# ID: svediakorp-per1505
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,565
# sentences: 1,064
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


LÖRDAGEN D E N 6 JUNI 1903 många resor till In- dien, den vackra Rose Lindstedt som brud.
I deras äktenskap föd- des två söner och tre döttrar, af hvilka dot- tern Beatrice är den yngsta.
Hon tycks hafva varit sin be- gåfvade faders älsk- lingsbarn, och det in- nerligaste förhållande rådde emellan dessa båda, ett slags cama- raderie, som man säl- lan finner rådande emellan föräldrar och barn, och som fortfor ända till hans för nå- gra år sedan timade frånfälle.
Hon har själf gjort den allra finaste teckning af ho- nom i » T h e fowler », där han fått stå mo- dell till hjältinnans far.
BEATRICE BEATRICE HABRADEN.
HARRADEN.
DET FINNS väl knappast någon bland Iduns läsare och läsarinnor, för hvil- ken Beatrice Harradens namn är främ- mande.
Alla hafva vi läst och blifvit hänförda af hennes » Skepp, som mötas i natten », så olik de vanliga engelska roma- nerna, och jag tror, att jag går mångas önskan till mötes, då jag här lämnar några närmare upplysningar om en af Englands populäraste författarinnor.
Hvad som särskildt bör intressera Beatrice Harradens svenska läsekrets är, att hon är af delvis svensk härkomst.
Hennes mor bär näm- ligen, ehuru född i Indien, det genuint svenskt klingande namnet Lindstedt och är sondotter till en af de många svenskar, som på 1700- talet slöto sig till Ostindiska kompaniet och utvandrade till Indien.
Den unge Lindstedt gifte sig där m e d en söderns dotter, och miss Harraden är stolt öfver den blandning af söder och nord, som flyter i hennes ådror.
Hennes far, en fint bildad, ovanligt musikalisk och vidtberest man, hemförde från en af sina Miss Harradens sy- skon äro alla begåf- vade, hvar och en äg- nande sig åt sitt eget kall, men med musi- ken som föreningslänk emellan dem alla.
Hen- nes äldsta syster, nu gift, har för längese- dan gjort sig ett namn som konsertsångerska och komponist, och den andra i ordnin- gen har med ifver och flit ägnat sig åt studiet af porslinstill- verkningen.
Hon har » gått i lära » såväl i England som på kontinenten, bland annat i Sévres.
.N:R 2 3 (858) Blackwood var den förste att upptäcka det originella i hennes penna och uppmanade henne att fortsätta, aldrig sparande hvarken på kritik eller beröm.
I hans tidskrift publi- cerades efter hand de flesta af de små be- rättelser, som hon senare sammanfört och utgifvit under titeln » In varying m o o d s ».
Så skref hon sin första bok, » Ships that pass in the night », och sände den till mr Blackwood, som emellertid ej ville publicera den, emedan han ansåg den allt för sorglig för att slå an på den stora allmänheten.
Mis » Harraden lämnade den då till en helt ny bok- förläggarefirma, herrar Lawrence &amp; Bullen, som köpte förlagsrätten för en spottstyfver och blefvo rika på affären.
T y boken gjorde ögonblickligen storartad lycka.
Den öfver- sattes till de flesta europeiska språk, och för- fattarinnan blef formligen öfverhopad med bref från alla världens kanter från personer, som ville komplimentera den unga författa- rinnan eller önskade göra hennes närmare bekantskap.
Hon har berättat mig en egen- domlig historia o m en straffånge i Kentucky, som skref till henne och omtalade, hvilket starkt intryck hennes bok gjort på honom, och hvilken tröst den varit för honom.
Han berättade vidare, att han tillbragt 10 år i fängelse, d ö m d för mord, då han i själfva verket begått dråp till själfförsvar.
Miss Harra- den intresserade sig för mannen, skaffade honom en skicklig advokat och hade den glädjen att få honom frigifven.
Många vänskapsband har miss Harraden knutit genom sin » Ships », men den har ock blifvit utsatt för en skoningslös kritik från vissa håll, och prästen i hennes egen försam- ling har i sina predikningar framhållit den Då man läser Beatrice Harradens böcker, märker man genast, att hon sitter inne med mera allmänbildning än de flesta engelska författarinnor.
Hon är också en af de få, som aflagt akademiska examina.
Efter att hafva gått i skola i England och Dresden och studerat 5 år vid Cheltenham College, tog hon sin B.
A.
examen vid London Uni- versity innan hon fyllt 20 år.
Hennes ämnen voro tyska, latin, grekiska och matematik.
Universitetet i London är det enda i England, som tillåter kvinnliga studenter att aflägga examina och miss Harraden var bland de första, som begagnade sig däraf.
I stället för att som de allra flesta akade- miskt bildade engelskor ägna sig åt lärarinne- kallet, för hvilket hon dock hyser ett mycket stort intresse, följde hon sin böjelse för litterär verksamhet, och efter några års fortsatta stu- dier utgaf hon sin första skiss » The u m - brellamender » i Blackwoods Magazine.
Mr BEATRICE HARRADEN OCH HENNES MODER.
IDUN 1903 326 hela hennes egendomliga lilla person ligger för öf- rigt något alldeles abso- lut individuellt.
Det är som o m ordet frihet strå- lade omkring henne i gyl- lene bokstäfver.
Dock finns .ingenting af m o - därn blåstrumpa hos hen- ne, därtill är hon för be- haglig, för medfödt gra- ' ciös.
Miss Harraden är in- gen älskare af sällskaps- lifvet och dess tvång och offrar ej en tanke på kvin- nans vanliga tyranni: sista modet.
Jag undrar, om hon någonsin sett i en modejournal.
Men BEATRICE H ÄRRADEN SITT ARBETSRUM.
det är också det enda område, där hon är efter sin tid.
I allt annat som ett exempel på samhällsvådlig och skad- är hon betydligt före åtminstone sina konser- lig litteratur. (!)
vativa landsmaninnor.
Därtill har nog till Efter » Skepp, som mötas i natten » har stor del bidragit de många och långa resor i hon utgifvit åtskilliga böcker: » Things will främmande länder, som hon gjort.
Hon har take a turn », en förtjusande barnbok, » Hilda bland annat vistats 3 år på en » ranch » i Strafford », » The remittance man », » The Californien och deltagit i den sträfsamma fowler » m.
fl., alla utmärkande sig för kampen för tillvaron därute.
samma lätta, kåserande stil, samma grundliga Hela hennes förtjusande hem i Hampstead, människokännedom och samma lätt humo- där hon bor med sin mor och syster, vittnar riserande, men alltid förstående kritik af de om den smak för resor, som gjort sig gällan- mänskliga svagheterna.
För närvarande håller de inom familjen, ty det är ett sannskyldigt miss Harraden på att lägga sista handen vid museum.
Där finnas förgiftade indianpilar, en bok, som skall utkomma nästa vår och bitar af skallerormar, brokiga indiska brode- hvilken torde blifva.
af speciellt intresse för rier, konstnärligt skurna indiska möbler, oss skandinaver, då större delen af handlingen schweiziska koskällor, norska väfnader och utspelas i Norge i våra dagar.
Miss Harra- allehanda lappsaker, hemförda från Nordkap.
den har en alldeles särskild förmåga att sätta En rikhaltig samling dyrbara, sällsynta pors- lokalfärg på allt hon skrifver, men så skrifver liner och gamla familjeporträtt pryda väggarne hon heller aldrig om något, som hon ej har och så böcker, böcker i oändlighet.
Jag blef reda på.
Hon har tillbragt två somrar i de förvånad öfver att finna äfven nordisk littera- norska fjällen och därifrån hemfört ett rikt tur där, såväl svenska som norska och danska förråd af intryck och » stoff ».
Hon tror, att böcker på originalspråken, och jag blef gladt denna bok skall blifva bättre öfversatt till öfverraskad, då miss Harraden förklarade, att vårt språk än de föregående, med hvilkas hon läst dem alla.
Hon är en märkvärdigt öfversättning hon är ganska missnöjd.
god linguist, hvilket hon antagligen har från Miss Harraden arbetar i allmänhet lång- sina skandinaviska förfäder, då engelsmännens samt.
Hon skrifver sällan mer än ett par svårighet att tillägna sig andra språk är en timmar om dagen, vanligen mellan 10 — 12, känd sak.
och i hennes manuskript förekomma ytterst Jag har förut nämnt, att miss Harraden är sällan öfverstrykningar eller ändringar.
Jag musikalisk.
Hennes favoritinstrument är vio- tycker mig se henne just nu, sittande i sin loncellen, som hon lär spela med stor färdig- stora, ljusa atelier, som hon hyrt c:a 5 min.
het, och hon talar med förtjusning o m sina väg från hemmet för att få arbeta fullkom- musikaftnar tillsammans med vår frejdade ligt ostörd, omgifven af sina norska minnen, landsmaninna, lady Hallé.
Jag har endast fotografier o. d.
Kolen glimma i kaminen, hört henne spela våra kära gamla folkvisor men dörrarna till den halfvilda trädgården på sin charmanta flygel, och ehuru hon inga- stå på vid gafvel.
T y miss Harraden älskar lunda är någon skicklig pianist, har j a g sällan att låta sol och frisk luft fritt strömma in i hört någon spela dem med sådan musikalisk de rum, där hon vistas.
Hela möblemanget känsla och uppfattning som hon.
Där kom består af ett skrifbord, en stol, en skärm, en hennes svenska ursprung fram, det kunde chaiselongue och en pall; kanhända det hela man ej misstaga sig på.
Hon är mycket in- ter sig litet sjukhusmässigt på fotografi, men tresserad af allt som rör Sverige, har mycket där finns ingenting af sjukrum i verkligheten.
väl reda på våra stora män och kvinnor och Hur miss Harraden ser u t?
Ja, icke ser uttalade sin önskan att komma hit för att hon svensk ut.
Och jag tror aldrig j a g sett närmare studera folk, seder och bruk.
Under en människa med så växlande utseende som de minnesrika dagar, jag hade den glädjen hennes.
Hon kan uppvisa dussintals fotografier, att gästa henne i höstas, hörde j a g henne ofta alla olika hvarandra, men dock alla lika henne.
säga till sina vänner, att Sverige var på det Hon är mycket mörk, har kortklippt, vackert hela taget alldeles för litet kändt i England.
lockigt hår och bruna ögon, som ibland spraka Men j a g är viss om, att Beatrice Harraden af skalkaktighet bakom de missprydande glas- en gång kommer att intressera hela sin stora ögonen och ibland nästan slockna af trötthet läsekrets för vårt lilla land.
Jag tycker mig och öfveransträngning.
Hon har nämligen ännu se henne stå barhufvad i den murgröns- lidit af en svår ögonsjukdom, hvars följder klädda dörren, viftande ett sista farväl till ännu plåga henne.
Det mest tilltalande i mig och ropande på sin brutna norska: » Jeg hennes utseende är dock hennes leende, detta kommer sikkert nseste aar! » Och icke allenast leende, som blott en verkligt intelligent kvinna för egen del, men å hela mitt lands vägnar kan åstadkomma, ett leende fullt af skälm- svarade j a g med ett » hjärtligt välkommen! » aktighet, af förståelse, af hjärtegodhet, ett S.
S Ö D E R H J E L M.
leende, som går rakt till hjärtat.
Öfver MELLINS FOOD HVI FÖDAS STADS SÅ UNDERLIGA DRÖMMAR?
H VI FÖDAS stads så underliga drömmar en vårens natt, när genom hjärtat ström- mar så unga, varma tankars rikedom?
Hvi hägrar blott en fjärran som fager lycka, aldrig nås — men blott vill oss förrycka i vårens tid, när häggen står i blom?
Hvi varder allt till sång i nattens timma, när blekt i vågen tusen stjärnor glimma och skuggor sänkt sig öfver domnad värld?
Hvi födas tankar för att vida flyga, tills morgonsolens första strålar blyga belysa svagt en o r ö r d hufvudgärd?
När tysta genom parkens gångar skrida en man, en kvinna sida invid sida i natten utaf hela suckar kvaf, hvi längtar man i deras ställe vara, hvem kan den glöd i pulsarna förklara, som sväller likt i unga björkar saf?
Hvi längtar man till läppar än ej kyssta i doftrikt snår, där resliga o c h tysta de stolta furor stå som trogen vård?
Hvi vill man läsa i ett ögas låga ett osagdt svar på någon osagd fråga — ej hviskad ens i drömmars rosengård?
Ja, hvarför?
— När man vet att våren skalkas, att efter korta sommardagar nalkas en höst med torra löf uti sitt fång — att aldrig här man når, hvad varmt man dröm- mer, hvad stort man vill, hvad vackrast som man gömmer i hjärtats allra lönligaste gång.
Men drömmar äro ljufva, fast de svika, och mulna stunder bli på solljus rika, om dagen är på fröjder än så tom.
Och därför drömmer man i vårens tider, när mildt sin doft syrenens klase sprider en stjärnklar natt och häggen står i blom.
SIGURD P. SIGURDH.
I Kungl.
Hofboktryckeriet j Iduns Tryckeri Aktiebolag!
17 Bryggaregatan 17 8 s o m AffärCtrUPlf &amp; Aktier, Obligationer, Pris- AllfllOll JUlV kuranter, Cirkulär, Plakat, Affischer, j u n — M I M M I Fakturor, Räkningar m. m. m. m.
FÖRSTKLASSIGT ARBETE BILLIGA I: PRISERI af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.
= = = = = = = Finnes på Apoteken samt hos Specerihandlarne.
P K O F (jr«tlo oafc franao från Axel Lennstrand, GEFLE.
