# ID: svediakorp-per1433
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1901
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 45,941
# sentences: 2,606
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


GAH1MELIT, Vetenskapligt styrkt, starkast bakteriedödande munvatten.
är en nyhet på lifförsäkringsornrå- Gahnelit-tandpasta &amp; Gahnelit-tandpulver Rena och bevara tänderna.
det, konstruerad och beräknad för All- — • Gahnelit-lanolin-créme.
====== — Si Si .3} Si männa Lifförsäkringsbolaget af HENRIK dess matematiker, professor E. Phragmén; MANULIIM, utmärker sig genom: lägre premier; cn utmärkt glycerinpasta för hudens skj-dd och vård.
ökade lifförsäkringsbelopp, be- HENRIK roende på kursvinst; större lånevärden; ökade fribrefsbelopp.
lemnas äfven lifförsäkringar efter i8oo-ta !ets t * $ antiseptique.
Uppfriskar, stärker och bevarar hårrötterna.
fe Si Pi EAU DE COLOGNE A!
N:o 2 5 2.
SJ fin och uppfriskande doft.
bästa typer med ovanligt goda vinstvilkor.
Så GAHNS EAU ATHÉNIENNE vanligen högre återköpspris; Därjämte GAHNS HENRIK ock barnförsäkringar samt lifräntor.
Allmänna Lifförsäkringsbolaget, GAHNS Stockholm, Vasagatan 10.
Henrik Gahns Aseptin Amykos Aktiebolag, Upsala.
Hofleverantör hos H.
M.
Drottningen.
ti Partilager i Stockholm hos E M I L FREDRIKSON.
ai K: jx-.ilV^lx \ y \ v \ \ vv \ v \ A \ \ \ A \ \ vv ^ \ y \ iA,vvv » .v \ v \ v \ \. \ v \ \ v \ yv \ vyy \ vv \ A.&lt;v.vvv \ v \ vvvv | Hktiebolagct Svensk KonstölöjdutetäUiiiiig Xefttlone * fturser S.
6iöbel.
Stor samlino tertilarbeten « enklare &amp; ä r b a r a r e möbler Eleganta småsaker för julen försäljningslokaler: Carl Xlhs torg.
Lärftskramhandel Etablerad 1SS4 Stockholm • Drottninggatan I S., / ' ' Rikstelefon 21 4 7 • Allra.
Telefon 5 8 10 Xeftttons » fturser SPECIALITET: jSTorrmarmstorg 3.
J Välsmakande.
Uppfriskande.
, / • ' • Drällduktyger, V- ', / ' ' ' ' Örngottslärfter, väfnader, Stärkande.
Damast &amp; Lakan och Handdukar, Näsdukar, Piltar, Sängtäc- ken, Bolstervarm.fi utstyrselartiklar.
Rekommenderas.
PELLERINS MARGARIN A R o c h FÖRBLIR S m a k a aldrig kaffe, som BAST BEGÄR DER FO R A LLTI D L P l I E R IN * MARGARIN Hvita är oblandadt, ty det kan vara ett gift, utan se alltid till att Ni får Kdert kaffe blandadt med S t o c k h o l m s K a f f e - A k t i e b o l a g s berömda INTUBIKAFFE, som af de mest framstående professorer och läkare erkännes göra kaffet h ä l s o s a m t, välsmakande och dubbelt så drygt som enbart kaffe samt att förhin- dra kaffeförgiftning.
Paketer å 25 och 10 öre i alla Speceri- och Diverseaffärer.
Då värdelösa ef- terapningar förekomma, bör man noga tillse, att å hvarje paket är tryckt firmans namn, S t o c k h o l m s Kaffe-Aktiebolag, ty endast dessa äro verkligt äkta och garanterade att innehålla den bästa och hälsosammaste kaffetillsättning.
IPUNS JULNUMMER UTGIFVET AF • POETISKA BIDRAG ESAIAS COLLIN, PROSABIDRAG 1901 AF FÖLJANDE DANIEL FALLSTRÖM, FRITHIOF FÖRFATTARE: ERNST HÖGMAN, ANNA M. ROOS.
AF FÖLJANDE FÖRFATTARE: ALFHILD AGRELL, SOPHIE E L K A N (RUST ROEST), A L F R E D HEDENSTIERNA AMANDA (MARI KERFSTEDT, MIHI), BIRGER OMSLAGSBILD RUTH OCH SELMA LARSSON, ARTHUR GISELA DAVID LAGERLÖF, MÖRNER, ANNA OSCAR LEVERTIN, VICTOR HENCKEL, LJUNGDAHL, SJÖGREN, GERDA ANDRÉN, HANNA JENNY TIRÉN, GUSTAF (SIGURD), LINDQUIST WAHLENBERG.
ILLUSTRATIONER ANDERSSON-MILLES, FORSSTRÖM, HELLBERG AF FÖLJANDE GUSTAF HIRSCH-PAULI, ANKARCRONA, JOHN EDVARD KINDBORG, NYSTRÖM-STOOPENDAAL, JOHAN KONSTNÄRER: GEORG CARL PAULI, TIRÉN.
TOR P R I S T Ä F L I N G JT jr jr jr jr MED ETT HUNDRA PRIS FRÅN 500 TILL 12 K R O N O R S SE NÄRMARE HÄROM SID. 34 OCH FÖLJANDE I D E T T A NUMMER!
VÄRDE.
S T O C K H O L M TRYCKT Å IDUNS KUNGL.
ALLA KLICHÉER IDUNS SAMT IDUNS HAFVA KEMIGRAFISKA 1901 HOFBOKTRYCKEKI UTFÖRTS Å ANSTALT OMSLAGET Å LITOGRAFISKA AFDELNING
' TITT-UT.
A K V A R E L L A F CARL LARSSON.
E TT AF DE populäraste numren i konst- på detta sätt göra en början med sprid- afdelningen å 1897 års stora utställning ningen af goda reproduktioner af framstå- i hufvudstaden utgjordes af den serie akvarel- ende konstnärers verk till billigt pris.
Mer ler, som utställts af Med och mästar- mer framträder i det allmänna medvetandet hand har den framstående och populäre konst- vikten af att pryda våra hem och våra skolor med nären här i klara färger tecknat en hel del konstverk.
Men då det naturligtyis endast är förtjusande bilder från sitt idylliska hem i ett fåtal förunnadt att kunna lägga sig till med Dalarne.
Genom dessa taflor har C.
L. doku- dyrbara arbeten i original, gäller det såsom menterat sig som familj elifvets och hemmets högeligen önskvärdt att kunna åstadkomma målare par préference.
Samlingen, som små- goda reproduktioner af sådana, de där kunna ningom växt ut till ett antal af 24 taflor, ut- säljas för ett pris, så att äfven ett mindre gör nu en prydnad bland vårt Nationalmuse- burget hem kan ha råd att pryda sina väggar ums konstskatter.
därmed.
Vi hafva som sagdt velat göra en Alltjämt återvänder dock den älskvärde konst- början härtill och särskildt i detta afseende nären till sina kära motiv från hemmet, allt- önskat bereda Iduns prenumeranter en förmån, jämt framtrollar hans pensel härifrån den ena som ej tillkommer någon annan än dem.
Fram förtjusande bilden efter den andra.
Och efter- på nyåret skola vi tillhandahålla särskilda sökta äro de från när och fjärran dessa konst- rekvisitionsblanketter för ändamålet.
verk; ända från Amerika ingå beställningar Hvad Idun för öfrigt kommer att erbjuda till höga pris.
sin talrika läsekrets under det nya året blir, Ett af de sista konstverken i denna serie, i få ord sagdt, ett troget fullföljande af det som utgått från den berömde målarens ateljé program, som hittills följts och hvilket visat och tillika ett af de mest förtjusande är den sig dragande nog att, såsom detta år varit här ofvan reproducerade akvarellen » Titt-ut ».
fallet, nummer efter nummer vidga läsekretsen.
Genom älskvärdt tillmötesgående från konst- Naturligtvis komma vi som hittills att i ord nären har Iduns redaktion lyckats förvärfva och bild följa dagshändelserna, liksom vi ock detta konstverk och reproduktionsrätten till det- skola meddela porträtt af de märkligare män samma.
Taflan reproduceras å vår litografiska och kvinnor, som på något sätt stå i sam- anstalt och tryckes i 17 färger i originalets band med dagskrönikan.
Jämte det rikhaltiga storlek, som är 55 X 38 centimeter.
Den största illustrationsmaterielet skola vi ägna en alldeles omsorg nedlägges på arbetet, och konstnären särskild omsorg åt textafdelningen, hvars om- har själf lofvat öfvervaka detsamma.
fattning och värde stå vida öfver hvad andra Så snart reproduktionen är färdig och god- veckotidningar ha att erbjuda.
Sakliga inlägg känd af konstnären, kommer densamma att och intressanta diskussioner i för hemmen viktiga frågor skola omväxla med kortfattade tillhandahållas till det biografier, underhållande Dess pris i noveller och berät- konsthandeln blir 12 kronor.
I likhet med telser samt goda dikter.
Romanbibliotekets utlandets större illustrerade tidningar vilja vi nya årgång öppnas med en synnerligen under- Carl Larsson.
Iduns prenumeranter ytterst låga priset af 3 kronor.
hållande och intressant ny roman, » För vind och våg », af den populära författarinnan En af längre novell är likaledes afsedd att inflyta i Iduns romanbibliotek under årets lopp, för så vidt den celebra författarinnan i tid hinner få den färdig.
För öfrigt skall vår sträfvan blifva att i alla afseenden häfda vår rangplats som Wahlenberg.
Anna Selma Lage landets er- kåndt främsta illustrerade tidn uppåt skall städse vara vårt valspråk.
Och med stöd af den stora och intresserade med- arbetarestab, som hittills välvilligt bidragit att göra Idun så rikhaltig och omväxlande, och hvaribland räknas ett flertal af våra främsta pennor, hoppas vi kunna ej blott binda vår hittillsvarande läsekrets kvar, utan ock betyd- ligt utvidga densamma.
Kommer så härtill, att julnumret, hvilket som till alla våra prenumeranter står utan motstycke i Skandinavien, fortfa- rande kommer att bibehållas, torde prenumera- tionspriset — få anses synnerligen lågt i för- hållande till den rikliga valuta som bjudes.
Julnumret kostar ensamt kr.
1: 25.
De, som önska en elegantare och gedignare utstyrsel på Idun, hufvudsakligen beroende på användningen af ett betydligt tjockare och finare papper, hvarå illustrationerna bättre framträda, kunna som hittills prenumerera på den s. k. hvars pris är 8 för helt år.
Denna upplaga uthärdar jäm- förelse med utlandets bästa på samma område.
Stockholm i december 1901. gratispresent 6 kronor för helt, 3 k hälft år — praktupplagan, För Iduns redaktion Frithiof Hellberg.
Élanketi för " Iduns julnummer-täfling ' V Med ledning af förteckningen å titelbladet har undertecknad på följande vis placerat författares och konstnärers namn vid de olika bidragen i Iduns julnummer 1901: Q O Bidrag Illustratör Författare 3 C D «s Julnumrets omslaqsviqnett •5S 3 Co » t 1 Den heliqa natten Sagan om Söndag; » Klart » till lyckans land * Kanske I co 5 5 a cd Syster Olives historia C D 5; C D Nummer 39 s- s Kräftkalaset _ o- § Kusinerna a «2 5 Si CO La longue fdle de la Suéde - .. 3 C o En historia om det som aldrig händt Där kärleken går fram / kölden S&gt; §• '.
a- &lt;3 a C D Goda vänner a - * &gt; Prenumerant å Idun för år 1902.
Fullständig postadress: 70 — 80 utmärkta fosterländsk kamratanda mellan Nordens ung- illustrationer en stor dubbel- sidig mönsterbilaga af enastående rikhaltig skandinaviska ungdomskorrespon- plansch- dens, upplagan — en präktig modeplansch i färgtryck KAMRATEN, illustrerad tidning för den, Dessa dom.
Sveriges stalt u n g d o m, i sträfvanden under sin v a r m t fosterländska ska anda hos de unga h o s såväl ställning gång, af ökas.
då vi det i kan men och för unga för har o c h läsare finna att för kostar, hela året vårt varaktig redaktion domsförfattare under lands af högst år 3 välkom- ej gosse i månaden samt till Bland sitt innehåll som omsorgsfullt är för och Pvamraten lika gossar, lärorika berättelser litterära lekar, af i skilda för sina och slag talrika finna för vi till sist gången m e d v e r k a n r a a r f stegrad dess från f ö r flickor uppfostrande alla historiens, områden, idrott, i dess slöjd och pristäflingar källor af ädel förströelse.
och en för att en ädel månad nuvarande stund räk- de den s. k. dessutom en gång i hvarje med modernaste hårfrisyrer få deltaga i denna p å baksidan samt kor- många till nästa I D U N S år endast året en genom ovanligt på Kamratens af detta H A N D A R B E T S T 1 D N I N Q framstående område — kvinnliga det n u konstnärer så h ö g t utveck- öfver hela världen ryktbara svensk handarbetet — » Dödshålans hem- lade vilja och fylles hela år- originalmönster följetong: äfventyrsberättelse i i det k o m m a n d e framhålla hvilken hvilken nyheterna för fortlöpande hela att bokhandelsvärde med alla idel slags nykomponerade kvinnliga hand- o c h i n t r e s - a r b e t e n, b r o d e r i e r, l ä d e r p l a s t i k, g l ö d r i t n i n g spännande m e d sina för talrika ensam Prenumerationspriset illu- upplagan motsva- å prenumerationspriset.
förblir d e n billigare som lande IDUNS MODETIDNING.
till tidningar för å rika synnerligen m. m.
plansch- endast 5 kronor, (utan planscher kronor — 3 det enastående bjuda, helår hittills upplagan handarbetstidning) sextonsidiga hvarje framgång h a r Kamraten sträfvanden af Kamraten underhållande outtömliga erkännande upplagan — följa ung- och omväxlande intressanta och roande af ett i förhål- materiel, billigt och dessa pris!
jul dess fantasiens afdelningar dess varmt glädjefullt i och skildringar underhållning Ett i riktning försumma innehåll strationer väl ägnad hvilka uppsatser, vetenskapens rikhaltiga valda i den dyrare s o m redan » kamraternas » l e d.
de Liksom Med att flicka u p p i Frithiof Hellberg två åtföljda omkring 3,000 deltagare.
som en synnerligen värdefull och allmänt o tyckt gratispresent: än ett extra in- nehållsrikt och präktigt utstyrdt julnummer.
nummer samt mellan Med ordnats länderna, och som i tillfället eller rycka p å K a m r a t e n santa utgifves Kamraten frukter mindre för lighet », julklapp åt de uppskattade med af innehållande respondens b ö r ingen fosterlandsälskande svensk skola ungdomens mera och under o c h tecknare nästa skarorna priset ingen jämnt 10:de å r - att det ringa en värdefullare, Under bland äfven dess i ä n ytterligare Johan Nordling flere nar sin rang- varit ä n ett p r e n u m e r a t i o n s k v i t t o 1901. och också den förhoppning, är, vän befäst n u anmäla s o m h e l årgång kr., skandinavism ', och målsmän s o m mera upplaga vänner Visst allt genom de nordiska lofvande Endast och är dess burit i vårt lands förnämsta ungdoms- Dess stigande, jämnåriga genom och verkligt ungdomsfri- föräldrar själfva som blad.
tioåriga tillvaro sio n u snart hvartdera tagit ge- den som har h a särskildt verka för år rönt den tidning i vårt ma redaktion sitt område land, detta erkännande illustrerade BARNGARDEROBEN som familje- så h a r o c k d e n f r å n inom hedersplatsen innehållsrikaste Norden som och äger.
kontinentala På organ för 6 ma den full- allt mer, språk kvinnliga som bäst dräkten hörer uppnått hvad i från betingade gifves båda tala för nästa m e d två publikationers år stora värde och däraf öfver ersätter af tvänne 8-sidiga utgifvare är olika nummer upplagor, i fortfarande: måna- den tiska nytta nästa utkommande som åren år efter sam- M e d sitt e n 8-sidiga num- ett hundratal illustra- h ö r till till våra vuxen barns ålder, dräkt och en stor dubbelsidig mönsterbilaga, tidningen me u r t a - t i o n s a f g i f t e n i under s o m hittills.
bortåt allt, spädaste Iduns Modetidning popularitet!
äfven dess månaden de t f å ö g l j o d t t — å n torde äfven plan innehållande tioner till en utgifves bepröfvade gång elegantaste olika upp- laga på mer än 300,000 exemplar den alla mödrars ovärderliga skatt och hjä denna sam- Iduns Modetidning reda, utgifna modejournal har förvärfvat förnämsta intagit ständigaste, en varm Ofvanstående Idun obestridligen mångfaldt af den ringa 3 kronor och den besparing, vinkar och r å d bereda Frithiof Hellberg.
pr prenu- år s o m dess hvarje hem.
genom pralc
DEN N u faller snön s å hvit och s k ä r ur molnens t y s t a sköte, och s k o g e n hvita kläder bär sin h ö g t i d s n a t t till mö te.
HELIGA NATTEN.
Nu ringer en osynlig hand i djupets sjunkna klocka, och stjärnorna i gyllne brand på himmelen s i g flocka.
Nu få de stumma kreatur det stora talets gåfva, och fållornas och stallens djur gudslånet stilla lofva.
IDUNS JULNUMMER 1901.
Nu sätter borgherrn ljus vid ljus i höga silfverstakar, och fattigmannen i sitt hus vid ensamt grenljus vakar.
Nu hålla rymdens fåglar fest i gårdens gula nekar, och tiggarungen såsom gäst är med i barnens lekar.
Som vax nu smälter hårdhet ner, och mörka sinnen ljusna.
Den girige sin penning ger åt svultna och åt frusna.
Nu vandrar saknan stilla ut till hvita kyrkogårdar och lägger hoppfull sin tribut på kära dödas vårdar.
Nu våldet i sitt segerlopp gör halt med svärd i skidan, och de förtryckta blicka opp i aningsfull förbidan ...
Ty stilla sjunker nu och blid den helga julenatten i drottningmantel hvit och sid kring jordens land och vatten.
Ett gyllne diadem hon bär af stjärnor kring sitt änne, och skogens träd och djuren där de buga djupt för henne.
Med hvit, jungfruligt liten hand hon stryker harpans strängar; då lyssnar sjö, då lyssnar land, då lyssna berg och ängar.
Och jordens folk af skilda slag och skilda religioner de v å g a tro en hoppets dag vid dessa milda toner.
Ett barn, så säger harpans brus, skall världens skuld försona och göra världen god.
och ljus — ett barn med törnekrona.
.
.
MARGARETA, knäböjande i brasans varma reflexer, be- rättade med sin milda röst: Alla dagarna sutto på ste- gen i evighetens trappa och väntade på sin syster Sön- dag.
» Där ser m a n / sade Mån- dag, den sömnigaste och mest vårdslöst klädda af bröderna, » hvad det vill säga att ha en Hicka till öfverhufvud.
Söndag blir ju aldrig färdig. » » Åh, » gäspade Tisdag, som var blek och gänglig, men litet kraftigare till växten än brodern, » jag tycker hon kommer tids nog, jag.
Komme hon ej alls, hade vi, hennes bröder, det bra mycket tretligare och blefve bra mycket mer firade.
Nu skall allt godt och allt roligt gömmas åt Söndag, för- slås. » » Gräla inte på Söndag, ni pojkar, » sade nu Onsdag, en satt, hurtig pojke, och högg med svingande kraft en guldflisa ur tidens gyllene schakt.
» Fanns ej Söndag, fick jag väl aldrig hylla vare sig armar eller ben.
Veckan, det trollet, får j u.
aldrig nog ut- rättadt, och ni, Måndag och Tisdag, duga just ej stort till. » » Yfs lagom du, Onsdag, » inföll nu Tors- dag, en mogen man med långt skägg.
» Ar- mar åro nog bra, men vett är bättre.
Tänk hur Söndag skulle fläcka ned och slita sön- der sina vackra kläder, om jag ej ständigt höll slegen i vår trappa polerade och blanka CH och så ifrigt skar ned evighetens himmels- sträfvande buskar och träd! » » Ja, så kallas du också ' Skär-torsdag ', » gäckades Onsdag.
» Han borde hellre kallas ' hack ' - torsdag,&gt; sade Tisdag sömnigt.
» Han hackar ju jämt och på allt. » » Ni stör mig i mina tankar. » sade nu Fredag, den längste och mörkaste af brö- derna samt så djupt sorgklädd, att han tycktes insvept i mörker.
» Endast den, som tänker, arbetar; jag tänker ständigt. » » Och blir aldrig färdig, » svingade Onsdag ut, pä samma gång som han högg loss ännu en kraftig flisa af guld: Stackars ' Långfredag '! » » Ja, nog är Fredag lårig; alllid, skrat- tade Lördag — en pigg, glittrande pojke med lockigt hår och gropar i de rosiga kinderna, » inen omtyckt är han ej.
Del är jag, som är omtyckt!
Lördagen är den bästa dagen i veckan, säga människorna.
Jämt ropa de: O, om det bara vore lör- dag '! » » Ja, det kelandet har du, » sade Måndag, » därför att du håller upp släpet åt Söndag.
Du skulle nödgas släda efter all hennes omslädning, som mitt göra är, så skulle du vara så lagom älskad. » Nu hördes lätta steg, och så stod där i de gyllene skyarne deras syster Söndag.
Hon bar en dräkt af regnbågsstrimmor, hennes ansikte var ljuft och fullt af kär-
IDUNS JULNUMMER 1901. lek, och när hon log, utstrålade från henne ett sådant ljus, att alla människor, som däraf träffades, måste kasta sig på knä för att icke bländas.
» God dag, gossar, » hälsade hon gladt och höjde sin gyllene vandringsslaf, så dess blad af glittrande solslänk sakta rasslade.
» Ha ' ni längtat efter mig? » » Ja, ja, » ropade utan undanlag alla brö- derna, till och med den knotande Måndag.
» Jag har ej kunnat komma förr. » — Sön- dag suckade litet.
— » Det är ett sådant arbete att sätta på sig alla mina klädnin- gar.
Men nu är det gjordt ändtligen.
Gif plats, Lördag, gif plats! » Med mjuka fingrar löste Söndag de gyl- lene hakarna i sin regnbågsdräkt och ska- kade öfver kanten till evighetens berg var- ligt ut de tusenfärgade flikarna, låtande dem som skimrande glimtar fladdra ut öf- ver världen.
Under regnbågsklädningen bar bon en dräkt af gnistrande juveler och svarta mus- selpärlor, under den en af sippor och löf, under den en af vågskum och himlens azur, under den en af Indiens spindelnäts- väf, under den en af korallens blodröda slingor, under den en af vaggande lotus- blommor, under den en af idel drömmar, och den var allra fagrast.
J a, i hundratal kunde hennes klädnin- gar räknas, och hon skakade sönder dem alla och strödde flikarna för vinden, och så hände ätt där en strimma af hennes dräkt fastnade eller en pärla, en blomma eller en juvel föll, blef det ljus och jubel och ödmjuk kärleksglädje i sorgsna männi- skohjärtan.
Till sist lutade hon sig så djupt ut, som om hon ämnat kasta sig ut, och ska- kade sönder sin slafs glimmande solstänk.
» Så, » sade hon med en djup suck af lättnad, » nu är milt dagsverke slut.
Nu ändtligen får jag vara mig själf ».
Den dräkt hon nu bar var väfd af snöhvita månstrå- lar, på hufvudet skimrade en stjärna af skälfvande glans, och i handen höll hon en spira af liljor, med doft så stark, att af den äfven åt brödernas kläder skänktes en svag, aldrig helt ulplånbar vällukt.
» Kom nu, gossar, » — Söndags röst blef smekande i sin mildhet — » så skall j a g berätta något vackert för er. » J a, så satte sig Söndag på del öfversta stegel i Evighetens skimrande trappa och började att för bröderna förtälja ljufva, un- derbara sagor ur evighetens stora gyllene, för dem evigt förseglade bok.
Dagarna lyssnade med spänd ifver.
Men så reste sig Måndag varligt upp och gled sakta ur ringen.
Kort därpå var det Tis- dag, som gled ut ur brödernas krets.
Så försvann Onsdag, så Torsdag.
Men då rätade den mörke Fredag ut sig i hela sin längd och ropade med hotande tonfall.
» Ve dem, när de komma tillbaka.
Ve dem, som fly, när Söndag täljer sina sagor! » Men då förvandlades Söndag från en öm syster till en mäktig, strålande drottning, och i bestraffande makl föllo orden från de vackra läpparna: » Nej, ve dig, du mörke, som dömer Guds ordning.
Ätt dagarna höra männi- skorna till, det vet du, alla, ulom jag, som hör Gud till, och därför har jag också blif- vit nämnd till eder drollning.
Gå bort, du hotande, och fyll ditt värf.
Vet, att den som dömer sina bröder, dömer Gud! » Då gick Långfredag motvilligt bort för att knotande fylla sin plats i Veckans ar- betslag.
Men Torsdag, han som växt sig vis och stark genom alt polera stegen i evighetens trappa, smög sig sakta på sin plats vid Söndags fötter och tecknade med diamantstift upp de fagra undersagor, som hon täljde.
» KLART » T I L L - LYCKANS LAND!
A R VÅR T I D verkligen så » lättsinnig », som man påslår?
Kanske; men i vissa fall är den allvarligare än de flesta af sina föregångare, och särskildt har en ung, fattig människa, som ännu kämpar för sina första brödbilar, för rättigheten att helt enkelt få fin- nas till här på jorden, det nästan alltid kno- gigt och ofta rätt bekymmersamt.
Åtminstone var detta fallet med ingeniör Gustaf Ek, för hvilken en hel del saker kommit litet afvigt här i världen, nu senast det, att han vid själfva jultiden af sin förman skickals ut för att undersöka arbetspriser och material- förhållanden för anläggande af en — vatten- ledning med byggnader och allt tillbehör i en liten sydsvensk stad.
Åtminstone för icke fackmännen är idéasso- ciationen mödosam mellan vattenledningsar- belen och hårdfrusen mark i juletid.
På själfva julafton var han ensam, ty fir- man var ny och aflönadc klent, och hans för- synta väsen dref honom ej heller att genasl söka sällskap, som ju alltid kostade något.
Och golfvel i hans rum hade springor, och väggarna drag och dagern var klen, ty rummet var billigt och det behöfde det vara.
Han hade inte haft lid att vara ung, och hjärta, hufvud och nerver stretade mot att fungera som hos en gammal.
Oftast kom arbetet, som hvarken gaf tid alt längta eller känna, och löste konflikten, precis såsom nu: » Dags- verken strax efter källossningen 1,50, under slåttern och skörden 2,50, tegel till vattenlornet 37,85 per tusen, ökdagsverken 4 kronor, virke ganska billigt, låt oss se — -- - —. » Där buro de en julgran förbi och målarens barn på nedra botten uppstämde redan nu, julaftons förmiddag, i förlid sin lilla glädjelåt L: » Och nu är det jul igeu, Och nu är det jul i, ^en!
Och julen varar väl till påska. » » Del hoppades nu Gustaf Ek, att åtminstone Tians jul inte skulle göra, ty det var i alla fall en dyster jul.
Bara kvällen väl vore öfver!
Egentligen var han en glad gosse, endast sju och tjugu år, och lifvet hade redan nupit honom hårdt; men ibland, när han för ett ögon- blick drog andan i uppförsbacken, tyckte han att det såg fasligt grått ut.
Ensam i lifvet.
utan en dörr, som riktigt villigt och gärna skulle öppnats för honom ens på julafton.
Skulder, som tryckte och hvilkas betalande sväfvade långt borta i det blå, trots all sparsamhet.
Klena arvoden och vid minsta min af önskan om något mera: » Ja, för all del, det är lite betaldl; men — världen är full af unga, kunniga män, som inte begära bättre än att få visa, hvad de duga till.
Var god säg bara ifrån, så få vi se oss om! » Det hade händt ibland, alt en glimt af sol, en doft af vår, en bris af sommarvind lätt strukit öfver hans stig, men de hade näslan gjort honom rädd, vare sig de kommo från unga ögon eller glada skratt.
Han hade alls ingen tid att hvila och alls ingen mat att äta, om han hvilade.
Mat, j a!
Det var ju julaftons middag och han åt den på den lilla stadens näst bäsla restauranl.
Han åt en liten och bränd chateau- briand i en liten och tarflig matsal med stora stoppar på duken.
Alldeles ensam.
Flickan, som serverade, såg spörjande medlidsam ut.
Julafton håller folk sig i regeln hemma, och den, som intet hem har, blir ju oftast bjuden till någon.
Genom dörren trängde skratt och glada röster.
Tre af rcstaurantens » abonnenter », som verkligen inte blifvit » bortbjudna i familj » på själfva julafton, hade källarmästarn för- barmat sig öfver, och de » doppade i grytan » just nu därute med hans närmaste. '
Yngsta flickan, som ännu bar kort klädning, sneglade på honom i smyg genom dörren till serveringsrummet och såg sedan menande på sin mamma, som drog henne därifrån och hvi- skade: » Nej, nej, Sigrid!
Inte en vildt främ- mande människa!
Det skulle abonnenterna icke tycka om. » Han drack kalle och kostade på sig ett glas punsch alldeles solo.
Det var ju jul.
Hans länkar sökte hålla fast vid schaktningsarbeten och tegelpris, men de strejkade.
Det var ju jul.
Slulligen beslöt han, nästan i raseri, att något familjesamband skulle han ha på jul- afton, och så gick han ut i korridoren till telefonen för att begära samtal med sin s. k. faster, d. v. s. hans fars kusins änka, en gammal ensam kaptenska, som var inackorderad hos en rådman i grannstaden.
Hon hade aldrig brytt sig om honom och han ännu mindre om henne.
Men det var ju jul.
» R.
.
.
r.
.
.
r.
.
.
ralaplang.
. » Centralen. » Han ryckte till och hans kind vardt röd.
Resten af telefonbeställningen beordrades af honom i en lon, som kom serveringsflickan att undra, om han kunnat bli vimmelkantig af ett enda glas punsch.
Nu vände han sig mot henne, och hans ögon glänste, som om han fått Soria Moria slott till julklapp.
» Finns där en fröken Andersson på tele- fonen? » » Vet inte.
Ska ' fråga abonnenterna.
Tele- grafkommissarien är själf därute och doppar. » Där fanns två fröknar Andersson vid tele- fonen.
Det var nu näslan mer än tillräckligt; men han visste i alla fall, hvad han visste.
Han hade haft nog af de få orden i telefonen; det kunde ej vara någon annans röst än hennes, hvilken en gång — det var nu hela två år sedan — kastat en strimma af sol, en fläkt af vår, en doft af blomster öfver hans stig.
