# ID: svediakorp-per1325
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1899
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 34,675
# sentences: 1,289
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


L i f f ö r s ä k r i n g a r När smakar kaffe bäst?
a f a l l a s l a g, äfven för b a r n.
a — Ovanliga förmåner.
Stora vinstutsikter för de lifförsäkrade.
K v i n n o r kunna v i d försäkring undersökas af husläkaren.
Barn ras utan Alla Jo otvifvelaktigt när det är blandadt med S t o c k - h o l m s K a f f e - A k t i e b o l a g s berömda I n t u b i - k a f f e, som af de mest framstående professorer och läkare erkännes att som tillsats göra kaffet godt, helso- samt och välsmakande samt betydligt drygare än om kaffe enbart användes och skyddar mot kaffeförgift- ning.
Detta I n t u b i k a f F e säljes i hvarje välordnad speceri- och diversehandel i paketer å 25 och å 10 öre, men bör man akta sig för alla värdelösa efterapningar, som gå under namn af patent, äkta, prima eller andra benämningar, hvarför man bör noga efterse att å hvarje paket är tryckt firmans namn, under 1 5 år försäk- läkareundersökning.
premier återfås vid / dödsfall före 20 å r; v i d / senare dödsfall utgår / hvilket försäk- ^ V.
likasom % * ~ \.
" V * försäkrings barnförsäkringen, af detta bolag införts i summan.
medger den för- valfrihet i h ö g grad — valfrihet mellan kapital och lifränta, att lyftas tidigt m e d mått- säkrade Stockholms Kaffe-Aktiebolag, samt dess fabriksmärke med ordet » Patent » ty endast står och dessa äro verkligt äkta och garanterade att innehålla den m e n utlaller då på tillsägelse.
hälsosammaste och bästa kaffetillsättning.
liga belopp eller senare m e d större.
Denna sorts lifränta hon behöfues, Allmänna uäxer, tills Lifförsäkringsbolaget.
Hufvudkontor: Stockholm, V a s a g a t a n l O.
751 Q o m verksamt lösande, välsmakande me- ^ del vid hosta, heshet och katarrer re- kommenderas F l o r e n t s f r a n s k a pastiller.
Den lämpligaste och billigaste lakrits- pörsäl^rings-j^ktieholaget dagliga tidning för familjen är P å t e Vanillée (lätt vaniljsmak och finaste bröstgummi) 40 öre Påte å l a violetts (finaste lakrits, aromatisk s m a k) „.
- „.
" i I s P å t e a l ' anis 35 » Anis är sär- („_ 3o .. åramsl ^vif&amp;e - rl 8 0 Pastil.es Pastllles ä la menthe (pepparmynt, Stockh olm supplagan allmännast omtyckta) h o s alla välförsedda bandi o Landsortsupplagan kos ' ar kostar för helt år 15 kr., för helt år 10 kr., hälft a r 8 kr., kvartal4:25, hälft är 6 kr., kvartal 3 kr., månad 1:50. månad 1 kr OBS.
600 nummer årligen.
Ensam agent S.
J. med de n y a s t e a r b e t s m a s k i n e r, m e s t Stockholm.
Endast äkta m e d m ä r k e: (G.
90865) (G.8S879.)
s p r i d d a, nu utgör dag Prenumeration R é g l i s s e Florent.
9 0, 0 0 0 sker att e x.
upp- h v a r j e vid närmaste Vasagatan lO, Stockholm, lämnar g a r a n t i kassörer post- för redbar r e d o v i s n i n g af Tjänstsökande och förvaltare.
erhålla l ö f t e o m garanti att bifogas (G.
88925) På Bokförlaget förlag hafva Svithioriz utgif v i t s: ansökan.
(G.
89942) Våra tillverkningar prisbelönta vid alla utställningar, i hvilka vi deltagit.
af J e r o m e - E. Fönster- &amp; Spegelglas.
Nyttiga Julpresenter.
Största urval.
Billiga priser, 1 8 6 6 K.
J e r o m e öfversättning af Hoheman, med a. (Alb.
Engström.
/ / GeTioW-J Helbeek af Bonnlsdale af H u m p h r y Dahlander.
Ward öfvers.
af 2 del.
1 Etablerad Fyra man om en bok kraftöfverforing.
i Stockholm 1897. ö f v e r i det Jfronor 3re &amp; las-, Porslins- &amp; Bosättningsaffär Intressant lektyr ^x^Éf ^^ u n d e r j u l e n!
e-S.
Grundlagdt Guldmedalj t i d n i n g, anstalt.
rekommenderar s i n a tillverkningar Fabriken drifves medelst e l e k t r i s k d a g l i g a lagan af a l l a s l a g s A S K - och K A R T O N G A R B E T E N lör P a r f y m e r i e r, K o n d i t o - r i e r, A p o t e k och J u v e l e r a r e s a m t för S t e a r i n l j u s, T v a!
, S o c k e r - m. fl.
fabriker.
T i d n i n g e n s o m innehåller s v e n s k a o r i g i n a l i sin k l i p p - f ö l j e - t o n g (2, 4 0 0 b o k s i d o r p r å r) samt e n stor m ä n g d svenska skisser och berättelser — Siockhol m s - T i d n i n g e n s o m k o s t a r b l o t t 1 öre om dagen eller 3 k r.
6 0 öre for helt år, är Sveriges » 30 » apotekare.
NORMAN, Litografiska Aktiebolagets i Norrköping K A R T O N G - F A B R I K, försedd S t o c k h o l m s I deles 1Ssande R e g e r i n g s a a t a n Pantas 3 4 S T O C K H O L M.
Pris 5: 5 0.
90780) A l m.
T e l 52 77.
Rikstel.
C o — " 3 H 418 7?
to &lt;-• é SL O 3 V I H E D E R t &lt; Kommissionslager af Champagne, Bordeaux, Bourgogne och Rhenska viner.
(G. Tragravyren utförd vid Lithocrafiska Aktiebolaget i Norrköping.
* om atven uttör beställningar ä liknande arbeten.
Afdelningskontor: S t o c k h o l m, Drottningatnn SI.
A.-B.
P a l m c r a n t z &amp; C:os G ö t e b o r g, j | p a t e n t e r a d e Södra Homngatan 47 Tricopherous för M a l m ö.
H ä r e t o c h H u d e n, en oer- sättlig och af alla, s o m försökt den, h^gt uppskattad t&lt; ilettartikel — Ingen ättikether — Ingen humbug — Importerasat Budolph Jeansson, Sunlight-Tvalens Kontor 5 v e a - V e l o c i p e d K - Stadsgården Stockholm.
ANTOIHETTE W.
NORDINC.
90614) 11 B i b l i o t e k s g a t a n 11, rekommenderar sm omtyckta EAU DE COLOGNE samt alla i han- deln förekommande preparat för hudens, hårets och munnens vård.
(G.
90912) (G.
90315).
f är, enligt intyg från köpare o ' h fackmän, den b ä s t a och För damer I bekvämaste Ostlind promenad- &amp; turistmaskin G u l d m e d a l j åkning.
t 1 1 n JJ£ g J « aB i l m q u i s t Bästa skydd m o t köid o c h v ä r m e s o m existerar.
n p Q I S v e n s k tillverkning.
UDO.I S v e n s k uppfinning.
II * * * * Hållbar och elegant.
Föränderlig utvexling under £ {s t o c t 9 Försäljningslokal: (G.
88877) Birger Jarlsgatan 1, Stockholm.
Orgel-, Flygel- och Pianofabrik, Arvika.
Tillverka endast l:sta klassens inrtrumenr.
Förordade a r: R * J L &gt; * ^ S v 1 - - ^ Ti enda a k t a af Frith.
Nansen » På skidor genom Grön CTP land sid 36 » &lt; - &gt; 20 första pris, i n - o c h utrikes.
Lager- och i V a s a g a t a n (V e s t r a 50.
J \!
o r m a l - U n d e r K l ä d e r filialexpeditioner: S T O C K H O L M G Ö T E B O R G H a m n g.
18.
Turistmedlemmar erhålla extra rabatt.
Gösta Vidinghoff, 19 Drottninggatan 1 9.
(G.
90906)
S v e r i g e s främsta illustrerade är n u m e r a u t a n all tidning gensägelse IDUN M ED DET NU tilländagångna året h a r Idun som bekant betyd- ligt utvidgat ej blott sitt omfång, utan ock i all synnerhet sitt program, i det tidningen, till livad hon förut bjudit, i sina spalter inrymt en illustrerad dagskrönika, som i rikhaltighét och påpasslighet hittills saknat motst \ eke inom den svenska vecko- och halfveckopressen.
Som stöd för detta påstående kunna vi anföra, att Idun under årets lopp till dagskrönikan meddelat mer än ett tusental illustrationer, större och mindre, däribland I illuslrationsafdelningen, hvilken som sagdt kommer att sluta sig till alla viktigare dagshändelser, vilja vi särskildt framhålla den serie ståtliga porträtt, vi nyligen begynt, nämligen af bemärkta personer hemma hos sig och i familjekretsen.
Denna serie, som väckt mycken och för tidningen smickrande uppmärksamhet, kommer att fortsättas på det nya året, och hafva vi redan af en hel del framstående personligheter,_ både kvinnliga och manliga, fått vederbörligt tillstånd att intaga dem i porträttserien.
flere hundra porträtt af kvinnor och män, som genom sin ställning och sina förtjänster g ort sig bemärkta; samt att, ehuru vi på grund af tidningens stora upplaga och den omsorg, tryckningen af densamma kräfver, härför be- höfva fem dagar från tidningens ombrytning (= ordninggörande till pressläggning) till utgifningsdagen, vi dock många gånger hunnit illu- strera tilldragelser, som passerat samma vecka, inom hvilken numret utgifvits.
Af allt att döma h a r tillfredsställelsen med denna utvidgning af programmet varit allmän.
Tidningens redan förut stora upplaga h a r ock under året ökats med mer än en tredjedel och visar allt fortfa- rande tendens till stigning.
Häraf känner sig redaktionen naturligtvis ytterligare manad att sporra sina ansträngningar för att motsvara de fordringar, som ställas på densamma.
Jämte illustrationerna till dagskrönikan kommer redaktionen gif- vetvis att fullfölja det gamla välkända Idunsprogrammet.
Den kvinn- liga förtjänsten skall allt fortfarande ägnas tillbörlig uppmärksamhet i biografisk form med åtföljande porträtt, likasom vi ock hädanefter som hittills i sakkunniga artiklar skola behandla allt, som på något sätt berör kvinnan och hennes verksamhet i och utom hemmet.
Med biträde af framstående litterära krafter skola vi ock — vår mångåriga förbindelse med landets yppersta pennor skall sätta oss i stånd här- till — förse tidningen med en omväxlande och rikhaltig förströelse- läsning i form af goda romaner, noveller, berättelser och poem m. m. Iduns Romanbibliotek, hvilket fortfarande kommer prenumeranterna till hända med ungefär sju å åtta hundra sidor pr år, öppnar den nya Den vanliga gratispresenten,; bestående af Iduns charmanta julnummer, större och rikare illustre- radt än någon annan svensk jultidning, tillfaller som vanligt alla pre- numeranter.
Andra få betala delsamma med 1 krona.
Detta nummer, en äf bokmarknadeus allra vackraste julpublikationer, h a r ock de senare åren rönt en sådan efterfrågan, att detsamma vanligen slutsålts långt före jul.
Hvad tidningens Utgifning beträffar, hafva vi, på grund af från otaliga håll framställd önskan och efter moget öfvervägande, be- slutit sammanslå veckans båda nummer till ett enda slort och gediget nummer med fredagen till utgifningsdag, så att prenumeranterna på de flesta orler i hela landet kunna få sin Idun till söndagen.
Från många håll h a r nämligen den klagan försports, att med den nuvarande utgifningen onsdagsnumret, som kommit midt i veckan, ej hunnit läsas förrän på söndagen, och att lördagsnumret oftast kommit prenume- ranten, åtminstone i landsorten, tillhanda först efter söndagen.
En an- nan till nyssnämnda beslut medverkande orsak h a r varit svårigheten, ja omöjligheten att i hufvudstaden få en ordnad och regelbunden distribution.
En tidning, som utgifves en gång i veckan, befordras nämligen äfven på utgifningsorten till prenumeranterna af k. postver- kets pålitliga brefbärare.
Däremot befattar postverket sig alls icke på utgifningsorten med en tidning, som kommer mera än en gång i veckan, utan är denna uteslutande hänvisad till privata bud, hvilka visat sig ytterst opålitliga.
Vi tro därför, att det nya utgifningssättet skall lända alla till båtnad.
en ny roman af Annie Quiding, hvars första roman » Hvidehus », då den vid innevarande års början publicerades i Iduns Romanbibliotek, vann ett så allmänt bifall, liksom den nu efter sitt utgifvande i bokform af kritiken stämplats som ett ovanligt lofvande debutarbete.
Den nya romanen bär titeln » En droppe ur hafvet » och skall säkerligen mottagas med lika lifligt intresse som sin föregångare.
För öfrigt hafva vi för romanbiblioteket gjort flere goda förvärf, bland annat en särdeles spännande och underhållande nutidsroman af fru Vilma Lindhé, bärande titeln » EFTEHKRAF ».
» Muns Hjälpreda *, den praktiska rådgifvaren för h u s och hem, en verklig » Fråga mig om allting », redigeras allt fortfarande af fru Mathilda Langlet.
Och att afdelningarna » Läkareråd », » Frågor och svar » samt » Tidsfördrif » ej skola saknas, säger sig själft.
Med det utvidgade programmet h a r Idun emellertid kanske mer än förr blifvit en verklig familjetidning, d. v. s. en publikation, i hvilken en livar af familjens vuxna medlemmar, man som kvinna, kan finna något, som intresserar honom eller henne.
Och med det vakna intresse för alla områden af vetande och gärning, som mer och mer börjar känneleckna vår tids kvinnor, är det gifvet, alt dessa skola finna det helt naturligt, att i Idun uppmärksamhet äfven ägnas ät manlig id och förtjänst.
Såsom en sammanfattning af hvad ofvan sagts torde tryggl kunna framhållas, att med de ungefär ett tusen stora foliosidor rikhaltig och omväxlande text, med mer än ett tusen illustratio- ner till dagskrönikan, med 7 å 800 oktavsidor romanbilaga, hvartill kommer allt det öfriga, Idun säkerligen är på en gång landets främsta och jämförelsevis billigaste illustrerade tidning, då j u en hvar af de h ä r nämnda tre afdelningarna ensam är värd betydligt mera än det pris — fem (5) kronor — hela årgången betingar.
Då emellertid utseendet hos illustrationerna liksom tidningens utstyrsel för öfrigt är väsentligt beroende af papperets godhet, hafva vi beslutit att för nästa år utgifva äfven en praktupplaga för att kunna visa, att Iduns redan nu i förhållande till dess billiga pris goda utseende högst betydligt kan vinna i elegans och finhet, om ett högre prenu- merationspris gör det möjligt för oss att höja papperets såväl godhet som tjocklek.
Priset på denna praktupplaga blir för helt år 7 la: 50 öre.
De, som vid prenumeration önska erhålla denna upplaga, torde särskildt begära Idun, praktupplagan.
För Iduns Redaktion Frithiof Hellberg.
Iduns Modetidning Barngarderoben utgifves äfven under å r 1900 efter samma plan som hittills.
Denna eleganta och innehållsrika modejournal, hvilken utgifves på 6 olika språk i en samlad upplags af mer än 300,000 exemplar, ut- kommer som förut i tvänne upplagor, båda med två stora 8-sidiga nummer i månaden och hvartdera innehållande 70 — So charmanta illustrationer samt åtföljdt af en stor dubbelsidig mönster- bilaga af ovanligt rikhaltigt innehåll.
Den dyrare upplagan, kallad planschupplagan, h a r därjämte med sitt första nummer i hvarje månad en Rniin kolorerad modeplansch med moderna hår- frisyrer på baksidan samt med sitt.andra nummer i hvarje månad en uteslutande för denna planschupplaga illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande är den enda tidning i sitt slag i Skandinavien.
Den utgifves för öf- rigt på 5 olika språk i en sammanlagd upplaga af inemot 200,000 exemplar.
Med sitt en gång i månaden utkommande 8-sidiga eleganta num- mer, innehållande inemot ett hundratal illustrationer och åt- följdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga, utgör denna tidning för hvarje moder en verklig skatt, hvars prenumerationspris blir mång- dubbelt ersatt genom den nytta, hon h a r af densamma.
Särskildt vilja vi påpeka den intressanta afdelningen för barnens sysselsättande, hvilken innehåller en hel mängd små och nyttiga handarbeten med anvisningar, huru barnen skola ulföra desamma.
Prenumerationspriset för helår är endast 3 kronor.
framställd handarbetstidning med vackra och moderna svenska mön- ster för handarbeten, läderplastik, glödritning m. ni.
Prenumerationspriset för helår å planschupplagan är som hittills endast 5 kronor, å den andra upplagan (utan planscher och hand- arbetstidning) endast 3 kronor.
- © K A M R A T E N ©- ILLUSTRERAD TIDNING FÖR SVERIGES UNGDOM h a r bland vårt lands uppväxande släkte genom sin fosterländska och ungdomsfriska anda förvärfvat en popularitet, som nu ställer den utan gensägelse Ett annat utslag af den kamratanda, som likt en frisk och stär- kande vind susar genom hvarje spalt af .Kamraten- », ä r vidare det flere tusen medlemmar omfattande främst bland vårt lands ungdomstidningar.
" Kamratförbundet " En större och varaktigare glädje kan förvisso ej en mor eller far bereda sina söner och döttrar än genom att bland gåfvorna hvars vackra grundsatser uttryckas i följande program: » En brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, härdande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften ».
Bland nyheter till det stundande året må slutligen framhållas en genom hela årgången fortlöpande, för Kamraten nyskrifven origi- nalföljetong: i de ungas julklappskorg låta följa ett prenumerationskvitto på Kamraten för år 1900.
Kam- raten, som utkommer med två sextonsidiga nummer i månaden och till jul elt extra omfångsrikt och präktigt utstyrdt julnummer, syssel- sätter sig med allt, som kan bilda och roa den uppväxande ungdo- men, gossar lika väl som flickor, underhåller och förströr på lediga stunder, för omkring i vetenskapens och fantasiens riken, gifver be- ständigt nya uppslag till sysselsättningar, idrott, lekar och slöjd.
Men först och sist söker den att verka för M Ä R T A B Å G E OCH ERIK R Y N I N G S A M T H V A D SOM H Ä N D E D E M I V Ä R M L A N D en varm fosterländsk kamratanda mellan Nordens ungdom.
EN HISTORIA FÖR KAMRATERNA AF HUGO FALK.
Att dess bemödanden i denna väg år från å r krönts med allt påtag ' igare framgång, h a r Kamraten ock haft den stora glädjen att se erkändt såväl från föräldrars och målsmäns som de unga läsarnes egen sida.
Ett vittnesbörd bland annat härom är den svensk-norsk-fmska Bland de författare, som för närvarande skrifva för de unga i vårt land, torde ingen åtnjuta en större och mera berättigad popu- laritet än löjtnant Hugo Falk, och endast denna äkta svenska, lifliga och underhållande ungdomsberättelse, försedd med talrika utmärkta originalillustrationer, ä r väl värd hela prenumerationsbeloppet.
» Kamraten », som fortfarande utgifves under redaktion af Frithiof Hellberg och Johan Nordling, begynner den 1 januari sin åttonde år- gång och kostar för helt å r endast 3 kronor.
I, alla föräldrar och ungdomsvänner, glömmen nu ej » Kamraten » i julklappskorgen!
ungdomskorrespondens, som genom Kamraten ordnats mellan jämnåriga i de nordiska lan- den, som redan burit så lofvande frukter i riktning af en ädel skandi- navism, och som för närvarande räknar ej mindre än aderton hundra deltagare.
! &amp; i * ' r * C ^ ^ ^ ^ ^ " V ^ ^ ^ ^ ^ - v.- - v- - v: " - «.• " - v- S _ee " Det n y a seklets hemlighet! "
Under denna rubrik anordnar tidningen I D U N i början af nästa år en synnerligen intressant pristäfling, i hvilken alla Iduns prenumeranter för år 1900, hel- och halfårs-, äga att deltaga.
I denna pristäfling, som kommer att anordnas så, att hvem som helst med lätthet kan vara med och ha utsikt att förvärfva till och med det högsta priset, komma ej mindre än Ett tusen femhundra (1,500) kronor att utdelas i pris.
Första priset utgöres af: Fri resa till världsutställningen i Paris fram och åter j ä m t e uppehåll därstädes under en v e c k a för t v å personer eller ock E t t tusen (1,000) kronor kontant.
Andra priset: Två hundra kronor.
Tredje priset: Ett hundra kronor o. s. v. Alla närmare detaljer komma att meddelas i Idun på nyåret.
RÅN SAMHÄL- LETS HÖJDER NÅGRA A N T E C K N I N G A R OM SVE- RIGES ADEL SLUTSLIF, OCH PÅ J O R D A G O D S, I OCH DESS SEKEL- STOCKHOLMSHEM I B A L S A L OCH I SALONG, PÅ IDROTTSPLAN OCH PÅ R Y T T A R S T R Å T.
UNDER MEDVER- KAN A F F R Ö K E N MARIKA STJERNSTEDT, FRU HELENA N Y B L O M, G R E F V E ADAM L E W E N H A U P T OCH FRIHERRE SVEN HERMELIN UTGIFNA AF IDUNS REDAKTION.
TILL VARA LÄSARE!
Redan en hastig blick på detta IDUNS JULNUMMER torde säga våra läsare, att det rätt väsentligt afviker frän den traditionella typ, hvilken såväl Iduns julnummer som de många öfriga årligen utkommande julpublikationerna hit- tills fasthållit.
Det kan svårligen förnekas, att den samling af tämligen planlöst hopfördt likt och olikt — smånoveller, skisser, poem m. m.
— som sedan länge bildat det uteslutande innehållet i våra s. k.
" julnummer ", i längden måste före- falla skäligen enformigt, matt och tröttande.
Det har också länge nog föresväfvat oss som ett önskemål att söka åstadkomma någon reform i detta afseende, att af årets stora högtidsnummer åvägabringa något mera planmässigt och enhetligt helt.
Detta, så tänkte vi oss, borde kunna ske genom att för numret ifråga välja ett visst — naturligtvis för hvarje år växlande — ämne eller tema, som sedan från olika synpunkter och af skilda författare och konstnärer bearbetades.
Detta nu förelig- gande nummer utgör ett första försök i denna riktning, och hafva vi till ämne för året valt, hvad som på omstående titelsida uttryckes med hufvudrubriken: " FRÅN SAMHÄLLETS HÖJDER ".
Då vi skredo till genomförandet af vår plan att gifva en serie bilder från vår aristokratiska societets nutida lif, hade vi den stora förmånen att i fröken MARIKA STJERNSTEDT (" MARK STERN ") finna en biträdande redaktris, som, på grund lika mycket af sin personliga ställning som sin kända litterära talang, bättre än de flesta var i stånd att sammanbringa och ordna det ingalunda lätt tillgängliga materialet.
I den mån alltså vi för detta nummer och dess innehåll lyckas vinna våra läsares intresse och erkännande, bedja vi få uttrycka vår stora tacksamhets- skuld såväl till fröken Stjernstedt som till de öfriga framstående och med ämnet så väl förtrogna pennor, som välvilligt ägnat oss sitt bistånd.
Till sist önska vi nämna, att Iduns ordinarie läsare dock ej alldeles skola be- höfva undvara den häfdvunna " julkosten ", om ock detta nummer af setts för ett fri- stående ämne.
Det nummer af Idun, som i själfva julveckan kommer våra prenu- meranter till hända, skall söka lämna ersättning för hvad möjligen en och annan i det föreliggande anser sig sakna.
Stockholm i december 1899.
IDUNS REDAKTION.
SVERIGES ADEL af h e l e n a n y b l o m.
af Europas länder, där så ofta en ruinerad adelsman söker upphjälpa sina affärer genom ett rikt gifte inom den borgerliga klassen.
I Sverige åstadkommas sådana förbindelser - - mesallianser kallades de förr i världen — på grund däraf, att de olika klasserna verkligen känna hvarandra.
Denna närmare bekantskap mellan olika stånd börjar redan i skolan, i statens fria läroverk, där adelns söner sitta sida vid sida med borgare-, präst- och bondesöner och med dem dela studier och lekar hela gossåldern igenom.
Man gör den anmärkningen mot dessa statens skolor, alt det är en farlig och lockande sak för många obemedlade att åt sina söner kunna bereda en högre elementarbildning mot jämförelsevis obetydlig afgift.
Det skulle i de flesta fall, säger man, vara bättre, om bond- gossar och söner till borgare och arbetare toge i arf sina fäders handtering i stället för att sträfva efter högre boklig lärdom.
Må vara!
Det finnes intet godt, som icke innebär möjlighet af missbruk; men — utom de goda krafter, som därmed ofta tillförts staten — en af de fördelar, som dessa fria skolor åstadkommit, är just detta närmande mellan olika klassers barn.
