# ID: svediakorp-per1509
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,682
# sentences: 959
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN D E N 4 JULI 1903 » Böge Ore, Dalbye Waang Kjelbye Mölle, Ringsöl Fang Giver Jeg Dig Bosöe Kloster ny, Mens self ligger Jeg i denne Hög. » Thore Thott lät nämligen efter gammal sed begrafva sig i förfädrens ättehög.
Han före- kommer i Skånes historia under åtskilliga namn, såsom Thor Gilker och Thord Skägge och hedras i gamla handlingar m e d titeln » Scanorum Legislator &amp; Judex justissimus ».
Bosjö-kloster var ett jungfrukloster af Be- nediktinerorden, helgadt åt S:t Nicolaus.
Det blef efter hand mycket rikt och dess gårdar och hemman lågo spridda öfver en stor del af Skåne.
Dess egendomar och besittningar ökades alltjämt genom fromma gåfvor och testamenten.
Med rikedomen steg äfven an- seendet och kvinnor strömmade hoptals till för att bli antagna i detta heliga samfund, en lycka, som betalades med stora summor.
FRIHERRE LAVE BECK-FRIIS.
FRIHERRE LAVE BECK-FRIIS OCH BOSJÖ-KLOSTER.
Bosjö-kloster gafs 1537 i förläning först åt Lunda-biskopen Torbern Bille, sedan åt Hans Barnekow och slutligen 1559 åt Sten Rosensparre till Skarhult.
Följande år » m o - geskiftade » Fredrik II med fru Thale Ulfstand och afträdde till henne mot ersättning af gods på Seeland, Bosjöholm — så kallades gården en tid efter klostrets upphäfvande — med underlydande hemman, kronans andel i soc- kenböndernas tionde, fiskerätt i Ringsjön och jus patronatus i församlingen.
Sålunda var klosterstiftelsen upphäfd och Bosjöholm vordet privat egendom i Thale Ulfstands hand.
Dotter till Holger Ulfstand N:R 2 7 (862) till Häckeberga och änka efter Pavel lefde fru Thale ännu på 1590-talet, ha sett samtliga sina barn gå bort Hon dog på Bosjö-kloster, årtalet är och ligger begrafven i kyrkan.
Bosjö-kloster kom till brorsonen, Holger Jensen Ulfstand och genom dennes dotter till Jörgen Urup.
Han sålde gården till sin half- bror Jockum Beck till Gladsax.
Denne och hans maka i andra giftet Elsa Friis äro stam- par för nuvarande ätten Beck-Friis.
Jockum Beck, anläggaren af det berömda Andrarums alunbruk, hade genom gifte, arf och köp kom- mit i besittning af flere stora egendomar i provinsen.
Sin betydliga förmögenhet ned- lade han dock på Andrarums bruk och såg sig därför nödsakad att sälja de flesta af sina gods.
Bosjö-kloster köptes af den ryktbare Cor- fitz Ulfeld.
Efter Ulfelds flykt från Sverige, indrogs hans egendomar, bland dem Bosjö- kloster, som förlänades åt än en, än en annan.
Grefve Schlippenback, Carl X: s gunstling, in- nehade gården som pant af kronan.
Efter hans d ö d öfverflyttades panträtten på grefve Hans Kristoffer Königsmark.
Under mer än ett hälft sekel gick så Bosjö-kloster som pant eller arrende ur hand i hand.
Emellertid hade först Ulfelds gemål, gref- vinnan Eleonora Kristina, sedan hans måg Lave Beck försökt återfå de indragna Ulfeld- ska godsen.
Intetdera lyckades.
Men Lave Becks barn hade mera framgång och år 1735 föll konungens dom, som återställde Torup UNGEFÄR midt i Skåne ligger en stor sjö, som med sina vackra, bokbe- vuxna stränder och dessas omväxlan- de scenerier fullt kan mäta sig m e d de för sin naturskönhet så beprisade sörm- ländska.
På en i denna insjö utskjutande landtunga reser en gammal borg sina tin- nade gaflar ur den omgifvande präktiga ek- skogen.
Dess läge är hänförande.
Den stora sjön med sin blåa, glittrande vattenyta, sina vikar och näs, sina stränder, omväxlande med skogs- dungar, byar och bördiga, böljande fält er- bjuder ett panorama af ovanlig fägring.
Sjön är » Skånes ö g a », den mångbesjungna Ringsjön, o c h herresätet Bosjö-kloster, som styres och bebos af de förenade rikenas förre minister i Köpenhamn, friherre Lave Beck-Friis.
Bosjö-kloster var fordom ett af de präk- tigaste och mest berömda kloster i Skåne.
Det var äfven ett af de äldsta, tiden för dess grundande är ej med visshet känd.
Stiftaren säges ha varit den skånske stormannen Thore Thott, den förste af denna ätt, som öfvergick till kristendomen.
Thore Thott skall hafva låtit döpa sig 1 1 4 5.
I en af påfven Lucius III 1185 utfärdad bulla namnes, att han grundlagt Bosjö-kloster och till sin stiftel- ses framtida bestånd anslagit betydande do- nationer.
Följande gamla rim påminner också härom Laxmand efter att före sig.
ej kändt, BOSJÖ-KLOSTER.
IDUN 1903 — 374 — och resande svenskar och norrmän synner- ligen varma och all- männa sympatier.
Ej mindre lyckligt stod därvid hans maka, — död i okt.
1901 — vid hans sida.
Hög som låg, som kom i hennes i närhet, har ej kunnat undgå att intagas af hennes, mot alla lika, enkla och naturliga hjärtlighet — det äkta kvinn- BILDER FRAN BOSJO- KLOSTER.
1.
MATSALEN.
GEN.
2.
SALON- FOTO C. F. PIIL.
och Bosjö-kloster till Ulfelds arfvingar, Bec- karna.
Bosjö-kloster tillföll majoren Corfitz Beck, en af tolfte Carls kri- gare.
Han utmärkte sig särskildt vid Holofsin.
Tillhörande den flock, som efter Pultava ka- pitulerade vid JDniepr, fördes den tappre ka- rolinen med sina olyckskamrater till Sibi- rien.
Hans fångenskap där varade i 13 år.
Under denna tid försörjde han sig dels genom barnaundervisning, dels genom försäljning af allehanda handelsartiklar.
Han ingick därute äktenskap med en svenska, Maria Sofia Skoog, som rest till Ryssland för att råka sin man, äfven han en svensk officer, men som dock redan stupat i striderna.
Å r 1741 vid sin äldste broders död ärfde major Corfitz de Friiska godsen på Jylland, Elsa Friis familjeegendomar.
Han antog då namnet Beck-Friis.
Inom denna ätt har Bo- sjö-kloster sedan förblifvit.
På den gamla horgen residerar nu friherre Lave Beck-Friis, njutande där sitt otium cum dignitate, efter att ha lämnat det ofientliga lifvets ärofulla, men uppslitande bestyr för privatmannens väl behöfliga lugn.
Som be- kant har friherre Beck-Friis i mera än trenne decennier beklädt den bemärkta och ansvars- fulla posten som svenskt-norskt sändebud i Köpenhamn.
Under denna långa tid förvärf- vade han sig genom sin nobla och urbana per- sonlighet, sina representativa egenskaper och sin alltid lika stora välvilja mot där bosatta BOSJO-KLOSTERS KYRKA.
liga och aristokratiska sinnets aldrig svikande kännemärke.
Liksom friherre Beck-Friis med högsint hjärtelag vårdar sig om de många, som af honom äro beroende, så stod hans maka vis- å-vis sina talrika underbafvande, som deras goda ande och moderliga väninna.
Hvar och en af dem kunde i nödens stund påräkna hjälp och stöd af den ädla, af sann och lefvande män- niskokärlek besjälade slottsfrun.
Friherrinnan Sigrid Beck-Friis ' bild och lef- nadsteckning finnas intagna i Idun n:r 48 för 1 9 0 1.
Öfverallt spårar man den döda slottsfruns ordnande, konsterfarna hand.
De smakfulla gobelinerna, som kläda salongens stora karm- stolar, förfärdigade af henne själf, efter mön- ster från olika museer, vittna o m så väl tek- nisk skicklighet som högt utvecklad smak.
På hennes säkra färgsinne och konstnärliga känsla ser man likaledes bevis vid betraktan- det af dessa soff- och braskuddar, draperier, skärmar m.
m., som pryda Bosjö-klosters ge- mak.
Hennes själfulla drag blicka oss till mötes från ett större porträtt öfver pianot.
Vi finna dem också på ett mästerligt sätt för- evigade i marmor af den framstående norske bildhuggaren Sinding.
På hvar sin sida o m den öppna spiseln stå nämligen tvänne byster af friherre Beck-Friis och hans gemål, skänkta af svensk-norska kolonien i Köpenhamn på friherrens 25-årsdag som minister.
Väggarna i salongen prydas af en mängd familjeporträtter.
Hedersplatsen öfver soffan upptages af Jockum Beck, stamfadern, en man med kloka, skarpt skurna drag, samt hans första husfru, Elsa Grubbe.
På väggen midt emot hänger » karolinen », en bild af manlig kraft och energi.
V i stå länge framför ett porträtt af Corfitz Ulfeld, förträff- ligt återgifvande hans sköna, liffulla ansikte, m e d dess käckt uppvridna mustacher och ostadiga, irrande blick.
V i d sidan sitter hans gemål, kungadottern, denna i yttre och inre måtto så rikt utrustade kvinna, hon, som bar alla sina sorger och olyckor med en manlig själs m o d och resignation.
På det stora bordet i salongens midt finna vi de svenska och danska kungafamiljerna re- presenterade.
Kung Kristian och drottning Louise stå i krönta ramar.
Kronprins Fredrik och » sessan » likaså.
En intagande familje- grupp visar prins Kristian och hans unga ge- mål Alexandrine med deras två barn.
Vår egen konung och drottning ser man på flere fotografier med egenhändiga namnskrifter.
Och med vänliga dedikationer prinsessan Ingeborgs leende ansikte vid sidan af prins Karls.
På detta bord ligga också de konstnärligt textade adresser, band af läderplastik med de förenade rikenas vapen, som åtföljt de olika gåfvor brödrafolkens koloni i Köpenhamn upp- repade gånger som en gärd af tacksamhet skänkt det populära och afhållna ministerparet.
Det gamla Bosjö-kloster, hvars växlande öden under sekler vi nu följt, har naturligtvis genomgått många förändringar under tidernas lopp.
A f de vidlyftiga klosterbyggnaderna stå i våra dagar endast kyrkan kvar och bildar ena flygeln i borggården.
Kälkarna under hufvudbyggnaden med sina präktiga hvalf förskrifva sig också troligen från denna tid.
Men i öfrigt finner man intet spår af de gamla byggnaderna, sedan ett länge kvarstå- ende hus, » munkalängan », borttagits.
I den gamla ekporten vid hufvudinkörseln till slottsgården läser man Thale Ulfstands namn och årtalet 1570.
Troligen har han förändrat och ombyggt det forna klostret.
På den nuvarande hufvudbyggnaden är öfre våningen påbyggd och restaurerad af Jockum Beck 1629.
Hans och hans första hustrus, Elsa G-rubbes, namn och vapen stå öfver por- ten.
Å r 1879 under nuvarande ägaren har slottet genomgått en omfattande restaurering och omgestaltning efter Helgo Zettervalls rit- ningar.
Den stora, vackert och gediget inredda vå- ningen ter sig framför allt som ett hem, det bästa vittnesbördet om den fina, nobla smak och den hjärtats värme, som ordnat det hela.
DET INRE AF BOSJO-KLOSTERS KYRKA.
— 375 — I marssolens strålar glimmar ett föremål fram i salongens ena hörn.
V i gå närmare o c h se en dyrbar, intressant tingest — ett skepp i silfver, present af ministrarna i Köpen- hamn vid ämbetsbroderns 25-årsjubileum.
På det svällda seglet stå gifvarnes namn in- ristade.
» D e flesta af dem äro nu icke mera till, » säger slottsherrn sakta, i det hans blick hvilar med vemod på vännernas vackra minnesgåf va.
I matsalen hänga porträtter af vårt kunga- husregenter, alla till häst, och skänkta åt ägare till Bosjö-kloster af deras kungliga vänner.
» Stamfadern » med örnblicken i det karak- täristiska anletet och sin resliga kämpage- stalt, Oscar I och Carl X V, manligt sköna och ståtliga, och vår nuvarande konung med sitt ädla huf vud och raka, imponerande håll- ning, — detta senare en present åt friherre Beck-Friis vid prins Karls och prinsessan Inge- borgs förmälning.
I det lilla gemak, som bär det för en främ- ling något egendomliga, men för alla vänner och släktingar på de skånska herregårdarna välbekanta namnet » divanen », finna vi den ut- sökt vackra och konstnärligt utförda adress, svenskar och norrmän förärade friherre Beck- Friis vid hans afgång från ministerposten, ett varaktigt minne och bevis på det intryck han lämnat i sina landsmäns hjärtan.
Adres- sen är utförd i oxideradt silfver af juvelerare Källström i Malmö efter Agi Lindegrens rit- ning.
I Idun n:r 44 för i fjor fins en afbildning och utförlig beskrifning af detta konstverk.
— Utrymmet i denna tidning tillåter oss e j, hur intressant det än skulle vara, att utför- ligt skildra flere af Bosjö-klosters många rum och gemak med dess vackra och gedigna konst- föremål, porträtt och kuriosa.