= = = = =
— 327 DE NYGIFTA SAMTALA: » A / E T DU, Bengt, jag har varit på kafferep V i dag och därigenom fått så m y c k e t att tänka på.
Jag måste nu ändtligen en gång få tala ut med dig o m det där mottag- ningsaftonförslaget, som du vet har legat m i g i tankarna, ända sedan jag fick mitt eget lilla kära hem.
Det passar så bra att af- handla saken nu, när vi ha så lugnt o c h ljufiigt och du sitter så där bekvämt med din cigarr och jag har det här menlösa arbetet, att fålla kökshanddukarna, som vi inte hunno- med till bröllopet. » » Lilla Ingabarn, förskona mig för alla all- varssamtal.
Dessutom, jag besvär dig, odla inte upp någon missprydande rodnad på din nu oklanderliga näsa genom att sjunka ihop öfver arbetet så här strax efter maten.
Kryp hellre ner här en stund hos mig. » Ingegerd sökte att behålla sin viktiga hus- modersmin, då hon på stående fot började vika fållar på handdukarne.
Ett ljust, lyckligt leende aflöste dock snart allvarsminen.
H o n kastade arbetet åt sidan och gled ner i soffan, där hon fångades och kvarhölls af mannens arm.
» Du är en sådan god, förståndig liten hustru, just en lycka och prydnad för ditt h e m; allvarsamt sagdt, uthärdar jag inte med tan- ken, att du, som våra emanciperade gamla nuckor, börjar intressera dig för så kallade yttre frågor. » » Yttre frågor!
Men, Bengt då, jag går j u inte med mina tankar och förslag ett steg utom hemmet, och det räknas väl inte till något » yttre » område.
Tvärtom, det är j u just för att lära ungdomen, den ungdom, som intet hem har, att förstå och uppskatta värdet af hemlif till motsats mot utelifvet, som j a g vill att vi någon gång skola få i all enkelhet ta emot dem, som vi äro bekanta med, här hos oss. » » Men jag har j u sagt, redan innan vi gifte oss, att vi skola spara och hushålla, så att vi kunna ge en liten fin middag för våra ge- mensamma vänner, åtminstone hvartannat år. » » För sådant umgänge som Dolls och deras likar, menar d u?
De flesta af vårt umgänge ha tio, tolf tusen o m året och Dolls ha, det vet jag genom bror Ernst, trettiotusen i års- inkomst.
Vi, med våra fem tusen, ge middag för dem, så att det går opp emot, hvad de äro vana vid och kunna åstadkomma! » » Det skulle j u vara smaklöst af oss att, som de, k o m m a med tio, tolf rätter mat och sex, sju sorters vin, vackert så om vi kunna starta vår första stora middag med sex rätter på menun och fyra sorters vin.
Vi få ta det enkelt och efter våra tillgångar. » » Men, Bengt, kan du kalla en sådan mid- dag enkel och efter våra tillgångar, den kom- mer att gå till hundratals kronor. » » Fördelade på två år betyder det inte så mycket. » » Under två år skola vi spara och försaka, gå miste o m sommarvederkvickelse, tillfällen att höra musik och att skaffa oss vackra konstskatter här hemma, bara för att slut- ligen kunna ge en sådan där middag! » Ingegerd reste sig häftigt, med blossande kinder och flämtande bröst satte hon sig vid det lilla korgbordet, hennes sedvanliga arbets- plats i mannens rnm.
» Men, min lilla gumma, hvad kommer åt dig?
Du inser väl, att när vi själfva åtnjuta gästfrihet hos våra vänner, så är det vår skyl- dighet att visa dem sådan tillbaka. » » Sådan gästfrihet ger jag inte så mycket som så för. » Den unga frun slog ut i luften med sin tomma hand.
» Gästfrihet!
Jag tackar, Eva Hellman &amp; Cio Drottninggatan 68.
Et.
1886 jag.
Gästtvång är det, och det riktigt ändå!
Arbetströtta stackars herrar, som inte ha ett spår till anlag att vara värdar och som skälfva v i d tanken på att klinga i glaset och yttra de djupsinniga orden: » Jag skall be att få önska gästerna välkomna. » Fruarna vill jag aldrig tala o m, för dem är det då riktigt be- dröfligt! » » Ja, när de själfva gå i den genren. » Ingegerd blef röd, mulnade till och satt tyst en stund, men så såg h o n upp med en varm, bevekande blick.
» Bengt!
Ha de icke rättighet att vara lite bedröfliga ändå, fruarna, inte fruarna till de rika, välbärgade männen, sådana sorglösa hus- mödrar, som få öfverlämna allt bestyr åt kok- fruar och vaktmästare o c h sedan icke behöfva ha en aning om hvad ett, än så lukulliskt gästabud kostar.
Utan alla dessa små fruar, hvilka så ängsligt måste, bevara skenet.
De känna, att deras hem är som en defekt glas- lykta, som de måste bära, så att alla tro, att den är hel, medan de själfva veta att en sida är borta.
De bli så nervösa och osäkra, så dumdristiga eller likgiltiga, att man kan baxnas åt det.
Alla den sortens fruar är det i alla fall synd o m.
» » Men, kära Inga lill, är du ändå inte en smula inkonsekvent?
Det förefaller mig, som o m det speciellt är middagarna du vill åt.
Men du är redo att bryta en lans för det säll- skapslif, som idkas o m kvällarna under namn af supéer till lika stort men, synes mig, för kassan och de stackars » skälfvande » värdar- nas trefnad söm ödesdigra för de små fruar- nas sinnesstämning. » » Du vill visst inte förstå mig, Bengt.
Skola vi ha middagar och, som det heter, » se några vänner », så menar jag, att vi böra få ställa det efter vårt eget hufvud och framförallt vår egen förmåga och likafullt ge våra gäster ett sådant minne af vårt hem och vårt hem- lif, att de, om de ej redan äro det, så små- ningom bli hemmets vänner och förtrogna. » » Jag betackar mig för ett sådant resultat.
Mitt hem är en helgedom, dit profana blickar ej böra få tränga in. » » Och därför vill du göra det till ett hotell, när du hvartannat år upplåter det för dem, som du ändå ger namn af umgängesvänner. » » Det där förstår du inte, min lilla gumma.
En man i min ställning måste ta vissa hän- syn.
Man har svårt nog ändå att inte bli förbigången eller trampad på tårna.
När man kämpat sig till en viss plats i lifvet, får man finna sig uti de förhållanden, som på platsen möta en.
En annan sak är att frivilligt kasta sig in uti nya svårigheter och göra det förut tillräckligt invecklade umgängeslifvet ännu mer tillkrångladt, något, som helt visst skulle bli resultatet af dina omdryftade mottagningar. » » Men hvarför i all världen skulle det be- höfva bli så krångligt eller depensivt att då och då låta någon af våra hemlösa ungdomar och äfven andra, som känna sig tilltalade af det enkla umgängeslifvet, komma hit på någon viss bestämd afton i m å n a d e n?
» » Därför, min lilla unge, att mat kostar pengar och dryckesvaror kosta pengar, huru sparsamt man än ämnar bjuda däraf, ja, till och med vatten och läskedrycker får man ej för ingenting.
Cigarrer och rökverk gå heller ej af för hackor, o m man ej vill bli förgiftad af dåliga varor, och så hjälpen i köket och belysningen.
Jo, jag tackar jag, sån ' t där skulle bli sköna tillställningar, som snart skulle ruinera oss. » » Men hvad du också tar till, Bengt.
Först och främst talar du om, att mat kostar pengar, som om jag inte skulle veta af det, jag, som därhemma skötte hushållet och gjorde mat- HUSHÅLLSSKOLA, J MATSALAR, - CAFÉ &amp; BUFFÉ, SÄRSLT RELT F O R LN I D U N 1903 inköpen och som väl — fortsätter med den saken äfven nu.
Du säger j u själf, att ditt hushåll nu blir nästan billigare, än nä,r du var ogift. » » Ja, det förundrar mig verkligen, men det äir &lt;också den stora besparingen på dryckes- varor. » » Nå, den skulle väl kunna fortgå i samma llyckliga riktning, o m vi också öppnade vårt feem för våra vänner. » Bengt, som satt i hvilstolen framför brasan, Mässande på cigarren, for upp.
» Skulle här bli något sorts goodtemplar- eller Iblåbandistmöte!
Jag ber så mycket.
O m d e t komme att gå därhän, att vi så där flock- v i s toge emot våra vänner, så kan du vara öfvetrtygad om, att jag ville, att de skulle bli föxplägade på det sätt, som är vanligt bland ipersoner i vårt stånd. » » O m j a g begriper, huru jag skall få dig att fSrstå, huru jag ville ställa det. » » Förstå!
Gudbevars, kära du, jag begriper m y c k e t väl den filantropiska idé, som före- stafvar din plan, det där bar du af svärmor, v i d hennes ålder passar det ju mycket bra att ägna sig åt reformer snart sagdt af hvad art det vara månde, men vid dina år är det llöjligt.
Hm, h m!
Jag förstår inte, huru allt detta flugit i dig. » » Kafferepet, har jag sagt.
Det var tredje .gåmgen Agda ringde på.
Hon tycktes vara sriktigt sårad öfver mina, som hon sade, svep- skäl att ej komma, och så gick jag. » » Kors, jag har aldrig trott, att den ytliga, jag hade så när sagdt lättfärdiga damen skulle i sitt hem dryfta någon sorts frågor, som gå ntöfver toalett- och skandalhistorier. » » Det var bara sådana saker, som af handla- des också.
Den ena rysliga historien efter d e n andra o m vår tids ungdom, upprörande Ibeskrifningar om, huru vildt, otygladt den lefver, huru det drickes, spelas, sviras öfver ^tillgångarna, huru bedrägerier och svek i affärer: florera.
Där nämndes namn och talades öppet och oförbehållsamt, som o m vi varit i en sluten krets och då var åtminstone jag främ- mande för största delen af de trettio, fyrtio damerna. » » Jag skall berätta för dig, att de där gossarne, för hvilka, det begriper jag allt för väl, d u vill agera skyddsängel, i själfva verket inte bättre begära än att få bli lämnade i fred.
Du kan lita på, att de trifvas bättre p å kaféer och varietéer, än i sällskap med så- dana serafiska unga damer som till exempel m i n lilla hustru.
Och du är alldeles för ren •och för fin att befatta dig med en så otacksam ' uppgift som att i något hänseende ta dig an d e m.
Stackars liten min, som ej ännu känner, i hvilken stygg och lumpen värld vi lefva! » Bengt gick fram till sin unga hustru och drog hennes hufvud intill sig med ett uttryck af medlidande och oändlig ömhet.
Hon återgaf honom varmt smekningen.
» Men du, visst känner jag världen, jag har väl två bröder, som alltid yttrat sig fritt in- för mig, och gifta fruvänner och dig — utom h v a d jag läst mig till.
Det är j u för att j a g känner missförhållandena, som jag i min ringa m å n vill söka afhjälpa dem.
D u må alls inte tänka, att jag tror mig o m något stort ensam.
Jag syftar bara på mitt eget lilla område, som inte är så svårarbetadt.
Ungdomen i vår krets hör nog till den noblare sortens ungt folk. » Hon såg ej, eller låtsades ej se, sin mans skeptiska leende.
» Jag tror i alla fall inte, att de kommit in i dåliga vanor ännu, och flickorna svarar jag för.
Aimée är en praktflicka och Viola så söt, att man kan bli betagen i henne.
Nu komma ' » OMSORGSFULLA UNDERVISNING I MATLAGNING, DESSERTRÄTTER, FINBAKNING M.
M.
3 MÄN, ELEVKURS.
PROSP.
OCH UPPLYSN.
FRITT.
D.
» OM FÖLJD AF CENTRALT LÄGE, GODT OCH RIKLIGT BORD, låna PRLSUR OCH därtill RABATTKUPONGER, BLAND STADENS MEST BESÖKTA.
OPP » * ™ 11 E.
M. FRUKOST-, LUNCH-, SUPÉ- O. KAFFESERVERING.
TÄRTOR, BAKELSER, KAFFEBRÖD FRÄN EGET BAGERI SERV.
O. SÄLJEA HÄR AMER
I D U N 1903 — 328 — » B l y g a!
Jo det var en skön människo- nat än med punschglaset i hand på aftonen kännedom! » eller med vinglaset vid middagen. » » Släpper inte min öfvertygelse ändå.
Punsch- » Mina middagsprojekt lära väl få vika nu glaset och cigarren, äro de inte många gånger för den här mottagningsidén, som ligger dig surrogat, när ett par tre herrar eller flere äro så varmt o m hjärtat. » tillsammans och till en början inte veta, huru » Men o m middagsidén ligger dig så varmt de skola komma in i en ledig sällskapston.
om hjärtat, så kan du väl förstå, att vi all- Tänk på, hur dumt det är, hur fadda de ta sig deles inte slopa åtminstone hvartannat-års- ut, där de stå uppsträckta med glaset i hand middagen.
Ungdomsmottagningarna komma och stirra hvarandra in i ögonen.
Det är j u ej att tära så hårdt på hushållskassan.
Jag: ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller: ämnar bara ha smörgås med kallskuret, som: de fordringar medicinen och tandhygienen ställa i ingen mening i alltsammans, bara en dum,: på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom-: själlös slentrian, som man j u förr dess hellre jag skär upp och ordnar m e d förut på dagen, I mande preparat för tändernas och munnens vård.
= borde bryta med! » kanske någon liten efterrätt, som jag lagar själf, så te och öl eller dricka, ungefär som » Ja, kan du råda bot för detta, så är du S T O M A T O L F A B R I K E N, S t o c k h o l m.
| vi bruka ha det i hvardagslag och som gästerna H.
