# ID: svediakorp-per1217
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,185
# sentences: 766
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockliolm.
läune Kungl.
BofboMr.
Fredagen den 30 december 1898.
N:r 52 (575) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Idims Modet., fjortondagsuppl.
&gt; Iduns Modet., månadsuppl _ • Bamgarderoben » 5: 5: 3: 3: Byrå: — Klara s5dra kyrkog.
16, 1 tr. — Öppen kl. 10 — 5.
— — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. ll:te år g. Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annanspris: 35 Bre pr nonpareillerad.
För » Platssökande!
o. » Lediga platsen 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (Iösmr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Nordling.
Prinsessan Gabriella Wiszniewska.
» Denna kongress skall med Guds hjälp blifva ett lyckligt före- bud för det kommande seklet; den skall till ett mäktigt helt samla krafterna hos alla de stater, som uppriktigt söka med- verka till att världsfredens stora tanke måtte segra öfver orons och tvedräktens element. » Så lyda slutorden i det världshistoriska manifest, med hvilket ryssarnes unge själfhärskare för jordens alla folk tände en freds- fackla, minnande om den stjärna, som i tidernas fullbor- dan under änglars lofsång » frid på jorden » lyste män- niskosläktet till den gudasän- de fridsfurstens boning.
Fredsbudet från öster väck- te genklang hos millioner, och på alla tungomål och från alla världsändar tilljublade man den unge fursten sitt tack för hans ädla, af män- niskokärlek förestafvade ord, som, om några, voro ord i sinom tid.
Bland den mängd tacksam- hetsadresser, som med an- ledning af manifestet kommo tsaren till del, var en af föl- jande lydelse: » Ligue des femmes pour le désarmement internationell an- håller att få ' framföra sina vördnadsfulla och entusiasti- ska tacksägelser till Hans Majestät Nikolaus II, som ge- nom sitt ädelmodiga inlägg till förmån för afväpningen uppfyller våra innersta önsk- ningar, af hjärtat hängifna som vi äro den sak, hvilken Hans Majestät från och med nu värdigats hedra med sitt mäktiga beskydd. » President i nämnda före- ning, » Kvinnoförbundet för internationell afväpning », är den franska prinsessan Gabriella Wiszniewska, som för sin stor- slagna verksamhet i fredssakens tjänst plägar jämföras med baro- nessan von Suttner, hennes fräjdade österrikiska själsfrände och föregångerska.
Född i hjärtat af Frankrike, ättling af en högt ansedd fräl- sesläkt, hvars manliga medlemmar århundraden igenom beklädt viktiga statsposter i Bourgogne, och varmt hängifven sitt foster- land, hvars fruktansvärda li- danden under det franskty- ska kriget 1870 — 1871 hon personligen bevittnat, anser prinsessan Wiszniewska som sin af Gud henne anförtrodda mission att i sin mån söka afstyra brödrakrig och åter- föra människorna till Kristi höga sedelära.
Utan fåfänga och ärelystnad, har hon ända till de senaste åren fört ett stilla och tillbakadraget fa- miljelif.
Möjligen har förlu- sten af en älskad son, som redan vid unga år gjort en lofvande debut som författare, bidragit till att vidga och fördjupa hennes människokär- lek, så att hon nu med offer af sin själfvalda tillbakadra- genhet och med insats af hela sin personlighet offentligen förfäktar sina genom krigets blodiga utsäde närda freds- och afväpningsidéer.
Stor har den tillfredsställelse varit, som prinsessan skördat af sin själf- öfvervinnelse, i ty att den ofvan nämnda, af henne stif- tade föreningen under hennes lyckosamma hägn haft glän- sande framgångar, hvilka till stor del kunna tillskrifvas hen- nes vältalighet, intelligens, älskvärda sätt och lågande nit för världsfredens heliga sak.
fDUN 402 Hör, det klingar af unga röster Genom bruset likt morgonsång!
Se, det klarnar där bort i öster 1898 Till ett årsskiftes soluppgång!
Seglarn mumlar: framåt!
I dimman Styr han rakt mot den bleka strimman.
Sigrid Elmblad.
Ligue des femmes pour le désarmement iuternational, som står under franska rege- ringens beskydd och har sitt hufvudsäte i Paris, 7 bis rue du Débarcadöre, grunda- des den 18 ' mars.
1896.
Själf regelbunden medarbetare i la Revue Diplomatique och 1 ' Epoque, har prinsessan förstått att från begynnelsen stämma franska pressen utom- ordentligt gynnsamt för sin förening och att åt denna tillförsäkra medverkan af fram- stående stilistiska förmågor såväl inom som utom Frankrike.
Medlemmar af styrelsen äro sålunda m:me Camille Flanimarion i Paris och m:me Marya Chéliga i Briissel, vicepresidenter i utlandet fru Lina Morgen- stern i Berlin och baronessan Bertha v o n Suttner i Wien, föreningsledamöter m:me Tola Dorian (prinsessan Mechtchersky) i Ryss- land, mr och mrs.
Fearing Gill i Newyork, m. Hyacinte Loyson och baron Charles du Prel i Paris samt många af världsfredens mest betydande skandinaviska förkämpar.
Fredsföreningar m e d kvinnor i spetsen hafva redan förut funnits i Frankrike.
Men prinsessan Wiszniewskas är den första, som vändt sig specielt mot folkens fruktansvär- da rustningar i fredstid, hvilka icke ensamt sluka millioner af nationalförmögenheten, utan hota såsom en ständigt öfverhängande krigsfara.
Från flere håll har man tillrådt prinsessan att ur föreningens namn bort- taga det för många så förhatliga ordet af- väpning.
Som skäl för sin vägran har hon emellertid uppgifvit, att hon anser sig ge- nom sitt framhärdande härvidlag bekämpa olycksdigra fördomar, att den politiska kom- passen pekar på fred, och att regeringar- na ej begära bättre än att m e d stöd af en stark opinionsyttring från folkens sida börja gradvis afrusta för att rädda sina under militärbördan dignande stater från ekonomisk undergång.
Tsarens manifest har på ett märkligt sätt bekräftat vissa af hennes förutsägelser.
Varmt och kraftigt besvor prinsessan Wiszniewska under spansk-amerikanska kri- get de fientliga makterna att räcka hvar- andra handen till fredlig uppgörelse.
Varmt och kraftigt har hon i här anförda ordalag uppbådat hela den civiliserade världens kvinnor till kamp mot kriget, detta mänsk- lighetens själfknutna gissel: » Vi uppmana kvinnorna inom alla nationer att sprida tanken om internationell afväpning, hvil- ken, af somliga ansedd som en utopi, för de offentliga myndigheterna framställer sig som en tvingande nödvändighet.
Hvarje dag gör sig inom Europa behofvet gällande att få den be- väpnade fredens bördor lättade.
Alla staters ekonomiska intressen fordra en snar lösning af denna fråga.
Fredsvännernas intellektuella elitkår såväl som fredskongresserna fordra kvinnans hjälp i detta krig mot kriget.
Mödrar, systrar och trolofvade hafva en obestridlig rätt att släta ett förbund till försvar för denna ungdom, som tillhör dem och utgör framtiden.
V i förena oss härvidlag med de yppersta vetenskapsmän och politici i syfte att öfver hela världen bereda väg för fre- dens och rättvisans herradöme.
Må alla länders varmhjärtade män och kvinnor stå oss bi.
Då skola vi vinna en seger, mer lysande än någon kunnat drömma.
För att afvända lidandet från krigets utsedda offer och för att spara mödrars och änkors tårar, alltså i mänsklighetens namn, begära vi inter- nationell afväpning.
Må vi betänka, att Europas beväpnade fred sedan 1872 kostat den oerhörda summan af 60 milliarder, och må vi föreställa oss, huru mycken tryckande nöd, som kunde hafva lindrats genom ett så ofantligt belopp.
Vår förening åsyftar ingalunda fosterlandets afväpning; vi vända oss allenast mot den beväp- nade freden, som, till Amerikas och Asiens po- litiska och industriella båtnad, skall utarma Eu- ropa både på folk och penningar, innan ett krig ens hinner utbryta.
Vi vörda såsom heligt för- svaret af fäderneslandet och dess kolonier, hvilka af hvarje rättskaffens fosterlandsvän bör skyddas, ända till dess kriget försvinner inför en skilje- domstolslag, hvilken betryggar hvarje nations själfständighet, jämte det den undanrödjer or- sakerna till fientliga sammanstötningar.
Foster- landets oberoende skall då hafva sitt värn i fol- kens rättvisa och billighet sins emellan.
Må vi därför anlita alla möjliga medel för att sprida tanken om internationell afväpning, hvil- ken skall göra slut på brödrakrig och männi- skooffer. » Därpå följer en uppmaning att i alla län- der bilda kvinnoförbund, för öfrigt oafhän- giga, men med samma stadgar och öfver- styrelse som hufvudföreningen i Paris.
Dessa förbund, heter det vidare, skola vid det nya seklets början förena sig i en jättedemon- stration till världsfredens befrämjande, för- beredd genom en medels möten, föredrag, petitioner, romaner, taflor, skådespel o. d. kraftigt bedrifven propaganda.
Då man vet, att världsfreds- och skilje- domstolsidéerna med lefvande intresse af- handlats på de sista årens kvinnokongresser, att de skola stå främst på programmet öfver diskussionsämnena å det möte, som nästa år kommer att hållas i London af » The International Council of W o m e n » och att en mängd kvinnliga fredsföreningar utöfva en liflig och framgångsrik verksamhet så- väl i Europa som i Amerika, förstår man, att prinsessan Wiszniewskas tändande ord skulle finna sinnena förberedda och göra åsyftad verkan.
Ensamt i Tyskland slöto sig sistlidne oktober månad 60,000 tyska kvin- nor till sina franska själsförvanter — ett lysande bevis på fredstankens betvingande makt gentemot nationalhat och politiska misstämningar.
Sedermera har beslutits, att den beramade demonstrationen skall i form af ett skriftligt uttalande, försedt med den största möjliga mängd namnunderskrif- ter från alla kulturländer, vid den stundande världsfredskongressen stödja tsarens initia- tiv i afväpningsfrågan.
Listor för namn- insamlingen hafva redan någon tid cirku- lerat i Norge, Danmark, Tyskland, Belgien, England, Italien och Frankrike.
Äfven till vårt land har det behjärtans- värda maningsropet från de franska kvin- norna trängt.
Likt sin maka rikt begåfvad och varm fredsvän, är prins Wiszniewski genom personlig tillgifvenhet förenad med Sveriges nuvarande konung, som 1871 — då ännu » prins Oscar » — på hans förbön kraftigt främjade den nobla transaktion, hvarigenom svenska landtbrukare, äfven från våra fattigaste provinser, med en för våra förhållanden betydlig summa bisprungo sina nödställda franska bröder — ett drag af uppoffrande vänskap, som fransmännen än i dag bevara i tacksammaste minne.
Också prinsessan har vid flere tillfällen ut- talat sina varma sympatier för Sverige, &gt;:sedan århundraden tillbaka Frankrikes vän », och för dess i flere internationella tviste- frågor till skiljedomare valde, upplyste och rättänkande konung.
