# ID: svediakorp-per1209
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,790
# sentences: 777
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 45 (568) Fredagen den 11 november 1898.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet-, fjorton dagsuppl.
Iduns Modet., manadsuppl.
Barn^arderoben Redaktör och B y r å: kr.
&gt; » » 5: 5: 8: 3: FR1THI0F Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 10 — 5.
Rikstelpf.
1 6 4 6.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
llrte årg.
Annonspris; 35 öre pr oottpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. • » Lediga p l a t s e n 25 Öre för hvarje patörjadt tiotal stafv.
Lösnumnierpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstld: B o l e t t e Gjör.
Författarinnan » Margrethe » I vårt broderland Norge ha under de senare decennierna af vårt århundrade mäktiga krafter rört sig på många områden.
Så äfven på det kyrkliga och religiösa, hvarest många af Norges män och kvinnor gjort beaktansvärda insatser af tro och kärlek.
Vi behöfva blott påpeka den stora missionsverksamhet, som, ofta med mycken personlig uppoffring, bedrifvits.
Missionen på Mada- gaskar, i Zululandet och Santalistan har ock att uppvisa ett ovan- ligt framgångsrikt arbete med män, sådana som Borcligre- vink, Schreuder, Skrefsrud och Börresen i spetsen.
Men äfven inom landet ha universitets- och församlings- lärare, så väl som åtskilliga yngre författare, uppträdt med kraftiga inlägg mot tidens flacka uppfattning af lifvets viktigaste frågor.
Vi nämnde män och kvin- nor.
Bland de senare åter- gifva vi här bilden af en kvinna, som utöfvat stort in- flytande på tänkesätt och åsik- ter inom sitt hemland och där är känd i vida kretsar samt förtjänar att äfven i vårt land vara det, långt mer än hon är.
Fru Bolette Gjör har under författaremärket Margrethe un- der flere år utsändt böcker, som af vänner till gedigen läsning i ädel form tillvunnit henne stort erkännande och gjort henne populär inom olika samhällslager.
T y hvem har i Norge icke läst de så allmänt spridda berättelserna: » Anna Helsing », » Et Storm- veier », » Embetsmand och bonde » och flere af samma märke, som för unga och gam- la i hemmen, alltefter som de utkommit, blifvit en verk- lig skatt och i sin mån bidragit att höja den literära smaken.
De äro skildringar, gripna ur lefvande lifvet på grunden af hi- storisk verklighet.
Man läser icke blott om dessa tilldragelser från mors och mormors tid, man lefver med i dem, man utgör själf en handlande person i dem.
Särskildt synes författarinnan förtrogen med de andliga väckelserna på 1850-talet och de ström- ningar, som då rörde sig inom den norska folkkyrkan, så väl med dennas äkta lifsyttringar som hennes osunda utväxter.
Så- lunda är det ej konstproduk- ter man möter i dessa böc- ker af Margrethe, ej foster af en rik fantasi, utan fotogra- fiskt återgifna verklighetsbil- der, med den skickliga han- dens lätta retoucheringar, äg- nade att gifva en rätt upp- fattning af tiden och förhål- landena.
Fru Gjör, eller som hennes fullständiga flicknamn var, Bolette Margarethe Missen, är född i Trondhjem 1835 och döpt i den gamla minnesrika domkyrkan.
Fadern var af- färsman, men dog då dottern var endast ett år gammal och systern Ricke ett år äldre.
Tre år efter mannens död in- gick modern nytt äktenskap med prokurator Rasder och flyttade med honom till He- demarken, där familjen bo- satte sig på egen gård i närheten af den gamla sta- den Hamar.
De unga dött- rarna uppväxte således på lan- det, med undantag af skol- åren i Kristiania, där de erhöllo en för den tiden sär- deles g o d undervisning.
Mo- dern, som omtalas såsom en fint bildad, blid och begåfvad kvinna, var särskildt mån o m
354 IDUN 1898 Kärleken ej gränser tål, Och det språk den hulde talar Ä r naturens modersmål.
B.
E. Malmström.
att bereda döttrarna en vårdad uppfostran.
Och så framlefde de sin första ungdom, dels under allvarliga studier, dels med de nöjen och förströelser, som vanligen tillhöra deras ålder.
Lifvet i den fria naturen inverkade ock mäktigt på deras för allt skönt öppna sinnen.
Mäktigare än af allt annat grepos de dock af den underbara rörelse, som i bör- jan a l femtiotalet uppstod i Norge och i dess nyaste kyrkohistoria blifvit känd un- der namn af » Lammerska väckelsen ».
Den framkallades nämligen af den i många af- seenden rikt begåfvade pastor Lammers, som med Eliasnit uppträdde mofc rådande världsanda och missbruk inom kyrkan samt i tal och skrift framhöll nödvändigheten af en ny tingens ordning.
Den egentliga här- den för hans verksamhet var den lilla na- turskönt belägna staden Skeen, men rörelsen spridde sig därifrån vida omkring i landet och utmynnade omsider i en s. k. friförsam- ling med Lammers till föreståndare och ledare.
Det är dessa andliga strömningar, som fru Gjör i en senare tid så lifligt skildrat i flere af sina böcker, men särskildt i » Et Oveier », hvilket hon själf anser för det be- tydelsefullaste af sina arbeten, grundadt dels på hennes egna iakttagelser, dels på samtidas berättelser därom.
Det var en företeelse, som mera hade karaktären af ett häftigt stormväder än af en stilla andens vind, ett stormväder som sträckte sig vida omkring i landet, hvarunder det äfven nådde det landtliga hem i Hedemarken, hvarom vi här talat, och utöfvade så väl på modern som döttrarna ett afgörande inflytande.
Bryt- ningarna voro dock så våldsamma och fram- kallade så mycken inre och yttre strid, att svagare naturer äfven kroppsligen ledo där- af.
Den känsliga Bolettes hälsa syntes så angripen, att hon för en befarad bröstsjuk- dom hösten 1858 skickades till Madeira, där hon kvarstannade två hela år, hvar- under de nya känslor, som blifvit väckta inom henne, fingo i ensamhet och stillhet utveckla sig och mogna.
Själf anser hon denna tid af stor betydelse för sin blifvan- de lifsgärning, ty jämte åtskilligt osundt innebar utan tvifvel den Lammerska rörel- sen mycket godt och hälsosamt, så snart de första svallvågorna något lagt sig, samt blef för mången en väckelse att lefva lifvet på allvar.
Medan den ena systern sålunda i främ- mande omgifning tillbragte sina dagar på Madeira, njöt af dess härliga natur och för- djupade sig i dess äldre och nyare historia, gjorde den andra ett längre besök i det svenska grannlandet.
Härunder kom hon också att vistas någon tid hos baron Her- melins på det gamla herresätet Gripenberg i Småland.
Här fick hon första gången höra talas om den då nyss upprättade sven- ska diakonissanstalten, som med varmt in- tresse omfattades af husfrun på stället, dot- ter till den gamle missionären P. Fjellstedt.
Den norska gästen fattades snart af samma intresse, och ju mer hon hörde, dess inner- ligare blef hennes önskan att en sådan an- stalt måtte komma till stånd äfven i den norska hufvudstaden, där den ju var lika mycket af nöden som i den svenska.
Och hvad skulle hon väl hellre önska än att i någon mån få bidraga härtill?
Uppfylld af detta nya intresse återvände hon till hem- met i Hedemarken.
Här sammanträffade efter någon tid de båda systrarna och det med en ny blick på lifvet och de allvarliga kraf det ställer på den tjänande kärleken.
I stället att såsom hittills lefva ett s j ä l - viskhetens lif, ville de nu ägna sig åt ar- bete och verksamhet för andra.
Till en början sökte de genom åtskilliga småskrif- ter och uppsatser i tidningar och tidskrif- ter väcka det allmänna intresset för en blif- vande diakonissanstalt, hvartill Mathilda Foys ypperliga svenska broschyr: » Vet du hvad diakonisshuset är? » gaf ett godt upp- slag.
Emellertid åtnöjde sig den äldre systern icke i längden ensamt med denna mera teoretiska verksamhet, hon ville äfven prak- tiskt sätta sig in i diakonissarbetet, hvar- för hon ock genom en tids vistelse i Kai- serswerth och Neuendettelsau sökte utbilda sig för detsamma, och när tiden kom att hennes lifligaste önskan nådde fullbordan och en diakonissanstalt verkligen upprätta- des i Kristiania, ingick hon genast såsom » syster » i den och blef lärarinna för de unga profsystrarna.
Här öppnades ett rikt och välsignelsebringande lif för henne, ehuru hon ofta långa tider måste framlefva det på sjuksängen.
Därifrån redigerade hon dock det första diakonissbladet och utgaf den ena upplysande och vägledande boken i ämnet efter den andra.
T y utom det, att hon var en på hnfvudets vägnar ovan- ligt begåfvad kvinna, var hon i besittning af en själskraft och energi, som satte henne i stånd till ett oafiåtligt arbete.
Denna lilla afvikelse från vårt egentliga ämne, författarinnan Margrethe, må motive- ras af de båda systrarnas intima förhållande till hvarandra och särskildt af det stora in- flytande, som den äldre systern under hela sitt lif utöfvade på den yngre, Bolette.
Deras intressen voro under olika perioder alltid gemensamma, den enas varma del- tagande för diakonissverksamheten har allt- jämt delats af den andra, och Margrethe har äfven i sina skrifter ägnat den ett varmt erkännande.
Dels genom öfversättnirjgar och dels genom mindre originaluppsatser hade » Margrethe » alltmer fäst uppmärksamhet vid sig.
