# ID: svediakorp-per1497
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1903
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,134
# sentences: 1,084
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


CILLUF OLSSON.
MOR CILLUF », eller » Cilluf Ols » som de därhemma på skånska slätten kalla henne, är säkert ingen främling för • flertalet af Iduns publik.
Sådan vår tidning i dag presenterar henne, i den kläd- samma Tornadräkten, tedde hon sig på Paris- utställningen 1900, där hon exponerade vackra alster af skånsk hemslöjd.
Både från denna utställning och flere andra, i Chicago, Stock- holm, Malmö o. s. v., har hon också värderika souvenirer i form af prismedaljer, och få ha förstått att med så enkla och anspråkslösa medel som hon göra sitt arbete kändt och värderad t.
Mycket bidrager kanske också hennes ovan- ligt tilldragande, på en gång anspråkslösa och värdiga sätt.
Man tycker bara det är helt naturligt att hon skall få färger och mönster att harmoniera, och hennes väsen är så präg- ladt af ursprunglig intelligens, att hon föraktar alla konstgrepp för att vinna berömmelse.
Hennes hem, efter gammaldags skånskt mönster, inramade också på ett synnerligen fördelaktigt sätt denna säregna personlighet.
Vid mitt besök hos henne bodde hennes man och hon ännu kvar på sin arrendegård Höj, belägen en half mil från Kjeflinge järn- vägsstation.
Det var en märkesdag för hennes textila segrar denna septemberdag; den stora smyrnaväfven skulle nämligen fällas.
Det var soligt ute och solsken inne; glad och liflig trots sina femtiotvå år tog fru Olsson emot oss i dörren och bakom henne stod hennes man, en präktig dannemanstyp.
Vi välkom- nades och trakterades sedan i » storstugan », där skånska väfnader, alla förfärdigade af husmodern själf, enligt gammal god sed lågo bredda öfver bord och bänkar.
Det fanns mycket att se härinne, men vår längtan stod dock till » sommarstugan », där den underbara mattan fanns, den, om hvilken Cilluf sagt, att hela kommittén för Malmö indu- strilotteri (konstverket var nämligen inköpt dit) kunde få leta efter den öfliga skarfven på mattan; de skulle i alla fall ej finna den.
Och så stodo vi då i kammarn, där smyrna- mattan väfdes.
Den var uppsatt i en ofant- lig väfstol, hvilken tillät tre och en half meters bred varp, och där arbetet sköttes af fyra väfverskor på en gång, medan en nämnde upp färgerna.
Nu var det endast några centi- meter kvar af det dryga arbetet, som kraft åtta veckors trägen flit från sol gått upp till dess nedgång.
Cilluf Olsson ledde naturligtvis alltid själf sina unga elever och hennes bruna, vänliga ögon blänkte af intresse både för dem och väfven.
Under tiden berättade hon enkelt och osökt, att hon själf funderat ut alla de konstväfnader, hvilka gjort henne så berömd.
» I hemmet fingo vi ej sysselsätta oss med annat än vanlig husväfnad », sade hon, » men jag smög mig till att uppsnappa lite här och lite där och gaf mig ingen ro, innan jag själf kunde göra det efter.
Och sedan jag satte fötterna under eget bord, har jag kunnat ut- veckla mina anlag så mycket jag behagat.
Någon sådan där kurs har jag aldrig gått igenom. » A t t träffa en autodidakt inom hvilket om- råde det än må vara, gör ett imponerande intryck; i vår pedagogiska tid börja de dock bli sällsynta och kanske just därför ännu mer intresseväckande.
Fru Olsson har i sin man haft sin förste rådgifvare, och för resten har hon tänkt själf och utvecklat sig utan gifna lagar, med en boren konstnärs frihet från regie.
När den omtalade smyrnamattan klippts ned och lagts på storstugans golf för att be- undras, kände man ofrivilligt en glädje öfver att svensk hemslöjd åstadkommit ett dylikt mästerverk, som skulle vara en mansålder eller mer.
När dessa rader nedskrifvas om den skånska konstväfverskan, hvilken själfve kung Oscar hedrat med sin personliga älskvärdhet — hon förvarar bland sina minnesskatter monarkens porträtt m e d hans egenhändiga namnteckning — har denna Malmöslättens stolthet och pryd- nad flyttat till Landskrona för att där i hyrd lokal exponera sina väfnader.
» Sommarstugan » i Höj behåller hon dock, ty där skall den väldiga väfstolen ha sin plats, och där skola de största beställningarna utföras; de komma också både från in- och utlandet, och Cilluf Olsson hyser ingen fruktan för att de skola uteblifva.
Arbetet är hennes glädje, och där- för bär det också rik skörd.
VALBORGSMÄSSNATT.
D ET SMYGER sig mörker till skogens snår, och dimblå natt öfver bergen står, där eldarna brinna och glöda, eldarna brinna till vårens pris, öfver lossnande käle och smältande is flyga gnistorna röda.
Men det skrattar i berget, dit ljus ej når, och det tisslar och tasslar i klyftor o c h snår, där skogsdjupets andar rufva.
S:t Valborg, träd in i de dunklaste vrår med facklornas bränd kring ditt gyllene hår och mörker och trolldom kufva!
Stäm, spelman, fiolen, låt stråken gå, låt strängarna sjunga i vårnatt blå, att ekot kring bergen må bära, i röda och klappande hjärtans takt, med hviskande ord, som natten sagt, en sång till S:t Valborgs ära!
Två unga stå tigande hand i hand, medan eldarna lysa kring vatten och land och fiolen sjunger i natten.
Djupt nere i dalen går älfven bred, och de bleka stjärnorna speglas ned i dess mörka, rinnande vatten.
STI HÖG.
N ÅGOT OM STOCKHOLMS KLÄD- SÖMMERSKOR OCH DERAS AR- BETSFÖRHÅLLANDEN.
S ÄSONGEN lider mot sitt slut.
De stora ordensbalerna och alla de privata dans- och sällskapsaftnarna, som fyllt så många vinterkvällar med ljus och feststämning, äro snart ett minne blott.
Får nu bara snön ruska ner, så kommer sedan våren i all sin ljusa härlighet och så blir det i stället fråga om resor och badsejourer, om glada picknicker och sommarnöjesidyller.
Men både vinter och sommar gäller det att vara vackert och smak- fullt klädd och tänk, så många kvinnohjärnor, som arbeta i ständigt kretslopp kring frågan: » hur skall jag klä ' m i g?
» Ej underligt, att efter så mycket hufvudbry spänningen är stor, när det högtidliga ögonblicket är inne och den nya dräkten afprofvas.
Sitter den bra?
Klär den?
— Äro de frågorna väl med ja besvarade, så är man nöjd — så är segern vunnen oeh lugnet med den — ingenting mer att oroa sig för.
ELISABETH KUYLENSTIERNA.
Men finns där inte ännu en fråga att ställa?
Ha vi kvinnor rätt, att utan ett spår till ansvarskänsla mottaga dessa våra toaletter,
— 262 — IDUN 1903 bära dem i glädje o c b festjubel och aldrig undra: hur har denna dräkt kommit till?
H v e m sydde d e n?
hvad ersättning har den arbeterska fått, som tagit de otaliga styngnen?
Hur såg det rum ut, där hon satt?
Hvilken tid af dygnet har hon arbetat?
Många af oss ha fått sina dräkter sydda hemma.
Det har då varit hvars och ens sak att tillse, att den sömmerska vi användt ej blifvit öfveransträngd de dagar hon varit i vårt hem, att vi ej snålat in på hennes arbetslön eller förstört hennes nerver i feberaktig brådska att få arbetet färdigt.
Men många — isynner- het de bäst situerade — de som tillhöra den s. k. societeten — beställa i allmänhet sina toaletter på de större eller mindre ateliéerna, gå och profva af dem och få dem så hem- skickade.
De flesta af dessa den stora värl- dens damer ha aldrig sett de sömmerskor, som kanske i åratal sytt åt dem, och veta litet, ja, snart sagdt ingenting o m deras lif och arbetsförhållanden.
I dessa dagar har emellertid här i Stock- holm en konflikt uppstått mellan en af våra l:sta klassens damskrädderifirmor, Carl Bro- man &amp; komp.
och hans sömmerskor.
Denna konflikt, för hvilken flere af de dagliga tid- ningarna redogjort, har låtit oss öfverklass- kvinnor få en plötslig inblick i förhållandena vid denna och andra huf vudstadens syetablisse- ment, och hvad vi sett är för upprörande att få fortfara.
För det första äro lönerna orimligt låga i förhållande till nuvarande bostads- och lifs- medelpriser.
Medan dessa senare allt mer stiga ha sömmerskelönerna sjunkit under de sista åren.
12 å 13 kronor i veckan förtjäna endast de, som utföra det finaste arbetet; det stora flertalet måste reda sig på 9 å 10 kro nors inkomst i veckan.
Gå vi till linnesöm- merskorna blir lönen ännu mycket lägre, 3 — 7 kronor.
Hvad klädsömmerskorna beträffar är deras yrke j u mycket mer än de andras ett säsong-yrke; somliga veckor kunna de förtjäna mycket, andra nästan intet.
Genomsnittslönen pr år blir därför dock den ofvannämda.
För dessa pengar skall nu allt anskaffas.
Man frågar sig: hur är det möjligt?
Först och främst kommer j u u.tgiften för bostad.
De flesta kunna ej tänka på eget rum, ej ens med en kamrat deladt, utan » b o inne » i någon arbetarfamilj.
Hur litet hem- känsla en sådan inneboende sömmerska kan ha är tydligt nog.
Ej en vrå kan hon kalla sin, knappt sängen; jag har själf talat vid flere, som sofva två i samma b ä d d!
Ett och annat värdfolk kan j u vara hygg- ligt och tillmötesgående, men hos andra få de knappast röra sig, bli snästa, då de vilja koka sig litet mat, och inskränka sig därför ofta, äfven om de ha pengar nog — till att koka en kopp kaffe eller te — på det viset komma de fortast ur vägen.
Om de hygi- eniska och moraliska farorna behöfver jag väl ej påminna?
Kommer så matfrågan?
Den löses så, att många lefva på kaffe och smörgås från mor- gon till kväll.
De, som gå hem och laga sig middagsmat, äro ej många, de som gå ut och äta likaså: de ha ej råd att äta middag hvar dag i veckan!
På kvällen komma de hem, om man så kan kalla det, och få orka då eller ha lust att koka sig gröt eller annan mat — det blir åter en kaffe- eller te-tår eller litet mjölk och bröd.
Gå vi nu från detta hemlif till arbetet på ateliern, så finna vi först, att lokalerna ofta äro både mörka, trånga, kalla och illa ven- tilerade.
Flere goda arbetslokaler finnas ju, särskildt bland de större affärerna, men många lämna mycket öfrigt att önska.
Och slutligen arbetstiden?
Den är lång, ja, hvad värre är, den är obe- gränsad.
Ingenting förhindrar arbetsgifvaren att ta in så många beställningar, att söm- merskorna måste arbeta både natt och dag.
Man resonerar så: arbeterskan får betaldt pr styck, ingen tvingar henne att arbeta längre än hon själf vill.
Men då vi nyss hört, hur litet hon förtjänar trots denna långa arbets- tid, så blir det j u i själfva verket friheten att svälta man lämnar henne.
Att arbeta från ' tys 9 till / s 9 med samman- lagdt ett par timmars hvila är j u tröttsamt nog, men att så fortsätta till 10, 11, 12 på natten — det är dock omänskligt!
Och dock är detta under brinnande säsong ej ovanligt.
Ja, exempel finnas på, hur sömmerskorna, efter att ha suttit och arbetat så länge, ut- tröttade sofvit ett par timmar på arbetsbor- den och så begynt på nytt i dagningen.
Dess- utom förekomma ofta sön- och helgdagsarbete, ja, t. o. m.
långfredagen har ej varit frid- lyst.
l Dessa förhållanden få vi, öfverklasskvinnor, ej längre tolerera.
Hvarje kvinna, m e d aktning för sitt kön, måste fordra, att kvinnligt arbete ej betalas för lågt och ej utföres under för hälsan skadliga förhållanden.
V i måste i det fallet känna oss solidariska, känna att på hvar och en af oss hvilar en del, o m ock blott en bråkdel, af ansvaret för att med- systrar andligt och fysiskt utsläpas i kampen för brödet.
Fråga vi nu o m medlet att åstadkomma någon förbättring, så blir det första svaret — sammanslutning bland arbeterskorna själfva — fackorganisation.
Låt oss ej vara så rädda för det ordet!
Det betyder verkligen ej vif- tande med upprorsflagg eller kraf på revolu- tion — det betyder helt enkelt enighet inom hvarje yrke — gemensamt arbete för bättre arbetsvillkor.
Öfverallt i världen kommer man allt mer till insikt o m, hur nödvändig denna sammanslutning är.
Och resultaten visa sig genomgående vara högre löner — bättre verkstäder — kortare arbetstid, hvil- ket vill säga det samma som mer kraft, hälsa och lycka.
När männen nått fram med detta medel, hvarför skulle kvinnorna ej pröfva det?
Hvarför skall en skräddare i Stockholm efter 10 timmars arbete ha rätt till hvila eller få extra betalning, en sömmerska e j?
Svaret blir: skräddarna ha varit organi- serade i 20 år.
Nu ha här på senaste half- året bildats några kvinnliga fackföreningar inom olika sömnadsbrancher.
Dessa förenin- gar tillhöra intet politiskt parti, man är ej socialist, därför att man där blir medlem.
På föreningarnes program står blott: sträfvan för bättre arbetsvillkor.
Jag menar nu, att det första vi kvinnor kunna göra är att med förstående och sympati möta dessa arbeterskornas sträf vanden.
Själfva måste de arbeta sig fram, men det betyder mycket, om de mötas af köld och ovilja eller af deltagande intresse från kvinnorna i andra samhällslager.
Hvad vi vidare kunna göra är att i tal och skrift verka för införandet af en begrän- sad arbetstid för kvinnor.
Det är j u klart, att när man arbetar på styck och förtjänar litet, blir frestelsen stor att öfverskatta sina krafter.
Här behöfs en lag, som förhindrar såväl arbetsgifvaren att fordra som arbeter- skan att använda sin arbetskraft mer än vissa timmar på dygnet.
För en sådan lag arbetas öfverallt ute i Europa, Amerika, ja, t. o. m. i Japan.
Hvarför skulle vi stå efter?
Hvad vi slutligen kunna och böra göra, det är att i tid beställa våra toaletter.
Det blir i sista hand just på oss, som skulden MELLINS FOOD för säsongarbetet faller.
Så länge vi beställa i sista stund, måste arbetsgifvaren för sin af- färs skull ta emot dessa beställningar, och då följer intensiv öfveransträngning för sömmer- skorna.
Tiden förut ha beställningarna in- gått helt sparsamt, arbeterskorna ha därför förtjänat litet eller intet och måste nu ta skadan igen.
På så sätt blir just den ojämna tillgången på arbete en af hufvudorsakerna till sömmerskornas dåliga läge.
Ä r det ej hjärtskärande att veta, att just söndagarna och nätterna före de glada festerna det ar- betas som för lifvet med brokad och siden, tyll och spetsar?
Nog finns det väl ändå en och annan kvinna, för hvilken den ljusa dräk- ten finge en mörkare färg, om hon kände dess historia?
Här kunna vi, hvar och en, hjälpa till, hellre offra nöjet att vara klädda efter den sista månadens m o d för att beställa i tid.
V i svenska kvinnor äro j u med rätta stolta öfver den ställning vi intaga i samhället.
Jämföra vi oss t. ex. med de tyska eller fran- ska, är skillnaden ofantlig mellan våra och deras möjligheter till utbildning och arbete på skilda områden.