3
Och därför bäfvade också Gustaf Ek till- baka för att ge bestämda konturer åt sitt sago- slott, alt tänka sig plats och tid för dess grund.
Men han kunde inte hindra slutna ögon att se en smärt, gullhårig och ung gestalt eller ett par stora, blåa, barnsliga ögon att lysa klarare än några julens yttre ljus i det billiga, torftiga, dragiga rummet på julekväll.
Men när hans egna ögon slöto sig på allvar och sömnen kom, då blef det rikligt galet.
Då tyckte han, att han stod långt, långt fjärran, i längtans land, vid brädden af lifsödets flod, höll i handen en lur af guld, besatt med skim- rande rubiner och ringde ett hvarf för hvarje slag hans hjärta slog.
Och stilla, men dock så klart, fjärran och dock så nära, tyckte han sig höra en röst, som var Elins, svara: » Klart — till lyckans land! » Då tyckte han, att tid och rum veko undan och rymden jublade.
Men det var bara vinter- nattens skuggor, som veko för kyrkoljus, och julottans klockeklang, som tonade öfver Skrå- köping.
mörk, litet tafatt och föga djärfvare än hon, men glad, som våren sedan frosten är slut, och tanklös, som ungdomen, då intet yttre svider.
Hon hade varit här i tre månader och gick för att fira jul hos skräddaränkan, där hon bodde, och hoppades att sonen i huset, som var snickare och allt drack litet, skulle sofva nu.
» Hemmet? » Nej, det var slut med det tarfliga hemmet vid den lilla järnvägsstationen, för mamma var död och pappa redan omgift nu.
Så talade han om, hur han hade det och hur det kom sig, att han julade där i staden.
» Vi ha just inte någon rolig jul vi, » sade hon och skrattade.
I middags hade hon sagt detsamma åt den andra fröken Andersson på centralen; men då grät hon.
De gingo förbi hem med gran och ljus och jubel af stojande barn och de mötte förse- nade affärsmänniskor med paketer i hand och glans i blick och snabba steg, som skvallrade Han gick fram och tillbaka utanför det lilla om längtan.
Och — ja, så var det intet mer.
Så skildes gamla, gråa huset, som rymde telefonstationen i den gamla, lilla, gråa staden, där man ännu de vid skräddaränkans dörr, och hon sade, alt höll på hälg och samlif, och där själfva tele- det var riktigt roligt, att de träffats ännu en fonfröknarna blefvo fria klockan nio på julafton.
gång, och han hoppades, alt han skulle riktigt Han hade skaffat sig reda på, alt ingen af dem få spraka ut med henne, medan han var kvar bodde i samma hus, som stationen var inrymd i släden.
Kanske blefve han en af dem, som i, och att middagsvakten räckte ända till kvällen.
till sommaren skulle leda själfva vattenlednings- Där var blott en utgång åt galan och där arbelet.
Hon visste ej, om hon var kvar då.
hade han patrullerat i en och en half timme, Hon hade inte ordinarie plats, hon kunde god- då hon kom, alls icke vacker, men smärt, gull- tyckligt skjutsas öfver allt Sveriges land, lilla hårig och ung, så medlidansvärdt ung, i en Elin Andersson.
filthatt, som var ful, och en kappa, som var Men då hon kom in, låg där ett sagoskimmer nött, så fruktansvärdt nött.
öfver den koppärriga skräddaränkan och hela hennes hus, den vattenspädda risgrynsgröten » God afton, fröken Elin! » Hon spratt inte till, lät ej höra något utrop och det smala grenljuset.
Och Gustaf Ek gick hem genom köld och och försökte ej med att låtsa leta i sitt minne efter hvem han var.
Men kinden blcf röd snö, ensam och med uppslagen rockkrage, utan och den lilla handen darrade i sin svarta, möjlighet till värme vid en huslig härd på spruckna handske, då hon räckte honom den.
julekväll, utan tänkbarhet till ett vänligt ord » God afton, ingeniör Ek!
Jag visste ni var i under det tak, i hvars skygd han sökte hvila.
Men hans hjärta var en triumfators och staden; jag kände igen er röst i telefon i middags. » hans röda, en smula löjligt utstående öron » Hm!
Ni kom ihåg min röst? » Det slog henne med ens, alt det borde icke hörde osynliga musikkårer spela segerhymner en ung, blyg flicka gjort, i allt fall icke tillstått.
bredvid honom.
Men nu var olyckan skedd; hon hade rakt inte Åh, den ungdomen!
annat att göra än böja hufvudet och hviska: Skulle formlösa tankar en gång taga verklig » Ja. » gestalt?
Gud vet!
Lifvet är så grålt, uppförs- Om hon mindes den!
Den hade klingat i stigen så brant för den fattige, trängseln nu hennes öron hela tiden sedan.
Var det verk- för tiden så stor äfven omkring magra fat, och ligen två hela år?
undrade hon och såg upp det är rysligt fult, men sorgligt sant, att på honom, där han gick bredvid henne, smärt, magen ofta tar ut sitt före hjärtat.
Och han hade skuggat blicken mot solglansen och ilat undan vårdoften och sökt att glömma, ty ingendera dugde vare sig till middag eller rock eller ränta å sparbankslånet.
Men midt i hvardagslifvets grått i grått, då minnet smekte gömda hjärteslrängar i kulna dagar och sträfsam tid, hade där i hans inre klungit dämpade toner i en främmande rytm, som sjöngo om vår och spirande brodd, om ock allt syntes öde för blicken.
De hade träffats vid en liten järnvägsstation, några få dagar, biand främmande folk och under mycket arbete för honom, då han var sorgsen och trött, och hon var blyg och nästan ett barn, och det hade just inte varit mycket svårt alt skiljas.
Men nu hade hjärteslrängens ton kommit igen, äfven i det yttre förnimbar, en röst med kända tonfall, buren af den prosaiska koppar- tråden, i ett ögonblick då han kände sig mera ensam än någonsin.
4
ifrUNS JULNUMMER 1901.
Kanske Vår Herre behöfde för sina änglar små nya sånger att sjunga, när som de harpan slå, tog så upp ifrån jorden en, som bar i sitt bröst tusen de skönaste sånger, bidande att få röst.
» Nej, jag vet det, » han sade, » än skall ej hän jag gå.
Tusen de skönaste sånger doge ju då också.
Gud har själf mig dem gifvit, lagt dem ned i mitt bröst, och Han kallar mig icke, förfn jag fått ge dem röst.
Och uti paradisets soliga helgedom strax de sofvande knoppar öppnas till härlig blom, strax från hans läppar klinga ilande, sköna ord, utan den kamp och ångest hvarmed de födas på jord.
Stilla släcktes af döden feberglödande blick.
Bort ifrån lifvets solsken anden dröjande gick.
Jordad blef med den döde hans stora hemlighet — att världen en skald förlorat ingen i världen vet.
Lyssnande samlas kring honom änglar med cittror af gull — oskuld kring pannan skimrar, blicken af drömmar är full.
Fagraste visor, sprungna ur hans glödande håg, komma nu dallrande åter, burna af toners våg.
# Ty af serafer sättas Äran, som lyst blott i drömmar, genast de i musik.
slocknade tyst och dog; lyran, som knappast klingat, Snart de klinga hans sånger öfver allt himmelrik.
döden i stycken slog; Ej behöfver han tänka svällande rika knoppar på att få dikt i pränt: tidiga frosten tog.
Vår Herre har råd att slösa, änglar med guld dem skrifva sirligt på pergament.
— Vår Herre har själar nog!
Herre, vi veta så föga, Dock — hvem vet det?
— måhända Herre, vi litet förstå.
det, som förfryser här, växer upp stort och härligt, Högre gå Dina tankar än våra tankar nå.
blommar i glädje där.
Kanske att intet förspilles — Kanske att intet förspilles — kanske blir lif ur hvart frö — kanske blir lif af hvart frö!
kanske däruppe blomma Kanske däruppe sjunger knoppar, som här måst dö.
skalden, som ung måst dö.
IDUNS JULNUMMER 1901.
S Y S T E R OLIVES HISTORIA.
D E T V A R på akterdäck på en stor utländsk ångbåt, där människor från många olika håll voro församlade.
De flesta voro engelsmän eller kunde åtminstone tala engelska, men där funnos också några bland de resande, som talade franska, och dessa hade blifvit sam- manförda af språket och bildade oftast en grupp för sig.
Där sutto alltså ett par äldre frans- män, en officer och en konsul, ett par belgi- ska damer, en italiensk barmhärtighetssyster, en gammal fransk präst och en ung parisare, som tycktes vara något slags artist, målare, bildhuggare eller hvad det nu kunde vara.
En afton sutto de båda äldre herrarna och talade om engelsmännen.
De gjorde en liten studie öfver dem, såsom fransmän bruka, och jämförde dem med sig själfva på ett mycket älskvärdt och roande sätt.
Men plötsligen blandade sig en af damerna in i samtalet.
» Nej, mina herrar, » sade hon.
» Ni hafva ännu inte nämnt hvad som är den allra väsent- ligaste skillnaden mellan dem och er. » » A, » sade den ene gamle herrn, han som kallades konsul, » den allra väsentligaste skill- naden, har ni funnit ut den, ni? » » Ja, jag har funnit ut den.
Den består däri, att de alla hafva en kallelse.
Fråga dem, så skall ni få höra.
Alla här ombord hafva en kallelse.
En skall lära oss att uppföda kani- ner, en att aldrig äta kött.
Den där herrn ämnar omvända turkarna, och den där borta skall uppfinna en lufttorped. » » Men vi då, » sade konsuln och kastade en snabb blick på sina medresande, » vi sakna väl icke heller människor med kallelse. » » Jo, » sade den lilla belgiskan, » ni stanna i det stånd, där ni äro födda eller ni blifva hvad era föräldrar önska, att ni skola blifva.
Ni låta lifvet leda er.
Men de där andra vilja laga lifvet och oss alla i släptåg och leda dem, dit de vilja. » » Nåja, » sade officern, » förutsatt att ni har rätt, madame, så föredrar jag att lefva bland folk utan kallelse.
De äro outhärdliga de, som gå och bära på en kallelse. » » Syster Agnese, » utbrast konsuln och vände sig till barmhärtighetssystern.
» Ni har ju många fransyskor i ert samfund.
Har ni fun- nit dem utan kallelse? » » Tyvärr, monsieur Bartout, » sade barmhär- tighetssystern och smålog, » tyvärr kan jag ej komma er till hjälp.
Jag tror ej, att vi blifva sämre barmhärtighetssystrar för den skull, men det är ej många af oss, som vårda sjuka där- 6 för, att det varit vårt lifs kallelse.
Utan oftast är detta något, som vi varit glada att få ägna oss åt, då allt annat brustit. » » Och ni då, herr abbé? » sade Bartout och vände sig till prästen.
» Ack, ack, » sade den gamle mannen, » det är så länge sedan.
Jag har varit präst hela mitt lif.
Men jag tror, att det var abbé Vcrtois där hemma, som rådde min far att sända mig till seminariet. » Monsieur Bartout vände sig nu till den unge fransmannen.
» För min del, monsieur, » sade konstnären, » misstror jag kallelsen.
Den för bara på villo- vägar.
Jag arbetar med färger och penslar, därför att detta är det naturligaste för mig.
Jag skall säga er, vi äro alla en smula målare i min familj. » Efter detta yttrande glömde man alldeles bort, att man vid samtalets början utgått från att jämföra fransmän och engelsmän.
I dess ställe började alla tala om anlag och om kal- lelse, och man anförde flere exempel på, i hvilka egendomliga förhållanden människor råkade, då det inträffade, att dessa två saker ej stämde öfverens.
» Jag har alltid sökt att hålla alla hugskott borta och göra hvad jag har anlag för, » sade officern.
» Ingen bär sig så galet åt som den, hvilken rusar åstad på grund af sin kallelse. » » Jag känner en stor författare, » sade en af damerna, » som ansåg sitt lif förfeladt, därför att han ej blifvit balettmästare.
Han påstod alltid, att detta varit hans kallelse, olyckligtvis hade han blifvit förhindrad att följa den. » » Detta påminner mig om min stackars vän, pater Meunier, » sade prästen, » han kände sig kallad att gå till Kina som missionär, och han gjorde så, men han måtte ju hafva misstagit sig, ty därute lät han omvända sig till Budd- haismen. » » Kallelsen är den störste af alla gyckel- makare, » sade målaren.
» Den bara gäckas med människorna. » Bartout ensam stred för det härliga i att handla på grund af detta högre nödtvång, som kallas kallelse.
» Men, monsieur, jag kommer nu ihåg, att jag kände en af era landsmaninnor, som hade haft en kallelse, » sade sjuksköterskan.
» Den hade visserligen ej afseende på sjuksköterske- kallet, men i alla fall.
.
.
Om ni tillåter, skall jag berätta er hennes historia.
Hon var en af våra allra bästa sköterskor, hon tillhörde samfundet, långt innan jag kom dit, och var den, som lärde mig yrket. » » Syster Olive, » började barmhärtighetssystern, » var en fransyska, men så olik alla fransyskor jag sett, att jag först tog henne för att vara en tyska eller schveiziska.
En fransyska skulle enligt min tanke antingen vara en vacker, fetlagd kvinna med olivbrun hy och spelande bruna ögon eller ock vara liten, förfinad, be- stå af rakt ingenting.
Syster Olive däremot var lång, en smula torr, inte vacker, men kraftig och munter, med ett ansikte, som man kunde lita och tro på.
Och ännu mer förvånade mig hennes ut- seende, då jag så småningom fick veta, att syster Olive varit en storhet, en ryktbarhet, att hon en gång varit mademoiselle Olive Miteau, att hon hade bott i en stor våning, hade kört omkring med egna hästar och hade umgåtts med allt fint folk i Europa.
Syster Olive hade varit skådespelerska, innan hon blef barmhärtighetssyster, och en stor och märkvärdig skådespelerska, som alla människor kände till, åtminstone alla människor i Paris.
Hon hade ju visserligen ej varit en af dem, som fara världen rundt och äro sådana storheter, att de ena dagen måste visa sig i San Francisco och den andra i S:t Petersburg, men hon hade haft det så bra, som hon kunnat önska.
Hela publiken tyckte om henne, teateranmä- larn e hade sällan något ondt att säga om henne, hon förtjänade mycket pengar, och hon uppträdde på själfva Théåtre francais.
Då jag såg syster Olive, ville jag, som sagdt, ej gärna tro, att detta varit möjligt.
Jag tänkte ju genast på de moderna pjäserna med alla deras förfinade unga kvinnofigurer, och det föreföll otroligt, att syster Olive kunnat spela en ung parisiska.
Det var något alldeles för kantigt hos henne, intet smink och inga toa- letter kunde göra syster Olive bedårande eller intagande.
Men jag fick snart vetå, att syster Olive aldrig spelat sådana saker, utan hennes styrka hade legat i att göra små mästerverk af tarfiiga roller, som ingen annan ville ha.
Hon spelade jungfrur och gamla gummor, hon var värdshusvärdinnan och portvakterskan,grön- saksmånglerskan och bondkvinnan.
Och hon utförde alla dessa stackars roller, som ingen fäster sig vid, så trovärdigt och rörande, så ömt och ändå så konstnärligt, att det hade lyckats henne att vinna medlemskap på Théåtre francais, bland de mest nogräknade af alla skådespelare.
Syster Olive hade varit mycket flitig och aldrig sparat sig, hon hade på sin tid varit en af teaterns allra oumbärligaste krafter.
Hennes ställning var egentligen bättre än någon annans, ty, fastän hon aldrig fick ' så mycket beröm som den stora primadonnan, så hade hon å andra sidan sina gifna roller, som ingen be- stred henne.
Ingen intrigerade för alt skada henne, hon var en god, hederlig kamrat, och alla höllo af henne.
Hon erkände själf mången gång efteråt, att hon hade haft en utmärkt ställning, och att hon ej borde ha tillåtit sig att begå den stora dår- skap, som tvang henne att lämna den.
Hon dog, då hon var sextio år gammal, men hon kunde i själfva verket hafva behållit sin plats vid teatern ända till slutet.
Hon var alltjämt rörlig och kraftig med en präktig organ.
Hon skulle ännu kunnat spela trotjänarinnan och bond- gumman och den sträfva gamla tanten.
Ingen skulle hafva kunnat göra detta bättre än hon.
Men olyckan var, att syster Olive hade en bestämd idé, det var något hon längtade efter, något hon hela sitt lif eftersträfvat och som hon ej kunde afstå från.
Det är mycket troligt, att hon hela tiden insåg, att detta var något dåraktigt.
Men sy- ster Olives tankar hade hela lifvet igenom gått i denna riktning, och hon kunde ej hejda sig.
Det var, som om man skulle försökt att ropa till en fallande sten, att han skulle hålla stilla och förbli sväfvande i luften.
IDUNS Det förhöll sig nämligen så, att syster Olive ej var infödd parisiska, ulan hon hade vuxit upp borta i Normandie och var dotter till en bonde.
Hon tillbragte sin barndom och sin förslå ungdom bland bönder och obildad, folk.
Ända tills hon var sjutton år hade hon hvar- ken sett en stad eller en teater.
Men en gång sedan hon blifvit vuxen fick hon följa sin fader och mor in till en marknad i Caen, och fader Miteau visade sig då så stor- artadt frikostig, att han bjöd henne och hennes mor på teatern.
Så fick syster Olive se sin första pjäs, och pjäsen var Hernani, den store Viktor Hugos Hernani.
Allt ifrån det ridån drogs upp var syster Olive alldeles borta från denna världen och flyttade med hela sin själ in på scenen.
Ingen- ting där föreföll henne främmande, utan hon förstod och uppfattade allt från första stund.
Hon sökte endast påminna sig, hvarest hon förut hade sett allt detta.
Då, medan hon satt på teatern, föreföll det henne alldeles underbart, att hon var Olive Miteau, landtflickan, som hade vuxit upp under gröna äppleträd ute på en bondgård.
Hon tyckte tvärtom, att hvad hon nu såg, var hen- nes rätta hem.
Och hon såg alls ej skåde- spelet, såsom andra se det, utan hon lefde med däri från början till slut.
Hon var hela tiden den sköna spanjorskan donna Sol, hon var älskad af Hernani och af kejsar Karl den femte, och då grefve Lunas horn hördes på själfva bröllopsaftonen, kände hon sig lika för- krossad, som om Hernani blifvit bortryckt från henne själf.
Efter den där kvällen på teatern i Caen hade syster Olive inte mer än en tanke.
Hela den stackars bondflickans önskan och längtan gick ut på alt få komma till teatern och spela donna Sol.
Det är ju svårt att förstå, att hon kunde slita sig lös från hemmet, men syster Olive lät ingenting hindra sig.
Hon öfvervann både fader Miteau och sin mor samt kärleken till hembygden och motståndet af en ung man, som gick och väntade på henne och hennes hemgift.
Och sålunda kom hon, som aldrig förr hade lärt annat än att laga mat och brygga cider, att tillhöra ett kringresande teater- sällskap.
Under hela första året, ända tills hon hade lärt sig att tala pariserfranska, fick syster Olive inga andra uppdrag än att sopa teaterförstu- gan och passa upp de verkliga skådespeler- skorna.
Det var inte något lätt arbete för en blifvande donna Sol att gå och damma sam- meten på tronstolarna, som skulle användas på teatern, eller att hålla reda på primadon- nans koffertar.
Men syster Olive bar allt med sitt eget goda humör, och alla hennes kam- rater kommo att tycka om henne.
De ön- skade alla, att hon snart skulle få uppträda.
» Ack, om ni en gång kunde finna en roll för vår stackars Olive, » brukade de säga till direk- tören.
Och ändtligen fick syster Olive en roll, men ej en sådan, som hon önskat sig.
Hon skulle hafva velat spela drottning, men då hon nu fick en roll, lät man henne uppträda som mjölnarhustru.
Hon skulle vara rå och grof, klädd i simpla kläder och hvit af mjöldam.
Syster Olive brukade säga, att då hon fick denna roll, svek henne modet, och hon bör- jade gråta.
Hon hade icke gråtit förut, då hon sopat trappor och förstugor.
Men själfva primadonnan nedlät sig att trösta syster Olive och sade till henne, att hon skulle vara nöjd nu, då hon ändtligen finge komma inför publiken.
Hon kunde aldrig komma så långt som till donna Sol, om hon ej ville börja - JULNUMMER 1901. som mjölnarhustru.
Hon, primadonnan, hade henne med tomma löften under tre eller börjat som skomakarpojke.
fyra år.
Syster Olive öfvade således in rollen och Då hon varit anställd vid Théätre francais spelade den så godt hon förstod.
Och då hon i hela tio år, kom hon åter rned sin klagan.
spelat upp den, grät hon för andra gången.
» Jag har nu tjänat vid scenen i längre tid än Hon hade lyckats alldeles förträffligt.
Hon Jakob, » sade hon, » Ni måste låta mig få min hade fått applåder af åhörarna, och kamra- donna Sol. » terna hade lyckönskat henne till hennes anlag.
Direktören sammankallade alla artister, som Se, det där borde hon slå sig på, detta kunde hade något att säga vid teatern, och förelade hon; en gammal, van skådespelerska hade ej dem frågan.
» Vi måste låta Olive Miteau för- förmått göra det bättre.
söka sig, » sade de.
» Naturligtvis gör hon Men syster Olive grät, hon hade icke lust fiasco, men det finnes intet annat sätt att få att få beröm för sin mjölnarhustru, det var slut på saken. » något, som sade henne, att denna skulle komma Under de följande veckorna tog sig syster att stå i vägen för donna Sol.
Olive ledigt från allt annat arbete, hon gjorde Och syster Olive hade helt säkert skäl för intet annat än läste på sin roll och repeterade att gråta.
Hon tycktes hafva förutsett det li- den.
Det märkvärdiga var, att hon genast dande, som väntade henne.
Ty efter detta märkte, att hon saknade hänförelse för upp- fick hon alltid uppträda, men aldrig i någon giften.
» Jag måste göra detta, » tänkte hon, roll, som tillfredsställde henne.
Hon fick » men jag tror, att jag skall bli glad, då det aldrig tala på vers, och då man gaf de ro- är öfver, så att jag får återgå till mina van- mantiska skådespelen, i hvilka furstar och liga roller. » furstinnor uppträdde, var hon som bannlyst Och ibland, då hon reciterade de romanti- från scenen.
ska orden i sin roll, fann hon den smaklös Syster Olive tröttnade slutligen vid detta och och onaturlig.
» Ack, » sade hon, » man har sökte sig till ett annat teatersällskap.
Det var låtit mig bli för gammal. » ingen svårighet för henne att erhålla ny an- I själfva verket var felet hennes.
Hon var ställning.
Direktörerna slogos om henne.
Men ovan vid versen, hon kunde ej i all hast lära syster Olive undertecknade intet kontrakt, utan sig att tala den naturligt och lättflytande.
De att direktören förband sig att låta henne spela stora orden ville ej glida fram öfver hennes donna Sol i Hernani.
Det blef också inryckt i tunga.
Och hon märkte, att hon måste lära kontraktet, att, så snart som Hernani blifvit sig ett alldeles nytt sätt att gå och att röra hän- uppsatt, skulle syster Olive få spela hjältinnans derna.
» Detta är ju en dårskap, » sade hon parti.
Och så lät direktören syster Olive ut- .stundom, » ingen har någonsin gått och talat föra hennes vanliga roller, där hon alltid lycka- så som denna donna Sol.
Det är ej en roll des, men Hernani — Hernani påstod han vara för en människa. » omodern, den lockade ej folk, han tordes ej Men stundom kände dock syster Olive något uppföra den på spellistan.
af den gamla hänförelsen för rollen, och då Stackars syster Olive undrade mången gång, detta kom igen, tänkte hon: » Då jag verkligen om det ej vore klokast, att hon återvände hem får uppträda, då jag ändtligen står på scenen, till sina äppleträd och till sin trolofvade, men skall jag bli så fullt och helt donna Sol, som hoppet kunde dock ej dö inom henne.
Och ingen före mig.
Jag vet, att hon lefver inom hon stannade kvar vid teatern och fortfor att mig som mitt andra jag.
Hvad betyder det, spela dessa små roller, som hvarken kostade att jag ej lyckas på repetitionerna?
Jag vet, henne möda eller ansträngning, och där hon att hon skall komma fram i det stora ögon- alltid gjorde lycka.
Till sist växte hennes an- blicket.
» seende till den grad, att direktören för Théätre Men syster Olive kände sig fullt förtviflad francais kom för att se henne uppträda.
Och efter hvarje öfverspelning, och denna känsla det slutade så, att syster Olive fick göra sitt delades af direktören och artisterna.
» Made- inträde i Moliéres hus.
moiselle Miteau, » sade-direktören en dag myc- Då detta inträffade, tänkte syster Olive endast därpå, att det nu skulle bli hennes lott att få spela donna Sol på Frankrikes förnämsta scen, och hon förlät en smula dessa simpla mjölnerskor och mång- lerskor, eftersom de hade fört henne så långt.
Till all lycka var syster Olive ganska länge så imponerad af den stora skådespelerska, som utförde rollen, då skådespelet någon gång stod på repertoaren, att hon ej på flere år vågade tala om att få spela den.
Men så gick tiden, och hon blef rädd för att blifva för gammal.
» Du måste genomdrifva det nu eller aldrig, » sade hon till sig själf.
» Du vet ju, att du kan spela donna Sol som ingen före dig.
Hvad, Olive, hvad tänker du på, du har ännu ej vunnit ditt lifs mål?
Gick du väl bort från ditt hem endast för att göra dessa bondkvinnor?
Min Gud, gg du behöfde ej ha arbetat dig fram a | till Théätre francais för att få skicka dig som en landtlolla. » Hon gick alltså och talade med direktören, och direktören lofva- de, att hon skulle få sin önskan uppfylld.
Sedan uppehöll han 7
IDUNS JULNUMMER 1901. ket vänligt till henne.
» Ni har mitt löfte, och och hon hade intet men af sitt nederlag, verk- det får bli alldeles, som ni vill, men vill ni ligen alls intet.
Det var i sanning mycket vackert, att både kritik och publik alldeles af- det verkligen? » » Jag vet ej, om jag önskar det, » sade hon, höllo sig från att tala om hennes fiasco » men jag vet, att jag måste.
Kanske att jag och endast skyndade sig att glömma det.
Sy- i annat fall skulle nödgas börja om på nytt. » ster Olive sökte förgäfves genom tidningarna Hon började se framför sig ett skymtande nästa morgon för att finna en redogörelse för nederlag, ett nederlag just i detta, som varit sitt misslyckande.
Hon fann det icke en gång hennes lifs ärelystnad, ett nederlag i det skratt- omnämndt.
lystna Paris, på Frankrikes främsta scen.
Hon fann detta rörande, men på samma Och snart tycktes syster Olive sakna sinne gång blef hon slagen af skräck.
» Var jag så för själfva rollen, hon sysslade endast med förfärlig? » tänkte hon.
» Var jag sådan, att man biomständigheter, hon profvade peruker och inte en gång törs tala om mig. » valde mellan en röd och en svart, så som Frampå förmiddagen kom direktören själf man väljer, då det gäller ett helt lifs lycka.
på visit till syster Olive.
Han teg ej med det, som händt, utan han Hon profvade sina dräkter med oerhörd nog- grannhet, hon målade sig på prof än skär, än förklarade och utredde såsom en läkare, hvil- olivgul.
Men hon, som blef nätt och nästan ken utreder ett sjukdomsfall.
— » Ni hade graciös som kammarjungfru, blef stel och obehag- väntat för länge, ni motsåg det med för myc- lig som adelsdam.
Och hennes ansikte, som ken spänning.
Det tog både er besinning och såg ungt och friskt ut under jungfrumössan, er andedräkt, ni spelade med band om stru- såg besynnerligt gammalt och förhärjadt ut, pen och bojor om händerna.
Det var en då hon skulle föreställa den spanska donna Sol.
omöjlighet, att ni kunde lyckas första gången.
» Men det måste ändå lyckas, » tänkte hon.
I dag skall ni hvila, men i morgon.
— Vill » Allt sedan jag var sjutton år, har jag känt, ni försöka på nytt i morgon? » att jag har kommit hit till världen endast och allenast för att få spela denna roll. » Det gamla skådespelet Hernani samlar inte gärna fullt hus nu för tiden, men den kvällen, då syster Olive uppträdde, var hvarje plats upptagen.
Alla kände till syster Olives historia och man kände sig en smula rörd inför denna lifslånga kärlek till donna Sol.
» Hvarför har man ej låtit henne spela detta förr? » frågade man.
» Hon är för gammal, hon lär vara alldeles förfärlig. » I alla fall var det en och annan, som väntade, att hon skulle lyckas, eftersom detta ändock tycktes hafva varit hennes kallelse.
Och det rådde en ganska stor spänning bland pu- bliken före pjäsens början.
Men då ridån gick upp och syster Olive kom in och började tala!
Det uppsteg liksom en enda förpinad suck från publiken, sedan var ingen nyfiken mer.
Man stängde sina öron och ögon, man försökte att alldeles glömma bort henne.
Syster Olive kunde aldrig riktigt förstå, hur hon släpade sig genom Syster Olive besinnade sig.
Ibland, då man kvällen.
Publiken var ej hård mot henne, den var mycket barmhärtig, den låtsade om ingen- lidit nederlag, känner man, att det skulle gå ting.
Den fann det nästan pikant, att hon var bättre, om man finge försöka på nytt igen.
Man så fullkomligt misslyckad, att hon hade kunnat brinner af lust att få göra om försöket.
Men då syster Olive hörde direktörens anbud, kände så fullständigt misstaga sig om sin kallelse.
Och en och annan greps naturligtvis af hon ingenting sådant.
Hon hade ingen kraft ängslan inför tanken på detta, som bemäktigat att taga upp saken.
Hon hade ej ens lust.
Så sig syster Olive och ledt henne vilse.
Något illa allt än gått, var hon ändock glad, att det dylikt kunde ju kasta sig öfver hvem som var förbi.
helst.
Syster Olive tackade direktören och sade nej.
Direktören såg då på syster Olive med en » Hon kan emellertid prisa sin lycka, » sade man, » hon har ju vunnit en utmärkt ställning lång blick och började tala om annat.
genom denna vurm, och hon behöfver ej någon- Då han reste sig för att gå, sade han sin mera utföra denna rysliga roll, som ej pas- liksom tillfälligtvis.
» Vi träffas på repetitionen sar henne. » i morgon, icke sant, mademoiselle? » Då han sade detta, blef syster Olive så för- Syster Olive var i förtviflan öfver sig själf.
Hvarför gick hon ej upp i sin roll, hvarför var färad, att hon rent af vacklade.
Hon kände, hon så kall, hvarför kände hon ingenting?
att då hon åter skulle börja uppträda, skulle Hur kunde hon deklamera så onaturligt?
