# ID: svediakorp-per1214
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 12,371
# sentences: 430
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Kungl.
N:r 5 (528).
Prenumerationspris pr å r; Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., mänadsuppl.
» Barngarderoben _ &gt; Fredagen den 4 februari 1898.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J.
Det u n g a Nordling.
Hofboktr.
llrte årg.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
furstehemmet Ett besök i arffurstens palats.
Stockholm den 18 januari 1898.
Käraste Louise!
Frins Carl och p r i n s e s s a n TngfetioriT;.
Människan spår och Gud rår. » Minns du, hur jag i mitt sista bref beklagade mig öfver enformigheten hemma på Dalby?
Ingen bland våra vanliga, af almanackan erkända årstider; ingen sol och ingen måne, bara grått — grått i luften, grått på marken, grått i hågen!
— En dag kommer onkel Gösta, som alltid är snäll mot oss flickor, öfver till Dalby.
Efter middagen, då vi suttit en stund vid brasan, som egent- ligen är den enda, som alltid är vid godt lynne här i världen, säger han: Livad går åt dig, Anne-Märgrethe, min flicka?
Jag känner ej igen dig.
— Jag leds, onkel!
— ~ Leds du, som alltid har fullt upp att göra, det kan jag aldrig tro.
— Jo, men nu gör jag det.
— Hvarför det då?
Är du kär?
— Nej, men jag önskar sannerligen, att jag vore det!
— Ser man på!
— Det skulle väl ändå bilda liksom en tillfällig ljusning i det grå, kan jag tro, icke sant, onkel Gösta?
Onkel, som, efter hvad jag har anledning att tro, aldrig haft någon synnerlig tur i kärlek, småskrattade, så där hälft för sig själf, som du vet han brukar, och säger så: Du skulle resa en smula, min tös!
— Resa, onkel Gösta!
Säg lika gärna åt gamle Per Anders med träbenet därborta i grindstugan, att han dansar pas de quatre med sin blinda gumma!
Jag har inga pengar, förstår du, inte ett kronans öre förrän i mars; och hade jag några, så har jag ändå ingen att resa med, så det kan just vara detsamma.
Det är därför som jag ville bli kär och — — Onkel teg och blåste långsamt ett stort rökmoln in i spi- seln, där glöden då och då föllo tillsammans med detta sakta prasslande, som alltid lockar mig att drömma.
Efter en stund, då jag började tro, att både pappa och onkel hade somnat — jag tror det ännu om pappa, ty han behöfver egentligen blott sitta stilla och tiga för att få sig en liten lur, något, som han naturligtvis aldrig vill erkänna (han bara » satt och tänkte »!)
— ja, efter en stund säger den välsig- nade, gamle hedersmannen • — den, som icke sof, förstår du!
— hör nu Anne-Margrethe, jag reser till Stockholm om lör- dag.
Vill du fara med?
Jag behöfver ej berätta dig, hvad som nu följde.
Han flck en kyss eller två eller tre ' - och nu är jag här!
34 • " I D U N 1898 _____ De flesta dygder, vi besitta, ansluta sig till hemmet.
Där lära vi de första grunderna till all visdom, där lära vi i smått den världsfilosofi, som vi böra följa och öfva i det stora.
S.
C. W. Bindesböll.
(Louise, du, låter det ej fint?)
är en trap- pa.
Ja, du ser undersam ut, men det är så — såvida jag ej skall säga två hun- dar, ty det är också sant.
Hertigens bo nämligen två trappor upp, och entrén är mellan första och andra trappan.
Hvad hundarna angår, äro två alltid därnere, strax vid dörren, af det enkla skäl, att de ej kunna annat (de äro af gips eller kanske af brons, kära du!).
Jag har nu verkligen mycket litet minne af vestibulens utseende, så att jag ej vill riskera att komma sanningen för när (hvar- för säger man ej i stället osanningen?)
genom en beskrifning, som ej » sig stöder på fakta », som kusin Adolf sjunger.
Jag minns blott, att jag en passant såg ett stort porträtt, som hängde öfver en gammal vacker kista, på hvilken satt en rätt vac- ker gosse i uniform, nej, jag menar en gosse i vacker uniform: en ordonnans, min vän!
(Mon Dieu, jag önskar jag hade en så- dan där, när jag skall ha bud till pappa från väfkammaren!)
Porträttet lär, efter hvad jag sedan hört, framställa Lennart Tor- stensson, som en gång i tiden — käraste, kan du minnas när?
— ägt Arffurstens palats.
Jag skall visst icke försöka beskrifva mina intryck af Stockholm för dig, kära Louise.
Jag skall till och med förskona dig från skildringen af mina besök på museer och teatrar — ett par, tre baler med för resten, - — tills jag kommer hem, men jag måste berätta dig om en fin visit, jag gjort.
Och gissa hvar, du?
Hos gamle öfverstens tror du?
Nej, bättre opp!
I Arffurstens palats, min nådiga, hos Prins Carl och Prinsessan Ingeborg.
Hvad sä- ger min fröken kusin om det?
Hör nu på!
Om du riktigt vill se Prins Carl, när du kommer till Stockholm, skall du följa mitt råd och taga in på Hotel Rydberg.
Vi bodde lyckligtvis där, onkel och jag.
— Då jag nu dag efter dag såg både Prinses- san och Prinsen och Arffurstens palats, kan du nog förstå, att jag fick en » väl- dig » lust (som det heter här) att se, hur det älskvärda unga paret bodde — ty älsk- värda se de ut, det är säkert.
Käraste, jag skall ej upptaga din tid med att be- skrifva, hur det gick till att jag kom dit, och hur jag fått de bilder af det furstliga hemmet jag sänder dig.
Nog af, en vacker dag (ja, du förstår, inte vac- ker i den meningen, att här var sol eller klar luft — å nej, sådant har man ej här!) ...
För att vara mer historiskt trovär- dig, skall jag säga: en mulen förmiddag vid half-tre-tiden stod jag i godt följe och ringde på dörren till » D.
D.
K.
K.
H.
H.
Hertigens och Hertiginnans af Vestergöt- land våning », som det står på en dörrskylt alldeles som hos andra dödliga, hvilka nödgas bo flere familjer i samma hus.
— Vi voro kanske en smula nervösa, Marie von L. och jag — har jag sagt, att det var Marie, som var med?
— Nog af, vi observerade ej i början en välvillig notis om ett litet konstgrepp med dörren, som också stod att läsa på en plåt.
Emeller- tid öppnades det till sist, och vi kommo in.
Det första, som möter den besökande Prins Carls Vi kommo emellertid in i en rätt mörk tambur, hvilken dock som genom ett troll- slag blef ljus, tack vare en lakej, en knapp och ett par elektriska lampor — som nä- stan är det enda jag af hela min själ af- undas hufvudstaden.
Det visade sig nu, att tamburen var röd och prydd med gamla vackra skåp, kistor och gyllenläderstolar samt på väggarna med vapen och brokiga holländska fajanser, sådana du sett i pors- linsköket hos onkel.
