# ID: svediakorp-per1211
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 27,172
# sentences: 722
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stoekhclm.
Iduns Kungl.
SofboMr.
llrte årg.
Fredagen den 25 november 1898.
N:r 4 7 (570) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» iduns Modet., manadsuppl.
» Bamaarderoben.
» 5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. NordUng, Utgifnlngstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Gustava von Schéele, född Ekman.
Det Men t o r d e k u n n a intressera I d u n s läsekrets att få v e t a n å g o t o m förändringar af J e r u s a l e m s f ä r d e n i k e j s a r vistelsen.
V i l h e l m s sällskap — - så ofta o m n ä m n d e b i s k o p v o n S c h é e l e, o c h på våren som städes.
makan han kanske på till d e n n u — till f ö l j d just nyss hemkommit och vändt vi lämpligen kunna Gotland i hans På Anna b e g a g n a tillfället att hans Finspong i Östergötland föddes Gustava Augusta aflidna von ber den 9 maj 1885 utnämndes Flyttningen 1886.
Under fullständigt till tiden på s o m skulle g ö r a slut p å Gotland maka Schéele.
Den hade blifvit Upsala- ledigt, och p r o f e s s o r v o n S c h é e l e till b i s k o p Visby blef skedde dock den urgamla, ej förrän d e t yttre s o m inre, en särdeles tilltalande där- i septem- ärevördiga biskops- restaurerad o c h företer s e d a n dess, såväl till anblick.
Det Maria Carl E k m a n o c h numera göra vårt besök gården Schéele.
Föräldrarne voro brakspatron stiftsstad, hem.
det minnesrika 1850 von åter till s i n förestodo, Biskopsämbetet heter j u att » en biskop skall vara gästgifvare », o c h d e n satsen den är d j u p t i n p r ä g l a d h o s nuvarande skopen.
Gotlandsbi- I det ovanligt vackra u n g a flickan åtnjöt i föräldra- h e m m e t fyller o c k hans maka hemmet värdinneplikterna osökt en sorgfälligt v å r d a d uppfostran och trädde vid 18 års ålder i äktenskap med sin moders redan kusin, do- kvinnligt behag hufvud mest utgör V i g s e l n försiggick 1 8 6 8 i Fin- landsmän spongs hennes drag.
och Alla, både utländingar, vackra slottskapell.
hvilka afslutade bröllopshög- det hafomflutna och på stolta tidligheter afreste det unga till s i t t b l i f v a n d e h e m i U p s a l a, där fru v o n S c h é e l e under an- öfver utmärkande paret och en språkslös enkelhet, s o m centen Henning v o n Schéele.
Efter med 18 år, traditioner, märkt sätt förde derliga spiran hemmet.
medeltidsminnen by, p å ett ut- den husmo- i det Särskildt gästfria låg b å d a m a k a r n a o m hjärtat, det att ha häraf nämaste med möderne- ärfda besöka biskopshuset i så r i k a V i s - haft den ange- erfarenhet.
Ä f v e n i denna stad har m a n vetat t i l l g o d o g ö r a s i g fru v o n Schéeles stora praktiska erfarenhet o c h förmåga.
Hon är nämligen inspektris öfver d e n kvinnliga slöjden inom Visby studenterna skulle v e t a sig va- skoldistrikt o c h hedersledamot ra v ä l k o m n a till d e r a s h e m o c h i prinsessan Eugenies skydds- känna förening sig h e m m a s t a d d a där.
Fru v o n Schéele fann äfven tid att värf.
i offentliga ven var hon medlem i och deltaga Så direktionen för föreningen en norna la, i Fruntimmers- till f r ä m j a n d e t förbättrad desslikes en barnavård bland af och stiftarin- af U p s a l a h u s h å l l s s k o - hvars verksam lands del.
ledning hon tog i Visby s a m t i Got- sedlighetsförening.
i nedanstående föreningar fungerar skopinnan antingen förande det bi- s o m ord- eller s t y r e l s e m e d l e m: af grundade som Äf- stiftelser prinsessan Eugenie Gotlands sjukhem, f r u v o n S c h é e l e m e d för- kärlek vårdar sig o m o c h ej sällan b e s ö k e r, G o t l a n d s sed-
IDUN 370 1898 Kvinnonaturen är som hafvet: det gifver efter för det minsta intryck och kan dock bära de största bördor.
R. lighetsförenings hushållsskola, Fruntimmers- samfundets i V i s b y arbetsskola för fattiga flickor, V i s b y s t a d s m i s s i o n s f ö r e n i n g o c h församlingsdiakonat samt Gotlands fång- v å r d s f ö r e n i n g.
D e s s u t o m h a r fru v o n S c h é e l e å d a g a l a g t ett v e r k s a m t i n t r e s s e f ö r K r i s t - l i g a f ö r e n i n g e n af u n g e m ä n i V i s b y.
S a m - hällets fattiga o c h värnlösa, åldringar o c h s j u k l i n g a r, alla h a f v a d e e n g o d v ä n i sin biskopinna, s o m m e d b å d e råd o c h dåd vän- l i g t står d e m b i.
D e t är, s o m m a n ser, i c k e i stilla, d å d l ö s r o fru v o n S c h é e l e f r a m - l e f v e r sina d a g a r, o c h m a n k a n k n a p p a s t f ö r s t å, h u r h o n k a n r ä c k a till f ö r så m y c k e t, isynnerhet s o m hälsan i c k e alltid varit g o d.
I främsta r u m m e t är b i s k o p i n n a n v o n Schéele dock maka och husmoder, och m a n b ö r s e h e n n e s å s o m s å d a n, f ö r att r ä t t u p p - skatta henne.
» F ö r sin m a n är h o n sär- skildt g e n o m sin o v a n l i g a intellektuella b e - g å f n i n g ett o v ä r d e r l i g t s ä l l s k a p, o c h o m s i n a tjänare har h o n en verkligt moderlig o m - sorg. » O m de b å d a makarnas skönhets- och ordningssinne bär hela h e m m e t vittne.
Å r e n 1 8 7 0 — 7 1 g j o r d e fru v o n S. till- s a m m a n m e d sin m a n u n d e r 16 m å n a d e r s tid resor i Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike o c h Italien, o c h dessa l ä n d e r h a r h o n s e d a n flere g å n g e r å n y o besökt.
D e s s u t o m h a r h o n farit v i d a o m - kring i det egna fäderneslandet, o c h i Norge h a f v a f ä r d e r n a s t r ä c k t s i g ä n d a till N o r d - kap.
Ä f v e n har h o n b e s ö k t E n g l a n d, Skot- land o c h Spanien o c h gjort en utom-euro- p e i s k f ä r d 1 8 8 5 till A l g i e r i N o r d a f r i k a, under hvars soliga h i m m e l h o n sökte b o t för en hotfull s j u k d o m, hvaraf h o n då led.
Den rika erfarenhet, s o m b i s k o p v. Schéele o c h h a n s m a k a u n d e r s i n a v i d s t r ä c k t a re- sor samlat, har, s o m m a n väl förstår, ländt icke blott d e m själfva, utan äfven deras v e r k s a m h e t till g a g n o c h v ä l s i g n e l s e.
N a m n e t v o n S c h é e l e s k a l l o c k s å m e d all s ä k e r h e t k o m m a att i n r i s t a s i d e n ä r o r i k a h i s t o r i a, s o m af å l d e r k ä n n e t e c k n a r T j e l v a r s fagra ö. Anna Kockum.
S o l är förmer än guld.
1 Jen f ö r s t a k a r l e k e n v a r m i n farfar, o c h •Vr p å d e n tiden älskade j a g h o n o m öfver allt a n n a t i v ä r l d e n.
H a n b a r m i g p å s i n a a r m a r, t o r k a d e m i n a s m å tårar, o c h så s o m han k u n d e i n g e n t r ö s t a ett barnasinne.
Det är m å n g a g o d a l ä r d o m a r j a g h a r i m i n n e efter h o n o m, s o m n u f ö r l ä n g e s e n slumrat in uti d e n s ö m n, hvarifrån i n g e n mera vaknar.
Huru minnes j a g inte hans valspråk: » S o l är f ö r m e r ä n g u l d!
» J a g b l i r r i k t i g t v a r m o c h glad i hågen, när j a g tänker därpå, o c h det g ö r j a g m y c k e t ofta.
J a g ser d å framför m i g nittioåringen m e d de hvita, glänsande lockarne g u n g a n d e på knät en l i t e n g u l d h å r i g b a r n u n g e, ö f v e r s t r å l a d af sol, j a, m i d t u t e i s o l s k e n e t.
U t e eller i n n e, där solen m e s t o h e j d a d t strålade, där k u n d e m a n v ä n t a att finna h o n o m.
O m det var d e n n a h a n s f ö r k ä r l e k f ö r s o l o c h frisk luft, s o m v a r o r s a k e n till h a n s g o d a h ä l s a o c h g l a d a s i n n e, tills d ö d e n k o m s o m e n m i l d ä n g e l, eller h a n s i ö f r i g t e n k l a o c h åter- hållsamma lefnadssätt, det v e t j a g inte, men ett t r o r j a g m i g ä n d å v e t a, o c h d e t är, att s o l v e r k l i g e n är f ö r m e r ä n g u l d.
T y h v a d vore väl lifvet o c h världen sol f ö r u t a n?
Intet — intet, vår j o r d vore d å en kall m ö r k ö k e n, u t a n v a r e s i g d j u r eller v ä x t - v ä r l d, o c h v i s j ä l f v a s k u l l e d å i c k e v a r a till.
M e n G u d i lof, d a g e n s s t j ä r n a sitter ä n n u d ä r o f v a n, ö s a n d e m e d fulla h ä n d e r u t ö f v e r j o r d e n s b a r n s t r å l a n d e s o l, lifgif v a n d e v ä r m e, f ö r ä d l a n d e o c h u p p e h å l l a n d e allt o c h alla.
H o n är e n b i l d af k ä r l e k e n, d e n s t o r a o u t - grundliga kärleken, o m hvilken det heter: » j u m e r h o n delar m e d sig, dess m e r a har hon kvar. » M e d solens b e v i n g a d e strålar s ä n d e r vår H e r r e s i n b ä s t a h ä l s n i n g till o s s, h a n s b a r n härnere på j o r d e b a n a n, o c h m e d d e m följer det friska g l a d a sinnet, det aldrig svik- tande lefnadsmodet.
De bringa hoppet och k ä r l e k e n till l i f v e t, d e j a g a o n d a o c h d å l i g a t a n k a r p å flykten, o c h j a g h a r a l l t i d f u n n i t som o m solens strålar l i k s o m o m g ö t e m i n lilla v a r e l s e m e d e t t s k i m m e r af g l ä d j e o c h välbefinnande.
D e t är m i n n e t af d e n f ö r s t a k ä r l e k e n, d e t är d e t b ä s t a m i n n e t i v ä r l d e n.
K ä r a medsystrar, t a g e n detta äfven ni, t y d e t r ä c k e r m e r ä n v ä l f ö r o s s alla.
L å t e n s o l e n s strålar s m e k a e d r a o c h e d r a b a r n s kinder, kläden eder i porösa m j u k a tyger, s o m l ä m n a fritt t i l l t r ä d e till s o l o c h luft.
V å r e n stolta öfver d e n r ö d a k i n d e n o c h den b r u n a n ä f v e n, t y d e t är d e t f r i s k a l i f v e t s adelsmärke!
Låten solen titta in i edra h e m, i hvarje r u m, d ä r I v i l j e n att m ä n n i s k o r s k o l a trif- vas o c h frodas.
H v a d g ö r det v ä l, o m gar- diner o c h möbeltyger blekas och brännas, blott sinnet blir gladare, lycka o c h trefnad mera bofasta därinne.
» H v a d s k o l a v i, d e n s t o r a s t a d e n s in- vånare taga oss till ?&gt; hör j a g en o c h annan o l y c k l i g u t b r i s t a.
Ja, s t a c k a r s v ä n n e r, j a g har endast ett råd för eder.
D r a g e n ut från s t ä d e r n a o c h b y g g e n e d e r e n s t u g a så p a s s fritt, att I k u n n e n få e n s m u l a s o l för e g e n räkning.
G l ö m m e n då aldrig bort att d e n b ä s t a o c h o u m b ä r l i g a s t e d e k o r a t i o - n e n i h v a r j e r u m är s o l l j u s e t.
D e t är g l ä d - j e n, lifvet, o c h h v i l k e t j o r d i s k t g u l d k a n uppväga dessa gåfvor?
Hvilka prydnader eller b e k v ä m l i g h e t e r k u n n a e r s ä t t a d e m?
Sol är f ö r m e r ä n g u l d!