M Konungrens Hofleverantör märklig! » själfva troligen äro vana vid också.
Vi skola » Inte jag ensam, hör du.
Alla hem och prata trefligt vid brasan, musicera, spela goda tänkande husmödrar och döttrar, som också bägge flickorna Stöör hit, sedan de fått schack, läsa bra böcker, Ludvig kommer med, finnas, skola hjälpa till.
Vill du höra, hur plats i järnvägen.
De ha j u rakt intet um- han läser Snoilsky, Rydberg och våra andra jag för min del tänker göra?
För att få stäm- gänge, de som förr ägt ett så rart och godt skalder öfverdådigt.
Flickorna få hjälpa till ning till stånd och trefliga, enkla, naturliga hem. » med dukningen, och för öfrigt kan hela säll- samtal i gång, så ämnar jag först tända en » Si så där ja, ämnar du ha flickor med på skapet gripa in, o m det behöfs, för att de hemtreflig eldbrasa, som skall lysa och värma. » de där förbättringszwyckarna också? » skola känna sig helt hemmastadda. » » Den brinner väl snart ner, ämna ni sen » Men i all världen, huru kan du tänka sitta i mörkret och dölja edra blyga anleten? » » Ja, det är j u möjligt, att det kan reali- något annat!
Huru skall en man kunna bli » Ah, så du pratar!
Jag tänker förstås lägga seras, ditt förslag.
Men, barnet mitt, om nu någonting riktigt och bra, om han inte kom- på n y v e d oupphörligt, som vi brukade göra vårt hopp går i uppfyllelse och dina plikter mer i enkelt och trefligt hemumgänge med i skymningsstunderna hemma. » inom hemmet ännu mera fördjupas, skall du unga, rara flickor?
Du minns väl själf, när ändå äga kraft att ägna dig åt det värf, » Det blir depensivt, det där, kan jag märka. » du var tingshäst och inte hade annat än gäst- som du nu ser så ideelt? » » Men inte så depensivt på långt när som gifvargården och oss. » det blir med punsch och vatten, den utgiften » Jag tror det, Bengt.
Det är just sedan » Ja, det vet Gud, att det umgänget hos räknar man ändå aldrig på.
En flaska punsch detta hopp blef lefvande, som jag liksom vak- er, med dig, blef en välsignad vändpunkt i kostar j u en och femtio, då en hel säck raraste nat upp och fått syn för så mycket, som för- mitt lif. » björkved inte belöper sig till mer än en och ut var mig främmande eller likgiltigt.
Min » Och i mitt, Bengt! » trettio, och inte bränna vi upp all den veden gosse, vår gosse, vår flicka, skall genom oss IMEN du kan förutse, att det kanske går på en kväll.
Framför brasan har jag så kaffe- göra sitt inträde i världen.
Vi måste bereda på samma sätt med de unga, som du vill bordet, med godt, jag får mycket och godt små- väg, skynda oss att plocka bort de stenar, sammanföra här. » bröd för hvad några fadda seltersflaskor, som på hvilka de kanske annars en gång kunna » Ja, det kan väl hända. » dessutom lära alstra njursjukdomar, kosta.
sarga sina små fötter blodiga, kanske stupa.
» Men vet du, hvad folk då kommer att Frukt ville jag nog också gärna bjuda, om det Vi skola bjuda till att rödja bort något af säga?
Jo, du kan vara viss på, att du blir inte blefve alltför dyrt, eller ville jag ha vin- den låghet och andliga feghet, som nu håller ansedd att vara en ' Stina giftasknif, att du drufvor och någon läskande, utsökt vinlemonad oss tillbaka, när det gäller den enklaste själf - på ren spekulation etablerar giftasbyrå. » att bjuda på som surrogat för punschen.
Men ständiga handling.
Skall någon bära » skam- » A h fy, huru kan du t r o?
» jag har inte råd, så att det får någon af men » för att uppträda enkelt, lefva efter sina » Du kan vara viss på, Inga, att utaf tjugu de rika mottagningsfamiljerna k o m m a med. » tillgångar, blotta hemmets hvardagslif, så låt personer, som få del af din idé, skola nitton oss göra det.
Dess lättare och fortare skall » Utmärkt!
Men jag misstänker starkt, att ge den en förvänd tydning, hvar och en efter det gå för det släkte, som kommer, att anam- du och dina kvinnliga vänner bli ensamma sinf mer eller mindre nobla uppfattning: ' D u ' ma sanningen och hedra allt, som är godt i om de där raffinemangerna, som nog ej te sig vill göra eröfringar för egen del ', ' bli populär ', världen.
Vill du taga den » skammen » med vidare lockande för vårt manliga ungkarls- ' göra dig viktig ', du ' trifs ej ensam i ditt mig, Bengt? » umgänge.
» hem ', ' är ej lycklig med din man ', ' vill gifta Han svarade intet, endast kysste den unga » A h, det har ingen fara, åtminstone att bort din syster '. » makan tyst och högtidligt.
börja med.
Du vet ju, att jägmästar Lissjö » Ja, det skulle väl ingå i min giftasby rå- LAURA FITINGHOFF.
var här i förra veckan och satt kvar hela plan, » skrattade Ingegerd.
» Men vet du, det kvällen.
Notarien Ritt träffade jag i dag där är sökta invändningar, inte skrämmes jag ute, och han sade, att han sökt oss flere af d e m!
Lågsinnade och dumma människors gånger.
Det var han som var här en kväll, omdömen spela en alldeles för betydande roll då du var borta och ' murade '.
Gunhild Lis- SOCKENSKOMAKARENS STORA ÄLG.
på vår planet.
Bara du är med om saken, sjö var hos mig då.
Hon och jag spelade så frågar jag inte ett dugg efter hvad hela fyrhändigt, och så sjöngo hon och jägmästarn ETTA ÄR en sannfärdig och allvarlig histo- världen säger.
Hvad vore det för öfrigt för ria om sockenskomakarens stora älg.
duetter och spelade schack.
Han hade visst ondt uti, att unga män, som arbeta för sin Ingen behöfver tvifla på, att den är sann, ingen brådska att komma härifrån, fastän han framtid, möjligen komma på den tanken att ty den ena delen af historien står utförligt rela- hvarken fick punsch eller cigarrer.
Nu i dag gifta sig? » terad i domboken, och den andra delen har soc- frågade han just, o m vi inte hade någon be- kenskomakaren själf talat om för mig — och som » Må så vara, men man vet aldrig hvart en ö o g vet, ljuger aldrig en sockenskomakare.
stämd tid, då han kunde träffa oss hemma så det kan föra hän, förälskelse är alltid en Och allvarlig är den ock, denna sannfärdiga där trefligt som förra gången, han påstod att äfventyrlig sak, och äfven om den leder till historia, allvarlig och fylld med goda lärdomar, det hade varit på en onsdag.
Så kom jag att äktenskap, alltför allvarlig, att man skulle alldeles som gamle prosten Högbergs prediknin- säga, det vi j u kunde bestämma nästa ons- gar, hvilka predikningar historien för öfrigt lik- vilja påtaga sig ansvaret för att så att säga, nar äfven däruti, att den, » när vi närmare be- dag för hans besök, så kunde jag på samma anlägga minan.
Har du tänkt på, hvilket trakta den, sönderfaller i vissa delar eller betrak- gång få hem till oss ett par andra hemkära ansvar du med dina mottagningsplaner iklä- telsepunkter, » som prosten brukar uttrycka sig.
ungdomar.
Du får sitta lugn och ostörd i der d i g?
» De hjältar, som uppträda uti denna allvarliga ditt rum, om du tycker, att det är ledsamt och sannfärdiga historia äro: » Ja, och det tar jag gladeligen.
Det är att vara med oss.
Går det nu bra och de 1.
Sockenskomakaren.
värre att bära ansvaret för, att de unga kan- 2.
Älgen.
ha trefligt här, så få de komma igen en an- ske en dag stå ensamma, bittra, tungsinta 3.
Sockenskomakarens häst, kallad » Snoppen ».
nan onsdag. » eller som oförbätterliga egoister,därför att de 4.
Kronjägaren Nilsson, kallad Räfven, samt 5.
Länsman.
aldrig ens sett eller lärt känna, hvad ett lyck- » Säg hellre tisdag, då ' murar ' jag och be- Det kanske förefaller omoraliskt och såsom en ligt hem vill säga. » Ingegerd lade bort sitt höfver inte visa mig förrän vid supén, där sidovördnad för öfverheten, att jag nämner soc- arbete, tog en pall och satte sig invid hvil- jag, huru enkelt det än är beställdt med den, kenskomakaren, älgen och Snoppen framför rätt- stolen, där mannen under samtalet placerat spelar en mindre slät roll än som värd vid visans höge handhafvare och lagarnes väktare.
Men jag ursäktar mig med, att jag endast tagit sig.
» Ser du, jag tänker göra allt så trefligt kaffebord och eldbrasa. » hjältarne i kronologisk ordning utan fäst afseen- och rart.
Nu är det min tro, att vi svenskar, Ingegerd skrattade hjärtligt.
de vid hvars och ens vikt och värde, vare sig äfven herrarne, äro lite försagda och blyga. » » Ja, det låter bedröfligt.
Men det är, för ' för mänskligheten i allmänhet eller för denna historia i synnerhet.
Mannen gaf till ett gapskratt.
att du inte är van att hälsa dina gäster an- Enligt referat af meddelande från Svenska \ \ Tandläkaresällskapets kommitté för undersök-:: ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter-: = nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den:: 15 Aug.
1902 är = S T 0 M A T 0 L: D
— Sockenskomakaren heter Stark, som hvar man vet, och han bor borta på ett litet nybygge, som han själf brutit opp långt inne i skogen, bortåt Holmbergahållet, en half fjärdings väg från lands- vägen.
Stället ligger uppe på en backe, och he- ter egentligen Klacken — Stark själf har gett stället det namnet — men människorna, som all- tid äro kvicka i tungan, om inte alltid i förstån- det — kalla ' t alltid för Sulan — som ni nog har hört förr.
Starken på Sulan är en bra karl och en präk- tig karl och en styf karl, och maken till socken- skomakare finnes inte i sju kyrksocknar, det på- står han själf, och själf ger han sig den sure på, att han aldrig ljuger.
Jag vill nu inte påstå, att Sulan är något öfverdådigt fett och präktigt jordagods.
Snarare tvärt om.
Starken och hans käring, Starkan som hon kallas, gräfva väl och böka där uppe i sten- skraflen om vårarna och lyckas väl få en och an- nan halftimna potatis och då och då några kappar säd i äring, när det vill sig väl — men mer är det heller inte.
» En skomakare kan väl inte lefva på Sulan, » brukade han säga ibland, » det får allt vara till lite ' of vanläder också. » Men det där ofvanlädret är det allt si och så med ibland.
Det händer stundom, att mor Stark inte har annat att sätta fram till mat åt sin herre och man än några kalla potatisar, en mjölk- skvätt och en brödbit.
Men det är bara vinter- tid.
— Och därför tycker inte Starken om vin- tern.
Hans bästa tid är vår och höst.
Då går han från gård till gård, från by till by i utöfning af sitt ämbete och då måntro är han en eftersökt och firad man.
Ty drängar och pigor skola ha skor till flyttedagarne — alla, samt och synner- liga — och det får man då medge, att Starkens skor äro de bästa som finnas i den vägen — så hvad det anbelangar så.
.
.
Men det var ju inte om Starkens skor vi skulle tala.
» Det är en annan historia », som en stor författare säger.
Utom Starken och Starkan lefva däruppe på Sulan ett gammalt kokreatur, benämndt Rosali, som levererar mjölkskvättarna och gräddtårarna till Starkans cikorialag, och en spattbruten, bläsig häst, som heter Snoppen.
Ja, det vill säga, Snoppen lefva inte numera — han är död och begrafven — eller rättare sagdt uppäten.
Och det uppäten, ej af Starken och Starkan och nedsköljd af Rosans magra mjölk, utan uppäten i fröjd och gamman af finaste herr- skapsfolk och nedsköljd med champagne och andra dyra och syndiga drycker.
Ja, honom vederfors en sådan ära, att han väl fått kollern af högfärd, om han i lifvet kunnat ana, huru han efter döden skulle komma till sådan glans och härlighet.
Och därmed äro vi ändtligen inne på denna märkliga historia.
* Det led långt frampå förejulsvintern, och med visthusboden uppe på Sulan höll det på att bli både si och så.
Strömmingskaggen, som Starken köpt på Mikaelimarkna ' n, höll på att vara tömd — » fiolerna », som hängt i bodtaket voro » utspe- lade », den ena efter den andra — som en vet, kallar folket här i trakten torkade fårlår för fioler, och medges måste, att de äro ljufliga att spela på — och Starkan gnällde illa för att kaffet var nära slut, så det bara var att koka på sum- pen och cikorian.
Slikt kan gå en till hjärtat, om man nu också inte är annat än sockenskomakare och heter Stark, och inte äger något annat än en ilsken käring, en gammal ko och en spattig häst, som heter Snoppen.
Stark låg i fållbänken under fönstret och läste almanackan och räknade ut att strömmingskag- gen skulle räcka precis till julafton — om en hushållade förstås — - och tyckte för resten, att lifvet var uselt och bedröfligt på alla vis.
Starkan satt vid spisen och lappade Starkens byxor, som skam till sågandes fått sig en duk- tig refva där bak.
» Hör du, mor du! » Det var Starken, som hade fått en idé.
Starkan såg upp från arbetet och tittade öfver brillorna bortåt fållbänken, där Starken låg med almanackan i näfven.
