträder i mitt rum en för mig fullkomligt obekant äldre herre af ett välmående och högeligen respek- tabelt utseende.
Hans toalett är alltigenom vårdad, och särskildt äro hans stöflar ovanligt skinande och blanka.
Minst grosshandlare eller brukspatron antog jag honom vara, men hvad kunde vara hans ärende?
Kanske ville han be mig teckna på en lista för » försvaret » eller be mig deltaga i något politiskt möte, eller, hvad vet j a g?
Jag skyndade att sätta fram en bekväm stol åt honom i närheten af mitt skrifbord.
Han tog plats med en lätt och värdig böjning på hufvudet, och satte därpå en binocle på näsan och fixerade mig.
Så började han: » Mitt namn är Päronstam » (vi kunna j u kalla honom så) — » och jag tillverkar sko- smörja af en sort, som jag verkligen kan re- kommendera, » och därmed riktade han genom binoclen sin blick först på mina ej särdeles blanka stöflar (det var på eftermiddagen) och sedan på sina egna, som han nu ostentativt sträckte fram.
Ja, de voro verkligen särdeles blanka.
Midt i min förvåning öfver sakens vändning kunde jag ej undgå att ännu en gång och nu med verklig » förståelse », för att välja ett modärnt uttryck, lägga märke till deras glans.
Och härpå började han hålla ett längre tal om sina antecedentia och sina ekonomiska förhållanden, om sitt trägna arbete för bar- nens uppfostran och vidare o m de loford han fått från flere håll för sin utmärkta skosmörja och han visade mig härvid ett par något gul- nade papper — och föredraget, som rent af skulle kunnat betecknas som formfulländadt, slutade med att han med ens trollade fram, jag vet ej från hvilket gömställe i sina kläder — ja, kanske hade han rent af haft den dold bakom ryggen — en stor blanksmörj sbutelj, som han räckte fram åt mig och i bevekande orda- lag bad mig köpa för 1 krona.
Naturligtvis kunde jag efter sådana högtid- liga preludier och inför hela den » respecta- bility », som gjort ett så djupt intryck på mig, ej göra annat än köpa buteljen, ehuru vi hade godt o m blanksmörja i hemmet.
Han fällde binoclen, steg upp och bugade sig och jag bugade mig också och följde honom till och m e d ut i tamburen.
Ja, det var den finaste dörr-försäljare, som ännu uppenbarat sig hos mig sedan jag kom till Stockholm — och en sådan ser man väl näppeligen i landsortens tambur-dörrar.
En äkta stockholmsbild!
A t t skosmörjan ej var särdeles användbar behöfver väl ej tilläggas.
Med dagens nummer af Idun följer som extrablad en rikt illustrerad skildring från Aktiebolaget Stockholms Kexfabrik, hvars utmärkta tillverkningar nu börja göra sin rund i marknaden.
Denna bilaga torde särskildt beaktas af de svenska husmödrarna.
— 395 — DEN BLÅ FLICKAN D A N SJÖN.
AF MARI PÅ ANDRA SI- MIRT.
S ISTA GÅNGEN jag såg honom var ett år i höstas, då vi båda befunno oss på ge- nomresa i hufvudsladen.
Vi kommo öfverens o m att äta middag på Rydberg.
Och på sla- get fyra, — vi hafva alltid varit punktliga, både Klas Timberg och j a g — på slaget fyra stod jag på trappan och såg honom k o m m a öfver Gustaf Adolfs torg.
På det hela taget hade han förblifvit sam- me snälle gosse han ständigt varit.
Rösten var lika vänlig och lågmält, rörelserna lika trögt betänksamma.
Dock föreföll han mig tämligen förfallen.
Han hade doftat konjak redan då vi möttes på morgonen, och nu vid middagen lät han den ena flaskan Chambertin förblöda efter den andra, utan att spriten tycktes inverka det ringaste.
Han hade rest upp till Stockholm för att köpa tre unghästar till Tellep på Skälboö, där han länge gått som ett ondt samvete.