A c k att j a g för- m å d d e r o p a ut d e n n a s a n n i n g så, att d e n hördes in g e n o m rullgardiner o c h markiser, in g e n o m m ö r k a murar i dystra kamrar, ja, ända ned i mörka, osunda källarvåningar, d ä r p e s s i m i s t e r o c h a n a r k i s t e r så gärna alstras.
M y c k e t, s o m n u lider o c h tynar bort, skulle då glädjas o c h frodas, m y c k e t, m y c k e t skulle då vara annorlunda.
T y veten: ett f r i s k t o c h f ö r n ö j s a m t f o l k är ä f v e n e t t g o d t folk.
Anita.
* Nielsen.
" Hemmadottem ".
För I d u n af R.
E.
Met v a r s o l i g t o c h h e t t i d e t lilla f ö r - •f^ maket, där m o r o c h dotter sutto m e d h v a r sitt h a n d a r b e t e.
B å d a t e g o; fru B r a n d v i r k a d e, s o m o m d e t g ä l l t ett r e k o r d, m e n Eline, m e d s ö m n a d e n nedsjunken i knäet, stirrade p å de solbelysta d a n s a n d e d a m k o r - nen, s o m o m h o n velat räkna d e m.
H o n spratt till n ä r m o d e r n b r ö t d e n l å n g a t y s t n a d e n.
» G å e j till N o r é n s i k v ä l l, d e ä r o s i m p l a m ä n n i s k o r, o c h j a g k a n e j u t h ä r d a att v e t a d i g i d å l i g t s ä l l s k a p, E l i n e, » s a d e fru B r a n d med en af m o d e r l i g o m s o r g m ä t t a d röst, m e n u t a n att se u p p f r å n s i n v i r k n i n g; » 1, 2, 3, 4 m a s k o r.
.
.
j a g är så r ä d d o m d i g, E l i n e.
.
.
5, 6, 7, 8.
.
.
j a g h a r a l l t i d s ö k t s k y d d a d i g f ö r d e t s o m är o n d t, o c h d e t s k a l l j a g g ö r a, så l ä n g e j a g l e f v e r.
.
.
s e så, n u är s t j ä r n a n f ä r d i g.
.
.
h v a d s a d e d u, Eline? » » J a g h a r a l d r i g haft l u s t till d å l i g t säll- skap, » svarade den tilltalade bittert, » o c h till N o r é n s h a r j a g r e d a n s a g t å t e r b u d, t y m i n k l ä d n i n g är e j f ä r d i g.
» » I n t e f ä r d i g?
» — n u s å g fru B r a n d u p p från sin v i r k n i n g, » h v a r f ö r b e s t ä l l e r d u e j i t i d, d u är allt m y c k e t s l a r f v i g, E l i n e.
.
.
» Det k o m intet svar, t y Eline sysslade m e d sina egna tankar o c h b l i c k a d e fjärrskådande u t ö f v e r d e n lilla t r ä d g å r d e n, d ä r j u n i s o l e n lyste o c h glittrade.
Hon v a r ej l ä n g r e n å g o t b a r n, d e n n a Eline B r a n d, fast h e n n e s m a m m a kramp- a k t i g t f a s t h ö l l d e n t a n k e n: i 2 5 år h a d e hon bott i det gula huset m e d den nätta trädgården, b e l ä g e t v i d d e n lilla s t a d e n s b ä s t a g a t a.
H o n k o m så v ä l i h å g, n ä r h o n v a r l i t e n o c h s p r a n g p å d e p u t s a d e träd- gårdsgångarne, s o m hennes pappa, krono- f o g d e n, s j ä l f b r u k a d e k r a t t a; h o n fick e j g å p å gräsplanerna, h o n fick ej äta af smultro- n e n u t a n s ä r s k i l d t i l l å t e l s e, o c h h o n fick e j s m u t s a n e d sina r e n a förkläden, o c h så lek- t e h o n s t i l l s a m m a l e k a r f ö r s i g själf p å gångarne, b y g g d e s m å sandtorn, ref n e d dem och b y g g d e upp d e m igen.
Sedan började hon gå i skola; hvad hon kände sig r ä d d f ö r s t a g å n g e n h o n s å g så m å n g a flickor o m k r i n g sig, det v a r s o m skulle d e springa omkull henne, hon längtade h e m till t r ä d g å r d e n, o c h h o n g r ä t.
M e n det blef r o l i g a r e m e d t i d e n, o c h h o n b l e f » s å förfär- l i g t g o d v ä n » m e d e n af k a m r a t e r n a; d e t v a r e j n o g, att d e t r ä f f a d e s h e l a f ö r m i d - d a g e n, h o n b a d sin m a m m a o m tillåtelse a t t få s p a t s e r a m e d h e n n e p å e f t e r m i d d a - gen.
» J a g k ä n n e r h e n n e e j, » h a d e fru B r a n d s v a r a t, » d e t är k a n s k e e n s t y g g flicka, o c h j a g är så r ä d d o m d i g, lilla E l i n e; d u skall få g å m e d m i g till s k o m a k a r e n i s t ä l l e t.
» Å r e n g i n g o fram g e n o m det gula huset, o c h d e t e n a v a r d e t a n d r a så f ö r u n d e r l i g t likt.
Eline blef konfirmerad, t o g lektioner i s p e l n i n g, läste aldrig en b o k s o m ej g e - n o m g å t t m o d e r s c e n s u r e n, o c h skulle hjälpa till i h u s h å l l e t.
H o n t o g p å sig sitt h v i t a förkläde m e d röda kanter, t o g fram skorpor till kaffet p å m o r g o n e n, p e p p a r k a k o r till
IDUN 1898 kaffet p å e f t e r m i d d a g e n s a m t d a m t o r k a d e sitt r u m o c h f ö r m a k e t; h a d e h o n g j o r t m e r, skulle jungfrurna varit sysslolösa, o c h det h a d e s e t t g a l e t ut.
S å fick k r o n o f o g d e n slag o c h d o g en j u n i d a g.
D e t blef b e - störtning i det gula huset, m e n snart var allting sig likt igen, o c h p å hvar årsdag af h a n s d ö d l ä s t e fru B r a n d e n b e g r a f n i n g s - p s a l m h ö g t f ö r sin d o t t e r o c h s i n a j u n g f r u r.
N ä r E l i n e v a r o m k r i n g 2 0 år, k o m h o n p å den o f ö r k l a r l i g a i d é n, att h o n s k u l l e s t u - d e r a till l ä r a r i n n a; h o n v i l l e h e l t e n k e l t b l i n å g o t.
» D u talar, s o m o m d u v o r e e n m a n, » h a d e fru B r a n d s v a r a t; » v a r t a c k s a m för ditt h e m o c h t ä n k p å d e stackare, s o m ej ha något.
I m i n u n g d o m satt m a n alltid hemma.
V ä r l d e n är f a r l i g o c h j a g v å g a r ej släppa ut dig. » » M e n en g å n g mister j a g kanske mitt h e m, » hade Eline invändt, » det kunde j u h ä n d a n å g o t så r y s l i g t, s o m att m a m m a dog, h v a d skulle j a g då g ö r a?
» » S ö r j i n t e f ö r m o r g o n d a g e n, » h a d e fru B r a n d s v a r a t, full a f f ö r t r ö s t a n; o c h d e t b l e f a l d r i g m e r f r å g a o m, att E l i n e s k u l l e bli n å g o t.
H o n s t a n n a d e i sitt g o d a h e m, o c h tanterna, s o m k o m m o på besök och hade m å s t skicka ut i v ä r l d e n n å g r a af sina m å n g a d ö t t r a r, s a d e v e m o d i g t till h e n n e: » H v a d d u är l y c k l i g, lilla h e m m a d o t t e r, o m du visste, h v a d du har det godt, s o m ej b e h ö f v e r ut i v ä r l d e n; d u skulle veta, hur A n n a och Aina och Hilda och Thelma ha det. » O c h Eline k ä n d e sig s o m en stor synderska, t y h o n h a d e ibland önskat sig i deras ställe.
Det v a r j u n i, d e n m å n a d, d å fru B r a n d s r e u m a t i s k a k r ä m p o r b ö r j a d e g ö r a s i g för- nimbara.
H o n t r o d d e själf, att d e k o m m o just i den m å n a d e n, e m e d a n det var då, hon m i s t e sin älskade m a n, m e n d e t k u n d e kanske också bero rent af på sjukdomens natur.
F r u B r a n d a f s k y d d e badorter, fast hon aldrig besökt n å g o n.
» Där m å n g a m ä n - niskor äro s a m l a d e, finnas alltid m å n g a dåliga, » b r u k a d e h o n säga, o c h det v a r j u ganska logiskt.
I år v a r e m e l l e r t i d reu- m a t i s m e n för svår, o c h efter m y c k e n k a m p med s i g s j ä l f b e s l ö t fru B r a n d a t t m e d E l i n e fara till e n k u r o r t.
E l i n e v i s s t e k n a p p t, h u r r e s a n h a d e g å t t till, allt v a r så n y t t och underligt; m e n när hon en vacker dag befann sig m i d t b l a n d ljusklädda d a m e r o c h s k ä m t a n d e h e r r a r, alla o b e k a n t a, d å k ä n d e hon s i g till m o d s u n g e f ä r, s o m n ä r h o n f ö r m å n g a år s e d a n k o m i n i s k o l a n o c h t r o d d e att flickorna skulle springa o m k u l l h e n n e, och s o m e n ofrivillig afledare för häpenhe- ten trampade hon en mager ung man midt p å h a n s stora fot.
H a n m å t t e ej ha haft n å g r a l i k t o r n a r, t y h a n s å g i n t e alls öf ver- r a s k a d ut, i stället l y f t e h a n p å s i n h v i t a mössa o c h sade » förlåt ».
Eline hade en o b e s t ä m d k ä n s l a a f att v a r a f ö r e k o m m e n, men från d e n d a g e n var k a n d i d a t Sallberg hennes gode vän.
D e m ö t t e s ofta, än i p a r k e n o c h än ute i b e r g e n, o c h h o n blef a l l t i d g l a d, n ä r h a n s l å n g a figur n a l k a d e s.
H a n talade ej m y c k e t, o c h när h a n talade, var det antingen o m de d ö d a språken, s o m h a n s t u d e r a d e, eller o m b o k b i n d e r i, s o m han roade sig m e d på mellanstunder, men E l i n e k o m s n a r t u n d e r f u n d m e d, att h a n besatt lärdom, o c h j u mindre h o n förstod af h v a d h a n s a d e, d e s s m e r b e u n d r a d e h o n honom.
Hon fick också en annan vän.
I samma h u s, s o m fru B r a n d o c h d o t t e r n b e b o d d e, resi- d e r a d e o c k s å fru L a v e n o c h d o t t e r; d e b å d a 311 familjerna stötte ofta t i l l s a m m a n s, o c h när fruarna g i n g o före o c h talade o m syltning af a p r i k o s e r eller s v å r i g h e t e n att f å t j ä n s t e - f o l k, g i n g o d ö t t r a r n a efter o c h t a l a d e o m de sist a n l ä n d a b a d g ä s t e r n a.
Elsa L a v e n v a r i c k e m e r ä n 2 0 år, o c h E l i n e t y c k t e sig a l d r i g h a s e t t e n s ö t a r e flicka: h o n v a r så l i t e n, s å s p e n s l i g, u n g e f ä r s o m m a n t ä n - k e r s i g e n ä l f v a, h o n h a d e d e n r a r a s t e lilla m u n o c h de oskuldsfullaste blå ö g o n.
Eline v a r a l l t i d g l a d, n ä r h o n träffade p å h e n n e, och d e g i n g o o f t a u t p å p r o m e n a d e r till- sammans.
Ibland dök kandidat Sallberg u p p o c h s ä l l a d e s i g till d e m o c h d e t r e vandrade långt utåt vägen.
När de voro trötta, satte de sig p å en klippa, o c h kandi- daten sjöng v a c k r a g a m l a sånger, o c h Eline k ä n d e s i g så v a r m o c h l ä t t o m h j ä r t a t, allt v a r j u s å n y t t o c h så u p p f r i s k a n d e.
Han dök allt o f t a r e u p p p å d e r a s v ä g, o c h fast E l i n e alltid r o d n a d e litet, n ä r h a n k o m, t y c k t e h o n e j alls, att h a n s n ä r v a r o s t ö r d e, snarare tvärt o m.
stora, u n d e r l i g a figurer sväfva fram o c h t i l l b a k a, d e k o m m o allt n ä r m a r e; h u, h v a d det var k u s l i g t.
.
.
H o n for m e d h a n d e n öfver ö g o n e n för att se klarare, h o n reste sig m e d en ö f v e r m ä n s k l i g ansträngning.
