# ID: svediakorp-per1220
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,989
# sentences: 591
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
N: r 8 (531) Prenumerationspris p r å r Idun ensam kr.
5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modet., månadsuppl _ » 3: — Barngarderoben » 3: — Fredagen den 25 februari 1898.
Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: Nordling.
ll: te årg.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Olivia Rhodin.
I Jet var ej så länge sedan Värmland var så skönt och härligt, som det står i visan.
Det var när sjöar och älfvar voro kransade af mörk, rakstammig barrskog, och då det ej var långt emellan bruken, hvilkas hufvudbyggnader lyste hvita i slutet af björkalléerna.
Och dessa hvita, kära hus!
De hyste stora, friska rödletta brukspatroner med stora händer — passande för ärliga handslag — och glada skratt, bullrande som deras stång- järnshammare, de hyste tref- liga, vänliga, storvuxna hus- mödrar, som kunde baka och koka bättre än någon annan i världen, de hyste söta flic- kor i bomullsklädn ingår och halmhattar, och de hyste till sist en stor svärm gäster, hvilka voro såsom barn i huset.
En värmländsk bruks- patron var en välvillig och förlåtande och godmodig nian, men var det något, han aldrig förlät, så var det, om en per- son gick hans hus förbi — det ansågs som en blodig förolämpning.
Och var det något, som kunde såra och reta hans rara fru, så vår det, om gästen ej åt tillräck- ligt af hennes rökta ål eller delikata omeletter, som för- flyttade en arm jordeträl till kulinarismens paradis.
Lifvet på de stora bruken var ej något förnämt lif med spann och livréer, men ett lif af den mest oskrymtade välvilja och det bästa smör- gåsbord, som i Skandinavien kunde upptäckas.
Och efter en middag, som kunnat taga lifvet af en kammarjunkare, började dansen, utan allt för långt och onödigt uppehåll.
Sju timmars svängom efter fem danser i timmen.
På de fä- derneärfda godsen lefde man fädrens lif; med de gamla möb- lerna och tjänarna fick man också de gamla åsikterna: trohet till konungen och kärlek till fäderneslandet.
Att vara värm- länding var ett utmärkt rekommendationsbref öfverallt och det värmländska järnet och den värmländska gästfriheten täflade om priset.
Men tiden gick.
Man tärde på kapitalet, i stället för att lefva på räntorna, stångjärns- hamrarna väckte ej så ofta glada genljud i bergen, och brukspatronerna föllo af.
Man började på andra håll konkur- rera med bättre arbetssätt och nyare metoder — träet föll i pris, och så småningom trängdes de gamla brukspa- tronssläkterna bort från sina egendomar.
Det kom aktiebolag i stället — det gamla patriarkaliska styrelsesättet förändrades till ett strängt modernt.
Det var till stor fördel för Värmlands- skogar och berg, men det t o g också bort det gamla typiska: de stora glada brukspatroner- na, de hjärtliga värdinnorna med stora famnen för hvein som kom och de glada maj- festerna.
Brukspatronspengar- ne användes att bygga köp- mannaaristokratien palatser i Göteborg, medan uppe i Värm- land den gamla bruksadeln fick maka sig ifrån sina ärfda gårdar.
Men ännu lefva de gamle gudar.
Ännu finnas kvar värmländska bruk, där de gam- la traditionerna vårdas som husets goda tomtar, och där
1898 i D U N 58 Kvinnans väsen är hängifvenhet, hvars form är motstånd.
&lt; S. Kierkegaard.
man, den dag som i dag är, finner gäst- frihetens och det gamla värmländska sin- nelagets heliga eld vårdad af blida händer.
Ooh ett bland de mest typiska af bruken i detta fall är Elga, där värdskapet utöfvas af den kvinna, hvars bild i dag pryder Iduns första sida, fru Olivia Rhodin.
Om fru Rhodin på sitt vackra Elgå i allt följer de traditionella brnkssedvänjorna, så ligger detta, så att .säga, henne i blodet.
Ty hon härstammar från en släkt, som be- suttit en mängd värmländska bruksegen- domar, och hvars namn är oupplösligt för- bundet med den värmländska bruksindu- strien.
Fru Olivia Josefina Rhodin föddes den 1 december 1823 å Sölje bruk i Stafnäs socken af Värmlands län af föräldrarne, bruksäga- ren Jonas Nicklas Nordström och hans hu- stru Karin, född Eriksson.
Hon erhöll sin uppfostran dels i det natur- sköna hemmet i de allra lyckligaste för- hållanden, dels i pension i Karlstad och dels vid Wallinska skolan i Stockholm.
Den 30 augusti 1848 ingick hon gifter- mål med dåvarande underlöjtnanten vid Värmlands regemente Carl Christoffer Rho- din.
Hennes man stannade dock icke länge på regementet, utan tog afsked 1850 för att odeladt ägna sig åt skötseln af Elgå bruk, af hvilket han ägde ej fullt två tredjedelar.
Äktenskapet upplöstes genom mannens död den 30 april 1882 i Stock- holm, där han vistades såsom en af Värm- lands representanter i riksdagens första kammare.
Fru Rhodin bodde kvar på sitt Elgå och bor där ännu, omhuldad af barn och barn- barn och omgifven af en talrik gäst- och vänskara, som det ej är svårt att locka upp till det vackra bruket.
Elgå är en ståtlig possession på omkring 5,000 tunnland, utomordentligt vackert be- läget vid Glafsfjorden A mil från Arvika.
Det är ett så typiskt gammalt bruk som något i Värmland, Och dess härskarinna är också en älskvärd typ för hvad godt och vackert fanns i de gamla hemmen.
På somrarne samlas dit upp barn och magar och sonhustrur — fru Rhodin har ej mindre än 11 barn, 6 söner och 5 dött- rar i lifvet — och med dem följa vänner från när och fjärran, alla lika hjärtligt mottagna och alla uppskjutande sin afresa dag för dag, tills gränsen är hunnen och man med tunga steg går ombord på ång- båten vid bryggan och ångar af med sak- nad i hjärtat och behängd med rosor.
8 Det är ett lustigt lif däruppe.
Ungdo- men stojar och pratar, gör fiskfärder eller har kafferep i » hyddan » eller ger sig med matsäcken väl försedd upp till » Sätern » för att för ro skull idka en smula friluftslif.
Och öfverallt följas gästerna af denna osynliga ande, som mången värdinna hela sitt lif inbjuder till sitt hem, utan att han värdigas mottaga invitationen, denna tref- nad, som är så utmärkande för Elgå, och som redan vid gästens annalkande står väl- komnande på förstubron, för att sedan ej af- lägsna sig, förr än man står på ångbåtens däck och ånghvisslan ljuder till affärd.
Det är förvisso ingen sinekur att vara den högsta styrande öfver ett så stor hus- håll på landet med en skara gäster omkring sig.
Men finnes det någon, som är i den fa tala situationen att kunna se gäster och vilja se gäster, men däremot har svårt för att få dem att trifvas — då skulle jag vilja rekommendera denne någon en kurs på Elgå.
Lika omtyckt som fru Rhodin är af sina umgängesvänner i gästrummen, lika afhållen är hon af godsets underhafvande.
Den väl- görenhet, hon utöfvar, är också af storartadt slag — det finnes många tillfällen att hjälpa och stödja på en egendom om 5,000 tunnland.
Ingen går ohulpen från Elgå, och alla veta då, hvar de hafva sin mat- moder, veta att de i henne hafva en vän, som icke sviker.
När man vandrar upp för allén till den ståtliga hufvudbyggnaden, ser man en stor sten upprest till höger om vägen.
Den är ett synligt bevis på den tacksamhet, hvar- med fru Rhodin omfattas af sina barn — en tacksamhet, som ingen förtjänar i högre grad än hon.
En jul, då alla barnen med ett enda undantag voro samlade på Elgå, kom idén fram att resa ett minnesmärke.
Och den kom också till utförande.
Går man närmare, kan man läsa följande in- skription: » At föräldrakärlek restes stenen af barnakärlek. » Den talar j u tillräckligt om de känslor, med hvilka hon är omfattad.
Ärad och älskad framlefver fru Rhodin sina dagar, omgifven af allt, som kan skänka lifvet trefnad och behag.
T y jag vågar förmoda, att det arbete som ligger i att representera, så som det göres på Elgå, och den möda, det kostar att vaka öfver sina underordnades bästa, just höra till de or- saker, som skänka fru Rhodins lif intresse, tillfredsställelse och glädje.
Medelpunkten i en stor släkt, som med innerligaste kärlek är fäst vid henne, och föremål för den mest oskrymtade tacksamhet från dem, som hen- nes goda hjärta hulpit, ser fru Rhodin sin lefnadsafton komma, ljus och fridfull.
Och en lång och lycklig och säll lefnadsafton har hon framför sig, mänskligt att döma.
Hon har också väl förtjänat den.
Den så tidigt bortgångne diktaren Curt Thelander har skrifvit ett par vers, som jag tycker passa så väl in på originalet till Iduns dagsbild.
Jag meddelar dem här såsom afslutning på min anspråkslösa teck- ning af fru Olivia Rhodin.
» Du äger hjärtats snille, du, och vacker är du äfven.
Den andestarka husets fru vid sländan och i väfven af ålder mötts med vördnad stor som mannens maka, barnens mor och hemmets vårdarinna.
I sagan och i sången bor en bild af nordens kvinna.
Och är väl detta intet värdt, att kära munnar mätta, att allt du håller dyrt och kärt få hjälpa ömt tillrätta, att vara så i fröjd och ve det egna hemmets goda fe, med bot för hvarje skada, att kunna mot de sorgsna le, och glädjas med de glada? » Hugo Falk.
