# ID: svediakorp-per1506
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,055
# sentences: 1,028
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN » AINA ».
EN FINSK DEN 13 J U N I 1903 ögonblicklig död, hjärtslag, familjefadern i fulla styrkan af hans mannakraft.
Rikt begåf- vad, både å hufvudets och hjärtats vägnar, en ädel gestalt äfven till det yttre, med en karaktär utan vank och en för sin tid ovan- ligt framsynt blick, sådan har han af efter- lefvande blifvit framställd för den dotter, som ej ens i minnet kunnat bevara en skuggbild af denne beundrade och så bittert begråtne fader.
Den älskade modern blef nu medelpunkten i familjekretsen, som efter en kort tids vis- telse i Å b o af sin längtan åter drogs till hemtrakterna och inköpte en liten naturskönt invid saltsjön belägen egendom, Falkberg, un- gefär 3 mil från Finlands sydligaste udde med dess modärna badort Hangö.
Detta fridfulla hem blef nu den blifvande författarinnans hela värld.
Här lekte hon sin barndoms lekar, här undervisades hon af näst äldsta syster, här drömde hon sina första ungdomsdrömmar.
FÖRFATTARINNA.
| Ä DET denna gång är på Aina-dagen, som veckans Idun kommer under sina läsares ögon, ha vi däri funnit anledning realisera vår länge närda afsikt att framställa bilden af en finsk för- fattarinna, som under ofvannämnda signatur gjort sig känd på ömse sidor Bottenhafvet.
Den äfven i Sverige mycket lästa och upp- burna finska författarinnan Edith Tkeodora Forssman (signaturen » A i n a ») föddes i Kimito socken å dess hemtrefna prästgård den 1 au- gusti 1856.
Föräldrarna voro kontraktsprosten och fil.
doktorn Wilhelm Forssman, af en ursprungligen från Liffland stammande släkt, och Carolina Henrika Alexandra Napoleona Adlercreutz, dotter till lagmannen Carl Hen- rik Adlercreutz till Spindby gård.
Detta gods tillhörde Karin Månsdotters lifgeding i Finland och tillföll, efter hennes död, m a g e n Å k e Thott.
Den yngsta af elfva syskon, njöt Aina af det lyckligaste hemlif under sina första lef- nadsår; men plötsligt trädde sorgen inom hemmets tröskel och bortryckte genom en FAI.KUERG.
» AINA » I SITT HEM.
Redan så långt tillbaka som till hennes fjärde år kan man spåra en ovanligt liflig fantasi i de sagor, hvarmed hon söfde sig själf till sömns, då hon trodde sig ensam.
Vid 10 års ålder skref hon redan vers och noveller, på två å tre sidor, där händelserna — tilldragande sig i vidt skilda länder — följde hvarandra i svindlande fart.
Sedan hon vid 4 års ålder lärt läsa, blef denna sysselsättning alltid hennes käraste tidsfördrif.
Någon offent- lig skola har Aina aldrig besökt, och i hen- nes barndom förekommo ej de senare inrättade fortbildningskurserna.
Kvinnliga studenter och yrkesidkerskor voro då ytterst sällsynta.
Medelpunkten för Ainas lif var och förblef hemmet, dit hon åter och åter efter hvarje utflykt i världen — ibland äfven till Sverige och Danmark — trängtade tillbaka.
I denna landtliga stillhet, denna vackra natur och i en familjekrets, där litteraturen städse utgjort ett älsklingsämne, utvecklades så småningom de fantasiens vingar, som gjorde Aina till för- fattarinna.
Till en början skref hon endast för sitt nöje, för att fira någon familjehögtid eller för N:R 2 4 (859) UTSIKT FRAN FALKBERG.
att i hemmet föreläsa någon liten novell.
Att framträda för offentligheten låg ej alls i hen- nes håg, men den äldsta systern afsände, henne ovetande, några manuskript till » Åbo- Posten », där de blefvo införda under pseu- donymen Aina, upptagen i anledning af för- fattarinnans varma beundran för » Ljungblom- mornas » skald.
Stor blef naturligtvis Ainas häpnad, då hon såg sin andes förstlingar i tryck, men den första lilla framgången manade till fortsatta försök.
1880 utgaf hon jämte äldsta syster en liten samling noveller, » Sex små berättelser af Aina och Eva ».
1882 försökte hon sig som berättarinna för barn, i den lilla sagboken » För barnens jul- bord ».
1886 » En julklapp till barnen », småsaker på vers och prosa, med illustrationer af Ida Forssman.
.
1890 utkom » Liten Bönebok » för små barn, tillägnad deras mödrar.
Denna bok har sett en andra upplaga, är öfversatt till finska och mycket spridd.
1891 utkom första delen af Ainas bekanta samling: » V i d aftonlampan », hvaraf tionde delen såg dagen sistlidne höst.
Den friska humorn och den älskliga tendensen i dessa berättelser göra dem till en skatt i familje- kretsen, där de läsas af både unga och gamla, präglade som de äro af sund glädtighet i förening med allvarlig lifsåskådning.
1897 utgaf Aina en äfven i Sverige mycket känd och omtyckt bok för u n g d o m: » Hemma på Gretaby » och 1899 dess fortsättning » I ung- domsår ».
Några delar af » Vid aftonlampan » hafva blifvit öfversatta till finska.
Smärre berättel- ser hafva ock blifvit öfverflyttade till franska och tyska språken, i tidskrifter af allvarligt innehåll.
Ainas penna har äfven tecknat småbitar i diverse tidningar, tidskrifter, julblad och kalendrar.
Hennes utpräglade tendens och allvarliga riktning samt de enkla motiven — helst ur hemlifvet med undvikande af stora konflikter, tragiska upplösningar och häftiga genombrott — ha kanske gjort henne mindre
- I D U N 1903 känd af en för nutidens realism böjd läse- krets.
Men hon har haft glädjen att veta sina böcker spridda bland de unga, lästa i folkets djupa led och af landsmän-emigranter i främmande land.
Hennes största belöning för träget arbete har varit en tyst handtryck- ning, en förståelsefull blick eller ett enkelt tack, från någon kanske okänd men sympati- serande ande, som insett, att Ainas böcker fyllt behofvet af gemensam lämplig läsning för gammal och ung.
Hennes mor, som var begåfvad med en sällsynt fast och helgjuten karaktär, hade hos sina barn ingjutit en obegränsad vördnad för hennes råd och önskningar, hvilka de alltid med innerlig glädje fullgjorde.
Ett lugnt, aldrig uppbrusande lynne, en allvarlig sinnes- riktning, p r o f vad under ett långt lifs många skickelser, och en vacker, försonlig, med åren allt mer ljusnande syn på tingen gjorde henne till en åldring, älskad och vördad i vida kretsar, ej minst af ungdomen, för hvilken hon städse bevarade ett varmt, öfverseende och kärleksfullt hjärtelag.
Också fanns ej ett barn, en ungmö eller en yngling, hur butter och osympatisk han än måtte vara, som ej i hennes närhet och genom hennes omärkliga milda inflytande likt blomknoppen i vårsolen utvecklade det bästa han gömde inom sig.
Ända tills hon nedlades på döds- bädden, bibehöll hon smaken för intellektuella sysselsättningar, ett godt och klart omdöme, ofördunkladt trots de 84 åren, och en starkt utpräglad afsmak för allt osundt, orent och dåligt i tal eller skrift.
Hennes minne lefver välsignadt i tacksam hågkomst.
Den äldsta dottern, lärarinnan, som åtagit sig att vägleda de yngsta syskonen på vetan- dets bana, ingöt därunder i deras späda sjä- lar den känsla för allt skönt, ädelt och sant, som besjälade hennes egen ande.
Det var hon, som i kvällstunden, då de små äro mest mottagliga för intryck, läste för dem sina älsklingsskalders vackraste tankar, hon, som frän historiens blad framdrog dess ädlaste skörd, de stora handlingarna, de fosterländska motiven, oegennyttan och sanningskärleken, själfuppoffringen och frihetskänslan hos alla tidens store, såsom förebilder för ungdomen.
Där något frö grott, må den som troget sådde få sin andel af skörden!
Till slut vill jag endast nämna, att författa- rinnan själf uttalat sin fasta tro på en sär- skild » inspiration », som hon kallar den, en förmåga, utan hvilken hon aldrig kan sätta sig till arbetet.
Men känner hon sig berörd af denna fläkt, då slår hon sig ned i sin gamla gungstol, där hvarje penndrag hon teck- nat, blifvit utfördt.
Medan höststormen hvi- ner eller snön yr omkring land och sjö, kän- ner hon sig så tacksam för Guds nåd och gåfva som den lyckligaste kvinna i världen.
Ainas lefnadssaga är hvarken innehållsrik eller märkvärdig — den återspeglas i hennes författarskap eller också reflekteras författar- skapet däruti, allt som man vill taga det.
Och stilla flyter bäckens gång Igenom ängens gröna matta, Mot himlen höjes fågelns sång, O!
ljufva frid, jag vet dig skatta!
S.
S. GL.OM EJ Jubileumsfondens sparbössor!
338 — ANDANTE D DOLOROSO.
ET BLIR oss så underligt, när ögon slutas för att aldrig säga oss, hvad se ' n de drömt, — så främmande, när kyla och stränghet gjutas öfver de drag, som ha mött oss ömt.
De bli så främmande, att de nästan skrämma, de slutna portarne göra en förskräckt.
Det är svårt att fatta, att ingen är hemma, att huset är öde och ljuset släckt.
Det blir så underligt, när natten faller med sin stillhet — för de lefvande, som hålla vakt.
— Vi stirra mot de stängda portarnas galler, — där är blödande ord, som vi skulle ha sagt!
Vi minnas de smärtornas d o p, som dem döpte till den sista, stora stillhetens rätt.
Vi spörja oss, om hvilan är ljuf, som de köpte med kampens och plågornas ångestsvett.
STI H Ö G.
KVINNORNA OCH TERMINSAFGIF- TERNA.
M A N H A R sett högre terminsafgifter vid statens läroverk förordas af många skäl, — skäl, som det skulle varit intressant att närmare redogöra för och bemöta, men som jag dock nu blott kan i den största korthet vidröra.
Somliga människor anse, att de högre af- gifterna skulle medföra en välbehöflig gallring bland de studerande, och att många föräldrar därigenom skulle påverkas att bestämma sina barn för praktiska yrken.
Men skulle ej denna gallring kunna åvägabringas genom lämpligare medel — medel, som klargjorde barnens be- gåfning, ej föräldrarnas betalningsförmåga?
Just genom den fria undervisningen anses j u vårt land intaga en lycklig och hedrande sär- ställning bland nationerna, och rätten till fri undervisning för alla medborgares barn står j u också på deras program, som arbeta för en ljusare framtid, för jämlikhet och broder- skap människorna emellan.
Somliga människor påstå också, att de högre afgifterna vid statens läroverk skulle göra det möjligt för privatskolor att uppblomstra och drifva en hälsosam täflan med statsskolorna, samt att lärarnes duglighet och intresse däri- genom skulle sporras.
Jag förnekar visst icke, att man i undervisningen både tidt och ofta kan träffa på slentrian och intresselöshet, men den gamla racen af » magistrar » håller väl ändå på att dö ut, och bland de yngre lärarne råder det i allmänhet ett vaknare intresse för gärningens frukter och en djupare känsla af gärningens ansvar.
Tidsandan håller här på att åvägabringa en lyckosam förändring, som väl icke konkurrensen mellan statens läroverk och privatskolorna med någon säker- het skulle kunna påstås äga makt att fram- kalla.
Man hör också talas o m det system m e d favoriter och hackkycklingar, som lärer skola existera i skolorna, och som ofta påstås ha ett fördärfbringande inflytande på gossarnes karaktärer.
Denna fara, tror man, skulle komma att alldeles afvändas genom privat- skolornas täfling med statsläroverken, ty en lärare vid en privatskola skulle icke våga vara så orättvis som de fast i sadeln sittande lärarne vid våra nuvarande skolor.
För min MELLINS FOOD egen del finner jag denna fara för gossarnes karaktärer betydligt öfverdrifven.
Visst finnes det orättvisa lärare, det finns både favoriter och hackkycklingar, men detta missförhållande är dock ej auktoriseradt och skulle törhända komma att skjuta upp också vid privatskolorna.
För resten kan man väl våga påstå, att lärare, som i så utpräglad grad tillåta sig att ha gunstlingar, äro undantagen, ej regeln, och att de barn, hvilkas karaktärer fördärfvas på grund häraf, äro ytterst få.
Mången gång kan det t. o. m. vara af en ganska stor upp- fostrande betydelse för en gosses karaktär, att han lär sig bära orättvisan och växa sig större än motståndet, samt att han tvingas in under nödvändigheten att böja sig för sin föresätta öfverhet, äfven om denna har fel.
De största farorna för våra söners karaktärer möter dem ej från orättvisa lärares, men från sedeslösa kamraters sida, — deras största frestelser finnas icke i, men utom skolorna, och för dessa frestelser och faror skulle ej lärarne, vore dessa än aldrig så goda och rättvisa, kunna skydda de unga.
Här är det hemmets uppfostran och inflytande det kom- mer an på, på hvilken moralisk ståndpunkt föräldrarna intaga, och på det, som de med allvar och kraft förstått att uppälska i sina söners själar.
Somliga människor anse vidare, att genom de högre terminsafgifterna lärarekåren skulle beredas bättre lönevillkor, hvaraf skulle följa, att lärarne i känslan af sin tryggare existens skulle med mera ifver och glädje kunna ägna sig uteslutande åt sitt kall.
Det är tyvärr sant, att lärarnes löner i nuvarande dyra tider äro alldeles otillräckliga, och att lärarne därför ofta måste i allt för stor utsträckning ägna sin tid och sina krafter åt anskaffandet af biinkomster.
Men är det då så visst, att högre skolafgifter skulle råda bot på detta beklagliga missförhållande?
Finnes det ej andra hål än lärarnes löner, som det nu an- ses nödvändigt att stoppa alla upptänkliga statens inkomster uti?
De, som arbeta för framtiden, de arbeta också för freden, och de anse, att när icke längre statens inkomster slukas af militär och befästningar, när icke längre skatter måste läggas på allt, hvad vi äta och dricka och kläda oss med, för att skaffa pansarfartyg och kanoner, då skola vi få råd till mycket, äfven till beredandet af en anständig utkomst åt dem, hvilka vi an- förtrott våra barns intellektuella uppfostran.
Dessa och många andra olika meningar strida, och jag vill lämna åt hvar och en att själf väga dem mot hvarandra.
Men en syn- punkt vill jag i kvinnornas tidning framhålla, och det är de följder för hemmet, för kvin- norna och deras utveckling, hvilka dessa höga terminsafgifter föra med sig, och hvilka icke tillräckligt beaktats.
En flerårig erfarenhet af förhållandena i vårt broderland ger mig rätt att tala; — och jag talar endast om det jag vet, det jag sett och upplefvat.
Och jag säger högt, att för kvinnorna vore dessa höjda terminsafgifter en olycka, jag uppmanar ifrigt kvinnorna att protestera mot dem af all makt.
Mången rycker på axlarne och säger m e d ett öfverlägset småleende: » öfverdriftl » Men det är ej öfverdrift.