Vi vilja endast göra ett hastigt besök i den gamla klosterkyrkan, den förnämsta af alla skånska klosterkyrkor, som bibehållit sig till våra dagar.
Den är uppförd nära nog sam- tidigt med klosterstiftelsen, i ren rundbågsstil o c h af tuktad huggen sandsten och gråsten.
Under medeltiden stod denna kyrka i så stort anseende, att de, hvilka sota pilgrimer vallfärdade dit, fingo 40 dagars aflat.
Under förre ägaren genomgick hon en om- fattande restaurering, ledd af professor Bru- nius.
Altarskåpet med dess sniderier förtjäna sär- skildt att uppmärksammas.
Midteltaflan före- ställer nedtagandet från korset, och vid ena sidan knäböjer en ung man, stödd på ätten Lax- mands vapen, en simmande svan.
Under altartaflan ser man Billes och Laxmands vapen.
Den förskrifver sig från fru Thales tid och har bekostats af hennes måg Peder Bille och dotter Bereta Laxmand.
Hela vänstra väggen i koret upptages af en målning, visande fru Thale Ulfstand med man, barn och måg, framställda i kropps- storlek.
På muren vid Beck-Friiska kyrkostolen hänger en eklöfskrans i silfver, sänd af sven- ska och norska konsulatet i Köpenhamn vid friherrinnan Sigrid Beck-Friis ' begrafning.
— Öfver hufvudinkörseln mot borggårdssidan sitter en bild af klostrets skyddspatron, S:t Nikolaus.
Den är huggen i sandsten efter det gamla klostersigillet, funnet i jorden.
Både detta arbete, hvilket vittnar om verklig konstskicklighet, som ock de vapensköldar, hvilka kröna slottets dörrar och portaler, äro utförda af en gammal trotjänare på godset.
Balustrad och räck till terrassen och bal- konger äro likaledes af sandsten, som brytes på ägorna.
Äfven den så i ropet varande IDUN 1903 röda sandstenen förekommer där.
Från Bo- sjö-klosters stenbrott har sandsten levererats till många enskilda och offentliga byggnader, däribland till Lundadörnen, som ju är upp- förd af dylik sten.
Sist en vandring genom trädgård och park, som i terrasser sänka sig ned mot sjön, hvil- ken ligger där sakta svallande för den lätta sommarvinden och låter aftonsolens strålar färga i rosa sin glimrande yta.
I parken på Bosjö-kloster står en väldig, gammal ek — sju man kunna knappast famna dess jättestam.
Scener från fordom träda fram för oss, när vi blicka uppåt dess åldriga krona, med sina knotiga oeh delvis förtorkade grenar.
Hvem skulle väl kunna förtälja den minnesrika borgens historia såsom han, hvil- ken i århundraden trotsat väder och vind, seende hur år och sekler jagat hvarandra som stormvindarna öfver Ringsjöns vatten- spegel?
— — — — Det lider mot aftonen.
Solen börjar dala.
.
Hon efterlämnar en bred strimma på vattnet.
Den glindrar och darrar.
.
.
Skymningen sänker sig öfver nejden.
Det är tid att bryta upp.
— — — — Högst uppe på backens krön låta vi vagnen hålla för att än en gång kasta en blick — en sista — på den hänförande taflan bak- om oss: den blåa Ringsjön med dess fagra stränder och det stämningsfulla gamla slottet i ekskogens gömma, där en ädling, rikt ut- rustad m e d de egenskaper, som alltid känne- tecknat hans stånds yppersta representanter, gästfri, nobel, karaktärsfast, och med sinnets enkelhet, tillbringar sin lefnads afton.
KABLA RÖNNB.
GL.OM EJ Jubileumsfondens sparbössor!
H EMMETS RÄTT.
RÄTTSFRÅGA, OCKSÅ NÅGOT DRYFTAD AF MATHILDA EN LITET LANGLET.
D ET T A L A S och skrifves mycket om rätt = rättigheter, men det händer dock att man förbiser en och annan sådan.
Den ene ifrar för kvinnans rätt, en annan för barnens, en tredje för den fria kärlekens rätt, en fjärde för — jag hade så när sagt mannens rätt, men jag besinnade i tid att detta egentligen var obehöfligt, ty han har j u alla rättigheter och kan efter behag behålla eller lämna dem ifrån sig.
Det finnes emellertid en rättighet, som han icke äger, utan måste förvärfva, nämligen rättigheten till ett eget hem, och en fordran, som han ej kan undrandraga sig, nämligen hemmets rätt.
Det synes mig att man, vid alla de strider om, mot och för rättigheter af alla slag, helt och hållet förbiser hemmets betydelse och dess rätt.
Synnerligast gäller detta v i d den märk- liga talan, som föres, om ock något mindre spasmodiskt än förut, för den fria kärlekens rätt gentemot det mycket förkättrade äkten- skapets tvång.
Det synes mig att man ganska mycket missuppfattar äktenskapet, då man anser det vara uppkommet som ett tvång, ett band, en boja.
Jag tror — och om jag har orätt, hvilket ju nog skulle kunna hända — » j e ne suis qu ' une vieille femme » — så vill jag tusen gånger hellre hafva orätt än rätt — jag tror, att äktenskapet blifvit » stiftadt », som vigsel- formuläret har det, just för hemmets skull, för att mannen skulle få ett hem, icke för MELLINS FOOD det kvinnan skulle få det, ty hon skall j u skapa hemmet.
Jag tror inte alls, att äkten- skapet är » stiftadt » för erotikens skull och därför kan bytas om, som man byter en vå- ning eller nöjen, så som nya, starkare andar vilja hafva det.
Ar människan, eller vill hon vara ett djur, så kan hon j u också lefva som ett djur, utan lagar eller band vare sig för själ eller kropp.
Men just därför att män- niskan icke är djur, synes det mig, har hon kommit till ordnade och sedliga lefnadsför- hållanden.
För att göra det så förhatliga äktenskaps- bandet mindre tryckande, har man uppfunnit åtskilliga mer och mindre genomgripande ut- vägar.
Den radikalaste af alla är underlät- tandet af skilsmässor mellan ordentligt lag- vigda makar.
Skulle önskemålet därvidlag upphinnas, blefve det nog icke blott lika lätt, utan betydligt lättare att byta makar, än att byta bostad.
Ä n n u har det dock icke kommit fullt så långt här i landet, och i andra länder, exempelvis i Norge, har man sökt förhindra skilsmässor på grund af tycke för annan per- son, genom den bestämmelse att frånskilda makar ej förrän efter två år få gifta sig omigen.
De, som nu anse äktenskapet för » kärlekens graf » (den slags kärlek borde egentligen graf- läggas genast efter sin uppkomst) hafva i senaste tider funnit på ett nytt sätt ' att hindra det förhatliga äktenskapets mördande infly- tande på kärleken.
Detta vishetsord är, att det icke är nödvändigt att makarna vistas på samma plats — de kunna hvar för sig sköta sitt kall och blott träffas då och då, som goda vänner och sålunda ej lida af den tvungna sammanvaron.
En och annan tager saken från denna sida så, som skulle äktenskapet därigenom underlättas — men att detta, som ju under alla omständigheter blir högst tvifvel- aktigt, säges på fullt allvar, det tror jag icke heller.
Jag tror det icke heller därför, att sam- tidigt ifrigt urgeras, att kvinnans egentliga bestämmelse är moderskap och moderlighet, och huru skall hon då kunna sköta ett kall eller yrke, hvaraf inkomsten skall underlätta äktenskaps ingående!
Jag tror det icke också därför, att samtidigt föreslås att barnen i dylika äktenskap skulle vara hos modern tills de fyllt femton år och sedan få välja, o m de •ville stanna hos henne eller komma till fadern — fadern måste ju äfven förut underhålla barnen, hvarför kan han då ej få vara till- sammans med d e m?
Detta gör, att jag icke kan tro något allvar ligga uti den för resten tämligen löst utkastade tanken, att äktenskaps ingående skulle underlättas af att det blefve, o m ej lag, åtminstone kutym, att barnens föräldrar lefde på skilda håll.
Nej, pudelns kärna är nog något helt annat.
Skulle det gemensamma hemmet upphöra, blefve det säker- ligen de lösa förbindelsernas gyllene tid.
T y en varaktig förbindelse utan ett hem vore väl sällan att påräkna.
Därför vill jag nu, så godt jag kan, vindicera hemmets rätt och i sammanhang därmed också mannens rätt till ett hem.
Jag vill förutskicka den anmärkningen, att äfven jag — och ingen kan därtill hafva större skäl — anser att kvinnans högsta och här- ligaste uppgift är moderskallet.
Det är också den viktigaste, icke blott för kvinnan, utan för hela samhället.
Men kvinnan skall icke blott skänka samhället nya medlemmar, hon skall också fostra dem.
Hon skall lägga grun- den, hvarpå sedan karaktären skall byggas, medborgaren fostras, samhällets stödjepelare framträda.
Och för att lägga denna grund, för att i fred och ro börja karaktärsbildningen fordras framför allt ett hem, och ett godt af Läkarekåren erkåndt bästa näringsmedel för bara och sjuka.
Finnes pi Apoteken samt hos Specerlhandlarne.
P R O F g r s t l c • • h f n n * * från Axel Lennstrand, GEFLE.
= = = = =
IDUN 1903 — Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkareaällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är ST0MÅT0L ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
H.
M. Konungrens Hofleverantör.
hem.
Därför har hemmet full och befogad rätt att tagas med i räkningen, då det gäller förändringar till det bättre bland människorna och i lifvet.
Men hvad blir det af hemmet om, såsom det heter, » det icke är nödvändigt » att makarne bo tillsammans, och barnen vid femton års ålder skulle » välja » att vistas hos moder eller fader?
Ett hem, som beräknas för blott viss tid, en modersvård, som måste afbrytas, då den kanske bäst behöfves — detta kan ej vara något, som en kvinna kan tänka sig att lefva för, eller barn med trofast kärlek fästa sig.
vid.
Det kan invändas att modern mycket väl bör kunna ensam upprätta och ordna ett hem för sig och sina barn — det är sant och det ser man ofta exempel på — men jag frågar hvarje kvinna, som vid makens från- fälle eller genom andra omständigheter blifvit lämnad ensam med familj, om hon ej vid sina söners uppfostran saknat stödet af faderns myndighet och föredöme?
Jag skulle tro, att enhvar kvinna, som tagit sitt moderliga och husmoderliga kall på allvar, helt säkert ganska djupt känt behofvet af en klok, hederlig och öm makes ständiga stöd.
Hus och hem kan ej ledas och styras utan både besvär och be- kymmer, och äfven där den mest utvecklade » moderlighet » förekommer, är det visst och säkert att besvär och bekymmer blifva mindre tryckande, när man har hjälp att bära dem.
Om det nu skulle blifva, om ej till regel, åtminstone ganska vanligt, att man och hustru på skilda håll fullfölja enhvar sin » kallelse », så skulle visserligen hustrun kunna ställa det rätt trefligt för sig och sina barn.
Men huru skulle då den stackars mannen hafva det ställdt?
Skulle han inackordera sig i något annat hem eller lefva fullkomligt ungkarlslif, » äta ute » och hålla sig med kalfaktor?
Månne han inte efter sina tillfälliga besök i hustruns hem skulle dubbelt missmodig återtaga sin hemlösa tillvaro?
Och när barnen sedan skulle välja mellan far och mor och fadern kanske finge öfvertaga den ena femtonåringen efter den andra — stackars karl, hvad skulle han då taga sig till?
Äfven femtonåringen måste väl hafva ett hem, och, exempelvis den fem- tonåriga flickan behöfver kanske just då allra- helst en moders stöd och ledning.
Men det är alldeles inte sagdt, att hon förstår den sa- ken, utan hon kan j u lika så snart » välja » sin pappa, som sin mamma, och så står han där med sin femtonåriga dotter, som han kanske till på köpet är mycket litet bekant med.
Men o m äfven detta kan ordnas på mer eller mindre tillfredsställande sätt, kvarstår dock alltid detta, att mannen under sådana förhållanden inte har något hem, och ej heller själf kan ordna ett sådant — han måste där- till ovillkorligen hafva » ena hjälp », antingen hon är hans äkta hustru, eller blott » hjälp- hustru », som » går till och ifrån ».
Och när nu modern, utestängd från alla förvärfskällor, uteslutande ägnar sig åt moderskallet, måste ju fadern nödvändigtvis försörja familjen, hviket i de festa fall väl sker genom träget arbete.
A r det nu moderns oeftergifliga plikt att vårda och fostra barnen, som hon födt till världen, så måtte det väl i all rimlighets namn också vara faderns oeftergifliga rätt att själf få vara med o m det hem han under- håller!
Han, o m någon, har väl rätt till ett hem, och ett godt hem.
Ännu en sak bör vidröras.
Om fader och moder, äfven i lagligt, ordentligt äktenskap, uppehålla sig på skilda platser, huru skola barnen, som blott då och då träffa fadern, kunna lära sig kärlek till och förtroende för h o n o m?
De komma antagligen att i honom, allt efter omständigheterna, se antingen en snäll farbror eller en sträng tuktomästare.
Drottninggatan 68.
Et.
1886. slutsats, att jag anser att genom blotta for- men af ett lagligt äktenskap stiftas ett godt hem.
Långt därifrån.
Det vill mycket mera till.
Men ingen kan förmena mig äga den tron, att ett godt hem lättast och bäst stiftas af dem, som » inför Gud och denna kristliga församling » lofvat att » älska hvarandra i nöd och lust » till lifvets slut.