Men vi få ej hvila på våra lagrar.
Där kvinnorna stå högst, borde de sociala frågorna rörande dem vara lättare att lösa än annorstädes.
Ute har man dock redan fått ögonen öppnade för de lyckligare lottade kvinnornas skyldighet att ägna intresse åt arbeterskornas sak.
Kvinnorna i Fredrika Bremers land få ej genom räddhåga eller hjärtlös likgiltighet bli stående i eftertruppen.
JOHANNA CASSEL.
TVÅ VALBORGSMÄSSOAFTNAR.
ETT UPPSALAMINNE.
J AG VAK sjutton år.
Lifvet låg så ljust och förhoppningsfullt framför mig, sorger voro mig fjärran, hjärtat slog starkt och varmt i mitt bröst och jag kände främst af allt, att det var härligt att lefva.
Jag var just i färd med att af sluta mina skolstudier i iden eviga ung- domens » stad och oroade mig för intet i världen, utom möjligen då och då för betygen.
Att vara skolflicka i Uppsala är något helt an- nat än hvar som helst annorstädes.
Oaktadt bästa föresats och vilja att ej ' låta distrahera sig, und- går ingen aldrig så litet varmhjärtad ungmö den frestelsen att ägna ett lifligt intresse åt studen- terna, dessa ungdomar, som gifva hela universi- tetsstaden sin egendomliga, typiska färg.
Detta intresse brukar ej heller illa upptagas, snarare är vanligt att dylika varma känslor beredvilligt återgäldas.
Åtminstone var det så på den tiden, då det forcerade examensplugget ej ännu bort- tagit så mycket af den charme och poesi, som ligger öfver dessa lyckliga ungdomsår.
Vintern led mot sitt slut.
De för hela Upp- sala bekanta » Svartbäcksgubbarne » hade full- bordat resan utför; björkarna, skogens väna tär- nor, rodnade litet smått för vårsolens varma strå- lar, lärkorna drillade och sipporna blommade, där var vårdoft, vårstämning öfverallt.
Hvad man jublade och längtade och hvilken fart det blef i känslor och tankar!
» Men i morgon är blott första maj, » menade de äldre så retsamt förnuftigt och tyckte, att vi unga gingo skäligen tidigt i vårfunderingame.
» Ja, men nu är det slut på vintern, och i afton kan tant med egna öron få höra att » våren är kommen », om blott tant är så innerligt snäll och följer med ut till Slottsbacken att höra student- sången. » Man var litet kort om hufvudet i bör- jan, men sänkte tonen helt diplomatiskt af far- håga att ej blifva vederbörligen eskorterad ut till sin längtans mål.
Det hade ju varit något oer- hördt, om man af en eller annan anledning fått stanna hemma, ja, Gud vete, om man ej i sådant fall drömde om, att hela sången kunnat blifva inställd!
Emellertid efter alla om och men, gaf man sig ändtligen å stad och efter åtskilligt knuffande och armbågande (ty fram ville de unga då som nu) så lyckades man få en god plats, där man såg bra och äfven — hoppades blifva sedd.
Väntans stunder voro långa och många, men där var också mycket, som fyllde ut tiden.
I första af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel for barn och sjuka.
= = = = = Finnes p i Apoteken samt hos Specerlhandlarne.
P R O F g p a t l B omU f r a n a o friti Axel Lennstrand, G E F L E.
= = = = =
IDUN 1903 — 263 — hand var det de rundt kring ' horisonten flamman- de Valborgsmässoeldarne, som skulle beundras och räknas, än var det den eller den vännen, som skulle ropas an; än var det svärmar af unga gaminer, som surrade och hurrade och ville in- kräkta på vårt mödosamt eröfrade område.
» Nu komma de, nu komma de,&gt; gick som en löpeld genom folkmassorna och nu visar sig den gripande, oförgätliga synen af det långa student- tåget, som sjungande slingrar sig uppför höjden till den gamla Vasaborgen.
Förtruppen utgöres som vanligt vid liknande tillfällen af en massa små och stora skrikhalsar, som, hvad de nu hafva sinne för, åtminstone ej äga sångens förmåga, utan i stället störa med sina disharmoniska tjut och skrik.
Så komma studenterna, alla iklädda den vackra hvita mössan, och i téten för dem de olika nationernas vapenprydda sidenfanor.
Man spanar, lyssnar i andlös spänning och för- tjusning.
Fanornas fladdrande dukar svaja och prassla med sitt säreget betagande, stämnings- mättade sus.
De friska, ungdomliga rösterna med den lyriska, nordiska klangen sjunga än i djupa, starka, än i milda, smekande toner sina härliga vårsånger.
En varm rörelse strömmar genom hjärtat, man ser, hör och känner, att ungdomens ädlaste känslor äro i rörelse och lifvet ter sig i en sådan stund så outsägligt härligt och varat att lefva.
Känslan för fosterlandet, mänskligheten och naturen uppeldas, och det goda och ädla i lifvet strålar i förr ej anad glans och klarhet.
Men — tiden flyr — &gt; stilla skuggor breda sig i kvällen », de sista tonerna förklinga och med vemod märker man, huru korta sådana själens högtidsstunder äro.
Snart är den aftågande sångar- skaran utom synhåll, och af denna stund med dess skiftande tankar och stämningar återstår in- om kort blott ett minne, som efter många års förlopp står lika lefvande och outplånligt i sin friskhet och fägring, som då jag var sjutton år.
för den olyckligas själ, som ej höll profvet, utan svek sin uppgift i lifvet.
Behöfva vi ej alla så- lunda bäras mot höjden af förebedjande röster, hafva vi ej alla i mer eller mindre mån svikit vår lifsuppgift, våra i d e a l.
.
.
Sången tystnar, vi skynda mot hemmet, men kvällens fridsröster fortsätta sitt tröstande verk i hjärtat, och denna andra vårafton blir äfven den i annan mening ett outplånligt och ljuft minne för lifvet.
S s. Drottninggatan 68.
Et.
1886.
CAFÉ M.
B E N D I X, 16 Regeringsgatan.
5 Staregatan.
MORMOR.
FORTS. O. SLUT TK.
N:B.
16.
» I I M JA, nog förstår jag, att det kanske X JL kan kännas litet påkostande, när en måg gifter om sig.
Men du har j u dina andra dotterbarn, o m du också genom Edvards giftermål aflägsnas en smula från dessa. » Fru Öman log ånyo, men vemodigt.
» Detta är också sant.
Men fast det är opraktiskt, är det dock så, att min döda dotters barn numera ligga mig ömmare om hjärtat än barnen till min lefvande dotter.
Jag hoppas, du heller aldrig måtte behöfva göra detta slags erfarenhet. » Hon visste, att fru Vitt gaf vika för blodets och naturens röst långt mera blindt och efterlåtet än de flesta.samt gjorde sig långt mindre möda att låta hän- synen och eftertanken modifiera sina instinkter.
Fru Vitt teg.
Hon var i grund och botten en rättrådig natur och hade mycken aktning för fru Oman, och hon kände, att hvad denna med en suck böjde sig för, det skulle hon själf försvarat med näbb och klor, och att hon sannolikt kommit att göra lifvet surt för den kvinna, som trädt emellan henne och hennes barnbarn.
» Nåja, jag förstår nog, att du skall känna det påkostande, » sade fru Vitt med ens af- väpnad.
» Och jag vill hoppas, att vår Herre måtte skona mig från att få erfara detsamma.
Men Ellen är j u snäll mot barnen, — och allt det andra kan ju ingen hjälpa. » » Nej, » sade fru Öman blidt, » det kaningen. » Och därpå började hon tala o m andra saker.
Då fru Öman några månader senare en morgon vecklade upp sin tidning träffade hennes blick en annons på första sidan: En sons födelse hafva vi glädjen tillkännagifva.
Ellen Vitt, född Lindström, Edvard Vitt.
Fru Öman suckade.
Nu skulle det komma att visa sig, om den unga fru Vitt stode profvet ifråga o m sitt styfmorskall.
Fru Öman sökte afleda sina tankar från det, hvarvid hon ändå intet kunde åtgöra, men efter en stund hvi- lade hennes blick åter på annonsen.
Det var nu två och ett hälft år sedan Edvard Vitt senast hade glädjen meddela allmänheten en liknande notis.
Då hade hans namn varit förbundet med hennes dotter.
Ett par dagar senare meddelade tidningarne annonsen om hustruns frånfälle och efter ytterligare ett par, om den lilles död.
Den ena tåren efter den andra sökte sig väg utför fru Ömans kinder, fast hon otåligt torkade bort dem, lik- som förtörnades hon öfver sitt hjärta, som bar på ett sår, som blödde för hvarje vid- rörande.
Men — sångarskaran är i antågande.
&gt;Vintern rasat ut bland våra fjällar &gt; ljuder i ungdoms- friska, klara toner, och en tröstefull känsla af lugn och ro smyger sig in i sinnet vid tanken att kanske äfven hjärtats vinter rasat ut, och att den nya vår, de nu så jublande besjunga, skall för- vandla äfven dess drifvor till blomsterrika, leende ängder.
Dock!
hvad är det för välkända stämmor, som smeka mitt öra, hvar har jag förr lyssnat till dessa susande toner, som föras till mig af aftonvinden?
Det är fanornas sång i den stilla kvällen.
Denna högtidliga, ljufva sång, som återkallar barnets drömmar och känslor för mitt sinne, som hviskar om tider, som kommit och flytt hän.
Där höres än en röst i aftonens tystnad, det är slottsklockan — drottning Kristinas klockas — silfverrena, kla- gande toner, som bjuda oss att instämma i bönen HUSHÅLLSSKOLA TSA LA R.
^ i största urval och till billigaste priser hos i Tolf år hafva förgått sedan ofvan skildrade tilldragelse, tolf år, rika på erfarenheter och skif- tande öden.
Den första ungdomen med sitt lef- nadsmod, sina djärfva förhoppningar, sin själfti.i- lit och sina lättrörda fantasier är ett ljuft minne blott, och i stället har framgått ett väsen, mog- nadt och bildadt i lifvets pröfvande allvar.
Den ungdomliga glöd och entusiasm, som strömmade genom mitt sjuttonåriga hjärta, är mycket däm- pad, och intressena gå i många och skilda rikt- ningar.
Studierna, de allvarliga i lifvets skola, som vi aldrig hinna afsluta, upptaga nu tankarne, de varma känslorna ägnas nu ej så exklusivt någon eller några särskilda, man känner djupt det ansvar och de förpliktelser, i hvilka man står till hela mänskligheten.
Ödet har ånyo fört mig till Uppsala och det är åter Valborgsmässoafton.
Alldeles oförberedt kom jag att i några vänners sällskap gå ut och höra studenternas vårhälsning.
Kosan ställdes gifvetvis till Slottsbacken, och där stodo vi nu åter afvaktande och väntande.
Blicken irrade kring horisonten.
Där flammade eldar, nu som förr.
men de voro färre, blekare, mindre, deras sken var ej så lysande muntert som fordomtima.
Huru kylig och grå förekom mig ej den stilla kvällen, en återspegling af mitt eget, dystra inre!
Minnet af mitt förra besök, min förra Valborgs- mässoafton steg allt klarare upp för min syn och gaf mig anledning till både bittra och ljufva er- inringar.
De djärfva, stolta luftslott, jag då bygg- de, voro nu till stor del i spillror; det kraftfulla ungdomsmodet hade krympt samman i lifvets stor- mar; det goda, varaktigt bestående, som jag trott mig kunna uträtta, hvar finna allt detta?
Lifvet, som då lofvade så mycket, har det hållit allt, något eller intet, se där de frågor, som korsade mitt inre och kommo mig att anställa pröfvande, allvarliga betraktelser.
Eesultatet af tankegången blef, att lifvet visserligen hållit något, men skälet till att det ej hållit allt, låg i den falska förut- sättningen, att det skulle kunna hålla så mycket.
Eva Hel man &amp; Gio yVT / l BARN- HATTAR MOSSOR ^ När Ernst Öman skulle fira sitt bröllop, reste fru Öman åter till N.
Han hade er- hållit befordran och skulle med sin unga fru komma att bosätta sig på en annan ort.
Alltså skulle sambandet mellan Ömans och Vitts för framtiden blifva än mindre.
Med anledning häraf var Edvard Vitt an- gelägen att vid detta tillfälle visa sin förra hustrus släkt all uppmärksamhet och gjorde ett par dagar före bröllopet en middag för det unga paret.
r e t.
gin omsorgsfulla undervisning I matlagning, finpaknlng, Det var såsom Vitts sagt en släktmiddag, ty sällskapet utgjordes uteslutande af med- lemmar ur hans båda hustrurs familjer samt hans egen mor, som var på besök.
Värden satt med svärmor af första upp- lagan på sin vänstra sida och svärmor af den andra upplagan på sin högra.
Han var ett mönster af älskvärdhet och förbindlighet mot svärmödrar, svägerskor och svågrar och lade den allra största tonvikt vid alla de artificiella föräldra- och syskonbanden, samt gjorde sitt bästa att sammanknåda alla dessa olika släkt- element, af hvilka han själf utgjorde den för- enande länken.
» Det var mig en verklig släktförbistring, » mumlade efter värdens tal kapten Norberg, som var gift med den döda fru Marys syster.
» Ja, bevare mig väl, hvad vi blifva många » sammanbragta barn » på det här viset, » sva- rade Ernst Öman.
» Alla af oss yngre hafva vi till mamma någon af de gamla fruar Ed- vard kallar mamma, men ändock är väl hvarken du eller jag » bror » med alla våra systrar. » » Ja, nog skulle jag, i Edvards kläder, känna mig öfverväldigad af släkt, » svarade svågern tillbaka.
» En så förtjusande och ovanlig pjäs, » hörde fru Öman under middagens lopp en medlem af sin blifvande svärdotters släkt anmärka om en gammal silfveruppsats, som brydde bordet.
» Ja, den är vacker, » svarade en af unga fru Vitts systrar.
» Det är också en gammal släktklenod, d. v. s. från min svågers släkt — inte från vår. » Fru Öman visste godt, att det var en gam- mal släktklenod, och hon föraktade sig själf för att hon erfor en sådan ovilja öfver att se denna gamla silfverpjäs, hon en gång af- stått åt Mary, hafva tappat identiteten i det hus, som en gång varit dotterns hem.
» Pappa har j u tre mammor, » räknade efter middagen den äldste af gossarne ut, då han hörde sin pappa kalla alla de äldre damerna i sällskapet för mamma.
» Ja, det kan man verkligen kalla ett rike- domens bryderi, » hviskade en herre till en annan.
» Och vi ha bara en mamma, » sade ett af de yngre barnen.
» Men vi kunde haft två mammor, o m den andra mamman också lefvat, » förklarade det äldsta snusförnuftigt.
» I barnamunnar slipper man åtminstone höra namnen mamma och pappa dubieras, » sade fru Marys syster till sin man, obehag- ligt berörd af dessa uträkningar.
» Och vi ha två mormödrar, men bara en farmor, » fortsatte barnen oförtrutet sina be- räkningar.
» Jag minns, hur jag skämtade med Edvard och protesterade emot, att han började kalla min mamma för mamma.
Men allt som var Marys, skulle gubevars vara hans och tvärt- om.
Nog skulle det väl låtit bra mycket tref- desserträtter m. m.
3 mån, elevkurs.
s ä r s k.
f ö r d a m e r, s o m f ö l j d a f c e n t r a l t l ä g e, godt och r i k l i g t b o r d, l å g a p r i s e r &amp; BUFFÉ, öppet till H e. m.
Frukost-, lunch-, supé- o. kaffeservering.
och därtill r a b a t t k u p o n g e r.
P r o s p.
och U p p l y s n.
f r i t t.