På ett skrifbord (med en rätt dålig penna, ma chére; den var sterttrum.
i 898 IDUN 35 för spetsig för mig!)
lågo ett pär böcker framlagda, där de, » som önska göra Deras Kungliga Högheter sin uppvaktning, pläga anteckna sina namn » (du ser att jag ci- terar!).
Till höger var en lång klädhän- gare.
där jag bland en hel hop uniforms- rockar — du kan ej tänka dig hur långa!
— upptäckte en fruntimmerspäls.
När jag kommer hem, skall du få veta, hur den såg ut!
Emellertid frågade vår följeslagare, om vi ej ville stiga in i våningen.
Vet du, jag har nästan alltid intryck af sådana där, som visa, att det finns blott en sak i världen de riktigt varmt önska, och det Du känner kanske den franske ädlin- gens råd till en af sina söner, som trädde i hoftjänst?
» Quand on est h la Cour, » sade han, » il faut dire du mal de tout le monde, demander toutes les places vacan- tes et s ' asseoir, quand on peut. » För mig låg det närmast till hands att följa den sista delen af denna beundransvärda filo- sofi, och jag kan sålunda af erfarenhet försäkra dig, att stolarna vid fönstret i Prinsens rökrum, som vi (en smula hastigt, förstås!)
profvade, äro ytterst bekväma.
Rummet med sina, om jag ej minns orätt, laxfärgade väggar med grupper af blanka vapen, sina mjuka orientaliska mattor och dem, utom ett af Prins Eugens första arbe ten, en serie djurstudier af Liljefors.
» Blå Prinsen » håller af vackra saker, det kunde jag se på mer än ett håll i hans vackra hem.
Från rökrummet, hvars enda fönster vätter emot Gustaf Adolfs torg, för äf ven en deuxbattantsdörr in till en stor, afiång sa- long med ljust blå enfärgade väggar.
Jag skulle önska, att jag kunde säga dig, hur många fönster detta rum har, men måste till min skam och nesa bekänna, att jag ej minns det.
Nöj dig med att de äro många, de som dörrarna.
Detta gemak, som ser ut som om det på egen hand, oberoende af arkitekt och måtthänsyn tagit sig för att är att så snart som möjligt blifva af med de besökande.
Emellertid — denne var ett lysande undantag!
Vi gingo in i vå- ningen genom dörren rakt fram, som le- der till Prins Carls rökrum.
Från tam- buren kan man för öfrigt komma in äfven i en lång salong, i matsalen och till eko- nomiafdelningen, som jag tyvärr icke såg.
Du kan förstå, att den skulle intresserat mig.
Nu skall Eders Kärlighet icke vänta, att jag skall förmå beskrifva precis, hur det såg ut i alla gemaken, ty rummen och möblerna voro många, och mitt stac- kars landsflickeminne är just ej så öfver sig godt, men jag skall göi " a mitt bästa.
en fantastisk österländsk krona i grön brons tilltalade mig.
I ett hörn stod en byst af kung Carl den tolfte.
Skön var han inte, om han också var tapper som en gud, och utan att vilja säga något oartigt mot hjälte- kungen, tillstår jag gärna, att jag för min del bestämdt skulle föredraga en annan Carl!
På ena sidan om rökrummet ligger Prinsens skrifrum, i hvilket vi blott gjorde en hastig visit.
Jag tyckte det såg ut som ett vanligt ovanligt trefligt herrum med ett stort, skönt skrifbord, mycket papper och böcker, une chaise-longue tres longue samt taflor på väggarna.
Bland växa till på längden, gör för öfrigt ett mycket elegant intryck.
Den förgyllda möbeln är, som du kan se på afbildnin- gen, » i tidig roccocostil » (kan du ej se det, så får du tro mig • — liksom jag trodde en viss annan auktoritet!).
Tyget med crémefärgad botten och blommor ser gladt ut mot guldet och«väggarnas, om en vacker vinterhimmel påminnande blå.
Den för- tjusande väfda tapet, som hänger till hö- ger öfver soffan, de båda vackra gamla speglarna mellan fönstren i förening med möblernas ganska reguliera placering bi- draga säkert^att ge salongen ett visst för- nämt tycke, som man eljes sällan återfin-
IDUN 36 1898 JU i " ' ' ' l ' J ii i st; * ~ ^ * * *.
Fyrkantiga salongen ner i moderna praktvåuingar.
Jag är gammalmodig, jag, ma chére, och tycker ej, att trefnåden i ett rum ligger i soffor, stolar och bord, som stå om hvarandra som på en auktionslokal eller som om de hört och förstått ropet: elden är lös!
och nu vore på väg att rädda sig hvar och en åt sitt håll.
Därför var jag nöjd här.
Jag njöt ock af att se många verkligt vackra och dyrbara gamla saker, som utan att göra väsen af sig stodo här och där och fröjdade mitt öga.
Så, utom allt annat, en praktfull vas af Berlin-porslin från förra århundradet, som enligt uppgift en gång tillhört Prinsessan Sophia-Albertina och nu, sedan den vandrat omkring på auktionernas allfartsväg, åter hamnat här.
Om jag vågade, vore jag frestad att till samma, det gamlas älskvärda kategori, räkna en liten förtjusande tafla med några gula Chrysanthemum i en vas, målad och skänkt af Prins Eugen.
Salig farfar brukade alltid säga, att den, som omger sitt hvardagslif med vackra saker och lär sig att dagligen höra hvad deras skönhet har att säga oss, har i sin hand ett af de finaste medel till andlig kultur.
Jag tror så med.
Till vänster vid bortersta fönstret står Prinsessans pianino.
Mellan fönsterväg- gen och pianots baksida är ett trefligt hörn med en liten soffa.
Gröna växter och Matsalen.
IDUN 1898 37 blommor f unnos Öfverallt.
Men jag undrar, om här finns någon sol — ja, jag menar den, som kommer utifrån.
Innanför den långa salongen ligger ett rum, som jag vet du skulle tyckt om.
Det hade, jämte några bekväma stoppade soffor och stolar, möbler i gustaviansk stil.
riktigt vackra möbler, fast alla nya; vackra, stämningsfulla taflor, bland annat af Gude, som ej syns på afbildningen, och Lilje- fors, som jag tror du kan se, förtjusande danska porsliner med blommande anemo- ner och skära tulpaner — men framför allt ett obeskrifligt något af farmors och farfars hem, som stått nästan orördt sedan förra århundradet.
Förstår du, hvad jag- menar, om jag säger, att rummet ser en smula prudentligt ut; städadt, litet stelt kanske, som med en omärklig doft af pot- T c ä n n e interiörer f r å n H e r t i g i n n a n s pourri i luften, men ändå så hjärtans tref- ligt.
Man väntar nästan att möta en dame i svenska dräkten eller höra en sirlig me- nuett från tredje Gustafs dar.
Men intet af allt detta hände oss.
Och kanske var det så godt det, ty då hade jag trott, att det spökat.
