# ID: svediakorp-per1258
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1899
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,352
# sentences: 838
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:R 4 (578).
LÖRDAGEN PRENUMERATIONSPRIS PR A R: IDUN UTGIFNINGSDAGAR!
KR.
5: — IDUNS MODETIDN.MED PLAN- SCHER OCH HANDARB.
... 5: IDUNS MODETIDN, UTAN PL.
» 3: — BARNGARDEROBEN » 2:25 AUGUSTA DE REDAKTÖR 14 JANUARI OCH UTGIFVARE: FRITHIOF HELLBERG HVARJE ONSDAG » DEN OCH L Ö R D A G.
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2 — 3.
1899.
12:TE KOMMISSIONARER BYRA OCH EXPEDITION: KLARA S.
KYRKOGATA 1 6, 1 TR ÅRG.
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL DELES SÄRSKILDT FÖRMÄNL.
VILLKOR.
ÖPPNA KL. 1 0 — 5.
STOCKHOLM, LOSNUMMERPRIS: 8 ÖRE.
MARK A. Wahlström foto.
V ID S J Ä L F V A INGÅNGEN till det nya året skildes från det jordiska en kvinna, som genom både sin sociala ställning och ge- digna personlighet spelat en minnesvärd roll.
Nyårsnatten afled nämligen i Falnn framlidne landshöfdingen öfver Kopparbergs län Samuel de Marés änka Augusta de Maré.
För endast en tjugu år tillbaka ägde sven- ska kvinnan ej en egen tidning, hvari man lärde känna den tidens anmärkningsvärda kvin- nor.
Man fick nöja sig med att lyssna till traditioner och » d e gamlas » skildringar ur gång- na dagar.
Men numera är oss gifvet att i ord och bild samla de spridda dragen ur en afhållen, älsklig kvinnas lif.
Få äro de, som inom Dalarnes gräns ej känna igen bilden af länets f. d. landshöfdings- fru.
Många äro de, som funnit plats i hennes stora barnahjärta, och oräknelig är den skara af behöfvande, som genom hennes orubbliga tro och förbön, så fulla af tillförsikt, vunnit lugn och frid.
Augusta de Maré föddes den 16 aug.
1839 på Lindö gods i Uppland.
Föräldrarne voro REDAKTIONSSEKR.
: JOHAN N O R D L I N G.
ALLM.
TEL. 6 1 4 7.
RIKS 1 6 4 6 kaptenen, vid Helsinge regemente, godsägaren Julius Ahlgren, och Augusta Fröberg.
Få da- gar efter sitt enda barns födelse afled fru Ahl- gren från sin lilla skatt, som i mostern, Mathilda Fröberg, erhöll den ömmaste mor.
Vid fyra års ålder skickades Augusta till Stockholm i helpension hos mamsell Modin och vid tretton år med pensionens förestån- darinna och en jämnårig kamrat till Schweiz, där vistelsen blef tre och ett hälft år.
Under denna tid bereddes hon till sin första natt- vardsgång, som också ägde rum i utlandet.
Intresset för franska språket bibehöll hon se- dan hela lifvet och brukade begagna sig däråf med ett eget behagfullt tonfall, som så väl stämde öfverens med hennes mjuka, förbind- liga väsen.
Sedan Augusta Ahlgren kort efter hem- komsten till fäderneslandet mistat sin afhållna andra moder, vistades den unga flickan dels hos sin far på egendomen Negelstuna, dels hos en moster i Stockholm, justitierådinnan Cramör.
Gift 1858 med dåvarande polismästaren, sedermera underståthållaren Samuel de Maré, flyttade Augusta de Maré år 1863 som lands - höfdingska till Falun.
Hennes lif vardt ej » en dans på rosor », men » som ett stort godt barn, troende all världen o m godt, » lyckades fru de Maré behålla den ljusa syn på lifvet och människorna, som alltjämt lät henne framstå som en af hjältin- norna på kor sfär ar vägen.
De verk landshöfdingskan de Maré utförde i samhället voro välsignelsebringande för mån- gen enskild.
På hennes initiativ och genom henne skapades skyddsmödraförbundet och barnhemmet i Falun, som ännu bestå.
Hennes intresse för skolorna var så lifligt, att ingen klass, ifrån elementarläroverkets till småbarns- skolans, kunde vara säker för » landshöfding- skans » besök.
Likaså var hon de låga, af roströken svedda kojornas goda ande, liksom hon gaf hela samhället ett framstående föredöme som kärleksfull, allt uppoffrande maka och mor.
Ar 1880 blef Augusta de Maré änka, men bodde fortfarande kvar i Falun.
I n o m de murar, där hon förr residerat som landshöf- dingska, vistades hon därefter ofta som gäst med den älskvärda undergifvenhet och gläd- tighet, som aldrig lämnade henne.
Den bortgångna sörjes nu närmast af fem söner och två döttrar.
Den yngsta af dessa senare, f. d. sjuksköterskan vid SoQahemmet Maria de Maré, firade kort före moderns död sitt bröllop med underläkaren vid Sabbatsberg doktor Carl Mannheimer.
CHRISTEL.
IDUNS KUNGL.
HOFBOKTRYCKERI.
HEMRYGDEN.
H VAR Och STRÅLAR solen skönast?
livar är himlen klarast blå?
Hvar kan du skogens susning bäst tolka och förstå?
De ljufligaste blomstren, o, säg, hvar finner du väl dem?
.
.
.
Har du ej sol, cj blommor, f l y till ditt barndomshem!
Däröfvcr strålar solen med glans så underbar, IjLifligt där gifver skogens susning på dunkla frågor svar; där tälja hvarje kulle och hvarje sten med stämma blid en skön, men enkel saga om lek och barnafrid.
Om du dig ensam om ingen vän du äger kvar, känner, uti din barndoms nejder du gamla vänner har.
Från hvarje liten stuga, från hvarje backe, hvarje stig du höra skall en hviskning: » O, minns du icke mig! » Och har ditt hjärta kallnat, fly åter till din barndoms trakt!
Där skall på nytt det värmas af tusen minnens makt.
Och har du glömt att prisa din Gud, din barndoms bäste vän, din hembygds fåglar skola dig lära det igen.
FANNY CHRYSANDER.
KVINNOKÄRLEKEN DERNA D I DEN MO- DIKTNINGEN.
E D R A M A T I S K A författarne och roman- författarne öfva i våra dagar ett stort, alltjämt växande inflytande på den allmänna meningen och därigenom äfven på sederna.
På vissa själar öfvar den nuvarande estetiska
IDUN 1899. opinionen en rent af betvingande makt; den ombildar smaken, åsikterna och moralen; den skapar ett estetiskt lifsideal, gentemot hvilket ett äldre, etiskt, ter sig puerilt och småsin- nadt.
Det är på sensationen och lidelsen, på det som kan roa och stimulera, som våra skön- litterära författare egentligen » lefva ».
Och det är också egentligen endast i lidelsernas psyko- logi våra diktare synas hafva inträngt.
För den högre naturen i oss slå de däremot döf- örat till.
Denna erbjuder beklagligen beller icke på långt när så tacksamma effekter.
Dyg- den och moralen ha icke företrädesrätten att fängsla och intressera; de äro alltför » borger- liga ».
Det är tyvärr också alltför sant, att dygd och moral i det lefvande lifvet vanligen te sig i synnerligen blygsamma och borgerligt knappa proportioner, då däremot begär och lidelser framträda i mera kraftiga och stor- vulna drag.
Men lika visst som författarne underskatta vår högre naturs kraf, lika visst öfverskatta de sinnenas och lidelsernas makt öfver oss.
Men de dramatiska » effekterna » betinga öfverdrifterna.
Kärleken mellan man och kvinna är och förblir det ämne, diktarne i alla tider helst sysselsätta sig med.
Kärleken, sådan den med braskande anspråk i detta känslornas tidehvarf skildras, och sådan den i teorien godkännes af våra sensationsmänniskor, framträder van- ligen i den mest sensuelt starka kolorit samt så blottad på allt andligt innehåll, att den icke förtjänar att kallas kärlek.
T y det är som oftast allehanda låga begär och passioner, som göra anspråk på kärlekens namn.
I gynn- sammare fall låter man » le besoin d ' aimer » (be- hofvet att älska) hos en ung kvinna framträda under den poetiska bilden af den sjudande safven, och hon blir kär i den första något så när antaglige man, som kommer i hennes väg.
Det förra en lika utsliten som god och träffande bild; det senare en iakttagelse, som verkligheten oupphörligt besannar.
Men trots det att författarne nog till en viss grad göra rättvisa åt ungmöns behof att idea- lisera och att likt Titania se sin kärleks före- mål genom illusionernas dager, så förbise de dock, att detta kvinnans » besoin d ' aimer » är väl så mycket en själens och hjärtats som en sinnenas sak.
— I andra fall skildras kärle- ken så mängd af åtrå, feber och sinnesyra, så blottad på hvarje värdighetens sans och behärskning, som funnes det intet sådant som en känslornas disciplin.
Vi se visserligen stän- digt i lifvet, huru kärleken trotsar alla formella regler och bruk, men den trotsar sällan naturen, och denna känslans disciplin är så långt ifrån att — såsom våra diktare förmena — vara liktydig med band och fjättrar, att den är be- roende af en verklig lifsinstinkt.
De första människorna blefvo varse sin nakenhet, så fort de smakat på kunskapens träd; de första spå- ren af civilisation taga sig städse uttryck i ett uppvaknande af blygsamheten.
Den nordiska kvinnans kärlek är sällan vare sig synnerligen expansiv eller sensuell.
Den har en viss skär, behärskad karaktär.
Det nordiska skaplynnet har en något tung, dröm- bunden natur, som vållar .att kvinnorna i allmänhet hvarken vilja eller kunna fullt ex- ponera sina känslor.
De handla omedvetet efter den lyriska tonkonstens regel att icke låta alla röstens resurser strömma ut, utan bevara en inre fond, på det att icke stämman må förlora sin fullhet och charme.
De » slösa icke kungligt » med sina kärleksyttringar — såsom en modern erotisk term lyder.
Deras kärlek är en hjärtats, långt mer än en blodets sak, och därför är den mera intensiv än erup- tiv.
Den lyser ej med de elektriska solar- — 2 — nas dårande och bländande glans eller slock- nar i plötslig natt och kyla såsom dessa; den brinner med den nordiska brasans lugnare, mildare sken och värmer ännu, när den icke längre flammar upp i lågor.
Måhända har denna erotiskt sensuella konst- riktning varit en nödvändig kris, betingad af att ett missledt ideelt nit förut alltför mycket undertryckt och förnekat den sinnliga sidan i människonaturen.
I så fall har denna rikt- ning dock i sitt syfte att höja naturen skju- tit långt öfver målet, vida längre än reaktio- nernas lag i allmänhet tillstädjer.
Ja, så långt att man nu som oftast oskärar den natur, hvil- ken ett ursprungligt syfte sålunda möjligen varit att höja.
