# ID: svediakorp-per1208
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,155
# sentences: 719
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Sofboktr.
Fredagen den 4 november 1898.
N:r 44 (567).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Baingarderoben » 5: 6: 3: 3: — — — — Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utglfvare: FR1THI0F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
ll:te årg.
Annonspris: 36 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utglfnlngstld: h v a r j e fredag.
Flor Lindström.
Den som kan en konst står på guldbotten. » Dessa ord ytt- rades af modern till en af vårt lands mera bemärkte män, när hennes unge son stod färdig att begifva sig till akademien för att studera.
Den praktiskt anlagda moderns ord funno gen- klang hos sonen, och han slog den lärda vägen ur hågen och blef en skicklig gravör.
P å detta kom jag att tänka, när jag på Iduns uppmaning besökte föremålet för denna lilla upp- sats.
Det ligger allvar och sanning i dessa ord, ty den, hvilken valt ett yrke som sin utkomst, står ofta på egen botten.
Därpå är fröken Flor Lindström ett bland de många och talande bevisen.
Flor Lindström, den första svenska kvinna, hvilken just i dessa dagar kunnat fira sitttju- gufemårsjubileum som själf- ständig utöfvarinna af bok- binderiyrket, föddes den 28 augusti 1848 af fattiga, men idoga föräldrar i n:r 4 Hamn- gatan här i Stockholm, på samma plats där nu ståtliga palats resa sig, men som på den tiden beboddes af de mera obemedlade i samhället.
Re- dan som barn var hon föga anlagd för kvinnliga syssel- sättningar, och såväl hennes lekar som första små försök i arbetsväg voro mera ägnade för en gosse än en flicka.
Bland hennes käraste nöjen var att åka skridsko på den närbelägna Nybroviken.
Men detta kunde först få ske, se- dan mörkret inträdt, ty att en flicka åkte skridsko kunde då för tiden knappast en rik- tig pojke fördraga.
Det var att träda hans rättigheter för nära, och det bestraffades med smädliga yttranden samt en eller annan handgriplighet.
» Ej tänkte jag, » sade fröken Lindström, » när jag stred om rättigheten att få åka skridsko med pojkarne på Nybroviken, att jag en dag skulle upptaga kampen emot för- domen, att kvinnan är olämplig för allt slags manligt arbete, en orättvisa, som kostat mig mången hård strid gent emot de mest upplyste män.
Och om jag nu vid mognare år i en viss mån tycker, att kvinnan gått för långt och att familje- lifvet måste lida däraf, så tror jag, att det är männens eget fel, som ej bättre tagit vara på sina intressen, utan låtit oss öfverflyga dem på många områden. » Vid tio års ålder slutade den lilla Flor skolan, efter att hafva 7, säger sju gånger, läst katekesen utantill!
Också en illustration till den tidens undervisningsmetod!
I hem- met var hon modern behjälp- lig med att såga ved, bära vatten från sjön (vattenled- ning var en okänd bekväm- lighet) o. s. v. Vid fjorton års ålder erhöll hon sin för- sta fasta plats i ett mjölk- magasin, där hon fick förrätta alla en tjäDarinnas göromål och i ersättning därför erhöll födan samt två riksdaler i månaden.
AtC i hela sitt lif behöfva äta andras bröd före- föll emellertid den unga flic- kan bittert, och hon längtade efter en själfständig syssel- sättning.
Dock huru kunna med två tomma händer och utan bokliga kunskaper finna ett arbetsfält?
Därpå grubb- lade hon natt och dag.J ^
IDUN 346 Den ensamme är b l o t t s k u g g a n af en m ä n n i s k a 5 1898 och den, som ej är älskad, är e n s a m öfverallt o c h bland alla.
George, Sand.
Då erhöll en af hennes väninnor plats på ett bokbinderi, men tröttnade efter ett par veckor, Flor Lindström anhöll att få intaga hennes post, och detta beviljades.
Föga inbjudande för den adertonåriga flic- kan voro visserligen såväl verkstaden som de fyra gesällernas umgängeston.
Men så småningom lyckades det henne att in- gifva dem aktning för sin person och att införa ett mera städadt skick bland dem.
Sin brinnande håg för läsning fick hon nu ock tillfälle att tillfredsställa på de korta fristunderna.
Goda böcker lämnades till in- bin dning, och då kunderna ofta ej hade så brådtom därmed, fann hon tid att draga nytta af deras innehåll.
Böcker af tvety- dig anda voro då mera sällsynta, och dess- utom kände hon aldrig någon håg för dy- lik lektyr.
På hennes svärmiskt anlagda sinne slog poesien mest an, och af våra svenska skalders mästerverk njöt hon i fulla drag.
Mera än en gång försakade hon ett mål för att blifva i tillfälle att lägga sig till m e d ett eller annat häfte af något skaldeverk, som särskildt tilltalade henne.
En dag erhöll så Flor jämte tvänne an- dra unga flickor, Anna Sjöberg och Tekla Dahlberg, anställning hos Norstedtska fir- mans bokbindare, C.
M. Andersson.
Där var förtjänsten 8 kr.
pr vecka samt sär- skildt för öfverarbete, hvilket vid jultiden kunde belöpa sig till omkring 2 kr.
i vec- kan.
En gång om året firades s. k.
» ljus- kalas » hos mästaren.
Detta inträffade o m höstarna, när ljusen i arbetsrummen för första gången tändes.
Mästaren tackade då, ofta med tårade ögon, sina arbetare för deras mödor och ansträngningar under det gångna året, tack vare hvilka verkstaden kunnat häfda sitt en gång vunna anseende.
Och arbetarne å sin sida kände lifligt, hvil- ket ansvar de buro på sina axlar, och voro både stolta och rörda öfver mästarens ord.
Väl kunde en eller annan mästares myn- dighet urarta till stränghet, men i all- mänhet ingaf den ett inbördes förtroende, hvartill nutidens utvecklade industrialism näppeligen kan uppvisa något motstycke.
De trenne flickorna, hvilka vi nyss nämnt som kamrater på bokbindareverkstaden, voro hurtiga, lefnadsfriska ungdomar, hos hvilka lusten för själfständigt arbete var starkt utprägladt.
Under gladt skämt byggde de luftslott, huru de skulle blifva sina egna mästare, få råd bestå sig lyxen att för- tära ett glas öl till middagen och hålla eget » ljuskalas ».
En vacker dag blef leken all- var, och » fruntimmersbolaget » grundades.
Dess unga kontrahenters hela rörelsekapital utgjor- des af en fast föresats att arbeta och försaka samt hundra kronor kontant, som hvar och en insatte i den nya affären.
Det var en dag på hösten 1 8 7 3; en gammal bagarestuga vid Brunnsgatan, kall som ett uthus, hyrdes för 150 kr.
pr år.
Men den tidens ansträngande bokbinderi utan alla modärna hjälpmaski- ner höll det unga » bolaget » varmt, och känslan att vara » sina egna » sporrade till arbete sent och tidigt.
Böckerna bundos då för tiden oftast i skinnband och med handkraft.
En eller annan mästare hade väl » skärmaskin », men vanligen begagnades » skärpressar », hvilka tvingade den arbetande att stå djupt ned- böjd under den ansträngande sysselsättnin- gen.
Nu mera bindas böckerna mest i klot- band, ett ringa besvär emot forntidens.
Och själfva måste » mamsellerna », som de då benämndes, många gånger draga tunga dragkärror m e d färdigt arbete bort till kun- derna.
Detta generade dem ingalunda.
Men hända kunde det, att deras arbeterskor köpte musikportföljer att bära under armen, när de gingo till och från arbetet, för att där- med slå blå dunster i ögonen på sina be- kanta.
Under glada sånger och visor gick arbe- tet med lust och fart, och som belöning för utståndna mödor kunde man bestå sig en eller annan biljett på operans femte rad och — eget » ljuskalas ».
Så en dag trädde frö- ken Dahlberg ut ur » bolaget » som bokbin- dare Alfr.
Lundins brud, men blef dock yrket trogen.
D e båda andra kompanjoner- na fortsatte affären, tills för fem år sedan fröken Sjöberg afgick med döden.
Ar 1883 träffades » bolaget » af en svår ekonomisk förlust.
Som en af sina största kunder räknade det en firma, som visserli- gen gaf god betalning, men hade årsackord.
Så gjorde denna firma konkurs och denna inbegrep bokbinderiets till ett par tusen kr.
uppgående fordran.
Mörka tunga dagar fingo nu de båda vännerna genomkämpa.
Dock krisen uthärdades, och genom en fram- stående jurists bemedling fingo de öf rertaga den papperspås- och kuvertfabrik, som ännu jämte bokbinderiet i n:r 8 Sergelgatan be- drifves af fröken Lindström.
Huru trägen fröken Lindström än varit med sina händers arbete, har hon dock hun- nit att därbredvid tillägna sig rätt stora bokliga kunskaper, ett bevis på hvad en fast vilja och ett efter vetande törstande sinne kunna åstadkomma.
Och hon står ännu vid fyllda femtio år m e d lif och lust i spetsen för » sina flickor- » (af hvilka en varit i hennes tjänst i tjugu år), glad och lycklig att äga fullt upp med arbete.
T y sant är det, som skalden säger, att » hvarje mänskas sällhetslott mätes efter samma mått, som dess hjärtas anspråk mätes, och dess anspråks giltighet mätes af dess ödmjukhet. » Adelaide Nauckhoff.
• — — * — — Gammalt mögel.
et är åter ett blad af de papper, som undertecknad ärfde efter den gamla frun, född Nobilii, som här framlägges.
Det har till öfverskrift de betecknande ord, som stå här of van, och denna rubrik synes mig vara mycket lämplig för det ämne, hon här behandlat.
Här finnes — skrifver hon — inom säll- skapslifvet en oäDdlig m ä n g d gamla rester, förmultnade eller utslitna och urfällda åsik- ter, seder och bruk, gamla mögliga tanke- stufvar, som endast ligga och skräpa i nu- tidsmänniskans sinne och skämma den and " liga atmosfären.
Jag såg en gång på en landsortsteater en fars, som bar titeln: » Kvinnan har ingen ål- der », och jag blygdes ännu mera än j a g skrattade öfver detta hvassa skämt med ett mögel, som icke ens nutidens starkaste and- liga korsdrag kunnat lufta bort ur flertalet af kvinnosjälar.
Låtom oss se till, hvarifrån det egentligen förskrifver sig detta mögel, som ännu för- anleder så mången af våra medsystrar att försöka segla under falsk flagg och som lämnar så mycket stoff till skämttidningar, väcker ett elakartadt löje i den så kallade vänkretsen och eggar kvinnor och män till små försåtliga angrepp.
Skulle det verkligen, som en del män på- stå, höra med till kvinnans natur och så- lunda böra räknas bland outrotliga parasit- växter i hennes karaktär?