Och nu skulle han snart återvända hem till landet igen.
Men kvällen därpå, då j a g satt på båten som förde mig norrut, drog j a g mig till min- nes allt hvad j a g hört om honom själf och om henne, liksom jag gör det ännu en gång i denna tysta vinternatt.
Det är lappverk, sammanfogadt af spillror från hundra håll.
Mycket är väl lögn och mycket är väl sant.
Hvar gränsen går vet jag e j.
1 så måtto var han j u en svag människa, att han aldrig repade sig efter slaget, utan förblef en af de öfverkörde.
Men äfven Klaf- van — vi kallade honom alltid för Klafvan — hade sin storhet.
Aldrig koketterade han med sitt öde, som tiggaren med sitt träben, aldrig förledde det honom att docera som moralisten med sitt stormiga förflutna.
Hos honom fanns endast en stum sorg och ingenting annat.
Det finnes ingenting som drager sinnet så undan från bråddjup och höjder som en stor, helig, åt ingen anförtrodd ungdomssorg.
Latituden mellan smärtans dystra nord och glädjens soliga söder tränges tillhopa.
Och man blir likgiltig för så mycket som fordom vidgat eller sammansnört ens bröst.
Ja, la- tituden blir allt trängre, tills det inte längre finnes någon latitud, utan man står där, okäns- lig för värme och köld.
Hunnen dit, har man nått kulmen för ett människolif, inåt.
Men utåt är man såsom ett stillastående vatten, hvars yta ej speglar något annat än en själ i ro.
— * Alla människor ha reda på anledningen till att Klafvan hamnade på Skälboö, att då han genomgått nedre sjunde, klassföreståndaren, hvilken var en förståndig och ömhj artad män- niska, sade till hans pappa, att om sonen sutte på skolbänken ännu ett år, det vore fara värdt, att hans klena bröst skulle taga skada för lifvet.
Sällan hade kontoristerna i den stora im- portfirman Timberg &amp; Wilson haft så lugna dagar, som under de veckor, hvilka följde efter detta klassföreståndarens meddelande.
T y gubben Timberg gaf bums både saldo och pari och tara och allt hvad det nu heter en god dag, för att ruska omkring med sin Klas och förevisa honom för alla rennommerade bröstspecialister.
De knackade honom på bröstet och ryggen, de lyddes i lurar.
Somliga förklarade honom frisk och färdig, men fler- talet lät undfalla sig något om högra tung- spetsen, ett år i Davos och sedan ett härdande lif i skog och mark.
Selim Timberg var en förståndig karl.
Visst gjorde det honom ondt att aldrig få se pojken i husarens granna attila eller åtminstone i hofrättens uniformsrock — ty juristerna äro j u ändå kavalleriet bland de civila — men han tröstade sig med, att det ändå var bra mycket bättre detta än att alldeles mista honom.
Så sändes han till dr Turbans sanatorium på högplatån där nere i alperna.
Klafvan med sitt stilla, lugna sätt, sina vänliga grå ögon, sin hänsynsfullhet och sin förtegenhet, blef afhållen som få i denna be- synnerliga, till tvungen sysslolöshet dömda värld, där alla ville prata, men så få orkade höra på.
Från alla väderstreck hade de sam- lats dit, börsmän, som andats döden i den skumma kontorslokalens damm, pennans mar- tyrer med bröstkorgen, intryckt af skrifbords- kanten, tjuguåringar, som börjat hosta, sedan de, upphettade af dansen, flirtat för länge på den månskenssilfrade verandan samt inbill- ningssjuke, inbillningssjuke i mängd, hvilkas oafbrutna pilgrimsfärd från den ena kurorten till den andra skänkte dem deras hela lifsin- nehåll.
Men när året var lidet och Klafvans bröst blifvit läkt, lämnade han vännerna där borta och återvände till Sverige för vidare befordran till den plats, där hans lefnad sedan skulle förflyta.