Jag har lefvat med i den norska medelklassens lif så intimt, att jag sett mycket, som en resande eller en blott på ett kort besök kommen gäst aldrig får skåda.
Jag har sett husmödrarna trälbindas, öfveransträngas och " slitas ut af det tunga husliga arbetet med endast otillräcklig och dålig arbetshjälp, — den måste j u vara billig!
— ty, heter det, » v i maa j u spare paa alle kanter, ved du, saalsenge gutternes skolepenge maa ud hvareneste maaned. » H v e m kan ha af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
= = = = = m o r Finnes på Apoteken samt hos Specerlhandlarne.
gratis o « a f r ä n a * från Axel Lennstrand, GEFLE.
= = = = = = = = = =
— 339 — spä listighet nog att hålla sina intressen vid makt, då man går sig trött i den tnnga tramp- kvarnen från morgon till kväll, dag nt och dag in.
H v e m kan ha tid att odla sin själ, när man måste tänka på allt, allt i sitt hus, — på huru det dagliga brödet skall göras kraftigt och närande med den minsta möjliga utgift — på huru familjens garderob skall knnna ändras och vändas och stoppas för att se anständig ut, utan att kosta snart sagdt något, — på huru de månad för månad skola kunna metas de båda ändarne: den knappa lönen och de många utgifterna, hvaraf ofta » gutternes skolepenge » är en af de drygaste?
— Det är icke många, som äga kropps- och själskrafter nog att då hålla sig uppe på de soliga höjderna.
» Men, » invänder man, » det är ju just där, som de norska kvinnorna äro, de äro j u så intresserade, så vakna! » — Ja många, de som äro lyckliga nog att ej tyngas af stora omsorger, som skola tillgodoses med små medel.
De som ha tid och krafter öfver för verksamhet utåt, de äro vakna, intresserade, inne i tidens frågor.
Men den, som lefver länge ibland dem, han får se, att dessa kvin- nor på de soliga höjderna äro få, jämförda med alla dem, som kämpa i de trånga dalarne en kamp så tärande, tryckande tung, att håg och krafter ej kunna räcka till för mera.
Det är det ganska vanliga — modern, som offrar allt sitt, för att skaffa de unga luft under vingarne.
» Skolepengene » måste ut, hvad som helst annat måste undvaras.
Främst förstås » gutternes skolepenge ».
Det är söner- nas framtid det gäller, och deras undervis- ning blir viktigare än allt annat.
Visserligen vill man ~u gärna, så länge man någonsin kan, bereda äfven döttrarna tillfälle till vidare utbildning, men oftast får det stanna vid middelskoleexamen.
Jag var en gång när- varande vid ett tillfälle, som är så beteck- nande för det j a ^ här vill säga, att jagjtill- låter mig att anföra detsamma.
En af mina vänner hade skaffat en ung, högt begåfvad flicka tillfälle att afgiftsfritt fortsätta sina studier i gymnasiet.
Den unga flickan kom och tackade härför.
Med tårar i ögonen ut- talade hon, huru lycklig hon var.
I D U N måst gå först, och måst betalas så dyrt.
Jag ropar ett gif-akt till kvinnorna: Här må de sluta sig tillsammans, och o m de ej af andra, allmänmänskliga skäl, — hvilka dock borde vara nog tungt vägande i sig själfva, — vilja arbeta mot de höjda terminsafgifterna och för den kostnadsfria undervisningens bibe- hållande, så böra de göra det för sin egen skull.
Det är dem, deras väg till utveckling, deras möjligheter till frigörelse, som det kom- mer att gå ut öfver.
ELISABETH BRUSTNA STRÄNGAR.
FÖR IDUN AF W^ERN-BUGGE.
BERÄTTELSE AINA.
V ID FÖRSTA ögonkastet liknade han fullkom- ligt alla de .andra små linluggarna, som utan afseende på väder och vind tumlade om på byvägen.
Kanske var dock hans tröja mer lap- pad än de öfrigas och de bruna fötterna tram- pade bara ännu på den första snön.
Ankan Pihl hade just inga rikedomar, det visste gud och hela.
världen, det vill säga åtminstone folket i byn, men.
hederlig var hon och sträfsam till det yttersta.
Då man närmare betraktade hennes gosse, fästes blicken ofrivilligt vid de kloka ögonen och den intelligenta pannan.
Späd var han, ehuru nog lång för sin ålder, med insjunket bröst såsom månget, fattigmans barn, som skjuter upp likt plantan i mager jordmån.
Till sitt lynne var han stillsam och tillbakadragen och då lekkamraterna s p r u n g O ' omkring under rop och ras, satt han ofta tyst vid dikeskanten och gjorde små fördämningar af trä- bitar.
Det var alltid någon tanke i hans ensamma lekar.
Hemma i stugan höll modren honom träget till boken.
Att få beröm af prosten på läsförhöret var hennes högsta ärelystnad — man kunde godt lära.
sig läskonsten, fast man gick i lappad tröja och utan skor — menade hon — fattningsgåfvan den gaf vår herre åt rik som fattig efter sitt behag.
— Det var ej heller någon pröfning för Johannes att läsa, tvärtom utgjorde denna sysselsättning hans bästa nöje.
Tyvärr var dock stugans bok- förråd tämligen klent och därför snart genom- gånget.
Mor hade aldrig haft behof af mer, där- för blef hon förvånad öfver gossens längtan efter något nytt att läsa.
Hvarenda liten papperslapp på hvilken det stod något skrifvet, hvarje bit smut- sigt tidningspapper upphittadt i landsvägsdammet eller på handelsmannens gård bland skräp och höstrån blef för Johannes verkliga skatter, han slukade allt läsbart han kunde öfverkomma., » Nu kan j e g da ogsaa faa lov til at bli Nämndemannen, som var byns främste hus- noget, som j e g kan glsede mig ved at vaere, bonde, fäste sig nådigst vid denna gossens böjelse och tog saken till tals med församlingens prost,, — j e g vilde saa nödig vädret nödt til at gaa en nitisk skolman.
Johannes bodde långt från in ved telefonen eller sligt noget, fordi j e g folkskolan och modern hade ej råd att betala bare havde middelskoleexamen.
Ser D e » — hvarken kläder eller böcker för honom; det blef fortsatte hon förklarande och vände sig till då beslutadt att kommunen skulle hjälpa den lär- girige gossen till kunskap.
Så gick det äfven mig — » far og mor vilde nok saa gjerne ha och man behöfde ej ångra denna hjälpsamhet, ty hjulpet mig videre, men det er j o saa kost- Pihlskans gosse var snart den snällaste eleven i bart, og da maa j o vi pigebarn staa tilbage, hela skolan och dessutom omtyckt af läraren för indtil gntterne er kommet frem. » • sitt goda uppförande.
Då han efter genomgången kurs med heder Hon sade det så enkelt utan den minsta • utdimitterades, gällde frågan, hvad han nu skulle bitterhet; det föll alldeles af sig själf, att taga sig till för att tjäna sitt bröd.
Nämndeman- gossarne måste gå först och flickorna finge nen erbjöd sig att » försöka honom såsom stall- pojke &gt; och det tyckte modren var en bra sak, ty vänta.
Månne icke, — o m undervisningen under en ordentlig husbonde kan en gosse lära blefve så fördyrad — detta skulle bli fallet sig många nyttiga ting för framtiden — sade hon.
också hos oss, och det kanske i ännu högre Så kom Johannes till den stora gården med grad än i Norge, där de unga flickorna — dess många tjänare och rörliga hvardagslif.
Han, som hittills varit helt och hållet fördjupad i sina jag ber mina läsarinnor om ursäkt, men san- läxor och skolans intressen, kände sig här helt för- ningen måste sägas!
— i allmänhet äro mera virrad.
Från barndomen van att lyda och dess- intresserade och mindre fordringsfulla än här utom af naturen villig, var han angelägen att hos oss.
Skulle vi icke löpa fara att se våra fullgöra husbondens befallningar främst, men sedan äfven att tjäna andra.
Detta gjorde, att han blef sträfvanden för kvinnans utveckling och hö- anlitad af enhvar i gården och hela dagen måste jande förlamade och i mycket tillintetgjorda, vara till fötters.
o m återigen den tid skulle komma, då dött- Vintern var ovanligt kall och Johannes i sina rarna blott skulle få de smulor, som fölle från tunna kläder ej van vid att ständigt vistas utom- den rike mannens b o r d?
Skulle icke många hus; han frös om händerna, när han körde vatten från brunnen, och yxan kändes tung i hans klena flere, än hvad nu är fallet, i likhet med den hand.
Viljan var nog god, men krafterna räckte unga norska flickan komma att täras af längtan ej till.
Det märkte husbonden och rådde därför att kunna få bli något, som de kunde känna modern att sätta sonen i lära hos en gammal bok- glädje öfver att vara, — skulle icke mången bindare i Kyrkbyn.
Förtjänsten af ett sådant yrke var väl på landsbygden ringa, men en handt- vara tvungen att för sin utkomst taga hvilket verkare hade likväl bättre dagar än en kropps- som helst m o t deras anlag stridande arbete, arbetare, till dessa skäl kom att gamle fader An- blott därför att gossarnes undervisning hade tinen var en släkting till Johannes aflidne far och d m t i d U n l l m n n i l u l l l l l u l l Drottninggatan 68.
0 0 6 Et O n Wlllp 1886. r H U S H Å L L S S K O L A M A T S A L A R.
C A F É &amp; B U s ä r 8 l c F F É, f 8 r e t ' — o m s o r 0 8 f u l l a Öppet till I I e. m. kanske därför skulle taga pojken som lärgosse för skäligt pris.
Detta visade sig äfven vara riktigt uträknadt och den gamle bokbindaren, en hjärtans besked- lig gubbe, fattade genast tycke för sin saktmodige lärliDg; som han äfven var kunnig i sitt yrke, erhöll Johannes dertill en ordentlig undervisning.
Mellan att stå i stallet och rykta hästarna, att hugga ved och köra vatten eller utföra hundra andra tyngre sysslor och att sitta inne i Antinens •varma stuga framför bordet med pappret, pressen och klisterburken var skillnaden stor, men allde- iles i Johannes smak.
Hans envisa hosta gaf vika ioeh medan han under träget aktgifvande på » ma- sters » handgrepp lärde sig att häfta en bok och pressa en rygg, stal han sig till att oförmärkt kasta en blick på de blad, som passerade genom ihans händer.
Prostens teologiska tidskrifter, prästgårdsfrök- narnas skönlitterära bibliotek för att ej nämna missionstidningar, landtbruksblad och folkskrifter, allt detta öppnade för den forskande blicken lika-; som en ny värld.
Fanns det verkligen så många underliga och ofattliga ting på denna jord, var världen verkli- gen så stor?
Så frågade han sig oafbrutet, medan han fortsatte sina oförmärkta studier vid gamle masters sida, ensam, tyst och oförstådd som gossen varit hela sitt unga lif.
En gång, då han bar hem färdigt arbete till prästgården och blef visad in i prostens skrifrum, inlät sig den vänlige själasörja- ren i samtal med lärlingen, som han väl påminte: sig ända från den tiden, när den lille femåringen stod vid hans knä och läste sin abc-bok från pärm till pärm med barnsligt allvar.
» Pihl borde få fortsätta att studera », menade prosten, » huru vore det att komma in till semi- nariet och läsa sig till folkskollärare? » Johannes rodnade.
Så högt hade han ännu aldrig vågat syfta.
» Ja, ja, vi skola fundera på; saken efter ett par år, » slutade prosten och tog så farväl.
Tanken var som ett groende frö, den slog rot och begynte växa i det unga sinnet.
— ' Till seminariet, till seminariet — de orden klin- gade i hans öron både under dagens arbete och nattens sömn.
» Jag ser nog hur det är, » sade gamle mäster en gång, » du gör visserligen ditt arbete ordentligt och jag har intet att klaga på dig, men hågen drager åt annat håll.
I min ung- dom läste sig sådana drömmare som du till prä- ster.
Gud allena vet, hvad de lefde med under tiden! » » Jag skulle vilja bli folkskollärare, om jag kunde », svarade lärlingen blygt.
Den gamle nickade.
» Jag gissade ändå inte så tokigt; det kan emellertid vara godt att ha lärt sig ett yrke därjämte; det är alltid ett lefvebröd, ser du, i nödens stund. » Johannes sade intet, tog blott än ifrigare itu med arbetet.
Två år senare ingick han, tack vare prostens och andra personers välvilja, vid seminariet.
Nu stod han ändtligen vid sina ljufvaste förhopp- ningars mål och det gällde att rastlöst kasta sig öfver studierna, ty det var ju så mycket han måste inhämta och han hade så litet förkunska- per.
Naturlig hegåfning och en ovanlig lätthet att fatta gjorde honom dock snart likställd med de bästa på klassen, och lycklig att få lära — det som från barndomen varit hans älsklingsåtrå — jhängaf han sig åt det kära arbetet med all den energi, hvaraf han var mäktig.
Det föreföll som om hela lifvet plötsligt för- ändrats för honom; hittills hade han alltid gått tyst och sluten, nu blef han öppen och meddelsam bland likasinnade kamrater och erfor för första gången lyckan af att mötas med sympati, att vara ung och kunna hoppas allt af framtiden.
Första sommarferien under seminarietiden blef han bjuden till en kamrat.
Det var en förmögen landthandlareson, döttrarna hade alla fått skol- bildning och i hemmet fanns allting fullt upp.
För Johannes Pihl var det ett ojämförligt präktigt hus och han njöt af vistelsen där i fulla drag, det var ju allt så nytt och angenämt för honom som aldrig varit van vid sådant.
Andra sommaren dog hans mor.
Johannes sörjde henne uppriktigt, mest för att han ej hunnit blifva karl och kunnat återgälda hvad hon gjort för honom i hans barn- dom.
Gamle Antinen hade en ledig kammare, där slog han sig ned läste och studerade af hjärtans grund.
I samma mån han själf trängtat efter kunskap, längtade han nu efter den tid, då han skulle få meddela åt andra törstande sinnen det goda, som han höll på att förvärfva sig ur vetan- dets rika källa.
Stundom, då han kände sig trött, tog han sig en lång promenad genom byn ända ut i skogen mot hemtrakten, där hvarje träd, hvarje stubbe och sten var honom bekant och förtrolig.
Nere i hagen bakom nämndemansgården syss- lade fosterdottern, hans kamrat från fordom, en undervisning i matlagning, desserträtter, finbakning m. m. damer, » om följd af centralt läge, godt och rikligt bord, [äga Frukost-, lunch-, supé- 1903 priser o. kaffeservering.
3 mån.
elevkurs.
Prosp.
och Upplysn.
fritt, ooh därtill rabattkuponger, bland stadens mest besökta.
Tårtor, bakelser, kaffebröd frän eget bageri serv.
o. säljes här.
I D U N — 340 — 1903: Enligt referat af meddelande från Svenska | Tandläkaresällskapeta kommitté för undersök-: ning ut * gängse antiseptiska munvatten på Tnter-: nationella THrtdläkareköngrésiäen i Stockholm den 15 Aug.
är:: i:: (S T O M A T O L i: i: E I i ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller de fordringar medicinen och tandhygienen ställa på t-tt bakteriedödande och sjukdomaförekom- mande preparat för tändernas och munnens vård.
S T O M A T O L F A B R I K E N, S t o c k h o l m.