Under sådana för- hållanden måste j u gifvetvis den franska föreningens närmande till sin svenska sy- ster varda af hjärtligaste slag.
Som förut i denna tidning meddelats, har Sveriges kvinnliga fredsförening, stiftad i janu- ari år 1897 af fru Emilia Broome, beslutit samverka m e d det franska kvinnoförbundet i alla de åtgärder till fredssakens befräm- jande, som äro enliga med förbundens olika program.
Till dessa samfällda mått och steg hör, som af en notis i dagens nummer synes, den för tsarens fredskongress afsedda folkdemonstrationen, hvilken, om alla freds- vänner sin plikt likmätigt ansluta sig till densamma, torde bli af öfverväldigande verkan och öfva ett oemotståndligt, välsig- nelserikt inflytande på kongressens för hela människosläktet och för alla tider så djupt betydelsefulla förhandlingar.
Krig är hat och mord, ångest och död, lögn och falskhet, kriget hånar den gudom- liga lagen och trampar den mänskliga un- der fötterna, säger en af samtidens ädlaste författare.
Har dess tusenåriga skräckvälde nu nått sitt slut?
Skall det nittonde seklet få taga dess blodiga kvarlefvor med sig i grafven?
Skall det tjugonde århundradet med kloc- kor, glimmande af den unge ryske monar- kens gyllene ord: t&gt;Sonne les sentiments de Paix et de Fraternité entré les peuples », få ringa in den eviga världsfredens sera?
Tora Kjellberg.
* Till Iduns läsarinnor!
Med årets sista nummer känna vi oss af hjärtat manade att sända ett varmt tack till våra läsarinnor för allt hvad som varit hafver dem och oss emellan.
Vår fasta förhoppning är att äfven för framtiden få behålla deras ynnest, vår ärliga sträfvan att allt bättre söka göra oss förtjänta af densamma.
Ja, än mer: med hänsyn till den betydelsefulla utvidgning, vår tidning för det kommande året går till mötes, våga vi hoppas, att äfven vår vänkrets år 1899 skall vidgas, och påminna alla, som ännu ej verkställt prenumeration, att nu oför- dröjligen besörja densamma.
Därvid kan man i orter utom Stockholm bekvämast begagna sig af de postprenumerationsblan- ketter, som medfölja detta nummer.
I huf- vudstaden verkställes prenumeration på tidningens byrå, Klara Södra Kyrkogata 16, samt hos våra kommissionärer, hrr bok- och tidningshandlare.
Till sist uttala vi till alla våra läsare och vänner vår innerliga önskan om ett godt Stockholm och fröjdefullt den 30 dec.
nytt år!
1898.
Red.
af / dun.
IDUN 1898 403 Hela hemmet i en hast Strålar utaf frid och lycka, Är det möjligt, kan man tycka, Att väl någonsin den brast!
Granen tänder far förnöjd, Munnar le, och ögon tindra, Äpplen locka, ljusen glindra, Glädjen står i himmelshöjd.
XII.
^^ \ enna månad ej en smul Vet jag, hvad som händt Nog utaf den » egna härden » Har man tiden före jul.
i världen, B / vilket bråk och hvilket stök, Tidig otta, kvällar sena, Drag och snufva, värk i bena, Tramp i skafferi och kök.
Liksom året om man svalt Och » revanche » nu skulle tagas, Massor uti huset lagas Utaf syltor, korf och palt.
I sitt lilla lugna bo Allt man upp och ned skall vända, Skurning, städning utan ända.
Ska ' det aldrig bli nå ' n ro!
Hemmet såsom paradis Tycks en smula grått och dufvet, Pappa ganska kort om hufve ' t, Mindre treflig pä allt vis.
Pengar gå som snö i sol; Med » konkurs » hon skrämmes, mamma, Men tar saken lugnt; detsamma Hörde hon precis i fjol.
Barnen öfverallt ska med Hjälpa till att bullar kladda, Skickas immerfort till » dadda ».
Stackars mor får ingen fred.
Bäst hon skirar fett Mellan degarne och Lilla frun åt ömma Snörpar klappar på och talg baken, maken stramalj.
Pappa veknar smått i smyg, Ser, hur allt dock skötes riktigt, Och går ut och väljer viktigt Ett förskräckligt klädningstyg.
Kanske förr ' n han sätter punkt, Också möjligen det händer, Att hon får sig en kalender.
Sen hans samvete är lugnt.
Sist är fejadt Allting blankt Helgdagslynne, Af sig sjålfva i hvar vrå, och putsaät skiner, helgdagsminer komma på.
Nu förglömd är hvar förtret, Sjålfva pappa uti timmar Sitter där så snällt och rimmar TJppå mystiska paket.
Mor, som ändtligt klädt sig fin Och förnöjd har lämnat köket, Slår sig också efter staket Lite ' smått på poesin.
Utaf missljud ej en skymt, Klappar komma, hela ståten; Mamma låtsas högst belåten Fast sitt tyg hon finner » grymt ».
Helgen går på vanligt vis: Far och mor i högtidsdräkten Gå på bjudningar till släkten, Bricka julöl, åta gris.
Alltmer dum och slö och lat Ifrån fest till fest man vandrar, Svenskens dumma vanor klandrar, Men ' s man stoppar i sig mat.
Hur det sedan månde gå, Om till sist vi blifva mätta, Kan jag ej i dag berätta, Ty ännu vi hålla på.
Punkt jag borde satt förut, Tålamodet kan er brista.
Gläds med mig, att årets sista Krönika är ändtligt slut!
Snorre.
jag ser andra hem, tomma på intressen, jag ser en och annan själfvisk mor och en och annan oförstådd dotter.
Det var ett sådant hem jag gläntade på genom min lilla skiss.
D e t, m å anses onödigt att teck- na så föga tilltalande bilder, att presentera så föga sympatiska personer som min stac- kars fru Brand och hennes dotter, men nog må det vara tillåtet.
Kärleken i dess olika faser har man vändt och tummat på sekel efter sekel, tills knappt en outredd detalj kvarstår; kunna icke familj elifvets skiftande nyanser vara lika värdiga föremål för en skildring?
Det var så jag tänkte, när jag öppnade dörren till fru Brands stillsamma förmak och bjöd Iduns läsekrets stiga in.
Jag ville icke framställa den missnöjda Eline som ett efterföljansvärdt exempel, icke heller som en t y p; jag beklagar att den ti- tel jag an vändt förledde.
Jag ville icke dra i härnad för nutidens pliktförgätna ung- dom, fast jag får bekänna, att jag väl för- står de känslor, som spira hös sekelslutets barn.
Hade min skiss någon tendens, så var det möjligen den, att mödrar ej i själf- viskt oförstånd böra kväfva sådana anlag hos sina barn, som, väl utbildade, skulle kunna skänka dem tillfredsställelse och glädje.
Nog finnas, tyvärr, äfven i vår in- tressefyllda tid kvinnor utan blick för lif- vets ideella kraf, mödrar, som blott tänka på att för tillfället använda sina döttrar till dekoration för sig och hemmet, utan en tanke på, hur de skola reda sig, när för- äldrahemmet upplöses och de stå där, utan kunskaper och utan intressen.
Gentemot påståendet, att husliga kun- skaper alltid komma till användning, har jag mina små betänkligheter.
Det har sta- tistiskt uppvisats, att kvinnornas antal i Sverige med 25 % öfverstiga männens, man måste då antaga, att dessa 25 öfverblifna själfva måste kämpa för sin existens.
Drar man ut i denna kamp m e d husliga insik- ter som enda rustning, hamnar man väl i bästa fall, som » husmamsell » i något hem, från &gt; H e m m a d o t t e r n s » författarinna.
där man en vacker dag ej behöfves.
Hur pass lönande det där yrket är,?
kommer man förresten underfund med genom stu- ade jag misstänkt, att den lilla skiss, dium af » Iduns » annonsafdelning, där » bätt- jag kallade » Hemmadottern », skulle upp- re flickor » erbjuda sig att betala för äran fattas så, som en ärad insändarinna upp- att » gå frun tillhanda ».
Nej, jag tror nog, fattat den, hade jag nog låtit den stanna att de föräldrar göra klokt, som utbilda i min skrifbordslåda, ty de röster som ropa sina barns anlag, som skänka, ej blott sina döttrarna ut från hemmen äro sannerligen söner, utan också sina döttrar en framtids- tillräckligt många ändå.
Insändarinnan an- fond af nyttiga kunskaper.
Låt vara att ser mig höra till dem, som med ord och dessa kunskaper ej genast kunna eller handling lossa familjelifvets heliga band, böra komma till användning; de ut- som locka döttrarna ut i en onödig kamp göra dock en garanti för att han eller hon för tillvaron, som lära dem trifvas i alla en gång, när det ena stödet efter det andra hem utom det egna.
Det kan j u ej intres- ramlar, ej behöfver stå hjälplös eller tynga sera insändarinnan att veta något om » Hem- på andra.
Det där medvetandet, att man madotterns » författarinna, men för att be- kan något, den där känslan, att man är i lysa min ställning vill jag omtala, att jag stånd att reda sig själf, skänker sådan till- själf är en hemmadotter, som enligt Fanny fredsställelse, ja, den är så ljuflig, • att ni Chrysanders råd ägnar min tid åt barm- ej bör missunna någon kvinna att smaka härtighetens verk; ni är kanske förvånad den.
höra, att jag högeligen respekterar dem, som ödmjukt fylla sin plats i föräldrahem- Låt oss nu till sist utbringa ett lefve, ja, mets kanske trånga värld, dem som ej gå jag går längre, låt oss nedkalla den Hög- förbi de närmaste plikterna för att gripa stes välsignelse öfver de döttrar, som ej de fjärmare, dem som kunna dämpa själf- finna hemmet trångt och far och mor trå- ständighetslustan, som växer med åren och kiga!
Må de lära sina pliktförgätna systrar, ibland blir för stark.
Jag, som ni, ser dött- att det är skönare fylla en liten af försy- rarna rusa ur hemmen för att samla pän- nen anvisad plikt än opåkallad göra stor ningar eller hjälpa andra, jag ser åldriga verk.
föräldrar stödda af främmande armar, jag hör dem klaga, att de mist sina barn, fast de lefva, och jag ryser, jag som ni.
Ännu några ord om " hemma- döttrarna " H Men jag låter blicken vandra vidare, och
IDUN 404 I nyårsnatten.
några år kärlek?
af väntan 1898 mogna och stärka er BERTHA.
(Nästan strängt:) Tyst barn!
Fem, sex år.
.
.
och hur länge har du.
.
.
ha ni då älskat hvarandra?
MARGARET.
Dramatisk skiss för Idun efter en främmande idé.
PERSONER: BEETHA, 30 år, MARGARET, hennes kusin 18 år.
BERTHA.
(Ensam i ett smakfullt möbleradt rum, sitter drömmande framför en flammande brasa i den öppna kaminen).
(För sig:) Fem år, fem långa väntans år • — och i natt ingår ändtligen det år, som skall skänka mig min efterlängtade lycka!