FONTÄNEN I Man SJUNGER ... DRÖMBLÅTT månljus sofva parkens lindar, i drömblå månglans slottets gaflar blänka.
stängt med reglar alla gallergrindar — Hans utsikter att sedermera få mottaga utan hans egentliga medverkan väluppfostra- de femtonåringar torde i allmänhet blifva skäligen små.
Detta om detta.
Äro vi nu öfverens om, att ett hem är nödvändigt för det uppväxande släktet — och därom torde väl ännu blott en mening råda — samt att en uppfostringsanstalt eller barn- kasern ej gärna kan ersätta föräldrahemmet, så blir det naturligtvis fråga om hemmets rättigheter — om hvad hemmet har rätt till.
Hemmet har rätt till första och främsta plat- sen i allt hvad det yttre dagliga lifvet vid- kommer.
Hvarken fåfänga, nöjeslystnad, prakt- begär, vällefnad — ja, icke ens » själfhäfdelse » terrassens sfinxer djupa gåtor tänka.
— får inkräkta denna plats.
Och ännu mindre får girighet, grälsjuka och annat mer af samma sort göra intrång på hemmets rätt.
T y en annan af hemmets oförytterliga rättigheter är frid.
Ett hem, där frid icke råder, är ej något hem.
Världens gång är j u sådan att oro, sorg och bekymmer komma till en hvar, men då gäller det att låta friden blifva rå- dande.
Den åstadkommes då af sig själf, när den utan vårt eget förvållande blifvit störd.
i månlyst sand sitt adelsmärke Men allt beror på att hemmets första och förnämsta rätt blir tillgodosedd.
Hemmet har rätt till både husfader och husmoder, rätt till bådas bästa vård och omtanke, rätt till deras kärlek, till barnens kärlek.
Detta betalar sig, icke blott genom trefnad och glädje i hemmet, medan det består, utan ock genom ljufligaste minnen, sedan det af en eller annan orsak blifvit upplöst.
Detta senare torde knappt kunna motsägas; det är känd sak, att minnet af äfven det enklaste hem, äfven minnet af ett tämligen bristfälligt hem hör till de käns- lor, som till och med efter långa år komma hjärtat att klappa varmare.
Och dessa käns- lor höra också till hemmets rätt.
Till sist vill j a g blott bemärka ett och annat, som — j a g kanhända borde börjat med.
Jag vill först påpeka, att j a g icke skrifvit detta i den barnsligt oskuldsfulla tron, att alla hem äro goda, eller att blotta benäm- ningen hem är nog för att hemmet skall vara godt.
Jag vet dessvärre, mycket väl att många, alltför många hem icke äro goda, men jag lefver i den tron, att det icke kan skada att tänka på och tala om det goda hemmets rätt.
Jag vet nämligen också att hemmets värde och hemmets rätt mycket ofta under- skattas både af de oförståndiga och af dem, som borde veta bättre.
Jag vet slutligen, att mången blifvit och kan blifva en god och duglig människa utan att hafva haft förmå- nen af ett godt hem, men det torde knappast kunna förnekas, att detta skett med öfver- vinnande af stora svårigheter och lidanden, som med den i ett godt hem gifna riktningen kunnat undvikas.
Icke heller får man af det sagda draga den Ej vindfläkt andas öfver dammens uti hvars djup augustis stjärnor vatten, glittra, ett enda ljud blott skälfver genom natten: en bronsfontän hörs sakta spela zittra.
Där löfven tätast bygga hvalf i parken, där ensligheten b o r i tråntung skugga och lysmaskglittret gyllenstänker marken, fontänens droppar oafbrutet dugga.
Då de nalkas fotsteg — slottsfruns mjuka fötter trycka; snafva ej mot stenar eller rötter, ty hon är ung och lätt som lifvets lycka.
Hon når fontänen, som i dunklet sjunger sin längtans strof — en gammal, gammal visa.
Den stämmer väl med hennes hjärtas hunger, som slottets riddarprakt ej mäktar lisa.
— » Vi svala syskon till den dagg, som faller ur molnens ådror öfver jordens gröda, vi och äro bundna som af fängselgaller blott till lekverk våra pärlor flöda.
Vi ville slungas bortom parkens murar, där fälten grönska och där vallmon vi ville regna såsom friska och flammar, skurar bli till saf i skogens högsta stammar!
Vi ville blanda oss med hafvets vågor och gunga skeppen mellan jordens länder, vi ville strida emot heta lågor, vi Men och ville sorla emot vackra stränder!
utan mening glida våra flöden själlös är den melodi vi spela.
Vi tjäna hvarken lifvet eller döden, vi gå i cirkel blott — det är det hela.&gt; — Och natten skrider upp mot morgongryning, men slottsfrun än invid fontänen dröjer.
I hennes själ går längtans höga dyning och ömhetshungrigt hjärta barmen höjer ... Hårdt äro alla lyckoportar stängda till Eros ' stigar — skall hon aldrig gå dem?
— och illusionens silfverlyror hängda i sjunkna tempel — skall hon aldrig nå dem?
HUSHÅL.LSSKOL.A, ' " HWWWFAHA undervisning I matlagning, desserträtter, finbaknlng m. m.
3 mån.
elevkurs.
Prosp.
och Upplysn.
fritt.
MATSAL.AR, ' ärsk, för damer, som följd af centralt läge, godt ooh rikligt bord, laga priser och därtill rabattkuponger, bland stadens mest besökta.
CAFÉ A BUFFÉ.
öppet till 11 e. m. Frukost-, lunoh-, supé- o. kaffeservering.
Tårtor, bakelser, kaffebröd frän eget bageri serv.
o. säl|es här.
RELT Eva Hellman &amp; Gio, 376 — S L N
— För slottets herre, röd som den burgunder, hvarmed han öfvar sina Bacchus-dater, hon är en leksak blott i yrans stunder, ett skådevildt för slottsherrns Men en dagen rodnar, slottet kunde vakna; — nick fontänen får, ett stänk på kinden hon då jaktkamrater ... får igen — man b ö r ej henne sakna, tornens flöjlar nås af morgonvinden.
Snart lyser parken i augustiljuset, sorlar ifrigt med i solgångssuset — dess dolda trånad sjunger blott o m natten.
EENST HÖGMAN.
H VAD BARN GUD GAF SLÄTTBON.
SAGA AF FÖR SMÅ OCH » Du kallade klinten och vallmon för ogräs, » sade den gamle.
» Det är många, som kalla dem så. » » Men, » förtfor han, » jag kände en gång en man, som mer än andra hade gåfvan att kunna fröjda sig åt blommornas färg och doft, åt fåglarnas sång och skogens sus.
Han berättade mig en vacker saga en gång, en saga om vall- mon och blåklinten.
Har du lust att höra den? » Sonen gaf sin far en lång forskande blick.
Så drog ett ljust leende öfver hans solbrynta ansikte och han nickade tyst.
Den gamle började berätta.
* fontänen slungar högt sitt klara vatten och 377 — EN STORA PAPIRIUS.
B LÅKLINTEN känner du nog, min vän — hvilken känner icke den blomman?
Och vallmon, den enkla, röda åkervallmon kän- ner du nog också, åtminstone om du är ett slätt- bygdens barn från södra delen af vårt land.
Gud har icke skapat en blomma med klarare blå färg än blåklintens och ingen med grannare rödt än vallmons.
Det var en solig söndagseftermiddag, då en äldre och en yngre man vandrade utefter en väg, kantad af pilar med tjocka, stympade stammar och en yfvig kvast af unga, grönskande års- grenar i topparna.
Vägen gick genom släta åker- fält, hvetet stod styft o c h rakt på ena sidan, rågen böljade sakta på den andra, och längre bort lågo frodiga hvitbetsland och gula raps- åkrar som bjärta rutor mot höstsädens mattare färgbotten.
Men på nära håll syntes stänk af högblå klint och röd vallmo inne i sädesåkrarna, och vid den illa hvälfda stentrumman öfver af- loppsdiket stod vallmon i täta klungor och lyste så starkt och grant röd, att man nästan fick ondt i ögonen, när man såg på dem länge, precis som när man tittar rakt i solen.
De bägge vandrarne voro far och son.
Sonen hade vistats i fjärran land i sju långa år, o c h fast det gått honom väl där, hade dock längtan till fosterjorden; drifvit honom hem igen.
Och hans far, som endast motvilligt släppt honom från sig, mottog honom nu med öppen famn.
Det var faderns ägor, som de nu gingo öfver.
Tysta och iakttagande gingo de länge vid hvar- andras sida.
Så stannade den gamle, vände sig till sonen och sporde honom, hvåd han tyckte o m grödan.
» Jo, » svarade sonen, » här står ju allting så vackert.
Men här är allt bra mycket ogräs. » » Ogräs! » invände fadern.
» Men här finns ju hvarken tistel eller molla eller kvickrot, bara litet blåklint och vallmo.
Jag kunde nog fått bort dem med, men jag vill icke, ty de fröjda mina gamla ögon. » » Kan vara, » menade sonen, » men de förtaga ändå säden. » De veko af in på en sidoväg genom fälten upp till det trefliga hemmet, där manbyggna- den på gammaldags vis var inbyggd bland ut- husen, så att de bildade en fyrkant.
Frodiga, färgrika stockrosor stodo med sina yppiga blom- sterbollar som soldater på parad mot stugu- väggen, där brunmålade korsvirkesbjälkar de- lade upp den hvitrappade väggytan i regel- bundna trianglar och rutor.
De satte sig på en bänk mot husets sydsida, där det nu var litet skugga, ty solen stod redan lågt i väster.
När Herren Gud stod i begrepp att skapa världen, men innan han uttalat sitt v a r d e, kallade han alla sina änglar till sig, ty han ville visa dem, huru han tänkt sig denna jord, som skulle blifva människornas boning.
Men när Herren Gud tänker, så taga hans tankar form; Guds tankar äro verk.
Och i ett ögonblick låg jorden i all sin härlighet framför Iden förvånade änglaskarans ögon.
De sågo stora, böljande fält, de sågo mörka, su- sande skogar och täcka lunder, de sågo svallande sjöar och haf, skummande floder och höga berg med snö på hjässorna.
Det gick ett brus af glad förvåning genom hela den stora ängla- skaran, och den gode Guden log.
Då trädde en ängel fram till Herrans tron, icke Mikael eller Gabriel eller någon af de starke och store, utan en liten blid och fager pilt.
Hans kinder, som eljes hade nyponblom- mans färg, voro nu bleka, hans ögon, blåa som blåklinten, glimmade i tårar, men kring hans vackra hufvud böljade ett svall af lockar, som hade det mognade kornets färg.
Det var den harmlösa glädjens ängel.
» Hvad fattas dig, mitt barn? » sporde Herren.
» Mig fattas intet, men, allsmäktige Fader, det fattas något i din nya skapelse. » Herren såg länge o c h allvarsamt på honom.
Den lilla ängeln talade: » Du vill befolka denna jord, dess åkrar och ängar, dess lunder och bergsluttningar med människor o c h människors barn.
Du vill låta jägaren ströfva genom skogarne, sjömannen plöja hafven, liksom bonden plöjer sin teg.
Du vill låta herden beta sin hjord på alpemas slutt- ning och grufkarlen bryta sig in i berget för att hämta upp dess skatter.
Du har tänkt på uppehälle åt dem alla, och du har äfven tänkt på glädjeämnen, som kunna hugsvala dem un- der arbetet och göra deras hvilostund fröjde- full.
Blott en har du glömt. » » Och hvem har jag då glömt, du lille? » sade Herren och log åt ängelns ifvér.
» Du har glömt slättbon, när du skiftade ut lifvets fröjder åt människorna. » » Honom!
Har jag glömt honom! » Den gode Guden log • ett högre löje.
» Ser du då icke, huru säden böljar på hans åkrar, huru rot- frukterna frodas och boskapen trifves kring honom?
Han har det lugnaste, det bekymmer- friaste lifvet af dem alla. » » Ja, » sade glädjens ängel, » hans lif blir lugnt, men glädjetomt.
Jägaren skall fröjda sig åt sko- gens sus och trädens doft, bergsbon skall gläd- jas, när han » ser alptopparna glöda i solupp- gång och solnedgång, herdens öga skall fråssa i den blomsterprunkande ängen, och sjömannen skall aldrig upphöra att njuta af hafvets oänd- ligt stora och oändligt skiftande skådespel.
Men ser du ej, o Herre o c h Fader, huru enformig och glädjelös slätten står äfven nu, fastän fälten äro gröna o c h säden vajar?
Där finnas inga gran- na blomster, ingen växling i färger fröjdar ögat, och de fåglar, som du låter gå i landtmannens spår, äro d e n fula kråkan och den gråa sparfven, hvars läten dessutom äro en pina för örat.
Och hur skall det bli, när höstens långa, mulna IDUN 1903 NÖDVÄNDIGHETSARTIKEL: för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen-: domar, landsställen och privata familjer:: W i l h.
B e c k e r s Samaritlådor,: rikligt försedda med förbandsartiklar och verk- § i samma antiseptiska sårmedel, = = prydliga och omsorgsfullt arbetade af stark, =: bonad ek, ej såsom andra i handeln förekom- =: mande af kartong eller bleckplåt, som visat §: sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, = \ praktiskt inredda med skilda fack och afdel- =: ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- i: stämda platser,:: försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- § I tioner till respektive Kr.