H.
M Konunarons Hofieverantör:::: | i fattig och föräldralös flicka, rund och rödblommig som ett äpple, med väfvarna på blekplatsen.
Hon hade alltid en vänlig hälsning och ett gladt ord för den förbigående.
Stundom stannade han, lu- tade sig öfver gärdesgården och pratade med den muntra flickan.
Hon var inte det minsta idealis- tisk nämndemans Mari med sina röda kinder och spelande ögon, men hon var ung och varmblodig och tyckte, att Johannes Pihl, som skulle bli herre- man, var bra mycket förmer än Storgårds Kalle eller Vestergårds Frans.
En fast vilja hade hon äfven och Johannes var på det hela ett lätt byte, ung, oerfaren och förläst.
En drömmare som gamle Antinen kallade honom, lät han locka sig af denna - sluga Eva, som med en tidigt mognad alhnogeflickas hela krassa realism följde sin viljas drift.
Så svann sommaren hän hälft som en saga.
Höstterminens trägna arbete dref dock snart alla irrande fantasier ur sinnet och Johannes var som vanligt den flitigaste.
Han ville göra prosten och sina andra beskyddare all heder och skaffa sig högsta vitsordet i avgångsbetyget.
» Du anstränger dig alldeles för mycket, » sade kamraterna, » nöj dig med mindre och spara på din klena hälsa » — men den unge seminaristen skakade blott afböjande sitt hufvud — han ville lyckas.
Tyvärr fördrog hans svaga fysik icke detta stormande och på nyåret sjuknade han i en bröst- åkomma som för flere veckor fängslade honom vid sjukbädden.
Då han ändtligen kunde komma upp, var han så försvagad och medtagen, att lä- karen förbjöd all vidare läsning på minst ett år framåt.
Han kände själf, att han nu blott var en skugga af sitt forna jag, hoppet lefde likväl kvar som en flämtande låga, hoppet att dock i fram- tiden kunna uppnå målet, men när han tog afsked af kamraterna, visste de det alla, att han aldrig skulle komma igen.
Med hans ömtåliga hälsa, som hädanefter enligt doktorns utsago alltid skulle för- blifva vacklande, var också folkskollärarens ansträn- gande arbete en omöjlighet.
Ingen hade mod att krossa den bleka illusion, som ännu i ljusare stunder tycktes hägra för ynglingens syn, tvärtom sökte alla med varmt deltagande och uppmuntrande ord mildra afskedets vemod och Johannes känsliga hjärta var öfverfullt.
Först då han blef ensam, var det som ångest och misströstan slogo sina järnklor om honom.
Var det nu slut med alla hans framtidsdrömmar, hans ljusa, rika planer?
Bedöfvad och stum såg han framför sig, där han nu ilade hemåt till gamle mäster än en gång, men ingen ljusglimt tycktes vilja genomlysa mörk- ret, som skymde hans väg.
Gubben Antinen var nu blifven gammal och slagrörd och förmådde ej arbeta.
Glad mottog han sin forne lärling, men såg dock med bekym- mer hans förändrade utseende: » Nog var det ledsamt för dig med den där sjukdomen, » sade han första aftonen, när de två sutto och sprakade tillsammans, » du hade snart bestått examen, fått dig plats och bröd åt hustru och barn. » » Ja, platsen den skulle nog varit bra att ha, med giftermål brådskade det ju ej, » menade Jo- hannes, småleende åt gubbens funderingar.
Den gamle såg häpen på honom: » Brådskar det inte.
säger du, och nämndemans Mari har ändå hela tiden hållit på med, att ni skulle fira bröllop till påsken? » Johannes stirrade på » mäster » — » nämndemans Mari? » stammade han.
» Ja, just hon, det bör du väl veta utan att fråg-a, » gubben såg nästan vred ut, » bättre hade jag väl trott om dig, som alltid hängt öfver dina böcker, än att du skulle gå åstad och springa efter en sådan simpel flicka, men sådana äro ni pojkar; en röd trut och några härliga ögonkast, så ha ni gått i snaran. » Gubben tog pipan ur munnen och knackade ur askan på spiselhällen: » Nämndeman skall vara ganska ond på dig för den här affären, » fortfor han betänksamt, » men det ger sig väl, när du går dit och talar med honom själf, och så är det nog hederligast, att du låter viga dig vid flickan sna- rast möjligt.
Jag har hvarken syskon eller annan släkt och tänker därför testamentera åt dig stu- gan och det lilla jag äger, så har du åtminstone husrum fritt och kan förtjäna till födan med ditt gamla yrke.
Hvad man lärt ordentligt här i värl- den, det kommer alltid till nytta. » Johannes försökte tacka, men rösten lät så un- derligt bruten och tonlös.
Sorgsen och nedstämd hade han väl varit, då sjukdomen afbröt de kära studierna, nu blef han som förlamad och det enda han förstod var att allt hopp i lifvet nu var oåter- kalleligen förbi.
Med förtviflan i hjärtat slog han sig för pannan: » Förbannad vare synden, » utro- pade han.
» Amen, » svarade gamle mäster högtidligt.
Nästa dag träffade han Mari, hon grät och jämrade, sig öfverljudt.
Hemma grälade de från morgon till kväll och i byn tyckte de hon varit fjollig, som inte valt bättre, men gifta sig ville hon med det allra första.
Johannes lät henne klaga och gråta bäst hon gitte, han hade intet ord till tröst, ehuru han nog erkände sin egen skuld, men när han såg denna storordiga, bullersamma kvinna med sin nu vård- slösade klädsel och sitt grofva, röda ansikte, före- föll hon honom så simpel och obehaglig, att han med motvilja vände sig bort — hvilket sinnesrus hade icke hans villa varit — och henne skulle han inom kort kalla sin hustru!
Hade han icke drömt, han som andra en gång, o ja, nog hade han sett den där ljufva bilden med de idealistiska dragen och det fina väsendet, hon som stod så högt, så högt, men som likväl kunde läsa hvarje tanke i hans själ, hvarje känsla i hans bröst.
Och nu, nu.
.
.
Han kved inom sig, ty han kände den tunga kvarnstenen, bunden om hans hals, oemotståndligt draga honom ned — ned.
Nämndemannen blef mildare stämd, då han såg, huru allvarligt Johannes tog det som häudt; ung har ju hvar och en varit en gång och så skänkte han fosterdottern ett anständigt utstyre och en präktig ko, det var alltid någonting att börja med.
» Gamle mäster » lefde inte länge och Johannes tog, såsom han förordnat, arf och arbete efter ho- nom; slå sig fram på något ärligt sätt, det måste han, men till att studera vidare, därtill hade han icke mer hvarken kraft eller energi — han var bruten till kropp och själ.
Från fönstret i den lilla stugkammaren, där han hade sitt arbetsbord, kunde han se rakt ut öfver slätten bort mot prästgården, som låg där omgif- ven af sin lummiga trädgård.
Det var vid denna utsikt Johannes stundom under sitt trägna arbete hvilade ögat.
Med handen under kinden lät han blicken ila bort mot horisonten, där skogen reste sin mörka rand, och därunder blef hans bleka ansikte än blekare och skuggan af någon osynlig natt tycktes sänka sig öfver den intelligenta pan- nan.
Han drömde långt borta från det närvarande, där han ej hörde barnens stoj eller Maris gälla diskant, då hon bullrande skötte sina göromål.
Han såg ej bristerna i det torftiga hemmet, som ständigt saknade en vårdande hand, ty han skym- tade blott det lif han en gång tänkt sig, lifvet sådant det kunnat gestalta sig för honom, rikt och skönt och fullt!
Hjärtat begynte klappa, de magra händerna knöto sig energiskt och pulsarne slogo så ungdomligt varmt.
Lefva och verka för sitt land, sitt folk, sin tid, strida dess strider och bära dess bördor och gifva sig helt, helt däråt!
Han andades djupt!
Dä stack det plötsligt till i det sjuka bröstet och drömmaren vaknade till den hårda, bittra verkligheten.
- Trött och utsliten gällde det nu blott för honom att kämpa för dagligt bröd, och hans magra ner- vösa hand for genom det tidigt grånade håret så- som för att drifva bort de sköna synerna, som skymde blicken för arbetet framför honom.
Det var så tomt och öde inom- honom hela denna tid, hans andliga utveckling hade liksom stannat, tyckte han, hans själs finaste strängar voro afslitna.
En tung suck höjde barmen, ohör- bar i skrällen från potatisgrytan, som Mari hård- händt slängde på härden.
Johannes såg upp, vid hans bord stod äldste gossen, en liten ljushåring, sådan han själf varit en gång: » Pappa? » » Hvad är det, min pys? » Gossens stora, frå- gande ögon voro spändt riktade på honom: — » Pappa, i himlen får man ju veta allt? » Fadern ryckte till och såg häpen på barnet: » Det är väl så, » nickade han.
Gossen log: — » Då bryr jag mig inte om, hvem som slog sönder min kärra, jag skall säga åt gos- sarna att jag nog får reda på det i alla fall, om de neka » och triumferande vände han åter till sina lekar.
» I himlen får man veta allt, » de orden genljödo åter och åter i Johannes själ.
Ja, där fanns ju nyckeln till alla jordelifvets gåtor, för- klaring på allt, som här synts människan så dun- kelt och mörkt.
Han höjde åter blicken från boken, som han höll på att häfta, och såg ut, men icke som vanligt bort öfver slätten utan upp mot den klara aftonhimlen, där solens sista strålar spredo ett dröjande återsken.
Såsom aldrig förr hade han i denna stund känt, att hans lefnads afton var inne, att kvällens skuggor skulle sluta sig om honom, men han bäfvade ej, han längtade efter att nå dit, där man » får veta allting- », som hans lilla gosse nyss hade sagt, dit, där ole brustna strängarne fulltonigt klinga med i sfärernas har- monier.
HUR D E T KAN GÅ.
LEN LINDGREN.
SKISS A F H E L - S Å SMÅNINGOM!
Hvad är det, som icke kan ske så småningom?
Blommande vår kan öfvergå till kall vinter så småningom, lif till död.
Det är nästan hemskt, det där ordet.
När j a g tänker på, hur j a g såg Greta, min hustru, under förlofuingstiden.
Hon är j u snäll.
Jag tycker det är synd om henne.
Jag kan numera ingenting vara för henne annat än en angenäm sällskapsmänniska.
Nåja, det tror jag, att jag kanske är, men det är j u förfärligt.
Å hennes sida tror j a g också, att allt är slut, fast hon troligtvis icke gjort sig reda för det.
På sätt och vis vore det väl.
Hur skall detta gå?
.
.
.
Aldrig med ett ord har jag talat om denna förändring i mina känslor.
Till det yttre år allt som förr äfven å hennes sida.
Men hvad det är sant: bokstafven dödar, det är blott anden, som gör lefvande.
Om j a g också skall hyckla, skall jag genomföra rollen af öm äkta man, så godt jag kan, om hon sedan skulle upptäcka, att det är en roll och bli olycklig, kan jag icke hjälpa det, jag kan icke göra mer.
Det förefaller mig cyniskt, när jag skrifvit ned, att jag nu ingenting ser hos henne, af hvad j a g förr sett.
Det är som o m en osynlig åklagare stode bredvid mig, en människa hvilken som helst, och betraktade mig strängt och sade: Hvar hade du dina ögon?
Du kommer fram med en vansinnigs ursäkt, och du är ingen vansinnig.
T y det är ett vansinne att tro sig älska en person pä inbillade egenskaper.
Har man då icke tid att undersöka och upptäcka, om man gjort ett misstag?
Och dock är ett sådant misstag möjligt, det görs om och om igen.
Hon var kär i mig då, det är förklaringen.
Kärleken i sitt första jubel förskönar, ger väsendet en flyg- kraft för några veckor öfver dess vanliga atmosfär, bortom dess vanliga horisont, en det lätta lycksalighetsrusets eld och hänförelse.
Denna kärlekens helgdagsmänniska är den lögn, naturen skapar för att förvilla oss arma människor.
Jag vill ej anklaga henne.
Jag vill blott i dessa dagboksanteckningar rättfärdiga mig inför mig själf och dem, som döma mig, när jag säger, att hennes brist är en genomgående, obotlig, oförbätterlig ytlighet.
Om någonsin gäller det om ytligheten, den är icke ett fel, men en egenskap — hon kan icke hjälpa den, min stackars lilla Greta.
Ibland tycker jag den gör henne söt, omedveten, naiv.
Men den är outhärdlig för mig.
Hur skall jag beskrifva dess outhärdlighet, dess till raseri drifvande ljufva outhärdlighet.
Det är som för den, som behöfver fast och kraftig föda, att bjudas på en till oändlighet utspädd hafre- soppa, det är som att i stället för att gå på fasta marken vada i ett slags gungfly af
— mjuka dunkuddar, det är att mötas af ingen- ting — ord, som ingenting betyda, känslor, som ingenting innebära, tankar och åsikter, som äro idel utanläxor.
Tråkigheten är något negativt, därför får man j u icke tala o m den som en positiv olycka.
Men när lifvet sak- nar hvarje nytt uppslag, då blir det gråa någonting kväfvande.
Men n e j!
det gör det samma, det gäller att resignera, man har vänner som surrogat.
Och man har blott sig själf att skylla.
Farväl, drömmen om mitt lilla hem, där man skulle bada sig ren ibland från hvardagslifvet och umgås med stora tan- kar och värmas af stora intressen.
Greta, är ett barn, som nog ibland kunde förtjäna att drifvas med litet, men längre får det icke gå.
Häradshöfdingen kurtiserar henne för allvarsamt.
Skulle han händelsevis vara kär.
Han!
.
.
.
Omöjligt!
.
.
.
Den där herrn gällde i Uppsala som ovan- ligt dum, men läste tio timmar om dagen, blef kuggad och gick upp o m och om igen och så gick det.
Här i Stockholm gäller han för en rätt habil och begåfvad karl och har fått säkerhet.
Sådant händer icke sällan här i Stockholm med i Uppsala totalt ringaktade subjekter.
Obegripligt att häradshöfdingen skall reta m i g!
Och just för sina vackra åsikters skull.
Greta beundrar.
Det är också förtjusande lättfattligt.
Till exempel — han är varm nykterhetsvän just för de lägre klassernas skull.
Han utvecklade det där vid champag- nen under en middag, medan han smuttade på sitt fjärde glas, tror jag.
» Men brännvinet är de fattiges champagne, » sade jag litet giftigt understruket och man skrattade.
Jag ångrade det genast.
Men när vissa personer taga höga och fina ord i sin mun, göra de samma intryck på mig som delikata rätter, hvilka skola serveras riktigt varma och heta, men däremot ljumma förlora hvarje spår af sin inneboende läckerhet och blott fram- kalla fadda och kväljande känslor.
O m mig kan visst raka motsatsen sägas, j a g är visst ofta onjutbar, därför att jag är alltför h e t.
.
.
Alltid vid ett raskt beslut kommer hon med farorna.
O m jag afsäger mig en in- komst eller ett uppdrag, därför att det strider mot min uppfattning eller mina principer, målar hon alltid i svart.
Aldrig någon tro på mig, någon glädje öfver sådant, som be- visar, att jag är en karaktär.
O m det där vore af ömhet för mig, vore det en annan sak, nej, det är bara feghet, försiktighet, rädsla för opinionen, lifförsäkringsintresse så att säga, hon lefver i en ständig fruktan för olycksfall.