Jag har sett en högättad adelsmans son under sin skoltid vara » bäste vän » med en mycket faltig och larflig borgareson och på dennes vägnar vara så ömlålig, att han på det bestämdaste nekade att gå in till bordet vid en middagsbjudning, där man icke beredl plats åt den anspråkslöse — och blyge — kamraten.
Och jag h a r längre fram i tiden sett, huru dessa skolminnen haft ett afgörande inflytande på den unge ädlingens lif, ett inflytande, som kommit hans många underhafvande till godo.
Denna humanitet, denna respekt för medmänniskors personlighe- ter och rätt synes mig vara det vackraste draget hos den svenska adeln — där den finnes.
Jag h a r sett en rik och förnäm egendoms- herre på en pingstdag själf spänna för hästarne och åka ut med sina gäster, för alt kusken skulle kunna ha sin frihet på en högtidsdag.
Det är sådana drag, som så himmelsvid!
skilja den svenska adeln från tysk &gt; Junkerthum », hvaraf ju äfven Danmark h a r haft en god del.
Vid sidan af sådana representanter för ridderlighet, hvaraf Sveriges adel h a r så ovanligt många, finnes ju också en helt annan typ, som här, likasom i många andra länder, visar, huru adelsmän icke böra vara.
Hvem känner icke dessa strama och dock pösande kavaljerer, som till den grad lefva i ett fortfarande salighetsrus öfver förfädrens bedrifter, att man nästan skulle tro, att det är de själfva och icke deras förfäder, som fallit vid Liitzen eller Narva?
De lyckas hysa den meningen, att berömda fäder gjort nog för hela släktens ära, och nu nöja de sig med den dyra plikten alt utföra påkostande bedrifter på restaurationerna och iklädda eleganta uniformer se djupt ned på den arma ofrälse mänskligheten.
Men icke bör man dömma ett stånd efter karrikatyrerna, utan tvärtom efter det bästa det åstadkommit, och Sveriges adel h a r haft och h a r ännu mångfaldiga utmärkta person- ligheter att uppvisa.
DET STÄND, som representerar ett lands ur- sprungligajordägare, torde vara sig tämligen likt i alla länder.
Det ligger någonting i all makt, som förlänar en gemensam prägel af säkerhet, och ett beröra dt namn är utan tvifvel en makt.
Vare sig detta namn ännu knyter sig till jord- egendom och förmögenhet, eller det blott är återstoden af försvunnen glans, så har det dock alltid sin betydelse.
Låt folkligt sinnade adels- män tala aldrig så mycket om jämlikhet — det linnes dock icke en bland dem, icke en, som ej föredrager sitt adliga namn framför hvilket plebejiskt som helst.
Och hvad demokraterna själfva beträffar, så h a r äfven bland dem ett kändt adligt namn alltid en viss klang.
Låt vara, att det är en klang, som väcker motvilja och oppositionslust, så är det dock alltid en klang, som väcker ett slags uppmärksamhet, hvilken icke alls skulle komma ett obekant ple- bejiskt namn till del.
Saken är den, att fördelen af att bära ett adligt namn icke är någon inbillning, utan ett verkligt faktum.
Huruvida mänskligheten en gång skall komma därhän, att det yttre ej har något särskildt värde i människors ögon, — det är en fråga, om hvars besvarande man kan vara mycket tveksam.
Ännu finns intet, som tyder på, att mänsklig- heten som ett helt skall komma så långt.
Antingen ha människor makten, eller anstränga de sig för att få den.
För högst få är den likgiltig.
Adelns valspråk: » Noblesse oblige *, innehåller i sig själft, att adel- skapet är en fördel, som medför ett visst ansvar.
De bästa adelsmännen lefva efter denna devis; de mindre goda komma blott ihåg, att no- blessen obligerar andra att taga hänsyn till dem.
Den svenska adeln håller lika mycket som andra länders adel på sina traditioner, och det är icke att undra på.
Det ger en stor hori- sont åt tillvaron att kunna se tillbaka och i detta tillbakablickande varseblifva människor och handlingar och kunna skönja sitt eget sammanhang med dem.
Om det äfven ej sällan i en adlig släkts historia finnes fula, mörka fläckar, så finnes det dock gärna därbredvid goda och vackra saker att ihågkomma, och det är väl i grund och botten lika naturligt, att människor glädja sig öfver sina förfäders betydelse som öfver sina föräldrars.
Sådana ensamstående personer, hvilkas historia börjar med dem själfva, borde kunna förstå detta.
När man som ung omplanteras i ett annat land, händer det, att de olika karaktärsdragen hos den nation, man kommer att tillhöra, faller bjärtare i ögonen, än fallet är med landets egna barn.
A andra sidan finnes i hvarje nationalitet en mängd nyanser, som knappast någon annan lär kunna uppfatta än den, som är född i landet.
Det första intryck jag fick af den svenska adeln, då jag vid midten af sextiotalet kom till mitt nya fädernesland, var intrycket af humanitet, och detta intryck h a r endast blifvit stärkt med tiden.
I få länder torde adeln så genomgående som h ä r umgås med medlemmar af andra klasser.
Vänskapsförbindelser och giftermål mellan frälse och ofrälse väcka icke den minsta förvåning i Sverige, så afgjordt hör det till lifvets ordning.
Och giftermål mellan adlige och icke adlige är icke endast en spekulation, som i så många andra Man vistas icke länge i Sverige, förr än man får det intrycket, att just adeln under långa tidsskeden i Sveriges historia varit bildnin- gens banerförare.
Medan man i Danmark och Norge som oftast träffar de betydligaste personligheterna i den bildade medelklassen, har Sve- 3
IDUNS JULNUMMER riges adel ständigt haft en talrik skara af högt bildade och framstående medlemmar.
Och om en svensk adelsman har » trampat fädrens fjät » och verkligen tillägnat sig en omfattande bildning, då finns det sanner- ligen icke många, som bättre representera nobel humanitet än just en sådan.
Den adel, som hufvudsakligen lefver i Stockholm och deltager i hof- och societetslifvet, torde bevara färre karaktäristiska svenska drag än den, som lefver på landet.
Societetslifvet är ju numera tämligen lika i alla länder, och den lilla svaghet, som svensk adel alltid haft, att gärna tala franska och vilja göra detta språk till societetens, bidra- ger just icke till att gifva nationell prägel åt sällskapslifvet i de högre kretsarne.
De många skönheter, som alltid funnits och finnas inom Sveriges adel, kläda sig efter franskt mode, kläda sig ofta utmärkt väl och likna i sitt uppträdande eller vilja gärna likna utländska societe- tens damer.
Vill man lära känna den svenska adeln närmare, skall man se den hemma hos sig själf, det vill säga å de gamla herresätena på landet.
Sverige är rikt på sådana gamla gårdar, som i de olika provinserna ha helt olika tycke.
Det finns gamla, stränga och allvar- liga, tornprydda slott från medeltiden och Vasatiden; det finns glada, hvita herrgårdshus med en våning, förslugukvist och flyglar; det finns stora träbyggningar med flere våningar, och små, hälft förfallna stenhus i underskörfa naturomgifningar, och det finns moderna, komfortabla och eleganta hus, påminnande om engelska landthem.
Det ligger herr- gårdar rundt om Sveriges stora sjöar, — herrgårdar, gömda långt inne i skogarne, — herrgårdar vid älfvarne, — herrgårdar på höjderna; öfverallt, där naturen är mycket intagande, h a r en herrgård skjutit upp för att se sig omkring.
Och alla dessa herrgårdar äro hem, där det lefves ett utveckladt och ordnadt familjelif och arbetslif, medan vi alla stackars stadsbor löpa omkring och leka » låna eld ».
Och för hvarje adelsfamilj, som knutit sina familjetraditioner till en sådan gård, är just den gården uttrycket för allt, som ä r rikast och bäst i lifvet, ett centrum, där dock till slut alla tankar mötas.
Huruvida fideikommiss-institutionen är något önskvärdt eller för- åldrad:, ser jag mig icke i stånd att bedömma; men så vida den har till uppgift att försäkra ett hem åt familjen och aldrig gå ur släkten, tyckes den hafva bort medföra något slags välsignelse.
Alla dessa trådar, som hålla personer af samma släkt tillhopa, som knyta sig långt tillbaka i forntiden, och som i generation efter generation ha väfts ihop till en stor sammanhängande väf, — alla dessa trådar löpa dock ut från en sådan gammal gård, som står där lik en fridlyst hel- gedom, hvilken främmande händer aldrig skulle kunna röra vid och förstöra.
Det lif, som lefves på landet af en god svensk adelsfamilj, är ju också ett det naturligaste och innehållsrikaste man kan tänka sig.
Om en adlig egendomsherre känner alla sina underhafvande och med allvar och intresse sörjer för deras timliga väl, så är en god svensk adelsfru deras goda ande och moderliga väninna. '
I lifvets alla svårigheter är det henne, man tyr till om hjälp och tröst; och hvad som särskildt synes mig betecknande för en sådan svensk adelsfru, det är sållet, hvarpå hon gifver.
Det är icke den förnäma damen, som nedlåter sig till de ringa, det är en kärleksfull moder, som sköter om sina barns bästa.
Som exempel på, huru en god svensk adelsfamilj sköter om sina underhafvande, må anföras följande.
En ung grefvinna, som förut bott i stad, skulle öfvertaga familjegodset och reste nu dit ut.
Hon hade medtagit en del af sina och sin mans aflagda kläder för att utdela till de behöfvande bland torparefamiljerna, men hon vardt ganska för- vånad öfver sin upptäckt, att på det stora godset icke fanns någon så fattig, att hon ansåg sig kunna erbjuda en sådan gåfva som gamla kläder.
Släkten hade, generation efter generation, sett gårdens folk så väl till godo, att hvar och en på det bästa nu kunde sköta sig själf.
En sak, som faller i ögonen på en främling, som första gången besöker en svensk herrgård, är den höflighet i det yttre, som husbon- den visar sina underhafvande.
I Tyskland och Danmark faller det af sig själft, att en bonde tar af sig hatten för en baron; men månne det öfverallt är vanligt, att baronen själf, såsom här i Sverige, lyfter på hatten för sin jordarbetare med samma vänliga artighet, som om han skulle hälsa på en af sina gelikar?
Mången anser ju sådant som yttre och obetydliga saker; men på den vänliga hälsning, en höflig husbonde får tillbaka, ser man dock återspeglingen af ett sinnelag, som är oändligt att föredraga framför det buttra, fiendtliga grymtande, hvarmed bonden besvarar den sträfva nicken, som bestås honom af en uppkomling, hos hvilken han arbetar.
På dessa gamla svenska herrgårdar i de gamla familjerna upp- växa unga adelsfröknar, som tyckas mig vara ideal för den svenska kvinnan.
De utgöra verkligen exempel på, huru en god uppfostran h a r en afgörande betydelse, — detta faktum, som det h a r blifvit så mo- dernt att förneka.
En sådan ung fröken lär sig från barndomen att vara lydig och älskvärd mot sina föräldrar, att vänligt sköta om sina yngre syskon, att behandla tjänstfolket icke blott med höflighet, utan äfven med det slags vördnad, som familjen anser sig skyldig de gamla trotjänare, af hvilka ofta många lefva och dö i samma familj.
Vidare lär sig en sådan ung dam att deltaga i åtminstone några af husets sysslor och bära ansvar för arbetet.
I mindre bemedlade adelsfamiljer på landet händer det, att hvar och en af döttrarna h a r sitt eget område i hushållet att sköta.
En h a r hönsgården, en annan trädgård och frösortering, en tredje att öfverse syltning och bakning, en fjärde tvättens lagning o. s. v. Den punktlighet och renlighet, som äro så specifikt svenska, ser man sällan så väl representerade som i en adlig familj af den rätta sorten.
Också frapperar det en främling att se, huru dessa unga fröknar från tidigaste barndom ha lärt sig uppmärksamhet mot de gamla och mot besökande.
Det är, som om deras vänliga ögon följde med öfver- allt för att upptäcka, hvar deras vänliga händer skulle kunna hjälpa.
En stor enkelhet i klädedräkten utmärker också denna typ af unga svenska adelsdamer.
I de ljusa bomullsklädningar och enkla halm- hattar, de bära om sommaren, se de knappt elegantare ut än sina kammarjungfrur.
Det är på helt andra saker, man genast ser ras- skillnaden.
Må ingen komma och såga, att denna framställning af en svensk adelsfröken är en fantasi.
Den är snarare regeln, från hvilken det
IDUNS JULNUMMER i främmande händer, som icke hysa mera pietet för allt detta förflutna än för skogen, som de sköfla, och gamla ekar, som slås ned för att säljas som timmer.
Detta är de stora pröfningar, som ofta följa på lyckan att i många släktled ha ägt ett ärfdt hem.
Men huru svåra dessa pröfnin- gar kunna vara, så visa många af de adelsfamiljer, som träffas af dem, huru nobelt de kunna bära dem, och det finnes numera knappt någon art af verksamhet, hvari svenskt adelsfolk icke försökt sina krafter.
Så finnes det också dessa gamla adelsjunkrar, som ej besitta någon förmögenhet och ej kunna skaffa sig någon verksamhet, och dessa gamla adelsdamer, som blott äga en och annan möbel kvar från förgången storhet, och hvilkas konversation h a r sitt centrum i adels- kalendern och de olika släkternas inbördes förhållande sins emellan.
Men eftersom detta är allt, hvad de äga kvar af det förgångna, hvarför icke unna dem detta lilla?
Det är dock ett ganska oskyldigt nöje att sitta och slå i » boken ».
De, som studera och känna svenska adelns historia, kunna på- peka många namn, som icke blott gifvit glans åt det politiska lifvct och societeten, ulan också betecknat ädla män och kvinnor i ordels allra bästa betydelse.
Om man blott tänker på en sådan personlighet som Christina Gyllenstjerna, så förstår man, att innan en ras kan frambringa en sådan underbar och sublim varelse, måste den under generationer ha växt och utvecklat sig.
En sådan kvinna framkom blott såsom resultat af många släktleds andliga arbete, och hon tyc- kes mig vara den värdigaste representanten för den svenska adelns möjligheter.
» Det är så länge sedan hon dog, » torde man invända.
» Det är andra saker man nu fordrar hos kvinnorna, än all de skulle försvara Stockholms slott. » Må så vara!
Men i alla fall var hon och förr blifver hon det vackraste exemplet af en svensk adelsfru.
Hon kunde handla starkare och modigare än mången man, — och då hon såg, alt hon och hennes släkt icke mera behöfdes, förstod hon det svåraste af allt, att försvinna.
Något liknande har hela den svenska adeln visat sig mäktig att kunna göra.
Delta stånd, som af de fyra riksstånden i så många saker måhända var del mäktigaste och mest representativa, förstod i det rätta ögonblicket, att tiden var inne för en ny tingens ordning.
Det beslut, som den 7 december 1865 fatlades på Riddarhuset, då Rid- derskapel och Adeln frivilligt afsade sig sin urgamla rättighet att vara ett representativt riksstånd, hade utan tvifvel en större och mera af- görande betydelse för detta stånd än för något af de andra tre.
Om också adeln icke med delta beslut bestämde sig för att » försvinna », så bestämde den sig dock för en representationsform, hvari dess egen betydelse blef långt mindre påfallande, och för en tillvaro, hvari det långt mera än förut beror på den enskilde adelsmannens personliga förtjänst, huruvida hans namn skall äga något särskildt värde.
naturligtvis kan finnas åtskilliga undanlag; men- vid bedömmande af en saks värde bör man ju alltid utgå från dé företeelser, som bäst företräda den.
I en del familjer på landet, särskildt i Skåne, h a r sporten och mest ridsporten fått allt större betydelse.
I de rikare familjerna där- städes finnes väl knappt en ung fröken, som icke kan rida lika bra, som hon kan gå, ja, måhända bättre — i alla händelser hellre.
Lawn- tennis, rodd och alla andra arter af sport, som egentligen håfva sin hemort i England, blifva allt mera ungdomens hufvudförlustelser, och så väl de unga svenska adelsmännen som deras damer utmärka sig i allmänhet för vackra och välväxta figurer, som lämpa sig väl för allehanda kroppsöfningar.
Denna tilltagande lust för all friluftssport är måhända anledningen till, att den senast uppväxta generationen nästan genomgående är högväxt, betydligt mera högväxt än den förra.
Hvad de unga svenska ädlingarne angår, igenkänner man dem nästan genast, när man ser dem utomlands, på en viss stram, nästan mili- tärisk hållning, olik andra nationers unga gentlemän, som ha ett mera mjukt och ledigt sätt.
Hvad alla svenska familjer ha som ett gemensamt tycke och hvari de adliga landtfamiljerna is3 ' nnerhet excellera, är deras stora gästfrihet.
Som man vet.
hålla svenskarne starkt på en första presentation.
Det faller ju knappt en svensk in att tilltala en obekant person i en järn- vägskupé eller på en ångbåt; och medan man i andra länder — utom England — kan resa flere dagar i den mest gemytliga samvaro med en person, om hvars namn och samhällsställning man icke vet det allra minsta, så säger en svensk ogärna ett tillmöteskommande ord till någon person, hvars namn är honom obekant.
Men så snart den lilla presentationsceremonien är öfverstökad, är också isen bruten, och kommer en främling med en aldrig så liten rekommendation för sig och sitt namn, då är det knappt någon gräns för den svenska gästfri- heten.
Hvad där vid lag en svensk adelsfamilj, som äger gård på landet, kan åstadkomma för vänner och fränder, väntade och oväntade gäster, är rent otroligt.
Man funderar i all stillhet på, huru outtömligt det linneskåp och det skafferi måste vara, som i veckor och månader kan reda så många sängar och servera så många och så rikliga mållider.
Det tager ju också ibland slut.
Och flere och flere blifva dessa adelsfamiljer, som få lof att sälja och lämna sina älskade hem på landet, emedan landlbruket icke inbringar något och fordringarna på familjens gästfrihet icke minskas.
Och att skiljas från ett sådant gammalt hem, där generation efter generation lefvat och dött, är nog knappast mindre sorgligt än att se sina närmaste dö.
Dessa gamla, som ha känt hvarje människa på godset, sett hvarje träd i skogen växa, och hvilkas minnen knyta sig till hvarje väg och stig där ute vid fädernas gård, de skola nu sitta i en hyrd våning i staden, må- hända många trappor upp, i saknad af alla, de lämnat, och saknande det förlorade paradiset.
De unga och barnen, som haft skog och park och friluftslif från morgon till kväll, spärras in som fångna fåglar i b u r.
.
.
Och framför allt är det minnena!
Minnena från fars och farfars tid!
Allt delta obeskrifliga och oförklarliga, och dock det verk- ligaste och bästa af allt — det är borta för alltid och öfverlämnadt Men det finnes ännu och skall nog ännu länge finnas svenska adelsmän, som i all tysthet hålla på adelns gamla rättigheter, och för hvilka dessa rättigheter hufvudsakligen beslå i alt säga till sig själfva: » Noblesse oblige ».
5
IDUNS JULNUMMER FRAN STOCKHOLMS " STORA VÄRLD u a f MARIKA STJERNSTEDT (MARK STERN).
GREFVINNAN ELISABETH WACHTMEISTER, FÖDD VON PLÅTEN.
FRU ANNA VON KRUS EN ST.) ER NA, FÖDD GREFVINNA POSSE.
ET FINNS NATURLIGTVIS i Stockholm som i alla andra gamla länders hufvudsläder en särskild aristokratisk samhällsklass, en » hautc voléé », » societet » eller hvad man nu vill kalla den — en samhällsklass, som ingen riktigt kommer att till- höra, såvida han ej är född därtill eller, om det är frågan om en kvinna, gift sig in däri.
Vi vilja alldeles lämna därhän, huruvida det får anses vara af något som helst (annat än materiellt) värde att tillhöra denna samhällsklass, aristokratien — den djupast bildade delen af det svenska folket utgör den väl icke, om också ett namn ur någon af adelns slakteri de flesta fall borgar för ett odladt sätt och en naturlig mot- taglighet för kul- tur.
Det är nu här blott frågan om att ge några bilder från någ- ra af den stock- holmska aristo- kratiens hem.
Den egentliga svårigheten lig- ger därvid just i själfva saken: den stockholm- ska aristokrati- ens damer vilja ogärna lämna någotafsitthems slutna värld till pris åt offentlig- heten — och det får man ju inte undra på!
Hem- mets helgd är lika stor, hvilket hem det än gäl- ler och särskildt för dem, som på grund af yttre STATSFRUARNAS SALONG FRU HEDVIG MUNCK, FÖDD HIERTA.
lefnadsomständigheter tvingas att lefva ett mera bemärkt lif, tyckes det vara kärt att få äga hemmet som den egna personlighetens an- språkslösare tillflyktsort.
Dock, de hem, vid hvilka vi här ämna dröja, äro ju sådana, som stundom, somliga t. o. m. ganska ofta, samla gäster till fest, och det äger sitt intresse att få kasta en blick in i dem, om det också ej får bli innanför de råmärken, som utstakats för gästfriheten i det 3 ' ttre.
En helt och hållet officiell salong är h. m:t drottningens stats- fruars på kungl.
slottet.
Där defilera damerna ur den svenska fina världen », som önska bli pre- senterade vid hofvet eller re- dan äro presen- terade, men för säsongen vilja deltaga i den del af sällskapslif- vet, som inledes med slottsbalen den 21 januari.
Att bli presen- terad vid hofvet — ja, det är nu också en särskild ceremoni, hvars förlopp del kan- ske kan roa en och annan att bli invigd uti.
Om en dam önskar bli pre- senterad vid hof- vet och h a r de nödiga förutsätt- ningarna för alt vara berätligad därtill (d. v. s. tillhör adeln el- ler är maka el- ler dotter till en person af viss KUNGL.
SLOTTET.
med hofärmar — endast damer!
Nej, den tjänstgörande kammarherren rang), så må hon först och främst uppsöka någon af sina vänner eller går där omkring som värd, men han ä r också ensam herre i sam- relationer, som redan är presenterad, och bedja denna följa sig på lingen.
Och så naturligtvis lakejerna, som bjuda omkring te och små- de nödvändiga visiterna till hofvets damer.
bröd på brickor.
Värdinnor äro statsfrun och hoffröknarna.
En dag i veckan, i början af januari, är officiell mottagnings- dag, och den viktigaste visiten gäller den för tillfället tjänstgörande Efter en stund kommer drottningen.
Det förut stillsamma sorlet statsfrun hos h. m. drottningen, hvilken jämte hoffröknarna tager tystnar nu alldeles.
Damerna ställa upp sig i en rad, och drottningen emot i den salong å kungliga slottet, af hvilken vi meddela en bild.
går från den ena till den andra af dem, hälsas af en djup nigning Vi meddela äfven porträtt af de tre i tjänst varande statsfruarna, och tager livar och en i handen, sedan hoffröken nämnt hennes namn.
fru Hedvig Munck, född Hierta, fru Anna von Krusenstjerna, född Strax därpå går drottningen åter, efter några ögonblicks samtal — grefvinna Posse, och gref- och så är couren slut.
vinnan Elisabeth Wacht- Dess mest påfallande följd meister, född von Plåten.
blir ett bjudnings kort till den ofvan nämnda stora Den ena vagnen bal, som hvarje år den efter den andra rullar 21 januari, konungens fö- upp på slottets borggård delsedag, ges på slottet.
och den ena damen efter Men detta h a r nu den andra tågar, elegant fört oss från vårt egent- visitklädd, upp i salon- liga ämne, de olika sa- gen.
I dörren möter man longerna.
Från statsfrun damer, som gå sin väg grefvinnanWachtmeisters igen, visiterna äro korta, eget hem vid den gam- det är ett oupphörligt la, aristokratiska Västra ut och in.
Statsfrun rik- Trädgårdsgatan ha vi tar några vänliga ord till en vacker bild.
Grefvin- dem, som bli presente- nan Wachtmeister är en rade för henne, bekanta älskvärd värdinna som växla några intryck, och få, en sympatisk repre- så~ är det slut.
sentant som få för den Någon tid därefter s. k. gamla goda tidens ger drottningen s. k. cour.
hjärtevarma och fint bil- Denna äger rum på för- dade » grandes dames ».
middagen och dit samlas Utom sitt stock- damerna, som gjort sina holmska hem besitter visiter för att få bli pre- grefvinnan Wachtmeister senterade vid hofvet.
Det äfven slottet Wanås i är nämligen couren, som Skåne, som rymmer en är den egentliga presen- vacker och dyrbar sam- tationen.
ling gamla taflor och Man samlas i svart konstverk.
Det är gläd- hofdräkt, urringad och GREFVINNAN DOUGLAS SALONG.
IDUNS JULNUMMER Vår bild är tagen från salongen, en af de enklaste af dem vi h ä r fått tillfälle meddela, hållen i mörkare, diskreta färger och prydd hufvudsakligen af vackra olje- färgsporträtt, äldre eller modernare, såsom det af riks- marskalken själf, som vi se på kortväggen i midten.
En utomordentligt vacker bild ger oss öfverce- remonimästaren friherre Carl Carlsson Bondes och friherrinnan Sofia Bondes, född Beck-Friis, salong i ett af de vackraste nybyggda husen vid Strandvägen.