» J a g m å r så i l l a, » s a d e h o n, o c h i n ä s t a ögonblick var hon försvunnen b a k o m berget.
E n eftermiddag satt h o n e n s a m p å en klippa o c h läste e n b o k, s o m h o n fått låna af E l s a L a v e n.
D e n handlade nästan bara om kärlek, o c h h o n k ä n d e sig underligare till m o d s för h v a r s i d a; b o k e n s j ö n k n e d i h e n n e s k n ä, o c h h o n föll i t a n k a r.
Hon h a d e f ö g a s a t t s i g i n i, h u r d e t s k u l l e v a r a, att h a ett e g e t h e m, a t t v a r a ä l s k a d, s o m k v i n n o r n a i b o k e n; h o n h a d e sin m a m m a s hem, o c h där skulle h o n stanna o c h agera s o l s t r å l e, så h a d e h o n a l l t i d t ä n k t s i g d e t.
I d a g föll d e t h e n n e i n, att d e t m å t t e v a r a h ä r l i g t att h a s i t t e g e t lilla r i k e att r å d a ö f v e r, att d e t m å t t e k ä n n a s l j u f t a t t v e t a sig vara centrum i hemmet, och hon kände sig så v e k, så d r ö m m a n d e o c h l ä n g t a n d e till s i n n e s.
H o n v a r så l å n g t b o r t a från v e r k l i g h e t e n, att h o n b l e f p i o n r ö d af för- färan, d å e n h v i t m ö s s a d ö k u p p b r e d v i d henne o c h kandidat Sallbergs milda stämma frågade, o m han störde.
H o n visste ej, h v a d h o n svarade, m e n h a n satte sig n e d, och h a n s å g så h e m l i g h e t s f u l l ut, att h o n g e n a s t f ö r s t o d, att h a n h a d e ' n å g o t v i k t i g t att s ä g a.
F r u B r a n d fick a l d r i g s o r g e n, att s e sin dotter draga ur h e m m e t.
När Elines jämn- å r i g a k o m m i t u t till s k i l d a a r b e t s f ä l t eller e g n a h e m, s a t t h o n själf k v a r i s i n m a m - m a s lilla f ö r m a k o c h s y d d e k o r s s t y n g; h o n h a d e d e t så bra, v i s s t h a d e h o n skäl att vara tacksam.
.
.
O c h hur det gick m e d h e n n e, n ä r h o n b l e f e n s a m i d e t g u l a hu- set.
.
.
ja, det h ö r inte h i t.
.
.
» Vi h a blifvit rätt b e k a n t a p å dessa veckor, » började han tvekande, och så b l e f d e t så t y s t, att m a n kände höra hvarandras andedräkt.
» T y c k e r fröken en s m u l a o m.
.
.
f ö r f ä r l i g t illa o m m i g?
» fort- satte h a n efter e n s t u n d.
Elines hjärta k l a p p a d e allt h ä f t i g a r e, n u b u l t a d e d e t så h å r d t, att h o n t y c k t e, h ä n m å s t e h ö r a d e t.
» N e j », sade hon m e d å t e r b l e f d e t så t y s t, så darrande röst, o c h tyst.
H a n s t r ä c k t e p å s i g, s o m o m h a n - f a t t a t ett beslut, o c h hans röst lät m i n d r e t v e k s a m: » Jag har något p å hjärtat, s o m j a g ville fråga. » Eline såg inte längre, vare sig de s m å v i l l o r n a i d a l e n eller k l i p p b l o c k e n v i d s i n a f ö t t e r, allt flöt s a m m a n i e n d i m m a o c h b e r g e t, s o m h o n s a t t p å, b l e f så o s t a d i g t, d e t v a c k l a d e, s o m o m d e t s k u l l e falla b o r t under henne.
Å t e r ljöd s t ä m m a n v i d hen- n e s s i d a, m e n d e t lät s o m o m d e n k o m m i t l å n g t n e d ifrån d a l e n: » V å g a r j a g fråga något? » H u r h o n fick k r a f t att s v a r a j a, förstod h o n aldrig.
» M e n blif i n t e o n d.
» Skulle det då aldrig k o m m a?
V a r det hans af s i k t att t o r t e r a h e n n e?
H a n v ä n t a d e e m e l l e r - tid ej p å s v a r: » T r o r ni, att fröken L a v e n t y c k e r litet, l i t e t o m m i g?
» f r å g a d e h a n.
Det v a r, s o m o m e n k a l l h a n d k y l a n d e l a g t sig p å E l i n e s p a n n a, h o n k ä n d e, att h o n blef lika blek, s o m h o n förut varit röd, o c h i stället f ö r d i m m a n n e r e i d a l e n s å g h o n K a n d i d a t Sallberg satt l ä n g e kvar o c h t ä n k t e: » H v a d g i c k åt h e n n e?
.
.
.
B l e f h o n ond?
.
.
.
H o n, s o m a l l t i d v a r i t så v ä n l i g mot mig.
.
.
» O c h så g i c k h a n h e m.
» Du ser så b l e k ut, d u l ä n g t a r v ä l h e m, » s a d e fru B r a n d s a m m a d a g s a f t o n till s i n dotter.
» D u är e j v a n att se s å m y c k e t m ä n n i s k o r, o c h i n t e t r o r j a g att d e t är n y t t i g t för d i g, » fortsatte h o n, » m ä n n i s k o r äro så dåliga n u för tiden, annat var det i m i n u n g d o m.
.
.
A k t a dig Eline, du kan ej t r o h v a d j a g är r ä d d o m d i g.
.
.
D e n d ä r k a n d i d a t e n.
.
.
j a, h a n är d e n s n ä l l a s t e m a n j a g sett, m e n j a g s k u l l e a l d r i g v å g a att s l ä p p a u t d i g, E l i n e, a l d r i g.
.
.
v ä r l d e n är så o n d, E l i n e.
.
.
» * I inackordermgsMgan.
Ett sista inlägg och redaktionens slutord.
IX.
Mötas på halfva vägen.
.
.
J nnan diskussionen i denna fråga nedlägges, vill äfven jag » draga ett strå till stacken ».
Det första villkoret för trefnad i ett inackorderings- hem synes mig vara att såväl värdinna s o m in- ackordenter stå på ungefär samma bildningsgrad och äro af likställig samhällsklass, samt att den förstnämnda är nog lycklig att äga ett godt, j ä m t lynne o c h ett tillmötesgående väsen, hvilket inger förtroende o c h vänskap bland inackorden- terna.
Ä r o sedan de öfriga familjemedlemmarne mindre taktfulla (hvilket j u kan vara händelsen med t. e x.
husfadern, s o m möjligen har ett häf- tigt, uppbrusande lynne), betyder detta då icke så mycket, ehuru det naturligtvis mången gång är obehagligt för såväl den ena s o m den andra.
H u s m o d e r n måste dock vara n:r 1, af h e n n e fordras allt: h o n skall utjämna kantigheterna, hon b ö r tyst fördraga mången misstämning från sin omgifning.
H o n skall på ett vänligt moderligt sätt b e m ö t a sina skyddslingar, så att de känna med sig, att de hafva ett h e m, isynnerhet o m dessa utgöras mest af unga flickor.
Alla böra med förtroende kunna nalkas sin värdinna (hvil- ken ej får favorisera någon särskildt) för att be- gära hennes råd i ett s o m annat.
Då först för- nimmes hernlifvets sanna anda.
Jag medger, att en stor del af d e unga flickor, som k o m m a u p p till Stockholm från de mindre städerna eller landsbygden, oftast blifva så in- tagna af storstadens många behag, att de mindre fråga efter trefnaden i det nya h e m m e t.
Blott de få sitt komfortabla rum, sin goda mat o c h uppassning, se de sedan helst att de få sköta sig själfva o c h de nöjen de h a tillfälle tillgodo- göra sig.
Men — utom dessa yngre damer finnas j u äldre, hvilka sätta ett högt värde på trefnaden i hemmet, de böra känna detsamma, s o m de en gång förr gjort vid egen härd.
Värdinnan skall finna sitt nöje uti att kunna bereda d e m det.
Öppna din salongsdörr för d e m alla, sällskapa de långa vinteraftnarne m e d d e m, o c h försök att göra hemlifvet så angenämt s o m möjligt.
D u får ej blott o c h bart ägna din tid åt mat o c h dryck (då först får inackorderingsväsendet karaktären
IDUN 372 af handtverk), utan låt de materiella o c h ideella intressena förenas, man hinner därmed g e n o m klok beräkning.
Du får din belöning g e n o m att se nöjda o c h belåtna anleten omkring dig.
A r någon af dina inackordenter litet själfsvåldig och vill taga sig små privilegier, såsom att någon gång få sin måltid serverad på olaga tid eller möjligen inne på sitt rum, låt h e n n e få det utan missnöje; bifall hennes önskan på ett förekom- mande sätt, o c h — du blir belönad, kanske m e d ett hjärtligt tack s å s o m: » A c k, hvad tant ändå är snäll! » el.
dyl.
Låt gärna för någon gång — ty ofta blir sådant aldrig — dina inackordenter bedja en besökande vän stanna o c h deltaga i eftermiddagskaffet eller aftonmåltiden; kostna- den därför är så ringa e m o t den uppmärksamhet du därmed visar din gäst.
Nu några vänliga råd till de inackorderade.
Man b ö r mötas på halfva vägen.
Betänken att I hafven rätt stora fordringar på eder värdinna.
H o n önskar intet h ö g r e än att se eder nöjda — • försöken att hysa samma önskan!
H o n drar den tyngsta bördan, h o n skall » gifva », ni » taga e m o t ».
V i s e n eder erkänsla o c h tacksamhet g e n o m upp- märksamhet o c h ett belåtet ansikte; våren icke endast fordrande, utan äfven erkännsamma.
IStär en maträtt serveras, s o m ej är i eder smak, visen ej sura miner, utan äten något litet däraf, tyst fördragande det.
K u n n e n I absolut icke förtära någon viss rätt, sägen då artigt ifrån en gång för alla, o c h eder värdinna bestyr förvisso o m, att ni nästa gång serveras m e d en särskild rätt.
Våren aktsamma o m de m ö b l e r o c h bohag, som stå till eder disposition; passen på de ut- satta måltiderna o c h försöken så långt s o m möj- ligt tillmötesgå eder värdinnas säkerligen billiga fordringar.
Då skall n o g harmoni uppstå äfven i » inackorderingshemmen ».
Det angenämaste h e m m e t blir n o g alltid det, där man ej uteslutande måste existera af in- ackorderingarna (då det j u nödvändigt måste drifvas i stor skala för att gå ihop), utan där husfadern t. ex. har sin lilla pension, eller där en änka åtnjuter en dylik.
Min åsikt är, att den s o m hyser alltför stor antipati för inackor- deringar, b ö r på annat sätt söka sin utkomst.
» Stade » har rätt, då h o n säger att, » o m inackor- deringsvärdinnan vill lef va på inackorderingarna, hon äfven måste lef va för dem. » H v a d nu priset beträffar, beror j u detta all- deles på, till hvilken klass inackorderingshem- met hör.
Här i Stockholm bär det sig godt med 60 kr.
pr månad för 2:dra klass, rätt så dyra tider vi nu haf va, o c h i en småstad b ö r ett pris af 45 kr.
kunna ersätta både mat, rum o c h besvär m.
m.
M y c k e t beror af en matmoders insikter o c h erfarenheter i hushållsbestyren — härvidlag som annars.
Mitt råd är: B ä c k e n hvarandra handen, gån halfva vägen hvar, I inackorderingsvärdinnor o c h inackordenter.
Tvånget skall då försvinna, har- m o n i o c h sympati uppslå äfven i » inackorderings- hemmen » I Tante Maria.
* Med detta » Tante Marias » medlande o c h försonliga inlägg anse vi att diskussionen i d e n n a fråga lämpligen b ö r afslutas.
Saken har n u blifvit rätt g r u n d l i g t b e l y s t från b ä g g e parternas synpunkt, och sanningen l i g g e r n o g h ä r s o m oftast » m i d t e m e l l a n », h v a d a n e n g o d l ö s n i n g af b e f i n t l i g a t v i s t i g - h e t e r o c k s å b ä s t t o r d e n å s g e n o m ömsesidigt tillmötesgående, eller g e n o m a t t v e d e r b ö r a n d e, s o m insändarinnan här o f v a n uttrycker sig, gå » halfva v ä g e n h v a r ».
D e 50 kronor, v i u t f ä s t s o m d i s k u s s i o n s - p r e m i e r, a n s e v i p å f ö l j a n d e s ä t t b ö r a för- d e l a s: 20 hr.
