# ID: svediakorp-per1508
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,446
# sentences: 934
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


kritor förtro sina förnimmelser åt " Whatmans ritpapper eller — o högtid!
— få stryka med färgglödande penslar öfver ett stycke duk, för en sådan natur måste det förvisso smaka af ökenvandring att i skolrummet plugga elemen- tärt vetande i trånga barnskallar.
En dag fogade det sig så, att professor Wallander fick ögonen på hennes artistiska försök, hvilka röjde så omisskännliga anlag, att det beslöts att den unga Clara skulle odeladt ägna sig åt konsten.
Professorerna Wallander och Malmström voro bland hennes första lärare; vid Konstakademien studerade hon åren 1 8 7 0 — 7 5 och sedan följde bland annat vistelse i Paris, där hon målade för Courtois och Falgniére m. fl.
CLARA LOFGREN I SIN ATELIER.
C L A R A L Ö F G R E N.
NÄR M A N från den i sin vackraste som- marskrud prunkande Kungsträdgården viker om hörnet af professor Scholan- ders smakfulla » hotell Wallenberg » in på Näckströmsgatan, kan man tro sig vara i en stad af idel parkidyller.
T y gatans båda änd- punkter träffa två förfriskande oaser af blom- mor och grönt, som reflektera sin sommarstäm- ning på de allvarliga husradernas stenytor.
Denna lilla gatubit midt i hjärtat af Stock- holm har o m förmiddagarna öfver sig ett visst kontemplativt lugn, som man ofta finner i de europeiska storstädernas konstnärskvarter, där arbetsifriga hjärnor ge form åt sina fantasier i färgens eller lerans material.
Ett af husen vid Näckströmsgatan inrymmer ock sedan de- cennier tillbaka ett antal artistverkstäder, och bland andra, som där brottats sin Jakobskamp med konsten, var » Kung Hermer och Aslögs » målare Aug.
Malmström.
Går man nu uppför de fyra stentrapporna, skall man finna en kvinnlig konstnärsfalang residera i de olika ateliererna, artister, som sedan länge vunnit stadgade namn och som oberörda af vänster- eller högerkritik och skilda konstriktningars liftag med hvarandra i all stillhet offra sina krafter åt skapandets bitter- ljufva möda.
HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG FOTO.
Under ett af de ströftåg inom olikartade stockholmska lifskretsar, som min journalistiska id stundom påkallar, kom jag en dag att i det nyssnämnda huset vid Näckströmsgatan beträda den atelier, som sedan 27 år tillbaka disponeras af fröken Clara Löfgren.
27 år, tänker ni, den nya tidens automo- bilkollriga flygmänniskor, det är en lång tid att vara stationär på samma ställe, i synner- het då man är konstnär.
Kanske.
Men frö- ken L., som den 23 dennes eller själfva mid- sommaraftonen, fyllde 60 år, har under sin flitigt utnyttjade arbetstid jämväl slagit upp fönstret ut mot det horisontvida, andeföryng- rande Europa, d. v. s. hon har då och då gjort studieresor till de franska, italienska och nederländska konsthärdarne, hvarifrån hon hemfört nya impulser och stegrad arbetsglädje till ateliern vid Näckströmsgatan.
Den hvithåriga fina damen med det sym- patiska väsendet och det varma lynnet har som de flesta konstnärer tum för tum och under oaflåtligt arbete fått bryta sig väg till erkännandets svåruppnådda punkt.
Under de första ungdomsåren ägnade sig fröken L. åt lärarinnekallet.
Men för en fantasi- människa som hon, hvars ögon oaflåtligt drucko in formers och färgers ständigt växlande ut- tryck i den omgifvande sinnevärlden och hvars fingrar brunno af åtrå att med tusch och Fröken Löfgrens konst faller förnämligast inom porträttmåleriet.
Numerären af hennes porträtt är mig obekant, men i betraktande af hennes betydande flit, hennes anseende att kunna träffa det karaktäristiska hos originalen i förening med en samvetsgrann teknik, torde siffran vara betydlig.
Af vårt konungahus ' medlemmar har hon målat konungen, kron- prinsen, prins Bernadotte och prinsessan Eu- genie, af lärde män biskop Strömberg, pro- fessorerna Groth och Holmgren.
I egenskap af kvinna har hon gifvetvis hyst stark sym- pati för militärer och de för henne, hvilket utmynnat i bland annat ej mindre än 7 por- trätt af öfverstar vid Värmlands regemente.
Hon säger också skämtsamt, att denna konst- flit borde berättiga henne till titeln » regemen- tets dotter ».
Åren 1882 och 1885 exponerade hon ett par dalmotiv på salongen i Paris; dessutom har hon exponerat i Stockholm m. fl.
städer.
Akvarellens friska och luftiga konst är henne heller ej främmande.
Hennes portföljer svälla af färgglada bitar, målade under hennes många resor hemma och utomlands.
Sol, blommor, grönska och värmedallrande luft utgöra ledmotivet i dessa omsorgsfullt utförda alster — de afspegla konstnärinnans eget ljusa, blida kynne, ett temperament, genomträngdt af äkta kvinnlighet, en förhoppningsfull syn på tingen och framför allt fylldt af en stark lifskärlek, som ger åt 60-åringen en oförmin- skad sinnesspänstighet.
Det är en ovärderlig lycka att äga dessa skatter, sedan man sett sex decennier af sitt lif sjunka ned i förintelsen.
Fröken L. erinrar mig i detta fall o m författaren Sandoz i Zolas konstnärsroman » L / oeuvre », som sedan han följt sin vän Claude Lantier till grafven, säger med sin starka tillit till energiens allt be- tvingande makt, öga mot öga med förgängel- sen: » Nu ska man gå hem och arbeta! » När man äger den kraften, är det en glädje.
att arbetsdagen blir lång.
ERNST HÖGMAN.
l U U N 1903 — ljuder från 3 (52 — orgeln en psalm, bjudande hvila och frid, MIDSOMMAR.
manar till aftonens ro efter en dag utaf id.
S OLENS o c h blommornas fest, midsommar, åter är inne, väcker med kransar o c h löf från ungdomsåren Det är en midsommarpsalm, alla ett minne: kyrkan skall prydas till helg, rikt som en Tonar så stilla och blidt »: Klockeklangen därvid fyller med andakt hvart sinn '.
gud.
Helgsmål, medan daggens blomdoft o c h sång viga midsom- mar in.
kristall glittrande dröjer FANNY CHEYSANDEB.
på ängen, ila » Nu är en dag.
framliden. » bidande brud.
Högtidsklädnaden skönt väfdes af sommarens Än stämma uti den.
de små uti byn gladt ifrån sömnen o c h sängen att i morgonens stund vid sångers klingande ljud hämta från KVINNORNA åker o c h äng den blomsterskim- rande skrud.
Men under ekande hvalf i kyrkans gyllene dager gamle kyrkvaktarn Blom ren myndigt lednin- gen tager: sakristia med kor nu främst i ordningen står, och med tvagor och spann hans trupp till drabbningen går.
Och medan gummorna sen bänkar o c h läk- tare städa, börja » mamsellerna » flinkt att koret o c h alta- ret kläda.
Fönsterträdgårdarnes barn flockas kring korsels stam, kalla, lilja o c h ros lysa ur bladverket fram.
Barnen nu samlats också, hvar med sin dof- tande knippa.
Under en skuggande lind börja de binda och klippa.
Här små buketter där utaf lönnarnas i mängd formas för bänk efter bänk, blad flätas en buktande länk.
Så utaf hvitstammig björk bågar kring dörrar- na bindas.
Prydligt med kransar och l ö f orgel och pelare lindas: Marise gyllene halm, blåklint med himmelens glans, brudbröd med krona så skär, prästkragars snöhvita krans — Klöfver i rodnande prakt, glänsande guldgul ranunkel, midsommarblomster från lund o c h gransko- gens skymmandedunkel, lummiga ormbunksblad och vintergröna i blom — alla sommarens barn lofva Guds helgedom!
Sist när dalande sol västliga fönstren förgyller och en berusande doft kyrkan den höghvälfda fyller, OCH LIFFÖRSÄK- premiebetalningarna äfven efter mindre in- komsttagares förhållanden få lifförsäkringens fördelar tillgodogjorda alla samhällsklasser.
Hvilken väldig utveckling denna verksamhet nått i de stora kulturländerna, därom kan man göra sig ett begrepp, då man känner att ett af de engelska folkförsäkringsbolagen, Pru- dential — det äldsta i världen — äger öfver 13 millioner försäkringar, ett tal, represente- rande en tredjedel af hela Englands befolk- ning.
Då folkförsäkringen, sedan den infördes i Sverige, äfven här vunnit stor tillslutning, och då det visat sig, att särskildt våra svenska kvinnor omfattat lifförsäkringen i denna form med stort intresse, hafva vi ansett att det skulle intressera våra läsarinnor att angåen- de denna sak erhålla några närmare upp- lysningar, hvarför vi hänvändt oss till den på detta område banbrytande lifförsäkrings- anstalten i vårt land, Svenska lifförsäkrings- anstalten Trygg.
Denna anstalt bildades år 1899 genom sammanslutning af omkring 300 för ändamå- let intresserade personer i hufvudsakligt syfte, EN K R A F T I G A utveckling, som lifför- att, såsom det heter i inbjudan, » bland mindre säkringsverksamheten har att i vårt land inkomsttagare och arbetare söka på lifförsäk- uppvisa, hade tills för några få år sedan ringsidéns grundval verka för ekonomisk för- lämnat kvinnorna så godt som oberörda; tanke o c h sparsamhet ».
och icke nog härmed, kvinnorna betraktades Anstaltens grundkapital utgör 500,000 kr., då icke blott såsom i allmänhet likgiltiga och kontant inbetaldt, hvilket kapital emellertid oemottagliga för lifförsäkringsidén för egen är afsedt att, då det icke längre behöfves för del, utan äfven ej sällan som rena fiender verksamheten, få återbetalas, hvarefter hela till densamma, då frågan gällde försäkring af vinsten å verksamheten tillfaller försäkrings- hennes närmaste; mången lifförsäkringsman tagarne.
har bittert beklagat sig öfver den omstän- Anstaltens förvaltning står under kontroll digheten, att, då en lifförsäkring varit fullt af en öfverstyrelse, bestående af 20 ledamö- färdig, det hela strandat på hustruns motvilja.
ter, och hvartill enligt reglementet skola ut- Då man betänker å ena sidan, att lifför- ses » svenske män, som gjort sig kända för säkringsidén hvilar på grundval af en syste- redbarhet och duglighet i allmänna eller en- matiserad sparsamhet, och å den andra att skilda värf; ordförande i denna öfverstyrelse våra kvinnor i stort sedt gentemot männen är f. n. landshöfding A x.
G. Svedelius samt v.
väl må kunna sägas företräda just sparsam- ordförande Andra kammarens talman, konsul heten, och härtill ytterligare lägges den om- A x.
Swartling.
ständigheten, att lifförsäkringens frukter till Sitt mål har anstalten sökt uppnå genom allra största delen tillfalla kvinnorna, så kan att tillämpa de idéer, som de stora folkför- man icke förklara det förhållandet, att man säkringsbolagen använda: liff örsäkringarna teck- förr räknade kvinnorna bland lifförsäkringens nas .utan läkareundersökning, i det att som fiender på annat sätt än genom en skepticism, grundval för försäkringen läggas de uppgifter, som satte de ideella synpunkterna framför de sökanden i ansökan lämnar o m sitt hälsotill- reela, och hvilken k o m en kvinna att känna stånd; försäkringsbref utfärdas äfven å de motvilja för att i penningar värdesätta och minsta belopp; premierna få inbetalas helårs- försäkra en förlust, hvilken för henne betydde vis, kvartalsvis eller veckovis, allt efter för- oändligt mycket mera, än hvad m e d allt guld säkringstagarens egen önskan, och afhämtas på jorden kunde uppvägas.
Det har här, som på förfallodagarne af anstaltens ombud.
på många andra områden, varit nöden, som Anstaltens verksamhet har omfattats med fått vara läromästaren, och dess lärdomar en för vårt land enastående tillslutning.
Som hafva varit så kraftiga och öfvertygande, att exempel härå kan nämnas, att under sistför- man numera icke hos oss räknar kvinnan till flutna år söktes i densamma lifförsäkring af lif försäkringsidéns motståndare; de officiella ej mindre än 26,415 personer, ett antal un- siffrorna peka hän på en öfverväldigande ut- gefär lika stort som i alla öfriga härvarande veckling på detta område.
Då år 1883 i bolag tillsammans; vid 1902 års slut voro i Sverige af lifförsäkringsbolagen till änkor och anstalten försäkrade 45,837 personer.
faderlösa utbetalades cirka en million kronor, Hvad som emellertid för Idun har ett sär- så hade denna utbetalning under 1901 stigit till sjudubbla beloppet eller till närmare sju millioner.
RINGEN.
E T T JÄTTESTEG FRAMÅT.
D Då våra kvinnors motvilja m o t lifförsäk- ringsidén hos männen sålunda jämförelsevis fort gick att öfvervinna, så har det däremot gått så mycket långsammare med arbetet att få kvinnorna själfva att begagna sig af de fördelar, som en lifförsäkring erbjuder, och det är först på de allra senaste åren, som man kan konstatera några bestämda framsteg på detta område; hvad den vanliga lif för- säkringen icke förmått uträtta, det har emel- lertid folkförsäkringen visat sig mäktig.
— Hvad är då folkförsäkring?
Folkförsäkring är en lifförsäkring för alla; den sträfvar att genom att förenkla formaliteterna för lifför- säkrings erhållande och genom att afpassa MELLINS FOOD I O F V E R T R Ä F F A R!
i F r i s k h e t A L L A A N D R A J OCH A n g e n ä m V ä l l u k t • PRISBELÖNT M E D FLERE!
GULDMEDALJER- af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
Finnes på Apoteken samt hos Specerihandlarne.