Hvarför han just kom till Skälboö, vet jag inte, men förmodar anledningen vara den, att Stellan Tellep hade namn o m sig som en ovanligt duktig och insiktsfull landtbrukare.
Hvarför Tellep gift sig m e d sin fru vet jag inte heller, och att de inte skildes redan efter första eller andra eller tredje året, utan allt fortfarande lefva tillsammans är en gåta, jag ännu någon gång grubblar öfver.
Rosa hade ju tagit honom för de många pängarna, för det stora, stolta Skälboö, för längtan efter ett eget hem, för frestelsen att få befalla och att blifva lydd.
Med de spasmodiska ryckningarna i sitt lilla spotska fågelansikte, med sina ohörbara rof- djursfjät, med sin iskalla ironi och sin äflan att ständigt verka sympatisk var Stellan Tel- lep i måugt en sällsam företeelse.
Hvilka vägar hade han då vandrat, innan han blef den han blef?
Ibland kändes där en varm fläkt tränga sig fram genom allt det bottenfrusna hos ho- n o m.
Hvarifrån kom då denna?
— Var han bara en liten elak och besynnerlig narr eller var han en dubbelgångare.
— De största ak- törerna ha aldrig satt sin fot på scenen.
— Rosa kunde intressera sig för hvad som helst — sport, välgörenhet, trädgårdsskötsel, Tolstoj, teosofi, allt möjligt — till en tid.
Men hon återvände ständigt till kläder och kurtis.
Det var det centrala i hennes lif.
Hon var som en paradisfågel i en granskog.
T y Skälboö ligger tämligen aflägset.
Och de fåtaliga grannarna, Bunges på Hista, Lind- holms på Fällökna, Anneldhs på Loos äro idel hvardagsfolk, pliktmänniskor, enkla, stela, styf- sinta, oförstående och inte så litet misstänk- samma.
Men om höstarna, i början af september, då skörden mäjats och tröskverken surra som jättehumlor, då bad- och brunnssäsongen slu- tat, brukar den gamla gården plötsligt yrvakna och fyllas med gäster.
Allting vändes då lus- teligen upp och ned, paradvåningen en trappa upp, som stått tillsluten sedan jul- och nyårs- middagarna, öppnas på vid gafvel.
Koker- skan ersattes med en k o c k från Stockholm, och middagen framflyttas till klockan sex.
IDUN 1903 Eleganta toaletter flyga djärft öfver den nykritade tennisplanen eller fladdra själfsvål- digt i den stora, vildvuxna parken med dess illa åtgångna statyer af Olympens glada gudar, bössorna smälla på jägarepassen och herrarnas röda ridrockar sätta en käck klick karmin i höstlandskapet.
Vackra flickor dunka yra melodier på flygeln och dansa Cake Walk och Washington Post och röka cigarretter och göra odygd och svärma och förälska sig och glöm- ma och glömmas.
Rosa Tellep är född världsdam; de enda veckor hon riktigt lefver är nu.
Och när j a g sett henne under dessa bull- rande höstdagar, har jag aldrig kunnat låta bli att tänka på dessa vilda djur, hvilka, trots lång fångenskap, dock ständigt bibehålla sina ursprungsinstinkter, hvilka aldrig riktigt kunna tämjas, utan hvilka, då buren öppnats, då gallret rifvits, då snaran slitits, gå tillbaka till sitt folk och blifva lyckliga.
Jämför henne med hvem som helst, alltid är hon förmer.
De andra ha sina fel eller dygder i större eller mindre skala.
Men Rosa Tellep är ensam, alltid drottningen.
Och jag tror att ingenting smickrat min fåfänga mera än detta, att hon på en bal på Hista sände en kavaljer att leta rätt på mig genom hela det stora huset med hälsning, att hon beha- gade dansa med mig i damernas vals.
Och ändå är hon j u inte precis vacker och har aldrig varit det heller, så vidt j a g kan minnas.