åt » Stade » för hennes inled- ningsartikel, som gaf uppslag, afsevärda s y n p u n k t e r o c h f a r t åt d e b a t t e n; 20 kr.
åt » Moster Stina » för de sakliga inläggen V o c h V I I I till i n a c k o r d e r i n g s v ä r d i n n o r n a s för- s v a r; 10 kr.
åt » Tante Maria » för hennes m e d l a n d e o c h förnuftiga slutord.
O c h torde pristagarne godhetsfullt gifva sig tillkänna o c h af h ä m t a s i n a » p r e m i e r » å Redaktionen.
^ d e l i n a patti — svensk friherrinna!
1898 lidande o c h fattiga.
D e n furstliga f ö r m ö g e n - het, h e n n e s k o n s t n ä r s k a p förskaffat h e n n e o c h h v i l k e n lär r ä k n a s i m i l l i o n e r, s ä t t e r h e n n e o c k i stånd härtill.
P å Crag-y-Nos, hennes ståtliga g o d s i W a l e s, är h o n af b e f o l k n i n g e n d y r k a d s o m en drottning.
I n g e n s t ä d e s är h o n o c k s å l y c k l i g a r e ä n h ä r.
C r a g - y - N o s är f ö r ö f r i g t e t t till o c h m e d efter e n g e l s k a f ö r h å l l a n d e n först- k l a s s i g t h e r r e s ä t e, d e s s stall m e d ä d l a » full- b l o d » e t t af d e finaste i E n g l a n d o c h s l o t t e t s i n r e ett v e r k l i g t m u s e u m af k o n s t s k a t t e r o c h d y r b a r a s e g e r t r o f é e r från k o n s t n ä r i n n a n s triumftåg rundt världen.
H ä r finnas o c k en m e d utsökt smak inredd konsertsalong och en förtjusande liten slottsteater.
Det är s å l e d e s i ett v e r k l i g t f u r s t l i g t h e m d e n u n g e s v e n s k e ädlingen blir härskare, när han i n o m kort förenar sina ö d e n m e d d e n älskvärda konstnärinnans.
* XI.
£ n c e l e b e r f ö r l o f n i n g h a r u n d e r v e c k a n in- g å t t s i L o n d o n — e n f ö r l o f n i n g, s o m ej m i n s t h ä r h e m m a i S v e r i g e m å s t e v ä c k a in- t r e s s e, d å g e n o m d e n s a m m a e n af s a m t i d e n s r y k t b a r a s t e k o n s t n ä r i n n o r på sätt o c h vis blir vår landsmaninna.
K o n t r a h e n t e r n a ä r o fri- herre Rolf C e d e r s t r ö m och m a d a m e A d e l i n a Patti-Mcolini, den världsberömda sångerskan.
B a r o n R o l f C e d e r s t r ö m är f ö d d 1 8 7 0 o c h s o n af f. d.
l ö j t n a n t e n v i d l i f g a r d e t till h ä s t frih.
C l a e s E d v a r d C e d e r s t r ö m o c h h a n s friher- rinna, född Leijonhufvud.
H a n innehar sedan n e r e år ett e g e t g y m n a s t i k i n s t i t u t i L o n d o n.
För d e n engelska societeten k o m förlofnin- gen ej s o m n å g o n ö f v e r r a s k n i n g.
Baron C e d e r s t r ö m h a d e n ä m l i g e n p å sista t i d e n v a r i t e n af d e t a l r i k a g ä s t e r, s o m d e n c e l e b r a d i v a n o m h ö s t a r n e b r u k a r m e d furst- lig f r i k o s t i g h e t m o t t a g a p å sitt s l o t t i " Wales, det ståtliga Crag-y-Nos, o c h m a n m ä r k t e d ä r t y d l i g e n, att d e t h ö l l p å att k n y t a s e t t ö m m a r e b a n d d e m emellan.
B r ö l l o p e t lär k o m m a att ä g a r u m r e d a n u n d e r stun- d a n d e vår.
M a d a m e P a t t i är f ö d d i M a d r i d 1 8 4 3 o c h har förut varit t v ä n n e g å n g e r gift, första g å n g e n m e d hofstallmästaren hos Napoleon III markis Henri de Caux o c h sedermera med den b e r ö m d e tenoren Nicolini.
M a d a m e Patti säges i alldeles enastående g r a d h a b e v a r a t sin u n g d o m s s t r å l a n d e fägring, något hvarom o c k det porträtt af d e n b l i f v a n d e f r i h e r r i n n a n C e d e r s t r ö m, s o m I d u n h ä r s k y n d a r m e d d e l a s i n a läsar- innor, bär vittne.
I E n g l a n d åtnjuter h o n en ofantlig popularitet; trots de 55 åren är h o n f o r t f a r a n d e s t j ä r n a n b l a n d d e v ä r l d s - b e r ö m d a sångerskor, s o m hvarje s ä s o n g låta höra sig i L o n d o n, o c h världsstadens största konsertlokal, den väldiga Albert Hall, s o m r y m m e r 8 t u s e n p e r s o n e r, f y l l e s till s i s t a p l a t s, så s n a r t m a d a m e P a t t i e n d a s t h a r ett n u m m e r p å p r o g r a m m e t.
Men utom g e n o m sin fägring o c h sina konstnärliga e g e n s k a p e r v i n n e r h o n o c k allas h j ä r t a n g e n o m sina äkta kvinnliga d y g d e r o c h g e n o m den storartade välgörenhet, h o n bevisar d e fruar!
Eder stolta kännen TJtaf det sista rön, som statistiken gjort, Det att ibland de gifta männen Det minsta antal brott man sport.
Att det är er förtjänst väl ingen vågar neka, Och ingen ungkarl nu ett ögonblick må tveka Att välja sig en fru, det fortaste han kan.
O!
underbara kön!
hur blida och hur veka I synens vara än, I stödjen dock en man!
Förutan Er, det syns, han är ett rö för vin- den, / Därför med starka Långt förr Ty annars band den stackars svage binden, än vara fri, han vare " Eder slaf, hända kan, att förren han det kan tänka, Ifrån det rättas väg i hast han viker af Att uti mörka dåd allt mer och mer sig sänka.
När hädanefter jag en gammal ungkarl ser TJtaf det hyggliga och aktningsvärda slaget — Som nog försvinner mer och mer • —, Jag darrar för hans skull, ty kanske att i ' draget Trots gikt och ryggskott han en nattsvart gär- ning gör, En sak han inte alls rår för, Men af det skälet blott, som statistiken Att ingen maka huld han äger.
På risken tanken, män, och giften Er, ber!
säger, jag Visst är det hårdt, så kan man tycka, Men att Er ur fördärfvet rycka Väl kvinnan nu som förr får offra sig för Men, Som sorgligt kvinnans nog, jag stolthet Det sägs att på Så lätt hon viker hör det redan går en sägen, bör slå velociped af ifrån Er!
ned, den rätta Månn ' bland de hundraåttisju, Som fått för brott mot ordning böta Ibland de cyklande små tärnor söta, Ej funnits en och annan fru, Som fått vid rådsturätten möta.
Ifall så är, man nog förstår För kvinnans makt det blir en fara, Om detta tilltar år från år, vägen.
I D U N 1898 Och att ibland de fruar rara, Som mannens hjälp och stöd få De fruar knappast räknas med, Som kila på velociped.
m i s s i o n s g ä r n i n g att l å t a g r a n s k a, f ö r f a t t a, p r y d a, a f s k r i f v a o c h a f s ä n d a b r e f till f å n g a r.
Sistlidne jul afsändes omkring 1 5, 2 5 0 sådana b r e f o c h a f s i k t e n är — s o m s a g d t; — att b r i n g a t r e f n a d till d e m, s o m ä r o u t e s l u t n a från y t t r e g l ä d j e.
H v a r j e b r e f b ö r j a r m e d e t t » k ä r e v ä n!
» o c h s e d a n är ö f v e r g å n g e n l ä t t från j u l ö n s k n i n g a r n a till t a l e t o m j u l e n s egentliga betydelse.
vara, Dock bör man ej för mycket käxa På denna sport, den upphör snart, Sen det är klart att föttren växa TJppå cyclister underbart.
Af fasa reser sig nog håret På hvarje kvinna, då hon vet, Att fötterna med säkerhet Förlängas ett par tum om året.
Hvad läkarn s varning ej kan verka, Hvad plikt och böter ej förmå, Det går nog, när hon börjar märka, Att hennes skodon bli för små.
D e s s a b r e f s k r i f v a s af o l i k a h j ä l p a r e.
D e t kan vara personer, hvilka hafva börjat s o m afskrifvare, o c h s o m sedan hafva blifvit u p p m a n a d e att f ö r e å r e t s s l u t i n s ä n d a ett o r i g i n a l b r e f till g r a n s k n i n g af k o m i t é n.
G o d - k ä n n e s b r e f vet, å t e r s ä n d e s d e t till f ö r f a t t a r e n i j a n u a r i eller f e b r u a r i m å n a d m e d a n h å l l a n, att h a n v i l l e g ö r a k o p i o r a f d e t.
F å eller m å n g a k o p i o r t a g a s efter f ö r f a t t a r e n s ö n s k a n, l i k s o m k o p i s t e n ä g e r att b e s t ä m m a, h u r u m å n g a afskrifter h a n vill taga, m e n hvarje bref skall u n d e r t e c k n a s m e d afskrifvårens e g n a initialer.
Om snart också den upptäckt gjordes, Att munnen blef af rökning stor, Jag kvinnan då för visso tror Ej mer på cigarretten tordes.
Att nikotinen är ett gift, Som strides mot i tal och skrift, Och som en moder minst bör röra, Ej allra minsta intryck gjort: Från högsta och till lägsta ort Man gör som alla andra göra.
Hur vacker är ej denna syn, När mamma midt i toboksskyn På cigarretten ifrigt blossar I kapp med sina egna gossar!
— Nu först, om ful och grå blef hyn, Om tjock och svullen blefve läppen, Fick denna kvinnans olat knäppen.
Af hvad jag sagt man bör förstå, Ej mannen heller borde röka, Men här ej något biter på, Han har så många fel ändå, Att detta räknas bland de små, Så det var inte lönt försöka.
N å g r a få t r y c k t a s t a d g a r s k i c k a s till b j ä l - parne.
F ö r s t o c h främst skall brefpapperet hafva en b e s t ä m d storlek — det skall vara ett stort brefpappersark.
S e d a n får p a p p e r e t icke vara prydt m e d annat än b l o m m o r, som k u n n a vara h a n d målade, m e d påklist- r a d e k o r t m e d b i b e l s p r å k eller b i f o g a d e j u l - k o r t, u n d e r d e t alla f r a m s t ä l l n i n g a r från d j u r - eller m ä n n i s k o l i f v e t ä r o u t e s l u t n a.
Snorre.
P.
S. Vtaf det inlägg här jag gjort Bör Och Och Att märkas, att mitt nit är stort, att milt mod är bland de största, att jag intet har emot blifva hedersledamot Af » Bort med tobaken! » med 373 första.
D.
S ä l l s k a p e t i n s k r ä n k e r i c k e sin v e r k s a m h e t till E n g l a n d, u t a n s k i c k a r b r e f p å f r ä m - m a n d e s p r å k till u t l ä n d s k a f ä n g e l s e r, n a - t u r l i g t v i s s ä r s k i l d t till A m e r i k a.
Senaste jul afsändes o m k r i n g 1 3, 5 0 0 bref på engel- ska o c h 1,750 bref p å f r ä m m a n d e språk.
D e n n a sista siffra har ö k a t s b e t y d l i g t s e d a n 1890, då m a n endast afsände 5 0 0 bref på f r ä m m a n d e s p r å k.
D e t är t v å k v i n n o r, d e n e n a af d e m e n prästfru, h v i l k a g e n o m a t t lämna hvarjehanda upplysningar uppmuntra u n g a e n g e l s k a m ä n o c h k v i n n o r till att s k r i f v a d e s s a bref, s o m h a f v a e n d u b b e l betydelse, i det de icke endast glädja o c h påverka d e m, som mottaga d e m, utan höja och u t v e c k l a d e m, s o m g e n o m att f ö r f a t t a, afskrifva o c h p r y d a brefven a n v ä n d a sina l e d i g a s t u n d e r p å ett så v a c k e r t o c h vär- d i g t sätt.
S.
• * Nyttiga julbref.
När defs lider mofc aftonen.
?
ä n g e l s e m i s s i o n e n, s o m är så v a c k e r t o c h intensivt utvecklad både i England och A m e r i k a, h a r i d e s s a l ä n d e r g j o r t d e t till en s ä r s k i l d u p p g i f t att g e n o m att p å v e r k a f å n g a r n e s b ä t t r e k ä n s l o r b i d r a g a till d e r a s verkliga förkofring i både moraliskt och religiöst afseende.