Hen- nes klara blick och lediga penna gjorde henne bemärkt, icke blott inom literära kretsar, utan äfven af den stora allmänhe- ten, och under det hon äfven praktiskt äg- nade sig åt ett mångskiftande arbete i människovänligt och kulturellt afseende, tingo hennes skrifter alltmer prägeln häraf och lästes med allt större begärlighet.
I början af 1870-talet ingick hon äkten- skap ined pastor Gjör, en man som fullt delade hennes tänkesätt, och med hvilken gemensamma intressen sammanfört henne.
Deras första hem var en fjällbygd i Öster- dalen, där pastor Gjör under fem år var församlingspräst.
Härifrån flyttade de till Kristiania, där pastorn alltsedan verkat som präst i Jakobs församling, med öppet hus för sina församlingsbor och varmt delta- gande i deras andliga och lekamliga ange- lägenheter.
Fru Gjör är en af de kvinnor, som gå med öppna ögon genom lifvet och räcka till för mycket.
Sedan flere år är hon en aktiv medlem af Kristliga föreningen för unga kvinnor i den norska hufvudstaden och har inom denna förening hållit mycket besökta bibelstunder.
Hon har äfven utgif- vit flere tidskrifter för barn och ungdom.
Hednamissionen har varit ett af henne med förkärlek omfattadt arbetsfält, hvarför hon vid norska missionssällskapets femtioårs- jubileum utgaf en mycket uppmärksammad bok, » Missionsbarnet », tillägnad hufvudbe- styrelsen för nämnda sällskap, en bok, som alltid skall läsas med intresse och glädje af missionens vänner och därtill särskildt läm- par sig för gemensam läsning i hemmen.
Liksom » Margrethes » böcker i allmänhet, bär den omisskänliga spår af lefvande verklighet och är en trogen framställning af stämningar, som under årens lopp rört sig hos missions- vänner i landet.
Icke heller är det till skada för verklighetsintrycket, att man alltigenom har en stark förnimmelse af att författa- rinnan själf lefvat med i dessa stämningar.
Man ser för sina ögon den unga kvinna, som gifvit boken dess namn, man lär sig att deltaga med henne i hennes kamp och tvifvel så väl som i hennes hopp och se- ger.
Hvar och en, som något känner till de kretsar, i hvilka vi här införas, vet att personer och förhållanden äro gripna ur det kristliga folklif, som i själfva verket har burit och bär det från norska kyrkan ut- gående missionsarbetet.
Åtskilliga af » Mar- grethes » böcker äro öfversatta på svenska och utgifna på F. Skoglunds förlag.
Vi sluta med att tillönska författarinnan en fortsatt verksamhet på de olika fält hon redan så framgångsrikt beträdt.
L.
S.
Skiften.
jär hängde uppå väggen en vissnad lagerkrans, med band, som hunnit blekna, och skrift af mörknad glans.
" Till tack för ädel njutning! "
elär stod i guld och rödt bredvid ett gammalt årtal, till hälften undan nött.
Och han, s o m kransen vunnit, en gång i ärans dar, satt åldrad vid min sida, gråskäggig, hjässa bar.
D o c k medan björkvedsglöden i vinterskymning brann,
IDUN 1898 vi letade bland minnen och funno där hvarann.
Alltsom vi glasen tömde med vemodsfyllda: skål! — vår u n g d o m k o m tillbaka m e d d r ö m d a konstnärsmål, med livad vi varmast velat, med livad vi rikast trott, med allt, s o m under jubel likt sol i hjärtat bott.
Då väckte o s s en stämma, som b j ö d: " O m jag får be, en liten enkel smörgås står redo till supé. "
Utöfver skymningsstämning sig bländhvitt lampsken spred.
Björkglöden blef till aska — och våra d r ö m m a r med.
Vi togo lilla supen och åto lax med dill och prisade värdinnan för hennes goda sill.
Då såg hon bort mot kransen med fryntligt raljeri och s a d e: " Mine herrar, där är mitt skafferi.
Fast bladen äro torra, cle ha sin s m a k ändå, som ni ju nu, dess bättre, belåtna pröfvat på. ' '
Då log min vän och sade: " Det kan man kalla tröst ", och fortfor s o m i tankar med hälft beslöjad röst: " Ja, praktiskt folk, de veta hvad skräp kan duga till: att man med vissnad lager ännu kan krydda sill! "
Sigrid Elmblad.
*!
6 / / ren ål husgudarne.
År * tt synnerligen tilltalande moment i den ^™ gammal-romerska mytologien är offran- det till husgudarne (= penaterna).
Det verk- ställdes ock af de gamla romarne med större innerlighet än öfriga offer och tyckes inneburit själfva kärnan af deras gudsdyr- kan.
Det var ett föreningband för famil- jens medlemmar: alla samlades de kring samma helgedom, den husliga härden, alla framburo de offer till hemmets gudom.
Huru väl behöfdes ej äfven i våra dagar ett föreningsband, som kunde, mer än van- ligen sker, sammanhålla familjens medlem- mar kring hemmets härd!
Den gudomlighet, som alla familjens medlemmar borde enas om att dyrka, den hvartill de alla borde offra, är hemtrefnaden.
Och offret, som hvar och en borde frambära, det är något af sig själf, eller kanske rättare något af sin själf- viskhet, en eller annan vana eller egenhet, som stör sammanlefnadens trefnad.
Mången anser att i hemmet bör härska fullkomlig frihet, där behöfver ingen, åt- minstone ingen af dess hufvudpersoner, lägga band på sina nycker och egenheter, sina fula vanor, sitt dåliga lynne.
Men på detta sätt uppstår ej ett idealiskt hem, ett sådant hvartill medlemmarne längta åter, då de äro borta,] och hvari gästen njuter denna känsla af fullkomlig trefnad, som kan er- faras, men ej beskrifvas.
Nej, offren alla åt husgudarne, offren för hemmets trefnad!
Du husfader har kanske ett retligt lynne, sök att öfvervinna det!
Låt ej dina affärer helt upptaga ditt sinne och göra dig liknöjd för ditt hem.
Du hus- moder är utledsen af köksarbete, du har tråkigheter af tjänare, låt dock ej detta blifva samtalsämnet inom familjen; du är trött och nervös, sök att lägga band därpå, så att du ej verkar nedtyngande i ditt hem.
Och I föräldrar, käxen ej på barnen, utan unnen dem barndomens och ungdomens glädje i så rikt mått, som förhållandena medgifva.
Gören hemmet gladt för dem, därigenom blir det dubbelt kärt och en stark makt i striden mot den yttre världens fre- stelser.
Men tillåten aldrig själfsvåld!
Lä- ren det späda barnet att i föräldrarne se en makt, som måste lydas.
Lären de upp- växande unga att också de måste göra offer för hemtrefnaden, dämpa sina larman- de lekar, torka sina smutsiga fötter, ordna sina skräpande leksaker och i sin mån söka att bibehålla hemmet trefligt och inbjudande.
I vuxne söner och döttrar, offren ock I till hemmets gudar.
Läggen band på eder allt för stora lust efter nöjen och ungdoms- sällskap.
Pröfvas edert tålamod i umgän- get med de gamla, så visen det ej, lyssnen med uppmärksamhet till en många gånger förut hörd historia, och då, som ofta hän- der, de gamlas och de ungas uppfattning går stick i stäf mot hvarandra, så tigen hellre än att säga emot.
Ären i nödgade att yttra eder mening i sådana fall, så gö- ren det vördsamt och undfallande, att det ej må såra.
Alla hafva vi offer att göra, alla någon egenhet, om än så oskyldig, som bör mot- arbetas för den allmänna trefnådens skull.
Att fel, såsom oordentlighet, slöseri m. m., böra bortläggas, faller af sig själft, men äfven det, som i sig själft är en dygd, kan öfverdrifvas, så att det blir till skada för hemmets trefnad i stället för att befordra den.
Öfverdrifven ordentlighet blir pedan- teri, en egenskap, som medför vantrefnad för såväl de öfriga familjemedlemmarne som gästerna.
Någonting obeskrifligt stelt och tryckande ligger i den ständiga oron att rubba ett föremål i rummet ur dess före- skrifna ordning eller draga in ett sandkorn på det skinande golfvet.
Att en mor själf vårdar sitt barn är rätt, men om hön så helt hänger sig däråt, att hon ej mer kan vara sin makes säll- skap, ej bereda trefnad i hemmet, utan tvingar honom att söka den utomhus, så handlar hon hvarken rätt eller klokt.
Och lika nyttig som fliten är, lika skadlig ' för en själf och andra samt för hemmets tref- 355 nad är den rastlösa arbetsifver, som ej un- nar sig ro vid måltiderna, ej tillåter ett lugnt samspråk, ej behöflig hvila dag eller natt.
De som hafvä ett sådant lynne, böra motarbeta det och söka lära sig hvila och lugn, annars blir följden ett förstördt nerv- system och dessutom — störd hemtrefnad.
Ett godt hem är något så oändligt ljuft och dyrbart, det är så väl värdt dessa små offer, som rikligen löna sig själfva och blifva så lätta att göra, om vi alla bära inom oss ett ideal för hemtrefnad och efter bästa förmåga söka förverkliga det.
Men det måste vara ett opersonligt ideal; en af hemmets medlemmar får ej upphäfva sig till dess g u d o m och göra sina infall och nycker till lagar.
Där så är och de andra i ovis välvilja blott sträfva efter att lyda, där lider hemmets trefnad, men allra värst lider dens karaktär, som gjort sig själf till » husgud ».