Få hem torde väl också innehålla så fina samlingar af gamla saker, porslin, mynt, kuriositeter som det Bondeska, och det är icke mer än en rättvis hyllning åt detsamma, • när diplomatiens herrar och damer, som på grund af baron Bondes ställning ofta gästa hans hus, entusiastiskt uttala sig om hans och friherrinnans » magnifique installation ».
Vi komma nu slutligen till förre statsministern baron Akerhielms och öfverhofmästarinnan Ebba Aker- hielms, född grefvinna Gyldenstolpe, hem, ett af de intressantaste.
Det är ett gammalt hus vid Nybrogatan 11, ett sådant där slätt, mörkt hus med enkel ingång, bakom hvars anspråkslösa fasad en förgången tids lysande aristokrati eller begåfning föredrog att inrymma sitt hemlif.
Huset, som det nu är frågan om, h a r också ägts af fru Schröderheim, Gustaf III:s spirituella sam- tida, och vi se öfver flere af dörrarna i rummen dörr- stycken, som Sergel skulpterat.
Och det ligger ovillkor- ligen något af gustaviansk fläkt öfver det hemmet — man känner det, strax man kommer in i den svala, diskreta förstugan, från hvilken en smal trappa leder upp till våningen med stora enkla rum, släta, rätt ljusa tapeter och släta, hvita tak.
Och vi behålla samma intryck af värdinnan själf, af hvilken vi ock meddela ett lika vackert som karaktäristiskt porträtt.
Grefvinnan Akerhielm h a r för öfrigt redan 1890 varit pre- senterad i Iduns spalter, och jag citerar ' nu blott några af de ord, som då åtföljde hennes bild.
» Hon är ett lysande exempel på en djupt bildad kvinna inom den högsta samhällsklassen, med ett för- värfvadt rikt mått af kunskaper.
Men det goda hufvudet h a r dock aldrig förnekat det goda hjärtat. » GREFVINNAN WACHTMEISTERS SALONG.
jande, när man i rika aristokratiska hem finner intresse för konst, och man h a r nog också ganska ofta den glädjen.
Intresset för konst är en tradition, som i många förnäma familjer bevaras sedan äldre tider — man ville blott önska, att det vore så i alla, ty däri.
ligger en vacker uppgift för adeln, som i allmänhet, n ä r den h a r förmö- genhet, också därtill h a r bildningens gåfva.
Ett af de vackraste och gästfriaste hemmen i den stockholmska » stora världen » är excellensen och grefvinnan Douglas '.
Kanske borde jag hellre skrifva var, då, som bekant, grefve Douglas nu lämnat sin post som utrikesminister.
Men det är så nyss det skett, och minnena från hemmet vid Rlasieholmstorg äro så friska, att bilderna därifrån ännu väl kunna anses aktuella.
Af grefvinnan h a r Idun redan en gång för ett p a r år sedan meddelat en liten karaktäristik, som framhöll hennes egenskaper af sann och värdig världsdam, förenade med stor förmåga, godhet och enkelhet.
Vi införa nu äfven våra läsare i grefvinnan Douglas ' stora salong, där hon en gång i veckan hela vintern om förmiddagen tog emot sina visiter.
Rum- met är hållet i ljusa färger och prydt af vackra och gedigna konstföremål.
Det är väl att märka, att man i de aristokra- tiska hemmen i allmänhet mer än i andra lika för- mögna eller t. o. m. rikare hem, möter omsorgen om en konstnärlig anordning, yppande sig genom fin urskilj- ning vid sammansättningen af färger, genom ögats sinne för elegans utan stelhet, genom förmågan att skilja bort och förkasta godtköpssakerna eller dags- modets oäkta, om också dyra prydnader.
En vacker och mycket modern — jag menar där- med en icke i någon som helst särskild stil hållen — salong är öfverhofstallmästaren grefve Gyldenstolpes och hans grefvinnas, född Nieroth.
Vi se den h ä r af- bildad, full af gamla, vackra saker, på ett synnerligen smakfullt sätt blandade med alla de små, lätta ting, som höra vår tid till, fotografier, kuddar, broderier m. m. samt en ovanlig myckenhet vackra gröna kruk- växter.
Grefvinnan Gyldenstolpe är också känd för sin smak och arrangeringsförmåga, som, parade med en al- drig svikande vänlighet och mildhet i omdömet mot andra, göra henne till en af Stockholmsvärldens mest bemärkta företeelser och hennes hem till ett af de angenämaste.
* Från riksmarskalken von Essens och friherrin- nan Aurore von Essens, född grefvinna Rrahe, hem bjuda vi ock en interiör.
Större anspråkslöshet hos en gammal förnäm dam än hos grefvinnan von Essen möter man ej ofta — och sannolikt är det också den- na oändliga enkelhet, som så enhälligt åt henne vun- nit allas deras sympati, som kommit i hennes närhet.
Utom det ståtliga stockholmshemmet, från hvars salong vi med- dela en interiör, besitter friherre Akerhielm, som kändt, äfven egen- domen Margrethelund, som sedan början af 1700-talet är i släktens ägo och gifvit den dess namn (Akerhielm af Margrethelund), och som på senaste år fullständigt restaurerats samt tillbyggts med tvänne torn.
Bland ställets dyrbarheter må nämnas den nuvarande ägarens af Margrethelund svenska och norska samling taflor af samtida mästare.
GREFVINNAN GYLDENSTOLPES SALONG.
8
IDUNS JULNUMMER Många vackra och intressanta hem ur Stockholms » stora värld » skulle väl ännu finnas att nämna, men vi tro ej, att något ytterligare bidrag till karaktäristik af den världens salonger-därmed skulle vinnas.
Det som skiljer den ena människans^lefnadssätt från den andras är i vår tid mera penningen än samhällsställningen.
Visst är, att de hem, vi ofvan lämnat bilder^ifrån, äro utprägladt aristokratiska sådana, men detta förnämligast emedan de aristokratiska damer, som äga dem, lyc- kats gifva dem sin egen personlighets^prägel.
Man h a r sluppit se parve- nyens skriande lyx eller skönja den obildades brist på smak — men eljes h a r lefnadssättet där i regel icke skilt sig från lef- nadssättet i hvarje annat godt och burget hem.
De största förmögen- heterna äro nu för tiden i allmänhet icke att söka inom den s. k. finaste världen.
Det finnes icke nu som förr särskilda ari- stokratiska kvarter, och de flesta gamla hus från den tid, då man byggde dyrbara palats, som bu- ro adliga, då för tiden tongifvande ägares namn, se nu 3dterst blygsamma ut bredvid de ståtliga nybyggnaderna vid våra modernaste gator.
Många äro alldeles försvunna, många ha bytt om ägare och demokratiserats som så mycket annat.
Och därom ä r in- genting att säga.
Aristo- kratien är en praktföre- teelse, som väl snart spelat ut sin roll och förr eller senare kommer att tillhöra endast minnet och historien — den dag, då endast bildningen och personligheten bli det, som skiljer den ena människan från den andra.
Jämför man för öfrigt blott våra dagars uppfattning med den man får intryck af genom hörsagor se- dan ett par decennier tillbaka, märker man ' redan i detta fall en skarp skillnad — och jag tror ingen klagar däröfver.
Den skulle djupt bedraga sig, som, i ovetenhet om verkliga för- hållandena, tänkte sig Stockholms » stora värld » som något å la Paris ' gamla Faubourg Saint- Germain — en ängsligt inom sig själf sluten värld, besjälad af fullt godtro- gen dyrkan för sin egen förnämhet och, framför allt, med full vilja ståen- de utanför och okunnig om allt, som ej hörde den till.
Och om äfven den gamla högadliga fran- ska damen, med eller utan rätta, h a r varit och kanske förblir den egent- liga urtypen för hvad vi kalla en » grande dame », kunna vi ej beklaga, att nämnda urtyp stått upp och bevarat sig utanför våra egna gränser.
Ty hvad vi bland an- nat ha att sätta värde på inom vår egen aristo- krati är just dess förmå- ga och i allmänhet goda vilja att låta sig — de- mokratiseras!
Hvarken dess nedärfda finhet och takt eller dess ofta stora personliga älskvärdhet kunna förlora därpå.
FRIHERRINNAN VON ESSENS SALONG.
9
IDUNS JULNUMMER ARISTOKRATPALATS I HUFVUDSTADEN.
NÅGRA NAMN FRÅN DET STOCKHOLM SOM GÅTT.
J A, DE HAFVA verkligen så godt som allesammans » gått », gått all världens väg: de gamla stormannapalatsen med världskunniga namn från 1600-talet, de aristokratiska » hotelen » från 1700-talet.
Den gyllene britiska grundsatsen My home is my castle har numera knappast ens bland bä- FRIHERRINNAN AKERHIELMS SALONG.
finnes blott kvar det vid Götgatan, fastän nu kalladt det » Schönborgska »; af de öfriga låg ett, där nu Norska ministerhotellet höjer sig, medan det andra, å nu v. Karl XILs torg, som bekant slutade som teater och till sist brann ned i grund.
Vi ha anfört en del namn, och dessa kunde mångfaldigas — • så t. ex. Oxenstjernska, sedan Hessensteinska palatset på Riddarholmen, nu Riksgäldskon- toret; Torstensonska palatset vid Gustaf Adolfs torg och Strömgatan, nu » Arf- furstens palats », o. s. v. — men öfverallt påträffa vi, som synes, blott hvad som varit.
Benämningen » Braheska huset » (V. Trädgårdsgatan) h a r för länge sedan både förlorat sitt berättigande och fallit i glömska.
Äfven så jämförelsevis nya namn som Hamiltonska hotellet vid Kungsträdgårdsgatan, där nuv.
grefvinnan Wedel på sin tid förde ett så lysande hus, är nu ett minne blott.
Men, kanske någon frågar till sist, h a r ni alls intet namn att bjuda oss från våra dagars Stockholm?
Ja, grefve von Hallwyls palats vid Hamngatan känner ju lite ' hvar, inte bara ' hela Stockholm '; men grefven tillhör, som bekant, ej en af våra svenska ätter.
Grefve Clarence von Rosen, den store sportsmannen, h a r ju vid Strandvägen uppfört ett magnifikt hus, som i någon mån skulle, lik- som ett par af husen vid V. Trädgårdsgatan (grefve Wachtmeisters, frih.
De Geers) och ännu några, få anses motsvara fordringarna på ett aristokratiskt » hotell », men det finnes emellertid intet af dem, som upptages af ägaren ensam.
Detta ä r däremot fallet med åtminstone två hus med aristokratiska ägare: f. exc.
frih.
Åkerhielms (Nybrogatan) och f. exc.
grefve Arvid Posses (Kungsträdgårdsgatan).
FRIHERRINNAN EBBA AKERHIELM, FÖDD GREFVINNA GYLDENSTOLPE.
rarne af våra mest högättade namn någon enda represen- tant kvar inom hufvudstaden.
Antingen ha dessa gamla minnesmärken från en svunnen tid helt enkelt fallit för spett och hacka — där de båda Bondeska palatsen vid Strömgatan ännu i fjor visade sina imposanta fasader, pågår just för närvarande förstörelsearbetet — eller också .kvarstå de i mer eller mindre förvanskad form samt hafva, sedan de på ett eller annat sätt så att säga trädt i allmän- hetens tjänst, mistat sina gamla namn.
Att Svea Hofrätts hus en gång hetat det Wrangelska huset, kanske är täm- ligen bekant, men näppeligen torde någon af byggmästare Lundbergs gäster från förra Sveasalen ha satt densam- ma i förbindelse med det urgamla Sparre-namnet, lika litet som de, hvilka frekventera Frimurareordens palats på Bla- siéholmen, i allmänhet torde erinra sig gamle riksskatt- mästaren Bååt, eller den i ordets egentligaste mening ' blan- dade ' publiken i Stockholms Rådhus påminna sig, att det- samma var 16- och 1700-talens » Bondeska palatset ».
I utställningens » Gamla Stockholm » fick man sig en erinring om, att där nu Statistiska Centralbyrån vid.
Storkyrkobrin- ken hopar sina härskaror af siffror, en gång i tiden Axel Oxenstjerna ledde vårt lands öden — men hvem tänker väl i hvardagslag därpå?
Fersenska palatset h a r blifvit det » Sörensenska », — i f. d. Piperska huset, nu » Piperska muren », intaga Kungsholmens läkarekandidater och andra sin dagliga spis, o. s. v. Af de åtminstone tre olika bygg- nader i hufvudstaden, som burit ätten De la Gardies namn, GREFVINNAN BONDES SALONG.
10
IDUNS JULNUMMER E N B A L I E U T R I K E S M I N I S T E R H O T E L L E T T A R E af m a r i k a s t j e r n s t e d t.
N Ift^^ÉÉS^ " " ^^!
VANSKLIG uppgift att företaga sig pr " " " ^ _ ^ j j § § f J t t skildra » en bal i societeten », att på ett åskåd- Ws ÉP ?^ !^ &gt;§8|I ligt sätt försöka få ut något karaktäristiskt Éjå llrOjJilfV ^l§i däraf.
Anne-Charlotte Edgren-Leffler gaf på Kil ^ • ^ P i É il ^ ^ denna titel en skildring i hen- H fcsP^CLdli 11 nes vanliga tendentiösa stil.
Hon satiriserar O J8||J1|1?
J trallande nog, ehuru föga subtilt, och lyc- ^ f ^ l r l S l l P ^ v^SI k 80-tal sidor tydligt framhäfva ytlig- W ^-ag^l^J heten, fåfängan eller demoralisationen hos de \ ir y f f i r ^ T j w y j g ä i k » societeten », hvilka hon presenterar för läsaren.
Men jag tror, att fru Anne-Charlotte öfverdrifver — eller h a r » so- cietetens » ungdom kanske förbättrats på det nära 20-tal år, som gått, sedan hennes novell skrefs?
Det senare håller jag icke för otroligt.
Åtmin- stone h a r jag hört något äldre personer, d. v. s. sådana, som voro med också på den tiden, försäkra, att en friskare fläkt på senare å r brutit in t. o. m. i balatmosfären, att ungdomarna i » societetens » såväl som i alla ' andra kretsar nu umgås naturligare och enklare med hvarandra, att skimret af litet personlighet under » comme-il-faut » - masken icke blott tolereras, utan uppskattas, och att de s. k. nöjena nu vida mindre tagas som en plikt och vida mer som verkligt nöje — hvarom icke, så låter man bli dem!
Hvilket kanske ej synts så na- turligt, som det nu gör, vid den tidpunkt då fru Edgren drog i härnad mot » societeten ».
Hvem vet, kanske h a r hon rent af gjort godt här- vidlag!
Hur som hälst — om fru Edgrens pessimistiska karaktäristik af en bal i societeten var träffande, så får man väl däraf draga den slutsatsen, att » societetens » baler nu mist sin karaktäristiska prägel och helt enkelt likna alla andra baler, blott äro en samling af ung- dom, af mer eller mindre skönhet i festlig belysning och festliga, nu för tiden mestadels smakfullt enkla toaletter.
Därtill en r a d af mödrar, mer eller mindre granskande, gillande eller klandrande — som på alla andra baler!
— och några grupper fäder eller andra honoratiores, af 1 a 3 s m l i n &lt; a s u n e r e t t a m n n s H.
11.
KONUNGENS ANKOMST TILL o r u r hvilka många blott göra en kort titt, andra stanna kvar till slut och se ut alt njuta af tillställningen.
Och man kan j u njuta, om man h a r godt humör, förslår att se med nöje på det, som är vackert, och att ge sin satir en förlåtande biton, n ä r man tänker på allt det, som ä r mycket lumpnare än få- fänga och ytlighet och mycket råare i demoralisation än hvad som på det hela taget samlas i balsalongen i afsikt, helt enkelt, att ha roligt.
» Societetens » elegantaste och vackraste tillställningar under de par sista åren h a väl varit de baler, som gifvits i Utrikesminister- hotellet, och det ä r också af en bal i excellensen och grefvinnan Douglas ' hem jag nu vill återge några drag.
Den stora ordinarie 21-januari-balen på slottet h a r ju sitt intresse, men ä r mer en officiell institulion, d ä r på långt n ä r inte alla kunna ens till namnet känna hvarandra, och d ä r blott ett fåtal utgöres af de danslystna eller de, som få dansa.
Den stora massan går eller sitter och ser på de vackra rummen, de vackra toaletterna, de vackra uniformerna och — i syn- nerhet!
— ägnar sig åt supén och champagnen.
En bal i utrikesministerns hem samlar naturligtvis också en hel del människor, som måste bjudas, ehuru de ej tillhöra familjens inti- mare umgänge, men den är dock en bal i elt enskildt hem, ett hem hvilket är i hög grad just detta, i hvilket hvar detalj präglas af värdfolkets personliga omtanke och älskvärdhet.
Men jag h a r för länge uppehållit mig vid den h ä r inledningen.
Jag vill nu med min läsarinna tänka mig, att vi äro just ett par af de där gamla herrarne, som se ut att h a roligt åt balen, fastän de icke ak- tivt taga del i den — och så vilja vi bege oss dit och se, om d ä r verkligen ä r något vi kunna njuta af.
Utrikesministerhotellet vid Blasieholmslorg ser synnerligen an- språkslöst ut — ett slätt, gråbrunt hörnhus med raka fönsterrader och en port som en vanlig dubbeldörr med ett enda lågt trappsteg till trottoaren.
Men redan i förstugan får man ett intryck af hem- trefnad, som ger en ersättning för frånvaron af den prakt man kanske väntat sig.
Trappan upp med dess hvalftak ä r belagd med en tjock matta och prydd af gröna växter och blommor, hvilkas doft blandar UTRIKESMINISTERHOTELLET.
TECKNING AF V. ANDRÉN.
11
IDUNS JULNUMMER Vi bli afbrutna i våra betraktelser af ett plötsligt sorl och rö- relse i det församlade sällskapet.
Aha, kungen kommer!
— Två af herrarne i utrikesdepartementet, hvilka delvis fungera som värdar, ha gått utför trappan för att jämte excellensen Douglas i själfva porten mottaga h. m:t.
De bära hvar sin trearmade silfverstake med tända ljus, en kvarlefva af traditionen, som ville att kungliga personer, när de besökte utrikesministerns hem, på dess tröskel mottogos med tända facklor.
Detta var visserligen på den tid, då ännu intet elektriskt ljus lyste upp förstugor och trappor klarare än den ljusa dagen — men traditionen h a r ännu bevarats i den form, som ofvan antydts.
Så snart konungen eller flere af den kungliga familjen anländt och så många, som haft tillfälle till det, fått buga sig eller niga, bla- det än lifligare än förut.
Man h a r börjat finna hvarandra nu också, man har börjat komma på det klara med sina danser, man h a r åter kommit i gång med den sammansättning af småskvaller, små för- hoppningar eller flirtintressen, som hålla ihop hela balen, för att inte säga hela societetslifvet.
Jag vill inte påstå, att det skvallras eller förtalas eller pratas mer i den s. k. societeten än annorstä- des, men mindre är det väl heller inte!
Där jongleras friskt med.
omdömen och anseenden, och om också en hedrande mängd för- aktar lumpet förtal och nedtystar skamliga insinuationer, så kunna de ändå knappast låta bli att nyfiket undra, om inte fröken X. skall lyckas » gå åt » i vinter efter alla sina ansträngningar, eller om Den verkligen kan vara kär i Den, om Y. skall fria till fröken Z. i afton — det anses vara på tiden!
- — om det är sant, att N.
N:s ha dåliga affärer m. m. m. m.
Och så anser man sig tvungen att anmärka på fru Dens toalett, och så måste man uttala sig om fröken Dens om- talade skönhet eller figur, som man verkligen inte alls tycker det är något med, o. s. v. Men hvar i världen är det inte på samma vis, så länge baler ges och folk äro lika roade af att gå på dem som att sitta hemma och läsa en god bok?!
Det finns säkert inte blott klander att ge de värdsliga nöjena, de äro ofta ett eldprof för en karak- tär, de kunna ofta ge ett godt stycke erfarenhet och t. o. m. lära en ett mildt omdöme om andra — för att nu inte alls tala om de oblan- dade skönhetsintryck, de kunna skänka en, om man helt lugnt låter dem göra det.
Nu h a r emellertid dansen börjat, det vill säga den egentliga balen.
Vi ha en ypperlig plats i dörren till balsalen, och våra blic- kar begynna genast åter söka bland de dansande damerna.
Se där den ståtliga, älskvärda friherrinnan Cecilia Falkenberg, född Lewen- haupt, lång, rak och en fullkomlig förebild i sättet att » föra sig ».
Och h ä r grefvinnan Lotten Hamilton, född Beck-Friis, kanske den sig med vinterkylan utifrån.
På nedre botten afläggas ytterplaggen af de ankommande gästerna, och så tåga de upp, enstaka eller i grupper, med en sista blick på egen eller första blick på andras klädsel.
Två trappor upp är festvåningen, och det är där, i en röd sa- long med stora speglar på alla väggar, som grefvinnan Douglas tar emot sina gäster.
Vi — d. v. s. min läsarinna och jag i skepnad af ett par gamla vänliga herrar!
— ställa oss i dörren till den stora danssalen i hvitt, gult och guld med stora speglar och dekorerad med gröna växter, synnerligen kring den plats, som är reserverad för konungen.
Medan man väntar på honom, h a r pratet kommit i gång, de äldre fruarna ha börjat se sig om efter en treflig plats, kavaljererna ha börjat höra sig för om trefliga danser, allt medan alla mer eller mindre skärskåda hvarandra — och vi göra naturligtvis som de öfriga!
Först dragés uppmärksamheten till de utländska ministrarne eller attachéerna och deras fruar.
Nyfikenheten väckes af den främ- mande ansiktstypen och det främmande språket — ty svenskar emel- lan talas numera blott ytterst sällan annat språk än det svenska — men vårt intresse öfvergår snart nog till våra egna landsmaninnor och är väl berättigadt därtill.
Det finns en hel hop vackra damer på utrikesministerns bal, en hel del ståtliga apparitioner och myc- ken grace, hvilket också konstateras af en nykommen utländsk atta- ché, som icke tycktes ha gjort sig några vidare förhoppningar om den svenska skönheten!
Han vänder sig till sin granne och frågar efter namn, allt eftersom hans blickar af en slump falla på den ena eller den andra, och vi följa hans blickar, vi uppfånga namnen, som han får af en slump, och vi beklaga, att hans blickar ej råkade falla på ännu flere, som vi gärna skulle velat få nämna.
Här ha vi först och främst dottern i huset, fröken Louise Dou- glas, som med fröken Martha Gyldenstolpe, en af stockholmssocietetens mest uppvaktade och omtyckta unga flickor, delar ett rykte om aldrig svikande artighet och älskvärdhet mot alla.
Det är synd, att icke alla de unga damerna skola få hembära samma smickrande omdöme, ett omdöme som kanske vore rättvist, ty stockholmskorna äro nog i allmänhet mycket älskvärda — men jag citerar härvidlag blott hvad jag hört af en främmande dam.
En förtjusande företeelse i en balsalong är friherrinnan Eva Akerhielm, född Ankarcrona, en liten, smärt dam med ytterst fin nor- disk typ.
En af stockholmssocietetens obestridt främsta skönheter är friherrinnan Martha de Geer, född Cederström, alltid leende och alltid vänlig.
12
IDUNS JULNUMMER dem, som varit medspelande, och hvilka lifvet kanske aldrig gaf nå- gon så oreflekteradt smärtsam stund mera.
Sorgemåttet är olika nog för hvar människa, och h u r skulle någon, hvem han vore, ha rätt att le ens åt den ytligaste lilla bal- dockas hjärtesorg?
Det talas för öfrigt så mycket om ytligheten hos » världsmänni- skorna ».
Jag tror inte så mycket på det där talet!
D. v. s. jag tror, att det finnes jämt lika mycken 3 ' tlighet hvar annorstädes som hälst.
Det är en mycket liten pro- cent af unga människor, som nå- gonsin bryr sig om att försöka fördjupa sitt sätt att tänka — och det är väl ännu mera sällan, som de djupaste känslorna tillhöra den första ungdomen, hvars speciella fest en bal väl ändå i första rum- met måste kallas.
Huruvida ungdomen borde roa sig på ett annat sätt är en sak, som ligger alldeles utanför områ- det för en balskildring.
En bal är en bal, och för närvarande stå vi i dörren till balsalen i Utrikesmi- nisterhotellet och fortsätta våra iakt- tagelser.
Först om färgen.
Det är sällan en kvinna (eller kanske ä r för- tjänsten i första rummet hennes sömmerskas!)
inte förstår att välja en färg, som passar henne till ett festligt tillfälle.
Om rutiga ylle- blusar med hvita stärkta kragar och manschetter råka bli på modet, så går genast nittio procent af stock- holmska dampubliken i hvardagslag i rutiga ylleblusar och hvita kra- gar och manschetter — det blir som en uniform, vare sig den pas- sar eller inte, och den passar visst mest utpräglade svenska typen bland stockholmssocietetens damer ljus med förtjusande hy och stora, blå ögon.
Vi lägga märke till att de flesta, h e r r a r som damer, dansa myc- ket väl.