I A m e r i k a är d e t v a n - l i g t, att k v i n n o r af s o c i e t e t e n b i l d a k v a r - tetter, hvilka, själfva o s e d d a, p å s ö n d a g s - eftermiddagarne sjunga andliga sånger i f ä n g e l s e r n a, m e d e n r i k t i g u p p f a t t n i n g af musikens m a k t öfver äfven de hårdaste s i n n e n.
F å n g a r n e h a f v a l o f att b e d j a s å n g e r - s k o r n a s j u n g a n å g o t af d e r a s f a v o r i t n u m - mer, bland hvilka Sullivans ryktbara » Lost c h o r d » lär i n t a g a en f r a m s k j u t e n p l a t s.
E n e g e n f o r m för d e n n a v e r k s a m h e t bil- d a r s k r i f n i n g e n af j u l b r e f till f å n g a r n e, h v i l k e t b r u k är m y c k e t a l l m ä n t i E n g l a n d.
Många tusen fångar emottaga på juldagen, o f t a n o g till d e r a s e g e n ö f v e r r a s k n i n g, e t t v ä n l i g t bref, e n d a s t u n d e r t e c k n a d t m e d ett p a r initialer.
D e t är e n s i d a af fru M e r e d i t h s Skiss för Idun af Sophie Unge.
G a m l a m a j o r s k a n satt i sin g u n g s t o l m e d armarna hvilande m o t sidostöden och stirrade m e d sina s v a g a ö g o n ut i kvälls- diset.
L y k t o r n a v o r o redan t ä n d a utanför, och en af d e m k a s t a d e sitt s k e n rätt in i h e n n e s r u m, så att d e t b l e f s v a g t u p p l y s t, l i k s o m af m å n s k e n, o c h e f t e r s o m f o t o g e n e n v a r så d y r s a m t h o n e j h a d e n å g o t a r b e t e, som det brådskade med, dröjde hon m e d a t t t ä n d a l a m p a n, till d e s s d e t l i d i t l ä n g r e fram på aftonen.
Hon g u n g a d e fram o c h tillbaka, fram o c h tillbaka, s o m o m h o n d ä r m e d k u n d e söfva sina oroliga tankar.
Vanligtvis tänkte hon ej mycket, tog dagen som den k o m, och m ä n n i s k o r n a s a d e d ä r f ö r, att h o n v a r s n ä l l och undergifven, m e n det var underligt, att n ä r k v ä l l e n föll p å, f ö r d e d e n a l l t i d m e d sig en annan sinnesstämning.
H v a r t efter som dagen bleknade, veko det närvarandes alla s m å p r o s a i s k a h v a r d a g l i g h e t e r i b a k - g r u n d e n, o c h h o n d r ö m d e sig in i en a n n a n värld — det förgångnas, v i d o c h underbar som d e n var.
Nu h a d e h o n det trångt, m y c k e t trångt, både i ekonomiskt afseende och hvad bo- stadsförhållandena beträffade.
E n liten p e n - s i o n att l e f v a af — e t t e n d a l i t e t r u m a t t t i l l b r i n g a s i n a d a g a r i.
Men h o n hade tak öfver h u f v u d e t o c h b e h ö f d e ej svälta, äfven om maten i mathämtaren e j alltid v a r så fullt t i l l r ä c k l i g f ö r d e b å d a d a g a r, d e n v a r a f s e d d att räcka.
M e n m e d b r ö d till, så r e d d e d e t s i g ä n d å, o c h a p t i t e n v a r e j hel- ler så s t o r n u f ö r t i d e n.
H u r m a n får v ä n j a s i g att k r y m p a i h o p.
Krympa, krympa!
Förr hade h o n en hel v å n i n g att r ö r a s i g i o c h ett p a r t j ä n a r e, som lydde hennes k o m m a n d o.
Visst kom- m e n d e r a d e m a j o r e n h e n n e tillbaka, m e n h a n v a r j u så v a n v i d s å d a n t, s å i n n e i tagen därmed, o c h n o g hade han ändå, på d e t h e l a t a g e t, v a r i t en g a n s k a h y g g l i g ä k t a man.
K a n s k e hade » h o n o c k s å i b l a n d pröf- v a t h a n s t å l a m o d — d e t ville h o n ej säga sig fri ifrån.
Hon h a d e j u egentligen aldrig hållit af h o n o m så — p å d e t r ä t t a v i s e t.
H o n h a d e ej k u n n a t f ö r s a k a n å g o n t i n g, s o m h o n ö n - s k a t s i g, ä f v e n d å d e t fallit s i g s v å r t f ö r h o n o m att å s t a d k o m m a det.
I b l a n d ett d y r b a r t n ö j e, i b l a n d e n l y x a r t i k e l eller nå- gonting annat.
Att börja m e d hade han sagt nej — m å n g a gånger nästan brutalt — m e n s e d a n l å t i t t a l a v i d s i g o c h slutli- gen g i f v i t efter, allt f ö r d e n k ä r a h u s f r e - dens skull.
E n son h a d e d e o c h han h a d e liknat sin moder.
H o n i n s å g n u att d e t v a r i t b ä t t r e, om så e j v a r i t.
N ä r h a n k o m till m y n d i g å l d e r, h a d e h a n i n g a f ö r u t s ä t t n i n g a r att t a g a lifvet p å allvar — h a n var ej rustad där- för.
Skuldsatt öfver öronen, g j o r d e han d o c k till sist e t t r i k t p a r t i, m e n ä k t e n s k a - pet blef olyckligt o c h slutade m e d misére.
Hustrun d o g först o c h sedan h a n — på dårhuset.
D e t t a v a r ett b i t t e r t m i n n e f ö r d e n g a m l a och h o n d r ö j d e ej gärna l ä n g e d ä r v i d.
D e t v a r s å u p p s l i t a n d e, så s ö n d e r r i f v a n d e!
M e n d e t k a s t a d e åter o c h å t e r s i n m ö r k a s k u g g a öfver hennes tillvaro.
O r o l i g t g u n g a d e h o n f r a m o c h åter, o c h s k e n e t från l y k t o r n a u t a n f ö r b r ö t s i g e m e l - l a n å t m o t ett p a r t å r a r, s o m r u l l a d e u t f ö r hennes tärda kinder.
Naturligt n o g k o m h o n därefter att tänka p å H e l g a — lilla H e l g a!
D e t v a r m e d ett s m e k s a m t t o n f a l l i r ö s t e n h o n f ö r s i g själf uttalade detta n a m n.
D e n enda sondottern och v i d h v i l k e n h o n fäst sin tillgifvenhet mera än vid någon annan i världen.
H a d e d e t b l o t t k u n n a t ställas a n n o r l u n - d a, m e n d e t v a r j u o m ö j l i g t!
T ä n k, att få h a e t t litet v a r m t, trefligt h e m t i l l s a m m a n s med H e l g a, att h a - n å g o n s o m k o m o c h gick, s o m h a d e ett vänligt leende o c h ett uppmuntrande ord för henne, då h o n var nedstämd.
A t t ej ständigt vara ensam — med s i g själf.
H o n h a d e e n d r ö m — d e n k ä r a s t e af alla — att e n g å n g, ä f v e n o m hon e j v o r e d e t v ä r d, få u p p l e f v a n å g o t sådant.
Nu var H e l g a borta hos andra.
H o n må- ste j u o c k s å lefva o c h g ö r a sina d y r k ö p t a kunskaper fruktbärande.
D e t kära barnet g l ö m d e d o c k ej f a r m o d e r n, utan skref ofta, gladt o c h uppmuntrande, samt sände emel- lanåt s m å rörande gåfvor.
Men tankarne gledo och gledo.
Gung- stolens m e d a r knarrade m o t golftiljorna —
IDUN 374 D e n förde henne ännu längre tillbaka i t i d e n, till d e l y c k l i g a s t e, e l l e r å t m i n s t o n e gladaste dagar hon upplefvat.
H o n v a r ä n n u u n g, v a c k e r, firad.
Hon t i l l b r i n g a d e ett p a r år h o s e n f a s t e r h ä r i hufvudstaden o c h d e l t o g d ä r u n d e r i ett g l ä n s a n d e sällskapslif.
Särskildt mindes h o n en afton p å A m a r a n t e n d å h o n fördes i d a n s e n af e n k u n g l i g h a n d, o c h d å m e r a ä n ett h j ä r t a l a d e s f ö r h e n n e s f ö t t e r.
M e n h o n var öfvermodig på den tiden — h o n v a l d e o c h v a l d e.
S å k o m ett b u d s k a p h e m - ifrån, att h e n n e s m o r d ö t t o c h a t t h o n b e - höfdes därhemma.
Utspädd o c h förtärd i små kvantiteter, verkar alkoholen upplifvande o c h stimulerande, under- lättar matsmältningen g e n o m att framkalla ym- nigare magsaft o c h stegrar hjärtverksamheten, så att b l o d o m l o p p e t blir lifligare.
Den användes därför m y c k e t m o t köld o c h trötthet.
Absolut alkohol o c h stark sprit verka däremot som gift.
Brukad i för stora kvantiteter minskar likaså alkoholen, äfven o m den är utspädd, förbrän- ningen o c h omsättningen i kroppen.
TJtom till förtäring brukas alkoholen i fernissor, parfymer o c h läkemedel samt utgör råmaterial vid ättiktillverkningen.
Skattefri s. k. denatu- rerad sprit, s o m ej användes till dryck, utan blott för tekniskt ändamål, får sin dåliga lukt o c h smak af träsprit o c h pyridin.
Alkohol fås g e n o m jäsning af sockerhaltiga ämnen.
M e d jäsning i dagligt tal menas en gasutveckling, s o m pöser u p p något, såsom v i d alkohol- eller spritjäsning, då kolsyra bildas.
För jäsning i kemisk bemärkelse är pösningen ej nödvändig.
Det g e m e n s a m m a för all slags jäs- ning är sönderdelningen af kemiska ämnen ge- n o m lifsverksamheten hos mikroskopiska orga- nismer, bakterier o c h jästsvampar, hvilka lefva friskast under jäsningen.
Ett utmärkande drag är att endast en liten kvantitet af jäsämnet erfordras för stora mängder af det, s o m skall jäsa.
Jäst- svamparna, s o m fortplanta sig g e n o m knopp- ning, sönderdela sockret i alkohol o c h kolsyra; s o m biprodukter bildas härvid glycerin o c h bern- stenssyra.
Villkor för alkoholjäsningen äro en liten mängd oorganiska salter, en viss värme- grad (helst 25 ä 30°), frånvaron af antiseptiska ämnen, hvilka verka s o m gift på bakterier o c h jästsvampar (däraf bruket af salicylsyra i sylt o c h karbolsyra vid sårbehandling), samt lagom koncentrerad lösning.
Majoren — han var då endast kapten — h a d e sitt b o s t ä l l e i n ä r h e t e n.
H a n häl- sade ofta p å i hennes h e m — h o n längtade f r å n slitet o c h s l ä p e t m e d d e t b e s v ä r l i g a landthushållet.
O c h så en vacker d a g när h a n f r i a d e, fick h a n j a — e l j e s.
.
.
någon knackade D e t g i c k e j så f o r t a t t k o m m a u p p s t o l e n • o c h f r a m till d ö r r e n — d e t v a r också nästan mörkt i rummet.
» H v e m är d e t?
» f r å g a d e h o n innan hon öppnade.
nr ju försiktigt, » G o d v ä n!
&gt; s v a r a d e s d e t utifrån.
G o d v ä n — d e t k l a c k till i h e n n e s g a m - la hjärta.
D e n n a u n g d o m l i g a röst, hur be- kant d e n l j ö d!
Skulle h o n v å g a ö p p n a?
F ö r s t e n d a s t litet p å glänt, m e n h v a d hjälpte det.
E n liten b e h a n d s k a d h a n d höll e m o t, e n s k u l d r a t r ä n g d e s i g in — • d ö r r e n vidöppen.
M e n där var ej endast en — där v o r o två.
M a j o r s k a n h a d e s l ä p p t sitt t a g i d ö r - ren o c h stod alldeles handfallen.
Det var f ö r s k u m t i r u m m e t att t y d l i g t u r s k i l j a nå- gra anletsdrag, m e n h o n kände två mjuka armar läggas o m sin hals o c h hennes b l o d r u s a d e d ä r v i d v a r m t till h j ä r t a t.
D e t var så m y c k e n tillgifvenhet i detta f a s t a f a m n t a g, så m y c k e n ö m h e t i d e n r ö s t, s o m h v i s k a d e: » Farmor, kära f a r m o r!