Såväl den högre som den lägre naturen i oss äger berättigade kraf på att re- spekteras.
En öfver-idealistisk tids diktning gaf oss overkliga människogestalter; en öfvcr- sensuell framställer motbjudande vrångbilder af människan.
Man antingen förbiser eller förnekar, att den lägre sidan i vår natur såväl som den högre lyder under utvecklin- gens och fullkomnandets lag.
Likaså förbiser man att, fastän den högre naturen i oss icke har att förkväfva och undertrycka den lägre, den dock har att vara dess herre.
Den känslosfer, från hvilken vår skönlitte- ratur länge hämtat sitt stoff, är vorden så stillastående, kvaf och febermättad.
Den har behof af att genomfläktas af friska vindar; men den behöfver ock att vidgas och fördju- pas.
Vi trängta efter att.en hälsans gudinna göte sin kraft och sundhet i det estetiska lif- vet.
Däremot skulle kanske äfven en hälso- bringande flod strömma in i det lefvande lif- vet och gjuta sundhet och kraft in i det upp- skrufvade, åt hysterien tenderande känslolif, som torde vara en alltför allmänt förekomman- de företeelse i vår tid.
V. A.
EN SJUKSKÖTERSKAS MINNEN.
U P P T E C K N A D E F Ö R IDUN A F GER- DA WIGSTRÖM.
I.
F ÖR N Å G R A Å R SEDAN talades det om här i orten, att en gammal sjuksköterska, som numera var utsliten och behöfde hvila, var flyttad till vår lilla afkrok af världen.
Hennes namn var förr ofta nämndt i sam- band med omorganiserandet af vår sjukvård och hon hade varit bland de första bildade kvin- norna, som i Danmark med god framgång ar- betade för en förbättrad och tidsenlig sjuk- vård såväl på sjukhusen som i de enskilda hemmen.
Då jag själf i flere år har ägnat mig åt samma arbete, var det naturligt, att jag mycket intresserade mig för fröken H. och gärna ville lära känna henne närmare, då vi j u måste hafva många gemensamma intressen.
Men ett par år gingo, utan att vi kommo i beröring med hvarandra.
Folket sade hon var sjuk, men att de fattigaste bland befolkningen dock finge komma till henne.
Hon hjälpte dem med råd och dåd, så långt hennes förmåga räckte, sände dem i annat fall till läkaren på platsen.
En dag i somras blef en af mina skyddslingar — en gammal gumma — sjuk.
Då jag tittade in till henne, fick jag höra, att fr. H. redan varit där, och nu gafs det för mig en anled- ning att besöka henne samt få höra hennes åsikt om den stackars sjuklingen och hvad som borde göras i mer än ett afseende.
Högt och fritt låg fröken H — s hem, omgif- vet af skogklädda höjder.
En ganska bred å flöt nedanför huset, där det låg och liksom smålog i solskenet, rödmåladt med sina hvita knutar.
En bred väg å ömse sidor, kantad af en syrenhäck, ledde från stora landsvägen upp till huset.
Det var för öfrigt omgifvet af en liten vacker trädgårdsanläggning samt ett lågt rödt staket m e d hvita spetsar.
Jag öppnade den lilla grinden — en känsla af hemtrefnad och värme mötte mig.
Den strålade ut från de låga fönstren med deras hvita gardiner, många blommor samt infattning af yppiga humlerankor — den lyste och nic- kade mot mig från solrosorna, som, höga och låga, i en lång rad klädde det gamla husets södra vägg.
På den höga trappan låg en svart vacker pudel.
Då han fick se min värda person, mor- rade han och gaf till ett högt skall, men efter en noggrann undersökning förstod han, att jag kom m e d vänliga känslor för hans matmor, började därpå sakta vifta med svansen samt lade sig åter på sin upphöjda plats, dock nog- grant bevakande mig med sina kloka, vaksam- ma ögon.
Jag stod just och funderade, om jag skulle taga m o d till mig och klifva öfver denna väktare in i huset.
I det samma hördes raska steg från an- dra sidan byggningen och en medelålders kvin- na kom mig till mötes.
Det syntes på hän- derna och det stora förklädet, att hon sysslat med trädgårdsarbete.
Ansiktet bar spår af sjuklighet, ryggen var böjd, håret, som slät- kammadt låg öfver den breda pannan, hade silfverstänk, men ur ögonen, som visserligen hade ett " trött uttryck, framlyste humor och ett gladt lynne.
De fastades forskande och genom- trängande på mitt ansikte, men mildrades, då jag sade mitt namn och ärende samt tillade, att jag ej länge skulle taga hennes tid i anspråk.
Jag hade nämligen hört, att hon ogärna tog mot besök af främmande människor.
Hon hade jn i så många år lefvat och verkat på stora områden, bland mycket folk — nu behöfde hon hvila både till kropp och själ.
Men då hon då förstod och fick höra, att jag också ägnat mig en del åt sjuk- och fattigvård, syntes hon intresserad och bad mig stiga in i det lilla hemmet.
Innan jag visste hur det gick till, satt jag placerad i en gammal bekväm soffa — blef ombedd att stanna och dricka en kopp kaffe — men jag finge själf hålla mig sällskap, me- dan den bruna kära drycken kokades, hon hade ingen tjänarinna — och med en kort, men vänlig nick gick hon ut i köket.
Hvad det var hemtrefligt i de låga, men ändå så ljusa rummen — möblerna voro så enkla, men vackra taflor prydde väggarna, blommor öfverallt samt en välförsedd bokhylla.
Öfver det hela låg en stämning af frid och för- nöjsamhet, som gjorde, att man genast trifdes och kände sig hemma.
Efter en kort stund k o m hon in med en treflig kaffebricka, och då kaffet var drucket, började vi tala om flydda dagar.
Hon berät- tade — jag lyssnade uppmärksamt.
Det ena minnet tog det andra med sig.
Hvad de voro gripande, dessa enkla berättel- ser ur det verkliga lifvet — med sina breda mörka skuggor af lidande och sorg, blandade med ljusa varma solstrimmor af försakelse, hjältemod, kärlek hopp och lefvande tro!
Själf var hon som förvandlad, den gamla sjuksköterskan, hon syntes föryngrad, gestalten blef spänstig och energisk, kinderna rodnade och ögonen strålade, om också ibland en fuk- tig dimma lades öfver dem.
» Ni borde ej låta dessa edra minnen begraf- vas af glömskan.
Berätta dem för den stora allmänheten, och de skola säkert gagna den verksamhet, åt hvilken ni offrat er ungdom och alla krafter.
Ni skakar så sorgset på hufvudet — är ni för trött, låt mig då för-
— 3 — söka återge dessa edra kära minnen, så godt jag kan. » Hon svarade jakande, och sålunda kom jag i tillfälle att få en inblick i denna rika skatt- kammare — måtte den ej mista för mycket af sin rikedom genom min oförmåga att rätt återge dessa minnen ur lifvet, af hvilket det första här följer och bär namnet: » SYSTER SIGNE. » Det är underligt, men alltid då jag tänker på dig, kära gamla vän och kamrat, står för mitt minne ett dämpadt, men ändock klart ljus i en halfmörk lång korridor.
Ljuset när- mar sig — det är en liten lykta, som bäres af en fin, smärt gestalt.
Det är » syster Signe », som kommer så ljud- löst som en ande i nattens tystnad, endast af- bruten af de sjukas suckar och dämpade kla- gan.
Syster Signe förestår eu af de medicinska afdelningarna på det stora Kommunehospitalet i Köpenhamn, och om hon också är aldrig så trött efter dagens stränga arbete, gör hon all- tid en rond hvarje natt för att se till sina sjuka och att de » systrar », som vaka, äro på sin post.
Mången natt har jag vakat på en af de stora salarne.
Dörrarna stodo alltid öppna till den stora korridoren.
Då glimmar plötsligt det lilla ljuset — de sjuka tyckas liksom ana, hvem det är som nalkas, att det är hon med den lätta smärtstillande handen, de underbara kärleksfulla ögonen.
Hvad hon var vacker med sitt fina själfulla ansikte och det bruna vågiga håret under den hvita mössan.
Aldrig har jag sett någon som hon kunna röra sig så ljudlöst och lätt mellan sjuksängarna, och alltid var hon glad och hade vänliga uppmunt- rande ord till oss alla, fastän ögonen allt ibland skvallrade om tårar och utkämpade strider.
Det var för oss unga sjuksköterskor intet så uppfriskande och lärorikt som att arbeta sam- man med eller under » syster Signe ».
Hon gick j u alltid i spetsen, och vi ville så gärna följa henne, fast det ej var någon lätt uppgift.
En af oss frågade henne en gång, hvarifrån hon fick kraft och mod — hon pekade på en liten nött bibel, som låg på hennes bord, och sjöng sakta med sin klara stämma: » Altid frejdig när du går, Veje Gud tör kjende, selv om du til Målet når först ved Verdens Ende. » En ' dag fick hon order att förestå barnaf- delningen på en af kirurgiska afdelningarna.
Jag var nog lycklig få följa henne dit.
Själf var hon strålande glad.
» Jag är så road af små barn, är j u den äldsta af många s y s k o n / o c h jag tycker det är så synd om alla dessa små stackare. » Hur lätt och varsamt hon lade de svåraste förband, jollrade, sjöng och lekte för de små sjuklingarne, och låg där en liten nykomling och grät efter &gt;mor », torkades tårarne fort nog och plågorna kändes mindre, då » mor Signe » smekande strök den lilla pannan och ansiktet med sin goda, mjuka hand.
Det var några veckor före jul.
Vi hade haft en sträng tid, många svåra fall, och » sy- ster Signes » lilla lykta lyste flere gånger o m natten.
En morgon orkade hon ej stiga upp • — hon hade feber, och professorn sade det var öfver- ansträngning — hon måste någon tid hålla sig stilla i sängen. '
Julafton på morgonen var hon bättre, men orkade ännu ej vara uppe.
O m kvällen, då julgranen tändes m e d alla dess otaliga ljus, tyckte vi alla, att de ej brunno så klart som vanligt — vi saknade henne.
Vi samlade dem af barnen kring oss, som kunde vara uppe, och stodo i en krets kring den stora gra- nen, väntande vår präst, professorn samt de tjänstgörande läkarne.
När alla voro komna, skulle julpsalmen, som » mor Signe » inöfvatmed en del af barnen, sjungas.
Men alla stodo tysta — där låg väntan i allas blickar.
Då hördes plötsligt taktfasta steg ute från korridoren — något ljust, strålande bars in af starka armar, lyftades upp, så alla kunde se det, sattes sedan varligt ner i en sjukstol.
» Mor Signe » var kommen för att ta upp » barnens julpsalm », och med klar, fast svag stämma l j ö d: » Stilla natt, heliga natt » — och däri instämde stora och små.