Jag kan omöj- ligen få denna åsikt till att hålla streck, ty jag har iakttagit, att just de mest natur- liga kvinnor, vare sig att dessa kunna räk- nas bland de bäst upplysta och, i ädlaste mening, frigjorda eller tillhöra landtliga områden, där endast sunda förnuftet före- skrifver umgängesregler, känna icke ens skuggan af en frestelse till att fördölja sin verkliga ålder eller att söka ljuga sig till en ungdom, som de redan genomlefvat.
Nej, detta eländiga mögel förskrifver sig helt enkelt från förflutna tider, då kvinnan var en handelsvara på äktenskapsmarknaden och taxerades efter ålder; då skönhet och ung- dom voro de enda värden, hvilka någorlunda kunde mäta sig med kapitalet, som erbjöds åt friaren.
Utan annat lefnadsmål än utsikten till att » bli tagen till hustru », utan utvägar till själfförsörjning, prickad och pinad af före- ställningen att möjligen blifva föremål för det grymma löjet, hångrinet, som kom gamla flickor till del, drefs den ogifta kvinnan till att förneka sin verkliga ålder samt att medels mångfaldiga osmakliga konstgrepp söka kvarhålla en flyende ung- dom eller en skönhet, som ej funnit sin köpare på äktenskapsmarknaden.
Allmogekvinnan med de starka arbets- dugliga händerna hade däremot ett annat värde, som kunde mäta sig med kapitalet; i denna samhällsklass fordrades ej så myc- ket för att sätta bo, ungkarlsståndet var där en abnormitet, allmogekvinnan kunde dess- utom förtjäna sin utkomst hos andra, hen- nes själ angreps därför ej af det mögel, som rotfäste sig hos hennes förfinade medsystrar.
Den åldersgräns, som för bondflickan skulle afsluta ungdomslifvet, var ej heller så ömk- ligt låg som hos de förfinade klasserna, hvar- est den på sin höjd drogs vid tjugufyraårs- åldern.
Jag medgifver gärna, att det är ett hos kvinnan medfödt behof att vilja synas så vacker som möjligt, och jag vågar påstå, att detta finnes i lika hög grad hos man- nen, och där detta ej på något sätt fram- träder, är människan antingen moraliskt för- fallen eller också alldeles förslöad af nöd och för hårdt arbete.
Men emellan den na- turenliga skönhetsträngtan, som också ger
I DU N 1898 sig uttryck genom en omsorgsfull värd af sin yttre människa, i en utsökt renlighet samt i klädsamma dräkter, taktf ullt lämpa- de efter bärarinnans ålder, och de karrika- tyrer som uppstå, där det gamla möglet rotfästat sig, är lika stor skillnad som mel- lan den enkla sanningen och den afsiktliga lögnen.
Det har nu rent af blifvit den så kal- lade bildade mannen till sällskapsregel att låtsa sig tro, att hvarje kvinna i sällskapet befinner sig antingen i sin ålders vår eller i sin strålande högsommar, och det hör till god ton att, om det så bär sig, förklara den sextioåriga damen, att hon på sin höjd uppnätt de fyrtiofem.
I sällskapslifvet an- ses j u ingen försyndelse vara större än att spörja en dam om hennes ålder, såvida hon nämligen ej nyss fyllt femton år.
Det gick en gång genom tidningspressen en anekdot, att vår kung på en bal yttrat till en med honom jämnårig d a m: » Man dansade bättre i vår ungdom. » Hade han ej varit den han är, skulle han aldrig fått förlåtelse för detta » vår », men just att det lades ett sådant märke därtill, af de när- varande först och hela landet sedan, bär nogsamt vittne om, att det gamla möglet ännu frodas starkt bland oss.
Här är så mycket taladt och skrifvet om nödvändigheten af att » lefva i sanning », i synnerhet på det erotiska området.
Men man måste då verkligen med Pontius Pila- tus spörja: » Hvad är sanning? » Kan det kallas att lefva i sanningen, d. v. s. att alltid ha sanningen till rättesnöre, då tusen- tals ogifta kvinnor ej komma öfver den af- skydda åldersgränsen — tjugufyra och tju- gufem år — förrän de i verkligheten upp- nått fyrtiotalet, hvilket då reduceras till trettio?
Hvarför tillåta de sig en dylik förfalskning, om icke just i hoppet om att göra eröfringar, väcka kärlek?
• — Hm, kvin- nologik!
— Jaså, det skall kallas en lofvärd sträfvan efter lycka, detta!
Men förutsätt, att en man fångas på detta nobla sätt ocli så gör den oundvikliga upptäckten, att den hustru han fått är minst sex år äldre, än hon för honom uppgifvit, månne det då icke blir mycket svårt för honom att före- ställa sig ett samlif » i sanning » med henne?
Hvarje tänkande själ vet, att det förhål- ler sig med lögnen som med den farliga kvickroten på åkrar och trädgårdsland: får bara en enda rotspets fäste i mullen, skju- ter den skott efter skott nere i djupet, tills hela fältet blir betäckt af ogräset.
Och då vill där både djupplöjning och eld till för att rensa bort detsamma.
Den ena osan- ningen föder den andra, och ho räknar de mer eller mindre olyckliga äktenskap, som ha sin första orsak i en oriktig åldersupp- gift?
Det är ett envist mögel detta.
Har bara den ' demoraliserande tankegång, som alst- rar detsamma, fått insteg i den unga kvin- nans själ, följa de andliga sjukdomssymp- tomen henne in i äktenskapet och förleda henne till att spela » ung fru » till och med sedan hon — icke sällan till sin stora för- argelse — ej längre kan undgå att föra sin vuxna dotter ut i sällskapslifvet.
Vi kunna lätt tänka oss kärleksförhållandet emellan en sådan mor och hennes dotter.
De orsaker, som föranledde den ogifta kvinnan till att i ord och uppträdande söka dölja, att hon hade de egentliga ungdoms- åren bakom sig, äro nu till största delen 347 undanröjda, så däri finnes ej längre någon ursäkt för ett osant lif, som föranleder män- nen till att bestå oss medlidandets axel- ryckning eller ett ringaktande löje.
Och skall det granna talet om att lefva ett lif i sanningen bli något mera än en bålstor fras, måste vi först och främst söka ordentligt lufta ut det gamla möglet ur våra själar och därmed äfven ur sällskapslifvet.
Vi måste först och främst reformera vårt eget tänkesätt, innan vi kunna påräkna att fullt och helt få vara med om att refor- mera det gamla samhället.
Eva Wigström (Ave).
— * I inackordEringsfrågan.
vi.
Den inbjudning till diskussion i detta ämne som Iduns ärade redaktion utfärdat till dem, som däri äga någon erfarenhet, kan jag ej med tyst- nad låta gå mig förbi, eftersom jag både haft egna inackorderingar och själf varit inackorderad.
Att ämnet är rikt och att det är svårt koncen- trera sina erfarenheter på ett par korta spalter, må först uppriktigt erkännas.
Älskvärda Idunsläsarinnor, hur många inackor- deringsvärdinnor tron I väl ha skaffat sig denna titel för sitt nöjes skull, eller af » håg och anlag » ägnat sina krafter åt detta otacksamma och föga inbringande » yrke » — ja, låtom oss gärna kalla det yrke?
De flesta hafva tillgripit det för att skaffa sig en s. k. själfständig existens, och få äro troligen de, sOm ej med en lättnadens suck hälsa hvilans stund välkommen efter en arbet- sam dag.
Uppfattar värdinnan sina plikter mot dem, som hos henne sökt ett tillfälligt hem, så som hon bör, är hon väl värd de penningar, hon emottager, ty hon har ett mödosamt arbete för både kropp och själ.
Tio inackordenter hafva tio olika lynnen I Vår värdinna har pliktkänsla och önskar att fullgöra hvad som hvilar på och fordras af henne, så- ledes måste hon med lugn, själfbehärskning och hjärtlighet försöka att jämna ut det ojämna, för att hennes hem skall i ordets rätta bemärkelse äfven vara ett hem för dem, som betala henne för att åtnjuta ett dylikt.
Ej kan man tänka sig att dessa tio personer äro lika många fullkom- ligheter, som vid alla tillfällen behärska sina lynnen.
När värdinnan, uppjagad af spiselvär- men och oron att allt skall vara.efter bästa för- måga, skyndar in i sitt rum för att hastigt öfver- blicka sin toalett, innan hon intar sin plats vid bordet, möta henne kanhända trumpna och miss- nöjda blickar från ögon, hvilkas glans aldrig för- dunklats af köksspiselns heta ångor och rökupp- fyllda luft.
Vår stackars värdinna är ett välme- nande, bildadt fruntimmer med de bästa före- satser — som jag redan påpekat — och hon lider af de missnöjda blickarne, när hon vet med sig själf, att hon ej gifvit anledning till dem.
Bland de 10 (jag har nu valt detta antal, men det kan ju förminskas eller höjas efter läsarens behag) finnes det kanske några, som med deltagande omfatta vår värdinna och gärna skulle vilja hjälpa henne i hennes svårlösta uppgift.
De missnöjda blickarne äro emellertid skarpsynta, en slags afundsjuka mot de välvilliga insmyger sig — de kallas hennes » favoriter » — och partier bildas.
Och anledningen till missnöjet är kanske helt obetydlig, t. ex. en till jungfrun uttryckt önskan, som denna glömt meddela sin matmoder.
tvärtom i fråga om hemtrefnaden, som ju all- tid måste skapas af henne.
Om inackordenten skjuter ifrån sig hvad som i välmening erbjudes, stannar skulden naturligtvis på honom eller henne.
Men värdinnan tar kanske också saken som en ren affär, vill icke besvära sig och anser, att hon gifvit nog för inackordentens ofta nog dyrt för- värfvade penningar, då åt denna — som sökte ett hem med hjärtat ännu varmt och trånande efter ett förloradt eller lämnadt — anvisats en plats vid bordet och en stol i sällskapsrummet, då han får äta sig mätt och har tak öfver huf- vudet — men ingenting därutöfver!
En och an- nan kanske vänjer sig vid detta hemlöshetens hem lättare än t. ex. den, hvilken råkat ut för en värdinna med alla möjliga fordringar utöfver de öfverenskomna kontanterna.
En annan in- äckordent åter tror sig hafva funnit ett verkligt hem och känner sig nöjd och beiåten, allt före- faller så soligt och bra, till dess, o fasa!
den hemlöse en vacker dag upptäcker, att alla steg äro bevakade, alla ord misstydda, rummet genom- sökt af nyfikna ögon, och att för hvarje gång eu person, som icke hör till huset, kommer på besök, smyger en lyssnare till dörren.
Allt hvad inackordenten företager, utlägges till det sämsta och värsta, till dess slutligen » hemmet » blir ett litet Gehenna, och man å ömse sidor önskar att komma ifrån hvarandra.