Alla måste vi offra till husgudarne, alla ena oss i sträfvan att bygga ett godt, ett ljust och varmt hem!
Ett dylikt hems in- flytande gör sig gällande i vida kretsar, det land, som äger många sådana hem, är starkt, rikt och lyckligt.
^ $ I inackorderingsMgan.
VII.
Ett tack till Stade.
Helt visst hav ni genom er uppsats i Idun n:r 40 inkastat en brandfackla i inackorderingsvä- sendets natt, och synes mig en fråga som denna både bebjärtansvärd och vidlyftig.
Som jag själf under mer än ett tiotal år icke haft något annat hem än af åsyftade slag, djärf- ves jag härmed uttala min åsikt och erfarenhet i ämnet.
Det är med vemod jag tänker tillbaka på de många föga solljusa åren.
Arbete har va- rit hufvudsak, ty kontors-fordringarna ha mån- gen gång kraft » högtryeks » - kraft i utförandet.
Strax man börjar kampen för tillvaron erbjudes man en jämförelsevis ringa lön, hvilken med tacksamhet antages, emedan meriten » praktik » är hvad som behöives och som framdeles sedan skall höja de ekonomiska förhållandena.
Med en liten och strängt begränsad summa i sin börs går man så åstad för att söka rum i ett hem.
Man annonserar, får 40 ä 50 svar, det ena i det närmaste det andra likt, » stort ljust rum, godt bord, angenämt hem&gt; etc.
Sedan man sökt ut några med det fördelaktigaste läget, så börjar jakten gata upp och gata ned.
De » ljusa, trefliga rummen » hägra blott fortfarande i dröm- men, ty det är sorgligt att se, hur anspråkslösa omdömen flertalet haft, då det gällt att utbjuda » ett hem ».
Oftast kommer en allt utom proper jungfru och gläntar på dörren, när man ringt, så små- ningom visar sig värdinnan, som för en igenom tamburen o. s. v, det vill säga, sällan har rum- men, som bjudas ut, egen ingång, utan man " per- suaderas att stiga öfver, om ej salen, så något annat rum.
Och rummet man hamnar i, som » för närvarande är ledigt », är allt utom inbju- dande och trefligt.
Både kalt och kallt, utan en matta eller ringaste spår af beboelighet — så står det framför en!
Man söker ett ögonblick i minnet, om man kan på något rimligt sätt kom- plettera det felande, nervös och trött hoppas man på möjligheten däraf, och så beslutar man sig, med tungt hjärta och slitna nerver, att fästa sig vid detta.
Dagen för ankomsten är inne och där står man nu med sina anspråkslösa kolly inburad inom fyra så godt som tomma väggar.
Om man sedan af en slump så småningom rå- kar på ett liktänkande element i detta » hem », är det både lycka och tur.
Det är sällan, om någonsin, inackorderingsvärdinnorna välja sina pensionärer.
Oftast händer det, att vi flickor få nöja oss med » deladt rum », och icke sällan att mycket olika individualiteter råka samman.
Skulle man våga fram med en anmärkning härom, är
(DUN 356 den älskvärda värdinnan ej sen att på mindre vänligt sätt Iproponera flyttning eller framkasta en eller annan ovänlig beskyllning mot den ena eller andra.
En anmärkning, hur väl befogad den otaliga gånger kan vara, tages ingen hänsyn till.
Stade har, tycks mig, bildat sig ett sundt och rätt begrepp om inackorderingsvärdinnan.
Natur- ligtvis finnes väl något undantag, men tyvärr äro de ytterst få, enligt min och många med- systrars direkta erfarenhet.
Kosten, som bjuds på mellanklass-ställen, är alltid mager och klen.
Af prima bjuds intet.
Ifrån den klarblå, hemska skummjölken till de veckogamla kött- (bröd) - bullarne, som aldrig sak- nas på ett inackorderingsbord i förening med några torra medvurstskifvor, är allt af underbalt.
Något utöfver det allra minsta möjliga bjuds fak- tiskt aldrig.
Om inspektörer någonstädes behöf- des och vore på sin plats, så vore det i sanning för dylika anstalter.
Kanske då att &gt; hemmen &gt; blefve litet mer hemlika och värdinnan icke fullt så godtyckligt vårdslösade dem.
De s. k.
I klass inackorderingarna existera sä- kert endast i andanom.
» De fina namnen » borga än oftare för knapp och mager kost.
Dem, som lyckas finna härbärge hos något » undantag » här- utinnan, lyckönskar jag; min 10-åriga otur har till denna stund varit rätt efterhängsen.
Än en gång ett tack till Stade, som hade mod tända » eld på krutet » — vi skulle säkerligen varmt förstå hvarandra.
Att inackorderingsvärdinnorna borde oändligt mycket mera taga hänsyn till pensionärerna, för- ordas säkerligen af många, hvari instämmer f or- tissimo Mi af dem.
VIII.
Om det tillätes mig, skulle jag med några ord vilja särskildt besvara artikeln » Inackorderings- värdinnor » af Stade.
» Att kvinnor, som på äldre dagar nödgas för- sörja sig själfva, söka göra det genom att mottaga inackordering » torde vara hvarken » egendomligt » eller » klandervärdt », utan helt naturligt.
Dels äro de för gamla att lära något nytt yrke, dels är hvad de lärde i sin ungdom nu gammalmodigt, och dels hafva de ofta gamla kära husgerådssa- ker, från hvilka de hafva svårt att skiljas, och för hvilka de vid försäljning ej finge en bråkdel af deras värde.
Som möbler i ett inackorderings- hem däremot representera de ett kapital, som borde kunna påräkna någon ränteafkastning.
Att låna och köpa nytt för att sätta upp ett inackor- deringshem skulle helt visst aldrig löna sig utan orimligt höga inackorderingspris.
Det är godt, om man kan få ränta på det kapital man redan har.
Hvad det beträffar, att inackorderingsfruarna icke skulle känna sin plats, utan betrakta sig som första person i sitt hem, torde detta vara både helt naturligt och nödvändigt.
» Godt mång- väldet ej är; en allena blott härskare vare! » Hvarje butikägare eller affärschef är ju förste man i sin affär.
Han söker, så långt han tror sig kunna och böra, vara tillmötesgående mot kunderna, men nog är det väl ändå han, som styr och leder det hela.
Den, som icke är nöjd med hans varor eller bemötande, går till ett an- nat ställe.
» Stade » skrifver vidare om hyresvärdinnan: » Men det finnes något mer i hennes yrke, något om än icke så bastant och påtagligt som mat och nm, dock af minst lika stor vikt, nämligen att bereda trefnad åt inackordenterna.
&gt; Denna pre- tention förskrifver sig från det gamla vanliga fö- reställningssättet, att det är den gifta kvinnan — husmodern — som skall hafva icke allenast alla omsorger om familjemedlemmarnas dagliga nödtorft, utan äfven » sprida solsken och glädje i hemmet. » Detta kan gå för sig mot man och barn, hvilka hafva någorlunda gemensamma in- tressen och samma vanor samt löna med tack- samhet och kärlek — eller borde göra det åtmin- stone.
Men mot främlingar från östan och västan?
Vi tvina!
Får man taga » Stades » artikel som ett ut- tryck af inackordenternas tankar och känslor?
I så fall behöfves nog ingen vidare förklaring.
Stade skrifver: » Hon (värdinnan) får icke vara den tagande, den som tager en inkomst, hon måste vara den gifvande, den som ger arbete för lön.
— — — Det är praxis, att den beroende i allt hvad som rör arbetet med sin person och sina tycken träder tillbaka för arbetsgifvaren och hans önskningar — — — inackorderingarnas önskningar gå före värdinnans, då ju hon här är den beroende. » I allt detta ligger ett stort misstag: inackor- denten är icke arbetsgifvare, utan köpare.
Vore han eller hon det förra, skulle inackordenten stå all risk, bekosta alla utgifter och endast aflöna värdinnan.
Då nu denna i stället gör allt detta och lämnar full valuta in natura enligt föregå- ende specificering (se min uppsats n:r V!
), så vore det väl högst märkvärdigt, om hon ändå skulle anses vara den beroende i annan mening än det beroende, som finnes mellan hvarje säljare och hans kunder: de behöfva hvarandra.
Vidare står: » Om man bereder någon ett hem, så tager man all hänsyn till denna persons önsk- ningar och behof, men öppnar man sitt hem för honom, så får han hålla tillgodo med det, så som man själf efter sitt eget tycke ordnat allt.
Li- ka visst som det är värdinnans oafvisliga skyl- dighet att af dessa båda sätt välja det första, lika säkert är att hon väljer det senare, där- igenom försyndande sig mot det bud, som åläg- ger henne att sörja för inackordenternas tref- nad. » Svar finnes det budet skrifvet?
» Hon öppnar sitt hem för inackordenterna. » Ja, det är verkligen hvad hon gör!
Dessa köpa sig del eller plats i detsamma, sådant som det nu befinnes, och hafva ingen som helst rättig- het att fordra » det hemmet skall omdanas » efter deras tycken.
Det sista vore ju för öfrigt en fullkomlig omöj- lighet.
Den ena kommer med vanor alldeles motsatta en annans, och hvem skulle afgöra, hvilkenderas borde ha företräde?
Eller skulle det gå i tur för dag eller vecka?
Ty huru skall en värdinna kunna få reda på, att det icke är » alltför olika människor hon sam- manför », något som ju också Stade fordrar af henne?
Vilja inackordenterna gå in på införandet af afgångsbetyg eller s. k. orlofssedlart De hafva ju eljes den stora fördelen framför värdinnorna, att de kunna byta om hem.