€n landsplåga ".
V anligen prisar man sig lycklig, för det man lefver i ett lagbundet samhälle och menar därmed, att den ena individen ej saklöst får missbruka sin frihet till för- fång för den andra.
1 det moderna samhället förekomma dock missbruk, som förnärma enskildas rätt utan laga påföljd — emedan lagstiftarne icke följt med sin tid.
Bland dylika missbruk är det öfverallt förekommande pianoklin- kandet ett af de svåraste.
Det har ingått i allmänna föreställningen, att till kvinno- uppfostran ovillkorligen hör pianoklink, utan afseende på o m benägenhet för musik eller musikalisk begåfning förefinnas hos dem som uppfostras.
Därför klinkas också öf- verallt inom alla klasser, ja äfven hos port- vakter, vaktmästare, innehafvare af mjölk- magasin, andra handelsidkare, handtverkare o. s. v., så snart barn finnas, och exempel förekomma ofta nog därpå, att pianoklinket göres till något hufvudsakligt, så att vä- sentlig och nyttig undervisning åsidosattes.
Denna villfarelse eller dårskap, som har sin grund i förväxling af fingerfärdighet och musikalisk begåfning, medför naturligtvis skada för den kvinnliga ungdomen, och det oändliga öfvandet med oupphörliga omtag- ningar af samma klink dagligen, år ut och år in, oräkneliga gånger, har till följd, att den som bor så nära dylikt oväsen, att detta ej kan undvikas, är urståndsatt att utföra tankearbete och att söka hvila samt följaktligen genom störd grannfrid är verk- ligen olycklig.
Kvinnorna lefva i den föreställningen ' att de utan afseende på andras rätt, opå- taldt böra när som helst få föra så myc- ket oväsen på piano, som de behaga, och tycka helt visst, att då man betalar hyran, så har man ock rättighet att lefva huru man vill i sin våning.
Att icke-piano- sjuka personer, som också betala hyra, äga någon rätt, det kommer aldrig i fråga, och därför kan man också få höra piano- klink icke blott hela dagarna, utan ock långt in på nätterna.
Ordentligt folk an- ser natten börja, då husporten klockan 10 stänges, men för pianotokiga människor äro dag och natt ett.
De anse att de » göra musik », och att hvar och en bör vara tacksam för att få höra på allde- les gratis.
Men den som från morgon till afton och kanske inpå natten i åratal nöd- gas höra antingen enahanda öfningar af elever eller musikstycken af mer eller min- * Visserligen torde författaren till denna upp sats synas mången allt för radikal, och skarp i sin fördömelse af » pianosjukan ».
Åtskillig san- ning ligger dock otvifvelaktigt i det sagda, och har någon en afvikande eller mildare mening och vill göra den gällande — ja, då stå Iduns spalter, som alltid, gärna öppna!
Red.
IDUN 1898 dre tvif velaktigt värde, utförda utan talang af dem, som inöfvat ett och annat dylikt, kan icke finna annat, än att det är en modern tortyr han undergår.
Som bevis på, huru föga fruktbringande pianoklink kan vara och säkerligen i de flesta fall är, må anföras, att en fru, som bodde i våningen öfver en äldre man, hvarje dag under tre år spelade på piano samma musikstycke och aldrig något annat, påtag- ligen det enda hon med möda i sin barn- dom lyckats inöfva.
Han kunde emellertid undandraga sig tortyren att höra på ge- nom att gå in i ett aflägset beläget rum, men en sådan förmån står endast få till buds.
Andra nödgas med feberaktig ån- gest afvakta, att oväsendet skall bryta lös, och när det börjar, höres natur- ligtvis genast hvad som komma skall, näm- ligen detsamma man hört tusentals gånger förut.
Sådan tortyr vankas öfver allt, ty pianogalenskapen är j u allmän, oaktadt den öfver allt följes af förbannelser.
När man besinnar, att pianotillverkarne med all makt sträfva att öka pianots ljud- styrka, så kan med skäl frågas: hvart skall man taga vägen för att undgå ett oväsen, som redan nu fyller hela hus, emedan lju- det genomtränger flere väggar och tross- bottnar?
Men oväsendet stannar ej alltid inomhus, ty under den blida årstiden kan man ej ens utomhus undgå detsamma.
Då klinkas piano för öppna fönster lika ogene- radt, som om verklig musik utfördes för allmänheten.
Hela grannskapet måste åhöra hvad som borde stanna inom musikrum- met.
En framstående utländsk musikkriti- ker, som med skärpa uttalat sig om den nya tidens landsplåga, har särskildt an- fört anmärkning mot oskicket att i pri- vatbostäder utföra musik för öppna fön- ster.
Sådan musikprostitution vittnar dels - o m tanklöshet, dels o m brist på omdöme i fråga om musik.
Fingerfärdighet på ett instrument och förmåga att skrika höga toner efter noter äro icke, såsom allmänt tros, bevis på musikalisk kallelse eller ta- lang.
I följd af villfarelse i detta afse- ende händer det emellanåt, att man genom öppet fönster får höra hemska nödrop, åt- följda af förfärligt buller på piano, och man förstår att det är någon stackars kvinna, som föreställer sig, att hon har röst och som vill öfvertyga otacksamma åhörare i trakten eller på gatan att så förhåller sig.
Sådant framkallar endast skämtsam kritik af publiken utomhus, men de som bo i eller nära hus, däri skrik och piano- buller dagligen förekomma, de taga saken allvarligt, ty deras hemfrid är förstörd.
I utlandet, särdeles i Tyskland, hafva framstående förf.
inom musiklitteraturens område uppträdt mot pianoklinkarnes tyran- niskt hänsynslösa framfart och, liksom här ofvan skett, kallat detta missbruk af frihe- ten för pianosjuka och landsplåga, hvar- emot de lidande böra göra sin rättighet till hus- och hemfrid gällande.
Men de hafva icke hyst stor förhoppning om fram- gång.
Man bör, heter det, vädja till för- äldrars förnuft, så att de må inse, att tid och kostnad för pianoklinkande äro för- spillda, då på några sällsynta undantag när de oräkneliga offren för pianosjukan fåfängt tillsätta sina bästa ungdomsår för ett onyt- tigt syftemål och samtidigt försumma od- lingen för sina viktigaste lifsuppgifter.
Fin- gerfärdighet är allt, som vinnes, under det vinsten för musiken som konst blir ingen.
Detta är en naturlig följd däraf att pianot är ett mekaniskt hjälpmedel i musik med uppgift att tjänstgöra vid komponering, ackompagnering och dans.
Endast ett yt- terst ringa fåtal af piauospelare ha den musikaliska begåfning, som i förening med stor färdighet, erfordras för själfständig konstutöfning af sådan art, att den medför någon tillfredsställelse hos åhöraren.
Piano- spelaren som utöfvande konstnär står där- för i allmänhet lågt på rangskalan och vin- ner mest framgång hos damerna, hvilka själfva klinkat piano och anse allt piano- spel för musik.
Under sådana omständig- heter kan man säga, att pianot är ett me- kaniskt-gymnastiskt medel för att bereda medelmåttor triumfer.
Det vore sannerligen väl, om i vårt land föräldrar kunde förmås besinna, att deras barn kunna och böra bättre använda den ungdomstid, som nu uppoffras på piano- klink, och därjämte inse, att de, som nu i sina hem förnärmas af ett olidligt ovä- sen, icke böra behandlas som rättslösa.
De anse sig själfva som sådana, då de ej hafva lagligt skydd, men borde icke un- derlåta att opponera sig mot ett allmänt missbruk.
Vems.
• Några blad ur min dagbok.
Af Gerda lileyersson.
II.
?
ör ett par veckor sedan berättade vår hjälpgumma, att hennes dotter, som var kappsömmerska, hade fått arbete på en större atelier.
Då var hon glad, men i dag kom hon helt bedröfvad och talade om, att flickan hade fått så många idéer i hufvu- det, sedan hon börjat på sin nya plats.
Häromdagen hade hon varit på ett möte, där det talats om att kappsömmerskorna skulle strejka för att få högre löner, och hon hade blifvit så elak och oförnöjd, att modern ej kände igen henne.
Den stac- kars gumman, som bara hade denna dotter, grät och beklagade sig; förut hade flickan varit så snäll och anspråkslös, sade hon, men nu var hon aldrig nöjd m e d någon- ting och jämt grälade hon på modern.
I kväll skulle hon på ett sådant där möte igen, det var fråga om något slags före- ning, som skulle bildas, alla sömmerskorna på atelieren skulle gå dit, de ville ha högre aflöning och tänkte visst strejka.
Jag försökte trösta gumman, så godt jag kunde, tog reda på hvar mötet skulle hål- las och gick dit i god tid på kvällen.
Det var Sömmerskeförbundet, som sammankal- lat Stockholms kappsömmerskor för att söka förmå dem att bilda en fackförening och nu, innan vårbrådskan började, sätta upp en prislista att föreläggas arbetsgif- varne.
Mötet var utsatt till kl. 8, men redan en halftimme tidigare började bänkarna fyllas af äldre och yngre kvinnor.
De flesta voro enkelt, men snyggt klädda.
Några voro dock påfallande fina i granna hattar med plymer, flor och friserade luggar, me- dan andra åter buro ytterst tarfliga kläder.
Några helt unga flickor med hängande flä- tor slogo sig ner på en af de främsta bän- 59 karne och samspråkade tämligen högljudt, de väntade sig säkert stort nöje af mötet.