Hon hon ständigt känna samma tryck och osäker- var då ingen konstnär?
Hon var nästan fre- het som föregående kväll.
Hon blef med ens stad att hvissla ut sig själf.
Hon skulle ju alldeles säker om, att hon ej mer kunde ut- älska denne Hernani.
Men det saknades all föra någon roll.
Detta hade syster Olive ej glöd i hennes blickar, då de föllo på honom.
tänkt på förut, men i samma ögonblick di- » Ack, ack, detta skall vara donna Sol, » tänkte rektören sade till henne, att hon skulle komma hon, då hon tung och tafatt skred fram öfver till en repetition, förstod hon det.
scenen.
Syster Olive skaffade sig åtta dagars tjänst- Men syster Olive var ju mycket omtyckt, ledighet, och då hon kom tillbaka till sitt ar- 8 bete, var hon frisk och glad och hade syn- barligen glömt hela saken.
Men då hon första gången skulle inträda på scenen, kände hon en besynnerlig motvilja.
Hon måste tvinga sig att göra det.
Det var ej precis rädsla, det var en nästan oöfvervin- nerlig motvilja.
Och då hon var därinne på denna samma scen, där hon fordom trifts så väl, sänkte sig en iskyla öfver henne, hon kände, att hennes anletsdrag blefvo stela, som då hon spelat spanjorska, och då hon började tala, kände hon igen donna Sols afskyvärda, onaturliga röst.
Ifrån detta ögonblick hatade syster Olive teatern.
Men som hon var en praktiskt klok människa, gaf hon ej genast vika för sitt miss- mod.
Hon kämpade en hel vinter med sin motvilja, men den blef henne till sist öfver- mäktig.
» Jag har nu fördärfvat nog många roller, » sade hon till sin direktör, » för att inse, att jag ej mer duger.
Jag har inte mer än en sak att göra, och det är att gå min väg. » Det var efter detta hon kom till oss och blef barmhärtighetssyster.
Hon var alltid glad och lugn, och de sjuka älskade henne.
Hon var lycklig äfven hos oss, det låg i hennes natur att vara lycklig.
Då jag kände henne, var jag ännu ung, och jag frågade henne stundom: » Längtar ni aldrig till- baka till världen, syster Olive, till er teater, era roller, era vackra hästar och era eleganta möbler? » Jag minnes tydligt syster Olive en gång, då jag frågade så.
Hon hade med åren blifvit allt mer lik en gammal bondgumma, hon hade lagt på hullet, hennes ansikte var mycket rynkigt och groft, men hon såg också mycket kraftig och klok ut med sin breda haka och sina klara ögon.
» Hvad skulle jag längta efter? » sade hon.
» Det var ju en omöj- lighet att härda ut längre.
Hvad jag hade lust att göra, det hade jag ej anlag till, och det jag hade anlag att göra, det saknade jag lust för. » Barmhärtighetssystern tystnade: » Ja det där var syster Olives hi- storia, » sade hon.
» Vet ni hvad, » sade konsuln, » jag såg henne uppträda.
Jag var till och med på teatern den där kvällen och såg henne spela som donna Sol.
Ja, det var ett fiasco.
Men hvad menar ni nu, min syster, om allt detta? » » Det kan inte vara mer än en mening om denna sak, » inföll kaptenen, » den där kallelsen är en bedragare. » » Man måste misstro kallelsen, » sade målaren.
» Misstro, misstro, » utbröt konsuln nästan i vredesmod, » man måste ju också misstro kär- leken, men hvad blir det af oss utan den.
Ingenting.
Och hvad förmå vi utan kallelsen?
Ingenting.
Hvad duga vi till?
Ingenting.
Hvad är er mening, syster Agnese? » » Jag tänker, monsieur Bartout, att på ett eller annat sätt måtte under allt detta ligga något gudomligt. » » Ja visst, » sade konsuln, » och om det gu- mliga är smäda det? »
IDUNS JULNUMMER 1901. latag.
Måtte nu herrn kunna plåstra ihop honom, så jag i morgon kan få mig en in- terview.
FÄLTSKÄREN.
Det är då för väl, att det finns krigskorre- spondenter.
Hur skulle annars en soldat nu för tiden bli odödlig?
Och hur tusan skulle en fältherre nu för tiden kunna vinna ett slag, om inte herrar krigskorrespondenter dagen efteråt talade om, hur han borde ha burit sig åt?
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Fältskären måtte inte vara någon vidare stor beundrare af pressen?
FÄLTSKÄREN.
Tvärt om, min bäste herre, tvärtom.
Jag är mycket förtjust i tidningar, i synnerhet när det ligger ett stycke körf i dem.
Dess- utom har jag alldeles speciel orsak att vara tacksam mot pressen.
Under mina glansda- gar var det nämligen en stor och aktad officiel tidning, som skänkte mig en lika ihärdig som smickrande uppmärksamhet.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Åh verkligen, hvad hette den?
FÄLTSKÄREN.
N U M M E R 39.
EPILOG I EN AKT.
* PERSONERNA.
Öfversten, j En fältskär, Jvid Franska främlingslegionen.
N:r 39, | En krigskorrespondent, En Soeur de S:t Vincent, Adjutanter, soldater.
Handlingen tilldrager sig i norra Afrika.
EU hell och hållet hvitkalkadt rum.
Till vänster bredt, men lågt fönster, genom hvilket synes kronan af en dadelpalm, aftecknad mot skarpblå luft.
På golfvet i vänstra hörnet en orientalisk matta och ett arabiskt rökbord.
På väggen två sadlar och hufvud- lag med betsel.
Midi i fonden en simpel fältsång; på ena stolpen hänger en uniformsrock, till vänster vid hufvudgården ett omåladl träbord med flaskor och instrument.
Framför detsamma en militärkapp- såck lång och smal.
Två halmstolar; på den till höger om sängen står ett handfat med blodigt vatten; en blodig handduk hänger öfver dess karm.
Till hö- ger i fonden dörr.
Rummet i öfrigt omöbleradt.
N:R 39.
• Jo, jo män sa ' n.
Jag har inte haft litet be- svär med den här i dag, men så var det ju också på särskild befallning af själfvaste öfversten.
Fan tar herrn, sa han, om inte herrn gör hvad han kan för 39-an.
Och eget rum skulle han ha till på köpet.
Ett officersrum, kan- tänka, liksom om inte den där fattiga stackarn skulle kunna dö lika bra i lag med det öfriga bandet.
Och egen sjuksköterska också, tänk bara, fattas inte mer, än att han skulle haft präst också.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
* Alla rättigheter förbehållna.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Del smickrar mig att höra.
tror fältskärn det?
FÄLTSKÄREN.
Släkt?
Hur tusan kan herrn fråga så dumt!
Förlåt uttrycket, goda herrn, men jag kunde inte finna något kraftigare.
Släkt?
Det märks, att herrn är grön och inte varit många tim- mar här i lägret.
Släkt?
Det finns ingen släkt i legionen.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Därför att herrn är af naturen så alldeles orimligt väl utrustad — — med afseende på frågetecken.
(39 rör på sig.)
Så ligg stilla, din krabat, och sof, eller vill du lukta på mer kloroform, hvasa?
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Herrn har väl fått lappa ihop många så- dana där stackare i sina dar?
Att vara fält- skär vid främlingslegionen måtte inte vara nå- got latmansgöra?
Hvad heter han då?
FÄLTSKÄREN.
Om jag har?
Tänk bara, att vara doktor för dom här pojkarna, som ha en sådan för- dömd benägenhet att låta sloppa sig fulla med hagel.
(Fältskären, som tvättat sig i det blodiga vattnet, kapar nu ner ärmarna.)
Har herrn tobak?
KRIGSKORRESPONDENTEN (bjuder sin tobakspung).
FÄLTSKÄREN.
Jo, si dom säger, att det var han, som i dag räddade öfversten.
Var så god!
FÄLTSKÄREN (tar fram och tänder sin pipa).
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Å katten, var det han?
Jag har redan hört talas om historien.
Det var minsann ett kar- Men hvarför FÄLTSKÄREN.
Är han släkt med öfversten då?
FÄLTSKÄREN.
(32 år) ligger på sängen med ryggen mot åskå- daren.
Han är iklädd uniformsbyxor, damasker och N:r 3 9, har jag sagt.
Duger inte det kan- skor samt en ylletröja, hvit, men med blodfläckar.
Han är öfverhöljd med en militårkappa; kring huf- ske?
Något annat namn har jag inte hört och vudet bär han ett förband.
Fältskären (60 år) står lutad öfver honom, läggande sista handen vid för- väl inte öfversten heller.
bandet.
Krigskorrespondenten (25 är) sitter grensle öfver stolen till vänster.
Han är klädd i höga snör- KRIGSKORRESPONDENTEN.
kängor och hvit Stanleyhatt.
Nå, men hvarför har då öfversten så alt säga tagit honom på entreprenad?
FÄLTSKÄREN.
Så där ja, ligg nu där, min gubbe lilla, så fin har du aldrig varit förr.
Si så där ja.
Jag skulle vilja ha den där gossens skalle att lägga fram på bordet vid en läkarekongress för att visa hvad jag kan för ' na konster.
(Torkar ett instrument.)
Polisunderrättelser.
— Herrn är verkligen född till intervieware.
Tack!
(Sätter sig på sängkanten)
IDUNS JULNUMMER 1901.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Men är det då ingen, som vet hvem den här 39-an är?
Han är väl fransman?
FÄLTSKÄREN.
Ja, så myckel är då säkert.
Men hvar- ifrån han är, det vet jag då inte.
Herrn vet väl, att den, som går in i den här legionen, byter om skinn med detsamma, och att se ' n göra några frågor, — jo, jag tackar!
Det här är en andlig orden, ser herrn, fast det är litet skralt bevändt med andligheten.
Litet mer eller mindre skabbiga får voro vi nog allesammans, när vi kommo hit för att klippa oss.
Här hän- der det nog, att både grefven och hans port- vakt kunna komma att stå i samma led, men försök att gissa hvem, som förut var herre och hvem som var dräng.
Ja, visst, ja!
Se nu på den här 39-an t. ex.
Hvem tror herrn han var, innan han fick den här fina unifor- men?
Ja, försök inte gissa.
Men se på näfven, som ligger där och plockar på kapp- kragen.
Sir herrn så lång och smal han är, och se på naglarna, minsann äro de inte som mandlar i formen.
Och se honom i syna, får herrn se?
En sådan där näsa är inte gjord att snyta med afviga sidan af han- den.
Och hvad säger herrn om den här lingesten?
(Håller upp ell miniatijrporträll med kedja, som han tagit från bordet.)
Den här bar han om halsen i den här kedjan, som jag fick lof att nypa af med en läng, då jag skulle trepanera.
(Torkar minialyrporirältet med armbågen.)
Det var mig en baddare att ha smort ner den med blod.
Skäms han inte att smutsa ner mor sins porträtt på det viset?
För det är nog hans mor det här, det syns på långt håll.
Se sicken fin dam!
(Knackar på baksidan.)
Se på tusan, finns det inte ett adelsvapen på baksidan, eller hvad är det där för ' na kru- mclurer?
FÄLTSKÄREN.
Men när öfversten kommer hem, så tittar han in här, det hälsade han med ambulansen, som bar hit den här gynnaren.
(Det knackar.)
stig in, sa ' ja '!
Stig in, FÄLTSKÄREN.
Jo-jo män sa ' n; så går det här i världen.
Sic itur ad astra!
Och nu ligger han där och kan knappast gapa, och så!
kanske den där fina gamla frun sitter någon tstans på en herr- gård och väntar på honom.
Hvad hade han här att göra?
(Tapto utanför.)
N:R 39 (spritter upp).
Min tschakå, hvar är min tschakå?
FÄLTSKÄREN Så ligg stilla, din stolle.
Det är ju tapto, vet jag, nu skall han sofva.
Det var tusan hvad sjuksköterskan låter vänta på sig.
(Slår ut tvätlfalet genom fönstret.)
Si så där ja, nu är det fint, när öfversten behagar sticka in näsan.
KRIGSKORRESPONDENTEN.
Öfversten!
Hvad skulle han här att göra så här dags på kvällen?
För resten tror jag inte han är hemkommen än, han kommer väl först på samma gång som bataljonen.
10 N:R 39.
Min phaeton, hörde du inte, att jag har brådlom: rör på benen!
SYSTERN SYSTERN (30 år.
Klädd i den ljusblå ordensdräklen med det stora hvita smycket, hvill rep och radband samt (lyssnar ett ögonblick, läser därpå, men med synbar ansträngning).
röda korset på vänstra armen.
Hon bär på armen en korg med tvänne stora vaxljus med stakar).
A periculo mortis libera.
(lod afton!
A mala morte libera.
FÄLTSKÄREN.
God afton, god afton, lilla blå vän.
Det var på tiden, att hon behagade hedra oss med sin förtjusande närvaro.
Här har jag, om jag skall vara uppriktig, stått och påtat se ' n i mid- dags, utan att få något i västen.
Hvad säger herr krigskorrespondentsdebutanten nu om ett stycke själfdödt hästkreatur?
Blir pojken ore- gerlig, så ropa genom fönstret på vakten, att de skicka hit handräckning från ambulan- sen.
N:r 39.
Bravo, bra, svart vann, och jag höll na- turligtvis på rödt.
Rödt är vin, rödt är rosen- blad, rödt är flickor.
Nu var det min gård, som gick; adjö med kåken, nu kommer mor och jag på fattighuset.
SYSTERN.
Vi måtte ha druckit mycket i natt.
Sapper- ment, hvad jag har ondt i hufvudet.
Alphons, hit med en sifon!
Är han mycket dålig?
(Faller på knä och läser på radbandet.)
(Tar sig åt pannan.)
(Reser sig upp ijsängen, hans ansikte blir synligt i vaxljusskenet.)
FÄLTSKÄREN.
Dålig?
Åh långt ifrån!
Han är klorofor- merad och opererad och trepanerad och mår som en pärla.
Men inte lefver han många timmar.
Se nu efter den vackre gossen, så att han inte gråter efter mamma.
Vill han ha vin eller vatten, så ge ' n bara, för det gör alldeles detsamma.
Mjuka tjänare!
SYSTERN (som hämlal ett glas vatten.
Då hon får se hans ansikte, lar hon förskräckt dt steg tillbaka med ena handen för bröslet.
Halfkväfdt).
Georges!
(De gå.)
N:R 39.
FÄLTSKÄREN (sticker in hufvudel genom dörren, halfhögl, med annan röst).
Har hon boken med sig, så läs något vac- kert för honom, för gör det ingen nytta, så skadar det inte heller.
(vanlig röst) KRIGSKORRESPONDENTEN.
Jo visst, det är ett vicomtevapen, — ett franskt.
Omnes sancti Apostoli et Evangelistre orate.
Hvem var det, som ropade?
Jag tyckte nå- gon nämnde mitt namn.
Hvad vill ni här?
SYSTERN (vänder bort ansiktet).
Ni är sjuk och jag är sjuksköterska.
här har ni vatten.
Se (Hon håller glaset till hans mun, hufvudel borl- vändt.)
Mjuka tjänare!
(Systern lyssnar på hans andedräkt, ordnar på Så där, det var snällt, nu skall ni försöka bordet, stänger fönstret, sätter fram ljusstakarna vid att sofva.
Jag skall vaka öfver er.
Vill ni, hufvudgärden och tänder dem.
Tar bort handfatet från stolen vid sängen och sätter sig där, framtar att jag skall läsa för er?
sin bok och börjar läsa för s ' g själf hell lyst) N:R 39.
N:R 39 (reser sig till hälften).
Är det du, din svarte scheik, nu tar dig djäfvulen!
(Han faller åter tillbaka mot kudden, andas tungt, del rosslar i bröstet.)
SYSTERN (reser sig och går på tå fram Ull hans hufvudgärd.
Han ligger fortfarande med ryggen åt publiken.
Hon känner på hans puls, återtar sin plats och börjar låsa med dämpad röst.)
Kyrie eleison, Kyrie eleison, Christe eleison, Christe eleison.
Tack.
(Hon lutar sig ner, läser, men med ansträngning:) Suscipe, Domine, servum tuum in lo- cum sperandae ti b i salvationis a mise- ricordia tua.
Amen.
N:R 39.
Hvad är det ni läser?
SYSTERN.
Det är en bön för dem, som äro mycket, mycket sjuka.
N:R 39 (ropar).
Alphons, säg till om min phaéton och bägge huntrarna, men genast!
N:R 39.
SYSTERN Läs mera.
Ni har så vacker röst.
(lyssnar ett ögonblick till hans röst, som väckte den- blir så ljust omkring mig, när ni läser.
samma hos henne ett djupt, oförklarligt intryck.
Fortsätter därpå att låsa, men mera förströdd, som SYSTERN.
sysselsatte sig hennes tankar med lösandet af en gåta).
Omnes sancti phetse orate.
Patriarchse et Pro- Det — Sicut liberasti Enoch et Eliam de communi morte — —.
IDUNS N:R 39 N:R 39.
(som rest sig på armbågen och betraktat henne).
Hvarför vänder ni bort hufvudet.
när ni läser '?
Vänd er hitåt!
Minns du första gången jag kysste dig '?
Det var under magnoliaträdet på Morny.
Du satte båda händerna för ansiktet och grät.
Sen du blef stora flickan, grät du inte längre.
SYSTERN.
Ni skall sofva och inte anstränga er med att tala.
N:R 39.
Jag skall sofva, om ni vill lägga handen på mitt hår, häruppe.
Det känns så hett och så bultar det.
SYSTERN Hvarför log du bort handen?
svart.
Det blef så SYSTERN (räcker fram krucifixet).
Du skulle läsa ett Ave Maria.
Kyss korset och bed.
Har du glömt att bedja?
N:o 39 (kysser hennes hand).
Det har jag varit ända sen jag försvor mig till det här röfvarbandet.
Men just nu kän- ner jag lust att lefva.
SYSTERN.
N:rt 39.
Tänk dig, Georges, att i morgon kanske du är död.
Har du ingenting att ångra?
SYSTERN.
(drar handen tillbaka förebrående).
Georges!
N:R 39.
Hvad heter ni?
N:o 39 (efter en kort paus).
N:r 3 9, om jag får be.
Tag af del där fula hucklet och låt mig få se på dig!
SYSTERN (går mot dörren).
Nu går jag till ambulansen!
Nej.
t Och så (Med förändrad röst.)
N:R 39.
(reser sig och lägger handen på hans panna, fort- farande med hufvudet borlvändt).
SYSTERN.
Syster Marie.
Men nu måste ni sofva.
Skall jag inte fortsätta att läsa?
1901. döttrarna öppna sängkammarfönstret.
frågar du, hvad som blifvit af mig?
SYSTERN.
Du skall låta bli att tänka på fåfänglighet, Georges.
Du skall tänka på döden.
Är du beredd att dö "?
JULNUMMER N:R 39.
Nej, stanna.
Jag lofvar att vara lyst.
Läs nu igen ur den där svarta boken, men låt bli de där begrafningspsalmerna.
Har du inga andra böner, som inte låta så jämmerligt?
Dra på bönen för god årsväxt eller lycklig barnsbörd, eller I vänta!
Tag bönen för vinskörden eller bröllopsritualen.
För resten gör det det- samma hvad du läser, bara jag får höra din röst.
N:R 39.
Marie — — Det var underligt.
SYSTERN (låser stående vid hans hufvudgärd och med handen fortfarande på hans panna).
Libera, Domine, animam servi tu i, sicut liberasti Noe de diluvio.
Amen.
SYSTERN.
N:R 39 Ja, om du är stilla, skall jag läsa för dig.
(reser sig på armbågen och betraktar henne).
SYSTERN.
Libera, Domine, sicut — — nej, Gud, jag kan inte längre.
(Sjunker ner på knä med hufmidet mot sängkanlen.)
(Bläddrar tankfullt och börjar.)
Omnipotens sempiternus Deus, qui es cunctorum benedictio, el triumphantium forti tudo; respicc propitius N:R 39 N:R (som igenkänt henne med ett svagt småleende).
Hvad är del där för en radänga?
Hvarför gråter du, Marguerite?
SYSTERN (reser sig med ansträngd behärskning).
Nej, Georges, jag är icke längre Marguerite.
— — Marguerite är död, det är syster Marie, som står hos dig — — —.
N:R 39.
Är Marguerite död?
Då är det jag, som dö- dat henne.
Mor har jag också dödat.
Gif hit handen, Marguerite.
SYSTERN.
Om du lofvar att lyda mig och sofva, skall jag hålla dig i handen.
Så där!
(Läser.)
Libera, Domine, animam sicut — — —.
39. servi tui, N:R 39.
Hvarför darrar din hand, Marguerite?
SYSTERN (med högre röst).
Sicut l i b e r a s t i I s a a c de hostia, et de manu patris sui Abrahse SYSTERN.
Men tänk efter, Georges.
blifvit af dig?
Hvad har det N:R 39.
N:r 3 9!
Ar det inte nog kanske?
— N:r 3 9.
En karl, som förtjänar sitt bröd själf och som kanske till och med någon gång har en slant öfver till en flaska.
N:r 3 9, en fransk soldat med hvita damasker och granna, röda byxor.
Rödt är vin, rödt är flickor och ro- senblad.
N:r 3 9; en legionär, som hvarken fruktar mahdister eller djäfvulen — — förtroligt.)
någonting, som oss gossar emellan egentligen kommer på ett ut.
(Som förut) Hvad det blifvit af mig?
Ett nummer i ledet.
En länk i den kedja, som håller ihop Frank- rike.
Ett stycke af soldat, som kanske en gång blir general eller åtminstone vice korpo- ral.
Fråga gossarne i bataljonen, hvem är 39-an?
Och de svara, han som går sist från flaskan.
Fråga kvinnfolket och de skola svara: den, för hvilken mödrar stänga dörren, men SYSTERN.
Det är bönen för flaggan — — för triko- loren.
N:R 39.
Ja, det är bra, men jag vill.
att du läser bröllopsritualen.
Eller vänta, kan du inga sagor?
Minns du, hur vi brukade berätta sagor för hvarandra uppe i kastanjen?
Minns du Aladdin med sin lampa?
Berätta en saga.
SYSTERN.
Ja, om du lofvar somna, skall jag berätta- Det var en gång en liten gosse, som gick vilse i en stor skog.
Och det blef alldeles mörkt och mellan trädstammarna började varg- ögon lysa som fladdrande eldkol.
Och gos- sen — — —.
N:R 39.
Läs bröllopsritualen!
SYSTERN.
Du stackars Georges, så din tanke irrar.
Den flaxar som en sjuk fågel.
11
IDUNS JULNUMMER 1901.
N:R 39.
Mor — — — gamla mor!
SYSTERN.
Känner du inte, hur kastanjerna dofta där- utanför fönstret?
Nu är det vår, och fåglarna sjunga utanför.
» Välkommen hem », sjunga de.
N:R 39.
Och Roi skäller utanför på trappan?
SYSTERN.
Och Boi skäller utanför på trappan och nu kommer gamle Alphons in och säger: » Det är serveradt. » N:R 39.
Och så sätta vi oss kring bordet — - —.
SYSTERN.
Och nu är det kväll, och nu skall Georges sofva.
Nu är han en liten gosse igen och mor sitter vid hans hufvudgärd.
» God natt, min gosse, » säger hon, » Gud signe dig, » säger hon.
N:R 39.
Tala mera — —.
Det blir så ljust omkring mig, när du talar — — så ljust — —.
N:R 39.
Jag heter inte stackars Georges, har jag sagt dig, utan n:r 3 9.
En kula i hufvudet är väl för resten ingenting att tala om.
Det gör egentligen inte ondt, det bara käns litet obe- hagligt, innan man blir van vid det.
SYSTERN.
N:R 39.
Är det du, Maguerite?
Hvad din hand är sval, stryk mig öfver pannan.
(Far upp och skriker.)
Nu kommer Abdul Scheik igen.
bof, nu skall du få för sist!
(Sjunker åter ihop.)
Men döden, Georges, tänk på döden!
SYSTERN.
N:R 39 (häftigt).
Jag vill inte dö, har jag sagt dig.
Jag vill inte dö.
I går hade jag velat det.
Hvarför skulle du komma hit?
Hvad har du här att göra?
Hade jag inte sökt ensamheten och längtat efter en kula?
Och då kommer du hit!
Står det inte som en doft omkring dig af dagar som gått.
Gå din väg, gå, gå!
Jag är ju lika död som mor.
Lefver hon än?
Vet hon af, att jag är död?
Att jag dog för ett år sedan men i stället för att komma Ull him- len, kom jag till helvetet.
Hör du inte, hur likmaskarna borra med sina stålnäbbar i hjär- nan på mig?
Mor, mor, se inte på mig, det är ju inte jag, — det är n:r 3 9!
Ohi, din Lugna dig, Georges.
Jag är hos dig.
Du yrar.
Allt är ju bara fantasier.
Tänk dig i stället hemma igen, hemma på Barrigny.
N:R 39 (bittert).
Som jag spelade bort.
Först vinbergen och skogen och så parken och slottet och mors juveler och farfars värja — —.
SYSTERN.
Nej, nej, Georges.
Tala inte så.
Nu är ju allt bra igen.
Ser du inte, där sitter mor och nickar så vänligt — — —.
(Han sjunker tillbaka.)
N:R 39.
(En trumhvirfvel hörs utanför, han far upp.)
(Han gömmer hufvudet i hennes knä.)
SYSTERN (som stirrar framför sig; medan hon smeker hans hår).
Och utanför blir det alldeles mörkt, och alla stjärnor komma; först en enda, så flere och flere.
Och alla vandra de öfver den gamla gården, där lille Georges sofver hos sin mor.
Och månen ser in genom rutan och utanför på väggen nicka alla rosorna på spaliéren åt hvarandra och hviska: » Nu sofver han, som en gång skall bli vår herre! » (Ser på honom.)
Sofver du nu, Georges?
Du småler så vac- kert!
(Skriker till.)
Christus Jesus!
Han är ju död!
(Faller på knä med hans hufvud mot sin arm, som hon stöder mot kistan) Georges, du ende käre!
(Kysser länge hans panna, stirrar framför sig.
Dörren öppnas häftigt af tvånne soldater med fack- lor, som stanna utanför i gif akt.
Öfversten, åtföljd af tvånne adjutanter, den ene med armen i band, kom- mer in.
Deras stöflar äro nedsmorda med lera.)
Hör, nu rycka de ut, och jag är inte fär- dig!
Och de hvita mössbanden falla ner öfver axlarna — — —.
(Springer upp ur sängen med ena handen för pannan.)
SYSTERN.
ÖFVERSTEN (kommer fram med raska steg.
Slannar, då han får se den döde).
Död!
Nu komma mahdisterna, de svarta afgrunds- andarna.
Se så de hvita burnuserna fladdra kring skäggen.
Mitt gevär!
Fort hit med mitt gevär!
Ja viss, ser du inte, hur hon småler mot sin gosse, som hon väntat i så många år?
(Aftar sin mössa och korsar sig.
Adjutanterna blotta sina hufvud.)
f (Han vacklar på knä.)
N:R 39 (som stirrar framför sig med vidgade ögon).
Säger hon ingenting?
SYSTERN.
Jesus Maria, lugna dig, Georges!
Lägg dig igen!
Det är ju bara bataljonen, som kom- mer hem.
Stöd dig på min axel.
Så där!
SYSTERN.
Jo, hon säger, att hon visste, att du alltid varit hennes präktige gosse, fastän du råkat vilse ute i skogen.
Och nu är hon så lyck- (Hon håller honom vid axlarna, han sjunker lig och nöjd, då hon vet, att du är hemma maktlös ned.
Hon sätter sig pä militärkofjerten med hans hufvud i sitt sköte.
Det rosslar i hans bröst.)
igen.
12 Jag kom då för sent!
SYSTERN (som icke våndt på hufvudet, fortfarande stirrande rätt fram.
Med dof röst, långsamt).
Ja, — för sent!
(RIDÅ.)
Tjv-
IDUNS JULNUMMER 1901.
V i köra upp för gården i svindlande karriär.
Vi hålla framför trappan.
En gammal militär — hon sofver under marmor och med sitt namn i gull.
Men blomstrande och friska han äger döttrar tre — så syntes genast gubben, hans hållning ståtlig var de härligaste töser du får i Småland se.
och silfverhvit mustaschen — om hand oss genast tar.
Den äldsta heter Margit, är blond som moget ax Han dunkar oss i ryggen, på axeln slår han oss, och har en blick, som smälter ditt hjärta liksom vax.
allt medan ur sin pipa han drager bloss på bloss.
Den andra heter Brita, mörk som oktobernatt., Som Carols karoliner i rök och dam han står med skälmeri i ögat och lekfull som en katt.
och ropar: håll till godo, hvad huset nu förmår!
Den yngsta heter Karin med askblondt silkeshår En man af gamla gardet, med hjärta godt som gull, och ett par ögon, blåa som himmelen om vår.
men yfviga mustaschen af » blixt och dunder! » full.
Och såg du dem tillsamman, då tänkte du helt visst: Nu är han pensionerad, fått afsked som major, hvem af de trenne röfvar mitt hjärta väl till sist?
och djupt i mörka Småland en vacker gård bebor.
Nå väl, till gracers pappa nu bjudna voro vi Majorskan länge sedan har blifvit stoft och mull — på punsch och stora kräftor och godt gästgifveri.
13
IDUNS JULNUMMER 1901.
Det blef mitt öde till att spela kort — Där inne var det lek och ras och sång horribelt dumt att kort jag spela lärde!
på gården funnos inga gamla tanter —.
Nu tjänte det ej till att neka stort: 14 och mina tre gudinnor gång på gång En fjärdeman!
man skrek.
Jag blef den fjärde.
med kyssar fingo lösa sina panter.
Där satt jag nu med spader på min hand Betänk, att sitta då som jag, helt stel, och sade pass och tog hvart spel i nolla och räkna hjärter, ruter, spader, klöfver, Majoren rasade och svor ibland, och få på huden för hvart enda fel, att knappt vi trodde taket skulle hålla.
när själen man på annat håll behöfver!
Men inte var det just att undra på, Att skåda in i ett förlofvadt land, om mina tankar ej med spelet följde: långt bättre än det Moses en gång sökte, i nästa rum jag flickorna såg gå, och ej få kyssa jungfrukind i brand — och rosenskyar mjälla kinder höljde.
jag sade pass på nytt och bära rökte.
IDUNS JULNUMMER 1901.
I bersån, af almar bildad, Upp majorn — ett snöfjäll — stiger och Eko öppnar där borta i fjällen jättestor och hälft förvildad, och det första glaset viger mellan gran och fur sin gråstensdörr.
bordet snöhvitt dukadt står.
