# ID: svediakorp-per1215
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,933
# sentences: 616
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
N:r Fredagen den 16 december 1898.
50 (573).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Idnns Modet., månadsuppl.
Baxngarderoben kr.
» » » Redaktör och B y r å: FRITHIOF Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. HELLBERG.
Öppen kl. 10 — 6.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordti / ng.
Ellen M utgifvare: Utglfnlngstld: ll; te årg.
An nonsprls: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr noup.-rad.
Anckarsvärd.
Född 10 / 12 1833, död 8 / 12 1898. ycket blond, blek och bräcklig, en liten fin varelse, ej blott svag, men äfven sjuklig — sådan var i yttre afseende den kvinna, inom hvars späda gestalt, under hvars stilla väsen bodde den mest manliga begåfning, jag någonsin funnit hos en medlem af det kvinnliga könet.
Hennes lefnadsomständig- heter voro enkla.
Dotter af intendenten Axel Nyström och hans hustru född Rung, ärfde hon både från fäderne- och mödernesläkten det konstnärs- gry, den kärlek till skönhet och förfining, hvilka sedan präglade hennes eget hem.
Detta bildades, när hon 1862 gifte sig med intendenten T. Anckarsvärd.
Hon blef mor till en son — numera andre sekreteraren i utrikesdeparte- mentet C. Anckarsvärd — • och sedan hon 1878 blifvit änka, kände hon som sin all- varligaste uppgift att för ho- nom ersätta en far.
Under flera af sonens skolår vista- des i hennes hem också en hans vän, den nu i Finland bosatta unge målaren Louis Sparre.
Och Ellen Anckar- svärd visade för dessa båda ynglingars intressen samma förmåga af kamratlig sympati, som hon ägde gent ' emot all annan ungdom.
Men upp- fyllandet af hennes stora, en- skilda uppgift som mor, läm- nade henne dock ett öfverflöd af tid, hvilket, jämte hennes ekonomiska oberoende, satte henne i stånd att, med för- dubblad ifver, ägna sig åt de arbetsområden, på hvilka hon redan varit energiskt verksam under sin mans lifstid.
Det är icke lätt att uppräkna alla dessa områden.
Och det är nästan omöjligt att åt dem, som ej sett det, gifva en föreställ- ning om huru offervilligt hon inom dem arbetade.
Utom alla de mer tillfälliga upp- gifter och de henne mindre närliggande föreningar, i hvil- ka hon tog del, finnes det intet slag af verksamhet för kvinnosaken, där hon icke i vårt land under nära en mans- ålder varit en af de yppersta krafterna.
Hon var en af in- bjudarna till den 1873 stif- tade Föreningen för gift kvin- nas äganderätt, och hon blef dess mångåriga sekreterare.
Hon var sedan 1874 medlem i Läsesalongens styrelse och sedan 1896 dess ordförande.
Hon var 1874 bland inbju- darna till stiftandet af före- ningen Handarbetets vänner, från början medlem i dess ekonomiutskott och nu sedan flere år dess vice ordförande.
Hon var ordförande i den kvinnliga komitén för Chicago- utställningen och i det 1896 stiftade Svenska kvinnornas na- tionalförbund, liksom ordföran- de vid den, af detta förbund 1897 ordnade, nordiska kvin- nokongressen.
Hon var mång- årig medlem i Klara försam- lings skyddsförening och i Diakouissföreningens styrelse.
Hon var medlem i Nya Iduns nämnd.
Sedan Fredrika Bre-
IDUN 394 I undangömda dalar, där fridens blomma gror, en andestämma talar till den, som ödmjukt tror.
merförbundet 1884 uppstod, ägnade hon åt detta sin mesta tid, sitt lifligaste intresse.
En af inbjudarna vid förbundets stiftande blef hon dess vice ordförande och dessutom medlem i förvaltningsutskottet, i bokkomi- tén, i redaktionskomitén, i trädgårdskomi- tén, i sjukvård skomitén samt — sedan Före- ningen för gift kvinnas äganderätt ingått i Fredrika Bremerförbundet — • äfven i lag- komitén.
Hon var således ännu vid sextiofem år den mest mångsidigt verksamma af alla svenska kvinnor, något hvilket redan i och för sig är betydelsefullt.
Men det framför allt betydelsefulla var dock icke kvantiteten-, utan kvaliteten af denna hennes verksamhet.
Det blef under denna mer och mer klart, att det låg en djup sanning i ett yttrande, som en gång fälldes om de båda vännerna, Sofi Adlersparres och Ellen Anckarsvärd s, samarbete: » Det är fru Adlersparre, som föder idéerna, men fru Anckarsvärd, som uppfostrar dem! » Inom Läsesalongen, Hand- arbetets vänner, Fredrika Bremerförbundet — öfverallt visade hon sig som den stora, organiserande och administrativa kraften.
I n o m Läsesalongen öfvade hon genom sin stora beläsenhet och sin motvilja för trång- sinnad censur ett mycket gagnande in- flytande på bokinköpen.
Handarbetets vän- ner anse sig till stor del hafva henne att tacka, ej blott för sin framgång, utan del- vis äfven för sin tillvaro.
Hvad hon be- tydde inom Fredrika Bremerförbundet kom- mer helt visst att i dess egen tidskrift tecknas.
Inom Föreningen för gift kvin- nas äganderätt — där jag mer än tio år arbetade under henne — var hon både den lefvande själen och den verksamma handen, både det klara hufvudet och det varma hjärtat, ett hjärta, som flamma- de af harm öfver lagens orättvisor och af medkänsla med offren för dessa orättvisor.
Hon utvecklade hela den logiska klarheten i sin bevisning, hela den svärdhvassa skär- pan i sin urskilning, dels genom uppsatser i ämnet, först i Tidskrift för hemmet, senare i Dagny, och dels i de många broschyrer, hvilka utgåfvos af föreningen under hennes redaktion.
Hon skref utmärkt inom sitt område och — med den förmåga af själf- begränsning, som var ett af de många ovan- liga dragen hos denna ovanliga kvinna • — gick hon aldrig utom sitt område.
Hon visste, att hennes styrka icke var fantasi- människans, icke diktarens eller tänkarens; att det var handlingskraften i det närva- rande, hvilken var hennes egenart.
Och på detta sitt fält var hon så öfverlägsen, att det blef en estetisk njutning att iakttaga hennes sätt att behandla invecklade äm- nen, hennes förmåga att klart behålla idén i sikte, medan hon praktiskt förverkligade den.
Hennes anläggning var af samma art som den, hvilken skapar stora statsmän och stora fältherrar.
Med vissa omskrifningar kan man säga, att hon ägde några af de drag, hvilka kännetecknade den förste Napoleon, drag, hvilka emellertid alltid i någon mån måste finnas hos handlingens människa, ifall hon skall sätta djupa märken inom det om- råde, på hvilket hon handlar.
Ellen Anckar- 1898 Ett snöhvitt jungfrusinne v e t mer än forskarn vet, o c h bär i djupet inne Guds rikes hemlighet.
C.
D. af Wirsén- svärds intelligens var på en gång skarp kraft.
Och de henne drifvande motiven och omfattande, smidig och ihärdig, snabb voro alltid de ädlaste.
Att saken blef gjord och stark.
Hon lät sig aldrig — likt 99 och väl gjord, detta var för henne det vik- af 100 kvinnor — genom ett nytt ämne för- tiga.
Om det skedde genom henne själf strös från det, som hon just var upptagen af.
eller genom någon annan, betydde för henne Hon gaf sig tvärtom helt åt hvarje fråga, intet.
Att den så ofta kom att ske genom och icke ens den obetydligaste detalj var henne själf, det berodde endast på den för liten för hennes fulla, friska uppmärk- magnetiska dragning, genom hvilken den samhet.
Hon brukade hela sin själskraft, ' svåra saken finner väg till den starka han- all sin klarsyn för att bringa den i bästa den.
Hon gaf det fullaste erkännande åt ordning och ställa den på dess rätta plats.
hvarje annan förmåga, det friaste rum åt Men var den väl afgjord, då lades den all- hvarje annan mening.
deles å sido, och med samma helhet vände Framför allt hade Ellen Anckarsvärd den hon sig åt nästa fråga, åt nästa uppgift.
hos alla människor, men framför allt hos Jag har aldrig sett en kvinna så fullkom- kvinnor, sällsporda föreningen af detaljsinne ligt ägna sig åt en fråga och dock så föga och öfverblick, förmågan att skilja hufvud- ensidigt uppslukas af den.
Hon afvisade sak från bisak och att gifva hvardera, hvad allt, som ej kom i rätta ordningen, rätta den tillkom.
stunden, men hon var strax färdig att upp- Hon ägde i högre grad än någon annan taga det afvisade, när rätta ögonblicket kom.
människa jag känt den mest sällsynta af Ingen har väl mer ihärdigt fullföljt ett mål, alla egenskaper, den: att låta detta vara detta!
med mer skicklighet valt medlen att nå det, Det var framför allt denna egenskap — eller bättre fördelat sin tid mellan sina hvilken isynnerhet inom kvinnovärlden är olika uppgifter.
Alla de ämnen, med i den grad ovanlig, att den, i den höga hvilka hon sysslade, voro ordnade i fack potens som den fanns hos Ellen Anckar- inom hennes ljusa, rymliga hufvud, och hon svärd, med allt skäl kan kallas underbar — var ständigt beredd till arbete, till plötslig hvilken gjorde att hon, ehuru hon med hela och intensiv koncentration på ett ämne.
sin själ, hela sitt hjärta och alla sina kraf- Med denna snabbhet och koncentration ter var hängifven kvinnofrågan, aldrig var enades förutseende.
Hon hade genomtänkt en kvinnosakskvinna.
I detta begrepp lig- invändningar och betänkligheter och hand- ger nämligen: att man ser hela samhällslif- lade därefter.