Värderade läsare!
Det är icke meningen att uttrötta eder med en massa ögonblicksfotografier, som dock icke äro några fantasiskapelser — in- galunda!
Vi, som nu mött för att » diskutera frå- gan », böra väl i stället med råd och förslag i välmening och efter bästa förmåga söka gagna så väl det ena som det andra partiet.
Inackorderingsvärdinnan må, innan hon sam- manför personer af olika lynnen och samhälls- ställning, göra klart för sig och dem, hvad hon vill och kan lämna och hvad de å sin sida fordra af henne.
Men det är just detta som så ofta uraktlåtes, och har man verkligen gjort det, så glömmer man det så lätt.
Önskar jag bilda ett hem för aktningsvärda människor, hvilkas arbete ligger utom hemmet, eller för dem, hvilka äga en liten årsinkomst, men finna det bekvämare att söka ett hem hos en annan, så måste jag meddela dem orsaken, hvarför jag gör det, och inte endast säga: » Ni är välkommen till det och det priset. » Af ser jag att utvidga min familjekrets genom att i den införa främlingar, så må jag vara försiktig i valet och låta dem känna min önskan, att de skola anses som familjemedlemmar, de där själfva böra bi- draga till trefnaden och ej draga sig ifrån mig och mitt sällskap.
Den sökande kanske tycker annorlunda, vill tillbringa sin mesta tid på sitt rum och deltar ogärna i sällskapslifvet — hvarför då inte ärligt säga ifrån, att det icke öfverens- stämmer med min önskan att taga emot främ- lingar, som vilja isolera sig?
Ty meningen är J K att utvidga familjekretsen och göra det lifligare omkring sig.
Ar inte detta bättre än den van- liga uppgörelsen att: » Det blir så bra, när vi blifva bekanta med hvarandra. » Sedan trugar man sitt sällskap på den stackars främlingen, som icke alls kan känna någon sympati i upp- fattning och åsikter m. m.
Eller ock: jag vill taga emot inackorderingar för att därmed förtjäna så mycket att jag för- sörjer mig, och då måste jag anse det som ett » yrke » och själf arbeta i detta mitt » yrke ».
Så- ledes är min tid upptagen och kan icke räcka till att ägnas åt sällskapslifvet med mina pensio- närer.
Min skyldighet är att underrätta dem, som vilja inackordera sig hos mig, att jag icke i ordets egentliga mening kan bereda dem ett hem, att de hos mig erhålla ett slags privatspis- ning och själfva må ordna sällskapskretsen, där- est de åstunda en sådan.
Ingen blir ju då be- dragen eller kan rättvisligen fordra mera äh hvad som utlofvas.
En annan inackorderingsvärdinna vill både för- När aftonen kommer, har en inackorderings- värdinna sannerligen » gifvit arbete för lön », och tjäna penningar och idka sällskapslif, således att hennes arbetsdag icke varit en » normal-arbets- måste hon betala tjänare, som förrätta arbetet dag », så mycket är säkert.
Hvad har hon då och bestämma sitt pris därefter.
På henne hvila kvar vid årets slut efter allt detta släp?
Hon har naturligtvis stora fordringar och hon är bra ta- kanske haft sitt lefvebröd och ärligt betalat delvärd, om hon anser sig vuxen ett yrke, som icke förmår sköta, ty hon tar emot lön för hvad hon inköpt — därutöfver intet!
Detta om hon att bereda hemtrefnad och sprida glädje omkring värdinnan.
Men huru många hafva väl råd att betala De personer å andra sidan, som af en eller sig.
annan orsak söka ett inackorderingshem, må i ett högt inackorderingspris?
Jag vågar påstå att, främsta rummet icke göra sig några stora illu- om.
uppgörelserna mellan inackorderings värdin- sioner, ty det är inte alltid sagdt, att de fagra norna och dem, hvilka anlita dem, noga detalje- leenden som mottaga dem, stråla af vänskap i rades och efterlefdes,.
skulle en stor del af de afskedets stund, om man också å sin sida be- ständiga obehagen försvinna.
Naturligtvis må mödat sig om att undvika stötestenarne i den ' såväl värdinnorna och deras familjemedlemmar dagliga samvaron.
Sant är äfven, att inackor- som • inackordenterna bemöda sig om att be- denten är mera beroende af sin värdinna än härska sina lynnen, om också anledningar till
IDUN 348 vredesutbrott och meningsskiljaktigheter kunna förefalla.
Jag har ännu aldrig erfarit att de ohäjdade utbrotten och de därpå följande för- soningsscenerna haft något godt resultat för framtiden.
Ehuruväl det hehärskade lynnet, som med lugn och takt möter uppbrusningen meren- dels har en retande inverkan på det otyglade, hör det dock till en sann bildning och måste respekteras, såvida inte hela vårt inackorderings- väsen skall urarta till ett kasern- eller tattare- lif, där bildningens enklaste fordringar kastas öfver bord.
R — t.
-.
F r å n Holland, in.
en holländska renligheten är j u blifven till ett ordspråk, och den står onek- ligen ganska högt, jämt så långt som ned- ärfda traditioner gå och folkets egna be- grepp om renlighet sträcka sig.
Den är dock lika mycket ett uttryck för deras ordningssinne och deras utvecklade smak för prydlighet, en smak, som älskar det blanka och lysande.
Det må nu vara metallglans eller glasyr på lergods eller den trögare glansen från oljemålade väggar i de bjärtaste färger.
Hvad jag här kan hafva att säga o m renlighet och ordning i Holland, gäller en- dast för den ganska vidsträckta och myc- ket tätt befolkade fiskarbyn Vollendam, det enda ställe, där jag vistades någon längre tid.
Befolkningen består så godt som uteslu- tande af fiskare.
D e lyckligare lottade äro skeppare och hafva egna båtar, de fattigare äro så kallade knektar, som tjäna under skepparne.
Några äro fiskuppköpare.
Natten mellan söndagen och måndagen fara fiskarne ut på fiske i Zuiderzee eller i Nordsjön och återkomma i regel på lör- dagen.
Detta faktum, hvilket är gemen- samt för alla familjerna i byn, har grund- lagt en alldeles bestämd ordning för hem- lifvet och dess sysslor.
Fadern är således på sjön nästan hela Veckan, och modern, som ej har något ar- bete på åker och äng, använder veckans fem första dagar till att ställa hemmet i ordning.
På måndagen, då fiskaren just rest, är det tvätt i hela byn, öfverallt i hvartenda litet hus.
Och på eftermiddagen hänga skjortor och alla slags klädespersedlar ute till torkning.
D e svaja lustigt för vinden och lysa i brokiga färger.
Skjortor i den härligaste röda färg, kjortlarne blå och un- derkläderna röda eller blå och hvitrandiga.
Det ser ut som o m hela byn flaggade till renlighetens ära.
Tisdagen är det fortfa- rande torkning och strykning.
Men på ons- dagen och torsdagen sitter mor och lappar och lagar mannens och barnens kläder.
Och jag vill lofva att de äro lappadel D e äro minsann ej rädda o m besväret.
O m lappen är spritt språngande n y och röd och skjor- tan gammal och blekt, så ser det alldeles lika bra och ordentligt ut ändå.
På fredagen är allt upp- och nedvändt i hvarje hus.
Ut med halmmattorna!
D e skola tvättas, golfven likaså.
Och framför allt måste mässing och allt hvad metall he- ter skuras blankt och glänsande.
Stolar och bord göras rena, allt fejas för att på lördagen värdigt mottaga fadern.
Hvilken trefnad för honom, när han kom- mer hem trött af sitt arbete, att finna hu- set fint och putsadt, kläderna hela och rena och mor och barn glada att åter hafva ho- nom hemma ett par dagar!
Han är då den älskvärde och dock myn- dige familjefadern.
Han leker med barnen och är mycket smeksam mot dem.
Jag misstänker, att han också sofver en g o d del af lördagen.
På söndagen går han i kyrkan.
Alla fiskar- ne äro katoliker och de äro mycket kyrk- samma.
Sedan ser man gubbarne sitta i långa rader längs gatan, röka pipa och spraka.
Men nu skall ingen tro, att de sitta som andra människor eller röka sin pipa som andra.
Visst inte!
Pipan hänger upp och ned, och gubbarne sitta på huk, alldeles som o m de skulle börja hoppa kråka, eller ock sitta de på den ena af sina träskor.
Så kunna de sitta timme efter timme, hela långa dagen, på själfva gatan.
Det är en syn värd att se!
Präktiga, är- liga ansikten, med stora, superba drag, och ej ett skäggstrå, som döljer hakans kraf- tiga kontur.
De äro klädda i väldiga, vida, svartbruna benkläder (ej olika de nu så brukliga divi- ded), vid linningen prydda med två stora silfverknappar, snäft åtsittande långa lif, i hvardagslag röda, men o m söndagarna svarta, upptill försedda m e d silfverknappar och kedjor, och öppna, så att en prydlig randig undertröja synes.
Med mössan käckt på sned och eu svart sidenhalsduk knuten löst och vidt o m hal- sen, se de yngre ut som riktiga snobbar.
Kvinnorna promenera, två eller tre till- sammans, uti sin söndagsstass.
Den vackra, hvita mössan af äkta spetsar, med de sir- ligt utböjda snibbarne, är väl den mest prydliga och klädande hufvudbonad, man vill se.
Dräkten är svart och blå, m e d bred fyrkantig utskärning på det svarta lifvet, och ' därunder prickig eller blommig ljus isättning.
Pojkarne, i sina vida byxor, äro så snäf va och långa som möjligt i lifvet.
Med sina träskor, på holländska » klumpe », klappra de fram och åter på stenläggningen.
Småflickorna, också i hvita mössor och ljust blå eller blekgredelina klädningar, med en liten puff på halfva öfverärmen, se på söndagen ovanligt sysslolösa ut.
Man är van att på hvardagen alltid se dem med stickstrumpan i händerna.
Titta nu in i ett af de små husen, m e d de gröna gaflarne utåt gatan, och se huru fint där är.
Så välskurad mässing, koppar och järn får man ej ofta se.
Spiselplatsen tyckes vara den heliga plats, där all ren- lighet koncentreras.
Väggen upptill spisel- hufven är beklädd m e d små fyrkantiga kakel, i något enkelt mönster, hvilka skina af renlighet.
Spiseln — men här finnes j u ingen spis!
Nej, inte som vi äro vana att se den; men just så här ter sig en g o d gammal vollendamsk kokapparat.
Först en järnplåt på väggen och en på golfvet.
Där ofvanpå en rätt hög rödmålad träpall med en extra liten hylla.
Jag har omöjligt kunnat ut- fundera, att denna lilla hylla tjänar till något annat än att, prydd med taggadt tid- ningspapper, uppbära hvarjehanda små pors- linsprydnader.
Träpallen är beklädd med glänsande blankpolerad järnplåt, fastnitad med lika glänsande mässingsspikar.