Det är mycket lättare för dem att finna nytt hem än för hemmen att finna nya.
inackordenter, ty dessa komma vanligtvis blott till terminerna.
Värdinnorna däremot stå alldeles rättslösa och förlora en stor del af sin inkomst, om de under terminen få ett rum ledigt.
De hafva inga kon- trakt med sina hyres- och matgäster och deras enda utväg är därför att vara så tillmötesgående som möjligt, för att klagomålen skola blifva så få som möjligt.
De söka nog också ordna hemmet, så att alla där kunna känna en viss grad af frihet och vara » sig själfva », men att ställa det så, att icke hvarje medlem nödgas till en viss grad taga hän- syn till sin omgifning, det torde öfverstiga mänsk- lig förmåga.
» Ett spirande missnöje mot inackorderings- hemmen kommer alltmer till synes, de manliga pensionärerna föredraga framför inackordering att hyra rum och intaga sina måltider på restau- ranter, deras kvinnliga kamrater göra i stor ut- sträckning sammaledes eller sluta sig tillsammans några stycken och bilda egna hem. » Så skrifver slutligen » Stade ».
Att herrar nu icke gärna inackordera sig, torde dock rättvisast få skrifvas på deras egen räkning och det rå- dande utelifvet.
De, som föredraga de mera ord- nade vanorna i ett hem, äro i regel de hyggli- gaste.
De kvinnor, som ordna gemensamt hushåll, göra rätt uti att de försöka på egen hand.
Förr eller senare komma de tillbaka till inackorde- ringsvärdinnorna — och då måhända med litet mera förståelse och välvilja!
Moster Stina.
^En stor nyhet med afseende på Idun och dess utgifvan- de under det snart stundande nya året ha vi i dag glädjen att kunna meddela våra läsarinnor, och vi våga hoppas, att densamma äfven af dem skall hälsas med odelad tillfredsställelse.
I elfva år hafva vi nu fullföljt det pro- gram, vi redan från början uppställde för vår tidning såsom ett specielt organ för kvinnans och hemmets intressen — och att det varit och är ett godt program, 1898 därpå ha vi rönt de bästa bevis i vår pu- bliks fortvarande och oförminskade till- slutning.
Tiden står emellertid icke stilla, och ej minst på tidningsteknikens områ- de ha våra .dagar att uppvisa en snabb utveckling.
Äfven den läsande allmänhe- tens intressen vidgas år från år, och vårt lands upplysta och vakna kvinnopublik står sannerligen intet annat lands efter i allmänbildning och kunskapsbegär.
För att framdeles i ännu högre grad än hittills kunna motsvara dessa berätti- gade och tidsenliga kraf och för att efter bästa förmåga söka fylla uppgiften att vara en verkligt god och allsidig familje- tidning för Sveriges bildade hem, ha vi beslutit att — utan afprutning på och med fullt fasthållande vid vårt gamla pro- gram — från och med det nya året ut- vidga området för Iduns innehåll.
En nödvändig följd häraf blir äfven en be- tydlig kvantitativ tillökning.
Från och med 1899 års ingång kom- mer Idun alltså att utgifvas med två nummer i veckan i~stället för ett.
Det ökade utrymme, vi därigenom vin- na, skall i främsta rummet tillgodogöras för att på ett underhållande och lättläst sätt följa hvad dagskrönikan i in- och ut- landet har att erbjuda af mera allmänt intresse.
Och för att gifva ytterligare åskådlighet och värde åt denna afdelning skola vi i betydligt större utsträckning än hitintills anlita det skrifna ordets bästa kompanjon: illustrationen!
Idun skall med andra ord fortfara att i allo bli den gamla Idun, men därtill något nytt och vida mer, nämligen en rikt illustrerad aktuell tidning.
Som hitintills skola våra läsarinnor be- ständigt finna oss med särskild omsorg behandla alla hemmets och kvinnans in- tressen; som hitintills skola vi, minst en gång i veckan, genom porträtt och lef- nadsteckningar hugfästa bilderna af fram- stående representanter för hennes kön; som hitintills skola vi.
vara en praktisk rådgifvare för hus och hem, och ingen af våra omtj^ckta afdelningar i denna riktning skall bortfalla, vare sig » Hjälp- redan », » Fråge-och s varaf delningen » eller någon annan; som hitintills skola vi i vår » Romanbilaga. » samt för öfrigt här och hvar i spalterna för hvarje nummer bju- da en gedigen och omväxlande skönliterär läsning; men till allt detta kommer det nya, och detta nya blir ett fullständigt » plus ».
Genom de ökade utgifningstillf allena — 104 nummer om året i stället för 52 — skall det också bli oss möjligt att med önskvärd snabbhet bjuda hvad som just lifligast sysselsätter intresset för dagen.
Slutligen är det vår afsikt att i hvarje månad lämna en illustrerad moderevy, upptagande dräkter och kvinnliga hand- arbeten.
Det är själfklart att en utvidgning af denna omfattning, med dubbla antalet nummer, med ökad text, med mängden af illustrationer o. s. v., måste medföra äfven högst betydligt ökade utgifningskost- nader.
Vi hafva dock beslutit att, med hänsyn till den kanske mångdubblade
IDUN 1898 spridning, som för en sådan utvidgad Idun bör kunna påräknas, icke med ett öre höja afgiften för prenumerationen, utan prenumerationspriset förblir det gamla — 5 kr.
för helt år!
35?
verket är.
Naturligt nog var fröken Ripber- ger i följd af dessa förhållanden tvungen att alltsomoftast besöka galleriet, och där- efter kompletterade hon ur minnet sitt ar- bete med hvad hon iakttagit.
Hvilken högt utvecklad färgkäns ' el och hvilket pålitligt färgminne måste hon då ej äga så mycket hellre som silkestråden ser helt annorlunda ut, när man håller den i handen än då den blir förarbetad!
Bildens botten utgöres af grått, tämligen groft linne, på hvilket konstnärinnan i origi- nalets storlek utfört teckningen.
Duken, insatt i en ram, ställdes lodrätt på ett staffli och konstnärinnan arbetade dels stående, dels liggande på knä.
Materialet är så kal- Tekniken är fullkomligt ladt filosellsilke ny; det här föreliggande brodérsättet är 7 Att under dessa omständigheter — när vi för den ringa afgiften bjuda så betyd- ligt ökad valuta — alla våra gamla vän- ner skola bli oss trogna, därom känna vi oss lifligt förvissade.
Men det är icke nog därmed!
Vi rikta till dem alla en vördsam bön, att de verksamt ville stödja oss vid det betydelsefulla steg, vi nu stå i begrepp att taga för vår tidnings ut- veckling, genom att till vänner och be- kanta, som ännu ej hafva Idun, så vida som möjligt sprida kännedo- men om vårt utvidgade pro- gram.
Med godt samvete kun- na de helt visst åt alla, som i sitt hem önska en äkta svensk familjetidning anbefalla Idun för 1899.
De många maktpåliggande förarbeten, som nödvändiggö- ras af vår tidnings utvidg- ning, pågå nu som bäst, un- derhandlingar bedrifvas och de redaktionella krafterna förstär- kas.
Vi torde således närmare årsskiftet bli i tillfälle att ännu mera i detalj framlägga, hvad det nya året skall bjuda.
Re- dan nu hafva vi dock velat underrätta våra vänner om, hvad som förestår, och uttala ännu en gång vår förhoppning, att de framgent som tillförene vilja behålla oss i sin välvilja.
ställa rymden har konstnärinnan något snott tråden, ty därigenom sprides ljuset omkring.
På detta sätt äro hela bakgrunden och de densamma betäckande små änglahufvu- dena arbetade.
Och den nämnda förmå- gan hos den snodda tråden att på ett lef- vande sätt sprida ljuset är af en öfverra- skande verkan, i det bakgrunden synes nä- stan transparent.
Vidare är beaktansvärdt, att fröken Ripberger ingalunda arbetat pe- tigt och pedantiskt, utan i ett flott, bredt maner, dristigt och med grof tråd (ofta nog 8 delade trådar i en nål).
Fröken Ripberger, som är föreståndarinna för konstbroderiskolan i Dresden, ifrar verk- samt för höjande af den konstnärliga sma- ken hos våra yrkes- och amatör-brodöser, så att den urgamla slentrianen inom broder- konsten, den så ofta omotive- rade användningen af de besvär- liga kors- och plattstyngen, den osköna färgsammanställningen och den ofta nog nästan otro- ligt hårda skuggläggningen må försvinna, och så att i kyrkorna de stela figurerna på altardukar, fanor m. m. få gifva vika för en mjukare och mera tilltalande formgifning.
Vi äro öfvertygade, att såväl den bild af fröken Ripberger vid hennes arbete på madonnan liksom hennes bifogade porträtt, hvilka vi här bjuda våra läsa- rinnor, skola väcka deras in- tresse.
Och ingen, som är i till- fälle därtill, bör försumma att personligen taga det intressanta verket i betraktande.
Med anledning af detta nummers omfång uteslutes romanbilagan för veckan, och följa i stället tvänne ark med nästa nummer.
Stockholm i november 1898.
Redaktionen af Idun.
Den sista och bästa frukt, som mognar i en varm själ, är mildhet emot hårdhet, fördrag- samhet emot ofördragsamhet, offervillighet emot egoism och människokärlek emot människo- fientlighet.
En madonna i silke, I Theodor Blanchs konstsalong h härstädes utställes för när- varande ett konstverk af egen- domlig art, som bör vara äg- nadt att ådraga sig icke minst damvärldens lifliga uppmärksamhet.