» Hva ' är det om? » » Hm — ja ' tänkte — om en skulle g e sig ut och hugga opp lite ved, så en då åtminstone inte behöfver frysa öfver jul.
Där står bra med torr- tall kring Mörttjärn — en kan hugga opp veden där och köra hem den se ' n.
Så har en då alltid något att g ö r a.
.
.
» Starkan hade just ingenting emot saken, och så tog Starken yxan på axeln och a:af sig i väg.
329 — Det hade snöat på morgonen, så det var den finaste spårsnö en kunde tänka sig.
Starken var då inte precis någ on stor jägare inför herranom, men han kunde inte låta bli att sucka öfver de stränga förordningar, som äro gällande här i lan- det enligt kungl.
majestäts nådiga jaktstadga, när han såg de imponerande spåren af en stor älg, som nyss gått öfver v ä g e n.
.
.
En sådan där bjässe skulle allt räcka längre än en strömmingskagge.
Hm — och kött är kött ändå — i synnerhet, då en har left på sura mjölk- skvättar, potatis och strömming ett par månar.
.
.
Om.
.
.
om.
.
.
Han tordes inte tänka u t.
.
.
För jaktstadgan är sträng.
Se, inte för att han precis tyckte att det skulle ha varit nå ' n synd, inte.
,.
Om en kunde komma åfen på passligt sätt ... och.
.
.
men.
.
.
Nej — det dugde inte att tänka på det där!
Han kastade af sig rocken och började hugga, så det sjöng i skogen.
Men rätt som det var, lät han yxan hvila.
Han kunde inte låta bli att tänka på det där ä n d å.
.
.
Det kunde ju hända, att inte strömmingen räckte till jul.
Och OM den räckte, var väl strömming ändå en bra klen julmat — helst då en inte hade den ringaste utsikt att få skölja ner den med en sup.
Se, älgkött det var nu något helt annat.
Stark visste inte något, som han tyckte så mycket om.
Han stod och inbillade sig, hur det skulle smaka just nu med ett stycke varmt, fett ä l g k ö t t.
.
.
Tandvattnet började rinna om tänderna på ho- nom.
Han snöt s ' g i näfven och försökte hugga igen.
Det var då en rackare till tall, som inte ville f a l l a.
.
.
Jo n u.
.
.
nu brakade det — och nu sviktade den.
.
.
och nu föll den.
.
.
Hu, så det brakade!
Ett sån ' t brak skulle det nog bli i skogen, då älgen f ö l l.
.
.
Han hajade till för sina egna tankar, Starken.
Om älgen skulle falla, så skulle ju någon vara tvungen att skjuta den först.
Och om nu någon ändå skulle skjuta den — hvarför inte lika gärna Starken som någon annan?
Då han nu rätt tänkte på saken, var det ju inte så farligt med jaktstadgan heller.
En skall ha bevis — och det blir just inte lätt för krono- jägarn att skaffa sån ' t här i vildmarken.
.
.
Men orätt var det väl i alla fall, äfven om en inte komme fast för saken — och göra något orätt, se det vill inte Starken.
Nej då.
Då var han mer van att svälta ... Och så högg han igen.
Men det var då för märkvärdigt med den la- gren.
Den kunde han aldrig rätt förstå sig på.
Stod det inte i bibeln: Råden öfver fiskarne i hafvet, öfver fåglarne under himmelen och alla djur, som kräla på marken?
Hm — ja — det förstås, att inte kan man väl säga, att älgen KRÄ- LAR på marken, inte — men ett djur är han väl ändå ... Starken var tvungen att söka fram pipsnuggan ur rockfickan.
Kardusen var det klent med — men till slut lyckades han skrapa hop några smu- lor ur byxfickan — och så satte han sig på stub- ben, rökte och funderade vidare.
Se, hvad den där lagen anbelangade, trodde han inte mycket på den.
Men bibeln trodde han på — ja, det gjorde han visst det.
Och där stod också: Du skall mera lyda Gud än människor.
Det var ju tydligt, att vår herre hade sändt den där älg en i vägen för Stark, bara för att Starken skulle få en präktig julamat ... Här spratt Starken till vid ett flåsande ljud, som hördes strax bakom.
Han vände sig — och se, där stod älgen, knappt tjugu steg från honom, hög och grann och med en hornkrona, som var åtminstone tio spiror i.
.
.
Starkare karlar än en uthungrad sockensko- makare, som bara har några salta strömmingar att lefva på öfver hela julhelgen, ha mistat be- sinningen i ett sådant ögonblick.
Starken lämnade yxan i sticket och gnodde som en galning i väg hemåt.
Älgen mistade re- spekten för en karl, som låtit skrämma sig så där lätt, marscherade fram, nosade på yxan — på spånorna — tog sig en munfull laf ur den nyss fällda tallens krona — fann det här stället tref- ligt — riktigt öfverdådigt trerligt.
Han hade visst inte lust att gå härifrän — nej visst inte.
Laf är inte alls så dumt — är det bara någorlunda grönt, så ar det till och med riktigt godt.
Ja ja men.
Så här vintertid får man inte vara kräsen utaf sig.
.
.
Älgen stod och mumsade och åt ännu, då Stark kom tillbaka med bössan.
Han klippte med öro- nen, då Stark trampade af en gren så det bra- kade i skogen, men han vålade sig inte om att se efter, hvad som var å färde.
Och Starken smög sig fram, tills han nästan - - I D U N 1903 N Ö D V Ä N D I G H E T S A R T I K E L E för verkstäder, fabriker, bruk, fartyg, landtegen- § E domar, landsställen och privata familjer: E i E E E E E E E E: E E E E E W i l h.
B e c k e r s S a m a r i t l å d o r, med förbandsartiklar och verk- § samma antiseptiska sårmedel, E PRYDLIGA OCH OMSORGSFULLT ARBETADE af stark, E bonad ek, EJ såsom andra i handeln förekom- § mande af kartong eller bleckplåt, som visat E sig bräckliga och mindre ändamålsenliga, E PRAKTISKT INREDDA med skilda fack och afdel- = ningar, där de olika artiklarne hafva sina be- = stämda platser, E försäljas i 4 skilda storlekar med olika konstruk- i tioner till respektive Kr.
6: —, 12: —, 30: — och E 35: —.
Illustreradt prospekt sändes franco på i begäran.
WILH.
BECKER, Kongl.
Hofleveran- = RIKLIGT FÖRSEDDA tör, 5 MALMTORGSGATAN, STOCKHOLM.
E nådde älgen med bössmynningen.
Då siktade han — strax bakom örat.
» Ja, få se nu, om det är Guds mening, » tänkte han — och så tryckte han af.
Algen slutade att äta och lade sig i stället — fast något brådstörtadt.,.
Den kvällen åt Starken sig mätt, och Starkan var så god och snäll, att det minsta barn kunnat handtera henne.
Och på natten drömde Stark, att det var julafton, och att det regnat brännvin en hel vecka, så han hade både älgkött och våt- varor.
Nu är det ju tyvärr så här i världen, att en sann och oskyldig glädje sällan får vara ogrum- lad.
Och då lyckan synes som störst, då står ofta olyckan på lur.
Så ock här.
De första dagarna efter storslakten var allt fröjd och gamman uppe på Sulan — det stod kött- os och rök dagen i ända upp genom skorstenen och Starkens ansikte sken af belåtenhet och älg- fett.
Köttet var undangömdt nu, så väl, att ingen skulle kunna leta rätt på det, och huden hade han stakat ner i en vak på Mörttjärn.
Så det var nog så bra ställdt allting ...
Men en vacker morgon, då Starken som bäst var sysselsatt med att smörja kråset med en fet bit af älgbringan, trädde kronjägaren in genom dörren.
Det klack till i bröstet på Starken, och han såg, hur käringen hans bleknade, då hon bad kronjägarn sitta ner.
Men han hämtade sig snart.
» Jag tror I har älgkött här, » lät kronjägarn och tog en riktigt barsk min på sig.
Starken tuggade.
» Ja — lhä — hm — nog ha vi kött, gualof — hä — hä — hm, men inte precis älg inte — hm — det vil säga, om kronjägarn vill kalla ' n älg, så gärna för mig, men jag kalla ' n Snoppen jag. » Nu tyckte Starken, att han svängt till det rik- tigt finurligt, och därför fortsatte han också vidt och talade om, hvilket präktigt djur Snoppen hade varit i lifvet, och hvilket präktigt djur han var nu efter döden.
Men han tordes inte riktigt se på kronjägarn; han bara småsneglade nedåt dörren, där han satt, då och då.
Och hvad han såg var inte riktigt ägnadt att lugna honom.
Kronjägarn satt och vädrade som en jakthund — nå, det var då inte så besynnerligt det heller, för hur bra Snoppen än var men inte var det precis troligt, att hans kött skulle dofta så förvillande likt älgkött.
.
.
Det började rent af kännas otäckt för Starken — och köttet smakade inte så godt som förut.
Det ville inte sjunka ner riktigt, utan satte sig fast under bröstet ... just i maggropen.
.
.
Ja, det var inte trefligt att sitta och svälja och svälja och försöka se ogenerad ut.
Men märkvärdigt nog gick kronjägarn, utan att ha ställt till husrannsakning.
Starken sade ingenting på länge.
Men när sista skymten af kronjägarn försvann i skogsbry- net, vände han sig till Starkan: » Hör du, mor du!
Snoppen gick inte i honom. » * Starken var säker på att kronjägaren funde- rade på något otyg, då han gick utan att ställa till någon som helst undersökning.
» Han kommer nog tillbaka — med följe, » tänkte Starken.
Och natten därpå låg han och vred och vände på sig i sängen och funderade och funderade.
.
.
Men då Starkan vaknade på morgonkvisten, fann hon till sin häpnad, att hon var ensam i stu- gan.
Men redan innan hon hunnit få upp eld i spisen och få kaffesurran varm, hörde hon ljud af stönar i förstun.
.
.
Herrejess!
Det måtte väl inte vara kronjägarn, som kommer!
Hon sprang till dörren och öpp-
I D U N — 330 1903 och rykte lidit genom den falska anklagelsen.
Och så fordrade han att återfå hela det belopp, som influtit ge- nom försäljningen af det be- slagtagna köttet.
Och nu satt lagens väktare där vackert.
Han hade inga vittnen på, att Stark skjutit " gon älg — fjärdingsman och kronjägarn kunde endast intyga, att kött påträffats un- der misstänkta omständighe- ter hos Stark — inte ett dugg mer.
Men Starkens grannar,, de intygade vid sin salighet, att detta under misstänkta omständigheter anträffade kött tillhört salig Snoppen, som i sin tur tillhörde Stark.
nade.
Men det var bara Starken och ett par af hans närmaste grannar.
Och se ' n karlarna fått en kopp af mor Starks cikorialag, gingo de ut i fähuset, togo Snop- pen, ledde honom till skogs, flådde honom efter alla konstens regler — dock först se ' n Starken skjutit honom en kula genom hufvudet — styckade honom och saltade ned köttet i såar, som nedgräfdes i snön.
Hufvud, hof- var och hud af hästen tog Star- ken och bar ned till sjön — och sedan gick hvar och en hem till sig.
Starkan hade inte riktigt klart för sig, hvad som var meningen med det hela, men hon teg och samtyckte.
För om en också kan vara katig och barsk ibland och tycka, att karlarna äro kröpp- lingar och oduglingar, så är det ändå ibland så, att karlarna helst böra få göra som de vilja, utan inblandning af fruntimmer.
Hela dagen gick Starken och hvisslade och såg förnöjd ut.
Och den natten sof han den rättfär- diges sömn, så att fönsterrutor- na skallrade i stugan.
Dagen därpå kom där stor- främmande till Sulan.
Det var länsman Frisk och kronjägarn — Eäfven, som han kallades — och fjärdingsman.
Så mycket rättvisa hade väl aldrig förut på en gång funnits i en sockenskomakares enkla boning.
Både Starken och Starkan syntes fyllda af ångest och bäf- van — nekade i nionde sten till att inneha något älgkött eller något kött alls.
Och rättvisan måste ha sin gång.
Det hjälpte inte att länsman och kronjägarn och fjärdingsman sökte vrida och vränga på saken.
Starken hade rätten på sin sida.
Och rätt fick han.
Sex hundra riksdaler fick han för Snop- pen på det viset.
Tre hundra för köttet, två hundra för den falska anklagelsen och ett hundra för rättegångskostna- der.
Och så hade han till på köpet det goda, välsignade älgköttet kvar, som ingen hade frågat efter.
.
.
Det är nu många år se- dan det där hände, men hvar- enda gång Starken slinker förbi stället, där han sköt sin stora älg, stannar han ett ögonblick och tänker för sig själf: » Ja, det syntes tydligt att CARL SNOILSKYS BEGRAFNING.
1.
KISTAN I JAKOBS KYRKAS KOR.
2.
PROFESSOR RUDIN HÅLLER JORDFÄSTNINGSTALET.
Men länsman Frisk var inte den, som gaf tappt i första taget.
Han ställde till undersökning både inne och ute — och till slut hittade han de såar, i hvilka Snoppen nedsaltats.
Det hjälpte naturligtvis inte, att Starken svor vid vår Herre och vid hans raka motsats, att köt- tet var efter Snoppen — länsman tog hela par- tiet i beslag.
Och nu fördes Snoppen ned till staden och såldes på offentlig auktion för 75 öre å 1 krona kilot, och stadens storpampar ställde till » älgstekskalas » midt i vintern och Snoppen serverades med grädd- sås och legymer och som rostbiff och som älgbiff och som jag vet nu inte hvad allt för goda saker.
Länsman hade själf passat på och fått ett lårstycke, och han njöt ofantligt däraf.
.
.