.
.
.
Förunder- ligt, fastän jag är så nära målet — känner jag mig väl lyckligare n u?
Han har visst blifvit mig kärare för hvarje år, ja, för hvarje dag, men.
.
.
hvarför skall jag erfara denna känsla af beklämning, hvar gång jag nu tänker på h o n o m?
.
.
.
Det är som skulle jag mista honom nu, just när jag hoppades få äga honom helt!
.
.
.
Han är j u lika upp- märksam och kärleksfull som vanligt, men det ligger någonting tryckt öfver hans eljes så glada väsen.
.
.
han är sig ej lik.
.
.
ibland förefaller det, som ville han undvika min blick.
Skulle det vara möjligt, att han tröttnat, att han.
.
.
men nej, nej, hvarför tvina.
Han är min — min Gud, hvad den tanken gör mig lycklig!
.
.
.
MARGARET.
(Kommer smågnolande in, men då hon får sikte på Bertha, skyndar hon fram, kastar sig ned på mattan vid hennes fötter och lägger hufvu- det i hennes knä:) O, Bertha, Bertha, hvad jag är olycklig.
A c k nej, om jag är ung, så är han åt- minstone gammal för oss båda.
O, Bertha, det är något som aldrig, aldrig kan ändras, säger han.
.
.
en äldre förbindelse, som han icke kan bryta.
.
.
o, jag är .så olycklig!
(Gråter.)
BERTHA.
Lilla barn, lugna dig.
Det blir bestämdt bra ändå en gång, det skall du få se.
MARGARET.
Ack, det är så lätt för dig att säga, du som är en sådan lugn natur — du vet icke hvad kärlek vill säga.
Kanske jag dock kunde ana det.
När kärleken kommer in i ett människohjärta, då är det som när våren gör sitt intåg i naturen.
Då sprängas alla isbojor, då mjuk- nar allt hårdt och förfruset, då blir luften mild och klar.
.
.
allt sjuder af lifslust, det spirar och knoppas.
.
.
Kärlek — det är, som när sol går upp, och nattens mörker förskingras.
Kärlek — det är en uppstån- delse till ett lif af lycksalighet.
Att älska och veta sig älskad — det är att lefva!
(Bertha har talat med stigande hänförelse, och Margaret har följt hennes utbrott med högsta förundran.)
Men Bertha då, det låter j u nästan, som om du talade af egen erfarenhet?
BERTHA.
•BERTHA.
(I samma ton :) Lilla fjäril, återigen en kärlekssorg!
Hvil- ken i ordningen är nu detta?
(Räknar på fingrarna:) En, två, tre, fyra.
.
.
Tala inte så!
Denna gången är det verk- ligen på fullt allvar.
Aldrig i lifvet skall jag älska någon annan, aldrig, aldrig!
BERTHA.
Och om så vore?
Du lilla Meg, tror du då, att det finns en enda kvinna vid min ålder som icke vet hvad kärlek är — af egen erfarenhet?
A h nej, de flesta af oss ha nog haft vår saga vid den tiden.
(Allvarligare:) Nå, och han — älskar dig icke?
MARGARET.
Åh, vi älska hvarandra gränslöst!
BERTHA.
Aldrig har jag hört, att ömsesidig kärlek gör en af parterna olycklig!
Jag skulle sna- rare tro motsatsen.
MARGARET.
Du dumma, kära Bertha, kan du då inte förstå, att det finns ett hinder, någonting som står i vägen för vår lycka.
Icke sade han det, o nej, han är j u så god och ädel — han skulle aldrig begagna ett så starkt uttryck.
Han sade, att hon är så aktningsvärd och så trofast och litar så blindt på honom — och — allt sådant d ä r.
.
.
men hvad hjälper det, när hon aldrig, aldrig kommer att ge h o n o m fri.
(Gråter hejdlöst.)
(Efter en stund med ansträngning:) Hur gammal sade han, hon var?
MARGARET.
Trettio år, tror jag det var.
(Paus.)
O, Bertha, hur kan du frysa så, känn hur brännhet jag är!
BERTHA.
(Drager rysande en sjal om sina axlar.)
Barn, om det är Sten Winter du menar (långsamt med nästan klanglös stämma) så tror jag — att jag känner henne.
.
.
MARGARET.
Du känner henne?
Gamla rara, välsignade Bertha, du känner henne, och du skulle kunna ge henne en aldrig så liten vink.
.
.
BERTHA.
En fin vink — ja — jag tror.
.
.
jag skall kunna ge henne det.
.
.
MARGARET.
Hvad jag skall tacka dig hela mitt lif, om du verkligen lyckas få henne att förstå.
BERTHA.
MARGARET.
Du också, du kalla, lugna Bertha, hvem skulle kunnat ana det!
MARGARET.
MARGARET.
BERTHA.
(Blickar öfver hennes hufvud in i elden med ett lyckligt leende och säger stilla:) MARGARET.
Ack, Bertha, skämta icke — jag älskar honom så.
.
.
(Iskallt:) Och han sade, hon var en afskyvärd gam- mal häxa?
BERTHA.
(Skämtsamt med höjdt finger:) MARGARET.
BERTHA.
(Smeker hennes hufvud:) BERTHA.
Du stora barn, nu igen?
MARGARET.
Ack, sen en hel månad redan!
BERTHA.
(Skämtsamt:) Vulkanen glöder också under ytan.
(All- varligare:) Men nu var det icke om mig, utan om dig vi skulle tala.
Hur var det med den där äldre förbindelsen?
Var lugn, hon har rätt lätt för att fatta.
MARGARET.
O, hvad jag håller af dig!
(Kysser hennes händer.)
Men hvad fattas dig, du är j u kall som is — och så blek — du blir väl ej sjuk?
— A c k Bertha, när vi bli gifta, skall du vara vår första gäst och du får aldrig resa ifrån oss.
.
.
MARGARET.
BERTHA.
Jo, kan du tänka, han påstår, att hans heder förbjuder honom att bryta den, och hon gör det aldrig.
O, jag är säker om, att hon är en af sky värd, själfvisk gammal häxa, eftersom hon icke kan tänka sig, att han kan ha tröttnat vid henne under alla dessa åren!
BERTHA.
Hur länge har då detta troll hållit honom fången?
(Med till hälften bortvändt ansikte:) Det är bra.
.
.
men gå nu, Meg, det blir sent, och du får ej se utvakad ut i morgon.
MARGARET.
(Beser sig:) B vad!
Är klockan snart tolf?
Ja, jag vill gå och passa på nyårsklockorna, som skola ringa in det lyckans år jag väntar mig.
God natt, älskling!
(Går, men vänder sig vid dörren.)
Bertha, dröjer det länge, innan du kan komma åt att tala med henne?
MARGARET.
BERTHA.
Kan ej tiden undanrödja detta hinder?
Kanske äro ni för unga båda, kanske skola Ah, hela fem, sex år, och nu skall jag för hennes skull gå och sörja ihjäl mig — o, det är så hårdt, så hårdt!
(Gråter.)
BERTHA.
A h nej, hon är en af morgondagens många gäster.
IDUN 1898 MARGARET.
Så lyckligt!
Jag undrar, hvem hon kan vara?
Du vill icke säga mig namnet?
— Nåja, det gör också detsamma — kanske bäst att icke veta det.
Sof godt!
(Går.)
BERTHA.
(Har rest sig, står en lång stund orörlig och stirrar in i glöden, tungt stödd mot kaminen — hennes ansikte är som förstenadt, men ögo- nen förbli torra.
Därpå begrafver hon plötsligt ansiktet i båda händerna och en stönande suck undslipper henne.
Ett utbrunnet kol, som faller rasslande ur kaminen, väcker henne.
Mekaniskt böjer hon sig ned och tager upp det, mekaniskt börjar hon tala, halfhögt, i afbrutna satser:) Förkolnadt!
.
.
.
Det brann så lustigt nyss med ljus låga, det glödde så vackert — och nu har det slocknat.
.
.
Ditt lif var kort — stackars lilla k o l.
.
.
kort, men s k ö n t.
.
.
Ja, härligt var d e t.
.
.
(med han- den mot hjärtat) så det glödde och värmde härinne.
.
.
hu, så kallt och mörkt det blef med ens.
.
.
nu är tid att slockna och för- kolna.
.
.
jag har lefvat.
.
.
Tyst, hvad är det?
(Lyssnar — • går till fönstret och stöter upp det, så att kyrkklockornas högtidliga klang strömmar in.)
Var hälsadt — du sorgens år!
(Margarets röst nerifrån:) Godt nytt år, Bertha, godt nytt år!
Ä r det ej högtidligt!
(Därpå med en ljudlig hviskning:) Det ringer till mitt bröllop!
BERTHA.
(Rycker till.
Halfhögt:) Och till min begrafning.
.
.
(Med en våld- sam kraftansträngning rätar hon sedan upp sig och säger med kraft:) Och ändå måste jag lefva lifvet.
.
.
(Nickar leende nedåt.)
Ja, godt nytt år, min lilla Meg, gå nu och dröm om — honom!
* Jag anklagar ...
Visiter — eller i e k e v i s i t e r?
i Tag anklagar.
.
.
» ljöd nyligen det kraftiga rop, &amp; h vilket därnere i söder satt alla sinnen i brand!
Äfven i Iduns spalter har höjts en röst med ett — likväl mera svagt och försagdt — » jag anklagar.
.
.
» Detta riktades mot det snart till öfverdrift blifna ceremoniel, som kallas visiter, d. v. s. mot en särskildt fördömlig gren däraf.
För visso var det ingen röst i öknen, åtminstone har den väckt många ekon.
Det vore synd, om icke några af dem skulle återklinga, tillropande den modiga ett: bravo!
Se här några axplock, hvilka jag tror skola förefalla åtskilliga af oss ganska bekanta: Det är fröken Malm, som kommer hem vid fyratiden, trött och nedstämd, och säger med en suck: » Seså, nu är denna dagen spilld.
Jag har varit på väg sen klockan ett för att göra dessa tre visiter.
Den långa promenaden uppåt Norr kunde jag besparat mig, där var ingen hemma.
Det slapp jag således lätt ifrån, men på Söder fick jag sitta desto längre och hos kommerse- rådinnan var det ej tänkbart att få gå, förrän jag fått grundlig kännedom om alla hennes verk- liga eller inbillade olyckor.
Nu har det redan blifvit mörkt och jag skall icke hinna få mitt beställda arbete färdigt.
Det blef således, om jag frånräknar den tid som åtgick för mina van- liga morgonsysslor samt på- och afklädning af min visitdräkt, summa två timmars arbete i dag. » Där är fru Asp med förtviflan i stämman: » Ah det är förskräckligt, nu har jag återigen försummat hem och barn, endast för dessa odräg- liga visiters skull, som jag var alldeles tvungen att göra. » » Hu, » gäspar den unga damen och kastar sig misslynt på soffan, » i dag har jag då haft ett riktigt slafarbete; sex visiter hann jag med, tack vare vagnen — ä 2:50, aj, aj, min klena kassa! » » Nå, ändtligen är man fri från visiter för i dag, jag trodde aldrig det skulle gå. » » Ack, dessa visiter äro då förskräckligt tids- ödande!