Men nog hade det varit roligt att åtminstone få se och höra litet om härskarinnan öfver palatset och den sykorg, som i vördnadsbjudande allvar tronade på bordet.
Käraste kusin Louise, minns du den där grytan, som svinaherden- prinsen i Andersens Eventyr gjorde åt sagans prinsessa.
Hade vi nu haft en så- dan, skulle du bestämdt kunnat få reda på litet om Hertiginnan Ingeborg.
Men, ma chére, grytan i sagan var dyr, som du minns — tio kyssar af prinsessan — och fast jag gärna skulle betalt en sådan lö- sen, stod den magiska piécen ej att få, och jag vet lika litet som du.
Jag kan ej heller säga dig mycket om det rum, som helt naturligt på ett mer intimt personligt sätt påminner om den unga furstinnan; jag menar hennes skrif- rum, där hon synes hafva samlat en mängd porträtter och andra föremål, som erinra skrifrum.
om barndomshemmet och barndomsvän- nerna.
I själfva verket är jag nöjd att intet kunna berätta.
Jag har för min del mycket ringa lust att söka öfverskrida gränserna för privatlifvets område, som jag verkligen tycker att till och med en kunglig person kan hafva rätt att få behålla för sig.
Allmän- hetens underbara vetgirighet i detta hän- seende kallar jag, med förlof sagdt, blott höggradig nyfikenhet.
Emellertid, mon amie, det var ett litet förtjusande rum i grönt, med en vacker fris utmed taklisten och en för ovanlighetens skull vacker hvit kakelugn, hvars make du kanske såg på Rörstrands utställning i somras.
Jag skall ej berätta dig mera om skrifrummet, än att jag observerade en vacker och origi- nel bokhylla i mahogny, till hvilken Prins Eugen skall hafva gjort ritningen, och på hvars hyllor jag såg bland annat arbeten af Andersen, Ingemann, Bergsöe och To- pelius.
På ett utsprång nedanför böckerna stod bland brokiga bokblad en statyett af Thorwaldsen — trygg och flärdlös som hela hans konst.
Det gjorde mig godt att bland småtaflorna på väggen, bland hvilka fanns en vy af Kongens Köben- havn, finna bilden af en af våra största historiska personligheter — Gustaf II Adolf.
Jag tänkte för mig själf, att i en ung svensk furstinnas skrifrum skulle jag, så främling jag var, vilja önska henne, icke blott hvad Goethe sade att vi alla skola bedja Gud om: grosse Gedanken und ein reines Herz, utan ock ett vaket sinne för de ädlaste och bästa insatser hennes nya landsmän gjort i mänsklighetens lif.
Och så, Louise, var vårt besök i det närmaste slut.
Att jag kastade en blick in i den hvita toaletten med sin fris af blommor i guld och grönt, hvilket rum just tycktes mig vara en värdig ram till ungdom och behag, förtänker du mig icke.
Ej häller att jag i matsalen tog mig fri- heten att oförmärkt låta en liten täck amo- rin af brons, som stod på bordet vid Her- tiginnans plats, ringa på en lakej — som för resten ej kom.
Jag kan tänka mig, att detta rum med sin gröna panel, sina färgrika kannor och krus, sina högryggade gyllenläderstolar och andra gamla ståtliga möbler skall vara vackert, då det är upp- lyst.
Nu var det nästan mörkt och tid för oss att gå.
Kära Louise, du skulle just varit med!
Men du sitter därhemma och förnimmer af all denna världens buller icke mer än suset af vinden i granskogen.
Hvad det är vackert!
Jag tycker mig höra det nu bakom bullret på torget och — kom, så få] - jag hviska något till dig — jag läng- tar dit.
Din Anne-Margrethe.
Samtliga ruinsmteriörer, som beledsaga vår artikel: » Det unga furstehemmet:, äro foto- graferade af Generalstabens litografiska, anstalt, som o c k för vår räkning utfört klichéerna.
Por- trättet af det unga fursteparet på l:a sidan är verkstäldt af Iduns egen zinkografiska anstalt efter en fotografi af Hansen o c h W e l l e r i K ö - benhavn.
IDUN 38 s a d e fru P.
: bitet om sömmerskor och punktlighet.
M under det nya ligaste blef det ifrigaste kalasandet naturligtvis hafva genom ett olycksöde en n y i Jag som brukar s o m oftast hon, anskaffa öronen, arbeta åt söm- oss, när vi säger, satt m e d arbete var hon upp v ä n l i g n o g att lofva m i g hjälp, o c h vi bestämde dag o c h t i m m e för k o m m i t k l o c k a n elfva, d e n första N u var riktiga det naturligtvis mitt hjärtas upp- uppsåt kommen dagen som profningen.
att infinna m i g på öfverens- tid, m e n så h ä n d e, att j u s t p å d e n kom jag e n g o d v ä n u p p till m i g, o c h naturligtvis .ej k u n d e visa p å dörren, därför att henne j a g e g e n t l i g e n skulle till l i t e t s e n a r e, lugnt ned Men för hur det kaffebrickan världens att o c h så satte vi oss prata nu märkliga ting, glömde vi totalt en ännu längre paus m e d tystnad, reflexioner en ändtligen oroligt fru hem, kan omöjligt afvakta sig irrar hit och är svarad min fråga, hvart vän sig öfverläggning han, skulle kunna tillbaka man fick af.
Efter ett hinna till sömmerskan i g e n till k l o c k a n tre, k o m h e m för att ögonblicks huruvida äta sitt s o l s k e n s l y n n e f ö r d ä r f v a d t, ej f a n n s tillstädes och maten hafva varit klockan tolf. » var mig ihåg, att före mig.
behandling i Den ena var redan profningsrummet, den satt t y d l i g e n o c h a f v a k t a d e Detta få hade min jag lilla v e k a n d e att jag » o m bara därute, Jag anlade fru tillåter min till s a g d a d a m.
gade visserligen ger till utmärkt ledighet » J a g ber fruntimret men som min och gick klin- laborerande åt okända damer samtalet, sade: så m y c k e t o m ursäkt, d e t s k u l l e v ä l i c k e g å an, att j a g profva före fruntimret, j a g har finge så rysligt brådtom. » Fru föreföll jag skulle » Ack, icke nu lille ej trefiig tal den i regel timmar kommer senare, stället för och nu å tete så m å s t e jag hungern han äro förstås utan — här själf snälla 1 man e n, t v å till man förut lämna bud o m detta sömmerskan, — mycket kundernas en arbete slarf v å l l a r omöjligt vis kunden själf Jag han p å b e s t ä m d tid få förargad, u t a n att besinna, o f t a är o r s a k därtill, dels g e n o m det afbräck i arbetet hennes bristande punktlighet åsamkat, det dåliga föredöme Förhållandet nackdel.
gällde dels indirekt Men mer, vore än det nu att så, att erkännande ställa ren ej värd djupare oss tio ord.
kvinnor ymnigt detta florerande beträffar, slarf, bevisar Låt vara till att älska anse oss äga.
bristen p å punktlighet skada både för oss själfva o c h sedan andra är ansatte utom, o m v i i ett a f s e e n d e v i s a o s s m i n d r e ett underlåta pålitliga, spörja, för att en o c h hur att vi ge- Känn ligger hur till då det gäller den dock fördömlig — det vi finna till hands dikts såg ingenting säga därom, utan ex. för de stackars s ö m m e r - honom m e d att säga, en u n d e r b a r allt t y d l i g a r e, h u r varit, och Mitt andra så själf!