Stadens mest besökta.
T å r t o r, b a k e l s e r, kaffebröd f r ä n eget bageri s e r v.
o.
säljes h ä r.
ID UN 1903 — 264 — » Å, det tycker jag just kan komma på ett ut.
O m din dotter varit första hustrun, skulle du kanske inte funnit det stort mera tillta- lande med ett andra gifte.
Och skulle så illa vara, att Edvard t. ex. ånyo blefve änkling, så kan jag då inte finna annat, än att han med sin ökade barnskara skulle vara i än svårare belägenhet än förra gången och än bättre kunde behöfva en hustru för att hålla reda i hans hus.
Och Ellens barn borde väl E ovedersägligen det munvatten, som bäst uppfyller E hafva lika stort behof af en moderlig vård E de fordringar medicinen och tandhygienen ställa E E på ett bakteriedödande och sjukdomsförekom- E som du ansåg att Marys barn hade, » sade fru Vitt, obarmhärtigt dragande ut konse- E mande preparat för tändernas och munnens vård.
E STOMATOLFABRIKEN, Stockholm.
\ kvenserna af fru Lindgrens föregående ytt- randen.
H.
M.
K o n u n g e n s Hofleverantör.
: Enligt referat af meddelande från Svenska E: Tandläkaresällskapets kommitté för undersök- E = ning af gängse antiseptiska munvatten på Inter- E: nationella Tandläkarekongressen i Stockholm den E É 15 Aug.
1902 är = STOMÅTOL ligare med ett svärmor eller tant nu, » an- märkte Ernst till sin fästmö.
Men barnen hade tydligen kommit fadern att känna sig besvärad, ty han ropade dem till sig och började att något forceradt prata med dem.
Fru Oman hade suttit tyst och oemottaglig för det löjliga och groteska i sina barnbarns aritmetiska funderingar såväl som af öfver- flödet på intima benämningar i denna krets.
Hon kunde inte le åt något, som stod i sam- band med Mary.
» Det var då bra artigt af Edvard och Ellen att ställa till denna middag, » anmärkte fru Lindgren till gamla fru Vitt, som liksom hon begifvit sig in i barnkammaren för att se om den minste telningen.
» Det blir allt bra, att Ellen för framtiden slipper första fruns familj så in på sig, » fortsatte hon.
» A, det vet jag visst, » svarade fru Vitt, som tyckte att Edvard fått sin andra hustrus familj långt mera in på sig, än han haft sin första, samt börjat finna ett och annat att anmärka både mot svärdottern och familjen.
» Ja, jag menar inte så mycket de unga, men gamla fru Oman.
Inte kunde det kän- nas behagligt för Ellen, att så ofta behöfva taga emot henne. » » Hade det varit behagligare för Ellen o m Ida Oman visat sig stram och ovänlig och inte velat komma hit i huset? » sade fru Vitt.
» A, det fanns det då ingen anledning till. » » Jag tviflar på, att det känns så värst roligt för Ida att sitta här och se i främ- mande händer barnen och allt som varit dotterns. » » Jag tycker då, att fru Öman skulle känna sig verkligt tacksam mot Ellen samt anse det som den största lycka, att Edvard och barnen ha henne.
Barnen behöfde då väl en ny mor i stället för den de mistat.
Och hvad skulle det väl blifvit af hus och hem, om icke Ed- vard gift o m sig?
En främmandes tillsyn blir aldrig detsamma.
Så mycket förstånd borde väl fru Oman ha, att hon inser detta! » Men fru Vitt hade fått ett anfall af sin motsägelselust och var inte hågad, att så obe- tingadt gå med på de åsikter, hon själf för- fäktat gentemot fru Öman.
» Tänk dig själf i den ställningen, att Ellen skulle dö och Edvard gifte om sig.
Skulle du då inte finna det underligt att se en annan kvinna intaga hennes plats och råda öfver hennes barn och hennes tillhörigheter — att höra den lille Oskar här, kalla en främmande fru för mormor samt inte hafva det minsta att säga öfver honom.
Jag tänker, du skulle nog finna det både si och så, fcist din dotter j u en gång alldeles på samma sätt hade in- tagit platsen efter en annan. » » Det var väl också skillnad.
Att gifta om sig en gång kan vara godt och väl, men att gifta sig för tredje gången —!
» Fru Lindgrens röst uttryckte det största förakt för blotta förutsättningen af något sådant.
Fru Lindgren häpnade öfver detta närgångna för att inte säga oförsynta sätt att resonnera.
— Nåja, fru Öman var j u ungdomsvän till Eva Vitt och hon, fru Lindgren, hade inte den förmånen.
Men burdusare människa än Eva Vitt, det fick man sannerligen leta efter.
» Ja, du får verkligen ursäkta, men ett fullt så rymligt hjärta eller en fullt så ringa fin- känslighet, som du tyckes anse din son vara i besittning af, det vill jag ändå inte riktigt tro honom hafva. » Fru Lindgren syntes all- deles icke hågad att drifva diskussionen längre.
» Min son, » fru Vitt rätade på sig af för- trytelse.
» Hvad har väl detta med honom att göra?
Jag framdrog honom blott såsom ett exempel.
Det vore i hög grad glädjande, om du så som han förtjänade, verkligen visste att uppskatta en så ovanlig och präktig man som Edvard. » Och de båda damerna vände sig från det gemensamma barnbarnets vagga och seglade majestätiskt hvar och en åt sitt håll.
» Jag hoppas, att du ibland sänder mig en underrättelse om barnen, » bad fru Öman Ed- vard kort innan man tog afsked.
Underrät- telserna hade hittills.
varit magra nog, och hädanefter skulle hon icke spörja något om dem genom sonen.
» Vi skola väl försöka att låta höra af oss ibland, fast hvarken Ellen eller jag äro några brefskrifvare.
Inga bref äro förresten alltid goda bref, » svarade Edvard.
Fru Öman kväfde den känsla af harm, som ville uppstiga inom henne.
» Och någon gång få barnen komma och hälsa på mig? » bad hon.
» Mamma kan väl i stället komma hit och hälsa på dem.
Här är j u alldeles som i forna dagar och mamma kan känna sig lika hem- mastadd, » förklarade Edvard gästfritt, han hörde till dem, som alltid velat ha hustru och barn på sin post.
Jaså, han trodde att det för henne var all- deles detsamma som i forna dagar.
En känsla af förtrytelse kom åter öfver fru Öman, men hon kväfde den.
Han borde kunna förstå, att hon skulle kunna hafva en helt annan glädje af att se barnen hemma hos sig själf än hon kunde känna här, men hon sade intet mer, hon visste att hon fick vara mycket undfallande och ödmjuk mot den, som skulle kunna låta hennes barnbarn växa upp all- deles som främlingar för henne, ifall han blefve stött eller missnöjd på henne.
Då gästerna gått, satte sig värdfolket ned och drog en suck af lättnad öfver att dagens ansträngningar väl voro öfverståndna.
Edvard var helt medtagen och uttråkad af all den släktkärlek han haft att utveckla och fru Vitt kände alltid ett visst tvång och obehag af att vara ihop med sin företräderskas släkt.
Men att familjen Öman kunde hafva erfarit något annat än nöje såväl som tillfredsställelse öfver den artighet man visat dem, föll ingen- dera af de båda makarna in.
Ernst Öman tillika med fästmön slöt sig på hemvägen till modern.
» O m Elin kallar dig svärmor eller fortfar att kalla dig tant — liksom jag ifråga om hennes mor — så tycker du väl inte att det låter kallt eller ovänligt, lilla m o r?
» undrade Ernst.
» Ser tant, jag tycker det skulle bära emot att säga mamma eller pappa till någon annan än den jag från barndomen benämnt så, » sade Elin i lätt brydd ton.
» Så mycket jag än tycker om tant, så vore det väl ändå ovänligt, om jag skulle kunna känna det samma för tant som för min egen ' mor.
Och på samma sätt tycker Ernst i fråga om mina föräldrar. » » Ja, det bär emot att börja säga mamma och pappa för en gammal karl, » instämde Ernst.
» Och dessutom blir det j u så oprak- tiskt, när vi gifta o m oss, eller h u r?
» vände han sig ogeneradt till fästmön.
Men Elin afvaktade blott hans mors svar.
» Nej, mitt barn, jag har intet däremot, » vände sig fru Öman till Elin.
» Jag som du, tycker att faders- och modersnamnet bör in- läras af späda läppar.
Ernst och du må gärna hafva hvar och en sin mor och far.
Uppkonstruerade benämningar hafva intet att säga i fråga o m innerligheten af ett förhål- lande, och jag hoppas och tror, att det skall bli godt mellan oss. » » Det tror också j a g, » instämde Elin.
A.
D.
A.
EN VÅRBRASA.
N U V I L L JAG tända upp en sista brasa, ty nu skall vintern brännas.
Alla gamla biljetter, bref och dylikt vill jag samla.
Af vintern får ej finnas kvar en trasa.
Nu upp med lådorna.
O, ve och fasa, var det så mycket?!
Mina nycklar skramla, och mina händer börja ifrigt famla bland pappersblad, som kramas hop och fräsa.
Men den biljetten där — hur kan man nännas?
Och de här brefven?
De få icke brännas, ej ens det lilla där, som är så slitet.
I kakelugnen kastas allt det andra, som gjort sin plikt och nu i frid må vandra.
Så eld på skräpet.
Nej, var det så litet?!
FRIDA LANDSORT.
BLAD UR SKISSBOKEN.
NORDIN.
AF ALICE IV.
I SIENA.
E N HET juniafton reste jag från Rom.
De sista dagarne hade varit olidligt varma och stenarne brände under fötterna i Capo le Cases backe, och nu i järnvägsvagnen med fönstren öppna på båda sidor och i en tunn blus njöt jag af svalkan.
Tåget rusade i väg.
Farväl, eviga stad, farväl tysta, mörka campagna, måtte jag ej för alltid vara skild ifrån er, som jag älskar så högt!
Jag hade ej kastat min soldo i Fontana Trevi, som traditionen bjuder att den skall göra, som vill komma åter, hade glömt det i den sista brådskan — måtte ej de goda makterna bli förtörnade öfver ett sådan slarf!
Jag visste att det skulle bli ett par timmars uppehåll på vägen för ombyte af tåg, och jag satt halfsofvande med klockan i handen för att passa på tiden.
Så, nu stannade tåget, det
1DUN — 2H5 — pep och rasslade i mörka natten och förrän jag visste ordet af, hade en svartmuskig facchino med lömsk nppsyn rafsat samman mitt bagage och rusat bort, lämnande mig full frihet att stanna kvar eller - springa efter.
Naturligtvis sprang j a g efter.
Hu, så kallt det var!
En " liten jacka var mitt enda ytterplagg och j a g skakade af köld.
Det var ett hastigt ombyte, jag hade glömt bort att färden gick uppför och att de italienska nätterna kunna vara så kalla.
Den fortfärdige facchinon ville alls icke råna mig, han ville bara j a g skulle skynda mig och hade stannat vid en kuslig liten väntsal, där han satte in mitt bagage och huttrande, äfven han, räckte ut sin hand efter sina soldi: » Come é freddo, signora, » sade han och grinade vänligt emot mig.
Ja, i sanning, » come é freddo », — jag steg in i väntsalen och letade efter en bänk att sträcka ut mina trötta lemmar på.
Men på den enda bänk, som fanns, låg en tjock tysk, jag tager för gifvet att det var en tysk, och snarkade af alla krafter.
På litet af stånd från denne lågo två nunnor på knä på det smut- siga golfvet och läste böner.
I lampans blin- kande sken, som det syntes glömska af vänt- salen, tyskens snarkningar och bärarnes spring- ande ut och in, mumlade de halfhögt sina böner och tummade radbanden utan uppehåll.
Mellan tysken och nunnorna satte jag mig på min kappsäck och stödde mig mot väggen, melankolisk och sömnig, afvaktande tidens gång, frusen, öfvergifven och bortglömd.
— Nå, ändtligen » a Siena, partenza », och tåget sätter i gång.
Om några timmar äro vi framme och jag börjar titta efter medel- tid, ty här skall den finnas kvar, oberörd af tiden.
Ja, genom fönstren i hotellets omni- bus såg jag ej så mycket och hotellet var, det får jag lof att säga, mycket modernt och fint och bekvämt.
När » padronen » såg i boken att jag var artist, sade han, att j a g skulle få ett rum » con bella vista », fem trappor upp, det hade många artister haft förut, j a g skulle bara få se — — —.
Och när jag väl hade sträfvat upp i höjden, befanns det, att han hade rätt, ty utanför låg hela Siena med sina gotiska kyrkor och kloster, inbäddadt i grönska.
Från botten af gränden nedanför trängde plötsligt gälla trumpetstötar och då j a g lutade mig ut, såg j a g en trupp soldater marschera tvärs öfver gatan, ut genom en portal och in under en annan.
De buro mörkt brandgula dräkter med skärp om lifvet, vida utslidsade knäbyxor och läderhosor.
De hade tunga hjälmar af järn, hillebarder och en släpande brokig fana.
Drömde jag eller var det sanning?
Nu, i tjugonde seklet en äkta bit medeltid, verkliggjord genom fötternas taktfasta tramp mot stenarne och trumpeternas hvassa och skrällande stötar.
Jag började » få korn » på Siena.
Stod i hällande regn framför domen och drömde o m gotikens mystére, såg 1300-talets helgonbilder stirra mig till mötes från galleriernas väggar med sina kantiga ansikten och svärmiska ögon.
Dessa konstnärer måtte ändå ha ägt en naiv trosvisshet för att kunna måla dessa bilder af den heliga jungfrun och helgonen, beständigt upprepade, alltid La santissima Virgine och hennes tjänande stab, ej så särdeles olika och under en svår kamp med uttrycksmedlen.
Man måste se konstnärens fanatiska hängif- venhet för ämnet bakom den tekniska tafatt- heten, de snedvridna kropparne och de form- lösa smala helgonhänderna.
Men ofta är den heliga jungfruns klädesbonad sirad med silfver och guld och i hennes gloria tycker man sig se ädelstenar glänsa.
Så ströfvade j a g omkring på de krokiga gatorna med sina öfverbyggnader och genom- gångar.
Medeltid öfverallt.
Jag listade mig in i små trädgårdar, beundrade kvinnornas karaktärsfasta bibehållande af den traditionella, stora, gula halmhatten, som slokar ända ned på axlarne.
Det är svårt att af göra, huruvida, den är klädsam, ty den hänger ned öfver an- siktet också.
Och när jag mötte en gammal åkarkamp i samma gula hatt, fastknuten med bandrosetten vid det nötta betslet, och prydd med urblekta konstgjorda blommor, precis som på kvinnorna, så tyckte jag, att de ej ledo af fåfänga.
Och denna underbara halfcirkelformiga Piazza del Campo.
Så utsökt harmoniskt det verkar, då man plötsligt stiger fram ur gränderna.
Och rådhuset, som bildar en mäktig hvilopunkt för blicken.
När jag i dess inre hade beundrat skulp- turer och frescer, stannade j a g i domsalen framför en stor järnbur med halftumstjocka galler och frågade nyfiket guiden, hvad man hade den till.
» Å t fångarne, naturligtvis, » svarade han helt lugnt.
» Nu, i dessa dagar? » » Ja, signora, i går!
Kan ni tänka er, » fortsatte han.
.
.
Och så berättade han, att en man hade mördat sin älskarinna under särdeles försvårande omständigheter, m e d sjutton knifstyng, » diciassette, signora, dicias- sette », och hans ansikte uttryckte den högsta fasa.
Han hade kommit och knackat på hennes dörr en morgon, men hon hade varit rädd och ej öppnat.