Men Starken och Starkan sutto uppe på Sulan och firade en härlig jul och väntade på stäm ningen — allt under det de åto fett älgkött och skrockade af skratt, när de tänkte på Snoppens öde.
Till vårtinget blef Starken stämd för oloflig älgjakt.
Han hade ju så godt som blifvit tagen på bar gärning.
En ska ' mera lyda VALDKMAK LINDHOLM.
Ärade annonsörer!
Men samtidigt stämde Starken länsman för att denne utan giltiga skäl beslagtagit kött, som var Starkens lagliga egendom, och som var Starkens enda vinterförråd.
Och så fordrade Starken vi- dare ersättning för den skada hans goda namn På grund af upplagans betydliga steg- ring böra mindre annonser till Idun vara inlämnade senast lördagen före den vecka i hvars nummer de äro afsedda att in- föras, annonser på en eller flere sidor ännu tidigare efter särskild öfverenskom- melse.
Med utmärkt högaktning IDUNS EXPEDITION.
I DUN 1903 — 331 — GYMNASTIK- OCH IDROTTSTAFLINGARNA I STOCK- HOLM.
1.
KRONPRINSEN ÖPPNAR TÄFLIN GARNA.
2.
DE KVINNLIGA STOCKHOLMSGYMNASTERNA FRÅN D:R ARVEDSONS KVINNLIGA INSTITUT.
BORGSGYMNASTERNA.
UR DAGSKRÖNIKAN.
TTELSINGBORGS konstutställning-s jury, som i dessa dagar afslutat sitt ansträngande be- dömarvärf, återfinnes afbildad i dagsnumret.
Grup- pen, som utgöres af kammarherre Lagerberg i Göteborg, professor Wrangel i Lund samt artisterna Nils Porsberg, J. Lundegård och O. Krumlinde i Helsingborg, är tagen midt i pågående granskar- värf.
Äfven meddela vi en bild af Svenska konst- närernas förenings kommissarie vid Helsingborg- utställningen, artisten John Kindborg vid sidan af Publicistklubbens vaktmästare hr A. Berggren, alla konstutställningars bepröfvade factotum.
* Adami, Bergström, Edberg, Ericson, Henning, Lund, Lindberg, Malm, Mandahl, K. och Sv.
Ny- blom, Nygren, Olsson, Salmson, Schucker, Sjöberg, Svedelius, Svensson, Wallgren, Wickbom och Erik Åkerberg (dirigent).
* TTjROTTNING SOFIAS förening hade i slutet af •M förra veckan sitt tredje årsmöte under kron- prinsens ordförandeskap.
Efter sammanträdet, som ägde rum i artilleri- och ingeniörhögskolans lokal, förevisades på gårdsplanen en af major G. W. von Heideman och vagnmakaren- C.
M. Carlsson med tillämpande af vunna erfarenheter vid en på för- eningens bekostnad under våren företagen studie- resä^på kontinenten konstruerad och af den se- nare förfärdigad ambulansvagn.
Denna väckte 3.
DEN GYMNASTIKFÖRENINGEN.
4.
DANSKA GÖTE- A. BLOMBERG FOTO.
de närvarandes lifliga bifall såväl för sin prak- tiska inredning, som lämnar plats för åtta perso- ner i sittande och fyra i liggande ställning, som för sin lätta, mjuka gång och sitt synnerligen tilltalande yttre.
Meningen är, att försök med den nya vagnen skola anställas först vid hufvudsta- dens brandkår och sedermera vid l:ä Svea träng- kår, hvarjämte generalmajoren frih.
Stjernstedt lär ha för afsikt att vid femte arméfördelningens fältöfningar låta vagnen underkastas prof. Vidare demonstrerades åtskillig annan sjuk- transportmateriel af dels äldre, dels ny konstruk- tion.
Idun meddelar i sitt dagsnummer en afbild- ning af den nya ambulansvagnen.
YMNASTIK- OCH IDROTTSFESTEN I STOCK- " HOLM.
Förliden vecka var den svenska huf- vudstaden samlingsplatsen för gymnastikens och idrottens utöfvare och vänner i hela norden, och under 6 dagars tid hölls här en serie uppvis- ningar och täflingar af en omfattning, som knappast någonsin förut setts härstädes.
Idun bjuder i dag några bilder från denna enastående sportsliga festlighet.
Bland dem torde särskildt fotografierna från gymnastikuppvisningarna vid det officiella öppnandet intressera, ej minst den bild, där man ser de unga danska damerna, hvilka gjorde så stor lycka med sin vackra gymnastik.
Äfven bil- derna från hastighetslöpningen, kulstötningen, spjut- och diskuskastningen äro af intresse.
I nästa nummer hoppas vi kunna meddela ett an- tal illustrationer från idrottsfestens senare del.
* U N SERENAD för prinsessan Ingeborg höll sång- sällskapet T.
T. ute på Parkudden förra veckan med anledning af prinsessans namnsdag.
Säll- skapets lyckönskan framfördes af ordföranden, hr Knut Nyblom, som å T.
T:s vägnar till prinsessan öfverlämnade en vacker bukett af mörkröda rosor med band i danska och svenska färger.
Idun meddelar i dagsnumret ett par bilder från sere- nadgifvarnes besök å det furstliga sommarhemmet, visande dels sångarne uppstämmande en sång å Parkuddens brygga, dels prinsessan och småprin- sessorna vinkande afsked till sångarskaran, då båten lägger ut.
Sångsällskapet T.
T.
(Thalias tjänare) som bil- dats härstädes under vintern och utgöres i huf- vudsak af ett antal mera betydande sångartister från våra teatrar, ämnar i dagarna företaga en sångarfärd genom mellersta och södra Sverige under sin dirigents, direktör Erik Åkerbergs led- ning.
Sällskapet består af följande artister: hrr HELSINGBORGS KONSTUTSTÄLLNINGS JURY UNDER ARTISTERNA J. LUNDEGÅRD, N. FORSBERG, GRANSKNINGSARBETET.
O. KRUMLINDE, PROFESSOR E.
H.
G. WRANGEL.
FRAN VÄNSTER TILL HÖGER: KAMMARHERRE S.
C.
P. LAGERBERG OCH A.
B. NILSON FOTO.
I D U N 1903 — SVENKA KONSTNÄRERNAS FÖRENINGS KOMMISSARIE HR J. KINDBORG BERGGREN UNDER SINGBORG.
MED SIN MEDHJÄLPARE HR A. UPPHÄNGNINGSARBETET I HEL- A.
B. NILSON FOTO.
HULDA GARBORG OCH D E T NORSKA BONDEUNGDOMSLAGET.
som bör läsas af alla, som intressera sig för gam- mal nordisk kultur.
Hon skrifver: » Daa eg fekk Kjennskap til dei gamle Folkevisune vaare, vart eg reint teke ' av den ser-merkte Venleiken i deim, og tykte det var vondt at dei skulde liggje i Boksamlingene vaare som ein ubrukt Skatt.
Eg kom daa paa, at um me tok Visedansen upp att, kunde me kannhende faa Liv i Visune vaare med.&gt; Dessutom har hon med de unga inöfvat folk- visedanserna m. fl.
och är själen i hela denna återuppväckta och i ljuset framdragna vackra konst.
För att sprida den i vidare kretsar reser hon till de s. k.
» ungdomslagens ute på den nor- ska landsbygden och undervisar de unga.
Den summa af glädje och skönhetssinne hon därigenom åstadkommer är en nationalrikedom, som icke kan skattas nog högt och säkert skall gifva ränta på ränta med tiden.
Våren 1901 stod fru Garborg just färdig att komma med sin ungdomsring till Skansens vår- fest för att dansa, då dödsbudet kom om Artur Hazelii bortgång.
Det är för att infria detta gamla löfte till den, som så väl förstod att värdera allt äkta, allt folkligt, hon nu kommit hit.
Tyvärr kunna vi i dag ingenting säga om själfva dansen, då Idun på grund af pingsthelgen måste göras tryckfärdig redan innan Bondeung- domslaget hunnit anlända.
Vi äro dock förvis- sade om, att hvar och en, som ser dem, skall få ett varaktigt och fängslande minne, ett intryck, som icke förflyktigar likt vanliga, ytliga nöjen.
Bland de dansande äro de två långväga paren från Sätersdalen vida beryktade för sin danskonst, och spelmannen Ole Moe, förste pristagaren vid tättingar, torde sent glömmas.
För detta käcka, fosterländska och intelligenta ungdomslag är den härliga Skansen den bästa tänkbara ram.
Där passa sång och dans, där höra felan och laugeleiken hemma.
Och där ser man i tusen former — hvar man vänder sig — hur oändligt mycket gemensamt nordens broderfolk ha, trots det myckna, som skiljer.
Vi må hoppas, att den norska bondeungdomen efter sitt besök lärt oss något och lärt något af oss, skänkt oss glädje och själfva föra hem glada minnen, efterlämnat vänskap och vunnit vänner, och därigenom ökat förståelsen och aktningen de båda folken emellan.
L IKSOM PHILOCHOROS i Uppsala för^Jram- drog folkdansen i Sverige från aflägsna byg- der, så har Bondeungdomslaget i Kristiania upptagit och framvisat den norska folkdansen.
Författarinnan, fru Hulda Garborg — ledarin- nan af dansen — är gift med den kände förfat- taren Arne Garborg.
Hon har nedlagt mycket arbete på att studera gammal nordisk och delvis ännu lefvande dans.
För detta ändamål har hon besökt, icke blott Norges dalar och bygder, utan äfven tillbringat en tid på Färöarne, hvarifrån hon hemfört den egendomliga Färö- dansen Resultatet [af sina forskningar har fru Garborg framlagt i en ytterst läsvärd liten skrift kallad » Song-Dansen.
i Nord-Landi », * 332 — Fänrik Ståls sägner arken mer 5 — 8 till medfölja, i samtliga särskildt abonnenter FRU k o n v o l u t, detta num- Fänrik-Stålupplagan.
HULDA GARBORG I HALLING- DRÄKT MED DET NORSKA BONDE- UNGDOMSLAGET PÅ SKANSEN.
A. Aschehougs förlag 1903. å BLOMBERG FOTO.
DIR. KUMLIEN MED ASSISTENTER.
» GYMNASE LING ».
GYMNASTIKINSTITUT V ETT I ALBIN FOTO.
SVENSKT PARIS.
I HAFVA godt om svenska gymnaster här i Paris, nästan allt för godt, och trots det allt mer och mer växande förtroendet för vår gymnastik, visar dock tillströmmandet af lands- män-gymnaster, i synnerhet kvinnliga, på senare tiden tendens att öfverstiga behofvet.
Detta ett litet råd en passant till möjligen hugade aspi- ranter!
En af de mera kända och erkända målsmän- nen för svensk gymnastik efter Lings system är direktör L.
G. Kumlien.
Det är en framgång lika snabb som enastå- ende, men, låtom oss tillägga det, fullt förtjänt, åt hvilken han kan glädja sig.
Skicklig i sitt fack och i besittning af en mera än vanlig energi, har han på några få år från en ganska anspråkslös början gjort sitt institut till ett af de förnämsta här, på samma gång han mera än någon annan häfdat det svenska anse- endet på detta område.
Trots sina goda förutsättningar torde dock herr Kumliens framgång endast blifvit medelmåttig, såvida han ej samtidigt ägt skarpsinne nog att inse, det han såsom främling, arbetande lör en ny, främmande metod, utan de här så nödvändiga faktorerna reklam och beskydd, ej skulle nå sitt mål.
Fransmännen äro nog lyckliga att lefva i den tron, att de bland alla nationer inom alla områ- den intaga första platsen!
Franska näringar, fransk industri, fransk konst och vetenskap samt fransk idrott äro de bästa, och man är så viss i denna sin öfvertygelse, att man sällan anser det lönt med några undersökande jämförelser.
Be- träffande gymnastik har åsikten här hittills varit den, att en god gymnast nödvändigt måste vara antingen en akrobat eller atlet, brottare eller boxare, och undervisningen har gått i denna rikt- ning, i det att den närmast kunnat betraktas så- som en oafbruten träning.
Herr Kumlien förstod emellertid först att väcka intresse, sedan förtroende för vår helt olika sven- ska gymnastik hos flere framstående militära och medicinska auktoriteter, författare och journa- lister.
De förre började tillämpa den nya meto- den bland trupperna och i skolorna, de senare skildrade i broschyrer och tidningar systemets för- tjänster.
Bland dem, som i främsta rummet bidragit till den svenska gymnastikens framgång här vilja vi nämna öfverste Dérué, gymnastikinspektör för Paris ' skolor, samt den kände författaren och forskningsresanden Hugues Le Roux, som ' efter att enkom hemma i Sverige hafva studerat våra gymnastikförhållanden, i ett längre berömmande arbete anbefallde dess tillämpande här.
Äfven själf har Kumlien i förening med den bekante sportredaktören i » Le Figaro » André utgifvit en omfattande illustrerad handbok i ämnet.
Propagandan för det Lingska systemet har här visat sig mycket verksam, och herr K. kan ej allenast glädja sig åt ett stort, dagligen växan- de klientel, som å hans institut så väl behand- las som idkar friskgymnastik, utan han innehar äfven förtroendet som instruktör och ledare vid en mängd skolor och föreningar.
Herr Kumliens framgångar här äro så pass ofta
— 333 — IDUN 1903 och- vidlyftigt omordade äfven af vår svenska press, att jag anser det onödigt tala vidare härom.
* För en vecka sedan voro i » Gymnase Lings » stora präktiga lokal vid rue de Londres samlade ett stort antal intresserade herrar och damer: mi- litärer, läkare, sportmän och journalister, inbjudna af herr K. att öfvervara en konferens med en efterföljande uppvisning i svensk gymnastik.