Bakom dem satt en kvinna med en liten gosse, hvars upprepade frågor om hvad det skulle bli af hon förgäfves sökte tysta ner, men för öfrigt samtalade man endast hvi- skande.
Kl. 8 tågade en manskör upp på estra- den, det var arbetare, hvilka välvilligt lof- vat att illustrera mötet med några sång- nummer.
De stämde upp en sång om fri- het och jämnlikhet, hvars något släpiga tempo icke passade till de hurtiga orden.
När de sista tonerna förklingat, lämnade sångarne estraden och en af Sömmerske- förbundets styrelsemedlemmar öppnade mö- tet genom att helt kort omnämna dess syfte.
Så öfverlämnades ordet åt en smärt, täm- ligen lång dam med kortklippt ljust hår, ungdomligt utseende och en ytterst välsit- tande mörk dräkt.
Med snabba steg skyn- dade hon upp i talarstolen.
» Mina damer, » började hon.
Och så följde som inledning en lång förklaring på hvad som menas med » bättre och sämre folk », hur orättvist man kallar de rike » bättre » och de fattige » sämre ».
Samhäl- let var snedvridet.
Det borde icke göras någon skillnad på människor, det behöfde icke finnas fattigdom och rikedom i värl- den.
Den ena människan hade icke rättig- het att lefva i öfverflöd, när den andra svalt.
Den ena hade icke rättighet att lata sig och njuta allt världens goda, medan den andre släpade ut sig med ett ansträn- gande arbete, genom hvilket han dock icke förmådde skaffa sig sitt lifsuppehälle.
Ingen människa vore skapad till slaf.
» Nej, mina damer, » utbrast hon, » ni äro icke skapade bara för att mot en otillräck- lig lön sitta instängda på fabrikerna eller i dåliga bostäder från morgon till kväll och bara sy och sedan gå och lägga er att sofva, utan att ha fått vare sig ordentlig näring för kroppen eller någon andlig för- ströelse till näring för själen!
Hvarför skola ni släpa och slita ondt, medan edra arbets- gifvare lefva i lyx och öfverflöd, kanske i laster?
Det är j u genom ert arbete, som de få sina kapital.
Kapitalen äro mänsk- lighetens olycka, de måste upphöra att fin- nas, vi måste göra slut på kapitalens välde.
Arbetarne måste skaffa sig en bättre ställ- ning, de måste få rådrum att vara männi- skor, att andas frisk luft och njuta af lif- vet, äfven de.
Det finns j u sömmerskor, som med bästa vilja icke kunna förtjäna mer än 80, 90 öre o m dagen, emedan man ej betalar dem mera.
Det är orätt att sälja sin arbetskraft så billigt, nog kunna arbets- gifvama höja prisen en smula.
Men det duger inte att en går och ber om högre aflöning, det kommer man ingen vart med.
I massa måste ni gå.
Ni måste samman- sluta er, bli en makt.
Därför äro ni sam- mankallade här, för att sammansluta er.
Vi vilja ha många namn på listorna, vi vilja ha en stor förening af kappsömmer- skor, som inse att de äro människor, inte skapade att träla dagen igenom för rakt ingenting.
Skrifven edra namn på listorna allesammans!
Det är väl för att uträtta något för ert eget bästa, som ni kommit hit, det är väl för att få lönerna förhöjda, som ni kommit!
Annars ha ni då ingen- ting här att göra? » Talarinnan var i extas.
Hennes kinder glödde, hennes ögon glänste, hennes gester blefvo allt ifrigare, hennes ord allt skarpare.
60 I DU N Det snedvridna samhället, kapitalisterna att man skulle välja en kommitté, som och öfverklassen fingo hugg på hugg, me- skulle sätta upp prislistan.
Namn föreslo- dan underklassens slafveri beskrefs i allt gos och antogos, och så fick man veta, att mörkare färger.
H o n eggade, bad, besvor så snart prislistan vore uppgjord, skulle nytt sina åhörarinnor att vara modiga och stå möte utlysas.
Och sedan upplöstes mötet på sitt eget bästa.
Och när hon slutade och man bröt upp, somliga högt uttalande sitt föredrag, ljödo applåder och bravorop.
sin belåtenhet med att det ändtligen blif- Alla applåderade dock icke.
Vid salens vit något gjordt, andra med trötta, likgil- ena långsida, där det var tämligen mörkt, j tiga miner, som om de icke hade stora för- reste sig några af åhörarinnorna och sökte hoppningar om nyttan af mötet.
bana sig väg mot utgången. '
En af dem, Jag dröjde kvar bland de sista för att en medelålders kvinna, grät, en ung flicka, se, om jag skulle kunna träffa på vår hjälp- som höll henne under armen, såg missnöjd hustrus dotter och få spraka litet med henne.
och ledsen ut.
Ett par andra följde tätt Jag såg henne också: arm i arm med en efter dessa två, men innan de hunnit dör- annan flicka trängde hon sig, högljudt pra- ren, hade sångkören åter kommit upp på tande, rakt förbi mig vid dörren.
Jag min- estraden och stämt upp » Jänta å j a ' ».
des henne sedan förra året som en liten Då stannade den lilla gruppen, alldeles blyg varelse med stripigt, ovårdadt hår och bredvid mig.
» Sången kan man väl höra, » urvuxen klädning.
Nu såg hon helt själf- medveten ut, hade håret friseradt efter sista menade en, » den är väl ingenting ondt i! » » Usch, hade jag vetat att vi skulle få modet, flor, handskar och en hatt af röd höra sådant där socialistprat, hade jag inte sammet.
Jag kom mig icke för att tala gått hit, » sade en annan, » det gör mig med henne, och jag antar att det ej lönat bara så upprörd.
Och hvad tjänar det sig att fråga efter hennes tankar om.
mö- Hon hörde helt säkert till de många, egentligen till?
Inte få vi det bättre ändå! » tet.
Nedanför estraden vid styrelsens bord som gått dit af nyfikenhet eller emedan de var det lifligt.
Man hade redan börjat trott sig skola få roligt.
teckna namn på listorna och stod i rader och väntade att komma dit fram.
Många • aflägsnade sig, sedan detta var gjordt, andra gingo sin väg, utan att ha skrifvit på.
Jag gick ut i förstugan för att svalka mig.
Där stod ett par äldre kvinnor och samtalade.
» Det är syndigt att predika sådana där II.
upproriska läror, » sade den ena.
» Vår Herre styr det nog till det bästa för oss, 1 ag ingen fruktan bär, att ämnen skola sina utan att vi behöfva bråka och ställa till t / I koi nnofrågan nu, se ' n nyligen jag sport, oreda. » Hur själfva damerna i Kina » Ja, man får allt vara ödmjuk och nöjd, » En liten början gjort.
medgaf den andra.
» Jag skulle vilja säga När i så högst förstockadt land den där fröken hvad det står i Skriften.
En kvinna vaga kan sa hädiskt tal att föra, ' Söken inte fåfänglig ära genom att reta Som att man kunde lite grand hvarandra och.
afundas hvarandra ', står det.
Få lossa vissa hårda band, Och det står också: ' du skall älska din nästa Att fötter och att tår ej samman nian vill snöra, som dig s j ä l f.
» Hvad kan man då ej vänta höra?
» Nå men gäller inte det för öfverklass- Jag nästan börjar få den tron mänskorna också? » inföll en arbeterska i — Man vet ju icke alls, hvar det kan sluta — mycket slitna kläder, som stått och hört Att kanske de en gång vår civilisation på de andra.
» Älska de oss som sig själfva Få bli så lyckliga att njuta; kanske?
De unna oss j u inte att äta oss Och uti andanom, det tyckes mig, jag ser mätta en gång!
Gå och predika för dem, Den dag de nått den höjd som vi i Europa, så får ni se, om det hjälper!
Säg till någon Att icke snöra föttren mer, af de där kappfabrikanterna, som betala Men midjorna tillhopa.
90 öre i arbetslön för en kappa, att de Och i det glada hopp att så en gång må ske skola älska sina arbeterskor som sig själfva, Vi lämna dem i ro att smutta på sitt te så betala de kanske mer! » Hon skrattade, Och så i största hast en titt till Tyskland göra, flere andra, som stodo omkring, skrattade Ty underliga ting man därifrån får höra.
också.
En lärd professor där med sällspord energi » Ja, » fortfor samma kvinna, i det hon, Experiment har gjort af konstigaste slaget kanske af en händelse, vände sig till mig, Och sagt — ja, hvad han sagt mig vållar » jag sade något sådant där åt vår gross- bryderi, handlare en gång — • han har elektrisk sy- Ty säger jag det ut, ni kunde stötta bli, fabrik och betalar 60 öre dussinet i arbets- Men hvad jag syftar på ni ana nog i draget, lön för skjortor utan knapphål.
Jag sad ' Det är — ja, ni förstår — just Schenk ' ens honom, att jag skulle svälta ihjäl, för jag teori.
var alldeles förtvinad.
Och han svarade, Visst är det rätt förstås att med sitt snille lysa, att det kunde han inte hjälpa, han kunde Men rent ut sagdt ändå, snart nog jag för inte betala mera och kunde få flere arbe- vår värld terskor, än han behöfde, så om jag inte var — Jag tillstår det — den fruktan börjar hysa, nöjd, kunde jag ju gå till någon annan.
Att den kanske till sist blir alldeles för lärd.