Människor tro visst, att man aldrig har annat att göra än att sitta på parad och ' ta emot ' dagen lång. » » Seså, nu ha de tråkiga visiterna återigen för- stört hela min förmiddag!
Hur skall jag nu hinna med det eller det, som så nödvändigt skulle gjorts i dag. » Och så vidare i all oändlighet, men vi måste nöja oss med detta; det är som man ser allt variationer i samma tonart.
Visiterna tyckas ju ha en hel här af åklagare!
Otaliga äro de » offer », som måste göra eller mottaga visiter.
De, som älska dem, lära väl höra till fåtalet.
Hvarför då ej i all rimlighets namn hellre » offra » visiterna?
Äro de då så oundgängligen nödvändiga för na- tionens lycka och välfärd?
Först och främst ur hygienisk synpunkt: nej — ty de äro orsaken till allsköns förkylning, för att nu ej tala om förstörda matsmältnings- organ, såsom en behållning af den omtyckta förmiddags trakteringen!
Ur moralisk synpunkt: trefaldt nej — ty de spilla bort en dyrbar och oersättlig tid — dagens bästa arbetstimmar — göra vederbörande arbets- odugliga genom att alstra trötthet, leda och miss- nöje, tvinga till förställning och lismeri, bidraga i hög grad till spridande af skvaller och förtal, verka således med ett ord allmänt demoralise- rande.
Såsom en källa till mera ondt än mången anar anklagas visiterna sålunda på det hårdaste 1 Hvad är då att göra med en så samhällsför- därflig, af det obevekliga modet föreskrifven vana, mot hvilken ingen vågar försynda sig, ehuru de flesta kanske innerst uppresa sig där- emot?
Eller finns det tilläfventyrs någon, som vill taga visiternas försvar?
Jag dristar nästan påstå, att alla deras försvarare i så fall skola vara att finna i deras led, hvilka aldrig fått lära sig att nyttigt uppfylla sin tid, utan tvärtom göra allt för att » döda » den, sådana, som ej kunna lefva utan ett visst dagligt mått af prat om andras eller sina egna angelägenheter.
Men om nu visiterna af en mångtalig jury lifdömdes, hvem vågade vara skaprättare!
Ty därtill erfordrades mer än en, de äro seglifvade, var säker på det.
Därtill skulle behöfvas ingen- ting mindre än en mycket fast sammanslutning af flere tongifvande på hvarje ort.
» Åh, åh » — här afbrytes jag af ett mång- stämmigt, förtrytsamt rop — » man kan väl ändå inte stänga sina dörrar midtför näsan på sina vänner och bekanta!
Det vore ju ett brott mot gammalsvensk gästfrihet. » Älskvärda läsarinnor, nej, men man kan helt enkelt låta bli att öppna dem!
För öfrigt är det lika långt mellan de två begreppen gästfrihet och mottagandet af visiter som mellan de två polerna.
Naturligtvis är det här ej tal om de intima vänner, för hvilka, det faller af sig själft, våra dörrar alltid stå öppna.
» Mitt hus är mitt slott » — säger engelsman- nen.
Skulle vi ej ha rätt — utan att behöfva gälla för ogästvänliga — att där, så att säga, » draga upp vindbryggan », någon gång få rå om oss själfva och få lefva vårt hemlif ostördt af ofta påträngande, ytliga eller likgiltiga bekant- skaper — så vet jag ej hvar?
Alla dessa nyårsvisiter, tackvisiter, afskeds- visiter, skyldighetsvisiter och hvad de nu allt heta, äro de ej rent af löjliga?
Jag vill nu icke tala om de hälsovådliga, absolut förkastliga barn- sängsvisiterna och de ofta i dubbel mening upp- rörande kondoleansvisiterna, då de smärtsam- maste sår utan försköning ånyo upprifvas, hand- teras och granskas af ett låfsadt deltagandes ovarsamma hand och kalla blick.
Jag vill för min del fritt bekänna, att då jag pustande ringer på för att aflägga en sådan där pliktskyldig visit, sker det oftast med ett hem- ligt hopp att ej bli mottagen!
Har det aldrig händt er?
Och då min ringning höres därinne, rynkas kanske lika ofta någons panna med ett otåligt: hvem kommer nu?
Jag anar det åtmin- stone.
Och när jag så ser frun i huset komma mig till mötes med ett ansträngdt artigt leende, kan jag inte värja mig för tanken, att hon bär en i hast påsatt mask för att dölja, hur olägligt mitt besök i själfva verket är.
Så sitta vi där båda med våra masker midtför hvarandra och föra en stel och städad konversation, hvaraf be- hållningen för oss båda blir lika med noll, och när komedien omsider är slut och dörren åter stänges efter mig, dragés å ömse sidor därom en lättnadens suck.
Kunde blott bådas våra önskningar hafva mötts — då hade den aldrig öppnats för mig!
405 Visit är ett främmande ord för en främmande sed — ack, att både ordet och seden vore oss främ- mande!
Tänk, om det aldrig mer existerade nå- got sådant som pliktskyldiga visiter, endast tvångsfria besök, aflagda och emottagna med samma uppriktiga glädje och hjärtlighet å ömse håll, just emedan de skulle förekomma i mera sparsamt antal.
För att så litet som möjligt inkräkta på nästans dyrbaraste tillhörighet, hans tid och hans privatlugn, så — efter vi svenskar ändå ha ord om oss att icke godkänna annat än utländska mönster — vore det väl en ganska enkel sak att enas om en bestämd mottagnings- afton — märk afton — i månaden, då dörrarna finge stå öppna för alla och enhvar.
Ha vi icke likväl i främsta rummet plikter mot oss själfva och vår familj?
Hellre än att försumma dem de trettio dagarna i månaden till främmande personers mycket tvifvelaktiga båtnad, så låt då dessa få den trettiondeförsta hel, medan vi själfva behålla resten odelad!
| Nu hör jag ett lätt skratt: » Det vore ju att införa ett nytt, ännu dyrbarare mod än det gamla. » Kan ni då verkligen beräkna, hvad det gamla sammanlagdt kostat er under årets lopp, undrar jag.
Förtretligheter icke minst!
Och dessutom finge ju dessa aftonbesök på intet vis betraktas som bjudningar, och de skulle (för att undvika nattvak) vara begränsade inom ett fastslaget timtal, låt oss säga mellan sex och tio.
Det skulle stå enhvar fritt att komma eller icke och att gå när han behagade, och just emedan antalet gä- ster sålunda blef ve oberäkneligt skulle och borde på inga villkor någon annan traktering komma i fråga än en enkel kopp té.
» Åh hur skulle man kunna bjuda på något så tarfligt! » Ja, jag medger, att det blefve en svår strid med ett annat svenskt nationallyte, det att all- tid vilja » slå på stort » — men, min nådiga, man kan det och man bör det, just om man önskar se sina verkliga vänner.
De som endast komma för den fina trakteringen, de äro ej värda er uppmärksamhet, låt dem fara!
De däremot som sätta värde på ett besök i ert hem för er egen skull, de skola nog komma ändå med glädje.
» Men, jag ber er » — säger ni — » antag, att jag verkligen skulle vara hågad att göra ett för- sök med edra reformförslag, hur skulle jag då gå till väga, utan att stöta mig med hela värl- den?
Jag kan just se min Stina sticka ut huf- vudet och höra henne bräka: frun tar inte emot någon numera, utom på bestämd dag, och så smäller hon igen dörren midtför de förbluffade besökarnes näsa. » Nåja, all början är ju svår — men hör på, jag vill ge er ett godt råd.
Ni skulle försöka draga fördel af en eller två erkändt talträngda indivi- der bland era bekanta, riktigt utförligt och all- varligt meddela dem edra afsikter och be dem låta andra få del af nyheten.
Var säker att den före aftonen vore känd inom hela er umgänges- krets!
Stina skulle slippa att gå till dörren ens.
^ifven skulle ni kunna utanför er dörr — liksom utanför läkarens — låta sätta ett prydligt anslag, så här: Mottagningstid (— den eller de dagarna i må- naden) mellan (— tiden).
Hvad säger ni om det?
Enhvar kunde ju efter råd och lägenhet utsätta en eller flere aftnar i månaden.
Naturligtvis finge äfven undantag gö- ras — exempelvis för resande — dock ej alltför många, ty en regel med många undantag är sämre än ingen alls.
För öfrigt tror jag mig lugnt kunna lämna alla detaljers ordnande åt ert eget praktiska omdöme.
Det hela skulle, om ni blott ville, efter en ganska kort tids experimen- terande gå alldeles af sig själft.
Men jag ber så mycket, min nådiga, här sitter jag nu och uppehåller er alltför länge och glöm- mer totalt bort tiden äfven jag — jag, som just har fyra alldeles nödvändiga visiter att göra i dag!
Jag ser på ert leende, att ni har så med, och hvad allt är det nu jag har suttit här och fanti- serat om?
— Ack, utopier!
» fn åklagare ».
* Glöm ej de unga vid årsprenumerationen!
Endast 3 kr.
för ett helt år kostar Kamraten, vårt lanås förnämsta ungdomstidning, och för detta ringa pris bringar den mer kunskap och förströelse än en hel binga ungdoms- böcker.
IDUN 406 På vägen till Djufvarp, hvilken possession ansågs i ekonomiskt hänseende stå långt framför Ramsjöholm och dit kvartermästa- Några minnesblad för Idun ren många gånger tog Ejlert och mig med af Wilhelm Bäckman.
sig, stod vid dikeskanten en trädrot eller trädstubbe, som hade märklig likhet med VIII.
en karlfigur, och som därför af mig betrak- tades med förundran, ja nästan litet rädsla.
Baron på R a m s j ö h o l m.
Denna trägubbe, en naturens nyck, ådrog Svartorps socken af Jönköpings län lig- sig ej ringa skådelystnad äfven hos äldre r ger den vackra egendomen Ramsjöholm, personer.
så benämnd efter den lilla Ramsjön, nära Hvarje midsommarafton tillställdes för hvars strand corps-de-logis är uppfördt.
tjänare, statfolk och » godsare » (brukare af Detta utgjordes på 1830-talet af ett tvåvå- Ramsjöholm tillhöriga hemman, för hvilka nings reveteradt trähus med brutet tak, gjordes dagsverken), och dessa voro icke få, men rätt och slätt för öfrigt.
En lång allé en fest vid herrgården, då en med blom- af höga granar kantade landsvägen ner till mor och grönt prydd hög stång restes på manbyggnaden.
På ena sidan om den sist- en gräsplan, dans efter fiolmusik tråddes nämnda bildade en å aflopp för Ramsjön, samt förfriskningar af både torra och våta på den andra ringlade sig en bäck genom varor vankades.
Förvaltarens fru, förd af en park af löfträd.
En stor välskött träd- godsets rättare, började svängen.
gård ökade landskapstaflans behag.
I ån När baron Jakob kom till Ramsjöholm, var nedsänkt en stor sump, genom hvars var det som hade en furstlig person an,- lock af spjälor man kunde skåda såsom i ländt.