6: —, 12: —, 30: — och =: 35: —.
Illustreradt prospekt sändes franco på i: begäran.
Wilh.
Becker, Kongl.
Hofleveran- = § tör, 5 Malmtorgsgatan, Stockholm.
= dagar komma, när landtmannen mejat sin åker och allt, så långt ögat når, är grått i grått.
Då har han icke ens minnet af blommor och färg och fågelsång, icke hoppet om något vac- kert att fröjda sig åt, ens när sommaren kom- mer.
Han skall icke svälta, han behöfver ej kampa med rofdjuren, ej brottas med Istor- marna på ett fräsande haf, men enformigheten skall lägga sig tung öfver hans sinne, och i all sin lekamliga välmåga skall han blifva armare än alla andra, ty hans lif skall blifva tomt på färger och toner, det skall blifva blottadt på glädje. » Den gode Guden log icke mer.
Han strök allvarlig sitt långa, böljande skägg och satt en god stund tyst och eftersinnande.
Hela ska- ran af änglar hängde med sina ögon fast vid hans anlete.
Häpnad öfver änglapiltens djärfhet och bäfvande vördnad för den store Guden hade slagit dem med stumhet.
Då gjorde den gode Guden en rörelse med sin hand, och samtidigt hördes en underbart härlig, pärlande sång som från en fågel, men skönare, rikare än de någonsin hört en fågel sjunga.
De vande sina förvånade blickar utåt slät- ten.
Högt öfver sädesåkrarna stod lärkan stilla på en punkt med vingarna i beständig rörelse och lät den underbara sången strömma ut ge- nom luften, ut öfver fälten.
Kring hustaken flögo sidenskimrande svalor med blixtsnabba rörelser, och kring husknutarne trippade sädes- ärlan behändigt med vippande stjärt.
Men underbarast af allt var att se dessa färgrika blommor: blåklinten, som tittade fram ur säden, fager och oskyldig som ett godt barns blick, och vallmon, som stod i stora prunkande klungor eller var strödd i grant skimrande stänk öfver åkrarna.
» Är du nöjd nu? » sade Herren mildt leende till glädjens ängel.
» Ja, Herre och Fader, nu är jag nöjd. » Hans ögon glänste klarare än blåklinten och hans kinder blossade nästan med vallmons heta glöd.
Solen glimmade i hans korngula lockar, så att de lyste som en gloria kring det runda, vackra hufvudet.
» Ja, » upprepade han, » nu är jag nöjd, ty nu har också slättbon fått någonting att glädja si åt. » * Den gamle hade slutat att berätta.
Sonen stod upp o c h fattade hans hand.
» Tack, far, » sade han varmt.
» Det var en vacker saga och en god lärdom.
Det är icke bara det som duger att äta, hvilket länder människan till sann fröjd och välsignelse. » Kvartals- och halfårsprenumeranter torde godbetsfullt beakta, att ny prenumeration nu omedelbart måste verkställas, på det att intet afbrott i tidningens regelbundna expedition må äga rum.
IDUN BILDER PÅ 7.
13.
1903 FRÅN - 378 VÄRLDENS PERRONGEN, i. KAISEPAKTE STATION.
HUNDDALEN.
NORDLIGASTE JÄRNVÄGSLINIE KIRUNA 14 8.
O. 15.
SAMHÄLLE.
5.
SÖDERN ABISKOÄLFVEN.
ROMBAKSBOTTEN.
9.
BODEN-RIKSGRÄNSEN-NARVIK.
OCH NORDEN ' TORNEÅ TRÄSK.
16.
TUNNEL 1.
— BODENS KYRKOBY.
2.
GELLIVARE-DUNDRET.
R E D A K T Ö R A.
G.
10.
STATION.
RIKSGRÄNSENS STATIONSINSPEKTOR LEKSELL.
RIKSGRÄNSENS PA N O R S K A S I D A N.
POSTHUSET 17.
11.
LJUNGGREN 3.
KIRUNA STATION M E D LAPPLAND SMÅLANDSPOSTENS HÄLSAR EN SON AF ULTIMA T H U L E.
NARVIKS STATION.
18.
NARVIKS H A M N.
I FÖRGRUNDEN.
20.
19.
SKJUOMENF.IORDEN.
12.
EXPRESS 6.
F I S K A R L A P P A R I KIRUNA^ ' U T S I K T FRÅN RIKSGRÄNSEN. '
MALMLASTNINGSBRYGGAN I NARVIK M E D DET GAMLA
— 379 P Å KUNSKAPENS TRÄD.
ÖGON- BLICKSBILDER FRÅN STOCK- HOLMS FOLKSKOLORS NING.
R ADEN af som- markongresser i Stockholm inleddes onsdagen den 1 juli med trettonde allmän- na svenska folkskol- läraremötet, som då öppnades under en storartad tillslutning af lärare och lärarin- nor från hela vårt and.
I sammanhang med detta möte hade af Stockholms stads folkskolor samt af en del härvarande leve- rantörer af skolmate- riel anordnats i Akade- mien för de fria kon- sterna en synnerligen intresseväckande ut- ställning af modärn undervisningsmateriel samt af skolbarnens arbeten på slöjdens och teckningskonstens områden.
UTSTÄLL- - IDUN 1903 het anordnat en i hög grad instruktiv öfver- sikt af rusdryckernas hälsovådliga inflytande på vårt folk med jämförande statistiska ta- beller, planscher utvisande hjärtats, lefverns och njurarnes olika utseende hos nykterister och supare m. m.
I den stora utställ- ningssalen träffa vi först teckningsafdel- ningen med det efter amerikanska metoder tillämpade undervis- ningssättet att låta eleverna, allt ifrån kursens begynnelse, skärpa sitt öga och sin uppfattning genom att af bild a föremål ur exempel en griffeltafla, en promenadkäpp, en blomkruka o. s. v.
Sedan komma mera komplicerade ting, där elevens känsla för li- nier och färger tillho- pa tages i anspråk.
De bredvid sina förebil- der utställda ritnin- garna visa på ett öf- verraskande sätt me- todens förträfflighet.
Vidare finnes på sam- ma sida Stockholms Våra läsare åter- STOCKHOLMS FOLKSKOLORS UTSTÄLLNING.
1.
SLÖJDAFDELNINGEN.
2.
TECKNINGSAFDELNINGEN.
folkskolors afdelning finna här bredvid en 3.
SKOLKÖKET.
4.
CENTRALFÖRBUNDET FÖR NYKTERHETSUNDERVISNING.
5.
» JULTOMTENS » för slöjd — såväl gos- bildserie från denna UTSTÄLLNING.
6.
FRANS SVANSTRÖM &amp; C:S UTSTÄLLNING AF UNDERVISNINGS- sarnes som flickornas exposition, hvartill här MATERIEL.
HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG FOTO.
— och midt emot mö- fogas några korta orienterande ord.
ter af delningen för na- turkunnighet med sitt därmed sammanhängan- planscher, medan å väggen midt emot C.
E.
Om vi börja vår vandring genom ett be- de skolkök.
sök i salen till höger, möta vi där å ena lång- Fritzes k. hofbokhandel möter med en liknan- I nästa rum dominerar Frans Svanström väggen P.
A.
Norstedt &amp; söners ståtliga ut- de exposé.
På den ena af kortväggarna i &amp; C:s utställning af undervisnings- och åskåd- ställning af skolkartor och botaniska vägg- samma rum har Centralförbundet för nykter-
IDUN 1903 — ningsmaterial för folkundervisningsanstalter med sina förträffliga anatomiska modeller, geografiska och kulturhistoriska karaktärsbilder, zoologiska planscher, fysikaliska apparater m.
m.
Gå vi så in i den därpå följande af delningen, förbi Scholanders fotografiska utställning, läse- stugorna och vandringsbiblioteken, lyser den bildande konstens solglans emot oss i Carl Larssons mästerliga originalverk till planscherna i Jultomten och Tummeliten, dessa ypperliga jultidningspublikationer, som de svenska bar- nen motse med så stora och aldrig svikna förväntningar vid hvarje midvinterhögtid.
Det är konstens fanfarklingande uppmarsch i skol- lifvet, fantasiens gudaborna prinsessa, som, född ur en stor konstnärs varma och barna- lyckliga själ, här talar sitt poetiska äfven- tyrsspråk till de unga, utvecklar deras skön- hetssinne, stärker deras m o d och höjer deras fosterlandskänsla.
Denna afdelning utgör därför den ej minst uppmärksamvärda på denna pedagogiska ut- ställning, som skänker ett öfvertygande vitt- nesbörd o m, att en n y tids friska luftström- mar äfven göra sig förnimbara i våra folk- liga lärosalar.
Det är vår afsikt att i nästa nummer af Idun framställa porträtten af mötets verkstäl- lande utskott samt af de olika föredragshållarne och jämväl, så vidt det låter sig göra, en gruppbild af samtliga mötesdeltagarne.
ATT DELA ARF PRÖFVAR VÄNSKAP.
• EN SLÄKTHISTORIA FEAN 1 7 0 0 - T A L E T HANDLINGAR TECKNAD AP MARIA EFTER DURLING.
(FORTS. O. SLUT FR. FÖREG.
N:R.)
&gt; T ^ \ E T GÅE rykten om krig, » sade han, » men i I I dem ligger nog ingen sanning.
Vår nådige konung kan ej börja anfallskrig utan stän- dernas samtycke.
Dock påstås det att stora flottan blifvit rustad, till hvad ändamål vete Gud.
Väl- aktade och välförståndige man, » fortfor han plöts- ligt, vändande sig till Samuel Persson, » hvad skul- len I säga, om det nu mot all förmodan och som det tyckes utan skälig orsak verkligen blefve krig? » » Gud bevare konungen och riket, » svarade rusthållaren med lugnt allvar.
» Ja visst, alldeles! » bifogade generalen skynd- samt med en knappast märkbar rynkning på nä- san.
» Gud bevare vår nådige herre oeh konung för alla obetänkta och alltför hastiga händelser. » » Och hvad säger man om detta i Stockholm? » frågade majoren.
» Alldeles som den ärlige och välbeskedlige mannen här: Gud bevare vår nådige konung '.
Och rätt ut sagdt, major Du Rietz, för er och mig, som tagit vårt afsked och icke längre lystra till dundret af deras skjutande, kan saken vara just enahanda. » Ett väldigt rökmoln dolde generalen för åskådarnes blickar.
» Men hvad har på sista tiden timat här? » fort- for Pechlin, då röken något skingrats.
» Ryktet förmäler, att eder långa arfstvist nu ändtligen tagit slut. ».
» Ja, » genmälde majoren, » vi äro nu försonade.
Alla tvistefrågor, äfven ännu slumrande, skola genom förlikningen vara bilagda. » » fven ännu slumrande, » upprepade generalen, » hvilken förträffelig stadga!
Det tyckes dock som om den väl mycket förutsåge framtiden.
Skall min vän kornetten fortfarande vara de nådiga fröknarnas förmyndare? » » Ja tyvärr! » genmälde majoren, tilläggande med ifver: » Egentligen har han därtill förverkat all rätt genom sitt sanningslösa, obeskedliga och ansvariga försök att göra syster Ulrika oförståndig.
Kunglig majestät har visserligen ej bifallit syst- rarnas ansökan att bli myndiga, men har genom att gifva dem tillstånd att själfva förvalta egen- domarnes afkomst sagt sitt ord gent mot bror kornettens beskyllningar, de där ock af våra för- nämsta grannar, häradshöfdingen och hofjunkaren Rääf, öfverste Drake samt öfverstlöjtnanterna Gyllenhammar och Wrangel blifvit till fullo veder- lagda.
I sanning, långt ifrån att, som bror kor- netten påstått, misshushålla hafva systrarna på hvar sin halfgård sig så hederligen bergat, att hela orten det beundrar, och de hafva fört en oför- 380 — vitlig, ärbar och hedrande vandel till släktens besynnerliga fägnad. » » Ah verkligen!
Det måste då stå väl till med fröken Ulrikas förstånd! » » Syster Ulrikas sinnesförfattning är alla årstider jämn.
Jag skulle önska, att bror kornetten ej vore till sitt förstånd i svårare belägenhet, men hans svagheter äro landskunniga. » » Lugn, lugn! » manade generalen och lutade sig förtroligt närmare, inhöljande sig och majoren i ett gemensamt rökmoln.
» Kornetten har dock egentligen rätt, » tillade han med sänkt röst, » alla gamla fruntimmer äro hår af den I veten, det torden I nog så småningom få erfara. » Och han log helt förnöjdt.
Nu frågade generalen, hur det gått med kor- nettens påstående om den muntliga återkallelsen af testamentet, och majoren svarade, att saken förfallit, då ingenting därom kunde bevisas.
Därefter sporde Pechlin om villkoren för för- likningen, men major Du Rietz var i denna sak ganska förbehållsam.
Pechlins skickligt ställda frågor framletade dock, att kornetten afstått från sitt klander mot testamentet i hvad Tidersrum angick mot en ersättning af 333 riksdaler specie 15 skillingar och " 12 runstycken.
Något mer än hälften al denna summa skulle med sex procents ränta utbetalas först efter ett års förlopp.
Däre- mot skulle till kornetten af trädas hela hemmanet Fermestorp, och han undgick äfven all redogörelse för den auktion han låtit på Tidersrum anställa samt för de lösören han till äfventyrs därifrån affört.
Fröknarna och majoren frikändes från den i bouppteckningen upptagna gälden såsom genom auktionen betald.