Så hade hon hållit sig hemma hela dagen, och som han ej varit synlig, vågade hon sig ut på aftonen för att gå till brunnen m e d sin vattenkruka, följd af några väninnor.
Då hade han plötsligt rusat upp ur ett dike, där han legat g ö m d och vaktat på henne, och stuckit knifven i henne.
Väninnorna flydde, utom sig af för- skräckelse, och han hade mördat henne i lugn och ro.
» Och han hade ändå älskat henne, » slöt han sin berättelse, » hvilket odjur! » Han var verkligen värd att sitta i bur med järngaller hela sitt lif.
Jag hade gått allena i det lilla bedårande Siena ett par dagar och tänkte just lämna det, då j a g helt plötsligt träffade några roma- vänner på gatan.
Hvilken glädje!
Det är alltid roligt att träffa besläktade själar och ännu roligare är det på en resa, då man gärna vill ge luft åt sina intryck.
Det var en dansk » billedhugger » på några och tjugu år, vacker och romantisk med ett hufvud som på en ung prins, och en norska, som ej längre var i sin första ungdom, men med en oförliknelig blek charme öfver sig.
Hon var blond, alltigenom blond, håret, de ljusa blå ögonen, den matta h y n med sina nålfina runor vid munvinklarne.
Hennes toa- lett i något ljust grått eller lila passade henne utmärkt.
V i d skärpet hängde en fyllig, mörk- röd ros, en af de svartröda, hon hade fått den af dansken, och den liksom » föll ur ramen » i all denna fina blekhet.
Vi måste äta middag tillsammans ute på landet, fingo en vagn och åkte, tills vi funno ett ställe, som såg inbjudande ut.
I en vin- ranksöfvervuxen trattoria med en ljuflig ut- sikt slogo vi oss ned och fingo löfte af värden att strax få den utsöktaste middag.
Vi väntade tåligt, j a gladt, under det regnet droppade ned på oss genom takets spjelor.
Vinlöfven skyddade nog ej så bra.
En skara unge män sutto bredvid oss och förde ett förfärligt oväsen.
De hissade hvarann, buro hvarann i gullstol, steg en efter annan upp 1903 IIIIIIIIIIIIIIII Mot Mal!
Bästa konserveringsmedel W i l h.
Beckers Malpulver i askar å 1 och 2 kr., i pa- ket ä 25 och 50 öre.
W i l h.
Beckers Malpapper i paket om 10 ark 25 öre.
W i l h.
Beckers Maltinktur i flaskor ä kr.
1:15, 0: 65 och 0: 45.
Tjärpapper, stora ark, pr ark 20 öre.
Kamfer i stycken och tärningar, naftalin, naftalinkamfer, kolokvintäpp- len, äkta persiskt insektspulver.
Formalin, forma- linlampor och formalinpastiller m. m. billigast hos 24 — Kongl.
Hofleverantör.
— 5 Malmtorgsgatan 5, Stora Nygatan, Grötgatan 2 3, STOCKHOLM.
på bordet och höll tal — det gick upp för oss att de voro nybakade studenter, som firade sin examen.
D e väntade icke fullt så tåligt som vi, tvärtom, j a g trodde värden skulle få smörj, då han visade sig ett ögonblick.
Och se när vi hade väntat länge, fingo vi tre kolossala biffstekar, — de voro så stora, men de voro så svåra att äta.
V i tröstade oss med macaroni, det fingo vi en stor bunke af, och med det goda vinet.
Och vi tröstade oss förresten med hvarandra.
Den unge dan- skens vackra, närsynta ögon dröjde så länge på hans blonda granne.
Jag ser i skymningen hans härliga profil — han hade dock en alltför stor buktad näsa — afteckna sig mot den bleka aftonhimlen.
Jag hör hans mjuka, skif- tande stämma, då han lutade sig in emot henne: » Hvor den er nydelig, den sorte rose, i allt det blege. » Och norskans tunna, kvittrande skratt — hon skrattade ofta, ett litet skratt, sprödt och bräckligt som hon själf.
Man knäppte på mandolin i närheten och en ensam stämma sjöng en af de kända italienska melodierna.
V i sjöngo med, och gripna af stämningen, glömde vi, tunga nord- bor, gårdagen och morgondagen och jublade i ögonblicket.
Solen gick ned och förgylde för en kort sekund mellan regnskurarne det sköna klassiska landskapet med sina festoner af vinrankpr upphängda mellan mandelträden.
Camerieren kom in med en liten lampa och ställde den på bordet.
V i trodde den skulle slockna strax, men nej, den brann, och allt efter som söderns korta skymning sänkte sig, brann den allt klarare.
Vattendropparne hängde glittrande från vinrankstockarne omkring oss och föllo då och då med ett litet plask mot golfvet.
En doft af fuktig mylla och frisk kaprifolium steg upp emot oss.
Studenterna larmade.
Och i Toscanas tunga, mörka vin drucko vi en skål för vårt lyckliga sammanträffande, för Siena.
.
.
för konsten.
.
.
för ungdomen.
.
.
för l i f v e t.
.
.
Skuggorna svepte allt tätare omkring oss, men belysta af vår lilla fladdrande låga — en fjäril envisades att bränna sina vingar på den — • sutto vi tätt tillsammans och pratade och logo.
Ärade annonsörer!
På grund af upplagans betydliga steg- ring böra mindre annonser till Idun vara inlämnade senast lördagen före den vecka, i hvars nummer de äro afsedda att in- föras, annonser på en eller flere sidor ännu tidigare efter särskild öfverenskom- melse.
Med utmärkt högaktning IDUNS EXPEDITION.
IDUN 1903 — 266 — D EN 9:DE INTERNATIONELLA ANTI-ALKOHOLKONGRESSEN I BREMEN.
BREF TILL IDUN FRÅN ' A L L I TRYGG-HELLENIUS.
D A IDUNS läsekrets säkerligen genom de dag- liga tidningarna redan hört ett och annat om denna märkliga kongress ' förhandlingar, vilja vi i detta bref teckna några små » interiörer », som kunna tjäna som ram kring de tunga diskus- sionerna, samt bifoga ett par för Idun tagna foto- grafier.
Denna anti-alkoholkongress är den första af detta slag, hållen i Tyskland, detta land med sina öldrickande studenter och medborgare.
Man var något nyfiken att se, om Bremen skulle lyckas förmå samla deltagare till densamma.
Men alla förhoppningar äro öfverträffade, i det 1,500 med- lemmar anmält sig.
Kongressen har väckt så stort intresse, att den dessa dagar varit medel- punkten i allt.
Och i går, då vi hade den sista sammankomsten, utbrusto två unga damer ur ' de öfversta 10,000 ': » Ah, vi ha hela dagen varit så bedröfvade öfver att dessa sköna dagar nu äro till ända, att vår enda tröst har bestått i tanken: » vi mötas om två år i Buda-Pest ».
Ty där skall kongressen på inbjudan af den ungerska rege- ringen samlas år 1905.
SLOTTET SARVLAKS I FINLAND OCH DESS I FRIH.
DAGARNA M. SARVLAKS OCH SLÄKTEN VON BORN.
S ORGEBUDEN FRÅN FINLAND falla för hvarje dag allt tätare och tyngre, och det Bobrikoffska regementet har nu, sedan guver- nören erhållit så godt som obegränsadt dikta torsvälde öfver det olyckliga storfurstendömet, antagit fullkomligt ryska former.
De senaste öfvergreppen, som i lika hög grad upprört sinnena på ömse sidor Östersjön, äro de ut- visningsorder, som drabbat några af det be- tryckta landets mest framskjutne och varmast fosterlandssinnade män, hvilka ådragit sig den despotiska styrelsens missnöje.
Sålunda ha utvisningsorder utfärdats mot senator Leo Mechelin, hvilken dessutom beröfvats sin sena- torspension, den bekante journalisten d:r Axel Lille och skriftställaren Konni Zilliacus.
Alla tre vistas för närvarande i Stockholm.
Bank- direktören grefve C. Mannerheim — make till den utmärkta romanssångerskan, som nyligen konserterade i Stockholm — industriidkaren R. Wolff och hans broder, bokförläggaren W.
Hagelstam m. fl.
ha likaledes erhållit förstän- digande att inom sju dagar lämna Finland.
Det icke minst smärtsamma uppseendet har väckts här i Sverige af den husundersökning som i förra veckan företogs hos den, äfven i utvisningsordern inbegripne, kände patrioten friherre V.
M. von Born på Sarvlaks samt hos hans åldriga moder, änkefriherrinnan von Born i Helsingfors.
Hos frih.
v. Born gjordes dessutom utmätning för det bötesbelopp, hvilket han anses ha ådragit sig genom att såsom kommunalstämmoordförande uraktlåta att sam- mankalla vederbörande stämma i och för värn- pliktsuppbåd.
Man lade därvid beslag på hästar, ladugårdsbesättning, redskap och vagnar samt friherre v.
B o m s papper och det ytterst värde- fulla slottsarkivet.
Släkten v o n Born, som räknas bland Fin- lands förnämsta, är sedan gammalt befryndad med vårt eget land, och den nu af landsförvis- ning drabbade friherren är, själf en ättling till Franzén, gift med den svenska biskopsdottern Klara Grafström.
En syster till friherre v. B. är gift i Stockholm m e d direktör Sven Palme.
Friherre von Born har alltid ansetts som VON AF BOBRIKOFF LANDSFORVISTE INNEHAFVARE BORN.
en af det svenska partiets mest oförfärade med- lemmar.
En af den finska landtdagens bäste talare, spelade han en stor roll på riddarhuset, där han hade för vana att hålla i skaftet, när många ville att yxan skulle gå, men höllo sig tillbaka af försiktighet.
Man kan lätt föreställa sig hvad det bety- der för verksamme män att med ens ryc- kas från den plats de användt ett lif att skapa sig, endast beviljade en kort vecka att beställa o m sitt hus.
Frih.
v o n Born lämnar sitt fäderneärfda gods, grefve Carl Mannerheim är chef för Nordiska bankens filial i Helsing- fors, bokhandlare W.
Hagelstam har drifvit en omfattande förlagsverksamhet, hr Jonas Castrén, ungfennonianernas kanske mest be- märkte politiker, ryckes från en stor advokat- och affärsverksamhet, d:r Lyly, som redigerat en numera indragen tidning i Finland, är sö- kande till lediga professuren i filosofi, och de båda bröderna Eugen och Reguel Wolff drefvo stora affärer och ägde Tainio Koski betydande fabrik vid Vuoksen.
Friherre v o n Borns egendom Sarvlaks är en af Finlands största och vackraste och den historiskt märkvärdigaste bland dem, be- lägen på en slätt i Perno socken 4 km.
från hafvet och lika långt väster o m Lovisa.
Sarv- laks omtalas första gången omkring 1450, då det innehades af Lars Markuson, som räknas som den Creutzska ättens stamfader.
Det var sedan i släkten Creutz ägo allt intill 1747, då det genom gifte öfvergick till lagmannen J.
Kr.
von Morian och dennes ättlingar samt 1811 till landshöfdingen S. Fr. v o n Born, hvars son, landtmarskalken Johan August von Born, som statsman gjort sig bemärkt i Fin- lands historia.
Sonsonen, den nuvarande inne- hafvåren, lät på 1880-talet restaurera det vackra, under början af 1600-talet uppbyggda slottet m e d bibehållande af dess enkla stil i italiensk renässans.
Det värdefulla, nu be- slagtagna arkivet innehåller omkring 3,500 band, börjande från 1473, och den rika tafvel- samlingen omfattar bland annat ägarnes por- trätt allt från den tidigaste Creutzska tiden.
Då Idun är damernas blad, kan det vara af intresse för dess läsarinnor och äfven fylla dem med berättigad stolthet att erfara, det dessa kon- gresser, som nu absolut bilda den viktigaste fak- torn i hela den stora europeiska anti-alkohol- rörelsen, grundlagts af en kvinna, miss Charlotte Gray, en engelsk lärarinna, som engagerats af världskvinnoföreningen Hvita Bandet, hvilken nu vunnit så varm tillslutning äfven i Sverige, l ö r denna förenings räkning reste hon på kontinenten och var i tillfälle att iakttaga, huru det vetenskap- liga intresset och den vetenskapliga förståelsen af alkoholfrågan växte i alla Europas länder, men huru intet samband fanns mellan nationerna i detta afseende.
Och nu företog hon sig det svåra arbetet att skapa detta samband.
Hon reste från den ena vetenskapsmannen till den andra, skref till andra och lyckades efter oerhörda ansträng- ningar sammanbringa den första kongressen i Antwerpen 1885.
De följande hafva därefter hållits med två års mellantid i Basel, Paris, Bryssel, Kri- stiania, Wien, alltid med växande tillslutning.
I Sverige, där man mest är van att se » skräddare och skomakare » deltaga i nykterhetsmöten, kunna säkerligen de utom rörelsen stående knappt ha ' en föreställning om den lysande samling af mi- nistrar, regeringsråd, professorer, doktorer och andra nationaliteter, som intaga tribunen vid dessa kongresser.
De flesta regeringar sända till dem representanter och vetenskapsmännen framlägga resultaten af sina i gjorda iakttagelser.
Om ock kongresserna äro strängt vetenskap- liga, så upptagas dock äfven frågor från det prak- tiska nykterhetsarbetets område å programmet.
Och det är därför vi äfven vid denna kongress haft damer som referenter.
Det är Bremen-kon- gressen, som varit den första, vid hvilken ett spe- ciellt kvinnligt möte hållits.
Förtjänsten häraf till- kommer fröken Ottilie Hoffman, hvars bild vi nedan meddela.
Denna dådkraftiga kvinna står nu i spetsen för Hvita Bandsverksamheten i Tyskland.
Hon är från en fin och intelligent familj i Bremen.
I England, där hon vistades såsom uppfostrarinna för lord Carlisles två döttrar, blef hon förtrogen med det fria, högtblickande lifvet i de intelligenta, frisinnade aristokratiska kretsarna (vi veta ju för väl, att motsatsen också finnes representerad i dessa kretsar) i England.
Där vidgades hennes vyer.
Och då hon återvände till Tyskland, sökte hon OTTILIE HOFFMAN.
MARY H. HUNT.
IDUN 1903 — 267 — FRAN ARETS HÄSTUT- STÄLLNING. '
UPPVIS- NINGEN CIRKUS I AF ' SVENSKA KAVALLE- RIETS UNI- FORMER UNDER OLIKA TIDS- ÅLDRAR.
1.
» HLANKE II ADOLFS MENTES MENTE RYTTARE » PATRULL.
1779.
MENTET 5.
1792.
7.
NORRA VÄSTGÖTA KARL SKÅNSKA KONGL.
8.
3.
ÖSTGÖTA SÖDRA 6.
1792.
SKÅNSKA HÄST 12.
FÖR TECKNING 2.
G U S T A F LIFREGE- KAVALLERIREGE- KAVALLERIREGE- KAVALLERIREGEMENTET LINIEDRAGONREGEMENTE H U S A R R E G E M E N T E T 1816.
1820.
XII:S MAJ:TS LIFDRAGONCORPS LIFREGEMENTETS DRAGONCORPS SKA omplantera de engelska idéerna i tysk jordmån.
Hon är på god väg att lyckas.
Den tredje af de damer, som uppträdde vid den kvinnliga afdelningen af anti-alkoholkongres- sen, är mrs Mary H. Munt från Boston.
Hon är helt enkelt ett seknlargeni.
Hon har skapat en ny lag på skolväsendets område i sitt vidsträckta fädernesland, i det genom hennes kolossala energi den s. k.
» scientific temperance instruction », den vetenskapliga nykterhetsundervisningen, införts i alla Amerikas skolor, så att 22 millioner barn nu få undervisning i hälsovård och nykterhet.
Den fjärde kvinna, om hvars verk rapport fram- bärs, är äfven en storhet af första rang i England.