åt sitt kära, vackra land — Ifrån röda pyramider lika skönt, när morgonskyar Då är som hade en stund jag hamnat doft af dill i kvälln sig sprider, brinna öfver röda byar, på en fjärrbelägen, elysisk strand, och i rymden månen går.
som när mörka sjöar spegla som hade ett ögonblick jag famnat aftonstjärnors stilla brand.
den ljusa lyckan i drömmarnas land .. Genom löfverk vattnet glindrar, här och där en lysmask ' tindrar som en sällsynt ädelsten.
Supén är slut.
I antika karaffiner under asparnas svagt försilfrade blad, gammalt sädesbränvin skiner som prassla helt sakta, när vinden dem liksom guld i månens sken.
På slingrande gångar fångar, När jag sveper om mig kappan att i vagnen mig bege, smärta, höga stå de tre kvar i månljuset på trappan.
till månlysta insjön vi draga åstad.
Mjuka klingande farväl — » Helan går! » i kvällen klingar, skämtet flyger som på vingar under klang af glas och skratt.
Brita, snöhvit i musslinet, springer efter rhenska vinet, piskan smäller, bort vi ila, Där står på det säfomkransade näset en runsten, grå, ifrån vikingadar, men för alltid i min själ denna sommarkväll skall hvila.
och rundt om syrsorna sjunga i gräset — •som en sköld ligger insjön speglande klar.
Med en stjärnas stilla ljus lagom kyldt i källarns natt.
skall du lysa genom natten, Och som hvita liljor i silfverdimma minna mig om Bunnens vatten ser jag Margit, Brita och Karin stå, och det hvita herrgårdshus.
Rågadt kräftfat Margit bjuder — och den nyfallna daggens pärlor glimma » tag då flera! » vänligt ljuder.
kring de fina vrister på blad och strå.
Karin fyller våra glas, Tätt vid grankrönt ättestupa och det rhenska vinets anda kvar ett stycke Hellas fanns, känns med kvällens luft sig blanda Melodiskt vekt då tonar i kvällen och i Smålands skogar djupa liksom rosendoft ur vas.
från unga läppar en visa från förr, lifvet sken i ungdomsglans.
15
IDUNS JULNUMMER 1901.
Men hofjunkaren slog med oförsynt kall- tillgifvenhet.
.
.
Af pur otålighet vaknade jag blodighet upp det lilla häftet midt framför den med solen.
.
.
För att upprörda författarinnans ögon och fortsatte få tiden att löpa hade helt trankilt.
jag intet annat att göra » Inte hade jag en aning om, att kusin gick än att gå i morgonbön.
i så blå strumpor.
Kusin kunde ge ut en hel Pastor Isberg talade öf- poetisk kalender!
— Nå, den här urkunden ver det vackra språket: gifver både ris och socker.
Ty visserligen står jag tackar dig, o Gud, här vida mer om en viss bläcksuddare och att jag så underligt ska- rimsmed, än som kan anses nödvändigt eller pad är.
Det var högst hälsosamt.
Att nu bara kunna tycka, att den uppbyggligt.
Men nu är där trubaduren med spindelbenen är lik Eugéne jag här för att utkräfva Aram.
.
.
Men till sist får kusin, Gud vare min fordran med laglig lof, igen sitt naturliga, fina jugement.
Se här: ränta efter 3 / ä banco. » » Det är skada, att den intagande — hör hör » Har man hört på — Pehr-Abraham redan skall vara månskens- hjälte.
.
.
» maken! » » Pehr-Abraham! » » Bosina, nu har jag » Tycker verkligen kusin, att en kavaljer skall en hel vinter i Stock- holm och en half som- vara långhårig som en alobrog eller en gammal mar i Medevi varit din bard?
.
.
Barbarer och mobb ha mycket hår.
.. galérslaf.
Jag har flu- Men det är icke det rätta stället, utan det här, git som en fjäderboll pagina 7 3, nerskrifven själfva midsommarafton.
för volanten efter dina » Pehr Abraham är i alla fall den älskansvär- lusen lynnen.
Sett dig dasle af dem allesammans, en sådan polkör. » mysa till höger och vän- Min blygsamhet förbjuder mig att läsa fort- ster och samtidigt hålla sättningen.
Jag skall bara taga slutet — » då den mig kvar, som man hål- stackars gossen tjänat nog för sin Bachel.
.
. » » Tyst, skurk, » ropade nu Bosina, som stått där ler rudan i sumpen.
Nu skall det smälla, så förlamad och mållös öfver kusinens fräckhet.
sant jag heter Pehr- — » Tyst, det är det nedrigaste, simplaste jag Abraham Baner och är varit ute för! » — Bosina slog båda händerna i hofjunkare hos H.
K.
H. fönsterposten.
Hon glömde sin klädsel.
Koftan for upp, och den hvita halsen lyste öfver plan- Kronprinsen. » » Det var ett långt tal; schetten.
Pehr-Abraham såg upp.
grefve Pehr-Abraham » Rosina! » Baner, men jag tror vi Hon svarade icke, men vreden kokade inom dröjer.
.
.
» » Behagar då kusin henne mot den unge mannen, som stod där betrakta det här lilla och höll hennes hemligheter i sina grofva fingrar och icke tvekade att ropa ut i vädret, souveniret. » Rosina Ehrencrona hvad hon i de tysta kvällstimmarna skrifvit och skakade sitt unga brun- berättat ur sitt hjärtas lönkammare.
Hvad hon lockiga och halffrisera- med ens hatade honom, allt hos honom, hans de hufvud, så papiljot- fadda skratt, hans höga röst, hans stora oför- terna, gjorda af ett nummer af » Svenska Mi- skämda näsa.
Hon ville slå honom, men kände nerva », slogo mot de små, ännu af hvilan mot sig maktlös och snärjd som fjäriln i håfven.
KUSINERNA.
örngottskudden rodnande öronen.
Hon drog ihop Tårarna hotade alt komma fram.
Hon bet den hvita linonkoftan, ur hvilkens vida ärmar i underläppen med de små hvita framtänderna.
de spensliga flickarmarna lyste, för att det Det gnistrade i hennes svarta ögon, som när &gt; A k t a papiljotterna, kusin! » man slår eld i mörkret mot flintan, och hon f- \ » Är kusin redan oppe?
Hvad slår icke skulle synas, att hon bara hade en stubb sträckte de nakna armarna genom regnet för på?
Är kronprinsen eller Taglioni på sig, och i de hvita strumporna och tofflorna att draga till fönstret.
med svandunet hoppade hon från spegeln fram kommen till Medevi? » Först nu förstod hofjunkaren i sitt upp- till det öppna fönstret.
Försiktigt lutade hon » Det skall jag förklara, om jag får komma in. » spelta födelsedagshumör, att den lilla kusinen Det lätta » Kusin är stollig.
Här står jag i peignoir ansiktet ner öfver fönsterposten.
var verkligt ond, och att han förplumpat sig.
sommarregnets glesa droppar vätte hennes med lockkammen i handen, och för resten är tinningar och hjässa.
Doften af våta gräs- » Rosina, tillgif mig.
.
.
Jag hittade boken i jag icke riktigt snörd heller. » » Bagateller, kusin.
.
.
Jag hoppar in genom mattor och svagt fuktad, bördig jord steg går afton i Floras grotta.
.
.
Om du visste, fönstret.
Det regnar.
.
Ingen lefvande varelse med den svala morgonluften mot hennes and- hvad den gjorde mig säll.
.
.
Orden ha sjungit syns på hela Drottninggatan.
Kunglig sekter ning.
Under den gamla kastanjens drypande för mig som fågelsång hela natten.
.
.
Förlåt v. Fjanten, Medevis skvallerbytta, är inne på blad, midt emot den låga Ehrencronska bygg- mig, jag älskar dig. » Han kastade cylindern i gräset.
Regnet föll rakstugan, grefvinnan Bjelke åser Fidéles toa- ningen, stod grefve Pehr-Abraham Baner i grön cylinder, grön morgon frack och storrutiga byxor.
allt stridare öfver hans komiskt allvarliga an- lett, fru Dimander gifver gemålen morgon- uppsnusningen, pappa Frits är nere i stallet, » Du ser ut som en gräshoppa, Pehr-Abra- sikte och hans gröna frack, och han gjorde min af att falla på knä.
och hvad gunstig madame angår, dricker hon ham. » Men Rosina hade nu fått fatt i fönsterha- just vid brunnen sitt andra glas. » Hofjunkaren skrattade med hela ansiktet och karna.
de ostyriga, af lifslust brinnande ögonen.
Han » Hvem är gunstig madame? » » Älska hvem böfveln du vill.
.
.
Jag bryr vred den rödletta mustaschen i spiral mot » Min vördade tante, med förlof.
.
. » mig inte för en kvittenkärna om dig, hör du » Jag undanber mig alla opassande namn på den pompöst tilltagna familjenäsan.
det.
.
. » mamma.
.
.
Men hvad är det kusin har att » Får jag flyga opp då? » Nu for fönstret till Rosinas jungfrubur igen säga, som är så hiskligt viktigt? » » Stackars vän, du har en skruf lös. » » Rosina.
.
.
Del är den där kyssen kusin » Då måste jag bedja dig betrakta det här med en häftig smäll.
En liten darrande hand drog en grön persienne framför rutorna.
lofvade mig. » aktstycket. » Pehr-Abraham tog ur bröstfickan en med Men inne i rummet sjönk Rosina, matt af » Pehr-Abraham, i dag har du vaknat på gröna guirlander broderad taskbok af hvitt siden rörelse och harm, ner i sin storblommiga galen ända! » » Tvärtom, Rosina, alldeles convenabelt.
.
.
och ur den en liten notisbok med en blå emma.
Hon kände sig olycklig, skamsen och kränkt, som om ett lystet öga utspionerat Jag reste mig i sängen och sade: Helige Ne- ängel i valtfärg på omslaget.
pomuk, nu är dagen kommen. » Bosinas ansikte fick ett uttryck af fasa.
Hon henne, då hon badade.
Hon var uppbragt » Du är rysk!
Hvilken dag? » spärrade upp ögon och mun och kunde med till tårar öfver sin kusin och lekkamrat, men på samma gång sorgsen som hon tappat en » Min födelsedag, till hvilken du redan i julas • möda stamma: kär, länge buren amulett och nu kände sig lofvade mig detta vedermäle af din kusinliga » Min dagbok, min dagbok! » x 16
IDUNS JULNUMMER 1901.
IDUNS JULNUMMER 1901. o-beskyddad och ensam.
Där hon ha H fk l ä l s l d oo d r e t, ns mak g i l a förm d i dagsdr fv i eri b e l s f i ke ä m l rftskrämaren, d ö r mde s g i hem i s med hängande armar och korsade b d e u n bbe s t l at stil a i regnet, som lät och b g a l k u ti dt v d i föl Bazaren och omedve e t t rörde fing och hu r t ade i s n i stubb, kom et ö v f e ga r mm de a t l små röda husen i grönskan d som och mä e t e han i oänd g i l het ut a l kan åt b o l ba n r domsm n i ne o ö f rmodadt ö v f er henne.
sy D s e s o l t ö l sa männ s i korna.
Det regnade, det vä v x p te, de damer.
s l ä ka a var v n i ter och n ri gde a o t f nsång bakom och d d ti e en b e l f å l ng af hv a l i nde vä b l ehag.
os R n i a be r t ak a t de a a l dessa d ri f samma män- höga, hv ta i popp a l rna v d i Jakobs kyrka.
F M ån- taf e n n s i k o r o c h b e l f ä n m e r o t å g i l.
Det brann r å n l i s a m n i l g s s a e l n h ö r d e s g r a n n a skäran s o t d b a l nk ö v f er S o t ckho m l s s o l ö t pn n o c h o r o g i l t b e g ä r e f t e r u p p e l v f a n d e o ch hand n i l g l i g a r.
D e t v a r e n f a n t a s i u r » M a r m o r - ky a l n svep e t ö t ckenso a l r kr n i g y l ktorna.
bru I den e t.
Van Boom å n i o m h e n n e, e n s å r a d c f i l k s t o t l h e t s å t r å at » l g s ä j f l i M e d e v, i o c h och samma ögonb c i l k s e t go hon och P ehr-A b ra - a so o s n i t u r g ä c k a o c h ö f r ö d m u j k a d e n, s o m m d e å l n g f r n a d ä n r i n e v o r o ä t c k a t s o m ham ur hvar sitt hus på Trädgårdsga a t m n n o c h s ä j f t a l g é n r ä t u p p r t ä d t s o m h e n n e s b e s e g r a r e.
o b i u s s ä e t n a f d a m e r, s o m a n d ä k g i t t f ö d j l e mö e t s i Land m t ä a t rebacken.
Han var hva ba ra röre s rä a n e i gen från i mo s r e å l g och värk e t e rj m af maés ro t ns fot på y l rp K ed l kn n tolf år, men stark och käck i s n i och sa m e s t - l e skä o m h e n n e.
M a n d y r k a d e c i k e m e d v å d l h v a e r j f n l n i g a f h a n s p o k l a h å r.
R ö k - mössa.
Han sa e t henne på s n i fina u förg y d l et a var ful t af unga grefvar, som d ö r e n t i l l R o s n i a E h r e n c r o n a s h ä j r t a s o m en r m m r ö k t e och y e l s o t ppade kä k l e och ropade: p » p u nnan, ch spe o p e r a m a m s e s l l.
R n o r d i d e r g i l h e t, s o m a t a l d e i a o a l d e k o m e.
t R o s n i a s p a n a d e e f t e r små busar, med edra om et groft och kär- kaf e å l dor! » Och a a l e l ks ö l st s n i ne, var ku- de enk a l träkä k l arna s n i e n s ö f r sök at, in- vände åt s d i an, där n a n h o n s ä j f l sänkt fa- han kom.
Hon h s i - n a n, v i l j a ö v f er ump a l nade af farten, men h e n n e s h ä j r t a.
H a n n ö j t af at känna, hur v a r c i k e d e n h o n t ä nkt.
stad g i t han s y t rde för Å e t r h ö r d e h o n h a n s dem båda.
De kom- s k r a t, h a n s r ö s t o c h m o å l ngt r f am på b e l f ännu här i en- snön, ända till Karl s a mhe e t n röd i k n i - XIII och g n i go upp d e r n a.
N e, j a d l r g i och k a l ppade brons- kunde hon mer hå a l e l o j nen på hu v f udena.
a f P e h r - A b r a h a m H o n Ros n i a såg s n i lil a vil e grå a t däråt, men hv ta i y e l vante och s n i d e t v a r förbi.
n I nan röda pu s l mudd bred- d a g e n v a r s l u t, hans v d i hans stora goss- ö f d e s l e d a g, s k u e l h an hand.
Det var så tyd- s ä j f l b f i l v a d e t v a r se.
ligt, at hon bö a rj de H o n g c i k o c h s ök e t snyfta.
upp s n i andra t b l i ed- a j re, ska d l en.
A d l r g i Hur ä l nge hon sut t i s k u e l E b e r h a r d K r s e - så, v s i ste hon c i ke.
p e n i l h a v f a n e d å l t i s g i Men hon for till, när t i l l n å g o t s å d a n.
t H a n vä n i l gsk o l ckan påbar- f ö r s t o d d e n m y s é t r, berarns a t k n ri gde till s o m ä r e n k v n i n a s frukost.
Förä d l rarna, s j ä l.
H o n fick e n som c i ke v s i ste något oemo s t å t nd g i l ä l ng a t n vär e än när man kom a t u j s t n u, s e d a n hon för sent till bordet!
b e h a n d a l s t s å hän- O m hon sku e l gå i s y n s ö l s t, s å t s o m en bädden g i en och sky a l l i t e n a a l b a s e t r g u d n i n a på vapeurerna?
Men på p e i des a t e l n af poe- då sku e l hennes far e t n s b e u n d r a n och hö- a t ga s n i m n i å a l r a h a n s a f g ra ord mäs- Ta e l yrand, o l rgnera PCJMK s a h e n n e s ära.
henne och hv s i ka sitt ö f rsmäd g i l a » made- Ros n i a v s i ste, alt mo s i e e l M g i ra n i e ».
E b e r h a r d K r s epe n i l ä - l Dessu o t m var hon s k a d e e n s a m h e e t n och hungr g i.
Så sprang d e n v d l i a ö d s g i l h e ten.
hon upp och fu b l or- » D e t e n d a, s o m k unde dade på et ögonb c i l k k a a l s e n s a m t o c h öds- s n i k ä l dse.
l » Svenska l i g t v d i d e l e l e n d e M n i erva » kom ur hå- M e d e v, i v a r e n s k o gs- ret.
Hon ru a l de raskt h ö d j ö v f e r V e t e r n.
de s k l i esbruna o l ckar- D ä r g c i k h a n s ä k erl na på o l ckp n i nen och Hon grep häftigt fatt i räcket på verandan och säg fadern stridslystet i ögonen o c h d k i a t d e — k a n s ke knöt dem i spanska o m h e n n e?
H v k l i e n (Sidan 21.)
ög o l r v d i öronen.
På sk n l i ad mot Pehr- en m n i ut s o t d hon fär- - Ab a r ham!
Och genom e v g t, som g t i l rade i hennes hårfäste, g c i d g i i nä e tl d l uk och s d i enkapo.
t Syn s ane d r, et.
men såg honom ej.
Ankeg r h B f o n i n ne an in i skogen, med s d i enkapo e t n fa a l nd hvad a j g genomgå?
t r f ågade hon s B g i e s ä j f l sat på verandan till B e j k l e j k l eska m h u s e t, ot m de ä l t a sommardräk e t n.
— Mycket riktig i handspcge n l.
Hon a f nn s g i mycket en b e l m k, med en r d sa i c i u e l på s d i enkn V ät å i n rd - s ö l tc s d t t draperad i brun s ä l ngkappa och ha s l e n c i kade i medkäns a l mot s n i egen em bild ot o s c n i h s k l i espude.
l Det var en té t e - å t é ar sva e a l n a l ' Byron ö v f er den svar a t spännha s l sprang ner till ma s t a o l ngen.
ful af ömses d i g i uppska n t n i g.
Men på b d u m ken, g c i k ska d l en och sek e t rn högt på å l s Oxens e j t rnska huset sat gre v f n i nan ä f l a r - Efter frukosten, när Ros n i a komm t i t o l il s g s ns k å t, gra moss g i a hä a l r, som kunde före fö r e h n åg- knyppe d l yna, u a t n et e l ende på s n a i n te från a a l vän n i nor, g c i k hon rådvil o ch tä a l h fo rnnord s i ka s e t nkumme.
l En stor flat och torp g re f en fö d j l e med m ä j ts l u j k vä r d g i e t ö l s stora ga a t n r f am me a l n a a l de a r- v am e s t ha t — en spansk sombrero — kas a t en i man a l i - c g i ar.
Det va s r så e m n dy s u t gor k i l nande små röda byggn n i gar rök m ed från s n s e t r skugga som mö g i l j t ö v f er hans té te - t å-téte l dsamhe.
t Fru D m i ä a r g n d e r gröna sva a l r, i hv k l i a al t det ö f rnäm a s e af af hjärtlig e i l d a u s ska ans k i te, hvars u j l s e l t a drag åg ede so i l t s o t rs a l gen och oda s i l k s a p ta t ven d ri darhuset e l kte idyl v d i det y l stra s M v.
m i van g ä j rna d e d emot at bära den ska d l s i ka b e l k med a l - x ä f rgad u t rban i håret, där ho n b o d e Dör ar och ö f ns e t r s o t do öppna.
L u j sa som e e t h n och romanh ä j e t l ns ut ryck af mörk.
m i t i b i a l nd nob e l ssen.
Man såg på h e n n e s marf ackar och ku ö l rta damk o j a l r skym a t d e d obö g i l j r k konsp r i atör.
Med en hv t i skr fv i arhand, n ö s k i e te, a. at hon använde u ä l t ndska ord i b - a de r t ånga kamrarne med de hv ta i a m b l rn o m o o r e e n hem g i l hetsfu, l stor s g i netr n i g, tv n i ig t, ps d l ste en o r m s a n m n - I de stora n i l da é l erna promenerade t ö s l u - är hon sat och ä n ade svä h r a l st p p i skägg och dek a l me l e ka l rder, medan hennes man.
de n - n et färg ö ä f rgade kapprockar och kornb å l para g p e y l s r. o 18
IDUNS rade halfhögt för sig själf, medan sommar- regnet skiftade i opal mot förmiddagsljuset, och deL porlade i vattendikena längs vägen.
Rosina hade redan på afstånd sett Eberhard Krsepelin och hennes hjärta pickade häftigt.
Gud, hvad han såg tjusande ut i regnet!
Han liknade Moritz, grefven af Radziwil, som, för- talad af sin onde tvillingbroder och förbannad af sin döende fader, från skogskrönet för sista gången ser ned på barndomshemmet.
Det var början af » Banditen » af Louise Miihlbach.
Rosina smög sakta uppåt.
Hvilken triumf skulle det icke vara att osedd höra sitt namn från hans läppar.
Rosina lyssnade.
.
.
» Balsampopplarna till vänster Utanför min härskarinnas fenster.
.
.
» Rosina skakade på hufvudet.
Hon hade inte sett någon balsampoppel i Medevi.
Men nu märkte henne skalden och ropade: » Åh, fröken ser ut som sommarregnets fe med » Och om jag kan det? » » Då skall jag kanske gifva den rättighet att bära mina färger, som en dam skän- ker sin riddare, när han har brutit lans för henne. » Hela frasen kom, som den varit tryckt i någon roman.
Men Rosina darrade ändock i hela kroppen, när hon utsade den.
Dragen som mot ett okändt, lockande äfventyr, men på samma gång stött tillbaka som af en främmande, hennes egen motsatt atmosfär kän- de hon sig inför den obekante mannen, hos hvilken allt, Irots den poetiska fernissan, talade om olika luft och annan uppväxt.
Ängslig räknade hon de små klara regndropparna, som splittrades mot hennes skospännen.
Men nu glömde ändtligen Eberhard slängkappan och sombreron, Preciösa och skalderna.
Han blef röd i ansiktet af lycka och osäkerhet.
Med järnhand behandlade han nog i dikten JULNUMMER 1901. den unga Hickan med ögonen, dock utan att närma sig.
Men när Rosina märkte, att all fara för öfverrumpling och handgriplighet var öfverdrifven, fick hon hela sin säkerhet igen.
Flickspjufvern vaknade och log.
Nästan elakt sade hon, i del hon inom sig jämförde den spenslige diktaren med den atletiska Pehr- Abraham » min kusin är nog ej så lätt att hafva att göra med. » Krsepelin ryckte pä axlarna.
» Bah, armarnes tid är förbi och intelligensens kommen.
För öfrigt goda vapen göra alla jämnstarka.
.
.
och mina terzeroler har jag alltid med. » » Pistoler! » Ja.
Jag köpte dem hos en liten grå jude vid Rialton i det af Österrike förtrampade Venedig.
Ah.
Nemesis kommer också öfver huset Habsburg.
.
.
Vi, som tillhöra frihetens brödraskap i alla länder, äro för öfrigt alla Mellan fyra och sex var det korsö långs landsvågen mellan gröna gärden och hagar.
(Sidan? /.)
regndropparna kring pannan.
Men hvad kan den lustiga feen vilja den ensamme på berget? » Han slog slängkappan öfver axeln med en åtbörd ur Preciösa.
» Det har förefallit mig, som herr Krsepelin vore min vän. » » Mer än en vän. » » Jag behöfver en riddare, en man, som kan förstå en kvinna. » Den unga flickan sträckte sig vid ordet » kvinna », så mycket som hennes lilla tina figur medgaf, och såg mot grantopparna med sina blanka, svarta ögon.
» Rosina! » ropade han och sträcke ut handen.
Det klack till i hennes bröst, när hon hörde sitt namn.
Plötsligt önskade hon, att hon aldrig gifvit sig in i leken.
Men nu kändes det, som hon stött båten från land och måste vidare.
» Kan herr Krsepelin skatta mig tillbaka en dagbok, som fallit i ovärdiga händer, och lämna mig den åter oöppnad, det behöfver jag ej säga hjärtats sångare. » alla fruntimmer, ända upp till prinsessorna, men i praktiken hade hans erfarenhet aldrig gått öfver Stockholmsjungfrurnas svarta siden- hufvudkläden.
Han blef säll och handfallen inför Rosina, som om han oförhappandes flyt- tats till Schlaraffenlandet, där tryfferade små kramsfåglar af sig själfva flyga en i munnen.
Hans puls slog oroligt.
Så stodo poeten i slängkappan och den lilla nåden i den blå sidenkapotten i regnet under granarna och väntade på hvad komma skulle.
— » Hvem är det, som kunnat svika en så ljuf varelse som Rosinas förtroende? » » Kammarjunkar Baner? » Krsepelin for till.
Del sades allmänt, att Baner var hennes gynnade friare.
— I afton skall fröken hafva dagboken igen.
» Tack.
Det är ett litet häfte med en blå ängel på titelbladet. » » Och den blå blomman säkert inuti!
Men var trygg!
Orörd skall den komma till äga- rinnan åter.
Det svär jag. » Poeten talade med högtidlig stämma, slukade beväpnade.
.
.
Bara stormklockan ljuder, bär det af till barrikaderna. » Krsepelin pekade i luften med fingret med den stora karneolen.
Rosina stod stum och lyssnade.
Det var förskräckligt och det var tjusande.
Skalden växte plötsligt, tyckte hon.
Nu näslan fruktade hon att se in i skuggan under hans stora hatt- brätten.
Hon tyckte sig höra marseljäsen, som hon själf älskade ätt spela, fast hennes far, så fort han hörde det, blef utom sig öfver » slak- tarvisan », och hon måste spela » Partent pour la Syrie » för att blidka honom.
Men nu väl- det, som om regndropparna trummade trots och krigsmelodier och osynliga trikolorer med sina långa tungor fladdrade kring Eberhard Krsepelin.
Hon gaf honom en stor blick af beundran och rädsla.
» Men det kan ju ej vara meningen att gripa till vapen för detta? » Rosina visste icke i ögonblicket, om hon var rädd om Pehr-Abraham eller smickrad.
Hon såg två bleka män stå midt emot hvar- 19
IDUNS JULNUMMER 1901., |jjf t- JHK / fan Zade fcoA-en fönsterposten.
» Godnatt,- » sade han kort och hårdt.
(Sidan 22.)
IDUNS andra med utsträckta pistoler.
Det blixtrade till.
.
.
så hven skottet.
.
det var förskräck- ligt och tjusande.
.
.
» Ja.
.
Allt vidare beror naturligtvis på herr baron själf.
— Men nu farväl.
.
Jag måste gå att fullgöra den ambassad jag fått hedern att utföra. » — Krsepelin talade med mycken värdighet, lyfte sombreron från sitt lilla spetsiga hufvud, bugade sig och försvann i regnet.
Rosina stannade ett ögonblick och fundera- de, men utan att få någon reda i sig själf.
Hon bäfvade för en olycka, som hon icke ville länka ut eller afstyra.
Hjärtat slog och blodet brände ljufligt och ängslande.
Hvad skulle hända?
Hur skulle det gå?
När man läste en spännande bok, kunde man titta på slutet i förväg.
Men hvad skulle det blifva af detta?
Tänka sig, att hon ställt till ett drama midt under denna fredliga sommardag!
Hon bröt ett strå af en rumex, och, sugande blad- syran, gick hon undersam i hjärtklappning och förvirring backen ner till Medevi, förbi alla de röda husen, från hvilka väninnorna nickade åt henne.
Skakande af sig regnstän- ken som en liten våt katt, steg hon upp på den Ehrencronska förstusvalen.
När Rosina kom hem, fann hon grefvinnan Bjelke med silkespudel och ridicule på besök hos sin fru mor.
» Litet Baiser-tårta eller hjorthornsgelé, min Angelique. » » Nej, tack, söta Leopoldine, du har redan bjudit mig på allt för mycket delikatesser. » De två gamla damerna fjäsade och bugade för hvarandra på ömse sidor om det lilla hvita tebordet, som om de icke råkats på flere år, i stället för alt dagligen omväxlande hos hvar- andra vid denna lid äta sötsaker och debattera skandalerna.
De sågo ut som ett par gamla kasperdockor, där de sutto i profil, nickande och pratande mot hvarandra.
Grefvinnan Bjelke var idel värdighet och bombasin, rak i ryggen som en stånddrabant och bitter i ansiktet, som hon ätit upp nådåren för räfven.
Men Rosinas mor — » gunstig madame », som Pehr-Abraham sade — var en liten fru med hy som vinter- frukt och en sammetstoque med röda fjädrar (en skapelse af den stora modisten Folckers konstnärshand) i sitt stålgrå hår.
— Men baron Frits Ehrencrona satt på förstusvalens andra bänk och petade sina tänder med en liten tandpetare af guld.
Det var en vacker gammal herre, som bevarat sin ungdoms moder i dräkten och ännu uppträdde i Metternichs krås och lifrock.
Han hade alltid i fickan eller i han- den en liten emaljerad snusdosa med porträtt af kejsar Alexander, som han erhållit vid kon- gressen i Wien, där han var med som ung diplomat.
Den kongressen var hans lifs stora händelse.
Sedan den var slut, föreföll honom världens öde afgjordt.
Han tyckte, att han själf suttit bland gudarne, som lagat ihop Eu- ropa efter den korsikanske uppsprättarens till- tag, och han upptog alla senare förändringar i världen som hädelser mot en vis världs- ordning.
» Den söta.
Rosina kommer hem kakdags, » sade gamle baron, som behandlade sin dotter med en » Just-nu-värper-tuppen » - retsam bland- ning af skämt och galanteri.
» Jag vill ingenting ha, » svarade den unga flickan förtrytsamt.
» Far tror visst, att jag ännu är ett barn, » tillfogade hon, slöt läp- parna och tänkte med mörk öfverlägsenhet på, att två män kanske snart skulle växla skarpa skott för hennes skull.
Då fick folk se, att hon var mer kvinna än de flesta.
Man duel- lerade icke för barn.
» Visserligen ser jag icke längre dina byxhål- kar annat än möjligen i andlig måtto, men att du så här plötsligt åldrats ifrån sötsaker, förefaller betänkligt.
Skulle vi redan vara en liten kokett, som har sitt regnvädershumör och sina kapricer?
Tag du litet baiser-tårta, mitt sockergryn, det passar den lilla purpurmunnen excellent.
Du ser en gammal diplomat kan vara lika poetisk som den där rimfaxen, som går och svärmar för dig.
Hvad är det han heter nu igen, » der liigenhafte junge Ochs » i släng- kappan? » » Och i så smala pantalonger med hällor, atthan icke vet, hur han själf skall komma in i dem, » inföll änkegrefvinnan Bjelke — » Krsepelin. » » Riktigt.
.
.
Pappan var källarmästare i Bacchi tempel och sonen är portvakt i Apollos. » Rosina blef röd i ansiktet.