Det är en af fröken Glara Ripberger från Dresden gjord kopia efter Rafaels världsbekanta madonna di San Sisto i Dresdenergalleriet, åstadkommen ej med pensel och färg, utan med nål och silke.
I fem år har fröken Ripberger varit syssel- satt med detta jättearbete, men så har re- sultatet ock blifvit beundransvärdt.
Det var år 1891 som fröken R. grep ver- ket an, d. v. s. hon köpte sig en linneduk, silke och en original-fotografi samt arbetade därefter hemma i sin atelier; ty hade hon med sin stora af en ram omslutna duk satt sig inue i själfva målningsgalleriet, skulle hon ha utsatt sig för obarmhärtiga speglosor från det slags folk, som ännu allt- jämt förklarar konstbroderiet vara att hän- föra till de rena handtverken, likasom om den frågan redan vore definitift afgjord, huru stort området för broderikonsten i själfva Jean Paul.
- * hvarken det å gobeliner använda korsstyn- get eller s. k. platt-styng, utan » stilstyng » (fyllnadsstyng, creivel stitch) och en afart där- af.
I alla riktningar anbragte konstnäriu- nan långa styng bredvid och öfver hvar- andra, följande än målarens pensel än teck- narens stift.
I likhet med den förre blan- dade hon äfven färgerna; med andra ord: för att träffa vissa aftoningar och få mjuka öfvergångar klöf hon silkestrådarna och sammansatte åt sig af flere olikfärgade små trådar en n y tråd, hvilken, anbragt på du- ken å vederbörligt ställe, gaf den önskade tonen.
Denna teknik, medels hvilken hon efterhärmade originalets finaste schatterin- gar, har man att tacka för att t. ex. den helige Sixtus ' mantel är så plastisk, att slö- jan på den heliga Barbaras arm verkar så luftig, och att öfver hela taflan hvilar den stämning, som får sitt högsta uttryck i moderns och barnets ögon.
För att fram- Utgången af Iduns romanpristäfling.
Ett nytt litterärt namn!)
Herrar Georg Nordensvan och Sven Sö- derman, hvilka godhetsfullt åtagit sig att biträda redaktionen vid bedömandet af de täflingsskrifter, som inom den utsatta tiden, den 1 maj detta år, ingått till vår i okto- ber 1897 utlysta romanpristäfling, hafva nu härom till oss afgifvit följande protokoll: Undertecknade, som åtagit sig att genom- läsa de till tidningen Iduns litterära pris- täflan insända romanerna, ha bland dessa — 13 till antalet — företrädesvis fäst sig vid följande:
IDUN 358 1) JOHANNES SINENSIS, en historisk äfventyrsroman från 1600 talet, i någon mån påverkad af * En lyckoriddare » — ett verk af litterärt värde, röjande goda historiska studier, väl träffad tidskaraktär samt åskåd- lighet i skildringen.
2) HVIDEHUS, en skånsk herrgårdsro- man från våra dagar, lättläst och underhål- lande, med intresseväckande familjeinteriörer och liflig konversationston.
3) EFTEBEEAF, en redbart skrifven verklighetsroman, särskildt beaktansvärd ur följetongssynpunkt.
Stockholm den 7 nov.
1898.
Georg Nordensvan.
Sven Söderman.
Med ledning af hrr Nordensvans och Sö- dermans ofvan anförda utlåtande har Iduns redaktion, som för sin del ansett, att ro- manen » HVIDEHUS » framför alla andra er- bjöde för en vidsträckt familjepublik i hög grad tilltalande följetongsegenskaper, beslutit att åt densamma tilldela det utfösta priset af två tusen (2,000) kronor.
Vid namnsedelns brytande, som härefter företogs, befanns författaren till det prisbe- lönade arbetet vara: Fröken Annie Quiding, Malmö, ett, för så vidt vi känna, inom vår littera- tur hittills obekant namn.
Idun har således ännu en gång — vi er- inra om, hur Selma Lagerlöfs nu så allbe- kanta » Gösta Berlings saga » först framkom genom en af våra täflingar — den stora tillfredsställelsen att i sina spalter förmedla en intresseväckande litterär kvinn- lig debut.
Vi våga också hoppas, att då vi strax på nyåret begynna publicerandet af » Hvide- hus », densamma skall förvärfva sig så tal- rika och varma vänner, att » den nya stjär- nans » uppgång torde bli lika snabb som strålande.
* Med författarne till » Johannes Sinensis » och » Efterkraf », hvilka fortfarande äro för oss okända, önskar redaktionen träda i per- sonlig underhandling i och för eventuelt förvärfvande för vår tidnings räkning af nämnda deras arbeten.
De öfriga manu- skripten torde mot uppgifvande af motto eller signatur afhämtas inom december må- nads utgång.
Stockholm den 10 nov.
1898.
Hedaktionen af Idun.
*.
jViin " trike " och jag.
Bref till Idun.
Hillside, Hoddesdon i oktober.
Y i ha mycket trefligt tillsammans, min lille » trike » och jag.
Han är nämligen en tricykel af utmärkt &gt;byggnad », stark (men väger blott 32 skalp.
), finlackerad och finpolerad samt ser myc- ket lätt och » stilig » ut.
Han är » bygd », d. v. s. sammansatt, af bästa » tättings- » o, s. v. för min räkning af m:r Hale i Hertford och har ännu ej varit fullt tre veckor i min ägo.
Men hvilka trefliga utfärder vi haft på den tiden!
En af de första dagarna foro vi upp till » Brox- bournbury Woods », en stor skog, som det kan taga 2 eller 3 timmar att gå tvärs igenom.
I Sverige tror man ju i allmänhet att England ej har några skogar, därför att de ej äro så vanliga som där och ej hufvudsakligen af tall och gran.
Här i trakten åtminstone finnes godt om skogar af härliga löfträd, och i en öppning af skogen bland månghundraåriga ekar, bokar, almar, lin- dar m. m. hålla vi en rast, hvarunder jag plockar björnbär för en paj i korgen, som » trike » bär.
Juvelerare Jakobstorgr 1 1898 Det är så härligt, tyst och stilla häruppe, där människoboningar äro rätt sällsynta.
Lilla » Bobin Bedbreast » kvittrar så gladt, eljes är tystnaden blott då och då afbruten af en fasan, som flyger upp med mycket oväsen eller af en och annan kanin, som prasslar mellan buskarna.
Elere gånger ha vi varit ute och fotograferat: kameran i ett skinnfodral fastgjord vid trikes axel och ställningen vid handtaget.
Lika lätt går det, fastän detta ej obetydligt ökar vikten, om blott väglaget är godt; men de annars så förträffliga vägarna ha nu på sina ställen genom den långa torkan varit rätt sandiga.
Och så stanna vi där det är mest tilltalande att taga en vy: på landsbygden, i byar eller städer — ty på en liten eftermiddagstur kan man härifrån fara igenom 3 städer och ett par byar.
Och nå- gra ej så dåliga fotografier ha vi tagit, som snart komma på en utställning i Hoddesdon.
Och så fara vi ibland in till Hertford eller Ware för » shopping », ty det kan hända att i dessa städer finnas varor, som äro att föredra framför dem, som det dock i allmänhet välför- sedda Hoddesdon bjuder på.
Till kyrkan fara vi också; till » Great Amwell churcb », den vackraste lilla kyrka, med det mest pittoreska läge man kan tänka sig, högt uppe på en brant sluttning, öfverklängd af murgröna och omgifven af en vacker kyrkogård med väl- skötta grafvar och gamla ståtliga träd.
Min » trike« och mitt sällskaps » bike » få jämte andra dylika under gudstjänsten hvila på verandan till » the vicarage », ett af flere pittoreska hus som bilda den täckaste lilla by däruppe.
Det är så fröjdefullt att kunna fara omkring med sådan lätthet i våra vackra trakter, i ett landskap så rikt på naturskönhet.
Ar väglaget godt, går det bra på trike äfven uppför de branta och långa backarne här, fastän det naturligtvis är litet mer sträfsamt än med bicykel.
Man har också belöning, när man kommer upp och har de vida, vida härliga utsikterna framför sig; och så bär det af utför med fart.
De långsträckta sluttningarna tycka vi dock bättre om, trike och jag, än de mycket branta backarna, fastän dessa ej ha samma faror för en tricykel som för en bicykel.
Strax på e. m., d. v. s. mellan kl. 2 och 3, fara vi ut, luften är så » exhilarating », och lärkorna drilla så gladt där uppe högt i skyn — se, de sjunga här egentligen hela året om.
Utan ansträngning gå vi en svensk mil och mer i tim- men; och så återvända vi när solen, nära sin nedgång, sänder sina rödskimrande strålar genom de höga almarna, gör de nu rödbladiga hagtorns- träden än rödare, de guldlöfvade popplarna än mer skinande och de granna klängväxterna än grannare.
Häromdagen hade vi en liten » race » med ett par » bieyclists », en dam och en herre.
Vid ett kort uppehåll passerade dessa.
» Låt oss nu se, trike, » sade jag, » hur länge vi kunna hålla upp med dessa! » Uppför en långsluttande väg går det för ungefär 10 minuter, vi hålla oss just strax bakom.
Så vid en vändning in på en annan väg går det utför en långsam sluttning på samma vis i ännu en 10 minuter, men så sakta » cy- klisterna » farten, vi passera och äro snart långt i förväg.
Det är sant, att » de besegrade » voro säkerligen i full okunnighet om kapplöpningen, men de gingo dock med en ganska aktningsvärd fart — och därför kände trike och jag oss gan- ska stolta.