Jag sad ' honom verkligen, att han skulle Och så ponera se ' n, att herr professorns pappa älska sin nästa som sig själf, och då blef Den samma upptäckt gjort, som nu hans vise jag utkörd från kontoret. » son, Hon skrattade åter vid de sista orden, Månn ej professorn själf i någon ringa mån ett hårdt, bittert skratt.
Vi andra stodo På saken kunnat tappa.
tysta.
Då vände hon oss ryggen med en I stället för den man oss slår med häpnad nu, föraktfull axelryckning och gick åter in i Det sig så eget kunnat skicka, salen.
Jag följde efter.
Klubban slogs Att pappan önskat sig en liten älsklig fliclza, just i bordet därinne, och det tillkännagafs, Som kanske varit nu en tjock, bornerad fru.
Snorres rimkrönikor.
1898 Så — med ett skutt inom de egna landa- mären!
Se ' n krönikan sist skrefs, hvad har här händt se ' n dess?
Jo, allra först vi haft en kvinnlig fredskongress: Protester därifrån man läst i landets press Mot krig och våld, mot rätt, som skipas med gevären, Och man har rätt däri, jag håller gärna med, Ty ljufligt är det tal, som bådar evig fred.
Men slopas militärn, jag tror, jag mig betackar, Och bland de unga mör det växer upp en storm, Ty kuslig blir vår värld med idel svarta frackar, Om den ej lyses upp af någon uniform.
Och så en kinkig sak, om spridd blir denna läran, Hvem i all världens da ' r ska se ' n ta hand om — » äran »?
Vi hälsa så med fröjd den kvinnliga kvartetten, Som nyss sitt lärdomsprof bestått i Fyris stad, Ej glåmig och förläst, men kraftig, frisk och glad, Det vet jag allra bäst, som varit med och setfen.
De visa fädren där ha nyligt gjort ett rön, Som myror grundligt satt i deras lärda hjässor, Det stuckit upp en lärd utaf vårt svaga kön, Som icke skäms en smul att duga till professor, Ur detta bryderi man sist den utväg fann: Hon far professor bli, så snart hon blifvit — man.
Så öppnats än ett fält, som dock har sina faror, Nu få vi fara kring som » probisar » med varor, Affärer göra upp i hvarje stad och by, Och kvinnan bör ju ej ett hyggligt yrke sky;, Men tänkom litet på vår hy, På faktum, allmänt kändt, jag vill min var- ning stöda; De manliga, jag sett af detta kända slag, Ha liksom varit, tycker jag, En smula blossande och röda.
Och sist i landet ut har nått oss som en fläkt Utaf den jubelstorm, som upprört hufvudstaden.
Har ha för Ödmanns skull vi inga handskar spräckt, Men vi ha läst hvar smul om honom uti bladen, Och om vi i hans lif ej » spela få en roll », Så få vi ändå ha — &gt; förnuftet i behåll.
* Snorre.
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun af Emil Linders.
VI.
Vilhelm Von Braun.
H vad kan von Braun ha skrifvit om kvinnor- na, som de själfva kunna ta del af?
Jo, ärade läsarinna, hans arbeten innehålla så mycket vackert, som skulle kunna in- tressera dig och tala till ditt hjärta; jag önskar lifligt, att det funnes en liten sam- ling af hans dikter, som upptoge blott de bästa, ej de andra, de, som ibland äro anstöt- liga.
Då skulle von Braun ha ett bättre anseende bland de tusende, som nu för- döma honom, därför att » det ej passar sig » att ha läst hans skrifter.
IDUN 1898 Kanske var det hans lifs stora kärleks- sorg, som gjorde von Brann till diktare; kanske sjöng han blott för att försöka glöm- ma henne, den Hilma, till hvilken han sjunger: » Du är mig kär!
Från nngdomsdagar du varit solen i mitt lif.
— — — Du är mig kär; må mina öden bli ljusa eller mörka här!
Jag vill dock hviska in i döden: Du är mig kär! » Arme skald, hans öden blefvo mörka, han miste den älskade och var sedan dömd att vara » en lustig poet » och sjunga glada visor till en tanklös publiks fägnad, under det innerst i hans hjärta sorgen satt som herre!
I dikterna Till Hilma, Till den döda och När Hilma dog uttrycker han sin smärta öfver förlusten af henne.
Hon togs ifrån honom och då — sjunger han — » blef en tomhet i mitt sinne, och då blef en dödsköld i mitt hjärta, och min glädje vände aldrig åter. » Det är dock långt ifrån blott i sina dik- ter till Hilma, som han visar sig vara en kvinnans skald.
Han, den » lättsinnige » von Braun, har skrifvit sådana dikter som Kvinnoögat, hvari han uppmanar: » Vill du se en skymt utaf den höga kärleken, som ofvan molnen bor, o, så blicka då i kvinnans öga, och du ser den närmre än du tror.
Eller se, hur modern ögat sänker ned till förstlingen invid sitt bröst, allt hvad hjärtat känner, själen tänker, tolkas här med blickar, ej med röst. » Han har också diktat sådana saker som En syn, Hvad syr hon?
och Den första kär- leken, vackra, oskuldsfulla dikter med äm- nen från kvinnans värld.
Ligger det ej en fars eller en moders va- kande omsorg och fruktan i följande rader ur poemet Fästmön: Det där, — nej, det kan jag ej veta, huru dessa kyssar heta härja i en flickas själ.
Det ett tempel är, som skändas, men hon njuter, hon förbländas af den vilda brand likväl. » Skalden har medkänsla för alla, han ser tjänsteflickans glädjelösa arbete vid spinn- rocken, guvernantens fåfänga försök att vin- na ett eget hem och sjuksköterskans upp- offrande vaka.
I runan öfver Emelie Hög- qvist kallar han henne » liljan, som måste falla »; medan andra i henne blott sågo den begåfvade skådespelerskan, sörjer han öfver kvinnan, hvars renhet fläckats.
Vilhelm von Braun var själf säkert med- veten o m att hans samtid och eftervärld ej skulle uppfatta honom såsom » en skald för kvinnorna », utan snarare som motsatsen; dylika dikter som Kvinnoögat och Du är mig kär berättiga honom dock till ett sådant namn.
* Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
H an var det sista och nionde barnet till en fattig fiskare på Backe, liten och förkrympt vid födseln med skelande ögon och det ena benet kortare än det andra.
Alla hans syskon voro storväxta och väl- skapade.
När han k o m till världen, voro redan två af dem gifta och försörjda, de andra alla ute på arbete, några till sjös, en fiskare som fadern, flickorna i tjänst och den yngste gossen, som var femton år, hjälpdräng hos prästen.
Det var denne, som ett år senare högt ut- talade de andras tysta tanke om den, som sist kom till: » Det leda lif vet kunde lika gärna blifvit borta. » Det var icke så illa ment som sagdt, de voro icke sig själf va.
Mor, som alltid varit frisk och stark, kry och lätt till sinnes, hur sträfsamt hon än kunde haft det, blef efter den lilles födelse icke sig lik, utan mager och blek, tung och dyster.
Just då hade hon blifvit liggande och dog tre veckor efter.
Se ' n visste de sig rakt ingen råd, hvar de skulle göra af pojken.
Han var kinkig och svår, skrek både nätter och dar och var ofta illa sjuk.
Ingen ville gärna ta ' honom till sig och efter far hvarken ville flytta till något af barnen, ej heller taga en människa i huset, kunde han inte stanna där.
Det var ett undrande och ett rådplägan- de utan ända, tills far tre da ' r efter be- grafningen talade om, att moster i sta ' n lofvat ta ' honom till sig — mot skälig er- sättning.
De kände sig icke så lättade som de bort, de hade ondt om styfrarne och sågo snedt på hvar slant, som far slet ihop åt pojken.
Lika så gärna kunde de tagit honom själfva; pengarne hade åt- minstone stannat i släkten, och en mun bland många gör icke mycket.
Emellertid togo sig nu kvinnfolken an- ledning att hvar gång de voro i sta ' n gå upp till moster Beata för att se, hur den lille hade det.
Då drucko de kaffe med dopp och påtår, ända tills moster en dag tog bladet från munnen och sade ifrån, att skulle hon ha lördaglig spisning för Bäcke- borna, fick det vara mot kontant erkänsla.
Se ' n blef det slut på besöken, det kunde gå halfva året, utan att gossen såg någon af sina syskon.
Far var emellanåt uppe och tittade till honom, men han var tyst och tungsint som mor på det sista och låg mest ute på sjön.
När Edvin, han var uppkallad efter för- äldrarne, som hette Edvard och Emilia, fyllt nio år, drunknade den gamle strax utanför fyren.
Häraf blef än en gång split och sönd- ring i släkten, emedan återigen ingen ville taga gossen till sig, ej heller betala för ho- nom hos moster Beata.
Emellertid, då må- naden var utlupen och ingen enighet upp- nådd, for Kalle öfver för att hämta honom.
Han hade ett förslag!
Edvin var i skolan, då han kom, men moster stod på trappan, stram och sträf.
» Goddag, du Kalle, » sade hon, » det var länge sedan jag hörde något från er.
Inte se ' n begrafningen har jag sett någon.
Ni har haft att bestyra, kan jag förstå. » » God- dag igen, moster, » sade Kalle och tummade på mössan.
» Stig in, du!
Det är väl för Edvin, kan jag tänka, som du kommer.
Det fanns inte fräckare karl te ' skicka. » Hon såg för- smädligt på systersonen.
» Nå, hur ha ni be- stämdt, för bestämdt ha ni väl.
Ska ' han bli här eller gå barnpiga hos syster din.
Har du mål i munnen?
Sicket sändebud! » Moster Beata satte på kafiekitteln.