Efter ett intressant, sakrikt och delvis spiri- tuellt föredrag af d:r Paul Michaux, öfverläkare vid Höpital Lariboisiére öfver den svenska sjuk- gymnastiken, särskildt med afseende fästadt på respirationsorganen, följde en serie öfningar i så väl fristående- som appareilgymnastik, utförda af ett 10-tal landsmän.
Samtlige nummer, utförda med den elegans och precision, som alltid och öfver allt förskaffar våra svenska gymnaster ett sådant rättvist upp- seende, hälsades med applåder, hvilka efter de olika hoppen öfver häst och vid &gt; armgången &gt; nästan aldrig ville sluta, Vår bild här of van, tagen samma afton, åter- gifver herr K. och de medverkande gymnasterna.
A den andra se vi herr K. med sina 4 assistenter, af hvilka, inom parentes sagdt, damen i midten är hans fru.
Kumlien är en helt ung man, ännu ej fyllda 30 år.
Född i Eskilstuna, där fadern var kamrer vid statens faktori, är han brorson till hofinten- denten K.
Utbildad till gymnast vid doktor Kjell- bergs institut, kom han till Paris 1895, där han först var anställd som assistent vid mr Saulerols institut.
Ar 1897 började herr K. på egen hand, i det han då grundade » Gymnase Ling ».
Paris d.
6 maj 1903.
1 o EDVARD ST.JKRNSTÖM.
» Jo, det är bara det, att det finns folk, som är vådligt nyfikna. » » Och det finns moralpredikanter, som äro som du, Fina; det vill säga, som inte dra sig för att säga godtköpsvisheter. » Fina försökte att se stött ut.
» Fröken gör jämt narr af en stackare. » » Det gör jag af allting — nästan.
Och det går ingenting sönder af.
Eller hur är det, Fina, far du på något sätt illa? » DIR. KUMLIEN MED SIN TRUPP VID UPPVISNINGEN.
BODIL ENE.
SKISS FRIDA LANDSORT.
FÖR IDUN AF (PORTS, FRÅN FÖREG.
N:R.)
D ET K N A C K A D E lätt, och ett svart krus- hufvud stacks in genom dörröppningen.
» Middagen är serverad, fröken. » Bodil såg på klockan.
» Redan fyra.
Du är som alltid furstligt artig, Fina. » Finas brunhyllta ansikte strålade.
» H v a d menar fröken? » » Punktlighet är furstars artighet, sägs det.
Om det är sant, har jag inte den äran att veta.
Men att pjaskiga människor inte äro punktliga, det har j a g märkt. » Bodil tog af sig sitt förkläde och följde Finas kallelse.
Den andra hälften af villan, midt emot det stora, gröna rummet, upptogs af Bod ils sofrum och af köket.
Till båda dessa rum ledde ingångar från tamburen, men mellan köket och sofrummet fanns ingen direkt för- bindelse.
Köket var fint som ett dockskåp, och Bodil slog sig ner vid det prydligt dukade bordet.
Medan Fina betjänade sin matmor, såg hon litet menande ut.
» Hvad är det du har på hjärtat, F i n a?
».
» Så fröken kan fråga?
Jag har det j u som en prinsessa och har det vackraste kök, som finns i världen.
Men nu var det det, jag ville säga.
.
.
» » Låt din visdom flöda 1 » » Jo, ser fröken, i specerihandeln träffade jag i förmiddags jungfrun i villan här bred- vid, och vi fick sällskap hem en bit, och då frågade hon mig, hvem fröken egentligen var.
En sådan stilig människa hade hon aldrig sett, sa ' hon, den näbbgäddan. » » Hm! » » Inte för att inte j a g också tycker det, men hon sa ' det på ett sådant otrefligt sätt, att j a g inte tyckte om det. » » Såå.
Hvad svarade d u?
» » Jag sa ', att fröken var en af Guds änglar, som stigit ner till vår syndiga och nyfikna jord för att se efter, hur vi har det här nere. » » Det var rätt.
Så är det.
Då blef hon väl nöjd? » » Hon knyckte på nacken och gick sin kos, gjorde hon.
Och det var det bästa, hon kunde göra.
Men jag v e t.
.
.
» » Behåll det för dig själf!
Jag har fått nog. » » Ja, men, fröken, unga herrn där i h u s e t.
.
.
» » Har jag inte en gång den äran att känna igen. » » Men han känner igen fröken, och jag har sett honom gå här förbi oftare, än han kan ha ärende.
Han vill nog gärna bli bekant med fröken. » » Hör nu på, Fina!
H v a d du än må få höra eller veta, som rör grannarna och deras göranden och låtanden, får du behålla det för dig själf.
Och kan du inte det, så försök med Filippa som reservoar. » Nu var Fina verkligen stött på fulla allvaret.
» Jag skall aldrig mer tala om någonting för fröken. » » Håll ord, så bli vi goda vänner.
Annars inte.
Du är för god att bära dig åt som ett durkslag, min flicka.
Nu har du i snart ett hälft år lagat min mat, och du har aldrig
I D U N 1903 — förr trakterat mig med grannarna.
" Var nu snäll och låt det här bli enda gången. » Bodils röst var oemoståndlig, och Fina var blidkad.
» Jag skall hålla mun, fröken.
Men j a g skulle bara bli så ledsen, o m fröken råkade ut för något slags obehag för den där herrns skull. » » Jag reder mig nog, skall du se.
— Lamm- steken är däjlig och de ryska ärterna ljufliga.
Hvad får jag m e r?
» Nu strålade Fina som en sol igen, och harmonien var till fullo återställd.
När det var Filippas tur att intaga sin middag, betjänades hon af Fina med en artig- het och en ömhet, som vittnade om Finas tillgifvenhet för deras gemensamma härska- rinna.
* I det gröna rummet brinner en skymnings- brasa, och i länstolen framför brasan sofver Filippa.
Hela blomsterprakten är inlagd i kartongen och flyttad till en stor hylla i ett hörn af rummet.
Bodil sitter vid pianot och låter fingrarna glida öfver tangenterna, under det att hon nynnar lösryckta små tongångar.
Småningom ordna sig tonerna till en sammanhängande melodi, och hon sjunger: Jag ville, jag vore en rodnande ros i min älskades örtagård.
Då hade jag honom att blomma hos, och då finge jag hägn och vård.
Och när jag så blefve en bleknande ros i min älskades hägn och vård, så hade jag honom att vissna hos, finge dö i hans örtagård.
Bodil reser sig, slår igen pianot, tar Filippa i knäet och sätter sig i länstolen framför brasan.
Filippa sträcker välbehagligt tassarna ifrån sig och spinner sakta, under det Bodil som vanligt anförtror henne sina tankar.
» När det blir morgon, kusin, har jag lefvat i trettio år i världen, och nu borde jag ha kommit ur förvåningens tillstånd.
Men ännu är jag inte så långt kommen.
Ju längre j a g lefver, dess besynnerligare tycker j a g att all- ting är — lifvet och världen och de så kalla- de människorna.
Ibland kommer det öfver mig en undran, o m jag ändå inte borde ge mig ut bland dem igen och inte lefva så här som en eremit.
Men så minns jag, minns, hur besviken j a g blifvit, och det mest af dem, som jag satte högst.
Och en gång för mycket länge sedan hände det, att en af dem — det var den allra, allra bästa, förstår du, kusin — tog mitt hjärta ifrån mig och gaf mig sitt i stället.
Ett helt hälft år var j a g den lyckligaste af alla män- niskobarn.
Att göra ett sådant byte, det trodde j a g var lifvets högsta mening.
Men en vacker dag tog han sitt hjärta igen och gaf mig mitt tillbaka.
Han ångrade bytet, ser du.
Mitt hjärta var inte godt n o g: det hade inte något guldfodral.
Det var bara ett stackars naket hjärta och stod alltså för lågt i kurs på världsmarknaden.
Det förstod j a g inte först.
Jag blef bara förvånad, att ett sådant byte kunde gå till- baka.
Förklaringen på fenomenet k o m en liten tid därefter, när han gifte sig med en fylld kassakista.
Men förklaringen var j u lika underlig som fenomenet.
Jag var bra dum på den tiden, kusin.
Sedan blef jag mycket klokare och mycket snålare mot mig själf.
Och tänk dig, kusin, af den mannen hade jag tagit emot smek och kyssar.
Inga bin- dande ord, inga löften hade växlats oss emel- lan.
Jag tänkte bara på honom och på nuet, inte på mig själf och på framtiden.
Och j a g 334 — diktade visor o m honom och till honom, och dem sjöng j a g för honom i skymningen, när vi voro ensamma.
Sådana underliga dagar I På den tiden var jag bara tjugu år, kusin, och rusig af ungdom och förälskelse — otill- räknelig, förstår du.
Men så k o m tillnyktrandet — hastigt n o g.
Och kopparslagare och blygsel.
Och nu, kusin, har jag i snart tio år varit så nykter, som en människa kan vara.
Men glömma kan jag inte. » Filippa strök sitt lena hufvud mot Bodils händer och spann allt sömnigare.
» Men, käraste kusin, hvad är det åt mig i dag?
Här sitter j a g och gör mig löjlig med gamla sentimentala minnen som en annan öfverårig mamsell!
Och prisar min nykterhet till på köpet!
Jag blygs, Filippa.
Hvad du gör, så tala inte om för någon lefvande själ, hur j a g suttit och sentimentaliserat!
Lofva mig det på ditt hedersord, kusin 1 Kanske är det, för att jag i morgon skall börja ett nytt år, som jag är så här besyn- nerlig.
Ett nytt år — hvad betyder d e t?
Kanske är det Finas dumma prat o m den där grannen.
Men det känns, som om någon- ting skulle hända.
Något obehagligt, förstås.
Nå ja, må det komma!
Skymningen är inte nyttig för oss, märker jag.
Låt oss tända lampa, kusin, och arbeta och öka våra inkomster och inte sitta så här och röra upp oss.
Fåfäng gå lärer mycket ondt, kusin.
Tänk på det! » Och Bodil slår sig ned vid skrifbordet och försjunker i en öfversättning af en artikel i en engelsk tidskrift, under det Filippa sitter i sirlig pose på bordet och ser på, hur pen- nan rör sig på papperet.
Lampskenet kom- mer hennes yfviga, snöhvita päls att lysa mot den gröna bordskifvan.
* Fina knackade lätt på dörren, steg in och lämnade sin matmor ett litet bref.
» Det låg i breflådan, fröken. » » Tack! » Och Fina försvann igen.
Bodil bröt brefvet och fann följande ord, skrifna med en stor och bestämd handstil: » Villa Lucia d.
7 mars 1 9 —.
Min fröken.
Om ni någonsin behöfver en ridderlig tjänst, ber jag er vända er till er obekante tjänare Richard Diemer. » Bodil skrattade till.
» Hvad var det, jag sade, Filippa?
Nu har det händt mig något, något makalöst.
Se själf 1 Läs!
Har du någonsin sett maken? » Hon höll skrattande brefvet framför Filippas likgiltiga ögon och slet det sedan itu.
Men plötsligt fick hon ett infall.
Hon knöt ett snöre om de båda pappersbitarna och bredde ut flikarna så, att de kommo att likna stora fjärilsvingar.
» Se, kusin, en sådan präktig fjäril.
Den vore någonting för dig.
Ta den, om du kan! » Och Bodil slängde pappersfjäriln ner på golfvet, ryckte den i snöret hit och dit, upp på soffan och stolarna och ner på golfvet igen.
Filippa hoppade ner från bordet och gick med lif och lust in på leken, som snart blef allt ifrigare och vildare.
Filippa, som af alla krafter ansträngde sig att fånga fjäriln, lyckades ibland få klorna i den, klöste sönder den alltmer, och snart lågo små spillror af brefvet strödda omkring öfverallt på golfvet.
Så hände det, att Bodil snafvade på mattan, när hon gjorde en hastig vändning åt sidan för att under språnget icke trampa på katten, som blifvit liksom yr af den vilda jakten.
Bodil före, fick högra foten under sig i fallet och uppgaf ett rop af smärta, medan Filippa skrämd rusade under soffan och gömde sig.
Fina k o m störtande in, hjälpte Bodil att resa sig och fick veta, hur olyckan gått till.
» Gör det mycket o n d t?
» frågade hon be- kymrad.
» Ahnej.
Inte nu. » » Kan fröken stödja på foten? » Det gick.
Och stödd af Fina släpade sig Bodil till sitt sofrum, där hon med Finas hjälp fick kläderna af sig och gick till sängs.
» Vill Fina vara snäll och samla upp pappers- trasorna därinne och ge mig d e m?
» » Ja, fröken. » Om en stund k o m Fina tillbaka med den sönderklösta leksaken och de lösryckta pap- persbitarna.
» Lägg alltsammans här. » Bodil drog ut en liten tom låda i natt- duksbordet, och Fina lydde en smula förvånad, men utan att fråga.
» Tack!
Ge mig nu en kopp te, är du snäll.
Det är väl så dags nu. » » Ja, fröken.
Klockan är strax half nio. » » Sen skall j a g sofva som en rättfärdig.
Och i morgon är j a g bra igen. » » Ä r det inte bäst, att jag ligger i köket i natt, så att jag hör, o m fröken ringer och vill mig något?
Klockan hörs inte ditupp till mig. » » Tack, Fina.
Det behöfs inte.
Det här är ingenting, fast det gör litet ondt. » II.
Morgonen därpå kom Fina klockan åtta in till matmor med doftande kaffe och färskt bröd.
» Hur är det med fröken?
Har fröken sofvit. » » Bara en liten stund nu på morgonen.