Det är besynnerligt, hon har ingen aning om, att hon är falsk, men hon smickrar jämt.
I dag föll hon i extas öfver några köttbullar, som en mor till en hennes väninna, som var på besök, lagade åt vårt bord.
» Lär mig att laga sådana köttbullar, » nästan skrek hon.
Köttbullarna voro högst medelmåttiga, men gumman blef rörd, så att hon höll på att gråta.
Det är så roligt när någon upp- skattar en, sade den beskedliga människan.
Jag var styf och stel, medan häradshöfdingen höll ett litet tal o m Gretas hjärta.
Det är en besynnerlig villervalla i mina känslor.
A, hvad jag känner mig ensam.
Men jag har j u ingenting att säga, när jag ingenting kan bjuda.
Ä r jag svartsjuk?
Prat.
Det är min fåfänga, som är sårad helt enkelt.
Jag hör dem skratta och prata i rummet bred- vid.
Han lär sig af henne något slags knyt- 341 — ning eller knyppling, som de kalla macrappé, jag vet inte, hur det stafvas.
Det vore rys- ligt att vara med dem, och ändå är det en känsla af iskyla, af frossa kring hjärtat att i sitt eget hem stå utanför, vara den öfver- flödige.
Men det är galenskap, visst unnar jag henne ett oskyldigt nöje, det vore värre, om hon satt här hängsjuk som i somras, en- sam med mig som ett barn, som hänger läpp i brist på lekkamrat.
Men häradshöfdingen, han är också en lekkamrat, som heter duga, en passopp, som aldrig mankerar och som hon behandlar som ett litet barn; än små- gräla de, än försonas de, än gapskratta de åt hans misstag vid knytningen.
Men med mig går inte det där.
Jag blir otålig åt att spilla ord på strunt.
Jag kan inte intressera mig för, att hon får ett bluslif 50 öre billi- gare än en väninna, därför att hon köpt det i en annan bod.
Ett, tu, tre kan jag komma fram med en anmärkning, att hon gnider på örena och slösar med kronorna.
Jag be- höfver gudskelof inte säga sådant som före- bråelse, ty vi ha alldeles tillräckligt med pengar.
Nej, men jag kan inte hindra mig att med slående fakta bevisa detta, tills hon själf häpnar öfver sina inkonsekvenser och inte kan svara ett ord.
Nåväl, jag har nått mitt mål, det har varit mig ett nöje att be- visa henne, hur tanklös hon varit.
Jag lyckas nästan alltid: jag är väl rustad och hvad blir följden?
Naturligtvis att hon med tiden kom- mer att hata mig.
Ibland säger hon rent ut — då får jag samvetskval: » Hvarför tycker du, det är roligt att bevisa mig, att jag är dum.
Är det snällt?
Jag tycker, det är grymt jag. » Då har j a g ingenting att säga annat än: » Man kan väl inte säga ja och amen till allting.
Man får väl lof att anmärka ibland.
Inte skall väl äktenskapet bara vara en smickerinrättning, där man skämmer bort hvarandra. » Då suckar hon bara och säger: » Ja, jag kan inte vederlägga dig, det vet jag ju så väl. » Ä h, hvad jag då kan ångra mig bittert.
Hvarför kan jag inte vara tyst.
Det är j u så förödmjukande för henne, hon för- står j u att det är förakt, som ligger bakom det där, och bakom alla hans ord ligger beundran.
Hon är dessutom litet löjligt svag för att gälla för något utmärkt klokt och förståndigt, och det äro vi väl alla svaga för, kan j-ag tänka.
Nåja, hvarför kan jag inte låta henne vara min förmynderska.
Hvarför kan jag inte låtsas underordna mig hennes högre vishet.
Men jag kan ' väl inte gå och spela komedi i mitt eget hem.
Jag har väl en natur, jag också.
Men jag känner på mig, att jag skö- ter mina kort illa.
Om jag bara antog rollen af dum skolpojke inför sin lärarinna och lät hennes fåfänga få den lilla tillfredsställelsen att få rätt — det blef genast bättre.
Och nu är det i stället jag, som ganska ofta upp- träder som skolmästaren.
H o n är svag för de förnäma.
En grefve är i hennes tanke ett högre väsen, en gref- vinna är något af en fédrottning för ett barn, om » de kungliga » talar hon som ett barn o m sagans kungar, drottningar, prinsar och prin- sessor.
Hon var triumferande härom dagen, när häradshöfdingen infört henne i en dylik krets.
» H v a d talade ni o m för trefliga saker d å?
» inföll jag en smula kärft.
» Det var visst tid att tala, » sade hon, varm och leende, » v i ha spelat, jag vet inte hur många lawntennispartier. » » Kan man inte med viga gardister vinnor? » inföll jag Häradshöfdingen precis lika bra göra det som med grefvar och gref- i hyckladt undrande ton.
kom till undsättning.
För I D U N 1903 N Ö D V Ä N D I G H E T S A R T I K E L: för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen- =: domar, landsställen och privata familjer: i W i l h.
i i i: E i:: E: E = I: B e c k e r s S a m a r i t l ä d o r, i med förbandsartiklar och verk-: samma antiseptiska sårmedel, i PRYDLIGA OCH OMSORGSFULLT ARBETADE af stark, i bonad ek, EJ såsom andra i handeln förekom- § mande af kartong eller bleckplåt, som visat § sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, = PRAKTISKT INREDDA med skilda fack och afdel- = ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- § stämda platser, i försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- = tioner till respektive Kr.
6: —, 12: —, 30: — och § 35: —.
Illustreradt prospekt sändes franco på § begäran.
WILH.
BECKER, Kongl.
Horleveran- = RIKLIGT FÖRSEDDA tör, 5 MALMTORGSGATAN, STOCKHOLM.
i en gång talade han bra o m behaget af en viss ton af glad sorglöshet och förfinad lifs- njutning som en doft, hvilken med sin sär- skilda bouquet blott tillhör de högre kretsarna.
Jag brydde mig inte o m att säga emot honom den gången.
Han fick afgå med segern.
Greta betraktade honom med stolthet.
Och när jag sade: » Ähja, det finns j u någonting i det där, » gaf hon mig till och med en öm blick.
Greta är nervös.
Det är också besynner- ligt med kvinnorna.
Jag behöf ver blott stiga upp från bordet, så hör jag genast: » Ä r det något du söker, säg bara, så skall jag hämta det. » Ingenting kan ske tyst här i huset.
Om jag med litet ansträngning skär steken, så är det genast: » Tag hit knifven, så skall jag slipa den.
Det är j u också lätt gjordt, var nu inte envis. » Ibland skulle j a g vilja skrika: » Lämna mig i fred och var tyst. » Men det är ett beständigt förmanande: » Ä t inte soppan, den är för het än. » Jag är för öfrigt nästan som en komet, hvars minsta rörelse skall inregistreras och beledsagas med kom- mentarier.
Jag känner på mig, att, om jag inte kan få upp en hård knut i ett nu, skall jag få h ö r a: » Det där går j u inte, snälla du, ta hit, » allt i den vänligaste ton.
Jag är ett småbarn, som öfvervakas.
Om det vore som förr, vore det helt annat, hvad gjorde då sådana småsaker?
En älskad persons små be- synnerligheter äro j u behag.
Greta är till sin yttre apparition förtjusan- de som husmor.
Hon går i hushållet med en min af viktighet, som är obeskrifligt lustig.
Hon tror på fullt allvar, att hon lyckas i allt, hvad hon lägger hand vid.
Det gör ingen- ting, vi ha en utmärkt jungfru och det är blott som ett och annat tillfälligt ryck hon gör sina visiter i köksdepartemanget, ty att verkligen grundligt ta fatt på någonting, sätta sig in i någonting har aldrig legat för henne.
Hon återkommer från hvarje sådant ströftåg, röd och strålande, i tro att det är hon, som är den ledande själen i vår mathållning.
En gång anmärkte jag på skämt, ganska oför- argligt för resten: » Du borde öppna en hus- hållsskola », men då blef hon ond.
För öfrigt tycker jag det är rätt naturligt och tilltalande, att en person, som aldrig varit van att ut- rätta något praktiskt, erfar en ljuf stolthet att se något, hon kan kalla sina häriders verk.
Det är ett slags konstnärsglädje.
Jag äter alltså och berömmer alltid hennes miserabla beignets soufflés.
Vår jungfru är blott för- tvinad öfver att hon förstör baken, ty hon har fått passion för bakning.
Ä, sådana skorpor!
(Forts.)
I D U N 342 1903 var biskop i Strängnäs 1449 — 1463 och en af de kyrkofurstar, som vid sidan af Jöns Bengtsson Oxen- stierna gjorde lifvet bittert för Karl Knutsson Bonde.
Sparre- och bi- skopsvapnet återfinnes „ än i dag uti ett af hvalfven.
Äfven före- kommer en biskopskrona på ett drakhufvud af koppar i slutet af en takränna.
År 1656 tillbyggdes kyrkan med ett hvalf åt öster och ett åt väster i samma stil som det gamla, hvar- vid en ståtlig portal af sandsten med pelare och ornament restes på västra sidan.
I portalen stå in- ristade initialerna till namnen Erik Ryning och hans fru, Maria Elisa- bet Kurtzell på Lagmansö, hvilka på egen bekostnad tillbyggde kyr- kan och drogo försorg om dess in- redning och de nya hvalfvens de- VADSBRO KYRKA FRAN VÄSTER.
VADSBRO KYRKA I SÖDERMANLAND.
A NTALET AF VÅRA restaurerade tempel har nyligen ökats med ännu ett, nämligen Vads- bro kyrka i Södermanland, som efter den genomgångna nydaningen onekligen blifvit en af våra vackraste landskyrkor.
Det gamla gudshusets ålder är obekant.
» Att utforska hvem som först byggt Vadsbro kyrka, » skrifver år 1746 en dåtida antecknare, » vill ett skarpare väderkorn till än mitt, helst alla spår äro utplånade sedan mansåldrar tillbaka. » — Äfven vid denna kyrkas till- komst är fästad sagan om ett historia blifvit använda, bilder, hvilka i konstvärde dock ej kunna täfla med dem, som finnas i de äldre hvalfven.
Samma personer skänkte, förutom en vacker pre- dikstol, äfven en storslagen altartafla i barockstil eller kanske rättare ett altarskåp med dels må- lade, dels skulpterade bilder, hvilkas rikedom framgår däraf, att man kan räkna ända till 101 DET RERADE KYRKA MED DE RESTAU- HVALFMÅLNINGARNA.
äfven taket öfverstruket, ehuru gubbarne (bön- derna) ömma därvid såsom gräsligen måne om dessa gammaldags målningar, fastän de i vår tid verka hvarken gagn eller prydnad. » Och bilderna försvunno ock, antagligen vid en större repara- tion år 1775.
Med ledning af nämnde anteckningar bortskra- pades här och där kalklagret och öfverallt fram- trädde spår af vackra bilder och dekorationer med behagliga, milda färger.
Doktor Eckhoff tillkal- lades såsom sakkännare, och förordade han på det varmaste deras återställande.
Nu hafva genom artisten V, Pettersson från » Stockholm dessa vittnesbörd om forntida föreställ- ningssätt och konst blifvit med skicklighet, smak och pietet återställda.
Allt ter sig ädelt och vär- digt.
Inga fula bilder, som ofta annars förekomma såsom frukt af en gräslig medeltidsfantasi, äro att se.
Längs väggarna stå profeter, evangelister och apostlar och öfverallt i hvalfven sitta konstnärligt tilltalande bilder af namnkunniga kvinnor, skild- ringar ur den heliga skrift o. s. v. Såsom altar- klenod är att märka ett antependium af violett sammet med guldbroderier från år 1634, som gref- vinnan Maria von Rosen på Hedenlunda låtit på egen bekostnad renovera, och har denna reno- DRAKHUFVUD MED BISKOPSKRONA PA EN AF TAKRÄNNORNA.
fåfängt byggnadsarbete: hvad som byggdes om dagen refs nämligen ned om natten af osynliga händer, tills man lade en af de nedrifna stenarna på en vagn, dragen af ett par tvillingstutar, som fingo gå hvart de behagade; där de slutligen stan- nade, restes kyrkan utan vidare hinder.
I början af 1400-talet har man det första säkra omnämnandet af Vadsbro kapell, hvars inner- väggar med de tre hvalfven då dekorerades med bilder, för det mesta ur bibeln och helgonhistorien.
Den mäktiga och frejdade Sparresläkten innehade då Lagmansö i Vadsbro.
Ulf Sparre, själf riksråd såsom hans son Gustaf, hade en annan son, hvil- ken under namn af Sigge II Ulfsson Sparre, själf INRE AF VADSBRO S:T JOHANNES OCH S:T PHILIPPUS.
skurna, fristående hufvuden, bland hvilka äfven förekomma porträttbyster af gifvaren och gifva- rinnan.
Byning var en af stormännen från Gustaf II Adolfs dagar, riksråd, amiral och lagman öfver Södermanland.
Såsom exempel på det karak- täristiska för tiden må nämnas, att fru Byning under sin lifstid själf anslog 3,000 riksdaler spe- cier (= 12,000 kr.)
till sin begrafning, hvilken måtte hafva varit storslagen, enär processionen räckte öfver V mil.
Hon hvilar med de sina i det präktiga Stålarmska graf koret, vid sidan af kyrkan.
Ett historiskt minne från 1700-talet är fästadt vid kyrkan, i det länets ränteri förlades till dess sakristia för att undgå ryssarna, då de härjade Nyköping; vid detta tillfälle hölls vakt öfver skatten hela sommaren igenom.
Den nuvarande generationen hade ingen aning om den rikedom af bilder och dekorationer, som gömdes bakom flere kalklager i hvalf och på väggar, men anteckningar från år 1759 upphit- tades, där det, utmärkande för den tidens upp- fattning, heter: » kyrkans väggar hafva ännu icke blifvit hvitmenade, utan sitta än de gamla mål- ningarna kvar å väggar och tak.
Jag skulle mest tro, att vår nuvarande förnäme patronus vill hafva 4 SIDOI.AKTARE MED VAPENSKÖLDAR.
DE STÅLARMSKA OCH FALKENBERGSKA KOREN.
GRAF-
IDUN 1903 — 343 — TREFALDIGHETSNÄTTEN VID UGGLEVIKSKÄLLAN.
NÅGRA STOCKHOLMSKA FOLKLIFSBILDER AF HOFFOTOGRAF A. BLOMBERG.
2.
VATTENUTSKÄNKNING VID UGGLEVIKSKÄLLAN.
vering blifvit vida dyrbarare än inköpet af en ny altarduk.
Allt i kyrkan har blifvit förnyadt.
De bekväma bänkarna i gammaldags stil äro på garlarna deko- rerade med blommor, icke schablonmässigt, utan i omväxlande stiliserade mönster.
Den stora samlingen af mer eller mindre väl- diga vapensköldar, den äldsta af år 1555, har blifvit uppställd och ordnad på väggarna å en sidoläktare.
Med kyrkan äro sammanbyggda två graf kor, Stålarmska af år 1650 och Falkenbergska af år 1691, hvilka äfven undergått en grundlig restaurering, ut- och invändigt, och äro hvartdera skilda från kyrkan genom ståtliga gallergrindar af smidt järn.