Somliga par är det ett oblandadt nöje att följa med ögonen, och i ipas de quatre » lägga vi ge- nast särskildt märke till fröken Dou- glas, hvars ovanligt behagfulla och stilfulla utseende väl passar i den eleganta dansen, samt till den vackra fröken Clothilde von Höpken.
Ännu ha vi bland de unga, särskildt stockholmssocieteten till- hörande damerna fröken Gerda Planting-Gyllenbåga, fröken Char- lotte Björnstjerna, fröken Martha Sjöcrona, hvar i sin stad vackra eller behagliga att se och — så säga deras vänner, dem vi gärna tro — trefliga och angenäma att råka.
Och sedan en hel del till, som kanske h ä r bort finnas nämnda och afbildade såväl som de andra, om icke utrymmet i Iduns spalter förbjudit oss det, däribland då många unga damer från landsorten, särskildt Skåne, hvilka väl kunna skänka en balsal ökadt behag för åskådaren.
Allt eftersom timmarne gå och danserna aflösa hvarandra, blir stämningen gladare.
Jag ser flick- ansikten stråla i den mest osökta förtjusning, blickar söka hvarandra tvärs öfver salen — jag ser också allvarliga ansikten ibland, skuggan af någon sviken förhoppning eller kanske uppenbarelsen om en känsla, som var djupare än den lätta bal- stämningen kunde tåla.
.
.
Och h u r många små tysta, banala tra- gedier h a r ej en balsal fått rym- ma — betydelsefulla nog ändå för 13
IDUNS JULNUMMER inte alltid.
Men när sedan samma nittio procent af damvärlden dra- ga ut till att skaffa sig en bal- toalett, så komma verkligen sma- ken och personligheten ändå fram.
Smaklösheter såsom bjärt lysande, afstickande färger med misslyckad pretention att ge bärarinnan en synnerligt originell toalett, ser man sällan.
Det hela blir alltid vack- rast, om ingen enstaka klädning står och skriker — såvida ej den, som bär den, råkar vara så vacker, alt klädningen, hurudan den än är, kan vara en ram för hennes skön- het.
Men det är ganska sällsynt.
Om en kvinna h a r ett behag- ligt utseende, utan att vara en skön- het, så aktar hon sig, om hon är klok, för en toalett, som slår ihjäl henne själf.
Och vi märka med tillfredsställelse, att de flesta damer på vår bal ha varit kloka.
Salen är, som det på välkändt reporter- språk heter, ett » böljande haf af ljusa, harmonierande färger ».
Och så balkonversationen.
Den omtalade, omskämtade balkonver- sationen med dess tradition af fa- däser och andefattiga artigheter!
Den finns naturligtvis, den spökar i hjärnan på en del ungdom, som vill uppföra sig så korrekt, så ängs- ligt » passande » som möjligt och då råkar alldeles glömma bort, att det omöjligt inte kan anses vara opas- sande att vara sig själf — till och med i en balsalong!
Den sortens balkonversation består hufvudsakligen af frågor och svar.
Om vi äro nog försåtliga att ställa oss bakom en s. k. ovan- ligt hygglig ung man och en s, k, ovanligt väluppfostrad ung flicka, söm just nyss gjort bekantskap med hvarandra, så få vi inte stort utbyte af vårt tilltag.
» Tycker frö- ken det och tycker fröken detl — Åker fröken skridsko? — Tycker inte baron, att det är förtjusande? » o.s.v.
Det är svårt att tänka sig, att vare sig frågor eller svar det minsta in- tressera parterna i grund och botten, och det förefaller löjligt, att inte unga människor skulle kunna hitta på något bättre och roligare än att sitta och fråga hvarandra, hvil- ken slags sport de föredraga eller något dylikt.
Man tänker på den (väl knappast medvetna) parodi på » balkonversation », som förekommer på Karlbergsbalerna, då under en viss tur i någon fransäs alla ka- valjererna på en gång, på gifvet tecken, skola fråga sin dam något sådant som: » Vet fröken, om Moses tyckte om lutfisk? » Det är åtmin- stone en originell fråga!
Men den där absolut intresse- lösa arten af samtal mellan dan- sande sträcker sig naturligtvis i allmänhet aldrig längre än till den första, famlande bekantskapen — och det vore orättvist att tro den vara regel på en bal.
De flesta känna snart till hvarandra någor- lunda väl, och de, som så hafva kunna, få nog tillfälle att lysa med sin esprit eller slagfärdighet, och de, som det vilja, kunna nog också få tillfälle att tala om saker, som verkligen intressera dem.
De fula sidorna af en baltillvaro, som i sin korthet och för gänglighet väl ändå mest ger leende bilder, de heta koketteri eller hjärtlös kurtis och afundsjuka.
Sanningskärleken tvingar oss att er-
EN BAL I UTRIKESMINISTERHOTELLET.
TECKNING FÖR IDUN AF V. ANDRÉN.
IDUNS JULNUMMER olika färger — det kommer en massa små lustiga eller dekorativa skräpsaker, som alla delas ut åt damerna eller åt kavaljererna för att sedan af dem gifvas åt någon, af en hvar särskildt utkorad ka- valjer eller dam.
Så går det j u till i alla världens kotiljonger.
Dansen blir allt lifligare, j u tröttare man tycker att alla borde vara, intrycken förvirras, blicken urskiljer knappast m e r någonting särskildt — det ä r som att åka på karusell: i början ser man tydligt och nickar med redigt hufvud åt sina bekanta, som stå kvar på terra firma, men efter bara en liten stund h a r man redan alldeles tappat bort dem, och n ä r man väl åkt rundt så länge som man hade rätt till för sin tio-öring och karusellen stannar, å r det knappt man h a r något medvetande ens om sig själf.
Men det finns i alla fall många, som tycka om det nöjet — och den saken angår inte oss.
Vi h a nu sett hvad vi ville se, vi kunna åter tåga utför den mattbelagda trappan med det trefliga hvita hvalftaket och ner genom förstugan, d ä r sömniga betjänter vänta, och vi kunna på det hela taget anse oss vara mycket nöjda med hvad » en bal i societe- ten » haft att bjuda oss.
En vis man — eller kanske bara en snusförnuftig man — sade en gång: » Begär aldrig af en sak, att den skall vara annat än hvad den kan vara, och du skall vara nöjd, n ä r den ä r detta på ett fullkom- ligt sätt. » UTRIKESMINISTERNS HOTELL, som vi j u valt till skådeplats för den i ofvanstående skiss skildrade balen, ägdes och beboddes un- der frihetstiden och gustavianska tiden af den bekante politikern fält- marskalken Axel v. Fersen d. ä:s mor, grefvinnan v. Fersen, f. Wacht- meister, och bror, grefve Karl v. Fersen, ända tills det året efter dennes död genom köp öfvergick till staten 1787.
I sitt nuvarande skick an- ses palatset förskrifva sig från omkring å r 1746.
Den vackra, hvälfda förstugan, som pryder bottenvåningen, ä r dock (enligt grefve F. U. Wrangel) kvar från den för-Fersenska tiden samt torde förskrifva sig från slutet af 1600-talet och rikstygmästaren frih.
Gustaf Horn, mor- morsfar till den nyssnämnda grefvinnan v. Fersen.
Det gamla minnesrika palatset h a r således, som man ser, gamla aristokratiska anor.
FRÖKEN MARTHA SJÖCRONA.
känna deras existens, men som det för tillfället ej roar oss att vara moralister och det för resten knappast h ö r hit, så uppehålla vi oss inte vid dem.
Det finns i alla fall en hel del munterhet och verklig lifs- glädje d ä r bredvid — och n ä r nu supén börjar serveras i våningen under de egentliga festsalarne och vännerna för aftonen eller för vin- tern eller möjligen för lifvet samlas i kotterier, konstatera vi, att den, som just nu komme in i sällskapet, helt visst skulle få ett intryck af oblandad glädjestämning.
Man äter, som sagdt, kotterivis.
De mest företagsamma af ung- domen lyckas skaffa sig bord (för de äldre och förnämligare ä r det naturligtvis redan väl sörjdt i det fallet), de andra nöja sig ändå.
Maten ä r inte hufvudsaken.
Hufvudsaken tycks vara, om man lyc- kats skaffa sig en treflig dam eller kavaljer för supén — hvarför, ä r ej lätt att förstå, ty man h a r just ingen ro att prata.
Den stackars kavaljeren störtar ut u r eller in i rummet, ideligen på jakt efter nå- got att äta eller dricka åt sig och sin dam.
Skulle det vara omöj- ligt att införa den seden, att damerna serverade sig själfva?
Efter supén kommer kotiljongen.
Tillfället ä r inne för oss att få en sista öfverblick af det hela.
Parvis sitta alla de unga kring väggarna i den stora salen.
De äldre, som ännu inte velat eller kunnat få fara hem, sitta d ä r bakom och samla sitt intresse hufvudsakligen till inhämtande af kännedom om hvem, som dansar med hvem.
Kotiljongen ä r aftonens clou, hvad skvallermöjligheterna beträffar, kotiljongen skördar redan delvis, hvad aftonens olika skeden sått!
— Men vi, som inte skvallra och inte det minsta bry oss om, hvem som dansar med hvem, vi följa med blic- ken utefter raderna alla de unga ansiktena, manliga och kvinnliga; tydligen h a r festen varit lyckad, ty ingen ser så trött ut, att h a n eller h o n kunde förmodas vilja gå hem just nu.
De som h a stannat ända tills nu, de äro också beredda att ärligen stanna till allra sista hvarfvet.
Trots värmen och ansträngningen af ett par, tre föregå- ende timmars dans och trots en del räknade luggar eller små ska- vanker på klädningarna, så äro ansiktena ännu fulla af förväntan och förtjusning.
Och kotiljongen varar väl ännu en timme eller så un- gefär, och lika länge varar förljusningen — ja, sannolikt ännu längre, ännu sedan man åkt hem och kommit i ro för att öfvertänka eller för att tala om aftonens nöje eller behållning.
Men ännu ä r det inte slut — och äfven i måste ärligen stanna, tills det blir slut.
Det kommer blommor i stora korgar eller möjli- gen på något annat, originellare sätt — det k o m m e r små rosetter i v H.
M.
KONUNGEN PÅ UTRIKESMINISTERNS BAL.
TECKNING AF V. ANDRÉN.
16
IDUNS JULNUMMER FRÅN SVENSKA SLOTT | E SVENSKA SLOTTEN, fideikommissen, större eller mindre herrgårdarna, äro legio.
En författarinna, som ä r väl känd för Iduns läsarinnor, fru Ann Margret Holmgren, född Ters- meden, skrifver, om jag ej missminner mig, så ungefär: » Sverige kallas ett fattigt land och ä r det väl också i det stora hela, men förefaller dock i vissa fall rikare än andra.
5 Eller hvar ser man som hos oss ett öfverflöd på gamla herresäten och stora fideikommissegendomar? » Huruvida alla de stora, vackra byggnaderna, som murats upp nästan öfverallt, där naturen varit vackrast i de mellersta och södra A F m a r i k a s t j e r n s t e d t.
Riksrådet Thure Nilsson Bielke, som så frimodigt gick mot döden på Linköpings torg, ä r dess förste kände ägare.
Slottet ä r uppfördt 1704 efter ritning af Nikodemus Tessin i den tidens smak med flyglar, stor naken borggård och hvitmenade staket- pelare.
Det innehåller omkring femtio boningsrum, en praktsal där- ibland, samt en stor och dyrbar samling familjeklenoder, såsom olje- porträtt, vapen, kuriosa, bibliotek m. m.
Bland annat förvaras d ä r en r a r pokal, gjord af ett strutsägg och försedd med rik infattning.
Den h a r tillhört drottning Gunilla Bielke, Johan IILs andra gemål, och ä r försedd med hennes namn och vapen.
Vidare en präktig vinkanna, synnerligen smakfullt ornerad i förgylldt silfver med ädla stenar.
Omgifvande trädgård och park upptaga 25 hektar.
I den ståtliga vackra parken finnes uppfördt ett monument med porlrättmedaljong till minne af drottning Gunilla.
Icke så åldrigt som Sturefors, men dock synnerligen intressant, ä r hertig d ' Otrantes egendom Elghammar i Södermanlands län.
Hertiginnan d ' Otrante är född friherrinna von Stedingk, och Elghammar h a r varit i von Stedingkska ättens ägo sedan 1807.
Elghammar, som lånar sitt namn af sin i forna tider mycket skog- bevuxna och på elgar rika omgifning, h a r ett sällsynt vackert läge på ett näs vid sjön Löckvattnet.
Konung Fredrik I, som var en stor jägare, skall ofta h a haft jaktpartier där.
Ett annat kungligt minne ä r den sängkammarmöbel, som af kejsarinnan Katarina skänk- tes dåvarande ambassadören i Petersburg, excellensen von Stedingk, när h a n i sitt hem i Ryssland mottog besök af konung Gustaf III och hans son, Gustaf IV Adolf.
Denna möbel förvaras ännu på Elg- h a m m a r i den s. k. ryska sängkammaren.
Elghammars hufvudbyggnad ä r i århundradets början uppförd efter ritningar af den kände kejserlige ryske arkitekten Giacomo Guarengli, italienare till börden, densamme som uppfört de märk- ligaste byggnaderna i och omkring Petersburg.
Elghammar ä r också ett af de bäst och smakfullast bebyggda och alltjämt underhållna ställen i Södermanland och ett af dess gästfriaste tillika.
Ett annat gästfritt och vackert gods ä r Hedenlunda, också i Söder- manland, tillhörigt grefve Fredrik von Rosen och grefvinnan Maria von Rosen, född Adelsvärd.
Hedenlunda, som b ä r sitt namn efter en gammal hednisk offer- lund, ä r i själfva verket också ett urgammalt gods, ehuru dess byggnad ej uppfördes förrän 1782.
Den ä r hållen i jämförelsevis enkel stil, men ger ett intryck af hemtrefnad, som många ståtligare slott kunde afundas den.
Hela egendomen ligger också i en af landskapets skö- naste delar, vid sjön Weckelns stränder.
K t STUREFORS.
delarna af vårt land, äro tecken till rikedom eller snarare — fru Holmgren antyder det — ofta en tunga för den måttligt förmögna släkt eller individ, som är deras ägare, vill jag lämna därhän.
En pryd- nad äro de i alla fall, och många af dem en prydnad icke blott till det yttre, utan också, eller än mer, en dyrbar bevarare af vackra och stilfulla rumsinredningar från gångna tider — eller också, om de nyrestaurerats och nyinredts, ett kostbart och värdefullt vittnesbörd om vår tid för en kommande.
Lika väl som det finnes en massa svenska slott och herregårdar, finnes det för den intresserade en hel del arbeten att tillgå öfver dem *, dock ganska få daterande sig från senare år.
Och då några drag af svenskt herr- gårdslif redan ofvan gifvits af fru Helena Nyblom i karak- täristiken öfver våra dagars svenska adel, återstår för oss blott att u r den rika mängden af mer eller mindre kända slott och egendomar taga fram några af dem, som det just i vår tid kan vara af största intresset att få några bilder ifrån — jag menar några af dem, d ä r herrgårdslifvet nu lefves, d ä r ägarne och ägarinnorna äro i sin ungdom eller i sin fulla lifskraft och kunna följa sitt hems och sina underlydandes utveckling med intresse och framgång.
Det blir ändå blott några få egendomar vi nu med- dela bilder ifrån, men skulle vi sökt taga med alla dem, som varit lika berättigade att komma med, så skulle sannolikt hvarken detta eller flere kommande julnummer af Idun räckt till!
Ultra posse nemo obligalur — hvilket är uttydt: ingen kan göra mer än han förmår!
Om vi börja med mellersta Sverige, h a vi genast Margrethelund, som redan nämnts i sammanhang m e d ' det Åkerhielmska hemmet i Stockholm.
Vidare komma vi till Sturefors, som nu bebos af grefvinnan Pauline Bielke, född d ' Otrante, nyss vorden änka.
Sturefors i Östergötland namnes redan å r 1333 un- der namnet Kabbaforss och på 1400-talet som Forsa.
* Suecia Antiqua et Hodierna, Thersner: Forna och nu- varande Sverige, C.
A. Klingspor: Svenska Slott och Herregårdar, Eneroth: Sörmlands Herregårdar, Ljunggren: Skånska herregår- dar, Klingspor och Schlegel: Uplands Herregårdar, m. fl.
STUREFORS: STORA 17 SALONGEN.
IDUNS JULNUMMER och hög kupolbyggnad, från hvars öfversta stora sal en och annan liten spökhistoria berättas!
I Skåne komma vi till de stora, rika godsens förlofvade land, Trolleholm, " Widtsköfle, Snogeholm, Skabersjö, Krapperup, Barsebäck och hvad de nu allt heta, de gamla vackra och gästfria slotten och herrgårdarna.
Vid det Wrangel von Brehmerska fideikommisset Hyby måste vi nu först alldeles särskildt uppehålla oss en stund, af en orsak som säkerligen skall roa dem, som intressera sig för kvinnligt arbete af hvad art det vara må.
Hyby finnes icke upptaget i professor Ljung- grens arbete öfver skånska herrgårdar, en omstän- dighet som för ett tiotal år sedan gaf dess då- och nuvarande husfru, friherrinnan Ingeborg Wrangel von Brehmer, född grefvinna Ehrensvärd, tanken att själf skrifva gårdens historia.
Efter åtskilligt mödosamt sökande i bibliotek och arkiv lyckades hon få full- ständigt materiel hopsamladt och beslöt att utföra arbetet i textning på pergament.
Nu ligger efter flere års arbete boken färdig, i ett enda originalexemplar, och h a r sin plats på ekkistan framför fönstret i bi- blioteket.
Den består af 5 5 sidor, hvar och en STUREFORS: BLÅ FÖRMAKET.
Det är för öfrigt ett gods, där ägarens om- tanke för alla underlydande rikt spåras.
Grefven och grefvinnan von Rosen ha nedlagt mycket arbete på att försköna och förädla sitt hem och allt hvad därunder hör.
Godset h a r en sockenskola, stiftad i detta århundrade, och grefvinnan själf, varmt in- tresserad som hon är för folkbildning, är medlem af skolrådet.
Det finns blott godt att säga om detta vackra hem.
Innan vi nu draga söderut, få vi stanna litet vid grefve Otto Mörners och grefvinnan Ebba Mör- ners, född Mörner, gods Thorönsborg i Östergötland, det vackra ställe, där östgötaungdom mer än en gång samlats till dans och andra nöjen.
Dess stora hufvudbyggnad, belägen på en hög udde, som skjuter ut i Östersjöns Dragviken, är byggd år 1 7 5 6, efter ritning af Hårleman, i två våningar med frontespis STUREFORS: FORMAK.
4 8 x 3 0 cm., textade i guld, silfver och färger, upp- tagande en ägareföljd från 1 2 0 0 - t a l e t, då gården ägdes af den orolige ärkebiskop Jacob Erlandsson i Lund och hans bröder, och genom växlande öden i olika släkters händer till 1 8 9 8, jämte historik.
Den är bunden i hvitt skinn med svarta bokstäfver — de Wrangelska färgerna.
Den nuvarande hufvudbyggningen är uppförd i midten af 1 7 0 0 - t a l e t samt påbyggd och tillbyggd senare, senast med två mindre torn 1 8 8 4.
Egen- domen ligger omgifven af vackra trädgårdar och med vid utsikt öfver Lundaslättens växlande och rika dagrar.
Våra bilder ge några interiörer från det trefliga, vackra och personliga hemmet.
Trollenäs, hvars nuvarande fideikommissarie är friherre Nils Trolle, gift med friherrinnan Anna Leijonhufvud, är ett urgammalt gods, som aldrig innehafts af andra släkter än den Thottska under Skånes danska tid och sedan af den Trolleska.
Den äldste kristne man af Thott-ätt, som historien om- talar, lefde omkring 1 1 6 0 och ägde möjligen redan då Trollenäs.
Ar 1 5 5 9 uppfördes slottsbyggnaden af STUREFORS: BIBLIOTEKET.
18
IDUNS JULNUMMER Ett vackert slott är äfvenledes Torup, vid hvars historia många ryktbara personers namn äro fästa.
Här lefde konung Kristiern IILs trogne vapendragare, herr Truid Ulfstand, h ä r lefde Kristiern IV:s lärde vän Sigvard Grubbe, och konungen själf var h ä r ofta gäst med sin gemål Kristina Munk.
Åfven den olycklige Corfitz Ulfeld var en tid gårdens ägare.
De äldste ägare man känner lefde för öfrigt redan före 1400.
Vår bild ger en vacker vy af det gamla herresätet, upp- fördt sannolikt på 1500-talet, omgifvet af vattenfyllda grafvar, välvår- dade planteringar och längre bort stora förtjusande bokskogar, som göra det till ett af de vackrast belägna i Skåne.
Slottets inre motsvarar för öfrigt väl dess yttre.
Dess nuvaran- de ägare kammarherre Gösta Coyet och fru Henriette Coyet, född friherrinna Cederström, ha därvidlag gjort obeskrifligt mycket.
Alla våra bilder visa, att en fin smak varit rådande vid hemmets inred- ning, och friherrinnan Coyet, en af de mest och bäst kända skånska damerna, h a r därvid skördat en rättvis ära.
Särskildt tornrummen äro nyinredda på senare år, det ena till bibliotek, en synnerligen lycklig tanke.
Vår bild af biblioteket visar friherrinnan Coyet och bildhuggaren Walter Runeberg i färd med alt modellera hennes byst.
Vi ha nu ofvan blott med några korta anteckningar ledsagat hvar grupp af bilder från de olika ställena, då det största intresset just synts oss ligga i bilderna själfva, ej i någon lång, förklarande text till dem.
Det, som kunde haft ett mera djupt intresse — en skildring af förhållandena på de olika godsen, förhållandena mellan våra dagars rika husbondefolk och deras underhafvande — skulle fört oss för långt ut och faller ju också, strängt taget, utom ramen för vår artikel.
HERTIGINNAN THERESE D OTRANTE, FÖDD FRIHERRINNA VON STEDINGK.
Tage Thott, ändrades år 1797 — 98, och h a r slutligen i senaste tider undergått en storartad omgestaltning, hvars ära tillkommer de nu- varande ägarne.
Våra bilder från Trollenäs visa oss slottet i dess nuvarande skick, med den vackra, välvårdade närmaste omgifningen och den prakt- fulla inre anordningen.
Hvart rum för sig är ett väl utfördt mäster- verk, där hvar detalj är vårdad och där allt ger intryck af rent kunglig prakt, till hvilken kommer en utmärkt praktisk inredning — till största del nog friherrinnans egen förtjänst.
ELGHAMMAR.
SVENSKA ADELSNAMN I UTLANDET OCH VICE VERSA.
| Å RUBRIKEN här ofvan skulle kunna gifva an- ledning till, alt en och annan af den h ä r lilla artikeln väntade någon ' vetenskaplig ' historisk undersökning, så tillkommer det oss först som sist att ' begränsa ämnet ', genom att angifva, det vi komma att inskränka oss till att låta hufvudsakligen den nu lefvande generationen af ätterna inom » ridderskapet och adeln » som hastigast passera revy för att därunder tillse, hvar vi påträffa i senare tid tillkomna förbindelser mellan svensk och utländsk aristokrati.
Vi kunna därvid kanske påräkna litet mera intresse, än om vi hängifvit oss åt genealogiska utsväfningar, hoc est historiska undersök- ningar rörande dylika förbindelser af sekelgammalt ur- sprung, hvilka som sagdt egentligen kunna intressera blott h r r genealoger ex professo.
Men en del notiser rörande t. ex. representativa svenska högättade damer i utlandet och vice versa: döttrar af utländska adels- familjer, som i vårt land intaga en mera framskjuten plats — några dylika notiser torde kanske kunna in- tressera litet hvar.
ELGHAMMAR: STORA SALONGEN.
Af det sagda framgår, att det hufvudsakligen måste bli äktenskapliga liaisoner under jämförelsevis nyare tid, som h ä r komma att beröras.
Emellertid torde
IDUNS JULNUMMER ' Måns Bock '; direktören frih.
Langenskiöld i Stockholm; brukspatron Wasastjerna å Nolinge i Södermanland; prof. Tigerstedt; — för att nu ej tala om något äldre dylika återflyttningar: von Qvanten, vår nu världsbe- römde ' Vega-farare ' frih.
Nordenskiöld m. fl.
Af svenska grefliga ätter från vår storhetstid, hvil- kas namn dött ut h ä r hemma, men ännu i Tyskland bäras af den svenska stamfaderns ättlingar, må näm- nas grefvarne och friherrarne Mellin, Schlippenbach och Stralenheim-Wasaburg, m.
fl.
; det sista namnet minner om en härstamning, som för svenska sinnen bör vara särskildt dyrbar!
Att grefvarne Bielke, sedan den tappre Nils Bielke deltog i turkkrigen vid 1600- talets slut, h a r » romersk-tysk riksgreflig » värdighet, må anföras som ett kuriosum; samma värdighet h a r visser- ligen också en gren af friherrliga ätten Rehbinder, men denna gren ä r sedan flere led tillbaka expatrierad.