» H o n h a d e förut u n d e r aftonens l o p p ej t ä n k t p å, att n å g o t g l a d t k u n d e v ä n t a h e n n e så s n a r t, o c h b l e f ö f v e r v ä l d i g a d d ä r a f.
B e - nen skälfde under henne o c h h o n måste s ä t t a s i g i soffan.
T i l l sist fick h o n d o c k o r d: » H e l g a, H e l - g a, är d e t d u m i t t k ä r a b a r n!
Gud vare pris för d e n n a g l ä d j e!
» N å g o n h a d e u n d e r t i d e n slutit d ö r r e n o c h g å t t ett p a r s t e g f r a m i r u m m e t.
N u frå- g a d e en manlig röst: » Får j a g tända ljus, farmor? » (Slut i nästa n:r.)
- st- VI.
Den kväfvefria förening, s o m närmast efter kolhydraterna påkallar vår uppmärksamhet, är vanlig alkohol.
Denna, en färglös, lättrörlig vätska m e d skarp smak och angenäm lukt, afdunstar lätt o c h kokar v i d + 78° C.
Absolut, d. v. s. vattenfri alkohol är svår att få.
G e n o m upp- repade gånger företagen destillering erhålles stark sprit med 95 pr.
alkohol.
D e 5 sista procenten vatten bortdestilleras i det närmaste öfver osläckt kalk.
Då alkohol blandas m e d vatten, samman- drager den vätskans v o l y m.
52 volymer alkohol o c h 48 v o l y m e r vatten utgöra således tillsam- Juvelerare ASDEBSOX Jakobstor # 1 JpiA^ipjJNS H ksekrets Ät Begär prisuppgift innan uppköp läsarinnor Oskar Gylling.
En ättling af ivår Daniel *.
Änkeprostin- nan Katarina Maria Rollin, född Hasselqvist o c h bosatt här i Stockholm, fyllde i tisdags 90 år.
D e n vördnadsvärda åldringen var rask och kry ännu för några v e c k o r sedan, m e n i följd af ett olycksfall är h o n nu dess värre klen till hälsan.
Själsförmögenheterna äro d o c k fortfarande goda, och den gamla bevarar i lifligt minne en m ä n g d tilldragelser under det sekel, s o m nu närmar sig sitt slut.
Prostinnan Rollin härstammar från den bekante prästen Daniel Buskovius, » vår Daniel », som un- der kriget m o t Danmark 1643 — 45 i spetsen för ett par hundra dalkarlar bröt in i Särnadalen, s o m då ännu tillhörde Norge, o c h förmådde Särna- männen att svärja trohet åt svenska kronan.
H o n vårdas n u på sin ålderdom af en dotter.
En s o n till henne är läroverksadjunkt i Västerås, och en annan s o n är bosatt här i Stockholm.
Kedjor.
Nålar, göroB p å a n n a t Varmhjärtade Motala i n o v e m b e r 1898.
Alkoholhalten utgör i portern 6 viktprocent, i bayerskt öl 4,2, i pilsneröl 3,8, i julöl 2,5, i lagerdricka 2,6 o c h i svagdricka 1 pr.
Viner tillverkas dels af den alkoholhaltiga saften af jästa drufvor, dels af andra frukter.
De m o g n a drufvorna pressas till m o s, s. k. vin- must, s o m får jäsa i ö p p n a fat under inverkan af de jästsvampar, s o m alltid i tillräcklig m ä n g d finnas på drufskalen.
Vinsaften är vanligen ofärgad.
De röda vinerna få sin färg af de blå skalen; dessa frånsilas i de hvita vinerna.
D e s. k. torra vinerna, s o m innehålla föga socker o c h mera sprit, ha fått jäsa ut, h o s de söta har jäs -- ningen blifvit afbruteu.
V i n tappas på träfat för att lagras o c h långsamt syrsättas g e n o m efterjäsningen.
Efter lagringen är vinet mindre surt.
Under lagringen bildas de fruktessenser, s o m skänka vinerna deras fina smak o c h lukt (» bouquet »).
H o s champagnen inpressas kolsyran i vinet under jäsningen på de korkade buteljerna.
De franska vinerna beredas utan artificiell sprit- tillsats; de spanska försättas vanligen m e d ren sprit.
D e sydligare ländernas drufvor äro sötare o c h mustigare o c h deras viner starkare än de nordliga trakternas.
Från R h e n k o m m a sura o c h alkoholfattiga viner.
B h e n s k t vin innehåller 10 h 11 v o l y m p r o c e n t alkohol, franskt rödvin 9, Ringar, Armband, Broscher, Kedjearmband, Iduns anbefalles nedanstående u p p r o p på det ömmaste.
I mödrar, s o m ären n o g lyckliga att äga unga blomstrande döttrar, hvilkas väg ligger ljus o c h j ä m n framför dem, tanken m e d medlidande på den fattiga dottern af folket, s o m af ett bittert ödes tillskyndelse ser sin lifsväg förmörkad just vid dess början.
Tanken o c h — handlen!
En verkligt g o d gärning står här att utföra, o c h våra kvinnor skola då helt visst ej hålla sig undan.
Grosshandlar O. Gylling i Motala, s o m af oegen- nyttig människokärlek satt sig i spetsen för in- samlingen, är för oss känd s o m en i allo veder- häftig person.
O c h nu till hans u p p r o p, så ly- dande: Barmhärtiga människor, unga o c h gamla, hvilkas hjärtan klappa för olyckan o c h nöden, begrunden m e d hvilka känslor den 16-åriga soldatdottern Helga Fast, hvilken blef öfverkörd v i d Vretstorps järnvägsstation o c h hvars båda fötter n u äro amputerade, skall se sin sorgliga framtid an.
Sexton år, utan fötter, o c h sannolikt en lång, lång framtid m e d måhända o c h sannolikast fattig- huset såsom den sista tillflyktsorten.
Stannen vid denna förfärliga tanke, I s o m lef- v e n lyckliga o c h sorgfria, o c h gläden eder öfver att kunna, vid ett tillfälle s o m detta, utöfva barmhärtighetens sköna o c h härliga plikt e m o t en af olyckan så djupt hemsökt m e d m ä n n i s k a; m e n låten icke den ö m m a n d e tanken gå ifrån eder, utan sanden genast edert bidrag, huru ringa s o m helst, till undertecknad, som o o m b e d d m e d glädje kostnadsfritt underkastar sig alla besvär m e d offentlig redovisning i ^rebro tid- ning, s o m g e n o m sin varmhjärtade, väl skrifna artikel gifvit m i g impuls till detta u p p r o p, hvil- ket här i vår ort såsom sig b ö r omfattats m e d lifligaste intresse.
Spritdryckerna kunna indelas i: 1.
I c k e brända (ej större sprithalt än 14 pr.
): öl o c h vin.
2.
Brända eller destillerade: brännvin (olika slag: absint, arrack, r o m, whisky o c h genever), konjak o c h likörer.
Råmaterialet till maltdryckerna öl, dricka o c h porter är sädeskornens stärkelse, s o m g e n o m mältning förvandlas till dextrin o c h maltsocker.
G e n o m mäskning utlakas malten till vört.
Hyl- sor o c h skal frånsilas o c h användas till foder- medel under namn af draf.
H u m l e och öljäst tillsättas.
Vörten jäses till öl antingen g e n o m underjäsning (låg temperatur, långsam jäsning, jästsvamparna på bottnen i vörtkaren) eller öfver- jäsning (högre temperatur, hastigare jäsning, jäst- svamparna på vätskans yta).
Det efter jäsningen oklara ölet får ligga o c h klarna på fat omkring fyra månader.
Porterns mörka färg beror därpå, att maltet torkats vid h ö g temperatur.
Pilsner- ölet är fullt utjäst, braunschweigermumman där- e m o t blott lill hälften.
Portern är den alkohol- starkaste maltdrycken.
Huslig ' ekonomi.
Doktor Astrid Cleves föreläsningar på Stockho m l s högskola.
K. champagne 13,6, ungerskt vin 16,7, sherry o c h portvin (spanska) 21 o c h 20 pr.
Vinförfalsk- ningar äro allmänna o c h svåra att upptäcka.
Hvita viner rödfärgas m e d lingonsaft, stockros- b l o m m o r o. a.
Cider beredes af sura, dåliga äpplen.
Bärvin tillsättes m e d socker.
Brännvin tillverkas af säd o c h potatis, s o m försockras genom maltinfusion.
Mäsken destil- leras.
Biprodukt: dränk (fodermedel).
Första spriten, » råspriten », är förorenad af finkelolja, hvars obehagliga lukt alstras af amylalkohol.
Nutidens brännvin är nästan fritt från finkel- olja.
Vanlig konjak är brunfärgadt brännvin; den äkta franska destilleras af vin.
Whisky är sädesbrännvin, g e n o m s v e p t med rök, s o m efter- lämnat röksmak, arrack risbrännvin, rom bränn- vin tillverkadt af melass, genever vanligt brännvin, omdestilleradt öfver enbär.
mans 96 volymer brännvin.
G e n o m att utdraga vatten ur vattenhaltiga ämnen, t. e x.
djur- o c h växtdelar, f ö r e k o m m e r alkoholen förruttnelse, o c h på detta förhållande grundar sig dess stora användning s o m konserveringsmedel i museer.
A l k o h o l e n har ringa specifik vikt; den väger blott så m y c k e t s o m * / b af samma v o l y m vatten.
Lätt antänd, brinner den m e d klar, blå, icke sotande, m e n värmande låga.
Alkoholen, s o m fryser först v i d — 130° C, användes $ 1 termo- metrar för uppmätande af starka köldgrader (kvicksilfret stelnar som bekant vid — 39°).
d e n g a m l a k o m till sist i n s o m i e n v a k e n dröm.
Men hvad var det — på den gamlas dörr.
1898 Silfverarbeten, Eordsilfver.
håll.
Modernast!
Solidast!
Billigast
IDUN 1898 S ö d r a t e a t e r n har åter ett program, s o m väl förtjänar ses af alla, de där älska ett harmlöst löje.
Den lilla förpjäsen » Svärmödrar » är visser- ligen en m y c k e t obetydlig historia, m e n göres njutbar g e n o m fröken Hjorths uppenbarelse som den sötaste unga lilla fru.
Labiches därefter följande lustspel » Så pudrar man folk » äger där- e m o t i sin kvickhet o c h träffsäkra karaktäristik de bästa i n n e b o e n d e betingelser att göra lycka.
Det är en lustig satir öfver hederliga hvardags- människor, s o m vilja synas för mer än de äro, " och s o m därför söka » slå puder » i ögonen på hvarandra.
Det har en äkta Bergströms-roW — och hvad kräfves mer för dess framgång?
— samt därtill tacksamma uppgifter, väl lösta, för fruarna Fornell o c h Bergström, hrr Hagman, R. Wagner va.
fl.
F r u A g a t h e B a c h e r - G r a n d a h l gaf i förra veckan en konsert i Musikaliska akademins stora sal härstädes m e d biträde af fru Dagmar Möller.
Konserten, vid hvilken uteslutande utfördes ton- sättningar af fru B.-G., blef en fullständig succés för konsertgifvarinnan, s o m torde få räknas till samtidens mest begåfvade tonsättarinnor.
Hen- nes pianostycken äro präglade af fantasi o c h en rikedom på målande detaljer, som stundom ver- kar betagande.
Bäst förefaller hon oss d o c k i sina romanser, o c h en bättre tolk för dessa än fru Möller hade hon näppeligen kunnat få.
De väckte o c k formlig sensation, flere af d e m, o c h ett par tre stycken måste omtagas.
D e n full- taliga publiken var särdeles belåten m e d sin afton o c h belönade de uppträdande m e d det lif- ligaste bifall.
E n L i n d b l a d s a f t o n gifves nästkommande onsdag i Vetenskapsakademiens hörsal af fru Emelia Walter, f. Spångberg.
Fru W.
, som genomgått konservatoriet härstädes o c h sedermera studerat i Paris, har, o m vi ej missminna oss, före sitt giftermål m e d n. v. professor A.
Walter i Göte- borg, konserterat härstädes.
I nöd och last.
Göril.
B örtjust o c h u p p r y m d gick Johan W i d e om- kring o c h visade sin m a m m a det efter nu- tida fordringar ganska anspråkslösa b o, s o m han med sin unga fru o m ett par dagar skulle taga i besittning.
» Enkelt är här ju, förstås, m e n i alla fall bra trefligt, tycker jag.