Hon grep häftigt fatt i räcket på verandan, såg fadern strids- lystet in i ögonen och med en stolt känsla af att stå för sina handlingar och vara solidarisk med sin skald och hans heliga kall, utbrast hon: » Jag har läst hans ' Hildur eller frihetens sköldmö ' — och det är storslaget.
.
.
Han har för resten fått pris i Akademien, » tillade hon, i hopp att detta erkännande från kunglig majestäts verk och inrättningar skulle göra mera intryck på fadern.
» De adertons akademi,, jo, det är en prydlig institution.
.
.
När man vet, att det bara finns nio sångmör, undrar man, hur de andra nio herrarna har det ställdt. » » Jag hoppas du icke menar något ekivåkt, Frits, » ropade friherrinnan.
» Far tycker då, att poesi ingenting är? » » Det är att lappa vantar i månsken.
.
.
» » Poesi förekom förr i världen, under Gustaf III äfven i societeten, men nu är det bara demokratien och populasen, som förlusta sig därmed, » sade änkegrefvinnan Angelique.
» Alla poeter äro lättsinniga och utsväfvande, » fortsatte friherrinnan, och de röda fjädrarna skakade öfver hennes grå hår.
» Jag minnes nog hvad biskop Tegnér en gång sade till mig om en kaffeböna.
.
.
och han var ändock biskop. » » Där hör du, Rosina lilla, sanningen om poesi och poeter, » fortfor baron Frits Ehrencrona med sitt orubbliga gäckeri, i det han såg på sin dotter med svarta ögon, som liknade hennes egna, med ungdomlig skalkaktighet under de grånande ögonbrynen.
» Att kunna skrifva vers har för världen precis samma betydelse som att spela bilboquet.
Det är en oskyldig lek, min vän, för barn och ungdom och en del herrar, som hafva den olikheten med oss andra att aldrig få visdomständerna.
De kalla sig skalder eller, när det skall vara riktigt fint, ' fantasiens martyrer '.
.
.
» » Far, den äkta poesien är odödlig.
.
.
» » Poesiens odödlighet?
.
.
Lilla Rosina, gå in i kryddboden, ser du den.
Där får du ett ' Ode till evigheten ', viradt om stjärten på en sill, och en ' Elegi till Laura ', lagd om snus- kardusen.
Det är poesiens odödlighet.
Efter- världen, för hvilken diktens Don Quichotte hungrar i sin vindskupa, är lumphandlaren.
.
.
Och vår vän i slängkappan, Skräpelin, eller hvad han heter, får vara glad, om hans Hildur hamnar på så pass anständiga ställen. » Rosina hade stått lutad mot en af stolparna på verandan, medan fadern skämtade.
Hon var van vid hans stickord, men kände sig i dag sårad som af personligt hån.
Hon tyckte ett ögonblick, att regnluften blef så tung, taket så lågt, där hon stod på förstusvalen till det snart hundraåriga lilla familjehuset i Medevi.
Åter sorlade marseljästonerna borta i fjärran, tricoloren vajade.
Ett sken, som en röd, ben- galisk eld föll öfver ett blekt ansikte.
Det stack i hennes bröst af ungdomlig lust att brottas med lifvet, och en oklar, men oförtröttad JULNUMMER 1901 inbillning längtade efter flykt.
Så for hon in i sitt rum utan att säga farväl.
» Rosina, hvad i herrans eviga namn går ål dig! » ropade modern, utan att få svar.
» Ungdomen, ungdomen, » suckade baron Frits.
» Stackars lilla Rosina, som inte ännu gått igenom den romantiska mässlingen.
Det blir mycket sveda och värk, innan allt det där är öfver. » Sakta gled tiden under sommarregnet mot Medevidagens högtidliga timme, eftermiddagens stora promenad till häst och i vagn.
Ty mellan fyra och sex var det korsö längs landsvägen genom gröna gärden och hagar.
Hela den umgängesglans, riddarhuset och börsen ej hade plats för i de små gammaldags husen, utveck- lades då.
Jämte den stora karossen, Medevi- vagnen benämnd, vidlyftig som en diligence, i hvilken man anlände till kurorten, förde hvar familj med anspråk på anseende åtminstone en fransk landa eller en engelsk jaktvagn med.
Det minsta man med någon aktning för sig själf kunde uppträda i var en fin, hög gigg.
Efter brunnsmästarens anvisning åkte man i kunglig majestäts tågordning långsamt i stor gala genom det gröna, frodiga Östergöt- land.
I dag hade oroliga fruntimmersansikten upp- repade gånger spanat genom rutorna och i molnen sökt läsa vår herres vilja med vädret.
Det lättade verkligen.
Solen bröt fram och skimrade snart ofvan och nedan, i frisk himmel och gräs, mot glittrande vattendroppar och i gult högsommarsken.
Adoniserade kavaljerer med brända tupéer och blå ridfrackar med blanka knappar samlades på piruetterande hästar, och damer i sidenpolonäser och italienska schäferhattar med fladdrande maraboucr öfver chinjongerna halflågo i vagnarna som i soffhörn.
I en sidenklädd landa satt också Rosina Ehren- crona.
Hon var blek som ett offerlam och hörde icke på, hvad hennes kavaljerer, två alldeles lika och jämnstora skånska baroner, ridande på ömse sidor om vagnen, sade henne.
Hon tittade efter Baner eller Krsepelin, men ingendera syntes.
Nu, när alla voro borta från Medevi, passade de naturligtvis på att hålla duellen.
Rosina tyckte sig se dem på en liten inhägnad i skogen, där som hon hört en he- derssak förr en gång utagerats med vapen i hand.
Hon såg dem stå där med hvita ansikten och blänkande pistolpipor, och hennes hjärta bäf- vade lika mycket för dem båda.
Hon visste icke längre ut eller in, hon visste icke hvad hon önskade.
Hon var ängslig, skuldbelastad och stolt på en gång.
Hela promenaden blef en lång pina, hon satt viljelös och bidade som insats utgången af ett hemskt och ödes- digert spel.
Ändtligen var färden förbi, och hemkommen skyndade hon att gå och kun- skapa.
Men däruppe i skogshagen fanns ej spår af människor.
En häst med sitt föl betade fredligt i gräset, medan solen föll allt snedare och varmare från grantopparna öfver den lilla ljusa ängsmarken inne i skogen.
Ro- sina ilade då med andan i halsgropen åt par- ken och letade och letade, till dess hon ryckte till och blef mycket blek.
Där satt Pehr-Abra- ham i en liten boskée och ritade hieroglyfer med sin spatserkäpp.
På honom kunde ingen- ting synas, hvarken sår eller förband.
Det var alltså den stackars Eberhard — för första gången nämnde hon poeten i tankarna med för- namn — som blifvit träffad.
Han var kanske farligt sårad, kunde blifva lytt eller lam sina återstående dagar — för sin ridderlighets skull.
Och nu låg han ensam någonstädes i plågor, och hennes hand skulle icke få lägga en ky- lande kompress på det sår, han för hennes skull ådragit sig.
Förbittrad betraktade hon kusinen.
Han såg eftertänksam ut, där han satt och skref i sanden.
Tänk.
om han 21
IDUNS JULNUMMER 1901. hade elt krossadt lif på sitt samvete!
Hennes vrede mot Pehr-Abraham växte för livar minut, men hon var alltför utpinad af spänning och oro för att längre kunna stäfja sin nyfikenhet.
Utan att låtsas se honom, gick hon rakt fram till bänken, där han satt.
» Rosina! » ropade han och såg verkligen all- varsam ut.
Rosina gjorde en min.
som hon ej värdiga- des stanna och tala med honom, men saktade gången.
» Rosina, nu kan du vara lugn.
Nu är icke den olycksaliga boken längre i min hand. » » Och du sitter där oskadad och ritar dina kråkfötter i sanden! » » Oskadad?
Jag förstår inte.
.
. » » Det är visst fråga om dig!
Men, hur är det med honom.
.
.
med Eberhard Knepelin? » » Den där verskraken.
.
.
AK, han är natur- ligtvis i sjunde himlen.
.
.
sen du gifvit ho- nom lof att skaffa dagboken igen, men nog tyckes du kunna hafva valt en modigare ka- valjer än en som låter sin tjänstepiga stjäla din bok bakom ryggen på mig. » » Hvad är det för historier?
Narras du nu också!
.
.
.
Jag vet mycket väl, att han upp- sökt och affordrat dig boken; och om du ej gifvit honom dén, har han tagit fram sina laddade terzcroler.
.
.
» » Terzeroler? » » Som han köpt af en jude vid Rialton i Venedig. » » Terzeroler!
Tror du den harkranken har haft ett ärligt laddadt vapen i sin hand?
Nej du, det han i sina dagar skjutit på, det skall jag åtaga mig att väga upp med guld.
Terzeroler från Venedig, det har han läst i någon romanbok.
.
.
Och du trodde, att den där skulle våga sig in till mig — nej du! » » Men hur i herrans namn har han då lått dagboken? » » Det kan du få höra, om du vill lyssna så pass länge till din gamla kusin och lekkamrat.
.
.
Jaså, du är nådig nog att vilja det.
Nåväl.
.
Det var efter promenaden.
.
.
Jag hade san- nerligen ej lust att rida med, men satt trist i min sängkammare.
.
.
Då hör jag det tassa i mitt andra rum och ser genom dörrspringan Lena — en täck liten stockholms- jungfru för resten — smyga sig fram till min skrifbordslåda och öppna den.
Hon trodde naturligtvis, att jag red med på promenaden.
Jag störtade in och tog henne i skuldrorna.
.
.
' Jungfru Lena stjäl alltså inte bara hjärtan, " sade jag — ty vi Banérer äro alltid galanta — ' utan också saker, som ha värde.
Det får jag lof att anmäla för kamrern, så ondt det gör mig om ditt vackra ansikte.
.
. '
' Goda herr baron, ' sade hon, ' det är på uppdrag.
.
. '
' Stjäl du på uppdrag, nippertippa?
Åt hvem? '
Åh det är herr Krsepelin.
.
. '
' Jaså, och det säger du inte nej till? '
— ' Åh, han talar så vackert — jag kan icke neka honom något.
.
.
' Ara- bella ', sade han, han kallar mig så, ty han tycker Lena låter så fult, ' Arabella, en af de små comtesserna har bedt mig att skaffa igen en bok, som grefve Baner lockat ifrån henne.
Det är ett litet häfte med en blå ängel.
.
. '
Du hade således gifvit honom lof att skaffa den.
.
.
och så fick den där Lena eller Ara- bella gå med boken bäst hon ville.
.
.
» Baner hade talat i ett ordflöde, med hufvu- det nedåtböjdt, medan han ilsket skref i san- den med spanska röret, och då han såg upp, var Rosina redan borta.
Hon blott sprang, allt hvad hon orkade, men man kunde se på hennes rygg, att hon grät.
.
.
Pehr-Abra- ham skakade på hufvudet och gick håglöst, utan en tanke, längs gräsrundlarna, slående af fjunen på kavaljersparollerna med sin käpp.
2 2 Men Rosina stannade icke, förr än hon kom hem, lät hälsa, att hon var sjuk, och reg- lade sin dörr.
Påklädd kröp hon inom de hvita sängomhängena af tyll och kastade sig storgråtande som ett barn ner på den låga hufvudgärden.
Hon var slut efter dagens alla sinnesrörelser, hon var förtviflad.
Hon kände det, som hon låg ensam och dref på hafvet utan hopp och utan håg att nå hamn.
Ty nu kände hon lifvet, nu kände hon män- nen och det de kallade kärlek.
Råhet och bedrägeri var det alltsammans, lögn och hala ord.
Ingen förstod ett ensamt, längtande hjärta, och ridderligheten var försvunnen från världen.
Genom de hvita sänggardinerna såg hon sol- strålarna öfver golftiljorna i rummet blifva tunnare och kortare.
Aftonsången i den lilla hvita kyrkan trängde in till henne, och ett svagt orgelbrus steg genom de lummiga träd- kronorna och flöt in i rummet.
Det led mot kvällen och Rosina blef allt tungsintare till mods.
Hon tänkte på den lilla kyrkogården vid fädernegården Sjöö vid Mälaren.
Där låg en liten fröken Ehrencrona, som dött i sitt femtonde år.
Ofta hade Rosina läst grafskriften: Christina Ulrika Ehrencrona, som ingick i sin frälsares frid 1681.
Och nu önskade hon blott, att hon själf låg lika tyst och fridfullt under en liten grafkulle, planterad med gula rosor och bellis.
Tiden gick.
Nu hörde Rosina sorlet af kurgästerna, som kommo från kvällsvarden.
Hon igenkände rösterna och hvar stämma pinade henne.
Man samlade sig till » Gröt- lunken », den sedvanliga aftonprocessionen, med hvilken Medevidagen afslöts, innan man gick till kojs.
Nu började musiken spela den gam- maldags klampande och siratliga lilla marsch- melodien, och med triangel och trumma och låtar från valthorn och piccolaflöjt gick tåget mellan de röda husen och de i kvälls- luften dunkelgröna träden.
Ändtligen blef det tyst.
Sommaraftonens lätta, halfgenomskinliga skymning föll in i rummet och himlen blef af- lägsen och blek, medan Rosina låg och såg upp i den genom sin hvita tyllgardin.
Det blef tid att gå till sängs på allvar.
Hon satte sig upp och tog af lif och kjol, drog på sig en ljus aftonrock af muslin för att göra toalett för natten.
Långsamt, med matta fingrar löste hon sitt hår och flätade det i två hårda skolråttsflätor.
Det var som hon åldrats ett par år, sedan hon gjorde det sist, tyckte hon, och i halfljuset betraktade hon förundradt och nyfiket sitt eget ansikte.
Men nu hörde hon genom suset af bladen och kväkandet af löfgrodorna i parken sitt namn sakta ropas.
Hon tog det först som en hörselvilla, men ropet kom igen, svagt men tydligt.
Så gick hon olustig och trött till fönstret.
» Pehr-Abraham, » ropade hon, då hon återsåg honom stå därnere, » får jag då aldrig frid på denna Tycho-Brahedag.
.
.
» » Strax, Rosina.
.
.
jag skall bara gifva dig igen den olyckliga boken och så ej mer be- svära dig.
I morgon är jag borta. » » Reser du?
Boken? » » Jag tyckte ändock, att eftersom jag hittade den och missbrukade den, skulle jag också gifva dig den tillbaka.
.
.
Här är den och så farväl. » Rosina lutade sig ner öfver fönsterposten mot Pehr-Abraham.
Hon såg hans ögon glöda sorgset genom dunklet, och den ovanligt svår- modiga tonen i hans röst berörde henne som en lång smekning.
» Hur fick du den? » frågade hon, mer för att förlänga samtalet än af nyfikenhet.
Natt- luften, som var mättad af gräsdoft och dagg, badade lent och svalt hennes ansikte.
Det var skönt att stå däruppe och höra hans röst stiga ur mörkret med suset af de gamla trä- dens svagt skälfvande blad.
» Hvad tjänar det till att fala därom?
.
.
Nu var det jag, som gick till honom och föreslog, alt vi skulle kämpa om boken icke med lek- saksvapen ur romanböcker, utan med riktiga.
.
.
» » Det ville han icke? » » Nej, naturligtvis.
Det var icke jämnt spel, » sade han.
» Hvad skulle världen förlora på en kammarjunkare, men han hade ansvar för sitt lif och sina oskrifna verk!
.
.
.
Så gaf han mig i stället boken.
.
.
Jag kan klänga upp, så du kan få den. » Innan Rosina hunnit svara, hade Pehr-Abra- ham klättrat upp på takrännan och stod nu nästan i jämnhöjd med det låga fönstret.
Han lade boken på fönsterposten.
» Godnatt, » sade han kort och hårdt.
» Åh, Pehr-Abraham, jag känner mig så olyck- lig och ensam.
.
.
gå icke än, » hviskade hon.
» Jag också, Rosina, det är precis som jag vore sjuk.
Du vet, att jag aldrig brukar hänga hufvudet.
Hvarför skulle jag också det?
In- genting har någonsin förut gått mig emot.
Men kan du ej bli god igen?
Det är så ljuft att vara glad med dig. » » Pehr-Abraham!
» » Tänk, hvad vi skrattat och lekt ihop!
Men om du icke tycker, att det är roligt längre, eller poetiskt eller hvad vet jag, men vill, att vi skola vara ledsna och olyckliga i hop, så låt gå för det.
Vi skola blifva bleka i synen, långa i ansiktena och romantiska ända ut i tåspetsarna och så samvetsgrant vi kunna glömma bort, att vi båda äro unga och raska och kunna taga hvar dag som en vacker födelse- dagsgåfva, att vi ha gårdar och hästar och kor och hvar sitt gamla slott med solsken på att bo i.
.
.
Några skola ju också vara söndagsbarn, skulle man tro, men är det så tarfligt, så låt oss glömma bort det och draga ut på äfventyr.
Vi kunna ju slå oss ihop med zigenare eller resande lindansare.
.
.
Bara det är du och jag ihop.
Du kan spå i handen och hoppa genom tunnband och jag gå med tallriken och samla ihop slantarna.
Det går nog bra med dina ögon.
.
.
» » Hvad du är rar och tokig, Pehr-Abraham, och hvad det känns ljuft, att vi äro lika goda vänner igen.
.
.
» » Bättre vänner, måste det vara.
.
. » » Låt vara — bättre vänner, men nu måste du gå, och tala inte så högt.
.
',,. » » Hvarför det?
— Gunstig madame kan icke höra det, hon har dragit nattmössan öfver öronen, och pappa Frits drömmer, att hans patience » går ».
Alla Medevis små röda hus sofva i grönskan.
.
.
Jag stör ingen lefvande själ. » » Nej, Pehr-Abraham, men du skall icke heller störa den stilla sommarnatten, de susande gamla bladen och de små tysta och sömniga stjärnorna. » (r&gt;n ^od och Jröjdejull ^) u!
tillönskas hela vår läsekrets vördsamt aj ^duns Redaktion.
IDUNS JULNUMMER 1901. så styft och tjockt, att det ville krafter till att vika det, samt slutligen en kort, bredt tvärnosig LA L O N G U E F I L L E DE LA SUÉDE.
H östregnet piskade ilsket de breda sten- plattor, hvarmed den förnämligaste ga- tan i St. Germain-en-Cogles var belagd.
Ingen människa syntes till, utom en och annan bretagnisk landtman, som med hängande hufvud och slappa tömmar i sakta mak färdades till salutorget med sin långa grönsakskärra, eller någon sprättig sergeant de ville, den där dolde sitt öfverdrifvet martialiska ansikte under den uppslagna kapuschongen.
Vädret inbjöd således ej till promenad, och morgonlektionerna voro nyss afslutade.
Pension Robinet bestod sig ej med någon inbyggd ten- nisbana — hvad annat kunde då Mari-Ann Brandling under sådana omständigheter taga sig före än att skrifva hem!
Med de hvitkalkade väggarne, de blyinfattade fönstren och dess hvälfda tak skulle hennes lilla rum hafva verkat klostercell, ifall ej en spetsbesalt kamkofta öfver en stolsrygg, tvänne racketts på väggen och en fotograferad sörm- landsherrgård med mansardtak och sekellindar skriat ett gällt nej till en dylik förmodan.
Dock hade byggningen en gång rymt både abedissa och nunnor, fast Mirabeaus revolu- tion drifvit dem ut, hvarcfter det vackra trapp- gafvelshuset vid Rue des Ursulines genomgick mångahanda besynnerliga öden, tills det slut- ligen förhyrdes af m:lle Robinet, hvilken där inlogerade sig med sin aktade flickpension.
Med rättrogenheten var det numera klent bestäldt i det forna ursulinerklostret.
Bland de tjugusju pensionärerna funnos strängt orto- doxa unga damer från tsarernas land, högkyrk- liga anglikanska misser, arftagerskor efter meto- distiska yankeemiljonärer, en eller annan dotter af det ärkekätterska Sverige samt eldfängda parisiskor utan spår till religion.
Mari-Ann Rrandling hörde till de lyckligt lot- tade, som hata bläck och penna.
Huru många gånger hade hon ej föresatt sig att skrifva detta lilla leksaksbref till sin gamla pappa, utan att dock kunna komma sig för!
Och äfven nu skred hon ej till verket, förrän hon vederbör- ligen satt på tévatten på det lilla spritköket samt tändt en cigarrett — hon tyckte inte vi- dare om att röka, men då nu tobak var det enda, som var pensionärerna strängeligen för- bjudet, så — Därefter letade hon fram ett bläckhorn i form af ett dogghufvud, rymmande ungefär en fingerborg rysligt svart bläck, vidare ett litet blekblått pappersark, — Sussex Society —, Hon hade samvetsgrant åtlydt tillsägelsen samt påföljande morgon lagt sitt straffskriptum på m:lle Robinets bord.
När så förestånderskan sedermera kom in i sitt arbetsrum, fann hon, 1.-panna.
sin kära Lamartine, uppslagen vid » Le lac », Och så bar det då fullkomligt dränkt i rödt bläck — och bred- ändtligen af i M:me de vid låg Sybils skrifbok!
Sévignés fotspår.
Nu var miss Fairfax, trots sina oupphörliga Såsom hon nu där odygder, likväl m:lle Robinets förklarade gunst- satt, var hon ännu den ling, och det smärtade den gamla lärarinnan Mari-Ann vi aldrig glöm- vida mer än det förargade henne, att Sybil ma, vi, som stormat snö- haft panna att taga en dylik hämnd.
I det fästningar vid hennes längsta hade hon ej heller velat tro henne sida och rest äreportar skyldig till detta lilla otäcka slyngelstreck.
Ty på hennes födelsedagar väl var ju Sybil både bortskämd och häftig, hemma på gamla Svane- men en sådan sinnets låghet var näppeligen holm och stulit bandet att vänta hos henne.
ur hennes hårfläta, där Dock, all utsikt att rentvå den misstänkta vi ' sutto på bänken bak- stängdes obevekligt af första underlärarinnan, om henne under prosten Natalia Bulatoff, hvilken passerat rummet nästan Mollenii långrandiga pre- omedelbart efter miss Fairfax och då funnit dikningar i Tuna kyrka.
den olycksaliga bläckflaskan utspilld.
Det var den Mari-Ann, Det värsta i hela historien var emellertid, som kommer till oss att Sybil strängt vidhöll sin oskuld, vidhöll den ännu någon gång, kommer från lifvets soliga med en straffvärd halsstarrighet.
Detta i trots gryning, vandrande genom den förvuxna hag- af, att förestånderskan förklarat sig vilja gå tornsgången och fattar vår hand och ler och ända därhän att glömma hela händelsen, blott säger: minns du?
— Det var den Mari-Ann hon den unga förbryterskan uppriktigt erkände och en gång var, innan hon ännu mött Berndt Bcrgk.
ångrande bad om tillgift.
Det var major Selim Brandlings älsklingsbarn, Och därför skulle nu Sybil Fairfax relege- hans dyrkade, själfsvåldiga, hj ärteglada, hjärte- ras, blifva skymfligt utstött ur kamratkretsen goda » Hejdundriander »; det var » la longuo (ille i samtliga pensionärernas närvaro;.
de la Suéde » i pension Robinet.
- Men hvarför då inte hellre bekänna, » före- slog Mari-Ann.
» Pension Robinet » Bekänna.
.
.
hvad.
.
.
något som jag 9 Rue des Ursulines aldrig har gjort.
.
.
O, Mari-Ann, vill då äfven Sl.-Germain-en-Cogles du gå bort och ställa dig bland getterna "?
Jag Dep: llc-et-Yilaine, France vet nog, att skenet är emot mig.
Och därför 16 Oktober.
189..
finnes det väl ingenting annat för mig än att resa.
.
.
O, hur hon skall jubla dä, den där » Käraste Pappa!
svartsjälade ryskan, hvilken alltjämt hatat mig, Eftersom del i dag är ryslig t ruskigt väder.
... » sedan jag första gången hade roligt åt den där Eftersom det i dag är rysligt ruskigt väder vårtan på hennes näsa. — Så farväl då, Mari-Ann. » — ja, dit hade det ju gått bra, men fortsätt- La longue fille de la Suéde reste sig, lade sina ningen.
— Uh, hvad det regnade denna dag!
händer på Sybils axlar, såg henne rakt i ögo- — • Och tövattnet sedan, som aldrig ville koka nen och sporde långsamt: upp!
Och så.
.
.
» Säg mig nu på heder och ära, om du » Mari-Ann, dearest Mari-Ann.
.
.
åh, så gjort det.
Ty är du skyldig, är det nästan förfärligt.
.
.
Jag önskar, att jag vore död, och värre af mig att söka hjälpa dig än af dig att att gamla Robinetskan stode vid grafven och skrek: kom tillbaka, Sybil, jag vet, att det inte begära min hjälp. » » Jag är oskyldig, » svarade Sybil.
— Och var du, som gjorde det!
— Men det, skulle jag allt Mari-Ann såg, att det var sant.
ge katten i, för det vore lagom åt henne och Egentligen var det ju vansinnigt djärft af en o, aldrig får du mera se mig som förr, Mari- ensam pensionär att sätta sig upp emot cller Ann, o, aldrig mer.
.
.
» » Men hvad står då på '?
Du ser ut, som söka jäfva ett påstående af den mäktiga Na- om minst hela världen sammansvurit sig mot talia Alexievna Bulatoff, hvilken bland alla lärar- innorna intog en undantagsställning på grund dig. » » Ja, det är just hvad den gjort också!
af sin lärdom och sin titel — hon härstam- Aldrig en minut stannar jag här längre, om made i likhet med flertalet af de ryssar man inte du hjälper mig, aldrig en minut, hör du! » träffar på kontinenten från en af de många » Så låt mig då veta, hvad som händt, söta detroniserade kaukasiska furstefamiljerna.
— Att draga i härnad mot henne var att för- Sybil '? » » Ja, men lofva att hjälpa mig först.
Kom vandla den återstående pensionstiden till en ihåg, att du och jag hafva hållit troget ihop ständig väpnad neutralitet.
Men la longue fille de la Suéde tänkte aldrig alltsedan första stunden vi möttes i den här vargklyftan.
— Det här borde pappa få reda ett ögonblick ditåt.
på.
Då skulle han minsann.
.
.
» Nej, hon påminde sig, i stället hvad hennes Och så vederkvickte sig den stackars flick- gamla pappa en gång sagt henne, då hon var en ungen en dryg stund med en färgrik beskrifning liten, liten flicka och han en januaridag kysste af den hederlige ullhandlarens, m:r Thomas henne till afsked för att resa upp till riksdagen.
O. Fairfax, makt och härlighet, tills Mari-Ann — Visst var det med tungt hjärta han då hvilken för resten var nära att spricka af lämnade sitt Svaneholm, men det hade gällt nyfikenhet — efter tredje tekoppen ändtligen att ställa upp sig själf eller lämna valkretsen i de filisteers våld.
lyckades få henne till saken.
» Ser du, min lilla stumpa, » sade han och Det hela rörde sig om en utspilld bläckflaska, en flod af rödt bläck, som på ett alldeles oför- torkade hennes tårar med sin stora körvante, klarligt sätt gjutits öfver en af föreståndarin- ser du, det är nu en gång så, att vi Brandlingar äro komna till världen för att vrida det krokiga nans böcker.
• — — » ' •.
••• ' •••M Sybil Fairfax hade på grund af ett af sina rätt — vanliga små puts aftonen förut blifvit befalld » All right, » afgjorde » Mari-Ann, jag skall väl att skrifva af några hundra vers ur Athalie.
hjälpa dig då! » 23
IDUNS JULNUMMER 1901.
På slaget half tre var hela pensionatet för- samladt i stora salen, och m:lle Robinet själf — ytterligt upprörd samt med en näsduk i hvar- dera handen — presiderade i katedern.
Bred- vid henne stod Natalia Alexievna Bulatoff, all- grät tysta, klara tårar öfver sin stackars vän, Maude Carvajol, den burriga vildhjärnan från Cannes, som brukade svimma och skratta all- deles utan anledning, hade i sitt ystra hufvud fantiserat ihop ett patetiskt försvarstal, hvilket hon dock aldrig kom ut med, Consuelo Juarez, den lata kreolskan från New-Orléans gäspade och tvinnade sina ringar — henne angick det hela så oändligen litet, men Loulou Jellacic, den sprakande vackra kroatiskan, gjorde allt hvad hennes svarta ögon någonsin förmådde för att mörda den hatade angifverskan, medan hennes läppar formade sig till små, små kroa- tiska eder.
Nu reste sig la longue fille de la Suéde och sade: » Det är fullkomligt onödigt att ytterligare fortsätta det här förhöret med Sybil, ty det är i alla fall inte hon, som spillt ut den där gamla bläckflaskan. » » Bästa Mari-Ann, » vidtog m:lle Robinet, det är ju visserligen särdeles hedrande att plötsligt vansinnig, den långa flickan från Sverige.
— Natalia Alexievna, första underlära- rinnan, M:elle Robinets högra hand, den lärda, stränga, ortodoxa fröken Bulatoff skulle hafva gjort sig saker till något dylikt!
— Hvem som helst annan, till och med Mari-Ann Brandling själf — ja, hvarför just inte hon själf, när allt kom omkring.
— Men Natalia Alexievna — nej aldrig!
Till och med Sybil Fairfax tyckte detta vara att spänna bågen för högt.
Hon kunde inte uthärda, den ärliga lilla själen, att hennes bästa vän skulle stå och tala hufvudet af sig så där, vore det än för hennes egen skull.
» Tag tillbaka dina ord, darling, » snyftade hon, läggande sina armar om vännens hals.
» Tag tillbaka!
Jag vill inte, att du skall göra dig olycklig för mig.
O, om jag då aldrig sagt det till dig, om jag aldrig bedt dig om hjälp! » Långa Mari-Ann smålog.
» Sjåpa dig inte, Sybil, utan låt mig hålla manna åklagerskan, den där nyss med sin fruktade stämma gendrifvit Sybil Fairfax, sista gagnlösa försäkringar om sin odelaktighet i hvad som händt.
När la longue fille de la Suéde trädde in, fanns där något osäkert, tankspridt hos henne, som man ej annars var van att finna.
Men så fort hon mönstrat underlärarinnan, tändes där ett litet segerglitter i hennes ögon.
Nu hade hon fått en trumf på hand, ett vapen i sin makt.
Och hon satte sig ned att bida sin tid, länkande på Brandlingarna och på deras sänd- ning i världen.
Sida vid sida, nedslagna och tysta, utan tanke på upptåg och nojs sutto eleverna och upprepade hvar för sig: Gud ske lof, att det inte är mig det gäller!
— Inte en röst i hela denna internationella samling hade höjts till den anklagades försvar, till föga heder för kamratkretsen.
Ty försik- tighet kan väl vara en dygd, men aldrig är den någon prydnad.