P R O F BPati * o * h f r &lt; i n « « frin Axel Lennstrand, GEFLE.
= = = = =
I D U N 1903 — 363 — Anstaltens förvaltning är inrymd i ljusa, rymliga lokaler i huset n:r 14 Birgerjarls- gatan 1 och 2 tr., och därstädes samt å afdel- ningskontoren sysselsättas närmare 50 kvinn- liga kontorsbiträden.
Vi meddela från hufvudkontoret trenne bilder: en interiör från styrelserummet samt tvänne bilder från arbetsrummen.
Ordförandeplatsen i styrelsen intages af förre polismästaren Semmy Eubenson; till hö- ger o m honom sitta löjtnant Adolf af Joch- nick, anstaltens outtröttlige och energiske di- rektör, samt konungens läkare, lifmedikus Carl Flensburg, till vänster o m ordf. märkas leda- moten af riksdagens första kammare grosshandl.
Olof Björklund, bankdirektören Otto Enell samt grosshandl.
Albert Grumme.
GRANNAR.
SKISS FÖR IDUN AF W — E.
D LIFFORSÄKRINGSANST ALTEN TRYGGS STYRELSE.
HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG FOTO.
(NAMNEN Å DE OLIKA MEDLEMMARNE: SE TEXTEN!)
skildt intresse är det stora antalet kvinnor, som i Trygg erhålla försäkring; enligt upp- gift utgör antalet kvinnliga sökande, enligt senaste statistiken, icke mindre än 3 2, 4 7 proc.
af hela antalet sökande, d. v. s. ungefär en tredjedel.
Enligt dessa siffror skulle sålunda efter blott tre års verksamhet finnas i Trygg försäkrade omkring 15,000 kvinnor, hvilket förhållande betecknar en fullständig revolution beträffan- de våra svenska kvinnors ställning till lifför- säkringsverksamheten.
Hvilka kvinnor försäkra sig då i T r y g g?
Jo, i dess statistik finna vi alla klasser repre- senterade, från butikägarinnan, hvilken inbe- talar åtskilliga hundra kronor o m året för den jämförelsevis stora försäkring, som tjänar till garanti för hennes affär, till den fattiga söm- merskan, som af sin knappa inkomst afsätter 10 öre i veckan till sin lilla försäkringssumma; husmödrar, hvilka medels en liten slant då och då ur hushållskassan samla ett litet kapi- tal till sin gosse vid hans konfirmation; lära- rinnor, hvilka medels sin premiebetalning för- säkra sig ett kapital vid uppnådd pensions- ålder.
Största antalet sökande finner man na- turligtvis bland de ogifta kvinnorna, själfför- sörjerskorna; de gifta kvinnorna utgöra näm- ligen endast 37,2 5 p r o c, och de ogifta 62,7 5 proc.
af hela antalet försäkrade kvinnor.
Och hvilket försäkringssätt väljes mest?
Nästan uteslutande sökes försäkring med för- säkringssummans utbetalning vid 50 eller 55 års ålder eller vid dödsfall dessförinnan.
Pre- miebetalningen verkställes företrädesvis kvar- talsvis eller veckovis.
Bland de mindre in- komsttagarne äro särskildt veckopremierna myc- ket populära.
Anstalten för äfven en särskild statistik för utrönande af helnykterhetens inflytande på lifslängden, och det kan j u vara intressant att veta, att af antalet sökande kvinnor icke mindre än 49 proc.
uppge sig vara absolu- tister.
Nå, men använder Trygg också kvinnliga agenter?
De hittillsvarande försöken på detta område hafva icke slagit väl ut, då de kvinn- liga agenterna visat sig mindre uthålliga än de manliga.
Det finnes dock helt visst äfven utmärkta kvinnliga agenter, och de mottagas gärna i arbetet.
Är då icke inkasseringen af alla de små premierna förenad med svårigheter, särskildt inom arbetareklassen?
Svårigheter finnas j u öfverallt, dock ej större än att de kunna öf- vervinnas, och så äfven här.
Det måste dock sägas, att inkasseringen inom arbetarehem- men skulle vara mycket försvårad, därest icke kvinnorna, hustrurna och döttrarna, vore lif- försäkringsbrefvens säkraste stöd.
Den punkt- lighet och noggrannhet, med hvilken de vaka öfver att mannens premier betalas, och de personliga uppoffringar de underkasta sig, hellre än att låta försäkringen förfalla, äro be- undransvärda.
* Men Trygg är icke endast kvinnoförsäkrings- anstalten » par préférence » och banbrytande för denna verksamhet i Sverige, utan samti- digt äfven en af våra största arbetsgifvare för kvinnliga kontorsbiträden.
ET H A D E VARIT en ovanligt bråkig mor- gon.
Herr Carlson hade blifvit väckt för sent.
» H m, tre fruntimmer i huset och ingen kan hålla någon ordning på klockorna! » Han lyckades komma med åtta-båten.
Han försvann som en Jupiter, höljd i vredens moln, men glömde att ta med sig sin åskas viggar.
De lågo där osynliga och alla kände den irriterande stämningen och rättade sitt upp- förande därefter.
Alla barnen ropade, en på mat, en på dryck, en tarfvade ombyte och resten gjorde väsen för sällskaps skull.
När ändtligen barnskaran spridts kring backarna och frukostbordet afdukats, stängde fru Carlson dörren till salen med en känsla af, att nu stängde hon hela världen ute; hon drog undan en flik af gardinen, så att hon kunde uppfånga en skymt af den blå viken därute och slog sig ned, utan att ens bry sig om att lägga hushållsboken framför sig som en skylt, den där betecknade det berättigade i hennes stillasittande.
Hennes grå ögon miste totalt det uttryck af pröfvande myndighet, som de fått i den långvariga tjänstgöring de haft att vaka öfver barn och tjänstefolk; dragen slappnade i en slags okänslig hvila och munnens linjer, som redan börjat stelna något i den bestämda viljans uttryck, vek- nade och flngo en osäker tvekan, som lät ana ett själstill- stånd, helt olika det hvardagliga hos den arbetsamma husfrun.
Fru Carlson kände sig i dag vid ett humör, som gjorde henne FRAN LIFFOR- SÄKRINGSANST ALTEN TRYGGS LOKALER: 1.
POLICEAFDELNINGEN OCH KORRESPONDEN- TERNAS RUM.
2.
KASSA- OCH BOK- FÖRINGSAFDELNINGEN.
HOFFOTOGRAF A. BLOM- BERG FOTO.
I D U N 1903 — köks- och verandatrapporna prålade i frisk färg- prakt af scabiosa, löfkoja och nyutslagna nej- likor, och den kraftigt gula kantväxten bröt sig vackert mot de rödhvita, taggiga snäckor, som bildade gördel och stöd däromkring.
Ve- randafönstren, som voro öppna, skuggades af de gröna träden därutanför; sandplanen var fin och krattad, så att ej ens ett fjät syntes därpå och från det halföppna sängkammar- fönstret fladdrade en gardin, så hvit, så mjuk, som ville den tala om, att här inne var all- ting rent, friskt och svalt.
Enligt referat af meddelande från Svenska Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den 15 Aug.
1902 är S T 0 M A T 0 L ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
S T O M A T O L F A B R I K E N, I den lilla villan bodde sedan 14 dar fröken Marta Adamson.
Fru Carlson brukade se henne o m morgnarna, när hon kom ut ur sin veranda, frisk, rosig och nymornad, klädd i hvit kamkofta med spetsmanschetter.
Först tittade hon på sina rabatter, rensade bort vissna löf, som fallit ned bland blommorna, rättade krukor och stödjepinnar och flyttade så ut sin stora, grönglänsande aralia, som om natten alltid flyttades in på verandan för kylans skull.
Och se ' n kom den lilla nätta jungfrun och sade: » Nu är det färdigt, fröken! » och fröken svarade: » Tack, snälla Mina, jag kom- mer genast! » tog bort ännu ett sista skrum- pet blad från den stora begonian, klef nätt på sina mjuka toffelsulor uppför verandatrap- pan och slog sig ned vid sitt ensamma snö- hvita frukostbord.
S t o c k h o l m.
H.
M. Konungans Hofleverantör.
själf rädd.
Hon tyckte, att i barnens oaflåt- liga rop, ständigt och jämt endast uttryckande längtan efter behofvens tillfredsställande, låg något så pockande; hon kände sig ock sam- tidigt öfvertygad om, att barnflickan, som hon nyss läxat upp ganska ordentligt, och köksan, den hon, så fort hon fick krafter igen, ämnade ta itu med, båda två i henne sågo den gall- gröna husdraken, den de borde öfverge så fort som möjligt, eftersom hon icke ville finna sig i att slarf och tanklöshet regerade deras de- partement; fru Carlson, som visste, hvad jung- frubrist i åtta personers hushåll med mycken gästfrihet vill säga, kände en feg fruktan.
I sin förargelse kom hon att tänka på den frånvarande mannen och hennes tankar vredo och vände på honom också, till dess han blef lika pockande och otacksam som någon af de andra.
.
.
Allihop hängde de på henne och allihop kastade de tyngden af sina behof och önskningar och sina otacksamma hjärtans för- argelse på henne.
.
.
hon kände i luften på långt håll, när de närde agg mot henne.
Att de icke blygdes att låta henne bära sådana bördor, dem hon icke förtjänat och icke kunde bära och icke heller själf kunde lyfta af!
Detta hade fru Carlson sett i fjorton dagar djupt intresserad, men utan att få tillfälle att göra den okändas bekantskap.
Fröken Adamson lefde så fullkomligt utan vetskap om den andra villan och de kring buskarna spridda småt- tingarna.
De vanliga bekantskapsbryggorna, posten, telefon, lawn-tennisplanen pm kvällarna, promenaden i månskenet efter maten på strand- vägen, blefvo af henne fullkomligt ignorerade.
Fru Carlsons sista hopp var badhuset och ångbåten.
Men fröken Adamson badade kl. 6 om morgnarna, innan ännu villainvånarna hunnit grumla upp dybottnen, och vid ång- båten syntes hon aldrig.
Fru Carlson blef tveksam; men för hvar dag ökades hennes iakttagelser och steg hennes intresse.
I sådana ensamma pröfvostunder som den förut om- talade, minskades det ingalunda.
Det tog en snabbare fart.
Hennes öfverdrifvande, nervöst förstorande fantasi, som var en följd af öfveransträngning, lämnade henne ingen ro.
Midt i denna nervösa tankeoreda k o m det där stynget och.
svedan i ryggen öfver henne.
Hon visste själf, att hon hade stark blodbrist, och hon gömde som en hemlighet inom sig vissheten om, att hennes bröst var angripet.
Ibland kände hon en förlamande fasa krypa öfver sig vid tanken på, att denna fara var större, än hon ville medgifva.
Hon anade, hvad denna ständiga bröst- kvida betydde; hon fruktade denna svaga torra hosta, som aldrig lämnade henne ro om nätterna.
Hennes kropp var utmärglad: hvar skulle hon taga krafter från att möta denne fiende?
I detta ögonblick kom verkligheten för henne, skoningslös, då den såg henne offer för alla oroliga tankar: hon skulle dö ung och hon skulle dö af bröstsjukdom.
Alla barnen voro j u så små — hvarför skulle hon dö n u?
Fritz var äldst och han var 12 år!
Och de andra!
Tänk, så många smekningar och varningar, så många vakor och omsorger, innan de kunde reda sig utan henne.
.
.
Här gingo tankarna sönder för henne; hon kände, hur blodet steg åt ansiktet och hur mattigheten slöt en kallsjudande ström af svett om hennes kropp.
Hon måste lägga sig på soffan för att återhämta sig.
Samtidigt hennes egen värld syntes henne så trist, steg för hennes syn bilden af den okända fröken Adamson i den hvita dräkten vid det hvitskimrande bordet.
Hon kände en afundsam längtan efter allt detta rena, obe- fläckade hvita; hon tyckte sig känna den doft af friskhet och ostörd hvila, som utgick där- ifrån.
Hon såg med undran den där varelsen, sval och lugn, som intet gjorde, som tillbrin- gade sin dag i tystnad och frid, utan störande, oförberedda afbrott af idel småsaker, som pi- nade och tröttade.
Ibland, när fru Carlson gick till badet, åtta man stark, barn och barn- jungfru medräknade, låg fröken Adamson i sin stora hängmatta med en kudde u n d e r ' hufvudet och en bok i handen.
Då blef hon en lefvande gåta för den trötta fru, som i sitt tolfåriga äktenskap ej kunde påminna sig en dag af ostörd hvila — och hon fattades af en ohejdad lust att gå fram och säga något rysligt.
Hon hade ingen rimlig anledning.
Men lusten brände henne som eld.
Solen lyste så vänligt, vattnet gnistrade blått, vinden drog sakta genom den yfviga hundrofvan, som klängde sig kring ståltråden vid dörren på villan midt emot.
Solen, som insvepte fru Carlsons stora veranda i floder af hett brännande, hårdt stickande strålljus, lämnade alltid den där lilla anspråkslösa byggningen oberörd i en frisk, svalkande skugga.
De båda hörnrabatterna vid E v a H e d m a n &amp; G:o H U S Drottninggatan CAF " É 68.
Et.
1886. fjf / \ H Å L L S T S A LA &amp; Dagarna gingo.
Saken hade avancerat därhän, att man hälsade på hvarandra, men därvid förblef det envist.
Fru Carlson, som fick täta och tärande anfall af blygsel (hvilka regelbundet infunno sig i hälsans dagar) öfver sitt afundsamma intresse för grannen, sökte att förbättra sitt dåliga moraliska tillstånd genom ett medel, som tyvärr ej kan räknas S K O R.
364 — LA rek.
» In omsorgsfulla öppet till 11 e. m.
Ack, j a!
Detta saliga tillstånd varade till dess hon fick se fröken Adamson nästa gång ligga i hängmattan.
Då kommo frågor och tvifvel tillbaka med nedbrytande af alla moraliska hjälpstöd.