H. Skaldernas kvinnor.
att af Emil Linders.
förmåga Kommen III.
för m i g berättigade j a g fattade de hade då det beslutet Esaias Tegnér.
att e första inslag p å d e n n y a v ä g e n jag slaget genom att infinna hos min sömmerska, p r o f n i n g e n skulle försiggå.
mig när obarmhärtiga Franzéns ska, hafva hans åren, sånger s o m så låtit en delvis falla i g l ö m - varit mildare m o t en annan samtida, Hon ma ligtvis vara h e m m a.
» hörde gladt ö f v e r r a s k a d ut, uppmärksamt tonfall så innerligt, på stolarna inre strid Till och slut, ändad oroligt blickade m o t tydligen med efter skarp själföfvervinnelse, episod svär- den käcke och tusende ynglingar d r ö m m a o m k u n g Beles fagra Ty k v i n n o r för dotter.
v ä n o c h ä d e l är h o n, d e n n a I n g e b o r g, vid att E n n o r d e n s k v i n n a m e d alla d e d y g d e r o c h Sedan k o m m o det b e h a g, h v a r m e d en diktares fantasi kan då skulle det ej vara arbeta någon konst o c h g ö r a alla till l a g s.
» ders klockan.
lägga denna Frithiof unga så, säga, m e n sväljde oss ett d e t e g e n t l i g e n är tusende Selma och men ännu f ö r a l l m ä n h e t e n s ö g o n: » A c k, o m alla t ä n k t e vi naturligtvis följde en paus, hvarunder vi vredo p å o c h sade m e d att det, s o m k o m m i g att i a l l m ä n h e t.
» — » J a, » t y v ä r r höll j a g p å att Härpå att af en större, Frithiofs o c h Inge- ens berättade hela historien för h e n n e.
det.
hänvisa bevingade slutord: * hädanefter å t m i n s t o n e försöka att v a r a punkt- den » D e t är m i n o c k s å, — d e t ä r o v i s s t h e r r a r Ja, själf, b ö r j a d e j a g t ä n k a ö f v e r h a n s o r d, in- gjorde är s å r y s l i g t p u n k t l i g.
» att oss i andra.
möjligen närmast på sig s o m har på m e d m i n anhållan, m i n m a n k o m m e r o c h dess- svaret vill j a g blott allbekant dig nära förhålla m i d d a g k l o c k a n tre, o c h d å m å s t e j a g natur- då, o c h han väl sin g r u n d i o b e t ä n k s a m h e t, m e n F a n n y äro n ä s t a n g l ö m d a, hem i öfver- ej d e n b i n d a n d e kraft i vårt ord, s o m vi väl gärna oftast har hvad att a f s e e n d e ligger ej det allvar i enskommelsen, en Detta bland borgs sångare och Sveas skald.
timret ej blefve Saken har.
d o c k o c h allvarligare sida.
tidsbestämningar veta, h v a d vi kvinnor allt r ä t t i g e n.
precis frun- det e n k l ä d n i n g ej färdig i dag utan i morgon, vore den malö- ena, belönade härtill därför j a g v å g a d e besvära gifvit.
är o n e k l i g e n b å d a p a r t e r n a till med var genom hon därigenom Hon » det att direkt p u n k t l i g h e t ställa till o r e d a t. ögon sade j a g bekymrad, en H ä r ö f v e r blir naturligt- k a n s k e ej h a d e alldeles orätt — ett litet såg » Det göra vi med, » men gifvetvis b v a r i g e n o m d e t ofta blir att beställning färdig.
hon åsamkar S m å studier * f ö r I d u n fruntimret vilja göra den dag.
skall m e d h i n n a s, försumlighet s t o c k n i n g häri, henne skorna.
m e n k a n o m ö j l i g t, v i äta gärna dröjs- ligger i öppen jag så d e n lilla t j ä n s t e n, kan i c k e alls k o m m e r Efter ö f v e r e n s k o m m e n proftid beräknar h o n, hur fick tänkte han tre eftermiddagen o c h s i n k a l l n a d e s o p p a, m e n v a r stor- tillfogade att det möjli- på förmiddagen, ja, det att stackars för ö f v e r e n s k o m m e n tid, bristande ej större, kunden s a m m a dag, utan först den nästa, o c h detta som värsta är stundom på till o c h m e d h ä n d a Tanken skrattade rätt g o d t, m e n däri j a g egentligen nom tete g u b b e var lätt blidkad, längre passa situationen Månne hon här komisk — fruntimret, Pettersson lyfte hjälplöst sina till m i g: — så alltsammans.
Min lig.
upp mig berätta men personligen o c h mellan gifta det något m a n man, undrade jag.
hålla, det b e h ä n d i g a tilltalsord, s o m v i d sam- språk sin k ä r e slagen n o g att var hon det icke, hvarför jag, med med andra sade hon be- Hennes namn bekant, tid, o c h o b e h a g b å d e för oss själfva o c h andra Pettersson, huldaste men g ö r a de det n o g, eljes då m e d ens hela kunde jag lyckades kom jag det — P. stod för m i g.
Han det. » fram läppar, litet först.
för m i g, » mina honom.
därtill.
sagt själf s o m det kan m e d den saken.)
under syfröken afsides och b a d be- gärna redvilligt, väntar ej beräknat, få p r o f v a » Mycket sin tur en lång seance, » gåta, d e t m e d h e r r a r, är det vara helt » J a g blef hindr — » sväfvade nästan öfver stod p å bor- M e n hos s ö m m e r s k a n fann j a g två kun- der öfvermåttan (Hur han kunde min- en också hade en sådan d e t, b e s l ö t j a g stå r i s k e n o c h s k y n d a d e i v ä g.
V i satte oss » d u s k u l l e j u till h e n n e och om jag hos j a g varit hos sömmerskan.
m e d fru d å m i n lille sittande, lejon o c h han frågade icke ens, jag m i d d a g o c h lätt som hvar m a n vet, i rummen.
föll h a n g e n a s t i n, knappt när mannen Till slut sade j a g själf att » Det måtte det, min — då j a g v a r i t, h v i l k e t är e t t obesväradt, tiden tagit vägen, gaf m e d m i g själf, borta, hennes ankomst dit dåligt tecken.
är hem, gick m e d n å g o t af b u r a d t g e n a s t till b o r d s, hvar kom af o c h a n i v å n i n g e n händelsevis kommer utan fick en som kommer på bestämd Hvilka svårigheter jag man och ordning sig än tvärt o m — e n af t j u g u, slut.