Hennes intelligens arbetade vet endast ur kvinnosakens synpunkt och alltid omedelbart med verkligheten, aldrig sammantränger alla samfundsproblem inom med fantasien; med möjligheter, aldrig med detta ena område.
Ellen Anckarsvärds vyer tomma antaganden.
Detta gaf henne en voro tvärtom så vida och hennes frisinne säker instinkt, en omutlig klarhet, en ge- så verkligt, att all slags dogmatik, på detta nomträngande skarpsynthet i att ögonblick- som på andra områden, var henne främ- mande.
I n o m alla de föreningar, där hon ligt finna det ändamålsenliga.
Ingen juridisk fråga, intet praktiskt pro- verkade, representerade hon det » radikala » blem voro för svårlösta för henne.
Hon elementet, det hvilket inser behofvet af nya genomskådade sambandet, gjorde öfversik- former och rätten till nya tankar.
Hennes ten, uppvisade motsägelserna,sammanfattade alltjämt vidgade synkrets gjorde att hon synpunkterna, gjorde kritiken i ett andedrag.
på senare tider vann förtrolig vänskap inom När man hörde henne, förvånade man sig den generation, hvilken var blott hälften ej, att hon stundom med saknad framhöll, så gammal som hon; att hon ej blott m e d att hon kommit tjugu år för tidigt till värl- fördragsamhet, utan m e d förstående profva- den, innan kvinnan hade de möjligheter de meningar, hvilka afveko från hennes till full utbildning af sina anlag, hvilka hon egen; att hon aldrig greps af den åldran- för sin del obetingadt skulle brukat för att des osköna hat till de nya tankar, de nya bli » lagkvinna ».
En gemensam vän — nu- former, hvilka hon visste skulle komma mera fru v o n Vollmar, själf en mycket skarp att omstörta en del af hennes eget lifsverk; intelligens — brukade, efter några af våra tvärtom motsåg hon detta med den lefnads- enskilda sammankomster med Ellen Anckar- visa människans milda ro.
Ej blott med svärd för arbetet i Föreningen för gift kvin- ungdomen, äfven med sina andra medarbetare nas äganderätt, med full sanning utropa: stod hon på kamratlig fot.
Trots sin ofant- att Ellen Anckarsvärd i dessa ämnen såg liga öfverlägsenhet ägde hon intet af öfversit- klarare och svarade redigare, när hon sof, teri.
Hennes fasta bestämdhet i vidhållan- än vi andra när vi voro vakna 1 När man det af en egen mening var förenad med en därtill lägger, att det hos denna späda va- sällsynt förmåga att lyssna till och opartiskt relse, som man knappt tordes taga hårdt i pröfva andras skäl.
Det fanns intet af de- hand, fanns en uthållighet, som leende bar spotism i hennes lynne.
Hon gaf sina skäl arbetsbördor, under hvilka starka skulle dig- och gendref andras med ro och reda; hon nat — då förstår man, huru suveränt öfver- bekämpade en annans mening med kraft lägsen Ellen Anckarsvärd blef på alla de och ärlighet.
Men i samma ögonblick klub- ban fallit öfver diskussionen eller beslutet områden, där hon var verksam.
var hon, som segrare eller som slagen, sam- Men huru öfverlägsen hon än var som ma storsinta, fulländade lady, hvars förmåga intelligens, som karaktär var hon det om att helt skilja sak och person aldrig svek möjligt än mera.
Hennes energi var af det henne.
Äfven denna förmåga är hos alla stilla, skrytfria slag, som aldrig gaf intryc- människor — framförallt hos kvinnor — ket af att hon var öfverhopad eller viktig en af de mest sällsynta, men en af dem, eller bråkig.
Hon handlade endast, out- hvilka mest förenkla och försköna tillvaron.
tröttligt och oafvisligt som en stark natur-
1898 Fann hon sin motståndare värd att förbli hennes vän, förblef han det.
Det fanns icke det minsta misstrons förbehåll i hen- nes själ, sedan hon mottagit en förklaring och funnit den fullgod.
Hon blef, också i person- liga förhållanden, snabbt och klart färdig med en sak och, en gång färdig, lämnade hon saken.
Hon ägde intet af det med- glidande, opålitliga, halfsanna och fega, hvil- ket så ofta gör samarbete och samlif kvin- nor ' emellan så svårt.
Hon var tvärtom den förkroppsligade pålitligheten.
Man fann hen- ne alltid där man lämnade henne.
Hon omgjorde aldrig tidigare förhållanden efter sin ändrade stämning eller sin tidigare stäm- ning efter ändrade förhållanden.
Lika blixtsnabbt, som hon genomskå- dade hvarje praktisk fråga, om än så in- vecklad, fann hon den rätta handlingen, det värdiga sättet att lösa en personlig konflikt, att behandla en ömtålig situation.
Man skulle, äfven med förbundna ögon, kunnat säga att den väg, mot hvilken Ellen Anckarsvärd pekade, var den storsinta, den ädla, den ridderliga handlingens väg.
Intri- gen och bakslugheten voro henne lika främ- mande, som den lilla personliga fåfängan.
Därför kunde hon alltid handla öppet, generöst; därför ägde hon rätt att lyda sin ingifvelse och mod att stå för sin handling och åsikt; därför förmådde hon att se stort på andras handlingar och me- ningar och sökte ej bakom dem små mo- tiv; därför hyste hon en obetingad respekt för andras integritet, för andras åtgöran- den, äfven när dessa förde till vägar, skilda från hennes egna.
Hon ägde förmåga att fullt lojalt underordna sig de lagar, hon själf stiftade, och att — ehuru alla voro villi- ga att vika för henne, ge henne en stor plats — aldrig taga mer än som tillkom henne, aldrig framhålla sin egen person, endast saken.
Hade alla kvinnosakens förkämpar liknat Ellen Anckarsvärd — då hade aldrig några reaktioner behöfts mot kvinnofrågan.
Hon var frisinnad nog att kunna lyssna till de djärfvaste tankar, utan att förfasas, utan att misstyda dem och — framför allt — utan att misskänna deras bärare.
Hennes bild- ning var allsidig, och intet för mänsklighe- ten betydelsefullt område var henne främ- mande.
Genom läsning och resor stod hon på en europeisk kulturnivå, för hvilken alla vinkelsynpunkter voro främmande.
Denna frimodighet att se nya tankar och nya tider i ögonen, gjorde att hon lika litet förhasta- de sig i att fördöma som i att förhärliga.
Kritisk och aristokratisk till sitt skaplynne var hon personligen mycket reserverad.
Hon sysselsatte ej människor med sin egen person, hon af visade alla försök att » göra något af » henne.
Man måste bli förtrolig med henne för att förstå, att hennes hjär- telag var guldrent som hennes karaktär och stålsatt som hennes vilja; för att inse af hvilken verksam medkänsla, hvilken fri vän- känsla hon var mäktig.
De utomstående togo hennes behärskade väsen för kyla och högdragenhet.
Och det är nog troligt, att hon i ungdomen genom sin slagfärdighet, sin skarpa uppfattning och snabba tunga var sträng i sina omdömen.
Med med åren blef hon också i detta fall allt mer hänsynsfull och mild.
Om Ellen Anckarsvärd själf fått bestäm- ma sin död, hade hon helt visst valt den just så, som den stora afgörelsen nu k o m: snabb, stilla och höljd i den ensamhet, i IDUN hvilken hon alltid, i innersta mening, hade lefvat.
H o n blef sparad det långsamma aftagandet, hvilket för henne skulle blif- vit ytterligt plågsamt.
Hon flck nu sluta sin starka tillvaro, innan hon förlorat något af sin kraft.
Ä n n u ett par timmar före sin död lyssnade hon med oförminskad klarhet till ett förslag rörande ordnandet af fattigvårdsväsendet.
Sedan mottog hon be- sök af släktingar, hvilka medförde biljett till premieren af Tirfing, åt hvilken hon mycket gladde sig.
Fru Boberg var hennes systerdotter, Vilhelm Stenhammar hennes släkting och båda för henne kära medlem- mar i den ungdomsskara, hvilken ej sällan samlats till musikaftnar i hennes hem, där hon var den mest älskvärda värdinna, som njöt af att bereda sina gäster all slags trefnad af utsökt slag.
Framför allt njöt hon af att se ungdom omkring sig och hennes sons vänner, liksom hela den stora skaran af begåfvade syskonbarn, trifdes där- för väl i hennes vackra hem.
395 drag, aldrig sett en handling, hvilken jag önskar varit ogjord.
I hvarje skede af hennes lif, i hvarje situation var hon den fullkomligt förnäma personligheten.
Och i detta underliga lif — där det att förlora vår tro på mäuniskors adel är vår bittraste erfarenhet — blir detta att — med full sanning, utan förbehåll — om en människa kunna säga, hvad jag här nyss sagt, något så stort, att den tacksamhet man däröfver känner blir outsäglig.
Ellen Key.
offciv entstanllaT.
iden höst!
Mörka tankar i kvalfylldt bröst; Ingen röst Skänker mitt sinne hopp och tröst- Dyster tid!
Trägen, brådskande, rastlös id; Ingen frid Hennes släktingar lämnade detta, ett par timmar innan Ellen Anckarsvärd där sluta- de sitt lif genom hjärtslag — en död, hvil- ken alla, som älskat henne, måste unna henne såsom det sköna, enkla slutet på ett i klara linier tecknadt lif.
Under mitt varas hårda strid- Gator grå Hjälpa ej till att jämnmod få.
Himlens blå Ser jag blott skymta då och då.
Mitt första intryck af Ellen Anckarsvärd var från en pingstdag 1869 under en ut- färd till Gripsholm, då jag ej nöjde mig med att göra en tur genom slottet, utan också gick andra gången med vid förevis- ningen.
Då jag återkom till min far, som samtalade med fru Anckarsvärd under de stora träden, tyckte jag mig hos henne mär- ka ett satiriskt leende och väntade några ord om en allt för landtlig och ungdomlig entusiasm.