Där ofvanpå står något mycket prydligt och ge- 1898 diget, af finaste järn, och med stora, ly- sande handtag af mässing.
Närmast har det formen af de tre sidorna hos en skyf- fel utan botten.
Så kommer en jättestor järngryta.
Däruti är elden, som består af torf och små vedpinnar.
Ofvanpå grytan finnes en slags underlig trefot.
På denna trefot står en gryta, och i denna gryta kan man ändtligen koka.
En praktpjäs af trä och mässing för torf och träkol och en blankskurad kopparkaffe- panna stå som skyltvakter på sidorna.
I många hus har man nu fotogenkök eller till och med kokgas från staden Edam.
I hvilket fall som helst skulle det vara o m ö j - ligt för den ordentligaste matmor att an- märka något på spiselanordningarnas ren- lighet.
Näst spiseln tror jag att fönstren äro mest beundransvärda ur renlighetens syn- punkt.
D e äro försedda med gardin och jalousie, båda så rena och välstrukna och liggande i så precisa veck som möjligt.
Att komma in i rummet m e d träskorna på och smutsa ned mattorna, skulle aldrig falla någon in.
Inne går man på strump- lästen, och utanför stå träskorna, utvisande på pricken, huru många personer, som be- finna sig inne i rummet.
Möblerna utgöras vanligen endast af ett bord och några stolar.
Bordet står gifvet vid fönstret, och lika gifvet är, att kaffe- brickan står på bordet hela dagen om.
Hvilken som kommer in, blir genast bju- den på en » koppi koffi ».
Väggar och tak äro oljemålade i en och samma färg.
Vanligen någon riktigt ly- sande, såsom helt blodrödt, eller klart him- melsblått, eller ock starkt laxfärgadt.
Det som dock mest bidrager att gifva rummet dess karaktär är, förutom de nämn- da fyrkantiga kakeln i spiseln, den mängd af tallrikar och porslinssaker, som pryda rum- met.
Där det är riktigt fint, finnas äkta gamla tallrikar af Delfterfajans öfver spiseln, på hyllor eller i något skåp.
Annars tager man hvad man hafva kan, gamla eller nya tall- rikar, men tallrikar måste det vara.
Och fat och koppar och spilkummar måste både finnas och synas.
Man beundrar alltid tall- rikarne, när man kommer in i ett hus.
Det hör nästan till konvenansen!
» So mooi, oh so m o o i!
» så vackert, o, så vackert!
Det är också inledningen till den blif- vande bekantskapen.
Hvart man ser i rummet, fåfängt spanar man efter en säng eller en byrå.
» Men tyckte jag inte, att j a g hörde en unge skrika? » Jo, mycket riktigt!
Mor öppnar en skåp- dörr och ut tittar ett yrvaket och sömnigt litet hufvud.
Därinne är således sängen, helt och hållet inbyggd i väggen.
Mor öppnar skåpdörren bredvid.
Där är linne- och klädskåp.
Allt ligger här rent och ordentligt hopviket, den ena högen upp- staplad bredvid den andra.
Utanför, eller oftare innanför, rummet finnes ett slags kontor eller skafferi.
Där förvaras också det oumbärligaste för hus- hållningen — regnvatten, hvilket genom takrännor ledes in i en murad cistern.
Tyvärr, jag vill särskildt påpeka det, ty- värr måste det användas m e d mycken spar- samhet.
Annat vatten finns nämligen e j.
Jag har ännu ej talat o m de många ka- naler, som genomskära byn.
Små vackra, pittoreska kanaler, som återspegla de täc-
IDUN kaste små hus i världen, och med smala träbroar af alla möjliga konstruktioner.
Ett idealiskt tillhåll för ankor, som, feta och frodiga, simma fram och åter, snattra och äta.
Låter det ej lockande?
Dessa kanaler äro dock helt enkelt rys- liga.
De äro afvigsidan, de äro den svarta, den motbjudande sidan.
All slags orenlig- het från hela byn, med dess mängd af män- niskor, hamnar i kanalerna.
De lukta ohygg- ligt.
Man blef nästan sjuk af att vara i deras närhet — och likväl kunde man ej heller vara därifrån.
Dessa kanaler förefalla mig att vara abso- lut stillastående.
Och säkert är, att de under sommaren voro det.
Detta vilja de ej höra talas om därnere, utan orda om väderkvarnar, hvilka drifva vattnet vidare.
Men dessa kvarnar arbetade ej, medan vi voro där.
Ej heller finnes i Vollendam, såsom i de närbelägna små städerna Edam och Monikendam, slussar ut till hafvet.
Dock, folket är friskt och kraftigt.
Man säger oss att aldrig någon är sjuk i Vollen- dam.
Vi mådde också förträffligt, trots kanalerna.
Detta kanalvatten användes af befolk- ningen till allt möjligt, utom till matlag- ning och tvätt.
Det användes till skurning och diskning.
De öste ämbar fulla med kanalvatten öfver väggar och golf, när stora rengöringar förekommo.
Kvinnor eller barn ligga på kanalkanten och diska hela kaffeservisen!
Sedan gäller det att vara artigt afböjande, när de vilja bjuda på sin » koppi koffi. » Holländarne äro ett handelsfolk.
Jag satt ofta inne i husen och målade och märkte då, att nästan hvarje familj har någon liten handelsvara.
En sålde knappar, en annan hade garnnystan i en påse att sälja.
Den köpande kom in, tog sig helt lugnt ett garn- nystan ur påsen, lade ett par cent på bor- det och gick.
De fattigare barnen stickade muddar och mössor och sålde.
En liten döfstum flicka på femton år förtjänade på sin stickning och virkning så mycket, att hon kunde kläda sig därpå.
En samlade upp potatis- skal för ankorna, en annan skurade kop- par och mässing åt sådana, som själfva ej orkade skura den.
Alla tjänster betalades kontant med några cent.
Småslantarna måste på så sätt göra en ganska hastig rundresa genom byn.
Folket påminner ganska mycket o m dal- folket.
Ej alls till utseendet, men genom sin hederlighet och vänlighet och genom sin lugna förtroliga jämlikhetskänsla.
Intet kan dock vara mera olika än deras lefnadssätt.
Först och främst fiskrarnes, men äfven hustrurnas.
Inga utsysslor fin- nas, inga väfuader eller dylikt göras i hem- met.
Allt köpes färdigt.
Präktiga håll- bara tyger och dyrbara äkta spetsar.
Kvin- norna hafva endast att hålla huset i ord- ning och styra med föda och kläder samt barnens uppfostran.
Dessa gå i skolor.
Gossarne i en skola för sig tillsammans m e d de få flickor, som äro protestanter.
Alla andra flickor och de små pojkarne i » systerskolan », där nun- nor undervisa.
Barnen voro förtjusande fina och nätta eller naiva och klumpiga i sina pittoreska kostymer.
Pojkarne i all synnerhet voro mycket trefliga.
Nog kunde de vara ret- samma ibland, men en pojke, som kände att man hade förtroende för honom, kunde också vara en pålitlig vän och beskyddare, Sällan eller aldrig såg jag barnen gråta.
Aldrig kan jag minnas att jag hörde kvin- nor gräla och träta.
Mor- och farmödrar kallades m e d ett gemensamt namn för » Bessie ».
Jag kände en vacker gammal gumma, som hvarje kväll gick från den ena ändan af byn till den andra, en stillsam vandring, för att taga godnatt, först hos den ena, sedan hos den andra och den tredje af sina gifta barn.
En annan gammal » Bessie », som egent- ligen hette Marianze, och som var mycket döf, hade alltid ett par af barnbarnen b o - ende hos sig de dagar fadern var hemma.
Familjen hade tydligen blifvit för stor för huset.
Marianze var en rar gammal gumma och hennes hus en riktig fridens boning.
I stället för att skrika till den döf va » Bessie », hviskade barnen till henne, allt under det tydligaste minspel och många krumbukter med läpparna.
Mig kallade de för » Frautje », eller lilla frun — det lät så behändigt.
Främlingarna, de många konstnärerna af olika nationer, som vistas där, tyckas ej inverka något på de bestående förhållan- dena.
De komma som flyttfåglar om våren och fly undan mot vintern.
Hotellägaren, hr Spaanders, är väl den mäktigaste mannen i byn.
Genom hans bemedling finnas numera gas och trotto- arer.
Jag hoppas att han, såsom han lof- vade, ganska snart måtte lyckas förmå staden Edam, till hvilken Vollendam hör, att ordna kan al väsendet.
Först då kan Vollendam bli fullt njutbart för den, som kommer för att med pensel och penna arbeta vid dess kanaler.
Ottilia Adelborg.
* Modershänder.
Ai ära händer, mjuka, fina!
ömt de slö t o sig om mina, när jag vacklade framåt i min barndoms första tider, under barnaårens strider, än i skratt och än i gråt.
De mig buro, de mig skötte, värnade, då faror mötte, smekte mig till sömnens ro; säll jag gick vid dessa händer hän till fantasiens länder öfver sagans vackra bro.
Och jag ser dem rastlöst sträfva, aldrig någon hvila kräfva, lyfta nya bördor blott, oafldtlig omsorg lämna och min väg med kärlek jämna, för att jag skall ha det godt.
Och i drömmen jag förnimmer liksom änglavingars skimmer från en öfverjordisk värld!
Plötsligt drömmens bild sig vänder: vin gar ne bli modershänder, signande min hufvudgärd.
349 Så har tiden snabbt förflutit, medan deras, hägn jag njutit, trygg i hvarje lifvets storm.
Mödorna ha lämnat tecken kvar uti de djupa vecken, sköflat deras mjuka form.
Nu de darra, darra sakta.
Aldrig nog jag kan dem akta, kyssa dem till lön för allt hvad de burit, hvad de bära!
Modershänder, ära, ära vare eder tusen faldt!
* Ernst Högman.
I " damernas paradis. "
En vandring genom K.
M.
Lundbergs nya affärspalats vid Stureplan.
J) å » Almska stiftelsen » i hörnet af Biblioteks- och Birger Jarlsgatan hösten 1896 sten för sten började sönderplockas af beskäftiga hän- der, uppstod på Biblioteksgatans enda lilla smala trottoar, dit mänskoströmmen obarmhärtigt pres- sades, ett kryssande och ett väjande, ett armbå- gande och ett fäktande, så att man icke hann ägna en blick, än mindre en tanke åt hvad som försiggick på den afundsjukt inhägnade tomten.
Men en vacker dag två år fram i tiden var planket som bortblåst.
Och då stannade man, äfven om man hade aldrig så brådtom, och då tittade man, om man aldrig tittat förr.
Det var ändå något annat än den gamla nunnelika » stif- telsen » den där stolta, palatslika byggnaden med sockel och pelare af granit och med kopparhjälm på sin högburna hjässa.