Ä r det då hennes sätt att tala, att se och att röra sig, som gör, att de flesta, hvilka kommit i hennes väg, blifva en smula tystlåtna, då Rosas namn någon gång ryckes in i konversationen.
Själf tror jag att hon aldrig varit förälskad eller ens känt ömhet för någon annan varelse än för Klafvan.
Men honom kunde hon aldrig eröfra.
Han hämnades omedvetet alla de andra.
Det var dumt af henne, det där med Klaf- van, dumt och misslyckadt från början till slut; och för resten alldeles obegripligt.
An- nars var hon j u så klok och kall och klar, ägde åt alla håll en begåfning, hvars univer- salitet blef så föga uppmärksammad, därför att den så sällan parades med energi.
Hade hon inte föraktat själfva ärelystnaden såsom något plebejiskt, skulle hon gjort sig ett namn på hvilket område hon valt.
Hade hon lefvat under Tanden régime, skulle hon styrt Ludvig X V: s Frankrike sparsammare än Jeanne Antoinette de Pompadour och Ferdinands Nea- pel med mindre trassel än Emma Lyons.
Men dessa veckor, då den stora höstinva- sionen härjade Skälboö var Klafvans svåra tid.
Sällskapslifvet hade aldrig tilltalat honom, och under dessa år på den tysta gamla herr- gården hade hans skygghet tagit allt bestäm- dare karaktär.
Vanligen reste Telleps till Karlstad någon månad strax på nyåret.
Han var då ensammare än någonsin under dessa korta vinterdagar, när arbetet med landtbruket bör- jade sent och slutade tidigt, och då dessutom flere af de fåtaliga grannarna vistades i huf- vudstaden för riksdagen eller för hälsans vår- dande.
På detta sätt vändes hans håg småningom åt studier.
Från morgon till kväll satt han ensam i biblioteket med sin kaffekopp och sin korta pipa, läste gamla svårtydda filosofer och klassiska historieskrifvare och grubblade och grubblade och var på det hela mycket lärdare än vare sig han själf eller någon annan hade reda på.
Det enda han någonsin publi- cerat, tre spalter i länstidningen om » Ord- språksboken, några tankar af Colonus », vittnar om ovanliga insikter och är en frukt af ens- liga tankars lugna ro.
ID UN 1903 — Nej, aldrig kunde han med det där lustiga lifvet under jakttiden.
Öfver hufvud låg det lustiga aldrig för honom.
Utan i början af september reste han då helst bort en tid, for och hälsade på sin gamla pappa och upphörde aldrig att förvånas öfver gubbens envishet att samla ihop en massa pangar, som hvarken han själf eller sonen egentligen behöfde.
Han hade äfven rest bort den hösten Vivika Waltinsson första gången gästade Hista.
Hade han upprepat detta påföljande år, skulle han inte luktat sprit så starkt ett år i höstas, då han och jag råkades på Rydberg.
Nej, det hade han helt visst inte gjort.
Hvar för skulle han då slitas ur sin svala ensamhet in i den heta, vanskliga kärleken, tas och gå under I Hvad som drifver målen in i ljuset för att dö där, det veta vi icke.
Folianter hafva skrifvits härom, och mil- joner hafva läst det.
Assur-bani-pals kilskrif- na tegelstensbibliotek och Elzevirernas styf- bladiga duodeser äro fyllda af sagan o m målen och ljuset och döden.
Men de, som skrifvit och de, som läst hafva ej rätt vetat, hvarom de skrifvit eller hvad de läst.
Vivika Waltinsson hade varit pensionskam- rat med Louise Bunge, och de båda flickorna hade hållit troget ihop alltsedan.
Hvarje vinter brukade Loulou bo en månad eller så hos Waltinssons i Stockholm, och hvarje höst lofvade Vivi att resa till Hista.
Ändtligen kom hon också och stannade där i tre veckor.
Men den hösten talade man inte egentligen om någonting annat än om Vivika Waltinsson.
Och när Klafvan kom åter till Skälboö, fick han veta, att han gått miste om att se den mest förtjusande flicka i de förenade konunga- rikena.