När tur hos en söm- hos s i n a t e l i e r n o g o f t a r e ser ödmjuka sitt laga kan obe- ännu ej gen målet.
i två, u p p, o c h m e d en och på väntetid hela p r o f n i n g e n, o c h först när k l o c k a n slog vi häpna som vår vill de skola minnas, foro naturligtvis allt medan med af k u n d k r e t s e n merska — o r o l i g a r e b l i c k a r m o t k l o c k a n, tills o m s i d e r nas vi följde tryckande redan var, l i g e n v e t a, att i litet.
m e l l a n o s s r e s o n n e r a d e o m all också hindrad, » upprepade jag » j a g skulle h a f v a k o m m i t k l o c k a n Härefter b o r t o c h p r o f v a, fick d e t v ä l a n s t å m e d d e n saken m e n försum- hindrad. » tolf. » sker, s y h e m m a, o c h fastän som man till hast försöka s p r a n g b o r t till e n snäll l i t e n merska, ej, i största stället.
t i d e n, får j a g t y j a g skulle e g e n t l i g e n mig, j a g blef modfälld, platt fördärfvad, hvarför det blef n ö d - v ä n d i g t att vänta, » Jag blef på året h ä n d e sig, att m i n p r y d - högtidsskrud o m fruntimret var stämd h i t till p r o f n i n g v i d d e n h ä r made idt » Men 1898 o s ö k t att punktlighet i tala litet o m kun- allmänhet, och genom hvars ö d e n skalden länkar utrusta den Hon är kungadottern uppfattning nära därom verkan af, att ej skulle vara ett litet m a n a n d e ord ö f v e r f l ö d i g t, till h v a d det sedan hafva kan.
J a g fick n ä m - än b o r t sin ger ».
hjältes!
älskade.
» spelets h v a d j a g h ö r d e fick j a g e n a l l d e l e s b e s t ä m d sin den som bästa stjäl ligger ».
» Frithiofs n a m n docka », hon är » sin lycka ej, hur Hon ur vill ej skaldens röfva sån- Hellre vandrar hon pliktuppfyllelsens
IDUN 1898 törniga väg, äfven o m hennes k o m m a h e n n e s ä l s k a r e att e t t tvina på hennes kärlek — —.
v a l skall ögonblick T e g n é r h a r i I n g e b o r g g i f v i t sitt l a n d e n k v i n n o g e s t a l t, s o m ingen tid skall k u n n a k o m m a att blekna.
E n annan k v i n n o b i l d ger han oss i Gärda, » bergets hedna tärna ».
I de vackraste strofer berättar h a n oss o m j ä t t e m ö n, s o m var -, » hvitklädd, hälften jungfru, hälften m ö », men också förtäljningen o m sagan o m högsint afstående.
Gärda är O c h l i k v ä l är T e g n é r e j e n s k a l d, s o m a n n a r s p r e d i k a r f ö r s a k e l s e f ö r n å g o n eller s o m i l i k h e t m e d t. e x.
N y b o m a n s e r att » k v i n n a n m å s t e mycket l i d a ».
I s i n s å n g Till damerna s ä g e r h a n s i g fin- n a, att k v i n n o r n a » d e d y r k a s ö f v e r a l l t, j ä m - väl när de f ö r t r y c k a s ».
M e n h a n håller k v i n n o r n a för v ä s e n d e n, s o m b e h ö f v a stöd, h a n låter I n g e b o r g säga o m sitt k ö n: » H v a d vore kvinnan, o m h o n slet sig lös ifrån de band, hvarmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga v ä s e n?
Den bleka vattenliljan liknar h o n — — » o c h i flere af s i n a d i k t e r v i s a r h a n s i g dela sin tids tankar o m kvinnans mission, s å s o m när h a n i d e n f ö r u t n ä m n d a sången Till damerna sjunger: » Du smälter, Evas kön, den hårde mannens bröst, m e d lätta händer du hvart sår förbinder, vår u n g d o m vårdar du, vår ålder ger du tröst o c h målar mången ros på lifvets bleka kinder. » F ö r att v i d a r e n ä m n a d e n b l a n d skal- d e n s d i k t e r, s o m f ö r s t f ä s t e d e n s t ö r r e all- mänhetens uppmärksamhet på h o n o m, hans Sång för skånska landtvärnet, så h e t e r d e t d ä r i m e d afseende på d e m, s o m d ö för foster- landet: » en flicka med sväfvande lockar skall gå, och fälla en bäfvande tår däruppå. » Orden hafva för resten i mer och mindre ä n d r a d f o r m u p p t a g i t s af e n m a s s a a n d r a skalder m e d N y b o m i spetsen.
A t t kvinnokönet i Tegnér hade en varm, o m o c k s å s t u n d o m en s m u l a y t l i g beund- rare, d ä r o m vittna j u h a n s ytterst talrika kvinnoadresserade dikter.
O m m a n får an- s e d e m f ö r m e r ä n i h j ä r t l i g a s t e f o r m ut- tryckta artighetsbetygelser, skulle T e g n é r h a f v a ä g t s t o r a a n l a g att b l i v å r H e i n e, skalden s o m älskat hundratals kvinnor o c h ä g n a t e n o c h h v a r af d e m ett p o o m.
T o n e n i d e s s a k v i n n o d i k t e r är v a n l i g e n helt skämtsam, o m m a n undantar dikter m e d m e r a allvarligt ämne, s å s o m p o e m e t Vid en borgarflickas graf o c h d e p o e m, skal- d e n r i k t a d e till d e n u n g m ö, s o m s e d a n b l e f hans maka.
Alla dessa m i n d r e dikter skjutas d o c k i s k u g g a n af s k a l d e n s s t ö r r e, o c h d e s s a få i s i n o r d n i n g v i k a u n d a n f ö r d e t s t ö r s t a af h a n s v e r k, Frithiofs saga, g e n o m h v i l k e t T e g n é r s n a m n är k ä n d t o c h ä l s k a d t ä f v e n b l a n d d e m, h v i l k a s h ä n d e r o f t a r e h å l l a ett arbetsverktyg än en b o k.
O c h Frithiofssagan, d e t är till e n d e l d e n s v e n s k a s å n g e n s h y l - n i n g åt d e n s v e n s k a k v i n n a n i s k e p n a d af Ingeborg, den gamle nordmannadrottens sköna, högsinta dotter.
* Teater och musik.
Vasateatern presenterade torsdagen den 28 ja- nuari den gamle Sardous senfödda dotter » Mar- celle » för sin publik.
Mer än lofligt lik vissa af sina äldre, redan förut hos oss introducerade lands- maninnor o c h dessutom behäftad äfven med an- dra i ögonen fallande brister, mottogs flickebarnet i början tämligen kyligt af publiken, m e n lyckades det oaktadt under aftonens lopp genom sitt glada lynne, sin odisputabla kvickhet o c h slagfärdighet samt sin understundom frambrytande äkta känsla tilltvinga sig både intresse o c h bifall.
Till pjäsens framgång bidrog emellertid i ej ringa mån det på de flesta håll förtjänstfulla spelet.