Jag tror icke att baronen, som var ett akvarium de fiskar, hvilka där voro in- enkel och anspråkslös, satte värde på dessa stängda.
När det led fram på sommaren, hedersbetygelser annorlunda än som uttryck hvilken njutning var det icke att i den för af att han var af sina underhafvande om- barn upplåtna delen af trädgården få moja tyckt.
Han var det också med allt skäl, sig i bärbuskarne!
ty dessa sades hafva större reveny af god- Ramsjöholm jämte det tillgränsande Djuf- set än ägaren.
varp ägdes vid denna tid af expeditions- Baronen plägade under sin Ramsjöholms- sekreteraren, fornforskaren och stiftaren af vistelse någon söndag bevista gudstjänsten Götiska förbundet, friherre Jakob Adlerbeth, i Svartorps kyrka, där hans föräldrar hade son af statsmannen och skalden Gudmund sitt grifthvalf bakom ett par järngrindar Göran.
vid västra kortsidan i själfva kyrkan.
In- Endast några veckor under sommaren nanför järngrindarne hängde inom förgyllda uppehöll sig baron Jakob å sitt gods, den ramar två stora oljefärgstaflor, såsom jag öfriga tiden af året bodde han i Stockholm.
tror, föreställande statsrådet Gudmund Gö- Det gick icke så fort och lätt som i våra ran och hans maka.
Då baron Jakob kom dagar att från hufvudstaden förflytta sig i sin sufflett med kvartermästaren och en till smålandsbygden.
Resan per landsvägs- betjänt på kusksätet, väckte han stor ny- skjuts var både långsam, kostsam och an- fikenhet bland kyrkfolket, och först när ba- ronen intagit sin plats i Ramsjöholms galler- strängande.
Förvaltare af de båda egendomarne var omgärdade kyrkbänk, började orgeln spela kvartermästaren vid Smålands husarer Gu- ingångspsalmen.
Pastor i Svartorp var vid staf Mobeck.
I dennes trefliga och gästfria denna tid prosten Samuel Gumelius, f. d. hus har jag tillbragt många af min barn- fältpräst, graduerad, matematiker, torr pre- doms gladaste dagar.
Sonen Ejlert Edvard dikant, puckelryggig.
— Den söndag, då var den för icke länge sedan aflidne och baronen infann sig vid kyrkan blef vanli- genom sina resor jorden rundt bekante re- gen tjänstförrättande prästen inbjuden till gementsläkaren vid Jönköpings regemente.
middag å det två k tre kilometer aflägsna V i d samma tillfälle kunde Jämte mig åtnjöt den unge Mobeck enskild Ramsjöholm.
undervisning af min far, tills han intogs i äfven andra ortens herremän blifva inbjud- Jönköpings skola.
Mången lördag gingo na, hvilket betraktades som en stor ära.
eller rättare sprungo Ejlert och jag den I matsalen gjordes les bonneurs af en något milslånga vägen till Ramsjöholm, där nöjen till åren kommen, hullig mamsell, hvilken af mångahanda slag bereddes oss.
Allt ef- baronen, som var ungkarl, plägade föra med ter årstiden flngo vi åka kälkbacke och sig från Stockholm.
Qr skuggornas värld.
skridsko, tämja till dragare ett par stora krumhorniga stallgumsar, färdas i hövagnar eller båt, njuta af äppelträdens nedfallna frukter, leka » ta-fatt » på gårdsplanen eller » blind-bock » i skymningen i salen.
Hos Mobeck såg j a g för första gången en klädd och med små vaxljus illuminerad julgran.
Det var något annat än tregrenstalgljusen hemma.
När kvällen kom och vi intagit en grundlig aftonmåltid bäddades åt oss i den så kallade trappkammaren, belägen i bottenvåningen vid början till en lång, smal korridor, som utmynnade i gafveln åt par- ken och slutade på högra sidan med ett mycket anspråkslöst litet rum, till hvilket baronen under sin sommarvistelse gärna drog sig undan från högtidsvåningen en trappa upp.
Denna lilla kammare var för- modligen baronen ' kär, emedan han lär bebott densamma som gosse, då han varit sin fader följaktig till Ramsjöholm.
Högtidsrummen i öfre våningen voro na- turligtvis vid dessa middagar upplåtna.
Matsalens väggar pryddes af ärevördiga fa- miljporträtt.
Till vänster från salen var biblioteket, rikt försedt med i synnerhet fransk litteratur.
Detta rum utöfvade på mig stark dragningskraft för planschverkens skull, men det tilläts icke pojkar att rusta därinne.
På golf vet vid eldstaden i mat- salen låg en stor medelhafssnäcka, som be- redde mig nöje därigenom att jag satte snäckskalets öppning till mitt öra och lyss- nade till luftdragets sus.
I mamsellens rum till höger innanför salen ha vi ingen- ting att göra.
På Ramsjöholm uppföddes många vackra unghästar, och det gjorde baronen ett nöje att låta dem vid en lina löpa rundt för sig.
Eljes sysselsatte han sig mest med studier i biblioteket.
Innan baronen efter sin sommarsejour 1898 lämnade Ramsjöholm, plägade han göra ett kort besök i prostens och komministerns boställen, en uppmärksamhet, hvaraf veder- börande kände sig högeligen smickrade.
Vid afskedet tillgick det ungefär som i fru Lenngrens skildring af » det grefliga besöket »: » De nego på tröskeln, de nego vid grinden Och stå där och niga ännu » — — — Mamsellen hade intet umgänge utom kvartermästarens familj.
Baron Jakob Adlerbeth omkom genom drunkning den 2 september 1844.
Hans lefnadstecknare säger om honom, enligt Herman Hofberg i Svenskt biografiskt lexikon: » A f en högst bestämd karakter förenade han därmed det varmaste, redligaste hjärta och en trofasthet utan gräns, som gjorde honom dyrbar och oförglömmelig. » Till sitt yttre var baronen, så vidt jag minnes, af medellängd, mörklagd, snarare mager än fet och flärdfri i allt sitt upp- trädande.
Ramsjöholm har under årens lopp gått genom flere ägare.
I mycket är det san- nolikt förändradt, men minnet dröjer helst vid det gamla Ramsjöholm eller Ramsjö, som det förkortadt oftast fick heta, sådant det var i baron Jakob Adlerbeths och kvar- termästaren Gustaf Mobecks dagar.
* — » Ett nytt » — » ett annat ».
I den lilla » pristäfling för familjekretsen », som vi utlyste på sista sidan i vårt julnummer, har ett uttryck genom sin ofrivilliga tvetydighet vållat åtskilligt hufvudbry.
Det står, att man af de 13 bokstäfverna skall bilda » ett nytt svenskt ord ».
Härmed menas naturligtvis icke ett alldeles ny- bildadt svenskt ord, utan ett annat ord än det från hvilket man utgår: mantalsutgift.
Hvilket vi härmed vilja ha upplyst till samtliga lösares efterrättelse!
Julen vid hofvet.
Julklappsutdelningen vid hofvet försiggick vid femtiden på julaftonen i » hvita hafvet », som var prydt af ett trettiotal ståtliga granar.
Efteråt intogs middag i drott- ningens våning, hvari deltögo den k. familjens medlemmar och deras uppvaktningar.
Vid kron- prinsens och kronprinsessans hof ägde julklapps- utdelningen rum på juldagen.
Annandag jul hade kronprinsen och kronprinsessan, liksom, varit brukligt föregående år, anordnat en barnfest i våningen två trappor upp i östra hvalfvet för ett par fattiga barn ur hvarje af hufvudstadens församlingar.
Konungen, prinsarna Carl och Eugen samt prins Bernadotte begåfvo sig annandagen vid 7-tiden på aftonen ut till Drottningholm, där de stannade till torsdagen.
Drottningen, som haft för afsikt att annandag jul begifva sig till Ul- riksdal, måste på grund af hälsoskäl afstå där- ifrån.
« Fröken Eschelsson ficJe ej examinera.
Universitetskanslern har nu fattat beslut om, hur professuren i processrätt vid Upsala universitet skall skötas under prof. Tryggers riksdagsvistelse.
I likhet med akademiska konsistoriet har kanslern ansett » hinder förefinnas för docenten Elsa Eschelssons förordnande att förestå professors- ämbete » och därför förordnat henne blott att föreläsa i processrätt 4 timmar i veckan under riksdagsmånaderna.
Examinationsskyldigheten i ämnet kommer att öfverlämnas åt annan lärare inom juridiska fakulteten.
I D U N 1898 407 Sveriges Kvinnliga Fredsförening har holmspubliken har henne i kärt minne från den beslutat att bereda den svenska allmänheten till- dag under nordiska musikfesten i fjor, då hon fälle att taga del i den internationella opinions- till Griegs musik, på ett utomordentligt sätt, de- yttring, som planlagts af » Ligue des femmes pour klamerade Björnsons ^Bergliot ».
le désarmement international » med anledning af den blifvande fredskonferensen.
Ett stort antal listor har i dessa dagar utsändts för samlande af namnunderskrifter å följande adress: till natio- nernas representanter vid konferensen.
Vi un- dertecknade svenska män och kvinnor, som om- fatta de i tsar Nikolaus II:s fredsmanifest utta- lade principerna, gifva härmed uttryck åt vår önskan, att konferensen måtte lyckas åstadkomma en begränsning af de ruinerande och kultur- hämmande rustningarna såväl som en vidsträck- Svenska teatern gaf i tisdags kväll Shakespeares tare tillämpning i mellanfolkliga förhållanden af » Konung Richard II?
och gjorde med den- » de rättens och rättfärdighetens principer, på samma god framgång.
Dagen var framförallt hvilka staternas säkerhet och folkens välfärd August Lindbergs.
Den bild han gaf af denne bero. » » smärtans kung » var visserligen en ganska intim En uppmaning till allmänheten att talrikt an- variant af hans kända Hamletframställning — sluta sig till denna adress har undertecknats af men så ligga också rollerna intimt nära.
Alla ett 40-tal män och kvinnor, representerande vidt de stora förtjänsterna — och alla bristerna — skilda meningar.
De som intressera sig för denna i hans traditionella spelsätt voro med, och de namninsamling — hvilken skall vara afslutad kräfva icke någon ny granskning; allt tydligare till den 1 febr.
1899 — böra snarast möjligt re- står emellertid fast, att det gamla talet om, att kvirera listor hos Sveriges Kvinnliga Fredsföre- hufvudstadens publik ej skulle veta efter för- nings expedition, Stockholm.
tjänst uppskatta denne intelligente och starkt personlige konstnär, blir allt mera oberättigadt.
Den entusiastiska hyllning, som nu ägnades hans Till ett Jenny Lind-hem för sjuka barn konung Richard, var lika omedelbar som samlad nedlades i dagarne grundstenen i Eaton i Eng- och bar otvetydigt vittne om, att hr Lindberg land i närvaro af den stora sångerskans två barn, fullt befäst sin plats i den stockholmska teater- Walter Goldschmidt och fru Eaymond Maude.
menighetens förståelse.