Men när jag rodnade under hennes blick, tändes i de pröfvande stålgrå ögonen en glimt af välvilja, och de ord som konimo voro så vänliga, att den fina stockholmsdamen strax tog det landtliga flickhjärtat.
Mitt sista intryck af Ellen Anckarsvärd var vid detta års novembersamkväm på Nya Idun.
Under vårt samtal — o m för mig plågsamma ting — såg hon troligen på mitt ansikte ett uttryck, som gjorde henne ondt.
T y med en moderligt öm rörelse smekte hon plötsligt min kind.
En smek- ning af Ellen Anckarsvärd var något så ovanligt och just då så rörande, att ett par tårar föllo på den lilla handen, när jag kysste den.
Mellan detta mitt första och mitt sista minne af Ellen Anckarsvärd ligga nu snart trettio år.
De innefatta en period af mång- årigt, nära samarbete — ända tills jag läm- nade den, i min mening, för litet demo- kratiskt verksamma Föreningen för gift kvinnas äganderätt.
Dessa trettio år innefatta också en annan period, då våra vägar utåt skiljdes.
Öppet sade hon mig, hvad hon ogillade; trofast förblef hon det oaktadt min vän och aldrig gjorde hon det min- sta försök att vända mig från min egen väg.
Hon förstod alltid, att jag aldrig var en motståndare till hennes mål eller sträf- van, ehuru jag lade hufvudvikten på andra synpunkter och medel än hon.
Men det var icke endast i mitt personliga förhållande till Ellen Anckarsvärd, som inga misstämnin- gar någonsin blandades.
Jag kan säga att jag, under alla dessa trettio år, aldrig hos henne i något fall funnit ett oädelt Adventstid, Peka fram emot ljus och frid!
Stjärna blid, Visa dig efter jäktfull tid!
Stjärna klar, Signadt tecken för mig nu var, Att du bar Bud, som för jorden frälsning var!
Jesusbarn, Lös mig snart utur nuets gam!
Världens skarn Lär mig att se som idel flarn.
Adventstid, Hjälp mig genom min kamp och strid!
Mulen tid, Lär mig att vänta evig frid!
E.
* K Den 20 december.
* on hade bakat hela dagen.
Blecklådor och burkar stodo fulla med färskt små- bröd.
Det guldgula hvetebrödet doftade, och nu, sent på kvällen, hade hon endast vörtbrödet kvar.
Det fick ej rum mer än fyra limpor i sänder i ugnen, och hvar om- gång behöfde stå där tre kvarts timme, alltså gick det långsamt att få dem gräd- dade.
Barnen, fria från läxor och skoltvång, hade surrat omkring henne hela dagen, men sofvo nu godt.
Mannen hade tittat i köksdörren ett par gånger, mumlande något om otrefnad, och slutligen gått till hvila.
Egentligen behöfde ej mer än en sitta uppe, och jungfrun gjorde ingen invändning, när hon fick lof att krypa in i sitt lilla bås.
Så var husmodern ensam, ändtligen!
Hon drog en djup suck af lättnad, nu kunde hon få tänka i ro och hennes drag få bli fullkomligt slappa.
De trötta ögonen kunde hur dystert som hälst få blicka omkring sig.
Det kunde ej fortfara som hittills, hon måste » förtjäna » något, ej blott indi- * Som bekant datum för Svenska akademiens årliga högtidsdag, vid hvilken de vittra prisen utdelas.
IDUN 396 1898 rekt genom arbete och sparsamhet i hem- met, det förslog ej längre, barnen växte upp, deras behof ökades och mannens in- komster voro lika små, som när de gifte sig.
på sig och smög sig ut ur sängkammaren.
Hon måste tillkämpa sig resignation.
Det var, som om hon velat skrika högt, men de tunga suckarna fingo ej af någon höras.
Nej, det måste vara en direkt penning- förtjänst!
Hur hon grubblade och funderade, så återstod endast en utväg!
Mannen hade föreslagit, att de skulle taga emot spisgäster, hon hade en särskild talang att laga g o d och billig mat, så att det borde bli bra förtjänst.
Några af hans kamrater hade till och med gjort förfrågning, om de ej kunde få komma, men hon hade uppskjutit åtgörandet tills vidare.
Det var henne så motbjudande med dessa främlingar.
Deras lilla lugna, lyckliga hem, där barnens läx- läsning, lek och skratt omväxlade med de förtroliga kvällstimmarne, när hennes man läste högt ur en bok eller tidning.
Allt skulle sopas bort, eller helt och hållet mista sin karaktär; hon skulle bli upptagen vid spiseln nästan hela dagen och måste tänka på mat och åter mat.
Då familjen möttes vid frukostbordet, an- märkte pappa, att mamma såg så blek och trött ut, men hon skämtade öfver barnens strykande aptit och frågade, om de ämnade äta upp allt julbrödet före jul.
Och när pappa gick till sitt arbete, följde hon honom ut i den mörka tamburen och sade liksom i förbigående: » Vet du, jag har tänkt pä det där för- slaget med spisgäster, det är nog inte så dumt.
V i kunna ju försöka från och med den första januari. » » Min kära lilla hustru! » han tryckte ömt hennes hand, » tror du bara att du orkar med allt? » Hon smålog tappert och sade: » Laga du bara att vi få många spisgäster, jag skall nog sköta om dem. » Fanns det då ingen annan utväg?
Jo en, men den vågade hon knappast tänka sig.
Det var j u ingen möjlighet, att hennes ungdomsdröm skulle kunna uppfyllas, och ändå!
Att få behålla sitt hem för sig själf, utan störande ingrepp, att få använda en del af den tid, som nu plottrades bort på småsaker, för att vid skrifbordet gifva form och lif åt det, som rörde sig djupast inom henne.
Det vore att lefva helt och fullt.
A.
B.
Ett konstnärsjubileum.
&gt;-:: — TT —; — ••• " ".
•: ••• ' " - " - f Hon hade alltid skrifvit, men alltid i smyg, stjälande några minuter från syma- skin och kök, men nu skulle det visa sig, om hon hade rättighet att fritt taga denna tid, o m den kunde ge henne reel valuta, eller o m den fortfarande endast skulle ut- göra hennes privata säkerhetsventil.
Går- dagen hade afgjort det, men var det möj- ligt att Svenska akademien bland ett hälft hundradetal täflande just tillerkänt hennes diktsamling priset?
Hon visste att hennes make ej tänkte på någon högre belöning än ett mention hono- rable, ett hedersomnämnande, men för henne var det för litet.
Konkurrensen var stor, det gällde allt eller intet.
Nattens timmar skredo, den * ena o m - gången efter den andra af mörkbruna, glän- sande vörtbröd radades upp på köksbordet, och klockan tre gick hon slutligen och lade sig så trött, att hon genast somnade.
Då hon ' vaknade, höll mannen på att kläda sig.
» Jag får lof att skynda mig ut efter ' Postgumman ', » sade han, i det han muntert nickade åt henne.
Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, det dröjde en hel kvart, så hör hon honom komma med stormsteg uppför trapporna.
» Mor!
mor!
barn, barn!
K o m hit!
Mamma har fått hedersomnämnande af Svenska akademien.
Hör bara, » och med rösten skälfvande af rörelse läste han: » Bland öfriga täflingsskrifter har akademien velat med hedersomnämnande utmärka i främsta rummet n:r 10, en samling dikter utan gemensam titel m e d afseende å det okonst- lade behag, den känslans uppriktighet och skärhet, hvilka röja sig i dessa sånger från hemlifvets stilla krets, särskildt sådana som ' Min skatt ', ' Julstämning ', och ' Uppfostran '. » Det var som om hon invärtes krympt ihop.
Så var det då slut med alla för- hoppningar.
Det var en lång arbetsdag, som aldrig tycktes vilja taga slut, men när alla sofvo, k o m natten med tystnad och ensamhet.
Hon steg ljudlöst upp, klädde mm C a r o l i n e Östberg.
P en konstnärinna, hvars bild synes här ofvan, kan, när hon nu i dagarna firar sitt kvartsekelsjubileum som sånger- ska och som scenisk artist, blicka tillbaka på en bana, mer skiftande och framgångs- rik än de flestas.
O m någon vid hen- nes debut hade förutsagt, att den unga sångerskan med den nätta och välljudande, men långt ifrån betydande stämman, som så käckt försökte sig som den muntra Anna i Webers Friskytten, skulle, efter att länge ha glänst som en af stjärnorna på operet- tens himmel, sedermera i ett dussin år med utmärkelse sjunga den stora operans alla mest röstkräfvande partier samt ännu ef- ter tjugufem år äga röst nog i behåll att kunna segerrikt utföra en ansträngande prima-donna-repertoar, så hade ingen trott en så djärf spådom.
Fru Östberg har emel- lertid förstått att göra det skenbart omöj- liga möjligt.
A f från början obetydliga röstmedel har hon genom ihärdigt arbete så att säga skapat den härliga, glansfulla och dock på smältande nyanser så rika stämma, som så länge varit hela vår mu- sikaliska publiks förtjusning.
Det är hen- nes lätta tongifning och fullkomliga herra- välde öfver respirationen i förening m e d en särskildt de senare åren framträdande vis hushållning med stämman, som satt henne i stånd att bibehålla den så frisk och ung ännu in i en ålder, då de flesta af henne jämnåriga sångerskor få nöja sig med, hvad man artigt brukar kalla » les beaux restes », och samtidigt har hon i sin konst nått en musikalisk och vokal förfi- ning, som ställt henne på tinnarna af temp- let.
O m man nu för tiden hör vidt och bredt talas om sångkonstens förfall, hvar- till det nog ofta gifves anledning, så kan man tryggt framhålla fru Östberg såsom ett exempel på, att dock ännu verkliga sångartister finnas, hvilka icke blott förstå att blända genom ett briljant, men ytligt tonfyrverkeri, utan äfven att fängsla genom föredragets gedigenhet, klarhet och musika- liska nobless.