Det Stålarmska grafkoret är prakt- fullt med dyrbara epitafler och sarkofager af mar- mor och sandsten.
Planen till restaureringen är uppgjord af arki- tekten Fritz Eckert i Stockholm och utförandet verkställdt af slottsbyggmästaren A. Ramstedt från Mariefred.
UR DAGSKRÖNIKAN.
mREFALDIGHETSNATTEN VID UGGLEVLKS- * - KÄLLAN.
I August Blanches odödliga verk- lighetsbilder från 40-talets Stockholm förekommer en skiss, hvari det gamla bruket att tåga ut till Ugglevikskällan natten till trefaldighetssöndagen skildras med en tillsats af landsvägsromantik, hvar- vid de agerande ha lätt att få knifven ur slidan och gå löst på hvarandra i sommarnattens lätta dunkel.
Den väldiga folkvandringen ut från storstadens stenkvarter till Uggleviken dessa högsommar- timmar, då det hvarken är dag eller natt, » utan väger mellan båda », fortfar äfven i våra dagar, men lynnena ha väsentligt humaniserats, så att man nu dricker sitt vatten i lugn och ro, grälar kanske litet smått, då de medförda buteljernas 3.
PÅ MUSIKESTRADEN.
4.
KAFFEPANNORNA FYLLAS VID KÄLLAN.
innehåll verkar alltför stimulerande, men umgås för öfrigt helt gemytligt med hvarandra och tråder dansen i det doftande gröngräset, där smörblom- mornas gula knoppar skimra genom dunklet.
Denna face af det stockholmska folklifvet är verkligen så pass karaktäristisk, att vi låtit kameran fixera densamma i några ögonblicksbilder, som inrymmas i dagsnumret.
Vi se där vattenutskänk- ningen skötas af en tämligen till åren kommen » källnymf », som sedan långt tillbaka i tiden varit folklifvets medelpunkt därute i egenskap af den kristallklara dryckens » servitös ».
Vi få bevittna hur » kaffehurran » fylles med den oumbärliga varan, hur dansen går kring musikestraden o. s. v. — allt i ramen af det idylliska stockholmslandskapet, som aldrig är fagrare än i den nordiska högsom- marnattens dämpade ljus.
T \ EN FÖRSTA DOKTORSPROMOTIONENIGÖTE- BORG.
I Göteborgs högskolas aula ägde härom dagen rum den första filosofie-doktors-promotionen i närvaro af bland andra universitetskanslären Gilljam, högskolestyrelsens ordförande landshöf- dingen friherre Lagerbring, examens-kommissio- nens ordförande professor E. Tegnér, stiftets biskop Rodhe och stadsfullmäktiges ordförande professor Wijkander.
Sedan alla intagit sina platser, besteg högskolans rektor, professor Vising, talarestolen och hälsade de närvarande välkomna, hvarefter han höll en föreläsning öfver » Antiken i Frank- rikes litteraturhistoria ».
Efter föreläsningens slut uppläste högskolestyrelsens sekreterare docenten E. Janzon venia promovendi, hvarpå professor Vising sade några ord till promovendi.
Efter att därpå själf hafva bekransat sig, utdelade pro- fessor Vising till promovendi, filosofie licentiaterna A.
T. Wallerius, C.
G. Grimberg, K.
H. Fredlund, J.
A.
H. Hedén, doktorsgradens insignier, lager- kransen, ringen och diplomen.
Ä de nyblifna dok- o 1.
MAN LÄGRAR I DET GRÖNA.
5.
I DANSENS HVIRFLAR.
torernas vägnar höll därefter doktor Wallerius å latin ett svarstal till dem, som med sin närvaro hedrat akten.
Slutligen bestegs katedern af dok- tor A.
U. Bååth, som under erinran om att den första promotionen vid högskolan i Göteborg i viss mån måste ha en annan karaktär än promotionerna vid de gamla statsuniversiteten, föredrog en epilog: » De gamles framtidsdröm ».
Den unga högskolan kan nu med tillfredsstäl- lelse se tillbaka på de betydande insatser hon redan gjort i det samhälle, där frikostiga donatorer, intresserade af vetenskaplig id, satt henne att verka.
Och denna hennes hedersdag var ock en hedersdag för Göteborgs samhälle, hvars förmögne mäns odlingsintresse tagit sig uttryck i hennes tillkomst, och de rika förhoppningar om en vacker framtida utveckling, som hennes historia hittills gifvit rätt att hysa, gälla ej minst hennes uppgift som kulturbärerska.
Tj&gt;N KRY NITTIOÅRING.
Adolfina Vilhelmina Holmertz, född Olive- crantz, fyllde den 28 sistl. maj 90 år.
Fru Holmertz är änka efter lagmannen i Västgöta- dals och Bohusläns lag- saga P. Holmertz, hvil- ken år 1849 i Skara höll det sista lagmanstinget i Sverige.
Hon besitter för sin höga ålder en ovanligt god hälsa, är flitigt sysselsatt med läsning och arbete samt skänkte på sin nittio årsdag till hvar och en af sina tre söner af hen- Änkefru Mariana ne förfärdigadestickade FRU M.
A. V. HOLMERTZ.
— 344 — I D U N 1903 täcken.
Omgifven af barn och barnbarn, hyllades den krya åldringen på sin högtidsdag med blommor af många besökande, släktingar och vänner samt med hälsningstelegram från när och fjärran.
Såsom egendomligt kan omförmälas, att både hennes man, far, farfar och farmors far voro alla lagmän, samt att hennes farfarsfar, farfarsfarfar och farfarsfar- farsfar voro biskopar, de två sistnämnde uxbo — där sonen i sådan egenskap efterträdde sin fader — och den förstnämnde i Borgå i Finland.
MAGNUS AF PETERSENS.
f. För H ERMAN några dagar sedan afled härstädes förste hof- jägmästaren H.
M. af Petersens i en ålder af något öfver 60 år.
Förste hofjägmästaren af P. tillhörde dem af de sista decenniernas hofmän som i det person- liga umgänget stodo konung Oscar och hans söner närmast.
Han var skicklig jägare och in- tresserad seglare; i sist nämnda egenskap åt- njöt han stor populari tet inom Svenska segel- sällskapet, som hvars ordförande han funge- rade 1896 — 1897 och hvars vice ordförande- befattning han på där- om lifligt uttalade önsk- ningar förmåtts bekläda under desenaste åren.
- liven i Svenska jä- garesällskapet var han H.
M, AF PETERSENS.
högt uppburen och han - fungerade där sedan, snart trettio år tillbaka som ordförande.
Han har deltagit i de flesta kungliga jakter under de senaste tjugo åren, dels som ledare, dels som del- tagare.
Gift 1866 med grefvinnan Sofia Albertina Char- lotta Augusta Eleonora Katarina Stenbock, efter- lämnar af Petersens änka, sönerna August Herman, kapten vid flottan, Herman, sjökapten, och Hugo, extra jägmästare, samt döttrarna Ebba och Anna, äfvensom en syster, gift Ribbing, och flera half- svskon.
DEN FÖRSTA PROMOTIONEN VID GOTEBORGS HÖGSKOLA.
FRÖKEN IDA MATTONS SENASTE ARBETEN.
TVÄNNE (K O E T B E E F F R Å N IDUNS P A R I S K O R R E S P O N D E N T.)
T3R0DRABANDEN MELLAN SVERIGE OCH NORGE tillknytas nog, trots alla politiska slit- ningar, glädjande att nämna, allt mer, och de ömsesidiga besök mellan de bägge landens ung- dom, som senaste tiden bevittnat, äro därpå en god mätare.
Så erinra vi om det stora mötet mellan idrottens män i Stockholm sista veckan af maj, däri ett stort antal norrmän deltog, och norska studentsångarnes besök i Uppsala den 17 maj som nu gengäldas af O. D.-isternas besök i Kristiania.
Skansen har ock, som bekant, i dagarna gästats af en grupp norska folkdansare, och torde längre fram under sommaren ett motsvarande besök i Kristiania komma att afläggas af » Svenska folk- dansens vänner ».
I sammanhang med blifvande läraremöte kom- mer den viktiga frågan om vandringsbibliotek att upptagas, särskildt med hänsyn till lämpliga, korta uppsatser på de resp. språken för ungdomen.
Uti feriekurserna i Uppsala kommer ock ett afsevärdt antal norska åhörare att deltaga.
Det under våren bildade Samfundet Brödrafol- kens Väl arbetar på sitt sätt till ömsesidig sam- trafik.
Svenska afdelningen har nämligen vid- tagit åtgärder till igångsättande af norska smärre landtbrukares besök vid landtbruksmötet i Helsing- borg denna månad och till samverkan mellan skol- ungdom.
Samfundet, som jämnt och stilla utvecklas inom alla lager, så att bland medlemmarna räknas ett betydligt antal riksdagsmän och lä- rare, militärer och isynnerhet stude- rande ungdom, men äfven höga hof- funktionärer och enkla handtverkare m.
fl., har anlagt ett ganska vackert märke att bäras som nål, af hvilket vi här invid lämna en afbildning.
Samfundets expedition i Stockholm är 4 Kam- makaregatan.
Ledamotsafgiften 2 kr.
per år och märkets pris 2 kr.
i emalj, 65 öre förgylldt eller oxideradt.
G ENOM ett alldeles särskildt älskvärdt till- mötesgående har fröken Ida Matton, vår unga, begåfvade, sig här uppehållande, skulp- tris ställt vidstående tvänne fotografier till Iduns disposition.
Hänvisande till hvad jag redan i tidningens nummer af den 4 april haft tillfälle orda om frö- ken M:s konst, har jag beträffande dessa hennes tvänne sista skapelser att tillägga: Gruppen » La confidence », som nu utställes å » Stora salongen&gt;, har redan förut i vår exponerats å » Damernas salong&gt;, hvarifrån den hemförde &gt;le prix de sculpture ».
Detta pris kan man en- dast erhålla en gång och är med detsamma äf- VISING HALLER HÖGTIDSTALET.
ven förenadt det villkoret, att det är första gången arbetet i fråga utställes.
Vi hafva redan förut på sin tid talat om denna charmanta grupp, och var det oss ett nöje att återse densamma å nuvarande salongen, där den tack vare fördelaktigare placering och mera för- månliga ljusförhållanden gjorde sig ännu bättre, och torde det ej vara allt för sangviniskt att hop- pas, det den äfven härifrån hemför något pris!
Vår andra bild återgifver ett grafmonument, som i sommar kommer att resas å S-ska (mera få vi ej säga) familjegriften på Gefle kyrkogård.
Det är nu fullt färdigt och afsändes om ett par dagar till sin bestämmelseort.
En högrelief i brons af öfver två meters höjd, lika stämningsfull till motiv som i utförandet full- ändad.
Kvinnofiguren tankes uttala de bibelord, som finnas inristade, och som hänvisa till hoppet om uppståndelsen.
Monumentet är hållet i en särdeles tilltalande färgton, med en skiftning i brunt och,grönt.
Det hade varit fröken M:s afsikt att utställa äf- ven detta arbete å årets salong, men det blef för sent färdigt.
Antagligen kommer emellertid gips- modellen att restaureras och exponeras å ett kom- mande års salong.
EDVARD STJERNSTRÖM.
BODIL ENE.
FRIDA LANDSORT.
SKISS FÖR IDUN AF (FORTS. O. SLUT FR. FÖRF.G.
N:R.)
© PRENUMERERA PROFESSOR OLGA RINMAN FOTO.
RA IDUNS MODETIDNING.
» LA CONFIDENCE ».
GRUPP I MARMOR AF IDA MATTON.
kCH MIN bror.
.
.
ni får inte finna mig ogrannlaga, fröken Ene, men jag vet, att min bror — hur skall jag säga?
— var mycket intagen af er.
För mig, som är hans enda syster, har han aldrig haft några hem- ligheter.
» » Såå. » » Jag vet också, att det inte kom så långt som till någon egentlig förklaring er emellan.
Orsaken till det v a r.
.
.
» Fru Grehn blef plötsligt förlägen och hejda- de sig.
» Var snäll och fortsätt! » uppmanade Bodil lugnt.
» Det är j u l i t e t.
.
.
delikat, » stammade fru
— 345 — Grehn, som kände sig på hal is gentemot Bodils säkerhet.
» Ja, det är litet delikat.
Men det är sär- deles intressant. » Fru Grehn kunde icke bli riktigt klok på Bodils ton, men som det nu var, måste hon gå vidare.
• » Min bror var också fattig.
Han hade som så många andra studerat på skuld och för- stod sig inte på att spara och lefva förstån- digt.
Jag kunde inte vara honom till hjälp.
Jag var på den tiden en fattig guvernant, fast j a g sedan gjorde ett godt parti.
Min bror måste alltså se sig om efter en förmögen flicka, o m han alls skulle kunna tänka på att gifta sig.
Det förstår ni nog. » » Ingenting är naturligare än det, » försäkra- de Bodil.
» En sådan flicka fann han i en familj, där han blifvit husläkare.
Det var en ovanligt älsklig varelse, men hon hade litet klena lungor.
Nå ja, han gifte sig, betalade sina skulder, etablerade sig gentilt och kom snart i ropet som en duktig läkare.
För ungefär ett år sedan blef han änkling.
Hans fru hade under de sista åren mest vistats vid Rivieran, men hon kunde inte räddas. » » Så ledsamt! » beklagade Bodil.
» Ja, det må ni väl säga.
Hon var en ängel, och min bror sörjer henne djupt. » » Ja visst.
Det vore underligt annat. » » Men nog var det eget, att han så där af en händelse nu skulle återfinna sin ungdoms- kärlek, » fortsatte fru Grehn svärmiskt.
» Un- derliga äro Herrens vägar. » Fru Grehn riktade ett par sökande ögon på Bodils ansikte, men fann ingenting.
» Och jag ville så gärna, » fortfor hon, » att ni två skulle bli närmare bekanta.
Vill ni inte tala om för mig, hvad ni haft för er alla dessa år? » » Jo, gärna.
Men det är inte mycket att säga.
Min faster, som var som en mor för mig, lät mig resa till Leipzig och Berlin och studera musik.
När j a g var färdig med mina studier, slog jag mig ner i London som musik- lärarinna.
Där fick jag den underrättelsen, att min kusin Ellen, fasters enda barn, helt hastigt dött i lunginflammation, och j a g be- redde mig att resa hem.
När j a g efter några veckor var färdig att bryta upp, kom ett telegram, att också faster dött.
Så stod jag ensam i världen.
Men den så kallade lyckan var mig bevågen: faster hade testamenterat mig hela sin förmögenhet, så att jag nu var ekonomiskt oberoende.
Men nu ville jag inte hem — hade ju inte längre något hem.
Så begaf jag mig ut på resor i Frankrike, Italien och Spanien. » » O, så härligt! » » A j a, » kom det af kylande.
» Men det kunde j a g j u inte hålla på med i all oänd- lighet.
En vacker dag — det var i höstas — bröt j a g upp från R o m och reste till Sverige igen för att skaffa m i g ett eget litet hem.
På resan hamnade j a g här i staden, fann behag i den — man är j u här på samma gång som hemma och ute — och köpte den här lilla villan.
Det vill säga, ännu är den inte riktigt min: jag vill inte röra vid mitt kapital.