» Romerska riksfriherrar » kalla sig bl.
a. herrarne Stjernblad och Hohenhausen, o. s. v. Mera reelt värde och aktuelt intresse h a r det emellertid t. ex., att i Baden lefver en under namnet von Sparre-Kroneberg i grefiigt stånd upphöjd gren af friherrliga ätten Sparre; vidare att som bekant badensisk greflig vär- dighet sedan 1848 innehafves äfven af de svenska gref- varne Douglas, af hvilka emellertid blott den ny- ligen afgångne utrikesministern är svensk undersåte; att samtliga svenska baroner Wachtmeister nu äro bosatta i Preussen, där ättens äldre gren " erhållit greflig ELGHAMMAR: SANGKAMMAREN.
kanske också några små häntydningar på ett och annat, som dels icke h a r något med » Hymen » att skaffa, dels är af något äldre datum, kunna försvara sin plats u r kuriositetsintresse, trots den ofvan ut- stakade » begränsningen » af ämnet.
Så t. ex. torde det ju — fastän vi som sagdt ej kunna sysselsätta oss med de f. d. svensk-baltiska eller svensk-finska ätterna i Ryssland och Finland — likväl kunna vara af intresse att erinra om, att den högtstående ryska grefliga familjen Adlerberg blott är en expatrierad gren af den svenska ätten med samma namn och således i rätt ned- stigande fäderne härstammar från » långkatekesens » pappa, gamle ärkebiskop Swebilius.
Furstinnan af Mingrelien, född grefvinna Adler- berg och naturligtvis en rättrogen grekisk-ortodox dam, leder således sin härstamning upp till den ultra-lutheranske prelaten och dennes värmländska allmogeförfäder.
.
.
— Andra i vår tid ryktbara ryska stats- mannanamn med gamla svenska anor äro Giers — rikskansleren — och Kaulbars, den bulgariske diktatorn.
Af de baltiska eller finska ätterna h a r det emellertid på allra sista tiden händt att grenar åter- flyttat till det gamla moderlandet: så t. ex. nuv.
hufvudmannen för grefliga ätten Stenbock (Gottenvik i Östergötland), ättling af den tappre HEDENLUNDA.
värdighet; att en medlem af grefliga svenska ätten Mörner bosatt sig i Köln och förklarats äfven för preussisk grefve; samt till sist att vår bekante riks- heraldiker h r C.
A. Klingspor genom adoption är preussisk friherre.
Att hufvudgrenen af ätten De Geer för sekler sedan återflyttat till det ursprungliga hemlandet och där f. n. intager en framstående social ställning, in- tresserar oss mindre, då denna gren numera ej kan sägas ha annat än namnet kvar, som erinrar om för- bindelsen med Sverige.
Däremot är det ett kuriosum, att Sveriges riddarhus verkligen fått lämna en tribut äfven till den exklusiva britiska aristokratien, där baronet-ätten de Robeck i själfva verket är hufvudgren af svenska friherrliga ätten Fock n:r 304.
Här ä r emellertid, som synes, ej ens namnlikheten kvar.
Där- emot träffa vi inom den franska aristokratien äldsta grenen af svenska friherrliga ätten Sparre, som redan i 200 år innehaft fransk greflig värdighet och sedan detta sekels början kan anses alldeles » expatrierad », äfven den.
De svenske baronerna Gedda påstå sig vara äfven franska baroner, hvilket emellertid är af mer så att säga platoniskt intresse, — då det där- emot ju är rätt pikant att ända så långt ned som i Portugal påträffa en där baroniserad gren af en svensk ätt, friherrliga ätten Kantzow; det portugisiska baron- ELGHAMMAR: BIBLIOTEKET.
•&gt; ()
IDUNS JULNUMMER d ' Otrante (den nuv.
hertigens^far ' .var förmäld med först en friherr- inna Palmstierna, sedan en fröken v. Stedingk; den nuv.
hertiginnan är född friherrinna v. Stedingk; hertigens syster är grefvinnan Bielke på Sturefors och hans dotter i förra giftet med en friherrinna Bonde h a r äktat kammarherre Fredrik Peyron); nämnda hertigfamilj ä r att betrakta såsom nu fullt naturaliserad.
Detsamma gäller numera om den mecklenburgska adelsfamiljen von Mecklenburg, hvilken som be- kant på flere sätt befryndats med ätterna von Rosen, Lagerberg, De Geer, o. s. v. — äfvensom om tyske riksgrefven v. Hallwyls och hans svenska makas med svenska adelsmän gifta döttrar.
För att emellertid börja närmast » hemmavid » anteckna vi nedan först en del äktenskapliga liaisoner mellan svenska adelsfamiljer och aristokratin inom våra s. k. broderland.
I Norge äro emellertid nu såväl fru Stäng, född grefvinna Sparre, som fru Sommerhjelm, född grefvinna Lewenhaupt, och fru Vogt, född grefvinna Frölich, aflidna.
Såsom af namnen synes, var det ' den norska » statsrådsafdelningen » i Stockholm, som i allmänhet gaf uppslaget till dessa förbindelser.
Norska öfverstinnan Due, född Peyron, och fru Holtermann, född grefvinna v. Rosen, äro visserligen gifta med norrmän, men äro med sina män GREFVINNAN MARIA VON ROSEN, FODD ADELSVÄRD.
namnet är S:t Georges de Kantzow, men baronen h a r återflyttat till Sverige och ä r bosatt i hufvudstaden.
De h ä r små notiserna ha emellertid som sagdt närmast gällt enstaka » kuriosa ».
Vi öfvergå nu till den lilla ' revy ', som ä r vår egentliga uppgift: en revy af äktenskapliga förbindelser mellan svensk och utländsk aristokrati.
Ni medger väl emellertid, värdaste läsarinna, att prins Bernadotte trots sitt » luxemburgska » grefskap af Wisborg näppeligen kan rubri- ceras såsom utländsk aristokrati.
.
.
Hans äktenskap med en svensk adelsfröken får således anses h a helt och hållet en särställning.
— I viss mån liknande ä r förhållandet med de förbindelser, som ingåtts mellan svenska adelsfamiljer och den napoleonska hertigfamiljen Fouché HEDENLUNDA: INRE SALONGEN.
bosatta h ä r i Sverige (Helsingborg och Stockholm).
— Af norska damer, som » ingifts » i svenska adelsfamiljer, lefva grefvinnan Ehrensvärd, född Vogt, generalskan och amiralskan Peyron, födda Due, fru Planting-Gyllenbåga (i Stockholm), född baronessa Wedel-Jarlsberg; aflidna äro bland andra friherrinnan Akerhielm (mor till f. d. stats- ministern), grefvinnan Sparre (mor till första kam- marens talman), födda Anker, och grefvinnan v. Ste- dingk, född v. Haxthausen.
Danska öfverhofmästarinnan grefvinnan Bille- Brahe är född Hochschild och syster till framl.
f. d. utrikesministern; andra systrar giftes Gravenkopf-Casten- skiold och baronessa Löwenskiold.
Änkegrefvinnan von Scheel-Plessen är född grefvinna Lewenhaupt, och inom ätten Löwenskiold var äfven en nu afliden syster till den nye utrikesministern Lagerheim förmäld.
En dansk kammarherre Collet h a r äktat en fröken v. Geijer, o. s. v. — Sveriges aristokrati h a r fått » i utbyte » bland andra friherrinnan v. Blixen-Finecke på Näsbyholm i Skåne, som ä r född grefvinna Krag- Juel-Wind-Friis; vidare friherrinnan Axel v. Blixen- Finecke, född Castenskiold (detta p a r ä r emellertid bosatt i Danmark), fru Palsemona v. Geijer, född Treschow, m. fl.
I samband med familjen v. Blixen bör väl emeller- tid ej glömmas familjens förnäma liaison med huset Hessen och danska konungahuset genom den bekante » skandinaviske » politikern frih.
v. Blixen-Fineckes andra äktenskap med den danska drottningens syster, prin- sessan Augusta af Hessen-Kassel, numera afliden.
Dy- lika förbindelser mellan svensk aristokrati och ut- ländska furstliga h u s hade då knappt förekommit, se- dan under den s. k. storhetstiden herrar Brahe, De la Gardie, Gyllenstjerna, Wrangel, Baner, Vasaborg, Lewen- haupt, Oxenstjerna äktat döttrar af husen Braun- schweig, Pfalz, Nassau, Baden, Wied, Leiningen, Hohen- HEDENLUNDA: SALEN.
21
IDUNS JULNUMMER förste hofstallmästare cTOrchimont är gift med en finsk friherrinna v. Bonsdorff, gamle kabinettskammarherre Reuterskiöld å Gimo (far till den nyligen aflidne ministern i Petersburg) med en finsk fri- herrinna Aminoff, att två finska friherrar v. Troil äktat en svensk grefvinna Gyldenstolpe och en fröken v. Troil, o. s. v. Polsk-svenska liaisoner af ifrågavarande slag äro ganska talrika.
Främst härvidlag går grefliga ätten Engeström, hvilken, som bekant torde vara, redan för öfver hundra å r sedan erhöll polsk » indigenatsrätt » till tack för svenske ministerns vid polska hofvet Lars v. Engeströms (till sist svensk utrikesstatsminister) polskvänliga hållning under Polens dödskamp.
Ministern hade för öfrigt äktat en polsk adelsdam, hvil- ket exempel följts af h a n s afkomlingar i tre led, hvilka i regeln varit bosatta i f. d.
Polen; så t. ex. bor den nuvarande grefven i Polen.
Hans son, gift med en Zablocka, h a r emellertid, åtminstone tills vidare, bosatt sig å det till familjefideikommisset hörande Göksbo i Upland.
Gref- vens enda dotter är gift med en polsk grefve v. Szembek i Posen.
Af andra svensk-polska aristokratiska äktenskapsförbindelser må anföras den gamle » riksdagsveteranen » frih.
v. Klinckowströms äkten- skap med en dotter af den polska familjen de Labensky; äfvensom generalmajoren frih.
Stjernstedts båda fruar (Ciechanowiecka); hvar- GREFVINNAN EBBA MÖRNER, FÖDD MÖRNER.
lohe, Löwenstein.
Från vårt århundrade kunde före det Blixenska äktenskapet blott antecknas en dylik tilldragelse, dä en dotter af huset Schönburg äktade först kammarherren grefve Gustaf v. Duben, sedan excellensen, statsrådet och serafimerriddaren m. m. grefve Karl Axel Löwenhielm, » den siste gustavianen », död 1861.
Mellan Finland, vårt gamla trogna dotterland eller systerland (hur man nu vill » genealogiskt » definiera den historiska frändskapen mellan nationerna.
.
.
), och vårt eget land äro af lätt förklarliga or- saker sambandet och förbindelsen ännu så starka och lifliga, att vi nära nog ha svårt att karaktärisera de finska namnen i adelskalendern såsom » utländska ».
Vi nöja oss också därför med, att h ä r erinra om, att frih.
Nordenskiölds fru är född finsk friherrinna Mannerheim, THORONSBORG.
jämte erinras om, att en syster till grefve Bonde på Säfstaholm och grefve Trolle-Bonde äktat nuvarande ryske generalkonsuln i Geneve grefve Prozor af en polsk greflig ätt.
Hufvudmannen för adliga ätten Burenstam h a r helt och hållet öfverflyttat till Ryssland, där han bliMt generalma- jor samt han och hans barn ingått äktenskap; de torde kunna få anses såsom definitivt expatrierade (förre svensk-norske ministern i Bruxelles och Haag kammarherre Burenstam å Tjälfvesta är den ryske generalens yngste bror.)
— Ett liknande förhållande råder med hufvudmannen för adliga ätten Krusen- stjerna, hvars äldsta gren dock ännu längre tillhört Ryssland.
Hufvudmannen är son af en rysk general- major och gift med en rysk furstinna Barclay de Tolly, men bor med sina båda döttrar i Wien.
Släkt- grenen kan dock ej anses helt expatrierad, alldenstund den nämnde hufvudmannen bland annat äger hus i Stockholm (n:r 19 Västra Trädgårdsgatan).
Fru v. Krusenstern (den ryska namnformen), född furstinna Barclay de Tolly, ' är så till vida märklig såsom för närvarande den enda bärarinna af ett furstligt namn, hvilken är förmäld med en nu lefvande svensk ättling, — om det än måste med- gifvas, att i Ryssland den furstliga värdigheten näppe- ligen kan anses stå au niveau med densamma i an- dra länder.
Vi hafva redan omnämnt de enda lik- artade fallen förut under innevarande århundrade — (Löwenhielm och Blixen-Finecke) — såvida vi ej också skola räkna dit det kortvariga äktenskap — snart upplöst genom skilsmässa — som på 1820-talet före- nade en nu länge sedan afliden svensk grefve Posse med den excentriska prinsessan Christine Bonaparte, Luciens dotter och den store Napoleons niéce.
I detta samband torde emellertid lämpligast kunna annoteras de likaledes få äktenskapliga förbindelserna THORONSBORG: SALONGEN.
22
IDUNS JULNUMMER i senare tid, där den kvinnliga kontrahenten varit af svensk adlig börd, medan den manlige varit en utländing med furstlig eller her- tiglig titel.
Af redan antydda skäl förbigå vi emellertid prins Berna- dotte och hertigfamiljen d ' Otrante.
Det återstår blott att nämna her- tiginnorna de Broglie (uttalas Bröj!
), född svensk friherrinna Staél von Holstein, och de Filz-James, född svensk grefvinna Löwenhielm, af hvilka emellertid den förra, den ryktbara » Madame Staéls » dotter, redan länge hvilar vid moderns sida, — samt dessutom prinsessan Albrecht af Solms-Braunfels, född Lavonius.
Visserligen är den sena- res fädernesläkt finsk adel, men familjetraditionerna äro emellertid svenska och prinsessans fader gjorde sin första karriere i vår huf- vudstad, dit också efter hans död familjen öfverflyltade och där hennes systrar (fruarna Linder-Ekman och Palme) blifvit gifta, lik- som lysning till prinsessans äktenskap ock afkunnades h ä r i Stockholm.
Prinsessan, som bär det i den svenska aristokratiens äktenskaps- krönika fräjdade namnet Ebba, residerar i Braunfels, Rhenprovinsen, där hennes gemål utöfvar förmyndareskapet för sin äldre brors nio- årige son, » regerande » fursten af Solms-Braunfels, hvars moder — prinsens och prinsessans svägerska — gift om sig med yngste sonen till tyske rikskansleren furst Hohenlohe.
För ö f r i g t v a r prins Al- brechts farmor född prinsessa af Mecklenburg-Strelitz och syster till hvilka dessutom genom gifte blifvit spanska hertigar af Alba, me- dan yngre sonen iick ärfva titeln hertig de Fitz-James och är stamfar till grefvinnan Löwenhielms gemål.
Hans frände den nuv.
hertigen af Alba^är systerson till änkekejsarinnan Eugénie, Den a n d r a " af dessa båda nu nämnda lysande representanter för svensk aristokrati inom Frankrikes högadel, hertiginnan de Broglie, född Staél v. Holstein, hade äfven som ung besökt Sverige, bland annat vintern 1812 — 13, då hon var en af Stockholms balstjärnor, Liksom hertiginnan de Fitz-James hade hon litterära intressen, hvil- ket ju för öfrigt var så godt som själfklart hos madame Staéls dotter.
Hon skattades högt af både Tysklands och Frankrikes med henne den fräjdade drottning Louise af Preussen, hvarigenom till prinsens sysslingar nöra framlidne kejsar Friedrich och storhertiginnan af Baden.
Hvad åter hertiginnan Fitz-James, född Löwenhielm, angår, så ä r hon dotter af framlidne excellensen grefve Gustaf Löwenhielm, vår bekante minister i Paris under ' re- staurationen ', borgarmonarkin och i början af Napoleon lll:s kejsardöme.
Den spirituelle grefven, som till mor haft en af » Kellgrens tre gracer » (Augusta von Fersen), gjorde som sin ofvannämnde bror, » den siste gustavia- nen », och äktade en utländsk dam; grefvinnan Gustaf Löwenhielm var född de Baguet, dotter af en fält- marskalk i Louis XVIILs armé.
Hans dotter, hertig- innan Fitz-James, som nu ingått i sitt 70:de år, är född i Paris, men h a r i faderns sällskap besökt släktens hemland.
Hon h a r ärft sin fars spirituella kynne och litterära intressen samt publicerar ofta uppsatser äf olika innehåll i franska revyer, senast en charmant skrifven skildring af lifvet och förhållan- dena i Paris strax före, under och efter februarirevolu- tionen.
Genom de äktenskap, som hennes och her- tigens barn ingått inom Frankrikes högsta familjer, ha de band ytterligare stärkts, som sedan tvänne sekel knyter den ursprungligen engelska familjen vid den franska aristokratin.
Som bekant torde vara och nam- net Fitz-James anger, nedstammar familjen från den siste stuartske konungen James II genom dennes son med den ryktbare Marlboroughs syster James Fitz- James, längre fram en af Louis XIV:s berömdaste marskalkar, » marskalken af Berwick ».
Titeln hertig af Berwick (B. är namnet på en plats i Skotland) hade den kunglige fadern året före sitt förjagande förlänat åt sin då 17-årige son, som dessutom under lands- flykten i Frankrike blef » hertig de Fitz-James ».
Från dennes äldre son nedstämma hertigarne af Berwick, 28
IDUNS JULNUMMER och Adel ».
Den på sin tid h ä r hemma i Stockholm allbekante grefve Krister Horn, som nyligen slutade sin skiftande bana, äktade 1869 i Paris en dotter af en nyadlad bankir, baron de Haber.
Såsom man kan- ske torde erinra sig, omkom grefvinnan Horn vid den hemska basarbranden våren 1897.
Hennes och grefvens enda dotter, grefvinnan Ebba Horn, är gift med en fransk baron de Linsingen.
— I Paris ä r äfven definitivt bosatt yngsta grenen af friherrliga ätten Adelswärd.
Änkan efter den äldre af framlidne envoyén Adelswärds brorsöner är född fransk grefvinna de Pourtalés, tillhörande en af Frankrikes » finaste » famil- jer.
Friherrinnan Adelswärd h a r nyligen låtit tala om sig å propos hertigen af Orleans och » den legitimi- stiska komplotten », som på sista tiden gjort Frankrikes statsmän och jurister så mycket hufvudbry; hennes familj har alltid varit » ultralegitimistisk ».
Hon är barnlös, men änkan efter hennes mans yngre bror, äfven bosatt i Paris, h a r en son och två döttrar.
Framlidne utrikesstatsministern grefve Karl Wacht- meisters änkegrefvinna är född m:lle de Bourbel, äfven af en gammal fransk adlig familj.
Grefvinnan Wacht- meister h a r gjort sig känd som intim väninna till teosofernas nu aflidna öfversteprästinna, madame Bla- vatsky, samt är själf en framstående teosof.
Då hon icke är ute på sina vidsträckta resor, vistas hon hos sin ende son i Skåne.
samtida ädlaste män, och fastän hon alltid förblef protestant, intog hon obestridt platsen som Paris-societetens förnämsta grande dame näst efter damerna af Louis-Philippes egen familj.
Som bekant fun- gerade äfven hennes gemål hertigen upprepade gånger som nämnde konungs premierminister, och äfven deras äldste son h a r senare, under den nuvarande republiken och Mac Mahons regering, stått i spetsen för konseljen.
Den yngre sonen, som ägnade sig åt kyrkans tjänst, föll för ett par å r sedan, såsom kanske en och annan torde erinra sig, offer för ett lömskt mord.
A propos de båda grefvar Löwenhielm, hvilkas utländska allian- ser vi omnämnt, kan h ä r i förbigående antecknas, att äfven deras kusins son, generalen och envoyén grefve Karl Gustaf Löwenhjelm (vår representant vid Wienkongressen) ingick utländskt gifte, nämligen med en rysk riksgrefvinna von Buxhöwden; deras dotter ä r general- skan Rosensvärd, änka efter framl.
statsrådet general Rosensvärd.
Men för att återgå till Frankrike och dess aristokrati ha vi utom de högadliga namnen Broglie och Fitz-James ännu ett par andra namn att anteckna, som stå i samband med Sveriges » Ridderskap Ännu en svensk diplomat i Paris h a r i våra dagar i Frankrike ingått äktenskap, nämligen nuv.
legationssekreteraren därstädes grefve Herman Wrangel, hvilkens grefvinna, född Baour, dels nedstammar från, dels är befryndad med flere franska adliga ätter.
Innan vi nu lämna Frankrike, kan i förbigående antecknas, att i dess lilla republikanska grannland Schweiz numera är bosatt en hel gren af en svensk adlig ätt, nämligen kabinettskammarherre v. Dardels yngre b r o r med barn och barnbarn, äfvensom en af kabinettskammarherrens söner, som äktat sin farbrors yngsta dotter.
— Vi taga nu ett språng öfver Kanalen för att tillse, hvad det britiska örikets stolta aristokrati h a r att bjuda för material till de h ä r små anteckningarna.
Vi karaktäriserade nyligen vid tal om » baronet-famil- jen » de Robeck (alias Fock) samma aristokrati såsom » exklusiv », och i själfva verket ser den engelske lor- den gärna med en slags öfverlägsenhet ned på utlan- dets adel, — ja, föredrager förvisso ur » äktenskaps- synpunkt » Amerikas yankeefamiljer eller de semitiska » börsfamiljerna ».
Särskildt är det ytterst ondt om exempel på, alt britiska ädlingar äktat damer ur den svenska aristokratin.
Alltsedan salig Helena Snaken- borg (af Bååt-ätten) på 1500-talet äktade markisen af Northampton och dymedels blef befryndad med själfve HYBY: BIBLIOTEKET.
24
IDUNS JULNUMMER kung Henry VIII Blåskägg, gruflig i åminnelse, — kunna vi knappt erinra oss någon liknande tilldragelse, förr än 1858 friherrinnan Thérése v. Stedingk (nuvarande hertiginnan d ' Otrante) i Stockholm firade bröl- lop med sin förste man, dåvarande engelske chargé d ' affaires här- städes sir " William Grey, längre fram förflyttad till Paris.
Ett par månader senare vigdes en annan ung engelsk diplomatisk ämnessven m:r Gosling (nu storbritannisk minister i Chili) med grefvinnan Ida Gyldenstolpe, men familjen Gosling torde ej, strängt taget, kunna anses tillhöra Englands » nobility ».
Deras dotter har emellertid för ej länge sedan återbördats åt moderns hemland såsom gift med kap- tenen grefve Emil Lewenhaupt (Svea Lifgarde).
Oftare, än att britiska adelsmän sökt sig gemåler i Sverige, h a r det förekommit, att bärare af svensk-aristokratiska namn hemfört engelska brudar.
Såsom ett af de första exemplen härå anteckna vi, att 1710 i London dåvarande svenske ministern därstädes grefve Karl Gyllenborg (till sist svensk kanslipresident efter Arvid Horn) vigdes vid Sara Wright, antagligen tillhörande samma skotska adliga familj, hvaraf längre fram en gren blef introducerad på vårt riddarhus.
Grefvinnan Gyllenborg hade förut varit gift Derith, och hennes dotter i första giftet blef adopterad af styffadern samt längre fram gift med riksrådet friherre Karl Gustaf Sparre.
Det dröjde mer än ett sekel, innan någon liknande aristokratisk svensk-engelsk alliance ingicks Det skedde 1844, då i Paris frih.
FRIHERRINNAN ANNA TROLLE, FODD LEIJONHUFVUD.
religiös och synes ej ofta ute i societeten.
Hon h a r sju egna barn, utom de nio styfbarnen.
Två svenska, nu framlidna diplomater, ministern i Konstantinopel Selim Ehrenhoff och chargé d ' affaires i Athen K.
P. v. Heidenstam äktade engelska damer, hvilka åtminstone på mödernet voro af adlig börd; fru Ehrenhoff var född Reade och hade till mor lady Augusta Glögg, medan fru von Heidenstams, född Skene, moder var dotter af sir William Forbes, baronet.
Ministern Ehrenhoffs döttrar äro gifta Knut Filip Bonde — farbror till den nuvarande herren till Eriksberg och särskildt bekant såsom » förste direk- tör för h. m:ts hofkapell och spektakler » — vigdes vid lady Augusta Fitz-Clarence, hvilkens far, earlen af Munster, var naturlig son af den sju år förut aflidne konung William IV och således kusin till den både då och nu regerande drottning Victoria.
Friherr- innan Augusta Bonde afled emellertid redan efter två år på Gimmersta i Södermanland vid sitt enda barns födelse, sedermera nuvarande hertig d ' Otran- tes första gemål.
— Frih.
Bonde hämtade äfven sin andra gemål från England, miss Florence Robinson dotter af sir Richard Robinson och dotterdotter till earlen af Mountcashell; hon är numera såsom änka bosatt h ä r i Stockholm.
Hennes dotter, nu afliden, var gift von Horn och mor till grefvinnan Reinhold v. Rosen härstädes.
— Dotterdotter åter till frih.
Bonde och lady Augusta Fitz-Clarence är kammarherre Fredrik Peyrons fru, född Fouché d ' Otrante, hvilken genom sin engelska mormor kan bland sina sysslingar räkna prinsens af Wales måg, hertigen af Fife.