Det berättas, att i början af 1870-talet världsberömda sångerskor som Kristina Nilsson icke tordes hit af fruktan att fördunklas af den utom vårt lands grän- ser föga kända Louise Michaeli.
Likaledes ha icke ens de mest ryktbara sångerskor, som vi här de senare åren haft tillfälle att höra, kunnat öfverglänsa fru Östberg, ehuru hon icke vunnit världsrykte; någon egentlig rival torde hon bland dem knappt ha ägt annat än i Marcella Sembrich, som hon för öfrigt i åtskilligt liknar, i det att de bägge främst äro, hvad man skulle kun- na kalla klassiska bravursångerskor.
Bland de sceniska gestalter, fru Östberg under sin långa teaterbana framställt, in- tagas hedersplatserna af de roller, hon ut- fört inom buffa-operan, för hvilken hon äger den afgjordaste begåfning.
Jag tänker då mindre på hennes operett-tid och på de gestalter, hon då skapade, icke heller på hennes första tid vid kungl.
teatern, utan jag afser närmast de gestalter, som hon under sitt sista skede framställt.
Hennes populäraste roll inom buffa operan är fru Ström i Nicolais » Muntra fruar », en roll, som hon för första gången utförde redan för 22 år sedan, alltså under sina första teaterår, men som hon sedan dess utar- betat till en fullt individuell figur, en frisk och saftig buffa-typ, på samma gång som hon naturligen sjunger partiet med den ele- gantaste koloratur, det mest briljanta före- drag.
Utmärkt är hon äfven som Marie i » Re- gementets dotter », och som Martha, två bland hennes mest lyckade framställningar, där hon äfven har väl begagnat tillfället att visa hela glansen af sin sångkonst.
Ett litet mästerstycke i sin art — låt vara, att denna icke står högt på konstens rang- skala — var äfven hennes roliga, automat- mässiga docka i » Hoffmans sagor »; Icke lika obetingadt har fru Östberg all- tid lyckats inom den seriösa operan, där hon understundom brustit i förmågan att individualisera, hvilken som bekant blott alltför sällan stå opera-artister till buds.
Särskildt i att uttrycka starkare känslor och lidelser lyckas hon emellertid i allmänhet väl, och äfven för det veka, rörande, ' ömma, resignerade har hon de senare åren lyckats finna uttryck.
Framför allt i operan » Me- fistofeles » förmådde hon att i fängelsesce- nen som Margaretha inlägga både drama- tisk kraft och ett rörande uttryck, en gri-
1898 IDUN alltid står all konstfärdigheten hos en bra- vursångerska p å så solid musikalisk grund som hos fru Östberg.
Därför har hennes sång också alltid verkat uppfriskande och välgörande.
pande sanning, som gjorde att hon i detta parti med framgång kunde täfla med en dramatisk artist sådan som Gina Oselio, hvilken hon för öfrigt öfverträffade genom sin smältande, ljufva sång; fru Östbergs mezza-voce är j u nästan absolut enastående i fulländning.
Af öfriga italienska partier, som fru Ost- berg utfört, nämner jag främst Aida, en af hennes populäraste uppgifter, där hennes sång alltid varit beundransvärdt fulländad, Norma, Gioconda, Elvira i Ernani o c h Leonora i Trubaduren.
Bland rena kolora- turpartier, som sångerskan utfört, bör man minnas hennes Margot i Hugenotterna, där hon sjöng med ett raffinement och en pärlande teknik, som gjorde hennes utfö- rande af detta parti till ett verkligt unicum.
Fru Östbergs största betydelse för vår operascen ligger emellertid i det stöd, hon varit för den klassiska repertoaren.
I Mo- zarts operor, där så mycken sångkonst kräfves, för att de olika partierna skola komma till sin rätt, och där örat i de öm- tåliga cantilenorna önskar liksom väga hvar ton på tonskönhetens och tonrenhetens guld- våg, där kommer först fru Östbergs stora konst till full utveckling.
Hennes grefvinna i » Figaros bröllop », Nattens drottning och Elvira i » Don Juan » äro nära nog verkliga musikaliska idealprestationer.
Till dessa är äfven att räkna Fidelio, där hon sjunger med sådan konst och säkerhet, att åhörarne icke ana de oerhörda svårigheter, som här öfver- vinnas, utan endast glädjas åt den ädla skönhet i ton som föredrag, som kväller fram ur hennes återgifvande af den store mästarens härliga verk.
Man kan nog få se detta parti mer dramatiskt återgifvet, men knappast höra det sjungas med en skönare hängifvenhet eller med mer suveränt mästerskap.
P å detta skall jag blott anföra ett exempel.
Fidelios utrop på höga b: » tödt erst sein Weib » (på svenska: » döda först hans maka ») är ett allmänt fruktadt ställe, isynnerhet här hos oss, då den sven- ska öfversättningen nödvändiggör, att den höga tonen attackeras t v å gånger efter hvarann '.
Just p å denna för de flesta sån- gerskor alldeles osångbara fras finner fru Östberg några af sina skönaste toner.
F ö r ett sådant mästerskap måste äfven den kin- kigaste buga sig.
Värdigt vid sidan af dessa partier stå hennes Agatha i » Fri- skytten » och Rezia i » Oberon », en af hen- nes bästa uppgifter, där särskildt Ocean- arian alltid sjöngs med elektriserande glans, samt hennes Jessonda, där hon visade sitt mästerskap i arian, ett verkligt Spohrskt violinadagio, som icke Wilhelmina Neruda hade utfört i mer klassisk stil eller med mer fulländadt legato på sin Stradivarius än fru Östberg p å sitt ädla instrument.
Magnus Josephson.
* Sfduns julnummer Fria Östberg s o m Eezia i " Oberon ".
äfven som sånglärarinna utöfvar hon en verksamhet, som borde kunna få den största betydelse.
För vår Opera är hon dess utan gensägelse förnämsta konstnärliga pryd- nad.
Icke ofta träffar man hos en artist en så omutlig samvetsgrannhet, en sådan grundärlighet och gedigenhet i hvar tum och en sådan afsky för all flärd och hum- bug som hos fru Östberg.
Allt briljerande i otid med rösten till förfång för karaktä- ristiken eller det konstnärliga intrycket är henne främmande, och hon har alltid vetat att absolut underordna sig det konstverk, hon har att tolka, något som är mycket ovanligt bland sångartister, hvilka hälst vilja på både möjliga och omöjliga ställen göra långa fermater, — för att visa rösten!
— och fråssa i alla slags urmodiga opera- manér, eller också, o m de vilja följa med sin tid och inlägga verkligt dramatiskt ut- tryck i sin sång, brista i korrektheten och precisionen.
Fru Östbergs fina musikaliska gehör och utvecklade sinne för rytm ha gjort hennes sång så korrekt, så musika- liskt sund, men denna korrekthet lifvas äf- ven af det af situationen och karaktären betingade uttrycket.
Dessa, som man tyc- ker elementära egenskaper, äro icke så all- männa, som man skulle kunna tro, och icke utsändes i början af nästa vecka Ull samt- liga våra prenumeranter, och hoppas vi, att det skall bära glädje och julstämning till tusentals svenska hem!
I julnumret kommer ock att meddelas fullständig plan för de viktiga utvidgnin- gar och förbättringar, som Idun till ny- året vidtager, och om hvilka vi i n:r 45 lämnade ett förberedande meddelande.
Vi erinra redan nu alla våra gamla vänner om vikten att i god tid för sin egen räk- ning förnya prenumerationen — helst före jul och de många helgdagarne — samt bedja dem att hos vänner och bekanta, hvilka ännu ej hafva Idun, för det kom- mande året på det bästa rekommendera » de svenska hemmens egen tidning », som nu rustat sig att med friskare och mång- sidigare krafter än någonsin tillförene söka fylla sitt betydelsefulla program.
* Jul och ungdomsglädje, I ulen är j u framför allt barnens, ung- domens fest och den glädje, som då, rikare kanhända än vid någon annan tid- punkt på året, lyser in äfven i gamla hjär- tan, är främst en återspegling af festens glans i unga ögon.
Hvarje moder och fader, hvarje ungdomens vän sträfvar nu ock att bereda de unga dessa angenäma små öf ver- raskningar i julklappsväg, som p å helgens strålande afton utgöra glädjens höjdpunkt.
Bland de mer eller mindre rika skänkerna i er ungdoms julklappskorg skulle vi då också vilja rekommendera en, för hvilken penningutgiften icke är stor, men som helt visst för de unga mottagarna skulle med- föra en varaktigare och innehållsrikare till- fredsställelse än mången annan snart för- brukad eller glömd gåfva.
Det vore ett prenumerationskvitto för det kommande året på en verkligt god ungdomstidning.
En sådan äga vi nu ock i tidningen » Kamraten », hvilken sedan sex år utgifves från hufvudstaden och redigeras af Frithiof Hellberg och Johan Nordling under med- verkan af många bland vårt lands bästa ungdomsförfattare och konstnärer.
Vi våga påstå, att Kamraten i en alldeles enastående grad förvärfvat vår ungdoms sympatier.
Den har gjort det genom att ställa sina mål högt, genom att städse söka besjäla de unga för en brinnande fosterlandskärlek, en glad pliktuppfyllelse, ett äkta kamratsinne.
Men den undviker därvid allt torrt pedan- teri, så främmande för unga, friska sinnen, och den sätter en sund ungdomsglädje främst på sitt program.
Som Wagnersångerska har fru Östberg äfven visat glänsande egenskaper.
O m ock- så hennes dramatiska teknik icke här all- tid fullt räckt till, så har hon dock musi- kaliskt låtit både Elsas, Elisabeths och Seg- lindes partier komma till sin fulla rätt, och icke blott det, utan både i fråga o m före- dragets stiifullhet och rent vokal tonskön- het sjungit så, att hon just i dessa verk vunnit några af sina vackraste konstnärliga segrar, hvartill äfven den efterdömligt klara diktionen i sin mån bidragit.