Vid allt detta nickade Pechlin gillande, men det var ej godt att säga för hvem han fann villkoren mest gynnsamma.
Majoren tyck- tes dock ha sin egen tanke därom, efter som han var så ovillig att lämna upplysning.
Samuel Persson hade rest sig, han tog farväl af de bägge herrarne och lämnade rummet.
Pech- lin såg efter honom och rynkade åter lätt på näsan vid minnet af de enda ord, som rusthållaren under samtalet yttrat.
» Mon ami, » sade han till majoren, » det är nu andra gången jag träffar tillsamman med den där karlen, som tyckes ha något anspråk på att behand- las annorlunda än bönderna. » Du Rietz såg generad ut. » Att I finnen honom i mitt sällskap, » sade han, » beror därpå, att hans hustru är min halfsyster, som gift sig med honom hemligen och mot familjens vilja. » Majoren var på väg att tillägga, att Samuel numera var en förmögen man med jordegendom i flere socknar, men detta kunde ju ej ursäkta mesalliansen.
Du Rietz kände sig ej ens försonad därmed genom de penninglån, som han all stolthet till trots då och då begärde och mottog af sin lågättade anförvant.
Kanske var giftermålet icke så alldeles obekant för generalen, men han försjönk däröfver i en stunds allvarsam fundering.
» Tro mig, » sade han slutligen, » det är en fel- aktighet i adlens ställning och belägenhet, som föranleder dylika mesallianser.
Den tid skall komma, då vårt stånd nått tillbörlig ^ära och makt och då skall själfva glansen af vårt namn utgöra en oöfverstiglig skiljemur. » Det blef en lång tystnad.
Generel Pechlin, som tillfredsställt sin nyfikenhet, höljde sig välbe- hagligt i allt tjockare rökmoln, bakom hvökä han måhända dolde en tankeväf, som innehöll de första trådarne i det nät af ränker, hvilket omsider kos- tade en konung lifvet och honom själf för hans återstående lif friheten.
Men major Du Rietz tänkte på kornetten med känslor, hvilkas beskaf- fenhet gjorde det mer än tvifvelaktigt att han enligt försoningsaktens slutord för halfbrodern lyckats » bibehålla det förtroende och den kärlek, som både blodsband, religion och moral af så nära besläktade personer kräfver. » TILL D POLARRIKETS TRÖSKEL.
ET A F kgl.
järnvägsstyrelsen å linien Stockholm — Riksgränsen — Narvik under tiden 19 j u n i — 1 7 augusti insatta lyxtåget Lappland Express gjorde strax före midsommar sin första tur.
Genom dagspressen ha våra läsare erfarit den trefnad och komfort, som råda om- bord å denna express samt kunnat följa turen i de entusiastiska skildringar öfver densamma, som pressens representanter redan förra veckan lemnar sina respektive tidningar.
Men huru liffulla och målande dessa skildringar än varit, måste de dock sakna de underbara färgskift- ningar, som verkligheten i dessa arktiska trak- ter förlänar åt de ständigt hvarandra aflösan- de storartade naturscenerier, hvarmed denna turisttroute norr o m Gellivare har utrustats.
De måste ses med egna ögon, på ort och ställe; i midsommarsol och midnatssol.
Visser- ligen hemfördes för Idun från denna första expresstur en väldig samling fotografier, men ej heller de kunna gifva annat än en mycket dunkel antydan, o m hvad vårt fosterland of- van polcirkeln har att erbjuda i naturhän- seende.
Våra bilder visa endast några få detaljer från de mera kända platserna ofvan polcir- keln (den söder om Boden belägna delen af turen måste vi med saknad afstå ifrån) med dess förpost Boden, hvars kyrkoby med sina väntstugor af de långt aflägsna sockenboarne tagas i besittning, då de till helgerna göra den många mil långa färden till kyrkan, för att åhöra gudstjänsten, eller då de följa någon kär anhörig till den sista hviloplatsen å dess vackra kyrkogård.
När man från Boden pas- serat polcirkeln och närmar sig Gellivare, är det Dundret, som behärskar terrängen där- omkring för att sedan aflösas af det ena fjäll- panoramat efter det andra, tills man når vår nordligaste stad Kiruna, ty det är blott en tidsfråga, när denna lifliga plats skall få stadsprivilegier.
Sedan vi lämnat detta trefna samhälle, få vi snart sikte på den väldiga fjälltoppen Keb- ne-Kaise, hittills vårt högsta berg, 7,000 fot och litet till.
Den eviga snön på dess sidor och topp badande i sol bländar ögat.
Och nu går färden mot jordens nordligaste järn- vägsstation Riksgränsen, som ej blott är märk- lig genom sitt geografiska läge, utan ock ge- n o m sin » stins », stationsinspektoren Lekseli, hvilken helt säkert ej har sitt motstycke bland svenska järnvägsmän.
Han kom från sin lilla station i Värmland på egen ansökan till » Riksgränsen » den 14 november i fjol.
Då hade solen redan gått ned, och han såg henne först den 2:dra maj.
Men trots mörkret fick han ej vara overksam.
U t o m den ansträngande tjänsten fick han under tiden sköta en hel massa andra bestyr, som i ett annat samhälle tarfva sina egna funktionärer.
Han fick sålunda förrätta nöd- dop, undervisa, predika — eller rättare läsa upp predikningar o m söndagarna i den som samlingsrum lämpliga stora väntsalen.
Dessutom har han tagit initiativet till ett bibliotek, för hvars samlande han afsatt en del af sin månadslön.
Han ämnar slutligen anordna föreläsningar och bildande förevis- ningar af hvarjehanda slag, så nog har värl- dens nordligaste » stins » något att hänga hän- derna i, äfven under den långa, mörka vinter- natten.
Efter Riksgränsens passerande sänker sig banan genom den storslaget vackra Hunddalen, under det tåget rusar fram genom samman- lagdt ej mindre än 21 tunnlar och når Rom- baksbotten, där Atlantiska hafvet skär in i en lång fjord, utefter hvars djupgröna isvatten tåget nu går fram, tills det rullar in på Nar- viks perrong — den långa resans slutpunkt.
Här vid polarrikets tröskel står turisten som i en sagovärld, i stum beundran för nu- tidens energi och ingeniörskonst, som slagit denna brygga mellan kulturens Europa och den arktiska världens hemlighetsfulla isregio- ner.
Och han erkänner villigt, att knappt någon annan turistroute på jorden torde kunna bjuda mera ovanliga och imposantare natur- scenerier än en expressfärd i högsommartid Stockholm — Narvik.
— 381 — LADY S !T GEORGE.
EFTER EN PENNTECKNING AF MARIA RÖHL.
L ADUFOGDEDOTTERN, SOM BLEF LADY.
IDUN D ETT MINNESBLAD FÖR AF BIRGER SCHÖLDSTRÖM.
E M Å N G A, som läst August Blanches berättelser, påminna sig helt visst, att han i » En skådespelares äfventyr » omtalar, hurusom skådespelareämnet Ekström, efter att hafva helt sonika lämnat sin plats som bod- betjänt i hökeributik hos viktualiehandlanden Söderlund på Stora Badstugatan, sedan han likväl först » tvålat in » sin principal med en butelj blanksmörja och såsom lämplig rak- borste därtill på honom applicerat några väl insmorda skoborstar, med sitt knyte och sin klarinett fri och glad öfver en så väl använd morgon skyndar utom stadens tull och ham- nar på Ålkistan, där han med sin klarinett i fria luften konserterar på värdshusets gårds- plan.
Han omtalar så vidare Ålkistans två upp- passerskor, den blå och den skära, så kallade efter färgerna på deras klädedräkt, af hvilka den skära blef gift med en underofficer vid Lifgardet till häst och dog i fattigdom och elände, hvaremot den blå äktade en engelsk lord och blef en af Storbritaniens rikaste ladies.
Det var i de täcka bindmössornas tid, då minnet af tredje Gustafs glada dagar ännu låg som ett poetiskt skimmer öfver utvärds- husen kring Stockholm, som den något excen- triske lord Charles Manners S:t George af Hatley • herresäte i Carrik vid Shanuon, gref- skapet Leitrun, och af Fitzwilliamsplace i London, var chargé d ' affaires vid engelska legationen i Stockholm och där valde till sin brud en flicka af folket.
Ladufogden Hans Hallberg var — b a vi hört en gammal sydsvensk förtälja — född 1780 i Halland och gjorde sig känd som en flink, sträfsam och kraftig man, som hade anställning än här, än där vid större gårdar i Skåne och på Själland.
Då han var trettio år gammal, byggde han å den nämnda danska ön hjonelag med A n n a Larvi, en » dansk pige ».
Själf var han en sällsynt vacker man, och skönhet och behag gingo ock i arf till alla hans barn.
I äktenskapet med sin första, danskfödda hustru hade han en son samt två döttrar: Lovisa och Ingrid.
Blifven änkling, ingick han nytt äktenskap, hvari föddes en son, Magnus (en tid riksdagsman i bonde- ståndet) samt en dotter Anna Maria, en fager mö med utmärkta själsgåfvor och som blef gift m e d den framstående språkforskaren pro- sten Johan Ernst Rietz.
Hallberg var, som sades, en sträfsam och dugande man, men hans arbete blef ej lönadt med synnerlig ekonomisk framgång, och så- ledes måste barnen tidigt gifva sig ut i värl- den att förtjäna brödet.
Dottern Ingrid var 1805 född i Bälteberga i Ottarps socken.
Därifrån flyttade familjen till Skottorp och då Ingrid befann sig i kon- firmationsåldern, kom hon till den stora Ha- miltonska egendomen Barsebäck.
Därifrån medföljde den 16:åriga flickan en hushåller- ska till Stockholm, där hon erhöll plats som uppasserska, först en mycket kort tid å Ål- kistan och därefter å Franska värdshuset å Djurgården.
Det var där sir Charles såg den unga, fagra tärnan, och snart blef han så intagen af kär- lek, att han på fullt allvar friade till henne, erbjudande den fattiga, ringa svenska flickan sin hand.
Som hennes uppfostran naturligt- vis m e d den tidens obetydliga skolundervis- ning för folkets barn var mycket bristfällig, eller rättare sagdt nästan ingen, lät han henne taga lektioner af skickliga lärarinnor och lä- rare — hennes lärare i svenska språket, då en ung akademidocent, var den först härom- året i Stockholm aflidne framstående politi- kern och författaren prosten Henrik Schön- beck, och han talade ännu på sina gamla da- gar m e d beundran och aktning om denna sin lärjunge, för hvars lysande intelligens och goda karaktär han hade idel loford.
H o n in- ackorderades hos en fröken Horn, syster till dåvarande landshöfdingen i Stockholm, och kom således snart in i ett både högbildadt och högförnämt umgänge.
Emellertid trodde fadern icke på den för- näme engelsmannens redliga afsikter mot dot- tern, utan befallde henne återvända till det gamla, torftiga hemmet.
H o n lydde.
Till fadern kom dock snart ett bref, hvari, öppet och ärligt, lorden hos ladufogden anhöll om hans dotters hand; hennes hjärta visste han sig redan äga.
Vidare bad han dem på upp- gifven tid möta honom i Köpenhamn.
Där blefvo nu sir Charles S:t George och Ingrid Hallberg högtidligt trolofvade inför Själlands biskop, hvarefter de begåfvo sig till Paris, där, sedan i en af världsstadens bästa pensioner den unga fästmöns uppfostran till världsdam afslutats, deras bröllop firades i maj 1828.
Med sina närmaste anförvanter i Sverige stod lady S:t George därefter städse i förbin- delse; hon understödde dem frikostigt och två af hennes halfbroders döttrar vistades längre tider hos henne.
Flere gånger besökte hon dem i deras hem i Skåne.
Från ett af dessa herrskapet S:t George ' s återbesök i ladyns hemtrakt och om det sätt, hvarpå hon då från förnämligare håll betrak- tades, föreligger i Trolleholms arkiv ett litet rätt pikant vittnesbörd, ett bref, dateradt Lund 14 juni 1840, från kammarherren Ju- stus v o n Hauswolff till excellensen grefve Trolle-Bonde: » En i vårt land bekant engelsman, sir S:t George, har med sin fru nära 14 dagar uppehållit sig här i staden.
Såväl han som hans fru och svägerska, anförda af honom, har gjort biskop Faxe visit på hans rum; biskopinnan var säng- liggande och kunde ej taga mot besök.
Fru S:t George, ladufogden Hallbergs dotter från Videröm, som i sina unga år först varit kökspiga på Barse- bäck, sedan tjänat på värdshus i Stockholm, där hon gjorde bekantskap och blef gift med sin herre, skall, efter hvad biskopen sagt mig, vara så bil- I D U N 1903 dad och hygglig i sitt sätt att vara, hvarjämte hon med färdighet talar flere språk, så att den, som icke känner hennes öden skulle tro henne vara af en lysande härkomst och hafva fått en från barndomen soignerad uppfostran.
Det bör jag hafva äran nämna, att biskop Faxe, ehuru en 73 års man, ännu väcker uppmärksamhet hos damer.
Häromdagen, då han var bjuden på kaffe hos det engelska herrskapet, behagade frun yttra sin ön- skan att äga biskopens porträtt, tilläggande, att hon ville placera det i sin sängkammare.