Men om jag lefver sparsamt och arbetsamt, så är den min om några år. » » Arbetsamt, säger fröken.
Ger ni musik- lektioner? » » Nej.
Jag är glad att j a g slipper.
Jag öfversätter för ett par tidningar, och så gör jag blommor. ».
» Gör ni blommor!
Är det verkligen något att förtjäna p å?
» » Inga stora summor precis, men det gör sitt till, och det roar mig.
Jag lärde mig GRAFMONUMENT FÖR GEFLE KYRKOGÅRD AF IDA MATTON.
den konsten utrikes i min ungdom.
En firma i Berlin tar emot mina blommor och betalar inte dåligt. » » Kära fröken Ene, hvad allt det här var intressant att höra!
Jag är så glad, att jag gjort er bekantskap.
Nu måste ni lofva mig att komma och hälsa på, så snart ni blir riktigt bra i foten.
Ni får inte neka. » » Jag är mycket tacksam för ert intresse för mig, fru Grehn, men jag vet verkligen inte.
.
.
» » Inga men, fröken!
Både min man och j a g glädja oss åt att snart få se er hos oss.
Far- väl nu så länge! » Fru Grehn reste sig.
» Var snäll och sitt ner ett ögonblick till, fru Grehn.
Jag ville fråga er om en ting, om ni tillåter.
— Om doktor Verenius inte har några hemligheter för er, så vet ni väl också, att det nu har kommit till en förkla- ring mellan honom och m i g?
» » Nej, är det möjligt!
Redan!
Det sade min bror ingenting om.
Jag är så glad, fröken Ene ... » » Det är inte så, som fru Grehn tycks tro. » » Ha ni inte kommit öfverens om.
.
.
att gifta er? » » Det var det aldrig tal o m.
Doktor Vere- nius har en gång vägt mig och funnit mig för lätt. » » A c k, kära fröken, tala inte så!
Ni vet j u.
.
.
» » Ja, ja.
Förlåt! » » Hvad har det då varit för slags förklaring er emellan? » » Det är nog att säga att j a g bad honom gå. » » Bad honom g å?
Ni menar väl i n t e?
.
.
» » Det skulle vara mig emot, om ni, fru Grehn, eller doktor Verenius själf trodde, att j a g.
.
.
Jag har talat o m det för er, därför att jag inte vill, att ni skulle ta emot mig i ert hem som möjligen blifvande svägerska. » IDUN 1903 » Men, snälla fröken Ene, jag förstår inte alls.
.
.
Ni menar väl aldrig, att?
.
.
» &gt;Jo, just det menar jag.
Och vårt um- gänge — o m ni ännu önskar det — får inte börja med ett missförstånd, som det längre fram skulle bli ännu svårare att förklara. » » Jag är alldeles bestört. » Fru Grehn for med sin starkt parfymerade näsduk öfver an- siktet.
» Men tror ni inte, ni förhastat er?
Att ni i en framtid.
.
.
» » Jag är trettio år, fru Grehn, och inte något barn längre.
Min framtid har ingen- ting med doktor Verenius att göra, och det har jag sagt honom.
Det förvånar mig, att han, efter vårt sammanträffande härom dagen, bedt er gå hit till mig och inleda en bekant- skap, som — förlåt min uppriktighet!
— inte tjänar någonting till.
Om så är, att han ännu hyser några tankar på mig, ber j a g er, att ni meddelar honom, hvad jag nu sagt.
Då skulle ni göra mig en verklig tjänst, och ni ville j u vara mig till nytta, sade ni? » » Jag är ledsen, att j a g med mitt besök fallit er besvärlig, fröken Ene. » Fru Grehn ansträngde sig att bibehålla sin världsdams- förbindlighet.
» Om jag v e t a t.
.
.
» » Så hade ni inte gjort detta närmande.
Det förstår j a g fullkomligt.
Men j a g upp- skattar i alla fall er vänlighet och beklagar, att j a g varit tvungen att säga er obehagliga saker.
Tro mig, fru Grehn, det har inte varit något nöje för mig.
Om ni det oaktadt inte vill afbryta vår bekantskap redan i början, skall jag ha den äran att besvara er visit och tacka både er och doktor Grehn för er vänlighet, så snart jag kan för min fot.
Men jag ville innan dess ha allting klart oss emellan. » Fru Grehn reste sig åter, räckte Bodil han- den och sade med ett ansträngdt leende: » Välkommen, fröken Ene, om ni har lust.
Men ni skall göra, alldeles som ni vill.
Nu skall j a g inte trötta er längre.
God bättring! » Bodil ringde på Fina att följa den besökan- de ut, hvarefter de båda damerna tryckte hvarandras händer och fru Grehn aflägsnade sig.
En ström af violdoft betecknade hennes väg.
Bodil tog Filippa upp till sig igen.
» K o m hit, kusin!
Jag behöfver friska upp mig med någonting naturligt.
Den där lukt- violen var konstgjord, utmärkt väl gjord, för all del, men i alla fall lika onaturlig som mina violer, fast de åtminstone ha så mycket förstånd att de inte parfymera sig.
Kan du begripa, kusin, hvad jag gjort män- niskor för ondt?
Här kommer den ena efter den andra och anfaller mig.
Först kommer den där token, som erbjuder mig sina ridder- liga tjänster och gör mig illa i foten.
Det var nu också en tjänst!
Så kommer en gen- gångare och ställer till med en pinsam opera- tion på själfva min födelsedag.
Det kan man kalla att bli firad, kusin.
Och så kommer den här ansträngande frun, som man med bästa vilja i världen inte kan beskylla för öfverdrifven grannlagenhet, och erbjuder mig umgänge och vänskap och allting.
Ha, ha, ha!
Så är det att vara förgylld.
Du förebrår mig, att jag inte var som en ängel mot henne.
Du har rätt, kusin.
Det har du alltid, Men, ser du, änglaroller ligga inte för mitt temperament.
Jag har för mycket syra i mig.
Hvaraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen.
Om jag hade en sirapsburk till hjärta, skulle du få se på annat slag.
Men hvad skall nu hända?
För det kan nog inte låta bli.
Nu fattas bara att herr Richard Diemer också stiger in genom dörren där och friar till mig.
Jag vann ar, han för- sökte.
Jag har fått blodad tand, kusin, och han borde näpsas.
— I D U N 1903 I den här staden blir det tydligen ingen ro för mig.
Hade jag vetat, att här finnes så mycket sammanhang, så hade jag inte slagit ned mina bopålar i den här idyllen.
Men hvad ska vi ta oss till, kusin?
Ska vi sälja vår villa och ge oss ut i vida världen?
Det blir nog det bästa.
Och det kan vara nyttigt för dig att se dig o m litet i världen.
V i ska resa ut och gå i galleri och se på taflor.
Det är tröttsamt, kusin, och det kan nog hända, att du får ond t i nacken af att titta på så mycket madonnor.
Men du kom- mer att bli en bildad person, kusin, och då får man inte fästa sig vid litet hufvudvärk, förstår du.
Alltså är det bestämdt, att vi ge oss af.
Och o m vi inte söka, så kanske vi finna något, en lifsuppgift eller något sådant.
Kanske skrifva vi en stor, tjock bok om alla madon- norna för att reda nt, hvilken som är mest lik originalet.
Det har ännu ingen gjort.
Bara inte stanna här.
Men herr Diemer skall stå till svars. » * Samma dag skref Bodil några rader till Richard Diemer och utbad sig ett samtal.
När Fina fick i uppdrag att lägga brefvet i en breflåda, kunde hon inte hålla sin för- våning i styr.
» Men, fröken, då känner j u fröken ändå den där herr Diemer? » » Nej.
Inte än.
Men j a g ämnar göra hans bekantskap.
Jag har min egen afsikt med den saken.
I morgon klockan ett kommer han och ringer på, och då skall du ta emot honom med din artigaste min. » » Ja, fröken. » Och Fina gick och lade brefvet på posten, allt under det hon grubblade öfver saken.
Hvad hade det kommit åt hennes fröken?
IV.
Vid ett-tiden följande dag satt Bodil, iklädd en stålgrå hemmadräkt och med Filippa bred- vid sig, i soffan i det gröna rummet, och framför henne satt en herre med blondt hår och spetsigt, ljust helskägg.
Hans drag voro ganska alldagliga, men i blicken från hans lugna, mörblå ögon och i hans min och håll- ning fanns en naturlig och enkel otvungenhet, som ingaf tillit och sympati.
Trots helskägget såg han nästan gossaktigt ung ut.
Bodils min var allvarlig, nästan sträng, » Ni har på ett något besynnerligt sätt er- bjudit mig edra ridderliga tjänster, herr Die- mer.
Men ni har ingen aning om hvilka följder ert bref haft. » » Nej, fröken.
Jag väntar att få höra. » ' » Hvarför skref ni? » Svaret dröjde några ögonblick.
» Jag kunde inte låta bli, » kom det tro- hjärtadt.
Bodil kunde icke återhålla ett litet leende.
» Förlåt, herr Diemer, hur gammal är n i?
» » Trettiotvå år. » » Det skulle man inte ha trott. » » Nen ej.
^ Jag erkänner att j a g bar mig be- tydligt yngre åt den gången. » » För er skull har j a g gjort mig illa i foten och nu i flere dagar måst ligga med is på den.
Ä n n u kan j a g icke stödja på den riktigt. » » Jag är mycket ledsen, fröken Ene.
Men jag förstår inte sammanhanget.
Vill ni inte vara snäll och förklara? » Bodil kände sig plötsligt brydd.
H o n kände, att hon rodnade, och blef ännu mer förlägen.
» Jo, det gick så till, att jag gjorde en fjäril af er biljett, och så fäste jag den vid 346 — ett snöre, och katten och jag lekte m e d den, och så snafvade jag på mattan och föll och fick foten under mig. » » Jag är mer ledsen, än jag kan säga, fröken.
Men något sådant kunde j a g j u inte förutse.
Då skulle jag aldrig ha gifvit vika för en impuls.
Jag ville bara på något sätt göra er bekantskap. » » Nu har ni fått er vilja fram.
Men vår bekantskap kommer att bli kort.
O m några dagar reser jag min väg. » » Reser?
Men ni vill väl inte att jag skall tro, att det är jag, som drifver er b o r t?
» » Ni är den indirekta orsaken.
Om ni inte skrifvit den där biljetten, så hade j a g inte skadat min fot.
Och o m inte det hade skett, så hade heller inte en del andra händelser inträffat, och j a g kunde ha suttit i lugn och ro i mitt lilla hem, som j a g börjat fästa mig vid.
Som det nu blifvit, måste j a g tala v i d min h o m m e d ' affaires, att han säljer villan åt mig.
Och själf går jag i landsflykt. » » Fröken Ene, när ni sagt så mycket, är ni skyldig att säga mig hela sammanhanget.
Det här är j u idel mystifikationer. » » Ä r jag skyldig er någonting, herr Diemer?
Nu vet ni följderna af ert tilltag, och nu har jag ingenting mer att säga er. » » Mitt straff har jag redan fått.
Men en sak till måste ni säga mig.
Finns det inte något sätt för m i g att godtgöra, hvad j a g förbrutit? » Bodil skakade på hufvudet.
» Och ni reser utan att förlåta m i g?
Och jag får aldrig se er m e r?
» Hans röst var djupt sorgsen, och Bodil blef så beklämd, att hon fick tårar i ögonen.
» Hvad har j a g gjort? » tänkte hon ånger- full?
» Hvarför har jag kallat honom hit?
Hvad skall jag ta mig till? » Högt sade h o n: » Jag ser, att jag gjort er ledsen, herr Diemer.
Nu har j a g också burit mig dumt och barnsligt åt.
Och j a g skall inte resa utan att ha förlåtit er.
Det har j a g redan gjort.
Och nu är det min tur att bedja om förlåtelse. » Med en försonlig och mjuk åtbörd räckte hon ut handen.
Han reste sig, tog den vörd- nadsfullt i sin och kysste den, i det han bugade sig djupt.
» Och jag får inte veta, hur allt det här egentligen hänger ihop, det verkliga skälet, hvarför ni reser? » » Jag.
.
.
jag vet inte », stammade Bodil.
» Jag måste resa. » » Men ni kommer igen?
Ni säljer inte er villa?
Ni får inte resa på det här sättet.
Säg att ni kommer igen! » » Nej, nej.
Jag kan inte bo här i staden.
Jag är så ledsen vid alltsammans.
Jag kan inte. » » Men ni har j u ert hem h ä r?
» » Jag är inte van vid något hem.
Jag tänkte, att j a g skulle skaffa mig ett nu.
Här.
Men det går inte.
Jag får försöka på något annat ställe. » » Ni är alltså ensam i världen? » » A nej, jag har en jungfru och en katt, » försökte Bodil skämta, men rösten bröts, och hon måste göra våld på sig för att icke brista i gråt.
Hon var gripen af en djup känsla af öfvergifvenhet, starkare än någonsin förr.
» vill j a g redogöra för mina förhållanden, o m ni tillåter. » Bodil böjde på hufvudet till bifall.
» Min mor har j a g aldrig sett.
Hon dog, när jag föddes.
Min far var köpman.
När han dog — det är nu ungefär tolf år sedan — hade jag nyss slutat min kurs i ett handels- institut.
Men min håg låg inte åt det hållet.
Min äldre bror blef firmans chef, och själf reste jag ut för att se mig o m i världen.
Min far hade varit sjökapten, innan han slog sig på affärer, och det var väl hans ungdoms oroliga blod, som gick igen hos mig, A f hans affärsbegåfning har jag däremot ingen- ting ärft Den har helt och hållet öfvergått till min bror.
— Alltså gaf jag mig, som sagdt, ut på resor och har sedan dess genom- ströfvat både civiliserade och vilda trakter af världen och ägnat mig åt det studium, som behagar mig mest. » » Hvilket d å?
» » Människostudium.
Ingenting är så fängs- lande som det.
På mitt eget vis har j a g blifvit ett slags specialist, och under en följd af år har jag haft för vana att anteckna mina iakttagelser.
Först i julas k o m jag hem igen och har sedan dess bott hos min bror och hans familj.
Det är min mening att ordna mina anteckningar och se till, o m det kan göras någonting af dem.
Under den tiden ämnar jag bo här i min fädernestad.
Men ännu äro mina vandringsår inte slut.
Om ett år eller så ger jag mig af igen.
Till dess skall j a g väl ha kommit underfund med, o m jag duger till skribent eller inte. » » Ni är visst en lycklig människa, herr Die- mer, » sade Bodil.
H o n erfor ett egendomligt välbehag vid att sitta och se på honom och lyssna till hans röst.
» Ni tycks lefva i full- komlig jämvikt m e d lifvet. » » Ja, tämligen.
Men hör, hvad som nyligen hände mig.
En dag mötte j a g er på strand- promenaden.
Och då var det slut med jäm- vikten.
Jag gaf akt på er, fast ni inte ens märkte min existens.
Jag beskref er för min bror och min svägerska, men de visste ingen- ting mer, än att ni bodde i villan bredvid.
Inte ens ert namn.
En vacker dag smet jag fram till huset här och läste ert namn på mässingsplåten öfver breflådan.
Jag kände mig som en brottsling, och till på köpet fick er jungfru syn på mig, så att jag skämdes för henne också.