Varmt och innerligt talade sedan vår gamle präst öfver Guds kärlek till oss stackars män- niskobarn, och huru ett af hans förnämsta bud till oss är: » att vi skola älska hvarandra in- bördes och söka efter bästa förmåga lindra och hjälpa, där sjiikdom, nöd och sorg äro rå- dande. » Därpå sjöngs ännu en kort psalm och den enkla festen var slut; men ljusen lyste nu klara, och sedan de slocknat, tindrade de ännu i glada, hoppfulla ögon.
Nu dröjde det ej lång tid, förrän » syster Signe » åter var i full verksamhet, och i många år fortsatte hon sitt kärleksverk på det stora sjukhuset.
Så blef det sjukdom i hennes eget hem, hon måste lämna sitt kära arbete och, då mo- dern blef bättre, öfvertaga ledningen af ett stort hushåll på föräldrarnes egendom.
I ett bref till mig säger hon sig vara glad att få vara till nytta i hemmet, men saknar ej så litet sin gamla verksamhet, kamraterna och hela lifvet på det kära sjukhuset.
Slut- orden i hennes bref v o r o: » Hvad du savner, savn det let!
Hver en Stund har sine Byrder og sin Glsede — glem ej det. » MITT FÖR BARN.
IDUN AF EN PENNTECKNING BLANKA.
M I T T K Ä R A, älskade barn!
Mitt eget barn!
Det var djup natt, sorgenatt, omkring mig, när du kom ned till mig.
D u såg med dina klara ögon på mig, de blefvo till två strålande stjärnor inför min syn, de värmde mitt frusna bröst.
Hur hade jag ej önskat att få draga bort till de okända landen och följa honom, som är din far, som endast en gång gjort mig sorg, när han gick ifrån m i g?
Jag hade gråtit, jag hade bedt att få följa honom, att åter få hvila i hans famn.
Jag glömde, att jag snart skulle få ett nytt väsen, dig, att ä l s k a — f ö r l å t mig det!
På för- tviflans branter hade jag vandrat, mina blic- kar drogos mot förintelsens väg.
Hur tung och brant syntes mig ej lifvets väg att färdas ensam!
Mitt hufvud svindlade, ur de mörka djupen hördes sirenerna sjunga lockande, loc- kande.
.
.
Då förnäm jag en röst, den klang så svag, så hjälplös.
» K o m tillbaka, » kved den, » vänd ditt sinne mot mig.
Jag behöfver dig. » Se, jag vände mig om, och jag såg dig, min älsk- ling.
Jag tog dig upp i min famn, slöt dig till mitt hjärta och var moder af all min själ.
Då kände jag liksom hade » hans » ande smekt min kind och din.
Då tror jag den stunden var när, efter hvilken vi längtat, om hvilken vi drömt, han och jag.
Vid mitt hjärta har du hvilat sedan dess, min kärlek till dig gaf mig den lust att lefva, som jag ännu känner.
Kärlek är lif.
Det var du, som gaf håg till glädje och skratt, kraft till arbete, mod till strid mot fattigdom och nöd.
Det var du, som kom mina tankar att samlas, min penna att flyga.
Du var det.
I D U N 1899. som gaf känslan af vårluft och rosendoft åt vårt hem, som kom mig att glömma, att mör- ker fanns till, du mitt solskensbarn!
När du låg i mitt sköte, och jag skådade in i ditt anlet, hur älskade jag dig ej?
När din mjuka kind stänktes af tårar, när jag kysste dem bort och du glömde din sorg, hur kär jag höll dig, mitt barn!
Mången stund af mystiskt välbehag ha vi njutit, när du och jag i skym- ningsstunden berättat hvarandra om och o m igen de kära sagor om älfvedanser och mån- skenspilar, om skogsfruar och tomtar och allt hvad trolltyg skog och marker gömma.
Du smög ditt mörka hufvud mot min arm, fast rädd var du e j.
Minns du, s ä g?
Solskenet ligger öfver blanka isar, det glittrar på granarnas snö- bräm.
D u och jag och en hel skara af dina små vänner ila framåt.
Med skridskorna ritar jag runor i isen, det är lyckosejd för dig, för dig.
Hur gladt allt var, när det gick bra i skolan — och det gjorde det j u alltid.
Du var min glädje.
Så kom den första stora dagen i ditt lif, åtminstone den för dig medvetna.
Dina ögon stodo fulla af tårar, men din röst var lugn och klar, när du lofvade följa Hans bud och van- dra Hans vägar, på hvilken du så fast trodde.
Så var du då » stor ».
Aren gingo.
En dag kom, det var munterhet och skratt, så som det väl aldrig varit i vårt lilla hem.
Blom- doft hvilade så tung, och solen sken och glän- ste, dess strålar dansade öfver middagsbordets hvita linne, på dess silfver och slipade glas.
Glänste, glänste klarast dock på den kära hvita mössan på ditt hufvud.
Det var eget, men obestridligt: ett namn förekom ofta, mycket ofta i dina samtal, det var namnet på en man.
• » Barnagriller, första hjärtesprickningen, vårdrömmar, » tänkte jag och jag log.
Så helt hastigt hördes det nam- net ej mera af.
Jag tänkte ej därpå.
Då en dag, en skymningsstund, smyger sig ett burrigt, mörkt hufvud mot min skuldra, en rodnande kind brinner mot min, darrande läppar hviska i mitt öra.
Den gamla sagan berättas mig af mitt barn.
Den gamla kära, den nya sagan!
Jag gläder mig åt din lycka, barn, men Mig är, som om du glede ur mina armar, och jag trycker dig j u likväl så fast, så fast till mitt hjärta.
Mig är, som värmde dig ej mer mina kyssar, som skulle mina smekningar trötta dig.
Jag vet, jag gjort dig orätt och likväl — — Han kommer och beder, beder, att .jag skall gifva honom det käraste jag äger, min stör- sta skatt, dig, och han får dig, du får ho- nom.
Å t hvarandra ger jag er.
Locktonerna ljuda, som de gjort i århundraden.
Den dag kommer, när du och han, din äl- skade, förenas för alltid.
Ni draga till eget bo, till ert mjuka fågelrede för att kvittra er lycka, glädje o c h — sorg gemensamt.
Mitt barn, jag är ensam nu.
Tyst är det i mitt hem.
En stund ser jag mig omkring.
Pianot står stängdt, det ser tomt ut på not- hyllan.
En röd aftonglöd skimrar genom fönst- ret af din forna kammare.
» Ensam 1 » ljuder det inom mig.
Den natten, den första på lång tid, då ej din kyss tryckte mina ögon- lock till sömns, då ej dina andetag från rum- met bredvid voro min vaggsång, blef jag bit- ter i mitt sinne.
Svartsjuka, afund tärde mig.
Mörkt var det inom mig.
» Hon är borta, för- lorad!
För alltid, » kved jag.
» Ej en tanke sän- der hon mig nu, nu då hon är lycklig, och jag tänker blott på henne och är ensam, all- deles ensam.
&gt; — Vårsolen höjde sitt anlete öfver jorden; den log, alla skuggor veko un- dan, försvunno, så äfven de, som hvilat öfver mitt sinne.
Det var den första, enda gången, jag hyst sådana mörka tankar om dig.
D u förlåter m i g?
Liten, det händer aldrig mer.
IDUN 1899.
— 4 — Vaxholms hotell med.
dess restaurant var för både stockholmare och turister kändt och kärt som en härlig utflyktsort i soliga sommardar.
Vi bringa därför ock en af- bildning af det gamla ho- tellet, sådant det tedde sig före branden, jämte en vy af eldsförödelsens styggelse, hvilken Iduns utsände fotograf tagit på platsen.
Det gamla hotellet var för öfrigt redan utdömdt och skulle snarast rifvas för- att lämna rum för en tidsenligare restaurant- byggnad.
Som en fågel Fenix kommer nu denna att resa sig ur askan, som gömmer så många glada stockholmska sommarmin- nen I VAXHOLMS HOTELL FÖRE BRANDEN.
(i BAKGRUNDEN FÄSTNINGEN.)
Barn, nu, ständigt, är och blir du min.
Intet kan skilja oss åt.
Synd, d ö d?
Nej, din mo- ders öga ser dig, din moders öra hör dig.
Djupast sjunken, högst flugen, j a g är dig när i kärlek.
O m all världen öfvergåfve dig, jag öfvergåfve dig ej.
Nu förstår du mig fullt, helt, nu med ett eget barn vid din barm.
Du förstår mig, när du kysser dess mjuka kind, dess späda hand.
O, mitt barn, mitt solsken, mitt eget, kära älskade barn!
VAXHOLMS HOTELL I GRUS OCH ASKA.
J UST MEDAN vår hufvudstads käcka brandkårs- gossar natten till Trettondagen som bäst firade julen med en liten bal på sin &gt;högvakt », slog likt en bomb underrättelsen ned, att Vaxholms gamla hotell stod i eld och låga och att deras bi- stånd anropades för det hotade lilla garnisonssam- hället.
Ut från dans och lek i köld och vinternatt att bringa hjälp och räddning!
När de med ångaren väl hunno fram till be- stämmelseorten vid Vaxholmsfjärden, var det emel- lertid för sent att rädda något af det gamla träslottet.
Det brann som fnöske till grunden.
Emellertid begränsades elden och faran afvärjdes från den om- gifvande staden, KVINNOÖDEN CENDRILLON.
GER OCH KVINNOBILDER: FÖR IDUN AF BIR- SCHÖLDSTRÖM.
M INNS J A G ej orätt, är det Byron, som någonstädes säger, att ett ringa ting oss ofta minner på, hvad djupast in i tanken ligga må: en ros, en ton, en bild, en enslig trakt drar gnistan fram ur minnets dunkla schakt.
Jag fick en liftig förnimmelse af denna strof, när jag under vår minnesvärda utställnings- sommar besökte Teater- och musik-utställningen å Djurgården och där, midt bland de stora oljefärgsbilderna af svenska scenens storheter, såg instucket ett porträtt af en äldre dam, till utseendet så borgerlig som helst, och hörde det vara en bild af f. d. premieraktrisen vid kungl.
operan Elisabeth Frösslind, men taget långt efter det hon dragit sig tillbaka i pri- vatlifvet.
Denna bild framkallade i erinringen enkla, hulda toner af en gammaldags musik, fram- lockade från pianots strängar af min moders händer från ett gulnadt nothäfte, hvilket till- hört min mormoder.
Och därefter tyckte j a g mig återförflyttad till den gamla hederliga Segerlindska teatern i Göteborg, i hvars salong jag som barn mer än en gång såg en liten gumma placerad i en första radens loge.
På nothäftet stod: » Ouverture ä Cendrillon, par M. Isouard, nommé Nicole de Malte », och den åldriga i teaterlogen var hon, hvilken en gång å vår främsta lyriska scen varit Cendrillon, sångspelet med text, efter hufvudpersonen den allbekanta sagan, af Etienne och musik af Isouard.