Jag vill nu ej råda de damer, som äro i be- sittning af en bicykel — och många äro väl det — att lägga sig till med tricykel.
Långt därifrån.
Men äldre damer, som ej vilja tänka på möjlig- beten att rida bicykel, dem vill jag gifva ett hjärtligt uttaladt råd: läggen er till med en tri- cykel, och det ju förr desto hellre!
Lifvet blir så mycket rikare, man har alltid en liten utfärd att » look forward to », att glädja sig åt; man vin- ner i hälsa och energi, och man blir säkert — jag vill ej säga hur många år yngre.
» Man är ej äldre än man känner sig, » brukade en kry gammal engelsk dam säga.
Hvad en tricykel kostar, det sparar man sä- kert snart in i läkarearvoden, piller och badse- jourer, och den tid som användes är i intet af- seende förspilld; mycket bättre arbetar man ef- ter en uppfriskande ridt.
Tricykeln har det be- stämda företräde framför bicykeln, att man har ingen svårighet lära sig rida den, att faran för halkning ej förefinnes, att man kan stanna när man vill, utan att hoppa af o. s. v. När man iakttager vanliga vägregler, styr korrekt och ej vänder för skarpt, far man tryggt och gladt framåt, under det man super in ny lefnadslust med hvarje andedrag.
Ringar, Eroscher, Armband, Kedjearmband, Således: lägg eder till med en tricykel, och ni skall se, hur mycket roligare det är att lefva; Ja, vi ha sa trefligt, min lilla » trike » och jag!
Anna Fleetwood Derby.
* » Q&lt;kulle ej Idun vilja vara snäll och visa oss / 3 den unga sjuksköterskan Aibine Bechas porträtt?
— Det torde ej vara så svårt att an- skaffa, då många Wientidningar lära publicerat detsamma och det allmänna intresset nu fästats vid hennes person.
Prenumerant från början. » Så löd en liten biljett, vi härom dagen mot- togo.
Alltid villige att så vidt möjligt gå våra läsarinnors önskningar till mötes, skynda vi att uppfylla den framställda begäran och bringa här Aibine Bechas bild.
Under de senaste veckorna ha hela den civi- liseradej världens blickar med ängslan varit rik- tade mot Wien, där den förskräckliga asiatiska böldpesten utbrutit.
Med andlös spänning mot- tog man bulletinerna från epidemisjukhuset och underrättelserna om de åtgärder, som vidtogos för att hindra smittans vidare spridning.
Det första offret blef sjukhusvaktmästaren Barisch, som tjänstgjorde vid laboratoriet, där experi- menten med de fruktansvärda bacillerna pågingo.
Han dog den 18 oktober; den 23 följdes han af doktor Hermann Muller, som med hjältemodig själfuppoffring ägnat sig åt den sjukes vård.
Vid läkarens sida i detta heroiska kärleksverk stod den unga, blomstrande, endast 22-åriga sjuk- sköterskan Aibine Pecha.
Äfven bon föll ett of- fer för pestens onda ande och hennes kvalfulla dödskamp varade i 12 dygn.
Hennes förtidiga bortgång är så mycket mer beklagansvärd, som hon hade ägnat sig åt sjukskötersketjänsten en- dast för att bli i stånd att gifva sin sjuka tro- lofvade en sakkunnig vård.
Aibine Becha, som " är af en anspråkslös familj med många sj ' skon, hade redan i unga år måst gifva sig ut i världen att förtjäna siit bröd.
Ef- ter ett par års vistelse i Wien kom hon till Karlsbad, där hon fick en blygsam plats på brunnshotellet.
Här gjorde hon bekantskap med en irländsk grefve och millionär, som för sin hälsas skull vistades vid kurorten.
Han blef så intagen i den unga flickans behagliga yttre och intagande väsen, att han bad henne att följa honom tillbaka till Irland, där han ägde vid- sträckta gods.
Hennes ställning skulle närmast bli en sällskadsdams.
Aibine tog emot anbudet, och i början af juni reste de båda till Irland.
En månad därefter friade grefven till henne och fick ja.
Bröllopet var utsatt till nu i no- vember, och mellantiden skulle Aibine använda till att genomgå en kurs i sjukvård, emedan grefven fortfarande var svag.
Sålunda kom hon tillbaka till Wien och till det sjukhus, där ett sorgligt ödes skickelse — ett par veckor endast före det utsatta bröllopet!
— skulle låta henne falla offer för den förfärligaste af alla sjukdo- mar.
Till all lycka tyckes epidemien nu vara begrän- sad och den hotande faran för smittans ytter- ligare spridning afvärjd.
Kedjor.
Nålar, Begär prisuppgift innan uppköp göres på annat håll.
* Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Soiidasti Billigast 1
(DUN 1898 Förlofning rid hofvet.
Förlofning har ek- laterats mellan drottningens hoffröken Maria Tamm, dotter till bruksägaren Hugo Tamm på Fånö och hans framlidna maka i första giftet, född friherrinna af Ugglas, samt konungens tjänst- görande förste hofmarskalk grefve August von Rosen.
MADARHE CHERIF PASCHA, turkiske mini- sterns general Cherif pascha fru, som anländt hit från Egypten med sin sexåriga dotter Ché- rifé, är egyptisk prinsessa af kungligt blod.
Hen- nes fabulöst rike fader, prins Halim pascha, var siste öfverlefvande sonen till Mehemmet Ali, den egyptiska dynastiens srrundläggare.
Prinsessan Eminé, som är en strålande skönhet, ämnar be- vara sin religions bruk, hvarför hon icke kom- mer att deltaga i societetslifvet, ej heller låta presentera sig vid hofvet.
# Fru Oselio-Björnsson, den kända norska sångerskan, har af konungen erhållit medaljen litteris et artibus i briljanter.
En vacker titställning var i början af veckan anordnad i n:r 17 Birger jarlsgatan, K.
M. Lund- bergs textilafdelning, hvilken förestås af fru Thyra Gra / ström.
Där exponerades både enklare och elegantare handarbeten såsom broderier på siden och linne, konstväfnader, arbeten i flossa och gobelinsöm, glödritningar på trä och skinn m. m. samt en del växtmotivmönster, kompone- rade af artisten Lundström.
Särskild uppmärk- samhet tilldrogo sig en effektfull af delningsskärm af hvitt siden med silkesbroderier efter vallmo- motiv af herr L. samt en soffa, kuddar och en afdelningsskärm i empirestil.
Bland öfriga ut- ställningsföremål må nämnas akademiens för de fria konsterna pneses-stol med Gi-staf III:s namn- chiffer och vapen och en dekorativ portiére med blågrön botten och gula tulpaner i applikation Utställningen var lifligt besökt.
Blommor i vintersnö.
I år liksom under föregående vintersäsong kunna friska blommor från Rivieran erhållas försända i askar från änke- fru Laura Lindholm i Genua.
* Kungl.
teatern gaf i lördags sin andra symfoni- Iconsert under anförande af hr W. Stenhammar och efter ett särdeles intressant program.
In- ledningsnumret utgjordes af Mendelssohn-Bar- tholdys målande stämningsbild » Hebriderna », som med sitt breda återgifvande gjorde ett för den unge dirigentens tolkningsförmåga mycket för- månligt intryck.
Brahms märkliga och kontra- punktiskt rika, ehuru något tunga variationer öfver ett tema af Haydn visade sig vara en in- tressant bekantskap att göra, liksom ännu mera Wagners briljanta Faust-uvertyr.
Dessa båda kompositioner voro så godt som nyheter för pu- bliken.
Billigaste bifallet rönte Sjögrens genia- liska och stämningsmättade » Heliga tre konun- gars ökenvandring » med hr Stenhammars väl gjorda instrumentering.
Som hufvud- och slut- nummer upptog programmet Beethovens fjärde symfoni, b dur, hvilken erhöll ett alltigenom för- träffligt utförande och ej förfelade att framkalla den lifligaste stämning.
Publiken, bland hvilken märktes kronprinsen, prins Eugen och hertiginnan af Dalarne, visade ock med lifligt bifall sin er- känsla.
— » Trubaduren *, denna nästan mer än någon annan utslitna och banala opera, har återuppta- gits — hvarför är ej godt att veta.
Hufvudrol- lerna äro emellertid besatta med teaterns bästa krafter, hvilka nog i och för sig hafva förmå- ga att skänka den Verdiska operan ny dragnings- kraft.
Fruarna Östberg och Linden, hrr Ödmann och Forsell — hvad vill man mer begära?
— göra ock sitt allra bästa, och det vill ej säga li- tet.
Nej, kanske inte fru Linden — Åziicenas Y Qffffnllim Mil &lt;Xw W Ull V 1 (X % i T JLCtl OO J " 359 parti tycktes ej ligga riktigt bra för hennes röst; särskildt gjorde sig i de högre tonerna en viss svaghet gällande.
Inöfning och iscensättning voro annars värda erkännande.
Vi hoppas dock, att » Trubaduren » snart måtte stängas inne i fän- gelsetornet för alltid och ej taga bort tid och krafter för långt gedignare saker, gamla eller nya.
jVhn m a n.
Skiss för Idun af E l s a L i n d b e r g.
Dramatiska teatern.
Efter reprisen af » Ham- let », hvilken ingalunda blef någon konstnärlig framgång och öfver hvilken vi så mycket hellre draga tystnadens och glömskans slöja, som den efter tvänne föreställningar åter uppgafs, bjöd Dramatiska teatern i lördags på Blanches » Herr Dardanell och hans upptåg på landet ».