Hon kunde inte hjälpa, att hon fick så starkt intryck af fröken Adam- sons frihet och fullständiga oberoende, att alla hennes tankar drunknade i en flod af ohejd- bar nyfikenhet.
Hon måste utgrunda, dra fram, vända ut och in på den där svala, lugna, korrekta gåtan i hängmattan.
Och föreställningen om slafveri blef allt starkare inom henne; barnen voro kedjan, mannen det tunga ankaret, som höll hennes fartyg fånget, stampande i de tunga vågorna af ett hushålls- haf, hvars vågor allt oftare slogo öfver däcket och spolade bort allt, som fanns af glädjens värde därinom.
.
.
En dag, när fru Carlson kom från sin badtimme, såg hon fröken Adamson sitta i sin berså.
Löfvet var glest och fru Carlson skymtade broderier, garner i en korg.
Nå, det var då inte den afvisande boken åt- minstone.
Fru Carlson kämpade en kort kamp vid det ställe, där den upptrampade vägen vek af åt hennes håll.
Se ' n tog hon ett beslut- samt steg åt vänster, kikade genom grenarna, ropade inåt: » A h, så flitig fröken är — får man stiga p å?
» Och befann sig sig så midt ibland garner och tyg och välgörande svalka af löfvet, midt emot fröken Adamson.
Hon kände sig som en upptäckare på en ändtligen eröfrad kontinent, och hennes ögon fingo det säregna uttryck af spänd iakttagelse, beslöjad, men icke dold af ett artigt lugn, ett uttryck, utmärkande kvinnor vid presentationer, dem de ha intresse af.
» Och fröken Adamson trifs h ä r?
» » Ja, hittills åtminstone, » svarade fröken förbindligt.
» H m — men är inte fröken bra ensam? » » Det gör mig ingenting.
Jag läser och arbetar, fiskar och ror och ströfvar omkring trakten. » Fru Carlson satt tyst.
För hennes lifligt arbetande fantasi stod bilden af fröken Adam- son ensam i skogen, ensam på sjön, på lands- vägen.
Ingen barnskara grät efter henne för att få gå med, inga jungfrur begagnade ett kärkommet tillfälle, inga naggande tankar på smått, smått drogo henne tillbaka.
Inga tra- siga strumpor och gapande hål i tröj- och kolt- och byx- och kjoltyg upptogo hennes tid; intet krus för husfredens bevarande satte undervisning I matlagning, desserträtter, flnbaknlng m. m.
» firsk.
för damer, » om följd a f oentralt läge, godt ooh rikligt bord, l i g a B U F F É bland de sant kristliga.
Hon sökte nämligen i sin själ nedrifva fröken Adamson från den piedestal, dit hennes afunds starka händer ställt henne.
Hon degraderade henne till kappsömmerska, utarbetad och säsongförslöad, hon gissade henne till minst 36 år och kände en oblandad glädje vid tanken på att hon själf med alla sina 7 afkomlingar ändå bara var tret- tiotvå år, hennes friska hy var spisvärme, minne från ensamma, tråkiga måltider, dem hon själf tillagat och ätit, stående mellan syma- skinen och tillskärningsbordet.
Så kom hon att tänka på, att kappsäsongen ännu ej var slut så här tidigt — nåja, så mycket bättre, då var hon bodbiträde då och, ja, Herre G u d!
det är alltför sannolikt att en sådan inte kan existera ensamt på sin lön och hålla sommar- nöje på samma gång och därför fick det väl gå på annat sätt!
Fru Carlson fick blixtens plöts- liga klarhet öfver alltihop: tillbakadragenheten, posten, promenaden, båten, allt!
Ingenting att afundas!
Glädje och frid alltsammans!
Och så en tacksam suck: » O, hur skönt, när de svarta tankarna vika undan och man känner sig räddad undan en orätt känsla mot en sin medmänniska! » Frukost-, lunoh-, supé- 3 mån, elevkurs.
Prosp.
ooh Upplyan.
fritt.
priser ooh därtill rabattkuponger, bland stadens mest besökta.
o. kaffeservering.
Tårtor, bakelser, kaffebröd från eget bageri serv, o. säljes här.
— hennes nerver i dallring och ingen pockade på henne, utan man sade: » Ack, var så god.
.
.
» Ensam — oberoende!
Hon kände plötsligt sin stora trötthet, tung och obeveklig vid fj ärr- synen af den andras frihet.
Hvarje tanke på kappsömmerska och bodbiträde var för- svunnen.
Till slut måste fru Carlson rycka upp sig till ett litet ogillande: » Men är fröken aldrig rädd? » — » Hvad skulle jag väl vara rädd för? » log fröken på ett sätt, som betog fru Carlson all lust att gå vidare in på frågan.
I stället ryckte hon upp sig litet mer.
» Ja- män, ska ' det nu vara ett sådant nöje att gå så där för sig själf — så där ensam.
.
.
» — » Det är ett mycket stort nöje att vara ensam, » för- säkrade fröken Adamson allvarligt.
Fru Carlson kände sig något tveksam, huru hon skulle fortsätta.
Så fick hon sikte på hängmattan och kom tillbaka till en gammal tankegång.
Fröken Adam son hade då be- stämdt ingenting att göra?
Fru Carlsons ögon blefvo åter iakttagande; hon k o m ihåg sin mission.
Fröken Adamson undrade ganska förvånad, hvarför fru Carlson trodde det.
Fru Carlson ta- lade om, att hon brukade se fröken ligga i hängmattan och fröken såg ut att njuta s å.
.
.
» Jo, jag tackar, » skrattade fröken Adamson hjärtligt, » fru Carlson skulle se de packor af kriaböcker jag har att rätta därinne.
.
.
» » Jaså, fröken Adamson är lärarinna, » afbröt fru Carlson med nästan dold påpasslighet.
Så var det.
Kontinenten var nu eröfrad.
Efter slutad expedition drog sig fru Carlson tillbaka till sin veranda.
* Knappt någon dag förgick, utan att fru Carlson företog små vandringar å propos till sin granne, från hvilken hon städse återvände likt en humla, lastad med nya upplysningars läskande honung.
Efter åtta dar visste hon det mesta.
Att fröken Adamson var 34 år och 8 månader, att hon hade försörjt sig själf sedan sitt 21:sta år som lärarinna i en af hufvudstadens flickskolor.
Vidare att hon nyss aflagt sorgen efter sin aflidne fader; att hon ej var förlofvad, ej ägde några nära anförvanter, att hon med tillhjälp af ett blygsamt arf kunnat hyra sig detta landtställe, där hon nn skulle återhämta sig efter vår- terminens ansträngningar.
Fru Carlson rufvade öfver upplysningarna, hon fått.
Hon kände med sig själf, att o m hon icke varit så fascinerad af kappsömmerskan, så skulle hon genast ha gissat på lärarinna.
Det syntes med detsamma, att hon tillhörde denna egendomliga klass af kvinnor, hvilka aldrig ha ägt den första ungdomens klara, tanklösa fraicheur, utan hvilka genast kommit till en åldersgräns, hvilken de dock sedermera knappast tyckas kunna öfverskrida, vare sig att deras ungdom blommar upp i annan form eller att det ständiga umgänget med barn föryngrar dem.
Alltså, fröken Adamson var lärarinna och fru Carlson lämpade hennes bild efter den föreställning, hon otydligt ägde inom sig af denna typ, som hon aldrig förr i verk- ligheten kommit i beröring med.
Och efter denna föreställning reducerade hon fröken Adamson till en vanlig människa med precis lika mycket bekymmer som hon själf ägde.
Detta förskaffade henne en ofantlig lättnad, som födde milda känslor.
Outsägligt angenäma dagar följde.
Atmo- sfärens kvalm hade vikit för några åskskurar; luften var mild och lagom varm och fru Carl- son kände ej mer de pinande huggen i ryggen.
Barnen blefvo exemplariska vid blotta tanken på grannen — lärarinnan, och jungfrurna 365 — hade ej hunnit slumra in efter sista uppryck- ningen.
Fru Carlson ägnade sig nu helt och hållet åt fröken Adamson.
H o n lånade henne Svenska Dagbladet och Idun själfmant, hon erbjöd en af sina badtimmar; och till slut bjöd hon på elfvakaffe.
Fröken Adamson var artig, men reserverad.
Men fru Carlson godkände af princip aldrig reservation på landet.
För öfrigt såg hon den knappast, upptagen som hon var af sitt feber- lifliga intresse.
Hennes misstänksamma ögon studerade fröken Adamsons ansikte och spårade af in- stinkt under den blomstrande hyn och de klara ögonens hälsa ett skymtande drag: den dolda skälfningen af hennes arbetes nervspänning.
Hvar var då den tillvaros lugn, som hon haft så lifligt intryck af?
Fru Carlson såg vidare, att fröken Adamsons ljusa hår var betydligt gråsprängdt vid tinningarne, det var bekymmer.
Hennes sätt var reserveradt.
Na- turligtvis: hon var ogift, hälften af kvinnans fulla, hela lifserfarenhet var henne förborgad och hon hade inga samtalsämnen.
Fru Carlson hade med ens eröfrat sin gran- nes bild ur de öfverdrifna föreställningarnas värld; men hon nöjde sig ej därmed.
Hälft omedvetet förvandlade hon så småningom fröken Adamsons lefnad till en oafbruten kedja af olyckor och gråväder, allt under det hon uppdrog en parallell mellan hennes och sitt eget öde.
Hon tog fram allt, skärskådade och jämförde sina upplysningar, drog slut- satser och satte slutligen upp alltsammans under rubrikerna » Gift » och » Ogift » som två långa additionstal, där addenderna » Barnen » och » Friheten », » Mannen » och » Ensamheten » ibland kunde uppväga hvarandra, allt beroende på hennes sinnesstämning.
Hon kunde ändå få en större summa på additionstalets » Gift » med tillhjälp af » Anseende » och » Familje- myndighet », men när i svarta ögonblick » Ostörd hvila » och » Jag själf » kommo med i räkningen, blefvo båda summorna lika.
Då stod hon där igen.
Oftast blef dock facit som hon ville.
I synnerhet när hon fått reda på fröken Adam- sons mörka framtidsutsikter: hon var lära- rinna i en privatskola och hade ej pensionens ringa, men säkra stöd.
Äfven o m hon med ett sparsamt lif kunde lägga af något, så var det ej mer, än att det vid första oväntade sjukdomsknäck kanske kunde stryka m e d!
Naturligtvis hade hon hjälpt till att försörja sin far också!
Och det tog!
» Tänk, så ensam!
Tänk, så liten lön, och så ingenting att luta sitt hufvud emot, när hon blef gammal och trött! » Den veckan, fru Carlson gjorde denna upp- täckt, k o m elfvakaffet mycket ofta.
Men därvid var det nära, att fru Carlson gjort ett missgrepp.
Hennes intresse hade fått en bismak af medlidande, som sken igenom.
Hon glömde af sig i glädjen öfver sin ändrade uppfattning af fröken Adamson.
Följden blef, att fröken Adamson höll på att glida bort igen.
Hon insåg inte eller ville kanske icke inse det sorgliga i sitt öde och dolde ett visst motstånd under sin passi- vitet.
Efter elfvakaffet återvände hon till sin hängmatta och sina böcker.
Hon tycktes ej ha den ringaste blick för familjelyckan i andra villan.
Detta verkade på fru Carlson som en elek- trisk stöt.
och och Hennes rygg blef ett enda svidande ondt hon låg en hel torsdag på sin veranda vred sig i plågor och svarta tankar.
Hon, som inbillat sig, att den där häng- mattetillvaron var något så fullkomligt, hade I D U N mniimmn munin • iMiiiin miittiiiiimimiii 1903 i HM N Ö D V Ä N D I G H E T S A R T I K E L i för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen- = i domar, landsställen och privata familjer: = W i l l i.
: rikligt =: B e c k e r s försedda S a m a r i t l å d o r, med förbandsartiklar och verk- § samma antiseptiska sårmedel, prydliga och omsorgsfullt arbetade = af stark, = E bonad ek, ej såsom andra i handeln förekom- = = mande af kartong eller bleckplåt, som visat =: sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, = i praktiskt inredda med skilda fack och afdel- =: ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- i i stämda platser, = i försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- \: tioner till respektive Kr.
6: —, 12: —, 30: — och =: 35: —.
Illustreradt prospekt sändes franco på §: begäran.
Wilh.
Becker, Kongl.
Hofleveran- =: tör, 5 Malmtorgsgatan, Stockholm.
\ misstagit sig.
Men det var henne icke nog.
Sedan skulle hon dö och fröken Adamson skulle skicka krans och säga: » Ja, Herre Gud, sju barn och en klen kropp och så dö vid unga år, stackare, stackare! » Dessförinnan — nej, hon skulle triumfera!
» Jag, fru Carlson! » Hon, med sin flämtande lifslåga, med stök och bekymmer och barnskrik — just hon — till tack för de pinande tvifvel, dem fröken Adamson skickat henne till ständigt sällskap.
Hon mindes dem plötsligt nu i sin svidande värk.
» Hon skall se! » Fru Carlson repade sig och begaf sig ut på nya fälttåg.
Hon skickade småbarnen med budskap och ärenden till frökens villa och de dröjde gärna kvar och väckte intresse genom sitt frimodiga behag och sina näpna fasoner.
Fru Carlson log.
Nästa vecka fick fröken Adamson beundra de fyra minsta, medan de sofvo.
Sängkammaren var svagt upplyst af ett fladdrande sken, som spreds från ljuset på en stol vid kommoden, där en tillfällig oordning rådde efter kvällstoaletten.
Rullgardinen, till hälften nedfälld, fördes fram och tillbaka af nattvinden; i luften kändes den rena, sunda lukten af friska barn och nymangladt linne och genom rummets tystnad fördes de svaga ljud- vågorna af fyra sofvande barns andedräkt, Fröken Adamson, som endast gjort bekantskap med det uppväxande släktet på skolbänken, kände en fläkt af helig, okänd poesi strömma emot sig och gick därifrån med ett nytt uttryck i sitt ansikte.