Hjältinnan, den ädla o c h uppoffrande Marcelle, s o m för att rädda sin skurkaktige bror utsatt sig för en skymflig misstanke, hvilken hotar att sköfla hen- nes unga lycka, spelades fint o c h måttfullt, o m ock ej m e d all önskvärd nyansering, af fröken Gottschalk.
Olivier Couturier, som af kärlek till Marcelle jäfvar de mest talande bevis på den unga flickans brottslighet o c h förblir henne tro- gen i det yttersta, torde näppeligen kunna finna en mera sympatisk o c h trohjärtad representant än herr de Wahl.
Öfver fru Håkanssons g e n o m många fina smådrag utmärkta framställning af Oli- viers gamla varmhjärtade o c h frisinnade moder, som förenar de båda älskande efter att genom ett sinnrikt konstgrepp hafva rentvått Marcelles he- der, hvilade tyvärr en kyla o c h reservation, s o m ej veko ens i de mera sensationella m o m e n t e n.
Bland det öf riga sällskapet, en skara sedeslösa manliga o c h kvinnliga odågor, som i infernalisk endräkt — ofta under de mest skrattretande situationer — m e d näbbar o c h klor sönderslita Marcelles goda namn o c h rykte, må särskildt framhållas Chatillac, en oförbätterlig vivör o c h resonnör, af herr Svenn- berg återgifven m e d makalös aplomb o c h abandön.
Södra teatern bjuder sedan slutet af förra vec- kan på en ny, pikant kryddad anrättning af det lättare slaget ur det välförsedda franska k ö k e t: » Dubbelgångaren » af Sylvane o c h Gascogne.
Tack vare sin pigga o c h uppsluppna dialog, sina tok- roliga förvecklingar o c h sin fyndiga upplösning har pjäsen vunnit en afgjord succés de rire.
Oemotståndligt komiska äro herr Lambert som en stackars olycksfågel till skrifvare, herr Erland Wagner s o m en lättsinnig krabat till värnpliktig, den där under sina reglementsvidriga snedsprång råkar ut för det ena äfventyret, befängdare än det andra, o c h herr Richard Wagner s o m en gammal hedersknyffel till regementsläkare.
I sina respektive roller af eldfängd dansös o c h frispråkig » husa » förtjäna likaledes fruarna Lam- bert o c h Hagman en mention honorable.
Musikföreningen gaf i tisdags sin 49:de konsert o c h hade härvid glädjen se Musikaliska akade- miens stora sal fylld så g o d t s o m till sista plats.
Programmet var särdeles omväxlande.
Det in- leddes m e d B r a h m s ' » Akademische Festouver- ture », en glädtig o c h humoristisk komposition, byggd på tyska studentsånger.
A f högre musika liskt värde var d o c k samme tonsättares » Schick- salslied », ett kör- o c h orkesternummer af m y c - ken skönhet, skildrande än sällheten på de him- melska stigarne, än kvalen på den jordiska törne- stråten.
Härpå följde Francks bibliska scen » Rebecka » för soli, k ö r o c h orkester.
Originel och alltigenom af en orientalisk färgnyans inne- håller denna k o m p o s i t i o n flere skönheter, s o m ej kunna undgå att verka anslående.
Särskildt Rebeckas b ö n m e d körbeledsagning, Eleasars bön, en del af flickornas körer samt den ståt- liga slutkören.
Rebeckas o c h Eleasars partier utfördes förtjänstfullt af fru JEdling o c h herr Lundqvist.
K o n s e r t e n s andra afdelning upptog » Sfinxen » för soli, k ö r o c h orkester af Ivar Hall- ström till ord af Carmen Sylva, drottning Eli- sabeth af Rumänien.
Melodiös o c h anslående, väckte kompositionen rätt m y c k e t bifall.
Solo- stämmorna utfördes af de två nyssnämnda soli- sterna samt fröken Anna Piéhl o c h herr Gentzel, hvilken senare var betydligt hes.
Programmets h u f v u d n u m m e r o c h säkerligen dess mest anslå- ende var Gades » Baldurs d r ö m », för soli, kör o c h orkester.
Den första afdelningen m e d sin strålande, solljusa Valhalla-stämning är välbe- kant från den stora musikfesten härstädes i som- ras.
K o m p o s i t i o n e n minner o m Wagner, men har d o c k tillräcklig originalitet för att värdigt uppbära Gades fräjdade namn.
Den erhöll o c k ett nästan alltigenom förträffligt utförande.
Led- samt nog måste Baldurs solo uteslutas på grund af herr Gentzels heshet.
Friggas och Brages partier utfördes af fru Edling o c h herr Lund- qvist.
K ö r e r n a gingo i allmänhet b r a; tenorerna föreföllo d o c k något matta.
39 Konserten bevistades af h. m:t k o n u n g e n, kron- prinsen och hertiginnan af Dalarne.
Borwicks-konserterna i Musikaliska akademiens stora sal förliden lördag o c h onsdag — den senare en s. k. populär konsert m e d nedsatta priser — v o r o väl ägnade att stärka de sympatier, s o m den flärdlöse o c h gedigne konstnären under lady Hallé-turnén i höstas lyckades tillvinna sig hos Stockholmspubliken.
Programmen, hvarå såväl gamla s o m nya mästare v o r o värdigt represen- terade, utfördes m e d den sällsynta grad af fan- tasi, känsla, skola o c h originell personlig upp- fattning, s o m vi redan förut konstaterat hos mr.
Borwick.
Bifallet, ihållande o c h intensivt efter samtliga numren, kulminerade efter Ohopins Scherzo h-moll o c h Liszts Rhapsodie hongroise.
Herr Ragnar Grevillius gifver m e d biträde af fröken H e d v i d Edgren, en musikälskarinna samt hr Viktor W i c k l u n d konsert i Vetenskapsaka- demien fredagen den 11 februari kl. 8 e. m.
Andreas Hallens orkester- och körkonsert gifves i Musikaliska akademiens stora sal nästkom- mande torsdag den 10 dennes.
- * •- Kanske ändå ...
Skiss för Idun af Agathe L Lind.
uften hade varit tung i dagar.
Samma grå himmel, samma regndusk från m o r g o n till kväll.
Redan klockan två började det skymma, så att fru Gärda icke såg sy längre.
H o n svepte en schal omkring sig, k r ö p u p p i soffhörnet o c h satte sig bekvämt tillrätta.
M e n hon kunde icke somna; de tankar o c h känslor s o m arbetade i n o m henne hela dagen, de fortsatte utan rast eller ro, o c h den unga kvinnan vred sig ibland liksom af kroppslig smärta.
Så spratt h o n plötsligt till vid att någon tog i dörrvredet.
Det hade blifvit mörkt i rummet.
» Är frun h ä r?
» » Ja. » » Jo, jag undrar o m jag ska ' elda härinne, tills jägmästaren k o m m e r h e m?
» » Ja, gör det. » Fru Gärda reste sig från sin liggande ställ- ning, slätade till håret m e d handen o c h såg m e d en frånvarande min på, hur jungfrun sökte tän- da brasan.