Det är miss Agnes Weston, som gjort största delen af den väldiga engelska krigsflottan » nykter ».
Hon har under de sista tjugu åren arbetat med en sådan framgång, att det nu på hvartenda ett af hans majestäts krigsskepp finnes en nykterhets- förening.
Framgången af hennes verksamhet har varit så enorm, att hon betraktas som en af de förnämsta sedliga reformatorer hvad sjökrigsfolket vidkommer.
Drottning Victoria betraktade henne som en personlig vän, och hon var kallad att del- taga i månget rådslag, då det gällde viktiga an- gelägenheter vid flottan.
En dam, en svenska, hvars arbete blef emot- taget med många applåder, var fröken Valborg TJlrich från Stockholm, varmmjölksautomatens upp- finnarinna.
Rapporten om hennes verksamhet var utmärkt väl sammansatt och särdeles väl fram- sagd och slog därför mycket an.
Af de öfriga framträdande damerna var repre- sentanten för de österrikiska damernas nykter- hetssträfvande föremål för mycken sympati, äfven- så Finlands representant.
Ett särdeles viktigt föredrag var fru d:r Boses från Dresden.
Hon påpekade, hvilka djupt sorgliga följder för vår race den omständighet medför, att mödrarna icke mera vilja och heller icke kunna amma sina barn.
Det är den stora vetenskapsmannen professor Bunge, som gjort ingående undersökningar i saken.
Och man har nu vetenskapligt ådagalagt, att alkoholismen är en af de förnämsta orsakerna, åt- minstone i Central-Europa, till mödrarnas oför- måga att gifva sina barn di.
Hvad detta betyder 4.
1798.
9.
F R Å N 1500 - TALET.
LANDTRYTTARE.
11.
D E N FÖRESLAGNA SVENSKA F Ö R IDUN 1815.
10.
LIFGARDET 1806.
SKÅN- TILL N Y A U N I F O R M E N KAVALLERIET.
A F HJ.
ENEROTH förstår man, då man vet, att dödligheten bland Senatorskan Marcus jämte flere andra damer de små, som uppfödas på artificiellt sätt, är ofant- såsom grefvinnan Unruh, som äfven förekommer ligt mycket högre än bland dem, som ammas af på vår bild jämte fröken von Kapff, hörde till fest- mödrarna.
D:r Eose föreslog, att man äfven skulle kommittén, som erbjudit sig att anordna nöjen inrätta amningssanatorier likaväl som andra slag för oss.
Denna dag, då vi voro inbjudna till mid- af sanatorier.
dag, hade kommittén sammanträde hos senator Marcus och tillverkade rosetter af sidenband för Öfver 200 familjer af Bremens finaste och bästa deltagarne i kongressen.
Jag erinrar mig icke, ha beredvilligt öppnat sina komfortabla, rent af att någon af ministerfruarna i Stockholm hörde förtjusande hem för oss kongressdeltagare.
Vi bo till festkommittén vid det nordiska mötet därstä- t. ex. hela tre stycken i samma hem, nämligen des i somras!
hos konstnärinnan fröken von Kapff, den ena af de å bilden sittande damerna.
Vi kunna ej ha det bättre.
Fröken v. Eapff ställer en vagn till vår disposition, när vi vilja fara ut; hon tänker för oss, arrange- rar om biljetter, håller bjudningar till vår ära, för oss omkring till an- dra hem i Bremen — kort sagdt, vi ha det idealiskt!
Genast första dagen blefvo vi inbjud- na till senatorn för ut- rikesangelägenheterna Marcus på diner.
Där voro närvarande åtskil- liga senatorer och per- soner af Bremens fina värld.
Man tycker, att det kännes något egen- domligt att så där ge- nast nödgas uppträda i en krets af idel obekanta storheter.
Men där var helt enkelt charmant.
En enkel, hjärtlig ton, en spirituell konversation, sköna konstskatter, ett förtjusande hem med ut- sikt åt » Contreescarpe », de forna vallgrafvarna FRÅN VÄNSTER TILL HÖGER: FESTKOMMMITTEN VID BREMERKONGRESSEN.
med sina härliga plan- MARCUS, GREFVINNAN UNRUH, FRÖKEN V. KAPFF, SENATOR teringar!
FRU DEETGEN OCH FRU MARCUS.
— 268 — IDUN 1903 Men icke allenast ministerfruarna här ha del- tagit i kongressens festkommitté; äfven de unga damerna af de öfversta tiotusen ha hjälpt till.
Tanken eder, ärade läsarinnor, att vi hade den mest storartade fest i lördags såsom afslutning af kongressen.
I konstföreningens praktfulla sal samlades vi alla kl. 8 och fingo skåda de fagraste tablåer, arrangerade af vår värdinna och den be- kanta målaren Hans am Ende.
Det var ett dussin af Bremens allra finaste familjers vackraste unga damer, som vederkvickte våra blickar genom att uppträda i dessa tablåer.
Och alla de dyrbara kostymerna bestodo de sig själfva.
De voro be- ställda från Liberty i London.
Vid festen upp- fördes äfven en liten opera, en mycket litet känd, med musik af Mozart.
Och en af Bremens unga fruar med en härlig röst hade öfvertagit hufvud- partiet.
Ah, så mycket förberedelse och arrange- manger denna fest hade kostat!
Och allt detta gjorde nu den fina societeten för anti-alkoholkon- gressen!
Som ett annat bevis på Bremerboarnas före- kommande artighet mot oss kongressister må näm- nas den splendida frukostmiddag, som hölls för oss af » der hohe Senat » i det ståtliga rådhuset och som kostade den lilla summan af 5,000 rm.
Under torsdagen hade flere familjer mottag- ning för kongressmedlemmarna.
Och det var helt intressant att vandra från det ena förtjusande hemmet till det andra.
Ty till hemmen i Bremen har eder korresp.
inte sett maken.
Isynnerhet är senator Marcus ' ett af de skönaste.
Ja, vi nordbor ha ännu mycket att lära, då det gäller gästvänlighet och otvungen hjärtlighet.
Åtminstone ha vi från norden gått med en sådan förödmjukande känsla af vår underlägsenhet på detta område under hela kongresstiden i Bremen.
Men det kan ju allt ännu hjälpas.
Och då den internationella kongressen samlas i Stockholm, dit den höll på att komma efter 2 år, må man då ej stå Bremen efter i gästvänskap!
UR DAGSKRÖNIKAN.
TTÄST UTSTÄLLNINGEN i Stockholm samman- • * - » - hänger merendels med vårens uppmarsch i våra bygder, ty det slår sällan fel att då denna hippologiska fest begynner ute bland Djurgårdens ekar, termometerns kvicksilfverpelare växer många grader ofvan fryspunkten och en värmande sol fejar gator och torg rena, medan träden antaga den första spädgröna vårfärgen.
Äfven i år har hästutställningen stått i gunst hos vädrets blida makter, och vår mondäna och sportintresserade värld har därför kunnat uppträda i och utanför Djurgårdshippodromen, där uppvisningarne ägt rum, med all den yttre elegans, som en sådan händelse påkallar.
Utställningen inleddes på lördagen i närvaro af konungen, kronprinsen och prins Eugen samt för öfrigt inför hela den lysande sviten af manliga och kvinnliga hästvänner, med de årligen åter- kommande uppvisningarna af olika hästracer samt prishoppningar m. m .. som Idun redan vid före- gående tillfällen ägnat uppmärksamhet, hvadan vi denna gång inskränka oss till detta korta om- nämnande.
Ett nytt nummer af stort intresse var uppvis- ningen af svenska kavalleriets uniformer under olika tidsåldrar.
Denna uppvisning försiggick i cirkus sistförflutna lördagen, söndagen och mån- dagen, och genom en af våra tecknare, artisten Hj.
Eneroth, äro vi i tillfälle att ge våra läsare några afbildningar från dessa med stor uppmärksamhet följda föreställningar.
Uppvisningen inleddes med Blanke ryttare från 1500-talet; de följde konungen i fält tillika med gardet till fot, som kallades » konungens gårdsfänika ».
Vidare förekommo Gustaf II Adolfs ryttare med standar efter en gammal ritning i krigsarkivet, Carl XII:s bussar med älghudskyller, skottfria bröstharnesk, byxor af skinn samt » goda växta (med vådor försedda) ryssläderstöflar », kgl.
maj:ts lifdragoncorps 1798, hvit rock med blå rever, och Ostgöta kavalleri- regemente 1779 i mörkblå rock med röda snören.
Detta ärorika regemente — afsutet 1791 — bär nu namnet kongl.
andra lifgrenadierregementet.
Ytterligare uppvisades Norra skånska kavalleri- regementet 1792 — från 1806 Kongl.
skånska husarregementet — uniform: gul rock med blå krage och rever; Södra skånska kavalleriregemen- tet 1797 — från 1805 Södra skånska carbinier- regementet, från 1822 K. skånska dragonregemen- tet, uniform: blå rock med gul krage; Lifgardet till häst 1820, ljusblå husaruniform, hvit päls; Lif- regementets dragoncorps 1815, hvit med blå krage; Wästgöta liniedragonregemente 1806, mörkblå med röd krage; Skånska husarregementet 1816, mörk- blå husaruniform, samt till sist den " föreslagna gråa uniformen - riet i våra dagar.
kaki — för svenska kavalle- 0 VENSKA KYRKAN i London har i dessa dagar V fått byta själasörjare, i det pastor Johannes Palmer, som sedan sexton år varit svenska för- samlingens i London präst, nu måst afgå till följd af sjuklighet.
Söndagen den 26 april höll han sin afskedspredikan därstädes, vid hvilket tillfälle ett af församlingen beställdt porträtt af pastor P. af- täcktes i kyrkans sakristia.
Johannes Palmer är den tjugonde i ordningen af själasörjare vid svenska kyrkan London, sedan denna församling 1710 kom till stånd.
Försam- lingens första pastor var mag.
Martin Hegardt 1710 — 1712.
Johannes Palmer föddes i Uddevalla 1848, var t. f. rektor vid pedagogien i Kongsbacka 1877 — 78, prästvigdes i Uppsala 1881 för tjänstgöring i Göte- borgs stift och utnämndes den 15 februari 1888 till legationspredikant vid Kungl.
Maj:ts beskick- ning i London och pastor vid svenska försam- lingen därstädes, hvilken befattning han tillträdde den 1 maj samma år.
Den nu tilländalupna tjänstetiden har förvisso 1 många afseenden varit en mödosam rad af år för den afgående själasörjaren, som emellertid med varm nitälskan ägnat sig åt sin uppgift och bland sina församlingsmedlemmar efterlämnar ett kärt och aktadt minne.
Om den svenska kyrkans tillkomst därute i den engelska jättestaden skrifver pastor Palmer i en af honom författad broschyr, som han utgifvit med an- ledning af sin afgång: Den man, som en- sam hopsamlade med- len till, uppgjorde rit- ningen till och öfvertog helabestyretmedkyrko- byggnaden, var försam- lingens tredje pastor, d:r Jacob Serenius, se- dermera biskop öfver Strengnäs Stift.
Han erhöll den 22 juli 1723 Kungl.
Maj:ts nådiga fullmakt att va- ra kyrkoherde vid den svenska församlingen i London och anlände hit redan på hösten s. å.
Sedan åtskilliga miss- PASTOR J.
P A L M E R.
förhållanden angående löneförmåner m. m. nå- gorlunda ordnats, upptog pastor Serenius snart det sedan några år hvilande förslaget om kyrkobygg- nad.
Redan år 1725 utverkades beviljandet af en kollekt öfver hela riket, och den inbragte omkring 6000 dal.
kmt.
1727 var pastor Serenius själf i Sverige och lyckades då genom stamboksmedel in- samla i Stockholm 2600 dal.
smt., och i öfriga riket omkring 6000 dal.
smt.
På sin återresa till London lyckades han ock, genom envoyén Preis i Haag, residenten grefve Renstjerna i - Hamburg, residen- ten Fock i Lybeck och agenten Balguerie i Am- sterdam, att på alla dessa ställen insamla medel för kyrkobyggnaden.
Den 1 mars 1728 inköptes af herr Charles Brän- der, å församlingens vägnar, den grunden, där kyrkan ännu står, Princes Square, St. George ' s- in-the-East, på norra sidan om floden, midt emot London Docks.
Grundstenen till kyrkobyggnaden lades den 15 maj s. å., och redan den 29 septem- ber, Michaelidagen, kunde kyrkan högtidligen in- vigas och fick då namnet Ulrika Eleonora efter då varande drottningen (Fredrik I:s gemål och Carl XII:s syster).
T ARTIKELN » BLAND KONSTNÄRER » i före- gående nummer af Idun uppgafs genom miss- uppfattning att större delen af köpesumman för Viggo Johansens åt Nationalmuseum förvärfvade tafla lämnats af Allmänna telefonbolagets direktör, öfveringeniören H.
T. Cedergren; skall vara gross- handlaren C.
A. Cedergren härstädes.
GLÖM Jubileumsfondens EJ sparbössor!
G IFTA SIG FÖR P E N G A R.
.
.
» EN SKÅNSK BYGDESKILDRING AF NELLA NORRVALL.
FORTS. FR. N:R J 16.
A, EFTER som du dömer, Beth.
Men våra två äldsta, Marna och Boel, voro ju redan gifta, när Sone dog.
Pengar var här nog, så att gården kunde utan vidare få följa dig.
Inte hade de andra töserna tänkt på att sätta sig mot vår vilja.
Far och jag hade valt för dem bägge två.
Inte trodde jag, att du skulle blifva dem så olik.
Det värsta af allt är, att Malena bevittnade mitt löfte.
Nu pockar hon på att det skall infrias.
Mårten vet naturligtvis ingenting, men han har dig så kär, påstår Malena, att om du inte tar honom, blir han snart samma stackare som fadern, en drinkare liksom han.
Och så är det jag, säger hon, som med vett och vilja förstört dem båda två.
Undrar du nu öfver, att jag har samvets- kval, gråter och sörjer. » Mor gick ut, och Beth satt kvar, alldeles stel af skräck.
— — — Var det nu inte nog med den börda, hon re- dan bar.
Skulle hon nu äfven som ett värnlöst offer för fädernas missgärningar, kastas i armarna på denne själlösa varelse, som nästan ingaf henne fasa.
Men nej, hon kunde det icke.
Omöjligt, hon kunde icke.
Kunde man gröfre bryta mot sjätte budet, än genom att — låt vara äfven nödd och tvungen — sälja sin kropp till den högstbjudande, då hjärtat i alla fall tillhörde en annan.
Blefve icke synden dubbelt afskyvärdare därigenom, att man inför altaret med ed lofvade att älska i nöd och lust, älska hvad man i själ och hjärta hatade och af- skydde.
Och å andra sidan, om mor sörjde sig till döds, och hon hade kunnat rädda henne, hade kunnat försona henne med Gud och med sitt eget sam- vete.
» Du skall hedra din fader och din moder. » Hvar låg plikten, hvar?
På kvällen, när fars vagn rullade in på gården, gick mor fram till Beth.
» Nämn ingenting af hvad jag sagt i dag, » sade hon bönfallande.
» Du får inte nämna ett ord, inte ens till far eller Hedda Holm.
Det löf- tet kan du väl gifva mig, Beth. » » Ja, mor.
Ingen människa skall få veta något, det lofvar jag. » » Ja, och hvad du lofvar, det håller du också, det vet jag ju. » Så smekte hon dotterns mjuka hår så mildt och lent som aldrig förr.
Så gled tiden undan.
Dagar blefvo veckor, och veckor blefvo månader.
Man hade redan bör- jat julslakt och julstök, när mors bröstvärk och hosta tog så öfverhand, att hon måste intaga sängen.