Fru Carlson log.
» Hon har sett! » * Fältet var beredt.
Fru Carlson kände, att triumfens ögonblick var kommet.
» Barnen » var den största addenden.
De voro det kraf- tigaste vapnet och på samma gång den största skölden.
Deras omedvetenhets makt skulle skyla henne — och hennes triumf.
— Fru Carlson dukade det angenämaste elfvakaffe hon kunde påminna sig, utan att veta af, att hon ej detta ögonblick var en syndig varelse.
Vid andra koppen fick hon en lämplig in- ledning.
Treåringen, som var älsklig och in- tagande, kom med tårar i ögonen och hickade af snyftningar, » t y bollen hade hoppat i vat- tentunnan och hade nog drunknat, för så hade det gått med kycklingen, som Svante i går ville lära simma i just den tunnan.
.
.
.
» Så fick fru Carlson tillfälle till förmaning, förklaring och tröst.
» Se, det är det käraste, man har, det här, » sade hon och visade leende den lilla.
» H m l » » Visst det, ja, och som man får arbeta för d e m!
Men när de bli stora, så får väl jag också ligga i hängmatta.
Besvärliga är de
IDUN 1903 — 366 — hänseende undersökt en betydlig del af Upp- land och framlagt frukterna af sina forsk- ningar i den af honom utgifna » Upplands fornminnesförenings tidskrift. » Af andra ar- beten han utgifvit, må här endast i korthet erinras om » Sveriges Ridderskap och Adels- m ä n », » Sveriges Adel under 1600 — 1700-ta- l e n ».
» Den med sköldebref förlänade, men ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättar- taflor », » Svensk heraldik » m. fl.
I följd af sina förtjänster i detta hänseende blef han år 1873 ledamot af K.
Samfundet för utgif- vande af handskrifter rörande Skandinaviens historia och utnämdes till riksheraldiker 1880. också och rent och helt varar inte från elfva till midda ' n och tysta är de bara, när de sofver, och jag hinner inte mer än se efter, att de inte gör alltför stora galenskaper — men jag har dem ändå, gndskelof, » och treåringen släpptes lös med en kyss och en pepparkaka i greppet.
» Fru Carlson är visst mycket fäst vid barnen? » » Oh, ja, det kan ingen rätt fatta och förstå, som inte själf är gift och har barn. » Fröken Adamson blef rakare och såg helt egendomlig ut.
Hvad var meningen?
Fru Carlson såg rörelsen — det var triumfen!
Ändtligen skådade hon grannens Akilleshäl, hon hade anat rätt!
Och hon fortsatte: » Jag trodde aldrig som flicka, att jag skulle kunna tycka o m barn, ej ens mina egna, om jag någon gång skulle få några.
Men det kan man j u inte sätta sig in i, när man ej har hunnit så långt.
.
.
.
Man blir så annorlunda med år och äktenskap; mycket, som förr var fördel, mister sitt värde.
.
.
.
man lär känna lugnet.
.
.
.
ja, ack j a!
Det ä ' så mycket, så — ja, fröken får väl själf se en g å n g.
.
.
. » Dubbel triumf!
Fröken Adamson hade blifvit rakare och egendomligare, ty hon hade aldrig haft någon friare och visste med sig själf, att där stod skrifvet på henne, att ingen stod att få och hon kände en förargelse, den hon ej kunde värja sig för och ej ville erkänna vara besläktad med räfvens öfver rönnbären.
Gift sedan 1857 med Hedda Lilliestråle, sörjes han närmast af maka, en son, löjtnant i Svea lifgardes reserv, och en dotter, gift med kaptenen vid Första Lifgrenadjärrege- mentet, Ridderborg, samt barnbarn.
Det här meddelade porträttet af den aflidne märkesmannen är taget för helt kort tid sedan eller omedelbart före det olycksdigra sjukdomsfallet.
UR Och hon reste sig.
» Ne-ej, jag tror jag betackar mig, » sade hon torrt.
» Och nu får jag tacka för kaffet och gå tillbaks till mitt — i hängmattan. » Grannarnas bekantskap har på sista tiden aftagit.
Elfvakaffet är ej mer dukadt för två och fröken Adamson ägnar sig helt och hållet åt sin nyligen anlända kvinnliga släkting Fru Carlsons ryggkrämpor ha återkommit och friden i hennes själ är allt emellanåt rubbad.
Hon vet ej, huruvida hon skall anteckna en seger eller ett nederlag.
Hon sitter på veran- dan, omgifven af de sex och ser på den hvita gardinen, som fladdrar midtemot.
Hon är mer benägen att tro på nederlaget.
Hon vred- gas på ödet, som icke unnade henne en liten triumf, och fröken Adamson är i sin nya tillbakadragenhet och själf tillräcklighet gåto- rikare än någonsin.
Men en dag fick fru Carlson en liten upp- piggning.
Hon hämtade sin man vid båten och kom arm i arm med honom förbi fröken Adamsons hängmatta.
Och när de gått förbi, måste fru Carlson vända sig hälft om för att ta bort en liten fjäder från sin mans öfver- rocksrygg.
Då såg hon fröken Adamsons ögon, som lyste efter dem genom hängmattans ma- skor.
.
.
Fru Carlsons lugn återvände delvis.
Kvartals- torde godhetsfullt omedelbart i och tidningens om den beakta, regelbundna priset fördel, som 3 kronor konstnärligt ny på prenumeration det att expedition juli — december erhålla hänseende santa julnummer.
Skof!
att b e r e d e s d e m, i det också t CARL N ARVID KLINGSPOR.
YLIGEN afled å Näsby i Bogsta socken i Södermanland riksheraldikern, majo- ren i armén, preussiske friherren Carl Arvid Klingspor af blodförgiftning.
Den nu aflidne var född den 30 mars 1829 på egendomen Säby i Södermanland.
Föräldrarne voro öfver- stelöjtnanten Carl Gustaf Klingspor och Aurora Johanna Posse.
Efter slutade studier vid Karlberg utnäm- des grefve Klingspor 1850 till underlöjt- nant vid lifregemen- tets dragonkår, befor- drades 1857 till löjt- nant och blef rytt- mästare och skvadron- chef 1864 och major i armén 1 8 8 1.
Men liflig håg för historiska och genea- logiska forskningar, sammanbragte han un- der en följd af år, ur offentliga och enskilda arkiv, familjebibliotek och sedan tryckta ar- beten högst betydliga samlingar, särdeles i hvad som rör den svenska adelns histo- ria.
V i d Upplands fornminnesförenings stiftelse 1869, utsedd till dennes sekreterare, har han i arkeologiskt GREFVE K U N G S P O R S TTELSLNGBORGSUTSTÄLLNLNGEN har redan " hunnit blifva populär och torde komma att räknas till sommarens stora händelser i vårt land.
Massor af besökande frekventera dagligen den vackra platån kring Kärnan, där utställningsom- rådet är beläget, och ej minst våra vänner dans- karne synas finna behag i en tur till Helsingborg, som nu i högsommartid är mera strålande än van- ligt, där det i famnen på en rikt idyllisk natur speglar sig i Öresunds vågor.
Som komplettering till de i förra numret med- delade utställningsbilderna, bjuda vi i dag ett par totalvyer från utställningsområdet, visande de olika hallarnas och paviljongernas lägen.
den större bilden synes bland annat till vänster maskin- hallen, medan den mindre återger industrihallen samt konsthallen, hvilken senare skymtar fram mellan träden i vänstra hörnet.
— A annat ställe i dagens nummer återfinna våra läsare dels en bildserie från det nyss afhållna svensk-danska studentmötet i Helsingborg, dels ett tretal i pressläggningsminuten anlända vyer från jubileumsutställningen i Karlstad.
mURISTFÄRDERNA till höga norden träda från - * - och med i sommar in i ett nytt betydelserikt skede med det nya expresståget » Lappland Ex- press », som fredagen i förra veckan gjorde sin första tur från Stockholm, hvartill ett antal repre- sentanter för hufvudstadspressen voro inbjudna att medfölja.
h a l f å r s p r e n u m e r a n f e r måste verkställas, Halfårsprenumeranter Dagmar Eriksén foto.
DAGSKRÖNIKAN.
intet må äga erinras de för rum.
jämväl det Iduns i litterärt utomordentligt Prenumerera därför nu afbrott låga och intres- utan upp- ARBETSRUM Å NÄSBY.
DAGMAR ERIKSÉN FOTO.
— 367 — 1.
IDUN TOTAL VY AF UT- STÄLLNINGSFÄLTET MED MASKINHALLEN TILL VÄNSTER.
2.
INDUSTRIHALLEN.
EMIL BRUNO FOTO.
Färden blef en lika angenäm som intressant resa genom öfre Norrlands och det nordliga Norges storslagna natur; och ej minst lockande ärresans slutpunkt, Narvik vid Ofotenfjorden, där ångare fortskaffa turisten vidare mot ännu sällsammare nejder.
Det nya tåget — i parentes ett sannskyldigt lyxtåg — afgår från Stockholms centralstation hvarje fredags eftermiddag, och framkommer till ändpunkten Narvik efter 48 timmars färd.
För att sprida kännedom om den nya routen har järn- vägsstyrelsen låtit utgifva ett litet prydligt illustre- radt häfte, upptagande tågturer och anslutning till andra linier.
K Ä R L E K E N S GÅFVA.
I EN EYVOR AKT, M E D EN TABLÅ, AF STEN.
PEESONEE: BRUKSPATEON HEIJBEEG.
EBBA, hans hustru.
TORSTEN, deras son, docent i filologi och egyptologi i Uppsala.
ELSIE HEIJBERG, deras fosterdotter och bruks- patronens brorsdotter, förlofvad med Torsten.
INGENIÖR WEYLE.
MOSTER MINA \.
.
MOSTER DINA (P g systrar.
EN TJÄNARINNA.
H e i i b e r s OVENSKA FOLKDANSENS vänner har nyligen P under ett par aftnar uppträdt på Folkemuseet å Bygdö invid Kristiania och rönt stor framgång med sina prestationer, hvilka, enligt de norska tidningarnas uttalanden, karaktäriseras af mera ljus och glädje än de norska danserna, som till gengäld besitta mycket mera af svällande kraft än de svenska.
— Vi meddela i dagsnumret en grupp- bild af vårt svenska dansgarde, tagen å Holmen- kollen, där norrmännen gåfvo en mycket animerad festmiddag för de svenska gästerna.
GLÖM EJ Jubileumsfondens sparbössor!
SKÅDESPEL t m M e i e r s s v s t r a r s Handlingen försiggår på ett bruk i Värmland.
Scenen föreställer en stor trädgårdssal.
I fonden 2 fönster och däremellan ett par öppna dörrar vettan- de utåt en veranda med utsikt öfver en gammal vacker trädgård, som sluttar ned emot stranden af en ganska vidsträckt sjö med höga, skogiga strän- der.
I högra hörnet af salen ett pianino med en stor palm bakom och på högra väggen ett fönster med blomsterställning och ett par bekväma korgstolar.
— På vänstra väggen dörr inåt ett annat rum.
— Soffa, små bord och stolar; alla möbler af korg med kuddar och öfverkast.
Midt på golfvet ett aflångt festligt dukadt bord för 7 personer.
Det är en mid- dag i början af augusti.
ELSIE (kommer utifrån trädgården med ett fång blommor, som hon börjar ordna på bordet, isynner- het kring husfaderns plats, samt i ställ här och livar i rummet.
Hon är hvitklädd, och bär det lockiga håret utslaget och sammanhållet af ett par rosor.
1903 Underfdet att hon går och styr, smågnolar hon melo- dien till Ingerid Sletten för sig själf).
(Otåligt.)
Jag begriper inte att den där melo- dien oupphörligt skall ljuda i mina öron i dag — (går fram till fönstret på högra väggen och ser tank- fullt ut).
INGENIÖR WEYLE (kommer in från trädgården, stannar ett ögonblick i dörren).
festligt här ser ut!
Goddag, fröken Elsie!
Eller — är det inte?
— (Elsie vänder sig om) Jo- visst är det ni!
Jag höll på att inte känna igen er eller kanske snarare tro mig genom någon sorts trolleri försatt åtta år tillbaka i tiden.
(De skaka hand.)
Just så där såg ni ut den majmorgon jag gjorde mitt inträde här i huset — ELSIE (med ett litet leende).
Och så påstår ni på samma gång att ni höll på att inte känna igen mig.
— Det kan just inte tagas som någon artighet, ingeniör Weyle!
WEYLE.
Nåja — lite äldre har ni väl blifvit på åtta år, ni som andra, fröken Elsie, ehuru jag i dag nästan är frestad att tro att det egentligen sitter i kläderna — och i ert väsen, sista året i synnerhet.
Ni ser så förunderligt ung ut i den där dräkten och med lockarna fria.
ELSIE (tar om lockarna).
Asch ja!
Det är egentligen dumheter det här, men det är fasters idé: en liten komedi till Torstens ära, ser ni — han kommer hem i dag för att fira farbrors födelse- dag och faster är visst rädd, att jag inte skall vara nog ung och vacker.
WEYLE (studsande).
Torsten?
Kommer han hem i dag?
— Jag trodde inte han ämnade sig hem förr än i jul — till bröllopet — det var ju sagdt så?
ELSIE (sysslande med blommorna på bordet).
Ja, det var så — och både faster och jag blefvo mycket förvånade öfver telegrammet i morse.
(Båda tiga.
Elsie fortsätter att ordna i rummet hvarunder hon åter gnolar på melodien till Ingerid Sletten.)
WEYLE (som slagit sig ned vid fönstret till höger).
Hvad är det för en melodi ni sjunger på, fröken Elsie?
ELSIE.
Ah, det är Ingerid Sletten, som jag omöjligt kan få ur hufvudet i dag.
— Den har förföljt mig ända se ' n i morse.
— Ni vet, visan om henne, som i afvaktan på en brudgum gömde » sin lille hue af farvet uld », tills målen hade för- tärt den till sista tråden — — WEYLE.