» Det är då alldeles omöjligt att få eld på de här sura pinnarne, vet frun! » I c k e heller rökte det ut ordentligt, utan ett o c h annat r ö k m o l n trängde fram o c h smög sig mjukt uppför kakelugnen.
Det påminde fru Gär- da o m ordspråket, s o m h o n förr tyckte vara så vackert: » Mera än elden på främmande härd röken i egen hydda är värd, » o c h h o n smålog ironiskt.
E n manlig röst hördes ute i tamburen, o c h strax därpå k o m jägmästaren in till sin hustru, åtföljd af jungfrun, s o m bar en tänd lampa.
» Goddag liten! » sade han muntert o c h kysste henne på pannan.
» Nej, se du har låtit elda, det var ju trefligt.
Jag tycker luften är friskare, du skall se att vi få snö.
Nu har du fått vänta m e d middagen igen, — förlåt mig, m e n jag har inspekterat en trakthuggning, s o m ligger ett par mil bort, ända vid Vedasjön, du vet.
M e n så är jag också hungrig s o m en varg.
K o m nu! » De gingo in i salen, o c h jägmästaren höll s o m vanligt målron vid makt under middagen.
H a n beskref utförligt sitt arbete för dagen o c h de intryck han fått i skog o c h mark.
Fru Gärda hörde tyst på o c h såg ointresserad ut.
» Har du varit ute i d a g?
» frågade han plöts- ligt.
» U t e!
H v e m kan gå ut i sådant väder o c h på dessa bottenlösa vägar?
Jag kunde aldrig tro att landet var så rysligt. » » Stadsdamen längtar efter de torra gatorna, kan jag märka.
Men sätt på dig ordentligt o m fötterna, o c h gå m e d mig i skogen i m o r g o n, skall du få frisk, skön luft. » » Nej tack, o m jag slipper, » svarade h o n kort.
» Men, liten, både hälsa o c h h u m ö r tager skada utaf att sitta inne så m y c k e t s o m du gör. » » Du tror kanske humöret blir bättre utaf att gå i ödemarker, inte se annat än aflöfvade träd, smuts o c h vattenpölar.
Och antingen stormar det, så man ej kan gå rak, eller också regnar det s o m i syndaflodens dagar. » H o n reste sig häftigt från bordet, gick in i hvardagsrummet o c h började läsa i de nyss kom- na tidningarna.
Jägmästaren tände en cigarett o c h gick några slag af o c h an på golfvet, innan han slog sig ned.
Så tog han en tidning, m e n studerade icke den, utan sin hustrus ansikte,
IDUN 40 och ett tungt, bekymradt uttryck k o m i hans ögon.
Det hade varit så här hela hösten.
» Nej, » utbrast Gärda m e d bestört min, » Ester Loren är d ö d!
Du minns väl den där söta flic- kan, som var inackorderad h o s fru Hoff?
Bara tjugutre år.i » » Det var ju sorgligt, » sade jägmästaren.
» ÅK, — jag vet icke det, åtminstone icke för henne.
Gudarnas älskling dör ung, sade j u redan de gamle, o c h för resten, lifvet är minsann icke värdt att lefva! » Det var en blandning af melan- koli o c h bitterhet i hennes ton.
.
» Gärda, » sade jägmästaren nästan strängt, » har du rätt att yttra dig på ett sådant sätt? » » Rätt? » svarade h o n hårdt.
» Ja, lika m y c k e n som alla andra.
Visa mig någon s o m är tack- sam för sin tillvaro.
Och hur tror du min har varit?
Fattigdom så långt jag kan minnas tillba- ka, hemlös sedan jag var sjutton år, sträfvan på kontor under hela min bästa ungdomstid, o c h så lifvet på alla dessa inackorderingsställen — » Hon tystnade, o c h han såg forskande på henne.
» Och nu? » frågade han allvarligt, utan att taga blicken från hennes ansikte.
H o n rodnade.
» Ja — nu har jag ju ett eget hem, » sade h o n m e d ett underligt tonfall.
» Men du anser ändå inte lifvet värdt att lefva? » Hon andades häftigt ett par tag, o c h så brast det ut: » Nej!
Jag hatar det! » Hon dolde ansiktet i händerna liksom rädd för hvad s o m skulle komma, m e n mannen gick fram till henne o c h sade m e d oväntad mildhet: » Gärda, jag har länge sett, att det är något, som trycker dig.
Kanske jag kan hjälpa dig, — vill du icke tala ut?
Försök! » Han strök sakta med handen öfver hennes hår.
» Nåväl, » sade h o n slutligen, » jag skall tala, det är nog bäst så, ty jag härdar inte ut längre.
Hugo, — jag har, — jag har bedragit dig!
Jag — &gt; » Gärda, » afbröt han häftigt, » hvad menar du? » » Jo, jag b e d r o g dig, när jag första gången lof- vade att bli din, jag bedrog dig, då jag inför G u d och människor lofvadc att älska dig i n ö d o c h lust, ty — — åh Hugo, jag — jag har aldrig äl- skat dig! » Hon hviskade fram de sista orden, m e n han hörde d e m väl, där han stod framför henne, tyst och orörlig.
Då lian icke sade någonting, fort- satte h o n: » D ö m m i g icke alltför strängt, jag har lidit mera för min synd än du kanske anar!
H u g o, du vet hur glädjelös m i n u n g d o m har varit, hur en- sam jag stod i världen, m e n du vet icke, huru den blef allt starkare år efter år min längtan efter ett eget hem, en plats på jorden, som jag kunde kalla min.
Så k o m m o vi tillsammans den där månaden hos fru Hoff, o c h jag tyckte bra om dig från första stund — du var så frisk o c h manlig, o c h när j a g märkte att du började när- ma dig mig, då kunde jag icke tro att det var sant!
Skulle älven jag en gång bli älskad, få ett eget hem, värn o c h s k y d d!
Så k o m den stun- den, d å du sade att du höll mig kärs — h o n höll plötsligt upp o c h hennes händer rörde sig nervöst i knäet.
» Och sedan —, » sade han hårdt, o c h h o n bör- jade i g e n: » Jag kväfde min oro öfver, att jag icke älska- de dig tillbaka, m e d tanken på allt hvad jag skulle få, o m jag blef din.
Du var den förste, som erbjudit den fattiga kontoristen ett h e m, och jag var säker på, att du äfven skulle bli den siste.
Och jag trodde — d e n k o m m e r n o g, kär- leken.
Och så blef jag din hustru. » H o n snyf- tade sakta.
» Och sedan —,?
sade han lika obevekligt s o m nyss.
» När du förde mig hit i våras, var här j u så vackert o c h härligt, allt b l o m m a d e och doftade, och jag tänkte: det blir nog bra.
M e n så började du ditt arbete o c h gick så helt upp i det.
D v a d brydde jag mig o m dina stockar o c h skogsplan- teringar, jag kände mig allt mera ensam, allt kallare blef det i n o m mig.