Bisko- pen fann nödigt att häröfver inhämta herr S:t George ' s utlåtande, och som fruns yttrade åstun- dan vann dess bifall, skickade biskopen strax vid hemkomsten ett exemplar af sin bröstbild. » I trettiosex år lefde lord och lady S:t George i ett harmoniskt och lyckligt, ehuru barnlöst, äktenskap och den forna tjänstflickan rörde sig bland prinsar och prinsessor, ladyships och peersfruar lika konstlöst och oklanderligt som hade deras sfär ständigt varit hennes vanliga.
En stor del af denna tid vistades de på sina egendomar i Irland, synnerligast på den vackra villan Hattly Manor, hvaremel- lan de genomforo den europeiska kontinenten från norr till söder, från öster till väster, till dess i början af 1860-talet lorden, trött af år och resor, lade sina ben till hvila att ned- sättas vid hans anrika fäders sida i familje- kapellet.
Lady S:t George öfverlefde sin man i nära tolf år.
Hon afled den 5 mars 1873 i Spezzia i Italien.
Af den kolossala förmögenheten till- föll största delen makens kvarlefvande bröder, af hvilka en var ärkebiskop i Dublin, samt brorsdottern Petronella Hallberg, dotter till den ofvannämnde riksdagsmannen Hallberg i Tjerby vid Laholm, och som varit som foster- dotter hos fastern i flere år.
Petronellas er- hållna förmögenhet antages uppgått till öfver 15 millioner kronor svenskt.
H o n hade blif- vit gift med en engelsk officer vid namn W h y t e.
Det var endast minsta delen af lady S:t George ' s förmögenhet, nämligen den rör- liga del däraf, som vid hennes frånfälle var placerad i bankdepositioner och reverser men som dock uppgick till 2 millioner kr.
sv., hvilken k o m de svenska arfvingarna till godo.
Och härmed slutar sannsagan fogdedottern, som blef lady.
GEORG D ADLERSPARRES om ladu- MINNE.
ET Ä R naturligt, att den icke skall kunna bli rättvist bedömd af sin egen tid, hvil- ken griper in i ledningen af händelserna på ett så ytterst verksamt sätt som Georg Ad- lersparre gjorde.
Å t sådana är det historiens sak att göra rättvisa.
Starkare och starkare har betydelsen af haus storslagna lifsgärning gjort sig gällande; klarare och klarare har hans ädla, mäktiga personlighet stått fram i minnets tempel.
Och då Jämtlands tidning föreslog att hembygden skulle hedra minnet af sin störste son med att resa ett minnesmärke öfver honom, togs tanken upp af ledande män i den socken där han föddes.
D e utfärdade upprop om medel till minnesmärket.
Saken främjades på ett särdeles kraftigt sätt af skriftställaren J. Stad- ling — också en son af nämnda socken — genom en föredragsturné i Jämtland.
Och nu är minnesstenen verklighet.
Den aftäckes i morgon söndag på Hofvermo gård i Myssjö socken, där Adlersparre föddes den 28 mars 1760.
» Jämtar reste stenen », heter det å den- samma, och det är också bokstafligt sant.
Ste- nen är huggen ur en klippa i bygden.
En vinterdag samlades ett par hundra af dess söner, välte stenen på en särskild för ändamålet timrad jättekälke och drogo den till sin plats.
I D U N 1903 - 382 — C.
A.
Linroth å Gustafsvik vid Kristinehamn, en mycket beläst, revolutionssaken mycket tillgifven man, som för öfrigt var särdeles för- mögen.
Sedan armén brutit upp från Karl- stad, hade den sitt första högkvarter i Lin- roths hus i Kristinehamn.
Här såg Adlersparre — då en nära 50 års man — för första gången den kvinna, som snart skulle bli hans maka.
Det var kapten Linroths dotter Lovisa Magdalena, som var föga mer än hälften så gammal som Adler- sparre.
De sågo hvarandra blott i tre dagar, men då de skildes, visste de båda, att de för första gången i lifvet mött kärleken och att de tillhörde hvarandra för lifvet.
Men Adler- sparre sade intet.
En revolutionschefs hufvud är ett för sin plats mycket problematiskt ting — o m han misslyckas.
Adlersparre ville ej binda henne vid sig, då det var oafgjordt, om hans företag skulle leda honom till stupstocken.
Men så fort han genomfört revolutionen, gifte de sig (i Kristinehamn 10 sept.
1810).
ADLEKSPARRE-MONUMENTET I MYSSJÖ.
En storslagen folkhyllning åt folkvännens minne!
Då vi nu läsa Georg Adlersparres historia, är det isynnerhet tre stordåd, som prägla denna jättegestalt, hvilken hvar vi än se honom alltid har höfdingens färger.
Det första af dessa stordåd var utgifvandet af » Läsning i brännbara ä m n e n », såsom man kallade hans » Läsning för landtmän » och dess fortsättning » Läsning i blandade ämnen ».
Själf en såväl för sin stil som sina kunskaper sär- deles bemärkt skriftställare, samlade han i denna tidskrift allt hvad fosterlandet hade - lifsdugligt och offervilligt inom litteraturen, och denna tidskriftsserie — den mest inflytel- serika vårt land någonsin ägt — var också den lysande förberedelsen till hans andra stordåd, den revolution han sedan fick utföra.
Denna revolution och framför allt det frukt- bargörande i densamma — var också hans.
Så länge det gällde Gustaf I V Adolfs afsätt- ning hade han hofvet och adeln med sig, men sedan voro de hans fiender — sedan fick han lita på dem, om hvilka han sade: » Sveriges allmoge och soldater äro mitt folk ».
Som chef för den revolutionsarmé han skapat betryggade han också införandet af vårt kon- stitutionella statsskick.
Naturligen hade han stort inflytande på den författning, som tillkom och antogs under skyddet af hans revolutionsarmé, och hans inflytande — hur mycket det än arbetades på att neutralisera detsamma — har också varit g o d t: så ha vi framför allt honom att tacka för vår tryckfrihet.
Men han har gif- vit oss något ännu mer — och det kallar jag hans tredje stordåd — då han föreslog och genomdref justitieombudsmannainstitutionen.
Detta var nämligen lika mycket som hela författningen — garantibeviset för densamma.
* Är Adlersparres politiska historia egendom- lig, så är detta ej mindre fallet med hans kärlekshistoria, hvarom det här torde lämpa sig att säga några ord *.
Det var, som bekant, i Värmland han sam- lade sin revolutionsarmé.
Bland dem, med hvilka han då k o m i skriftlig förbindelse var kapten » Huru kunde hon komma att älska en man, som var dubbelt så gammal som h o n?
» frågar kanske någon af Iduns manliga läsare.
T y att de kvinnliga förstå, att åtskilliga års ålders- skillnad icke utgör något hinder för kärleken, det vet jag.
Öfver hufvud taget var Georg Adlersparre vid denna tid en man, som var ägnad att tilltala kvinnorna, i all synnerhet de intelli- genta och bildade.
Högväxt, kraftig, välbildad, sprudlande af lifslust och humor, beläst, med- veten o m storheten i sin mission och färdig att därför offra sitt lif, utgjorde han ett verkligt ideal af en stor man.
Fröken Linroth var sin sjuklige faders enda hemmavarande dotter.
Begåfvad och fint bil- dad, utgjorde hon faderns förtrogna och var hans revolutionsidéer varmt tillgifven.
Hon förstod alltså och sympatiserade med Georg Adlersparre, innan hon såg honom.
Sedan hon sett honom och funnit människan vara lika stor som hjälten, lopp hennes hjärta honom till mötes, och på denna nobla kvin- nas döda mull är det ingen indiskretion att säga, att initiativet till detta äktenskap, där hon gaf sin strålande hälsa och ungdomliga skönhet, sin entusiasm och handlingskraft samt sin förmögenhet åt fosterlandets hjälte, nog utgick från henne.
flata hällar.
Adlersparre dog själf 1835, dottern Lovisa Maria 1837, sonen Carl August — lycklig skönlitterär och politisk skriftställare under signaturen » Albano — 1862 och slutligen änkan 1866.
Nu återstår, som sagdt, endast yngste sonen, Han är född 1819 och har ej gått fri från gikten, men nog föreföll det mig som o m han det oaktadt skulle kunna bli hundra år.
JOHAN LINDSTRÖM-SAXON.
* Författaren till denna uppsats har i dessa dagar på Albert Bonniers förlag utgifvit en roman i detta ämne: » Befriaren, en berättelse om Georg Adlersparre », skrifven med varm känsla för bokens hufvudfigur och i en enkel underhållande stil, som gör densamma synnerligen läsvärd.
Red.
GÅRDEN GUSTAFSVIK VID KRISTINEHAMN.
GEORG ADLERSPARRES BIBLIOTEK I VÄNSTRA FLYGELN.
UR DAGSKRÖNIKAN.
TEN S Ä L L S Y N T högtidlighet afhölls den 1 9 juni, då f. rikdagsmannen i första kammaren Ola Olsson och hans hustru i kretsen af sina många barn, barnbarn, släktingar och vänner å deras egendom Näsbygård vid Kristianstad firade sitt guldbröllop, på samma gång som deras svärson patron Ola Göransson, Åbylund vid Vadstena, och guldbröllopsparets dotter Hanna hade sitt silver- bröllop.
Ett fotografi af det ovanligt ärevördiga och välmående guldbrudparet med silfverbrudparet bakom i fonden synes härnedan.
Guldbruden är som synes klädd i samma äkta, dyrbara skånska bruddräkt med klut och pryd- nader, som hon för 50 år sedan bar som brud.
o För ej så länge sedan hade j a g tillfälle att tala med Adlersparres ende nu lefvande son grefve Rudolph Adlersparre i Arvika, och han betygade, hvad Georg Adlersparre på flere ställen i sina skrifter och senast i sin döds- stund framhållit, att detta äktenskap och detta familjelif alltid varit rörande lyckligt.
In i döden var kärleken lika stark på båda sidor.
» Stod valet mellan oss barn och honom, var hon alltid på hans sida, » smålog grefven.
Gustafsvik älskade Adlersparre högt.
Mycket intresserad jordbrukare, utförde han en rad dyrbara experiment, som ej betalade sig, och ända in i sin dödsstund sörjde han öfver, att han lämnade sina efterkommande i en så svag ekonomisk situation.
Det visade sig emeller- tid dess bättre, att den ej var så svag som han förestält sig.
Gustafsvik innehades af änkan, tills gården öfvertogs af sonen grefve Rudolph Adlersparre, då ryttmästare.
På riddarhuset har han gjort sig bemärkt såsom arftagare af de humanitära idéer, som besjälade fadern och modern.
* På Gustafsvik finns en kyrkogård för den Adlersparreska släkten.
På en hög, enkel, oarbetad sten står det: » Georg Adlersparres, hans maka och hans barns graf ».
Nedanför ligga de, och deras namn äro inristade på GULDBRÖLLOPSPARET OLA OLSSON OCH HANS HUSTRU SAMT SILFVERBRÖLLOPSPARET OLA GÖRANSSON MED MAKA.
- K Ä R L E K E N S GÅFVA.
I EN EYVOR SKÅDESPEL AKT, M E D EN TABLÅ, AF STEN.
(FORTS. O. SLUT KR.
N5KKC.
N:1S.)
TORSTEN {räcker ut handen och drar Elsie till sig).
Kom hit, min lilla flicka!
Jag- har ju inte hälsat ordentligt på dig!
(kysser henne och håller henne sedan ut ifrån sig, betraktar henne leende) Hvad är det, som gör att du i dag alldeles .ser ut som lilla Elsie från förr i världen?
— Ar döt glädjen kanske?
ELSIE (lite gäckande).
Jag misstänker att det snarare är den här backfisch-kostymen.
FRU HEIJBERG.
Åh, så Elsie säger!
Backfisch- kostymen!
— En alldeles passande dräkt för en liten fästmö med ditt ungdomliga utseende — en dag som denna i synnerhet.
(Vänder sig till Tor- sten.)
Du kommer naturligtvis ihåg att det inte bara är pappas födelsedag, utan er förlofningsdag också?
TORSTEN.
Åh, ett sån ' t nöt jag är!
Det hade jag verkligen glömt!
Du måste förlåta mig, Elsie!
Och du får sannerligen gräla på de gamla egyp- tier istället för pä mig, ty det är de, som hållit mig fångna sista tiden och kommit mig att för- gäta allt annat.
(Kysser Elsies hand.)
ELSIE (lätt).
Litet brutet, snart förlåtet!
Jag tänker inte gräla på någon för en sådan småsaks skull.
TORSTEN (slår armen om henne och trycker henne intill sig).
Det är allt roligt ändå att ha en liten fästmö, som sitter här hemma och tänker på en — (skämtsamt deklamerande) En Ingeborg, som trofast väntar på sin Frithiof, hvarthän hans väg än här — och närhelst han vänder åter — för att nu uttrycka mig i den högre stilen!
(Han ser skrattande ned på Elsie, som med glänsande ögon och ett litet gåtfullt leende besvarar hans blick).
383 — ära så — Nå, kära Torsten, hur går det med ut- nämningen?
FRU HEIJBERG (och mostrarna om hvarandra) Nej, hvad säger du!
Kära Torsten, ett så ' nt anbud.
TORSTEN.
Bra hoppas jag, far!
Ansöknings- tiden går ut om lördag och ännu har jag inte sett till någon medtäflare.
FRU HEIJBERG (tar upp näsduken).
Men också — en så ' n skilsmässa!
(Torkar sig i ögonen.)
TANT DINA.