» Ja, » sade Kalle, » det ' var så, ser moster, att, ser moster.
.
.
» » Säg ut, hvad du har att säga. » » Ja, moster.
Ser moster, syster har många själfva te ' sörja för, di ä ' sex barn hos Edla, och hon väntar den sjunde, hos Kristin är di inte mer än tre, men di har fattigt, så di knappast vet, hur di ska ' bärga sig öfver vintern.
Sjukt har di också haft.
Hvad nu gossarne ankommer, så kan en inte be- gära, att deras kvinnor ska ' dra ' på sig en lytt pojke, och Tilda, ho ' ska ' gifta sig nu me ' samma.
Det ä ' heller inte te ' tänka på. » » Detta här vet jag förut, » sade moster och blåste på veden, som inte ville brinna.
» Du vill väl inte säga, ni tänker betala för en hos mej? » » Nej, moster, » sade Kalle tvärsäkert.
» Visste jag inte det.
Tänker ni låta edra föräldrars sistfödda barn ta ' hjälp utaf socknen.
.
.
? » » Nej, det kan en då rakt inte för folks skull. » » En evig skam vore det, men girighet kan leda till mycket. » Han låtsade inte om snärten, utan fort- satte: » Jag har talt med prästen våran.
Han är villig tä ' Edvin dit öfver sommaren.
Han får hjälpa till med litet af hvarje — för mat och kläder.
Se ' n blir det väl någon råd! » » Jo, j o, » sade moster, » detta har väl du och Edla kokat samman.
T e ' skicka en liten, lytt pojke på arbete hos prästen, den prästen.
Han ä ' inte känd te å spara sitt folk.
Nu tyckte ni, ni hade gjort det fint. » Allt härunder serverade hon systersonen kaffe och satte fram smör och bröd.
Kalle, som ingenting mer hade att säga, tog för sig utan krus, medan moster gick omkring och muttrade.
När han slutat, sade hon, att Edvin fick han hämta lördagen härnäst.
» Jag ska ' inte kräfva er för denna veckan.
Han är min enda systers barn.
Du kan vara lugn för dina slantar, Kalle! » Med detta besked fick Kalle gå.
Sedan när hon diskat och satt in, tog hon på sig sin svarta kjol, blommiga kyrk- schal och sidenduk!
Och med en ren näs- duk i den ena h a n d e n, o c h en af Edvins skrifböcker i den andra gick hon till kyrko- herden i församlingen rätt upp på expedi- tionen.
Hon visste, att han tyckte om rappt och reelt folk, och började därför sitt an- förande redan i dörröppningen och innan hon hunnit upp från sin första djupa nigning.
» Herr kyrkoherden, det är om ett fattigt barn ifrån Backe. » » Ja, Beata, då hör det inte hit och vi kunna ingenting göra! » » Det vet jag, kyrkoherden, men goda människor hjälpa ibland också den fattige utom församlingen.
Det är för den skull jag kommit till kyrkoherden, för deras präst lägger ingenting ve ' sig. » Kyrkoherden i staden och kyrkoherden i Backe voro icke af alldeles samma religiösa färg, något som kan hända äfven i det mörkaste stift.
Härtill var kyrkoherden i Backe känd för att vara girig och hård, hans ämbetsbroder däremot gifmild och god och icke alldeles ovan vid hjälp- besökande från grannsocknen.
» V i böra icke tala så om en Herrans tjänare, » sade han mildt.
» Hur var det med barnet? » » Jo, kyrkoherden, han är son till svågern min, som drunknade här senast.
Han kom långt efter de andra och är bara nio år gam- mal.
Käre kyrkoherde, han haltar och är
IDUN 62 sjuklig och klen på alla vis, så han kan just ingenting annat än läsa.
När modern dog — hon var min enda syster » — B e a t a vecklade långsamt upp den hvita näsduken, som frasade — » betalte fadern för jag tog honom till mig — en liten smula för hvar månad.
Jag är en fattig änka, kyrkoher- den, och jag har ingenting te ' vara af med.
Nu vilja de snåla syskonen inte lämna så mycket som en skilling, fast di har sin grofva bärgning allesamman; och inte heller vill di ta ' en till sig, utan han ska gå hjälp hos prästen hela sommaren och det blir barnets död. » Hon förde snyftande näsduken till ögonen.
» Men hvad vill väl Beata, att jag skall göra, » sporde kyrkoherden villrådig.
» Jo, gossen ä ' flink te ' å läsa och skrif- va.
Om kyrkoherden och några till ville betala lite ' för honom, så kunde han få bli ' kvar hos mej och fortsätta med stude- randet.
En kan aldrig veta hvad som kan bli af det barnet, snäll och flitig som han är och sannerligen skrifver han inte mest så bra som klockar ' n själf.
Vill kyrkoherden se på hans skrifbok? » Hon drog fram den ur barmen och slog upp på första sidan.
Visserligen var här ingenting att anmärka.
Kyrkoherden önskade, att han kunde skrif- va så själf.
» Mycket bra, » sade han vänligt, » man borde kanske låta gossen studera.
Jag skall höra mig för i sta ' n och se ' n låta Beata veta besked. » Tre dagar senare fick hon i förskott be- taldt f ör den kommande månaden.
Kyrkoher- den, borgmästaren, fiskalen och en handels- man hade åtagit sig gossens uppfostran.
Eftersom ingen af syskonen lät höra af sig, skref Beata till dem, kort och godt, att de icke längre behöfde sörja för Edvin.
Men när Edla fick reda på, hur saken stod, gick hon direkt till kyrkoherden och erbjöd sig att i stället för Beata taga hand om brodern — mot samma skäliga ersätt- ning.
Hennes förslag lämnades opåaktadt.
Men då ryktet därom nådde mosterns öron, skref denna än en gång — hon var lika skrifkunnig som talför — och förbjöd Edla och de andra träda inom sina dörrar, sålunda afbrytande all beröring syskonen emellan.
(Forts.) * Bort m e d " fruntimret "!
K är förleden lästes i Idun en uppsats, i hvil- ken benämningen » fruntimret » förekom som tilltalsord till en obekant kvinna, såsom ju den allmänna seden är i vår svenska hufvudstad, och det är just mot denna sed eller rättare osed, som dessa rader riktas.
Huruvida detta tilltalsord spridt sig vidare upp- åt i Sveriges städer och bygder, skall jag ej kun- na säga, ty hvarhelst jag eljes har hört det an- vändas, har det blott skett af personer af myc- ket ringa bildning och som vistats någon tid i Stockholm samt där insupit föreställningen, att det är ett ytterst fint språkbruk.
Vi vilja dock alla hoppas, att detta fula spår i vårt språk ej må spridas vidare öfver landet.
Ordet fruntimmer är, som bekant, af tyskt ursprung.
» Fruntimmer » är en löjlig förvridning af det tyska ordet Frauenzimmer.
Detta senare ord var ursprungligen benämningen på kvinnor- nas rum (Frauen = kvinnor, Zimmer = rum) liksom i Sverige höganloftsbur betydde det för husets kvinnor afskilda gemaket.
I Tyskland har be- nämningen på rummet blifvit öfverfördt till dess invånarinnor, men det vore dock, lindrigast sagdt, mindre höfiigt att kalla en hygglig tysk kvinna ett frauenzimmer.
I danska språket förefinnes ordet i samma förvridna form som i svenskan, men det vore 1898 kanske ännu mindre rådligt i Danmark än i Tysk- land att benämna en hederlig kvinna ett » fruen- timmer ».
Äfven hos oss skåningar har ordet en lika dålig klang.
Det kan gå an i bildadt sällskap att använda ordet i pluralis om hyggliga kvin- nor, men i singularis, och » fruntimret » till på köpet — himlen bevare oss!
Tänk då, hur det skall stöta alla, som ej ge- nom vana blifvit förslöade för den obehagliga klangen i detta förvridna ord!
Men hur har det kunnat vinna burskap bland Stockholms befolk- ning af alla klasser?
Kan det månne vara be- nämningen » hoffruntimbret », som adlat det ge- mena ordet och upphöjt det till tilltalsord?
Det må nu vara hur det vill med orsaken, men helt säkert äro vi alla, som älska vårt mo- dersmål, ense om, att » fruntimret » måste aflägs- nas så fort som möjligt ur tal- och skriftsprå- ket.
— Nå, men ett tilltalsord till främmande kvinnor då?
— Ja, häri ligger det!
Men, i allt sundt förnufts namn, hvarför icke helt enkelt besvara t. ex. en obekant kvinnas fråga efter den eller den gatan med ett: ni har den där o. s. v., i stället för: i O m fruntimret går o. s. v. Eller, då det gäller att be om en tjänst, som för- hållandet var i den lilla uppsatsen i Idun, säga: Skulle ni, min fru (fröken).
Jag förstår ej den nästan öfver allt inrotade oviljan för ordet ni, om den icke skulle härleda sig från en hemlig fasa för att ett allmänt till- talsord skulle för mycket tränga titlarne i bak- grunden.
Men då högst få människor i deras klädedräkt ute på gatan gifva upplysning om rang och titel, så kan man väl åtminstone där- städes vara befriad från alla långa tilltalsord.
Det är egendomligt nog, att fastän skåningar- ne äro så vana vid att tilltalas af danskar med de och di samt själfva använda dessa tilltalsord till danskar, både här och i Danmark, hafva de nästan ännu större motvilja mot ni än uppsven- skarne.