I konsertsalongen har hvart och ett af fru Östbergs uppträdanden endast tjänat till att om möjligt ytterligare befästa hennes anseende som vår främsta sångerska, och 397 Fru Östberg: s o m Aida.
Kamratens redaktionsbord dignar af de bref, som dag från dag ingå från dess unga läsare, och i hvilka de i ungdomligt öfver- svallande, ofta naivt intagande ordalag ge uttryck åt sin förtjusning öfver sin » egen tid- ning ».
V i skulle kunna citera spaltvis ur
(DUN 398 dessa skrifvelser, men vi föredraga att be- hålla dem för oss själfva som ett kärt vitt- nesmål, att våra uppriktiga sträfvanden för de unga af dem själfva äro öfver all för- väntan uppskattade.
Men äfven från föräldrar och målsmän och från den offentliga kritiken ha vi mot- tagit talrika erkännanden.
Ett enda af dessa bedja vi här att få anföra, då det i sig på ett ypperligt sätt innesluter det väsentliga af Kamratens program och kommer från ett håll, som vi högt akta.
Det är nämli- gen den i Stockholm utgifna, välredigerade tidskriften » Arets minnen », hvilken gjort till sin uppgift att i ord och bild hugfästa årets märkligare händelser, som i ett af sina senaste häften ägnat en uppsats åt det » Kamratmöte », som bland unga prenume- ranter på Kamraten afhölls å Kinnekulle den 1 juli i år.
» I den tanke, som då för första gången förverkligades, se vi ett spi- rande frö, af hvilket en dag kan varda ett stort träd, » säger den nämnda tidskriften och skrif ver vidare: » Sedan 1893 finnes här i Sverige en ungdoms- tidning, kallad Kamraten.
Denna hvar fjortonde dag utkommande tidning eller tidskrift har haft åtskilliga till sitt syfte förträffliga föregångare, men ingen af dessa har vunnit en sådan utbred- ning eller ett sådant inflytande i de ungas leder som Kamraten.
Den har vunnit detta genom sin oaflåtliga sträfvan att åvägabringa ett kam- ratligt andligt " samarbete med sin läsekrets.
Den har ej med lärarmässig ängslighet lagt an på att bjuda sina läsare endast lärorika och ut- märkta saker; den har gifvit dem den ena illustrerade äventyrsskildringen eller indian- romanen efter den andra; den har beredt rum åt mer än en skildring af pojkaktiga upptåg, hvilka endast den kan finna roliga, som tycker öm icke blott sedisa, stillsamma barn, utan äfven ungdomsfriska, odygdsglada barn med godt gry; och slutligen har den låtit skriflystna ungdomar i stort omfång öfva sig i författarskap i &gt;sin egen tidning ».
Alltigenom har redaktionen dock utöfvat en vänskaplig, men långt ifrån alltid mild kritik, sofrat och valt, uppmuntrat, utdelat pris och på alla vis sörjt för nödig omväxling.
Både lekar, sport, tankeöfningar och bildande nöjen har den uppmuntrat: om fotografering, frimärkssamling, insektsamling, växtpressning och fotvandringar ha allehanda upplysningar och god vägledning lämnats.
Att förena det nyttiga med det nöjsamma har ock varit en genomgå- ende sträfvan, och för hvad som kunnat gagna ungdomen har tidningen ofta gjort ganska afse- värda uppoffringar.
Så t. ex. lät den under förliden vinter anordna en pristäflan för histori- ska minnesord enligt ett nytt och lättlärdt min- heskonstsystem samt utarbeta och till sina läsare utdela en lista på öfver 500, till största delen mycket goda hjälpord för inlärande af historiska åratal.
Men tidningen har ej inskränkt sina sträf- vanden till dylikt redaktionsarbete.
Den har äfven gifvit uppslag till åtskilliga kamratför- eningar, af hvilka » Idrottsföreningen Kamraterna » har kretsföreningar i en mängd städer.
Den har vidare efter en engelsk-fransk förebild an- ordnat en svensk-norsk-finsk kamratbrefväxling sålunda, att af en svensk eller svenska och en kamrat från något af broderländerna bildas ett par, som växlar bref på bestämda tider om hvad som ligger dem om hjärtat: i många fall blir måhända detta tankeutbyte tämligen värde- j£ löst, i andra kan det helt visst knyta ej blott ett språkligt band mellan de skrifvande och därmed öka deras vetande, utan ock efter hand göra dem förtrogna med broderfolkets egen- domliga åskådningssätt, seder och familjevanor, ja, knyta ett för båda länderna fruktbärande vänskapsband för lifvet.
Och så har slutligen Kamraten förenat en stor del af sina läsare till ett Kamratförbund med ett förgylldt kamrat- märke som igenkänningstecken samt följande korta, men innehållsrika program: » en brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, härdande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften. » 1 juli i år sin_ första » kamratdag » på det vackra Kinnekulle.
Öfver hundra glada ungdomar från olika bygder af Sverige samlades där, och en ännu större kamratskara hade skriftligen infun- nit sig medels 60 bref och 30 telegram.
Snart voro alla som gamla vänner, sjöngo, lekte, dan- sade, höllo tal, hurrade och hade » förtjusande roligt »: var jublet än ibland ' något stormande, så var det också » högt till taket », och ingen oordning, ingen misshällighet, ingen förlöpning störde ungdomsglädjen.
Sådana stunder lämna ofta oförgätliga minnen i unga själar: frön kunna sås och band knytas af största betydelse för framtiden.
En lifskraf- tig ungdom samlas ej för tidigt kring högstämda, enande framtidstankar.
Vi lyckönska därför af hjärtat Kamraten till den goda början och till dess af sikt att ett kommande år » än vidare ut- veckla den vackra tanken att under härliga sommardagar på minnesrika eller eljes sevärda punkter i vårt fosterland samla dess ungdom till oskyldig glädje samt till en dådkraftig foster- landskärleks och kamratkänslas inbördes be fästande. » Så långt » Årets Minnen »!
Det skulle glädja oss, om rätt många af Sveriges fäder och mödrar ville verksamt stödja Kamra- tens sträfvanden, om de genom dessa rader kunde känna sig föranlåtna att på prof för nästa år införa » Kamraten » som de ungas vän i sina hem.
Priset på posten för helt år är endast 3 kronor, och så kan j u visitkortet, prenumerätionssedeln, instufvas bland andra håfvor i julklappskorgen.
Kronprinsessans resa.
Alldenstund det efter prof. Passows undersökningar yttermera bekräftats att hertigens af Skåne öronlidande för närvarande ej ger anledning till något nytt operativt ingrepp och öfver hufvud ej inger några farhågor, har kronprinsessan, hvilkens hälsotillstånd på senaste tiden allt mera för- sämrats, på sin läkares tillrådan redan i denna vecka anträdt sin på grund af prinsens sjukdom allt för länge uppskjutna resa till södern.
Af- resan ägde rum i onsdags.
Kronprinsessan åt- följes af friherrinnan Ahlströmer, född Ehren- borg, och kammarherre F. Peyron.
* Prinsessan Thyra af Danmark, prin- sessan Ingeborgs yngre syster, som här gästat sina närmaste anhöriga sedan medio af novem- ber månad, afreser från Stockholm i dag fredag med ordinarie södra snälltåget.
Ännu en kvinnlig fil.
ä:r.
För vinnande af fil.
doktors-grad vid Upsala universitet för- svarade fil.
lic. Lydia Wahlström den 15 d:s en af henne utgifven afbandling: Sveriges förhål- lande till Danmark 1788 — 89.
Den unga drottningen af Holland har, enligt uppgift i flere utländska tidningar, för- lofvat sig med prins Wilhelm af Wied, drottning Sofias systerson.
Bröllopet skall firas i Haag i april nästa år.
Tidning för musik och teater är namnet på en ny publikation, hvaraf profnummer med- följer veckans Idun till alla dess prenumeranter.
Efter hvad vi försport komma flere framstående pennor att medarbeta i densamma.
En s o r g ö f v e r s v i k e t h o p p, d e n p i n a r ej s å e n s j ä l s o m vinterns köld en naken kropp, s o m s t e n a r e n s a r g a d häl.
Hvad är r o m a n t i s k s j ä l a n ö d, s o m tycker sig intressant, m o t d e t, att u t a n t a k o c h b r ö d få s o f v a vid v ä g e n s k a n t?
Detta kamratförbund, som för öfrigt ej sam- manhålles af några stadgar eller afgifter, höll den Juvelerare Jakobstors 1 1898 Ada Christen.
Ringar, Broscher, Armbaud, Kedjearmband, » Dagsländor », af Mari Mihi.
Under denna an- språkslösa rubrik har den unge författare, som döljer sig under märket » Mari Mihi », äfven väl- kändt och skattadt af Iduns läsarinnor, till julen utsändt en samling noveller, dem vi anse oss lifligt kunna rekommendera.
En och annan af dem har redan varit synlig i våra spalter och förvärfvat läsarinnornas varma tycke.
Författa- rens goda berättaregenskaper genomgå dem alla: en målande och liflig stil, god iakttagelse- och karaktäriseringsförmåga och — ej minst fängs- lande 1 — en frisk humoristisk syn på lifvets skif- tande företeelser.
Med sina luftiga vingars spel skola helt visst Mari Mihis » Dagsländor » förmå fladdra bort mången angenäm drömstund för vänner af vår unga vitterhet och kanske äfven väcka ett minne eller intryck till lif, varaktigare än sländans!
» Tirfing » å K u n g l, t e a t e r n.
Upptagandet af en ny opera motses ju alltid med intresse, och detta intresse blir naturligtvis än större, då.
det verk som skall framföras allt- igenom är inhemskt.
Länge har man gått och väntat på Vilhelm Stenhammars » Tirfing », och förväntningarna på densamma hafva nog varit ganska stora.