Jaså den — Björnsons?
- Vill ni bli den kvitt, så sjung ett par verser af den ordent-
stort af honom, om han inte från barndomen oupp- hörligt fått höra det — om han inte ständigt varit föremål för den här afgudadyrkan af mor och mostrar, som är ett gift för honom.
— Han må vara hur utmärkt som helst och gå så långt som det är möjligt på sin bana som vetenskapsman — men som människa har han stannat i utveckling.
— Om faster visste, hur illa hon gjort honom i sin blinda kärlek och beundran — honom och — mig.
WEYLE (som tagit plats vid andra sidan om dörren, stödjande sig mot posten — böjer medgif- vande på hufvudet utan att svara).
ELSIE (plötsligt upprörd, pressar händerna hårat mot hvarandra.)
— Åh, detta att alltid höra, hur tacksam jag bör vara för att han bland alla, som kunnat stå honom till buds, utvalt just mig — dessa ständiga häntydningar om, hur oändligt högt han står öfver mig —!
Det reser sig inom mig så, att jag ibland skulle vilja protestera mot allt — alltsamman — rättvist eller e j!
— Säga dem att jag kan ge lika mycket igen som jag tar emot — att jag i verkligheten gifvit långt mer — min ungdom, min tro på så oändligt mycket — — det bästa inom mig — — Ja — så mycket har jag gifvit, att jag nu är — fattig — (ser mörkt på Weyle) och så långt har jag kommit — att jag talar om detta med er — — en främmande.
WEYLE (mildt).
Så har ni inte kallat mig för- ut i dag, fröken Elsie.
ligt vid pianot, det brukar hjälpa.
blir jag en tacksam åhörare.
Har ni tid, så ELSIE (ser på klockan).
Ahjo — båten kom- mer inte på en halftimme än — (sätter sig vid pianot.
Slår tankfullt några ackord och börjar sedan).
WEYLE.
Ingerid Sletten af Sillegjord havde hverken solv eller guld.
men en liden hue af farvet uld, som hun havde faaet udav mor.
WEYLE (utbrytande).
Det är inte möjligt!!
(Betvingar sig,-då Elsie förvånad ser på honom —.)
Eller hvad menar ni, fröken Elsie?
(Fortsätter liksom tagen af orden att för sig själf läsa upp de två följande verserna).
Hun gemte huen i, tyve aar — maatte ikke slide den ud!
saa bserer jeg den saa glad som brud, naar jeg for Vorherre staar.
Hun gemte huen i tredive aar — maatte ikke sksemme den ud — saa barrer jeg den saa glad som brud, naar jeg for Vorherre staar!
Hvarför sjunger ni inte?
Den är Hun gemte huen i firti aar — hugsed endnu på sin mor — » Wessle min hue, forvisst jeg tror vi aldrig for alteret staar ».
— att tage den derved — dens gamle sted igen — (slår några ackord och låter händerna sjunka.
är tyst en minut).
af.
ELSIE (som intagit sin förra ställning, bittert).
Att det varit möjligt en gång förr — för ett år sedan — — WEYLE (tiger ett ögonblick).
— Ja, men då var det ändå något skäl: farbrors sjukdom — och att ni så vä * behöfdes härhemma.
Det WEYLE.
— Den där blir man då inte glad Hur har den just i dag kommit för er?
ELSIE (i samma ställning, lågt, mera som för sig själf).
D e t är kanske inte så underligt.
WEYLE (tiger ett ögonblick,.mildt).
Hvad menar ni, fröken Elsie?
ELSIE (reser sig hastigt).
Åh, just ingenting.
— Jag är bara lite nervös — (ser med ett gäckande leende på honom).
Det är ju helt förklarligt för en fästmö, som oförmodadt får veta att hon inom några timmar kan vänta sin fästman — eller hur?
WEYLE (ser allvarsamt på henne).
Det är något i vägen, fröken Elsie!
Vi äro för gamla bekanta och känna hvarandra för väl för att ni skall kunna föra mig bakom ljuset.
— Ni har inte sagt mig hela skälet till Torstens hemkomst.
ELSIE (med ett kort skratt).
Har jag inte?
— Jag har sagt er precis så mycket som jag själf vet.
WEYLE.
Ja, men inte hvad ni tror!
Det är inte likt Torsten att göra en så dyr resa bara för ELSIE (bittert utan att höra honom) — så hård — så utan hänsyn har jag blifvit, därför att jag inte hör till dem, som kunna lefva af stenar i stället för bröd.
(I detsamma höres ångbåten blåsa.)
ELSIE (far tillsamman och slår med en åtbörd af förskräckelse händerna för öronen).
Åh, hur ska ' det bli!
Hvad ska ' jag göra!
WEYLE (upprörd, men behärskad, lägger handen lätt på hennes arm.)
Gå ned och möt er fästman, fröken Elsie, och var sedan sann mot både honom och er själf!
Torsten är högsinnad — och han kan — han skall förstå er, om han blott får ögonen öppna.
ELSIE (ser ångestfullt på honom).
Åh — men ni vet inte.
.
.
.
ANDRA SCENEN.
ommer ELSIE.
Ahja — skäl kan man alltid hitta — när man vill.
WEYLE.
Nu ser ni bestämdt skeft, fröken Elsie — och orättvist — Hvad ger er rätt att tro så — så illa om Torsten?
ELSIE.
Illa?
— Jag vet inte det — Han kan ju ha intressen, som väga mer än det egna hem- met — och det vet han ju dessutom att han har när han behagar — han är så — säker.
WEYLE (häftigt, i det han stiger upp och börjar gå fram och tillbaka).
Ja, det är just det!
— han går där så upprörande säker och trygg i med- vetandet af att bara han i nåder räcker ut sin hand så — ELSIE (utan att svara, sjunger).
Hun gånger for kisten — hjrertet var så stort hun leder sig frem till — da var der ej traad Hvarför då?
ELSIE.
Därför att han inte tänker komma hem i jul — till bröllopet.
En liden hue af farvet uld havde hverken stads eller foer, men fattigt minde om far og mor, der skimred långt mere end guld.
WEYLE.
vacker.
att fira en födelsedag, när han för ett par måna- der sedan var hemma.
ELSIE (som gått fram till verandadörren, lutar sig mot dörrposten och stirrar tankfullt ut, lågt).
Jag tror inte heller det är för farbrors skull han kommer.
ELSIE (vänder sig åter hastigt och ser på honom som om en obestämd ängslande aning plötsligt gripit henne — osäkert).
Men — ingeniör Weyle WEYLE (möter en sekund hennes blick.
Går åter fram till fönstret och ser under tystnad ut däri- genom.
Lågt).
Jag ber er förlåta min häftighet, fröken Elsie.
Jag har ju inte den ringaste rätt att lägga mig i detta.
ELSIE (ser fortfarande på honom.
Sakta).
Ni åberopade er nyss på vår gamla vänskap.
— Jag har inte råd att vara af med den — jag är — för ensam.
WEYLE (vänder sig hastigt och går med ut- sträckta händer mot henne; varmt).
Nej, fröken Elsie — ni är inte heller af med den!
Ni har den så fullt och helt som någonsin — så visst som jag är glad och stolt att ni behöfver den!
ELSIE (besvarar lugnad hans handtryckning — med ett litet leende).
Men ni får inte missbruka den genom att tala illa om min fästman.
WEYLE (till hälften skämtande).
Ja, det beror på det.
— Jag får väl försöka.
— Men Torsten har ibland en viss förmåga att bringa en fattig syndig människa ur jämnvikten — han är så — så — utmärkt — och det är väl det min fåfänga inte tål vid, kan jag tro.
ELSIE (ser under några ögonblicks tystnad all- varligt och tankfullt framför sig, talar sedan sakta och afbrutet liksom för sig själf).
— Det är synd om Torsten.
— Det kunde ha blifvit något FRU HEIJBERG- .. (&amp; brådskande in från dörren till vänster).
Är du inte redan i väg, Elsie?
Nu blåste båten!
(Går fram och rättar på hennes dräkt).
Du är så blek, kära barn!
(med en leende blick på Weyle) — lite altererad helt naturligt!
Ni vet ju att Torsten oförmodadt telgraferat, att han kommer hem i dag — den käre gossen — så där ja!
Gå nu, och välkomna tillbaka så fort ni kunna.
— Pappa anar ingenting!
ELSIE (tar sin hatt, som ligger på ett bord bred- vid soffan och går med en tyst hälsning).
FRU HEIJBERG (ser efter henne).
Den här öfverraskningen har riktigt tagit henne, och lite orolig är hon nog, hon som jag, öfver hvad egent- liga anledningen till Torstens hemkomst kan vara.
Pappas födelsedag kan ju visst vara ett skäl, och då därtill kommer att det ju också är Torstens och Elsies förlofnings- eller rättare ekla- teringsdag — ty förlofvade voro de ju redan, när ni först kom hit på våren — så är det ju möjligt att längtan gripit honom — men — (skakar på hufvudet) jag undrar ändå — — apropos Elsie, så tycker inte ni också, ingeniör Weyle, att hon på något sätt blifvit förändrad.
WEYLE (undvikande).
Kanske lite allvarsam- mare.
FRU HEIJBERG.
Jag skulle snarare vilja säga att hon blifvit nyckfull — ty hon är ena stunden lika liflig och upprymd som hon den andra är nedstämd — och det daterar sig alldeles uppen- bart från förra året, då bröllopet sköts upp pä grund af att Torsten, som först antog kallelse till det där lektoratet i Stockholm — ni minns — vid närmare eftersinnande afsade sig det, då han önska- de att ytterligare ett år eller par ostördt få ägna sig åt sin vetenskap för att sedan kunna doku- mentera sig som den främste på det området.
— Och dessutom behöfdes ju Elsie verkligen här- hemma under pappas sjukdom, så det var ju också ett skäl.
— Emellertid såg hon inte saken så — inte i stort, som hon borde gjort — utan från sin egen, nog lite trånga och — egoistiska synpunkt.
— Och nu ängslar mig verkligen emel- lanåt den här ojämnheten hos henne — för Tor- stens skull, ty är det någon, som behöfver en hustru med ett mildt, jämnt lynne, är det just han.
Trött som han ju måste bli af sitt ansträngande
IDUN — 369 — 1903 tankearbete, får hans omgifning lof att vara den mest — jag skulle vilja säga hvilcmde och harmo- niska.
— En hustru får ju alltid ändå lof att offra sig helt — tankar, tycken och intressen — men för hustrun till en sådan man som Torsten, med hans sällsynta begåfning och karaktär — s-ä-l-l- s-y-n-t-a — det må jag säga, så hans mor jag är — bör det vara en stolthet och en glädje att offra sig — att helt gå upp i sin make, och det är det jag är rädd att Elsie inte fullt inser.
— Ja, jag talar så öppet med er, ingeniör Weyle, men ni är ju en så gammal god vän till oss, att jag kan göra det utan att bli missförstådd?
(Weyle bugar sig tyst.)
Att döma af de samstämmigt lofprisande recensioner, som varit synliga i ett antal norska och svenska tidningar med anledning af hr M:s offentliga uppträdanden vid kon- serter i Bergen, Kristiania och Göteborg, sy- nes den blinde musikern redan vara en högst betydande konstnär, hvars bekantskap det torde bli intressant för vår publik att göra.
FRU HEIJBERG.
Se, jag skall säga att i den här saken förstå pappa och jag hvarann inte rik- tigt.
— Han är nu en gång så svag för Elsie — nästan lika svag som han skyller mig att vara för Torsten, men det är väl också skillnad, så söt och bra, verkligen söt och bra Elsie än kan vara.
KLÅFINGRIGHET.
S (Tystnad ett ögonblick.
Fortsätter därpå, under det att Weyle tigande leker med sin klockkedja.)
FRU HELLBERG.
Jag tycker med ett ord, att det är en viss egoism hos Elsie, som jag med för- våning lagt märke till sista året.
— Bara det sätt hvarpå hon fordrar bref af honom och att hans bref uteslutande skola vara skrifna för henne, och inte som ju rätt ofta händer — till oss gemensamt, fast i hennes namn.
— Och det är ju dock en solklar sak att för en vetenskapsman som Torsten måste alla andra intressen vika, när det gäller hans vetenskap — det borde Elsie förstå!
Han kan inte ha tid att som en annan vanlig ung man sköta sin fästmanskorrespondens — man får inte begära det af honom.
WEYLE (med för fru Heijberg omärklig ironi).
Nej, naturligtvis inte.
FRU HEIJBERG.
Ja se där!
rätt?
Har jag inte (Torsten, Elsie, Tante Mina och Tante Dina blifva synliga i trädgården.)
FRU HEIJBERG.
Men här ha ' vi dem ju!
(Innan hon går emot dem, ger hon Weyle en be- tydelsefull blick, i det hon lägger fingret på läpparna.
Går emot dem på verandan.)
Ah, min käre, älskade gosse, så roligt!
Och så oförmodadt!
TORSTEN.
Goddag, lilla mor!
Ja det var verk- ligen nästan lika oförmodadt för mig som för er att jag kom hem i dag — jag skall sedan förklara det — (med armen om moderns lif räcker han han- den åt Weyle.)
Goddag, Weyle!
Hur lefver värl- den med dig?
WEYLE.
Tack, bra du!
Välkommen hem!
(Mostrarna, som under tiden ur en medhafd korg plockat upp en tårta och ett fat utsökta päron, hvilket allt de placerat på hedersplatsen vid bordet, hälsa nu på fru Heijberg.)
MOSTER DINA.
Vi mötte Elsie på vägen till båten och hörde den stora nyheten om Torstens hemkomst och så följde vi ner med och mötte honom.
MOSTER MINA.
Ja, kära du, så roligt att han kom hem — inte minst för lilla fästmön!
(klappar Elsie, som förut tagit af sig hatten och sysslat litet vid bordet, men nu sluter sig till dem.)
Så fin man också gjort sig i dag — • rosor i både hår och skärp — kunde vara lite mer på kinden bara!