Och jag h o p p a s R o s a skall bli nöjd. » » Ja, den flicka vore väl underlig, s o m inte blefve n ö j d m e d ett sådant h e m, när h o n får dela det m e d den h o n älskar.
Pappa o c h j a g började mycket blygsammare.
Och Eosa är j u uppfödd i anspråkslösa villkor. » » Ja, min lilla fästmö blir nog nöjd, äfven o m hon måste underkasta sig en och annan liten försakelse.
M e n j a g ville så gärna att h o n skulle få ett riktigt vackert och inbjudande intryck af sitt h e m, då h o n inträder här. » » Salongen är då ett verkligt vackert rum, oak- tadt möbeln j u onekligen är billig, o c h matsalen riktigt stilig.
Jag tycker, du har ordnat ett rik- tigt vackert o c h bra litet b o, gossen min. » » Och svärmor o c h svärdotter skola säkert för- stå o c h tycka o m hvarandra, o c h allt skall blifva fröjd o c h gamman, » sade han muntert o c h klap- pade o m sin ståtliga m a m m a.
M o d e r n nickade, m e n såg litet fundersam ut.
Hon visste nog, att hennes anpart i sonens hjärta hädanefter skulle bli inskränkt nog, m e n h o n var alltför förståndig för att icke vara beredd att utan knot underkasta sig en dylik ödets lag.
Så togo de unga sitt h e m i besittning, o c h allt vardt » fröjd o c h g a m m a n », såsom Johan hop- (t W &gt;f £ * I II öö V 1 I V A J I L Mil / l * * 5 f 1 1 I / i 111 II I V U U Då den lilla frun emellanåt på lediga stunder gentemot mannen pröfvade sina små tjusnings- försök o c h konstgrepp, inskränkte han sig nu- mera till en ganska passiv roll.
H a n hade blif- vit en smula trött på kyssar och.kutter o c h midt under hennes ansträngningar att dåra t i o n o m kunde han helt kritiskt sitta o c h lägga märke till de små rynkor, som uppstått vid ö g o n o c h mun, o c h inse att hennes u n g d o m s c h a r m e nu- mera väl behöfde en utstuderad toalettkonsts hjälpmedel för att göra sig gällande.
Men för E o s a fick mannens ö m h e t ett ökadt värde, i samma mån den förvägrades henne.
Och när den dag k o m, då h o n började tvifla på att längre äga hans kärlek, kände h o n sig riktigt olycklig.
» Johan är så besynnerlig o c h nyckfull nume- ra, » sade h o n en gång hälft förtviflad till sin svärmor.
» V i v o r o mycket lyckligare, då vi voro fattiga, » tillade h o n naivt.
» Såå, » sade den gamla frun mildt.
» Ja, han lämnar mig så m y c k e t ensam o c h är inte alls kärleksfull o c h vänlig, » sade h o n med gråten i halsen.
ni-inr » utrotas af Aktiebolaget Desinfeetioa t \ nh I K o m så ändtligen den dag, då W i d e var skuld- fri.
Innan han knappt hunnit njuta behaget o c h lättnaden häraf, gynnade h o n o m den oväntade tur, att han erhöll direktörsplatsen i ett nybil- dadt bolag, hvilket med ens försatte h o n o m i en synnerligen fördelaktig e k o n o m i s k ställning.
» Gifta er, ämnar ni gifta er på den platsen? » sade han åt sin efterträdare i tjänsten, när den- ne gjorde h o n o m sin visit.
» Ja, » smålog denne, » det tänkte jag verkligen.
L ö n e n är j u redan nu inte så illa o c h m e d löne- förhöjningen hvart femte år, så.
.
.
» » Ja, m e n m a n gör oklokt i att gifta sig för ung, » afskräckte Johan W i d e.
» Bry er inte o m, h v a d han säger.
H a n har minsann inte själf lefvat, s o m han lärt.
Och jag kan då intyga, att man kan lefva lycklig o c h nöjd m e d endast den lönen. » Och lilla E o s a kastade en lekfullt onådig blick på sin herre och man.
Han skrattade litet kort o c h bytte o m sam- talsämne.
E o s a var i full färd m e d att ordna den nya större bostad, de nu slagit sig ned i, o c h h o n utvecklade en verksamhet o c h ett sakförstånd, som m a n knappast skulle tilltrott h e n n e.
Ja, det visade sig att fru E o s a nu funnit det lämp- liga fältet för sin förmåga, ty arrangera o c h kom- mendera en stor tjänstepersonal, det kunde hon, och det var tydligt nog, att h o n n u k o m m i t på sin rätta plats i lifvet.
Den rikt försedda bör- sen delade mannen troget m e d henne, däremot visade han sig mindre benägen att deltaga i hennes sällskapskrets o c h förströelser.
Han hade så innerligt väl kunnat undvaras förut v i d hennes talrika, m e n blygsamma små förmiddags- bjudningar; m e n nu, när hennes umgängeslif inrättades i en större stil, behöfdes en kavaljer och en värd, o m inte för annat, såsom dekora- tion, Men W i d e var föga road af det salongs- umgänge E o s a åtrådde.
Och då tid o c h till- gångar nu medgåfvo, att äfven han kunde söka vederkvickelse o c h förströelser, ansåg han sig äga rätt att söka d e m på de områden, hvaråt hans smak o c h intressen lågo.
Han hade m e d ens blifvit en förstockad egoist, visade sig retlig och nervös samt icke så litet bitter o c h satirisk.
Hon skulle velat väcka sin lilla svärdotters ambition, m e n för blotta råd o c h antydningar var den för svårväckt.
Den dag kunde d o c k komma, då lilla E o s a g e n o m oförstånd o c h själf- viskhet tröttat ut m a n n e n o c h förspillt hans kär- lek.
Gamla fru W i d e höll sig allt mera borta från sonens h e m, ty h o n kände annalkande be- k y m m e r i luften o c h det var svårt att se sonen och nödgas förblifva stum; men ställningen af svärmoder gjorde h e n n e ej till den rätta att kunna ö p p n a Eosas ö g o n.
» Nej, E o s a lilla, detta går inte, » sade Johan W i d e v i d nästa nyårstid, » vi lefva h ö g r e än vi böra, så länge jag har mina studieskulder att amortera.
K o m skola vi göra ett litet öfverslag af mina affärer. » » Söta du, » sade lilla frun o c h satte sig smek- samt intill h o n o m, i det h o n kokett o c h rådlös blickade ned på titelbladet i sin hushållsbok med dess tillägnan åt svenska husmödrar o c h måtto: ' H o n ser till huru det i hennes hus till- står o c h äter icke sitt b r ö d i lättja '.
» Jag har verkligen försökt att vara så rysligt sparsam. » » Ja, det var bra, min lilla vän, men vi få för- söka att införa en smula metod i vår hushåll- ning, » sade den ordentlige, m e n opraktiske man- nen, s o m så väl förstod att arbeta o c h sträfva, men s o m skulle behöft en liten praktisk o c h förståndig hustru, som kunde besparat h o n o m omtanken för den husliga e k o n o m i e n.
H a n förde gång efter annan samtalet m e d sin lilla fru in på sparsamhetskapitlet.
M e n resul- taten blefvo af föga praktisk betydelse.
Kosa underkastade sig än en, än en annan försakelse af någon liten bagatell o c h sökte därpå inhösta ett välförtjänt loford af mannen.
Men denna såg numera oftast blott trött ut, o c h det var som o m det.
börjat föresväfva h o n o m huru litet den sortens sparsamhet på det hela betydde.
Småningom började Eosa känna sig försum- mad.
Johan hade icke längre samma blick för hennes små önskningar s o m förr, o c h han var inte heller så kärleksfull o c h smeksam af sig.
Men det värsta af allt var, att han på sista tiden jämt börjat slå fram o m, att m a m m a brukade så o c h m a m m a gjorde så.
Detta sårade Eosa, _ * Y Ö rf ff n l w r o och h o n var inte långt ifrån att tillräkna sin sparsamma svärmoder ansvaret därför.
Alla mannens försök att väcka sin lilla frus husmoderliga ambition studsade emellertid m o t den leende naivitet, hvarmed h o n helt o c h hål- let gick u p p i tillbedjan af sin lilla person o c h i föreställningen o m att vara till blott såsom sin mans ögonlust o c h fägnad.
Slutligen uppgaf mannen alla vidare försök att genomföra några reformer i hushållsväg o c h slog sig i stället m e d seg ihärdighet på det han förstod, nämligen att arbeta.
Då E o s a numera blott sällan h ö r d e talas o m klena tillgångar, u p p h ö r d e h o n alldeles att hysa några b e k y m m e r i den vägen o c h lade h ö g s t sällan band på sin smak för små extravaganser.
Men h o n var svartsjuk på detta arbete, som allt- mera drog hennes man ifrån henne.
H a n log matt, när h o n beklagade s !g, under det hon fladd- rade omkring h o n o m.
H a n visste nog, hvarför han behöfde söka sig extra inkomster, så att arbetet drog h o n o m så m y c k e t ifrån henne.
Allt h v a d han förtjänade rann j u liksom genom ett såll.
Det var vid mer än ett tillfälle han blef trött på allt Eosas ö m m a joller, som innebar så litet verklig förståelse o c h samkänsla, o c h han tyckte, att hans husliga lif erbjöd en n o g klen valuta för hans tunga sträfvan.
pats.
M e n så var också svärmor själfva grann- lagenheten o c h hänsynsfullheten, o c h o m h o n än tänkte ett o c h annat, yttrade h o n aldrig en åsikt i något, som rörde de ungas angelägenheter.
» Vi få visst försöka att lefva litet beskedligare, min lilla Rosa, » sade Johan, då det första året var gånget.
» Skulle du inte vilja föra hushålls- bok, så kunde vi bättre se, huru vi skulle kunna inskränka oss.
När j a g sedan en gång blir skuld- fri karl, så skall du få se på annat, » sade han lekfullt o c h drog sin täcka lilla hustru intill sig.
Så svann ännu ett år hän i solskenslycka, trots missräkningen öfver att det barn, vid hvil- ket de fästat så många känslor af h o p p o c h glädje, d o g vid födelsen.
M e n Eosas lif, s o m sväfvat i fara, var räddadt.
I sin tacksamhet häröfver g l ö m d e mannen sin missräkning o c h slösade tusen ö m m a o m s o r g e r på sin unga hustru.
Och lilla E o s a tröstade sig småningom, o c h un- der sin långa konvalscens njöt hon af att vara så älskad o c h omhuldad.
Men från denna tid blefvo Eosas hälsa o c h väl- befinnande det ständiga föremålet för hennes intresse.
Svärmor o c h doktorn tillrådde henne slutligen att inte för m y c k e t tänka på nerverna, utan söka förströ o c h sysselsätta sig.
Men Eosas man gjorde sitt bästa att klema bort henne o c h hon förbiet lika ömtålig o c h pjunkig, trots h o n s n a r t åter såg lika blomstrande ut.
I samma mån s o m den lilla frun blef alltmera loj o c h klemig, började mannen se en smula trött o c h jäktad ut.
Gamla fru W i d e var i sitt sinne inte riktigt glad.
H o n tyckte, att hennes gosse fick sträfva för mycket, o c h hon var inte längre riktigt nöjd med sin svärdotter.
H o n tänkte på de första åren af sitt eget äktenskap.
H o n hade s o m en ganska bortskämd flicka trädt ut ur ett förmöget föräldrahem för att dela mannens anspråkslösa villkor.
M e n icke hade h o n likt denna lilla för- klemade Eosa — s o m d o c k utgått från ett fat- tigt h e m — gått omkring s o m en sorglös, onyt- tig varelse i mannens hem o c h öfverlämnat ar- betet o c h sträfvandet åt h o n o m allena.
H o n skulle tvärtom funnit en sådan ställning föröd- mjukande.
H o n o m ålåg det att förvärfva pen- garna, m e n hon, huru hade h o n inte g e n o m om- tanke o c h flit sökt gifva drygsel åt hans tunga m ö d o r s lön.
Och huru lyckliga o c h glada hade de icke sträfvat sig fram till oberoende och ett begynnande välstånd, då maken plötsligt dog, lämnande åt henne, sina mödors trogne kamrat, att på egen hand draga fram sonen.
K u n g l.
t e a t e r n, s o m under de senaste veckorna flitigt repeterat Stenhammars nya opera » Tirfing », antages kunna uppföra d e n s a m m a första gången fredagen den 2 instundande december.
Den nya operan motses m e d lifligt intresse i n o m vid- sträckta kretsar.
Skiss för Idun af 375 fl / I Ii II, I l m m, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande al möbler.
lr,I ±V&gt;1 R j k 8 t e l 3 4 _ K o n t o r.
B r u n k e D e r g 8 B a t a n 3 L b.