Jag bestod icke hvar- dagslifvets pröfningar, ty, — ty jag älskade ju icke. » Hennes hufvud sjönk allt djupare ned, och hon talade så lågt, att han hade svårt att höra henne.
» Och så insåg jag en dag, att lyc- kan, den ligger icke i ett eget hem, utan i ett deladt h e m, o c h sedan dess har jag ingen ro mera.
Jag kan icke stanna längre — jag måste bort, jag kan icke förställa mig mera.
Förlåt mig, Hugo, förlåt! » Nåväl,.passa på Mer öfning att få.
^iclsförårif.
Bidrag mottagas meäjtacksamhet.
1898 Hon kastade sig ned på knä, men han lyfte genast upp henne o c h stödde henne.
» Se på mig! » sade han.
H o n lydde dröjande, och blickarna som möttes, uttryckte sorg o c h förtviflan.
» Du tror kanske, att det var något nytt för mig, det d u nu berättat, » sade han sakta.
» Nej, så har du ej kunnat förställa dig, så blind har ej min kärlek varit, att jag ej förstått allt, kla- rare o c h klarare för hvarje dag.
Men jag har hoppats s o m du — att kärleken en gång skulle komma.
Och nu är det h o p p e t slut! » H a n släppte henne o c h kastade sig ned i en stol, m e d händerna för ansiktet.
Gärda stod kvar.
» Hugo, » stammade hon, » du har vetat d e t?
» » Ja, » svarade han tonlöst.
Gärda sökte reda sina förvirrade tankar.
Han hade vetat det o c h hade varit så g o d, så öfver- seende o c h tålig.
Han hade väntat o c h hoppats, och så — så slungar h o n h o n o m i ansiktet all sin bitterhet, sin otacksamhet.
H o n greps af blygsel o c h förvirring, men där var en annan känsla också, s o m h o n ej förstod, o c h liksom dragen af en oemotståndlig makt gick hon fram till h o n o m: » H u g o!
» hviskade h o n.
» Ja, » svarade han trött, utan att se upp.
» Tror du, — tror du, att du skulle kunna ha tålamod m e d mig en tid ä n n u?
— » H a n lyfte upp hufvudet o c h såg på h e n n e m e d nytt lif i blicken.
— » K a n s k e att — att den k o m m e r till slut ändå — kärleken!
» Innehållsförteekning: Det unga iurstehemmet.
Ett besök i arffurstens pålat "; af Anne-Margrete.
(Med portr.
af prins Carl och prinses- san Ingeborg samt flere rumsinteriörer) — Litet om söm- merskor och punktlighet; af fl ".
— Skaldernas kvinnor; små studier för .Idun af Emil Linders.
III: Esaias Teg- nér.
— Ur notisboken — Teater och musik.
— Kanske ändå; skiss för Idun af Ayathe Lind.
— Tidsfördrif.
1, 4, 7, 10, 2 = fruntimmersnamn, 7, 3, 2, 5 = flod i Tyskland.
•Folifåsa ».
senare, rätt ordnade, namnet på en ryktbar personlighet.
Moster Lisa.
l:sta ordet: Under varma sommardagar Mer än eljes jag behagar, Men ock vintertid jag är För hvar matmor ganska kär.
Jag kan kokas, jag kan röras, Mycket godt af mig kan göras Utan alltför stort besvär.
Ifyllningsgåta.
Mosaik.
Grupp 1.
Grupp 2.
Sex kvinnonamn.
L 1 Charad.
Förutan mitt första det blir inte jul, Om än du får » klappar * o c h granar.
Mitt andra ger näring åt inföding gul, Respekt, när du barnen förmanar.
I kloster mitt tredje m a n ständigt får se — Jag nämner ej dess ägarinna — Men o m du till turkarne vill dig bege, Ett snarlikt bär hvarje turkinna.
Mitt fjärde en guddom, som dyrkats i nord, En skräck båd ' för troll o c h för jättar.
Så mången en storbragd af h o n o m blef spord.
Lyss blott till hvad sagan berättar.
Mitt hela en titel åt mannen be- skärd, Som kvinnan ej f o r d o m fick bära.
Nu får h o n den bära, o m h o n den är värd, En svenska nyss vann den m e d ära.
Brita.
Anagram.
De finnas, kanhända, Som öfning ha fått Att vrida o c h vända, I stort s o m i smått.
Kaffe 2:dra ordet: Kunde jag det rätt förklara, Skulle det förträffligt vara.
Säg mig, hvad — o m du det kan — Du vid repets ända fann?
Kanske också uppå släpet, När du detta d u m m a skräpet Ej i brådskan laga hann.
~ 3:dje ordet: H v a d för mången är nödvändigt Och han nyttja får beständigt, Om det ej skall illa gå.
Uti tunna, fjärding, så, Uti stäfva, kar o c h bytta Är det o c k till m y c k e n nytta, Ja, nödvändigt där också.
4:de n r • • Grupp 3. i a G r u p p 4.
• Äro de rätt funna, bildas ett sjun- de af deras initialer.
Fix.
• EEi • • • Lösningar.
ordet: H u r en fästningsmur bör vara.
För att m o t förväntan svara.
Sibylla.
Sifferlogogryf.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = läke- medel, B, 1, 2, 3, 7 = Stad i Sverige, 1, 7, 3 = kärl, 7, 3, 2, 6 = talar ej vårt språk, 1, 7, 10, 4 = mansnamn, 5, 7, 4, 2 = stad i Eu ropa, j£s 9, 8, 4, 7 = fruntim mersnamu, patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, hvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m. fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm • •Ll Om rutorna i hvar o c h en af of- vanstående fyra grupper samman- fogas, så att bokstäfverna i desam- ma gifva: Grupp 1: Två mansnamn, Grupp 2: Två mansnamn, Grupp 3: Fyra mansnamn, Grupp 4: Två mansnamn, så skola ' rutorna i hvarje grupp för sig, i o c h m e d detsamma bilda en bokstaf i stora alfabetet.
Äro namnen o c h följ- aktligen äfven de fyra bok- stäfverna funna, bilda de Logogryfen: Isbrytaren; narr, syra, styr, ben, barn, byst, nesa, bena, bryta, yster, sin, ris, bister, byta, Berta, Erna, nysa, sen, bryne, barr, bra, stare, Ran, in, ny, bas, ren, ner, resa, retas, stia, rensa, sten, ras, be, rest, ria, tia, snyte, rast, stan, •sate », yta, as.
Charaden: Dum-bom.
Jlopfogningsgåtan: Florens; fig. 1.
1) Bjuf, 2) Milano, 3) Vendee, 4) Maas.
Fig. 2. l) Lima, 2) Rhen, 3) Nora.
Aritmoremet: Boksamling; in, alm, kil, gom, sig, nos, glob.
Rebusen: Öfverstens understöd.
Förädlade Kaffetillsatser, ^ Ä Ä, Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K i - o n b a f f e och Tt&amp;1 ä l l D l n g e f e a l f c.