Paz de Saldanha.
den mildögda argentinskan, söka försvara en vän.
Men i ett fall som detta båtar det dock till föga, då du ej sam- tidigt förmår utpeka den skyldiga. » » Men det är just hvad jag kan! » » Verkligen? » Det låg kanhända ingen afsiktlig försmäd- lighet i detta ord, ehuru det gaf intryck däraf.
För resten var det ju inte heller vidare be- hagligt för en grånad lärarinna att vid spa- ningen efter en inom pensionen begången för- brytelse blifva på detta sätt vägledd af en sjuttonåring.
Aldrig hade den dristiga sörmlandstösen varit målet för så många samlade blickar som just nu.
Hvart hon såg, möttes hon af ett par ny- fiket spörjande flickögon.
Så pekade hon rakt på fröken Bulatoff.
» Den där har slagit ut bläckflaskan! » » Natalia Alexievna.
.
.
» » Ja, för att sedan kunna skylla det på Sybil, hvilken hon ständigt hatat och nu sökt få relegerad ur pensionen.
— Hoppas jag ut- tryckt mig tillräckligt tydligt. » — Natalia Alexievna!
— Hade hon då blifvit på till slutet.
Vi äro nog snart där, misstänker jag. » Den utpekade gjorde emellertid en särdeles uttrycksfull axelryckning, och det skimrade svagt till i hennes grönskiftande ögon.
» Ni vet inte alls, hvad ni säger, min söta vän », yttrade hon iskallt, » och därför får jag ej taga det så illa upp, — ty en stackars lära- rinnas första plikt är att vara öfverseende.
Dock vill jag nu allvarligen tillråda eder att bedja mig om tillgift för edert i sanning be- synnerliga beteende. » » Och jag vill å min sida allvarligen till- råda eder att ofördröjligen bedja m:lle Robinet om ett enskildt samtal — möjligen skulle det hafva till följd, att den här ledsamma historien blefve nedtystad, » föreslog Mari-Ann helt frankt.
Där stod nu sörmlandsherrgårdens unga fröken, lång och rank och vackert vred med den föraktfullt krökta öfverläppen och ögonens kalla stålglans; där kämpade hon nu modigt med steppens blekhyade, hysteriska dotter, det värdiga barnet af det knutpiskade, mutade folk, som steg för steg lömskt tassat sig fram att » Och om du misslyckas och själf kommer i klistret? » » Så kan jag väl lära mig franska i en annan pension — nej, inga scener, det få vi tid med sedan.
— Men säg mig nu en sak: huru dags var det mademoiselle skulle fira sin stora ut- visningsceremoni? » » Klockan half tre.
— Du får betänka dig till dess, » sade hon, » men framhärdar du då måste jag låta rättvisan ha sin gång. » » Hon är snart half två nu, » sade Mari- Ann.
» Gå upp på ditt rum och lämna mig ensam att fundera.
Vi ses igen inför Höga Rådet. » 24
IDUNS stjäla den europeiska konsertens omtvistade taktpinne.
Där stod nu Sverige mot Ryssland, såsom det stått så många gånger tillförene.
Och hade inte Sverige burit hem lagern, hade aldrig denna händelse blifvit satt på papper.
» Ni vill således inte klarera den här saken mellan fyra ögon med m:lle Robinet, » vidhöll Mari-Ann.
» Jag förstår inte alls, hvart ni vill komma med det där dumma pratet. » Mari-Ann Brandling kastade hufvudet tillbaka.
» Nå då, Natalia Alexievna.
.
.
då är ni också förlorad. » » Mari-Ann, för din egen skuld, minns, att tvänne förlöpningar dock äro vida värre än en, jag besvär dig att tänka på hvad du säger, » varnade föreståndarinnan med stränghet i rösten, hälft hufvudyr efter denna ordväxling.
» Ni kan vara viss om, att jag aldrig bättre vägt mina ord.
— Och tillåt mig nu en enda liten fråga, fröken Bulatoffi.
» Endast med villkor, att jag ej vidare blir förolämpad. » La longue fille de la Suéde slog sig nu ned vid bordet, stödde hakan mot händerna och såg sin fiende rakt i ansiktet.
— Så sade hon: » Natalia Alexievna, hvarför har ni tagit på en ny blus efter frukosten? » Allas ögon gingo nu från svenskan till ryskan.
?
?
?
» Ja, säg, hvarför har ni tagit på en ny blus? » Natalia Bulatoffs olivgula kinder färgades af en hel mängd röda fläckar.
Hon kände huru blodet snabbt lämnade händer och fötter sam- tidigt med att det tycktes, som om någon på en gång dragit i hvart och ett af hennes huf- vudhår.
— Den stora fasan, den för hvilken intet namn gifves, den yttrar sig alltid så.
Lyck- ligt för dig, som läser detta, om du aldrig känt det så.
Man åldras och svalnar och hårdnar i ett dylikt ögonblick.
» Hvarför jag tagit en n} ' blus?
— Jo, helt en- kelt därför, naturligtvis, att den gamla var smutsig. » Den allvarliga församlingen baxnade öfver det skallande skratt, hvarmed käranden bemötte det sista yttrandet.
» Nej, hör man på bara!
En äkta ryska skall söka inbilla oss, att hon byter lif, därför att.
.
.
därför att.
.
.
o,.
så komiskt.
.
.
att det gamla var smutsigt.
— Hvarför då inte sam- tidigt byta om underkjolar — det kunde då sannerligen behöfvas! » — Men nu var det ändtligen m:lle Robinets tur att inskrida.
» Det kan vara på tiden att afbryta Mari- Anns taktlösa tillvitelse.
Hvart vill du då egent- ligen komma med dina många ord? » » Bara dit, att made- moiselle jämte ett par af eleverna gå upp på Natalia Alexievnas rum och inspektera hennes garderob.
Det skulle be- stämdt vara lustigt att se, huru det där lifvet tager sig ut. » » Diantre, vågar man då inspektera mitt rum? » Mademoiselle Robi- nets ögon hade plötsli- gen blifvit mycket stora, på det att det skulle be- sannas det vackra gamla ordspråket, som säger alt mullvadens ögon öppnas mot slutet.
» Ja, Natalia, det vågar man, om därigenom nå- gon upplysning kan vin- nas härutinnan.
Du kän- ner ju pensionsstadgar- na. » — » Men hör ni då inte, att jag förbjuder det.
.
.
jag — » Och med ett lokattssprång stod hon i ett nu framför Mari-Ann, höjde blixtsnabbt mot hennes ansikte sina händer med de långa, hvassa naglarne.
Men la longue fille de la Suéde fattade henne helt lugnt om handlederna och vred sakta men säkert om dem ett hälft hvarf.
Detta var för mycket med en kvinna med nerver.
Natalia Bulatoff svimmade.
Man behandlade henne sorgfälligt med lukt- salt och vatten, och när hon återvändt till sans, var det första hon fick se den stackars gamla pensionsföreståndarinnan, hvilken full- komligt tillintetgjord efter inspektionen i ryskans rum, hade sjunkit ned i sin stora korgstol.
Och i hennes knä låg en ljus sidenblus, hvars högra underärm var fläckad med rödt bläck.
.
.
Natalia Alexievna for med aftontåget.
Alla pensionärerna hade infunnit sig på perrongen, ej för att skaka hennes hand, men för att vifta farväl, ett evigt farväl.
Den kvällen gick det hederligt till i det gamla klosterrefektoriet.
Dagens bof var lyckligen affärdad; det återstod att hylla dagens hjältinna.
Alla lärarinnorna höllo sig efter gemensam öfverenskommelse undan, och m:elle Bobinets enda tröst var, att det långa, låga matrummet ej innehöll några sköra saker.
Konditoriet snedt öfver gatan var lika länsadt som flickornas portmonnäer.
Och nu sutto de alla kring det stora bordet, sedan la longue fille de la Suéde under många besynnerliga cere- monier blifvit förd till högsätet.
Bredvid henne placerades » offret », hvilken efter många frukt- lösa försök ändtligen lyckades få rå om sin försvararinnas uppmärksamhet ett ögonblick.
» Jag har en bror, som tagit pokalen vid Henley-Regatta och blifvit M.
A. vid Balliol College och är tre alnar lång och har svarta mustascher — vill du inte resa med mig hem och gifta dig med honom, » föreslog Sybil Fair- fax, i sin öfversvallande tacksamhet bjudande det bästa hon ägde.
JULNUMMER 1901.
» Och jag har en pudel, som apporterar och en morfar som begagnar peruk, » skrattade Mari-Ann.
Ty så när som på sin gamla pappa hade hon ännu aldrig tänkt med allvar på något manfolk.
— Hon hade ännu två år kvar till Berndt Bergk.
Maude Carvajol, hvilken var uppskrufvad till den mest oroväckande hänförelse, hoppade upp på bordet och dansade i strumpfötterna, lätt som en kavaljersparoll, mellan koppar och fat, mellan sockerskålar och gräddsnipor fram till hedersgästen.
Väl där skrufvade hon in sig i den franske deputeradens magnifika posityr, hof upp sin röst, talade och sade: » Jag har alltid beundrat dig, Mari-Ann, jag har alltid beundrat dig för ditt kalla mod och ditt smala lif och dina lugna grå ögon, som drömma om sagan.
Les yeux gris vont au Paradis, — Och när du så stod där och talade för Sybil, då kände jag, att jag till och med började högakta dig.
— Men du skulle bara hört det tal jag ämnat hålla till Sybils försvar, ifall jag ej blifvit förekommen.
Jag skulle ställt mig rakt framför katedern med ena foten litet framflyttad och högra handen alldeles så här.
Och så skulle jag börjat: ' Mina damer och herrar ' — nej, det var sant det fanns ju inga herrar — alltså bara: ' Mina damer,.
.
.
Buffon säger.
.
.
den store Buffon säger.
.
.
ja, för resten struntar jag i hvad han säger — ge mig en påtår, sötaste Lieschen — det här är inte gumman Robinets kaffe inte.
.
.
» » En typisk fransyska den där, » hviskadc Lizzie Harrow med en axelryckning till Loulou Jellacic.
Kroatiskan nickade.
Det var henne omöjligt att svara på annat sätt, ty hennes tunga var bunden af en glace-maräng.
» Nu dra vi allt en visa, » framkastade Ilse Riidiger.
Och strax reste sig la longue fille de Suéde markerande takten med den längsta vindtböjtel som fanns, medan det ärevördiga klosterrefek- toriet fylldes af tjugusju gälla flickröster.
25
IDUNS JULNUMMER 1901.
Jag vet inte, om inte det, som al- drig händt, är det värsta, som händt mig!
Skulle jag annars haft någon erfa- renhet af hur det känns att ha mör- dat!
Nu kan jag tala om det.
Vill du höra?
Det var en förmiddag, en kall och klar förmiddag, med hårdt tillfrusen snömark och en blek sol.
Vi hade inte haft sol på länge, och om det var denna bleka sol eller något annat, nog af, jag kände mig denna dag lättare till sinnes än eljes.
Sådana dagar bru- kade jag göra de mest angelägna be- sök hos mina närmaste.
De mörka dagarne var jag allena.
Vädret var så ovanligt vackert, att jag beslöt mig för att hälsa på några släktingar, som bodde tämligen långt utanför staden.
Jag minns, att, medan jag gick framåt vägen, föll det mig in gång på gång: hvarför går jag dit, hvad har jag där att göra?
Jag visste det inte, men jag gick — Jag hade hunnit fram till villan och stod och väntade på, att man skulle öppna för mig, då det plötsligen kom öfver mig en känsla af, att jag borde vända om.
Något inom mig var- nade: » gå inte in, gör det inte, — gör du det, kommer du att ångra dig! » Om jag inte så fast föresatt mig att få makt öfver alla dumma fantasier, varningar och varsler, hade jag be- slämdt vändt om, så stark var denna känsla inom mig.
Som det nu var, gick jag in.
Det dröjde en stund, innan min ku- sin visade sig.
När hon kom, märkte jag genast på henne, att något var å v "?
- lärde.
» Hvad är det? » frågade jag.
» Jag är orolig.
Hervor kom hem från skolan för en stund sedan och klagar för halsen.
Jag är rädd för difteri.
Jag har skickat efter doktorn, det kan ju vara vanlig halsfluss, men det kan också EN HISTORIA OM D E T SOM vara difteri.
Är du rädd? » » Nej! » ALDRIG HÄNDT.
» Det visste jag, annars skulle jag ej låtit dig komma in.
Hervor är för resten i barn- AG HAR GENOMGÅTT åtskilligt i mitt lif.
kammaren, alldeles i motsatta ändan af vå- Jag har måst kämpa tum för tum för ningen. » min lefnadslycka, och jag har blifvit Vi sutto en god stund och talade med hvar- besegrad, inte en gång, men flere, inte på ett andra.
Och när jag märkte, att oron åter sätt, utan på mångfaldiga.
Jag har lidit af hvad kom öfver henne, gick jag.
som händt, och jag har lidit af hvad som Hennes oro följde mig ett godt stycke på aldrig händt.
Se inte så förvånad ut, jag me- vägen, det var, som om jag hämtat hennes nar hvad jag säger — jag har lidit af det, som börda för att bära den jämte min egen.
Men aldrig händt!
så småningom där ute i den friska luften blef Sådana lidanden äro väl följdlidanden af jag lättare till mods.
Det hände mig så sällan dem man verkligen genomgått.
Nerverna äro den tiden, att jag hade energi till något — förslitria, utpinade af nattvak och sorg, man ett sådant besök var mig ett verkligt företag har blifvit så van vid ångest och skräck, att — att jag kände mig helt belåten med mig man alltjämt lefver i ångest och skräck, äfven själf, där jag gick tvärs igenom parken, som när man ingen orsak har att slitas mellan lyste och gnistrade i sin vinterskrud, ut på hopp och fruktan, när allt är afgjordt, oåter- landsvägen, som ledde till staden.
Det hade blifvit strålande solsken, luften var hög och kalleligen afgjordt.
Åh, det är gräsligt!
Och det gräsligaste är, klar, ett riktigt praktfullt vinterväder.
Hvar att medan denna ångest varar, kan man gång jag satte ner.
foten på den hårdfrusna ej tala om den, den är som ett fruktansvärdt snön, ljöd det som en svag klang af glashar- spöke, som med sina händer griper om ens monika; bjällrorna klingade muntert från slä- bröst och sammanpressar det och hviskar darne, som susade förbi; alla jag mötte talade hemskt och hotande: » Du och jag ensamma, gladt och högljudt med hvarandra.
Det låg försök inte att kalla någon till hjälp, de skulle något befriadt, lyckligt öfver naturen och män- tro dig vansinnig — det enda kloka är att niskorna.
tiga.
Du och jag ensamma, om dagen, bland Och det var mig, som om någon eller något de många människorna, af hvilka du ej vågar lyfte den värsta tyngden från hjärtat.
Det anropa en enda — och om natten — om föreföll mig omöjligt, att det bleka solskenet natten — » kunnat åstadkomma ett sådant under.
Men J 26 det måste varit så, någon annan förklarings- grund fanns ej.
Jag gick spänstigt och raskt, fortare än jag gått på månader.
Jag bars af den oförklarliga lättheten inom mig.
Jag tänkte inte på det förflutna, inte på framtiden.
Det jag kände var inte lycka, det var lugn, frid, ro.
Men ingen förutom den, som under åratal lefvat i ångest och oro, vet, att man kan skatta ett ögonblick af lugn högre än den högsta lycka.
Så kände jag det.
Jag tänkte inte, jag hörde inte, jag såg inte, jag gick endast instinktmässigt fram den väg jag hade att gå.
På en gång kände jag mina knän omfattas och en andfådd barnröst ropa: » Nils sprang från Dada, när Nils såg tant.
Dada vet inte, hvar Nils är. » Det var min bästa väninnas enda barn.
Nils smög sig under min vida pälskappa och gömde sig.
Jag tryckte honom tätt intill mig, böjde mig ner och kysste honom.
Dada hade hunnit fram.
Nils fick bannor, för att han sprungit ifrån henne.
Han höll min hand fast omsluten och ville, att jag skulle vända om med honom.
» Det kan jag inte, lille Nils.
Jag har gått mycket långt, jag kommer från Beatenlund. » Jag hade tills nu ej tänkt på, hvarifrån jag kom.
Nu på en gång — mina knän sviktade och jag blef dödsblek — det brusade i mina öron och jag hörde orden: » Hervor har dif- teri — » Jag kom från henne och jag hade kysst Nils.
Jag stötte barnet så häftigt ifrån mig, att det höll på att falla omkull.
Jag mumlade något om, att jag måste gå, att det inte var bra för Nils att stå stilla i kylan.
Omslaget i mitt uppförande var så påfallande våldsamt, att barnjungfrun blef förskräckt och frågade, om jag vore sjuk, om de finge följa mig hem.
Jag hörde på hennes ton, att jag skrämt henne.
» Nej, nej, ni får inte följa mig.
Vänd om, gå, gå!
Det är bra, Nils, en annan gång, inte nu!
Gå bara! » Men jag väntade ej, tills de gingo, det var jag, som flydde.
I detta nu hade jag en enda tanke, att komma undan så långt som möjligt.
Jag gick, som om jag varit förföljd, jag hade aldrig i mitt lif gått så fort.
Ett ögonblick måste jag stanna för att hämta andan.
Då vände jag mig om.
De stodo orörliga kvar på samma plats och stirrade efter mig.
Ända hittills hade jag blott haft en förnim- melse — att Hy.
Nu började tankarne hvirfla omkring i hjär- nan: hur hade det varit möjligt, att jag ej kommit ihåg?
Hvarför hade jag ej genast stött undan gossen, i stället för att låta honom omfatta mig?
Hvarför hade jag kysst honom?
Jag visste, huru ogärna Agnes såg, att man kysste hennes Nils.
Naturligtvis inte att jag kysste honom — men andra, som kunde smitta — .andra!
Om jag smittat honom!
Alla möjligheter för och emot fyllde som en brusande ström mina tankar, ömsom skrämmande, så att hjärtat stod stilla af fasa, ömsom tröstande.
Det var, som om mitt minne aldrig sysslat annat än med barn, hvilka blifvit smittade af långt rin- gare anledning än den, som här förelåg, och med barn, som på ett underbart sätt undgått att bli smittade.
Allt kom jag ihåg, mångfal- diga fall med detaljer och namn — » Under några af mitt lifs mest upprörda ögonblick har jag haft erfarenhet af en öfver- väldigande minnesklarhet och minnesskärpa, som visat sig under förhållanden, då andra
IDUNS JULNUMMER människor bruka känna sig hjälplöst förvirrade och slappa.
Jag är fullt medveten om, att denna tankeklarhet vid dessa tillfällen är ab- norm, och den förfärar mig.
Så gjorde den också nu.
Jag frågade mig, hvarför och hvadan jag visste allt detta, som jag aldrig trodde, att jag visste, som jag under lugna ögonblick säker- ligen aldrig skulle ha vetat.
Och nu som vid andra dylika tillfällen var det endast minnet, som var skarpt och klart.
Själfva tankemekanismen tycktes mig vara i olag.
Det var, som om säkerhetsventilen blifvit sprängd, som om tankar och intryck kommo hejdlöst brusande, susande, hväsande — på en gäng, som om den ena tanken icke kunde ge sig tid att vänta ut den andra.
Jag kan inte beskrifva, hur det var, men det var förfärligt.
Hur länge detta sinnestill- stånd räckte, vet jag ej, men plötsligen kändes det, som om hjärnan blef för trött att härda ut med allt detta stridiga tanketryck.
Det blef plötsligen alldeles stilla, ej längre dessa tusende » kanske » eller » kanske icke », — de hade vikit för en enda dof öfvertygelse, mot hvilken jag ej kunde strida, ej resonera: Jag har smittat Nils — jag har sannolikt dödat honom!
Då knäppte sig ångesten som ett järnband kring hjärtat.
Och med denna tyngd kom den fysiska tröttheten.
Jag hade gått utan mål och hade gått långt.
Nu vände jag mot hem- met.
Men ångesten och beklämningen verkade förlamande på mig, jag kunde knappt släpa mig fram.
Då såg jag på afstånd Nils ' för- äldrar komma emot mig.
Min väninna vin- kade åt mig.
Hon såg glad och lycklig ut.
Det gick som ett hugg genom hjärtat, men förlamningen var bruten.
Jag flydde från dem med våldsamt klappande hjärta, flämtande, som om jag varit jagad.
Och jag kom hem.
Jag tog en bok och försökte läsa, men jag kunde ej hålla tankarne samlade.
Det var omöj- ligt att sitta stilla.
Jag gick fram till fönstret.
Det började mörkna.
Jag ryste, när jag tänkte på natten.
Del var månsken, kallt, klart månsken öfver snön.
Jag mumlade: » det är godt, skönt, all det är vackert väder, » men jag förstod ej, hvar- för jag tyckte det.
Jag tyckte också, att det var godt att veta, det min gamla jungfru satt ute i koket och läste sin bibel.
Det var, som om detta, att Marie läste bibeln därute, kunde mana godt för mig, så att det förfärliga icke skulle ske.
Jag tänkte på, hur lycklig hon var i sin enkla förtröstan -- att inte en sparf faller till marken — — —.
Åh, nu var den öfver mig igen, skräcken!
Jag gick fram och åter i rummet och vred mina händer.
Hur länge, vet jag icke.
Jag hade intet medvetande om, att jag tänkte gå ut, men jag tog mekaniskt på mig hatt och kappa, och jag var ute på gatan, innan jag hann tänka.
Jag gick som en sömngångerska.
1901.
Min första, klara förnimmelse var, att jag stod utanför Agnes ' bostad och såg upp mot barn- kammarfönstret, där lampan lyste.
Och medan jag stod och såg dit upp, tänkte jag på hvad detta lilla barn varit för sin mor.
Mer än ett vanligt barn, till och med mer än ett van- ligt enda barn.
Nils var ett barn, som kommit efter ett mångårigt barnlöst äktenskap, ett barn, som hon trånat efter och hoppats på, som hon förlviflat öfver och hvars födelse hon väl- signat som den största tänkbara lycka.
Jag kom ihåg, då Agnes talade om för mig, att hennes förhoppningar blifvit till visshet; jag mindes, att, när jag hörde klangen af hennes ord, tyckte jag, att språket icke kunde ha vackrare, varmare, lyckligare tonfall för att önska ett ofödt människobarn välkommet!
Och jag mindes, när Agnes i denna samma barn- kammare, där lampan nu brann, lyfte barnet ur vaggan och visade det för mig.
Jag har aldrig sett ett mer förklaradt uttryck i något människoöga.
Det snyftade och skrek inom mig, men jag kunde inte gråta.
När jag kom hem, gick jag förbi köket, där Marie alltjämt satt och läste i sin bibel.
Hon frågade mig, om jag vore sjuk och om hon skulle hjälpa mig i säng.
» Nej, nej, sitt stilla och läs, » svarade jag med samma orediga föreställning som nyss, att hon gjorde något, som var vår Herre väl- behagligt och som kanske skulle blidka honom.
Jag låg i min säng och slöt ögonen.
Det var då det började: jag såg syner draga förbi och jag hörde röster — eller snarare, jag lefde igenom det, som aldrig händl.
Jag hörde en röst hviska: Agnes ' lille gosse är farligt sjuk — Och medan ännu orden ljödo i mina öron, och innan jag hunnit fatta deras innebörd, såg jag den hvita barnkammaren och sängen, där det sjuka barnet låg.
Jag hörde ett oupphörligt rosslande och kramp- aktiga hostanfall — jag såg de små händerna fäkla efter luft.
Och jag såg Agnes.
Hon stod djupt nedlutad öfver sängen och höll sin arm under kudden, på hvilken barnets hufvud hvilade.
Vid hvarje anfall lyfte hon kudden, för att barnet ej skulle kväfvas.
Och då såg jag lille Nils ' ansikte.
Gode Gud! '
Det blef allt förfärligare därinne i barnkammaren för hvart ögonblick som gick.
Det förfärligaste var uttrycket i Agnes ' ögon, när hon såg upp från barnet och fäste blicken på ett hörn i rummet, där skuggorna samlat sig.
Det var, som om hennes blickar af en magnetisk makt drogos dit, men det kom ett uttryck i hennes ögon af förstenad fasa, och hon tryckte gos- sens hufvud närmare mot sitt bröst liksom för att gömma och skydda honom från den hon såg.
Och jag visste, att det var döden hon såg, — också jag såg honom.
Det var för döden hon sökte gömma sitt enda barn.
Men hvar gång hennes blickar drogos till skug- gorna därborta, isades jag af fasa vid tanken på, att hon också kunde se mig.
Ty jag stod där, bredvid Döden.
Osynliga händer höllo mig kvar — jag försökte komma bort, men jag kunde ej undfly.
- '.
* / - När läkaren gjorde i ordning sina instrument för operationen, fördes Agnes ut, men jag var kvar — jag såg — Det följde en stund, under hvilken jag var fullkomligt medvetslös och borta.
Men så hörde jag rösten säga: » Du vet ju, att lille Nils är död? » Jag visste det, och det var mig, som om jag omöjligt kunde öfverlefva det.
Jag satte mig upp i sängen och torkade kallsvetten från min panna.
Jag försökte att tänka för att döfva ångesten.
Det vore kanske bäst, att jag ginge upp 27
IDUNS JULNUMMER 1901. till Agnes, tak.de vid henne.
Kanske det skulle lindra ångesten, om jag både henne förlåta mig — ha förbarmande med mig!
Nej, nej, det vore omöjligt.
Jag skulle inte kunna.
Och rösten intalade mig, att det enda jag hade att göra var att tiga för Agnes ' skull och för min egen.
Något sådant skulle aldrig förlåtas, aldrig glömmas.
Att säga det, vore att ohjälpligen skilja mig och Agnes.
Och vi behöfde hvarandra.
Aldrig, aldrig under hela mitt lif finge jag med ord eller handling låta henne ana — — Och i denna stämning gledo andra syner förbi.
Jag satt hos Agnes, medan det döda barnet låg i rummet bredvid.
Och det jag då upp- lefde, föreföll mig lika förfärligt, som det jag nyss genomgått.
Agnes hade lagt armen om mitt lif och lu- tat hufvudet mot mitt bröst.
» Med dig kan jag tala om min lille gosse, » sade hon med en djup undertryckt snyftning.
» Du tyckte så mycket om honom — det var omöjligt att inte göra det — men han tyckte så mycket om dig.
När jag tänker på, att det inte är åtta dagar, sedan han satt i ditt knä inne i barnkammaren, och du berättade sagor för honom.
Minns du, hur förtjusande han var, när han satt och såg på dig så all- varligt med sina stora ögon, och hur noga han följde med hvad du sade.
Och ett sådant minspel, när du berättade något riktigt spän- nande!
Var det inte märkvärdigt, hur bra ett sådant litet barn förstod sig på skämt?
Åh, hvad han skrattade!
» Har du någonsin hört ett barn skratta som han?
Det var som musik.
Men han var allt- igenom ett härligt barn!
Sista gången jag var ute med honom, märkte jag, att alla människor vände sig om för att se efter honom, han var så vacker, han hade fått färg och ögonen lyste. » Hennes egna ögon strålade, medan hon talade.
Så fylldes de plötsligen med tårar.
— » Vet du, jag ångrar mig så bittert, att jag ej lät honom gå med oss den sista söndagen.
Han bad så mycket att få gå med, men jag sade nej, jag var rädd, att han skulle bli för trött, och jag tyckle alltid, att det var bättre för honom att gå med barnjungfrun.
Vi måste ju ibland stanna och tala med människor, som vi råkade, och jag var alltid orolig för, att han skulle förkyla sig.
Dada berättade, hur förtjust han blef, när han fick se dig, att han sprang ifrån henne så fort, att hon inte hann följa med.
Och hvad det var likt honom — en sådan skälm, som han var — att gömma sig under din kappa!
Var det här, här, där jag nu ligger.
Åh, mitt barn, mitt barn! » Det skrek och ropade inom mig: » det är jag, som mördat ditt barn! » Men jag tvang mig att tiga, jag kände, att jag ej hade rättig- het att beröfva henne den smula tröst hon hade i min vänskap.
Och jag satt där som en förbrytare, under det jag sakta strök hennes hår och kysste hennes hand.
Hennes tankar kretsade oupphörligt om, hur Nils kunnat bli smittad.
» Tror du, att det skedde då?
Tror du, om jag inte låtit honom gå dit — — » Jag skakade på hufvudet — jag kunde ej svara.
Hon talade oafbrutet i öfverspänd, exalterad ton.
Det var, som om sorgen brutit dammen för hennes själ — Hon gick igenom hela sitt lif, talade om för mig sina sorger och missräkningar, allt det hon hittills slutit inom sig.
» Och nu vet du, hvad mitt barn var för mig.
Allt, allt i världen!
En son, som jag 28 skulle fostra till man!
Åh, jag vet, hur djupt jag kände det på en gång tjusande och hög- tidligt ansvarsfulla, som en kvinna måste känna, när hon tänker: ' jag har födt en son till världen och jag skall dana honom till man! » Hvad jag allt drömde, att han skulle bli!
Det fanns ingen ära nog hög, som jag inte trodde, att han skulle nå, och intet ädelt verk, som jag inte hoppades, att han skulle kunna offra sig för.
Och nu, nu.
— Det är sin framtid, sin eftervärld, sitt hela lif, man lägger ner i mullen, när man begrafver sitt enda barn ».
— Och medan jag hörde på henne, visste jag, hur en dråpare är till mods.
Och synerna eller händelserna växlade som i en laterna magica.
Jag såg Nils ' begrafning, såg, hur den lilla blomsterhöljda kistan hissades ner i grafven, hörde det dofva ihåliga ljudet af de frusna jordklumparne, som slogo mot locket — tre skoflar mull.
— Och Agnes höll min hand i sin, då hon som en förstenad stirrade ner i den svarta grafven.
Och jag såg i skiftande bilder de dagar, som följde, de år, som följde, hela mitt lif i falskhet och förställning.
Jag var alltjämt med Agnes, det var, som om vi oupplösligt voro bundna vid hvarandra, som om jag ej hade någon annan än henne, och hon ingen annan än mig.
— Och jag talade tröstens ord till henne under medvetande om min skuld — och jag kysste henne med samma läppar — — —.
Och åren gingo, vi voro båda gamla, och när hon skulle dö, satt jag vid hennes säng och höll hennes hand i min — Och jag ville tala om för henne, att jag varit det olyckliga redskapet för hennes barns död, och jag tyckte, att finge jag säga henne det, skulle jag få frid.
Men i samma ögonblick jag öppnade mina läppar för att tala, föll hon tillbaka — död.
Och hela mitt lif igenom måste jag bära min börda.
Och jag blef gammal, hopplöst gam- mal, jag hörde till dem, som inte få dö — — Dörren knakade på sina gångjärn.