_ Allm: Tel. 749
IDUN 376 Den gamla frun betraktade h e n n e forskande.
» Ja, Johan är icke sådan han b o r d e.
M e n är du så säker på, att ni hade så m y c k e t mera ge- mensamt förut. » » Ja, ja visst.
H v a d menar s v ä r m o r?
» » Ä, jag vet inte så riktigt, h v a d jag menar, m e n jag känner m i g bedröfvad. » » Säg ut allt hvad svärmor menar, » bad R o s a, som lärt sig hålla af den milda, gamla frun.
» Naja, liila barn.
Det förefaller m i g som o m du aldrig känt något behof af g e m e n s a m h e t i hans sträfvanden, m e n däremot nu i nöjen o c h världslighet. » R o s a spärrade u p p ö g o n e n.
» H v a d, hvad säger s v ä r m o r?
» » Jo, barn, jag säger att du varit en oförstån- dig liten hustru, o c h det är endast fruktan f ö r att saker o c h ting skola gå alldeles i sär, s o m k o m m e r m i g att tala ut, o c h jag tror det är lät- tare o c h rättare att v ä n d a j sig till dig, än till min son. » ' Och h o n framlade i milda m e n tydliga o r d Johans ensamma tunga sträfvan o c h R o s a s bri- stande vilja att uppfatta o c h underlätta den.
H o n kunde inte hjälpa, att h o n tyckte, att R o s a fört en mera sorglös o c h onyttig tillvaro, än h o n såsom en fattig m a n s hustru bort göra.
» Och detta säger du m i g först n u, » utbrast R o s a m e d bruten röst.
» Och du tänkte allt detta o m m i g o c h visade dig d o c k alltid så vänlig o c h tillfreds m e d mig. » Den gamla frun skådade m e d en förskräckt blick in i R o s a s heta, förebrående ö g o n.
» Ja, lilla barn, vänlig kände jag m i g alltid mot dig.
M e n j a g har n o g varit en stor egoist.
Ser du, man blir lätt skygg o c h feg, då det gäl- ler ens sons kärlek.
O c h det är en så vansklig sak för en svärmor att söka råda o c h leda sin svärdotter.
Tror du, att det skulle tjänat något till, o m jag sagt dig detta f ö r r?
» H o n klappade R o s a s h a n d o c h såg p å h e n n e m e d en bedröfvad, urskuldande blick.
» Nej, j o, » sade R o s a dröjande o c h bittert.
» M e n det h a d e n o g blifvit, s o m d u fruktade, att du fått betala omkostnaderna, » tillade h o n ärligt ITIDSFÖRDRIfT Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
L u g n står j a g alltid under världens äflan, Men tar på sätt o c h vis d o c k del däri.
De lärdes teser o c h de dårars skräf- lan Mitt inre ständigt blandar sig uti.
Det kan förgifta dina sunda tankar, Kan såra dig o c h röfva sinnesro.
Det kan o c k lugna känslorna i svall- ning Och lysa lycka in i ensligt b o; Det kan förtala, ljuga, hyckla, döma, Och det kan ö p p n a fängslets dystra port; Det kan o c k lyckligt k o m m a dig att glömma, H v a d ondt din nästa e m o t dig har gjort; Det kan upplyfta dig till lyckans höjder, Till ryktets E d e n m e d dess lager- krans, Kan ge dig kärleksve o c h kärleks- fröjder, K a n lugna dig, kan röfva b o r t din sans.
Ja, tårar, löjen, hat o c h kärlek födas Utaf mitt inres oliktydda språk.
Jag ännu aldrig af dess verkan stör- des, Kritiklöst vållar j a g all världen bråk.
Hvad sprakar muntert o m när vå- ren k o m m i t?
» Ja, barn, då önskar jag nu att jag erlagt dem. » » Har Johan beklagat sig för d i g?
» frågade R o s a passioneradt.
» N e j, mitt barn.
M e n d e n elaka satir o c h hänsynslöshet, s o m blifvit h o n o m en så stygg vana, afslöjar hans sinnesförfattning.
Erfaren- heten skärper blicken, o c h en m o r anar o c h för- står mycket, s o m aldrig utsäges. » » M e n m o r, ytlig o c h själfvisk s o m j a g är, så omfattade jag dig m e d ett barns känslor och — mor, du har n o g rätt: det var din tystnad och mildhet m o t mig, s o m lärde m i g det.
Men ack, din kärlek kunde jag aldrig äga, o c h Johans har jag förspillt. » » N e j, det gifve G u d, att d u inte har; m e n nu k o m m e r din tid att vara tålig o c h fördragsam.
Jag är långt ifrån nöjd m e d Johan mer. » » Hvad, hvad skall jag då g ö r a?
Sträfva nu, när det ej b e h ö f v e s, det blir att gifva h o n o m ett tacksamt ämne för hans satir. » » Nej, m e n var tålig o c h kärleksfull, stilla o c h lugn.
Kärleken blir din bäste vägvisare. » Den själfviska lilla R o s a hade fått en törn i hjärtat, s o m t o g glädtigheten ur hennes öga o c h gjorde h e n n e s väsen stilla o c h försagdt.
H o n hade känt sig så fullkomligt säker i besittning af mannens kärlek, m e n tviflet o m att längre äga denna fyllde h e n n e m e d sorg o c h kränkte i grund hennes tillförsikt till sig själf o c h öfver- m o d e t i fråga o m oemotståndligheten h o s hen- nes lilla person.
D e n hårda glimten i hans ö g a kylde henne ända i hjärtegrunden, h o n dristade aldrig mera att ens försöka något af sina forna små konstgrepp för att tjusa hon-om.
Han fick ett förundradt uttryck o c h frågade mildt hvad h o n menade.
Då brast R o s a i gråt o c h aflade den mest för- krossande syndabekännelse.
» Stackars lilla Rosa, » sade han vekt.
» D u är för skoningslös m o t dig själf o c h för s k o n s a m mot m i g; m e n n u lämna vi det kapitlet.
V i hafva n o g k o m m i t ifrån hvarandra, det skulle vara fåfängt att söka förneka det.
Men vi skola väl försöka att återfinna hvarandra.
Jag vet knappt, hvad för en o n d ande, s o m farit i mig, sedan medgångens dagar började; men j a g har känt mig bitter m o t dig o c h de flydda åren o c h hela världen. » » Det b e h ö f d e s för att sent o m s i d e r ö p p n a mi- na ö g o n, » sade lilla R o s a undergifvet.
» Men vill du försöka att g l ö m m a o c h förlåta, att j a g blott varit dig till en b ö r d a i stället för till en hjälp i n ö d o c h lust?
Och vill du försöka ha öfverseende m e d mig, J o h a n?
Min kärlek är dock starkare än min själfviskhet.
Och jag skulle aldrig trösta mig, o m jag har förspillt din kärlek. » De sutto helt stilla o c h tankfulla, deras ö m - hetsyttringar v o r o, efter den långa tiden af kall- sinnighet d e m emellan, blott blyga o c h tillba- kadragna, m e n han satt m e d hennes hand i sin, m e d a n s k y m n i n g e n mildt o c h stilla sänkte sig ned öfver d e m.
När Johan p å kvällen måste gå ut på ett sam- manträde, sprang lilla R o s a bort till sin svär- mor, kastade sig i d e n gamla d a m e n s armar och sade, att h o n h o p p a d e s att allt åter skulle bli godt — bättre än det någonsin varit.
Det gick långa tider o m, innan W i d e ens lade märke till sin hustrus förändrade väsen, m e n då han ändtligen gjorde det, blef han mildare och hans bitande anmärkningar u p p h ö r d e små- n i n g o m alldeles.
» Jag är rädd d u tappat förmågan att njuta af våra förändrade villkor, lilla R o s a?
» sade han en dag m e d ovanligt vek ton o c h betraktade henne uppmärksamt.
» Ä r du säker på, att du är rik- tigt frisk? » » Ja, n o g är j a g frisk, » sade h o n o c h fick tårar i ögonen, » m e n njuta af välståndet kan jag inte längre.
Jag tog mitt i förskott, » H v a d som däröfver löper o c k ibland.
Och o m så icke är, hvad kan du göra?
H v a r m e d en g u d en gång har kört i spann.
Ett djur utaf ett släkte s o m bär — hvad?
H v a d äger katten s o m ej grisen har?
E n k r o p p s d e l n ä m n d uti en pro- fetia.
Ett gods du känner, där en drott- ning var — Jag säger icke hvilken, gissa bara!
m a k: bröd.
Ett trefligt sällskap.
Nämn så ett pronomen.
H v a d finns till färgen olika, än röd, Ä n hvit, än gul, än grå, än svart, än brun?
En tuktad samling.
Hvarur stöden togs.
H v a d u n g d o m e n har varit, är o c h blifver.
H v a d sände landet ut, förrn slaget slogs?
H v a d m y c k e n skada gör, fast han är liten.
H v a d finns i många former o c h fa- soner?
En s o m kan vara varm, fast den är sliten.
H v a d lockat mången ifrån rätta vägen?
Af människor förfärdigade nästen.
Ä n n u en del af kroppen nu m i g sägen.
Och nu så kan det vara n o g för- resten.
Amalia.
Palindromer.
Rättfram j a g seglaren leder, Bakfram jag hvila bereder.
Rättfram jag h o p p a r så lätt U p p å mitt bakfram så nätt.
Siri K — n.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 Innehållsförteckning.- Gustava von Schéele; al Anna Kockum.
(Med porträtt.)
— Sol är förmer än guld; af Anita.
— » Hemmadottern »; för Idun af B.
E — I inaekorderingsfrågan; ett sista in- lägg och redaktionens slutord.
— Adelina Patti — svensk friherrinna!
— Snorres rimkrönikor.
X I.
— Nyttiga jul- bref.
— När det lider mot aftonen; skiss för Idun af Sa- phie IAnge.
— Huslig ekonomi; eller d:r Cleves föreläs- ningar.
VI.
— Ifrån lduns läsekrets.
— Ur notisboken.
— Teater oeh musik.
— I nöd och lust; skiss för Idun ai Göril.
— Tidsfördrif.
radens rutor, lästa uppifrån o c h ned, ett ordspråk.
Moster Lisa.
Ordspråks-aritmogryf.
1 T 2 2 Förvandlingsuppgift.
3 3 Den lilla d a m e n m e d p l y m e n å gröna själen är Pehr H a g e s kusin Diken L.
I annan ordning satta, bilda de bokstäfver, s o m ingå i d e n n a me- ning, två rader ur ett p o e m af B.
E. Malmström.
5 6 7 5 2 7 9 6 10 11 12 12 13 14 15 14 16 10 17 6 12 18 11 8 12 9 15 14 19 15 * 4 7 • 10 6 17 11 12 _ 12 21 22 14 21 17 1 8 10 9 ii 9 » 15 anm 16 17 19 6 9 lö " j 10 Moster Lisa.
1 Lösningar.
23 4 » 14 9 18 151 24 9 14 3 18 | 2 F 18 Rebus.
20 F 18 j Logogryfen: Obeständighet: snitt, hot, sot, het, Don, ett, nio, tio, sond, steg, si- den, nät, Odin, bonde, stig, stese, siste, näste, beiing, stöd, bi, bind, ton, ben, häst, get, bit, botten, son, id, bot, ed, idet, bog, en, gistet, ände.
j Bortplockningsgåtan: ber, JSbro, bro, Ob.
Orden beteckna: 1) vokal, 2) konsonant, 3) konso- nant, 4) vapen, 5) musikterm, 6) ljud, 7) mansnamn, 8) fisk, 9) en ömtålig tingest, 10) en sort skal, 11) vokal, 12) ej utan värde, 13) rotfrukt, 14) tillbehör till ett fisk- redskap, 15) fågel, 16) vokal, 17) järnvägsstation, 18) k v i n n o n a m n, 19) kunglig begrafningsplats.
Broderi: broder, ro- Kedjegåtan: Kanada: 1) Kampania, 2) Arkansas, 3) Nebraska, 4) Aberdeen, 6) Dholagir.
Bokstafsuppgiften: Amerika — Spanien: 1) ananas, 2) mikroskop.
3) Eleonora, 4) Ku- ben, 5) inuti, 6) Kinnekulle, 7) Aachen.
Ordgåtan: Socker — honung: 1) Schah, 2) oro, 3) citron, 41 kukeliku, 5) en, 6) råg.
Ä r o o r d e n rätt lösta, bilda bok- stäfverna i d e n lodräta mellersta HULTMANS CACA0 Cä - ULl &lt;3 .I * XÖCa .£VlJ v i d 1 8 9 7 å r s K o n s t - o c h Industriutställning I Stockholm.