Hr S. har ju redan hunnit göra sig känd som en allvarligt sökande och arbetande ande på musikens mera betydelsefulla områden, hvadan man anser sig ha skäl att ställa rätt stora anspråk på honom.
Förväntningarna hafva ej heller svikits — om man får döma af det entusi- astiska bifall, som kom hr S. till del vid » Tirfings » första uppförande fredagen den 9 dennes.
Bi- fallet var nog ock till stor del välförtjänt, ty operan eller musikdramat, som tonsättaren själf kallar » Tirfing », betecknar onekligen ett afgjordt steg framåt i hr S:s utveckling som kompositör.
Att den unge tonsättaren valt Wagner till före- bild, märkes på allt, och detta må ingen för- tänka honom, tvärtom — det bästa är godt nog.
Ej heller kan han skäligen klandras för de tyd- liga reminiscenser från Wagners operor ss.
» Fly- gande Holländaren », » Valkyrian » och » Tannhäu- ser », som förekomma i hans musikdrama.
Till åtskilliga af dessa gifver textboken direkt an- ledning.
Men hvad tonsättaren hade bort und- vika, det är dessa longörer, som här och hvar förekomma, och hvilka inom kort skola för alltid begrafva » Tirfing », om de ej med det snaraste bortarbetas.
Musikdramat går nästan alltigenom i ett långsamt tempo och verkar redan därigenom långdraget.
Detta är verkligen synd, ty arbetet besitter obestridliga föi tjänster och har att upp- visa många musikaliska skönheter.
Särskildt gäller detta den instrumentala delen.
Vi erinra endast om början af förspelet, där orkestern så väl afmålar nattstämningen kring Angantyrs graf, samt den briljanta afslutningen af samma för- spel; vidare de små mellanspelen i första akten, början af gästabudet i andra akten, orkester- ackompanjemanget till bardens sång, Hervardurs vägran att mottaga Gullvägs hand, ovädersmål- ningen i efterspelet m. m.
I rent melodiöst hänseende framstå hufvudsakligast väfsången och Vidars saga, båda i första akten.
I andra akten finner man en ganska karaktäristisk dryckes kör.
Hvad man särskildt saknar i detta fornnor- diska musikdrama är teckningen af den kraft, djärfhet och oförvägenhet, som man gärna vill förbinda med tanken på dessa forntida vikingar, som här framställas.
Särskildt finner man allt för litet däraf hos Vidar och Hervardur, den se- nare visserligen af kvinnligt kön, men som dock — enligt en kämpes skildring i andra akten — gått som segrare ur hvarje slaktning.
Väl tio skilda kungariken lyda blindt hans lag Fast okrönt fordrar han konungslig aktning.
Och af kung Gudmund betecknas de båda som » vildhjärnor tvänne ».
Af allt detta förnimmer man dock ej mycket i dramat annat än vid den Kedjor, Nålar, Begär prisuppgift innan uppköp göres på annat håll.
Silfverarbeten, Bordsilfver, Modernast!
Solidast!
Billigast
IDUN plötsligt upplågande striden mellan Hervardur och Vidar.
Däremot är kungadottern Gullvägs blidhet väl karaktäriserad.
I musikaliskt hänseende har » Tirfing » emeller- tid så stora förtjänster, att den väl förtjänar ett rum i vår operarepertoar, men först sedan den lämpligt förkortats.
Beträffande texten och de- korationerna hänvisa vi till Iduns förra nummer, där en framstående medarbetarinna redogjort för dem i samband med teckningen af deras ge- nialiska skaparinna.
På utförandet har mycken omsorg å alla håll blifvit nedlagd, det måste rättvisligen erkännas.
Såväl fru Linden som fru Lindberg äro förträff- ligt på sin plats som resp. Hervardur och Gull- väg.
Man skulle endast önskat litet mera man- haftighet och kraft hos den förra.
Men man måste skänka henne sin beundran öfver att hon ända till slutet stod ut med det långa och hö- geligen ansträngande partiet.
En särdeles fram- stående prestation, främst i vokalt hänseende, var hr Forsells Vidar.
Den vackra, malmrika stämman gjorde sig alldeles ypperligt gällande, och i dramatiskt hänseende har hr F. tydligen gjort mycket goda framsteg.
Bland öfrige roll- innehafvare böra särskildt nämnas hrr Elmblad (Angantyr), Sellergren (Gudmund) och Bergström (barden).
För iscensättningen förtjänar hr Elm- blad det amplaste erkännande.
Salongen var fullsatt till sista plats af en högtidsklädd publik, bland hvilken märktes konungen, kronprinsen, prinsarne Carl och Eugen med talrik uppvakt- ning.
Föreställningen slutade nära / 12.
3 4 Svenska teatern.
Ofvanpå Jane Hadings ut- sökta finsmakarkonst bjuder nu Svenska teatern på bastant husmanskost, ett danskt melodrama » Familjen Jensen », ej utan förutsättningar att med sina grella godtköpsfärger fånga en mindre fordringsfull publik, men absolut okonstnärligt i hela sin dilettantiska anläggning.
Författaren, en hr Hoyer, lär ock vara utöfvare af det väl- .ofliga apotekareyrket och mellan expedierandet af recepten befatta sig med dramatiskt skrift- ställeri.
Lyckligtvis gjordes anrättningen åt- minstone delvis njutbar äfven för en litterat publik genom det förträffliga utförandet af ett par, tre af rollerna.
Med nöje såg man ändt- ligen hr Sillberg åter; af den afsigkomne, men ständigt lika själfsäkre f. d. löjtnant Husum- Jensen gjorde han en alldeles ypperlig typ.
Bra lyckades ock fröken Borgström och hr Eliason i sina uppgifter.
Däremot var hr de Wahl denna afton förskräckligare än någonsin i sitt anspråks- fulla och stelnade maner.
Det är hög tid, att denne skådespelare snart tar sig samman och vänder åter, om han ej alldeles skall förspilla naturens från begynnelsen så odisputabelt rika håfvor.
Fröken Sigrid Carlheim-Gyllenskölds konsert förliden vecka var talrikt besökt och gaf den dugande pianisten tillfälle att ådagalägga sina goda egenskaper i ett kraftigt och tekniskt vår- dadt, om än något torrt spel.
Glansnumret var Beethovens härliga Kreutzersonaten, vid hvilken hr Zetterqvist biträdde med sin eleganta stråke.
Konsertens intressantaste del utgjordes emel- lertid utan tvifvel af grefvinnan Ebeth Mörners vissång.
Efter den lysande framgång, densamma nyligen rönte i Helsingfors och hvarom ryktet äfven nådde våra tidningar, motsåg man hennes uppträdande med en viss spänning.
Hvad hon denna gång gaf var väl litet, för att däraf kunna fälla ett mera afgörande utlåtande, men nog för att i grefvinnan Mörner låta oss ana en romanssångerska af mindre vanlig själfullhet och personligt temperament.
Vi hoppas att hon snart förnyar sitt framträdande och då med mera omfattande program.
Symfonikonsert gifves i morgon lördag å k. tea- tern, hvarvid till åminnelse af Beethovens fö- delse flere af den store mästarens orkestrala verk komma till utförande.
O såg mig, hur kommer kärlek?
— » Den kommer — o c h kommit harb Och säg, hur försvinner kärlek?
» Om så, det ej kärlek var? » Och när är kärlek som — » När någon den helt Och säg mig, hur talar - — » Den talar ej, älskar rikast?
har fått! » kärlek?
blott »! » Friedrich Halm.
399 När julen står för dörren, En flickrumsinteriör För Idun af G ö r ».
- Mlickorna Hallbergs prydliga jungfrubur före- r tedde denna afton en högst ovanlig och bro- kig, för att icke säga skräpig anblick.
Stolarna voro belamrade med garner och allehanda söm- nadstillbehör, och på småborden trängdes sprit- kök, kaffeattiralj samt hvarjehanda småbröd och » godtor ».
Lampskenet flöt starkt ned öfver det stora bordet i rummets midt, kring hvilket fem unga damer sutto församlade i trägen arbetsflit.
Men ofvanbelysningen var genom en stor lampskärm dämpad och insvepte de unga damerna i en in- tressant clair-obscur.
Mimmi Malm sömmade på någonting läckert i silke och guld.
Gerda Forsman däremot manö- vrerade något stort och ohandterligt i broderi- väg, ett blifvande dörrdraperi, som i en hel börda tyngde på hennes knä.
På bordet framför henne utbredde sig garner i rostgult och krapprödt samt allehanda andra stilenliga färger.
Anna Malm satt med pannan i handen och plitade och räknade på ett flätstyngsbroderi, hvarpå hon begått något fel.
» Jo, det var just trefligt, jag får börja min ' uppsittarenatt ' med att sprätta upp allt, hvad jag sytt förut i kväll, » utbrast hon slutligen och lutade sig missnöjd, samt håglös blifven, tillbaka i stolen.
» A, friskt mod, bara!
Det tar du snart igen, » tröstade Ebba Hallberg.
— » Nu slog hon tio, hörde ni det?
Jag har hunnit alldeles ' charmant ' på denna timma.
Vi sitta åtminstone till fem, flickor!
Åtta timmars arbetsdag — eller arbets- natt, hur det skall kallas — det måtte då inte vara för mycket. » » Mamma ville ha mig att lofva, att vi skulle sluta senast klockan två, » sade Signe, » men jag gaf undvikande svar.
Jag måste ha hennes buf- fetduk färdig i natt.
Så fasligt varmt här är, » pustade hon.
» Jag tar sannerligen af mig kor- setten, så att jag kan känna mig ledig och sval. » Och Signe lät handling följa på ord.
» Ja, jag med, » sade Gerda Forsman, i det hon hastigt och lustigt frigjorde sin ståtliga, snörlifs- bepansrade figur från alla besvärande band orh fjättrar.