De snåla Lindholmarna hade ställt till en bal till hennes ära, en fest där ingenting sparats för att förvandla det tråkiga Fållökna till sagans slott.
Å k e Anneldh skref ett poem till hennes lof, och gamle Bunge bedyrade på nyårsmiddagen för sina gäster, att bara V i v i vinkade åt honom, skulle han bums skilja sig från sin Josephine, fast hon i trettioett år varit honom en god och trogen maka.
396 — Så gick hösten och vintern.
Påföljande sommar brådmognade allting.
Man började slå vallarna före midsommar och måste taga itu med trösken tidigare än vanligt.
I värsta brådska — det var i början af september, just då de första jaktgästerna började dugga ned öfver Skälboö — gick lokomobilen sönder, och gårdssmeden trodde sig ej om att kunna iståndsätta den.
» Jag får väl rida öfver till Hista och bedja dem låta Greberg komma hit och laga maskinen, » sade Klafvan till Tellep, där de stodo och brydde sina hufvuden öfver det bräckta kugghjulet.
Det är nära en mil mellan Skälboö och Hista.
Dagen var så vacker den endast kan vara i september, och Klafvan kände sig genom- strömmas af detta sömniga välbehag, som man erfar under en lång traf på eu god springare.
— Så stack Histas hvita trappgafvel fram genom löfverket, och snart gnisslade den breda gårdsplanens grus under hästens hofvar.
På trappan satt ett ungt fruntimmer och sydde.
Vid det hon hörde hästtrampet, såg hon upp.
Klafvan, som var en smula när- synt, upptäckte henne ej förrän han hunnit alldeles fram till byggningen.
Men då deras blickar möttes, vardt han med ens blodröd i ansiktet och höll in hästen, så höfligt, att den stegrade sig en smula.
Så blef han sittan- de alldeles orörlig med tyglarna i hand och bara tittade.
Den unga damen reser sig en smula tve- hågsen.
Här kommer en främmande herre ridande, en herre i lång gul dammrock, stan- nar vid trappan utan att stiga af, endast stir- rar på henne, stirrar med omätlig häpnad.
Han har ett uttryck i ansiktet som o m han återfunnit en vän, förlorad för honom sedan tusen år.
Ingenting hos honom antyder att att han är rubbad — men hvad är det d å?
» Kanske j a g.
.
.
, » stammar hon, rhen han afbryter henne genast.
» Förlåt mig » — han kastar en blick på hennes vänstra hand och rodnar ånyo, denna gång ännu starkare — » förlåt mig, fröken, men jag blef verkligen häpen. » » Häpen, häpen, » upprepar hon långsamt, medan han sitter af och slänger tyglarna åt en stallpojke, som kommer springande från köksflygeln, » inte kan ni mena att ni blef häpen för min skull. » H V L I f l S V i o l t v å l 6 1 2 H Y L I ^ S |Liljekonval|edoft| » Jovisst — för er skull, fröken.
» » Men hvarför i all världen — » » Därför att fröken är deu blå flickan på andra sidan sjön! » (Forts.) TEATER OCH MUSIK.
TyURGÅRDSTEATERN har fått upp en riktig sommarpjes å spellistan, nämligen Georges Feydeaus fyndiga pariserfars » Spökhotellet », som nu, efter sexårig hvila, synes arta sig att ännu en gång bli en källa till skratt för våra stock- holmare.
För de många lustiga replikernas och de galna situationernas skull öfverser man med utförandet, som är ganska medelmåttigt.
Den enda, som gör sin sak artistiskt är hr V. Lundberg.
Hr Klintberg öfverdrifver öfverdriften och det är inte minst olämpligt i en fars.
Fröken Johansson visar ett charmant skal.
Det lider intet tvifvel att » Spökhotellet » kom- mer att bli ett af Stockholms mest frekventerade hotell i sommar.