(Forts.) EINAR MELLING.
EN BLIND MUSI- KER.
M ED ANLEDNING A F det femte nordiska mötet för abnormsaken, som skall äga rum i Stockholm den 6 — 10 juli, kommer om- kring den tiden en ung blindfödd norsk pianist, Einar Melling, att låta höra sig på en konsert i Vetenskapsakademien.
Hvem är Einar Melling?
frågar sig helt naturligt vår publik, för hvilken den unge konstnären tills dato torde vara i det allra närmaste obekant.
Svaret inrymmer en hel lifshistoria, lika märklig som rörande, historien om den för- äldralöse, blinde, fattige gossen, hvars begåf- ning öfvervinner alla hinder, så att han nu vågar uppträda offentligt med^ kraf] på den OMMAREN är inne, utflykternas tid framför andra, och Per och Pål, Mina, Hilda, Lisa, ungdom och äldre människor bege sig af på sina turer, bestiga fjäll och besöka ödekyrkor, dröja i utsiktstorn och beskåda minnesrika platser.
Allt detta är naturligtvis händelser af vikt.
åtmin- stone för vederbörande själfva och deras anhöriga, och böra ju gifvetvis på något eller några sätt bekantgöras.
Nu hemställes vänligen till alla re- senärer: skulle det icke kunna vara tillräckligt, om detta skedde på brefkort och i uppsatser till vän- ner och fränder eller eljes spriddes genom tungans hemedling, men icke som nu i stor utsträckning sker genom ristande af edra runor på de platser, ni besöka.
Skrifkunnigheten är mycket stor i Sverige, det får man icke minst erfarenhet af vid besök på platser, som på något sätt äro märkliga i natur- eller kulturhänseende.
Är t. ex. ett ut- siktstorn uppfördt till allmänhetens nöje och nytta, en ruin öppen eller parker och anläggningar till- gängliga, visar den sin erkänsla genom att öfver- allt, där möjlighet finns, klättra namnteckningar eller mer eller mindre enfaldiga utrop och ramsor.
Måste Per och Pål och alla öfriga, som besöka cn gammal kyrka, som kronan af nöjet veta, att de- ras namn i suddig blyertsskrift finnas på muren, och är det alldeles nödvändigt, att när inför en härlig utsikt minnet af en älskad vän, något som ju är både vackert och poetiskt, ovillkor- ligen tränger sig fram, dennas namns begyn- nelsebokstäfver jämte ett flammande eller ge- nomskjutet hjärta täljes in, ty bättre kan ej den stora allmänhetens klumpiga intrång på snideriets område kallas, — på första bästa plats, till äfventyrs de säten, där efterkommande trötta turister skola hvila ut?
Jag tror det icke, jag tror det är utslag af en klåfingrighet hos männi- skor, som bort beifras på lämpligt sätt i deras ti- digare år, men där så ej skett, uppenbarar sig i i små, men visserligen ej behagliga drag, sådana som t. ex. ofvanberörda, sådana också som att i andras böcker göra anteckningar och strecka för, hvad man gillar och ogillar, många andra att för- tiga men alla betecknande för, att man icke äger den bildade människans aktning för hvad som ej är ens eget; ty en sådan låter sig det lika ange- läget vara att hägna andras egendom, ehvad det är stort eller smått, som sin egen, och talar man till sig själf, tror jag ingen skulle vara belåten med att få det, som i vänlighet öfverlåtes till vänners eller allmänhetens vård och begagnande endast af okynneslust fördärfvadt.
1 EINAR MELLING.
respekt, som hvarje verklig konstnär har rätt att begära.
Början af hans lif tedde sig så tröstlös som väl möjligt: ett stackars litet barn, hvars moder tre veckor efter gossens födelse for till Amerika, utan att sedermera ha låtit sig af- höra.
Faderns namn är obekant.
Barnet blef emellertid utackorderadt till ett fattigt fiskar- folk på en plats, Mellingen, ute bland skären i Bergens amt — en fattig och undangömd trakt, hvarifrån ingen stig syntes leda upp mot konstnärsbanan.
Framtiden tedde sig så mycket hopplösare, som barnet visade sig totalt sakna synförmågan.
Och dock har det oför- modade skett.
Den öfvergifne, föräldralöse och blindfödde gossen, som till sitt nionde år stultade omkring vid det lilla fiskläget ute bland skären eller hjälpte till med något lät- tare arbete i båten — han står nu vid 22 års ålder som en lofvande konstnär, erkänd både som komponist och utöfvande musiker.
Så underligt kan det gå.
Nio år gammal, intogs Einar Melling för Bergens skolstyrelses räkning vid det nordenfjeldske blindinstitutet — det var alltså hans blindhet, med andra ord hans olyckliga lyte, som ledde honom på vägen.
Han säger nu själf efteråt att om han haft valet mellan synförmågan och musiken (konstnärsbegåfningen), skulle han valt den senare.
I 8 år var han blindinstitutets elev och hans ovanliga musikaliska anlag, som man strax hade observerat, utvecklade sig där allt mer.
Tolf år gammal spelade han orgel under gudstjänsten till allas belåtenhet, säger hans dåvarande lärare.
Så kom han till Kristiania som frielev vid därvarande musikkonservato- rium, där han stannade två år.
Han kan förete de vackraste vitsord från konservatoriets direk- tör, Lindemann.
Från Kristiania gick vägen för den blinde konstnären till Leipzigkon- ser vatoriet med de bästa rekommendationer från Edvard Grieg.
Hans lärare i Leipzig ha yttrat, att hans tekniska och musikaliska be- gåfning tillika med hans flit designera h o n o m att nå höga mål.
Här är alltså en begåfning att taga vara på och hjälpa vidare på den musikaliska kon- stens väg, som trampas af så många, men af hvilka blott ett fåtal äger de sanna konst- närliga förutsättningarna.
Turistföreningen jämte sina underafdelningar i landsorten, har på ett berömvärdt sätt arbetat för att göra märkliga platser inom vårt fädernes- land tillgängliga samt utanordnar årligen anslag, förmedels hvilka ungdomen vid olika skolor sättas i tillfälle att företaga turistresor till olika delar af landet.
Till denna ungdom, som alltid står under öfverinseende af äldre ledare, borde det ' vara denne angeläget ' att göra föreställning om, att man icke bör, ej ens har rätt att för ett dumt och meningslöst hugfästande af sitt besök åverka på föremål genom anteckningar och ritningar, af hvad slag det vara må, hvarigenom dess vidmakt- hållande och bevarande i prydligt skick bli både dyrbart och otacksamt för vederbörande.
Under- stödd af de äldre skulle sålunda möjligen en all- män mening kunna uppstå, som stämplade den i vårt land i rikaste flor stående vanan hos turister att söka odödliggöra minnet af sina besök, som spåras på väggar, bord och bänkar, hvar de dra- git fram, till hvad den rätt och slätt är: ett utslag af en tyvärr i tid ej tillräckligt efterhållen klå- fingrighet, för hvilken andra få plikta, först och främst ägarne till de platser, de hugnat med sin närvaro samt också efterkommande turister genom den otrefnad oa \ osnygghet, som uppkomma ge- nom en mängd kluddiga namnteckningar, och som ingen läser, utom möjligen för att få bestyrkt, att de som åstadkommit dem, på ett ganska olämp- ligt sätt begagnat sig af sin skrifkunnighet.
FL) UN 1903 — 370 — FRÅN DET SVENSK-DANSKA STUDENTMÖTET I HELSINGBORG.
SJÖVALL, LUNDS STUDENTKÅRS ORDFÖRANDE.
3.
1.
LUNDS STUDENTER HÄLSA REKTOR, FIL.
D:R S. WÄGNER.
DET SVENSK-DANSKA TET I STUDENTMÖ- HELSINGBORG.
D DE DANSKA STUDENTERNA ANSK och lundensisk universitetsungdom har i dagarna begagnat tillfället att i gamman och sympati mötas i Helsingborg, dels för att bese utställningen, dels för att utbyta hjärt- liga hälsningar med hvarandra och låta dansk och svensk nationalitets kulturella samhörig- het befästas med nya länkar.
Bland danskarne märktes professor Harald Höffding, Danmarks store filosof, samt profes- sorerna Gram, Benzon, Vanscher och Kro- mann.
Bland svenskarne sågos Helsingborgs nations inspektor professor A.
V. Bäcklund samt hans kolleger, professorerna Eydberg, 2.
FIL.
KAND.
BIRGER ALFRED B. NILSON FOTO.
Jönsson och Ask, alla klädda i studentmössor.
— Våra bilder här ofvan, tagna speciellt för Idun af vår energiske Helsingborgsfotograf hr Alfr.
B. Nilsson, återge, som synes några af de deltagandes porträtt samt de svenska stu- denterna, samlade en corps å Helsingborgs kaj för att möta de danska gästerna.
JUBILEUMSUTSTÄLLNINGEN I KARLSTAD.
D EN V Ä R M L Ä N D S K A hufvudstaden vid Klarälfvens mynning är i sommar ett samhälle fullt af lif och rörelse.
Främlingar i mängd vandra omkring på de eljes tysta gatorna, dessa gator, som till dels äro för- evigade i några af Frödings dikter, flaggor vaja litet hvarstädes och det är lifligt i stads- trädgårdens sommarrestaurang, allt tack vare Värmlands läns k. hushållningssällskaps nu pågående landtbruks- och industriutställning.
Det är i år 100 år sedan detta hushåll- ningssällskap stiftades, hvilket bemärkelseår den anordnade utställningen afser att fira.
FRÅN JUBILEUMSUTSTÄLLNINGEN I KARLSTAD.
3.
VÄLKOMNA.
REKTORN VID KÖPENHAMNS UNIVERSITET, PROFESSOR HARALD HÖFFDING OCH HELSINGBORGS LÄROVERKS 1.
ENTRÉN TILL UTSTÄLLNINGEN.
KRONPRINSEN FÖRKLARAR UTSTÄLLNINGEN ÖPPNAD.
2.
Fredagen i förra veckan var den högtidliga dagen, då utställningen öppnades.
Kronprins- paret anlände på förmiddagen och hälsades vid järnvägsstationen af en ansenlig män- niskomassa, hvarefter färden ställdes till ut- ställningspaviljongen, där samtliga de inbjudna togo plats och landshöfding Dyrssen riktade några ord till kronprinsen, hvari redogjordes för utställningens tillkomst och dess betydelse såsom mätare på den värmländska industriens och landtbruksskötselns utveckling under det flydda seklet.
Talet slutade med en upp- maning till kronprinsen att förklara utställ- ningen öppnad.
Omedelbart därpå tog kron- prinsen till orda med ett kort och distinkt anförande, en kantat afsjöngs — så sattes ma- skinerna i gång, portarna öppnades och Karl- stadsutställningen hade tagit sin början.
De här nedan meddelade bilderna, tagna speciellt för Idun, återge dels kronprinsparets ankomst till Karlstad, dels entrén till utställ- ningen, dels slutligen invigningsögonblicket, då kronprinsen från paviljongen förklarar ut- ställningen öppnad.
KRONPRINSPARETS ANKOMST TILL ARVID KJERLING FOTO.
KARLSTAD.
— 371 — ATT DELA ARF PRÖFVAR EN S L Ä K T H I S T O R I A F R Ä N HANDLINGAR VÄNSKAP, 1700-TALET TECKNAD AF MARIA EFTER DTJRLING.
(FORTS. FR. FÖRKG N:R.)
5 T T UR STÅR det till med nådig frun? » ropade I I kornetten och hoppade vig som en yngling ur släden.
» Tig, käring, » fortfor han, just då den förbluffade Maja ämnade svara, » jag ser det på utanskriften. » Nu gällde det för frun och unge herrn att ha- stigt komma ur ytterplaggen.
Kornetten blef i alla fall färdig före dem och begagnade tiden till en kraftig moralpredikan öfver soliga människor.
Ändtligen voro alla i ordning, och dörren slogs upp till förmaket.
De inträdande hälsades något knapphändigt af Ulrika och mor Hebbla.
Änke-pastorskan neg, och pastor Herzelin bugade sig djupt och började genast beklaga sorgen, inflätande en önskan att lyckans solsken hädanefter stadigt måtte belysa det nådiga herrskapet.
Hans vackra oration blef emellertid afbruten af kornetten, som sporde i skarp ton till fröken Ulrika: » Hvarför har ingen skickat bud efter mig, den saliga aflidnas enda köttsliga broder, då hon nu varit död öfver ett dygn? » Fröken Ulrika hade ett snabbt humör hon som brodern, och svaret lät ej vänta på sig.
» Man behöfver inte skicka bud efter fan, han kommer väl ändå. » » Därefter, » säger pastor Nils Herzelin i sitt intyg om denna händelse, » gingo fröknarna, pa- storskan och hustrun ut i en kammare, och herr- skapet stannade i förmaket, där de sedan varit kvar och hederligen begraft den saliga dödas an- delösa lekamen.
Det är allt hvad jag i hastighet kan påminna mig. » Pastorns minne har » i hastigheten » något svi- kit honom.
Enligt andras intyg blef kornetten ingalunda svarslös.
Kanske fann han systerns uttryck något starkt, han teg ett ögonblick, men det säges, att han därefter for fram » med stor obeskedlighet och ondt mod och förfärligt tal och väsende. » » Nu lärer jag styra huset, » sade han, » och alla skola lyda mig, och den som inte lyder, den kör jag ut från gården. » Det blef åter en paus, kort men betydelsefull.
Så steg fröken Ulrika fram och tog den blindas arm: » Kom, Regina, » sade hon, » vi skola ej vänta till dess man kör ut oss. » En timme senare foro fröknarna Du Rietz från Tidersrum med änke-pastorskan och mor Hebbla.
De styrde färden till Kopperarp, en liten gård till- hörig fröken Ulrika.
4.
TESTAMENTET.
Där fanns » en gammal fruntimbers bireau » i förmaket på Stora Tidersrum.