» Nu känner jag mig riktigt skön och ledig, » förklarade hon därpå, i det hon förskansade sig bakom sitt tunga värmande draperi.
Nu öfvades en rent af frenetisk arbetsifver, och samtalet utgjordes under ett par timmars tid af föga annat än en torr, afhuggen fackkonver- sation på broderiteknikens område.
Så slog klockan tolf, och då uttalade Signe Hallberg det förlösande ordet: » Nu flickor, sätter jag på kaffet 1 » Och så tändes kaffeapparaten.
Ljufliga kaffeångor började snart utbreda sig i rummet.
Blotta aromen verkade stimulerande på flickorna.
Samtalen svällde ut utöfver textil- intressenas sfer till småskvallrets, allt under det arbetsifvern något minskades.
När så Signe kom med kaffebrickan, som dignade af allehanda bak- verk, och flickorna måste maka ihop sina arbe- ten, blef stämningen riktigt lyftad.
Just som man var i färd med att servera » på- tår », spratt hela sällskapet till vid en skarp knac- ning på dörren.
Innan någon hunnit ens kom- ma sig för med ett » stig in! », gjorde Ville Hall- berg, sonen i huset, något tveksamt sin entrée.
Han mottogs med ett blandadt korus af: » Nej men, Ville! » i systerligt ogillande tonfall och: » Nej se, kandidat Hallberg! » i mera dämpadt uttryckslösa.
» Ja, jag kände ju den ljufligaste kaffedoft, re- dan när jag kom i trappan.
Och som jag hört glunkas om, att här skulle hållas en liten sy-orgie, så tyckte jag just, att jag kunde få vara med på ett litet hörn. » » Du har nog varit med på ett försvarligt ' hörn ' förut i kväll.
Jag tycker mig känna de ljufliga- ste punschångor, » förklarade Ebba.
» Här finns inga koppar. » » Jag dricker ur glas, det går lika bra, » för- klarade Ville, som egentligen låtit kaffet tjäna som förevändning för att få se en liten skymt af sin flamma för tillfället, Gerda Forsman.
» Nå, var det roligt hos löjtnant Berling? » frå- gade Ebba i den likgiltigt vårdslösa ton, bakom hvilken unga damer ofta söka maskera sina små hjärteförsänkningar.
o Väggohyra, Mal och Bakterier » Ja bevars, » svarade brodern utan all uppfatt- ning af systerns förtäckta intresse för löjtnant Berling.
— » Hvad skall detta bli för vackert? » frågade han i stället, öfvergående till de egna intressena, och låtsade sig granska fröken Fors- mans arbete.
» Jaså, ett dörrdraperi.
— Och detta? » under- rättade han sig, med artig opartiskhet, hos Anna Malm.
— » Och det här är väl den där kudden, du ämnar ge mig, Ebba?
Den ser inte så oäf- ven ut. » » Ja, det kan du ju inbilla dig, » sade Ebba kort.
» Och detta, hvad är det? » sade den tjufpojken Ville, efter att ha kastat sig ned i soffan och gripit fast i ett långt, underligt ting i ljusblått och hvitt, som låg bredvid honom och som han, ehuru icke så alldeles obevandrad i damtoalettens mysterier, dock vecklade upp med alla tecken till absolut okunnighet.
De främmande flickorna gåfvo till små utrop af fasa.
Det var ju Gerdas korsett!
» Det ser ut som något slags brynja, » menade Ville.
» Ja, det är också mycket riktigt Gerdas brynja, så det vore kanske lämpligast, att du inte vore fullt så närgången, » förklarade Ebba.
Ville, som tyckte sig opåtaldt kunna få bestå sig nöjet af ett litet skämt med ett » systerligt » snörlif, blef för ovanlighetens skull en smula brydd och lade ögonblickligen korsetten ifrån sig.
Gerda för passade den därpå, med förolämpad min och en knyck på nacken, till ett mera undangömdt ställe.
Allmänna uppmärksamheten var så koncentre- rad på Ville, att ingen märkte att dörren öpp- nats, förrän en liten underlig figur — med en fart, som endast kunde motiveras genom rädslan för den mörka vinden, kom instörtande i rum- met, fram i ljuset och värmen, med ett: » Hu då! » Det var den sextonåriga Olga, draperad i en stor röd filt, under hvilken den fotsida nattskjor- tan lätt framskymtade.
» Det var då riktigt skam- ligt, så ni narrade mig, flickor.
Jag trodde ju, att Gerda och flickorna skulle gå hem, då de sade godnatt.
Nej, men se Ville! » sade hon, i det hon sjönk ned i soffhörnet midt emot ho- nom.
» Hvad har du här att göra? » » Jag dricker kaffe, som du ser.
Men hvad du har här att göra, är svårare att inse.
En mycket säregen sällskapsdräkt!
— Så fort jag hunnit få kaffet i mig, skall jag då ögonblickligen försvinna — så blyg som jag är. » » Jaså, ja-a, » sade Olga, som nu först ägnade någon uppmärksamhet åt sin kostym.
» Men hvem kunde också ana, att du skulle hålla till här. » Därefter tillade hon med slynålderns obe- svärade ledighet.
» Hvarför sen I så generade ut, flickor?
Jag är då så sedesamt inhöljd som helst; fastän en sådan här toalett i filt stöter, förstås, litet på indianska.
Seså, sjåpa er inte nu längre I Nu ha ' ni ju ändå sett mig. » » Men Olga, du är då faslig! » sade äldsta sy- stern.
» Ja, du ska då bara inte göra dig till, Signe.
Du, som uppträdde på Oskarsbalen både barar- mad och urringad, » replikerade Olga.
» Det ligger onekligen en god del sundt förnuft i hvad Olga säger.
Och min btyghet börjer verk- ligen gå öfver.
Jag ser, att damernas gör det äfven.
Det är inte värdt räkna för noga med en sådan här liten oskuld.
Hon är bara barnet, ska ' fröknarna veta, » och Ville lade sin stora hand beskyddande på systerns skuldra.
» Det var troligen i anledning af hennes ungdom mam- ma skickat henne till sängs. » » A, vet skäms, » sade Olga och skakade af sig broderns hand.
» Sedan jag redan lagt mig, ta- lade Stina om, att ni satt uppe.
Jag beslöt då att först ta mig en lur samt vakna till kaffe- dags, och det gjorde jag, » fortsatte hon trium- ferande.
» Det gjorde du visserligen; men, ser du, jag har nöjet att inmundiga bottensatsen, så kaffet får du allt sitta öfver. » » A, det var då en olycka! » utbrast, med djup missräkning, Olga, i detsamma som dörren öpp- nades och modern inträdde med ett ljus i handen.
» Här var så lifligt uppe, » sade fru Hallberg, » och som jag inte kunde sofva, beslöt jag mig för att titta hitupp ett slag.
Nej, se Olga — och Ville!
— och så du ser ut, Olga! » » Inte värre än sioux-damerna, mamma », för- klarade Olga.
» Här har du en liten skalp-lock, eller kanske begagna indianernas damer icke sådan, » sade Ville och drog lekfullt ogenerad i en af systerns ostyriga hårtestar, fastän han för ett par ögon- blick kände sig så pass besvärad, som det var förenligt med hans naturell.
» Ja, jag gaf mig in på ett litet nachspiel i denna wigwam, då jag utrotas af Aktiebolaget Desinfection l rum, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: Brunkebergsgatan 3 B.
— Allm Tel. 7494.
DUN 400 kom från Berling, » upplyste han sin mamma.
» Mamma vill väl ha litet kaffe? » frågade Signe.
» Nej, jag tackar så mycket! » sade modern efter- tryckligt.
» Jag sätter i alla fall på till en liten ters, » sade Signe och tände åter spritköket.
» För när det kommer till stycket, så kan mamma i alla fall inte motstå kaffetåren. » » Jag hade nästan tänkt att absentera mig, se- dan jag druckit ur den här sumpen; men då väntar jag.
Och nu ha vi ju ' förkläde ', så nu finns det då inte det minsta att anmärka däre- mot, » sade Ville och nickade skälmaktigt åt sin mamma.
Och så gick han bort och satte sig hos Gerda samt beundrade hennes bård och fingrade hennes garner.
Gerda var litet afvisande och kort för hufvudet, men Ville var inte den, som lät sig afspisas så lätt.
Slutligen pekades han också att narra Gerda att skratta, och därmed var isen bruten, och inom kort var hon midt uppe i ett af sina ordkrig med Ville, till större fromma för honom än för hennes dörrdraperi.
Signe hade hämtat flere kaffekoppar.
Olga för- kunnade därpå med lifligare åtbörder, än som var fullt lämpligt för hennes filtkostym, att det var serveradt.
» Nå, flickor, » sade fru Hallberg, sedan en god stund fått förflyta, efter det kaffet afdruckits.
» Hinna ni med mycket? » Flickornas nålar, som långa, stunderna fått hvila, kommo plötsligt i fart.
» Jaa då, » sade Ebba, hvars flit varit jämförel- sevis oberörd af de opåräknade visiterna.
» Ja, vet tant, det gör vi visst, fast vi hade ju inte beräknat detta sällskapslif, » instämde Gerda.
» Men det hjälps med att vi sitta uppe så myc- ket längre, » fortsatte hon med en skälmsk blick på fru Hallberg.
» Inte längre än till tre, » sade fru Hallberg, med en bestämdhet, som om hon toge för af- TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet Jui-logogryf.
Hvad står på?
Hvilket stim!
Hör af bjällror hvad klang, Som förtonar i stjärnklara kvällen.
Efter vägen ett tåg Utaf slädar dras fram, Med båd ' gammal och ung under fallen.
An af röster ett sorl, An ett klingande skratt, Än en manande smackning åthästen, Ty fast färden är skön, Längta alla ändå Att snart göra sitt intåg på fästen.
Först på afstånd man ser, Hur det lyser på snön Ur en rad utaf upplysta fönster.