Och en och annan åldrig dam fanns då ännu, som hågkom Cendrillons kupletter; Jag, blygsam, tyst och undergifven, får undangömd för världen gå, och inomhus min plats är gifven där invid spisen i en vrå.
Men denna platsen, sämst af alla, ej alltid unnas mig en gång; se, därför plär mig folket kalla: den stackars lilla Cendrillon.
Då systrarna, förnäma, klena, ej ens i minsta syssla ta, jag huset sköta skall allena och hinner sköta det rätt bra.
Flink, lydig, uppmärksam mot alla, jag tjänar alla utan tvång; och därför borde de mig kalla: den lilla snälla,Cendrillon.
Den tack jag utaf dem får röna är skrik och bannor och förtret, och aldrig de min möda löna med minsta ord af vänlighet.
Men låt dem känslolösa vara och gärna se min undergång — Gud skall ändå helt visst bevara den stackars lilla Cendrillon.
Det var d.
23 febr.
1 8 1 1, som sångspelet första gången gafs i Stockholm och den 18-åriga Kristina Elisabeth Frösslind utförde titelrollen.
H Hennes utförande af denna roll gaf anled- ning till en för den tiden ovanlig uppmärk- samhet, ej minst emedan en häftig tidnings- polemik därom uppstod.
I » Journalen », Wall- marks tidning, hade en recensent bl.
a. yttrat, att m:ll F. visserligen som Askungen vore både ung, vacker och naiv, men också » litet gauehe », samt att hon som prinsessa hade » för liten statur och bristande öfning. » Så tillkom den vid teatern vanliga afundsjukan, hvilken vid ett tillfälle gick så långt, att under en representation en kvinnlig kamrat vid Cen-
_ drillons utträdande från kulisserna på scenen bakifrån slet sönder hennes klädning i ryggen, men dock utan att vinna sitt syfte, som var att bringa henne ur fattningen, ehuru hon vid sin sortie måste gå baklänges.
Ett annat obehag för den unga skådespelerskan var, att hon å öppen gata brukade omringas af unge hyllare af hennes konst, hvilka hurrade samt till och med en gång ville — hissa henne!
Det gick så långt att hon vid mer än ett tillfälle för att undgå dessa yttringar af obor- stad förtjusning nödgades efter spektaklets slut stanna kvar i teaterhuset och tillbringa natten i sin klädloge.
Mot allt detta och till lilla Cendrillons för- svar och hägn uppträdde de öfriga dåvarande hufvudstadsbladen: Stockholms-Posten, Polyfem och Dagligt Allehanda.
Ur deras långa ar- tiklar må för eftervärlden e t t citat vara nog.
Vi välja D.
A:s uttalande d.
21 mars: De enthusiastiska.
applaudissementer och den verkliga triumf mademoiselle Frösslind d.
18 mars såsom Cendrillon erhöll, voro en glädje för alla sanna vänner af en skön, naturlig och naif action.
Den förtjusta publiken gaf den unga actrisen repa- ration för alla de ledsamheter en vriden scriblé, ett par afundsjuka suj etters intriger och några yng- lingars tampaktiga utbrott af nöje och beundran kunnat förorsaka henne.
Vi hade den njutningen att vara vittne härtill, äfvensom huru några med kritiska glasögon beprydda herrar, som just tycktes vara legda för att nedtysta hvarje applaudissement, slutligen af hennes förträffeliga spel blefvo tvungne att dels stillatigande, dels deltagande gifva sin gärd till uttrycket af den allmänna förtjusningen.
Men ej blott den stockholmska publiken och kritiken lade hon för sina små fötter.
.
.
natur- ligtvis voro de s m å, då de tillhörde en Cen- d r i l l o n.
.
.
; äfven en så framstående konst- domare som den berömde danske författaren Christian Molbech, som 1812 besökte Stock- holm, yttrade i sina reseanteckningar hög- stämda, rent af entusiastiska loford öfver den unga konstnärinnan.
» Jag tillstår, » skref han, » att jag aldrig sett ett mera förtrollande spel än mamsell Frösslinds.
Man glömmer rakt af att fråga: är det konst eller natur?
T y bägge ha ingått den innerligaste förening; man ser, man hör blott Cendrillon, och i de ögonblick, då man är i stånd till att reflektera öfver det skådespel man ser, förvånas man öfver den utomordentliga sanning, hvarmed denna roll utföres.
Hela den barnsliga oskuld, naturlig- het och godhet, som författaren lagt i Cen- drillons karaktär och person, besjälar hvarje drag i mamsell Frösslinds spel, hvart ord hon talar med sin ljufva, sonora röst, och hvar ton tycks oss strömma, ej blott från läpparne, utan från det rena, skuldfria hjärtat, » och så vidare en sida bortåt med idel blomkastning.
Allt tycks bevisa, att Elisabeth Frösslinds Cendrillon verkligen var en konstnärsskapelse af hög rang, och att hennes namn ej bör glöm- mas i den svenska teaterhistorien.
Cendrillon gick å kungl.
teaterns tiljor 83 gånger; åtminstone de 60 utfördes titelrollen af m:ll Frösslind.
I förbigående må nämnas att sommaren 1872 försökte direktör Zetterholm å Djurgårds- teatern att presentera lilla Cendrillon för den dåvarande publiken, men oaktadt den älskliga Anna de Wahl utförde titelrollen, gjorde ope- retten ingen lycka: — en senare tids smak fann innehållet gammalmodigt och a l l t f ö r naivt.
Askungen blef Elisabeth Frösslinds förnäm- sta sceniska uppgift, ehuruväl hon vann lifligt bifall äfven i andra partier, såsom Antigone i » Oedip », Doristella i Paers » Griselda », Arne- lina i Dalayracs » Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt », Zerlina i » Don Juan » och titel- rollen i Himmels » Fanehon eller Lyrspelerskan ».
Vid teatern kvarstod hon ända till 1836, men 5 — IDUN 1899. utförde under sina senare.
konstnärsår endast små talroller.
Gift m e d operasångaren och hofkamreraren Lindström, fann Cendrillon- Frösslind ingen lycka i detta äktenskap, hvil- ket ock blef lagligt upplöst.
I ett femtontal år, sedan hennes sceniska bana afslutats, bodde hon fortfarande i Stockholm, jag har hört uppgifvas, i mycket knappa ekonomiska villkor, tills hon flyttade till Göteborg, där hon i sin dotter Emilies och sin måg handlanden Hag- lunds burgna och lyckliga hem fick huld och hägn under ålderdomens tid.
Här föll hennes lifs ridå d.
24 oktober 1 8 6 1.
Hennes minne vårdas af barn och barnbarn.
Det var de, hvilka till Teaterutställningen sänd t hennes bild, sådan hon tog sig ut på äldre dagar och i det borgerliga lifvet.
Detta återuppväckande af Cendrillons minne åttiosex år efter Elisabeth Frösslinds första sceniska triumf gaf äfven anledning till en tidningspolemik, ehuruväl ej så vidlyftig och våldsam som den, hvilken i Stockholmspressen rasade 1811, men dock pikant nog.
I en uppsats om teater- och musikutställ- ningen yttrade Oscar Levertin, att han där förgäfves sökt lilla Frösslind, Cendrillon från 1811, med hela Stockholm på knä för sin lilla förlorade och återhittade bröllopssko, den kan- ske mest själfulla ingénue svensk scen ägt, och så vidt han kunnat finna, talade å den nämnda utställningen intet enda litet minne om den skälmska och rörande gratie som en gång var.
Härpå genmälte teaterutställningens kommissarie, hr Harald Molander, att » på ut- ställningen hänger ett vackert oljefärgsporträtt af en gammal fru i hvit mössa, hvilket synes ditflyttadt direkt från en borgerlig förmaks- vägg, där det intagit hedersplatsen », och där kunde hr Levertin finna den enda bild, som funnes af den en gång bedårande Cendrillon; men » af mamsell Frösslind såsom den tju- sande Cendrillon finnes däremot intet porträtt, » försäkrade hr Molander.
Men det är just det, det gör!
A f den aderton- åriga finnes verkligen en liten gravyr i akva- tinta-manér från 1811, föreställande henne som Cendrillon vid spiseln och signerad: Erik Åkerland, en numera alldeles bortglömd konst- när, men hvilken, enligt Boijes Målarelexikon på sin tid var känd för sina goda porträtt och dessa porträtts likhet med originalen.
Jag har lyckats att i Kungl.
biblioteket — dock ej i porträttsamlingen, utan i annan gömma i våra litterära skatters tempel — finna detta » ytterst rara » porträtt, hvaraf en kopia, i originalets storlek, här nedan ses.
Och har man fantasi, kan man kanske få höra en sakta tonande röst ur det framfarna hviska en variant af den gamla kupletten: Ej längre, tyst och öfvergifven, bland böckers damm jag dväljas må, ty nu mig vänlig plats är gifven vid spiseln uti Iduns vrå.
,.
AXEL A.
Jon.ison DICKSON.
foto.
I DUN BRINGAR här ofvan bilden af den i da- garne hädangångne godsägaren och förre leda- moten af riksdagens första kammare Axel Dickson.
Såsom medlem af den öfver hela landet kända Dicksonska familjen — han var yngre broder till friherre Oscar Dickson — såväl som genom sin egen framstående personlighet bör han helt visst kunna påräkna vår publiks intresse.
Född 182G, erhöll han sin första uppfostran i Göteborg, utbildade sig sedan i landtbruk och be- vistade två vintrar föreläsningarna i åkerbrukslära vid universitetet i Edinburgh.
Sina sålunda inhäm- tade kunskaper använde han med ovanlig energi och klokhet på den nära Vadstena belägna sätes- gården Kyleberg, hvilken han 1850 inköpte och upparbetade från ett mycket vanskött tillstånd till att vara en verklig mönsterfarm, där ingen kostnad sparades för att tillämpa de bästa metoder, pröfva de nyaste uppfinningar och införa de förträffligaste boskapsraser.
Dickson var som husbonde enastående i om- sorgen om sina underhafvandes väl.
Han uppförde utmärkta bostäder för arbetarna och sörjde på bästa sätt för deras barns uppfostran, bl.
a. genom fri- kostigt understödjande af folkskolor.
Ett varaktigt minnesmärke af hans verksamhet för andras väl kvarstår i Charlotte Dicksons stiftelse i Vadstena, en hushållsskola för flickor.
Invald i riksdagens första kammare, bevistade han riksdagarna 1867 — 1870, hvarefter han dock af- sade sig riksdagsmannauppdraget.
Äfven för kom- mersiella och industriella företag intresserade sig Axel Dickson.
Han arbetade kraftigt för tillkom- sten af Hallsberg — Motala — Mjölby järnväg.
Själf till det yttersta samvetsgrann och hederlig i alla sina handlingar, hade han svårt för att misstro andras ärlighet.
Detta föranledde, att han med sin förmögenhet fick bära följderna af de bedrägerier, som stodo i samband med den sorgligt bekanta Vadstenabanken.