Fonden för detta sjukhem upprättades af Jenny Styckets utförande var för öfrigt på de flesta Lind genom behållningen af en konsert i Eaton händer värdt erkännande.
Hr Gustaf Banft för 50 år sedan.
Vid högtidligheten stiftades som Bolinbroke gaf ett aktningsvärdt prof två nya legat till hemmets förmån, ett på 18,000 på, hur långt en ärlig sträfsamhet kan bringa kr.
och ett på 90,000 kr.
äfven en motspänstig konstnärsnaturell; och af de mindre rollernas innehafvare önska vi med erkännande nämna fröken Gottschalk som drott- f Laura Gundersen, den berömda norska ningen, fröken Lundeqrist som hertiginnan af skådespelerskan, har efter en tids sjukdom afli- Gloster, hrr Olsson, Eliason och Engelbrecht som dit i Kristiania juldagen på eftermiddagen.
Fru » York », » Norfolk » och » Northumberland ».
Iscen- Gundersen, som var född i Bergen 1832, har sättningen lämnade däremot åtskilligt öfrigt att under en lång följd af år varit Kristiania teaters önska — det märks, att hr Molander ännu ej främsta tragiska skådespelerska, själfskrifven till sluppit ut från sin konvalescens.
En del scener hufvudrollerna i det inhemska dramat.
Stock- voro passabla, andra otillåtligt luggslitna, och Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Huf v u d o r d e t.
Svenskt blå är min uniform, Och till blåa gardet jag hör.
Och oftast jag står på min post, Till dess jag för svärdshugg dör.
Dock händer det äfven nog, Att jag blir ryckt ur mitt led För att, då det firas en fest, Få vara som prydnad med.
Vårt regemente är stort.
På frågan: Hvar är det förlagdt?
Blir svaret: På vajande fält I bördig och solbelyst trakt.
Till Du Den Och vår regementsmusik lyssnat nog glad och nöjd.
utförts af humlor och bin lärkor och svalor i höjd.
Småorden med 46 dolda geografiska namn.
Den som har lust kan dess- utom eök&amp;person-, djur- och växtnamn, minst ett dussiu af hvardera, utan att begagna sig af de andra inkaps- lade namnen.
En flamma inne på härden Och äfven på bord och på gärden.
Ett strålande, skinande ljus, Fast rättare därtill ett hus.
Hvem små hjärtebiaden kan såra.
Hvem månde i sjön gräfva fåra.
Hvem ilande slingrar sig fram Ur sjöbottens alger och slam.
Manöver rask, lätt, ögonblicklig.
Naturingeniör flink och skicklig.
En ton utaf säterns musik.
Hur skimrar nog solbelyst vik?
En klippa uppkastad vid stranden.
Hvad aldrig man ser uppå handen.
Ett sprängämne — enklaste sort.
Valsör, hvilken tvärt kilar bort.
Hvad söker i sparbank man ofta?
Namn sätt uppå rätt som käns dofta — — En vegetablisk plebej — Hvad mången för lukten den ej.
En art som skall vridas försiktigt.
Hvad pojkar hvarandra uppriktigt.
Adverb — ingen upplysning mer.
Anteckna nu fränden till er.
Turist, aldrig, aldrig han hvilar, Fast ej han i språngmarscher ilar, — En dalason är han, godt folk.
Hvad damer begagna som dolk.
Affallande rester i kvarnen.
Hvad hvarsin man delar åt barnen.
Var ej fariseen — säg ut!
Ödmjukhet upphöjes till slut.
Så modern åt valparnes klunga.
Hvad ni med bå ' mun och med tunga.
Ett rop — ja en fråga också, Fast otålig låter den då.
I " hvad för slags mjöl andra bullar Man på apoteket ju rullar.
Säg slutligt hvad sätta man kan Till samvetsgrann, allvarlig man.
F. M.
C. Vokalförändringsgåta.
Med a — en småsak bara, En obetydlighet.
Men kan nog också vara En större kvantitet.
Med i — jag står förlägen — Hur bäst förklaring ge?
— Hvad oftast midt i vägen På tvären man får se.
Med u, om god, kan dana En bättre fram tids vy.
Dock — mången på sin » bana; Det skaffat hufvudbry.
Med ä — en samhällsåder Med friska pulseslag, mellanakterna samtliga tröttande långa.
Man fick nu sitta till närmare midnatt, och det är för mycket — till och med af Shakespeare!
Emel- lertid var stämningen i sin helhet gynnsam, och det ståtliga skådespelet förtjänar en varaktigare framgång.
• Spinn, tanke, din finaste guldtråd mot ljuset ...
Spinn, tanke, din finaste guldtråd mot ljuset, Lyft, längtan, din skiraste vinge ur gruset, Ljud, ömhetens mildaste ord, genom bruset Af själfviska röster, som hjärtlöst befalla — Allsmäktigt skall sorgen dock dräpa er alla!
Blott själarnas ändlösa ångest och ve, Ej fridens och kärlekens mål få ni se — Dock skolen I alla åt sorgen Er ge Så hängifvet varmt som åt älskande vän: Hon för eder alla till målet igen.
Spinn, tanke, din finaste guldtråd mot ljuset, Lyft, längtan, din skiraste vinge ur gnset, Ljud, ömhetens mildaste m-d, genom bruset Af själfviska röster, som hjärtlöst befalla — i " lidandet dö ni — och lefva dock alla!
Nonny Lundberg.
Innehållsförteckning: Prinsessan Gabriella " Wiszniewska; af Tora Kjellberg.
(Med porträtt.)
— Snorres rimkrönikor.
XII.
— Ännu nå- gra ord om.
» llemmadöHrarna » irån » Hemmadotterns » författarinna.
— I nyårsnatten; dramatisk skiss » iör Idun efter en främmande idé.
— Jag anklagar ...
Visiter eller icke visiter?
Af - En åklagare — Ur skuggornas värld; några minnesblad för Idun af Wilhelm Bäckman.
VIII: Baron pä Ramsjoholm.
— Ur notisboken.
— Teater ocb musik.
— Spinn, tanke ...
Poem af Nonny Lundberg.
— Tidsfördrif.
— Nya Idun på nya året.
Båd frid och strid där råder — Och därmed slutar jag.
Moster Lisa.
Förvandlingsgåta.
Nedanstående stafvelser rätt sam- mansatta bilda elfva ord, hvars be- gynnelse och slutbokstäfver bilda namnen på tvänne mycket framstå- ende musici: — tyra — fot — ire = räknetal att — mor — red = stad i Holland rot — mos — ina = vetenskap al — en — pe = stad i Italien snus — ruta = planet jen = adverb snö — ge = svenskt herresäte ben — ur — erg = skald tur — te = djur rad — al — en = svenskt landskap ena — ach = tysk stad Fanny.
Äro dessa ord rätt.
lösta, ifylles den tomma rutan i hvarje rad med en bokstaf, så att ett nytt ord upp- står.
Åro dessa bokstäfver i sin ordning rätt funna, bilda desamma, lästa uppifrån och ned, namnet på en svensk stad.
Moster Lisa. "
3 Bokstafsuppgift.
4 1 2 6 9 5 7 8 6 11 12 7 6 4 5 8 12 13 3 4 a — 2 b — 1 c — 5 e — 1 g — 1 h — 1 j — 31 — 3m — 2n — lo — lp — 3r — 3s — 4u — lv — ly ordnas så i vidstående figurs 37 rutor att de bilda 8 geografiska namn, hvaraf 1 — 2 stad i Preussen, 3 — 1 stad i Tyskland, 3 — 4 comitat i Ungern, 4 — 5 stad i Afrika, 6 — 5 världsdel, 6 — 7 flod, 7 — 8 ort i Nord- amerika, 9 — 8 socken i Västernorr- land.
Ar den rätta lösningen fun- nen, gifva de bokstäfver, som infalla i de sju hörnrutorna samt de båda ändrutorna — rätt ordnade — nam- net på en stad i Palestina.
Sibylla.
9 14 10 5 Lösningar.
Ifyllningsaritmogryf.
1 1 2 3 2 4 5 6 3 4 6 7 4 8 4 3 5 9 10 3 6 Orden beteckna: 1) mansnamn, 2) träd, 3) stad i Ja- pan, 4) i hvad mången artikel kö- pes, 5) del af ett fartyg, 6) födoämne, 7) fisk, 8) hvad skräddaren gör, 9) del af ett fartyg.
Logogryf en: Julkalas: sju, ask, kal, ljusa, Ulla, Julia, Lukas.
Klas, ull, slak, sjuk, Kajsa kula, skala, ja, sal, Ullas, aska, jul, ljus, kull, alla, skal, sluka, skall, kall, kaja, sjal, skjul.
Aritmogryfen: Lutfisk och gröt: 1) hårlock, 2) strumpa, 3) liktorn, 4) stöfyel, 6) solitär, 6) plåster, 7) lykta, 8) Job.
9) c, 10) h, 11) g, 12) r, 13) söl, 14) portvin.
DUN 408 N y a I D U N p å 1898 n y a å r e t S T O R A FORÄNDRINGAR!
I L L U S T R E R A D TIDNING = = FÖR KVINNAN OCH HEMMET, kommer från och med 1899 års ingång att — utan afprutning på sitt gamla, väl bepröfvade och godt befunna program — betydligt utvidga området för sitt innehåll.
En nödvändig följd häraf blir då också en motsvarande kvantitativ tillökning.
Från och med nyåret kommer nämligen IDUN att utgifvas.
t v å gånger i veckan i • •••; " ' med ett minst 12-sidigt nummer hvarje onsdag och lördag.
Formatet kom- mer samtidigt att något ökas och papperets kvalité, särskildt med hänsyn till de hädanefter talrika illustrationerna, att förbättras.
Det ökade utrymme, vi härigenom vinna, skall i främsta rummet till- godogöras för att på ett underhållande och lättläst sätt följa, hvad dagskrö- nikan i in- och utlandet har att erbjuda af mera allmänt intresse.
Och för att gifva ytterligare åskådlighet och värde åt denna afdelning skola vi i be- tydligt större utsträckning än hittills anlita det skrifna ordets bästa kom- panjon: illustrationen.
Idun skall med andra ord, på samma gång den fortfar att vara den gamla omtyckta » damernas egen », därtill blifva något nytt och vida mer, nämligen • en rikt illustrerad familjetidning.
• Men, som sagdt, för det nya ämna vi ingalunda släppa det gamla.
Som hittills skola våra läsarinnor beständigt finna oss med synnerlig omsorg be- handla alla hemmets och kvinnans intressen.
Som hittills skola vi, minst en gång i veckan, genom porträtt och Iefnadsteckningar hugfästa kvinnlig gärning och förtjänst, hvar hälst de göra sig gällande inom skilda områden.
Som hittills skall Mathilda Langlet till en praktisk rådgifvare för en och hvar redigera » Iduns Hjälpreda », hvilken tryckes i bokform att vid årets slut särskildt inbindas och då utgör en verklig » Fråga mig om allting » med hundratals anvisningar och råd för hus och hem.