Men jag hade satt mig i sinnet att lära känna er.
Och så skref j a g till er — det ena brefvet efter det andra.
.
.
som j a g brände förstås.
Det var väldigt vid- lyftiga epistlar, må ni tro.
Till slut gaf jag alla hänsyn på båten och skickade af den där biljetten.
Det föll mig inte in, att den skulle kunna göra er någon skada.
Nog tänkte jag, att ni skulle anse mig för en narr.
Men till och med det föreföll mig bättre, än att ni inte alls skulle veta o m mig. » » Brukar ni ofta inleda bekantskaper på det där viset? » » Har aldrig gjort det förr, fröken, och jag har redan lagt bort den vanan.
Hädanefter behöfs det j u inte heller. » Åter drag.
flög ett lysande leende öfver Bodils » Fröken Ene, nu vore det det enda rätta, att ni talade ut.
V i två skola inte skiljas åt, förrän vi lärt känna hvarandra. » » Och nu när, ni är god på mig igen, är allting godt och väl.
Och så företar ni er ingenting förhastadt.
Ni är visst alltför snabb i vändningarna ibland, fröken Ene.
Men nu är det för resten er tur att berätta.
Börja nu! » Bichard Diemer satte sig ner igen, och hans lugna blick hvilade forskande i Bodils.
Genom hans trygghet fick hon tillbaka sitt eget lugn, och hon kände sig fylld af ett sällsamt förtroende till denne främmande man.
» A t t börja med, » fortsatte Richard Diemer, Och nu hände det, som Bodil, när hon kallade Richard Diemer till sig för att ställa honom till ansvar, aldrig kunde ha tänkt sig som en möjlighet: hon talade o m sig själf, o m Paul Verenius, om sitt oförväntade sam- manträffande med denne och o m doktorinnan
IDUN 1903 — 347 — Grehns besök.
Hennes fullkomliga uppriktig- het gentemot den främmande föreföll henne som det naturligaste i världen.
Det var som i en d r ö m: där förvånar man sig aldrig öfver orimligheter, där är allt naturligare och verk- ligare än i den så kallade verkligbeten.
Richard Diemer tog icke en sekund sina ögon från hennes ansikte, men sade icke ett ord, förrän hon slutat.
» Och så ämnade vildfågeln flyga bort från sitt näste? » Bodil nickade.
» Men nu ställer sig saken annorlunda.
Nu äro vi två.
Har ni tänkt på d e t?
» » Nej, det har jag verkligen inte tänkt på, » skrattade Bodil.
» Ni har j u sett, att ni inte kan reda er på egen hand.
Då gör ni idel oförståndig- heter.
Alltså blir det bäst, att jag tar hand om er.
Nu föreslår jag, att ni ännu en tid — låt oss säga till hösten — stannar, där ni är, gör visit hos fru Grehn och låter henne föra er ut i sällskapslifvet, så att vi få träffas emellanåt.
Under tiden ordnar ni i lugn och ro edra angelägenheter.
Och när ni så är färdig, resa vi två ut i världen och söka ut någon liten vacker vrå,, och där bygga vi tillsammans ett nytt litet näste — för oss båda. » Förslaget framställdes i en ton, som o m det redan varit ett faktum, och Bodils tanke, trött af att irra och söka, flög in i en ny värld af Ijuflig trygghet men full af nytt lif.
» Säg ingenting nu, » fortsatte han.
» Tänk i lugn och ro öfver mitt förslag.
O m ni har mitt bref kvar, så gif mig det tillbaka.
Och så leka vi, att det aldrig funnits till, och att vi gjort hvarandras bekantskap efter alla kon- venansens regler.
Har ni brefvet kvar? » » Ja, » svarade Bodil rodnande.
» Jag gömde det, fast jag inte begriper hvarför. » » Låt mig då få det igen och bränna det. » » Ni kan inte få det, herr Diemer.
Det är i små bitar.
Filippa har klöst sönder d e t.
.
'.
och jag vill behålla det för egen räkning. » Bpdil blef ännu rödare.
» Skall jag ta er vägran som ett godt tecken? » » O m ni så vill. » » O m ett par dar — nej, i morgon — låter ni mig få veta, o m ni går in på mitt förslag? » » Ja, » svarade Bodil och räckte honom han- den.
» Tror ni, att ni kommer att samtycka? » » Ja, » k o m det långsamt, » jag tror, att jag kommer att samtycka. » ATT DELA ARF PRÖFVAR EN SLÄKTHISTORIA HANDLINGAR I.
D FRÅN TECKNAD VÄNSKAP.
1700 - TALET AF MARIA EFTER DURLING.
VID KYRKAN.
ET VAR en vacker söndag i december månad 1783.
Luckorna på Tidersrums spånbeklädda klockstapel stodo öppna, men sammanring- ningen hade ännu ej börjat, fastän tiden var inne och kyrkbacken var full af folk.
Detta berodde ej på mässfall.
Komministern i Norra Wi och Tidersrum, vällärde pastor Nils Herzelin vandrade sedan en stund fram och tillbaka i sakristian.
Ibland stannade han vid bordet och studerade ett gammalt predikomanuskript, ibland såg han ut genom det lilla fönstrets grönaktiga rutor.
Det var af artighet, som man dröjt med sammanring- ningen.
Välborna änkefru kaptenskan Lindsfelt på Stora Tidersrum hade nämligen ännu ej anländt, men man kunde vänta henne hvar minut.
Hon skulle säkert komma, då det i dag var solsken och klingande slädföre.
Och verkligen, där vid kröken af vägen syntes en tvåsitsig, blåmålad släde, förspänd med ett par feta hästar.
Klockaren, som stod nedanför stapeln, fick brådt att göra tecken dit upp; kyrkklockor- nas malm dånade fulltonigt ut öfver nejden.
Släden stannade och fru kaptenskan steg ur, stödd af och stödjande sina båda ogifta systrar.
Hon var en förnäm gammal dam, klädd i svart sarspelis med hermelinsfoder, sammetsmytsa och gråverksmuff, hela utstyrseln tydligen mycket använd, men väl bibehållen.
Hennes systrar, välborna fröknarna Ulrika Susanna och Brita Regina Du Rietz voro inte fullt så eleganta.
Fröken Brita Regina var blind, men fröken Ulrika hade desto skarpare ögon, bruna, pigga och genomträngande, riktigt ett par att köpa fisk med.
Just då de tre damerna med långsamma steg vandrade fram till kyrkan mellan rader af nigan- de kvinnfolk och karlar med mössan i hand, hördes åter bjällerklang från vägen.
Två slädar, förspän- da med unga ystra springare körde fram till stallarne.
Ur den första släden steg en högväxt, axelbred bonde och ställde sig med tömmarne i hand att åse, hur hans hustru helt sakteligen be- friade sig från vargskinnsfällen.
Den andra släden var redan utrymd, en dräng och ett par ljushåriga, halfvuxna pojkar i rymliga vadmalskläder voro som bäst sysselsatta med att spänna ifrån hästen.
» För ditt vanliga söl ha vi nu kommit i senaste laget, men det skall väl vara förnämt, kan jag tro, » sade bonden på ren östgötadialekt i en ton af godmodigt lugn, som förtog ordens skärpa.
Hans hustru rättade på sitt hufvudkläde och kastade en lång blick efter de tre damerna, som just nu försvunno genom kyrkdörren.
» Jag går före så länge, medan I sköten om hästarne, » var hennes enda svar.
Och så vandrade hon till kyrkan helt allena genom den glesnande folkskaran.
Hon utbytte hälsningar till höger och vänster och räckte till sist handen åt en äldre bondkvinna, som stod vid kyrkdörren, men det var ej så utan att det låg något beskyddande i denna hälsning.
» Hur är det med dig, syster Gregoriana? » » Tackar som frågar, syster Hebbla, jag mår godt.
Men Måns är alltjämt skral, han, ondt i hela kroppen. » Så gingo de in i kyrkan.
» Systrarna ha redan satt sig, » sade hon, som kallades Hebbla och kastade en snabb, hälft för- stulen blick på de tre damerna i bänken under vapenskölden där framme i koret.
» Inte lära de få sikte på oss, » genmälde den andra med bitterhet.
» Kom du, syster Hebbla, till min bänk, om du täcks att sitta där. » » Tack, tack, men Samuel Persson han håller på att jag skall sitta i Örsgängebänken, och där är plats för dig också för resten. » » A h nej, inte ska jag genera, » svarade Grego- riana stött och gick bort till en af de mellersta bänkarne i kyrkan.
Så började gudstjänsten.
När man hunnit till slutet af den första psalmen, kom rusthållaren Samuel Persson in, följd af drängen och sina söner, och de togo plats i Örsgänges bänk på karlsidan.
Många nickade åt rusthållaren, och han hade jämt göra att hälsa igen på alla till en början, men sedan satte han sig till rätta i bänken och följde uppmärksamt gudstjänsten.
Han hade ett kraft- fullt ansikte, icke utan en viss finhet i dragen; bred, ovanligt hög panna, böjd näsa, framskjutan- de bred haka, rödlett hy och blå ögon.
Samuel Persson var en ansedd man och förmögen på köpet, men folket tyckte ändå, att han var ett fasligt dåligt gifte för fröken Hebbla Du Rietz.
Fastän nog hade hon gjort ett bättre parti än systern Grego- riana med sin Måns, som var 16 år yngre än hon, och som bara var dräng från början.
Pastor Herzelin höll en lång och mycket upp- bygglig predikan med öfver- och underafdelningar.
Ho vet hur det kom sig att, fastän snön täckte grafvarne därute, så förirrade han sig ändå i sitt tal till en målande beskrifning af våren: » Mina älskade åhörare, när marken grönskar och lärkan sjunger och det ä ' som det ä ', ja, då ä ' det som de ' ä! » Det var både poetiskt och oomtvistligt.
Kaptenskan slumrade händelsevis till ett tag och nickade, så att sammetsmytsan åkte ned i pannan.
Fröken Ulrika måste knuffa till henne, men därefter blef hon riktigt klarvaken och satt kapprak under återstoden af predikan.
När sedan församlingen gick ut ur kyrkan, möttes de fem systrarna.
Hebbla och Gregoriana hälsade på fru Lindsfelt och fröknarna med djupa nigningar och fingo tämligen knapphändiga nickar till svar.
Så kommo de båda gossarne Per Gustaf och Nils Fredrik fram, ströko af sig mössorna, skrapade med ena foten och bockade sig tvärt som om de gått af på midten.
Samuel Persson hälsade med en viss dryg värdighet.
Fru Lindsfelt betraktade med synbart intresse de bägge gossarne, som voro pionröda af förlägen- het.
De kände sig nästan högfärdiga öfver hennes uppmärksamhet, men de blefvo snart återförda till ödmjukhetens väg.
» Riktiga bondpojkar, » sade kaptenskan och ska- kade på hufvudet.
. » Di brås la på far sin, lell, » genmälde rust- hållaren med orubbadt lugn.
» Jag vet inte just det, » svarade nådig frun och kastade en blick upp på den storväxte bon- den.
» Jag har verkligen alltid sagt, att han har något je ne sais quoi i sitt utseende, men det tycks då inte ha gått i arf.
Kanske beror det också i någon mån på kläderna, » tillade hon lik- som försonande.
Samuel Persson kände sig föga smickrad och undrade inom sig om » sjö nö sä koa » var ett slags skällsord.
» Våra söner skola bli herremän, » sade hans hustru, » och det anar mig, fru syster, att de skola få större framgång än mången, som nu ser ned på dem. » Det låg ett uttryck af sårad stolthet i hennes röst, och en svag rodnad färgade det finbildade, magra ansiktet.
Fröken Ulrika var beredd att svara, att ingen framgång kunde ersätta bördens och det adliga blodets företräden, men fru Linds- felt hejdade henne med en handrörelse, som be- tecknade, att hon ville byta om samtalsämne.
Den blinda fröken Regina ökade de båda systersöner- nas förlägenhet genom att ur sin kjortelsäck taga upp en liten dosa med sockergryn, som hon vän- ligt bjöd dem.
För några år sedan hade hon tack vare denna dosa förvärfvat sig deras ynnest, och hon kunde inte tänka sig, att de redan vuxit ifrån smaken för dylik traktering.
» Nå, Gregoriana, hur står det till med hennes Måns? » frågade fröken Ulrika.
Och så fick Gre- goriana ändtligen beskrifva Måns ' sjukdom.
Det hade kommit tvärt och liksom flugit i vädret, och det satt som en propp i bröstet och körde ut mellan axlarne; verkligen en svår och mycket underlig åkomma.
Fröken Ulrika lyssnade med måttligt intresse.
Som vädret var ganska kyligt, stego de tre damerna snart upp i släden.
De åkte naturligtvis hem som bort, ehuru det knappast var tio minuters väg mellan Stora Tidersrum och kyrkan.
Gregori- ana vandrade hem till det äfvenledes närbelägna Storarp och folket från Örsgänge for sin väg.
Sa- muel Persson satt tyst under början af färden, men slutligen sade han: » Hör du mor, ' sjö nöse koa ', hvad är det för någonting? » Och hans hustru svarade: » Jag minns inte rik- tigt hvad det betyder, men det är franska. » (Forts.) L I T T E R A T U R.
I ^ T T SYNNERLIGEN förtjänstfullt arbete, på hvilket vi helt visst endast behöfva rikta våra läsarinnors första uppmärksamhet, för att de skola skynda att själfva närmare taga del af detsamma, har i dagarne börjat utgifvas på aktiebol.
Ljus förlag.
Det är den bekanta framstående kvinn- liga läkaren doktor ETleti Sandelins * Kvinnokroppen, dess byggnad och hygient — en populärvetenskap- lig framställning af mindre vanlig gedigenhet och värde.
Det måste ju vara af största vikt, att kvinnorna ej äro okunniga om de råd och de an- visningar, som hygienen gifver beträffande den vård kroppen tarf var.
De behöfva denna kunskap ej endast för sin egen, utan äfven, och detta icke minst, för det uppväxande släktets skull, hvars mödrar och vårdarinnor de äro.
Doktor Sandelins bok är framför allt afsedd att vara en handbok, som bör finnas och rådfrågas i hvarje hem och som hvar och en utan ringaste förkunskap i ämnet skall kunna tillägna sig.
I detta syfte och för att underlätta läsningen medföljer som afslutning en modell af kvinnokroppen i mer än / naturlig storlek, utförd i färger, och hvars särskilda delar äro fastgjorda så, att de kunna öppnas, hvarigenom kvinnans hela inre byggnad, skelett, muskulatur, nervsystem och blodomlopp med största tydlighet åskådliggöres.
Arbetet är dessutom försedt med omkring 200 illustrationer och utkommer i om- kring 20 häften ä 30 öre.
1 i Allt allmännare och högljuddare framställes ' också i våra dagar från pedagoger, lärare och läkare krafvet på, att ungdomen icke, såsom hit- tills allt för ofta varit fallet, skall lämnas i okun- nighet om den sexuella frågan, utan erhålla för- ståndiga och vägledande svar på de spörsmål, hvilka alldeles visst tränga sig på både ynglingen och jungfrun.
Man börjar allmänt vakna till in- sikt om, att det kan ha ödesdigra följder för de unga, om de lämnas att själfva, när och hvar de det kunna, tillfredsställa sitt naturliga behof af kunskap rörande hit hörande förhållanden.