Hans verksamhet förlades härefter 1879 till Skeppsta egendom i Södermanland, tillhörig hans äldre broder, friherre O. Dickson, där han tilläm- pade sina framstående egenskaper som landtbrukare och husbonde.
Gift första gången 1851 med Charlotta Wilson Dudgeon, blef han 1860 änkling.
År 1862 gifte han om sig med Mehetabel Piercy Austin från England och efterlämnar nu änka, tre döttrar i första giftet samt två söner och sex döttrar i andra giftet.
Sö- nerna äro båda teodlare på Ceylon, och en dotter är Senanamissionär i Indien.
TZAMRATEN, vårt lands förnämsta ungdomstid- ning, kostar för helt år endast 3 kr.
Prenume- rera för 1899 på försök!
I D U N 1899.
BÖNBOKEN.
TYRA — SKISS F Ö B IDUN AF L.
&gt; T ÖJTNANT UGGLA frågar om grefviunan tar emot? » Dessa ord framsades af en bugande be- tjänt i elegant livré.
Den tilltalade, en äldre dam med distingueradt utseende, satt bekvämt tillbakalutad i en mjukt stoppad hvilstol.
Hon reste sig och kastade en flyk- tig blick öfver det luxuöst inredda rummet, därefter sade hon med behaglig röst: » Bed löjtnanten vara välkommen. » Strax därpå hördes hastiga steg och en ung man med tilltalande yttre skyndade fram till den gamla damen.
» Hur är det fatt, » utropade hon honom till mö- tes.
» Du ser ju upprörd, ja, riktigt olycklig ut! » » Ja, jag är också bedröfvad, » blef det allvarliga svaret.
Han kysste hennes utsträckta hand till hälsning och satte sig därpå ned i den bredvid stående soffan.
» Jag har kommit till dig, farmor, för att söka råd och hjälp.
Du, som är så god, måste förstå mig. » Han fattade hennes hand och såg henne bedjan- de in i ögonen.
Den gamla smålog.
» Hvad är det nu för barnsligheter?
Du vet, att jag säger ja redan på förhand.
Sina egna barn kunde man aga, men sina barns barn, aldrig! » Hon ville släppa hans hand, men han höll den kvar och fortfor: » Skämta inte, farmor, det är svårare än du tror. » Den gamla blef plötsligt allvarsam.
» Du har spelat? » Den unge mannen höjde hufvudet.
» Spelat, jag? » » Nå, hvad är det då, säg fort! » Grefvinnan började blifva orolig.
Han sänkte rösten och sade: » Jag älskar en ung flicka, men.
.
.
» » Hon älskar inte dig, » afbröt grefvinnan lättad, » är dét inte så? » » Du misstar dig, farmor.
Vi ha inte talat om kärlek, men jag vet likväl, att hon älskar mig. » » Då förstår jag dig inte.
Du älskar henne och hon älskar dig, och ändå ser du så olycklig ut. » Plötsligt spratt hon till, släppte hans hand och hennes drag liksom hårdnade.
» Hon tillhör inte vår klass? » yttrade hon kort.
» Nej, hon är fattig och utan både föräldrar och namn, men god och ren som en ängel. » » Och vacker, » inföll grefvinnan med en anstryk- ning af ironi.
» Hånar du mig?
Detta hade jag dock minst af allt väntat. » Han såg på henne med en egendomlig fast blick.
Denna blick sade grefvinnan, att här var ej lek, utan allvar.
Hon kände sin sonsons karaktär, och hon var förvissad om, att den han älskade var honom värdig, men huru af bryta en dylik förbindelse?
Giftermål var ej tänkbart.
Hennes, grefvinnan Ugglas sonson skulle gifta sig med någon, som societeten rynkade på näsan åt, och hvars släkt ingen kände något om.
Nej, aldrig skulle hon gilla detta.
Hon var ej i andra fall konventionell, långt därifrån, men för mesallianser räddes hon.
Inom hennes släkt hade aldrig dylika giftermålsdebatter förekommit, hvar och en hade valt ibland sina jämlikar, och alla voro till utseendet lyckliga- Men ännu var ju ingen skada skedd.
Han hade ju ej talat med henne om sin kärlek och hon var nog en förståndig flicka.
Ett varnande bref till henne skulle rädda dem ur den tråkiga situationen.
Dessa tankar flögo blixtsnabbt igenom grefvin- nans hufvud.
» Jag hånar ej, » sade hon kallt.
» Jag ser endast tingen genom verklighetens synglas.
Vänta ett år till, och du skall få se, att du då tänker som jag gör nu.
Hvad säger din far? » tillade hon hastigt, liksom hon alldeles glömt hans tillvaro.
» Tala ej om åsikter hos en person utan hjärta.
Han hotade stänga sina dörrar för mig, om jag ännu en gång talar om mitt giftermål. » » Giftermål, » utropade grefvinnan förfärad.
» Du har alltså tänkt att gifta dig med henne? » » Ja, mitt hopp står nu till dig.
Jag har trott, att du hållit af mig lika mycket, som jag hållit af dig.
Jag misstog mig kanske, då jag trodde, att om min far försköt mig, jag likväl hade dig kvar. » Han lutade hufvudet mot handen.
Grefvinnan satt fortfarande kall och orörlig för hans smärta.
Hon tänkte på brefvet, som skulle skrifvas.
» Hvem är hon? » frågade hon kort.
Den unge mannens ansikte ljusnade.
Skulle hon kanske vekna, om han talade mera om sin kärlek?
» Låt mig berätta från början, » svarade han.
6 — » Ja, men var kort! » » Det är tre år sedan jag såg henne första gången.
Jag gjorde några uppköp uti en militärekiperings- affär, och där vid en pulpet satt en ung flicka, syssel- satt med skrifning.
Genast fängslades jag af hennes utseende.
Hon var inte vacker, men det låg ett drag af innerlig älskvärdhet öfver hennes ansikte.
Jag gick ofta dit och till slut erfor jag, att det var inte endast beundran jag hyste för henne, det var kärlek.
Jag försökte nedtysta mitt hjärta och gjorde mina uppköp på andra håll, men allt förgäf- ves.
Jag gjorde mig till spion och bevakade alla hennes företag.
Resultatet af mina forskningar blef endast, att jag älskade henne mera.
Och hon, hon vände liksom skygg bort sin blick för min, då vi träffades i butiken eller på gatan.
Så kom några dagar, då hon uteblef vid de van- liga tiderna.
Ängslig, som om jag förlorat något, skyndade jag att underrätta mig om orsaken.
Hon hade 14 dagars ledighet och hade rest på firmans bekostnad till en badort.
Utan betänkande reste jag efter.
Jag såg henne ofta, men alltid var hon ensam.
Jag vågade ej närma mig henne, jag fruktade att skrämma henne.
En varm dag hade jag gått i skogen och sökt svalka.
Vid vägkanten stodo några förgät-mig-ej, och jag plockade dem omedvetet.
Plötsligt hörde jag ett lätt skri och från andra sidan vägen uppskjmdade ur det tämligen djupa diket en ung flicka.
Hon hade i handen en liten korg med smultron.
En obetydlig orm kilade i det samma upp på vägen.
Den unga flickan kunde inte tillbakahålla ett utrop: » Jag blef så rädd! » Jag skyndade fram och ville sätta min fot på ormen, men hon hejdade mig: » Nej, döda honom ej! » Då min blick mötte hennes, öfvérgöts hennes kinder af en rodnad, som kom mig att darra. » Löjtnanten höll upp ett ögonblick.
» Nå, fortfar, » sade grefvinnan.
» Ni gjorde säll- skap vägen tillbaka, och du talade om din kärlek.
.
.
nej, det var sant, du har inte talat om den, nå, hvad talade ni om då? » » Ah, det förunnades oss inte att tala så länge vid hvarandra.
Jag insåg nödvändigheten af att lämna henne, men då jag gick, lade jag oförmärkt de plockade blommorna i hennes korg.
Dagen där- på gick jag samma väg, men den stolta flickan fanns ej där.
Hon gick icke mera den vägen.
I stället för att bedröfva, gladde detta mig, ty jag förstod henne så väl. » i-Men om du endast inbillar dig.
.
.
» Grefvinnan började hoppas.
Utan att vänta hans svar, fortfor hon: » Fortsätt! » Löjtnanten återtog: » Fyra gånger lyckades jag få tala vid henne.
Slumpen gynnade mig och ingen såg eller hörde oss.
Vi talade om musik, litteratur och allt hvad som kunde roa två unga människor.
Jag aflägsnade mig som vanligt ganska snart.
Jag var lika rädd om hennes rykte som om mina ögon.
Sista gången vi råkades var för mig den lyckligaste jag upplefvat.
Jag hade på skämt stuckit några blommor innanför bandet på min hatt.
Då jag tog afsked, föllo dessa till marken, men jag observerade ej detta, utan gick.
Då jag gått några steg, vände jag mig om och såg då något, som kom mitt hjärta att svälla af glädje.
Den unga flickan hade böjt sig ned och tog upp blommorna samt förde dem till sina läppar.
Jag ville ila tillbaka och förklara henne min kärlek, men mitt förnuft var starkare.
Icke ett ord skulle jag nämna till henne om vår kärlek, förr än jag kunde säga: » Vill ni blifva min hustru? » » Detta skall du aldrig kunna säga, » sade gref- vinnan med en ton, som om hans berättelse gått in igenom det ena örat och ut igenom det andra.
» Jag hoppas det dock. » Svaret kom lugnt och undergifvet.
» Hvad ämnar du göra? » » Taga afsked ur armén och resa härifrån.
Jag hade dock tänkt mig att inte allt för mycket » fläcka » vårt adliga namn. » Grefvinnans ögonbryn rynkades^ Saken var svå- rare än hon trodde.
» Hvad hade du tänkt, att jag skulle kunna göra för dig?
Låt höra! » » Jag vill bedja dig taga henne under ditt be- skydd.
.
.
» » Jag tror knappast du har ditt förstånd i behåll, » afbröt grefvinnan med stolthet, » skulle jag taga en person i beskydd.
.
.
» Löjtnanten reste sig upp, afbrytande: » Låt oss Inte vidare tala om detta.
Så som du talar kan endast den tala, som aldrig vetat hvad det vill säga att strida och lida för sin kärleks skull.
Du, som gynnades af slumpen att finna kärlek inom de skrankor man uppställt för dig, du kan prisa dig lycklig, att du slapp så väl undan.
Men för mig kan man inte uppställa några skrankor, jag skall o Ml A N Q U L I IYI M 1 1 O B l a n d nu befintliga Cacaosorter M I M intages säkert förnämsta platsen af M T bryta med dem, om jag också skall draga annat med mig i fallet.
Det är kanske sista gången vi se hvar- andra.
Farväl! » Innan grefvinnan hann svara, var han borta.
Hon ringde nervöst.