På de ännu hvitmenade rutorna lästes i jätteskrift K.
M.
L.
Man och man emellan tyddes de mystiska tecknen, tills pressen med pukor och trumpeter förkunnade, att K.
M. Lundbergs affärspalats högtidligen blifvit invigdt och i dagarna skulle öppnas för allmänheten.
Och nu står det där, fixt och färdigt både utan och innan, en prydnad för hufvudstaden, en he- der för hela landet och ett mål för det köp- och skådelystna Stockholms vallfärder.
Till etablissementets imponerande yttre bidra- ger i icke ringa mån den kring byggnaden lö- pande kransen af ståtliga skyltfönster, i hvilka säsongens nouveautéer på det mest förföriska sätt ordnas af konstskickliga händer.
Hufvud- entréens massiva, rikt skulpterade, åt Stureplan vettande mahognyportar leda in i den väldiga huf- vudhallen, som är dekorerad i hvitt och hvars med lagerguirlander sirade tak uppbäres af ett fyrtiotal prydliga kolonner.
I salens midt sluter sig en yppig bladgrupp kring ett muntert plaskande springvatten, och bak detta höjer sig graciöst till andra våningens gallerier en elegant dubbel- trappa med genombruten, hvitlackerad balustrad af smidt järn.
Längs väggarna sträcka sig solida, med firmans varor lastade hyllor, framför dem löpa bruna, spegelblanka diskar, och bak dessa röra sig behändigt affärens intelligenta, artiga och tillmötesgående biträden, damerna i uniform af klädsamma svarta mohärklädningar.
Om dagen strömma hela floder af ljus genom fönstren och den i hallens midt befintliga ljus- gården; om kvällarne strålar etablissementet i praktfull elektrisk belysning.
En mild och jämn rumtemperatur underhålles i samtliga lokalerna genom den förträffliga centralvärmeledningen, som har sin härd nere i källaren, och för luft- växlingen sörjer den likaledes därstädes an- bragta fläkten, som utför sitt maktpåliggande värf med berömvärd energi.
Bland tids- och kraftbesparande arrangemanger inom affären må nämnas 2 person- och 2 varuhissar, öfver 30 all- männa och rikstelefoner samt ett 20-tal stora, å lämpliga ställen anbragta, absolut punktliga kloc- kor, likt tornuret åt Stureplan drifna medels elektricitet.
Till höger om hufvudingången är kassan be- lägen.
Där paketeras af flinka kullor de lättare varorna, som direkt levereras åt köparen.
De tyngre däremot föras ned i ett expeditionsrum i källarvåningen, hvarifrån paketer ett par gånger
IDUN 350 dagligen sändas till de respektive kundernas hem.
Expeditionen för returvaror — artiklar, hvilka efter att hafva varit bortsända till påseende åter- skickats till affären — och expeditionen till lands- orten äro likaledes förlagda till souterrängen.
Till kassan gränsar af delningen för klädnings- tyger, ett af de många nya områden, som affä- ren i höst införlifvat med sig.
Där bjudes på allt, som till en välsorterad klädningsaffär hör, från kraftiga och varma ylletyger för hem- och promenadtoaletter till sällskaps- och baldräkter- nas luftiga väfnader i siden, tyll och muslin.
I fråga om prisen samt tygernas mångfald, deras färgsammansättningar, mönster och olika kvali- téer hänvisa vi, liksom hvad varorna inom de öfriga afdelningarna beträffar, till firmans i da- garna utkommande, rikt illustrerade priskurant och till de maskinfabricerade, prydliga profkollek- tioner, som vid minsta vink från kundkretsen likt en svärm brokiga fjärilar gratis utsändas åt alla väderstreck och till alla landsändar.
Nästa departement, likaledes nytt, kallas afdel- ningen för barn- och damlconfaktion.
Det material, som i förra sektionen väckte vår beundran, finna vi här förarbetadt till färdiga kostymer.
I glasskåp och på skyltdockor hänga utländska modellkläd- ningar efter senaste modet, matinéer, bluslif och underkjolar, nationaldräkter m. m. m. m., och i montrerna briljera gnistrande lifgarnityr, smak- fulla halsrosetter och andra den moderna dam- toalettens otaliga små tillbehör.
Skoldräkter och gymnastikdräkter, » tailor made-kostymer », en- gelska capes o. d. tillverkas på beställning å fir- mans egen klädningsatelier fyra trappor upp.
Till de båda afdelningarna höra ett s. k. mörkrum, hvari tygerna förevisas vid ljus, och ett prof rum — båda spegel prydda — hvari måttagning och profnin- gar verkställas.
Efter en sväng förbi växtgruppen, hvars inre rymmer ett välförsedt magasin för sybehörsvaror, hvilka försäljas vid den framför gruppen i halfcir- kel löpande disken, flankerad af en afdelning för bomullssatiner och en dito för schalar, hamna vi i den midt emot barn- och damkonfektionen belägna linneafdelningen, som bekant en af fir- mans solidaste grundvalar.
I dess första underafdelning, för damunderklä- der, smekes vårt öga af den nobla elegansen hos snöhvita linne- och spetsmassor, förhöjda af crémefärgade och smörgula spetsar och broderier.
Vid en titt in i de präktiga, ljusblå kartongerna svepas vi som i skyar af indiamoll, linong och chiffon, venetianska, schweizer- och svenska hand- broderier samt knypplingar och valenciennes- spetsar.
De båda till afdelningen hörande prof- rumrnen äro små förtjusande, mattbelagda fri- städer med spegelväggar, empiremöbler i ljus- grönt och gult samt fullständig toalettattiralj, elektriska hårkrusningsapparater ej till förglöm- mandes.
Efter att på linneafdelningens andra område hafva beundrat hvad huset förmår — och det är som kändt icke litet — i fråga om duk- tyger, lakan och örngått, handdukar och hvad an- nat till ett välförsedt linneskåp hör, passera vi trikåafdelningen med alla dess smekande och vär- mande vinterartiklar af välkändt, förträffligt fa- brikat och öfvergå därifrån till hufvudhallens sista, midt emot kassan belägna departement, herrafdelningen kalladt, som vid sidan af den fullständiga herrekiperingsaffären har ett för både herrar och damer gemensamt område, dit bl.
a. alla slags reseffekter kunna hänföras, och ett mindre gebit, specielt för damer, där engelska kjolar och västar af sämskskinn samt damnecessärer m. m. stå till buds.
Med sin kända förmåga att breda ut sig hafva såle- des damerna äfven här gjort intrång hos herrarna, hvilkas enda fridlysta vrå inom etablissementet faktiskt utgöres af det till afdelningen hörande lilla profrummet.
Från herrafdelningen styra vi kosan till den därmed besläktade, likaledes nya sportafdelningen, som är belägen i souterrängen.
Där fängslas vår uppmärksamhet främst af velocipederna Co- lumbia, Hartford och Vedette, » standard » alla tre, med tillhörande velocipeddräkter, regnkappor m. m.
Bland här representerade idrottsspel må nämnas fotboll, pärk, hockey och det skotska golfspelet.
Spjut, bågar, sablar och boxhandskar förläna en vederbörligt martialisk prägel åt det hela.
Till höger om hufvudhallens dubbeltrappa på- träffa vi sängafdelningen.
Denna är af stort in- tresse ej minst därför, att både de präktiga sän- garna och de ypperliga sängkläderna fabriceras inom affärens fyra trappor upp belägna verkstä- der, som förfoga öfver tidsenliga lackeringsugnar och sinnrika fjäderrensningsmaskiner samt f. n. Juvelerare 1 Jakotostorg- 1 1898 äro sysselsatta att med sängar furnera hela det lokal kommer säkerligen att visa sig under den nya Grand Hotel.
Afdelningsskärmar, volang- handarbetsutställning, som i dagarna öppnas där- kuddar och barnvagnar komplettera det eleganta städes.
lagret.
I entresolvåningarna slutligen bese vi chefens Efter en titt in i det mot Stureplan vettande, rum, möbleradt med solid elegans i empire, originella kupolrummet, som inbjuder till hvila kontoret samt inköps- och kalkylationsrummen, där och förtroliga rådslag, taga vi mattafdelningen, utländska handelsresande göra sina offerter, där under hvilken möbeltygs- och gardinsektionerna sor- prokuristen och afdelningscheferna rådpläga an- tera, i närmare skärskådande.
Mattor i alla stor- gående dessa och därifrån varubeställningarna lekar och kvalitéer, i alla mönster och färger, utgå.
för alla tänkbara ändamål, från alla jordens matt- * producerande länder — såväl Japan, Kina och Firmans personal utgöres af cirka 200 damer Persien som England, Tyskland, Belgien, Frank- rike och Sverige — ligga utbredda på golfvet, och herrar.
Högsta uppsikten öfver expeditio- fylla sammanvikta hyllornas fack och bilda hop- nen utöfvas af den erfarne och insiktsfulle in- rullade väldiga kolonnader.
Nära nog samma spektören hr Christensen, till hvilken allmänheten rika växling råder bland de färgpräktiga möbel- har att vända sig i frågor, som röra affären i tygerna och boixldukarna samt de i delikatare dess helhet.
I spetsen för hvar afdelning står nyanser hållna gardinerna.
Mattlagret piskas en manlig eller kvinnlig af delningschef, som är och vädras på byggnadens platta och rymliga fullt hemmastadd i sin branche samt redo att med största tillmötesgående om denna och dess tak.
teknik lämna alla önskade upplysningar.
Genom att anlita en af affärens för alla kun- Den omtanke för biträdenas bästa, som ända der tillgängliga hissar — små näpna krypin af in i de minsta detaljer uttalar sig i de för dem sammet, speglar, skulpteradt trä och elektriskt ljus — förflytta vi oss behändigt till syateliererna inom affären vidtagna arrangemangerna, i före- ning med det humana bemötande, som jämte fyra trappor upp.
kraf på mönstergill punktlighet och ordning från Där som öfverallt annorstädes på firmans gebit de öfverordnades sida kommer dem till del, för- äro lifsvillkoren frisk luft, värme, ljus, propreté klarar till fylles den tacksamhet och entusiasm, och utrymme på ett mönstergillt sätt tillgodo- som hos personalen otvetydigt framlyser för herr sedda.
I klädningsateliern utföres tillskärningen Karl L. Lundberg, firmans värderade chef.
af i fröken Augusta Lundins damskrädderi öf- Tora Kjellberg.
vade händer.
Den hälsovådliga symaskinstramp- ningen är här ett öf vervunnet stadium: sömnaden verkställes nämligen i denna såväl som i de öf- riga ateliererna å med elektricitet drifna maskiner, — en omständighet, som, ensamt den, bör tillför- säkra firman alla kvinnors sympati.
Lifven dra- Doktor Astrid Cleves f ö r e l ä s n i n g a r p å Stockholms peras på dockor, och klädningarna afprofvas högskola.
efter öfverenskommelse i barn- och damkonfek- tionens profrum.