Fröken Widell i Agapetus ' roll gjorde mycken lycka; mindre chargerad än sin föregångerska, förlänade hon dock vederbörlig drastisk färg åt den bort- skämde och slyngelaktige morsgrisen.
I öfrigt var emellertid rollbesättningen klen.
Hvarför använ- der icke teatern åtminstone sina nu så reducera- de resurser?
Hr Personne hade säkerligen gifvit oss en vida njutbarare Dardanell än hr Kellberg, och hr Backströms torroliga komik borde väl med framgång kunna tillgodogöras i det heder- liga gamla Blancheska lustspelet.
Publik och kri- tik stå undrande och spörjande.
Det torde vara oklokt att låta dem spörja för länge.
Musikföreningen hade till sin femtiondeförsta konsert i tisdags till allra sista plats fyllt Musi- kaliska akademiens stora sal med en publik, som tacksam och hänförd lyssnade till Schumanns härliga tondiktning » Paradis och Peri ».
Den framfördes ock på ett sätt, som lände förenin- gen och dess utmärkte ledare, prof. Neruda, till största berömmelse.
Körerna klingade förträff- ligt och med vederbörlig nyansering, och k. hof- kapellet utförde ackompagnementet med beröm- värd precision.
Solopartierna hade goda, delvis utmärkta representanter.
Särskildt kunna ej nog framhållas den värme, bredd och glans, som fru Östberg, utmärkt disponerad, förlänade Perins mycket fordrande parti.
Att fru Edling och hr Salomon Smith, hvilken senare denna gång ej hade något mera omfångsrikt parti, likaledes voro förträffliga livar i sin stad behöfver endast kon- stateras.
Sopransolot hade öfverlämnats åt frö- ken Ruth Hollstén, hvars mjuka och behagliga stämma passade särdeles väl för detsamma.
Det omfångsrika tenorsolot — den berättande perso- nen — utfördes ledigt och bra af hr Klein, hvars vackra stämma dock skulle vinna betydligt på ett mera öppet sångsätt och efter bortarbetandet af vissa gutturala biljud.
Ett par mindre tenor- solon tolkades af hr Gentzel.
— Att ingå på nå- got utförligare omnämnande af tondiktningen i dess helhet nekar oss både tid och utrymme.
Verket är kändt och välkändt från ett föregåen- de utförande härstädes.
Nu liksom då väckte det intensivt och lifligt bifall.
Konserten bevista- des af prins Eugen och hertiginnan af Dalarne.
» I ackar ödmjukast för den stora äran, » T sade mrlle Curra, steg upp och gjorde en djup nigning, i det hon med båda hän- derna höll ut den goffrerade bébéklädningen, som kunde skifta från det kallaste orange- grönt allt intill det hetaste rubin.
.
.
» Men det l " r tyvärr alldeles omöjligt.
Jag är redan gift. » Och hon såg upp mot honom med intrigblanka ö g o n.
.
.
» Jag har min m a n.
.
.
&gt; » Gift! » Han stötte så häftigt till sitt champagne- glas, att det stjälpte på den höga foten och rann i en iskyld guldström öfver du- ken.
M:lle Curra samlade ihop sina sidenkjo- lars rasslande frou-frou och hoppade lätt som en skiftande sky upp på soffan för att undgå förödelsen.
».
.
.
Och min man är en gammal ita- lienare.
.
.
» » Ni skämtar som vanligt, m:lle Curra, » sade han s o r g s e t.
.
.
» Men det är allvar nu!
Jag vill hafva ert s v a r.
.
.
» Han såg bedjande upp till henne, där hon stod på soffan på sina högklackade sidenskor • — detta graciösa småting, detta fladdrande flarn, som var idel lustighet och skratt, denna blonda obetydlighet, som han skulle hafva kunnat krama sönder med en hand, men som han knappast vågade röra vid, bara se på med sina varmaste blickar.
» Gift!
Gift!
Gift! » kvittrade hon och hoppade upp och ned på soffans sviktande resorer, så att armbanden klirrade mot hvarandra.
» Gift!
Gift!
G i f t l.
.
.
gränslöst stadigt g i f t.
.
.
» » M:lle Curra!
.
.
.
» » M:lle C u r r a!
.
.
.
Det är bara mitt ar- tistnamn som violinvirtuos.
Jag kan inte sätta ut min mans namn på affischen, för- står ni.
Han är af en sådan fin gammal familj med förfärligt många anor — ett Pianisten Harold Bauers andra konsert förtiden riktigt gammalt berömdt namn.
.
.
» fredag hade i det närmaste fyllt Musikaliska aka- Hon skrattade sitt lilla, trollska, gäckande demiens stora sal med en publik, som med lifligt skratt, som kunde göra honom g a l e n.
.
.
bifall mottog den eminente artistens prestationer.
Han hade nu fått ett tacksammare instrument » Och han är rik, glupskt rik.
Ja, han hål- än vid den första konserten: en charmant Bech- ler stall, stall bör ni.
Och han ger mig steinflygel, som sjöng af välljud under hans hän- allt hvad jag vill, allt, a l l t.
.
.
diamanter der.
Schumanns etudes symphoniques och Cho-.
.
.
smycken.
.
.
» Och hon sträckte fram mot pins h-moll-sonat utgjorde programmets hufvud- nummer och fingo en allt igenom gedigen tolk- honom sina små barnahänder tunga af rin- ning, men de mindre sakerna anslogo ej minst, gar.
.
.
» Blommor ger han mig.
.
.
blommor såsom Mendelssohns rondo capriccioso, Liszts.
.
.
så att jag kan begrafva mig under dem.
» Waldesrauschen » ocli Wagners » Walkurenritt ».
Han ger mig allt, allt.
.
.
bara jag tager honom under hakan.
.
.
» Fruarna Anna Norries och Ina Langes soaréer i onsdags och i dag, hvilka motsetts med lifligt » Curra!
För en enda gång tala allvar- intresse, få vi omnämna i nästa nummer.
samt, jag besvär dig!
Det gäller mer än du Förestående konserter.
Om söndag gifver hr anar. » Albert Lindström orgelkonsert i Jakobs kyrka med » Ni kan ej tro, hvad han är gränslöst biträde af fruarna Edling och Lang m. fl.
— På tisdag konserterar fröken Karin Weber i Veten- svartsjuk.
.
.
» fortsatte hon, utan att låtsas skapsakademien.
Samma dag violoncellvirtuosen om detta lilla, vältaliga — ' du '.
» Och så Georg Schnéevoigt i Musikaliska akademien.
— Torsdagen den 17 dennes gifver den kända nor- fordrande sen.
Han vill hafva mig allde- ska pianisten fru Agathe Backer-Gröndahl konsert les ensam för sig flere.
.
.
flere timmar o m i Musikaliska akademiens stora sal med biträde dagen.
Och lämnar jag honom för sig själf af fru Dagmar Möller.
Programmet upptager bara en endaste dag, så får jag nog min- uteslutande kompositioner af konsertgifvarinnan.
sann lida för det, och det dröjer om, in- En konsert af alldeles särskildt intresse gifves tisdagen den 22 dennes af hofkapellmästaren nan han blir god igen. » Richard Henneberg med biträde af fru Östberg, » Man vet aldrig, o m ni skämtar eller hrr Elmblad och Forsell samt k. hofkapellet.
är allvarsam, m:lle Curra, » sade han ner- Vid denna konsert utföras sång- och orkester- vöst.
nummer ur ej mindre än elfva Wagner-operor.
» När jag skämtar, då menar jag alltid allvarsamt, » sade bon och såg på sned på * honom under detta fladdrande virrvarr af 4 T \ nh VUll D-il, i a r i a r LliXjV LXJL LCI u I t RAM rotas af ' f a r t y g o c h Aktiebolaget Desinfectio: b 0 8 t ä d e r a l l t p å s t ä l l e t u t a n.
- bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: Brunkebergsgatan 3 B.
— Allm.
Tel. 74!
IDUN 360 kopparguld, som gnistrade öfver hennes panna.
.
.
» Nu skämtar jag.
.
.
» » Min man är så gammal, så gammal, » fortsatte hon.
» Men han är min stolthet ... min man, min äkta man. » Och hon lät sig glida ned på soffan och blef så sittan- de med armbågarna på b o r d e t.
.
.
» Så gam- mal som han är, kan ni naturligtvis för- stå, att han är ömtålig.
Han tål inte fukt, inte alls.
Han blir genast sjuk, o m fönstret står uppe.
Och att ligga i ett oeldadt rum skulle kunna taga lifvet af honom.
Han har sin egen doktor, som bor i Paris.
Sist for jag dit den långa vägen bara för min mans skull.
• — Min man måste undergå en riktig kur, ser ni.
Det var ett inre fel.
Han är ännu inte riktigt bra, tror jag.
Ibland är han så krånglig och förstämd ... » Och hon suckade — en undergifven liten suck.
.
.
» Ja, han kommer mig ofta att gråta och tvifla både på honom och mig s j ä l f.
.
.
Vet ni hvad det vill säga att tvifla på sig själf.
.
.
att i ett ögonblick förstå, att det är inbillning alltsammans.
.
.
alltsammans, som man byggt hela sitt lif på och trott på.
.
.
trott, så att det vuxit ihop med hela ens v a r e l s e?
.
.
.
Tror ni inte, att jag haft sådana stunder, jag.
.
.
då jag stått öga mot öga m e d mig själf och klädt af mig bit för b i t.
.
.
skonings- löst, tills jag riktigt såg, hur intet jag var.
.
.