» Skaffa hit skrifattiralj, » såde hon åt den inträ- dande betjänten.
» Flytta hit lilla bordet. » Befallningen åtlyddes.
» Brefvet måste skrifvas, » mumlade hon.
Hon fattade pennan, men släppte den strax där- efter Jångsamt.
Ett hastigt svårmod öfverföll henne och det svindlade för hennes ögon.
» Du, som sökte och fann kärlek inom de skrankor man uppställt, du kan prisa dig lycklig, att du slapp så väl undan. » Grefvinnan föll tillbaka i stolen med ett smärt- samt drag kring munnen.
Hade någon lidit, så var det väl hon, hon, som aldrig älskat den make hon måst äkta.
.
.
Omedvetet lutade hon sig framåt och fattade en liten bok, som låg på bordet.
Denna bok med det lilla guldkorset på pärmen var en kär tingest, ett minne från hennes konfirmationstid.
Utan afsikt eller mening bläddrade hon i den lilla boken, under det hon stirrade mot golfvet.
Hon tänkte på sig själf och det förflutna.
Plötsligt fastnade hennes blick i boken.
Det var två blad som inte skiljde sig åt, de voro i slutet af boken, där registret har sin plats.
Grefvinnan spratt till.
Med våld skiljde hon bladen åt och en förtorkad blomma föll ned i hen- nes knä.
Hon tog upp den och betraktade den med ett smärtsamt leende.
Hufvudet föll därvid sakta ned mot bröstet.
Ju mer hon betraktade den viss- nade, oigenkännliga blomman, dess mera gled hon tillbaka i minnenas värld.
Så småningom tycktes henne blomman få färg.
den växte och bladen fingo färg.
Nu såg man tyd- ligt, att det var en ros, en härligt doftande ros, mörkröd och nyutslagen.
Doften berusade henne, och hon själf förändrades allt mer.
Hon blef vek och skälfvande, skälfvande som en ung flicka, då hennes kärlek besvaras och henne själ smälter till- samman med en annans.
Hon var nu blott tjugu år, och hon befann sig uti en stor sal, hvars fönster voro öppna, och där fågelkvitter och blomdoft blan- dade sig med hvarandra.
Långt borta i den stora salen stod ett piano.
Den tjuguåriga ämnade gå dit, men hejdade sig och återtog sitt arbete.
Steg hördes utanför i trädgården, och strax därpå inträdde en ung man.
Han bugade sig för den unga damen och sade med osäker röst: » Tillåter ni, att jag spelar?
Jag ser, att min elev ännu ej har infunnit sig. » En brännande rodnad och en böjning på hufvu- det blef svaret.
Han bugade sig ännu en gång och satte sig till instrumentet.
Ah, hvilken själ i hans musik!
Han drog den unga flickan med sig in i hvirfveln af hvad han själf kände, och hon förstod, att han spelade för henne.
Hon slöt ögonen af sällhet.
Plötsigt hade musiken tystnat, och då hon såg upp, stod han bredvid henne, hållande en röd, här- lig ros i handen.
Blif inte ond, fröken Marie, » sade han blygsamt.
» Jag tog denna ros, då jag gick igenom trädgården.
Vågar jag gifva er den? » » Tack, tack, » svarade hon med glödande kinder och gaf honom en blick, som kom honom att hastigt trycka hennes hand till sina läppar.
Därefter skyn- dade han ut.
Hon satt kvar med rosen i sin hand.
.
.
Heta tårar runno utför grefvinnans kinder.
De återkallade henne till verkligheten.
En stingande smärta genomfor hennes själ.
Hjärtats dörr, som hon förgäfves sökt hålla igen, hade flugit upp i detta ögonblick.
Den stod nu på vid gafvel.
Med ett fridfullt leende lade hon tillbaka blom- man och lutade sig tillbaka i stolen.
Ett ögonblick därefter ringde hon, och hennes hand darrade, då hon räckte betjänten ett bref, adresseradt till löjt- nant Uggla och med följande iunehåll: •&gt;Kom!
Kom båda två till Farmor! » » DE LEKTE, DE SPELTE GULDTÄR- NING ».
EN SPORTHISTORIA AF EVA WIGSTRÖM (AVE).
S EXOS ALL! » » Usch det här gamla sura gubbspelet är lika så tråkigt som allt annat i detta hvardagslif, som är så stillastående som vattnet i våra guld- fiskars glaskupa!
Jag tror, att om jag ej ställt om att jag nu kommer bort från hemmet under två månader, skulle jag af pur ledsnad gått och förlof- vat mig med — » » Mig? » P A T A H vM v n U C3-xil&lt;im.o &lt;a .«,lJ v i d 1 8 9 7 ä r s K o n s t - o c h industriutställning
— » Tack så mycket, det hade varit att öka lifvets enahanda!
Dig har jag känt sedan jag var tolf år, och dessutom äro vi näst kusiner; nej, med den dummaste karlen i hela vår stad.
Titta ut, om han ej som vanligt sitter vid sin kontorspulpet och fånstirrar mot våra fönster i stället för att skrifva i sina handelsböcker! » » A, långe Pellén, född Persson!
Är han så dum!
Eller kanske han också vill förlofva sig af idel ledsnad. » &gt;Du är ofantligt artig, vän Hjalmar.
Det är hög tid att här nu kommer en främmande dam hit i huset i mitt ställe, så du får en smula sällskaps- skick. » » Du menar väl ej, att du ingått i underhandling med människan, som annonserade, att hon ville ut- byta sitt hem på landet mot ett i någon sydsvensk kuststad!
Farbror kan aldrig ha gifvit sitt samtycke till en dylik transaktion. » » Jag blef myndig för ett hälft år sedan, herr ingeniör, och i dag åtta dagar reser jag till en för- tjusande skogs- och bergstrakt med speglande in- sjöar, holmar och skär, och ni få hit en ung dam, som formligen törstar efter att se bördiga slätter samt det stora hafvet.
Ändtligen skall jag då få ströfva omkring i vidsträckta, skyhöga barrskogar, få ligga i gräset med en bok och företaga utfärder i båt till de trollska små öar, hon beskrifver! » » Var det inte äfven fråga om något arbetsbyte; de husliga bestyren och så vidare? » » Faller af sig själft.
Har Hjalmar den vise eljes något att anmärka vid saken? » » Hildur, det är af Ekborn uttydt krigarinna, ned- gör ej din fosterbroder med dina blickars blixtrande bilor, då dristigt jag spörjer, hvad namn och titel den höfding bär, hvars hugfulla dotter i ditt ställe skall träda? » » Vise Hjalmar, mångordkunnig som gamla tant Maja, får nöja sig med svar på prosa: Fadern skrif- ves för godsförvaltare Björk-gren, nej Björk — Björk — » » Bis kanske? » » Björk-ma »?, var det.
Äldsta dottern, Agda, byter hem med mig; familjen består i öfrigt af föräldrar, en sextonårig dotter, Poliy, samt sonen, Ernst, som är militär.
Är det ännu något vidare, som Hjalmar den vise önskar veta? » » Bara en småsak, stridslystna ungmö.
Hurudana månde väl dessa björkeris — björkemänniskor vara? » » Tråkigare än vårt umgänge i den här stads- hålan kunna de i hvarje fall omöjligt vara.
Hal- kan jag på förhand hvarje så kalladt nöje, hvarje bjudning utantill, och i vår enda promenad känner jag för länge sedan hvarje träd, buske och tarfliga blomstergrupp. » » Liksom du också känner hvarje skiftning på hafvet, tant Maja, din pappa samt undertecknad mera noga än din katekes, som jag vill minnas du brukade ligga i fejd med? » » Tala kanske pappa och du — när ni äro hemma — om något annat än mätning, afvägning och hvad det allt heter?
— Ja, Hjalmar, det hjälper ej, att du nu försöker tala på vers; du är till den grad prosaisk, att du till och med ställer dig på tant Majas sida hvarje gång jag gjort försök att få vår för hvarje vecka till evinnerliga tider fastställda matordning ändrad så, att vi åtminstone sluppe att hvarje söndag få pepparrotskött och färsk soppa. » » Hvar annan söndag med klimpar, hvarannan med frikadeller.
Du skall vara rättvis, Hildur!
Ska vi fortsätta spelet? » » Ett spel för — unga gubbar, som du. » » Så spela vi ett parti tärning med insats, det är poetiskt! » » Hvad skulle insatsen väl vara? » » Henne, skön jungfrun; det är stilenligt. » » Hvad skulle väl jag med en sådan vinst? » » Skänka den åt mig, ifall jag ej själf vinner henne. » » Ja, hvarför icke!
I vår pension brukade vi större flickor att i smyg spela ' Katt ', om ungherrar. » » För att öfva eder i fångstsport, förstås.
Tärning- spel är ridderligare.
Tre kast hvar; den som slår högst de två, har vunnit skön jungfrun I » IDUN 1899.
7 — » Dum lek.
Jag sätter i tankarne upp någon annan för mig. » » Långe Pellén, kanske?
Intet fusk i spelet nu!
Antingen henne eller — » » Ingen.
Nåväl då!
Första kastet är mitt.
— FABRIKSAKTIEBOLAG Tolf! » KONGL.
HOFLEVERANTÖR » Här kommer jag!
— Nio.
Den första gång guldtärningen — det är ben af en oxe, men det gör UTSTÄLLNINGSTVÅLAR: ingenting — den förste gång guldtärningen på taf- velbordet rann, den ungersven han tappade och Viol, Hyacinthe, H e l i o t r o p e, Syren m. f l.
sköna jungfrun vann, » sjöng Hjalmar Berg med THEA=ROS-PARFYM M. f l.
rörande vemod.
» Nu är det du, Hildur!
Hvad fick du?
Sexton.
Aj, det kommer att stå mig hårdt — firisbelönta vid i8gy års utställning med Tjugu!
— Den andra gången tärningen på tafelbor- GULDMEDALJ det i ann, den sköna jungfrun tappade och unger- svennen vann.
— Nu gäller det!
— O ve, bara sju!
Försaljes i våra butiker Slå nu det åtgörande slaget, Hildur!
— Hurra, bara 8 Eeg; eringrsg:eitem — ^esterlå-ngfgratan l e fyra I Den tredje gången tärningen på tafelbordet A.
T.
64 69.
A.
T.
24 97. rann, den sköna jungfrun tappade och ungersven- samt hos alla finare Parfymhandlande i rikeU nen vann! » jublade Hjalmar.
ii i n » Håll till godo med vinsten, herr ingeniör! » » Hjärtligt tack!
Hur lyder adressen? » » Hvad skall du med den? » » För hennes skull, min vinst.
Jag måste väl veta hvar hon dväljes. » » Hon kommer ju hit.
— Men här har du adres- sen, och nu får jag ut och se, om tant somnat, så vi få vänta ännu längre på eftermiddagskaffet. » När Hildur lämnat rummet, stämde Hjalmar upp melodien » Den muntre kopparslagaren » till orden: TjÖDENS SKÖRDAR.