I de fall, där stockholmarne säga frun- timret, säger skåningen » frun » eller » fröken », allt efter den obekantas mer eller mindre » frulika » utseende, och det är lustigt att iakttaga den för- lägenhet, som uppstår, om någon tredje person händelsevis kommer till och rättar ett misstag i fråga om fru eller fröken.
En tid använde personer af lägre bildnings- grad tilltalsordet damen, då de ville undvika miss- tag på frun och fröken, men då nämnda ord, i denna bestämda form, här i Skåne har släkttycke med fruntimret, försvann damen snart, som väl var.
Om nu stockholmarne, hvilka det ju höfves att gå i spetsen för vården af svenska språket, skulle vilja vara så innerligt snälla att låta det där » fruntimret » afdunsta och ersätta detta med ni, skulle förändringen helt visst bli en god bör- jan till en del af det lika besvärliga som orim- liga titelväsendets afskaffande.
Eva Wigström (A ve.)
* En " Läkaredotter " om vacker hy.
K ästan hvar gång ett nytt nummer af Idun ut- kommer, ser jag i frågoafdelningen unga flic- kor begära råd för att få vacker hy.
Och det är ju ej att undra på, ty en dam med de vackraste drag kan gifva intryck af att vara ful, därför att hon har dålig hy, då däremot en annan med ore- gelbundna drag kan se förtjusande ut, om hon har frisk, vacker hy.
Men för att få frisk, vacker hy fordras mer än att tvätta ansiktet med en viss tvålsort eller gnida det med en viss salfva; man bör i främ- sta rummet arbeta på att hela kroppen blir frisk, ty blir den det, får man äfven vacker hy.
Vid 1896 års slut hade jag verkligt ful hy, gråblek och finnig, till följd af att jag var klen, men nu, efter ett års förlopp, kan jag säga, att jag ser betydligt friskare ut, och önskar ni veta, hvaraf det kommer sig, så se här.
Jag har un- der det förflutna året hvarje morgon tvättat hela kroppen, således äfven ansiktet, först med varmt, kokt regnvatten, god tvål och en tvättlapp — svamp anser jag vara en riktig smutsbehållare — och sedan sköljt efter med kallt saltvatten.
Det varma vattnet och tvålen hålla porerna öpp- na och rena — vill man så någon gång borsta kroppen, bidrager det så mycket mer därtill — och det kalla saltvattnet stärker och härdar hu- den.
Den, som lider af arm- eller fotsvett, bör tvätta armhålorna eller fötterna med endast varmt vatten.
Nu är det nog mången, som kanske invänder, att detta är så besvärligt och tidsödande, men det går så lätt för sig, om man skaffar en vax- duk af en meters storlek att stå på och två hand- fat, ett för varmt och ett för kallt vatten, och så stiger upp t. ex. en kvart tidigare än vanligt.
En annan säger kanske, att det är lika bra att tvätta sig om kvällarne, men det tror jag knap- past, ty då blir kroppen så upphettad, att man har svårt för att somna, och genom morgontvag- ningen aflägsnas nattsvetten, hvilket är särdeles nyttigt.
Största delen af året har jag varit ute minst ett par timmar om dagen, och det borde alla taga till vana; för öfrigt har jag sällan legat se- nare än kl. tio, eftersom sömnen före midnatt skall vara mera stärkande.
Jag bör kanske tillägga, att jag medicinerade något under våren, hvilket naturligtvis äfven gjorde sitt till, för att jag skulle bli friskare, och nu har jag lagt mig till med reformdräkt, så efter ytterligare ett år hoppas jag vara fullkomligt frisk.
Jag tror, kära läsarinna, att om ni ville sköta er ungefär så här och så lägga bort alla åtsittan- de korsetter eller andra åtsittande kläder, så skulle ni om ett år kunna uppvisa ett vackert resultat hvad hy och hälsa vidkommer.
&gt; Läkaredotter.
* UP notisboken.
Kronprinsessan sjuk i måsslingen.
Kron- prinsessan, som på sin läkares inrådan haft för afsikt att en af de sista dagarne i denna månad begifva sig till Sicilien, har enligt i tisdags in- gånget telegram insjuknat i mässling och influen sa, hvarigenom den tilltänkta resan tills vidare måst uppskjutas.
För Stockholms internationella lärarin- nehem — den all uppmuntran värda institution, som vi flere gånger ägnat uppmärksamhet — förberedes nu en basar å Höte!
Continental till den 15 och 16 mars.
Den står under protektion af själfva den populära prinsessan Ingeborg, och mer torde ej behöfvas för att betrygga dess framgång.
Under de tre år, som lärarinnehem- met redan bestått, har det visat sig kunna väl fylla sitt ändamål, att bereda ett godt hems tref- nad och vederkvickelse åt några af våra hårdt arbetande lärarinnor och andra unga kvinnor, som sträfva att utbilda sig för lärarinnans an- svarsfulla och samhällsviktiga kall.
Dess platser hafva ständigt varit upptagna, och ej mindre än cirka 300 pensionärer hafva under längre eller kortare tid tagit dess gästfrihet i anspråk, på samma gång som dess styrelse till följd af bri- stande utrymme ty värr sett sig nödsakad att tillbakavisa ett stort antal ansökningar om in- träde i hemmet.
Häraf framgår den stora önsk- värdheten att kunna trygga hemmets bestånd och om möjligt utvidga detsamma.
Angående gåfvor och bidrag till basaren hänvisas till det i detta nummers annonsafdelning införda uppropet.
Nu i balsäsongen äro verkligt framstående exekutörer af dansmusik för piano lifligt efter- sökta.
Bland de i hufvudstaden på familjebalerna helst anlitade är nu sedan flere säsonger hr Henning B,.
Wejdling.
Hr Wejdling, äfven känd som lyckad danskomponist, har gjort sig mycket omtyckt för en värdefull och taktfast dansmusik.
För alla husmödrar torde en ny, behändig liten apparat, kallad ägg-uret, som firman Schwe- der &amp; Comp.
i Malmö fört i marknaden, blifva välkommen.
Allt för hårdkokta ägg på frukost- bordet med ty åtföljande bistra, rynkor på äkta männens morgonmulna pannor skola hädanefter tillhörahistorien.
Vi ha själfva pröfvat den prak- tiska tingesten, närmast lik en vanlig väckar- klocka.
Ett enda handgrep, och visaren ställes in på det antal minuter man vill låta sina ägg koka.
När tiden är förlupen, gör så den lilla ringklockan allarm — och äggen äro färdiga!
Se vidare annonsen i detta nummer.
Grand Hotel här i Stockholm har som be- kant sedan någon tid öfvertagits af ett konsor- tium, som till ledare och omdanare af den stor- artade affären antagit hr Nils Trulsson, hvilken inom få år gjort sig ett namn som en af Europas mest framstående hotell-ledare.
Vi och många landsmän med oss hafva haft tillfälle se, hvilka storverk han uträttat i Berlin, först vid Hotel Bristol och sedan vid Palast-Hotel.
Och vi äro förvissade om, att Grand Hotel under direktör Trulssons ledning och efter den genomgripande
1DUN 1898 restaurering, som nu torestår — äfven beträffande köksdepartementet förestå stora och välbehöfliga förändringar — skall varda nordens förnämsta och bäst inrättade hotell.
Konstnärskarneval anordnas lördagen den 12 dennes i Berns salonger till förmån för Sven- ska teaterförbundet samt Dramatiska och musi- kaliska artisternas pensionsförening, i spetsen för denna liksom de för några år sedan anord nade karnevalerna af samma slag står premierak- tören Ossian Hamrin.
Teater och musik.
Kungl.
operan gaf under sistl. vecka tvänne konserter med biträde af pianisten Borwick, hvil- ken därvid ytterligare fick tillfälle visa, hvilken framstående och ypperlig konstnär han är på sitt instrument.
Vid den första konserten utgjor- des hufvudnumret af Beethovens pianokonsert i ess-dur, n:r 5, förträffligt tolkad, hvarjämte ut- fördes Mendelssohns preludium och fuga i e-moll samt några mindre stycken af Chopin — hvars ass-dur-vals ej gärna kan tänkas få en bättre tolkning — Liszt och Bakhmaninoff.
Å den andra konserten utfördes tvänne pianokonserter, näm- ligen Mozarts i a-dur och \ Schumanns i a-moll, båda på ett alltigenom briljant sätt.
Särskildt väckte den sistnämnda det lifligaste bifall.
Ä hvardera konserten utfördes ett sångnummer, på den första Södermans ballad » Kvarnruinen », med vanlig omvårdnad sjungen af hr Ltmdqvist, och på den andra Agathas aria ur » Friskytten », sjun- gen af fru Östberg, som med sitt oöfverträffliga utförande af densamma formligen entusiasmerade publiken.
För öfrigt inleddes såväl den ena som den andra konserten med en uvertyr, den förra med Glucks » Iphigenia i Aulis » och den senare med Wagners » Den flygande holländaren », båda förtjänstfullt utförda af k. hofkapellet.
Publiken var båda gångerna fulltalig och lifligt intresse- rad.
Aulinska kvartettens fjärde kammarmusiksoaré, sistlidne måndag, bjöd på uteslutande svenskt program.
K. Bäcks stråkkvintett, G-moll, för- mådde ej, trots det förtjänstfulla utförandet, tillvinna sig något allmännare intresse.
Betyd- ligt varmare mottogos F. Berwalds ' genialiska pianotrio n:r 2, f-moll, och E. Sjögrens båda ori- ginella och stämningsfulla fantasistycken för piano och violin.