Utom den första friherrinnan Bonde h a r i den svenska aristokratin ingifts blott ännu en enda britisk dame, som haft rättighet att tituleras ' lady ', såsom dotter af en earl, nämligen nuvarande änkefriherrinnan von Essen, född lady Mary Lambart, dotter af earlen af Cavan.
Hon är styfmor till friherrliga ätten von Essens hufvudman och änka efter fa.
exc.
riksmar- skalkens äldste broder.
Änkefriherrinnan är mycket TROLLENAS: SALONGEN.
25
I duns j u l n u m m e r liga hans syskon ha återflyttat till Storbritannien (där en syster är gift med öfverste de Jersey Grseme) eller de britiska kolonierna, särskildt Ceylon, där ej mindre än två bröder och en syster till hofjägmästa- ren äro bosatta, en af bröderna gift med en dotter af öfverstelöjtnant Braunerhielm h ä r i Stockholm.
Grefve Bonde på Säfstaholm var i första giftet förmäld med en dotter af den bekante spirituelle engelske diplomaten och skriftställa- ren Horace Marryat, men grefvinnan Bondes, född Marryat, engelska adelskap underkändes af Svea hofrätt i målet rörande fideikommiss- rätten till Trolleholm, som till följd däraf öfvergick " till grefvens yngre bror.
Huru som hälst är det obestridligt, att familjen Marryat var och är befryndad på mångfaldiga sätt med Englands ' nobility '.
Svenska friherrliga ätten Kantzow h ö r till de svenska diplomat- familjer, som upprepade gånger ingått äktenskap inom de land, där de varit stationerade.
Den förste baronen äktade en miss Grossett » af huset Muirhead i Skotland », tillhörande en från Skotland till Por- tugal utvandrad ätt; deras yngste son gifte sig med dottern till den rike bankiren Bosanquet, och äldste sonen af detta äktenskap, som efterträdde far och farfar i Lisboa h a r i andra giftet förmält sig med donna Emilia Perestrello de Vasconcellos från Portugal.
Familjen är nu bosatt h ä r i Stockholm; den enda dottern är gift med kapten E. Lagercrantz.
Kammarherre Kantzows samtliga syskon hafva emellertid valt moderns hemland, England, till sitt fädernesland.
i Italien (se nedan); af v. Heidenstams barn åter ha alla stannat i Orienten (se nedan) utom den äldste, kammarherre v. Heidenstam, f. d. minister i Rio Janeiro, hvilken liksom fadern äktat en engelska, född Boyd.
— Och till sist anteckna vi, att vår nya ministerfru i Peters- burg, grefvinnan Gyldenstolpe, är född Plunkett och dotter af förre britiskc envoyén h ä r i Stockholm *.
I detta sammanhang kan nämnas, att af den å vårt riddarhus introducerade gammalskotska ätten Seton endast hufvudmannen, hof- jägmästaren å Ekolsund och hans familj äro i Sverige bosatta.
Samt- * Af en irländsk, Russel-Cruise, Kronovall, som mor ärft till katolsk familj grefve moderns II.
på var framlidna Ovesholm och grefvinnan till Hamilton, grefvinnan Sparre född på religion.
TORUP.
Kammarherre Kantzow h a r i Portugal upphöjts till » baron Saint George de Kantzow ».
I samband med omnämnandet af denna, så vidt vi kunnat finna, enda förbindelse mellan svensk och portugisisk aristo- krati, anteckna vi en dylik mellan svensk och spansk.
Ännu lefver gamle kammarherren frih.
Karl Gyllen- .haal (född 1814), änkling efter den af Tegnér besjung- na spanska grefvinnan Matilda d ' Orozco, som förut varit gift med öfverste Montgomery-Cederhielm på Se- gersjö.
Bland » den svenska näktergalens » barnbarn märkas kammarherre Montgomery-Cederhielm, grefve Klingspor m. fl.
Grefvinnan d ' Orozco, fastän af en spansk slägt, var född i Italien och hade där gift sig första gången.
— Där, i Italien, finna vi för närvarande trenne i den italienska aristokratien ingifta svenska damer, två döttrar och en syster till den nyssnämnde ministern Ehren- hoff.
I Roma bor dennes syster, sedan 1879 änka efter f. d. napolitanske statsministern di Martino.
I Venezia är grefvinnan Belmonde-Caccia bosatt, ministerns yngre dotter; den äldre är förmäld med furst Carriati, som för närvarande är italiensk legationssekreterare i Athen.
Hvad angår de öfriga » diplomatsläkterna », som vi nyss omnämnde, tillfoga vi här, att en dotter till den förste frih.
Kantzow (alltså faster till kammarherren) 1825 äktade nederländske ministern baron Schimmel- penningk van der Oije.
Dylika svensk-holländska förbin- TROLLENÄS: STORA MATSALEN.
2G
IDUNS JULNUMMER delser hade förekommit re- dan på 1700-talet; så t. ex. äktade 1739 frih.
Joakim v. Döben änkefru de Cheuses, född Temming, änka efter och dotter af holländska generalguvernören i Indien.
Hennes förste man hade gamla franska hög-aristo- kratiska anor, och deras dotter äktade i styffaderns hemland generalen grefve Johan Sparre samt blef dymedels farmor åt bland andra den nu framlidne gamle excellensen och riks- marskalken samt farfars mor till första kammarens nuvarande talman.
— Inom en holländsk släkt, van Lennep, om giftes också en syster till den nyssnämnde ministern K.
P. von Hei- denstam, faster till kam- marherre O. G. v. Heiden- stam.
Vi ha redan nämnt, att hennes bror och bror- son äktade utländska da- mer (engelska); modern var mäld med en syster till kammarherre v. Heiden- stam h ä r i Stockholm.
Tvänne andra bröder till henne äro bosatte i Orien- ten, en på det numera half- engelska Cypern och en i Beyrut, Syrien; båda hafva äktat engelska damer.
— — — Ja, vi torde nu nödgas sluta, fastän vi nog måste frukta, att äm- net ingalunda är tillfreds- ställande auttömdt ».
Att vår minister i Konstantino- pel grefve Stenbock, medan han tillhörde legationen i London, där ingick äkten- skap med dottern af den på sin telegrambyrå millio- när vordne baron Reuter, bör väl emellertid också omnämnas, ej minst med hänsyn till det tiotal mil- lioner (eller mera), som äktenskapet lär tillfört den urgamla svenska frälse- ätten.
TORUP: SALONGEN.
Och så hafva vi — med afsikt — sparat till sist såsom en finfin afslutning på den långa född Grandon de Hochpied och kallas ungersk grefvinna.
listan tvänne svensk-födda adliga damer, som hvar på sin ort intaga Till Ungarn leder ännu en dylik förbindelse, och det af senare en synnerligt framskjuten ställning.
Ni h a r säkerligen gissat, hvilka datum.
Frih.
von Lantingshausen von Höpkens på Bogesund mor var vi afse, i det Ni redan länge förgäfves spanat efter namn på det mäk- nämligen en ungersk dam, Clothilde von Bosanyi, dotter af kejserlige tiga tyska rikets ambassadriser i Wien och i Roma: grefvinnorna zu österrikiske kammarherren Stefan v. Bosanyi och grefvinnan Eleonora Eulenburg och von Wedel, födda Sandels och grefvinna Hamilton.
Carracciolo; hennes och frih.
von Höpkens förmälning ägde rum 1845 Grefvinnan zu Eulenburg är som bekant brorsdotter till nuv.
grefve i Breslau.
— Sandels; hennes moder, änkegrefvinnan Sandels, född Tersmeden, är Äfven det fjärran Hellas h a r haft sin tribut att ge åt Sve- f. n. bosatt hos sin dotter i Wien.
— Grefvinnan v. Wedel åter känna riges Ridderskaps och Adels kalender.
Vår berömde målare grefve * ju vi stockholmare allesammans väl, alltsedan hon på visst sätt förde Georg von Rosens och friherrinnan Dicksons grekiska möderne, Rizo- spiran i hufvudstadens förnämsta societet.
Rangabé, är kändt; framlidna grefvinnan von Rosens ätt h a r i hem- landet utmärkt sig både å diplomatiens och litteraturens fält.
— Af Äfvenledes med afsikt ha vi sparat till slutet änkegrefvinnan Douglas, senare datum är öfverste Gyllenrams i Malmö äktenskap med gref- grefvinna af Langenstein och Göndelsheim, såsom bekant dotter af vinnan Diamantine Theotoky från Korfu, som ingicks 1882. den 1830 aflidne storhertig Ludwig I af Baden samt moder till vår nyligen afgångne utrikesminister grefve Ludvig Douglas.
Änkegref- Också en svensk adlig dam h a r funnit vägen till Grekland: vinnan residerar å Villa Douglas vid Konstanz.
Paul de Lyes.
afdelningschefen i utrikesdepartementet i Athen Basil Nasos är för- TORUP: BIBLIOTEKET.
TORUP: TORNRUMMET.
27
NÅGOT OM HERALDIK a f a d a m » Le tivaient l e w e n h a u p t.
blason jadis est avec une succés. » science charmante, que les dames ERALDIK, hvad är det?
höra vi många af våra läsarinnor utbrista, och då vi besvara denna fråga med att heraldik är kännedomen om lagarne för vapens sammansättning, märka vi förvåningen snarare stegras än förminskas.
Hvem bryr sig väl i våra tider om något så medeltidsmässigt som vapensköldar, kanske en lämplig etikett på en människa innesluten i järn liksom i ett skrin, af vänner och bekanta omöjlig att igenkännas utan något yttre märke!
I slutet af 19:de århundradet, ångans och elektricitetens guldålder, kan det väl ej falla någon tänkande människa in att hafva intresse för något så gammalmodigt och otidsenligt som släktvapen?
Så är det dock.
Heraldiken h a r visserligen förr varit af mycket större vikt än i våra dagar, men den är och förblir en af de viktigaste historiska hjälpvetenskaperna, den gör sig gällande — ofta utan att vi ens veta däraf — i tal och skrift (t. ex. him- melens asur), i konst och arkitektur, på minnesmärken, på bordssilfver och andra guldsmedsarbeten, i festdekorationer, på mynt och postmärken, ja, litet hvarstädes och detta med skäl, ty den äkta, ursprungliga heraldiken h a r den fördelen att vara en exakt vetenskap med klara, bestämda regler, nästan som geometrin, på samma gårig den, liksom målningen, är en estetisk konst.
Den ädla ars heraldica, den gamla, ärevördiga härolds- kunskapen, var efter franska revolutionen nära att utstötas ur vetenskapernas rad och en tid bortåt utsatt för hån och för- löjligande.
Den h a r nu åter kommit till heders och fått sin bestämda plats sig anvisad i det mänskliga vetandets byggnad.
Till heraldikens misskrediterande bidrog mycket, att den i hög grad användes som offer på fåfängans altare och af kritiklösa författare framställdes för en än kritiklösare allmänhet.
Under 16- och 1700-talen, då heraldikens guldålder sedan länge var förliden, uppstod, i synnerhet i Frankrike, en omfångsrik he- raldisk litteratur.
Bland mycket af verkligt värde, stödt på grundliga historiska forskningar, utvecklades och förfäktades med ett för oss obegripligt allvar äfven de befängdaste åsikter.
Qvasi-lärda arbeten utgåfvos öfver t. ex. de tolf israelitiska stammarnes vapen eller söktes heraldikens ursprung hos assyrier och perser eller i själfva Noaks ark.
En af de mest ansedda författarne (Vulson de la Colombiére), som h a r he- dern af att hafva infört det ännu använda heraldiska färgbe- teckningssättet, %nför de vapen, som fördes af Isis och Osiris, samt beskrifver Hercules ' vapenmärke, alldeles likt Norges nuvarande, hvilket ju kan lända våra unionsbröders i £ e r e s f 0 l e l - se&gt; till stöd och hugnad.
En annan (Bara) h a r enligt sitt eget vittnesbörd gjort sig otrolig möda, och det tro vi nog, att framleta argonauternas vapen (omkr. 1200 å r före- Kristi födelse!)
Ja, en författare beskrifver till och med Kristi vapensköld och visar, hvarför denna lämpligen borde pry- das af en markiskrona!
Äfven i Sverige h a r man, till en del af samma stolta själfkänsla, som födde en Atlantica, och af patriotiska skäl, för att bevisa vårt fäderneslands rang som det äldsta rike i Europa, i flydda tider diktat vapen, som aldrig fun- nits, hvarvid bland andra både Ynglingakonungarne och Sverker den gamle blefvo ihågkomna.
Karl Uggla, hvilken utgaf den första heral- dik på svenska, står på Rudbeckiansk grund.
Hvad vi kalla heraldik h a r intet gemensamt med prydnaderna på antikens vapensköldar.
Den uppkom under medeltiden, utvecklades under korstågen samt fick form af och vid tornerspelen.
Om man skulle våga utsätta en första tidpunkt för heraldiska vapens uppkomst, torde 1000-talet hafva skäl för sig, ty praktiken går alltid före teorin, och i Tyskland var Henrik Fågelfängaren (kejsare 1152) den förste, som reglerade tornerspelen.
I Frankrike är det ungefär samtidigt under Ludvig VII (f 1180) som de första spåren af heraldiska lagar påträffas, och det blef i Frankrike, som denna vetenskap fick sin högsta fulländ- ning och bestämda form.
Vi få därför rekommendera dem af våra läsarinnor, som kunna vara roade af ämnet eller af andra orsaker kunna behöfva sätta sig in i detsamma, att vända sig till den franska littera- turen.
Efter detta råd vilja vi kasta en hastig blick i he- raldikens mystére, så mycket som möjligt undvikande de torra regler, hvaraf den, liksom de flesta liknande vetenska- per, ä r öfverfylld.
Från olika synpunkter kunna vapen indelas i 1) enkla, bestående af endast ett fält, hvilket är det ursprungliga och ännu bibehålles i de flesta af våra adliga vapen, och sam- Guld mansatta af flere fält, såsom största delen af de vapen, som föras af våra grefliga och friherrliga släkter.
I Sverige är det då vanligen midtelskölden, hjärtevapnet, som är familjens ursprungliga vapen, hos utländska släkter däremot första fältet.
Se t. ex. friherre Khewenhiiller, där ekollonet är ätte- vapnet.
2) Sjåtftagna genom ättens stamfäders fria val, hvil- ket är fallet med alla gamla, » uradliga », eller förlänade, sedan suveränerna började genom bref skapa en ny adel eller upphöja den gamla i högre värdigheter.
3) Godtyckliga, då blotta nycken ledt valet af vapenbild (dessa äro de van- Silfver ligaste); med hänsyftning, då de påminna om någon märklig tilldragelse, hvilket ofta är fallet med sidofälten i våra grefliga och friherrliga vapen (t. ex. Wredes häst, de ofta förekom- mande rådshattarne, kommandostafvarne m.
m.
), då dessa sidofält ej äro upptagna ur andra vapen antingen till följd af arf (t. ex. Trolle Wachtmeister, Trolle Bonde, Trolle Löwen, Falkenstein och Reipoltzkirchen i Lewenhaupt, Bölja och Arp i Rosenhane, Friis i Beck-Friis) eller ock blott för att hug- fästa minnet af en förnäm alliance eller, som vi nu skulle säga, ett godt parti (t. ex. Bondevapnet hos grefvarne Gyllen- Hermelin stierna af Eriksberg, Diiring och Spens, Staél von Holstein och von Fersen i Lantingshausenska vapnet, Posse i Kalling- ska); samt talande, då de hafva samband med familjenam- net, vare sig vapnet är taget efter detta eller, såsom fallet är med de flesta af våra äldsta familjer, namnet h a r sin rot i vapnet (t. ex. Sparre, Lilliehöök, Leijonhufvud, Oxenstierna, Bjelke, Stenbock, Gyllenstierna) eller också både namn och vapen äro valda på samma gång (ex. Gyldenstolpe, Adlercreutz, Leijonhjelm).
Vidare kunna vapen vara 4) personliga t. ex. Gråverk Rödt cul- George Sand.
Svart ' 28 Grönt Purpur
IDUNS JULNUMMER Natt och D a g Sparre Tott Baner Bjelke Broms lika öfverraskad att se en heraldisk fläkt örn sväfva öfver sitt huf- de oadliga serafimerriddarnes samt till en viss grad äfven de, som vud, som en heraldiker att se en naturlig örn afbiidad i ett vapen, tillhöra släkter adlade i Sverige efter § 37 regeringsformen; släktvapen, ehur u sådana » vidunder », sig själfva till skräck och androm till då de tillhöra en hel ätt, territoriala, såsom länders, landskaps, stä- varnagel, verkligen förekomma från den tid, då Napoleons i ders m. m. och samfundsvapen, som begagnades af våra allt ingripande skaparesnille ej ens kunde lämna heraldiken gamla skrån och ännu användas af mångfaldiga korporatio- i fred.
Delar af dessa djur äro äfven med förkärlek använda; ner, mindre dock hos oss än utomlands, t. ex. i England, af lejonet egentligen blott hufvudet (t. ex. Leijonhufvud, Blå- där för den obetydligaste förening eller fotbollsklubb ett va- fjell), af örnen främst vingarne (t. ex. S:t Birgittas släkt, Brahe, pen är så godt som obligatoriskt.
von Hallwyl, Örnflycht, Geete) samt en sammansättning af örn Huvudbeståndsdelen i ett vapen ä r skölden, därtill kom- och lejon, den u r sagan hämtade gripen.
F ö r öfrigt förekom- ma hjälm och hjälmprydnad.
Tillbehör äro hjälmtäcken, ma alla möjliga djur: hästar (Rappe), hundar, vildsvin, tjurar kronor, sköldhållare, mantlar, fanor, valspråk o. s. v. (Oxe, Tiesenhausen, von Plessen) och delar däraf, t. ex. huf- Hvad sköldens form beträffar, så h a r den föga betydelse.
vudet (Hård) eller blott pannan, » stjärnan » (Oxenstierna), räf- Vanligast är den s. k. franska, som nästan uteslutande använ- Rönn var (Rääf i Småland), björnar (von Bahr), hjortar m. m.
Att des i våra svenska vapenböcker, men man kan gifva den märka är, att de flesta däggdjur skola vara till ytterlighet snart sagdt hvilken form m a n vill: rund, oval, fyrkantig, rekt- magra, och att dessa och roffåglarne skola hafva tungan angulär, med inskärningar m. m. allt efter smak (men smak utsträckt.
Ur fågelvärlden hafva vi svanar, änder (en förnäm fordras) och beroende på den tids stil, som användes, den medeltidssläkt af våra genealoger kallad And), orrar (Moltke), artistiska omgifning man gifver densamma, h u r u och hvar strömstarar (Fleetwood), ugglor (v. Essen, Uggla), tuppar den anbringas.
Våra svenska tre kronor äro t. ex. öfver (Watlrang), pelikaner, som då nästan alltid afbildas födande Stockholms slotts södra portal anbringade på en päronfor- sina ungar med sitt eget blod (Snoilsky), hägrar, vanligen mig, på den s. k. kommendantsflygeln på en klotrund samt med ett klot i den ena upplyftade klon (von Hofsten), fåglar förekomma in uti slottet på sköldar af de mest olika former.
af flere andra slag, bland dem två utan näbbar och klor, de Skall heraldiken, hvilken, såsom en af Tysklands förnämsta i den franska heraldiken ofta.
förekommande a l é r i o n (Lor- nu lefvande heraldici, furst Hohenlohe, riktigt anmärker, med raine, Montmorency) och m e r l e t t e, hvilken ses i drottning Nordenflycht lika rätt kan räknas till de sköna konsterna som till veten- Josefinas familjevapen Beauharnais.
Af fiskar förekomma skaperna, icke nedsjunka till handtverk, så får icke konst- delfinen, skarpt stiliserad, " torsken (t. ex. Margareta Cabeljau, närernas fantasi instängas inom för trånga gränser.
Gustaf II Adolfs sköna älskarinna), stören, gersen m. fl.
Bland De af heraldiken erkända färgerna äro b l å t t (franska: mängden af djur kunna vi vidare uppräkna kräftor (Hum- azur), r ö d t (fr. gueules), s v a r t (fr. sable), g r ö n t (fr. sinople) merhjelm), musslor (Celsing), snäckor, iglar (Igelström), ormar samt p u r p u r.
De franska färgnamnen hafva alla orientaliskt (medeltidssläkten Snakenborg), bin och myror (Frumerie) samt ursprung, ett minne från korstågen.
Man kan äfven gifva sagodjuren enhörningen, en häst med ett horn midt i pannan, vapenbilderna n a t u r l i g färg, men detta brukades ej under vanlig i den engelska heraldiken, och draken, synnerligen medeltiden och b ö r således helst undvikas.
Metallerna äro omtyckt i medelhafsländerna.
två: g u l d och s i l f v e r samt pälsverken äfvenledes två: h e r - m e l i n och det i den svenska heraldiken ytterst sällsynta Människor förekomma ganska ofta i svenska vapen, dels G ö t i s k t lejon g r å v e r k e t (t. ex. von Östfelt, von Hermansson, Rosenstam, påklädda till häst eller till fots, då helst i riddarerustning Segerheim), om hvars betydelse de lärda tvista.
Troligtvis ä r eller åtminstone stridshabit (grefve Carlsson, Skytte, Storm), det från början ekorrskinn.
De heraldiska beteckningarna dels äfven nakna, då de vanligen afbildas med en krans ses af figurerna.
på hufvudet och en om höfterna och kallas vildmän.
Af människan förekomma äfven hufvudet, öfverkroppen (Munck, Vid själfva vapnen gäller regeln: j u enklare, dess vack- Stockholms stad), armen, vanligen pansarklädd, » beväpnad » rare.
Föremålen, som utgöra sköldens i n n e h å l l, kunna vara (Stålarm, grefve Tawast), handen (Printzsköld, Drake af Ha- 1) heraldiska figurer, 2) naturföremål, 3) föremål hämtade från gelsrum), foten, hjärtat (Douglas, Hierta), ögat m. m., ja, det konst, handtverk och dgl.
En sköld utan någon vapenbild finnes till och med en svensk ätt (Tandefelt), som kan be- förekommer ej som släktvapen hos oss.
römma sig af den tvetydiga äran att som heraldisk sinnebild De heraldiska figurerna, hvilka ursprungligen äro till an- hafva infört oxeltanden, hvilket dock ej frestat till efterföljd.
talet 30, ökas genom upprepande, modifikationer och kom- Renaissancelejon Öfvergå vi till växtvärlden, möta oss därur ax (Akerhielm), binationer, följande noga bestämda regler, till det oändliga.
alla möjliga slag af blommor och blad (Ribbing, Koskull, Eke- De uppstå genom sköldens olika delning och utgöra de blad samt gamle h e r r Sten Stures från näckrosen hämtade vackraste vapnen, emedan de äro de enklaste och oftast de sjöblad) samt hela träd (Fock, Cederström) eller delar däraf äldsta.
Exempel på dylika i Svenska vapenboken äro Natt (Stackelberg, Ekestubbe, von Block, Taube).
Bland blommor och Dag, Sparre, Baner, Kagg, Tott, Broms, Bjelke, Königs- vilja vi nämna konvaljen (Stake), rosen (von Rosen, Roos) och marck, Marschalk, Soop, Diicker, Kåse, von Schwerin, Falken- mispeln (Hamilton), hvilken i vår gamla vapenbok med orätt berg, Rudbeck, Rönnow, Nordenflycht, etc. h a r förblandats med den förra.
Från firmamentet h a r he- Bland naturföremålen hafva djuren fått den största an- raldiken plockat ned icke blott sol, måne och stjärnor (von vändningen, och af dessa hafva föredragits de stoltaste: lejon Blixen, Månesköld, Gyllenstierna), utan äfven regnbågen (von och örn, sedan gammalt ansedda som fyrfotadjurens och fåg- Pfuel).
Att i ett land som vårt berg (Reenstierna, Bergenstråhle) larnes konungar.
De äro dock på vapenskölden ganska olika och strömmar (Strömfelt) ofta påträffas, ä r ju ganska naturligt, Gotisk örn sina förebilder i verkligheten, och en zoolog skulle blifva % Renaissanceörn Leijonhufvud S:t B i r g i t t a s v a p e n Brahe 29 Grip Oxenstierna
IDUNS JULNUMMER Gyllenstierna] Lorraine Beauharnais S t e n S t u r e d. ä:s v a p e n Föremålen i tredje afdelningen, de som hafva mänskligt arbete och verksamhet till grund, äro af alla möjliga — och tyvärr ofta äfven af omöjliga — slag.
Byggnader, såsom m u r a r (Posse, Wrangel), torn (v o n T h u r n, Gyllenborg), broar (Ponte Corvo, Broman), hus (Leuhusen, Lantingshausen, de la Grange), kyrkor, portar (Sprengtporten), kolonner (Gyldenstolpe, Silfverstolpe), fartyg (Sinclair), hvar- vid särskildt är att märka den med påfågelsfjä- Posse drar prydda båten, en vacker vapenbild, som är vår nordiska heraldik egen utan motsvarighet i utlandet, kanske det enda själfständiga föremål, hvarmed skandinaviska halfön riktat heraldiken.
Under medeltiden fördes den af flere skilda släkter både i Sverige och Norge, af hvilka blott Bonde- ätten nått vår tid.