Under hela den tid som gått, sedan hon yppat sin skuld för Beth, hade hon icke nämnt den med ett ord.
Mårten kom sällan dit, men mor Malena så mycket oftare.
Alltid lagade hon, att hon blef ensam med mor en eller annan timme.
Ibland, när hon gick, hade mors ögon röda kanter.
Allt detta verkade mera på den veka, käns- liga Beth än ord och öfvertalningar skulle gjort, Beständigt kände hon lagens hårda hammare på sitt kvalda hjärta.
» Du skall — du skall icke. » Hvarför hade månne Herren ledt hennes öden så underligt?
Var hon månne ändå ämnad att sona, hvad andra brutit?
Hvad hade hon egent- ligen nu att lefva för?
Borde hon då tveka, när det gällde att offra sig själf för att därmed för- ljufva sin moders sista dagar.
Fädernas missgär- ningar straffas ju på barnen.
Hvarför tvekade hon då?
Borde hon icke villigt böja sig under oket.
Ibland voro hennes själskval så pinande, att hon med trånsjuk längtan blickade ut mot ån, hvilken i vintertid strid och bred vällde öfver sina bräddar emellan träden ute i vildplanterin- gen.
Men hon hade ingen rätt att dö.
Hon måste lefva, lefva och lida.
Men hvar finna vägen, då plikten manade åt skilda håll.
Så blef mor sjuk.
— Hon låg några dagar, men blef sämre.
Så kom doktorn.
Ja, det var ingen fara precis — nu förstås — - men hon hade dröjt för länge att söka bot.
Bröstet var klent, och en häftig förkylning, en lungin- flammation, kunde göra slut på några dagar.
När doktorn rest, och Beth, som för tillfället var ensam med modern, mötte dennas sorgsna, förebrående blick, sjönk hon på knä vid sängen och snvftade.
- » Jag skall göra det, mor.
Men inte genast, du måste gifva mig tid &gt; » Ja, gärna det, mitt kära, välsignade barn.
Bröllopet får du själf bestämma, och det brådskar ju inte.
Men förlofningen, Beth, den måste bli genast, förr får jag ingen ro. » » Ja, det är kanske bäst så, ju förr dess hellre. » » Men vill inte du, Beth, » fortsatte modern, som för att blanda bort saken — » vill du inte själf gå fram till byn efter vinet, som han talade om.
Dok- torn, menar jag.
Jag är rädd, det blir inte riktigt annars. » Beth gick, och när hon kom hem igen, möttes hon af Malena, hvilken blifvit hämtad under tiden.
Far blef slagen af häpnad, när han hörde, hvad som var i görningen, och han sökte öfvertala Beth att åtminstone taga betänketid.
Dagen efter kom Hedda Holm för att besöka den sjuka, och hon fick då veta den stora nyheten.
När hon blef ensam med Beth, både grät och bad hon, men allt var förgäfves.
Några dagar efter stod förlof- ningen i ortstidningen.
Innan Beth mottog förlofningsringen, sade hon likväl ärligt ifrån, att hennes hjärta icke gjort valet härvidlag.
» Jag älskar dig icke, Mårten, » sade hon upp- riktigt.
» Vill du i alla fall taga mig, sådan jag är, så måste du gifva mig tid att vänja mig vid förhållandena. » Då han likväl närmade sig och bad om förlof- ningskyssen, sköt hon honom mildt tillbaka, i det hon sade?
» Inte: än, Mårten.
Jag kan inte.
Du måste förlåta och vänta. » Han gjorde det också, med eller mot sin vilja visste icke Beth.
Mor blef fort någorlunda kry, när hon fått läkarehjälp.
Nu var hon också fullkomligt nöjd och belåten.
Hon visste nog, att far och Hedda voro emot partiet med Mårten.
Men Beth skulle icke svika sin plikt, ett gifvet ord skulle hon ald- rig rygga, och därför var mor fullkomligt lug-n.
Så stod julen för dörren.
I brådskan och stöket, och när inte Mårten syntes till, glömde nästan Beth, att hon var förlofvad.
Ringen lade hon mestadels ifrån sig.
Den tyngde så under sysslorna, påstod hon.
Så kom kusin Nils en dag.
Tösen låg och skurade golfvet i stugan och Beth satt vid kam- marbordet och polerade silfret till högtiden.
» Goddag, Beth! » Hon skrek till.
På grund af stöket i stugan, hade hon icke hört den främmande.
» Är morbror hemma? » Nils var så märkvärdigt kort om hufvudet i dag.
» Nej, far och mor ha rest till T. för att göra juluppköp.
Men var så god och lägg af öfverroc- ken.
Jag väntar dem hem om en timmes tid, » sade Beth lite oroligt.
Hon hade icke träfEat Nils efter sin förlofning.
» Nej, tack, då rider jag strax igen.
Jag skulle bara betala kalfven, som pojken var hemma med häromdagen.
Men det gör ju ingenting.
Du kan lämna morbror pengarna. » » Ja, visst kan jag det.
Men hvad går åt dig i dag?
Du skall väl inte rent af bära bort julen.
Jag har kaffe öfver, det kan du väl åtminstone smaka. » Han satte sig — tigande och motvilligt.
Medan Beth sysslade vid bordet framför Nils, märkte han, att hon ej bar ringen.
» Jaså, du är nyförlofvad och glömmer ringen.
Jojomen — då behöfver man väl inte gratulera.)
» Med det får du göra, hur du vill, » sade Beth stilla, men färgen kom och gick på hennes kinder.
» Ringen är så tung nu i stöket, därför har jag lagt den. » i Tung,^ Nils skrattade hånfullt.
» Jojo, vänta bara!
Den andre blir väl tyngre, är jag rädd.
En sådan herre och man — fy tusan!
Dricker gör han som en älling, när inte mor Malena är med och håller honom i rockskörtet.
Och så där- till ful, dumdryg och vedervärdig.
Ja, bättre hade jag då trott dig än så, Beth.
Att äfven du var till salu, var då det jag sist af allt väntat. » Beth svarade ej ett enda ord, men hon darrade så häftigt, att kopparna, som hon ställde på bordet, klirrade.
» Vet du hvad, Beth, » fortsatte han.
» Jag har alltid hållit af dig, och näst min lilla Inga där- hemma, har jag satt dig högst af alla.
Visst hade man från skilda håll hört talas om, att det skulle blifva något af er emellan.
Men sedan jag blifvit bekant med Mårten — • han umgås ju till svärfars — har jag skrattat åt alltihop.
Jag har alltid velat dig väl, men nu, när eländet ändå kommit, skulle jag ha lust att piska upp både din idiotiske fästman och hans styfsinta mor. » » Lugna dig, Nils! » Beth var hvit som.
lärft, men rösten var lugn.
» Mor ville det ju. » » Mor ville det, ja, ha ha ha — —.
Ett sådant snällt barn du har blifvit, Beth.
Gå och sälja dig 269 — till den, som bjuder mest, bara därför att mor ville det.
Du skulle varit hemma hos mig och Ingrid ett par veckor, så skulle du blifvit klok på, att det verkligen gifves något bättre än en skuldfri gård och en stoppad kassakista. » » En sådan lycka är icke för mig, Nils. » » Gör dig inte till, Beth, den hade kunnat vara för dig också, om inte rikedomen varit dig och moster kärare än allt annat.
Jag är tämligt va- ken, och ibland ser jag till och med skarpt.
Hur mycket du än förställde dig, Beth, jag såg ändå, att John på Rydebo var mer för dig, än du ville medgifva ens för dig själf.
Men bevars väl, han har ju skuld på gården och är dessutom en före detta torparepojke.
Moster glömde aldrig att fram- hålla det, när jag någon gång vågade nämna honom. » » Ska vi nu inte låta saken hafva sin gång och försöka ta lifvet, som det är, Nils.
Jag är rädd kaffet kallnar annars. » Nils hällde i koppen, som Beth bjöd honom, hvarefter han fortsatte: • » Ja, det är i alla fall synd om John.
Att han var kär i dig, visste jag förut, men att han var så grundligt förälskad, som han var, det blef jag först riktigt klok på, när han läste din förlofning i tidningen.
Jag råkade vara där då. » » Du ljuger, Nils! » Beth hade sprunghV upp från stolen.
» Assarsson har aldrig — » » Vågat att på allvar blicka upp till rike-Jeppas dotter, » inföll Nils hetsigt, när Beth tystnade.
» Jo, så förmäten har han verkligen varit.
Min präk- tige vän byter inte tycken, som tattare byta käp- par.
Han har aldrig varit fästad förr.
Du var hans första, och du blir hans sista.
Hade du sett och hört, när han sade det, så skulle du förstått, att det var en man och ett ord. » » Men Nils, Nils, det är ju omöjligt.
Han vi- sade ju aldrig någonting i den vägen. » » Jo, det gjorde han.
Och hade du inte varit så förblindad af högmod, skulle du förstått honom.
Visserligen kysser han inte påfvens sko, men hade du en enda gång blickat in i hans ärliga ögon — på Jöns Ols bal t. ex. — så skulle du förstått, att du själf var honom allt och dina pengar in- tet. » Beth skrattade, allt för bullrande tyckte Nils.
Hon visse icke själf, hvarför hon skrattade.
Hon visste icke ens, hvad hon gjorde, ty hon tyckte att rummet gick rundt, och att kusinens vredgade ansikte, som vändes mot henne, vippade upp och ned.
» Så — det också.
— Jaså du tycker verkligen, att det här är någonting att skratta åt.
Jag tror sannerligen att här, som så ofta annars, kan man med fullt fog tillämpa den satsen: Bäst som sker. » » Ja, det har du rätt i, Nils.
Tänk dig, Mårten skall slå båda gårdarna samman, det har mor be- stämt för länge sedan.
Pyra pigor du, och mor Malena stå för hushållet.
Jag vill titta på den mora, som blir viktigare än jag. » Nils satt som fallen från skyarna.
Beths ögon tindrade, och hennes vackra ansikte strålade.
Var denna krassa materialist hans intelligenta, men ändå så älskligt blyga kusin?
Var det väl hon, kvinnan med det varma hjärtat och de vida vy- erna, som han alltid beundrat?
Hur gränslöst hade han icke misstagit sig!
Han hade bländats af det granna skalet och trott kärnan vara lika äkta, som den yttre polityren.
Men — det var ju i alla fall naturligt.
Som hon ' nu satt där, skrytande öfver sin kommande härlighet, var hon en akta dotter af morbror Jep- pas giriga hustru.
— — — Han tömde kaffekoppen i ett enda drag, reste sig och tog afsked.
Beth följde honom icke ut, reste sig inte ens upp från stolen, ty hon kände, att hon i så fall skulle störta till golfvet.
Men när hon bad honom hälsa Ingrid och pysen därhemma, var rösten i alla fall lugn och sansad.
Det var med tungt hjärta Nils steg upp i sa- deln.
Att hon icke följde honom ut var natur- ligtvis för att visa, det hon blifvit kränkt af hans oridderliga uppriktighet angående fästmannen.
Det kvittade honom också lika, tiga hade han inte kunnat.
Men hvad som grämde honom in i själen var kusinens märkvärdiga förvandling.
Hvad skulle Ingrid säga därhemma?
Ack, Ingrid, Ingrid.
En enda äkta kvinna bland alla fanns det ju ändå på jorden en, som var, hvad hon från början visat sig vara.
Hon, den enda, var den bästa, den raraste, den älskligaste af alla, och denna ena och enda var hans hustru.
Men vid bordet i Jeppa Nils kammare satt Beth med hufvudet i händerna och kvidde och grät.
Förställningen gent emot den ärlige kusi- nen hade kostat henne oerhörd möda.
Den hjärte- gode Nils ville alla väl, det visste hon ju.
Han skulle också varit i stånd att rifva upp himmel och jord för att befria henne, ifall han känt till hennes olycka.
1DUN 1903 Men trots den nya sten, som blifvit lagd på den tunga bördan, måste hon släpa den framåt.
En återgång var icke nu mera möjlig.
Hon kunde icke svika sin plikt.
Först två timmar efter det Nils lämnat gården, kom husbondefolket hem.
Under hela tiden hade Beth suttit kvar vid bor- det i kammaren.
När hon hörde vagnen rulla in på gården, gick hon ut för att taga emot föräld- rarna, men utkommen i förstugan — svimmade hon.
— — — Att Mårten Sonesson var en rumlare, kände man till öfver hela slätten.
Alla förespådde ock- så, att han förr eller senare skulle blifva samme räddningslöse drinkare som fadern.
Men Mårten var omätligt rik, hade råd att festa, och man tog det därför icke så noga.
Under julgillena, när han presenterade sig som Beths fästman, höll han sig så pass nykter i hennes sällskap, att hon ej behöfde blygas öfver honom.
På tillställningar, där icke hon var med, tog han däremot skadan igen och var ibland fullkomligt redlös: Detta grämde bittert den stackars Beth.
Mo- derns och Malenas försäkringar, att Mårten skulle blifva en annan, sedan Beth och han blifvit för- lofvade, tycktes ju vara fullkomligt felaktiga.
Kunde han icke afhålla sig före giftermålet, när en återgång var möjlig, hur skulle det då blifva efteråt? '
Men han älskade henne ju, försäkrade han åt- minstone, och kanske skulle hon i en framtid få så mycken makt öfver honom, att hon kunde draga honom upp ur dyn.
Redan strax på nyåret började Mårten yrka på bröllop.
Beth sade bestämdt nej.
Man hade lofvat henne tid, och hon höll på sin rättighet.
Sonesson måste, fastän motvilligt, gifva efter.
Så gick tiden undan, och man var redan inne i mars månad, och med denna kommo de stora auktionerna ute på slättbygden.
En granne till kusin Nils hade dött under vin- tern.
Änkan, som var barnlös, skulle afträda går- den och dessförinnan sälja sitt stora lösörebo.
Auk- tionen skulle räcka två dagar och blef förmodli- gen en af årets största.
Mor Jeppa Nils var nyfiken och ville gärna yara med vid försäljningen af det inre boet.
Änkan, och äfven hennes aflidne man voro båda af en gammal rik bondesläkt, och mor Metta visste, att i boet fanns en hel del gamla » grun- kor » från forna tider.
Framför allt en del gam- malt silfver, som man kanske kunde komma öfver för underpris.
Det blef därför bestämdt, att man skulle köra dit och på samma gång göra besök hos Nils.
Beth stannade hemma.
Hon visste, att äfven Mårten skulle besöka auktionen.
Kom hon med, blef ju Nils tvungen att äfven bjuda hem honom, och Beth blygdes att besöka släktingarna i hans sällskap.
De trodde ju fortfarande att rikedomen lockat och bundit henne, och deras föraktliga blickar skar henne in i själen.
Och så — det värsta af allt, hon kunde ju riskera att där " träffa Assarsson från Rydebo.
Man hade haft tvätt i gården, och Beth hade hela tiden, den dag föräldrarna voro borta, lagt linne till mangling.
Först vid åttatiden på kväl- len, när hon hörde tjänstflickorna komma in från ladugården, lade hon arbetet från sig.
Sedan hon stökat undan i stugan, tog hon lampan från bor- det, gick ut i kammaren och satte sig att läsa dagens post.
Plötsligt hörde hon buller ute i förstugan, men som hon icke hörde något hundskall, trodde hon, att det var någon af de manliga tjänarna och satt därför lugnt kvar.
Hon for likväl förskräckt upp, när hon hörde ett välbekant: » God afton, » och på samma gång förnam raglande steg öfver stugugolfvet.
» God afton, » svarade hon, i det hon öppnade dörren, och hon kunde icke hindra, att rösten darrade.
Mårten, ty det var han, tumlade in i rummet och sjönk ned på soffan, som stod honom när- mast, helt enkelt därför att benen nekade bära honom längre.