Nu för tiden har man glömt, att dylika möbler böra afpassas efter ägarens kön, och så ha höga byråar med tio jämn- stora lådor blifvit öfverlämnade åt damer, som ha stort besvär att i dem ordna sina mångahanda små tillhörigheter.
Man kan tänka sig huru band, knappar, trådrullar och balsouvenirer skola taga sig ut där i sällskap med toalettartiklar af alla slag.
Men detta var som sagdt verkligen en » frun- timbers bireau », d. v. s. en, som var rik på små- lådor, klaffar och skrymslen, en spenslig möbel på krökta lejonfötter och försedd med blänkande mässingbeslag.
Kornetten undersökte den mycket noga redan samma dag han anländt till Tidersrum.
Kanske var det just därför att han ägnade en så rundlig tid åt studiet af dess innehåll, som pastor Herzelin fick det intrycket, » att herrskapet stan- nade i förmaket, där de sedan varit kvar ».
Liksom kvinnan ofta är ett sällsamt väsen, nyckfullt och för skapelsens herrar svårbegripligt, så har ock allt det, som verkligen är afpassadt för henne, något af samma natur.
Den här bireaun var mycket nyckfull, då det gällde att öppna och och skjuta igen lådorna, men dess innehåll tyck- tes verkligen vara svårbegripligt.
Där lågo några af salig Lindsfelts fästmansbref, några räkningar förda på gråpapper, » rosor », sidenkläden, florshuf- vor, chancer och engageanter, guldringar och armband, snusdosor och solfjädrar, svarta paffdosor med siifvergarnier, ett Pinsbacks » fruntimbers uhr », recept på osvikliga, tyvärr nu förglömda medel mot lungsot och kräfta, och än mer osvikliga re- cept på sockerkaka och sviskonpudding m. m., allt i hvar sin låda systematiskt ordnadt som ett miniatyrmuseum.
Kornetten ref hänsynslöst om- kring i den vackra samlingen och lämnade lådorna i ett tillstånd liknande Jerusalems förstöring.
Där- efter öfvergick han till att undersöka » en sämbre bireau » stående i samma rum, och sedan begaf han sig till sängkammaren för att ägna sin upp- märksamhet åt salig Lindsfelts skrifbireau.
Men den där fruntimmersmöbeln stod och liksom grinade med sina slarfvigt inskjutna lådor.
Själfva dess medelpunkt, dess hjärta var ännu oberördt, ett svårtillgängligt gömställe, en lönlåda.
Det blef afton och kornetten lade sig till hvila efter sitt fåfänga letande.
Då öppnades ljudlöst dörren till förmaket, och sakta smög sig en kvinna fram till bireaun.
Det var bara kammarpigan Maja, men hon var ett » fruntimber », och hon för- stod sin sak.
Hon öppnade den gamla möbelns innersta gömma och tog därur ett dokument, som hon höll fram i månskenet för att syna dess sigill.
Sedan låste hon omsorgrfullt igen efter sig och gick till köket med sitt fynd samt gömde det där i ett knyte under bordet.
Kornetten hade den talangen att vara allestä- des närvarande.
Då det blef morgon, kom han också ut i köket och sparkade till knytet och frå- gade hvarför det skräpet skulle ligga där.
Men han nöjde sig med upplysningen att knytet inne- höll rättarens löningsull, och så återvände han till förmaket för att än noggrannare undersöka den gamla bireaun.
Rättaren tog både ullen och fru Lindsfelts testamente och skickade det sist- nämnda med ett säkert bud till Major Carl Ludvig Du Rietz på Eksebo.
5.
BEGRAFNINGEN.
Den dag var inne, då fru Lindsfelt skulle be- grafvas.
På Tidersrum hade man gjort stora till- rustningar och vänner och grannar voro inbjudna.
Vördig prosten Lars Kraft Larsson hade blifvit ombedd att förrätta jordfästningen och hålla per- sonalier öfver den döda.
Detta var egentligen en försoningsakt, ty prosten och kornetten hade varit allt annat än goda vänner.
Kornetten hade under ett anfall af folklighet klarligen förnummit, att prosten ingalunda följde 1681 års förordning, när det gällde likstol och andra förmåner.
Han ville genast råda bot för detta onda och skref att börja med en garanti, att han skulle plikta och lida för bönderna, därest de kommo i svårigheter genom att följa konungens förordning.
Därefter blef det en ganska hetsig sockenstämma, då prosten, enligt sexmännens intyg, knöt näfven åt kornetten, som med värdighet sade: » I skolen aldrig knyta näfven inför näsan åt någon adelsman mehr. » Så stämde prosten kornetten, och denne stämde prosten, men förlorade målet.
Då intet annat hjälpte, skref kornetten till landshöfdingen en lång inlaga, uppfylld med bibelspråk och hvarjehanda beskyllningar.
Han påstod, att om de fattiga ville ha lysningssedlar, så måste de låna sig skjortlärft och ostar att gifva, ty eljes fingo de springa till prästen så länge, tills giftaslusten slocknade.
När 1681 års förordning var på samma sätt som bibeln i påfvedömet, så rantade hon bäst.
Prosten » slum- pade till » och tog i likstol 16, 20, 30, 60 gånger mer än han borde hafva.
Och prästerna åkte i öfvertäckta vagnar med två parhästar, när dock Kristus allenast en gång red.
Mycket mera af samma slag stod att läsa i denna inlaga, och kor- netten bifogade fullmakter och intyg från bönderna.
Men landshöfdingsämbetet förklarade, att dessa intyg » ljusligen utmärkte », att de voro af honom själf författade.
Med » sin otidiga skrifart » och - sin föreställning af den andliga lagen » vann kornetten ingenting, men vördig prosten blef sedan själfmant en smula försiktigare i sina pretentioner.
Efter den betan var det länge ovänskap mellan Sommenäs och Norra W i prästgård.
Tiden, som är en mästare i läkekonst, hade dock nu lagt på ett plåster af fjorton år, och så kunde försoningen ske.
Prosten hade t. o. m. gjort kornetten en stor tjänst genom att å hans vägnar fara till Kopperarp och försöka öfvertala fröknarna Du Rietz att komma på be- grafningen.
Utgången af detta ärende var emel- lertid något oviss.
Fröken Regina förklarde, att hon hade ovänskap med ingen och ville vistas hvar som helst, blott hon hade sin goda skötsel, men fröken Ulrikas sinnelag var mera » till oro ställdt », och det kostade prosten mycken öfvertal- ning, innan han lyckades förmå henne att lofva komma på begrafningen, och ändå bifogade hon i det sista: » Ja, så kommer jag väl, om något hederligt folk infinner sig där. » Och nog var det godt om begrafningsgäster, men antingen fröken Ulrika ångrat sitt löfte eller hade ovanligt stora fordringar på hederligt folk, alltnog hon föredrog att stanna hemma på Kop- perarp, och kornetten måste vid upprepade frågor förklara, att stackars Regina var blind och ytter- ligt hjälplös, så att Ulrika nog ej hade kunnat lämna henne.
Major Carl Ludvig Du Rietz kunde icke heller komma.
IDUN 1903 Begrafningen gick emellertid för sig med pomp och^ ståt.
De flesta af de kvinnliga gästerna buro långkoftor af svart siden, några herrar uppträdde i den svenska dräkten, andra hade uniformer eller frackrockar.
Först kringbjöds vin och bakelser, sedan ordnades liktåget, och man begaf sig till kyrkan, där vördig prosten jordfäste den döda och i ett långt tal till församlingens uppbyggelse ut- talade hennes många dygder och förtjänter.
Kis- tan nedsattes uti familjegrafven, och man återvände från kyrkan.
Nu serverades middagen, en stadig måltid tillagad efter jungfru Wargs recept och rikt kryddad med rosmarin, basilika, ingefära och muskot.
Där förekom bland annat » vildsvinshuf- vud af tamt svin med förgyllda öron och nos och en liten citron i munnen », samt gås, vid hvars tillagning man må hända tagit ad notam jungfru Wargs goda råd om » att hjälpa en mager gås, då hon skall stekas ».
Till maten dracks hembrygdt öl, bränvin, ett par sorters vin samt punsch och » bishof ».
Gästerna blefvo allt mera skinande be- låtna ju längre måltiden fortskred, och begraf- ningsminerna försvunno hos de flesta.
Men den gladaste bland de glade var kornetten, som huf- vudsakligen ägnade sig åt sin mest ärade gäst generalmajoren baron Carl Fredrik Pechlin, den mäktige jorddrotten, ägare till Ahlhults säteri, fem järnbruk och femtio hela hemman i Småland.
Baron Pechlin var en liten torr herre med kan- tigt ansikte och outgrundligt uttryck, som i all- mänhet föga växlade under samtalet.
Men då kornetten i ett af sina anfall af öppenhjärtighet anförtrodde baronen sin glädje öfver att det icke funnits något testamente, knep denne tillsamman ögonen, så att de bildade två streck, och frågade genast med intresse, huru han kunde vara så säker på den saken.
» Jag har sökt öfverallt, » bedyrade värden.
» Öfverallt, öfverallt! » upprepade Pechlin leende.
» Det är ett starkt ord, min bäste vän!
Jag slår vad att någon vrå torde vara glömd, t. ex. lön- lådan i den där bireaun. » » Där finns ingen lönlåda. » » Jo säkerligen, » genmälde baronen och åtog sig att genast lämna bevis.
Han fann också myc- ket riktigt lådan och vände betänksamt i handen en liten pappersflik, som fastnat i ett hörn däraf.
» Min bäste vän, » fortfor han med sänkt röst, » just detta kan ha varit ett hörn af det saknade pap- peret.
Var därför icke alltför glad, men icke hel- ler allt för ledsen, ty det är en skral karl, som inte kan behålla hvad han tagit från gamla frun- timmer.
&gt; Kornetten gjorde ett långt ansikte och bedyra- de sin varma medkänsla för de stackars » utgamla » systrarna, och Pechlin log ett tvetydigt löje.
Från denna enskilda konversation återvände de båda herrarne till bordets fröjder.
Bland gästerna befann sig äfven Samuel Pers- son, men mor Hebbla hade föredragit att stanna hemma.
Gregoriana och hennes Måns hörde icke till de inbjudna.
Samuel deltog ej i de att bör- ja med dämpade men sedan allt högljuddare skrat- ten.
Ibland for dock ett löje öfver hans drag, och det hände särskildt, då han iakttog kornetten, hvars min efter samtalet med baron Pechlin väx- lade mellan dysterhet och förnöjelse: » Eget vore det, » sade rusthållaren för sig själf, » om nådig frunnu kunde se ned på detta sällskap.
Fint folk är här och mycket folk, men de saknas, som hon mest höll af.
Och sorgen är inte heller stor.
Men I, min käre svåger — om jag så törs säga — I tyckes icke vara fullt belåten i dag.
Gissar jag rätt, så ger nog framtiden Er flera skäl till missnöje. » Samuel blef störd i sina funderingar därigenom att kornetten klingade med sitt glas.
Gustafs skål!
Den bäste kung, som Norden äger!
Han ej tål, att vågskål ' n ojämnt väger.
- Dessa ord med hög röst framsagda af värden, voro signalen till ett allmänt utbrott af de för- samlades lojala känslor.
Alla konung Gustaf III:s förtjänster, ännu ofördunklade af 1788 års krig och säkerhetsakten 1789, framdrogos till beskådan- de.
Han hade räddat fosterlandet från partiväl- dets samhällsvådliga kastvindar, hän satt på tronen som konung, icke som skugga, och Sverige var ju af ålder ett konungadöme.
Och sedan hviiken älskvärdhet, hviiken kvickhet, hvilket snille!
Baron Pechlin deltog med synnerlig ifver i den allmänna lofsången, men på sin särskilda melodi.
Det var hofvets prakt, konungens utländska resor, de ständiga skådespelen och förlustelserna, som han framhöll, prisande den kungliga frikostigheten, som förstod att omge tronen med tillbörligt dyr- bar glans.
För en kritisk åhörare skulle detta beröm haft ett visst tycke med klander.
Men det lilla missljud, som möjligen blandade sig däri.
I D U N 1903 — drunknade och försvann spårlöst i den allmänna hänförelsen.
Pechlin hade i själfva verket just inga person- liga skäl att prisa konungen.
Efter statshvälfnin- gen år 1772 hade han utan dom och rannsakning en längre tid blifvit hållen i strängt fängelse på Gripsholm.
Hans yttranden voro dock på det hela taget rätt smickrande, så att man kunde tro, att detta nu var alldeles förgätet.
Efter att tillbörligt länge ha dröjt vid konungen och rikets välfärd, återgick sällskapet till mera närliggande samtalsämnen.
Det kunde ej und- vikas, att här och hvar bordsgrannarne emellan utbyttes diverse gissningar om det säregna för- hållandet, att nådig fruns systrar och majoren vid dennafamiljehögtidlyste genom sin frånvaro.
Pastor Herzelin förklarade härvid, att fröken Ulrika nu mera än förr var orolig till sinnes och » rätteligen sagdt, sig själf mindre mäktig », men ortens härads- hövding hofjunkaren Leonard Hindrik Eääf sva- rade » att bemälda fröken hittills med all aktsamhet sitt gods förvaltat utan någon veterlig sinnessvag- het eller yra ».
Det fattades icke heller andra ämnen, som voro nog så intressanta att afhandla, hvilket dock mestadels skedde på vederbörligt afstånd från värdens plats.
Man talade om kornettens dotter, den vackra fröken Karin, som af sina föräldrar in- stängd i Sommenäs s. k. tornkammare, hade rymt därifrån, och som, efter hvad ryktet visste berätta, förklädd till lifgardist uppenbarat sig i Stockholm och funnit en beskyddare i själfve konungen.
Efter måltidens slut spredo sig gästerna i sorge- huset, och eftermiddagen och aftonen tillbragtes under muntert samspråk.
Alla tycktes fullkomli- gen ha förgätit festens anledning.
Efter en grundlig kvällsvard kom tiden för af- färden.