Verklig entusiasm framkalla- de slutligen W. Stenhammars stråkkvartett n:r o, F-moll, oemotståndligt betagande i sin vårfriska glädtighet samt föredragen med poesi och mäs- terskap i tekniken, Pianoackompagnemanget sköttes fint och nobelt af herr Stenhammar.
Hertiginnan af Dalarne bevistade konserten.
En s a g a.
Af Laura Fitinghoff.
P et var så tyst rundtorn det gamla slottet, kring hvilket de skyhöga popp- larna höllo vakt i midnattsstunden, så att icke ens månen, som stod full och blank i himlarymden, förmådde tränga sig igenom och nå de långa hvälfda fönsterraderna, hvilka lågo dolda bakom popplarhas allvar- samma skyddsvakt.
Tyst var det kring hela slottsområdet; den stora bandhunden var löst från sin koja och förd in i folkstugan; dufslaget var tillstängdt om dufvorna, hvilka icke skulle tillåtas flyga ut i den tidiga morgon- gryningen, och i öfversta tornet, där de tama falkarna hade sitt b o, voro gluggarna tilltäppta, på det ej fåglarna med sitt skri skulle störa den stora högtidliga tystnaden.
Inne i den långa filen af höga gemak voro ljus tända i lampetter, hvilkas slipade spegelytor återkastade skenet, som dock ej förmådde öfvervinna mörkret, lägradt i vrår, djupa fönstersmygar och kring väggarnas spända, af ålder dunkla gobeliner.
Glödhögarne från stockeldarne i de öppna marmorspislarna glimmade och spredo ett djuprödt sken kringom härden.
Där framför, i ett af gemaken, låg en väldig björnhud.
På den stodo tvänne, nu tomma karmstolar; skickligt snidade grip- klor höllo de gyllene kulor, som utgjorde stolarnes fötter; lejonhufvuden med gri- nande gap och veckadt pannskinn stucko fram ur armstöden med sin stoppning af purpurfärgad sidendamast.
Kolen prasslade och glödde.
Det tisslade och tasslade kring den vidöppna eldstaden.
Gamla, gamla tomtar med långa hvita skägg och röda toppmössor sutto på korslagda ben i krets på själfva spiselns järnhäll, gammal äfven den med namnet af slottets ägare och det tresiffriga årtalet ingjutet på midten.
I stilla drömmande undran sutto de, gammeltomtarne, och sökte att tyda gåtorna, som ställdes upp för dem i glöden.
Tisslet och tasslet därnere i mörkret kom- mo från småtomtar, som puffade hvaran- dra och sprungo omkull hvarandra, ifriga att reda upp björnhuden i finaste fall för människofötter, att lägga det purpurfärgade silket i mjukaste veck för hvilande armar, för sköna ungdomliga hufvuden.
Tomte- bytingar sutto uppflugna i toppen på de höga karmstolarna, redo att tälja sång och saga, upphämtade från skogarnas djup, från bergen, där dvärgarne bodde.
I ättlingars öra ville de hviska om förfädrens bedrifter, om deras visdom och vetande, uppsamladt i fjärran länder och under seklers lopp fort löpande inom det gamla slottet, åter ?jifna af tomtarna under de långa vintrarnes fagra skymningsstunder invid härden.
Förgäfves sysslade tomtarne, förgäfves be- redde de sig att hviska om sång och saga och förfädrens hjältebedrifter för lyssnande ättlingar.
Borta vore desse: tomma stodo de gamla karmstolarna med sina fötter af gripklor.
» Vi veta nu, hvar de finnas, hvar hon finnes den väna unga slottsfrun, » sade gammeltomtarne och lämnade härden.
» V i hafva sett det i glöden.
I slottet är tyst- nad och hälg, som det plägar vara när de små människobarnen anlända hit.
Vi haf- va följt dem som de kommit led efter led.
Nu behöfver denne lille våra tjänster; de äro så hjälplösa, de små människobarnen. » In genom gemaken gledo de, de små tomtarne.
Den gamle hofmästaren log, när han ute i dryckessalen emot det tunga ekbordets mörka sniderier såg topparne af deras röda mössor skymta förbi.
Men tom- tarne uppfattade, att hans leende var fullt af välvilja, de fördraga eljes illa att män- niskor le åt dem.
Längst inne i det höga gemaket stanna- de de.
De sågo med.
undran och vördnad på det lilla nykomna människobarnet, som hvilade i den urgamla, rikt snidade vaggan, svept i kostligt sömmade linddon af mjuka- ste silke samt spindelfint spetsverk.
I den fyrstolpade höga paulunen hvilade den tinga modern, det gyllne håret om- gaf som en gloria hennes väna anlete.
De strålande blå ögonen voro vidöppna, rik- tade uppåt.
Hon såg och hon såg icke, såsom den gör, som är helt försjunken i bön.
Och modern bad för sitt lilla barn!
De små tomtarne pysslade omkring vaggan, medan den gamla kvinna, som en gång i tiden vårdat den lilles mormor, helt fridfullt slumrat in därinvid.
Väggohyra, Mal och Bakterier Tornklockan slog midnattsslagen.
Slottsanden, som ej visade sig oftare än då nytt lif gjorde sitt inträde i det gamla slottet, eller då död gästade där, kom hvit och hög susande genom gemaken.
Inne i sofgemaket vid den lilles vagga stannade den som på vakt, och de små tomtarne veko undan.
I samma stund började ljusen i lampet- terna att flämta matt, förlorande sitt sken, och glimmandet från glöden i marmorspi- seln tedde sig som mörker.
Det var inför det bländande hvita ljus, som så småning- om fyllde rummet, trängande in utifrån genom själfva den väldiga muren, hvilken, genombruten, bildade en ingång af strålan- de ljus för insväfvande väsen af himmelskt ursprung.
Väsen, genom hvilkas hvita slöjor framskymtade anletsdrag af outsäglig skön- het.
De voro tre, som buro skimrande dräk- ter af ljusaste rosenfärg, af vårens första gröna och af himmelens blå.
Kärleken, hoppet, tron voro namnen som buro.
De sväfvade in till den lille, som låg där i sin vagga — inför dem ett naket jordebarn, ty indiskt silke och kostbara sömnader äro som annat jordiskt stoft in- för väsen af himmelsk art. Kärlekens genius log ljust och lade sin hand på den lilles hjärta; lätt som en vårfläkt vidrörde Hoppet hans läppar, Tron strök öfver dess panna och ögon, stilla, allvarligt.
Slottsanden inne i gemaket log stolt och triumferande.
Genierna hade denna gång kommit alla tre förenade.
Gåfvan, som de så i förening skänkte, månde betyda stor utmärkelse, ära och makt, kärlekens lycka och långt lif för slottets unge ättling.
Och med vördnad hälsade han genierna, hvilka nu drogo utåt, uppåt i bländande ljus af himmelsk renhet och glans.
de Samma ljus om strålade den lille i vag- gan.
Men när genierna lämnat honom, fanns i deras spår ett töcken, en dunkel skugga.
De hade vidrört ett jordebarn, skänkt det himmelska håfvor, men jordens stoft uppsteg som en skugga, fördunklande glansen, som dessa håfvor meddelade den lille.
Njutningslystnad, lättsinne, högdragen- het, öfvermod, själfförbindelse, — skuggan, som dunkel lägrade sig kring barnet, hade många skiftningar.
Men slottsandens leen- de var fortfarande stolt och triumferande.
Skuggor af sådan art hade sedan sekler tillbaka varit lägrade vid de nyfödda här- skarnes första bädd på det gamla slottet.
Den log, ty den såg huru en sky, som hade guldets färg, gaf glans och fägring åt den mörka töckengestalten vid barnets vagga.
Modern låg alltjämt med vidöppna, strå- lande ögon, som sågo och icke sågo, och bad för sitt lilla barns lycka och välfärd.
Det stolt triumferande leendet dog plöts- ligt bort från slottsanden.
Ett mörkt oform- ligt vidunder närmade sig den unge här- skaren i vaggan.
Slottsanden kände sig ej väl till mods.
Illa hade han vaktat de lysande geniernas ingång då, han på sam- ma gång tillåtit ett sådant väsen af veder- stygglighet s m y g a sig in.
Hålögd, formlös, vanför — det liknade j u bristen, fattig- domen — slottsanden uthärdade ej med dess åsyn.
Som en kall vindpust for han ut genom de höga gemaken, där midn ättens mörker och tystnad härskade.
utrotas af Aktiebolaget Desinfection.
i rum, fartyg o. bostäder, allt på STÄLLET — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: II A.
V e s t r a T r ä d g å r d s g.
II A.
— Allm.
T e l.
7494
M M W - t j i « o° = CO I " " 5 •~ 1.
- I ...: - .&gt; — ~- - ~ 5, (B 04 _ _ Aren svunno hän med stora omstörtnin gar och förändringar, och därunder hade den lille i vaggan blifvit en gammal man en åldring med silfverhvitt hår och skägg, och stod nu färdig att öfverträda grän- sen från lif till död.
Slottsanden var åter kallad till vaktgång.
In genom det gamla slottet hade han susat, sökande det gemak, den höga paulun, invid hvilken han plägade bestrida sin vaktpost.
Tomma, kalla, ödelagda voro de stora gemaken; förrådsrum voro de och spannmål täckte de panelade golfven.
Inga små tomtar funnos vid härden.
Mössen voro de enda lefvande väsen, som härskade därinne.
De tre genierna hade återkommit.
I sina skimrande dräkter med färger af morgon- rodnad, vårgrönt och himlens blå kringsväf- vade de den gamle, för att från jorde- barnets snart multnande stoft återtaga lånet af himmelska gåfvor.