ABNORMMÖTETS konsert i Vetenskapsakade- mien fick, som man kunde förutse, sitt för- nämsta intresse genom uppträdandet af den förut i Idun omnämnde blinde norske musikern hr Einar Melling, som visade sig vara både en talangfull komponist och en utmärkt pianospelare.
Med hänsyn till hans kroppslyte var tekniken, om ock ej felfri, förvånansvärdt säker och den musika- liska uppfattningen ganska betydande.
Äfven den blinde musikläraren C. Cohn väckte uppmärk- samhet för sitt utförande af en Beethoven-sonat.
För öfrigt medverkade fröken Signe Rappe, hr Sven Kjellström och kammarmusikus C. Lindhe.
Publi- ken var mer än talrik och bifallet lika intensivt som värmen.
3^ &amp; Sr " Sr " Sr " Sr " Sr " Sr- Sr- Sr Sr " Sr " Sr " Sr- Sr " Sr- Sr?
K Ö K S A L M A N A C K Redigerad af Elisabeth Östman, De uppvispade äggulorna tillsättas i läijgf, S del.
gräddmjölk, 10 msk.
stötta med tätt slutet lock, omkr. 6 tim. Bul- skorpan, 1 hig.
smör (skirad t), 2 msk.
jongen s i las däref te r ge nom en i he 11 såsen jämte den hackade dillen, och korinter, Va msk.
sockor, 1 msk.
salt, vatten urvriden servett eller ylleduk ' såsen får under vispning sjuda.
Det " och färgas med litet brynt socker, om kalla smöret nedröres sist och såsen litet rifven muskotnöt.
så önskas.
hälles öfver fisken Till formen: 1 msk.
smör (20 Saladhufvudet och rotsakerna sköljas gttO 2 msk.
stötta skorpor.
W i e n e r k o t l e t t e r (f 6 pers.).
6 Inneh.
af Elisabeth Ostmans Husmoders- B e r e d n i n g: Köttet hackas eller ma- kurs i Stockholm.
fint samt bländas med de uppvis- FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR les pade äggen, gräddmj ölken, de stötta- och länsas C u r r y - s o p p a (f svag buljong, 6 pers.).
2V2 1 medelstort selleri, moröttar, 1 liten chalottenlöl^, lit.
2 1 msk.
smör, 2 mskl, mjöil, 1 tsk.
currypulver.
Beredning: Selleriet, morötterna och löken ansas på, vanligt sätt och ko- samt skares i f i n a strim- hg.
benfritt kalfkött, IV2 hg.
kokt po- kas mjuka i buljongen, som därefter väl i smöret tatis, 2 msk.
fint hackad persilja, 2 silas.
Smör, mjöl och curry samman- kokande växtbuljon- msk.
grädde, 2 tsk.
salt.
V?
tsk.
hvit- fräsas, buljongen tillsättes litet i sän- lor.
De brynas därefter och sockras, den VECKAN 1 2 - 1 8 JULI 1903. skorporna, det skirade, men afsvalnade gen tillsättes och soppan får koka om- peppar.
smöret, och de rensade och förvällda kring V2 tim., hvarefter den afsmakas S o n d a g: Klar buljong med ostsmör- Till panering: 2 ägg, l / 2 kkp.
korinterna, hvarefter massan afsmakas och serveras med rostadt bröd.
gasar; ' chateaubriand med fransk potatis; stötta skorpor.
noga med kryddorna.
S t u f v a d e a b b o r r a r (f. 6 pers.).
sparris med rördt smör; jordgubbar med Till stekningen: 3 msk.
smör Den hälles i en smord och brödbe- IV2 kg.
stora abborrar, IV2 msk.
salt, 1 (60 g r), 3 kkpr.
buljong ell.
vatten.
frusen grädde.
der, under flitig rörning och soppan får koka 15 min.
Den afsmakas med mera x curry om så önskas, men det bör vara utrördt i litet buljong eller vatten.
Soppan serveras med rotsakeraa, skur- na i små tärningar och frikadeller ell.