Jag skrattar och leker, när andra se mig, och därför tror man, att jag inte kan taga något allvarligt.
.
.
Å h!
Jag kan kanske känna djupare och starkare än de, som hela lifvet igenom gå med hängande mun- gipor och nedslagna ögon.
.
.
.
.
.
Det är bara han, som så kan kom- ma m i g att tvifla på mitt kall och komma mig att tro, att jag inte alls duger till vio- linist.
.
.
Å h, i sådana stunder är det, som om jag satt och såg ned i ett svart, .omät- ligt djnp, och dit in i det svarta måste jag och det är någon, som knuffar mig bakifrån och jag vill inte d i t.
.
.
jag vill inte.
.
.
o c h jag håller emot.
.
.
men jag måste.
.
.
och så faller jag.
.
.
och jag sjun- ker djupare och djupare och det finnes in- gen botton.
.
.
och jag sjunker.
.
.
» M:lle Curra satt så tyst en stund och stirrade framför sig med hopdragna ögon- bryn.
O c h åter blef hennes hvita panna slät och hon såg upp med en stor, ljus blick.
».
.
.
Det finnes också stunder, då han kommer mig att tro.
.
.
tro fast och lugnt på mig själf och min f ö r m å g a.
.
.
åh.
.
.
det är en berusande känsla.
.
.
Det är nå- got underbart, som griper en ända in i alla fibrer.
.
.
man blir så underligt varm längst innerst i ens varelse.
.
.
och det är som om man gick ut ur sitt eget lilla små- aktiga j a g och lyftes uppåt och allt blef stort, fritt och l j u s t.
.
.
Det är endast han, som kan komma mig att känna en sådan salighet.
.
.
endast han, som kan komma mig att tro så orubbligt starkt på min för- måga.
.
.
.
.
.
Han kan vara härlig.
.
.
härlig.
.
.
Jag känner, hur jag tillhör honom helt och hållet, med hvarje andedrag.
.
.
Jag älskar honom öfver allt annat på j o r d e n.
.
.
äl- skar honom.
.
.
» Det var som o m hela hennes lilla dock- varelse växte i detta enda ord, och hon upprepade det ännu en gång med slutna ögon.
.
.
» älskar honom.
.
.
» Och för pojkar likaså.
Verktyg hvarmed man plär » klå ».
Tack, nu är på ord jag — hvad?
Sätter punkt så hjärtans glad.
Kusin Vivika.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Vanskligt är det, må ni veta, Att sig själf beskrifva rätt, Och det bör er icke reta, Om det sker på tölpigt sätt.
Hufvud har jag nog, men tänk er Att det nästan litet är, Innan ni ert eget sänker, Fullt af gissningens besvär.
Om på denna jordplaneten Split och söndring stå i rop, Känner jag till hemligheten Att det brustna jämka hop.
Men om man mig ej behandlar På ett fint och varsamt sätt, Händer det att folk jag stöter Med min spetsighet helt lätt.
Men nu må ni dissikera Stackars mig och finna ut, Om jag har meriter flera, Innan gåtan får ett slut.
En som kommit NordpoFn nära.
Hvad en munk jämt måste bära Till en gödd lekamens skydd.
När man är för hyran brydd, Hvad man måste af sin nästa.
Stängsel, ett ibland de bästa.
Luktar illa, smakar ljufligt, Mången äter däraf grufiigt.
Hvad den lille fiskargossen Hoppas jämt att få på » trossen », När han sitter, » svang » i magen, Invid — hvad?
— mest hela dagen.
Hvad som mannens jämvikt rubbar, Om den fattas.
Namn för gubbar, Charad-visa.
Uppå jorden är mitt första störst, Suckar, häfves som ett mänskobröst; Det kan locka, tjusa, Det kan ryta, brusa, Och det talar med sireners röst.
Med mitt andra dras fabrikens hjul, Spännes äfven omkring oxens mul, Den kan huden flänga Och om benen slänga; Vara kan än svart, än grå, än gul.
Uti skogens djupa, mörka sköt Finns mitt tredje liten, mörk och blöt.
Mången ej den känner, Men när solen bränner, » Kan den läska torparns magra nöt ».
Nu mitt hela uppå doktors ord Kommer såsom rätt på rikmans bord; Men i forna dagar Fanns ej klena magar Och man gaf det till vår boskaps- hjord.
Adota.
2 3 4 4 5 6 4 7 8 9 10 Mitt första, värda läsarinna, Som dopnamn du kanhända bär, Från Percy F. Luck &amp; C:o Handelsaktiebolag följer m e d detta n u m m e r d e n utförligt speci- f i c e r a d e priskurant, s o m d e n f r a m s t å e n d e och af våra l ä s a r i n n o r v ä l k ä n d a f i r m a n t i d efter a n n a n plägar offentliggöra g e n o m I d u n.
Innehållsförteckning: B o l e l t e G j ö r; f ö r f a t t a r i n n a n » M a r g r e t h e ».
A f i.
S.
(M e d p o r t r ä t t).
— S k i f t e n; p o e m af Sigrid Elmblad — Offren åt h u s g u d a r n a; af A. W. • - I i n a c k o r d e r i n g s t r å g a n.
V I I, V I I I.
— En stor nyhet.
— E n m a d o n n a i silke (M e d illu- s t r a t i o n.)
— U t g å n g e n af I d u n s r o m a n p r i s t ä f l i n g: E t t n y t t l i t e r ä r t n a m n!
— M i n » trike » o c h j a y; a f Anna Fleetwood Derby.
— Albine Pecha.
(Med porträtt.)
— Ur notisboken.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— » M i n m a n »; skiss f ö r I d u n af Elm Lindberg.
— Tidstördrit.
Om vi nu, sedan de tre orden äro rätt lösta, uppställa dem nog- grant under hvarandra och med en lodrät linie skära etern midt itu (en- ligt ofvanstående figur), så bilda de sex bokstäfver, som befinna sig på vänstra sidan om den delande linien tillsammantagna, rätt ordnade ett mansnamn, samt de sex bokstäfver, som äro placerade på den andra sidan om samma linie tillsamman- tagna, rätt ordnade, ett annat så- dant.
Moster Lisa.
Dock — synes däri någon vandra, Så är det säkert icke här.
Moster Lisa.
Aritmorem.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = Ar- bete från smedjan, ej sällan sirligt 4, 6 = partikel, 5, 6 = adjektiv, 10, 2 = djur, 5, 2, 4 = fångstredskap, 1, 9, 3 = mansnamn, 5, 6, 7, 8 = för tillfället påkom- met infall.
E. O. N. Apokop.
1 — 5 = passar för småfolk, 1 — 4 = klädd i krona, 1 — 3 = häcklas af en och annan.
Fix.
Konsonantförändringsgåta.
Lösningar.
Med d.
En bruklig, ofta smaklig vara — Ingrediens i mången rätt.
En husmor kan dig nog förklara, Hur den reds till på bästa sätt.
Logogry / en: Fågelskrämma: mask, ål, e k a, ås, skål, ek, slår, k e l a r, g r ä l, E l s a, L a r s, g l a s, räf, g r å, älg, l ä r k a, r a m, s k ä l m, m ä r k e, l ä k a r e, skref, m a r s, a r m, k a m.
Charaden: Med g.
Finns 1 Han hade suttit stum och hört på henne.
Endast den stora ådern, som svällde vid hans tinning, förrådde hvad han kände.
» Jag trodde först, att ni skämtade, m:lle Curra.
.
.
men nu förstår jag, att ni älskar honom.
.
.
den lycklige.
.
.
och j a g.
.
.
Curra.
.
.
jag.
.
.
» ».
.
.
Ni.
.
.
ni.
.
.
» Hon såg upp från- varande, som om någon väckt henne ur en ljuf dröm.
».
.
.
Ni!
.
.
. » Och hon blef åter samma lilla, lekande d o c k a.
.
.
» Å h, hvad ni har för en sorglig och hjärtnupen min.
Inte duger d e t.
.
.
seså! » Hon ryckte till sig den stora, rubinröda rosen, som var fäst vid hennes hvita, nak- na axel, slet bladen af den och kastade dem med båda händerna mot honom, så att de föllo öfver honom, fuktiga, doftande.
Han samlade dem alla i sin hand och kysste dem häftigt.
.
.
» Curra.
.
.
» (Forts.) Du fyra typer där bör finna — Liksom i alla orden här.
Mitt andra kan man nogsamt kalla Ett verkligt fattigdomsbevis, — Som » bosch » betraktas det af alla, Dess form är stundom en — notis.
Det sista ordet vi nu gissa (Du slipper sedan kära du) Betecknar hvad, vi äro vissa Att dina blickar möter nu.
Skärningsgåta.
Blanä na befintliga Caeaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 allmänt inom Stockholms tullar För den som önskar » vefven dra », Jag går dock ej på ben, men rullar Och tar mig likväl fram rätt bra.
Takås.
Namnaritmogryfen: E l l e n H a r t m a n: 1) Greta, 2) S e l m a, 3) H i l m a, 4) Olena, 5) L e - o n o r a, 6) B e d a — H i l m a, 7) A l t x a n d r a, 8) H e u r i k a, 9) B e t t y, 10) M i m m i, 11) K l a r a, 12) J e n n y.
Prokopen: Gåtan: Sören, ören, ren, en.
Fantasien.
Kedjegåtan: Pergament: — amen — en — t.
Per — erg — gam Med t.
Ett klädesplagg bland många an- dra — Jag undrar om det också klär.
— HULTMANS CACA0 C3 -- nl&lt;a.
: oa.öca.« *, lj vid 1 897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