Att stridsvapen ofta förekom- ma, torde ej väcka någon öfverraskning, de van- ligaste äro svärd (Silfversvärd), klubbor (v. Ste- dingk), pilar (Stråle), spjut, armborst och yxor.
Hit räknas äfven i allmänhet den egendomligaste va- penbild heraldiken skapat, den s. k. franska liljan Bonde (Bildt, Lillie), hvilken af de lärdaste moderna för- fattare anses vara en lansspets.
Vi hoppas att med dessa rader hafva väckt någon eller några af våra läsarinnors intresse för det h ä r berörda ämnet, och skulle någon af eder häraf lockas Ull studier af detsamma, äro vi fullt förvissade om, att I skolen instämma i Karl Ugglas yttrande alt: » Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöijen någon tid sig för- lustat. » Riddarbild med yngre Sture- (Natt och Dag-) IIIIIIIIIIIIII1MIIII Hamilton för åskådaren blir vänster, blir således i heral- diken höger och tvärtom.
Ett misstag härutinnan kan bringa den hederligaste familj i vanrykte.
En snedbjälke från höger är ett vackert vapen, men går snedbjälken från vänster, ett vapen hvarmed Stockholms modernare byggmästare älska alt pryda sina hus, betyder det icke mer och icke mindre, än att familjens stamfader och stammoder ej voro förenade genom kyrkans band (t. ex. Wasaborg)!
Är ett djur vändt åt vänster i stället för som Lillie vanligt åt höger, h a r man äfven skäl att misstänka, att ej allt står rätt till, såvida ej flere djur före- komma i samma fält eller i ett af flere fält sam- mansatt vapen, då figurerna i allmänhet af artig- het vända sig mot hvarandra.
Vid afbildning af vapen bör iakttagas, att vapenbilderna ej göras för små, utan väl fylla fälten, en skönhetsregel, mot hvilken moderna vapenböcker ofta försynda sig.
Vidare får man ej lägga färg på färg eller metall på metall, utan blott färg på metall och tvärtom.
Då Bellman i Bacchi riddarkapitel omtalar ett Trolle vapen med » en blå näsa i rödt fält », bryter han således mot en af heraldikens viktigaste regler, ehuru själfva vapnet mycket väl kunde gillas; märkligare h a r man sett.
En annan sak, som måste alldeles undvikas, ä r p e r s p e k t i v, hvilket dock förekommer i några svenska vapen från senaste lid (af Ström, af Buren) och ä r sär- deles omtyckt i de landskapsbilder och stilleben, som utgöra de centralamerikanska republikernas mär- ken; vapen.
kunna vi ej kalla dessa ohyggligheter, hvilka inom en trång ram ofta lyckats bryta mot alla heraldikens lagar på en gång.
Liksom heraldiken betjänat sig af själfva solen, finnes det knappt något under solen, som ej blifvit användt att pryda en vapensköld och som icke äfven med fördel kunnat användas, blott det varit tillräckligt ' gammalt för att icke blifva en anakronism.
Hvad som anses skönt i ett vapen ä r det icke alltid utom denna ram och tvärt- om hvad vi äro vana anse som en fröjd för ögat för- kastas ofta absolut af heraldiken.
Den smakfullaste blombukett afbildad i en sköld vore för vapenkänna- ren som ett slag för örat, då däremot åsynen af ett eldrödt troll utan hufvud, men med långa klor på hän- der och fötter sätter honom i den behagligaste stämning.
En sak, som är af vikt vid beskrifvandet af ett vapen, ä r att veta skillnaden på höger och vänster.
Detta låter visserligen ganska enkelt, men icke dess min- dre begås härvid ofta misstag.
Man skall nämligen all- tid räkna, som stode man bakom skölden.
Hvad som iilllllllllllllliiiiiiiniiiiiiuiiiiiiiitiiiiiiui von Rosen vapnet.
iiiiiiiiiniiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiHiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitniiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiii NÅGRA SVENSKA » ARMES PARI,ANTES ».
upptäckandet af Lovisa Ulrikas misslyckade revolutionsförsök 1756 (» På grund af medborgares räddning » läses i latinsk inskrift på sköl- den), det senare af Gustaf III efter den lyckade revolutionen 16 år senare förlänadt åt Kristianstads medgörlige kommendant (ett krönt G mellan tre kronor).
— Samme konungs krönta namnchiffer (G III) återfinnes äfven i Ugglaska och grefliga Hornska (af Åminne) vapnen, förlänade åt ett par af sistnämnda revolutionsårs mest entusiastiska rojalister (grefve Horn ville t. o. m. utbyta sitt gamla historiska namn mot namnet » Gustafsvän »!).
Andra kungliga namnchiffer, i Beck-Friiska och v. Schinkelska vapnen, erinra om Adolf Fredriks (JF) gunst för en Beck-Friis, Carl Johans (CXIVJ) för ätten v. Schinkels stamfar.
» Arméns flotta — Sveaborg » läses kring den Ehrensvärdska va- penskölden.
— Än mera pregnant vältalig ä r omskriften kring grefve Adlersparres vapen: » Värmländska fördelningen 1809 » ...
Statyn i Sergelska vapnet minner om stamfaderns betydelse för ej blott Sveriges bildhuggarekonst.
Och gå vi till än nyare tid, kunna vi erinra om ' passaren ' i den friherrliga ätt, Ericson, som nedstammar från » svenska järnvägarnes fader », den store mekani- kerns broder.
Framl.
exc.
Bildt satte, då han af Carl XV gjordes till friherre, i sitt friherrliga vapen Stockholms stads och Gotlands vapensköldar, erinrande om att han varit landshöfding i Gotland och sedan öfver- ståthållare.
Och allra sist omnämna vi Karlavagnen i frih.
Dicksons vapen, polarstjärnan öfver Vega för fulla segel i Palanderska vapnet samt talmansklubban och lagboken i Olof Wijks vapen.
Blott såsom en liten efterskrift — ett post scriptum — till före- stående artikel må h ä r erinras om några ur historiska, särskildt nyare historiska synpunkter märkliga » armes parlantes ».
Visserli- gen förstås i regeln med denna benämning sådana vapen, » hvilkas bilder, liksom ett slags rebus, angifva ägarnes namn », t. ex. en stjärna öfver en grip = Gripenstjerna, en ren på ett berg = Rehn- berg; munken i adliga ätten Muncks vapen; negern (» moren ») i Mor- manska vapnet; o. s. v. Här vilja vi emellertid med anförda be- nämning afse särskildt sådana vapenbilder, som återkalla någon histo- risk händelse, och måste då företrädesvis komma att beröra jämfö- relsevis yngre ätter, i det att en del urgamla vapensköldar, hvilka äfven antagligen i begynnelsen afsett att lämna en dylik erinran, nu- mera i det hänseendet förete så att säga en olöslig rebus, i det alt det åsyftade historiska tillfället numera höljes af en förgäten forntids ogenomträngliga dunkel.
Ännu i dag maler emellertid den krönte hästen i öfre fältet till höger uti friherrliga Wredeska vapnet om den tappre Henrik Wredes uppoffring för Carl IX i slaget vid Kirkholm för nu snart 300 å r sedan.
— Den romerska siffran XIX, som den förste grefve Bonde af Björnö satte i sitt grefliga vapen, minner oss åtminstone om den i fråga om historisk forskning mindre kritiska » Rudbeckianska » tiden, som tillät den ädle grefven att anse sig såsom det 19:de riksrådet af sin ätt, son efter far.
Rätt pikanta historiska pendanler bilda adliga Schedvinska och adliga Gustafschöldska vapnen, det ena förvärfvadt som belöning för 30
IDUNS JULNUMMER Stockholm är framför allt vår svenska idrotts hemvist.
Därifrån utgår impuls till mången ny idrott.
Där pröfvas utlandets idrotts- former, om de passa för våra svenska förhållanden, innan de spridas inom landet vida kring.
En stadsbo är också vida mer i behof af idrott än den på landet boende.
Idrolten är nämligen ett surrogat för den stärkande motion och det friluftslif, som landtbon till följd af sin verksamhet oftast erhåller till skänks.
Och detta surrogat, i brist på något bättre, är i vår tid dess mer af behof, som nutidsmänniskan lefver ett lif, som ställer stora anspråk på styrka både i fysiskt och intellektuellt afseende.
Idrotten, rätt uppfattad och rätt använd, blir således både ett läkemedel och ett tidsfördrif, som förskaffar dess utöfvare en frisk kropp och ett gladt sinne, och som drifver på flykten den medfödda benägenhet till flegma, som kommer så mycket ondt åstad.
Att äfven vårt lands aristokratiska kretsar — med hvilka detta nummer af Idun särskildt sysselsätter sig — numera till fullo upp- skatta och taga del i idrottens olika former, torde framgå af följande lilla öfversikt.
Idrotten växlar ju efter årstiderna, och liksom hvarje årstid h a r sitt särskilda behag, så hinner man ej få för mycket af en idrott, förr än en annan kommer som aflösning med samma nyhetens loc- kelse.
Vi börja nu med vinterns idrotter, vår rätta hufvudstadsbos bästa årstid; ty på sommaren är han ju knappast att räkna som stockholmsbo.
Lawn-lennis, skridskoåkning, skidlöpning och ridning stå fram- för allt under vintermånaderna på dagordningen.
Den förstnämnda af dessa h a r på kort tid blifvit societetens mest omtyckta idrott.
Idrottsparkens tillkomst och bildandet af kron- prinsens lawn-tennis-klubb hafva säkerligen mest bidragit härtill.
För tre år sedan var det endast några få lawn-tennis-klubbar, som abonnerade tider i Idrottsparken, och nu är klubbarnes antal därstädes ej mindre än 45 med 5 å 600 medlemmar.
Lawn-tennis- säsongen tager sin början den 1 okt.
och fortfar till den 1 maj följande år.
Alla timmar äro under dessa 7 månader abonnerade från kl. 8 f. m. till kl. 10 e. m. Kronprinsens lawn-tennis-klubb abonnerar dagligen, året om, timmarne 3 — 6 e. m. samt dessutom två dagar i vec- kan 8 — 10 e. m.
Klubbens ej blott skickligaste, utan äfven flitigaste medlem ä r dess höge ordförande, h. k. h. kronprinsen.
Knappast någon dag förgår under vintern, utan att h. k. h. tillbringar åtminstone någon timme i sin lawn-tennis-sal.
Utom det stora nöje och den stärkande motion, h. k. h. äger i denna idrott, så vet h. k. h., att han alltid vid denna tid i Idrottsparken finner personer, med hvilka han gärna sammanträffar.
H. k. h. h a r också med sitt kända älskvärda och okonstlade sätt gifvit sammanvaron inom sin klubb en så angenäm ton och prägel, att de af dess medlemmar, som ej dagligen deltaga i lawn-tennis-partien, A f S.
HERMELIN wm m. DROTTEN HAR GAMLA ANOR inom vårt land.
Men dess moderna namn, sport, h a r något förvillat begreppen och kommit mången att tro, att i och med detta namns inför- lifvande med vår ordlista äfven en ny yttring af den moderna tids- andan och tidsriktningen tillförts oss från främmande land.
Detta förklarar till en viss grad den ringa sympati, hvarmed » sporten » mottogs, då idrotten i denna sin nya form för några tiotal af år sedan presenterades för vår svenska allmänhet.
Våra fäder, som fostrats och left sitt lif lyckligt och väl utan någon systematiserad » sport », ville ej känna igen sin gamla idrott och sin ungdoms lekar i denna förfinade förklädnad.
Men andra tider, andra seder.
De, som vid ofvannämnda tid gingo j kolt, hafva nu i sin ordning blifvit fäder och stå såsom kom- petenta domare i en sak, som de själfva pröfvat.
Det ökade intresse vår tids ungdom visar idrotten, får därför mer tillskrifvas fädrens upp- fattning om idrottens stärkande och uppfostrande egenskaper än det, att ungdomens sinne i våra dagar mer än förr skulle vara mottagligt för hvad som är hurtigt och käckt.
De föräldrar, som själfva kommit i åtnjutande af idrottens beprisade inflytande, äro nämligen de första, som leda sina barn in på samma spår.
Och då på ungdomen exemplets makt är stor, framför allt om intrycken komma från dem, till hvilka ungdomen skådar upp, får man ej förvåna sig öfver, att idrottsmännens antal ökas år från år.
EN LAWN-TENNIS-KLUBB I IDROTTSPARKEN.
31
IDUNS JULNUMMER FRU MARTA ADLF.RSTRAI.E, FODD VON OELREICH FRÖKEN dock gärna taga Idrottsparken som mål för sin middagspromenad och där i den vackra hallen intaga sitt » flvse o ' clock test ».
Tack vare h. k. höghets tillmötesgående h a r Idun blifvit satt i tillfälle att pryda sitt julnummer med h. k. höghets bild, tagen vid Idrottsparken särskildt för deUa ändamål.
Studera vi klubbens matri- kel, finna vi först och främst, att h. m:t konungen är klubbens he- dersledamot, kronprinsen dess ord- förande, prins Carl, prinsessan Ingeborg och prins Eugen dess medlemmar.
Vi påträffa vidare idel kända namn, såsom de flesta af diplomatiska kårens medlem- mar, bland hvilka de mest aktiva äro engelske ministern och hans fru samt belgiske ministern, hvilka ej gärna försumma en enda af vinterns lawn-tennis-dagar.
Bland de mest flitiga spelarne äro äfven hofstallmästare Säger med fru, löjtnant Adlerstråhle med fru, frö- ken Lilliehöök, fröknarna Peyron, fru Weidenhielm, född Wijk, fri- herrinnan Blomstedt, född Adel- svärd, kabinettssekreteraren grefve Taube, grefve Clarence von Ro- sen friherre Magnus afUgglasm.fi.
Med kronprinsens klubb haf- va för öfrigt så småningom från de andra klubbarne införlifvats de skickligaste spelarne, så att kronprinsen nu ä r i tillfälle mäta sina krafter med de skarpaste lawn-tennis-spelarne i Stockholm.
Hvarje vår anordnar kron- prinsens klubb en stor täflan, detta år till och med en internationell, som räckte i åtta dagar.
Sex timmar dagligen gingo bollarne oafbrutet mellan de täflande, och stannade segern för denna gång på danskarnes sida.
Dessa täflin- FROKEN ELSA LILLIEHOOK gar följas med det största intresse af såväl gammal som ung, och äro biljetterna lill dem lika eftersökta som svåråtkomliga.
Af våra lawn-tennisspelande damer ålergifva vi porträtten af fru Adlerstråhle, född von Oelreich, och fröken Lilliehöök, båda pris- tagarinnor vid den stora vårtäflan Dessutom en gruppbild af en bland Idrottsparkens många klubbar, upptagande från vänster till höger räknadt (det stående ledet): fri- herrinnan S. Lagerbielke, fru G. Weidenhielm, grefvinnan C. Fal- kenberg, friherrinnan A. Beck-Friis, friherrinnan D. Sparre och grefvin- nan A. Lagerberg.
Den sittande da- men är friherrinnan E. Blomstedt.
Medan vi nu vistas inom Idrottsparkens område, så för- flytta vi oss direkt från lawn- tennis-salen ut på planen framför paviljongen.
Är det då en frisk vinterdag, mötas vi af en tafla så vacker och liflig, att man sä- kerligen ej ofta ser dess motstycke.
Området emellan Idrottsparkens båda paviljonger apteras nämli- gen vintertid till skridskobana, och h ä r samlas hvarje dag allt hvad ungt, skönt och gladt, som Stockholm kan framvisa.
Det är ej ovanligt att på denna lilla plats flere tusen per- soner kretsa kring på stålsko un- der musikens toner.
En ny loc- kelse förskaffade sig Idrottsparken förliden vinter genom anläggandet af sin stora, präktiga kälkbacke, som genast blef en favorit hos allmänheten, och utför hvilken både gammal och ung syntes ila i svindlande fart.
Idrottsparkens illuminationsfester med den vackra parken i snöskrud äro också vida LOTTEN 32 AF UGGLAS
IDUNS JULNUMMER kända och pri- Ingen idrott sade.
För skol- har dock i Stock- ungdomen äro holm på kort tid dessa aftnar sä- vunnit en sådan kerligen bland utbredning och vinterns bästa anslutning som nöjen.
skidlöpningen.
För tio år Idrottsparken sedan var det h a r sin skridsko- bana att tacka undantagsvis, för sin stora ' po- som man såg en pularitet.
Ty för- skidlöpare, nu äldrarne känna åter hör det till ett betryggande regel, att en ung- lugn vid tanken dom skall vara på, att ingen Ran den lycklige äga- lurar under isen, ren till ett par och att äfven de skidor.
Denna minsta telningar- idrotts utöfvare na af familjen kunna räknas ej utan risk kunna i tusenden, utan sändas till I- i tiotusental.
Också är det en drottsparken.
idrott, som läm- Också ter sig par sig för alla.
skridskobanan Den är billig, tidigt på förmid- ETT HOCKEY-PARTI PA NYBROVIKEN.
rolig och i hög dagen, innan än- grad stärkande.
nu de äldre tagit Den synes dess- densamma i be- utom vara jämförelsevis ofarlig, ty oakladt den djärfhet, som måste sittning som en sannskyldig barnkammare.
Ett eldorado för de små utvecklas vid idkande af skidsport, är det sällan man hör talas och en ögonfägnad för » mamma » och » pappa »!
om någon allvarligare skada, ådragen vid densamma.
Det mjuka Ett spel på isen, som är både intressant och fordrar rätt myc- snötäcket bidrager att göra de oundvikliga kullerbyttorna så litet ken smidighet och skicklighet af dess utöfvare, är » hockey ».
Vi kritiska som möjligt för lif och lem.
Men att skidsporten vunnit en lämna en bild däraf från Allmänna Skridskoklubbens bana vid Nybron.
sådan popularitet, kommer sig nog äfven däraf, att den utöfvas lika Bland de spelande damerna igenkänna vi grefvinnan Lewenhaupt, mycket af damer som af herrar.
Skulle dessa senare ensamma glida född Gossling, grefvinnan von Rosen, född von Horn, fröknarna Gylden- fram på sina skidor, ginge säkerligen en stor del af nöjet förloradt, stolpe, von Höpken m. fl.
Spelet har ett visst släkttycke med fotboll, nu däremot följa damerna troget på färden och gifva ej blott lif åt fastän bollen här skötes med en sorts klubba, som kan vara farlig taflan, utan äfven färg däråt genom de rosor på kinden och den nog ibland för de spelande, om dessa i stridens hetta komma i alltför glans i blicken, som äro oskiljaktiga från denna idrott.
En söndags- intim beröring med bollträet.
förmiddag efter nyfallen snö vid Fiskartorpet är ett stycke idrottslif, Vår andra bild från vinteridrotten visar ett kälkparti vid hvarom vi äldre ej en gång kunnat drömma.
Skogarne och backarne Djursholm.
Denna lilla villastad äger nämligen den bästa och myllra af skidlöpare, och är det ej ovanligt se en hel familj gifva längsta kälkbacke i Stockholms omgifningar,.
hvilken ofta användes " af sig i väg i muntert glam.
Far och mor i téten och så hela raden slutna sällskaper från Stockholm, som på den elektriska banan göra af plantor från den största till den minsta.
Och lustigt är det att se, en utflykt till Djursholm både för att åka kälkbacke och för att att, h u r smala sedermera afslu- och huru små ta detta frilufts- benen än äro, nöje med en liten hafva de dock dans å restau- en förvånande ranten.
När de förmåga atthålla furstliga gäster- balansen på den na från Danmark vingliga stråten.
vintertid besöka vårt konunga- Mer försig- hus, bjudas de komna skidlö- vanligen på en pare nöja sig utfärd till Djurs- dock ej med de holm; äfven bru- backar Stock- kar kronprinsen holms omgifnin- emellanåt under gar hafva att vintern för sitt bjuda på, utan umgänge anord- gifva sig gärna na dylika upp- ut på långfärder.
friskande nöjen.
Utrustningen är A den bild från då ej vidlyftig ett dylikt kron- och matsäcken prinsens kälk- i allmänhet ej parti å ' ' Djurs- stor, men förmå- holm, vi ha nöjet gan att taga sig fram i hvilken meddela, ser man just h. k. h. terräng som färdig på kälken helst och uthål- med grefvinnan ligheten hos vå- E. af Ugglas ba- ra skidlöpare kom sig.
Den äro på god väg gladt leende da- att uppöfvas till men i pälskra- en förvånande gen i förgrunden grad.
Är det där- är fröken Marika för någon idrott, Stjernstedt.
som visar ten- dens att blifva en RIKSMARSKALKEN VON ESSEN TILL HAST VID ROSENDALS SLOTT.
32
IDUNS JULNUMMER Men de erkänna nu sitt misstag efter ett par års hjulande och å- tervända ånger- fulla till sin för- sta kärlek.
Många trodde, alt ridsporlen skulle få svårt efter de sista å- rens lägervall att åter arbeta sig Vi komma nu upp i allmän- till en idrott, hetens sympati, ridning, som vis- och att Tatter- serligen till följd salls två ridhus af vissa lokala skulle blifva svå- förhållanden el- ra att befolka.
ler annat tidtals Men så blef dock kan ligga nere, men som dock ej händelsen.
aldrig blir gam- Från första da- malmodig.
Man gen Tattersall iakttager detta öppnade sina ridhusportar, bättre utom- h a r etablisse- lands än hos oss.
mentet omhul- Hur mycket t. ex. dats på alla sätt.
cykelsporten än Man fick snart vunnit terräng, klart för sig, att har dock rid- KRONPRINSENS KALKPARTI VID DJURSHOLM.
ett behof blifvit sporten där in- fylldt och detta om vissa kretsar på ett utmärkt sätt.
Ty på hela kontinenten finnes ej ett etablissement af alltid bibehållit sitt häfdvunna anseende.
denna art, som är uppsatt och ordnadt på ett så förstklassigt sätt.
Rid- Under de senaste åren har ridsporten hos oss left under för- lektionerna ökade sig vecka för vecka, och tidtals slego dessa till den höga svårade omständigheter och till följd däraf fört ett tynande lif.
numerären af cirka 200 per dag.
Vid de gamla ridhusen ansågs det bra, Våra ridhus i Stockholm hafva nämligen ej varit i ett sådant skick, om man lyckades nå en siffra af 80 per dag.
Damlektionerna försiggå att de lockat till talrika besök, och den förut omnämnda cykelsporten i allmänhet på förmiddagen emellan kl. 10 — 2, ofta en lektion i hvart- hotade till och med en tid att döda vår » civila » ridsport.
dera ridhuset.
Om aftnarne rida de unga i klubb vid musik, herrar Den förra olägenheten är nu dock på ett glänsande sätt undan- och damer par om par.
Ej mindre än fem instruktörer gifva lektioner, röjd i och med vårt Tattersalls färdigblifvande, och faran för cykel- och när ridsäsongen är i full gång, stå ett 50-tal hästar till de ridan- konkurrensen är äfven öfverstånden, sedan den uppfattningen börjat des disposition.
Då lokalerna dessutom äro stora och luftiga, toalett- göra sig gällande, att cykeln i första rummet är ett det utmärktaste och sällskapsrummen vackra och praktiskt inredda, är det ej att undra fortskaffningsmedel, men först i andra rummet en angenäm idrott.
på, att trefnaden på platsen är stor och att ridsporten i hufvudstaden Erfarenheten visar detta bäst.
Huru många voro nämligen ej de, återbördat sin gamla berättigade plats att vara en den eleganta värl- som för cykelns skull » sulto af » och sveko sin gamla vän hästen?
nationell idrott, så är det rkid- sporten; den pas sar vårt kynne och den h a r en praktisk bety- delse för oss med våra långa vint- rar.
IDUNS JULNUMMER dens favoritidrott.
Af våra i so- cieteten mer bemärkta damer var det många, som förliden vinter hade bestämda ridtimmar i Tat- tersall.
Bland dessa voro ameri- kanske ministerns fru, mrs Tho- mas, österrikiske ministerns dot- ter, engelske legationssekretera- rens och danske legationssekrete- rarens fruar, lady Herbert och grefvinnan Brockenhuusen Schack, grefvinnan Bonde, född Dickson, grefvinnan Säger, född Moltke, comtesse Danneskiold Samsoe, ni.
fl.
Den flitigaste och skickligaste ryttarinnan är dock fröken Lotten af Ugglas, som dagligen rider sin egen vackra häst Flying, hvilken vid prishoppningarna hemfört så många första pris.
Som en afslutning på vin- terns ridlektioner följde på våren en serie schnitzeljakter till häst.
Dessa jakter blefvo genast synner- EN DAMLEKTION ligen omtyckta, och fälten räknade oftast ett 40-tal deltagare, hvaraf damerna flerc gånger voro i majoriteten.
Som lärospån och som gradpassering till fältridtklubbens jakter äro dessa Tattersalls lättare jakter af mycken nytta, ty de bereda ej blott ryttare och ryttarinnor.
utan äfven hästarne.
Fältridlklubben har ett högt anseende för sina sportmässigt ledda jakter.
Men det fordras rätt stor terrängvåna och ridskicklighet att följa klubbens hundar, hvarför det ej är att tillråda annat än rutinerade ryttarinnor att följa fältridtklubbens master.