» Äro far och mor komna, eller är du ensam? » frågade Beth häpen.
» Ja, jag är verkligen ensam, .och jag är nog förmäten att göra visit hos mitt kyska helgon, min så kallade fästmö, sedan lampan är tänd.
Och till på köpet kommer jag, när svärmamma är ute ocn kalasar på släkten.
Du kan ju ringa samman pigor och drängar, Beth, pojkar och ryk- tare, hela patrasket, ifall jag generar. » » Ja, jag får väl åtminstone kalla in ett par af karlarna, för att ledsaga dig hem.
Det ser ut, som det behöfdes, » kunde den vredgade flickan icke afhålla sig från att svara.
Han försökte fara upp från soffan, men föll med några råa eder tillbaka igen.
» Slyna, » gnisslade han.
» Du tror väl, jag är ett får, som far min.
Nej tack, min tös.
Jag
IDUN 1903 har allt en hel del af mor min också.
Och att hon är ett hår af hin, det har jag allt fått erfara, fast nog drar jag henne vid näsan ibland.
Du får dig en svärmor du, ha ha ha.
Men det är dig väl undt.
Högmodet kan allt behöfva kväsas en smula både hos dig själf och släkten.
&gt;Pengar har jag som gräs », lallade han vidare och slog sig för bröstet.
&gt;Inte krusai jag hvarken rike-Jeppa eller hans högförnäma dotter.
Kom ihåg det du! » Beth tyckte, hon skulle kunna sjunka i jorden af skam, när hon såg detta vedervärdiga vrak, som halflåg i soffan och nu efter den långa ha- rangen höll på att falla i sömn.
Då Beth gjorde en rörelse för att lämna rum- met, for han likväl upp ur domningen.
» Hvarför kom du inte på auktionen, om jag får fråga ?&gt; Rösten var skarp och retlig.
» Jag hade inte lust, » svarade hon lugnt och såg med fast blick in i den druckne mannens glåmiga ögon.
» Hade inte lust, ha ha ha.
— Jaså fröken hade inte lust.
Men du hörde väl, att jag ville, att du skulle följa med, och du har väl reda på, att jag är myndig och har rösträtt med förresten.
— Ha ha ha. » » Jag sade ju i förgår, att jag inte följde med, och då tog du det helt lugnt och var inte alls an- gelägen. » » Nej, bevars, jag lät som vanligt udda vara jämnt, därför att du då som alltid tog på dig din viktiga, förnäma min.
Men ser du, Beth, nu har jag krupit för dig och den gamla gården i så många år, att jag tycker, det skulle vara lifvadt att få räta rygg en gång.
Och i dag har jag druckit tre flaskor champagne.
— Och nu hjälpa inga sura miner.
Du skall — » » Hur dags månne far och mor komma? » af- bröt Beth för att få hans tankar in på andra banor.
» Vet inte — fick inte ha den äran.
— Jojo, sicken släkt!
Rike-Jeppa bjuder kusinen, hem, men svärsonen hans låter han gå.
Och så bjuder han länsman i Fridlösa, patron på Rucklebo, riksdags- man i Blåkulla, eller hvad de nu alla heta.
— Ja- ha, fint ska det vara, men här är den, som har råd att betala själf.
— — Middag för femton per- soner och champagne tills hälften lågo under bordet.
Ha ha ha, det var lifvadt, må du tro. » » Ja, det betviflar jag inte.
Men jag tror, det är bäst, du går hem nu.
Moster är .nog orolig, och du ser ut att behöfva hvila. » » Hvad för något! » Nu lyckades han verkligen komma upp ur soffan.
» Kör du fästmannen på dörren?
Hvasa?
Ha ha, du Beth.
Förlofnings- kyssen skall du fram med i kväll och det med hundra procent. » Innan hon förmådde hindra honom, hade han slagit armen om hennes lif, och hon kände hur den rusige mannen skälfde af vrede och passion.
Ett ögonblick låg hon viljelös i hans armar.
Han hade ju rätt att kyssa henne.
Borde hon nu reta honom.
Var det inte klokast att foga sig först som sist.
Tankar och beslut foro blixtsnabbt genom hen- nes hufvud.
Men när hon kände spritångorna slå emot sitt ansikte och mannens fuktiga, stinkande läppar tryckas mot sin kind, greps hon af en så- dan vämjelse, att hon började strida mot honom som mot ett vildt djur.
Han var drucken, drumlig och tung, hon smi- dig och lätt, och ett ögonblick efter hade hon slingrat sig ur hans omfamning och stött honom ned i soffan igen.
Nästa sekund stod hon borta vid väggen och hade slagit upp en däri befintlig lucka, nvilken ledde ut till köket.
» Ida, » ropade hon, » vill du inte komma in i stugan och hjälpa mig att lägga dukarna, när du får mjölken i ordning? » (Forts.) F) EN ALLGIFVANDE VÅREN har åter bragt oss ett par poetiska debuter, och det är det välkända Bonnierska förlaget som nu, som så ofta förr då det gällt spirande » skaldefrön », åtagit sig örtagårdsmästarens uppgift.
Denna bör härvidlag ha varit så mycket angenämare, som bägge de unga diktarfysionomier, hvilka nu för första gången möta oss, ha att framvisa drag af en utpräglad och, vi vilja hoppas det, utvecklingsmöjlig per- sonlighet.
— 270 Det manligaste anletet af de två bär otvifvel- aktigt Bo Bergman, ja, hans diktsamling - » Mario- netterna » kännetecknas rent ut af en för en de- buterande författare ganska sällsynt mognad.
Den knappa, klara formen kring det af bitter resigna- tion färgade erfarenhetsinnehållet vittnar om en man, som genomlefvat och genomtänkt åtskilligt.
Vårfrosten har dock redan gått fram öfver dikta- rens känslovärld, och tungsint vittnar han: » Så lustigt ingenting föröds som tjuguårslyriken, och ingen fågel Fenix föds ur askan och kritiken.
Låt vädren sopa himlen ljus, det blir väl aldrig dager i våra hjärtans stängda hus med gammalt skräp på lager. » Hvad man skulle vilja hoppas af den väntade sommaren vore att den komme diktarens pessi- mism på skam och fyllde hans » hjärtas hus » och hans sång med kraftigare kärna och modigare toner.
Typiska ynglingadrag bär däremot Nils Wohlins diktning, och den rubrik, han gifvit sin samling — » Oro » — är icke illa funnen.
Här må lifvet gärna stäcka en del af de pojkaktiga himlastormar- fasonerna och dämpa ned den ännu ofta målbrotts- skrikiga tonen.
Då skulle också helt visst de makter i den unge sångarens själ, » som slå mot skyn », finna lämpligare och uppnåeligare mål för sitt omstörtarnit än » gudarne vid himlens bryn », och hvad hans sång tilläfventyrs förlorade af be- tagande ungdomlig yra skulle den ha åter i man- lig behärskning.
Därom båda redan nu enstaka toner från ett djupare register, som här och hvar bryta sig igenom den gälla diskanten.
Ett debutarbete i prosaform, som genom ny- heten i sitt ämne och det konstnärlig-a allvaret i dess behandling förtjänar erkännsam uppmärksam- het, är Sigge Alméns » bok från ett sanatorium »: Folke Behn (Alb.
Bonniers förlag).
Författaren för oss midt in i patienternas krets på ett nutida svenskt lungsotssanatorium, och med lika mycken psykologisk talang som varm medkänsla upprullar han den ena bilden efter den andra ur de sjukas själslif, så fullt af förvirring och underliga mot- satser, » därför att deras inbillnings skapelser aldrig få anamma kropp och träda ut i förhållande till yttervärlden, utan ständigt hafva sin tyngdpunkt inom dem själfva ».
Det är en egenartad, fängs- lande bok, som särskildt bör öppna nya synvidder för de många ibland oss, som fått den grannlaga och så mycken finkänslighet kräfvande uppgiften att umgås med lidande bröder och systrar.
Elisabeth Kuylenstierna, den för vår läsekrets välbekanta författarinnan, har skänkt sina talrika vänner en själfullt berättad » kärleksroman » Gungfly (Alb.
Bonniers förlag) och Maria Bieck-Miiller har låtit utgå en ny samling norrlandsberättelser, efter den längsta inledningsnovellen betitlad Gunnar Gran och alltigenom kännetecknad af den träff- säkra skildrarkonst samt nästan manliga kärfhet i stilen som beredt författarinnan en plats för sig bland våra skrifvande damer (Hugo Gebers förlag).
På öfversättningslitteraturens område har våren att uppvisa flere betydande, förvärf.
Främst bland dessa må nämnas JEmile Zolas litterära testamente, den storslaget gripande omdiktning af den världs- bekanta Drefyssaken, i hvilken författaren själf tog en så mäktigt afgörande del.
som under nam- net t Sannings utgör den tredje — och genom mästarens uppskakande bråddöd tyvärr sista — delen i hans bekanta serie » De fyra evang * elierna ».
Något af den oförglömmelige franske före- gångsmannens storstilade bredd i kompositionen hvilar också öfver den märkliga bok af den dit- marschske landtprästen Gustaf Frenssen: Jörn Vhl, som var det senast gångna årets största lit- terära händelse i Tyskland och som med ett slag förskaffat sin författare världsrykte.
Afven den svenska öfversättningen har på få veckor upp- lefvat sin andra upplaga och visst; är, att denna af en upphöjd idealitet genomsyrade, men likvisst så realistiska skildring af tyskt allmogelif måste verka betagande genom sin djupa förståelse af det ädlaste och bästa i den germanska folkandan — arbetets och trohetens världseröfrande kraft.
Bägge dessa arbeten ha utgifvits från Alb.
Bonniers förlag, som likaledes till svenskan låtit öfverflytta den unge norske författaren Johan Bojers allvarsmäktiga roman » En pilgrimsgång » och Arne Garborgs ej mindre djuptänkta religiösa problemdikt » Den borttappade fadern *.
Af Karl Larsen, den ypperlige danske nutids- skildraren, har Aktiebolaget Ljus utsändt en ny volym, » Sexton år », en förtjusande frisk liten studie öfver en ung flickas känslolif och första blyga förälskelse.
Från samma förlag föreligger äfven i öfversättning den riktbegåfvade unge sydtyske författaren Jacob Wassermans senaste ro- man iMolochi, hvars starka och egenartade konst förvisso skall förvärfva Renate Fuchs ' diktare nya beundrare och vänner.
På Wahlström &amp; Widstrands förlag märkes en debutroman af en ny fransk författare: » Hemmet tomt » af Jean Deuzéle, ett originellt motiv, genom- fördt med beaktansvärd psykologisk finhet, den holländske författaren Fredrik van Eedens förtju- sande Faustdikt i barnahamn: » Lille Johannes » samt en samling » Fredlösa historier » af den engelske sjökaptenen Joseph Conrad, skimrande af en sago- lik exotisk färgglans från de underbara människo- stammar och nejder i fjärran östern, dem förfat- taren med förkärlek och den personliga upplef- velsens hela vederhäftighet skildrar.
Från Hugo Gebers förlag ha vi att anteckna den unga rysk-franska författarinnan Ivan Stran- niks vemodigt själfulla debutroman » Flodens ma- ning », en utvald samling af Alfred de Mussets mästerliga noveller samt ett nytt häfte skisser, » Dödssigillet » m.
fl., af Mark Twain.
På samma gång vilja vi till alla litteraturvänners beaktande påpeka den prisnedsättning å ett stort antal värde- fulla arbeten af framstående författare, som samma förlag vidtagit för tiden 1 april — 1 oktober i år enligt förteckning, som gratis kan erhållas från hvarje bokhandel.
J. N — ö.
" ylLLATRÄDGARDEN, en bok för sommarställen ' och stadsgårdar, är titeln på direktör Abelins nya bok.
Den af ser att vara en rådgifvare för trädgårdar med större anspråk än de som behandlas i den förträffliga lilla skriften » Den mindre trädgården, en bok för täppan och torpet ».
På sitt vanliga klara, lediga, stundom humoristiska språk ger för- fattaren i sitt nya arbete anvisningar och råd, som alla bära prägel af hans gedigna fackkunskap och geniala blick.
Boken upptager beskrifningar på terrasser och gräsmattor, planteringar af träd, buskar, rosor och andra blommer, anläggande af varmbänkar och växthus samt utförliga förteckningar på träd, buskar, rosor, perenna, bienna och annuella blomväxter.
Abelins bok är dock icke en bok endast för villaegare och trädgårdsodlare, nej, den är för att begagna ett af dessa banala uttryck, som vi för deras expressivitets skull ej kunna vara af med, » en bok för alla ».
Ty han lär oss att se och tänka på ting, som vi kanske aldrig förr ägnat uppmärksamhet, visar oss fulheten i det schablon- artade, det onaturliga, det på slump anordnade och lär oss se skönheten i deras motsatser.
Och hon öppnar ens blick så, att man sedan ej glöm- mer hvad man lärt och ej förstår hur man förr kunnat låta bli att se.
Läs t. ex. hans lilla be- skrifning på planterade träd eller kapitlet » utan nummer och namn », särskildt de gripande orden om de gamla träden!
Hvarje rekommendation torde emellertid vara öfverflödig.
Abelins bok söker sig visserligen vår bön förutan väg till tusentals hem för att sprida kunskap och arbetsglädje.
G.
L.
ETT LITET MUSIKGENI.
R ICHARD ANDERSSONS MUSIKINSTITUT hade i måndags en af sina sedvanliga vår- uppvisningar, då åtskilliga af dess elever på olika stadier få tillfälle visa sina kunskaper i pianospelets konst.
Nu som alltid fick man det bestämda intrycket, att dir. Anderssons institut häfdar sin plats som det främsta härstädes på pianoundervisningens område.
Själf en synner- ligen framstående såväl pianist som instruktör har han förstått att uppamma en hel del utmärkta lärarekrafter, hvarom nyssnämnda uppvisningar ock bära vittne.
Att ingå på något detaljeradt omnämnande af dessa uppvisningar, vore nog ej lämpligt.
Från måndagens musikföredrag anse vi oss dock sär- skildt böra omnämna den lille 8-årige pianisten Herbert Wallin, i hopp om att härigenom kunna väcka intresse för den fattige och begåfvade gos- sen, så att han måtte få fullborda sin musikaliska uppfostran här hemma.
Vid 5 års ålder begynte lille Herbert spela piano, och redan från början visade han härför både en brinnande håg och ovanlig talang.
I hans hem fanns då ett pianino, hvarpå modern gaf honom hans första undervisning.
Sedermera undervisades han af fru H. Engdahl, föreståndar- inna för Richard Anderssons filialinstitut å Söder.
Och för henne gjorde han snabba framsteg.
För ett år sedan måste emellertid gossens föräldrar afyttra sitt pianino.
Herbert var nu utan instru- ment från våren 1902 till sistl. januari, från hvil- ken tid han hvarje morgon under en kvarts
IDUN 1903 — 271 — må nämnas grefvinnan Math.
Taube, f. Grabow, som sjöng en aria af Handel, ackomp.
af hr Henne- berg på ett s. k. hammarklavér, förste konsert- mäst.
L. Zetterquist, som spelade på såväl sin be- römda Amativiolin från 1614 som på en diskant- viola, en näktergalsfiol och en skånsk träskofiol, samt hr Sven Scholander, hvilken utom annat före- drog flere Bellmanssånger, ackompanjerande sig på Bellmans egen cittra, som nu för första gången efter skaldens död offentligt användes.
Matinén, som bevistades af konungen och kronprinsen, bör hafva nått sitt syfte, nämligen att väcka intresse för och kännedom om det Musikhistoriska museet, och vi begagna med nöje tillfället att lifligt an- befalla detsamma i allmänhetens hågkomst.