Nyårsafton afled i Stock- holm fröken Uenriette Sofie Löwen, dotter till » I den där bygden jag ju har en » moster », kan- innehafvaren af Gärdesta och Trollesunds fideikom- torns fru, miss, kaptenen frih.
Otto Trolle Löwen och hans till henne skrifver jag ett bref, får svar på sidor maka Anna Charlotta Cederstråle.
Den aflidna till- sju.
hörde under lång tid Nyköpings samhälle, där hon Tra la, lalla la! » mot slutet af 1860-talet inrättade en småbarnsskola, satte han i, så det hördes ut i köket och föranledde hvilken efter hand utvecklats till ett fullständigt tant Maja till den impertinenta anmärkningen, att 8-klassigt elementarläroverk för flickor.
Denna väl- hon ej på länge märkt Harald vara så glad som nu, signelserika verksamhet fortsatte hon ungefär 20 år, då en främmande flicka skulle komma i stället för ända till dess hon i följd af sjuklighet, ådragen genom Hildur.
öfveransträngning, såg sig tvungen att afstå därifrån Både sången och anmärkningen voro nervretande och lämna skolan i andra händer.
Under de senare för husets unga dotter, men ännu mera angrep det åren var hon bosatt i Stockholm.
Äfven här var hennes nerver, när hennes egen pappa hvisslade hon verksam för unga flickors bästa dels genom att den populära melodien, då han nu med Hjalmar stifta ett elevhem för flickor, dels genom att samla infann sig till eftermiddagskaffet.
medel till stipendier för unga kvinnor, som vid Några dagar förhöll sig Hjalmar tämligen tyst, tekniska skolan ville förvärfva yrkesskicklighet o. men så fick han ett tjockt bref, och sedan han läst s. v. Med denna verksamhet fortfor hon, tills hon det, tog han rent till vana att, när han ritade, med angreps af den sjukdom, som nu slutat hennes lif dämpad röst sjunga den gamla visan med omkvä- vid nära 68 års ålder.
— det: » De lekte, de spelte guldtärning. » På årets näst sista dag skildes ock hädan en Hildur prisade sig lycklig att ej länge behöfva annan förtjänt kvinna, änkefru Eva Pontén, född lida af denna Hjalmars ovana.
Silfversparre, änka efter lektorn och förste stads- Det är tolf kilometers väg från Stenhult — Agda läkaren, filosofie och medicine doktorn Jonas Otto Björkmans hem — till närmaste järnvägsstation, nå- Pontén, som då afled efter långvarig, svår sjukdom got som Hildur också räknade till ställets stora för- vid 78 års ålder i sitt hem i Strängnäs.
Doktorin- måner, emedan hon där skulle slippa att få sina nan Pontén var dotter till öfverstelöjtnanten frih.
hörselnerver pinade af ånghvisslor.
Men vägläng- Gust.
Johan Silfversparre och hans maka, grefvin- den föranledde till aftal, att samma skjuts, som af- nan Sofia Mörner af Morlanda.
Hon var under sina gått med Agda, skulle hämta Hildur, så det komme kraftigare dagar väl känd i hela Strengnäs-trakten att endast bli ett helt kort möte vid sammanbind- och var ock den, som i mångt och mycket styrde ni ngsstationen emellan de två, som för en tid af och ställde i staden.
Hennes och hennes mans gäst- två månader skulle byta hem med hvarandra.
fria hem torde tacksamt ihågkommas af generatio- Detta möte blef än ytterligare förkortadt däri- ner af studerande vid Strengnäs gamla läroverk.
genom, att Hildurs tåg blifvit försenadt, så hon hann endast växla ett handslag med en dam med » " TiAMERNAS IDUN ».
Sällskapet Nya Idun hade prickigt b.vitt flor, spändt för hela ansiktet, och där- • * -?
förliden lördag sitt första samkväm för i år.
under blott se en skymt af mörka ögonbryn under En utställning af de under sistlidna året hädan- en rad små ljusa pannlockar, innan konduktören gångna medlemmarnas, fruarna Rosalie Olivecrona manade Hildur att stiga in i sin kupé, hvars dörr och Ellen Anckarsvärd samt fröken Elisabeth Key- han slog igen med en skräll, som tolkade hans otå- ser, porträtt var på ett synnerligen vackert och stäm- lighet.
ningsfullt sätt medels växter, draperier och krusflor anordnad af fröknarna Clara Löfgren osh Anna Bil- » Agda Björkman är ju rent af skön! » sade Hil- ling.
I samband därmed erinrade sällskapets vice dur till sig själf, men ehuru hon var begåfvad med ordförande, fru Agda Montelius, i varma ordalag om stort skönhetssinne, beredde henne åsynen af ställ- betydelsen af deras lifsgärning och om den förlust företrädarinnan ingen vidare njutning.
sällskapet genom deras bortgång lidit.
När senare Vid framkomsten till den station, där skjutsen på aftonen julgranen tändts, roade den populära från Stenhult skulle invänta Hildur, låg redan en Delsbostintan sällskapet med sina berättelser och lätt skymning öfver nejden och hon såg sig förgäf- visor, och med vackra verser önskade fröken Hen- ves om efter vagnen.
rika Widmark Nya Idun all lycka under 1899.
(Forts.) H Y L I N &amp; C22 - 3 » g ^ &gt;£• &gt;£• JTJ jr?
&gt;£• J£ J &amp; J %- &gt;£• &gt;g- &gt;£• &gt;g &gt; &gt; • • ^ Doktor Carl Fritzell.
Grefmagnigatan 10.
Invärtes och barnsjukdomar.
Hvardagar kl. 10 — V 11, Va3 — Vs4- Sön- ooh hälgdagar kl. 10 — 11.
A l l m.
tel. 58 98.
2 panter, som vilja Köpa ggrMfg solida ombedas att begära våra profver, hvilka sändas omgående gratis och franko.
Storartadt ten Tandläkaren D:r i^lbert Berg, 14 Sturegfatan 14.
Träffas 9 — 10 o. 1 - 2, — Allm.
Tel. 122 30. moderna Sidentygen nödiga urval af sidentyger alla damtoalet- 15 kronor.
De utvalda sidentygerna sändas tull- och.
portofritt till hemmet ...
.
.
Schweizer k Co., Luzern (Schweiz) Sidentygs-Export.
Drottning-gatan 68, Stockholm.
till från 50 öre pr meter till.
Sv.
Panoptikon i Stockholm.)
* Största sevärdhet.
* TANDLÄKARE G, G:son Hård af Segerstad, Alma Hård af Segerstad, Etablerad 1 7 0 6.
H of leverantörer till H.
M.
Drottningen af E n g l a n d.
PICKLES, S Å S E R, M A R M E L A D E R F E N I X erhållas hos alla större specerihandlare i n o m riket.
Allm.
tel. 86 46.
Stocftbolm 6 6 G ö t g a t a n 6 6 Stocfcbolm N y t t i g t och refiommenberatr sina ftffwetrfimngar af: Toilettpapper.
Cager=ÖI, EaaerdricRa &lt;+&gt; Pil$ner=ÖI, T$Rällare=DricKa Begär å brefkort ett paket å 2 kronor, så sändes eder mot efterkraf, fraktfritt till eder närmaste station, 10 bundtar finaste toilett- papper, c:a 500 blad pr bundt.
Bäckhammars Nya Aktiebolag, Värml., Björneborg.
samt såsom oumbärligt CO CO CO O spuiaftUt: Pilsner * Dricka Rikstel 18.
IDA D O N K E R, Allm.
telef.
36 56.
3 Engfelbrektsgatan 3, hemkommen från utlandet, har återupptagit sina språklektioner.
(G.
74604) A M R E S S Ä L L S K A P denna månad till Paris önskas af bildad dam.
Svar märkt •F.
F. » Iduns exp.
(31) Inteckningsbolaget.
— Stockholms Intecknings-Garanti-Aktiebolag.
— Hufvudkontor: Malmtorgsgatan n:v 1, öppet 10 — 3.
A fdelningskontor: Biblioteksgatan n:r 13, öppet kl. ^ l O — 3.
Depositionsränta ... 4V proc.
Upp- och Afskrifningsränta 3 » Sparkasseräkning (vid Afd.-kont.)
4 • P å kapitalräkning å 6 mån.
uppsägning godtgöres Bankens högsta depositionsränta och tillämpas vid inträffande ränteförändring den nya räntesatsen omedelbart utan före- gående uppsägning.
(S.
T.
A.
55187).
J O H.
L U N D S T R Ö M &amp; C:o. Stenkol, Cokes, l:ma maskinkrossad A n t l i r a e i t ^ Köp alltid Moderna Stockholm.
= Forssells S ö n e r &amp; 26 Drottninggatan 26.
C:o, Filial Hamngatan 13.
ÄrSS^S ?^ =C ^ * SrS• Christianstads * S3 ^ - - v: ^5 ^ V § &amp; Agenter 1,000,000,000 kronor.
Stoclsliolaaa,, Drottninggatan 2, hörnet af Strömgatan K Osh.
M.
A. Heintz, A Göteborg.
* ft (S.
T. A.06992) emottager penningar på Sparkasseräkning Utbetalt:: % Yörsäkrmgsbref c:a 1,4-50,000,000 kronor.
J Vinst c:a 365,000,000 kronor.
^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^ mot godtgörelse af högsta despositionsränta.
Utan uppsägning kunna å en bok sam- manlagdt 1, 0 0 0 kr.
i månaden uttagas.
ytterst förmånliga villkor.
(S.
T.
A.
55427) Landtmanna- &amp; Kredit- kassan Inreg.
varum.
Bröst- kapamellep för hosta, förkylning, in- flammation i luftröret, kittling i strupen, etc. E N A N S P R Å K S L Ö S bättre flicka önskar plats att gå frun tillhanda.
Svar emot- ses tacksammast af A.
B.
Wiksberg.
(34) U NG, KVINNL.
SJUKGYMNAST önskar plats i familj eller medfölja dam pä Svar till » N.
N. » Göteborg p. r.
(38) resa.
S KICKLIG KVINNLIG SJUKGYMNAST önskar plats i familj i stad eller på lan- det.
Svar till » Skicklig ' 99 » Iduns exp.
(28) ETT FRUNTIMMER med mångårig vana samt fullt hemmastadd i Pappershandel erhåller plats i större affär i Norrköping.
Svar med fotografi och be- tygsafskrift jämte uppgift om ålder och löne- anspråk till » J.
A, p. r. Norrköping.
(36) N FLICKA A F GOD FAMILJ önskar lära hushållet, i utbyte undervisa i mu- sik och handarbete.
Svar märkt » Värmländska » Karlstad pöste restante.
(32) EN; Ör å sparkasseräkning 4V2 %• A hvarje bok kan lyftas intill kr.
1,000 i månaden utan särskild uppsägning.