IV.
I den angränsande linneateliern tillverkas barn- Arabiskt gummi, intorkad saft af acacia-arter, och damunderkläder, från baby- till brudutstyrs- lar, under ledning af en dam från Berlin, som, ersattes i vissa fall af det billigare dextrinet, efter att i sin födelsestad hafva arbetat för världs- gummi, bildadt af stärkelse, som brukas till app- berömda firmor, åtagit sig att hos oss införa sin retering af väfnader.
Vid gräddning af bröd på matematiska grunder baserade, tygbesparan- förvandlas en del af degens stärkelse till dex- de tillskärningsmetod.
Modellerna komponeras trin, särskildt i brödskorpan.
Växtslem förekom- och ritas af henne, vanligen efter tyska och fran- mer bl.
a. i kvittenkärnor och på körsbärsbark ska förebilder.
Hålsöms- och märkningsmaskiner (kåda) samt förorsakar linfrögrötens slemmiga beskaffenhet.
underlätta i väsentlig mån arbetet.
Stärkelse, ett annat af de kolhydrater, som Utstyrslarna tvättas fem trappor upp.
Äfven i tvättinrättningen föres spiran af en ung tyska, icke kristallisera, sakna söt smak och ej lösas som lärt sin konst i Bremen och Berlin.
Klä- i sprit, hvarken löses eller sväller upp i vatten derna placeras först i en tvättapparat, där de vid vanlig temperatur, men sväller i kokande utan handkraft med ypperligt resultat påverkas vatten till en tjockflytande massa (klister).
Den af kokhett vatten, såpa och öfriga tvättmedel.
stärkelse, som förekommer i de gröna växtde- Sköljningen försiggår i en kopparreservoar, där larna, förarbetas ej till födoämnen för männi- dessutom en respektabel klappmaskin sörjer för skan, men väl den i växternas frön, rötter och att allt blir klappadt och klart.
I torkapparaten, rotknölar magasinerade förrådsstärkelsen.
Denna som roterar med en hastighet af tusen slag i förekommer hos många växter i stora kvantite- minuten, utpressas vattnet grundligen.
Därifrån ter, är prisbillig och har högt näringsvärde.
föras mangelkläderna direkt till ångmangeln, i Stärkelsekornen äro olika hos olika växter.
hvilken de största lakan kunna läggas in, utan att Hos potatisen äro de stora, af obestämd form, vikas, och hvars upphettade valsar fullborda tork- med tydliga lager och kärnan vid ena kanten, apparatens värf, på samma gång de utföra sitt oftast enkla, hos de flesta balj växter aflånga, eget.
Strykkläderna upphängas först på ribb- lagrade, med central spricka, hos hafren stora, ställningar, som inskjutas i smala, upphettade runda, sammansatta af smärre, hos hvetet enkla, torkrum, och appliceras sedan på strykbrädet.
något plattade, omväxlande små och stora, hos Där bearbetas de på vanligt sätt med förnicklade riset små, skarpkantade o. s. v. Potatisstärkel- strykjärn af ny konstruktion, upphettade på en sen är gröfre än risstärkelsen, liksom potatis- elektrisk värmeapparat, hvars långa, spetsiga lå- mjölet är gröfre än det af risstärkelse beredda gor tränga in i de ihåliga järnen.
poudre de rise.
Äkta sago fås ur palmstammar- Under resan utför — likaledes i hiss — göra na i Ostindien.
Växtdelar, rika på stärkelse äro: I.
Frön (hos vi här och där små afstickare, den första till personalens fyra trappor upp belägna frukostlokal, sädesslagen hvete, råg, korn, hafre, ris, majs, hirs, som är synnerligen hemtreflig och inbjudande.
durrha och mannagryn samt hos bohvete, ärter, Köket och dess tjänsteandar riktigt lysa af ren- bönor och äkta kastanjer).
II.
Frukter (bananer lighet, och det, som tillagas på den rymliga spi- och dadlar).
III.
Stammar (palmstammar).
IV.
sen, är af aptitligaste slag.
Från den på väggen Rötter och rotstockar (potatis, sötpotatis eller ba- anslagna prislistan notera vi följande: kaffe 5 tat och arrowroten = brasilianskt sago).
öre, dito med dopp 10 öre, chokolad 10 öre, dito Pen stärkelse ter sig som ett fint hvitt pul- med dopp 15 öre, mjölk 4 öre, lageröl 7 öre, la- ver, som blir mörkblått, om jod hälles därpå.
gerdricka 5 öre, smörgås 6 öre, en maträtt 35 Stärkelsen är mäktig förändringar.
Bland dessa öre — talande bevis på firmans liberala princi- märkas: 1.
Förklistring.
Vid en temperatur, per.
Duktyg, glas och porslin förvaras i serve- högre än den vanliga, upptager stärkelsen stora ringsrummet.
Det i ljusblått och hvitt dekore- kvantiteter vatten och förvandlas till ett form- rade frukostrummet med fönster åt ej mindre löst gelé.
Förklistringstemperaturen är för po- än tre väderstreck har gröna trämöbler samt bord tatisstärkelse 63, för hvetestärkelse 65 — 68, för med hvita marrnorskifvor.
Serveringen äger rum risstärkelse 59 — 61 gr. Bisstärkelse lämpar sig mellan V 10 och V 1- De olika matlagen hafva bäst till klister och stärkning af kläder.
Potatis- en halftimmes frukostrast.
Sina middagar, åt stärkelsen brukas till matlagning.
Om rifven hvilka en och en half timmes tid är anslagen, potatis uppslammas i vatten, afsätter sig på bott- intager personalen utom affären.
Till syatelie- nen nästan ren stärkelse; denna samlas och tor- rerna och verkstäderna skickas maten.
kas, hvarefter potatismjölet är färdigt.
2.
För- Vår nästa anhaltstation är våningen två trap- vandling till dextrin.
Detta sker genom en upp- por upp, hvilken bl.
a. rymmer fru Tyra Graf- hettning till ett par hundra grader.
3.
Sönder- ströms textilaffär, som numera är införlifvad med delning genom enzymet diastas.
Enzymerna äro firman.
Att de ljusa, smakfullt ornerade, spegel- ämnen, som upplösa organiska substanser i enk- prydda rummen utgöra en förträfflig expositions- la ämnen, hvilka lätt smältas.
Huslig ekonomi.
2 Ringar, Broscher, Begär 2 Armband, Kedjearmband, prisuppgift innan uppköp Silfverarbeten, Bordsilfver.
Kedjor.
Nålar, göres på annat håll.
Modernast!
Solidast!
Billigast
1898 Diastas sönderdelar vid groning stärkelse uti dextrin och maltsocker.
Groningen framkallas därigenom, att kornen läggas i vatten, svälla och bli mjuka (» stöpning »), utbredas i lager, samman- skjutas i högar och utsättas för en temperatur af 250 gr., då vattnet afdunstar (» högarna svet- tas ») och groddar utskjuta från kornen.
Efter 1 ä 2 veckor är » grönmaltet » färdigt, och gro- ningen afbrytes.
Betingelserna för stärkelsens sönderdelning i dextrin och maltsocker äro vatten, luft och värme.
Diastasen verkar kraftigast mel- lan 54 och 63 gr., svagare vid 70 och alldeles icke vid 80.
En liknande process äger rum inom djurriket.
Där förvandlas stärkelsen till dextrin och malt- socker genom salivens och bukspottens inverkan.
Sönderdelningen underlättas genom två opera- tioner: 1.
Brödets jäsning (uppluckring).
2.
Dess gräddning (upphettning).
Genom jäsningen, som åstadkommes genom tillsats af jäst eller jäst- pulver, blir degen utspänd af gasblåsor eller med andra ord porös.
Är degen för tjock, kan kol- syregasen ej spänna ut den nog, är den för tunn, tränger gasen ut och brödet sjunker sam- man eller blir degigt.
Som jästpulver användas bl.
a. natriumbikarbonat och hjorthornssalt, hvars bismak af ammoniak är mindre angenäm.
Om- sorgsfullt beredda jästpulver åstadkomma ofta bättre resultat än jäst och äro mycket hållbara.
Med dylikt pulver uppblandadt mjöl säljes under namn af bakmjöl.
Jäsning åstadkommes äfven med konjak, brännvin, hårdt slaget ägghvite- skum och vattenånga, det senare hos s. k. grahams- bröd.
Genom gräddningen får brödet stadga.
Efter denna process är brödet antingen hårdt, då vattnet afdunstat, eller mjukt, då en del af vattenhalten är kvar.
Sädeskornen innehålla ett ägghviteämne, gluten, som hårdnar vid grädd- ningen.
Brödets bruna färg härrör från socker- halten och gluten.
Om brödet under grädd- ningen bestrykes med vatten, upplöses dextrinet och bildar liksom en fernissa.
Gräddningstem- peraturen för gröfre bröd är 250, för finare 200 gr. Utanpå får brödet själft ej vara varmare än 200, inuti endast 100 gr. 1DUN 351 S v e n s k a teatern bjöd i tisdags kväll åter på ett nytt program.
En obetydlig lever de rideau, » Polykrates ring » af H. Teweles, inledde det.
Det lilla skämtet saknade icka esprit, och br Hedlund gaf en lustig tolkning åt sin uppgift som utomordentligt nygift och hygglig äkta man.
Det tyska skådespel » Törnestigen » (Der Dornen- weg) af Felix Philippi, som därpå följde, kunde väl ur konstnärlig synpunkt gifva anledning till förbehåll, men erkännas må, att det i sin bredt allmänmänskliga anläggning och i sin skickligt knutna intrig ägde förutsättningar att fängsla en omedelbart kännande publik, förutsättningar hvil- ka på premieren ej heller sveko.
Dessa innebo- ende egenskaper stöddes af en god iscensättning och ett i det hela ypperligt spel.
Försöket att låta fru Sandell spela gumma slog visserligen icke helt lyckligt ut: rollen var, som man kunde vänta, intelligent anlagd, men hennes ungdom- liga temperament och dito fysiska förutsätt- ningar ville icke trovärdigt intvinga sig i den misspassande uppgiften.
Däremot bjöd flertalet af de närmast biträdande högst lofvärda presta- tioner: så hr Biego i en utmärkt träffsäker gam- mal hedersgubbe, hr Lindberg i en skarpt ut- mejslad karaktärsfigur, fröken Holmlund, hrr By- ström och Barcklind i sina respektive uppgifter.
Den Ranft-Molanderska regien har alltså med detta sitt senaste prof åter bringat ett arbete, som förtjänar den teaterkära publikens erkän- nande och uppmuntran.
Vasateatern har med sitt nya operettprogram otvifvelaktigt fått en trumf på hand af de bästa.