De väl påpälsade fruarna sutto upprada- de i salen, under det att de något rödmosiga herrarne tillsågo, att allt var som det borde vara med slädarne, som i tur och ordning körde fram till trappan, och i hvilka, likaledes i tur och ord- ning, pälsklädda manliga gestalter togo plats.
Sedan fällarne blifvit vederbörligen jämkade till- rätta, anmälde pigan Maja i salen: » Nu har hof- junkaren satt opp sej, nu har prosten satt opp sej, nu har Stockhuset (Stockhausen) satt opp sej » o. s. v.; dessa underrättelser framkallade rörelse och förskingring i fruarnas led.
Sent på aftonen var allt stilla på Tidersrums herregård, men kornetten dröjde kvar, sedan han enligt pastor Herzelins ord » hederligen begraft den salig-a dödas andelösa lekamen. » De närmaste dagarne var kornettens lynne gan- ska ojämnt, ständigt sväfvande mellan oro och glad förhoppning.
Det är inte godt att säga hvilka käns- lor, som voro förhärskande, då han fällde det ytt- randet, att han ämnade g e stat åt fröken Ulrika och en piga.
Men så kom ändtligen från major Carl Ludvig Du Kietz säkra underrättelser om testamentet.
Detta innehöll, att fröknarna Ulrika Susanna och Brita Regina skulle för sin lifstid be- hålla Tidersrum, Hvilekulla skog m. m. och halfva hemmanet Fermestorp mot 4,100 daler kopparmynt, som skulle betalas till kornetten.
Systrarna Hebbla och Gregoriana hade » genom sina ofrälse och van- hederliga giften » förverkat all arfsrätt.
Efter Ul- rikas och Reginas död skulle majoren Carl Ludvig- Du Rietz bekomma all ägendomen, och framgent under deras lifstid borde han vistas på Tiders- rum.
Kornetten var emellertid icke sinnad att upp- gifva sin sak.
Han hyste en fast öfvertygelse, att fru Lindsfelt på sitt yttersta muntligen åter- kallat testamentet.
Emellertid ville han gärna, till dess testamentsfrågan blifvit utredd, fortfarande utöfva förmynderskapet för systrarna, som voro i stort behof af hans hjälp, då fröken Regina var blind och Ulrika, enligt broderns påstående, ej ägde sitt fulla förstånd.
Under en tid, då hon själf skötte sina affärer, hade hon förfarit i många fall högst oförnuftigt, hvilket kornetten med vittnen sökte bevisa.
Men systrarna höllo fast vid testa- mentet och ville inte för allt i världen ha sin bror till förmyndare, och så uppstod en långvarig pro- cess med vittnesintyg och inlagor.
6.
EFTER FÖRSONINGEN.
Det var år 1788.
Under de sistförflutna åren hade missnöjets moln börjat hopa sig på den po- litiska horisonten, och nu hviskade olycksbådan- de rykten, om krig.
Sålunda hade tiden vållat många förändringar och äfven en förändring, som i Tidersrum väckt stor uppmärksamhet, nämligen att den långa testarnentstvisten mellan kornetten och hans syskon nu ändtligen genom en skrifven försoningsakt blifvit bragt till slut.
Denna process hade så länge varit ortens allmänna samtalsämne, att man nästan med saknad tänkte därpå som på något förflutet.
Vid Kisa gästgifvargård och tingsställe rådde en vacker majdag ovanligt liflig rörelse.
Midt på gårdsplanen stod ett af den tidens förnämligare åkdon, en hög tvåsitsig, gulmålad vagn med kur på främre sätet och med fyra stora hjul, hvilkas massiva ekrar tycktes äga välbehöflig styrka att motstå äfven de svåra vägförhållandena i källoss ningen.
Den livréklädde kusken var sysselsatt med att spänna ifrån hästarne, ett par stora, väl- födda djur, till hvilkas förplägnad gästgifvaren i stallet upplagt ett rikt förråd af hö och hafre.
För öfrigt fanns det godt om åkdon på gården: en gammal phaeton, som af ställets invånare igen- kändes såsom hemmahörande på Stora Tidersrum, samt enbetsvagnar och färdekärror i mängd.
I gästgifvaregårdens sal sutto framme vid bordet de förnämsta af de tillfälliga gästerna, den gulmålade vagnens och phaetonens ägare.
Men i närheten satt äfven en tredje person, hvars » vi- B e r e d n i n g: Smör o c h m j ö l samman- varmt vatten.
fräsas, K Ö K S Ä L M Ä N Ä C K d e n kokande buljongen tillsättes det hälles litet i sänder o c h soppan får koka un- Resten der rörning Redigerad af Elisabeth med kryddorna Äggulorna kurs i Stockholm.
soppskålen o c h vinet TILL kraftig MATORDNING F Ö R V E C K A N 28 J U N I - 4 JULI 1903. med o c h grädden vispning.
i de under och uppvispas tillslås Den serveras champignonerna, frästa antingen i smör el- ler med förlorade, agg.
Söndag: Kej sarsoppa; kokt lax med mayonnaise; fricandeau på.
kalf m e d spe- nat; citronkräm Måndag: rotmos; m e d mandelspån.
Kokt salt filbunke.
Kokt!
V i o l t v å l H V L I f l S |Liljekonvaljedoft oletta jackeklädning », rundklippta hår och öfriga utstyrsel förrådde, att han tillhörde det fjärde ståndet.
Det var Samuel Persson, och hans båda grannar voro general Pechlin och major Carl Ludvig Du Rietz.
Majoren, som nu var änkling och för det mesta vistades på Tidersrum, hade i affärsangelägenheter företagit en utfärd i sin gamla phaeton.
Generalen var stadd på hemväg till Ahlhult, efter en tids vistelse i Stockholm.
Du Rietz granskade generalen med mycket intresse så snart de tjocka rökmoln, som bolmade fram ur den höge herrns sjöskumspipa, något skingrade sig, och så snart han kunde göra det utan att möta blicken ur de små, men stickande skarpa ögonen.
Pechlin tycktes benägen att riktigt hänge sig åt hvilan.
Han rökte med synbar förnöjelse, jäm- kade då och då på sin svarta sidenkalott och ha- de åt sig på bordet upplagt en del af det förråd af russin och mandel, som han alltid medförde.
Naturligtvis hade majoren frågat efter nyheter från Stockholm, men generalen svarade ganska fåor- digt.
(Forts.) T E A T E R O Stekt filefc l a x (f. 6 pers.).
Ett laxstyc- ' kjei p å 2 kg-., 4 m s k.
salt, V2 tsk.
sal- fårbringa med peter, Va msk.
socker, dill, 4 kryddpep- parkioirn, 2 l i t vatten.
af rödspotta del.
franskt- vin, 1 / 2 d e l.
spa- liflig eld o c h krämen får under stark morötter, o c h får stelna.
vispning sjuda, m e n ej koka.
D å krä- KonjaK.
S å l s: 2 msk;.
sm,ör, 4 msk.
mjöl, kött- upphälles o c h får men är tjock aflyftes kastrullen och af spadet serveras sönderhackade skurna Strax vispningen fortsattes tills krämen är jus, 1 tsk.
soja.
Till garnering: garneras den med kall.
Om så önskas tillsättes därefter geléet, rödbetorna., den till hårdt skum slagna grädden.
portugisiska lökar hårdkokta o m så önskas äggen, persiljan Krämen hälles upp i veras m e d bakelser.
hängt omkr. msk sherry,, grädde, noner ä 2 äggulor, 1 burk 1 del.
tjock Beredning: (f 6 pers-.).
2 msk.
B r ö d p u d d i n g (f hälles Smör, m j ö l o c h senap ' 2 gryta, msk.
stötta skorpor.
- i.
Hälften Köttet som bör hafva 2 dagar, af spadet tillsättes m e d det hvita, o c h den mot (2 del Beredning: tjock grädde).
Citronskalet sockret o c h saften g. afrif pressas ut J ves l / 2 Alla 3 innanlår eller fransyska, x m s k salt, f % tsk.
stött msk.
smör med en bultas duk väl o c h doppad 6 pers.).
2 ' hg.
späck, hvitpeppar, (60 g r.)
, V-fe lit?
svag champig- andra hälften m e d det röda gelatinet, ingredienserna, utom grädden, blandas buljong eller vatten, 6 kryddpeppar- 6 förlorade ä g g.
spoladt m e d kallt — o c h upplöst i litet därefter i en kastrull, som sättes öfver korn, 2 nföjliko ' " 1 portugisisk lök, 3 konserverade 50 öre eller o c h vinet 5 stora glaserade i hett 5 två- vatten.
Späcket skares i strimlor hvil- smör, 3 msk.
mjöl, V2 tsk.
engelsk öres franska bröd, 4 kkpr gräddmjölk, ka doppas i en blandning a f hvitpep- senaip, 6 d e l.
vatten, 3 — 4 äggulor, saf- 1 h g.
smölr; 6 ä g g, Va tsk !.
salt, 1 msk.
par o c h salt o c h härmed späckas ste- ten af V2 citron, 1 tsk vinaigre, 1 — 2 socker, 10 sötmandlar, 5 bittermandlar, ken m e d en spetsig knif i täta, jämna msk, fin matolja, salt, socker, 2 del.
y&gt; k k p sultanarussin.
rader.
Köttet gnides in med resten af tjock grädde T i l l f o r m e n: 1 msk.
smör (20 g r.)
, kryddorna.
Smöret brynes i en stek- Mayonnaise Till garnering: socker, 3 viett Beredning: geléskål o c h ser- m e d mayonnaisen.
tvättas smör (20 gr.), i V s msk.
tnjlöVL 2 lit.
g o d las genom en i hett vatten vriden ser- äggulor, cayennepeppar, M U S I K.
E n d e l af d e t ljusa x salt, H musikkårer till förmån för den militära idrotten, hade samlat en talrik publik, som lifligt senterade prestationerna, hvilka alla utan undantag kunde betecknas som förträffliga.
Sålunda blefvo såväl det behjärtansvärda syftet som det konstnärliga in- tresset tillgodosedda.
x buljong, C STORA HASSELBACKSKONSERTEN under D EN föregående vecka, anordnad af våra militär- d e t kalla vattnet till- Beredning Kanterna p å bröden af- 1 lit.
fiskspad, 1 sammanfräsas, med brynt smör o c h persilja; brödpud- msk .franskt vin * 3 blad invitÉ- 3 b l a d r ö d - sättes litet i sänder under flitig rör- skäras o c h brödet skares i tjocka skif- ding m e d rödvinssås gelatin, 2 täigghvitor, 2 rödbetor, 2 hård- ning o c h såsen får koka i 20 min.
Den vor s o m läggas i mjölken o c h få stå passeras därefter o c h röres tills den öfvertäckta omkr 2 t i m.
Smöret skiras O n s d a g: Boeuf å la mode med p o - kokta ägg, persilja, mayonnaise.
blir kall d å äggulorna, en i sänder och tatis o c h pressgurka; rabarberkräm med inarbetas i brödet m e d slef, tills B e r e d n i n g: Laxstycket borstas, ren- iröras o c h såsen arbetas m e d slef omkr. mjölk det blir smidigt o c h sammanhängande.
sas väl o c h tvättas m e d en duk.
Det y » tim., under d e t att oljan, citron- Då T o r s d a g: Spenatsoppa; plättar med tillsättas äggulorna en i sänder o c h ingnides därefter med en blandning af saften o c h vinaigre ' n tillsättas dropp- sylt massan afsmakas m e d kryddorna och den 2 msk salt, salpetern o c h sockret o c h vis.
Såsen (avsmakas m e d salt o c h socker skållade o c h rifna mandeln, samt de F r e d a g: Kall boeu ' f å la m o d e m e d får ligga » 1 t i m.
Det sättes p å elden i och sist tillsättes d e n till hårdt skum väl sköljda russinen.
Sist nedskäras de potatiskroketter; soppa p å torkade apri- 2 l i t.
ljumt vatten tillsatt m e d resten slagna grädden.
Den serveras i särskild koser.
till hårdt skum slagna hvitorna.
Massan af saltet, dill o c h kryddpepparkornen.
såsskål eller som garnering omkring fisk L ö r d a g: K o k t brynt skinka med spe- hälles i smord o c h brödbeströdd form Spadet skummas noga d å d e t kokar upp.
och kött.
nat; lika-mycke-tårta och gräddas i ordinär ugnsvärme omkr.
Fisken får därefter sakta koka tills fe- ya t i m.
Puddingen serveras med sylt C i t r o n k r ä m (f. 6 pers.).
Skal och norna lossna lätt, d å d e n genast upp- eller vinsås.
RECEPT.
lägges p å serveringsfatet o c h får kall- saft a f / 2 citron, 1 kkp.
krossocker, B o e u f ä l a m o d e (f. 12 pers.).
3 K e j s a r s o p p a (f. 6 pers.).
1 msk.
na.
Spadet klaras m e d ägghvitorna, si- 1 d ' c l franskt vin, l / 2 d e l.
vatten, 6 Tisdag: 6 1 2 Öfver fisken och får där- innan laxen det o c h soppan MiiiiniMiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiijiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinii^ Den afsmakas stelna, likaså d e t ljusröda spadet.
efter ej koka.
Östman, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoders- FÖRSLAG 10 — 15 min 372 — steken nedlägges p å a.lla nes vackert den kokande vätskan däri o c h bry- sidor, hvarefter spädes på.
D e hela kryddorna tillsättas jämte den an- sade löken konjaken, o c h morötterna, o c h köttet vinet o c h får sakta steka, tätt slutet lock, omkir.
3 t i m.
Det med vändes ett par gånger under Köttjusen och mjöl silas sammanfräsas, spädes litet stekningen o c h skummas, i sänder smör köttjusen under flitig på- rör- ning o c h såsen får koka 10 min., hvar- efter d e n afsmakas med sojan.
Steken skares i tunna skifvor, begju- tes m e d litet af såsen o c h garneras m e d de sönderskurna serade lökarna kels eller morötterna o c h d e gla- samt pressgurka serveras med pic-