B e r e d n i n g: Köttet tvättas med en M å n d a g: Pudding af kokt kött med strödd form, och puddingen gräddas i tsk.
ättika, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 queneller.
msk.
hvetemjöl, 2 msk.
hackad per- ugn omkr, 1 tim.
Den serveras med duk doppad d hett vatten., skares i lingon; nyponsoppa med grädde och silja, 2 kkpr.
kokande vatten.
lingon eller skiradt smör.
K r u s b ä r s s o p p a (f. 6 pers.).
1 tärningar, befrias från hinnor och sev- skorpor.
Sås: fisksåsen, 3 äggulor, 2 msk.
smör nor och drifves tre gånger genom kött- lit.
gröna krusbär, 2Vl lit.
vatten, ska- T i s d a g: Vegetariansk juliennesoppa; Vegetariansk juliennesoppa kvarn, sista gången tillsammans med let af Vi citron, 1 msk.
potatismjöl, stufvade abborrar med potatis.
(fi.
6 pers. /.
2 lit.
växtbuljoag, 1 blom- (40 gr.), 2 msk.
hackad dill, salt.
B e r e d n i n g: Abborrarna fjällas, ta- potatisen.
Färsen arbetas väl tillsam- IV2 kkp.
strösocker, 2 äggulor.
Wienerkotletter med spe- kålshufvud, % lit.
jordärtskockor, 1 B e r e d n i n g: Krusbären sköljas och morot *, 1 palsteoiacka., 1 stor purjolök, gas ur och sköljas v ä l samt torkas mans med persiljan, grädden och kryd- T q r s d a g: Cnrry-soppa med frika- Vi selleri, % Ht spritärter med ski- med en fiskhandduk De gnidas in- och dorna.
Af färsen formas tunna kotletter påsättas, tillika med citronskalet, i kallt dorna, 1 liten knippa persilja, 4 lit.
utvändigt med en blandning af saltet hvilka penslas med de uppvispade äggen vatten och få kloka tills bären äro mjuka, deller; gräddvåflor med sylt.
F r e d a g: ungstekt refbenspjäll med vaibten, 1 msk.
salt, 1 msk.
smör (20 och ättikan.
En kastrull smörjes väl och vändas i de stötta skorporna.
En då soppan silas.
Deu ' afredes därefter Onsdag: nat; smultron med mjölk.
äppelmos och potatis; krusbärssoppa med £ir.y, 1 litet saladhuifvud, 2 smä moröt- med kallt smör, fisken vändes ter, 1 palsternadka, 1 liten purjolök, let och nedlägges i kastrullen, makaroner.
1 i mjö- stekpanna upphettas långsamt, smöret med potatismjölet, utrördt i litet kallt mellan brynes däri och kotletterna läggas i och vatten och får ett godt uppkok.
Sock- smöret, brynas väl på båda sidor.
Den kokan- ret och äggulorna röras i soppskålen, Spicken sill med smör och Vi selleri, 2 msk.
smör (40 ga *.
), 1 tsk.
hvarje hvarf lägges resten af socker, salt, hvitpeppar.
fördeladt i flockar, samt persiljan och de buljongen eller vattnet hälles öfver omkr. 20 min., hvarefter soppan till- det öfriga mjölet.
Det kokande vattnet och kotletterna få sakta genomsteka slås under kraftig vispning.
B e r e d n i n g: Grönsakerna och rot- RECEPT.
tätt slutet lock omkr. 10 min.
Den serveras med makroner ell.
små sakerna ansas på vanligt sätt, skäras tillsattes och fisken får sakta koka fär- med dig, med tätt slutet lock, hvarefter i små bitar och påsättas jämte saltet De serveras med spritärter eller spe- skorpor.
P u d d i n g a f k o k t k ö t t i (f. 6 den upplägges på karott.
nat.
pers.).
1 lit.
kokt finhackadt kött, 4 och i&amp;möret i kallt vatten att koka, Lördag: färsk potatis; filmjölk.