Awen Halls och Harry Greenbanks » operabuffa i 3 akter » Geishan har gått ett snabbt segertåg från scen till scen genom Englands och kontinen- tens storstäder.
När vi sistförflutna september sågo den på Centralteatern i Berlin, gafs den där för bortåt 200:de gången, fortfarande inför fullsatt och högst animerad salong.
Ett så långt lif torde den japanska lilla danserskan — ty en » geisha », det är en offentlig danserska på de japanska tehusen — vä!
ej här kunna motse, men att döma af den värme, hvarmed äfven stockhoimspubliken från första stund hälsat den exotiska uppenbarelsen, bör hon tryggt kunna påräkna dess ynnest åtminstone fram till den värsta julbrådskan.
En synnerligen täck och melodiöst insmick- rande musik, af Sidney Jones, en underhållande libretto med en nästan öfverflödande rikedom af omväxlande burleska och smått känslosamma kupletter samt ej minst den färgskimrande ja- panska scenramen — se där några af betingel- Drottningen, hvilken som bekant för när- serna för » Geishans » framgång.
För titelrollen varande jämte konungen vistas i Kristiania, ådrog har Vasateatern vidare haft den stora fördelen sig på resan dit en förkylning och har sedan för att i fröken Griinberg finna en representant, som det mesta varit sängliggande.
med intagande gratie och ungdomligt behag fyl- ler uppgiftens dramatiska kraf och äfven högst iGamla Stockholm *.
Den 30 okt.
afied här- lofvärdt skiljer sig från dess musikaliska.
Ett städes vid 94 års ålder en af hufvudstadens äld- i sanning vackert och ' för kommande uppgifter sta invånare, ägarinnan af huset n:r 44 vid Ar- lofvande arbete af en så ung och ännu föga pröf- tillerigatan här i Stockholm Anna Christina Kling- vad konstnärinna!
Fru Emma Berg samt hrr berg, född Sernander, änka efter den på sin tid Aug.
Svensson, limil Strömberg och Ringvall upp- bekante källarmästaren på » Blå Porten » å Djur- bära med mycken aplomb de öfriga, mera fram- trädande rollerna, och alla göra tydiigen, med gården, Axel Leonard Kiingberg.
lif och lust, sitt bästa.
Uppförandet af » Geishan » a har med ett ord artat sig till den mest välför- i Damernas lista *.
Som exempel på det tjänta operettsuccés vi haft i Stockholm på mån- säregna intresse, som inom skilda lager knutit gen god dag.
sig till östra centralbanan, berättas att inom Södra S ö d r a teaterns senaste nyhet, den franska tre- Vi socken existerar jämväl en &gt;damernas egen » lista för aktieteckning, på hvilken tecknats om- aktsfarsen » Ställföreträdaren » af hrr Busnach, kring 40 aktier.
Listan cirkulerar endast bland Duval och Hennequin, har gjort en ganska vacker fruntimmer, som äro så situerade att de kunna skrattsuccés.
Den första akten är litet långran- ha råd att teckna flere eller färre aktier i järn- dig, men sedan tar det sig betydligt i de två väsren.
Ingen manlig individ är med på denna följande, som ingalunda spara på muntra galen- skaper i äkta iranskt lustspelshumör.
Om detta » damernas egen » teckningslista.
senare — den galliska andan — ligger så eär- skildt nära till för Södra teaterns krafter, vilja * vi lämna osagdt; visst är att fröken Stiegler i hufvudrollen liKSOm fröken Hjort, hrr Lam- bert, E. Wagner och Hagman i de sekunderande iyckas gifva det en tolkning, som synes vår hygg- ligt borgerliga stockholmspublik synnerligen an- taglig.
Och något annat kan man ju i grund och botten ej begära.
Kungl.
teatern har i ny instudering och ny uppsättning återupptagit » Trubaduren ».
Hufvud- rollerna innehafvas af fruarna Östberg och Lin- den samt hr Ödmann.
Vi återkomma härtill i nästa nummer.
— Andra symfonikonserten gifves i morgon lör- dag under anförande af hr V. Stenhammar.
Dramatiska teatern har under veckan på sin spellista åter upptagit » Hamlet » med delvis ny rollbesättning.
Hr Skånberg utför nu Hamlet och fru Lindberg Ofelia.
Pianisten Harold Bauer gaf i tisdags konsert i Musikaliska akademien inför en ganska talrik och intresserad publik.
Och om vi än under de senaste åren haft tillfälle att här höra pianister, som stå framom honom — senast hr Borwick — så måste dock erkännas, att han ingalunda gjort sig oförtjänt af en hel del af de loford, man nu senast sett anföras om honom från hans upp- trädande i Köpenhamn.
Hr B:s föredrag, under- stödt af en öfverlägsen teknik, som förstår att använda både öfversvallande kraft och behaglig mjukhet, utvisar en god, om ock ej vidare själf- Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af ständig uppfattning af de tonskapelser, han satt på sitt program.
Det väcker beundran genom sin klarhet och korrekthet, men saknar måhända denna tändande och värmande förmåga, som en- dast återfinnes hos konstnärer med Guds nåde.
Hr B. hade på sitt program upptagit komposi- v » tioner af sådana vidt skilda mästare som Beet- o hoven, Schumann, Chopin och Liszt, och tolk- ningen af alla dessa till arten och innehållet så " O-S M H olika tonalster förtjänar rättvist erkännande.
t-, 3 Främst sätta vi föredraget af Beethovens Appa- sionata och Chopins ass-dur-polonäs, om ock flere af Schumanns målande karnevalsbilder samt Liszts rapsodi n:r 6 erhöll en lika förträfflig tolkning.
Bifallet var ofta mycket lifligt och framkallade vid konsertens slut tvänne extra nummer.
Hr B. ger i dag fredag sin andra kon- sert, och vi tillråda en hvar, som älskar piano- musik, att ej försumma tillfället att få höra den P framstående konstnären.
Musikföreningen gifver instundande tisdag sin första abonnementskonsert för innevarande sä- song.
Programmet upptager Schumanns » Paradis och Peri », vid hvars utförande medverka sådana förmågor som fruarna Östberg och Edling samt hr Salomon Smith m. fl.
Fru Anna Norrie gifver med biträde af fru Ina Lange nästkommande onsdag en vis- och romans- afton i Vetenskapsakademiens hörsal.
Att denna kommer att omfattas med det lifligaste intresse af allmänheten taga vi för alldeles gifvet.
Q ti n m H Pl w.
a E " O ° a På hemfärd.
co a CO Skiss för Idun af Agathe Lind.
(Forts. o.
slut.)
» Gamla vännerl » Fru Holm rätade på sig litet häftigt.
» Jo, de första åren jag var gift, så var det några af dem, som kom ut ibland och häl- sade på mig, men när vi nu mötas på gatan, så är det så många, som ej känna igen mig, fast bra besynnerligt är, att jag så väl känner igen dem.
Och de, som jag träffar, säga alltid: » lilla snälla A » eller » lilla fru Holm », och de kunna icke tala med mig om annat än det dåliga väg- laget eller priset på mjölk.
Och blir jag någon gång bjuden på en måltid, så heter det: » Lilla Anna skall smaka på det eller det, — det brukar landtbor tycka om! » Ser du, det är som om man vore en särskild sorts människa, då man bor på landet! » Hon var sig så lik som fordom, då hon talade lifligt och fick färg på sina kinder.
Protokoll- sekreteraren flyttade sig närmare henne.
» Anna, » frågade han, med en oväntad skymt af den gamla förtroligheten i rösten, » hvarför gick du och gifte dig med en landtbrukare? » » Därför att jag blef kär i en sådan, » svarade hon utan tvekan.
Han tog af sin pincenez oeh torkade den med en fin, svagt parfymerad näsduk.
» Du kunde ha blifvit kär i mig istället, » mum- lade han.
Fru Holm skrattade » Vet du, » svarade hon, » det har jag verkligen varit ett par gånger, men du brydde dig visst om mig på den tiden, — du bara såg på din vackra kusin. » » Ja, Ellen var vacker, bibehåller- sig märkvär- digt ännu förresten, men jag tror, att jag egent- ligen var förtjust i dig.
Det märkte jag, då du blef förlofvad.
Min inre jämnvikt var störd för ett par veckor. » » Stackars Georg! » sade fru Holm skämtsamt.
» Jag hoppas, att den har kommit till rätta igen 1 » » Bara den icke blir rubbad nu! » » h, det har minsann ingen fara!
Säg, Georg, minns du, när jag förde in dig i Amaranten?
Du hade varit så artig och vänlig mot mig på några baler strax förut, att jag redan hade börjat flam- ma litet, och när jag så fick se dig inne i reci- pientrummet, klädd i adelsuniform, lång och ståt- lig, då tog du mitt hjärta med storm!
Och när se ' n dörrarne slogos upp till stora salen och vi vandrade dit ut i ljus och glans, hand i hand, du till höger och jag med min stora bukett i handen, då tyckte jag alldeles att det var som om vi gingo till altaret.
Men » » Men? » upprepade han, » Du kände ingenting ditåt, nej, — afbryt mig icke; jag minns alltför väl, huru du underhöll mig hela kotiljongen med att lofsjunga Ellen.
Det var afkylande, må du trol i h, hvad det där före- faller att vara länge, länge sedan!
Men, minns •rf .§?!
ti n n a Aktiebolaget Desinfection i rum, iartyg och bostäder, allt p &amp; stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— K o n t o r: Brunkebergsgatan 3 B.
— Allm.
T e l.
7494.
*!
G • g =18 w2 o ti 98 a sä - L 3 ° •såg - .0 © vi g o&gt; r ca
IDUN 352.
Georg vårt allra första möte då?
Det var på Agnesro. » » Ja, det kommer jag väl ihåg: Jag var bjuden ut till dina bröder öfver en dag, och knappt hade jag kommit, förrän de drogo mig med sig till ett timmerupplag inne i skogen, — vi skulle leka ångbåt, sade de.
Där fick jag se dig sitta högt uppe på en brädstapel,som pojkarne genast äntrade, under det de uppgåfvo vilda härskrin.
Jag som aldrig har varit någon ekvilibrist, be- traktade dem med hemlig bäfvan, då jag plöts- ligt fick höra en liten röst, som sade i ytterst föraktfull ton: » stockfisk! » Fru Holm vände sig lifligt emot honom.
» Och hvad gjorde du?
Jo, du tog af dig mössan, lade handen på hjärtat och sade patetiskt: » stockros! » Åh, jag minns än i dag, hur ond jag blef! » De smålogo båda och sutto sedan tysta en stund.
» Läser Anna mycket nu för tiden? » frågade protokollsekreteraren slutligen.
» Ja, jag smyger mig nog till det ibland, men — jag har aldrig någon att tala med om hvad jag läst. » » Din man då? » » Han tittar sällan i någon bok.