Foten har värkt hela natten. » » Stackars fröken!
Drick nu sitt kaffe, me- dan j a g springer till doktor Grehn.
Han bor närmst. » » Det behöfs ingen doktor.
Nu har värken nästan gått öfver, och foten är bara litet svullen.
Det går öfver af sig själf och med kallt omslag. » Men Fina ilade iväg inåt staden till doktorn.
I hans tambur fann hon en herre, som just höll på att hänga upp sina ytterkläder.
» Förlåt!
Är det doktor Grehn? » » Nej.
Doktor Grehn träffas inte förrän kl. half tio, när hans mottagning börjar. » » Hvad skall jag ta mig till?
Min fröken har gjort sig illa i foten.
Jag kan inte låta henne ligga ensam hemma.
Kan jag inte få tala med doktorn bara ett ögonblick? » » Han är inte hemma.
Men jag skall fram- föra ert ärende till honom. » Fina nämnde sin matmors namn och adress.
» Fröken E n e?
Var det så? » » Ja.
Bodil Ene. » » Säg er fröken, att doktorn skall komma. » Fina rusade hem igen och berättade för Bodil förloppet af sitt besök hos doktorn.
I sitt sofrum, hållet helt i hvitt och ljus- blått, låg Bodil och halfslumrade efter nattens plågsamma och tröttande vaka.
På det ljus- blå täcket satt Filippa och tvättade sig ifrigt, under det Fina med ljudlösa fjät gick omkring och ställde och ordnade i rummet.
Klockan var tio.
Det ringde och Fina skyn- dade ut och öppnade.
Den, som kom, var samme främmande herre, som hon talat vid hos doktorn.
» Doktor Grehn är hindrad att komma.
Men jag är också läkare. » Fina visade h o n o m in till Bodil, som fort- farande halfslumrade.
— 335 — » Fröken, nu är en doktor här. » Vid Finas ord slog Bodil upp ögonen.
Den bleke, mörke mannen där?
.
.
.
Bodil bleknade och slöt ögnen igen.
» Hur är det, fröken E n e?
Låt mig få se på foten! » kom det i en ton, hvars yrkes- mässigt myndiga lugn lät ansträngdt.
Det var intet misstag.
Det var samma röst, som hon mindes från fordom.
Nu gällde det att vara tapper.
Bodil öppnade ögonen igen och fäste blicken lugnt på doktorns ansikte.
» Det var snällt, att doktorn kom så snart. » Rösten lät trött men förrådde med sin kor- rekt artiga ton ingen sinnesrörelse, och hvar- ken min eller blick röjde någon öfverraskning.
Doktorn undersökte foten.
Den var icke ur led, endast öm och svullen efter den hårda kontusion, den varit utsatt för.
Fina sändes till apoteket efter is.
» Jag stannar här under tiden, » lugnade henne doktorn.
» Nej, nej, för all del.
Det behöfs inte, » invände Bodil bestämdt, men fortfarande kon- ventionellt förbindligt.
» V i få inte uppta doktorn så länge. » Men Fina var redan försvunnen.
Det uppstod en tystnad, som blef tryckande.
Doktorn stod ännu kvar vid sängfoten.
» Vill inte doktorn sitta ner? » k o m det slut- ligen från Bodil, som med en rörelse af handen visade på en bekväm stol vid ena fönstret, midt emot sängen.
Doktorn satte sig på den anvisade platsen, där hans mörka, allvarliga ansikte fullt be- lystes af dagern.
Så uppstod åter tystnad.
» Känner inte fröken Ene igen m i g?
» » Jo, visst känner jag igen doktor Verenius. » Bodil talade nu med sin vanliga lätta, nästan muntra ton.
» Hur kommer det sig, att dok- torn är här? » » Det är en tillfällighet.
Jag är på besök hos min svåger, doktor Grehn.
Jag har tagit mig en tids ledighet för att.
.
.
sköta enskilda angelägenheter. » » Och en del af doktor Grehns praktik. » » Det ser så ut. » Doktorn gjorde ett för- sök att anslå samma lätta ton som Bodil men misslyckades.
» I morse, » fortfor han, » när jag träffade er jungfru i Grehns tambur och hon nämnde ert namn och hvad som händt, så.
.
.
tänkte jag.
.
.
» Doktorn tvekade.
» Jag ville så gärna se er igen, fröken Ene.
Jag talade vid Grehn, när han kom hem, och sade honom, att fröken Ene var en gammal bekant till mig, och att jag kunde gå hit och se på den skadade foten. » » H m!
Det var snällt, doktor Verenius, » kom det artigt men med en anstrykning af ironi, som kom doktorn att känna sig ännu osäkrare.
» Jag kunde kanske ändå väntat, tills doktor Grehn fått tid att komma.
Tror doktorn, att det är farligt med foten?
Dör jag af d e n?
» gycklade hon.
Som o m doktorn ingenting hört af hennes inkast, fortsatte han: » I går gick jag händelsevis förbi villan här och sade då till mig själf: den skulle ha passat henne. » » Henne? » » Ni vet, hvem jag menar. » » A c k j a, » sade Bodil med låtsad känslo- samhet.
» Det var roligt, att doktorn inte glömt henne.
Men om det få vi tala sedan.
— Fortsätt! » » Min svåger är mycket upptagen och hade ingenting emot mitt förslag.
Jag kan j u möj- ligen förefalla er påträngande.
.
.
» Doktorn skiftade färg, och Bodil märkte det.
Verksammaste och mest styrkande näringsmedel för vuxna och barn.
Med glänsande resultat för- ordadt af läkare-auktoriteter.
Stärker nerverna och förhöjer kroppsbyggnadens alla delar.
» För all del, » inföll hon artigt.
» Men jag ville inte släppa ur händerna ett tillfälle, som.
.
.
slumpen räckte mig. » » Slumpen.
H m!
» Bodils mjuka röst fick en torrt gäckande klang.
» Lyder doktor Ve- renius en så impulsiv och nyckfull härskare?
Jag vill minnas, att ni förr var klokare än så. » Tonvikten på ordet klokare kunde icke miss- förstås, och doktorns ansikte blef mörkrödt.
» Jag förstår, hvad ni menar, fröken Ene, » sade han häftigt.
» Men ni förstår inte, hvad det var för omständigheter, som tvingade mig att.
.
.
handla.
.
.
som jag gjorde.
.
.
då. » » Kära doktor Verenius, » afbröt Bodil, och hennes röst var vänlig, men på samma gång förnämt tillbakavisande, » förlåt, att jag kom att röra vid forna tider, det skall inte hända mer.
För resten rör allt det där inte mig, utan den där henne, som doktorn nämnde nyss. » » Hvad menar fröken? » » Vill doktorn veta något om henne? » Med en snabb öfvergång hade Bodils röst åter blifvit gäckande.
» Rösten är sig lik. » Doktorn talade som för sig själf.
» Len som sammet.
Det är bara den där ironiska och gycklande tonen, som är n y.
» » Doktorn svarade mig inte.
Alltså vill doktorn inte veta något om henne? » » Jag önskar ingenting högre. » » Nå ja, det är inte mycket att säga.
Hon är död. » » Död? » » A c k ja.
För länge, länge sedan.
Hvad hon dog af?
undrar doktorn.
Jag vet inte det vetenskapliga namnet på dödsorsaken, men poeterna kalla det brustet hjärta.
Det låter litet löjligt — brustet hjärta!
— men sådant lär förekomma ofta i poesi.
Kanske var det rätt och slätt af en sorts slag, hon dog.
Man kan j u få ett så hårdt slag, att man dör af det? » » Men, fröken Ene.
.
.
» » Lefver än, tänkte doktorn säga.
Alldeles riktigt.
Men den Bodil Ene, som lefver och är jag, är en helt annan människa än den Bodil Ene, som var hon, och som är » saligen » afsomnad.
Ni har väl hört talas om fågel Fenix?
Den Bodil Ene, som med sin skadade fot ledt er » slump » på spåren, hon stod för tio år sedan upp nr den andras aska.
Och den nya, hon, som nu är jag, hon har hädan- efter ingenting att göra med doktor Paul Ve- renius — bara Fina kommer med isen. » » Men vill ni inte låta mig f ö r k l a r a?
.
.
.
» » Nej, nej.
Jag vill inte höra några för- klaringar.
Här är ingenting oklart. » Men nu reste sig Paul Verenius och kom närmare.
Bodils hjärta slog nästan hörbart, och pulsarna vid tinningarna bultade våldsamt.
Doktorn var som förvandlad: all tveksam- het var försvunnen, och orden forsade fram med lidelsens beslutsamhet.
» Nu är det nog med gyckel, Bodil.
Du vet inte, hvad jag har haft att utstå.
Inte ett ögonblick har jag glömt dig.
Dag och natt har jag sett ditt ansikte, dina ögon framför mig.
Dag och natt, i vaka och sömn, har jag hört din röst ljuda i mina öron Jag har varit så olycklig, så pinad, som en män- niska kan vara.
Mitt hem har sett ut som ett paradis, men för mig har det varit ett helvete.
Och jag har varit tvungen att spela nöjd och glad och lycklig.
Min hustru har prisats af alla som ett mönster, som en ängel, men för mig var hon.
.
, inte du.
Jag har aldrig älskat någon annan än dig, och aldrig kommer jag att älska någon annan. » Förgäfves hade Bodil sökt af bry ta honom.
Ändtligen fick hon fram: » Ni glömmer er, doktor Verenius. » SANATOGEN I D U N 1903 » Nej.
Jag glömmer ingenting.
Jag har rättighet att minnas, hvad jag vill, Jag är en fri människa.
Min hustru är död. » Allt blodet hade rusat till Bodils hjärta.
Hon var hvit som örngåttskudden.
Men i hennes hvita ansikte flammade de grå, mörk- skuggade ögonen af vrede, och med en våld- sam ansträngning fick hon ljud i rösten.
» Gå! » Det var, som om doktorn stött emot en mur af hårdaste is.
Han tog ett par steg baklänges, vände sig om och närmade sig dörren.
I detsamma öppnades denna, och Fina kom med isen, som hon hämtat.
» Hvad fröken ser dålig ut! » utropade hon andfådd och bekymrad.
» Följ doktorn ut, Fina. » Fina lydde och kom sedan in igen.
» Vet fröken, doktorn var bestämdt också sjuk.
Han såg ut som ett spöke. » » Han var ett spöke, Fina.
Men det rör inte oss.
Nu skall jag ligga med is på foten, tills han inte är större, än han har lof att vara.
Då hoppar jag upp ur sängen och tar mig en sväng.
Är du med på det, Filippa?
Hej hopp, min lilla sockertopp! » sjöng Bodil och brast i våldsam gråt.
III.
Det var tre dagar därefter.
Doktor Grehn hade två gånger besökt Bodil, och hon låg nu, klädd i en purpurröd morgonklädning och med en hvit kudde under hufvudet, utsträckt på soffan i det gröna rummet, som badade i klaraste marssol.
På bordet framför soffan, rikt försedt med böcker och tidningar, stod en knippa snödroppar och skimrade i solskenet.
Filippa hade hoppat upp på Bodil och stod och trampade och sköt rygg och spann, under det hon belåtet tog emot sin härskarinnas smekningar och förtroenden » Nu, kusin, ha vi det härligt, vi två.
Om ett par dagar är foten bra, och då skall vi lefva som människor igen.
Men vi ha haft det litet bedröfligt nu några dagar.
Det är skönt, att det är öfver.
Jag känner mig som en opererad, som blifvit af med en besvärlig och farlig växt eller någonting sådant.
Jag har fått en gammal sjukdom skuren ut ur hjärtat på mig.
Det gjorde ondt, kusin, och det värker ännu litet grand allra innerst inne, där rötterna suttit.
Men Paul Verenius är en skicklig kirurg och gjorde sin sak grund- ligt.
Och nu känner jag mig frisk och sund och lätt.
Och tom, absolut tom, kusin.
Det är, som om jag inne i mig hade ett stort, gapande hål.
Och omkring mig är det också tomrum.
Det är, som o m jag sväfvade omkring i en ödslig rymd utan gränser, liksom en ballong, som slitit sig lös och gått till väders på egen hand.
Om jag nu stege till väders på allvar och blefve borta för alltid, skulle förlusten gå spårlöst förbi.
Ja, jag vet, kusin.
Du och Fina skulle nog vara snälla och gråta litet öfver mig en dag eller två.
Men så toge Fina en ny tjänst, och du toge en ny vän.
Det skulle gå som en dans för dig, kusin, som är så fin och vacker.
Så är det, kusin.
Säg inte emot!
Precis så stå sakerna — än så länge.
Men hur länge?
Inte ämnar jag väl i alla mina dagar sitta här som en eremit och göra blommor och öfversättningar?
Nej, kusin.
Så snart jag fått mitt lilla hem skuldfritt, får jag mer pengar, än jag kan lefva upp på egen hand.
Då ska vi se till, om vi inte möjligen kunde göra någonting för världen.
Men den dag, den sorg, kusin.
Bra dumma Prospekt sändas gratis och franco genom Gene- ralagenturen Josephson Si Reteike, Göteborg.
Erhålles å alla apotek och kemikalieaffärer.
Tillverkare: BAUER &amp; C:o., Berlin S,
I D U N — 1903 GYMNASTIK- OCH IDROTTSTAFLINGARNA I STOCK- HOLM.
2.
1.
START FÖR HASTIGHETSLOPP.
DISKUSKASTNING.
NING.
3 KULSTÖT- 4.
SPJUTKASTNING.
vore vi, o m vi toge våra bekymmer i förskott.
Låt oss njuta vår sorgfrihet, så länge den varar, min prinsessa!
Jag är vid ett himmelskt humör i dag.