Den bild af ett dylikt jaktsällskap vi presentera våra läsare har det stora värde, att den för Idun är tecknad af en vår tids förnämste hästmålare, artisten Georg Arsenius, sedan tjugu år tillbaka bosatt och r " &gt; r * 3 ' a a a a a * 3 r ^ 3 ^ a a a. a a E Ä U D E CO- tvålan Parfymer: GULDMEDALJ LOGNE DES Cbea Ros Cbea Ros I STOCKHOLM ÄRTISTES * fieliotrope SRoaswol 1897 fiyacintbe Syren Ro$e de marcbal Mel Geliotrope Carmen E Ä U D E co- Uiolette de Parme Olas Blanc LOGNE * * * öoldlack (EacKviol) a.
B.
&amp;.
a a a a a a ROYÄLE * * Detaljforsäljning: a a a a * ^ fiylin €©.
$ fabriks aktiebolag K K f I verkande i Paris.
(Det är sällan herr Arsenius har tillfälle måla någon tafla h ä r i Sverige; bland de få är den vackra bilden af konungen till häst, som i våras var utställd och som är i Ii.
ma- jestäts ägo.
I sommar h a r h e r r Arsenius utfört tvänne större mål- ningar, hertigen af Chartres och hertigen af Aumale, båda till häst.)
Jaktsällskapet, som vi skåda på denna vår tafla, passerar just Kungl.
horgen å Ladugårdsgärdet, hundarne följas tätt af de båda pikörerna i deras röda rockar, och själfva fältet ledes af mastern löjt- nant E. Linder, som vi väl känna igen i förgrunden.
Till höger om mastern rider grefvinnan Brocken- huus Schack och grfefve Clarence von Rosen.
Den andra damen skall framställa fröken af Ugglas på sin Flying.
Våra öfriga bilder, tillhöriga TATTERSALL.
denna aldelning, äro porträtt af fröken Lotten af Ugglas samt af Stockholms mest populäre ryttare h. excellens riksmarskalken von Essen, hvilken tidigt hvarje morgon, hurudant vädret än må vara, sitter till häst.
Säkerligen kan h. excellens till ej oväsentlig grad till- skrifva dessa reguliära ridturer fördelen af att han är i besittning af en både kroppens och sinnets spänstighet, som vid hans ålder är mer än ovanlig.
Bilden från Tattersalls ridhus visar en damlektion med löjtnant O. Ström som instruktör.
De mest mondäna af alla allmänna nöjen, hvartill Stockholm har tillgång, är dock otvifvelaktigt hästutställningen på våren samt årets båda kapplöpningar.
Men af gammal häfd och efter utländskt mönster är det då ej blott det hippologiska elementet, som drager $ Regeringsgatan $ 16 Uesterlånggatan 16 Stockholm 3 r * 3 r * 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 ^ 3 * 3 ^ 3 ^ 3 * 3 * 3 * 3 35 * 3 r 3 * 3 * 3 * J 3 * 3 * ^ 3 * * * * * 3 * 3 ^ * 3 * a a a a a a a a a a a a a a 3 *
IDUNS JULNUMMER och lockar, utan det ä r äfven i lika hög grad en toalettparad.
Utom- lands är det på de stora kapplöpningsdagarna, som moderna i dam- toaletten för året kreeras och som de nya idéerna och toalett- artisternas fantasi lämnas lösa tyglar för att begagna en hippologisk term.
Vi hafva visserligen ej ännu kommit så långt på denna damer- nas vädjobana, men den goda viljan fattas åtminstone ej, så mycket kan man redan se!
Sedan vi nu i korthet afhandlat de idrotter, som vintern h a r att bjuda på, skola vi se till, i hvad mån de öfriga årstiderna ytterligare hafva medel till att u r sportmässig synpunkt förljufva tillvaron.
Jakt och segling intaga då en framstående plats.
Båda hafva en stor pu- blik, som är dess entusiastiska vänner.
Jakten praktiseras visserligen ej, som bättre är, direkt af damerna, men den spelar dock för dessa under - vissa tider en stor roll.
Ty jaktsäsongen är på våra stora herresäten årets mest illustra tid.
Då samlas ej blott på slotten jakt- herrens vänner, utan äfven slottsfruns väninnor, då är det damer- nas sak, när jägarne hungriga och törstiga återvända från dagens mödor, att förse dem med ej allenast detta lifvets nödtorft, utan äfven att sprida omkring sig den älskvärdhet och det behag, som sätter den rätta prägeln på ett angenämt sällskapslif.
I England, idrottens korade hemland, ä r jaktsäsongen just af denna anledning årets mest efterlängtade period.
Hvad seglingen beträffar, h a r den, tack vare Kungl.
Svenska Segelsällskapets energiska arbete, ifrån att vara en blott idrott arbetat sig upp till en plats, som inrangerar den bland våra m e r allmän- nyttiga och fosterländska företag.
Segelsällskapet h a r i vida kretsar väckt intresset för.
sjölifvet, som för vårt hafsomslutna land är af så stor betydelse, det h a r skapat en flottilj, bestående visserligen af far- tyg af en liten cert, men dock bemannad af en mer än vanligt rask och intelligent besättning, det bereder dessutom sina medlemmar under sommarmånaderna tillfälle att samla och magasinera en sådan fond af hälsa och gladt humör, att den räcker ett godt stycke in på den långa vintern.
Svenska Segelsällskapcts herrar ha klokt nog äfven vetat intressera sina damer för sin vackra lifsgärning.
Vid dess hög- Lider äro alltid damerna talrikt representerade, och dess matrikel är väl försedd med kvinnliga medlemmar, bland hvilka vi finna grefvinnan Douglas, friherrinnan Bonde, född Beck-Friis, grefvinnan af Petersens, friherrinnan von Höpken m. fl.
Sällskapet,, som under de sista fem åren i större och mindre eskadrar företagit seglingar till Finland, Danmark, Norge och Tysk- land, h a r därunder hemfört ett stort antal priser, som gjort den svinska båtbyggarekonsten och sjömanskapet all heder.
Kungl.
Svenska Segelsällskapet räknar till sina hedersledamöter, förutom den kungliga familjen, kejsar Wilhelm, prinsen af Wales m. fl.
Mången annan idrott än de nu omnämnda finnes naturligen, som vore lika värd sitt särskilda kapitel, men vår artikel h a r redan blifvit lång, och de nu afhändläde idrottsgrenarna visa i alla fall otvetydigt, såväl att idrotten inom societeten och ej minst bland dess damer funnit många och skickliga utöfvare, som ock att godt tillfälle linnes till val för livar och en, när han står i béråd att åt sig utse den idrott, som bäst passar hans naturel, hans förmögenhetsvillkor och den tid han h a r att offra på att hålla sin kropp vid vigör och kraft, och hvilken tid säkerligen är en af dagens bäst använda timmar.
E D E R T Y L L E krymper icke och blir aldrig sträft, om Ni stöter plaggen i ett ljumt lödder al SUNLIGHT TVÅL sköljer i lika varma vatten, kramar ur, icke vrider plaggen, breder ut dem på en grof duk, lägger en annan öfver och rullar samman riktigt hårdt.
Låt rullarne ligga en halftimme, häng upp plaggen och stryk, innan de blifvit riktigt torra.
De få öre, som Sunlight-Tvål till en tvätt kostar mera än andra tvålsorter, äro väl använda.
Edra kläder och händer fara icke illa och om kläderna få ligga intvålade en stund, är halfva arbetet gjordt.
Se till att Tvålen är stämplad Sunlight Soap L e v e r B r o s.
Ltd Port Sunlight och refusera tvålar, som äro lika bra, ty sådana finnas icke.
Gust.
Carlsson &amp; C:o VASAGATAN 5 * STOCKHOLM Qasmotorer.
fotogen- MOTORER, MOTOROLJA; DAWSONGASVERK u t f ö r a k o m HANDELS-SKOLA, 16 Stortorget 16 Försälja från lager och på kort leveranstid CROSSLEY- — Smedinan den ä l d r e s STOCKHOLM - = A l l m.
Telef.
21 77 = - HALDA FICK- URFABRIK, Svängsta.
PRIS- LISTA gratis från I e t t a P motoranläggningar %.
5.
£em8e med Dawsongas för fabriker, elektriska belys- nings- och kraftstationer; (gonsf.
Jgoffeoeranför B E R G M A N N - dynomomaskiner, e l e c t r o - 1 motorer, elektriska fläk- Jlpecefier, CKoneetuer, ^refiommenberar • t a r och VENTILATORER; ' ©eftfiafeecet m. m.
\ fiff fitfftga priser oc0 ferm expeöifion.
L I N O T Y P E - sättma- SKINER; CLEVER, mani.
* • och kvinnl-, mottagas alla ti- NORTH- der.
P R O S P E K T på beg.
Bref besva- ras med omgå- ende.
SKRIF- MASKI- NER ...
OBS.!
Mest hända lär er- Handels- T I L L J U L E N: LANTERNOR h SCIOPTIKON BILDER.
.
.
H RIKASTE LAGE!
BILLIGASTE PRISER werk.
Småiandsgatan 51 B, P.Tii.
Bjorstedt, Handelslärare STOCKHOLM.
o. Kaltigraf.
36 S V E N SCHOLANDER.
B r u n k e b.
- t o r g 14.
FOTOGRAFISKT MAGASIN
FlöFHS ======= &amp; j y i y e k e t o n d E a i t l e A l l a sorter C o l 0 ö n e i Essence Fiorenta Eau de t Parfymer Tvålar åstadkommes dagligen genom billiga sötsaker och ett hejd- löst förtärande af chokoladfabrikat af tvifvalaktig smak och ännu tvifvelaktigare sammansättning.
Afsedd att i sin mån motarbeta detta onda är V a n H o u t e n ^ oh Toilettmedel C. F. ».
m D U F V Ä, STOCKHOLM, 41 C h o k o l a d en ät-, dessert- och delikatesschokolad af renaste och finaste beskaffenhet Detta nya fabrikat från den kända världsfirman utgör en närande och stärkande förfriskning för alla åldrar samt särskildt för barn en oskadlig och omtyckt läckerhet.
Van Houtens Chokolad inlager å sitt område samma höga rang, som Cologne rekommenderas.
Drottninggatan 41.
Etabl.
1849.
V a n H o u t e n ^ C a c a o — världens förnämsta — intager bland cacaosorterna.
Båda dessa mönsterfabrikat finnas numera öfverallt att tillgå.
(S.TA.08871 Dam J O H.
L U N D S T R Ö M Stenkol, Col&lt;es &amp; C: o.
f l:a m a s k i n k r o s s a d Åntracit, bästa bränsle för ILLUMINATI0NSKAM1NER och VÄRMENECESSÄRER.
Carré = 13rii {etter för kokspislar, kake ugnar, strykugnar m. ni.
Allm.
tel. 22 SS.
Kontor: Rikstelefon 427.
Allm.
tel. 60 19 Försäljning Rikstelef.
22 20.
Allm.
tel 8198.
Filial; ' Rikstelefon 20 12.
2 2 Skeppsbron 5 3 2.
Strantlvär / en 5.
1 ' a r m m i l t a r e g u t a n 1 Riks- 179.
Allm.
8G8.
47 36.
Stockholm.
l: m a A X T R l t l T, Iliishnllskol.
Cokes.
Marie-Briketter.
Husmödrar!
pälskragar, stort urval, billiga priser, Spara är lösen för hvarje husmoder med en begränsad hushålls- penning!
Huru göra en verkligt stor besparing?
Jo, använden i Edra Finaste qvalité.
Elegant utstyrsel.
Stark och Yälluktande.
bushåll PELLERINS MARGARIN, PÅRFUMERIE FLORA.
Göteborg, GEFLE.
som är bäst, drygast o. billigast.
egen tillverkning.
Illustrerad priskurant gratis och franco på begäran.
D. FORSSELLS SÖNER &amp; C:o 2 6 Drottninggatan 2 6, 1 3 Hamngatan 1 3.
ÄKTA Lampor * Etagérer * Ur * Kandelabrar Vaser * Skålar * Jardiniérer Byster • * Statyetter * Skrifgarnilyr m.n.tiu julklappar pas- sande ar- tiklar.
MARSALA-MADEIRA, ä 1 krona pr Vi butelj (utom glas), som för sin fina smak och hälsosamma egenskap öfver hela landet vunnit syn- nerlig efterfrågan.
Försäljes uteslutande af D a h l h e i m &amp; Engström, KOP S I ALLTID L F V E SÖDERMALMSTORG.
Rikstel.
14 21.
Allm.
Tel. 81 29.
Prof sändes.
==== RADIATORSMOR!
R för bosättning — i största urval — till billigaste pris hos SINGERS O r i g i n a l - S y m a s k i n e r Hoijuveierare K. ANDERSON, 1 Jakobstorg i.
äro de bästa.
P.
G.
D J U R S T R Ö M, Säljas i S t o c k h o l m endast: 15 F r e d s g a t a n 15.
SINGERS FILIAL.
51 Drottninggatan STOCKHOLM Drottninggatan 51.
Största lager af L A M P O R, Glas, Porslin, Nic- kel, Nysilfver, Galanteriartiklar, = allt till lägsta priser.
= P A S S A N D E J U L K L A P P A R.
Skriftyg, Ljusstakar, Raffeserviser, Brickor, Pennknifyar, Saxar oeli Bakknifvar.
Etsade och förgyida Stålarbeten, Skridskor, Fruktknifvar, Sunégafflar m. m. af Aluininiumguldbrons.
* - * ESKILSTUNA-MAGASINET 1 22 DROTTNINGGATAN, f STOCKHOLM, Malmtorgsgatan Allm.
telefon 44 66.
1 För Glödritare &amp; Träsnidare!
Träarbeten med och utan uppritade Sjukvårdsartiklar, mönster, i stort urval, äfven med Rena Kemikalier, svenska allmogemönster samt Fär ?er, Betser Droger, P a r f y m e r Giödritningsapparater, m. m., allt af bästa beskaffenhet och till billigaste pris.
m. m. till billiga priser hos WILH.
BECKER, WILH.
BECKER, Förbands- oeli Största lager af KOPPARSTICK, FOTOGRA- VYRER, FOTOGRAFIER efter klassisk och modern konst.
SKULPTUR.^ KERAMIK.
5 Kungl.
Hofleverantör, M dim torgsgatan 5, STOCKHOLM.
Kungl.
Hofleverantör, 5 Malmtorgsgatan 5, STOCKHOLM.
Skonhet ä r rikedom, rikedom ä r m a k t!
Hårbort- tagaren.
Befriar ge- nast från misspry- dande hår- eller skägg.
Pris kr.
2:50 + porto Före begag-.
Efter begag- nandet, nandet.
Finnbal«iam.
Bästa medel för borttagande af finnar och bulnader samt att om dagen dölja finnar och röda fläckar.
Utmärkt för herrar som lida af s k. rakfinnar.
Pris kr.
2 + porto pr flaska.
Crfeme Charmante.
Utmärkt medel för botande af hudlös- het, brännskador, sårnader, skoskaf samt för att göra spruckna och röda händer hela och hvita.
Bör finnas i hvarje hem.
Pris kr.
2 +porto pr burk.
Aittisud.
Borttager efter några få gångers begag- nande hand-, arm- och fotsvett.
Pris kr.
2 +porto pr flaska.
Hårfärgningsmedel.
Non plus ultra.
Den som ej vill hafva grått hår eller skägg bör ovillkorligen använda » Non plus ultra », utmärktaste och oskadligaste medel, som existerar för erhållandet af en naturlig, varaktig, vacker färg, brun el- ler svart.
Pris kr.
4 pr sats jämte borstar.
Ofvanstående utmärkta preparat, de bästa som finnas, expedieras mot post- förskott från Tekniska General-Depöfen, Stockholm, Grefptan 17.
Försäljas äfven i hvarje välsorterad parfymaffär.
p r ask
i # t # f # t t If W &lt;t f w f é # t&gt; f f # f | 1 i srt&gt; i t f # t # n A fi t § * t&gt; KUNGL.
HOFBOKTRYCKE- RIET IDUNS T R Y C K E R I AK- TIEBOLAG.
É f n A fl STOCKHOLM, STORA VATTUGATAN i 1 é i i § 12. f&gt; B O K T R Y C K E R I L I T O G R A F I S K K E M I G R A F I S K i?
n f ^ # F Ö R S T K L A S S I G T F E R M OCH A N S T A L T A R B E T E f # i E X P E D I T I O N M O D E R A T A P R I S E R J W w t w é f # f&gt; f ' f f $ f N¥r i &lt;f f&gt; « SÖ f f l|
Henrik Gahns Amykos.
ftOSTAF yjOLHBLOH Gammalt, bepröfvadt, af allmänheten värderadt och af fram- stående läkare förordadt antisepticum.
KAPP-AFFÄR Henrik Gahns Tvålar.
S a v o n Ideal, S a v o n V i o l e t t e du Nord, S a v o n Hyacinthe, S a v o n Royal, N e w M o w n H a y Soap, B o r a x B e n z o e t v å l, Ä k t a Aseptintvål, Lanolincrémetvål, Gahnelit-tvål, B o r o g l y c e r i n t v å l, Kristall-Glycerin-tvål m. fl.
o — i Guldmedalj, Stockholm 1897.
38 VESTERLÅNGGATAN 3 8 — l i m STOCKHOLM — rekommenderar nedanstående högst m o d e r n a och e l e g a n t a Gahnelit.
för munnens, svalgets och hudens m. m. vård.
Verksamt skydd emot de smittosamma sjukdomsfrön, som intränga genom munnen och ytterst välgörande för tänderna på grund af sitt hämmande af mjölks3 ' rebildningen i munhålan.
Se vidare intyg.
Angenäm smak.
Konserverar tänderna.
Tillverkas under kontroll af Professor Carl Sundberg, Upsala.
GAHNELIT-TANDPASTA.
GAHNELIT-TANDPULVER.
GAHNELIT-LANOLINCRÉME.
Henrik Gahns Åssptin Amykos Aktiebolag, Upsala.
Hofleverantör hos H.
M:t Drottningen Parlilager i Stockholm hos E m i l Fred.rik.son, (G.
88567).
Nyheter — * ö r innevarande — * * * Vintersaison, nämligen Eleganta Paletots uti hellånga, trekvartlånga och halflånga.
Sista Pariser-mode!
Eleganta, korta Jacquettes i alla färger och moderna tyger.
Sista Pariser-mode!
Eleganta, långa Fru-Kragar och Capes uti Siden, Ylle och Plysch.
Sista Pariser-mode!
Eleganta Supé-, Promenad-, Teater- &amp; Kvällkappor, såväl vadderade som med pälsfoder.
Sista Pariser-mode!
Eleganta Promenadkostymer för Höst- &amp; Vintersaisonen.
Sista Pariser-mode!
Pälskragar och Pälscapes, Skottska Kragar och Engelska Golfcapes, särdeles ändamålsenliga att använda såväl för Höst- som Vinter.
Hofslagaregatan 4B.
ALLT AF SISTA MODE OCH SOLIDASTE TYGSORTER.
(G.
90183) Aktiebolaget Per Perssons V ä f - o. S t i c k m a s k i n.
Drottninggatan * - pr VILLAN OMTÄNKSAM 21 B, Stockholm.
Guldmedalj; Malmö 1896, Stockholm 1897.
Nutidens bästa Stickmaskiner.
Omsorgsfullaste arbete.
Största användbarhet.
Billigaste pris.
HUSMODER Har ännu ej pröfvat GrafstrÖm &amp; ClO ångrosiade kaffe?
pen som ej gjort det bör ej under- låta att köpa detta äkta, oförfalskade af prima råvara och med största om- sorg " postade V \ affe.
Tjos välförsedda rjrr Specerister i hela riket.
- C.
A. Lindgren &amp; C:o utmärkta Arraks Punsch Medaille d ' or rekommenderas.
(G REKOMMENDERAS.
(89882).
SVENSKA DAGBLADET hem.
i hvarje u t k o m m e r 7 g å n g e r i v e c k a n, g e d i g e n, innehållsrik, o m v ä x l a n d e o c h lättläst moderat- l i b e r a l h u f v u d s t a d s t i d n i n g, ofta i l l u s t r e r a d m e d g o d a porträtt och andra t e c k n i n g a r till d a g s k r ö n i k a n, b ö r finnas Snabbaste nyhetstidning, utförligaste och bästa privattelegram från in- och utlandet.
I N N E H Å L L E R (hufvudstadsupplagan så väl som landsortsupplagan): af skriftställaren grefve C. O. Wrangel redigerad utrikesafdelning, den yppersta i någon Stockholmstidning; hofsamt hållna ledare, däribland mycket bemärkta inlägg i dagens frågor af professor Harald Hjärne; omsorgsfull konst- och litteraturaf delning, redigerad af hrr Tor Hedberg och Professor Oscar Levertin under medverkan af skriftställaren Verner von Heidenstam m.
fl.
; teateranmälningar af hrr Tor Hedberg och Hjalmar Söderberg; musikanmälriingar af tonsättaren dr Karl Valentin; uppsatser i sportfrågor, särskildt de, aom röra hästsporten och hästafveln, af den äfven som hippolog kände grefve C.
G. Wrangel; omsorgsfull handels- och finansaf del ning, redigerad af fram- stående facitmari och dagligen meddelande speciellt till Svenska Dagbladet telegraferade slutnoteringar i New Y o r k och Chicago för närmast före- gående dag; påpasslig och väl sofrad notisafdelning från Stockholm och det öfriga landet; lifligt skrifna interviewer, in- och utländska korre- spondenser, skildringar ur Stockholmslifvet m. m.; omväxlande, städse af god ton präglad förströelseläsning, såsom krönikor, noveller, humo- resker e t c; intressant och väl vald följetongsafdelning.
LANDSORTSUPPLAGAN STOCKHOLMSUPPLAGAN kostar: helt år ... 12 kr.
hälft år i 6: 50 ivartal 3:25 månad ... 1: 10 hembäringsafgiften inberäknad.
Prenumerera!
kostar: helt år .. 6 kr.
hälft år ......... 3 kr.
kvartal 1: 75 månad O: 60 postarvodet inberäknadt.
3tutiöen0 förnämsta antiseptiska Vetenskaplift bevisadt det enda existerande verkligt l i t l i p medlet för tändernas bevarande och munnens värd.
Undersökt och vitsordadt af in- och utlandets förnämsta bakterioloeer.
toatettmeael STOMATOL- STOMATOL- Rekommenderas af Herrar Läkare och Tandläkare.
STOMATOL- Tillverkas, under kontroll af ö:r EDI /.
SELANDER, Docent i Bakteriolopj vid Konst karolinska Institutet i Stockholm.
STOMATOL- Oe bästa medel för tän dernas, m u n n e n s och hu dens rationella vård.
TILL SALU Ä ALLA APOTEK RIKET SAMT HÖS HERRAR PARFYM- OCH SPECERI HANDLANDE.
BÄSTA NÄRINGSMEDEL FÖR BARN OCH SJUKA.
FINNES PÅ APOTEKEN SAMT HOS ALLA VÄLFOURNERADÉ HERRAR SPECER1HANDLANDE PROF A F SÄNDES PÅ BEGÄRAN TIS OCH FRANCO FRÅN GRA- AXEL LENNSTRAND, GEFLE.
Min son Gunnar, som vid 8 månaders ålder var behäftad med kronisk förstoppning, contractur i båda benen, utslag på rygg och mage samt bölder å hufvudet jämte stor allmän svaghet, har efter sex veckors behandling med „MELLINS F O O D ", uppblandad med komjölk, i förening med annan lämplig behandling, nu, blifvit fullkomligt frisk, har regelbunden afforing, huden fullt normal samt har tilltagit i vikt, som synes af vidfogade vikttabell, hvarjämte kan intygas, det hans matsmaltningsor- ganer fördragit » MELLINS F O O D " — äfven i ganska stora doser — synnerligen väl.
Med anledning af förestående gläd- \ jande resultat med min Ulla gosse anser jag mig mendera på det varmaste kunna FRU MIMMI ROSENLÖF.
född ^fdelningskontor i Wf STOCKHOLM 31RGER JARLSGATAN samt 3ÖTEBORG, B E R G E N OCH THRONDHJEM.
13 Eau^de (ologne (Blå och gul etikett.)
!J / i Den är den (Rhen Violette) ÅTERGER NATURTROHET VIOLBLOMMANS DOFT.
Läs detta För stor mycket att mängd starkt skadas genast tagas erhålla hvarje finheten 13 Januari 1896 20 „ den gång i doften, verkligt blott fina några emedan doften få Rh.
droppar, af parfymen ty i för Veilchen.levereras concentreradt.
Pris: kr.
2,25, 3,oo och 4,so pr flaska.
liergtstellt in 6, 7 7 5 kilo.
„ „ 7,800 7,800 2 Februari „ 7,910 „ „, „ 16 „ „ 23 „ • „ 8,ooo 8, 18 » 8, 300 „, „ „ 8,650 „ „ 1 Mars RheinYcilchen.
Veilchen „ n 9 4711: s fabrikaten säljas af alla välsorterade parfymhandlande.
Rhein e 26 äkta, starkaste, varaktigaste, mest uppfriskande och stärkande.
Amberger.
VIKTNOTA: D IT rekom- „MELLINS F O O D ".