Ja, jag tänkte just tala om att Mina och jag i går voro inne i sta ' n och bjudna till biskopens till middag och då förde biskopen talet på dig och den lediga professuren och sade, att du är själfskrifven till platsen och att ingen annan ansett det mödan lönt ens att söka, då det blef bekant, att du gjorde det.
TORSTEN (skämtande med en liten underton af allvar).
Ja det är bra — det är så jag vill ha ' t!
TANT MINA.
Ja-a — och både biskopen och biskopinnan och fröken Nora frågade med så stort intresse efter dig och sade så många vackra saker om dig ', att du riktigt kunde känt dig smickrad, oui du hört det!
(vänder sig till Elsie) Jo, jo, lilla Elsie!
Hvem vet, om du inte haft en svår rival i fröken Nora, om du inte varit så Jångt i förväg!
— (Elsie leker tyst med skeden vid sin tallrik.)
BRUKSPATRON H.
(med en hastig blick på henne afbryter tant Mina) Nå, nå, nå!
— Hälften grannlåter kunde vara nog att fördärfva hvem som helst.
TORSTEN (skrattande).
mig då, menar far!
Och så mycket mer FRU HEIJBERG.
Åh, söta pappa, nog tål Tor- sten så mycket!
Jag för min del tycker det är särdeles roligt att från det kompetenta hållet höra så fördelaktiga omdömen — och det kan Torsten med skäl vara stolt öfver.
BRUKSPATRON H.
(leende).
Nåja, min käre gosse, nog vet du att gamle far fröjdas öfver din framgång, fast jag ibland får lof att opponera mig lite mot all den här blomsterkastningen frun- timmerna göra dig till föremål för.
Elsie är verk- ligen den förnuftigaste — och det är väl det.
ELSIE.
Bara du inte till slut blir så länge borta, att jag likt Freja får taga falkvingar på och » söka i norr och i söder, min förlorade Öder » — ELSIE (lite torrt).
Af den enkla orsaken att jag verkligen inte vet, hvad jag skulle lägga till, när faster och tanterna slutat.
(Hon ser ett ögonblick allvarsamt upp på Torsten — som ler tillbaka mot henne och lägger handen öfver hennes.)
TORSTEN.
» Älskade Öder står det då annars — men (ser frågande på henne) du har bestäm dt hört någonting, Elsie — fast jag inte begriper hur?
TORSTEN.
Åh, nog vet jag väl, hvar jag har lilla fästmön alltid, äfven om hon inte precis i ord säger mig det!
(Elsie drar handen tillbaka.)
ELSIE (gör sig hastigt Hvad då?
BRUKSPATRON H.
(höjer glaset).
Skål, min gosse, och lycka till (spjufaktigt) antingen du nu blir professor eller ej.
lös).
Hört nå ' nting?
TORSTEN.
— Jaså — ja, då var det ingenting.
ELSIE (lägger med ett spändt uttryck i ögonen handen på hans arm).
Torsten — hvad är det?
TORSTEN (nyper henne lekfullt i kinden).
Jag tror man är nyfiken?
Men ser hon, det är en liten hemlighet, som jag vill delge er alla på en gång — sedan — ELSIE (långsamt).
Ja-så — (hon låter händerna sjunka och stirrar ett ögonblick stelt framför sig.)
FRU HEIJBERG.
Tag nu plats, mina vänner, så går jag efter pappa — (med en nick åt Torsten) Så glad han skall bli — han anar ingenting.
(De ställa sig vid sina platser omkring bordet, lämnande de två vid dess vänstra kortsida åt värd- folket.
Elsie och Torsten bredvid hvarandra på lång- sidan åt verandan.
Mostrarna midt emot och in- geniör Weyle på högra kortsidan.
Då de blifvit i ordning, inträda de båda gamla.)
BRUKSPATRON HEIJBERG.
(Han har lite yfvigt, starkt gråsprängdt hår och ett par djupa ögon.
— Stannar af förvåning på tröskeln.)
Nej — se Torsten!
— — Hvad i all världen blåser det nu för vindar?
(De omfamna hvarandra.)
TORSTEN.
Goddag, kära far!
Ja det var verk- ligen lika kärt som oförmodadt att få komma hem och vara med om att fira din högtidsdag — det är åtskilliga år sedan jag det var!
Måtte far få upplefva många, många ännu!
BRUKSPATRON H.
Tack, min gosse!
- Men se här ha ' vi ju svägerskorna med tårta, kan jag se, och de rara päronen, som jag annars aldrig får maken till!
Tack, kära Mina och Dina!
(Häls- ningar och gratulationer — —) Sätt er nu, god vänner, få vi se hvad mamma bjuder på, dagen till ära!
(Alla sätta sig, brukspatron H. klappar Elsie på kinden.)
Nåå, tösen.
Det var en öfver- raskning, som hette duga, skulle jag tro!
ELSIE (vänder hufvudet och kysser den smekande handen utan att svara.
Tjänarinnan inkommer med en bricka, som hon bjuder omkring.)
BRUKSPATRON H.
(tagande för sig).
Är det mening att jag skall börja?
Nåja — dagen til) IDUN 1903 FRU HEIJBERG (indignerad).
Men, pappa lilla.
BRUKSPATRON H.
(i samma ton).
Åhja — men det hör då väl inte till det absolut otänkbara i dessa intrigernas tid.
^TORSTEN (litet högdraget).
Det skulle jag nästan tro.
BRUKSPATRON H.
(leende och hjärtligt).
Nåja — Jag tror nog så med!
Skål, professor, om jag inte ser dig igen dessförinnan — ty du stannar väl inte så länge härhemma?
TORSTEN (blidkad).
Tack, far!
Tack allesam- man!
(De dricka honom till.)
Nej — jag får till och med redan i kväll g e mig af igen.
— Och nu — måste jag väl fram med hemligheten, Elsie!
(Ser ett ögonblick leende på henne.)
ELSIE (rycker till och möter med en plötslig ångestglimt i ögonen hans blick, hvilket han dock icke märker.
— Sedan sitter hon orörlig med ögonen fästa på duken medan han talar).
TORSTEN.
Det är verkligen en liten — en ganska stor öfverraskning jag har i beredskap åt er, och som jag hoppas ni alla med mig skola glädja er åt.
Elsie också, äfven om den för henne ju innebär en missräkning, som jag dock tänker hon för min skull gärna bär — (han lägger handen på hennes skuldra.
— Hon rätar litet på sig utan att svara, Weyle ser hastigt på henne och för ett ögonblick handen öfver ansiktet — följer sedan spändt Torstens ord.)
FRU HEIJBERG.
Hvad är det, min käre gosse — för all del låt oss höra!
MOSTER MINA.
Kära du, hvad vi äro nyfikna ' TORSTEN.
Jo — jag har af grefve Eulenburg blifvit erbjuden att följa hans son, en ung be- gåfvad men sjuklig student, på ' en två års resa i södra Europa och norra Afrika.
Vi skola sär- skildt uppehålla oss i Egypten — mina drömmars land.
— Svar begärdes per omgående och jag bestämde mig ögonblickligen — hörde mig för med vikariat för professuren och ställde om mina affärer.
— Allt är klappadt och klart och vi resa i morgon.
BRUKSPATRON H.
(ser tigande på Torsten ett par ögonblick, så lägger han handen på Elsies ned- böjda hufvud).
Nå, hvad säger Elsie då?
Har du verkligen inte haft något litet ord med i laget?
Bara ger honom utan vidare anstånd med bröllopet nära 2 år till?
ELSIE (svarar icke först, men så lyfter hon huf- vudet och ser klart upp på honom, sakta).
Han hade ju inte tid att fråga mig, farbror.
FRU HEIJBERG (hastigt).
Nå, det behöfdes ju inte heller — nog visste Torsten att lilla Elsie med innerlig glädje skulle offra de önskningar, som måhända lågo henne själf närmast, då det gällde en så stor fördel, för att inte säga lycka för Torsten.
— Så gör en sann liten kvinna (nickar åt Elsie.)
BRUKSPATRON H.
(efter ett ögonblicks tystnad, ironiskt).
Tänk — om det vore vice versa — Elsie, som reste.
(Eruntimren se bestörta, Torsten förvånad och Weyle road på honom.)
TORSTEN (osäkert).
Hvad menar far?
ELSIE (lägger hastigt sin hand på brukspatro- nens arm och hejdar honom med en blick.
Hennes ansikte är blekt, men hennes ögon stråla och det är klang i hennes stämma).
Nu vill jag tala, far!
(Hon reser sig.
Alla se med största förundran på henne.)
TORSTEN (med ett försök att skämta).
du hålla tal, Elsie?
Tänker ELSIE.
Ja, Torsten — till dig — inte till den blifvande professorn eller den framstående veten- skapsmannen, som hela världen känner, utan till den Torsten, som jag minns se ' n snart 20 år till- baka, min barndoms lekkamrat, min ungdoms älskade.
— Hvad jag ville säga har tagit sagans form för mig - och med sagans ord börjar jag därför: — — Det var en gång — — (tystnar ett ögonblick och fortsätter sedan med samma strålande inåtvända blick och mjuka, drömmande tonfall.)
Det var en gång en mäktig fé — Lifvets Lycka kallade människorna henne — och många voro de gåfvor hon skänkte dem: rikedom, ära, fram- g å n g — vänskap — kärlek och människorna togo emot dem, allt efter hvars och ens hjärtelag: med ödmjuk glädje — till välsignelse, eller med otacksamhet och högmod — till fördärf Den gåfva hon frikostigast gaf var också den skönaste på samma gång som den bräckligaste — kärle- kens gåfva — — Hon gaf den åt alla, hög och låg — fattig och rik, men få voro de, som förstodo att vårda den — — Som en liten telning lade hon den i ungdomens hand » Vårda den väl, » sade hon — » håll den i helgd — glöm den aldrig för något annat i världen Skydda den som din största skatt och den skall en gång ge dig lifvets högsta glädje » För dem, som gjorde så, växte den lilla plantan upp, har härliga blom- mor och rika frukter och sträckte kraftiga häg- nande grenar utöfver deras lif — — För dem åter, som glömde att vårda sin skatt som läto trolöshetens smygande gift nå den äregirig- hetens eld bränna dess krona — eller självisk- hetens frost sveda dess blommor och blad, viss- nade den och en gång död — — kan den aldrig aldrig väckas till lif igen (Hennes stämma sjunker vid de sista orden ned till en lidelsefull hviskning.
— Hon står ett ögonblick blek och andlös, som om hon väntade på något.
— • Så skjuter hon stolen tillbaka — vänder sig om och ' går — först sakta med högburet hufvud — så fortare och slutligen springande med händerna för öronen, som om hon flydde — ut, öfver verandan ned genom trädgården, där hon försvinner) TREDJE SCENEN.
(Alla ha, under det hon talat, haft sina blickar fästa på henne: brukspatron H. tillbakalutad med den ena knutna handen tungt hvilande på bordet och en vacker, djup blick i ögonen; fru Heijberg och moster Mina först med förvåning och sedan med indignation; moster Dina alltmera gripen ju längre Elsie talat och Weyle blek af sinnesrörelse, men be- härskad.)
TORSTEN (hvars uttryck från oviss förvåning öfvergått till ängslande aning och sist till smärtfylldt förstående springer upp — ser ett ögonblick alldeles slagen efter henne, och vänder sig så till fadern).
Hon går ifrån mig, far!
BRUKSPATRON H.
(med djupt allvar).
gosse — jag fruktar det!
Ja, min
— 384 — IDUN 1903 tungt).
Ja — nu ha ' vi klarhet, Elsie — och det är bara en fråga ännu jag vill göra dig — — kommer du att — med stor bitterhet tänka på mig hädanefter?
FRU HEIJBERG {utbrytande).
Åh, den otack- samma!
MOSTER MINA (utom sig af indignation).
Så i högsta grad — — (hon söker efter ordet) — — okvinnligt.
ELSIE (skakar långsamt på hufvudet).
Nej, Tor- sten, — det har jag inte rätt till.
TORSTEN (slår plötsligt handen i bordet).
Tyst!
TORSTEN.
du, Elsie?
MOSTER MINA (hoppar högt i vädret.
Fru Heij- berg ser alldeles förfärad, på honom — brister så i gråt, reser sig och går fram till soffan, där hon sjunker ned med näsduken för ögonen.
— Moster Mina efter henne tröstande och beskärmande sig på en gång).
ELSIE.
Ingen mänska har rätt att bara döma den andra — och det är det jag har gjort — det förstår jag nu.
TORSTEN.
Min ensam har skulden varit att gåfvan, som gafs oss båda blef förspilld — det ger dig rätten att döma, Elsie.
MOSTER DINA (sitter kvar ett ögonblick — så reser hon sig långsamt; sakta för sig själf).
Om jag en gång — för länge sedan haft mod att vara lika — » okvinnlig: *, så hade jag sluppit för- ödmjukelsen att efter 12 långa års väntan slut- ligen bli slängd åt sidan — för en annan — yngre och — » mera passande » — — (hon går fram till fönstret på högra väggen.)
ELSIE (lyfter händerna sammanknäppta och ser förtviflad på honom).
Ah, Torsten — den vore inte förspilld, om jag inte varit för — feg och för hög- modig att tala ut — långt för detta!
TORSTEN (stödjande armen mot knät, gömmer ansiktet i handen — sakta och — brutet).
Gåfvan var större än jag någonsin förstod — därför — är också — förlusten — så bitter.
— (En minuts tystnad.)
TORSTEN (efter att några ögonblick ha stått tyst och stirrat framför sig, lidelsefullt).