Afdelningarna för » Frågor och Svar » och för kostnadsfria » Läkarråd » skola fortvara, och hjälpsökande och lidande skola allt framgent genom dem finna råd och bot.
Och i » Tids- fördrifsafdelningen » skola vänner af tankesport som vanligt möta ämnen till förströelse i familje- och sällskapskretsen.
På den rent skönlitterära afdelningen skola vi äfven framdeles nedlägga den största omsorg, och våra mångåriga förbindelser med flertalet af vårt lands yppersta pennor skola, hoppas vi, sätta oss i stånd att såväl på kul- turskildringens som novellens och den bundna diktens område bjuda lyft- ning, underhållning och förströelse.
Att upprepa namnen på våra medarbe- tare inom dessa fält vore nästan detsamma som att gifva ett fullständigt svenskt författarregister; vi vilja endast nämna ett par högt skattade krafter på det humoristiska området, som äfven för nästa år lofvat Idun flitiga bi- drag, nämligen allas vår populära » Lovisa Petterkvist » (Alfhild Agrell), hvilken i ingen annan svensk tidning låter sin originella skämtådra flöda, och det vida kända skaldemärket Snorre, » vår moderna fru Lenngren ».
» Iduns romanbibliotek » kommer som hittills att medfölja med 16 oktav- sidor i veckan, utgörande vid årets slut en bokskatt för familjebiblioteket på öfver 800 sidor.
Omedelbart på nyåret hafva vi den ovanliga förmånen att kunna öppna ' Romanbiblioteket ' med en uppseendeväckande kvinnlig debut: Annie Quidlngs i Iduns nyligen afslutade täfling med 2,000 kronor prisbelönade roman » H. v i n EM US ».
Ännu en nyhet för det kommande året, som på ej så få håll torde finna en tacksam publik, särskildt.
bland damerna, vilja vi framhålla.
Vi komma näm- ligen att då och då äfven i Idun införa en del bilder och beskrifningar öfver • kvinnliga dräkter och handarbeten.
• Denna lilla modeafdelning är naturligtvis ingalunda afsedd att kunna vara en ersättning för en rikhaltig och fullständig modejournal sådan som » Iduns Modetidning », men skall kanske ej sakna sitt värde i månget an- språkslöst hem, dit en särskild modetidning aldrig hittar vägen.
Till sist bedja vi få meddela, att vi, trots den så betydligt ökade va- luta, som Idun, utan höjning af prenumerationspriset, från och med nästa år erbjuder, dock gratis till alla våra prenumeranter som julklapp komma att utdela: Iduns präktiga, rikt illustrerade julnummer, som omfattar bortåt ett 40-tal foliosidor, inneslutna i ett artistiskt färgtryclst omslag, bjuder på utsökta bidrag af landets främsta författare och illustra- törer och i bokmarknaden ensamt betingar ett pris af 1 krona.
Som en sammanfattning af det sagda bör väl tryggt kunna påstås, att Idun med sitt utvidgade program bjuder de svenska hemmen ett, i förhållande till det oförändrade låga prenumerationspriset: 5 kronor pr år, ytterst mångsidigt och gediget utbyte.
Hvarje familjemedlem, kvinnlig som manlig, kan finna behållning och nöje af Iduns spalter.
Vi våga därför hop- pas, icke endast att få behålla vår gamla kära läsekrets, utan äfven att vin- na talrika nya vänner.
Rundt om i landet, i hvarje hem, där man önskar hålla en med omsorg redigerad äkta svensk famiijetidoing, hör Idun hem- ma.
Och ej höfves oss längre » gå öfver Sundet efter vatten », då våra egna källor kvälla friska.
IDUNS MODETIDNING s * s * kommer äfven från och med nästa år att betydligt utvidgas, utan att pri- set höjes.
Denna eleganta och innehållsrika modejournal, hvilken utgifves på 6 olika språk i en samlad upplaga af 300,000 exemplar, utkommer fortfarande som hittills i tvänne upplagor, båda med två stora 16-sidiga nummer i månaden och hvartdera innehållande 70 — 80 charmanta illu- strationer samt åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga af ovan- ligt rikhaltigt innehåll.
Den dyrare upplagan, kallad planschupplagan, har därjämte med sitt första nummer hvarje månad en finfin kolorerad mode- plansch med moderna hårfrisyrer på baksidan samt med det andra numret hvarje månad en uteslutande för denna tidning framställd handarbetsbilaga med vackra och moderna svenska mönster för handarbeten, läderplastik, glödritning m. m. Prenumerationspriset för helår å planschupplagan är som hittills en- dast 5 kronor, å den andra upplagan (utan planscher och handarbetsbi- laga) endast 3 kronor.
BARNGARDEROBEN s * s * s * illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande, är den enda tidning i sitt slag i Skandinavien.
Den utgif- ves för öfrigt på 5 olika språk i en sammanlagd upplaga af 170,000 exem- plar.
Med sitt i hvarje månad utkommande 8-sidiga eleganta nummer, inne- hållande inemot ett hundratal illustrationer och åtföljdt af en stor dub- belsidig mönsterbilaga, utgör denna tidning för hvarje moder en verklig skatt, hvars prenumerationspris blir mångdubbelt ersatt genom den nytta hon har af densamma.
Prenumerationspriset för helår är från och med år 1899 nedsatt till 2 kr.
25 öre.
I L L U S T R E R A D TIDNING ' • /; *;,: ••&gt; FÖR S V E R I G E S UNGDOM Främst bland vårt lands ungdomstidningar; KAMRATEN står numera utan gensägelse tidningen Kamraten, som härmed inbjuder alla hurtiga svenska ungdomar, hvilka ännu ej slutit sig till kamratkretsen, att till det nya året rycka upp i dess käcka led.
Hvarje fader och moder, som vilja göra sina barn delaktiga af den rena, friska och fosterländska ungdomsglädje, af hvilken Kamraten är en bärare, böra;.
främst bland nyårsgåfvorna ===== tänka på ett prenumerationskvitto för » Kamraten » år 1899.
» Kamraten » — så betygade nyligen den ansedda tidskriften » Årets minnen » i en utförlig anmälan om Kamraten — » har haft åtskilliga till sitt syfte förträffliga före- gångare, men ingen af dessa har vunnit en sådan utbredning eller ett så- dant inflytande i de ungas leder som den.
Den har vunnit detta genom sin oaflåtliga sträfvan att åvägabringa ett kamratligt andligt samarbete med sin läsekrets.
Alltigenom har redaktionen dock utöfvat en vänskaplig, men långt ifrån alltid mild kritik, sofrat och valt, uppmuntrat, utdelat pris och på alla vis sörjt för nödig omväxling.
Att förena det nyttiga med det nöjsamma har varit en genomgående sträfvan, och för hvad som kunnat gagna ungdomen har tidningen ofta gjort ganska afsevärda uppoffringar. » Ur de talrika och för oss glädjande erkännanden, som enskildt och offentligt kommit oss till del, må det vara nog att anföra dessa ord.
Det må vara nog att säga, att vi äfven för det nya året skola göra allt för att vidare utveckla » Kamraten » till den svenska ungdomens bästa vän.
Vårt » Kamratförbund », som nu omfattar — = flere tusen medlemmar, — skall alltjämt troget fasthålla vid sitt enkla, men vackra program, som lyder: » En brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, här- dande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften. » Och det för- eningsband mellan ungdomen i de skandinaviska länderna, som vi lyckats knyta genom ===== vår ungdomskorrespondens, = = = = - — nu inom mindre än ett år omfattad af ett tusental svenska, norska och finska gossar och flickor, skola vi under det kommande året ytterligare sträfva att stärka.
Den redan så förhoppningsingifvande kamratmötesidén skola vi då " ock i vidgad form upptaga och med lärdom af sommarens lyckade Kin- nekullemöte söka åstadkomma lika minnesvärda och för de unga sinnena lyftande kamratliga sommarmöten på skilda orter i vårt land.
Kamraten kostar endast 3 kronor för helt år och utkommer hvar fjortonde dag med ett 16-sidigt rikt illustreradt nummer samt till julen ett extra stort och fint utstyrdt julnummer.
Redaktörer bli fortfarande Fri- thiof Hellberg och Johan Nordling, och landets bästa ungdomsförfattare och illustratörer medverka.
Utgifvare af ofvanstående publikationer är allt fortfarande FRITHIOF HELLBERG, Stockholm.
K. Juvelerare Åi¥D£KSOM J a k o b s t o r g 1.
Ringar, Brosoher, Armband, Kedjearmband, Begär prisuppgift innan Kedjor.
Nålar, uppköp göree i&gt;å annat Silfverarbeten, Bordsilfver.
håll.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
T T^V T T X T 1 LJ LJ 1N ILLUSTRERAD TIDNING * * * FÖR KVINNAN OCH HEMMET.
Två nummer i veckan i stället för ett.
104 nummer om året i stället för 52.
Det gamla programmet fullt bibehållet.
Talrika illustrationer till dagshändelserna.
Prenumerationspriset för helår — 5 kr.
— oförändradt.
Se där i största korthet den väsentliga utvidgning af tid- ningen Iduns plan, som från och med 1899 års ingång — vår tidnings 12:te lefnadsår — • kommer att tillämpas!
För att fram- deles i ännu högre grad än hitintills kunna motsvara de kraf, som lika mycket tidningsteknikens snabba utveckling som den läsande allmänhetens växande kunskapsbegär ställer på ett i bästa mening modernt farniljeblad, ha vi nämligen beslutit att — utan afprutning på vårt gamla, väl bepröfvade och godt befunna pro- gram — från och med den 1 instundande januari betydligt vidga området för Iduns innehåll.
En nödvändig följd häraf blir då också en motsvarande kvantitativ tillökning.
Från och m e d nyåret kommer alltså IDUN, illustrerad tidning för kvinnan och hemmet, att utgifvas hvarje onsdag och lördag med ett minst 12-sidigt nummer.
Formatet kommer samtidigt att något ökas och papperets kvalité, särskildt med hänsyn till de hädanefter talrika illustrationerna, att förbättras.
Det ökade utrymme, vi härigenom vinna, skall i främsta rummet tillgodogöras för att på ett underhållande och lättläst sätt följa, hvad dagskrönikan i in- och utlandet har att erbjuda af mera allmänt intresse.
Och för att gifva ytterligare åskåd- lighet och värde åt denna afdelning skola vi i betydligt större utsträckning än hittills anlita det skrifna ordets bästa kompanjon: illustrationen!
Idun skall m e d andra ord, på samma gång den fortfar att vara den gamla omtyckta » damernas egen », därtill blifva något nytt och vida mer, nämligen en rikt illustrerad familjetidning.
För att kunna fylla denna nya sida af vårt program, hafva vi redan vidtagit omfattande mått och steg.
De redaktionella krafterna hafva förstärkts, fast engagerade artister ha antagits att med ritstift och pensel följa dagshändelserna, och på skilda orter inom vårt eget land liksom äfven i utlandets stora kultur- centra ha vi trädt i förbindelse med lämpliga personer, de där skola hålla oss au niveau m e d hvad som händer och sker.