Se ' n välkomnad man blir Med båd ' miner och ord Af prostinnan, bland fruar ett mön- ster.
Själfva prostfar, så blid, Tar sin pipa ur mun Och ber herrskapet vara välkomna.
Utur sina fodral Krypa alla i hast, Sträcka lemmar, som hunnit att domna.
Vi som ej höra hit — Äro » utsocknes » barn — Vi få stanna i förstu ' n, måhända.
Lika roligt tor det; Vi försöka ändå Att bli kvar, till dess fästen tar ända.
Se, af fruar en rad.
Uti gammaldags ståt; Huru många?
Och främstbaronessan.
I bvad förde hon hit » Negligén », som hon bär, Med en vaggande plym öfver hjässan?
Därinunder — men tyst, Ack, för ingen det säg — Hon ju är — ja, nu få ni det gissa.
Invid fönstret en grupp 1898 gjordt, att hennes förhållningsorder inte skulle kunna öfverträdas.
» Ja, det var rätt Olga, gå nu! » » Ja se, klimatet lämpar sig icke riktigt för min toalett — i längden, » sade Olga och stack fram sin blott i toffeln instuckna bara fot.
Men när mamma nu började förfasa sig öfver detta oför- stånd samt förmana, gjorde Olga en hastig reve- rens för sällskapet, tog ett ljus och sprang till sitt eget, på andra sidan vinden belägna rum.
» Nå, hvad säger du, Ville?
Kanske det vore tid på, att äfven vi droge oss tillbaka? » undrade fru Hallberg.
» För min del, är jag alls inte sömnig, » för- klarade Ville, men reste sig likväl för att aflägs- na sig på samma gång som modern.
» Men det var fasligt, så du plitar på denna kudde, Ebba.
Det skulle göra mig riktigt ondt, om du öfver- anstränger dig för min skull. » » Var du lugn! » sade Ebba högdraget. — » Den otäckingen har ändå snusat upp, att jag ämnar ge honom en kudde i julklapp.
Men den skall minsann bli af en annan kaliber, » hviskade hon till Gerda och sydde vidare på sin kudde, hvars ljusa elegans onekligen motsade hvarje förmodan om att vara afsedd för herr- eller rökrum.
Mamma nickade till flickorna och ämnade nu draga sig tillbaka, men Ville gick omkring och tog i hand.
Så tog mamma sonen under armen och begaf sig, nöjd och lätt om hjärtat, ut ur flickornas rum.
Hela hennes besök hade endast varit en förevändning för att få höra, om Ville var hemkommen, orolig som hon alltid kände sig, då hennes gosse var ute och roade sig till- sammans med löjtnant Berling.
Men flickornas arbetsflit ville icke komma i samma goda fart som under början af natten.
Man sydde galet, sprättade upp och blef läns på silke och garner.
Och det rådde en ifrig, febril stämning, som tog sig uttryck i en forcerad mun- terhet och mer eller mindre motiverade, nervösa skratt.
Den bleksiktiga Mimmi Malm orkade Utaf flickor och barn Höras plarldra och skratta och » fnissa ».
Huru äro de band Och de böljande veck, Som ses pryda de unga?
Hur heta Dessa systrarna två, Hvilka uti en vrå Med sin danslust och skrattlust ses streta?
Se en fin kavaljer Gör just nu sin entré; Säg hans namn.
Och hvad heter notarien?
Med ett hår såsom —?
Och hans brända mustasch Är af kvällsluften — hvad?
Kom- missarien Ju har blifvit —?
Fatalt!
Han, som dansar så väl!
Men där kommer nu — hvem?
Prestgårdsjungfrun, så nätt, Med båd ' kaffe och te uppå brickan.
Hon är fin, må ni tro, Bär i håret en nål Med en — hvad?
— utaf silfver.
Den flickan!
Nu förser sig en hvar, Och när druckit man har, Från klaveret en — hvad?
— höres trilla, Som preludium blott.
Man drar handskarna på, Unga ben kunna ej hållas stilla.
Så en vals.
» Får jag lof? » Öfver leende läpp Blygt ett — hvad?
— hviskas fram.
Ut i valsen!
Hvems är halsbandet där, Som flög bort öfver — hvad?
Det är — hvems?
— och blef löst ifrån halsen.
Prostfar kommer nu in Med sin pipa bak ' rygg Och ses — hvad?
— uppå salsgolf- vet spilla.
Blott en gång är det — hvad?
Och han känner sig nöjd, Att ej fästen tycks arta sig illa.
Snart man måste i hast Byta om?
— ty allt fläng Kommer sådana fasligt att rinna.
Under tiden ett bord, Dukadt re ' n, bäres in, Och nu blir fru prostinnan värdinna.
knappast längre sitta kvar på stolen.
Men huru litet det än gick framåt med hennes arbete, hängde det henne dock troget i händerna, ty hon var visst icke den, som ville svika fanan.
Vid fyratiden vek Signe med ett belåtet: » Fär- dig! » ihop sin buffetduk.
Hon skulle emellertid varit villig att gripa till med ett nytt arbete, om icke oljan i den stora lampan — till fromma för de unga damernas nerver och bleksot samt den kommande dagens id — i detsamma sagt: » Topp och slut! » När blir det frid f — Än hör jag lif vet sjuda Vredt som en bränning utanför min dörr.
Alltjämt del samma!
— Nu, som alltid förr!
Från fjerran hör jag dofva stämmor ljuda I glädje ock i klagan, skratt och gråt, Och täta skaror följas ilsamt åt Mot ett förborgadt mål!
— Hvartleder färden?
Jag ser det icke!
Mörk och stor är världen, Och lifvets lösen är ett blindt: » framåt »!
Ellen Innehållsförteckning: Ellen Anckarsvärd j af Ellen Key.
(Med porträtt.)
— Adventstankar; af E.
— Den 20 december; af A B.
— Ett konstnärs-jubileum; af Magnus Josephson.
(Med 3 por- trätt.)
— Iduns julrmmmer.
— Jul och ungdomsglädje.
Ur notisboken.
— Litteratur.
— Teater ocb musik.
— När julen står lör dörren; en flickrumsinteriör lör Idun af Göril.
— Tidstördrif.
Hej, hvad mat!
Visst en hel —?
Utaf smågrisar — och De ju —?
ha äpplen i munnen.
Deras — hvad?
— är så mört, Att det knastrar i mun; Långt i kokkonst prostinnan är hun- nen.
Se, den hungriga pys, Som vid bordet i vrån Synes — hvad?
— läckerheter i massa, Ej han lärt sig ännu, Men han lära det — hvad?
Hvad i dylika fall brukar passa.
Hu, den glacen, den var Ju så — hvad?
— ölet godt!
Gamle skrifvarn lik — en?
— hur bedröfligt!
Då man ätit, ännu några danser, och se ' n Tar man afsked och tackar så höfligt.
Nu man sveper sig in Uti — hvad?
— och i päls; Framför trappan står raden af rackar.
De ha stått hela kväll ' n I ett — hvad?
— Nu, farväl!
Sist man vinkar med handen och tackar.
Sibylla.
Jul-aritmogryf.
1 1 2 3 4 8 9 3 10 11 12 13 3 4 14 7 4 8 9 16 17 18 19 5 8 5 4 14 9 20 3 6 12 4 2 8 9 19 3 4 21 7 9 22 5 23 7 8 6 10 1 11 24 12 I 7 3 15 4 Lösningar.
| b, 5 8 16 4 3 9 18 14 1 | kemiskt tvättas, Hrtstpr i m 6 1) Ett souvenir, en ägolott, För ägaren af värde blott.
2) Ett plagg, som här i norden kalla Vi mycket väl behöfva alla.
3) En » ltnöl » förarglig nog, men som Man dock är rädd och aktsam om.
4) En sak af läder det kan vara, Men ock ibland ett » skällsord » bara.
5) Ett smycke utaf dyrbart slag, Som icke bärs i hvardagslag.
6) Kan ofta nog i värk och sveda En märkbar lindring snart bereda.
7) Ett » hus » med väggar utaf glas, Går därför också lätt i loas.
8) En,som har profvat mer än andra Och ej på rosor just fått vandra.
9, 10, 11, 12) En rad af konsonan- ter se ' n, Ja, fyra på hvarann, min vän.
13) Som bot för soten vill jag hviska: Det kanske hjälper med en — piska.
14) Den sista droppen nog vi tål ' Af hvad?
Jag hälsar: Julen — skål!
Äro orden rätt lösta, bilda bok- stäfverna i den vertikala mellersta radens rutor, lästa uppi ' rån och ned, något som i de flesta fall bjudes på julaftonen.
Moster Lisa.
Julklappsdeviserna: n:r 1 tofflor, n:r 2 väggalruunack, n:r 3 kappsäck, n:r 4 atlas.
Bokstafsuppgiften: Alfrida, Andreas, Al- perna, Sumntra, svar, sela, Skye, Sara, soda, snus, röls, Sala, Ave, aln, eka, Noa.
Ånagrammet: ekan, enka.
Åken, neka.
Fyrkantgåtan: helg, Egil, Lima, Glan.
Aritmorernet: Kristinnopel.
Kristian, Kri- stina, konstapel, kortspel, aprikos, persika, panter, spilla, piwno, sopran, Paris, Trosa.
Cirkelgålan: Karlavagnen: kar, Karl, Arta, lava, Ava, vagn, agn, Agne, en, enka.
3 13 14 5 5 9 Lundberq.
5 och färgas, utan att sönder sprättas.
B i l l i g a priftrr.
V ä l g j o r d!
a r b e t e.
H I L D U R ANDERSSONS Ullspinneri- A Skradderiakliefoolag.
Oxtorgsgatan 16.
Filial: Hornsgatan I.
— Allm.
Tel. 30 435.
Rlkstel.
163.
Allm.
Tel. 76 53 G o d s afh&amp;mtas t a c k s a m t afgriftsfritt.