De logo, såsom himmelens sändebud le, när de flngo dem åter i klarhet och glans, sådana som de gifvit dem, nu befriade från det töcken, som följer dessa gåfvor, när de nå jordebarnen.
Och de logo mot det formlösa väsen, hvilket en gång på det gamla slottet vid den lilles vagga tett sig som umbärandets, fattigdomens hålögda vidunder; likt en sväf- vande, dallrande skugga fanns det nu in- vid bädden.
Kärleken log emot den — och den åter- speglade med ens dess himmelska väsen.
Hoppet omslöt den — och den skimmrade i dess ljusa färg.
Tron lät den samman- smälta — drog den intill sig och gaf den fasthet och form.
Skön som en af genierna stod skuggan i dödsstunden inför den gamles förklarade blick.
» Välsignelse öfver dig, » hviskade hans slocknande ande.
» Du var den höga läng- tan, saknaden, sorgen, som höll min fot från lättsinnets stig.
Du var bristen, som ryckte bägaren från min mun och tärningen ur min hand.
Du var förtvinans mörker, som bragte fram ljuset, inom mig skänkt af himmelsk makt.
Du var behofvet, som tvingade handen att lämna ut denna skatt till medbröder, som kanske behöfde den till tröst och vederkvickelse.
Hos dig fann jag kärleken, ödmjuk, ren och trogen.
Väl- I dufslaget hade högröstade gråsparfvar tagit bo.
De tama falkarna sutto ej mera S-S o. » inom tilltäppta torngluggar.
Borta voro de.
o o Ut från tornet flögo nu kajor och glador under gälla skri, och från bandhundens murkna koja smög räfven, utstötande sitt gläfsande tjut, hvilket som ett jämmerskri om slottet, in till märgen CO g " löpte rundt på popplarna, hvilka stodo ovårdade med de risiga grenarne sträckta mot skyn.
Snabb som en suck från ett kvaldt män- niskobröst flydde slottsanden och öfvergaf för alltid den en gång så stolta och mäk- tiga borgen.
Till den gamle kom han så, där han låg på sitt yttersta.
Enkel var hyddan, där hans bädd blifvit redd, men slottsanden, o som nu susade in, kände igen de små tom-, -- O tarne från slottet, sysslande och pysslande, tisslande och tasslande här som där; som alltid veko de undan för honom.
Han åter vek undan för det rena bländande ljus, som kringströmmade den gamles läger.
i: 3 7 in Sist, hvad som blef uppfunnet, När mången med ej var.
Och nu är slutet hunnet, Förty man resten spar.
Gammal dam.
Is H CG Q.
I o m o 3- o W o a,.
5 O: m sa; s.
I ta K * •-I * » ti p » {O ' K L 3 * Mitt hela är en gruflig plåga, Som mången bittert nog har känt.
Ej är det värdt att doktorn fråga Om råd för dylik patient, Ty om han också utransakar Symptomerna till denna » sot », Han endast på sitt hufvud skakar Och säger: » Jag vet ingen bot. » Det ondas namn har typer älfva; Det vet de sjuka nog bäst själfva.
Hur är väl nordens drufva, Om man får mickel tro?
Och hvarpå skall man skrufva Att rubba vinets ro?
Hvad sedan kan behöfvas Att gömma drycken i, Så man ej må bedöfvas Och oförmögen bli.
Hvad kan, med skäl man säga Den fått, som slikt har händt?
Hvad öfver hufvud äga Är godt — det är nog kändt.
Hvad svårt är tvingas göra, Hälst när man knappt det kan; Och hur de vara böra, Som skola det, minsann.
Ett af de folkslagsnamneh Man ej afundas kan.
Namn på en båt — i hamnen Förd af en hedersman.
Ett tal på syskon kära, Som komma hand i hand Att fröjder åt oss bära, Men sorger ock ibland.
Kaffe 1 1 22 3 4 ~5 2 2 3 2 9 3 11 10 12 6 7 8 10 11 6 5 3 13 .6 14 13 2 16 13 15 2 15 4 5 5 17 11 11 12 13 18 11 6 4 8 15 3 19 18 16 5 17 3 10 14 19 10 8 15 14 12 19 9 5 10 12 13 2 14 10 21 10 20 22 8 13 6 5 Innehållsförteckning: Olivia Khodin; af Hugo Falk.
(Med porträtt.)
— En landsplåga; af Venis.
— Några blad nr min dagbok; af Gerda Meyerson.
II.
— Snorres rimkrönikor.
II.
— Skal- dernas kvinnor; små studier för Idun af Emil Linders VI: Vilhelm von Braun.
— Den lille skrifvaren; novell för Idun af Petra II.
— Bort med » fruntimret "!
af Eva Wigström (Åve).
— En » Läkarsdotter » om vacker hy.
— Ur notisboken.
— Teater och musik. — En saga; af Laura Fitinghoff.
— Tidsfördrif.
8 1 2 9 10 4 — 11 5 12 13 14 10 Charad.
12 » Min fyrbenta 6 13 7 Omflytta siffrorna i ofvanstående figur, så att de, i de båda diagonala raderna, gifva hvardera summan 48, samt siffrorna i de fyra hörnrutorna, tillsammantagna, summan 29.
Moster Lisa.
Kapselgåta.
1) » vinterplagg », 2) » uppåtsträfvande », 3) Italiensk dansös, 4) mansnamn, 5) dödande, 6) » utan björnar », 7) svensk järnvägsstation, 8) » glada tiden », 9) finsk järnvägsstation, 10) kvinnonamn.
Begynnelse- och slutbokstäfverna, lästa uppifrån och ned, bilda namn å tvänne hufvudstäder i Europa.
L — ris.
I nedanstående 45 geografiska namn finnas inkapslade 37 mans- och fruntimmersnamn.
Cypern.
Städjan, Soest, Erlangen, Glarus, Venern, Amager, Danmark, Usedom, Altenburg, Dover, Acolis, Aar, Mandschuriet, Madagaskar, Lesbos, Karafta, Tajo, Nassau, Lodi, Kassel, Maas, Tridentum, Arta, Ve- stervik, Torneå, Kent, Oran, San- tander, Severn, Erivan, Jonsered, Vardö, Senegal, Ida, Samos, Valdi- via, Achaja, Kobbe, Dalelfven, De- lavare, Baden, Ociirida, Aral, Got- land.
Moster Lisa.
Prokop.
Gåta.
1 — 5 = kvinnonamn, 2 — 5 = sångstycke, 3 — 5 = namn på en bygg nad.
Beli.
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e ra.
fl, Fabriksbod 9 B i b l i o t e k a g a t a n, Sthlm.
Men lätt jag hittas i helgdagsskruden.
I blod likväl skall du fruktlöst leta, Fastän — det må du till hjälp få veta — I ådror alltid man nog mig ser.
Men uti ärr finns jag ännu mer.
Moster Lisa.
— 4 20 2 6 5 signelse öfver dig, du formlösa, fruktade väsen. » Nu log skuggan, ett himmelskt lycksaligt leende.
I den låga hyddan var det ljust som i härlighetens förgårdar.
Den gamles frigjorde ande smälte samman med de tre himmelska genierna, sväfvande uppåt, likt en slöja af skimrande hvitt.
Skuggan blef lämnad kvar på jorden, återtagande sin formlösa, fruktansvärda ge- stalt för jordebarn, som ej blifvit vidrörda af trons, kärlekens eller hoppets ljus.
För slottsanden tedde sig skuggan som det fattigdomens hålögda vidunder, hvilket han en gång såg vid den lille borgherrens vagga; och som en kall fläkt drog han bort till de höga gemaken från en nyare tid, sökande att där finna fäste.
Äter kröpo tomtarne fram ur vrårna, sysslande, pysslande, bäddande godt åt den gamles trötta lekamen; de små tomtar- ne, som aldrig öfvergifvit honom, som äro så barnsligt kortsynta, att de lika gladt och tjänstaktigt syssla i den låga hyddan som i det stolta slottet.
Räkneproblem.
3 4 - a Logogryf.
1898 Aritmogryf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Dl 1DUN I kroppen göms jag, men ej i själen; I skor jag finns, men ej i hälen.
Förgäfves söker du mig i huden, älskling, » så sad ' lilla Greta, » Helt säkert mitt första — andra skall heta. » Förr, enligt hvad vi af historien lära, En brud alltid måste mitt tredje bära.
Mitt hela i längese ' n svunna dar Berömd för sitt mod och sin tap- perhet var.
Siffergåta.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 = anspråks- lös bostad, 5, 7, 8 = i strupen rifvande, 5, 2, 6 = i vatten kilande, 6, 9, 8 = i vatten utskjutande, 1, 2, 6 = i vatten inskjutande, 4, 7, 3 = kropp betäckande, 6, 7, 3, 4 = välkommen besökande, 8, 2, 5, 6, 9 = farten förökande.
E. O. X.
Lösningar.
Logogryf en: Kräfta, hvaraf fås: ark, kar, trä, räf, räka, tära, fräta, träa, käftar, fart, kart, fä, kraft, äta, äkta, ära, fakta, rät, rak, tak, ärta.
Kvadrat-uppgiften: Mariefred: 1) Marga- reta, 2) Antverpen, 3) rättegång, 4) influ- ensa, 5) ettermyra, 6) fyrtionde, 7) röd- spotta, 8) Ekebyholm, 9) dadelpalm.
Vokalförändringsgåtan: byk, bak.
Förädlade Kaffetillsatser, bak, bok, buk, g S S Ä Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K r o n f c a f f e och U t s t a U n i n g s k a i r e.