Fotografi-atelier med instrument och Öfriga inventarier samt plåtar från sjuårig verksamhet är nu genast till salu i framåtskridande stationssamhälle på landet.
Vidare genom korrespondens med » L.
1891 », adress S. Gumaalii Annonsbyrå, Stockholm.
(G.
74608) U R TIDEN OCH LIFVET, 3:e årg.
1154 sid., 200 illustr., 100-tal berättelser, ko- stat 7 kr.
säljas mot efterkraf för 2 kr.
50 öre.
A.
O. Hässler, Stockholm.
(27) Undervisning ' i l i n n e s ö m n a d meddelas af bildad flicka.
Hvarje kurs (pris 15 kronor) omfattar en månad tre timmar dagl.
Elev syr endast eget arbete.
Profver finnas till påseende.
K a r i n Eg-nér, Nybro- gatan 53, 4 tr. (S.
T.
A.
54885) 3 0 0, 0 0 0 FLICKA N FLICKA af god fam,, barnkär och med god uppfostran, erh.
mot fritt vivre plats att sköta, tillse och sysselsätta två små N UNG, B I L D A D FLICKA önskar nu barn, måste äfven vara villig delt.
i inomhus genast plats som sällskap eller lektris.
lorek.
görom.
Svar till » Ung familj i Stock- Är äfven villig att deltaga i hushållet.
Svar holm », Iduns Exp.
(42) märkt » E 1898 » posfe restante, Askersund.
(G.
74600) USHÅLLERSKA, kunnig och ordentlig, van att tillse tjänare och förestå stort hushåll, får plats lista febr.
Svar jämte K " VTNN U f t SJUKGYMNAST, som betyg till » F — n » p. r, Göteborg.
(41) * j.iii.iuiu därjämte äger kompe- tens och vana^att undervisa i vanliga skol- N BILDAD FLICKA, enkel och anspråks- ämnen och språk, önskar anst.
i familj.
Goda lös, kunnig i god matlagning, erhåller rek.
På lön fästes mindre afseende.
Svar, plats Lill lista febr att deltaga uti inomhus märkt » Intresserad 27-&gt; sändes till Frk E förefallande göromål.
Stort afseende fästes Strömberg, föreståndarinna vid Varbergs Ele- (G.
74708) vid jämnt och vänligt sinnelag jämte plikt- mentarläroverk for flickor.
trohet och ordningssinne.
Svar till » Gen », Ä R A R I N N A, energisk, barnkär, söker p. r. Göteborg.
• (40) plats, undervisningsvan i alla ämnen, språk, musik, handarb.
Svar: » Samvets- L A T S FINNES i febr.
i godt landthem grann » Gumselii Annonsbyrå, Sthlm.
(G.
80) för 1 ä 2 hushållselev.
Väfnad, hand- arb.
o. musik, om sa Önsk.
undervis, i.
Pris L A T S sökes af bildad flicka, väl kunnig moderat.
» Husmoder », Karlstad p. r.
(37) i matlagn.
bak, syltn., strykn., handarb., plikttr., bästa lynne.
Svar: » Gladt lynne ».
USHÅLLERSKA.
En duglig hushåller- Gumselii Annonsbyrå, Sthlm.
(G.
79) ska får nu genast plats i större landt- hushåll.
Svar till » Landthushåll », Sköfde p. r.
(29) E E E L P P P L A T S P Å K O N T O R finnes för en 20 ä JT 25 års flicka med goda skolkunskaper samt vana vid bokföring (ej bokslut) och enklare korrespondens.
Egenhändigt svar i biljett till » Bokföring 25 » motses å S. Gu- mselii Annonsbyrå Stockholm.
(G.
74650) M r J r ex. har den modejournal, hvaraf en svensk upplaga sedan flere år utgifves under namnet Iduns Modetidning och som år för år undantränger alla andra rnode- journaler.
— Iduns Modetidning utgifves i 2 upplagor, båda med 2 n:r i månaden, hvartdera numret innehållande inemot 100 charmanta illustrationer samt åt- följdt af en stor dubbelsidig mönster- bilaga.
Med den dyrare upplagan — planschupplagan — som kostar endast 5 kronor pr år, följa dessutom 1 gg i mån.
en fin-fln kolor.
modeplansch och en förträfflig handarbetstidning.
Den bil- ligare upplagan utan dessa båda bilagor kostar blott 3 kronor.
I innehåll och pris, jämförda med hvarandra, står den- na modetidning absolut oupphunnen.
18ÅRIG FLICKA MED GODT OCH G L A D T L Y N N E, mu- sikalisk och som genomgått sjuklassigt ele- mentarläroverk, söker plats som sällskaps- dam hos äldre herrskap vid bruk eller på gods helst i södra eller mellersta Sverige.
För vidare underrättelser utbedes benäget svar till » Tacksam&gt; Hudiksvallspostens kon- tor, Hudiksvall.
(S.
T.
A.
55505) V E R K L I G T B A R N K Ä R och som barnsköterska van, anspråkslös flicka, 20 ä 30 är, något kunnig i sömnad, erhåller P T, A T &lt; 3 såsom HUSMODER och V Ä R - plats till April eller förr att vårda tvänne - -- - DINNA sökes af bildadt, all- 4 .V2 O- lVs års barn.
Svar, åtföljda af intyg varligt, barnkärt 40-årigt fruntimmer, som o. fotografi samt uppgift om lönevilkor in- förut^ innehaft dylik plats och är kunnig i sändas till ••••Vänligt bemötande », Svenska alla inom ett hem förekommande göromål, Telegrambyråns filial i Göteborg, Södra såväl i stad som på landet.
Den sökande Hamngi 29.
(07557) är ock van vid skrifgöromål och äger god handstil.
Svar till A.
O. Järnvägstorget 9, Jönköping.
(G.
12245) l J j a E 1 1 0 X A M I N E R A D, undervisningsv.
Iär.
önskar tiO våren plats i såsom lärarinna åt minderåriga.
handarb.
o. konstväfn.
Lön 150.
» Samvetsgrann » Iduns E x p.
upplagra IDUNS UNG önskar komma i bildad familj i vacker trakt, där ungdom och umgänge finnes för att lära hushållet.
Svar torde skyndsamt sändas till » Frida * Guma^lii Annonsbyrå Malmö (G.
A.
M.
43639) EN 3 N:r 1 Mynttorg-et.
Stockholm.
Depositionsränta ... 5 % Sparkasseränta 5 % Ä hvane sparkassebok kan lyftas intill 1,000 kr.
i månaden utan uppsägning.
Inreg.
varum.
- I Q A R S B I L D A D FLICKA önskar plats It) i familj för att nndervisa ett eller två barn.
Har med mycket goda betyg genom- gått 8-klassigt läroverk, Lundinska kursen och större delen af » Handarbetets vänner » samt är äfven något kunnig i musik.
Svar till Fenixagenturen, Eskilstuna.
(44) E H Aktiebolaget Gustaf Adolfs Torg n:r 14, Meddelar LIF-, KAPITAL-, ARF- och LIFKÄNTE- m. fl FÖRSÄK- RINGAR på liberala och NG, MUSIK.
FLICKA af bild.
familj (flerårig elev af frök.
Carlh.-Gyllensköld) söker nu genast plats i fam. på landet el.
i stad för att undervisa i musik o. för delt.
i husl.
göromål.
Utm.
ref. Svar till » K.
», Iduns Exp., Stockholm.
(35) H E n s k i l d a Bank I Symaskinlampan ' Sun ' • i c:a U E radiatorsmör!
antagas för försäljning af fonder:: # p § 8 PLATSSÖKANDE N 26-ARIG FLICKA som genomgått Lun- dinska kursen m. m. önskar plats som handarbetslärarinna.
A d r: Sigrid Andersson Sköfde.
(30) Dampälskragar Billigast h o s D.
Mutual Life i hvarje hem att hafva tillhanda vid tryck-, frost- och " brännskador, s å r b e h a n d ing ", icke en- dast for att skydda mot mikroorganismer, utan äfven till att h ä i v a v ä r k och in- flammationer, räknas Salubrin af alla, som lärt känna och använda det.
Likaledes saknas det icke å något toalettbord, dit det en gång vunnit inträde, såsom det bästa me- del för hudens, h å r e t s och t ä n d e r n a s vård.
Om dess användning för nämnda m. il.
ändamål lämnas redogörelse i den beskrif- ning, som åtföljer hvarje flaska Salubrin.
bästa bränsle för i l l u m i n a t i o n s k a m i n e r och v ä r m e n e c e s s ä r e r.
Allm.
tel. 22 88.
Kontor: H !&gt; Skeppsbron SS.
Rikstelefon 427 Allm.
tel. 6019.
Försäljning: 5 Strandvägen 5.
Rikstelefon 22 20.
Allm.
tel. 0198.
Filial: 1 Parmmätaregatan 1.
Rikstelefon 2012.
2 icifförsäkringsbolagef L A T S FINNES nu genast på landet för en fullt frisk, barnkär samt pålitlig flicka.
Den sökande bör vara van vid minderåriga barns skötsel, hushållsgöromål samt hand- arbeten.
Svar med rekommendationer, löne- anspråk samt fotografi torde insändas till » Småland », Iduns E x p.
(39) JAKOBSTORO t p Ö E F A M I L J E D Ö T T R A R meddelas i _C piivat bildadt hem undervisning i kläd- sömnad.
Eleverna sy endast eget arbete.
Riddargatan 60, I.
Fru I. Hallman.
(20) D FÖRSÄKRINGS AKTIEBOLAGET L O X T D O U.
Birger Jarlsgatan 1 3, 1 tr. Rikstel.
20 48.
B R A N D CR0SSE &amp; B L A C K W E L l, L ™ P småskol- god fam.
Kunnig i Svar till (13) U NG FLICKA önskar komma i godt hem på landet att grundligt lära hushåll.
Vil- lig betala något.
Svar märkt » Anna », Till- berga p. r.
(21) MODE- TIDNING E NGELSKA!
Yngre, anspråkslös, bättre flicka önskar inackordera sig i engelsk- talande familj, helst på landet, i och för engelska språkets inhämtande.
Önskar äfven deltaga i bushållet.
Svar med prisuppgift utbedes till J — y denna tidning.
(43) F ÖR EN T O L F Å R I G, obemedlad engelsk flicka, som vistats i Sverige cirka års tid, sökes plats där hon tillsammans med egen dotter kan få undervisning i svenska samt öfriga skolämnen.
Hon har någon tid spelat piano och fiol samt genomgått 3 klas- ser i en flickskola i London.
Svar med pris- uppgift torde sändas till H.
J., Ärstaä.
(14) 3 4 T N A C K O R D E R I N G P Å LANDET, hälst i _L närheten af Stockholm, önskas för ett yngre fruntimmer i ett godt, bildadt och gladt hem.
Svar med uppgift om pris m. m. torde snarast sändas till E.
N.
under adr.
: Stockholm, Nybrogatan 11 B, 1 tr. (23)