Min gamla Marie kom sakta in i rummet.
» Frun stönade och snyftade så, att jag blef helt förskräckt och ville se efter, om frun var sjuk eller om det var i sömnen. » » Nej, det var inte i sömnen.
Jag har inte sofvit i natt. » » Det bär syn för sägen.
Frun ser ut som ett lik.
Ja, jag skulle inte kommit in så tidigt, men trädgårdsmästaren från Beatenlund är här med ett bref, och han vet inte, om det skulle vara svar. » Ett sammanviket papper, endast några rader.
» Kära vän!
Jag skrämde dig visst i går med min oro för Hervor.
Doktorn kom strax, sedan du var gången.
Det blir inte en gång halsfluss, långt mindre difteri.
Hervor är frisk i dag och i skolan.
Jag har haft samvets- förebråelser öfver, att jag oroat dig, därför skrifver jag. » » Åh, Herre Gud, Herre Gud, jag har aldrig sett frun gråta så!
Hvad är det?
Hvad skall jag ta mig till? » Jag grät och jag skrattade och jag höll på att skrämma lifvet af min stackars gamla Marie.
Jag kysste henne, och jag omfamnade henne, och jag välsignade henne.
Hon visste inte hvarför, men jag visste det.
— — Men tror du inte nu, att jag vet, hur det känns att vara en mördare!
Och hvad tror du, att jag tänker och känner, när jag sitter hos Agnes och leker med Nils i denna samma hvita barnkammare, ur hvars fönster lampan lyste ner till mig, när jag stod skälfvande i snön?
Tror du, att jag är tacksam?
IDUNS I KÖLDEN.
R H K O M M E R D Ä R, den heta känslans gud!
I guld och purpur flammar skönt hans skrud.
Hans blick är eld och från hans läppars par passionens lofsång strömmar stark och klar.
AN En enda vink utaf hans härskarhand — och källsprång gnistra i den torra sand, och hemlig längtans drömfint blåa blom ur höljet vecklar ut sin rikedom.
En enda vink — och vinterns bleka dag af vår och sommar lånar anletsdrag, och allt, som tryckt och kedjebundet låg, sig reser högt och fritt som hafvets våg.
Ur där och för hjärtats marker spirar sällhetsbrodd, kärleken har strött sin röda sådd, hvardagsvärldens rike finns ej mer sällhetsdrucken blick, som himlar ser.
Och dock blir mänskolycka sorg och gråt, där kärleken går fram i purpurståt, ty hvar han nalkas med sin facklas brand, han signar, krossar — allt med samma hand.
Det den den och fromma hjärta, hvilket klappar tyst, blyga mun, som du af vana kysst, vänskapskedja, hvilken åren knöt i hvars hägn du idel glädje njöt — dess tusen länkar, som ha värmt din själ, han splittrar grymt med trycket af sin häl och trampar väg på smärtans röda ljung för dina drömmars strålbeglänsta kung.
Nu finns blott han — det forna är som glömdt, som någonting du längesedan drömt, och stigen sträckes mot det fjärran blå, den stig, som endast blifvit lagd för två.
Men genom kärleksjublets sång i dur en mollton går lik höstvinds sus i fur, ty för ditt nya, starka lyckokraf så många hjärtefibrer sletos af.
De bröst, hvari de ha sin djupa rot, i smärta sjunka under gudens fot.
De ge sitt offer, ty det måste ske.
.
.
Den högsta lyckan köpes blott med ve!
V A R L I T E T, men snyggt och pryd- ligt.
Det låg under takåsen på ett hus inne på gården åt Östermalmshållet.
Ute var det bitande kallt, femton grader med hvinande blåst, som bådade snöstorm.
På bordet framför fönstret var kvällsmaten framdukad.
Men mannen, som satt vid bor- det, åt icke med sin vanliga aptit.
» Hvarför skjuter du redan bort tallriken, » sade hustrun, en ung kvinna, som tyst be- traktat honom, medan han åt.
» Du behöfver väl få ett ordentligt mål, när du ska ' ut i ett sådant här hundväder. » » Jag vet inte hur det kommer sig,.
men det smakar mig inte i kväll. » » Men jag vet, jag!
Du förkylde dig i förr- går natt. » » Lite snufva, det är alltihop, » sade han och smålog mot henne.
» Du ska inte vara så ängs- lig för ingenting, Betty. » » Ska jag inte?
Det är lätt att säga det.
Men det var for min skull du tog den här platsen hos hyrkusken, för att vi skulle få gifta oss. » » Nå, ha vi det inte godt tillsammans kan- ske?
Är det någonting att ångra på det? » » Nej, vi ha det för godt, det är felet.
Det käns, som om jag hade sålt dig.
Här sitter jag i värmen, medan du —, » hon började snyfta.
» Du har inte hälsa till det. » » Asch, var inte pjåskig nu, Betty.
Hur var det?
Hade du någonting varmt all dricka? » Hon gick till spiseln och slog upp en skål varm mjölk.
» Men i morgon, » sade hon och torkade bort tårarna, » i morgon får jag ylletröjan färdig, och den vill jag lofva blir bastant.
Du kunde gärna ta den i kväll, fast ena ärmen fattas. » » Nej, kära du, jag har ju redan en ylletröja. » » Men den här skall sitta mellan västen och rocken.
Jag är så glad, att jag hittade på det.
Jag skall sitta uppe i natt och sticka den fär- dig.
Kanske jag blir litet lugnare se ' n.
Se så, nu vaknar lillan. » » Hon vaknar som på beställning, » sade han och gick fram till bädden.
» Ska pappa hussa lillan i taket ett par gånger, innan han går? » Helt varligt togo de grofva händerna det lilla byltet ur bädden.
Lillan, yrvaken, röd, och varm gnodde sig i ögonen med sina små rosenröda knytnäfvar.
» Huss,lilla byting, » sade han.
» Ska du säga adjö åt pappa nu? » Lillan dunkade honom skrattande i ansiktet och trasslade in fingrarna i hans skägg.
» Du kommer allt att kunna sköta din man, du, » sade han.
» Du blir inte så blödig som din mamma, du.
Det känns på tagen. » Han lade henne varsamt tillbaka i bädden och tog ytterrocken på sig.
» Ja, adjö då, Betty.
Bry dig inte om att sitta oppe.
Du har ju en dag i mor- gon också. » Hon följde honom till dörren.
» Ska du inte kyssa mig, » sade hon.
» Ska det nödvändigt höra till saken, » sade han skrattande.
» I kväll ska du se jag får grofva dricks- UMMET JULNUMMER 1901. pengar, i sånt här väder ä ' di alltid generösa.
Då ska vi köpa kappa åt lillan till våren.
Adjö, Betty?
Gå och lägg dig, du, och sof godt. » Men hon gick icke och lade sig.
Sedan hon skött om lillan och städat bort kvälls- maten, satte hon sig vid sin stickning.
Del var, som om hon stickat för hans lif, timme efter timme, medan stormen skakade fönstren, så att hakarne gnisslade och for med långa jämrande suckar upp och ner genom skorstens- pipan.
I en af stadens rymligaste lokaler hade unga män anordnat ett diskussionsmöte.
Frågan gällde hvad som kunde göras för att i allmän- het förbättra de kroppsarbetande klassernas lefnadsvillkor och höja deras moraliska nivå.
Lokalen var briljant upplyst, vänner och be- kanta nickade förstående åt hvarandra, allt efter som de anlände.
Det blef folk af båda könen.
Där sutto magnater och arbelare bred- vid hvarandra, det blef slutligen alldeles fullt nästan till trängsel.
Ordföranden slog med klubban i katedern och förklarade efter ett kort anförande om den behjärtansvärda fråga, som samlat sällskapet, diskussionen fri.
Den ene efter den andre begärde ordet, och det var icke endast ord, entusiastiska, varmhjär- tade, kloka ord, som klingade, det var också mynt.
Unge grosshandlar B. gaf fem tusen kronor till bildande af en fond för understöd åt fattiga arbetares änkor.
Redaktör C. gaf två tusen till olycksfallförsäkringar, unge ad- vokat E., som gjorde i tomter, gaf en gratis- tomt för uppbyggande af arbetarebostäder, ar- kitekt D.
erbjöd likaledes utan ersättning sina tjänster vid ritningars uppgörande och öfver- vakande af själfva byggnaden, vikarierande lektor G. gaf tvåhundra kronor till läsestugans bibliotek, med villkor att böckerna valdes af en frisinnad kommitté, den rike notarien K. gaf fem- hundra kronor till befrämjande af nykterheten bland arbetarne, med ett ord, stämningen var den mest välvilliga och kordiala, det fattades icke mycket i, alt de unge männen, då de gingo ut, hade omfamnat arbetarne och kallat dem bröder.
Hvar och en af talarne och gifvarne var viss om, att han besjälades af de ädlaste och mest högsinnade och välvilliga motiv, så välvilliga, att man var djupt rörd öfver själfva saken och öfver sig själf.
» Ja, » sade grosshandlar B., då han och några
IDUNS JULNUMMER 1901. vänner ändtligen lyckats att från trängseln och hettan komma ut på gatan, » nu tycks det mig, att vi gjort ett godt dagsarbete, som kan förtjäna sin belöning.
Ulf, sådant väder, nu gå vi in på Gla- dan och svalka oss litet.
Ä ' ni med om det? » » Ja, ja, » ropades det, » man har blifvit rik- tigt torr i halsen af dam, tal och hetta. » Och sä svängde en hel skara in på den n ärbelä gna restau ra nten.
Den lifliga och något höjda stämningen var ännu rådande.
Det talades vid konjak och selters klokt om nya förslag, som borde genomföras, litet längre fram på kvällen började kritiken öf- ver talen vid mötet under skratt och munterhet.
» Hör ni, så det tjuter ute? » sade vikarierande lektorn.
» Det skall katten gå hem till Söder i det här vädret.
Jag telefonerar efter en släde. » » Du ska ' väl äta först? » » Nej, vet ni.
Jag skall ju upp kl. 7 i mor- gon och liiffa af till skolan. » » Telefonera efter en åt mig också, ropades det från ett par håll.
» A, hör nu, vi kunna väl åtminstone äta en bit först. » » Del skadar inte att telefonera.
Di där drönarne behöfva minsann tid på sig. » Supén dukades fram.
Vikarierande lektorn och de andra kunde icke motstå frestelsen att stanna.
Skålarnes rad började med välgångstal för arbe- tarhem, folkkök o. s. v. Natten skred fram, och stormen tilltog.
Efter supén rekvirerades en bål Kvicka tal, skämtsamma tal, och slutligen historier.
» Nej, ni, det här drar allt för långt på liden, &gt; sade lektorn litet släpigt, » tänk på min gökotta.
» Jag undrar, om släden är här, » sade arki- tekten.
» Kypare, äro slädarne komna? » » Del var väl två timmar sedan.
.
. » » Den här gången voro de då onödigt rappa, sade notarien K.
» Skicka ut en liter konjak till dem, så mucka de inte. » » Är det på det sättet du befrämjar nykter- heten, » sade grosshandlaren, som alltid blef hetsig när han fått några glas, » tag tillbaka dina fem hundra, min gosse.
» Tycker du det vore barmhärtigare att låta dem frysa ihjäl? » » Men om de få utskickad!
till sig en liter hvarje natt, hur går det då med nykterheten? » sade grosshandlaren retligt, i det han tömde sitt glas.
Skulle det möjligen inte finnas något annat sätt att lösa frågan, » sade advokaten med ett leende.
» Absolut inte, » sade grosshandlaren.
» Nej, det här duger inte, » läspade lektorn än en gång, » jag får lof och ge mig hem. » Men han satt fullkomligt stilla på sin stol.
» Tyst nu, ska ni få höra en munter historia, sade advokaten — » det hände här om dagen. » Och historiernas antal växte därinne, allt under det drifvorna växte utanför.
När man ändtligen bröt upp på allvar, började en matt dagning synas i öster.
» Kör fram,, skrek grosshandlaren, och slädarne kommo en och en.
Blåsten pep och liven i knutarna och snodde ilsket omkring hörnen.
» Ett sådant gement väder ha vi inte haft i år!
Jag var en idiot, som inte tog min päls. » När lektorn kom till sin port, log han upp sin portmonnä, han hade icke mycket i den, men han gaf kusken två kronor.
Han var alltid välvillig, när han druckit, och dessutom vädret och fyra timmars väntan i tjugu graders kyla med storm.
Nallen var förbi, men sä var också den tjocka, varma Iröjan färdig.
Hennes tillfreds- ställelse öfver det fullbordade arbetet, hvaraf hon hoppades så mycket, blandades dock med en underlig hjärtängslan.
Hvarför kom han icke hem?
Hon var ju van att vänta, men den här gången föreföll det henne mera hemskt än vanligt.
Hon var af ett vekt sinnelag, och det tycktes henne ofta, som om hon gjorde något ondt, när hon låg i sin varma säng och visste, att han satt ute på sin kuskbock i köl- den, hon hade ju svurit att dela ljuft och ledl med honom, och så hade hon det ljufva, medan han slet och for illa för att skaffa det kära lilla hemmet alla de behag, dem han själf fick njuta så litet af.
Ibland tyckte hon, att hon hatade de fina herrskaperna, som dansade och skrattade, medan hon ängslades.
Hvarför kunde de inte bestämma sin tid och hålla fast vid den?
Hvarför länkte de sä litet på andra människor?
Det stod ju så mycket vackert i tidningarna från möten och samman- komster, hur kom det då till, att det där vackra betydde så litet, när det skulle utföras personligt.
Hur hade hon inte fått kälta på betalningen för skjortorna, som hon sydde ät notarien?
Hur mycken tid hade hon ej fått springa bort, bara för att han alltid var ute, när hon kom, och inte tänkte på att lämna ut pengarna åt jungfrun.
.
.
Fint folk äro så vana vid att fordra af den, som behöfver för- tjäna.
De ha så godt om tid, därför förstå de inte, hvad tiden är värd för den fattige.
Tyst, nu kommer John ...
ändtligen.
Hon slog upp dörren.
Han gick så lång- samt och trögt upp för trappan.
» Hur är det med dig, John?
Gud, så blek du är! » Han försökte att vrida sina stela läppar till ett leende.
Skägget var fruset till is.
» Kom in, » sade hon och ledde honom fram till stolen.
» Det är bara litet konstigt med händerna, men det blir bra, bara jag får tina upp, » sade han långsamt och tröstande.
Hon tog af honom kläderna och gned händerna, under det hon med dödsångest i hjärtat tänkte, att han kanske aldrig mer skulle kunna bruka dem.
Hon fick honom ned i sängen och gaf honom den varma mjölken att dricka.
» Hvar bodde han, som du körde hem? » sade hon med ett brinnande kval i hjärtat.
» Hvad ska du med det? » sade han.
» Det ligger två kronor i fickan.
» Säg mig det, John, » bad hon.
Han sade henne gatan och nunimern, men så började frosskakningarna.
Händerna värkte olidligt.
Men han skulle icke mera behöfva dem Hållet kom, lunginflammationen - ~ och efter tre dagar var han död.
När vikarierande lektorn några dagar senare kom hem från en liten supé, låg ett bref på bordet.
Då han öppnade det, rullade två silf- verkronor ur.
Inuti stod endast: » Jag kan inte ta belaldt för min mans lif. » GODA VÄNNER.
• • A f- \ kom då efterrätten in, så alt man kunde hoppas det snart skulle vara slut med den långa, odrägliga middagen.
Det var en sådan där obligatorisk helgdags- släktbjudning med moster och morbror och farbror August och gamla tant Fredrika.
Hu- sets adertonåriga dotter, på hvilkens axlar värdinneplikterna blifvit lagda, eftersom hennes mor var död, hade ingen förmåga att sätta konversationen i gång, utan riktade hela sin uppmärksamhet på faten och tallrikarna, atl gästerna skulle äta och att småflickorna inte skulle proppa i sig för mycket af pastejerna och syltsakerna, så att det såg för tomt ut, då de skickades ut på andra ronden.
Och det var isynnerhet för henne det kändes som en lättnad, när den sista rätten kom in.
Sedan hon först af alla lagt ner skeden på tallriken, lade hon upp en portion åt sin ett år äldre bror Henrik, som var konvalescent efter en svår febersjukdom och ännu låg säng- liggande inne i sitt rum.
Och med en liten ursäkt till de närvarande reste hon sig för att själf bära den till honom.
Man nickade och smålog åt henne från fyra, fem håll.
» Det var snällt, lilla Cissi, att du tänker på din stackars bror, » sade moster Amalia.
NDTLIGEN
IDUNS Men den unga flickan lämnade salen med ett blygsamt mummel, att det icke alls var snällt, hvilket också innehöll en viss sanning, ty det var minst lika mycket af smak och böjelse att få röra på sig som af vänlighet mot sin bror, som hon gjorde sig besväret att själf betjäna honom.
Då hon kom in till den ensamme sjuklingen, blef hon emellertid gladt välkomnad, ty hvarje besök var för honom ett angenämt afbrott.
Hon måste sitta hos honom på sängkanten och berätta om alla de små betydelselösa till- dragelserna vid bordet, om hvad man talat om, om hur moster Amalia som vanligt ploc- kade upp tjugu saker ur sin ficka, kam, nagel- borste, portmonnä, nycklar, luktflaska och annat för hvar gång hon ville komma åt sin näs- duk, och om hur farbror August inte kunde säga femton ord, förrän han suckade och slog till en kadens med orden: » Ack, Herre Gud, ja! » Och de skrattade tillsammans, allt under det Henrik åt med en konvalescents goda aptit.
Men när så tallriken var tom, tog Cecilia den af honom och steg upp för att gå tillbaka till de andra.
» Ah, ska du gå redan, » sade Henrik.
» Ja, nu ha de nog slutat därute, och pappa vill ju alltid, att jag skall servera kaffet inne i salongen. » Det var ju talande skäl, och Henrik måste låta sig nöja.
» Men om du raskar på med det där, så kan du väl komma in och läsa litet för mig sedan, » sade han.
» Hvad då? » » Resebeskrifningen från Afrika, förstås, som vi började med i går.
Du lofvade ju att fortsätta. » » Ja, jag ska se, om jag kan komma ifrån, » sade hon tämligen likgiltigt,i det hon gick öfver golfvet.
Det var henne alldeles obegripligt, att män- niskor kunde tycka om resebeskrifningar.
Det var ju bara en massa torrt jolt om skogar med dumma djur i, som kommo så snällt och läto skjuta sig, och odrägliga sandöknar med en märkvärdig källa här och ett par ännu märkvärdigare grässtrån där.
Och när hon sköt upp dörren och föreställde sig, att nästa gång hon skulle gå igenom den, skulle det vara för att bege sig midt in i de där tråkig- heterna, så kunde hon inte hjälpa, att hon måste sucka alldeles som farbror August och länka: Ack, Herre Gud, ja!
Annat var det med en ordentlig roman!
Och som rummet utanför Henriks var hennes eget, och just en sådan intressant lektyr, till hvilken hennes tankar sväfvat, fanns på bok- hyllan öfver byrån, så sväfvade också hennes blickar ovillkorligt ditåt.
Hvarför kunde inte Henrik tycka om sådana saker?
Hon lyssnade.
Hade de redan slutat äta därute?
Nej, de höllo bestämdt på ännu.
Annars skulle hon nog hört deras röster och buller från salongen.
Hennes lar hade säkert låtit taga fram ost och cakes, som han ibland brukade.
Tänk, om hon skulle hinna läsa några rader i boken hon fått till julklapp?
Hela dagen hade hon läst i den då och då, så mycket och så länge hon kunnat för hus- hållsgöromål och toa- lettbestyr och andra led- samma afbrott, och hon hade hunnit öfver tre fjärdedelar.
Ännu me- dan hon knäppte skär- pet kring lifvet, hade hon stått och läst, och tant Fredrikas ringning hade ryckt henne bort från ett ytterst intres- sant ställe.
Hjälten och hjältinnan, som på grund af missförstånd inte träffats på en lång tid, ämnade sig nu till samma fest, och Cecilia tyckte nästan det var tant Fre- drikas fel, om inte allt blef klart dem emellan.
Hon gick till bokhyllan och tog ned ro- manen så tyst som möjligt, för att inte Henrik skulle höra henne, ty dörren till hans rum stod på glänt.
Men när hon satte ifrån sig den tomma tallriken på ena byråhörnet för att ha det litet bekvämare, måtte hennes bror ändå ha förnummit något buller, ty han ropade: » Är du där, Cecilia? » Och efter ett litet uppehåll ropade han det- samma en gång till.
Men hon var tyst som en råtta.
Det gällde att inte bli störd, utan få läsa ett par sidor.
Hon stod med ena knäet på en stol och boken upp- slagen midt öfver alla toalettsakerna på byrån.
Nu hittade hon stället, där hon var.
Hjält- innan steg öfver tröskeln till salongen och fick se honom, som hon tyckte om.
Men hon var kall och högdragen emot honom, och han vände sig ifrån henne, djupt sårad i sin man- liga stolthet.
Det trasslade snarare till sig än det redde sig.
Men spännande var det.
Medan hennes ögon flögo öfver raderna, de- lade sig likväl hennes tankar mellan bokens innehåll och världen omkring henne.
Hvarje knäppning gjorde henne nervös.
Stego de upp från bordet nu?
Låg Henrik och hade tråkigt, eftersom han vände sig så många gånger?
Det var inte fritt för, att- hon hade samvets- kval för hans skull.
Hon hade inte velat stanna hos honom, fastän han bedt henne, utan skyllt på kallande plikter.
Och nu slod hon i stället här och läste.
Så mycket längre JULNUMMER 1901. skulle det naturligtvis dröja, innan hon kunde komma in till honom igen och föreläsa, ty först måste hon ju något ägna sig åt gästerna.
Men hvarför skulle han också ha så dålig smak och tycka om de där gamla reseskildringarna?
Inte kunde man väl göra sig någon brådska för att få sitta och knoga igenom sådant där strunt!
Plötsligt hördes emellertid från salen skrap- ning af stolar och öppnandet af dörrar.
Och nu kommo rösterna närmare.
Man hade stigit upp och gått in i salongen.
Och nu skulle hon vara tvungen att lägga ihop boken och gå.
Hvad skulle de tänka om henne, som redan dröjt så länge?
Men berättelsen hade blifvit ännu intressan- tare.
Hjälten gick och bar på en hemlighet, som rörde sig om någon förskräcklig ogärning, som hjältinnans far hade begått, och det var, för att hjälten inte ville hon skulle få reda på den, som missförståndet uppstått.
När hon visade sig så där grym och kall emot honom, så frestades han likväl att berätta henne allt, och när han träffade henne ensam i ett litet rum, så började han.
.
.
Det var förfärligt, skulle hon verkligen vara tvungen att gå nu?
Men i värsta fall kunde väl hennes far ser- vera kaffet själf eller moster Amalia hjälpa honom.
De trodde naturligtvis, att hon satt inne hos Henrik, och när hon kom ut behöfde ju ingen veta annat, än att hon gjort det.
Hjälten i boken hade emellertid i sin bitter- het slungat ut några mystiska ord, men hej- dade sig tvärt, då han betänkte, hvilken sorg han skulle göra sin älskade, om hon fick kännedom om sin fars brottslighet.
Men hon anade oråd och ansatte honom med frågor, och i sitt trångmål visste han sig ingen annan råd än att göra sig själf till den skyldige och påtaga sig hennes fars brott.
Och där stod hon och mätte honom med ögonen.
.
.
.
Just vid denna kritiska punkt hörde Cecilia utifrån salongen en af småflickornas röster, som ropade till svar på någon fråga: » Ja, jag ska gå och se efter! » Och ögonblickligen förstod den äldre systern, att det var henne det gällde.
Det var hon, som skulle ses efter.
Hon hade icke förrän nu kom- mit att tänka på, hur förargligt det skulle vara, om någon kom in och fick se henne här.
Men nu insåg hon det desto klarare.
Och i blinken smällde hon igen boken, ryckte Lill sig tallriken från byråhörnet och tog ett par skutt fram mot salongsdörren, som hon slog upp alldeles lagom för att knuffa till en af systrarna i hufvudet.
Hon hade räddat sig kvickt och fint, och med den begagnade tallriken som en sköld 31
IDUNS JULNUMMER 1901. framför sig gick hon öfver golfvet, följd från alla håll af småleenden och vänliga blickar.
» Så snällt af dig, lilla Cissi, att du pysslar om din sjuke bror, » sade moster Amalia på nytt och klappade henne på kinden.
Och det blef en hel konsert af lofsånger.
Morbror Konrad och farbror August och tant Fredrika blandade sina stämmor med moster Amalias och höjde henne till skyarna.
Man ansåg det vara särdeles vackert och älskligt af henne att, i olikhet med hvad andra tanklösa unga flickor skulle ha gjort, uppoffra sitt eget nöje och bryta upp från ett angenämt sällskap för att gå och sätta sig så länge i ett dystert sjukrum.
Hon var sannerligen en ovan- ligt liten söt och snäll flicka.
Det var säkert det.
Och när hon rodnade vid allt delta beröm, fann man henne ännu älskligare.
Utom sina öfriga dygder ägde hon också den att vara blygsam, och det gjorde en så godt att se i dessa tider, då ungdomen var så märkvärdigt själfmedveten.
Men Cecilia gick och dolde sina röda kinder i den mörkaste vrån.
Hon kände med sig, att hon icke riktigt förtjänade alla dessa loford, och hennes försök att undandraga sig dem voro verkligen uppriktiga och ärliga.
För att göra slut på dem, var hon till och med en gång nära att tala om på hvad sät hon tillbragt större delen af sin frånvaro.
Men hennes mod sjönk med detsamma.
De skulle naturligtvis anse henne som ett monstrum af pliktförgäten- het och.
ohöflighet.
Och hvad hen- nes far skulle bli ond!
Nej, det var naturligtvis bäst att tiga, låtsa om ingenting och sitta och hålla sällskap genom att höra på hvad de äldre och förståndigare hade att säga.
Under tiden funderade hon emel- lertid på, hur länge hon skulle be- höfva fortsätta att representera, för att höflighelens fordringar skulle bli uppfyllda.
Kunde det vara nog med tjugu minuter?
Eller kanske hon fick lof att hålla ut en halftimme?
Men minuterna blefvo så långa, att det var henne omöjligt att stå ut längre än en kvart.
Efter den tid- rymdens förlopp reste hon sig och förklarade litet tafatt, att hon lof- vat läsa högt för Henrik.
Nå, det skälet var ju godt.
Alla släktingarna smålogo igen och nic- kade åt henne.
Ingen ville ju lägga hinder i vägen för en god gärning mot en stackars sjukling.
Innan Cecilia hunnit ut, sprang likväl tant Fredrika efter henne.
Hon hade visserligen redan förut hälsat på Henrik, men det skulle kanske göra honom godt, om man tittade in till honom ett tag till.
Och när tant Fredrika ville gå, tyckte far- bror August och morbror Konrad och moster Amalia, att de också kunde gå.
Och så gick hela sällskapet i gåsmarsch in till Henrik för att hälsa på och lifva upp honom.
Det blef ett ovant pladder och prat i det tysta sjukrummet.
Men moster Amalia var den, som hade största förmågan att göra sig hörd, och som Cecilias vackra uppförande mot sin bror gjort ett djupt intryck på hennes känsliga hjärta, dröjde det inte länge, förrän hon åter förde denna rörande syskonkärlek på tal.
» Cissi och du måtte tycka bra mycket om hvarandra, eller hur, lilla Henrik, » sade hon med ett ljust leende.
» Ja-a, » svarade Henrik.
32 Det var tämligen utdraget detta » ja-a », ty han förstod icke riktigt anledningen till frågan, och någon större och märkligare syskonsym- pati hade aldrig rådt mellan honom och sy- stern.
De voro goda vänner ibland och gnabba- des ibland, som fallet är mellan de flesta syskon.
» Ja, det syns nog, » fortsatte moster Amalia.
» Annars hade hon väl inte gått ifrån bordet för att sitta här nära en timma och sällskapa med dig. » » En timma.
.
.
? » » Ja, inte var det långt ifrån.
Vi hade suttit länge kvar och ätit ost och cakes och hade redan slutat dricka kaffe, när hon kom in i salongen med din tomma tallrik. » Det var väl, att Cecilia stod i skuggan, ty nu blef hon röd igen, och ändå rödare blef hon, när Henrik vände sina ögon emot henne.
Hon såg på honom, att han begrep, hur det hängde ihop.
Han hade nog hört henne, när hon stod därinne vid byrån.
Skulle han säga något?
Skulle han upplysa dem om sanningen?
Men hvad skulle de då tänka om henne, som tagit emot så mycket beröm och låtit folk tro, att hon var ett litet helgon, när hon egentligen svikit sina plikter och burit sig högst illa ål?
Jo, man skulle naturligtvis tro, att hon var skenhelig och lögn- aktig.
Och hon tyckte hon ville sjunka genom golf- vet af skam, ty vid aderton år är man ännu myc- ket känslig för sina medmänniskors omdömen.
Men Henrik tog lugnt sina ögon ifrån henne och fäste dem som förut på moster Amalia.
» Ja, Cissi är snäll, » sade han.
» Hon har varit bussig att ha den här tiden, och för resten annars med. » Yttrandet togs som ett erkännande åt riktig- heten af den allmänna uppfattningen om det rö- rande i de bägge syskonens förhållande till hvar- andra, och moster Amalia var lugn och nöjd.
Man talade om andra saker, och efter en liten stund återvände hela sällskapet till salongen och lämnade Cecilia och Henrik för sig själfva.
Cecilia stod och ordnade litet med Henriks kuddar och undrade, om han inte skulle säga något.
Men han teg.
Och Henrik låg stilla och undrade, om inte Cecilia skulle säga något.
Men hon teg också.
Hur mycket de än talades vid om dagarne, skämtade, resonnerade och gnabbadcs, så hade de likväl alltid svårt alt meddela sig med hvarandra, när det gällde personliga känslo- saker.
Då var det, som om de känt sig ge- nerade för hvarandra, som om det kommit en hel mur emellan dem.
Slutligen satte sig Cecilia vid nattduksbordet, vred på lamprosen, så att ljuset sken fritt åt hennes sida, och slog " upp boken med resebe- skrifningarna.
Men Henrik sträckte upp sin ena hand och tog den ifrån henne.
» Nej, Cissi, » sade han, » du behöfver inte läsa den där.
Gå efter den boken du fick till julklapp och läs där du är.
Jag har visser- ligen gnott igenom den härom kväl- len, när jag låg ensam, men det kan vara roligt att höra slutet en gång till. » Hon betraktade honom först litet tveksamt, men så lade hon bort bo- ken och reste sig utan ett ord, gick in i sitt rum och kom tillbaka med den intressanta romanen, som för- ledt henne att glömma sina plikter.