Blind — blind har jag varit!
WEYLE (som hittills suttit orörlig reser sig — upprörd).
Någon måste gå efter henne.
ELSIE (med ett plötsligt ljus i ögonen, lutar sig fram och smeker honom lätt öfver håret).
Torsten — res inte.
TORSTEN (ser på Weyle som om ett ljus plöts- ligt gått upp för honom).
Weyle?
— du —?
!
(lågt och », bittert.)
Hvad spelar du egentligen för en roll i detta?
TORSTEN.
TORSTEN (ser upp på henne — långsamt).
— » Och en gång död — kan den aldrig — aldrig väckas till lif igen »., TORSTEN (räcker honom handen — brutet.)
För- låt mig, Sten!
— Ja, du har rätt — någon måste gå efter henne — (han tar sin hatt på pianot och går.)
ELSIES (blick slocknar.
— Hon låter handen sjunka och ser rätt framför sig — så nickar hon sakta).
Nej — du har rätt, Torsten.
(Brukspatron H. och Weyle se tysta efter honom.)
TORSTEN — Om det vore någon annan — men du — Elsie, du kan inte lefva af smulor — (han reser sig och går några slag fram och tillbaka framför henne.)
BRUKSPATRON H.
(som hela tiden suttit kvar på sin plats, slutligen sakta).
— Det var kanske » sorgens gåfva » Torsten behöfde för att bli hvad han kan bli.
Ridån faller.
Tablå.
ELSIE (som satt sig upprätt, följer honom med ögonen — efter ett ögonblicks tystnad utbrister hon).
Det förefaller mig som om vi två aldrig känt hvarandra förrän i dag, Torsten!
(Skymning med aftonrodnad öfver sjön.
Torsten kommer utifrån med Elsie, som blek och liksom från- varande följer honom.
Af hennes oordnade dräkt kan man se att hon många timmar varit i skogen.)
ELSIE.
TORSTEN (stannar och ser på henne med en tung blick; — liksom fortsättande sin tankegång, lång- samt).
Det är farligt att bygga — ett helt lif på något, som kanske bara är — en stämning för stunden, Elsie — (går framåt dörren till verandan och ser ut.)
Kom och lägg Nej nej — inte ligga.
ELSIE (sjunker tillsammans igen — tonlöst).
Ja — det är nog det.
— (I detsamma blåser båten.
Båda rycka till.
Elsie ser blek af förfäran på honom.)
Går du nu, Torsten?
TORSTEN.
Nå, så sätta vi oss här båda två — jag har en stund ännu, innan båten kommer — de andra möta mig därnere för att säga farväl.
— (Han ordnar bekvämt åt henne.
— Hon låter allt viljelöst ske.
— Så sätter han sig bredvid henne och tar hennes ena hand, medan han talar.)
TORSTEN (vänder sig om och möter hennes blick, står en sekund stilla, går så häftigt upprörd fram emot henne och drar henne till sig).
Stor var den synd jag begick emot dig, Elsie, men tungt är TORSTEN (efter några ögonblicks tystnad — K Ö K S A L M A N A C K jong, salt, hvitpeppar, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- kora i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR kroketter stek med med på.
gurkor; champignonsås; grönsalad; fisk- * slotts- smultron med Måndag: Bräckt sockerärter; skinka med stuf- krusbärskräm med mjölk.
Tisdag: med lätt i en kastrull, Smöret brynes gurkorna nedläggas häri, sockras och brynas tills de en vacker ljusbrun färg, då fått köttex- traktet tillsättes och massan får ett upp- grädde.
vade 1 tsk.
salt, gurkorna iläggas och få koka 5 min., hvarefter de läggas på Oxsvanssoppa; ink.
braxen grädde och pepparot.
O n s d a g: Pudding af kött mod ris- kok.
sikt » får Den passeras därefter genom hår- buljongen ett godt afsmakas noga.
smöret och tillsättes uppkok, soppan ded Sist tillsättes det kalla soppan smörgåsar eller och hvarefter serveras med rostadt bröd.
ost- TORSTEN.
Ja — jag kommer.
(De stanna och se hvarandra en sekund in i ögonen.
— Torsten räcker Weyle handen.)
— Farväl — min vän!
WEYLE (gripen, trycker Torsten!
hans hand).
Farväl, (Torsten fortsätter ned emot stranden som om han önskade gå ensam.
Weyle stannar oclfser efter honom.
Elsie, som orörlig stått kvar på samma plats där Torsten lämnade henne, slår plötsligt båda händerna för ansiktet och brister i gråt.}
Slut.
MUSIK.
| ") AMERNAS MUSIKBLAD har för juni månad •M utsändt ett synnerligen intressant dubbelnum- mer, innehållande 7 kompositioner, nämligen: Potpourrie ur op. » Dinorah » af Giacomo Meyer- beer, iSkytte-Lisa », rheinländer-polka af Ludvig André, » Frihet är det bästa ting », den gamle bisp Thomas ' bekanta frihetssång, med pianoac- kompanjemang af Helge Sandberg, » Schlummer- lied » af Robert Schumann, » Väntan », sång (till ord af Ida Granqvist) med pianoackompanjemang af Hj.
Berwald, » Liten Guldlock », polka af Oscar Klose samt tvänne » Blekingslåtar&gt;, gammal vals och gammal polka, upptecknade af Berta Jepson.
Textaf delningen innehåller mycket läsvärda uppsatser om Robert Schumann, dennes maka Cla- ra Schumann samt Giacomo Meyerbeer, alla tre med porträtt.
Vidare finnas meddelanden om Musik- bladets pristäflingar, hvaraf framgår, att i den musikaliska täflingen ej mindre än 128 personer deltagit.
Vårt land synes alltså ingalunda lida brist på tonsättare.
Slutresultatet af denna täfling kan ej bli afgjordt förrän frampå hösten.
Däremot kungöres i det nu föreliggande dubbelnumret resultatet af abonnenternas pristäfling, i hvilken hufvudpriset utgjordes af ett nytt pianino från C.
H. Billbergs pianofabrik i Göteborg.
Vi anse oss allt fortfarande kunna rekommen- dera Damernas Musikblad som en i förhållande till sitt billiga pris högst rikhaltig, omväxlande och intressant musikpublikation, säkerligen den bästa som hittills utgifvits i vårt land.
- och afdrages.
hvarefter det saltas.
Den kokande bul- grädden slås öfver pannkakorna.
Sist den i tär- jongen ell.
vattnet påspädes och kryd- Öfverströs den skållade och f i n t hac- borttagas noga.
dorna jämte de rensade anjovisarna, kade mandeln.
är kall, skares alla ben fiskspa- den hela löken och de öfriga ingredien- tagas noga, hvarefter hvarje halfva ekäi- det och grädden tillsättas, litet i sän- serna res i fyra delar.
Vattnet kokas upp der, och såsen får koka 10 min.
under sakta med WEYLE (kommer ned ifrån bryggan emot honom.).
Nu är båten här, Torsten.
ur spadet och skinnet fisken Gurkorna skalas, klyf- ningar linne att få väl afrinna.
VECKAN 5 - 1 1 JULI 1903.
Soppa tages vas längs efter och alla kärnor bort- Smör och mjöl sammanfräsas, E l i s a b e t h Östmak, Sondag: bords- När Beredning: Redigerad al 1 tsk.
smör.
(Han trycker henne ett ögonblick tyst intill sig.
Så släpper han henne, tar hatt och resväska på ett bord vid ett fönster i fonden och går långsamt och utan att vända sig ut öfver verandan, ner genom trädgården.
— Det har ännu icke bli fvit mörkt, men månen stiger upp öfver sjön.)
Elsie — du frestar mig.
ELSIE (på samma sätt med gråt i stämman).
Låt oss försöka — att binda samman — hvad som — brustit — kanske.
WEYLE (värdigt med en klar blick på honom).
En ärlig väns, Torsten — du måste tro mig!
(sakta) — hvad det sedan kostat mig, är min ensak.
TORSTEN (för henne till soffan).
dig här, Elsie, du är trött.
Inte rätt?
(mildt.)
Hvad menar också straffet den dragit efter sig — — Ja — nu måste jag gå Farväl — min enda älskade!
— (Elsie, som lutat sig intill honom, lyfter med slutna ögon sitt bleka anlete mot hans.
Han kysser henne ett par gånger — Brutet.)
Tänk på mig ibland — med mildhet — om du kan — jag behöfver det, ty nu vet jag hvad det innebär — att ha förspillt • » kärlekens gåfvan.
tillsättas, steka hvarefter färdig omkr steken 3 tim. får Fläskhare (f. ben), 6 pers.).
stekt iVs kg.
som fläskhare vildt (med 1 hg.
späck, 1 / 2 msk.
sålt, V * tsk.
flitig rörning, hvarefter fisken, den uppi- KÖttjusen silas och skummas, smör hvitpeppar, 1 msk.
smör (20 gr.), 1 till- och mjöl sammanfräsas, köttjusen till- kkp.
vatten, 3 kkpr.
mjölk, % msk.
sättas.
Massan utbredes på ett fat att sättes litet i sänder och såsen får koka soja.
kallna.
Af den stelnade massan formas under flitig rörning i 10 min., hvar- Sås: 1 msk.
smör (20 gr.), 2 msk.
aflängt runda kroketter, som rullas i efter den afsmakas.
m j öl, köttjus.
1 m sk. köttextrakt, 1 stötta skorpor, doppas i vispadt ägg S y l t p a n n k a k a (f. 6 pers.).
3 små del.
tjock grädde, 1 tsk.
socker.
och rullas åter i stötta skorpor.
Kro- kkpr.
hvetemj öl, 1 lit.
gräddmj ölk, 2 B e r e d n i n g: Fläskharen tvättasmed ketterna böra därefter ligga ett par ägg, 2 msk smör (40 gr.).
en duk doppad i hett ratten, bultas timmar att hårdna och kokas sedan gul- T i l l f y l l n i n g o c h g a r n e r i n g: lätt, befrias från fett och hinnor och bruna i flottyr.
De uppläggas på grå- 1 kkp.
sylt, 3 del.
tjock grädde, 1 msk.
späckas om så önskas, samt ingnides papper att afrinna och serveras med socker, % hg.
sötmandel.
med salt och peppar Smöret brynes champi gnonsås.
T i l l p a n n k a k s l a g g e n: 1 msk, i en stekgryta, köttet nedlägges och vispad e ä ggulan Slottsstek och (f. kryddorna 6 pers.).
1 % kg.
smör (20 gr.).
brynes väl på alla sidor, hvarefter det B e r e d n i n g: Mjölet hålles i ett fat, spädes med det kokande vattnet, mjöl- kg.
gädda, 1 msk.
salt, V 2 tsk.
ättika, (60 gr.), 1 / 2 msk.
salt, 1 lit.
svag bul- äggen vispas med mjölken, nedröres ken och sojan och får sakta steka med T o r s d a g: Grönspppa; syltpannkaka, 1 ii b. vatten, 3 msk.
smör (60 gr. \ 4 jong ell.
vatten, 4 kryddpepparkoni, litet i sänder med slef, i mjölet, sist tätt slutet lock tills köttet är mört.
F r e d ag: Fläskhare stekt som vildt msk.
mjöl, 2 del.
fiskspad, 2 del.
4 hvitpepparkora, 1 msk.
sirufp, 1 msk.
tillsättes det skirade, men afsvalnade Det upptages, lossas från benet och med brynt potatis och vinbärsgelé; fil- grädde, salt, hvitpeppar, 1 äggula.
konjak, 1 msk ättika, 4 anjovisar, 1 smöret och smeten får stå och svälla skares i tunna skifvor, som hopläggas mjölk.
Till panering: 2 lägg, 2 kkpr.
liten rödlök, 2 lagerblad omkr. 2 tim. En pannkakslagg upp- och serveras upplagda på benet L ö r d a g: Sillpudding med skiradt stötta skorpor.
hettas långsamt, smöret smältes i vatten- S å s: 1 msk.
smör (20 gr.^ IV2 msk.
Köttjusen silas och skummas noga.
smör; hvit sagosoppa.
Så Smör och mjöl sammanfräsas, köttju- T i l l k o k n i n g: s / kg flottyr.
mjöl, köttjus, (1 del.
tjock grädde).
bad och härmed penslas laggen.
KECEPT.
B e r e d n i n g: Gäddan rensas, fjällas B e r e d n i n g: Köttet bultas väl och mycket smet ihälles att pannans yta sen och köttextraktet tillsättas litet S o p p a p å g u r k o r (f 6 pers.).
ej, sköljes väl och torkas, samt ingni- tvättas med en duk doppad i hett nätt och jämt täckes Pannkakorna upp- i sänder, under rörning och såsen får gryn; saftsoppa med klimp.
Fiskkroketter (f. 6 pers.).
% innanlår ell fransyska, 3 msk.
smör 4 Ben läg- vatten.
En stekgryta upphettas lång- läggas på varmt fat och öfverstrykas koka 10 min., hvarefter grädden ihälles soc- ges i varmt saltadt vatten och får koka samt, smöret brynes däri och köttet tunn t med varm sylt.
Grädden vispas och såsen får ett uppkok ker, 1 msk.
köttextrakt, IV2 lit.
god bul- tills fenorna lossna, då den genast upp- ilägges samt brynes väl på alla sidor, till hårdt skum, sockret tillsättes och 2 medelstora, färska gurkor, 1 lit.
vat- des med saltet och ättikan.
ten, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 tsk.