Det förtjänar mer än ett besök i sin lokal Nybrogatan 9.
— Mille Yvonne de Tréville uppträdde i mån- dags som Julia i Gounods allbekanta opera.
Hen- nes väl och ovanligt jämnt utbildade stämma pas- sade förträffligt för detta parti.
Intonationen och textuttalet äro mycket goda, koloratur och mezza voce högt utvecklade.
Äfven i dramatiskt hän- seende tillfredsställde sångerskan alla rimliga an- språk.
Hon blef ock föremål för det fiffigaste bifall från den ganska talrika publiken.
En del af detsamma kunde äfven hr Ödmann, som var vid god röstdisposition, taga åt sig.
HERBERT WALLIN.
A. BLOMBERG FOTO.
timme fått använda sin lärarinnas instrument.
Trots dessa afbrott och inskränkningar har han oafbrutet gått framåt och härunder visat en ovan- lig energi.
De trenne stycken han å uppvisnin- gen i måndags föredrog utantill buro vittne härom.
Gossens föräldrar lära stå i begrepp att utvandra till Amerika.
Måste sonen följa dem, är fara värdt, att han en gång som underbarn kommer att exploateras af någon företagsam amerikansk im- pressario och som så många underbarn duka un- der.
Onskligt vore därför, om några här hemma ville intressera sig för honom och bekosta hans uppfostran.
Dir.
Andersson lämnar helt visst alla nödiga meddelanden om honom.
TZUNGL.
TEATEEN har återupptagit Wagners » Rhenguldet », som ej gifvits sedan förra spel- året.
Ej mindre än fem roller voro nybesatta.
Hr Nyblom hade efter d:r Briesemeister öfverta- git Loges viktiga parti, och om han än ej nådde upp till företrädarens genialiska tolkning af den- samma, så förtjänar han dock fullt erkännande för det sätt, hvarpå han skilde sig från sin upp- gift.
Mimes lilla parti, för hvilket hr Nyblom för- ut skördat rättmätigt bifall, hade nu öfvertagits af hr Ericson, som i detsamma lyckades öfver för- väntan.
Jätten Fasolt har, hvad det vokala be- träffar, fått en utmärkt representant i hr Sjöberg, som här har sin andra debutroll.
Den - vackra stämman klingade fyllig och frisk och textuttalet var redigt och klart.
Det otympliga i jättarnes upp- trädande bör dock mera pointeras.
Hr Sellergren, som förut innehaft sistnämnda parti, hade nu efter hr Elmblad öfvertagit jätten Fafners, hvilken upp- gift han godt fyllde.
Slutligen hade fru Mandahl som nytt debutparti fått sig tilldelad Erdas lilla uppgift, för hvars utförande hon förtjänar erkän- nande.
Dock står hon ett stycke efter företrä- darinnan fru Afzelius.
öfriga partiinnehafvare äro desamma som förut.
Det hela går förträff- ligt under hr Hennebergs ledning, och k. teatern förtjänar verkligen varmt erkännande, som möj- liggjort ett återupptagande af det härliga musik- dramat.
— En konsert-matiné gafs i förra veckan i k. teaterns stora foyer till förmån för Musikhistoriska museet.
Endast 150 biljetter såldes till ett pris af 10 kr.
pr st. Matinén, som upptog en hel del nummer, mest äldre, var synnerligen intressant.
Som bekant innehåller Musikhistoriska museet en stor samling af gamla musikinstrument, af hvilka många nu kommit ur bruk.
På matinén fick man höra flere äldre kompositioner utföras i samma slags instrument, som användes vid den tid kompositionerna skrefvos.
Af de uppträdande T-iEAMATISKA TEATERNS senaste program, M Giuseppe Giacosas komedi » Som blad för stor- men », är ett så helgjutet och intresseväckande stycke, att det förtjänar att länge dröja på re- pertoaren.
Dramat, ty det verkar onekligen mera drama än komedi, upprullar konflikterna inom en familj, hvars ena hälft utgöres af andligt sunda och för en rättrådig lifsprincip kämpande männi- skor, medan den andra hälften, till följd af miss- riktadt njutningsbegär och i saknad af moralisk motståndskraft, låter sig ryckas med af de dåliga lidelserna, som blad för stormerj, och föras mot undergången.
Hur en medelmåttig författare här skulle ha fråssat i ljungande moralpredikningar, markerat förtappeisen för de lastfulla och sällhetens belö- ning för de goda människorna, kan man lätt tänka sig!
Till all lycka är Giacosa en konstnär och som en konstnär har han tagit på sitt ämne, format ut det till en plastisk skapelse med lifvets rörel- ser i hvarje muskelskälfning och lifvets verklig- hetsluft som omgifvande atmosfär.
Ett sådant stycke måste ovillkorligen intressera de spelande; också var utförandet på det hela taget godt och kulminerade i hr Arehns tolk- ning af den slyngelaktige Tommy, hvars predis- position för att glida utför särskildt betonades med fin konstnärlig urskillning.
Fru Bosse hade på sin svåra flickroll nedlagt mycket arbete, här och hvar kanske för mycket, ty mödan lyste stund- om igenom; men i sista akten fick hon luft under vingarne och gaf slutscenerna sant och gripande.
Hr Skånberg i Massimos af författaren mycket sympatiskt tecknade roll och fru Hansson som den ytliga och depraverade hustrun voro båda för- träffliga, bortsedt från vissa teatermanér, som då och då hos bägge artisterna i någon mån för- svaga det goda intrycket af deras intelligenta spel.
Med en smula aktgifvande på sig själfva torde dock den förre kunna vänja sig af med att jämt lägga hufvudet så där insmickrande på sned, och den senare undvika att gå med vickan de rörelser, som om hon stode i begrepp att glida bort på skridskor.
Hr Örtengren slutligen spelade varmt och känsligt familjefadern.
Som förpjäs gafs en ren obetydlighet, » ED bröllopsnatt » af » Galeottos » författare Echegaray hvari fru Lindberg fått den mycket otacksamma uppgiften att läsa och rifva sönder en mängd bref, tigga en vildt främmande karl om hans dolk tvärs öfver en gränd — händelsen spelar i Toledo under Carl V — samt slutligen döda sig med mordvapnet, alltsammans nattetid i en mörk kam- mare, medan hon deklamerar ett antal vers, som lämnar publiken fullkomligt oberörd.
Skådespe- lare ha, som synes, också sitt martyrium ibland, när snillrika diktare få det infallet att plåga dem med bagateller!
&gt; QKÖNA HELENA » PÅ VASATEATERN.
Efter V all den moderna operettdekadens, vi på se- nare tider fått uthärda, verkade det riktigt upp friskande att ändtligen en gång åter få löga sin själ i den klassiska offenbachiadens sprudlande flöden af kvickhet och melodi.
Fru Anna Petters- son-Norrie uppbär nu också den gudaborna Sparta- drottningens skimrande chiton med oförminskadt behag, och om än rösten icke helt undgått spåren af tidens inverkan, skötes såväl den som frasering och spel med en konstnärlighet, som alltjämt står fulländningen nära.
I öfrigt var Vasateaterns se- naste uppsättning af de klassiskt vordna operett- HVLIflS V i o l t v å l 612 HYLIflS |Liljekonval|edoft| figurerna just icke allt för lysande.
Hvarken hr Adamis Paris, hr Salmsons Menelaus, hr Svenssons Achilles eller hrr Hennings och Engdahls Ajaxar kunde aflägsna en känsla af vemodig saknad in- för minnet af tidigare företrädare.
Bäst fyllde hr Ringvall som Calchas och fröken Berentz som Orestes sina platser.
Men — oafsedt alla invänd- ningar — var som sagdt glädjen öfver återseen- det oförställd.
ANNA PETTERSSON-NORRIE SOM A. BLOMBERG SKONA HELENA.
FOTO.
TZ ONSERTFÖRENINGENS fjärde och sista folk- konsert för säsongen med Mozarts formklara och melodifriska d-durssymfoni som inlednings- nummer präglades af samma fart och disciplin i utförandet och af samma belåtenhet från publi- kens sida som de föregående folkkonserterna.
Af de svenska kompositionerna, som denna gång voro ej mindre än tre, väckte Emil Sjögrens &gt;Berg- manden », ståtligt sjungen af hr G. Sjöberg, en sådan entusiasm, att den måste omtagas.
Äfven Hallens » Vasamarsch » och Erik Äkerbergs » På fjället », den senare för stråkorkester, fingo sin anpart af applådernas mention.
Webers glans- fulla Oberon-ouverture afslöt den i allo lyckade konserten.
T T R RICHARD ANDERSSON gaf under förra " veckan en konsertafton med sina mest försig- komna elever, af hvilka hr Adolf Wiklund upp- trädde både i egenskap af komponist och exeku- tör och visade därvid goda förutsättningar att bli ett namn, som vårt musiklif framdeles kan komma att räkna med.
Som rätt duktiga pianister visade sig äfven hrr Heintze och Kumlien.
Konsertföreningens orkester biträdde och det hela dirigerades af hr Tor Aulin.
y T S - OCH SAGOAFTON FÖR BARN gifves på ' från flere småttingar framställd begäran in- stundande söndagsafton i Vetenskapsakademiens hörsal af fru Ebba Sjögren med biträde af hr N. Bergendahl.
IDUN 1903 K Ö K S A L M Ä N A C K Redigerad af ELISABETH ÖSTMAN, Inneh.
af Elisabeth Östmans Husmodern- kur » i Stockholm.
FÖRSLAG TILL MATORDNING FÖR VECKAN 3 — 9 MAJ 1903.
Söndag: Consommé med vermi cel- ler; stekt lax med colberbsas; ham- bur ger k vekling med sallader; vingelé med schäfferhattar.
Måndag: Frikassé på kalf med ris; nyponsoppa med grädde.
T i s d a g: Kotpuré med rostadt bröd; kokt helgeflundra med smör och ägg.
Onsdag: Grytstek med potatis och brynta morötter; giftas.
T o r s d a g: Ärter med fläsk; beignet- aoufflé med sylt.
F r e d a g: Kall grytstek med salader; kokt fruktpudding med vaniljsås.
Lördag: Kokt sa.lt oxtunga med ärter; hafresoppa med katrinplommon.
— 1 citron, 20 gr. gelatin, 3 del.
franskt vin, 3 del.
madeira.
B e r e d n i n g: Af sockret och vattnet kokas en klar, simmig lag.
Därefter tillsättes genast skalet och saften af citronen järnte det sköljda, och i 1 del.
varmt vatten upplösta gelatinet, samt vinet- Blandningen omröres väl och silas genom en i hett vatten urvriden servett, uppspänd på.
silstol.
Geléet hälles antingen i geléskal eller i en vac- ker bleckform, förut sköljd med kallt vatten, får stelna och garneras, om det stjälpes upp, med litet sönderhackadt gelé.
, Schäf ferhat t ar (f. 6 pers.).
100 gr. smör, 1 ägg, 75 gr. socker, i / g tsk.
Cinrifvet citronskal, 50 gr. hvetemjöl, hackad mandel och socker att strö öfver bakel Beredning: Smöret röres tills det blir hvitt och pösigt.
Agget och sockret röras i 20 min., hvarefter smöret, citron- skalet och mjölet tillsättas, och mas- san omröres noga.
En plättpanna vär- mes och gnides väl ren, samt smörjes med smält smör.
En tsk.
af smeten läg- RECEPT.
ges i hvarje • rum och utröres så att V i n g e l é (f. 6 pers.).
2 hg.
topp- kakorna blifva jämna, hvarefter man- socker, 4 del.
vatten, skal och saft af del och socker strös öfver.
Plättpan- 272 — ten.
Den späckas därefter om så önskas.
En stekgryta upphettas långsamt tills den blir rykande het, dä steken ilägges och brynes hastigt på alla sidor (den B, o t p \ i r é (f. 6 pers.).
1 liten kål- vändes med två träskedar^ hvarefter rot, 1 morot, 1 palsteraacka, 1 selleri, smöret tillsättes jämte saltet.
Vätskan, 1 liten purjolök, IV2 Ht.
vatten, 1 lit.
som bör vara kokande, påspädes litet efterbuljon ' V2 msk.
smör (10 gr.) 1 i sänder och kryddorna iläggas.
Köt- msk.
mjöl, Y2 msk.
salt, hvitpeppa.r tet får därefter steka färdigt med tätt efter smak, 2 äggulor, 1 del.
grädde.
slutet lock omkr. 4 tim., vändes ett par gånger under stekningen.
samt öfver- B e r e d n i n g: Rötterna ansas på van- öses ofta.
ligt sätt, skäras i små bitar och på- Till s åsen silas och skummas kött- sättas i kallt vatten att koka, mjuka, jusen väl.
Smör och mjöl sammanfrä- då de passeras.
Smör och mjöl samman- sas, köttjusen påspädes litet i sänder fräsas, purén och den heta buljongen och såsen får koka 10 min., hvarefter tillsättas, och soppan får koka 10 min.
grädden tillsattes och såsen får ett upp- hvareftter den afsmakas.
Äggulorna och kok.
Den afsmakas med sockret och grädden vispas i soppskålen och sop- peppar och salt om så behöfves.
pan tillslås under stark vispning.
Den B e i g n e t - s o u f f l é (f. 6 pers.).
3 serveras med rostadt bröd.
del.
mjölk, 103 gr. smör, 2 tsk.
socker, G r y t s t e k f. 12 pers.): 4 kg.
innan- 106 gr. hvetemjöl, 3 ägg.
lår ell.
fransyska, 2 hg.späck, 3 msk.
B e r e d n i n g: Mjölk, smör och socker smör (60 gr.), 1 msk.
salt, 2 lit.
svag få koka upp, mjölet iröres varsamt buljong ell.
vatten, 12 kryddpepparkorn.
under full kokning, och massan arbetas Sås: 2 msk.
smör (40 gr.), 3 msk.
tills den släpper formen.
Då den afsval- mjöl, köttjus, 1 del.
tjock grädde, V2 nat, tillsättas äggen, ett i sänder under tsk.
socker.
flitig rörning.
Af massan formas små B e r e d n i n g: Köttet bultas lätt och runda bullar, som läggas på väl ren- tvättas med en duk doppad i hett vat- gjord och smord plåt och gräddas i nan insattes i ugn och bakelserna få grädda i god ugns värme tills de blifva gulbruna, då de uttagas och böjas öfver en käpp.
ordinär ugnsvärme.
De uppläggas på varmt fat och serveras med sylt.
K o k t frukt p u d d i n g (f. 6 pers.).
2 kkp.
strösocker, 3 msk.
kokande vat- ten, 1 hg.
torkade ringäpplen eller 1 lit.
Tärska äpplen, 1 hg.
abrikoser eller 2 hg.
katrinplommon, 2 kkp.
krossocker, 4 kkp.
vatten, 4 ägg, 3 del.
g / äddmjölk.
B e r e d n i n g: Sockret brynes i en tack järns panna spädes med det kokande vattnet och härmed beklädes en bleck- form.
Äpplena,, aprikoserna och katrin- plommonen sköljas väl och läggas i blöt öfver natten i det vatten, hvaraf sockerlagen skall kokas.
Af sockret och vattnet kokas en klar lag.
Äpplena ned- läggas i lagen och få koka, tills de bli mjuka, då de upptagas med hålslef, hvarefter aprikoserna få koka tills de blifva klara., sist nedläggas katrinplom- monen och få koka mjuka.
När frukten är kall nedlägges den hvarftals i for- men.
Aggen och gräddmjölken vispas tillsammans och slås öfver frukten hvar- efter formen nedsättes i kokande vat- tenbad och puddingen får koka utan lock, ofvanpå spisen, V / 2 — 2 tim.
Den uppstjälpes genast och serveras kall med vanilj sås.
1