Men i stället för att åter gå och sätta sig vid det lilla nattduksbordet, gick hon rakt bort till kakelugnen, där brasans sista bränder höllo på att förtäras i en flammande glöd.
Och midt i denna glöd kastade hon hastigt berättelsen om de bägge äl- skande, med hvilka hon lidit och gladls med ett sådant spändt intres- se, och som hon härmed lämnade åt sitt ovissa öde.
» Hvad gör du? » frågade Henrik, som rest sig på armbågen för att se bättre.
» Den är så dum, så jag bränner upp den, » svarade hon.
Det var en något egendomlig syn- dabekännelse, men den var alldeles tillräcklig.
Henrik frågade ingenting vidare, och under det Cecilia stötte och arbetade med eldgaffeln för att hjälpa lågorna att göra slut på för- soningsoffret, växlade de icke ett ord.
Och tystnaden bibehölls, ända tills Cecilia åter satt på sin plats.
» Hade du läst ut den? » frågade brodern.
» Nej, inte riktigt. » » Hur mycket hade du kvar? » Och hon måste noga redogöra för hur långt hon hade hunnit.
Men när hon gjort det, bad Henrik henne flytta sig till sängkanten tätt bredvid honom.
» Sitt här, » sade han, » så skall jag berätta slutet för dig.
Om jag bara inte behöfver tala så högt, så gör det mig ingenting. » » Nej, Henrik.
.
. » Först protesterade hon naturligtvis.
Hon ville inte, att han skulle anstränga sig.
Men det hjälpte inte.
Det dröjde inte länge, förrän hon satt där på sängkanten med armen under hans hufvud- kudde för att hålla sig fast.
Och under allvar- liga försök att göra det hela så intressant som möjligt, berättade han med sin något trötta röst slutet på den spännande romanen.
Och hon hörde på med girig belåtenhet i hvarje drag.
Men medan de sutto så med hufvudena tätt intill hvarandra, kände de bägge bakom de tankar, som upptogo dem, att så nära som nu hade de aldrig varit hvarandra.
Nu var det inte längre bara sken, att de voro ovanligt goda vänner.
fp Öfver Öfver 275,000 5 5 0 m a s k i n e r f ö r s t a p r i s s å l d a ALFA-LAVAL S E P A R A T O R N har åter slutat ett glänsande år af sin utveckling.
Vid alla under år 1901 hållna profningar och utställningar af betydelse har den intagit första rummet och erhållit högsta utmärkelserna: SEP AR A TORPROFNINGAR: Budapest, Ungern.
Warschau, Ryssland.
Kristiania, Norge.
Alnarp, Sverige.
UTSTÄLLNINGAR: = Molde, Norge, 2 silfvermedaljer.
Hangö, Finland, Första pris.
skummar 125 liter per utställningens guldmedalj.
Temesvar, Ungern, Statsmedalj GEFLE, Sverige, Hederspris Drammen, Norge, Guldmedalj.
" ALFA COLIBRI " — = och 3 första Ried, Österrike, Statsmedalj Lodi, Italien, Guldmedalj.
af silfver.
pris.
af silfver och Buffalo, Amerika, Guldmedalj.
timme, kostar endast Kr.
1 0 0 Af denna enda typ såldes under åren 1898 — 1900 41,370 St. AKTIEBOLAGET SEPARATOR STOCKHOLM * Bolagets verkstäder i Stockholm, Fleminggatan 14.
33
BAAAAUAAAJiAiliiålåiåiåiiiålålålAlåAa husmödrar!
v Hnvänd alltid f l o r a s I d e a l Sveriges, i fråga om nyheter snabbaste och för öfrigt största, erkändt innehållsrikaste och tref= € v ä t t - € v å l och f l o r a s p a - tent C v ä t t - C v å l.
Tioras Znu tvålar användbara Närmare villkor JVKnsta som varmt i nummer satt ett rekord, som här i landet alltjämt är ouppnådt.
Hvarje år till julen erhålla de af tid- ningens läsare, som då äro dess prenumeranter för minst ett kvartal, gratis Svenska Dagbladets stora eleganta, artistiskt utstyrda julnummer, som inom ett konstnärligt omslag i färger innehåller text af våra yppersta författare och teckningar af framstående konstnärer Julnumrets boklådspris är 1 krona.
och bestämmelser.
kallt vatten.
Som våra ärade läsare ännu torde hafva i godt minne, an- ordnade vi i början af detta år en pristäfling mellan till Iduns julnummer 1901.
Bland de förslag med afseende på julnumret och dess innehåll, som därvid pris- belönades, förvärfvades första priset af den » idé », vi nu gå att tillämpa i den idéer » tekniska Aktiebolaget flora, HVARJE DAG I VECKAN och har med sina stora rikt illustrerade söndags= Ett hundra pris från 500 till 12 kronors värde.
v a t t e n b a l t R ö g s t a f ettbalt.
Lika ligaste tidning, i hvilken många af landets högst vär- derade pennor på olika områden skrifva, utkommer som bekant Iduns julnummer 1901.
« « « « ä r o de f ö r n ä m s t a.
Stor c e n $ k a ^ g s i sn n i gs- f D a g b l a d e t, täflan FLLtUllLtULUUtLUllUUlltitLltUri | 6efle.
» goda Svenska Dagbladet är det ledande moderat » liberala organet i fråga om politiska och sociala reformer, försvarets stärkande och tidsenliga utveckling, de unionella mellanhafvandena, kul- turella, merkantila och industriella spörsmål o.s.v. Litteratur- och konstafdelningarna redigeras af professor Oscar Levertin och hr Tor Hedberg under medverkan af ett stort antal författare, veten- skapsmän och konstnärer.
Musikanmälare är d:r Karl Valentin.
Prenumerationspris för helt år: Stockholmsupplagan Landsortsupplagan med postarvode, respektive (i Sthlm) hembäringsafg.
: med postbefordrings- afgift: 12 Kr.
6 Kr.
litterära giss- läTfTTTITTTFTTTTTTTITfTfTITTTfTfTfTfTTa och konstnärliga EämwYmTmwmnwTwmTws ningstäflan, för hvilken I § y|y * daglig Stockholmstidning " ^ närmare villkor och bestäm- melser här nedan följa, och i hvilken en h v a r p r e n u m e r a n t å Idun för å r 1 9 0 2 ä g e r r ä t t att d e l t a g a.
Denna pristäfling skall, som vi hoppas, bereda våra läsare ett nöje, som ej hel- ler torde sakna sin allvar- ligare innebörd såsom ett prof på deras förmåga att särskilja jf^y / |V utgifves under år 1902 under samma ledning som hittills och intager följaktligen en oförändrad stånd- Vr # punkt i dagens sociala och politiska frågor.
Tid- tfåv ningen har ett rikhaltigt och omväxlande innehåll, jjr intressanta följetonger.
W / r Nya Dagligt Allehandas bilaga ^ Illustrerade veckobladet åk flf \ jiv är afsedt att hufvudsakligast innehålla förströelse- läsning för familjekretsen, såsom smärre noveller, yj^ skisser, schackafdelning och mera dylikt, samt por- tfiv antal af våra mest framståen- trätt och illustrationer till dagens krönika.
Vecko- bladet tryckes med två färger, olika för hvart num- \ ff de författare och konstnärer.
mer, och stor omsorg nedlägges på att dess illustra- tféi På titelbladet till detta num- tioner alltid skola vara förstklassiga.
Veckobladet yf.
mer finna våra läsare namn- innehåller i regel 2 å 3 porträtt eller andra illustra- ™jf tioner i hvart nummer.
förteckningen på fjf^ vIC ALLEHANDA jj^y Prenumerationspriset " f * är (inberäknadt postarvodet): ås Stora upplagan W1V _ii JlV / {i * (för hufvudstaden och landsorten) hvarmed gratis följer veckobladet ALLEHANDA: Helt år _____ _.
12: — Hälft år 6: 50 Kvartal 3:50 Månad 1:25 / |S JK * F V1V JJj J Nationalupplagan ' Helt år Hälft år Kvartal Månad 34 Läs alltid som numera är snabbast och bäst un- derrättade * NYHETSTIDNING.
if^jf samtliga de författare och konst- Dagligen illustrerad.
ty närer, som litterärt och Privattelegram från in- och utlandet.
vr (Forts, å nästa sida.)
VÉjf Air kr.
ty » iti » ^ÉV » W ty (endast för landsorten) viv med veckobladet utan veckobladet * " ALLEHANDA: ALLEHANDA: ^ » V 5: — kr.
4: — kr.
— _ __ ... 3: — &gt; 2: 50 » Vjf / __._ 1:50 » 1:25 » Séi 0: 00 » 0: 50 » ås ås ås ås ås ås é ås å å å å ås ås ås ås ås ås ås &lt;h m ås ås ås, ås A ås ås STOCKHOLHS- * T D I N N I GEN.
det personligt karaktäristiska hos ett Sveriges fjfy V1V SF Jf^y ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty ty Upplaga dagligen öfver 100,000 e x e m p l a r.
Synnerligen fördelaktig annonstidning.
Svenska originalföljetonger.
Prenumerera i god tid före års= skiftet.
Muns (Forts. fr. fureg.
sida) Se W g Svenska ^ 8 2W 1 Morgonbladet (« | Frisinnad.
Själfständig.
Sveriges enda DAQLIQA helnykterhetstidning.
Utkommer 1902 med sin 12:te årgång.
Morgonupplagan, med sju n:r i veckan, kostar för helt år kr.
6: kvartal kr.
1: 75.
Dagupplagan, med sju n:r i veckan, kostar för helt år kr.
4; kvartal kr.
1: 25.
•a Alla prenumeranter å någon af de dagliga upp- lagorna erhålla i början af januari gratis ett extra fint mi 7m 7m t® 7m m 7m tm tm tm 7m tm tm tm m tm om 52 stora sidor med ett stort antal väl utförda tm illustrationer, delvis i färgtryck, och ett rikhaltigt tm textinnehåll.
tm tm Hvarannandagsupplagan, med ett n:r hvarje tisdag, fredag och söndag, kostar för helt år kr.
tm tm 2; kvartal 6 5 öre.
— Allt postbefordrings- och tm hembäringsafgiften inräknad.
7m Svenska Morgonbladets totalupplaga har un- tm der de senare åren uppgått till omkring 4 0, 0 0 0 e x.
7m Stockholm i nov.
1901.
7m Redaktionen.
mi m mi ® NYÅRSALBUM ® mi mi mi mi mi mi mi mi mi mi mi w, i * illustrativt bidragit till deSS innehåll.
Under de olika uppsatserna och poemen inuti numret likasom på de skilda illustrationerna ha vi däremot icke utsatt de resp. upphofsmännens namn eller signaturer.
Den i n t r e s s a n t a uppgift vi- nu förelägga hvarje läsare af detta vårt julnummer är att m e d ledning a f f ö r t e c k - ningen å titelbladet f ö r h v a r j e b i d r a g r ä t t an- gifva v e d e r b ö r a n d e författares och illustratörs namn.
Härvid är att märka, att ingen författare lämnat mer än ett bidrag till numret, och att hvarje bidrag har sin Sär- skilda illustratör, som ut- fört samtliga till en och sam- ma uppsats hörande illustra- tioner.
På andra sidan af vår anmälan, främst i numret, åter- finnes en täflingsblankett, afsedd att ifyllas, urklippas och Kongl.
Hofleverantör.
Pianofabrik.
G Ö T E B O R G.
Etablerad 1843.
Begagnade instrument tagas i utbyte.
21 första pris, bland hvilka Guldmedalj Malmö 1896 och Stockholm 1897 " för u t m ä r k t a f l y g l a r och pianinos " e n s a m bland svenska pianofabriker.
i VAR IA Bekväma af- betalnings- vilkor.
Talrika intyg från framståen- de musici och konstnärer.
MÅNADSSKRIFT, anmäler till prenumeration sin femte årgång, 1902.
Prenumeration, e n d a s t Kr.
6: 50 för år, emottages genom närmaste postkontor eller bokhandel.
Bland många nyheter för nästa år nämna vi En svensk originalföljetong af JANE QERNANDT=CLAINE, den populära författarinnans första arbete från Indien.
är MODERN * AKTUELL * RIKT ILLUSTRERAD * ELEGANT UT- STYRD och innehåller alltid verkligt intressanta bidrag af våra förnämligaste författare.
En VAR A I särdeles lämplig och förnuftig julgåfva är ett presentkort å VARIA för 1902; finnes i hvarje bokhandel.
som prof December-Julhäftet å 65 öre.
= = ^ _ _ för 4 / B a r n e n!
* största urval hos M. NK B E N D, X I, V / t BAR LÄ D ER 16 R e g e r i n g s g a t a n.
* 5 Sturegatan.
Slctgieriatäieåolageé _ 0 ^ Å ^ W g) rekommenderar Jforrmalm till flilen: Soda sockersaltade S&amp;inÄor, Sxtra ^ul&amp;orf m. m.
^örsäl / ninffsloAater: ===== Kungsgatan 10, Kungstensgatan 25, Karlavägen 22, St. B a d s t u g a t a n 6 8, Karlbergsvägen 62. böra.
finnas i hvarje Husqvarna insändas till: Redaktionen af Idun, Stockholm, och komma endast de namnlistor, som nedskrifvits å nämnda blan- ketter, i betraktande vid pris- fördelningen.
Nederst i vän- stra hörnet å kuvertet, hvari blanketten insändes, påtecknas orden: » Idunsjulnummer- täfiing *.
Samtliga pristäflingsbref för- varas obrutna till täflings- tidens utgång, hvarefter prisfördelning i närvaro af tillkallade vittnen verk- ställes.
Husqvarna Ett h u n d r a p r i s f r å n 5 0 0 till 12 k r o n o r s v ä r d e k o m m a därvid att utdelas.
Fyrtornets finaste Delikatess-Ansjovis SVERIGES FRÄMSTA Nyttiga Julklappar W före den 1 februari 1902 J.
G. MALMSJÖ I Läs gissningstäflan.
Härvid tillgår så, att sedan alla pristäflingsbrefven noga omblandats, det först påträffade rätta svaret erhåller första priset, det andra rätta svaret andra priset o.s.
v. Genom detta tillvägagångssätt bli prisutsikterna för alla, som rätt löst uppgiften, fullt jämn- ställda.
(Forts, å nästa sida.)
köttkvarnar, hushåll.
Säljas af Hus== fotogénkök qvarna Depoter och Beatrice de flesta järnhand^ lare i Stockholm &amp; Husqyarna FOT ' taffelvågar JuIeH landsorten.
rekommendera vi vårt stora välsorterade lager af S i d e n, K l ä d n i n g s -, B l u s - o. D r ä k t t y g e r i alla moderna väfnader P R O F V E R sändas franko.
Wettergrens Manufakturaffär, Göteborg.
Fyrtornets Ansjovis i Ostronsås i burkar af ny praktisk modell.
Radhes Hushålls-Ansjovis af superior kva- lité, tillverkade af finaste svensk råvara, rekom- menderas på det bästa.
Dessutom: Fyrtornets Hummerpastej Fyrtornets inkokt Makrill Fyrtornets rökta Sardiner samt öfriga Fyrtcirnets konserver af kött, fisk, legymer och soppor, allt af bästa kva- lité, och tillverkade un- der kontroll af Stadske- m i s t e l 1 B: r J K A U n Högsta utmärkelse Guldmedalj i Gefle.
- - A.=B.
Sveriges Förenade Konservfabriker i Göteborg.
Bolagets ombud i Stockholm: Nils Burman, Fredsgatan 19.
35
s af Fil.
D:r P. Håkanssons, A L U B R I N Eslöf, tillverkning, patente- radt giftfritt PRISBELÖNTA Iduns gissningstäflan.
antisepticum, räknas såsom oumbärligt i hvarje hem där man försökt det.
Bästa medel mot hudsjukdomar, hårsjukdomar, yttre skador, såsom frost- och brännskador, sårnader, äfven då de äro af tuberkulos art, snufva, hosta m. ni.
ni.
m. Beskrifning om Salubrins användning åtföljer hvarje flaska Salubrin.
Se dessutom meddelandena i Eira af de mest framstående läkare m. fl.
Allmänheten varnas mot efterapningar af fabrikatet.
Salubrin tillhandahålles i Parfym-, Speceri- och Färgaffärer.
Partilager hos GEIJER &amp; C:o, Stockholm.
(Forts. fr. föreg.
sida.)
De hundra prisen äro föl- jande: Första VÄLKOMMEN JULPRESENT 500.
Tredje 300. priset: Kronor Fjärde Femte • A S P 1 N A L L S pMAL] FÄRG • Mäster-Samuelsgatan 40, f. d.
45 OBS.!
ATT ASPINALLS NAMN c§2} £rfjj SVP Kfcjj Slr 50.
Stockholms Fotografiska Magasin, Drottninggatan 32, Stockholm, N.
50.
Sjätte till och med P.
G.
B J U R S T R Ö M.
hundrade priset: en re- produktion i färgtryck 51 Drottninggatan.
STOCKHOLM.
Drottninggatan 51.
Största tager af af Carl Larssons förtju- sande tafla » Titt-ut » till L A M P O R, Glas, Porslin, Nickel, ett konsthandelspris a f = = = = Nysilfver, Galanteriartiklar « « = = = = = = 12.
Å HVARJE BURK.
ÄR kronor UTSATT Allt till lägsta priser.
• J &amp; J &amp; F) usmödrar!
&amp; &amp; Kontant betalande ha den fördelen framför kreditköpande, att de kunna hos våra medlemmar, som räkna hundratals butiker i Stockholm, erhålla gröna rabattmärken på köpet.
Därigenom kan enhvar förskaffa sig gratis våra nyttiga och värdefulla varor, såsom klädningstyger, lampor, bordsser- viser, 23 delar, nickelsaker, porslin, väggur, silfverur, bord, mattor, Durvas matsllfver till originalvärdet och hundratals andra artiklar.
Ingen pre- sent är lämpligare in en bok med 1,000 rabattmärken, (= c:a kr.
200, kon- tant inköp hos en eller flera medlemmar), som hvar och en då kan utvälja pre- senten i vår stora utställning, Drottninggatan 53.
VARU-RABATT De så allmänt omtyckta Handkamerorna för 6 plåtar, 6 x 9, äro åter inkomna.
Pris kr.
6.
Priskurant jämte fullständig beskrifning erhålles 100. som särskildt lämpar sig för målning af alla slags husgerådssaker äfvensom för velocipeder, finnes hos de flesta färghandlare samt i parti och minut hos ADOLPH LEMONS AKTIEBOLAG FOTOQRAFIAPPARATER.
priset: Kronor • HALDA FICKURFABRIK, SVÄNGSTA.
Pris 12 kr.
priset: Kronor Eau de Cologne BILLIGARE ÄN UTLÄNDSKA UR priset: Kronor X tåba HALDA SKRIFMASKINER - modell 1901 — äro förstklassiga, gjorda af svenskt stål och försedda med nyaste upp- finningar.
Kunna med lätthet skö- tas af unga damer.
Pris 400 — 430 kr.
Nederlag i Stockholm, Vasag.
8.
Jul.
Slöörs redskapshandel.
Upplysningar och prislistor från HÅLDA FICKUR T ELUR (Telefonur).
Andra ALLTID BERÖMDA I GULD- OCH S1LFVERB0ETTER priset: Kronor &lt;r FÖR HERRAR OCH DAMER AKTIEBOLAGET.
$f$f Alla känna ju till den för- tjusande serie akvareller från Carl Larssons Dalahem, som nu utgör ett af de populäraste numren i vårt Nationalmu- seum.
Som en fortsättning af denna serie kan man betrakta den intagande akvarellen » Titt- ut », som Iduns redaktion nu $f$f J &amp; J &amp; Hrade busmödrar!
dm J &amp; På grund af den storartade framgång vår affär haft i 45 G ref gatan, hörnet af Linnégatan, Allm.
Tel. 7754 Rikst.
6559, hafva vi upprättat två nya affärer för specerier och viktualier, 39 Rådmansgatan, hörnet af Luntmakare- gatan, Allm.
Tel. 5483, Rikst.
6559 och 73 Götgatan, hörnet af Skånegatan, Allm.
Tel. 1522, Rikst.
6559, som arbeta på samma reella sätt och efter samma principer som den gamla affären, nämligen: Billiga priser!
Endast prima varor!
Kontant försäljning!
Vid benägna telefonordres hemsändas varorna genast.
Rabattmärken med- skickas.
Vid jämförelse komma Ni snart att öfver ty ga Eder om, att Ni verk- ligen hafva fördel af att handla hos oss.
Vördsammast SPECERI- &amp; VIKTUALIE AKTIEBOLAGET.
OBS.!
Rabattmärken lämnas utan begäran på alla varor vid kontant köp.
lyckats förvärfva och som un- Ky n i l | yabr k i $ [K j e ti bo a l g Stockholm GULDMEDALJ 1897 Kongl.
fiofleverantör der konstnärens eget öfver- inseende litografiska å vår anstalt reproduceras i 1 7 fär- ger i originalets storlek 55 X 38 ===== är centimeter.
Det är denna fullt konstnärliga — färgtrycksrepro- duktion — en sann prydnad för hvarje svenskt hem!
— som utgör sjätte till och med GULDMEDALJ 1901 Sveriges mest spridda tidning hundrade prisen i ofvannämn- He a l upp a l gan da pristäfling.
1 6 0, 0 0 0 Följaktligen exemp a l r. en Stockholm i december 1 9 0 1.
• TVÅLAR ° Iduns Redaktion.
u t m ä r k t a n n o n s t i d n i n g.
» Hylins T h e a Ros Den dagliga morgon- tidningen Hylins Skogsviol S t o c k h o l m s tref- l i g a s t e tidning.
DAGEN Vaken, Hylins Hyacinth Hylins Maréchal Niel ° PARFYMER ° påpasslig.
Snabbt och väl underrättad.
J P r i s t o i l l l s - Hylins Jockey Hylins Club Lanolin C r é m e Hylins A m b r e Hylins T h e a Royale Hylins Violette A m b r é e Hylins Hvit Ros Hylins Jockey Hylins 36 En af Sve g ri es mest sp d ri da dag g i l a d ti n n i ga Ros Club Ess-Bouquet läst af hög och låg.
AFTON- DAGEN 1S02 Samtliga prenumeranter på och för någon del af året ega att för SO d r e köpa en stor, fjjl^dl^ * ii^y BLADET präktig VÄGGKARTA öfver Skandinavien och Finland, hvilken i bokhandeln kostar 5 k r o n o r.
För BÄSTA AKTIEBOLAGET RTBRIICS.
SKYDD damer T MOT KÖLD Förordade af TH. WINBORG &amp; Co. D:r KRYDDOR.
T R Y F F E R A D L E F V E R P A S T E J M.
M.
FÖRSÄLJAS HOS HRR SPECERLHANDLARE.
TIII JR NYTTIGA f u l i t - n a t u r l i g a s m ö r e m a K o c h smörarom, som 10 VESTERLÅNGGATAN 19.
STOCKHOLM.
Regeringsgatan 2 4 3 GULDMEDALJER.
ISA PATENTERADE Stickmaskiner ZEIMITHS GULDMEDALJ 4 kronor pr motor.
E.
W.
FORSBERG &amp; C:O, C.
SAMT Ankarsymaskiner.
Gräddmargarin, har gjort varan till den populäraste I Sverige.
I GEFLE 1 9 0 1.
1 Malmtorgsgatan 1. f. IL.
G. JOHANSON, KOSTA GLASMAGASIN 24 (G.
111053) STÖRSTA LAGER AF ETSADE STILARBETEN.
SKRIFBORDSGARNITYR.
PENNKNIFVAR.
SAXAR.
BORDSKNIFVAR.
KAFFESERVISER AF NICKEL M.
M.
ALLT TILL FABRIKSPRIS.
BRISIHC &amp; FÅGEBSTROM Stockholm.
19.
UN PORTIERER OCH GARDINER AKTIEBOLAGET QEORG L E V Y ' S L I N N E M A G A S I N, Drottninggatan 5 3, FRISKA Drottninggatan JULPRESENTER BÄST OCH BILLIGAST HOS DUKTYGER, HANDDUKAR, LÄRFTER, NÄSDUKAR, BOMULLS- VAROR af IN- och UTLÄNDSKA PRISBELÖNTA tillverkningar billigast och bast i DEN 19 ESKILSTUNA- MAGASINET UTSTYRSLAR Allm.
T.
l.
f o ».
4 SO.
GÖSTA Vidinghoff, TURISTMEDLEMMAR ERHÅLLA EXTRA RABATT!
K A F F E T I L L S A T S MED INTUB1, VAFNADER N&amp;maen, NORMAL-UNDERKLÄDER.
ÄTTIKA, S E N A P, S Å S E R, J Ä S T P U L V E R, Winborgs Frith.
Se » På skidor genom Grönland » (sid. 36).
STOCKHOLM.
Kongl.
Hofleverantör.
MALDA OCH VÄRME BROSCHYR GRATIS.
ÅBEROPA DENNA TIDNING VID FÖRFRÅG- NINGAR.
IKLLEB.
PER PERSSONS ¥ÄF- A STICKMASKIN, Drottninggatan 21 B, Stockholm.
1.
L I N D G R E N £ C:O utmärkta ARRAKS PUNSCH MEDAILLE D ' OR REKOMMENDERAS.
DRYGT!
GULDMEDALJ FÖR GODA ORGLAR, FLYGLAR, PIANINON, Största lager a f SYBEHÖR, Fodervaror OCH Garneringsartiklar för Damsömnad.
ORDER FRÅN LANDSORTEN UPP- GÅENDE TILL 20 KR.
EXP.
franko MOT EFTERKRAF.
HAR VID GETLE INDUSTRI- UTSTÄLLNING TILLERKÄNTS ÖSTLIND &amp; ALMQUIST, ARVIKA, HVILKA FÖRUT ERHÅLLIT HÖGSTA ERKÄNNANDE AF TUSENTALS KÖPARE OCH MERA FRAMSTÅENDE MUSICI SAMT TILLDELATS 20 FÖRSTA PRIS.
FABRIKEN ÄR I SITT SLAG DEN STÖRSTA I NORDEN.
BEKVÄMA BETALNINGSVILKOR.
MÅNGÅRIG GARANTI.
LAGER OCH FILIALEXPEDITIONER: STOCKHOLM, | CÄTEBORG, LILMS, VASAGATAN 50.
| VESTRA HAMNG.
18.
| BALTZARG.
10.
Om Eder specerist ej för vårt kaffe, sä meddela oss, då kaffet sändes direkt frän fabriken.
REKOMMENDERAS.
BILLIGT 1 GRUNDLAGDT LITOGRAFIS! » AKTIEBOLAGETS I NORRKÖPING K A R T O N G - F A B R I K, FÖRSEDD MED DE NYASTE ARBETSMASKINER, REKOMMENDERAR SINA TILLVERKNINGAR AF ALLA SLAGS ASK- OCH KARTONGARBETEN FÖR PARFYMERIER, KONDITO- RIER, APOTEK OCH JUVELERARE SAMT FÖR STEARINLJUS-, TVÅL-, SOCKER- M. IL FABRIKER.
FABRIKEN DRIFVES MEDELST ELEKTRISK KRAFTÖFVERFÖRLNG.
VÅRA TILLVERKNINGAR PRISBELÖNTA VID ALLA UTSTÄLLNINGAR, I HVILKA VI DELTAGIT.
GULDMEDALJ - STOCKHOLM 1897.
C O SM o A 2.
E O S &lt; KOMMISIONSLAGER AF CHAMPAGNE, BORDEAUX, BOURGOGNE OCH RHENSKA VINER.
MARKNADENS FINASTE MARGARIN ÄR OVILKORLIGEN Agra Mejeri-Margarin TRAGRAVYREN UTFÖRD VID LITOERAFISKA AKTIEBOLAGET; NORRKÖPING, SOM AIVEN UTFÖR BESTÄLLNINGAR A LIKNANDE ARBETEN.
AFDR-LNINGSKNNLOR: STOCKHOLM, DROTTNINGGATAN 2 1.
GQTEBORG.
MALMÖ.
SUNDSVALL.
Qom VERKSAMT LÖSANDE, VÄLSMAKANDE ME- * ° DEL VID HOSTA, HESHET OCH KATARRER RE- I KOMMENDERAS FLORENTS FRANSKA LAKRITS- PASTILLER.
O Påts VANILLÉE (LÄTT VANILJSMAK OCH 3 FINASTE BRÖSTGUMMI) 40 ÖRE PÅTE å LA VIOLETTS (FINASTE- LAKRITS, S R AROMATISK SMAK) 36 &gt; SF Rikaste NYTTIG OCH UNDERHÅLLANDE LÄSNING PÅTSÅ RA * » d £fc£FRJ » • 8.
VÄRDSRIKA ARTIKLAR OCH KORRESPONDENSER.
P «.
.
«.
R.
n.
.
| ^ &amp; {0, = LLTSRATUR-, konst- OCH TEATERRECENSIONER.
Psstniss i Is ntgnthe (PEPPARMYNT, g Börs-, handels- OCH SJÖFARTSAFDELNINGAR.
ALLMÄNNAST OMTYCKTA) „ 30 » S R Kulturalla UPPSATSER.
BOS ALLA VÄLFÖRSEDDA BANDI, O APOTEKARE.
2 Snabbasts nyhetsr.
Ensam agent S.
J. NOBMÅA ', Stockholm.
• Annonsorgan FÖR ALLA.
ENDAST ÄKTA MED MÄRKE: | M (G 111017) K som är tillsatt med finaste Mejerismör.
FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGET S r e X r o n o r S RÉGLISSE FLORENT.
VASAGATAN TO, STOCKHOLM.
LÄMNAR garanti för redbar redovisning af kantorer OCH FÖRVALTARE.
Tjänstsökands ERHÅLLA löfte OM GARANTI ATT BIFOGAS ANSÖKAN.
(G.
110206)
Vetenskapligt bevisadt det enda e x i s t e r a n d e verkligt tillförlitliga medlet för tänder- n a s b e v a r a n d e och munnens v å r d.
Undersökt och vitsordadt a f in- och utlandets f ö r n ä m s t a bakteriologer Rekommenderas a f H e r r a r L ä k a r e och T a n d l ä k a r e T i l l v e r k a s under kontroll a f D:r EDV.
S E L A N D E R, Docent i Bakteriologi vid Kongl.
K a r o l i n s k a Institutet i Stockholm.
YLLE.
LINNE.
SPETSAR ÅFVENSOM STOMATOL-LANOLIN-CRÉME SKURNING S T O M A T O L-TA N D P A S T A RENGÖRING.
STOMATOL-TA-NDPULVER STOMATOL-TVÅL v, SAMT TILL OCH SIDEN.
GARDINER KULÖRTA DISKNING.
ÖFRIG SAKER OCH M.
M.