» * - jt.r han bara praktisk? » » Nej, han är också den snällaste, bästa män- niska som finns! » » Men — — » » Kom icke med några men, Georg, » afbröt fru Holm nervöst.
» Hvart ämnar du dig egentligen, det har jag alldeles glömt att fråga? ».
» Till von Haagens på Björkö. » » Jaså, då stiga vi af vid samma brygga.
Skall du stanna länge där? » » Bara till i morgon. » » Då kan jag ej hoppas att få se Georg hemma hos mig, men — det vore ju heller ingenting att bjuda på. » » Det beror på uppfattningen!
Tack, Anna, denna gången kan jag ej komma, men jag hop- pas att det skall gå för sig ett annat år!
Äro ni ofta på Björkö? » » Tror du att de umgås med oss? » Protokollsekreteraren såg förvånad ut.
» Men Anna är ju gammal bekant både med friherrinnan och Louis! » sade han.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En buse för luftens bevingade skara; När väl de få se mig, åstad de då fara, Och fastän jag skal utan kärna blott är, Så rädas de dock, när de komma mig när.
Si P » CD Ej m W I Is 0 5 O,, • _• 005 » «B £© » 3 S« » 0 a E gl » le £ Hvad krälar i jorden, Hvad bäres på bal?
En rätt uppå borden, Bäst då den är sval.
En farkost på vatten.
En höjd utaf sand.
Dr hvad dricker katten Sin välling ibland?
En jätte bland träden I skogarne här.
Hvad gör man med säden, När mogen den är?
Hvad gör väl den lilla, Som glad är hos mor?
Hvad bör man ej gilla Hos liten som stor?
Ett namn på en flicka.
Ett namn på en pilt.
» Ja det var det! » svarade hon enkelt.
» Och nu har jag fått ett nytt att lägga till alla de gamla.
Adjö, snälle Georg! » — » Mamma! » En liten hand drog ifrigt i fru Holms klädning.
» Kan mamma tänka, attEosa har brutit benet af sig! » » Hvem är Rosa? » Fru Holm såg he !t från- varande ut.
» Kon, vet jag, » svarade den lilla i förebrående ton.
» De måste slakta henne i morse, men pappa har icke sålt något af köttet än, ty han visste inte hur mycket mamma ville behålla. » » Jaså.
Kom nu, liten Annie, så gå vi upp till vagnen. » » Och så sa ' pappa, att jag skulle tala om för mamma, att vi hinna köra in den sista hafren i dag.
Pappa hjälper själf till med att lassa. » » Jaså, — det var ju roligt. » När fru Holm slutligen kommit upp i trillan, fått Annie i sitt knä och de begåfvo sig i väg, kände hon sig så trött, så genomtrött till kropp och själ.
Tankarna flögo af och an, från gamla minnen till slakten, som väntade henne hemma, från Georg Malmfelt till mannen, — af och an- Hon frös, höstkvällen var kylig och fuktig; det började redan skymma.
Långt borta i en krök- ning af vägen syntes det eleganta, ekipaget från Björkö.
Borde icke hennes plats ha varit där i stället?
» Mamma, » hviskade Annie och smög sin arm kring modrens hals, » jag är så glad, så glad att mamma är hemma igen I » Fru Holm tryckte barnet häftigt till sig och lutade sitt ansikte mot dess axel för att dölja sina tårar.
Sådana ljufliga ord!
Nej, hon ville icke byta sin plats mot någon a n n a n, — kunde hon blott fylla den — den var så stor!
* » Tiderna förändras och vi med dem, » svarade fru Holm med ett sorgset leende.
Så reste hon sig hastigt.
» Vi måste göra oss i ordning nu, Georg, vi äro snart framme! » Protokollsekreteraren tog hennes hand.
» Anna, » sade han sakta, » hvad allt ändå kunde ha varit annorlunda! » » Det är bra som det är, » svarade fru Holm litet kort och gick.
Srax innan båten lade till, kom protokollsekre- teraren fram till fru Holm, som stod på för- däck.
» Kanske det skulle roa Anna att läsa den här boken?
Jag har slutat den just i dag. » Fru Holm såg på titlen: » Den sociala utveck- lingen » af B. Kidd.
» Tack! » svarade hon gladt.
» Den skall ju vara så intressant.
Georg tycker, att jag behöfver ut- vecklas, kan jag se, » tillade hon skämtsamt.
» Fullkomlighet nå vi aldrig! » » Hvilket diplomatiskt svar!
Se där ha vi eki- paget från Björkö! » Hon pekade uppåt stranden.
» Är det ingen nere och möter Anna? » » Jo, min yngsta lilla flicka står där på bryg- gan. » Fru Holm viftade med parasollen åt en liten sex å sju års flicka, klädd i för korta kjolar och urvuxen kappa.
Protokollsekreteraren hade knappast hjälpt fru Holm öfver landgången, förrän betjänten från Björkö sprang fram och tog emot hans kappsäck och plaid.
Fru Holm kysste sin lilla dotter och stod sedan kvar på bryggan för att se till, att alla hennes saker kommo i land.
» Kan jag icke hjälpa Anna med något? » Protokollsekreteraren stirrade rådlös på såp- fjärdingen och korgarne.
» Nej tack I Nu skall du resa!
Det här får drängen bära upp sedan, medan jag håller i hästen. » Protokollsekreteraren såg sökande uppåt stran- den och fick syn på en enkel trilla, förspänd en grof, duktig häst och körd af en halfvuxen pojke.
» Adjö då, Anna! » sade han och tryckte varmt hennes hand.
» Det var roligt att få träffas och upplifva gamla minnen igen! » Hvad sättes på bricka?
Ett djur som är vildt.
Hvad är väl den himmel, Som icke är blå?
I skogarnes vimmel En best, som är grå.
En fågel, som bådar Att våren är när.
Porträttet du skådar, Hvad om sig det bär?
Hvad kallas väl pilten, Som skälmstycken gör?
Hvad sättes på filten Att kännas den bör?
Hvem lindrar väl smärta Vid sjukbädden vår?
Hvad gjorde väl Herta Med krian så svår?
En månad på året.
En del af vår kropp.
Ett verktyg för håret.
Nu säger jag stopp!
Innehållsft r.eekniijg: Flor Lindström; af Adelaide Kaucihoff.
(Med porträtt.)
— Gammalt mögel; al Eva Wigström (Ave).
— I inaekor- deringsirågan.
VI.
— Från Holland; af Ottilia Adelborg.
— Modershäuder; poem af Ernst Högman.
— 1 » damernas paradis »; en vandring genom K.
M. Lundbergs nya af- iarspalats vid Stnreplan.
Af Tora Kjellberg.
— Huslig ekonomi; doktor Cleves föreläsningar.
IV.
— Ur notis- boken — Teater och musik.
— På hemfärd; skiss för Idun af Agathe Lind.
(Forts, och slut.)
— Tidsfördrif.
Hvad uti skogen du helt visst Bland annat smått och godt kan finna.
Moster Lisa.
Kedjegåta.
Namn-aritmogryf.
Utaf hvilket ord får man, utan att omflytta bokstäfverna, här ne- dan betecknade ord?
Namn — giftigt ämne — fågel — slutord — buske — konsonant.
1 2 3 4 2 6 3 7 8 5 10 7 8 5 11 7 3 12 5 7 3 11 12 11 2 T 6 13 3 14 5 9 10 7 14 5 7 5 7 3 15 5 12 14 2 5 8 9 3 12 2 10 16 5 9 13 3 4 4 17 Prokop.
10 8 10 8 8 10 Första ordet: 11 16 7 5 2 5 Ett egennamn att gissa på, Hos oss mer sällsynt dock jag tän- ker, Men äfven här man då och då Det namnet åt en pojke skänker.
12 18 3 12 12 17 Andra ordet: Fast mången säkert, illa nog, Ett utaf oss ej estimerar, Så kan dock sägas — och med fog, Att det en skatt representerar.
3 4 5 5 Tim-tam.
Charad.
Sifferakrostikonlogogryfcn: Riksdagen: kris- risk, risa-isar, rik^-kna.
askregn-Skagern, skrida-diskar,Skarin-anskri, randig-gardin, neka-enka, sena-nesa.
Raderna 1 — 12 beteckna lika mån- ga kvinnonamn utom rad 6, som betecknar tvänne sådana.
Ar den rätta lösningen funnen, så gifver den mellersta lodräta raden namnet å en väl bekant f. d. skådespelerska.
L — ris.
Gåta.
Fjärde ordet: Ett ord, ett enda blott till sist, Och nu jag lofvar att försvinna — Den mig äger är som den lyck- lige prinsen i sagan.
Alla hans önskningar kunna tillfredsställas.
Är han fattig, kan han inom några ögonblick blifva rik som en Cresus eller en Rotschild — är han sjuk, kan han lika hastigt blifva frisk — är han frusen, kan han på snabba vingar förflytta sig till » Ceylons kemiskt tvättas och Mitt andra täckt med mitt första blir mitt hela.
Hanken.
Lösningar.
Tredje ordet: Hvad du på åkern finner lätt, Om blott du gör dig minsta möda.
Af annat slag kan fås en rätt Och nämns då — animalisk föda.
brända dalar » — önskar han åter svalka, kan han lika hastigt befinna sig bland Sibiriens is och dimmor.
Moster Lisa.
1 TMosea- ».
Och vill du nu taga persedlarne af mig, Så lofvar jag dig att ej vara be- svärlig.
Så tag dem nu alla, båd ' ett, två och tre, Ja, tag alla tolf, och hvad får du väl se.
1898 färgas, Ifyllnadsgåtan: Adol!
Fredrik Lindblad.
1) Larissa, 2) envälde, 81 teologi, 4) Got- land, 6) ärftlig.
6) atverka, 7) remmare.
8) Ecuador, 9) ädelmod, 10) förebud.
11) fristad, 12) Akilles, 18) lemonad, 14) Ir- kntsk, 15) Ontario, 16) andante, 17) Var- berg, 18) Matilda, 19) barnbal, 20) furuved.
Anagrammet: 1) Trosa, 2) rosta, 3) ostar, 4) rotas, h) östra, 6) Troas, 7) stora, 8) so- tar, 9) rosat, 10) Toras, 11) Astor, 12) roats.
Korsgåtan: Darmstadt: 1) d, 2) Man, 3) Paris, 4) Oremona, ö) .Darmstadt, 6) Stettin, 7) Stade * 8) Ida, 9) t.
* Denna led var genom ett tryckfel öf- verhoppad i förra numret.
utan att sönder sprättas.
Billiga priser.
V a l g j o r d t arbete.
H I L D U R ANDERSSONS Ullspinneri- A Skradderiaktiebolag.
Oxtorgsgatan 16.
Filial: Hornsgatan I.
— Allm.
Tel. 30 435.
Rikstol.
163.
Allm.
Tel. 76 53.
G o d s afhämtas t a c k s a m t a f g i f t s f r i t t.