Men, som sagdt, för det nya ämna vi ingalunda släppa det gamla!
Som hittills skola våra läsarinnor beständigt finna oss med synnerlig omsorg behandla alla hemmets och kvinnans in- tressen.
Som hittills skola vi, minst en gång i veckan, genom porträtt och lefnadsteckningar hugfästa kvinnlig gärning och för- tjänst hvar hälst de göra sig gällande inom skilda områden.
Som hittills skall Mathilda Langlet till en praktisk rådgifvare för en och hvar redigera » Iduns Hjälpreda », hvilken tryckes i bokform att vid årets slut särskildt inbindas och då utgör en verklig » Fråga mig om allting » m e d hundratals anvisningar och rön för hus och hem.
Af delningarna för » Frågor och Svar » och för kost- nadsfria » Läkarråd » skola fortvara, och hjälpsökande och lidande skola allt framgent genom dem finna råd och bot.
Och i » Tids- fördrifsafdelningen » skola vänner af tankesport som vanligt möta ämnen till förströelse i familje- och sällskapskretsen.
På den rent skönlitterära afdelningen skola vi äfven fram- deles nedlägga den största omsorg, och våra mångåriga förbin- delser med flertalet af vårt lands yppersta pennor skola, hoppas vi, sätta oss i stånd att såväl på kulturskildringens, som novel- lens och den bundna diktens område bjuda lyftning, underhåll- ning och förströelse.
Att upprepa namnen på våra medarbetare inom dessa fält vore nästan detsamma som att gifva ett full- ständigt svenskt författarregister; vi vilja endast nämna ett par högt skattade krafter på det humoristiska området, som äfven för nästa år lofvat Idun flitiga bidrag, nämligen allas vår popu- lära » Lovisa Petterkvist » (Alfhild Agrell), hvilken i ingen annan svensk tidning låter sin originella skämtådra flöda, och det vida kända skaldemärket » Snorre », » vår moderna fru Lenngren ».
» Iduns romanbibliotek » kommer som hittills att medfölja med 16 oktav-sidor i veckan, utgörande vid årets slut en bokskatt för familjebiblioteket på öfver 800 sidor.
Hufvudsakligen inflyta framstående svenska originalarbeten, men äfven en eller annan särskildt betydande utländsk roman öfversättes.
Omedelbart på nyåret hafva vi den ovanliga förmånen att kunna öppna » Roman- biblioteket » med en uppseendeväckande kvinnlig debut: Annie Quidings i Iduns nyligen afslutade täfling med 2,000 kronor prisbelönade roman " HVIDEHUS ".
Den helt nya stjärna på vår litterära himmel, som represen- teras af fröken Quidings namn, har redan väckt det allmännaste intresse, och denna hennes sällsynt underhållande sedeskildring ur modernt svenskt öfverklasslif torde helt visst endast kunna komma att befästa detsamma.
Efter » Hvidehus », som blir vid pass 300 sidor i omfång, ha vi för romanbiblioteket förvärfvat ännu ett synnerligen framstående originalverk: » Johannes Sinensis, en historisk äfventyrsroman från 1600-talet », af den kända för- fattarinnan Mathilda Lönnberg.
Om detta arbete yttra tvänne så framstående litteraturgranskare, som hrr Georg Nordensvan och d:r Sven Söderman, att det är » ett verk af litterärt värde, röjande goda historiska studier och med väl träffad tidskaraktär samt åskådlighet i skildringen ».
Ännu en nyhet för det kommande året, som på ej så få håll torde finna tacksam publik, särskildt bland damerna, vilja vi framhålla.
Vi komma nämligen att då och då äfven i Idun införa en del bilder och beskrifningar öfver kvinnliga dräkter och handarbeten.
Denna lilla modeafdelning är naturligtvis ingalunda afsedd att kanna vara en ersättning för en rikhaltig och fullständig modejournal sådan som » Iduns Modetidning », men skall kanske ej sakna sitt värde i månget anspråkslöst hem, dit en särskild modetidning aldrig hittar vägen.
Till sist bedja vi få meddela, att vi, trots den så betyd- ligt ökade valuta, som Idun, utan höjning af prenumerationspri- set, från och med nästa år erbjuder, dock gratis till alla våra prenumeranter som julklapp komma att utdela: Iduns präktiga, rikt illustrerade julnummer.
» Iduns julnummer », som omfattar bortåt ett 40-tal foliosidor, inneslutna i ett artistiskt färgtryckt omslag, betingar i bokmark- naden ett pris af 1 krona.
Med sina utsökta bidrag af landets främsta författare och illustratörer, tryckt på extra godt papper och i flere färger, har det redan sedan länge betraktats som en af vår årliga bokmarknads vackraste julpublikationer.
De stän- digt ökade upplagorna ha också under de senaste åren slutsålts till sista exemplaret.
Men är ni Idunsprenumerant, behöfver ni ej frukta att bli utan!
Som en sammanfattning af det sagda bör väl tryggt kunna påstås, att Idun med sitt utvidgade program bjuder de svenska hemmen ett, i förhållande till det oförändrade låga prenumerationspriset: 5 kronor pr år, ytterst mångsidigt och gediget utbyte.
Hvarje familjemedlem, kvinnlig som manlig, kan finna behållning och nöje af Iduns spalter.
Vi våga därför hoppas, icke endast att få behålla vår gamla kära läsekrets, utan äfven att vinna talrika nya vänner.
Rundt om i landet, i hvarje hem, där man önskar hålla en med omsorg redigerad äkta svensk familjetidning, hör Idun hemma.
Och ej höfves oss längre » gå öfver Sundet efter vatten », då våra egna källor kvälla friska.
IDUNS MODETIDNING kommer äfven från och med nästa år att betydligt utvidgas, ntan att priset höjes.
Denna eleganta och innehållsrika modejournal, hvilken utgifves på 6 olika språk i en.
samlad upplaga af 300,000 exemplar, utkommer fortfarande som hittills i tvänne uppla- gor, båda med två stora 16-sidiga nummer i månaden och hvart- dera innehållande 7 0 — 8 0 charmanta illustrationer samt åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga af ovanligt rikhaltigt innehåll.
Den dyrare upplagan, kallad planschupplagan, har därjämte med sitt första nummer i hvarje månad en finfin kolorerad modeplansch med moderna hårfrisyrer på baksidan samt med det andra numret i hvarje månad en uteslutande för denna tidning framställd handarbetsbilaga med vackra och mo- derna svenska mönster för handarbeten, läderplastik, glödrit- ning m. m. Prenumerationspriset för helår å planschupplagan är som hittills endast 5 kronor, å den andra upplagan (utan planscher och handarbetsbilaga) endast 3 kronor.
B A R N G A R D E R O B E N * * « illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande, är den enda tidning i sitt slag i Skan- dinavien.
Den utgifves för öfrigt på 5 olika språk i en sam- manlagd upplaga af 170,000 exemplar.
Med sitt i hvarje månad utkommande 8-sidiga eleganta nummer, innehållande inemot ett hundratal illustrationer och åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga, utgör denna tidning för hvarje moder en verklig skatt, hvars prenumerationspris- blir mångdubbelt ersatt genom den nytta hon har af densamma.
Prenumerationspriset för helår är från och med år 1899 nedsatt till 2 kr.
25 öre.
KAMRATEN ILLUSTRERAD FÖR TIDNING S V E R I G I ES UNGDOM Främst bland vårfc lands ungdomstidning-ar står numera utan gensägelse tidningen Kamraten, som härmed inbjuder alla hurtiga svenska ungdomar, hvilka ännu ej slutit sig ' till kamratkretsen, att till det nya året rycka upp i dess käcka led.
Den i Stockholm utkommande tidskriften » Arets minnen », hvilken gjort till sin uppgift att i ord och bild hugfästa årets märkligare händelser, har i ett af sina senaste häften bland dessa ägnat en uppsats åt det » Kamratmöte », som bland unga pre- numeranter på Kamraten afhölls å Kinnekulle den 1 juli i år.
» I den tanke, som då för första gången förverkligades, se vi ett spirande frö, af hvilket en dag kan varda ett stort träd. » skrif- ver den nämnda tidskriftens redaktion.
Ja, till anföra dessa ord.
Det må vara nog att säga, att vi äfven för det nya året skola göra allt för att vidare utveckla » Kamraten » till den svenska ungdomens bästa vän.
Vårt » Kamratförbund », som nu omfattar flere tusen medlemmar, skall alltjämt troget fasthålla vid sitt enkla, men vackra program, som lyder: » En brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, härdande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften. » Och det föreningsband mellan ungdomen i de skandinaviska länderna, som vi lyckats knyta genom ett stort träd vår ungdomskorrespondens, hoppas vi att kamrattanken, spridd och huldad af » Kamraten », skall växa bland vårt lands ungdom, och hvarje fader och moder, som vilja göra sina barn delaktiga af den rena, friska och fo- sterländska ungdomsglädje, af hvilken Kamraten är en bärare, böra främst bland gåfvorna nu inom mindre än ett år omfattad af ett tusental svenska, norska och finska gossar och flickor, skola vi under det kom- mande året ytterligare sträfva att stärka.
Den redan så förhopp- ningsingifvande kamratmötesidén skola .vi då ock i vidgad form upptaga och med lärdom af sommarens lyckade Kinnekullemöte söka åstadkomma lika minnesvärda och för de unga sinnena lyftande i de ungas julklappskorg tänka på ett prenumerationskvitto för » Kamraten » år 1899.
» Kamraten » — så säger vidare » Arets minnen » — » har haft åtskilliga till sitt syfte förträffliga föregångare, men ingen af dessa har vunnit en sådan utbredning eller ett sådant infly- tande i de ungas leder som den.
Den har vunnit detta genom sin oaflåtliga sträfvan att åvägabringa ett kamratligt andligt sam- arbete med sin läsekrets.
Alltigenom har redaktionen dock ut- öfvat en vänskaplig, men långt ifrån alltid mild kritik, sofrat och valt, uppmuntrat, utdelat pris och på alla vis sörjt för nödig omväxling.
Att förena det nyttiga med det nöjsamma har varit en genomgående sträfvan, och för hvad som kunnat gagna ung- domen har tidningen ofta gjort ganska afsevärda uppoffringar. » Ur de talrika och för oss glädjande erkännanden, som en- skildt och offentligt kommit oss till del, må det vara nog att Utgifvare af ofvanstående publikationer är allt fortfarande kamratliga sommarmöten på skilda orter i [vårt land.
Ingen svensk gosse eller flicka bör längre stå utom kamrat- kretsen och dess rika, äkta ungdomliga intressen.
Prenumerera alltså på Kamraten för år 1899 och blif med!
Kamraten kostar endast 3 kronor för helt år och utkommer hvar fjortonde dag m e d ' ett 16-sidigt rikt illustreradt nummer samt till julen ett extra stort och fint utstyrdt julnummer.
Ee- daktörer bli fortfarande Frithiof Hellberg och Johan Nordling, och landets bästa ungdomsförfattare och illustratörer medverka.
F R I T H I O F H E L L B E R G, Stockholm.