O m själfva, du vet väl hvem, trädde in, skulle j a g vara som en ängel emot honom.
Men j a g är glad, att det inte kom- mer i fråga.
Hans blad är utrifvet ur mitt lifs bok. » Nu kom Fina in och lämnade sin matmor ett visitkort.
Bodil tog det och läste: Fru Mia Grehn, född Verenius.
» Bed fru doktorinnan stiga in. » 336 — In trädde en medelålders dam, ytterligt elegant klädd och omsväfvad af stark violdoft.
Hon var blek, svarthårig o c h brunögd, och hennes ansikte hade en slående likhet med broderns.
Men alla drag voro obestämdare och mjukare.
» Förlåt, fröken Ene, » började bon m e d tunn, sentimental röst, » att jag så här tränger mig in till er utan att veta, o m j a g är väl- kommen. » » Var god och tag plats, » inbjöd Bodil artigt men en smula reserveradt och räckte henne handen, sedan h o n hastigt flyttat Filippa ner till sina fötter.
Fru Grehn satte sig midt emot Bodil.
» Min man har sagt mig, att er fot är nästan bra igen. » » Ja, j a g tackar. » » Och m i n bror har talat m e d m i g o m er.
Innan han reste, bad han mig, att jag skulle söka upp er och försöka vara er till någon nytta, om j a g kunde.
Ni är j u ännu främ- mande här i staden? » » Ja tämligen. » » Och har ingen, som ser till er och förströr er i er ensamhet? » » Jag har en präktig jungfru, som inte låter någonting fattas mig, och Filippa här som förströr mig. » » Katten!
Ha ha ha!
Ni är verkligen origi- nell, fröken Ene.
Men ni behöfver väl ändå litet umgänge m e d likar, och det skulle vara mig mycket kärt, om ni ville besöka oss, min man och mig, och anse vårt hem som ert eget. » » Jag tackar er, fru Grehn, för er vänlighet, som j a g på intet sätt visat m i g förtjäna.
Men det är inte min afsikt att deltaga i säll- skapslifvet, här.
Åtminstone inte än så länge.
Till det har j a g hvarken tid eller råd. » » För all del, kära fröken, det är inte m i n mening att draga er ut i sällskapslifvet, o m ni inte själf vill det.
Men vårt hem är helt enkelt, och där behöfs det inga dyrbara toa- letter.
O m ni ville komma så där i all hvar- dagstarflighet, skulle ni göra mig en stor glädje, och vi skulle nog snart bli goda vänner. » » Men är det inte väl tidigt att erbjuda mig er vänskap, fru Grehn?
Jag är j u för er en främling. » » Nej, n e j.
Ni är ingen främling för mig.
Jag har hört så mycket talas o m er. » » Såå. » Bodil började bli road.
» Och hvad har fru Grehn h ö r t?
» » Skall j a g säga det? » » Ja, var så snäll. » TILL GARNERING: LEGYMER OCH PER- TIM.
DEN UPPSTJÄLPES PÅ FAT OCH SER- K Ö K S Ä L M Ä N Ä C K Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, INNEH.
AF ELISABETH OSTMANS HUSMODERS- KURS I STOCKHOLM.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 7-13 JUNI 1903.
SÖNDAG: CONSORAMÉ MED SPARRIS; HAMBURG-ERBRINGA OCH TUNGA MED ÄRTER; FIKONPUDDING INED VANILJSÅS.
MÅNDAG: PUDDING A II KÖTT MED OST; SAFTKRÄM MED MJÖLK.
TISDAG: SILLSALAD MED SKARPSÅS; HAF- RE SOPPA MED ÄGG.
ONSDAG: BRÄCKT SKINKA MED SPENAT; FILMJÖLK.
TORSDAG: AF REDD BULJONG MED OST- SMÖRGÅSAR; UGNSPANNKAKA.
FREDAG: KALF KOTLETTER MED POTATIS; CACAO-RIS MED MJÖLK.
LÖRDAG: SJÖMANSBIFF; ÄPPELSOPPA.
RECEPT: HAMBURGERBRINGA 2V2 (F. 6 PERS.).
KG ", RÖKT OXBRINGA, VATTEN.
SILJA.
VERAS VARM MED VANILJ SÅS.
V i o l t v å l 6 1 2 H Y L I J 4 S jLiljekonvaljedoftl » Det är förstås, som sagdt, min bror, som talat o m er.
Redan för många år sedan.
Innan han var gift.
Och nu, innan han reste. » Bodil såg på henne och undrade, hvad som skulle komma därnäst.
» Jag vet, » fortsatte fru Grehn, » att ni var en fader- och moderlös flicka, som uppfostrats af er faster i hennes hem. » » Och som inte ägde ett öre, » fyllde Bodil i.
» Men som var ovanligt begåfvad och musi- kalisk. » » Ja, det har j a g hört, j a g också. » (Forts.) " YTORSKA NATIONALTEATERNS gästspel å Kgl.
- L ' teatern inleddes tredje dag pingst med upp- förandet af B. Björnsons skådespel » Sigurd Jorsal- far ».
Vi återkomma i nästa nummer till ett om- nämnande af veckans olika föreställningar.
TTiRAMATISKA TEATERNS elevskolas sedvanliga våruppvisning, hade denna gång en mycket löftesgifvande prägel.
En af de manliga eleverna utmärkte sig särskildt i tre vidt skilda uppgifter — Sigurd i Ibsens » Härmännen », sjömannen Beck i Betzonichs » Guldkarossen » och sjökadetten i ett litet tyskt lustspel » Mammas ögon » — för en mindre vanlig individualiseringsförmåga.
Helt visst får vår sceniska konst i honom en kraft att räkna med.
Bland damerna funnos tre, som afsevärdt höjde sig öfver elevstadiet, nämligen Hjördis ' tolkarinna, den pigga ingenuen i » Mammas ögon » och fram ställarinnan af den 80-åriga gumman i » Guldkaros- sen ».
Detta kvinnliga klöfverblad inneslöt gläd- jande vackra löften, som man lifligt önskar måtte komma att infrias.
BEREDNING: SILLARNA VATTENLÄGGAS SALT, V2 TSK.
HVITPEPPAR, 3 MSK.
(60 DAGEN FÖRUT, RENSAS, BEFRIAS FRÅN SKINN GR.) SMIYR, 1 LITEN PORTUGISISK LÖK, IV2 LIT.
BEREDNING: BRINGAN TVÄTTAS MED PUDDING AF KÖTT MED OST (F. OCH BEN SAMT INKLAPPAS I EN DUK.
DE POTATIS, V2 LIT.
SVAG BULJONG, V2 DEL.
BORSTE OCH SVAGT SÅPVATTEN OCH FÅR 6 PERS.).
1 KG.
KOKT ELL.
STEKT KÖTT, 1 SKÄRAS I FINA TÄRNINGAR OCH BLANDAS VÄL FRANSKT VIN.
LIGGA 12 TIM. I KALLT VATTEN.
DEN PÅ- MSK.
SMÖIR, 2 MSK.
MJIBU, 4 DEL.
BULJONG TILLSAMMANS MED KÖTTET, POTATISEN, RÖD- BEREDNING: KÖTTET TVÄTTAS MED EN SÄTTES I KALLT VATTEN OCH FÅR SAKTA KOKA ELL.
STEKSÅS, SALT, 4= MSK.
OST (HELST PAR- BETORNA OCH SALTGURKAN, SKURNA I FINA.
TÄR D - UK, DOPPAD I HETT VATTEN, (BEFRIAS FRÅN OMKJR.
4 TIM.
SAMT SKUMMAS VÄL UNDER MESAN).
NINGAR.
ÄTTIKA, PEPPAR OCH SOCKER TILL- HINNOR OCH SENOR, PÅ HVILKA KOKAS BUL- ' I EN TMED JONG) ISKÄRES PA T V L Ä S R T E T N F I IV2 CM.
TJOCKA TILL FORMEN: V2 MSK.
smör, 2 MSK.
SÄTTAS.
SALLADEN PACKAS HÅ,RD T SITT SPAD V2 TIM., TY DEN BLIR DÄRIGENOM KALLT VATTEN TEKÖLJD FORM, UPPSTJÄLPES SKIFVOR, HVILKA BULTAS PÅ BÅDA SIDOR, STÖTTA SKORPOR.
MÖRARE.
DEN SERVERAS ISKUREN I SKIF- OCH GARNERAS MED DE HÅRDKOKTA OCH FIN- SALTAS OCH PEPPRAS.
EN STEKPANNA UPP- BEREDNING: KÖTTET SKARES I VACKRA VOR OCH GARNERAS MED LEGYMER OCH PER- HACKADE ÄGGEN SAMT DEN FINHACKADE PER- HETTAS, SMÖRET BIYNES OCH BIFFARNA ILÄG- SKIFVOR.
EN PAJFORM SMÖRJES MED SMÖR SILJA.
SILJAN.
SILLSALLAD SERVERAS TMED GRÄDDE GAS OCH FÅ SITEKAL 1 MIN.
PÅ HVARJE SIDA, OCH BESTRÖS MED STÖTTA SKORPOR, KÖTTET ELL.
ISKARPSÄS.
HVAREFTER DE UPPTAGAS OCH PANNAN UR- NEDLÄGGES DÄRI, HVARFTALS MED DEN RIFNA RIKONPUDDING (C.
6 PERFEFE).
2 CACAO-RIS (£.
6 PERS.).
2 DEL.
CA- VISPAS MED NÅGOT AF BULJONGEN OCH SÅSEN OSTEN.
SMÖR OCH MJÖL SAMMANFRÄSAS.
HG.
KONFEKTFIKON, 2 HG.
SÖTMANDEL, 160 BULJONGEN ELL.
STEKSÅSEN TILLSÄTTES, LI- ROLINARISGRYN, V2 LIT- VATTEN, V2 LIT.
MJÖLK, TILLVARATAGES.
LÖKEN SKALAS, SKARES I GR. SOCKER, 4 ÄGGULOR, 2 DEL.
TJOCK TET I SÄNDER, OCH SÅSEN FÅR ETT GODT EN 25-ÖRES SOCKRAD CHOKLADKAKA, VATTEN, SKIFVOR OCH BRYNES.
POTATISEN SKALAS OCH GRÄDDE.
UPPKOK, HVAREFTER DEN HÄLLES ÖFVER KÖTTET.
1 MSK.
SOCKER.
SKARES I SKIFVOR.
EN KOPPARPAJRNA ELLER TILL FORMEN 1 MSK.
(20 GR.) SMÖR.
PUDDINGEN ÖFVERSIKTAS MED FINT STÖTTA BEREDNING: GRYNEN SKÅLLAS OCH PÅ- ELDFAST PANNA MED TÄTT SLUTET LOCK, BEREDNING: FIKONEN SKÖLJAS VÄL SKORPOR OCH INSATTES I UGNEN ATT FÅ EN SÄTTES I KOKANDE VATTEN, HVAREFTER DEN SMÖRJES MED SMÖR, HVAREFTER BIFFARNA OCH SKÄRAS I STRIMLOR.
DE LÄGGAS DÄR- VACKER GULBRUN FÄRG.
KOKANDE MJÖLKEN TILLSÄTTES, LITET I SÄN- OCH POTATISEN NEDLÄGGAS HVARFVIS.
FÖRSTA EFTER I EN SPILLKUM OCH FÅ STÅ ATT SVÄLLA DER.
CHOKLADEN UPPLÖSES I 1 MSK.
LJUMT HVARFVET BÖR VARA BIFFAR OCH DET ÖFVERSTA ORNKR.
2 TIM. I KOKANDE VATTEN.
MAN- SILLSALLAD (F. 6 PERS.).
2 SILLAR, VATTEN OCH NEDRÖRES I GRÖTETN TILLIKA!
POTATIS.
NÅGOT LÖK LÄGGES PÅ BIFFARNA.
DELN SKÅLLAS, TORKAS OCH DRIFVES GENOM Va LIT.
KOKT ELL.
STEKT KÖTT, SKURET I FINA MED SOCKRET.
DÅ GRYNEN ÄRO VÄL KOKTA, SÅSEN, BULJONGEN OCH VINET PÅHÄLLAS;, MANDELKVARN, HVAREFTER DEN BLANDAS VÄL TÄRNINGAR, V2 LIT.
RÖDBETOR, SKURNA I FINA SLÅS GRÖTEN UPP I EN GELÉSKÅL.
CACAO- LOCKET LÄGGES PÅ OCH BIFFEN FÅR SAKTA TILLSAMMANS MED SOCKRET, ÄGGULORNA, TÄRNINGAR, V2 LIT.
POTATIS, SKUIREM I FINA RIS SERVERAS VARMT ELL.
KALLT MED GRÄDD- KOKA OMKR. 2 TIM.
SJÖMANSBIFF SER- GRÄDDEN OCH DE SVÄLLDA FIKONEN.
EN TÄRNINGAR, 1 LITEN SALTGURKIA, 1 MSK.
ÄT- MJÖLK.
VERAS I DET KÄRL, HVARUTI DEN ANRÄTTATS.
FORM SMÖRJES MED KALLT SMÖR, MASSAN TIKA, HVITPEPPAR, SOCKER.
HÅLLES DÄRI OCH FORMEN SÄTTES IN I UGN TILL GARNERING: 2 HÅRDKOKTA ÄGG, SJÖMANSBIFF (F. 6 PERS.).
1.3 KG.
KOKNINGEN.
BRINGAN FÅR LIGGA KVAR I 1!
OCH PUDDINGEN FÅR GRÄDDA OTNKX.
1 / 2 PERSILJA.
BENFRITT INNANLÅR ELL.
FRANSYSKA, 1 MSK.