Men med detta uppvaknande har ock följt behofvet af att kunna erhålla goda och i alla afseenden lämp-
I DUN 1903 — liga skrifter, som äro afpassade för de olika åld- rarna i mannens och kvinnans lif, och hvilka gifva en exakt och fullständig utredning af hithörande för- hållanden, på samma gång de äro präglade af en verkligt kristlig-etisk anda.
Ett par arbeten, som i dessa afseenden synas uppfylla äfven högt ställda fordringar och som alltså — då de nu på aktie- bolaget Puritas ' förlag framträda i en af d:r Gustaf Geete sakkunnigt verkställd svensk öfversättning — höra hälsas med tillfredsställelse af många villrådiga föräldrar och uppfostrare, äro de i Eng- land och Amerika redan oerhördt spridda och af pålitliga auktoriteter lofordade skrifterna i äkten- skapets etik och hygien: - &gt;Hvad en gift man bör vetat af teol. d:r Sylvanus Stall samt v Hvad en gift kvinna bör veta » af med.
d:r Emma F. Angell Drake.
Utgifvandet sker i 20 häften å 25 öre, omfattande båda böckerna, hvarje häfte 32 oktav- sidor i vårdad utstyrsel.
En husmor må vara hur praktisk anlagd och af princip så sparsam som helst — saknar hon de rent teoretiska grunderna för exempelvis varu- kännedom och därmed följande varuinköp, så kan hon utan sin vetskap och vilja råka att allt för dyrt fä betala sin oerfarenhet.
Sak samma med kökets hemligheter, hälsans och barnens vård, tjänarnes skötsel med mera allt, som faller inom makans och moderns område i hemmet.
Ett arbete, som, att döma af de hittills utkomna häftena, på ett ganska mångsidigt och lofvärdt sätt vill upplysa i dessa och närliggande frågor, är den uppslags- bok för hemmet som under namnet ^Kvinnans bibliotek », redigerad af A. Boswatt, börjat utgifvas på Nils Anders förlag.
Arbetet kommer att i ord- ningsföljd behandla af delningarna: Makan, Hus- hållslära, Kokbok, Modem, Regler för varuinköp, Varukännedom, Blomster-, trädgårds- och bisköt- sel samt Praktiska råd samt omfatta c:a 26 trettio- tvåsidiga, med belysande illustrationer försedda häften å 25 öre.
T E A T E R O C H M U S I K.
~VT ORSKA NATIONALTEATERNS gästspel här- städes har varit en kedja af konstnärliga och ekonomiska framgångar sådana som en teaterstad som Stockholm stundom kan erbjuda, då den är vid allra bästa lynne och receptivitet.
Som introduktion gafs » Sigurd Jorsalfar », detta äkta Björnsonska skadespel med sin handgripligt norska ton, ett drama, hvari hetsigt stridslynne och ur hjärtat sprungna försoningskänslor kraftigt brytas mot hvarandra och där replikerna äro födda i den eld, som alltjämt brinner i den norska skal- dens bröst — en eld, hvars syfte, trots förirringar och förlupna gnistor, är att vidmakthålla bröder- kärlekens värme hos de skandinaviska folken.
Den fulltaliga publiken, osedvanligt fri från premiärskepticism, lät sig ryckas med, entusias- meras inför den strålande dikten, öfver hvilken Griegs musik duschade ned som ett friskt solgenom- brutet fjällregn i högsommartid.
Lägger man till detta en ypperlig scenisk apparat, en mönstergill regie, hviiken ej tillåter en enda död punkt i de fordrande folkscenerna, utan där allt jäser af lif och på ett naturligt sätt påverkas af och återspeglar handlingens hufvud- moment, som i fru Dybwads, hrr Fahlström, Eides 348 — och Garmanns framställningar flngo all önskvärd konstnärlig kolorit, har man förklaringen till de norska artisternas stm-a segrr ^ifven.
Från det historiska folkskådespelets fanfar- klingande och trosstarka värld gick kosan nästa afton in på ett alldeles motsatt område: den po- litiska satirens.
Det var den andre norske dikt ar- konungen Henrik Ibsen, som i » De unges förbund » fick oss att le åt politisk humbug och lycksökori, så pass man kan skratta åt den inkarnation af hållningslöshet och häpnadsväckande fräckhet, hvaröfver diktaren i figuren Stensgaard och kon- sorter öst sitt blodigaste hån.
Denna föreställning var som helhet sedd åtskil- ligt svagare, men fick på flere punkter den stora konstens glans öfver sig genom Henrik Klausens helt enkelt klassiskt fulländade framställning af den bondsluge Lundestad.
Bredvid denna presta- tion utslätades i viss mån reliefen i hr Garmanns Daniel Heire, som vår Knut Almlöf på sin tid spelade bättre, och i hr Eides nog så kraftigt an- lagda Stensgaard.
Ensemblen de många figurerna dessa tillfällen till jämförelser mellan norskt och emellan var emellertid utmärkt.
svenskt teatertemperament samt genom andra aktens pregnanta lokalfärg blef denna föreställ- Kom så Björnsons glansfulla lustspel » Geografi ning en af de mest hågkomstvärda hittills.
och Kjserlighed » med hr Björn Björnson i den virrige och distraherade professor Tygesens roll Veckans program har bland annat upptagit och fru Dybwad i den ungdomsfriska, på en gång Ibsens väldiga skådespel » Keiser og Galiléer » snmt tjusande och rörande Helgas skepelse.
Det blef » På Storhove » och » Laboremus » af Björnson.
en stor triumf.
Styckets friska komik, dess fond Härom i nästa nummer.
af allvar under det lössläppta skämtet, den konst- T y U R G Å R D S T E A T E R N har tur med en ny wie- närliga tolkningen, saften och smidigheten i hu- neroperett » Vagabonderna., som utmärker möret hos samtliga de spelande skapade en afton sig för melodiös musik, en rätt rolig handling af vederkvickelse, som bragte publikens förtjus- och ett godt framförande.
ning nästan till feber.
r \ E T K Ä N D A UPSALIENSISKA SANGSÄLL- Som motsättning till denna friska, oförbehåll- samt glada människoskildring mötte nästa afton - ' SKÅPET O. D. har dragit ut på en segerrik den kvalmiga luften i Hedda Gablers salong.
sommarturné genom Norrland och Norge.
Som en Vidriga människor, som blifvit vidriga genom liten- inledande generalrepetition gafs dessförinnan en heten i sin andliga arkitektur, äro någonting ohygg- dag i förra veckan för proppfullt hus en konsert ligt.
Därför känner man uteslutande vämjelse i Östermalms kyrka i Stockholm.
Programmet in- inför Hedda Gabler, som ändamålslöst går omkring leddes med Griegs » Sangerhilsen », hvarpå följde och är infam och ynklig, tills hon ändtligen be- » Ingrids vise », Peterson-Bergers » Stämning », friar världen från sin erbarmliga existens.
Det Griegs serenad till Welhaven och » Olav Trygg- blef fru Bågna Wettergreen, sällskapets tragedienne, vason » — samtliga föredragna med betagande förbehållet att visa oss en i de minsta detaljer friskhet och klangskönhet.
Den senare afdelnin- konstnärligt genomarbetad Hedda Gabler, en sjuk- gen rymde en komposition af Alfvén, tre Söder- ligt känslig, i grund uttråkad, skönhetsbegärande mansnummer, däribland Bondbrölloppet och &gt;Du och erotiktrånande kvinna.
Mimik och plastik gamla, du friska » — med » Lunkans » oförlikneliga voro af den art, för hviiken en Duse vunnit världs- solistföredrag.
En stormande och äkta nationell rykte, och diktionen, understödd af en tempera- succés!
D e n öfverförtjusta publiken framtvang mentsdjup och förnämt sordinerad stämma, hvarur flere extranummer, såsom » Stå stark! » och » Björne- lidelsen stundom flammade upp i starka, bjudande borgarnes marsch », och de ungdomliga sångarne tonfall, målade hela den bundna fasan i ett lif, och deras utmärkte ledare, direktör Hedenblad, som mist sin horisont.
Bland de öfriga må med beröm nämnas fru Dybwad som den skygga, hyllades ljudligen och hjärtligen.
lifsvarma Tea Elvsted och hr Olof Hanssons med » [/ RIST ALLSALONGEN », den trefliga och luf- beslöjad cynism spelade assessor Bräck.
tiga sommarteatern på Djurgården, som i år under sin nya direktion, Alhambras innehafvare I » Paul Lange og Tora Parsberg, » som utgör hr G.
A. Svensson, synes skötas med insikt och ett af stockholmarnes angenämaste teaterminnen omsorg, bjuder på ett omväxlande och sevärdt från en föregående säsong, blef det särskildt andra varietéprogram, hvars piéce de résistance utgöres akten med dess upprörda politiska scener, som af den kände revyförfattaren hr Emil Norlanders här fick nyhetens och intressets behag i fullt mått.
nya sommarrevy: » Jönsson, Jonsson, Jansson », En sådan ensemble och en sådan realistisk kraft hviiken med sitt glada Stockholmshumör, sina öfver de olika figurerna, som här bjöds, äro vi många vitziga kupletter och anspelningar för sällan vana vid.
dagen, sin vackra iscensättning och ögonfäg- Särskildt minnes man hr Eides öfvertygelse- nande baletter slagit lifligt an och hvarje afton » be- starka och manligt varma Arne Kraft.
klappas » af en talrik och entusiasmerad publik.
Fru Dybwad och hr Björn Björnson i hufvud- Ett besök här ute kan således anbefallas som rollerna voro i vissa detaljer beundransvärda, men en angenäm och uppfriskande rekreation efter kunde som helhet ej nå högre, än hvad de båda dagens tunga i den rådande sommarvärmen.
svenska artister, hvilka här tolkade dessa upp- gifter, på sin tid gjorde.
Men just på grund af H V L I f l S V i o l t v å l 6 1 2 H V L I J 4 S Liijekonvaljedoft l lapelsinsaft, é del.
vatten, saften af i medelmåttig ugnsvärme och uppstjäl- toppsocker, 2V2 del.
vatteia, 6 stora Kgg, RECEPT: 2 citroner.
40 gr. strösiockleir, 6 del.
gräddmjölk, V4 pas först, då mesta hettan afgått.
Stekta kycklingar (f. 6 pers.).
K Ö K S A L M A N A C K Beredning: Apelsinsaften, vattnet Stekt kalfbog (f. 6 ptens.).
2 kg.
gr. vanilin.
3 kycklingar, 3 msk.
smör (60 gr.), 2 och citronsaften blandas väl och silas kalfbog, y % msk.
salt, % tsk.
hvitpep- Beredning: Brulépudding beredes tsk.
salt, V2 lit.
svag buljong.
helst dagen innan den skall serveras.
genom en i hett vatten urvriden ser- R e d i g e r a d td Sås: V2 msk.
smör (10 gr.), 1 msk.
vet.
Blandningen hålles i glacemaskin Spiar, 1 hg.
ringiäppliani, 3 msk.
smör (60 Sockret kokas med vattnet tills det är gr.).
/ i lit.
k o k a n d e vatten ell.
buljong.
ELISABETH ÖSTMAN, mjöl, köttjus, 1 del.
tjock grädde.
torrt, då det omröres tills det åter blir och vrides omkr. 15 min., hvarefter Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmoder » - Beredning: Kycklingarna plockas, den nedpackas i glacedosa och fryses Såis-: 1 msk.
smötf, 2 msk.
mjöl, kött- flytande och har vacker, ljusbrun färg.
kurs i Stockholm.
svedas noga, och vingar och ben huggas 1 — 2 tim.
Då glacen skall stjälpas upp jus, 1 $cl.
tunn grädde.
Något af sockeriagen hålles i en vac- FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR af.
De tvättas därefter väl rena med omviras dosan med en handduk, doppad Beredning: Kalfbogen tvättas med ker bleckform, som vändes rundt, så tdjoppad i hett vatten, hug- att lagen täcker både bottnen och si- VECKAN 14-20 JUNI 1903. mjuk borste och ljumt såpvatten, samt i hett vatten.
Glacen garneras med en - duk, sköljas.
De skäras upp i ryggen, tagas apelsinklyftor ell.
syltade apelsinskal.
ges i två lika stora delar hvilka gni- dorna.
Den Öfriga sockerlagen spädes das in med salt och hvitpeppar.
Äpp- med vatten och serveras som sås till Söndag-: Klar buljong med cham- ur ocb sköljas mycket väl invändigt, pignoner; bruten hummer; stekta kyck- hvarefter de torkas med en kötthandduk.
Mandelmusslor (f. 6 rpers.).
200 lena sköljas väl i ljumt vatten och puddingen.
Äggulorna röras med sockret ling-ar med grönsalad; apelsin glace med Smöret brynes i en långpanna, kycklin- gr. sötmandel, 10 gr. bittermandel, 200 läggas mellan köttet, som ombindes med i 20 min.
Gnäddmjölken kokas upp garna, iläggas med brösten upp, brynas i gr. smör, 200 gr. strösocker, 1 äggula, snöre, förut doppadt i hett vatten.
Smö- med vanilinet och tillsättes de rörda mandelmusslor.
ret brynes i en långpanna, köttet läg- äggulorna under stark visphing, visp- Måndag: Stekt kalfbog med spenat; ugnen och ösas öfver ofta samt spädas 175 gr. hvetemjöl.
med den kokande buljongen och få steka Beredning: Mandeln skållas, tor- ges i och brynes på alla sidor, hvar- ningen fortsattes tills krämen kallnat, brulépudding.
Tisdag: Kromgädda med skiradt smör omkr. 20 min.
De skäras och garneras kas i ugnen och drifves genom man- efter det Öses öfver och spädes med ko- då de till hårdt skum slagna ägghvi- och pepparrot; rabarberkräm med mjölk.
med persilja.
Såsen serveras, som jus delkvarn.
Smöret skiras, saltet från- kande vatten ell.
buljong hvar tionde torna nedröras.
Krämen hä.tlesi i den be- Onsdag: Köttfärs med ärter; kall- ell.
afredd, då smör och mjöl samman- skiljes noga, hvarefter det får kall- minut.
Till stekningen åtgår omkr. 2 klädda formen och får koka i vatten- fräsas, köttjusen silas, skummas och på- na och röres tills det blir hvitt och tim. Kalfbogen skares i tunna skifvor, bad i ugn omkr. 1 tim. skål.
Torsdag: Grönsoppa; fraspamikakor.
spädes litet i sänder, hvarefter såsen pösigt.
Då tillsättes sockret, äggulan, upplägges på varmt serveringsfat och Puddingen stj,älpes upp när den är Fredag: Griljeradt buljongskött med får koka 10 min., grädden tillsättes mandeln och mjölet, och degen arbetas garneras med äpplena och persilja.
Kött- fullkomligt kall.
och såsen får ett uppkok, samt af sma- väl.
Små krusiga bakelseformar penslas jusen silas och skummas och såsen be- stufvade morötter; saftsoppa.
med skiradt smör och degen utkläm- redes på vanligt sätt.
Lördag: Fläskkotletter med potatis; kas.
filmjölk.
Apelsinglace (f. 6 pers.).
Y2 Ht.
mes tunnt i dem.
Bakelserna gräddas Brulépudding (f. 6 pers.).
3 hg.
1 3 v
